Motion till riksdagen
1987/88:KrlO

av Bo Finnkvist m. fl. (s)

med anledning av prop. 1987/88:104 om
kulturmiljövård

I regeringens proposition 1987/88:104 rörande kulturmiljövård behandlas
en rad intressanta frågeställningar och förslag. Vi motionärer hälsar med
tillfredsställelse att en samlad lagstiftning för kulturminnesvården föreslås
och att kulturminnesvården framdeles får ökade resurser, inte minst när det
gäller luftföroreningarnas skadeverkningar på kulturmiljön samt insatser
för vård av kulturlandskap och fornlämningar.

Förslaget är i många avseenden tillfredsställande, men inte tillräckligt
långsyftande i alla delar. Så föreslås t. ex. inte ökade medel för byggnadsvård.
Svensk byggnadsvård är eftersatt jämfört med många andra europeiska
länder, både vad gäller antalet lagskyddade byggnader och vad gäller
de ekonomiska satsningarna. Samtidigt finns mycket stora behov. Det gäller
bl. a. vårt lands nationella bidrag till den europeiska byggnadstraditionen.
Timmer- och trähusbebyggelsen är väl värd att bevara till kommande
generationer.

Inom Värmlands län räknas behovet av stödinsatser inom byggnadsvården
till ca 10 milj. kr./år. Det är angeläget att ytterligare insatser görs,
eftersom den äldre bebyggelsen inte bara är en central del av vårt kulturarv,
utan också av utomordentligt stor betydelse för turistnäringen.

Den bristande prioriteringen av byggnadsminnesvården markeras i lagförslaget
genom bibehållandet av epitetet ”synnerligen” framför ”märklig”
i 3:e kapitlets inledningsparagraf. Den onödiga språkliga dubbleringen
”synnerligen märklig” ger många den uppfattningen att byggnader endast i
rena undantagsfall kan skyddas.

En fråga som inte diskuteras i propositionen är handläggningen av bidragen
till kulturmiljövård. Huvuddelen av de tillgängliga medel som i dag står
till riksantikvarieämbetets förfogande, vad gäller byggnadsminnesvård och
vård av fornlämningar och kulturlandskap, fördelas centralt. Enligt vår
mening bör i stället vissa delar av nämnda anslag decentraliseras och ställas
till länsstyrelsernas förfogande för beslut i länen, där man bäst känner
behoven.

Ersättningsfrågan och därmed sammanhängande problem är likaledes
av stor betydelse. På vilka grunder en byggnadsminnesförklaring ger ersättningsrätt
för fastighetsägaren har i vissa fall varit svårt att tolka.

Vi motionärer menar att ersättningen till fastighetsägaren grundas på

markanvändningen vid den tidpunkt när frågan om minnesförklaring ur- Mot. 1987/88
sprungligen väcks. Kr 10

Vid beräkning av ersättning för skillnaden mellan fastighetsvärde före
och efter beslutet framstår det som onaturligt och olämpligt att inte utgå
från den användning fastigheten har när frågan väcks om skydd för byggnaden
eller miljön.

En sådan tolkning innefattas möjligen i propositionens formulering att
därvid ska bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen.

För att undvika onödig tveksamhet föreslås att lagtexten anger att ersättningen
grundas på den markanvändning som gäller när frågan om byggnadsminnesförklaring
väcks.

Lagförslaget innebär en begränsning av nu gällande rätt enligt byggnadsminneslagen
att besvära sig över länsstyrelsens beslut att inte bifalla framställning
om byggnadsminnesförklaring. Arbetsgruppens lagförslag 3 kap.

4 § och 20 § på s. 153 och 156 innehåller inte heller någon sådan begränsning
i rätten att överklaga. Den införs utan motivering i 4 § på s. 88 och får efter
påpekande från lagrådet följande motivering på s. 117:

”Denna begränsning har införts för att inte byggnadsminnesvårdens
knappa resurser onödigtvis ska tas i anspråk för processer.”

Propositionens inskränkning av rätten att anföra besvär står inte i överensstämmelse
med portalparagrafens uppfordrande maning i 3 kap. I §:

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö.

Ansvaret för detta delas av alla.”

Begränsningen strider mot den demokratisering av beslutsprocessen som
bör eftersträvas. Inte heller tillmötesgår man den eller de som av ideella skäl
arbetar för att vårda kulturarvet i en verklighet där krassa ekonomiska
anspråk som regel har stora möjligheter att slå vakt om sina intressen.

Om samhällets kostnader ska begränsas ligger det närmare till hands att
vid byggnadsminnesförklaring se till att ersättningsreglerna enligt ovan får
en sådan utformning att de inte onödigtvis belastar byggnadsvården. Det
framstår även som angeläget att kommuners och enskildas ansvar för kulturminnesvården
blir mer vidgat. Bevarandefrågorna utvecklas eljest lätt
till att enbart bli en fråga om tillgång på samhälleliga och inte minst statliga
medel.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av resurser för vård av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse,

2. att riksdagen uttalar sig för att handläggningen av bidrag till
kulturmiljövård i ökad utsträckning skall decentraliseras,

2. att riksdagen beslutar att ordet ”synnerligen” i lagförslagets 3
kap. I § ska utgå,

4. att riksdagen beslutar att lagförslagets 3 kap. 13 § ändras så att
det av lagtexten klart framgår att ersättning grundas på den markan

7

vändning som gäller, när frågan om byggnadsminnesförklaring
väcks,

5. att riksdagen beslutar att i lagförslagets 3 kap. 19 §, stycket:
”Länsstyrelsens beslut enligt 4 § att inte förklara en byggnad för
byggnadsminne får överklagas endast av riksantikvarieämbetet”,
skall utgå.

Stockholm den 5 april 1988

Bo Finnkvist (s)

Erik Janson (s) Kristina Svensson (s)

Hans Rosengren (s) Jarl Lander (s)

Mot. 1987/88
KrlO