Motion till riksdagen
1987/88:SklO

av Alf Svensson (c)

med anledning av prop. 1987/88:52 om
beskattning av naturaförmåner, m. m.

Nej till beskattning av motion!

”Idrottens svaghet och styrka, dess bekymmer och glädjeämnen har blivit
en nästan allas angelägenhet och intresse.” (Dr Olle Haldén.)

Propositionen tar bland annat upp förslag om beskattning av företagens
kostnader för anställdas motionsutövande. En viss praxis på området har
utvecklats. Allt fler företag har i någon form tagit på sig vissa kostnader för
de anställdas motionsutövande i anslutning till arbetet.

Allt fler människor har arbeten som innebär stillasittande och många har
arbeten där arbetsställningen medför skador i muskler, leder och senfästen
därför att de används på ett ensidigt sätt under arbetsdagen. Mot denna
bakgrund framstår denna praxis, som innebär subventioner av anställdas
motionsutövande, lika välmotiverad som att företagen vidareutbildar sin
personal. Ibland sker också denna utbildning i form av kvällskurser utanför
företaget.

Många långvariga sjukdomstillstånd beror på felaktig kost, brist på motion
och bristande social gemenskap. Motionsidrott kan många gånger skapa
och utveckla social gemenskap.

Företagens subvention kan därför bidra till att de anställda börjar delta i
verksamhet där de får ett rikare socialt liv genom deltagande i meningsfulla
aktiviteter som bidrar till att bygga upp en god folkhälsa. Med en totalsyn
på tillvaron är det därför mycket positivt att företagen engagerat sig i den
här typen av verksamhet.

Motion bidrar till att samhällets kostnader för sjukvård blir lägre. Skattelagstiftningen
bör därför andas en generös syn på den här verksamheten.
Detta kan också bidra till att utveckla föreningsidrotten.

När företagen går in och subventionerar motionsutövande är det i de
flesta fall fråga om personalvårdande åtgärder. I vissa fall kan dock subventionen
vara av den arten och dra sådana kostnader att det är en direkt
löneförmån och därför också bör beskattas som sådan. Det kan därför
finnas motiv för att reglera området. En sådan reglering bör dock så långt
det är möjligt vara neutral mellan olika typer av företag och motionsaktiviteter.
Större företag har lättare att tillhandahålla egna lokaler för motionsutövande.
För småföretag är det mera ändamålsenligt att hyra in sig i någon
anläggning, dela ut motionskuponger eller lämna bidrag till de anställdas
deltagande i föreningsverksamhet inom motionsområdet.

Idrott har av hävd sponsrats av företagen. Den praxis som nu börjat
utvecklas genom småföretagens si't""*ntioner till sina anställdas deltaean

de i motionsidrott kan vidareutvecklas, om det inte hämmas av rigida skat- Mot. 1987/88

teregler, och bidra till att stärka den breda motionsidrottens ställning. Sk 10

Det är olämpligt att peka ut vissa motionsaktiviteter som godkända och
andra som icke godkända i avdragshänseende. I propositionen anges att
deltagande i gymnastik, styrketräning, bowling, racketsporter kan subventioneras
utan att detta räknas som löneförmån. Lagidrotter som volleyboll,
fotboll, handboll och bandy nämns också. Däremot godkänns inte golf,
segling, ridning och utförsåkning. Utifrån olika perspektiv kan denna indelning
förefalla märklig. Lämpligt kriterium kunde i stället vara att det
finns möjlighet att utöva verksamheten på rimligt avstånd från arbetsplatsen.

Ur personalvårdande synpunkt kan det för företaget vara lika angeläget
att subventioner kan lämnas för andra aktivieter utan att detta föranleder
uttag av arbetsgivaravgifter på beloppet och inkomstskatt hos den anställde.
Detta kan t. ex. gälla för motionskuponger till Friskis & Svettis, startavgifter
i motionslopp som hålls inom den lokala arbetsmarknadens upptagningsområde
och föreningsavgifter i motionsföreningar. Det avdragsgilla
beloppet för andra motionsaktiviteter än de i propositionen nämnda bör
relateras till rimlig procentsats av basbeloppet per anställd. Ett annat villkor
bör vara att likartade regler och subventioner gäller för samtliga anställda
i företaget.

Rätten till avdrag för sjukvård

Propositionen föreslår också att rätten till avdrag för vård på privat vårdinrättning
skall upphöra. Motivet för detta är något grumligt. Den typ av
sjukvård det är fråga om tillhandahålls på våra sjukhus mot vanlig patientavgift.
Resterande kostnad betalar sjukförsäkring och skatter som inbetalats
i vanlig ordning för den som får del av vården. Anlitas en privat vårdinrättning
torde i vart fall en viss avlastning ske från våra allmänna sjukhuskostnader.
Det framstår därför som omotiverat att kostnaden för den privata
vården inte skulle vara avdragsgill för det företag som betalar tjänsten.

Av utredningen Ds Fi 1986:27 "Beskattning av naturaförmåner” framgår
att en avsevärd del av de försäkringar som tecknas för denna form av sjukhusvård
gäller företagsledare i mindre företag. De flesta remissinstanser har
varit negativa till att avdragsrätten i denna del försvinner. Bland de fåtaliga
remissinstanser som varit positiva är Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet som knappast kan ha någon större erfarenhet av dessa
mindre företags bekymmer som ligger bakom deras val av sjukvård.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beskattningen av företagens utgifter för anställdas
motion,

2. att riksdagen avslår förslaget att förändra rätten till avdrag
för vård på privat vårdinrättning.

Stockholm den 18 november 1987