Motion till riksdagen
1987/88:L7

av Birgitta Hambraeus (c)

med anledning av prop. 1987/88:139 om höjning av
vissa ansvarsbelopp vid atom- och trafikskador

När riksdagen på 50-talet beslöt att satsa på kärnkraft, utgick man från att
den skulle bli en mycket billig energikälla och att alla säkerhetsproblem
skulle lösas. Dessa förväntningar har inte infriats. Försäkringsfrågorna togs
på 60-talet upp internationellt och resulterade i den s. k. Pariskonventionen,
där staten täcker en viss del av kostnaderna för skador vid en olycka.
Internationella överenskommelser om solidariskt ansvar länderna emellan
har träffats därutöver. Innehavaren av atomanläggningen behöver bara bära
en mindre del av den ekonomiska risken. Regeringen föreslår nu att
innehavaren skall ansvara för 800 milj. kr. mot 500 miljoner i gällande lag.

Tjernobylolyckan kostade enligt uppgift från sovjetiska myndigheter 80
miljarder kronor. Bara några procent av härden spreds i atmosfären och
genom explosionen lyftes det radioaktiva molnet så högt att närområdena
klarade sig förhållandevis bra. Ändå blev kostnaderna alltså 80 miljarder
kronor. Denna kostnad står inte i rimlig proportion till atomanläggningsinnehavarens
ekonomiska ansvar enligt propositionens förslag.

Det finns nu några decenniers erfarenhet av kärnkraftverk i drift i världen.
Enligt uppgift från generaldirektör Gunnar Bengtsson, SSI, förväntar man
sig nu en olycka i Tjernobyls storleksordning varje decennium någonstans i
världen. Risken för sådana olyckor ansågs i 70-talets utredningar så liten att
den var försumbar. Glidningen i uppfattning är lika anmärkningsvärd som
opåtalad!

Alla svenska reaktorer kommer att under 1988 vara försedda med
anordningar som syftar till att ta emot det radioaktiva utsläppet vid en
härdsmälta bl. a. dens. k. FILTRA-anläggningen vid Barsebäck. Därigenom
beräknas sannolikheten för att omgivningen skadas vid en stor olycka ha
reducerats betydligt.

Det kan emellertid tänkas förlopp där FILTRA-anläggningarna inte
hjälper. Om skalventilerna skadas så att de inte stänger och vattennivån
sjunker så att härden torrläggs och smälter, kan inte FILTRA fånga upp det
radioaktiva utsläppet. Om det blir fler tubbrott på ånggeneratorerna
samtidigt och inte bara på enstaka i taget som vid Ringhals, kan man mista
kontrollen över det radioaktiva läckaget. Den joniserande strålningen är en
påfrestning på metaller och på elutrustningen. Östtyska och bulgariska
ryskbyggda reaktorer har försprödade reaktortankar. Men också Oskarshamnsverket
har svårtolkade försprödningssymtom. Vid ett snabbt tank

brott hjälper inga FILTR A-an läggningar. Vid de olyckor och olyckstillbud Mot. 1987/88

som hittills orsakat utsläpp har den mänskliga faktorn varit utslagsgivande. L7

Även om FILTRA-anläggningen fungerar och fylls med radioaktivt material,
kommer det att bli ett svårt problem att ta hand om detta, eftersom det
inte kan hållas innestängt där någon längre tid.

Svenska utredningar efter Tjernobyl har kommit fram till att risken för en
stor olycka vid våra reaktorer inte behöver anses större än innan erfarenheterna
från Tjernobyl. Jag delar inte denna uppfattning. FILTRA-anläggningarna
anses ha minskat risken ytterligare. Det borde med detta synsätt nu inte
vara några svårigheter att lägga hela ansvaret på innehavarna av atomanläggningar,
liksom detta redan åvilar t. ex. den kemiska industrin.

Ett strikt, obegränsat skadeståndsansvar bör införas, oberoende av hur
man bedömer storleken av risken för stora olyckor. En verksamhet som inte
kan bära sina egna försäkringskostnader bör inte få förekomma.

Regeringen bör även verka internationellt för att nya konventioner om
fullt skadeståndsansvar utarbetas för världens reaktorinnehavare.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om strikt, obegränsat skadeståndsansvar för innehavare
av atomreaktorer.

Stockholm den 5 april 1988
Birgitta Hambraeus (c)

gotab Stockholm 1988 14997

4