Motion till riksdagen
1987/88 :Ju29

av Anita Johansson m. fl. (s)

med anledning av prop. 1987/88:120 om ändring
i brottsbalken m. m. (straffmätning och
påföljdsval m.m.)

Propositionen bygger på fängelsestraffkommitténs betänkande. Kommitténs
förslag bör ses som en helhet vad gäller reformering av straffsystemet.
De olika förslagen betingar eller har anknytning till varandra. Det är
därför olyckligt att propositionen endast berör en del av kommitténs förslag.

Propositionen rör påföljdsval och straffmätning och vissa andra smärre
frågor. Kommittéförslagen har ett direkt samband med exempelvis regler
som rör straffmätning och villkorlig frigivning. Något konkret förslag om
villkorlig frigivning finns inte i propositionen. Departementschefen anger
också att ett mera slutgiltigt ställningstagande till återfallsproblematiken
måste anstå. Frågan om återfall kommer därför tyvärr att behandlas i två
olika omgångar.

Lagrådet konstaterar att flerstädes i remissprotokollet framgår i anslutning
till de enskilda momenten i påföljdsbestämningsproceduren att avsikten
inte är att åstadkomma någon allmän förändring inom tillämpad praxis.

Kommitténs inställning var emellertid att de strävanden att begränsa
användningen av frihetsstraff som kännetecknat det kriminalpolitiska arbetet
alltsedan brottsbalkens tillkomst skall fortsätta. Kommittén fann inte
något belägg för att en hög nivå på straffet skulle medföra en lägre brottsnivå
i samhället och inte heller minska den straffades benägenhet att begå nya
brott. Vi delar denna uppfattning.

Kommitténs vilja att sänka straffnivån kommer till uttryck på flera olika
sätt men främst vid straffskaleöversynen. Förmögenhetsbrotten värderas
ner medan brott mot person och brott mot miljö med rätta värderas upp.

I propositionen framhålls att förslaget inte leder till några generella ökningar
av de faktiska anstaltstiderna. Men det är inte heller fråga om att
allmänt sett åstadkomma ”mildare straffbedömning än den som nu förekommer”.

Vi delar den uppfattning som kommittén gett uttryck för i denna del.

Kommittén behandlar vidare den s. k. inkapaciteringseffekten (oskadliggörande)
av frihetsberövande. Kommittén menar att påföljdsbestämningen
i ett individuellt fall inte skall grundas på inkapaciteringsskäl då det är
mycket svårt att göra återfallsprognoser. Detta stöds av BRÅ:s och andras
undersökningar.

Kommittén finnér vidare att för att kunna uppnå effekter på brottslighe

ten i stort skulle krävas en så kraftig ökning av fängelsestraffets användning Mot. 1987/88

att det vore oförenligt med svensk rättstradition. Dessutom talar de skade- Ju29

verkningar på de intagna, som då kunde förväntas, mot en sådan ökning
och skärpning av fängelsestraffen.

Vi delar BRÅ:s och kriminalvårdsstyrelsens uppfattning att rättsregler,
som leder till en kraftigare ökning och skärpning av fängelsebruket (allmänna
inkapaciteringseffekter) inte skäll genomföras.

För att uppnå effekter på brottsnivån i samhället krävs andra åtgärder,
t. ex. höjning av upptäcktsrisken.

1 propositionen anges att genom de föreslagna reglerna om återfall, som
är betydligt mer långtgående än kommittén föreslagit, kommer även inkapaciteringseffekten
att tillgodoses. På s. 50 i propositionen anger departementschefen
att genom skärpta reaktioner kommer också inkapaciteringseffekter
att erhållas utan att ingripandena i det enskilda fallet sker på sådan
grund.

Det är knappast troligt att inkapaciteringseffekter kan uppnås om påföljder
i det enskilda fallet aldrig får utdömas på sådana grunder. Lika tveksamt
är resonemanget om att allmänprevention (avskräckning) inte skall
påverka straffpåföljden i det enskilda fallet medan man vid bedömningen
av den generella straffnivån skall beakta allmänpreventiva synpunkter.

Inkapacitering bör inte över huvud taget få läggas till grund för påföljdsbestämning
enligt brottsbalken.

Propositionen avviker tyvärr från kommitténs förslag beträffande återfall.
Kommitténs förslag innebär att återfall i brott leder till vissa effekter
förutom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Det förhållandet att en
person tidigare begått brott avses påverka påföljdsval och straffmätning för
det nya brottet, t. ex. som faktor, när brott utgör led i brottslig verksamhet
(förslaget BrB 33:3 p. 6) eller som skäl för fängelse i stället för eller tillsammans
med frivårdspåföljd (förslaget BrB 34:6, 12) eller som motiv för bötesstraff
(34:11). Dessutom får återfall i brott enligt kommittén tillmätas
betydelse när det är fråga om ådömande av bötesstraff eller om val mellan
böter och fängelse. Kommittén har också föreslagit att bestämmelsen om
förhöjt maximum i vissa återfallssituationer skall upphävas. Detta senare
förslag återfinns inte i propositionen.

Propositionen går även i övrigt betydligt längre i sina förslag än kommittén
då det gäller att skärpa straffen vid återfall, vilket det inte finns skäl
att göra.

Vi anser att kommitténs förslag skall genomföras i fråga om återfall.

Forskningsresultat under senare tid tyder på att återfall i brottslighet inte
påverkas av behandlingsinsatser inom kriminalvården på något statistiskt
mätbart sätt. Belägg saknas emellertid för att den av kommittén och i propositionen
föreslagna ordningen skulle ge ett bättre resultat i fråga om återfall.

I likhet med kriminalvårdsnämnden anser vi att behandlingsöverväganden
inte bör utmönstras.

Behandlingsideologin, som har sitt ursprung i ett individualpreventivt
tänkande, har i vårt land bidragit till humaniseringen av kriminalvården
och har också varit en bidragande orsak till utvecklingen av alternativa
påföljder. '

Förslaget i propositionen att låta straffsystemet bygga på brottets straff- Mot. 1987/88

värde haltar redan vid valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn efter- Ju29

som hänsynstagande till individen med nödvändighet måste göras vid valet
mellan dessa påföljder.

Fokuseringen på brottets svårhet och förkastlighet i stället för på brottslingens
individuella förhållanden medför en uppenbar risk för att brottets
svårhet i praktiken också inverkar på hur påföljden verkställs. 1 rättstilllämpningen
har den dömdes personliga förhållanden och möjligheter medfört
att domstolarna kunnat välja påföljd som varit till gagn för den dömdes
tillrättaförande och anpassning i samhället.

Det är viktigt att lagen uppfyller rimliga krav på rättvisa, klarhet och
förutsebarhet men regelsystemet i fråga om påföljdsbestämningen måste
också innehålla godtagbara möjligheter till rimliga individuella hänsyn.

Millimeterrättvisa kan aldrig uppnås. Av kommitténs förslag och propositionen
kan man få intrycket att det skulle kunna gå att bestämma ett
närmast matematiskt rättvist straff i varje särskilt fall. Detta är helt orealistiskt.
Samma straff innebär inte heller samma lidande för olika personer. Vi
anser därför att några förändringar i nuvarande regler såvitt gäller individuella
hänsyn vid straffmätning och påföljdsval inte skall genomföras.

I övrigt får vi hänvisa till remissyttranden av i detta sammanhang så tungt
vägande instanser som kriminalvårdsstyrelsen, BRÅ, RÅ och kriminalvårdsnämnden.
I den händelse ytterligare proposition inte avvaktas före
riksdagsbehandlingen förutsätter vi att vederbörande utskott gör erforderliga
tillägg och justeringar i lagtexten.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar i enlighet med fängelsestraffkommitténs
förslag att strävandena att begränsa användningen av frihetsstraff
även fortsättningsvis skall känneteckna det kriminalpolitiska arbetet,

2. att riksdagen beslutar i enlighet med fängelsestraffkommitténs
förslag att påföljdsbestämning i ett individuellt fall inte skall grundas
på inkapaciteringsskäl,

3. att riksdagen beslutar i enlighet med fängelsestraffkommitténs
förslag beträffande påföljdsval vid återfall,

4. att riksdagen beslutar att nuvarande regler avseende individuella
hänsyn vid straffmätning och påföljdsval bibehålls.

Stockholm den 11 april 1988
Anita Johansson (s)

Sylvia Pettersson (s) Bo Forslund (s)

15