Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Kr417

av Bo Lundgren m. fl. (m)
om idrottsfrågor m. m.

Idrotten är Sveriges största folkrörelse med ungefär två och en halv miljon
medlemmar. Enligt Riksidrottsförbundet finns ca 19 000 idrottsföreningar i
vilka nästan 500 000 ledare verkar. Fler ungdomar än inom någon annan
folkrörelse ges inom idrotten en meningsfull fritidsverksamhet.

Idrottsrörelsen har mot denna bakgrund stor betydelse för samhället.
Den aktiva idrotten leder bl. a. till att ungdomar avhåller sig från för dem
själva och för samhället skadliga verksamheter som exempelvis drogmissbruk.
Idrottsrörelsen bidrar till friskvården genom att stimulera till regelbunden
träning, friluftsliv eller andra fysiska aktiviteter. Idrottsrörelsen
verkar aktivt för alkohol- och drogfria miljöer.

Till detta kommer den stora roll idrotten spelar för de många åskådare,
TV-tittare, radiolyssnare och tidningsläsare som följer tävlingsverksamheten
på olika nivåer. De många idrottsutövare av världsklass som fungerar
som ambassadörer utomlands är en stor tillgång för Sverige. De tjänar dessutom
som förebilder för den uppväxande generationen och är en starkt
bidragande orsak till den i Sverige mycket omfattande breddidrotten.

Idrottsrörelsens ställning

Den verksamhet som bedrivs av idrottsföreningar, distriktsorganisationer,
specialförbund och riksförbund bygger i första hand på ideellt arbete och
personligt engangemang. Det är utomordenligt viktigt att idrottsrörelsen
inte byråkratiseras och tvingas in i något slags halvoffenlig roll. den måste
förbli en fri, obunden och demokratiskt uppbyggd rörelse. Därför bör det
direkta och indirekta stöd som stat och kommun lämnar idrottsrörelsen inte
var styrande.

Det finns stor skillnad mellan den moderata och den socialdemokratiska
synen på det ideella arbetet inom olika folkrörelser. Socialdemokraternas
politik förefaller syfta till ett korporativt system där folkrörelser av olika
slag tas i det kollektiva systemets tjänst. För oss moderater är principen om
de ideella organisationernas och därmed idrottsrörelsens fria ställning lika
viktig som kravet på en stor individuell frihet.

Basen för idrottsrörelsen är de många lokala föreningarna. Det är deras
verksamhet som ger alla de positiva effekter som hela samhället kan dra
nytta av. Stödet från det allmänna måste utformas så att föreningarna
stärks.

Svensk idrott riskerar i dag att bli alltför beroende av den politiska makten.
Sedan 1970 har staten genom regeringen utsett två ledamöter i Riksidrottsförbundets
styrelse. För att öka idrottsrörelsens självständighet bör
denna upphöra.

För närvarande fördelar Riksidrottsförbundet det statliga stödet till de
s. k. främjandeorganisationerna. Dessa har i många avseenden en verksamhet
med annan inriktning än idrottsrörelsen — någon organisatorisk samhörighet
finns inte. I fortsättningen bör därför främjandeorganisationernas
anslagsframställning lämnas direkt till jordbruksdepartementet genom Friluftsorganisationernas
samarbetsorgan.

Idrotten och skolan

Idrott på såväl motions- som elitnivå är av stor betydelse för friskvården.
Goda vanor skapas tidigt. Idrott måste således även i fortsättningen vara ett
viktigt inslag i såväl grundskolan som gymnasieskolan. Idrottsundervisningen
skall vara allsidig och anpassad till elevernas individuella förutsättningar.
Utrymme måste ges för alltifrån motionsidrott till ren elitidrott.

Under senare tid har särskilda idrottsgymnasier växt fram. För närvarande
finns drygt 60 sådana gymnasier med koppling till olika specialförbund.
Eleverna får här möjlighet att ägna fem schemalagda veckotimmar åt sin
egen specialidrott.

Antalet idrottsgymnasier bör byggas ut efter hand som efterfrågan ökar
från idrottsutövare och specialförbund. Utbyggnaden måste självfallet ske i
den takt det ekonomiska utrymmet medger.

1 de fall kommunerna själva önskar inrätta idrottsgymnasier i samråd
med specialförbund för elever från det egna upptagningsområdet bör detta
i princip vara möjligt.

Handikappidrott

Handikappidrotten har utvecklats mycket starkt under senare år. Den är
synnerligen värdefull och har sin givna plats inom den samlade idrottsrörelsen.
Stat och kommun har ett särskilt ansvar att tillse att även människor
med handikapp bereds möjlighet till fysisk rekreation genom idrott.

För att förbättra möjligheten för handikappade att redan i skolåldern
kunna delta i olika idrottsliga aktiviteter bör inom idrottslärarutbildningen
ökat utrymme ges för kunskaper om de särskilda krav detta ställer.

Idrotten och ekonomin

Den verksamhet som bedrivs inom idrottsrörelsen medför kostnader av
olika slag. Det gäller inköp av redskap, utrustning m. m., lokal- och anläggningshyror,
löner och ersättningar till anställda, kostnadsersättningar till
ledare och utövare, skatt och arbetsgivaravgifter etc.

De finansieringskällor som står till idrottsrörelsens förfogande är i stort:

Deltagaravgifter, entréavgifter.

Frivilliga bidrag av olika slag.

Lotteriverksamhet, bingospel etc.

Mot. 1987/88

Kr417

Statliga och kommunala bidrag.

Olika former av sponsring.

Egen rörelse i form av exempelvis kioskverksamhet eller försäljning av
idrottsmateriel.

Staten påverkar i flera avseenden föreningarnas och förbundens möjligheter
att utnyttja dessa finansieringskällor.

Det statliga och kommunala stödet till föreningar och förbund är omfattande.
Samtidigt påverkas utvecklingen av dessa bidrag av det statliga resp.
kommunala budgetläget.

En av de traditionellt största finansieringskällorna är lotteriverksamhet.
På detta område har emellertid staten omsorgsfullt tagit till vara möjligheterna
att dra in ytterligare medel till statskassan.

Uttaget av skatter och arbetsgivaravgifter påverkar självfallet idrottsrörelsens
ekonomi, direkt såväl som indirekt. I ett högskattesamhälle minskar
möjligheterna att finansiera verksamheten genom frivilliga bidrag, deltagaravgifter
och entréavgifter.

Den skilda synen på de ideella organisationernas ställning som finns
mellan moderater och socialdemokrater påverkar självfallet också inställningen
till hur deras verksamhet skall finansieras. Socialdemokraterna föredrar
uppenbarligen att göra organisationerna ännu mera bidragsberoende.
Därmed blir de utlämnade åt politiska beslut, särskilt om andra finansieringskällor
beskärs. Vi moderater vill i stället ge större utrymme och bättre
förutsättningar för finansiering genom egen verksamhet.

Större andel av spelmarknaden

Det spelas i Sverige för ungefär 16 miljarder kronor varje år. Spelmarknaden
ökar och kan redan 1990 uppgå till drygt 20 miljarder kronor.

Sedan år 1975 har folkrörelsernas egna spel minskat från nästan 35 % till
under 20% av den totala marknaden. Skulle folkrörelsernas andel varit
oförändrad skulle de i dag kunna ha nettoinkomster på uppemot miljarden
kronor mer.

Lotteriutredningen fastslog redan 1979 i ett betänkande: ”Om de statliga
lotterierna och totalisatorspelen i framtiden tillåts öka på samma sätt som
hittills finns enligt vår mening risk för en ogynnsam utveckling för den
ideella sektorn. Det statliga spelet bör därför inte tillåtas att ytterligare
breda ut sig på det ideella spelets bekostnad.”

Spelmarknaden har främst expanderat genom de nya spelformer som
introducerats av såväl Aktiebolaget Tipstjänst som Penninglotteriet. En
förutsättning för en ökad grad av egenfinansiering inom idrottsrörelsen är
att en större del av den totala spelmarknaden görs tillgänglig. De förslag
som lämnas i betänkandet av 1987 års lotteriutredning (SOU 1987:52) är i
detta avseende inte av tillräcklig omfattning. Regeringen bör därför snarast
utreda hur en större del av spelmarknaden kan öppnas för idrottsrörelsen
och andra ideella organisationer. Förslagen bör i första hand vara ägnade
att bereda utrymme åt de lokala föreningarna, som utgör basen i idrottsrörelsen.

Mot. 1987/88

Kr417

Andel i Tipstjänsts överskott

Staten beräknas kommande budgetår kunna tillgodogöra sig ett överskott
från spelverksamhet på nästan 2,5 miljarder kronor. Det är en ökning med
ungefär 100 milj. kr. från innevarande budgetår. Överskottet fördelar sig på
1,5 miljarder kronor från tipsmedel och 1 miljard kronor från lotterimedel.

Tipstjänsts spelverksamhet bygger i stor utsträckning på idrottsrörelsens
egna aktiviteter. Genom olika punktinsatser och genom sponsring går en
del av tipstjänsts medel redan i dag till idrotten. Enligt vår uppfattning bör
emellertid en mera generell och uthållig form för ytterligare överförande av
medel från Tipstjänst till idrotten införas. Det kan exempelvis ske genom att
en viss andel av överskottet från Tipstjänsts spelverksamhet går till idrottsrörelsen.
Dessa medel bör i första hand kanaliseras så att de lokala föreningarna
och deras verksamhet och aktiviteter gynnas. Regeringen bör
uppta överläggningar med Riksidrottsförbundet för att diskutera omfattning
och fördelningsprinciper.

Redan kommande budgetår bör emellertid en viss andel av Tipstjänsts
överskott överföras till idrottsrörelsen. Detta belopp bör enligt vår mening
sättas till 10 % av den ökning av det inlevererade överskottet från Tipstjänst
som beräknas för kommande budgetår — 49,5 milj. kr. Det innebär att 4,9
milj. kr. överförs för att i första hand gå till de lokala föreningarna.

Föreningens skatter

Även idrottsrörelsen berörs av det ökande skatteuttaget. Utrymmet för frivilliga
bidrag, deltagaravgifter och entréavgifter har, som tidgare nämnts,
inskränkts hos de enskilda människorna till följd av det ökade skatteuttaget.
Den direkta skattebelastningen för föreningar och förbund är många
gånger alltför stor.

Ett stort problem i detta avseende är debiteringen av arbetsgivaravgifter.
Detta behandlas i ett särskilt avsnitt.

Inkomstbeskattning

Efter förslag från den dåvarande borgerliga regeringen befriades de ideella
föreningarna i slutet av 1970-talet i stor utsträckning från inkomstskatt. De
beskattas endast för inkomst av fastighet och inkomst av rörelse. Även
sådana inkomster befrias från skatt om de huvudsakligen har naturlig anknytning
till föreningens ideella verksamhet eller utgör en traditionell finansieringskälla.
Inkomster av kommersiellt bedriven verksamhet skall
däremot i princip beskattas i vanlig ordning. Detta motiveras främst av
hänsyn till risken för snedvridning av konkurrensen med andra rörelseidkare.

En allmännyttig ideell förening är emellertid berättigad till ett grundavdrag
på 15 000 kr. Sedermera har de ideella föreningarna också befriats från
mervärdeskatt för sådana inkomster som inte inkomstbeskattas.

För att ytterligare förbättra de ideella föreningarnas situation och förenkla
deras hantering bör grundavdraget höjas något och värdesäkras. En av

Mot. 1987/88

Kr417

vägning måste självfallet ske med hänsyn till vad som tidigare anförts om
risk för konkurrenssnedvridning. Enligt vår mening borde grundavdraget
kunna höjas till ca 30 000 kr. i dagens penningvärde.

Bingoskatt

Bingospelet är fortfarande den viktigaste inkomstkällan för idrottsföreningar
i allmänhet. 1985 tillgodogjorde sig idrotten nästan 250 milj. kr.
genom bingospel. Även här kan självfinansieringsmöjligheterna förbättras.
Bingoskatten, som i dag ger 85 milj. kr., tas ut på den totala omsättningen av
spelet. Den bör successivt slopas så att den slutligen når en nivå som högst
motsvarar de kostnader staten har för tillståndsgivning och kontroll av
verksamheten. Den bör då omformas till en avgift.

Reglerna för hur bingospel anordnas bör också ändras i några avseenden.
Kravet på att behållningen av bingospel skall vara minst 15 % bör tas
bort. Vid bingospel bör i fortsättningen penningvinster kunna förekomma.
Samma regler bör gälla som för lotterier. Någon begränsning av storleken
på ett högsta vinstbelopp bör således inte göras.

Reklamskatt

Reklamskatt tas i dag ut på olika former av reklam som säljs av idrottsföreningar
och förbund. Det kan gälla annonser i programblad, arenareklam
och annat. Enligt vår mening bör reklamskatten kunna slopas i de fall det
inte snedvrider konkurrensen med kommersiella media. Regeringen bör
utreda frågan och återkomma till riksdagen med förslag.

Beskattning av idrottsutövare och ledare

Ett stort oavlönat ideellt arbete läggs ned inom idrottsrörelsen. Emellertid
utgår ekonomisk ersättning i vissa fall till såväl ledare som aktiva. Dessa
ersättningar skall naturligtvis beskattas i likhet med alla övriga inkomster.
Det finns emellertid behov att ändra beskattningsreglerna i två avseenden.

Sedan några år tillbaka finns ett särskilt avdrag för idrottsutövare. Det
kan maximalt uppgå till 3 000 kr. och är avsett att ersätta en detaljerad
redovisning av alla de olika kostnader som såväl aktiva som ledare inom
idrottsrörelsen har förträningsmateriel, utrustning etc. Det är ett schablonavdrag
som avser faktiska kostnader och leder till ett förenklat deklarations-
och taxeringsarbete. Med tanke på kostnadsutvecklingen bör avdraget
höjas till 5 000 kr.

Ett annat problem när det gäller idrottsutövares inkomstbeskattning är
de kraftiga marginalskatter som drabbar stora inkomster som kan intjänas
under en relativt kortvarig idrottskarriär. Ett stort antal svenska elitidrottare
har av denna anledning valt att av skattemässiga skäl bosätta sig utomlands.
Visserligen finns i dag möjlighet att genom särskilda avsättningar till
pensionsförsäkringar få till stånd en viss inkomstutjämning. Dessa möjligheter
är emellertid inte till fyllest.

Mot. 1987/88

Kr417

Det krävs därför nya regler om inkomstutjämning för idrottsutövare.
Dessa bör innebära att en stor andel av inkomsterna varje år kan avsättas till
ett särskilt konto. Insatta medel undantas från beskattning till dess uttag
sker.

Socialavgiftsfrågan

Genom en regeringsrättsdom år 1985 i ett mål rörande ishockeymålvakten
Benny Westblom fick många idrottsföreningar en kraftigt ökad ekonomisk
belastning. Domen förändrade de idrottsaktivas socialrättsliga ställning så
att de jämställs med anställda. Sociala förmåner skall således utgå för
idrottsutövare även om de har annan verksamhet som huvudsaklig inkomstkälla.
Därmed skall också socialförsäkringsavgifter utgå. Föreningarna
får således utöver överenskomna ersättningar betala dryga avgifter.

Ett flertal motioner som syftade till att lösa detta problem behandlades av
riksdagen hösten 1987. Socialförsäkringsutskottets socialdemokratiska majoritet
avstyrkte bifall till samtliga motioner med följande motivering:
”Utskottet behandlade senast frågan om idrottsrörelsens skyldigheter att
betala socialavgifter i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1986/
87:4. Utskottet uttalade då förståelse för att den ändrade situationen kan
medföra ekonomiska problem för många idrottsföreningar. Utskottet har
dock den principiella uppfattningen att inkomster i samband med idrottsutövning
i likhet med andra inkomster bör grunda rätt till socialförsäkringsförmåner
och föranleda att socialavgifter erläggs. — Utskottet

fann mot denna bakgrund inte anledning att förorda någon ytterligare utredning
i syfte att helt eller delvis befria idrottsrörelsen från skyldighet att
erlägga arbetsgivaravgifter för utgivna ersättningar eller att göra några uttalanden
om behovet av fortsatta statsbidrag för att täcka sådana avgifter.
Utskottet avstyrkte därför bifall till föreliggande motioner i ämnet. Utskottet
finner inte anledning till ändrat ställningstagande och avstyrker bifall
till de nu förevarande motionerna.”

Regeringen och riksdagens majoritet avser uppenbarligen inte att vidta
några åtgärder för att ta bort eller lindra effekterna av den redovisade regeringsrättsdomen.

Riksidrottsförbundet har i en utredning som presenterades i september
1986 lagt fram tre förslag till lösning:

Alternativ 1 innebär att idrottsutövare skall erhålla de lagstadgade sociala
förmånerna utan att avgifter behöver erläggas. Alternativet kan tillgodoses
på olika sätt.

Alternativ 2 innebär att inga avgifter skall erläggas på idrottsutövares
ersättning och att staten därmed ej tillhandahåller det lagstadgade skyddet.
I stället för det statliga skyddet erhåller idrottsutövaren ett skydd via privat
försäkring som föreningen tvingas att teckna enligt lag. I denna lag bör
stadgas det minimiskydd som en sådan försäkring måste innehålla.

Alternativ 3 innebär att idrottsrörelseen erlägger avgifter för de idrottsutövare
som uppbär en årlig idrottsersättning överstigande två basbelopp
(för år 1988 51 600 kr). För dem med ersättningar därunder skall i stället
alternativ 2 gälla.

Mot. 1987/88

Kr417

Enligt vår mening måste den grundläggande principen var att en idrottsutövare
eller någon annan som är verksam inom idrottsrörelsen skall ha
samma förmåner som vid normala inställningar om idrottsverksamheten är
den huvudsakliga inkomstkällan. I dessa fall skall självfallet socialförsäkringsavgifter
utgå. I de fall en annan huvudinkomst föreligger bör det ges
möjlighet för idrottsutövaren och hans/hennes förening att träffa en överenskommelse
om huruvida sociala förmåner skall utgå. Frågan kan i varje
enskilt fall således lösas genom förhandling mellan den enskilde och föreningen.
Självfallet skall avgifter utgå i de fall man kommer överens om att
förmåner skall utgå.

Denna lösning innehåller drag av såväl alternativ 2 som alternativ 3 i
Riksidrottsförbundets utredning. Regeringen bör snarast förelägga riksdagen
förslag enligt de riktlinjer vi ovan redovisat.

Statliga och kommunala bidrag

I det föregående har vi lagt fram flera förslag som syftar till att öka möjligheterna
för självfinansiering inom idrottsrörelsen. Detta innebär inte att vi
föreslår några minskningar i nu utgående bidrag. Genom att föreningar och
förbund ges större möjligheter att själv påverka sin ekonomiska situation
minskar emellertid bidragsberoendet.

Frågan om statens stöd till de lokala föreningarnas verksamhet (det lokala
aktivitetsstödet) har diskuterats under flera år. Utformningen leder till
mycket ”pappersarbete” och öppnar vissa möjligheter till fusk. 1 flera utredningar,
senast i folkrörelseutredningens betänkande (SOU 1987:37), har
förslag om förändringar lagts fram. Folkrörelseutredningen föreslog exempelvis
att det lokala stödet med fördel kunde utbetalas till kommunerna som
därefter hade att ansvara för att pengarna kom den lokala föreningsverksamheten
till del.

Moderata samlingspartiet har tidigare lagt fram förslag som med utgångspunkt
i bl. a. eniga utredningsförslag innebär en renodling av bidragsgivningen
efter principen att bidrag lämnas från staten till centralorganisationer,
från landsting till distriktsorganisationer och från kommuner till
lokala föreningar. Förslaget om att förändra utformningen av det lokala
aktivitetsstödet kritiserades våldsamt av socialdemokraterna och delvis
även av idrottsrörelsen. Kritiken var till största delen osaklig och grundad
på partipolitiska överväganden eller bottnade i missuppfattningar om vad
förslaget egentligen innebar. Det finns emellertid ingen anledning att mot
idrottsrörelsens egen önskan förändra reglerna för det lokala aktivitetsstödet.
Eventuella, kommande förändringar bör genomföras i samförstånd
med idrottsrörelsen och övriga organisationer. Vi har därför inget att erinra
mot den uppräkning av beloppet som föreslås i budgetpropositionen.

Denna motion behandlar frågor som i många avseenden berör andra
ideella organisationer än idrottsrörelsen. De förslag vi lägger fram gäller i
berörda delar även dessa.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig författningstext.

Mot. 1987/88

Kr417

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1.att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statens utseende av representanter i Riksidrottsstyrelsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om främjandeorganisationerna,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om idrottsgymnasier,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om idrottslärarutbildningen,1]

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en utökning av
ideella organisationers andel av den totala spelmarknaden,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en generell och uthållig form för överförande
av medel som inlevereras från Tipstjänst till idrottsrörelsen,

5. att riksdagen beslutar överföra 4,9 milj. kr. av Tipstjänst under
kommande budgetår inlevererade överskott till idrottsrörelsen i enlighet
med vad som anförts i motionen,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förändring av
grundavdraget vid inkomstbeskattningen för ideella organisationer
enligt vad som anförts i motionen,2]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett successivt slopande av bingoskatten,

[att rikdsagen hos regeringen begär utredning om slopande av
reklamskatten i vissa fall enligt vad som anförts i motionen,2]

[att riksdagen beslutar höja schablonavdraget för idrottsutövare
till maximalt 5 000 kr. fr. o. m. inkomsttaxeringen år 1989,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om inkomstutjämningsmöjligheter
för elitidrottare i enlighet med vad sömn anförts i
motionen,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler
för debitering av socialförsäkringsavgifter i enlighet med vad som
anförts i motionen.3]

Stockholm den 26 januari 1988

Bo Lundgren (m)
Ingrid Sundberg (m)
Gunnel Liljegren (m)
Håkan Stjernlöf (m)
Karin Falkmer (m)

Lars Ahlmark (m)
Lars Ahlström (m)
Hans Dau (m)
Olle Aulin (m)

Mot. 1987/88

Kr417

Knut Wachtmeister (m)

Margit Genas er (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Hugo Hegeland fm)

Göte Jonsson (m)

Lennart Blom (m)

Göran Ericsson (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gullan Lindblad (m)

Jerry Mart inger (m)

Sten Andersson (m)
i Malmö

Ingegerd Troedsson (m)
Ewy Möller (m)

Stig Bertilsson (m)

Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)

Görel Bohlin (m)

Ingvar Eriksson (m)

Siri Häggmark (m)
Blenda Littmarck (m)
Hans Nyhage (m)
Wiggo Komstedt (m)

Mot. 1987/88

Kr417

'1987/88:Ub358
-1987/88:Sk553
<1987/88 :SD21