Motion till riksdagen

1987/88 :Ju27

av Per-Olof Strindberg m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:120 om ändring
i brottsbalken m. m. (straffmätning och
påföljdsval m.m.)

Enligt förslaget skall i brottsbalken införas ett nytt kapitel gällande de allmänna
grunderna för straffmätningen. I ett annat nytt kapitel skall valet
mellan olika påföljder regleras.

Vi finner att flertalet förslag i propositionen är väl avvägda. Av särskilt
intresse är att den nya ordningen kan leda till ökad förutsebarhet och enhetlighet,
bl. a. genom att några försök till prognoser angående den tilltalades
framtida rehabilitering i princip inte skall äga rum i samband med straffmätning.

Propositionen är baserad på det arbete som utförts av fängelsestraffkommittén,
vars betänkande Påföljd för brolt( SOU 1986:13 — 15) publicerades
under våren 1986. I propositionen berörs inledningsvis det fortsatta arbetet
med det material som framtagits av fängelsestraffkommittén. Därvid uttrycker
departementschefen sin tillfredsställelse över den enighet som uppnåtts
inom kommittén och gör gällande att samtliga i kommittén representerade
politiska partier ”har enhälligt ställt sig bakom de grundläggande
synpunkterna när det gäller frågorna om straffsystemets syfte, grunder och
utformning i stort. Med något undantag förekommer skilda åsikter endast i
detaljfrågor.” Departementschefens beskrivning av den samsyn som råder
mellan de politiska partierna i principiella kriminalpolitiska frågor är inte
helt korrekt. De ledamöter som representerade borgerliga partier avgav
reservationer, vilka i åtskilliga principiellt viktiga frågor redovisade en annan
uppfattning än majoritetens. Så är särskilt förhållandet med den moderata
reservationen.

1 den nämnda reservationen framhölls att straffsystemet måste utformas
mot bakgrund av den faktiska brottsutvecklingen och den allmänna opinionens
uppfattning. Mot bakgrund av den starka ökning av brottsligheten
som inträffat under senare decennier underströk den moderata reservanten
att allmänpreventiva hänsyn måste väga tungt då påföljder för brott bestäms.
Detta skulle nödvändiggöra bl. a. möjligheter till strängare straff för
den lilla högaktiva gruppen av vanebrottslingar samt att fängelse behålls
som normalpåföljd för ett stort antal brott där kommitténs majoritet i stället
föreslog böter.

Såsom framgår av remissutlåtandena har de moderata ståndpunkterna
angående allmänpreventionens betydelse och möjligheten att döma återfallsförbrytare
strängare vunnit starkt gensvar. 1 någon utsträckning har

detta påverkat propositionens utformning, men, såsom vi nedan skall ut- Mot. 1987/88

veckla, förslagen från regeringen angående påföljder för återfallsförbrytare Ju27

är helt otillräckliga.

Departementschefen finnér vidare anledning att deklarera att det inte är
meningen att det samlade resultatet av behandlingen av fängelsestraffkommitténs
förslag skall leda till några generella ökningar av de faktiska anstaltstiderna.
Detta uttalande skall ses mot bakgrund av att i propositionen
förutskickas att den så hårt kritiserade s. k. halvtidsfrigivningen skall avskaffas.
Detta skall av allt att döma gå till på det sättet att samtliga fängelsestraff
generellt sett förkortas kraftigt. Vi vill redan i detta sammanhang
klargöra att detta är oacceptabelt. Det är inte rimligt att officiellt sänka
straffen då brottsligheten har den höga nivå som för närvarande är fallet
och vi menar att det avgjort inte är i överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet.

Moderat kriminalpolitik

1 motion av Carl Bildt (m) m. fl. (1987/88 :Ju804) har den moderata synen
på kriminalpolitiken utvecklats närmare. Vi vill i detta sammanhang endast
ange några grundläggande ståndpunkter.

— Strafflagstiftningen skall ge uttryck för grundläggande normer i
mänsklig samlevnad. Skyddet för enskildas liv, hälsa och egendom skall
tillmätas avgörande betydelse, tillika med skyddet för vitala statliga och
allmänna funktioner. Denna lagstiftning skall syfta till långsiktig moraloch
normbildande verkan. Föräldrar och skola skall ha ett särskilt ansvar
för att dessa normer förmedlas till barnen.

— Allmänprevention måste i högre grad prägla kriminalpolitiken. En
modern allmänpreventionsteori behöver inte nödvändigtvis vara förbunden
med vare sig ”härdare tag”, eller stränga och långa straff. Men det är
viktigt att en reaktion verkligen inträffar på brott och att den är konsekvent.

— I strafflagstiftningen bör eftersträvas att gärning och påföljd står i ett
klart samband med varandra — inte gärning och gärningsman.

— Upptäcktsriskerna måste öka genom att de rent polisiära resurserna
förstärks. Upptäcktsriskerna kan öka också genom större vakenhet och kurage
hos enskilda medborgare att ingripa mot brott och underlätta polisens
arbete. Medborgare som kommer till polisens hjälp måste känna stöd från
det allmänna.

— Det måste stå klart för allmänheten att det helt övervägande antalet
brottsliga gärningar beivras och att brottsoffret hålls skadeslöst.

— Tiden mellan brott och det allmännas reaktion, exempelvis verkställighet
av påföljd, måste nedbringas. Särskilt angeläget är detta beträffande
unga lagöverträdare. Jourdomstolsverksamhet bör prövas.

Det krävs strängare straff vid återfall

Enligt propositionens förslag skall i brottsbalken ges uttrycklig reglering
angående möjlighet att vid straffmätning ta hänsyn till gärningsmannens
tidigare brottslighet. I den allmänna debatten och i uttalande för massme

dia har socialdemokratiska talesmän förmedlat bilden av att man nu skall Mot. 1987/88

”ta itu med vaneförbrytarna”. I den allmänna motiveringen i propositionen Ju27

finns liknande ansatser. Beskrivningen av regeringens förslag är emellertid
felaktig. Endast ett litet antal grova brottslingar kommer att beröras av de
nya reglerna. Det stora flertalet vaneförbrytare kommer att kunna fortsätta
med sin verksamhet utan att behöva frukta strängare straff. Dessa förbrytare
svarar för en stor del av brottsligheten i samhället.

Enligt propositionen skall skärpta påföljder på grund av återfall i brott
kunna komma i fråga i vissa särskilda situationer. Som utgångspunkt gäller
emellertid att om domstolen har förverkat en tidigare villkorligt medgiven
frihet, saknas normalt anledning att särskilt beakta återfallet. Detta synsätt
tar vi avstånd från. Den som har frigivits villkorligt från ett fängelsestraff
har fått ett förtroende att förvalta. Återfaller personen i brott är det en
självklar sak att den villkorliga friheten skall förklaras förverkad och hela
det tidigare straffet avtjänas. Detta straff är emellertid en påföljd för det
tidigare brottet. Den skall icke sammanblandas med den brottslighet gärningsmannen
därefter begår. Grundinställningen i propositionen gör att
möjligheterna att beakta återfall inskränks kraftigt.

Enligt propositionen skall det dock i vissa situationer vara möjligt att
döma till strängare straff. Så blir fallet om den tidigare och den nya brottsligheten
är likartade eller brottsligheten i båda fallen varit särskilt allvarlig.

Kravet om likartad brottslighet innebär att det enligt socialdemokratiskt
synsätt inte är fråga om återfall i brott om en person som tidigare dömts för
misshandel därefter gör sig skyldig till stöld. Det ligger i sakens natur att en
sådan ordning öppnar vida ramar för återfall i brott.

Det andra fallet då återfall skall kunna ges särskilt straffskärpande betydelse
gäller om det nya brottet kan anses vara av särskilt allvarlig natur. I
specialmotiveringen anges att för att det kravet skall vara uppfyllt bör krävas
att ”straffvärdet för såväl den gamla som den nya brottsligheten är
minst omkring ett års fängelse”. Det är förhållandevis sällsynt att så långa
fängelsestraff som upp till ett år utdöms i vårt land. Propositionens förslag
innebär därför att endast en mycket liten skara av de aktiva brottslingarna
kommer att kunna komma i fråga för hårdare straff vid återfall. Vad den
allmänna opinionen kanske inte känner till — men vad de aktiva brottslingarna
är väl medvetna om — är att t. o. m. ett flertal stölder sällan leder till
längre fängelsestraff än tre till sex månader. Normalstraffet för misshandel
är en eller två månaders fängelse. Normalpåföljden för olaga hot är böter
eller ett kort fängelsestraff. Normalpåföljden för bostadsinbrott är — om
brottet bedöms som grov stöld — drygt sex månaders fängelse. Intill helt
nyligen var straffet betydligt kortare, men efter bl. a. ett envist arbete från
moderat sida har en lagändring som gör bostadsinbrott till grov stöld genomförts.
Det är en korrekt beskrivning av departementschefen i propositinen
då hon anför: ”Den nya bestämmelsen som jag nu har föreslagit är inte
avsedd att medföra en mer allmän straffskärpning vid återfall.” Såsom såväl
aktiva förbrytare som en utsatt allmänhet kommer att inse, innebär
regeringens förslag om straffskärpningar vid återfall små förändringar i
praktiken. Vanebrottslingar kommer att kunna fortsätta med sin verksam

9

Mot. 1987/88
Ju27

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om kriminalpolitikens utformning,

2. att riksdagen beslutar att utforma brottsbalkens regler om
straffmätning vid återfall i enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 11 april 1988

Per-Olof Strindberg fm)

Björn Körlof (m)

Nic Grönvall (m)

Håkan Stjernlöf fm)

Sven Munke (m)

Göran Ericsson (m)

Margareta Gard (m)

Allan Ekström (m)
Ewy Möller (m)
Hugo Hegeland (m)
Arne Svensson (m)
Jerry Martinger (m)

het. Bostadsinbrotten, bilstölderna och våldsbrotten kommer att kunna
fortsätta att öka.

Den av regeringen föreslagna regleringen av återfallsbrottslighet är inte
acceptabel. Såsom moderata samlingspartiet i bl. a. partimotion av Carl
Bildt m. fl. angående rättstrygghet tidigare föreslagit, måste strängare regler
införas. Det kan inte tolereras att en liten högaktiv grupp får fortsätta med
brottslig verksamhet. Regleringen av återfall i brott i brottsbalken bör ske
på så sätt att det som huvudregel bör anses som en försvårande omständighet
att en person återfallit i brott. Några begränsningar av den natur regeringen
föreslagit skall införas i 34 kap. 4 § brottsbalken bör inte göras.
Straffskärpning skall kunna ske även om det inte är fråga om återfall i
likartad brottslighet eller om brottsligheten i båda fallen är allvarlig. Självfallet
skall domstolen då påföljd bestämmes ta hänsyn till vilken typ av
brott det är fråga om. Proportion skall råda mellan brott och straff.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig författningstext.

10