Motion till riksdagen
1987/88:Krll

av Per Olof Håkansson och Gunnel Jonäng (s, c)

med anledning av prop. 1987/88:104 om
kulturmiljövård

Under den senaste 20-årsperioden har riksantikvarieämbetet, länsmuseerna
och länsstyrelserna successivt utvecklat ett program för en aktiv vård av
ett urval av landets fornlämningar och fornlämningsområden. Detta har
varit nödvändigt bl. a. för att garantera att de mest besökta fornlämningsplatserna
skall kunna hållas vårdade och tillgängliga för besök. Den ekonomiska
basen för vårdarbetet har hittills varit statliga beredskapsarbeten,
men omfattningen har i huvudsak varit beroende av konjunkturen.

Sedan några år har insatserna i form av beredskaparbeten minskat mycket
kraftigt. 1 flera län har de helt upphört. 1 andra har verksamheten reducerats
och svarar endast mot en begränsad del av behovet.

I olika sammanhang har understrukits att utnyttjandet av de arbetsmarknadspolitiska
resurserna bör bedömas utifrån arbetsmarknadssynpunkter
och inte användas som basresurs för olika angelägna samhällsområden,
t. ex. kulturminnesvården. Behovet av att finna andra former för finansiering
av fornvården har som en följd härav blivit alltmer akut.

Prognosen för framtiden är således att insatserna kommer att minska
ytterligare. En av anledningarna är den omläggning som under senare år
har skett inom arbetsmarknadspolitiken och som har inneburit en relativ
minskning av just beredskapsarbetena.

Det är därför glädjande att regeringen i propositionen 1987/88:104 om
kulturmiljövården föreslår en ökning av anslaget till fornvård med 6 miljoner
kronor. Denna anslagsökning ger möjligheter att återuppta vårdarbetet
på viktiga fornlämningsområden där vården genom minskningen av beredskapsarbetena
har blivit kraftigt eftersatt eller helt upphört. Ökningen är
emellertid inte tillräcklig för att ersätta bortfallet av beredskapsarbetena
och skapa den nya bas för fornvårdsarbetet som krävs med anledning av
den ändrade arbetsmarknadspolitiken.

Under senare år har ett ökat intresse från kommunalt håll inneburit att
åtskilliga fornlämningsområden har tillförsäkrats en kontinuerlig vård i
kommunal regi. I de flesta fall har det varit fråga om områden där stora
initialinsatser tidigare skett med hjälp av beredskapsarbeten. Med stöd av
ett särskilt anslag till riksantikvarieämbetet för att stimulera kommmuner,
markägare och ideella organisationer att medverka i fornvården pågår också
ett utvecklingsarbete som på sikt bör kunna leda till att bl. a. kommunerna
mer regelmässigt deltar i vården av fornlämningar. Genom en sådan

samverkan mellan stat och kommun skulle en ny bas kunna erhållas och Mot. 1987/88

beredskapsarbetena bli ett tillskott av mer eller mindre tillfällig karaktär Krl 1

beroende på sysselsättningsläget i de enskilda länen.

Detta förutsätter emellertid större statliga resurser än som föreslås i kulturmiljöpropositionen.
Riksantikvarieämbetet har i sin anslagsframställning
för 1988/89 beräknat behovet av förstärkning till 10 miljoner kronor,
ett behov som ytterligare ökat genom den fortsatta minskningen av beredskapsarbeten.
Bara under det senaste året har dessa arbeten minskat i omfång
från ca 31 till ca 24 miljoner kronor.

För att samspelet med kommunerna skall fungera krävs att de statliga
organen kan bistå med rådgivning, utbildning och planering/projektering.

En långsiktig planering krävs också för att möta de uppkommande behoven
av beredskapsarbeten. Samtidigt är det uppenbart att många kommuner
saknar resurser och personal för större insatser och att ett statligt grundansvar
måste finnas kvar för fornvården. Särskilt gäller detta för sådana fornlämningsområden
som kräver mera specialiserade insatser än vad flertalet
kommuner och markägare kan åta sig, t. ex. arbeten på ruiner.

Ökade ordinarie resurser för fornvården är också viktiga för att kulturminnesvården
skall göra regionalpolitisk! motiverade satsningar för fornlämningsområden
som har förutsättningar att utvecklas till betydande besöksmål.
Sådana satsningar, som har blivit alltmer aktuella, kan ofta vara
ett led i arbetet med att skapa ökad sysselsättning i regioner med sysselsättningssvårigheter.
De skulle därför kunna motivera en överföring av medel
från det arbetsmarknadspolitiska till det kulturpolitiska området.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av att skapa en ny bas för ett långsiktigt
fornvårdsarbete.

Stockholm den 5 april 1988

Per Olof Håkansson (s) Gunnel Jonäng (c)

10