Motion till riksdagen

1987/88:Kr3

av Ingrid Sundberg m. fl. (m)
med anledning av prop. 1987/88:104 om
kulturmiljövård

Mot.
1987/88
Kr3 —7

I propositionen anges mål för den statliga kulturmiljövården. Vidare föreslås
en samlad reglering i lag av kulturminnesvården och slutligen utpekas
särskilt prioriterade områden inom kulturmiljövården.

Som helhet betraktad innehåller propositionen förslag som är ägnade att
ligga till grund för det fortsatta arbetet med kulturmiljövården. Av särskild
betydelse är den uppmärksamhet som ägnas åt åtgärder mot luftföroreningarnas
och försurningens inverkan på kulturmiljön.

Såsom framhålls i motion 1987/88: Kr238 angående kulturfrågor av Carl
Bildt m. fl. har förstöring och söndervittring av många av våra kulturskatter
blivit alltmer påtaglig. Skadorna har nu fått sådan omfattning att många av
våra gamla kulturminnen inte längre kan räddas. Vårt samhälle har ett
förvaltaransvar inför kommande generationer när det gäller att skydda och
bevara värdefulla kulturmiljöer. De förslag regeringen lägger fram bör öka
möjligheterna att hejda fortsatt förstörelse.

I vissa avseenden har dock propositionens förslag inte givits en tillfredsställande
utformning. Vi kommer nedan att behandla de områden där, enligt
vår mening, brister finns i regeringens förslag.

3.2 Ansvaret för kulturmiljövården

Beträffande nybyggnad inom kulturhistoriskt värdefulla områden menar
departementschefen att detta är en fråga som i första hand skall avgöras av
respektive kommun i enlighet med plan- och bygglagen (PBL). Enligt propositionen
åvilar det kommunerna att styra bebyggelseutvecklingen på ett
sådant sätt att kulturminnesvårdens intressen tillgodoses.

Vissa remissinstanser har uttalat kritik mot denna ordning. Enligt 86 §
byggnadslagen fanns tidigare möjlighet för länsstyrelsen att förordna om
förbud att utan särskilt tillstånd företa nybyggnad inom kulturhistoriskt
värdefulla områden. Regeln fungerade i praktiken som ett instrument för
samråd med den som önskar bygga i områdena. Från remissorganens sida
har hävdats att kulturminneslagen borde innehålla en bestämmelse som på
motsvarande sätt gav möjlighet att få till stånd ett samrådsförfarande med
markägarna inom viktiga kulturmiljöer.

Vi menar att flera skäl talar för en sådan bestämmelse i kulturminneslagen.
Det är angeläget att länsstyrelsens uppfattning om bl. a. bebyggelseut- 1

1 Riksdagen 1987/88 3 sam!. Nr KrJ— 7

vecklingen i förhållande till kulturminnesvårdens riksintresen förs vidare Mot. 1987/88

och kan vägleda fastighetsägarna. Till detta kommer att kommunerna ofta Kr3

torde sakna tillräcklig kompetens att bedöma frågor av denna art. Det bör
således i den nya lagen införas en bestämmelse som föreskriver ett samrådsförfarande
mellan länsstyrelse och markägare i de aktuella situationerna.

3.3.3 Skydd, vård och undersökning av fast fornlämning och plats där
fornfynd påträffats

Enligt propositionen skall länsstyrelse kunna meddela föreskrifter gällande
användning av ett fornlämningsområde. För närvarande gäller att föreskrifter
får meddelas, om inte markens ägare eller annan därigenom åsamkas
intrång av någon betydelse. Enligt förslaget skall dock föreskrifter med
vidare räckvidd än för fornlämningsområdet inte få ges, om det innebär att
”pågående användning av marken avsevärt försvåras”. I sitt remissvar har
Svea hovrätt ifrågasatt om inte detta innebär en skärpning i förhållande till
gällande rätt. Detta förnekas emellertid av departementschefen.

Såsom moderata samlingspartiet framhållit i samband med att PBL behandlades
skall markägare i princip hållas skadeslös vid ingrepp i äganderätten.
Detta betyder att även ingrepp i pågående markanvändning skall
ersättas. Vi menar att dessa principer bör tillämpas även i lag om kulturminnen
m. m.

3.3.4 Ingrepp i fast fornlämning

För närvarande gäller beträffande undersökning av en fornlämning att ett
arbetsföretag som inte är allmänt eller större enskilt skall vara befriat från
kostnadsansvar. Enligt propositionen skall dock i fortsättningen gälla att
mindre arbetsföretag inte i lagen befrias från kostnadsansvar. I stället bör
de kunna i särskild ordning få bidrag till sina kostnader. Villkoren för
sådana bidrag kommer att regleras av regeringen i särskild förordning.

1 det lagförslag som granskades av lagrådet fanns i själva lagtexten infört
bestämmelser gällande bidragsmöjligheter. Lagrådet förordade i sakfrågan
att det även i fortsättningen borde göras åtskillnad mellan större och mindre
företag. Beträffande konstruktionen av lagtexten anförde lagrådet:

"Från principiella synpunkter kan invändning också riktas mot att man i
lagtexten först slår fast att alla arbetsföretag omfattas av kostnadsansvar
och därefter anger att företag kan komma att genom bidrag på administrativ
väg bli befriade från kostnader.”

Vi menar för vår del att den av departementschefen nu valda modellen är
t. o. m. sämre än den som gav upphov till lagrådets kritik. Antas departementschefens
förslag kommer lagen inte att innehålla någon antydan om
att bidragsmöjligheter finns beträffande mindre arbetsföretag. Mot denna
bakgrund bör nuvarande ordning bibehållas även i den nya lagen.

3.3.5 Inlösen, hittelön, fyndfördelning och metallsökare

Enligt propositionens förslag skall möjligheterna för en upphittare att få

särskild hittelön för ett fornfynd vidgas. Detta sker på så sätt att den nuva- Mot. 1987/88

rande ersättningsnivån i fortsättningen skall utgöra den minsta ersättning Kr3

som skall utgå. Därutöver skall för alla fynd som omfattas av hembudsplik

ten kunna utgå ett ytterligare belopp, som bestäms med hänsyn till fyndets

beskaffenhet.

Vi delar departementschefens uppfattning om det nödvändiga i att kunna
utge högre ersättning till upphittare. Vi vill dock understryka att det är
väsentligt att praxis för ersättning går i riktning mot generösare hittelöner
än hittills. Risken är annars stor att värdefulla föremål kommer att säljas till
samlare.

3.3.7 överklagande

Enligt propositionens förslag skall länsstyrelses beslut om kostnadsansvaret
för arkeologisk undersökning endast kunna överklagas till regeringen.

Detta innebär en förändring jämfört med nuvarande lag, enligt vilken beslut
om kostnadsansvar överklagas till fastighetsdomstol. Enligt propositionen
kommer domstolsprövning att kunna bli aktuell endast i de speciella
situationer då en framställning från företagare om befrielse från kostnadsansvar
prövas av länsstyrelse. Flera remissinstanser har reagerat mot en
sådan lösning och gjort gällande att domstolsprövning skall kunna ske av
ersättningsfrågorna.

Vi delar remissinstansernas uppfattning. Länsstyrelses beslut gällande
kostnadsansvar för arbetsföretag som berör fast fornlämning bör kunna bli
föremål för domstolsprövning.

Vi vill i detta sammanhang även erinra om de förslag vi tidigare fört fram
i riksdagen gällande arkeologiska undersökningar. Förslagen behandlas i
vår reservation i kulturutskottets betänkande 1986/87:15, reservation 1. Vi
skall här i korthet beröra huvudpunkterna i förslagen.

Riksantikvarieämbetet bör få ökade möjligheter att i vissa fall bekosta
fördjupade inventeringar och arkeologiska prospekteringar. Ökade resurser
bör vidare tillföras riksantikvarieämbetet för att bereda det bättre möjligheter
att vid billighetsprövning svara för oförutsedda kostnader i fall då
kostnaderna blir höga.

För närvarande utförs arkeologiska undersökningar i flertalet fall av
riksantikvarieämbetet och i viss utsträckning även av regionala och kommunala
museer. Vi menar att även andra institutioner med vetenskaplig
kompetens — i Sverige och i utlandet — bör få möjlighet att komma in med
anbud då en undersökning är aktuell. Det skulle ge vetenskaplig bredd åt
verksamheten, vidga de internationella kontakterna och dessutom kunna
tjäna som en värdefull kostnadspress.

Det måste skapas möjligheter att rationalisera de fältarkeologiska metoderna.
Det är också angeläget att resultaten från tidigare undersökningar
bearbetas och utvärderas med sikte på att bl. a. i möjligaste utsträckning
reducera omfattningen av kommande undersökningar. Det är slutligen angeläget
att de kunskaper som löpande vinns genom de arkeologiska undersökningarna
kan ligga till grund för länsstyrelsernas beslut och bedömningar
vid beviljande av tillstånd till borttagande av fornlämningar. Riksantik- 3

varieämbetet bör som central myndighet för kulturminnesvården ha som Mot. 1987/88

uppgift att stödja länsstyrelsernas kunskapsuppbyggnad i dessa avseenden. Kr3

Det bör vidare skapas möjligheter att ge tilläggslån för arkeologiska undersökningskostnader
oberoende av byggnadens ändamål. Nuvarande begränsning
till bostadsfastigheter är inte befogad.

3.4.1 Allmänt om regleringen av byggnadsminnen

Enligt propositionens förslag skall, till skillnad från vad som gäller för
närvarande, skyddet för byggnader i statens ägo inte regleras i den nya
lagen utan i en särskild förordning. Flera remissinstanser har gjort gällande
att även skyddet för byggnader i statlig ägo bör regleras i lagen.

Vi delar remissinstansernas uppfattning. Tyvärr visar utvecklingen att
det förhållandet att en skyddsvärd byggnad är i statens ägo inte utgör en
garanti för att den skall få den vård dess kulturhistoriska värde motiverar.

Det finns exempel på att byggnader i statlig ägo drabbats av ett oacceptabelt
förfall.

3.4.3 Förfarande vid byggnadsminnesförklaring, anmälningsplikt

Departementschefen föreslår att länsstyrelsen skall få rätt att beträffande
vissa byggnader, som inte är byggnadsminnen, föreskriva att de inte får
rivas eller ändras utan att den tilltänkta åtgärden först har anmälts till länsstyrelsen
och denna haft en viss tid på sig att bedöma om den bör väcka
frågan om byggnadsminnesförklaring. Länsstyrelsen skall inom en månad
från det anmälningen kom in dit avgöra om den skall ta upp fråga om
byggnadsminnesförklaring av den berörda byggnaden.

Vi vill inte motsätta oss detta förslag. Det är dock angeläget att det nya
instrumentet till skydd av byggnader inte kommer till alltför frekvent användning.
Vi vill vidare understryka vikten av att den nya ordningen med
anmälningsplikt inte utvecklas på så sätt att länsstyrelsen på grund av tidsbrist
regelmässigt väcker frågan om byggnadsminnesförklaring, vilket sedan
kan följas av interimistiska förbud under förhållandevis lång tid. Det
ligger i sakens natur att sådana förbud kan vara mycket skadliga för fastighetsägaren.
Denna nya möjlighet till ingripande för länsstyrelsen måste
således präglas av restriktivitet.

3.4.4 Ersättningsfrågor

Enligt propositionens förslag skall reglerna för ersättning till byggnadens
ägare i samband med byggnadsminnesförklaring utformas mot bakgrund
av motsvarande bestämmelser i PBL. Detta betyder att ägarens möjligheter
att erhålla ersättning påtagligt har beskurits. Såsom vi ovan anförde är det
vår principiella inställning att markägaren skall hållas skadeslös vid ingrepp
i äganderätten. Bestämmelserna om ersättning i samband med byggnadsminnesförklaring
i lag om kulturminnen m. m. bör således utformas
utifrån denna princip. Självfallet bör detta föranleda konsekvensändringar

i annan lagstiftning. 4

3.5.3 Tillsynens omfattning och inriktning i fråga om nya byggnader och Mot. 1987/88
anläggningar Kr3

1 propositionen uttalas att det i framtiden får anses vara en inomkyrklig
angelägenhet att församlingar och kyrkliga samfälligheter får den hjälp
som behövs vad gäller kulturminnesvårdsaspekten vid kyrklig byggnadsplanering.
Departementschefen anger att han förutsätter att sådan rådgivning
byggs ut i den takt kyrkans egna resurser medger.

Vi delar departementschefens uppfattning i denna fråga. För att kyrkan
skall ges goda förutsättningar att klara denna nya uppgift bör ett vidgat
ekonomiskt utrymme skapas. Det kan ske genom att medel från kyrkofonden
får ianspråktas även för detta ändamål. Det är önskvärt att denna
möjlighet tillvaratas.

3.6 Bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål

Enligt propsitionens förslag skall bestämmelserna i lagen (1985:1104) om
skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål efter vissa redaktionella
ändringar föras in som ett särskilt kapitel i kulturminneslagen.

Vi vill erinra om att vi riktade kritik mot den omnämnda lagen i samband
med att riksdagen antog den. Vår kritik avsåg bl. a. vilka föremål som skulle
omfattas av lagen och hur kontrollen av lagens efterlevnad skulle tillgå. Vi
vidhåller de invändningar vi då framförde men vill inte i detta sammanhang
föreslå några ändringar i bestämmelserna. Däremot anser vi det angeläget
att få en utvärdering av hur den nya ordningen fungerat. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med de förslag till förändringar i lagen som
utvärderingen föranleder.

1 motion 1987/88:Kr238 angående kulturfrågor har ett yrkande framställts
gällande utnyttjandet av AMS-medel inom kulturområdet. Bakgrunden
till yrkandet är den stora betydelse som verksamheten i AMS regi har
för bl. a. kulturminnesvården i vårt land. Det finns risk för att detta resurstillskott
kan minska i framtiden. Detta skulle kunna få ingripande följder
för byggnadsvård och fornminnesvård.

Anslagsfrågor

Med hänvisning till vad vi ovan anfört bör vissa förstärkningar ske under
anslaget F32, kulturmiljövård.

Punkt 1, Vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, skall enligt propositionen
ökas med 1 250 000 kr. För att ge vidgade möjligheter till bidrag
avseende antikvariska överkostnader vid ombyggnad av ifrågavarande bebyggelse
bör anslaget vid punkt 1 ökas med ytterligare 1 000 000 kr.

Det finns vidare skäl att ge riksantikvarieämbetet större möjligheter att ge
bidrag till enskilda för oförutsedda kostnader vid arkeologiska undersökningar.
Därför bör anslaget vid punkt 2 ökas med 2 000 000 kr.

Slutligen bör ytterligare utrymme skapas för skydds- och konserverings

insatser påkallade av de skador luftföroreningar orsakar. Av detta skäl bör Mot. 1987/88

anslaget vid punkt 4 ökas med 2 000 000 kr. Kr3

Det får ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att i lag om kulturminnen inta en bestämmelse
som ger möjlighet till samrådsförfarande mellan länsstyrelse
och ägare av mark inom viktiga kulturmiljöer i enlighet med vad som
anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att i lag om kulturminnen inta bestämmelser
gällande ersättning till ägare av mark och byggnader i enlighet
med vad som anförts i motionen samt beslutar om motsvarande konsekvensändringar
i andra berörda lagar,

3. att riksdagen beslutar att i lag om kulturminnen beträffande
undersökning av en fornlämning inta en bestämmelse om åtskillnad
mellan större och mindre företag i enlighet med vad som anförts i
motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mer generösa hittelöner,

5. att riksdagen beslutar att länsstyrelses beslut gällande kostnadsansvar
för arbetsföretag som berör fast fornlämning skall kunna bli
föremål för domstolsprövning i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts under rubriken ”överklagande” beträffande arkeologiska
undersökningar,

7. att riksdagen beslutar att i lag om kulturminnen reglera även
skyddet för byggnader i statlig ägo i enlighet med vad som anförts i
motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anmälningsplikt inför åtgärder med vissa byggnader
som inte är byggnadsminnen men som kan komma i fråga som
sådana,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning till byggnads ägare i samband med
byggnadsminnesförklaring,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utnyttjande av kyrkofonden,

11. att riksdagen hos regeringen begär att utvärdering skall ske av
tillämpningen av lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa
äldre kulturföremål,

12. att riksdagen till F32 Kulturmiljövård för budgetåret 1988/89

anvisar ett reservationsanslag av 50 095 000 kr. 6

Stockholm den 30 mars 1988

Ingrid Sundberg (m)

Lars Ahlmark (m)

Lars Ahlström (m)

Hans Dau (m)

Olle Aulin (m)

Mot. 1987/88
Kr 3

Gunnel Liljegren (m)

Håkan Stjernlöf (m)

Karin Falkmer (m)

1