Motion till riksdagen

1987/88:Sol8

av Lena Öhrsvik m. fl. (s)

med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård
av vuxna missbrukare, m. m.

Kompromiss rivs upp

När socialtjänstlagen infördes i Sverige fick vi för första gången en
lagstiftning som byggde på respekt för människors lika värde och självbestämmanderätt.
En positiv människosyn finns som en övergripande gemensam
nämnare vilket innebär att alla åtgärder som skall vidtas skall bygga på
överenskommelser om inriktning och omfattning.

Två undantag gjordes. Det ena gäller barn och ungdomar som lever i
utsatta miljöer och där överenskommelser inte kan träffas om vilka åtgärder
som är lämpliga. Det gäller dessutom barn som i hemmet behandlas på
sådant sätt att det medför fara för deras utveckling. Det andra undantaget
avsåg vård av vuxna missbrukare.

Stor enighet rådde om att samhället i vissa fall måste kunna använda sig av
tvångsåtgärder mot den enskilde när det erfordrades för att avvärja ett
omedelbart hot mot någons liv eller hälsa. Diskussionen gällde vem som
skulle administrera sådana åtgärder och hur omfattande dessa skulle vara.
Socialutredningen, huvuddelen av remissopinionen samt regeringen ansåg
att dessa åtgärder skulle läggas utanför socialtjänsten, och det konkreta
förslaget i socialtjänstpropositionen blev en förändring av lagen om sluten
psykiatrisk vård så att den också omfattade missbrukare. Vårdtiden skulle bli
högst en månad.

Under riksdagsbehandlingen kom sedan krav om förnyad översyn av dessa
frågor och så skedde också. Man betonade behovet av enighet i en fråga som
kan innebära långtgående ingrepp i enskilda medborgares frihet och
integritet.

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) blev resultatet av denna
förnyade översyn. Denna lag kunde, bedömdes det, förenas med socialtjänstens
principer eftersom tvånget avgränsades klart till akuta nödsituationer
och syftade till att motivera för fortsatt frivillig vård. Åtgärderna lades delvis
utanför socialtjänsten genom att länsstyrelsen fick ansvaret för utredning och
ansökan till länsrätten.

Propositionen om tvångsvård av vuxna missbrukare överger enligt vår
mening principen om att tvånget skall vara en avhjälpande åtgärd i en
akutsituation och återinför principen att tvånget skall tjäna som ett korrektionsmedel.

Behandling under tvång omöjlig Mot. 1987/88

S0I8

Den förändring som krävs för att en missbrukare skall uppnå varaktig
förbättring av sin livssituation kan inte ske utan att han själv medverkar
aktivt. Det krävs också en positiv inställning, en tilltro till att behandlingsprocessen
är meningsfull och ett förtroende för dem man samverkar med i
behandlingen.

Detta kräver relationer som präglas av öppenhet, förtroende och frihet.

Behandlingstvång har ingen plats i denna process. Vill man medverka till att
människor ser sin situation klart, ta ansvar för den och utnyttja sina
inneboende möjligheter till personlig förändring, måste man först och främst
genom sitt förhållningssätt klargöra att man tror att de kan göra det. Berövar
man någon friheten, är det för denna människa ett klart bevis på att man inte
tilltror honom någon förmåga att kunna förändras.

När vårdtiden nu förlängs avsevärt och när kravet för ingripande luckras
upp försvinner akutkaraktären på lagstiftningen. Att vårdbehovet är akut
och tungt är en grundförutsättning för att tvångsvård skall kunna fungera. I
en sådan situation kan missbrukaren i efterhand acceptera tvånget som
befogat och bra för honom. Det räddade ju kanske till och med hans liv.

Tvånget behöver alltså inte vara ett hinder för att man etablerar en relation
och planerar en behandling i frivilliga former, om det på detta sätt är klart
avgränsat.

Ny klasslag

Genom att sociala indikationer införs riskerar vi att återfå en ny klasslag. I
specialmotiveringen anförs bl. a. att personer, för vilka missbruket har
kommit att spela en dominerande roll, och som till följd av missbruket
exempelvis har tappat sin anknytning till arbetsmarknaden och hamnat
utanför normala sociala relationer, måste kunna beredas vård även om
hälsan i strikt medicinsk mening ännu inte kan anses allvarligt hotad.

Detta innebär, enligt vår mening, en social skiktning av lagens tillämpningsområde
och dessutom en mycket omfattande utvidgning. Missbrukare
som har en social förankring kan lättare än andra upprätthålla en fasad. De
som kommer i fråga för den nya lagstiftningen är alltså missbrukare utan
ekonomiska resurser och missbrukare som saknar arbete och bostad.

Remissopinionen

Socialarbetarnas yrkesförbund, Föreningen Sveriges socialchefer och Sveriges
socionomförbund, är utomordentligt kritiska mot det nya lagförslaget.

Man anser en utvidgning av tvångsmöjligheterna omotiverad både med
hänsyn till missbruksutvecklingen och till att ett utökat tvång starkt kommer
att försvåra arbetet med att utveckla missbruks vården.

LO och TCO menar att socialtjänsten aldrig har getts någon riktig
möjlighet att utveckla det frivilliga arbetet och att man nu kommer att
försvåra socialtjänstens arbete på den punkten.

8

Den samlade klientrörelsen menar att alla insatser mot missbruk måste Mot. 1987/88

byggas upp i nära samverkan med klientrörelser och också med facket och S0I8

andra folkrörelser. Detta perspektiv måste prägla missbruksvårdens behandlingsideologi
och kräver att den orienterar sig bort från myndighetsperspektiv
och uppfostringstänkande. Tvånget förstärker i stället myndighetsinriktningen
och återinför föråldrade uppfostringsmetoder i behandlingsarbetet.

Många kommer att tveka att vända sig till socialtjänsten på grund av risken
att bli utsatt för frihetsberövande. Klientrörelsen pekar vidare på att det
kamratstödjande arbetet försvåras och att inslagen av klasslagstiftning och
rättsosäkerhet ökar.

Internationellt perspektiv

I hela västvärlden är det endast Sverige och Finland som använder sig av
social tvångsvård av missbrukare. I Danmark säger man t. ex. att all
erfarenhet visar att det skall vara frivillighet, dvs. motivation i behandlingssituationen,
om behandlingen skall lyckas. Enda lagregleringen beträffande
tvång finns i sjukvårdslagstiftningen. I Norge kan personer som befinner sig i
akut kris eller förvirringstillstånd läggas in på sjukhus för observation under
högst tre veckor.

Resursfrågan

Genom uppluckringen av kriterierna för tvångsvård, en social indikation,
samt en kraftigt utvidgad vårdtid kommer behovet av resurser för tvångsvård
att bli stort. Det innebär att möjligheten för ökade resurser på andra
områden av vården minskar. Enligt vår uppfattning är detta mycket allvarligt
eftersom människor fortfarande står i kö för att få frivillig vård. Den långa
erfarenhet vi har av att tvångsvård inte fungerar borde dessutom stämma till
eftertanke.

Sammanfattning

Vi anser sammanfattningsvis att förslaget allvarligt strider mot den anda och
inriktning som präglar socialtjänstlagstiftningen i övrigt. Det bör därför
avvisas av riksdagen. I stället bör ett nytt förslag utarbetas som bygger på att
tvångsåtgärder mot missbrukare endast skall vidtas i akuta situationer, avse
avgiftning och insatser för att motivera för frivillig vård, med placering
utanför socialtjänsten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om tvångsvård av
vuxna missbrukare,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag som bygger på
att tvångsåtgärder mot missbrukare endast skall vidtas i akuta

9

situationer, avse avgiftning och insatser för att motivera för frivillig Mot. 1987/88
vård, med placering utanför socialtjänsten. So 18

Stockholm den 20 april 1988
Lena Öhrsvik (s)

Margareta Palmqvist (s) Sylvia Pettersson (s)