Motion till riksdagen
1987/88:Ju8

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:71 om ändringar i
narkotikastrafflagen (1968:64)

Propositionens förslag är ur alla synvinklar förkastligt. Det är ägnat att
motverka kampen mot drogmissbruket. Det är från både rättslig och social
utgångspunkt starkt betänkligt. Vänsterpartiet kommunisterna yrkar avslag
på propositionen.

Principen i ett rättssamhälle bör vara, att man straffar handlingar vilka
riktar sig mot medmänniskor eller mot staten. När någon genom ett visst
beteende skadar sig själv, skall man i stället ge stöd och hjälp. Missbruk och
andra självdestruktiva beteenden är ofta just rop på hjälp. Särskilt viktig är
denna rättsliga distinktion, när det handlar om beroenden som den drabbade
inte ensam förmår bryta.

Drogmissbruk uppstår inte av sig själv, utan uppträder som inslag i en
social eller individuell utstötnings- och separationsprocess. I bakgrunden
finns skiftande former av livskriser, misär, känslomässig isolering eller
psykiska störningar. Missbruket är en form av flykt - bort från normala
relationer till medmänniskor och samhälle. Isolering eller anknytning till
subkulturer i samhällets marginal blir missbrukarens alternativ. Att vända
dessa flyktbeteenden är en nyckel i kampen mot missbruket. Ett återknytande
av relationer och samband förutsätter ett ofta mödosamt uppbyggt
förtroende och en frigörelse från känslomässiga störningar.

Att straffbelägga missbruk förstärker i motsats härtill utstötningen.
Missbrukarna definieras från början som tillhörande brottslingarnas kategori.
Samhället stämplar de människor man borde hjälpa. Detta är den sämsta
möjliga utgångspunkten för kontakt med den som redan upplevt ett
bortstötande, och som har ett raserat självförtroende.

Regeringens förslag är ägnat att kraftigt förstärka tvetydigheten i myndigheternas
inställning. Å ena sidan skall socialtjänsten värna om klientens
integritet och erbjuda hjälp. Å andra sidan skall polis och rättsväsen
uppspåra, jaga och lagföra. En förstärkt benägenhet att dölja missbruket
uppstår.

Åtgärden skapar ett ökat antal brott. Polisens och rättsväsendets resurser
kommer att ansträngas, utan att detta tjänar något konstruktivt eller
rationellt syfte. Bötesstraffet ter sig helt meningslöst - där det över huvud
låter sig verkställas, blir det ytterligare en administrativ belastning.

Allvarlig är den oklarhet som kommer att råda vid den praktiska
tillämpningen. Bevisningen kommer i många fall att vila på polisens

1* Riksdagen 1987/88. 3sami. NrJu7-10

vittnesmål. Detta är ytterst betänkligt med hänsyn till den inställning många Mot. 1987/88

poliser har till missbrukare. Här öppnas ett fält för bot och påtryckning, som Ju8

inte kan kontrolleras.

Bestämmelsen att åtalsfrihet skall råda, om missbrukaren tagit kontakt för
behandling är dubbelbottnad. Den ter sig närmast som uttryck för propositionsförfattarnas
dåliga samvete. Här skapas utrymme både för rättsligt
godtycke och för att kontaktsituationens verkliga innebörd förfalskas.

En annan fara uppstår i samband med övervägandet av åtalsfrågan. Redan
den omständigheten att socialtjänsten måste delge polis och åklagare att en
missbrukare tagit kontakt, är egentligen ett sekretessbrott. Om det sedan
skall bedömas ifall kontakten är seriös och inte bara ett sken, fordras
ytterligare uppgifter från socialtjänsten. Man öppnar här en lika betänklig
som lagstridig procedur.

Vi kan inte annat än tolka regeringens förslag som en eftergift för en
socialpolitisk konservativ opinion, som de borgerliga partierna inför valet
söker att ånyo exploatera. Regeringens önskan att härmed slippa en dispyt
med den borgerliga oppositionen är en illusion. Eftergiften kommer bara att
stärka den konservativa opinionen, eftersom den kan tolkas som en
bekräftelse därpå. Att på detta sätt göra en allvarlig samhällsfråga till en
taktisk spekulation är inte en ansvarig hållning.

Narkotikamissbruket - likaväl som det vida mer utbredda egentligen
allvarligare alkoholmissbruket - bekämpas inte på detta sätt. Det bekämpas
genom en bättre rustad och mera offensiv socialtjänst. Att tidigt kunna
uppmärksamma tendenser till missbruk och utstötning, särskilt hos unga,
samt att i en human och demokratisk socialtjänst skapa tilltro hos missbrukarna
om att hjälp finns - detta är den riktiga vägen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1987/88:71.

Stockholm i januari 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

4