Motion till riksdagen
1987/88 :L14

av Bengt Harding Olson m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1987/88:155 om skydd
för företagshemligheter

Propositionens förslag

I propositionen föreslås en ny lag till skydd för företagshemligheter. Den
som olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall kunna
dömas för företagsspioneri. Angrepp på företagshemligheter kan leda till
skadeståndsskyldighet. Detta gäller både för den som missbrukar en företagshemlighet
som har anförtrotts honom i en affärsförbindelse och för en
anställd som missbrukar en företagshemlighet som han fått del av i sin
anställning. Skadeståndsskyldighet kan också drabba den som utnyttjar en
företagshemlighet som har åtkommits olovligt. Vidare föreslås i propositionen
en möjlighet att vid vite förbjuda den som angripit en företagshemlighet
att utnyttja denna.

Behovet av en lagstiftning

Det är angeläget att vi får ett bättre skydd för företagshemligheter i Sverige.
För ett land som för sin konkurrenskraft är så beroende av högteknologiskt
know-how som Sverige är det av stor vikt att hemligheter i företagen kan
omges av ett effektivt skydd. Från näringslivshåll har vid upprepade tillfällen
framhållits att nuvarande lagstiftning inte visat sig vara ändamålsenlig
eller tillräckligt effektiv. Detta var också bakgrunden till att den dåvarande
folkpartiregeringen tillsatte den utredning som ligger till grund för den nu
aktuella propositionen.

Grundläggande brist i lagförslaget

Med hänsyn till den långa tid under vilken regeringen har berett frågan om
ett förbättrat skydd för företagshemligheter är det anmärkningsvärt att det
nu aktuella lagförslaget innehåller allvarliga brister genom att lämna viktiga
frågor obesvarade. Detta omöjliggör enligt vår uppfattning att lagförslaget
i sin nuvarande utformning läggs till grund för riksdagens beslut.

Vår främsta invändning mot lagförslaget är att regeringen i propositionen
inte har tagit någon hänsyn till de konflikter som kommer att uppstå
mellan samhällets i vissa sammanhang berättigade intresse att garantera
anställda i företag meddelarskydd och de risker vad avser skyddet för företagshemligheter
som propositionen avser att motverka.

Det är också en svaghet i propositionen att möjligheterna för ett drabbat Mot 1987/88

företag att få skadestånd och vite är olika beroende på om det är en anställd L14

i ett företag som har lämnat ut uppgifter eller om samma uppgifter har
lämnats av en anställd inom en myndighet.

Därtill kommer ytterligare frågor som bör besvaras innan lagstiftningsfrågan
kan få en slutlig lösning.

Vi kommer därför i det följande yrka att riksdagen skall avslå det nu
aktuella förslaget och i stället begära att regeringen återkommer med ett
nytt förslag som undanröjer de oklarheter som vidiåter propositionen.

Meddelarskyddet för anställda

Föredragande statsrådet skriver i den allmänna motiveringen: ”Skyddet för
företagshemligheter får inte sträcka sig så långt att det hotar den fria opinionsbildningen.”

Formuleringen innebär ett erkännande av att intressekonflikter kan uppkomma
mellan å ena sidan behovet av sekretess och å andra sidan det fria
meningsutbyte och den allsidiga upplysning som tryckfrihetsförordningen
åtar sig att säkerställa. Med erkännandet följer en skyldighet att begrunda
hur sådana konflikter skall lösas. I propositionen saknas emellertid varje
antydan till sådana överväganden.

Det vore verklighetsfrämmande att uppfatta detta som uteslutande en
teoretisk brist. Vårt sätt att hantera intressekonflikter av det angivna slaget
kan bli avgörande för medborgarnas tilltro till de demokratiska arbetsmetoderna.

Konflikterna kan vara av personlig art. En anställd kan till exempel stå i
valet mellan att tiga av lojalitet mot sitt företag och att tala av lojalitet mot
det samhälle som omger honom och företaget. Denna konflikt löser TF med
sina regler om meddelarfrihet för uppgifter som är avsedda för publicering.

Den friheten är inte obegränsad — ett noga genomtänkt regelsystem anger
ramarna. Men om den gäller vad som en gång skrevs om anonymitetsskyddet,
att den utgör ”säkerhetsventilen, som i många fall ensam möjliggör,
att ord sägas, som böra bliva uttalade, fakta framdragas, som böra
bliva framdragna” (1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsordning).
I funktionen som en sådan säkerhetsventil har meddelarfriheten sitt
största principiella värde.

Problemet är att det i dag råder osäkerhet om hur långt meddelarfrihetens
tillämpningsområde sträcker sig. Denna frihet måste enligt vår uppfattning
sträcka sig även utanför det offentligrättsliga området, om täckning skulle
Finnas för propositionens ord att skyddet för företagshemligheter inte får
hota den fria opinionsbildningen.

Enligt vår uppfattning Finns det en uppenbar risk för att resultatet blir det
omvända. Redan den omständigheten att gammal lag ersätts med ny lag
inbjuder till en forcerad efterforskning av meddelare och förnyade ansträngningar
att förhindra en besvärande publicitet. Därtill kommer att den
nya lagen i flera avseenden innebär en skärpning i sak jämfört med nu
gällande bestämmelser.

Definitionen av det nya begreppet ”företagshemlighet” är exempelvis

vidare än den motsvarande avgränsning som hittills har gällt. Hemligt bliri Mot 1987/88

realiteten allt som företaget håller hemligt — eller förutsätts hålla hemligt L14

— om sina affärs- eller driftförhållanden och vars röjande är ägnat att
skada företaget. Det bör noteras att det gäller också de affärsdrivande verken,
till exempel tele- eller postverket.

För att en anställd skall kunna dömas för missbruk av hemliga företagsuppgifter
har hittills krävts att avsikten skall ha varit att uppnå en fördel
eller att åstadkomma en skada. Nu bortfaller detta krav på s. k. direkt uppsåt
och enligt förslaget räcker det med indirekt eller eventuellt uppsåt.

Dessutom kan en anställd som lämnar uppgift om brott som företaget har
begått mot t. ex. miljölagstiftningen eller lagen om förbud mot vapenexport
genom uppgiftslämnandet bli ådömd betydande skadestånd. Den meddelare
som, måhända av samma samvetsskäl, sörjer för en offentlig redovisning
av en företagshemlighet som han eller hon fått del av i andra hand kan
dömas för en sorts häleriverksamhet på informationsområdet med straffoch
skadeståndsansvar som resultat.

Innan riksdagen antar en lag om skydd för företagshemligheter måste
man finna en ordning där lagstiftaren anvisar en väg att lösa de intressekonflikter
som riskerar att uppkomma.

Yttrandefrihetsutredningens inställning

Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) föreslog att meddelarfriheten
skulle ges en uttalad giltighet även utanför offentligrätten och skapade för
tillämpningen ett regelverk som i princip var analogt med vad som gäller
innanför den.

En kärnpunkt i förslaget var att ett påstått åsidosättande av en tystnadsplikt
skulle kunna göras till föremål för bedömning av en tryckfrihetsrättslig
jury innan frågan om sanktioner prövades. Det praktiska förfarandet
har preciserats i ett förslag till följdlagstiftning.

Motivet att utvidga meddelarskyddet har successivt fått allt större tyngd.

En växande andel av den offentliga verksamheten är inte längre offentlig i
den meningen att angelägenheterna sköts under medborgarnas ögon. Offentliga
förvaltningsuppgifter organiseras alltmer i privaträttsliga former.

Staten är engagerad i ett stort antal rörelsedrivande bolag. Kommunerna
har inrättat en egen bolagssektor, vars samlade förmögenhet i dag torde
vara större än den som förvaltas i kommunalrättsliga former.

I långt större utsträckning än tidigare är det alltså inte bara politiska
beslutsfattare eller andra myndighetsutövare som träffar avgöranden som
får ingripande följder för medborgarna. Andra beslut kan vara av väsentlig
betydelse för enskildas liv och hälsa, för naturen och för det ekonomiska
livet i orter eller hela bygder.

Värdet av yttrandefrihetsutredningens förslag ligger däri att det ger ett
brett genomslag för meddelarfriheten och erbjuder en garanti för att yttrandefrihets-
och informationsintressena beaktas när sekretessintresset gör sin
rätt gällande. Säkerhetsventilen installeras.

Det kan uttryckas i utredningens ord att ”där beslutsmakt finns, där skall
också insyn finnas”. Vi tror att det i riksdagen råder en betydande enighet

om att den principen bör hävdas också utanför det offentligrättsliga områ- Mot 1987/88

det. Detta torde också vara motivet till att konstitutionsutskottet föreslår L14

riksdagen att begära en ny utredning om meddelarskyddet inom den privata
sektorn.

I det läget framstår det som inkonsekvent — och riskfyllt — att nu anta ett
lagförslag som verkar i motsatt riktning. Det är inte acceptabelt att det
gentemot behovet av en ny lag om företagshemligheter centrala motstående
intresset av en fri opinionsbildning har observerats endast i en flyktig och
till intet förpliktande mening.

Myndigheters röjande av företagshemligheter

Vad gäller företagshemligheter inom den offentliga sektorn skall den nya
lagen gälla endast beträffande uppgift som kan åtnjuta sekretess enligt 6
kap. 1 § sekretesslagen, dvs. för uppgift om myndighetens affärs- eller
driftsförhållanden. Det är alltså endast myndighetens egna affärshemligheter
som propositionen avser att skydda.

Inom den offentliga sektorn finns emellertid också ett stort antal myndigheter
som på olika sätt syftar till att reglera och kontrollera näringslivet.

Som exempel på sådana myndigheter kan nämnas statens pris- och kartellnämnd,
riksskatteverket, statens industriverk, patentverket, statens provningsanstalt,
styrelsen för teknisk utveckling och länsstyrelserna. Dessa
myndigheter måste för att kunna utföra sina uppgifter ta del av uppgifter
om företagen som ofta är av sådan karaktär att det vore till stor skada för
företaget om informationen kom i händerna på konkurrenter.

Om en anställd i en myndighet skulle lämna ut sekretesskyddad information
om ett företag riskerar den anställde att bli fälld för brott mot tystnadsplikten.
Straffet för detta är böter eller fängelse. Därtill kommer att skadestånd
enligt skadeståndslagen kan aktualiseras för myndigheten och den
anställde om röjandet leder till skada.

Propositionen innebär att dessa regler kommer vara tillämpliga även i
fortsättningen. Detta innebär att det skadelidande företagets möjligheter att
minska skadan av att företagshemligheter spridits kommer vara olika om
”läckan” skedde från en myndighetsperson som hade tillgång till informationen
eller om den skedde från en av hans anställda. I det sistnämnda fallet
finns enligt propositionens förslag möjlighet till fördelaktiga skadeståndsregler
och till vite medan det i det förstnämnda fallet alltså blir nuvarande
regler som gäller.

Denna diskrepans kommer bl. a. leda till att det blir fördelaktigare för en
företagare att försöka få fram uppgifter om en konkurrent från någon anställd
på en myndighet som har tillgång till informationen än att få det
genom någon anställd på företaget.

Detta riskerar enligt vår uppfattning att leda till att det blir svårare att få
företagen att samarbeta vid skilda former av uppgiftslämnande till myndigheter
och det riskerar också att leda till att anställda hos myndigheter kommer
att bli mer attraktiva som informationskällor i otillbörliga syften.

12

Mot 1987/88
L14

Sammanfattande slutsats

I ett demokratiskt samhälle kan inte information uteslutande ha karaktären
av en materiell tillgång som innefattar ensamrätt. Den utgör också en andlig
tillgång som inte villkorslöst får undanhållas medborgarna. Därför måste
propositionen avslås, i väntan på en samlad reglering av skyddet för företagshemligheter
och ett skydd för den medborgerliga insynen. Vad vårt land
har upplevt av hemliga vapenaffärer och överrumplande miljöskandaler
tyder inte på att det är sekretessen som är den kritiska bristvaran.

Om detta — i flera avseenden bristfälliga — lagförslag nu antas uppkommer
det hot mot den fria opinionsbildning som enligt propositionen inte
”får” uppkomma. Det är inte godtagbart ens under en övergångsperiod.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om
skydd för företagshemligheter där hänsyn tas till vad vi i motionen
har anfört angående förstärkt meddelarskydd för anställda i enskild
tjänst, bättre möjligheter att beivra myndigheters röjande av sådana

Ytterligare brister i propositionen

Det finns ytterligare brister i propositionen som måste få en lösning innan
riksdagen tar ställning till ett nytt förslag till lag.

Enligt 6 §, andra stycket gäller att en arbetstagare även efter det att vederbörande
har avslutat sin anställning kan ställas till ansvar för brott mot
lagen om förfarandet var ”otillbörligt”. Någon vägledning om vilka förfaranden
som skall betraktas som otillbörliga ges dock inte i specialmotiveringen
eftersom det enligt denna skall vara ”synnerliga skäl” för att förfarandet
skall beivras. Med hänsyn till de oklarheter som inte minst skapas
genom särskilda klausuler om tystnadsplikt i anställningsavtalen är det väsentligt
att lagstiftaren gör klart vad som skall anses vara ”otillbörligt”. Att
detta är oklart i propositionen kan komma att skapa problem vid lagens
framtida tillämpning.

Ett annat stadgande där det kan komma att uppstå problem vid tillämpningen
är 7 § som behandlar ”häleri” av företagshemligheter. Av propositionen
går inte att utläsa om någon kan ställas till ansvar som ”hälare” utan
att det förevarit något förbrott. Om förbrott krävs uppkommer frågan vem
som bär bevisbördan och slutligen om ”hälaren” måste ha vetskap om förbrottet
eller om det räcker med att han borde haft sådan insikt.

13

företagsuppgifter som de insamlat i sin myndighetsutövning samt Mot 1987/88

tydligare motivering till hur 6 och 7 §§ skall tillämpas. L14

Stockholm den 20 april 1988

Bengt Harding Olson (fp)
Kjell-Arne Welin (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Barbro Sandberg (fp)
Ulla Orring (fp)

14

Svenskt Tryck Stockholm 1988