Motion till riksdagen
1987/88:Kr9
av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp)
med anledning av prop. 1987/88:104 om
kulturmiljövård
I folkpartiets partimotion, väckt i januari 1988, ägnas ett stort avsnitt åt
kulturminnesvården. Vi föreslår där utökade resurser till kulturminnesvården
och då särskilt till åtgärder mot luftföroreningarnas och försurningens
inverkan på kulturföremål. Vi föreslår vidare en utredning om en speciallagstiftning
som underlättar att hålla samman kulturmiljöer efter förebild
av National Trust i Storbritannien. Regeringen har i mars 1988 presenterat
en proposition om kulturmiljövård (prop. 1987/88:104). Den ligger väl i
linje med vad folkpartiet förordat i motioner och programskrifter under ett
flertal år. Vi kan därför ställa oss bakom propositionens inriktning och
förslag. På några områden behövs dock ytterligare insatser.
Byggnadsvården får i propositionen vissa förstärkningar. Dels föreslås
en ökning med 1 milj. kr. för ersättning till ägare vid byggnadsminnesförklaring,
dels innebär förslaget om särskilda medel till kampen mot luftföroreningarna
att ett belopp inom en ram av 6 milj. kr. kan utnyttjas för
direkta restaureringsarbeten. I förra årets anslagsframställning påvisade
riksantikvarieämbetet att en alltför låg prisomräkning av anslaget till byggnadsvård
hade inneburit en värdeminskning sedan anslagets tillkomst 1981
med ungefär 6 milj. kr. Trots de i propositionen föreslagna förstärkningarna
nödgas vi därför konstatera att byggnadsvårdens situation egentligen
inte har förbättrats, eftersom anslagen till restaurering av skador orsakade
av luftföroreningar i stor utsträckning avser nya ändamål.
I vår januarimotion pekade vi på att fornminnesvården nästan helt saknar
egna anslag och därmed blivit beroende av arbetsmarknadspolitikens
växlingar. Den kraftiga minskningen av beredskapsarbetena inom fornvården
har under de senaste åren lett till en omöjlig situation. Särskilt svår är
situationen i de län där beredskapsarbetena helt har upphört. Propositionens
förslag till resursförstärkning för fornvård och kulturlandskapsvård är
därför välkommet. Men det räcker inte till för att skapa den bas för vårdarbetet
som skulle behövas när kulturmiljövården inte längre kan räkna med
beredskapsarbeten som en kontinuerlig resurs.
Vi finnér det därför synnerligen angeläget att utbyggnaden av resurserna
för forn- och kulturlandskapsvården och för byggnadsvården kan fortsätta
under kommande år i linje med riksantikvarieämbetets planering. Därvid
får särskild uppmärksamhet ägnas åt hur kulturmiljövården skall göras
1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Kr8—I6
mindre beroende av arbetsmarknadspolitikens växlingar. Detta bör riksda- Mot. 1987/88
gen som sin mening ge regeringen till känna. Kr9
Propositionen är oklar när det gäller ansvarsfördelningen mellan statlig
och regional kulturmiljövård. De förstärkningar som föreslås anvisas direkt
till RAÄ, och det saknas direktiv om hur mycket som skall fördelas till
länsnivå. Samtidigt hävdas betydelsen av att det sker en kunskapsuppbyggnad
i länen. Ansvaret läggs på länsstyrelserna och länsmuseerna utan att
några resursförstärkningar anvisas. Propositionen betonar allas ansvar för
kulturmiljövården, vilket förutsätter en betydligt utökad information till
medborgarna. Den förstärkning av anslaget till information som föreslås är
behövlig, men det borde ha bättre preciserats vem som bär ansvaret för
informationens utformning.
Det är positivt att kulturturism nämns som ett viktigt samverkansområde
för kultur och turism. Vi har ett stort kulturarv som fortfarande inte uppmärksammas.
Mycket mer skulle kunna göras för att visa våra unika kulturminnen
för turister. Den ekonomiska aspekten är viktig. Turistnäringens
större resurser kan ge stöd till kulturminnesvården. Här finns mycket att
lära av andra länder i Europa, t. ex. Frankrike.
När lagen om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål antogs
föreslog vi en värdegräns för sådana föremål som avses i 4 § punkt 2 i lagen,
dvs. föremål tillhörande sådana föremålsgrupper som främst ligger inom
Nordiska Museets insamlingsområde. Utan en sådan gräns kommer ett
mycket stort antal allmogeföremål att omfattas av lagens tillståndskrav. Om
lagen efterlevs leder detta till en avsevärd byråkrati. 1 de få fall då föremål
av detta slag kan anses vara av stor betydelse för det nationella kulturarvet,
trots att värdet inte överstiger 1000 kr., har museerna uppenbarligen möjlighet
att köpa in föremålen.
Om mervärdeskatten på kulturföremål vid import avskaffades eller sattes
lägre än vad som nu gäller, skulle detta vara ägnat att stimulera införseln till
Sverige av sådana föremål. En utredning om lägre mervärdeskatt på vissa
kulturföremål som tas hem från utlandet bör därför komma till stånd.
I propositionen föreslås att reglerna för ersättning till ägare av byggnad i
samband med byggnadsminnesförklaring i sak oförändrade förs över från
byggnadsminneslagen. Dessa regler har i sin tur utformats med förebild
från motsvarande regler i plan- och bygglagen, PBL. Vi vill i detta sammanhang
påminna om att folkpartiet i en partimotion till detta riksmöte har
yrkat att en översyn skall göras av PBL med syfte att bl. a. bättre tillvarata
enskilda fastighetsägares rätt vad gäller ersättning i samband med t. ex.
vägrat rivningslov och skydd för kulturhistoriskt intressanta fastigheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den fortsatta utbyggnaden av forn- och kulturlandskapsvården
och av byggnadsvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
4
Mot. 1987/88
Kr9
mål.
Stockholm den 5 april 1988
Jan-Erik Wikström (fp)
Margareta Fogelberg (fp) Margareta Mörck (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
motionen anförts om ansvaret för information om kulturmiljövården,
3. att riksdagen beslutar att i Lag om kulturminnen m. m. 5 kap.
4 § punkt 2 ersätta orden ”oavsett värde” med orden ”med ett värde
över 1 000 kr.”,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lägre mervärdeskatt vid införsel av kulturföre
5