Motion till riksdagen

1987/88 :Ju26

av Göran Ericsson (m)

med anledning av prop. 1987/88:120 om ändring
i brottsbalken m. m. (straffmätning och
påföljdsval m.m.)

Inledning

I proposition 1987/88:120 behandlas frågan om andra typer av omständigheter
som kan föranleda en lindrigare påföljd än vad som är stadgat för
brottet. Sådana omständigheter har under många år föranlett omfattande
överväganden, inte minst från riksdagens sida.

Tidigt fördes diskussioner om unga lagöverträdare, och lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare är ett uttryck härför. 1
olika sammanhang tar svensk rätt upp just frågan om den "goda prognosen”
som ett skäl för nedsättning av påföljd.

Kravet på påföljd — samhällets intresse av rehabilitering

Ur allmän synpunkt är det viktigt att det på brott följer straff/påföljd. Sett
ur allmänpreventiv synpunkt är det inte gärningsmannen som samhället
intresserar sig för utan den avskräckningseffekt på omgivningen som straffet
förutsätts ha.

I svensk rätt har det individualpreventiva inslaget i påföljden alltmer
förstärkts. Insikten om att påföljden kan användas som rehabiliteringsinstrument
har vuxit sig allt starkare. Säkert finns det många starka skäl som
talar för denna inriktning och det är mot den bakgrunden som påföljdsbestämningen
bör ta hänsyn till huruvida det skett en påtaglig förbättring av
den tilltalades personliga eller sociala situation.

Men detta synsätt är inte invändningsfritt. Svagheten i dagens situation
är ju att återfallsbrottslingar, inte sällan missbrukare, genomskådat förhållandet
att påföljden också bestäms med hänsyn till just förändringen i den
tilltalades personliga och sociala situation. Det är därför vanligt att exempelvis
en missbrukare får en stark vårdmotivation i omedelbar anslutning
till förundersökningen eller huvudförhandlingen. Därmed kan man själv
avgöra om följden skall bli mildare eller kanske helt utebli.

Från samhällets synpunkt är det väsentligt att missbrukare söker vård
men också att rätt avvägd påföljd ges för begånget brott. Dagens situation
är den, att inget av dessa intressen tillgodoses genom nuvarande och i propositionen
föreslagna regler.

Återanpassningen till samhället, exempelvis genom vård mot missbruk,

mäste bygga på en solidare grund än att man riskerar straff för ett begånget Mot. 1987/88

brott. Om vårdmotivationen inte sträcker sig längre än till den dag domen Ju26

vunnit laga kraft, ja, då har inget vunnits.

Man kan också med viss styrka hävda att lagen i detta avseende skapar ett
”frälse” bestående av dem som genom sitt missbruk dels begår många brott,
dels har många skilda vårdbehov att välja mellan för att undgå eller få
nedsatt påföljd.

De som kanske mer sporadiskt begår brott och som är socialt intakta,
saknar missbruksproblem eller andra vårdbehov har ingen möjlighet att
erhålla den straffnedsättning som vårdmotivation i anslutning till huvudförhandlingen
ger.

Förslag

Det är, som föredragande statsråd påpekar, viktigt att man i lagtexten anger
olika typiska situationer där en lindrigare påföljd eller ett lägre straff framstår
som rimligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden. Men
det är också angeläget från allmän synpunkt att inte denna reglering blir en
straffrihetsgrund, som kan användas av missbrukare och andra vårdbehövande
brottslingar just i anslutning till huvudförhandlingen.

Vårdmotivation skall utnyttjas när den uppträder hos t. ex. en missbrukare.
Risken att dömas till frihetspåföljd kan temporärt skapa en sådan vårdmotivation.
När dom avkunnats är dock risken stor att vårdmotivationen
upphör. Detta måste motarbetas. För de missbrukare som döms till frihetspåföljd
finns i dag möjlighet att genom 34 § lagen om kriminalvård i anstalt
erhålla vård utanför anstalten på vissa villkor.

För dem som inte riskerar längre frihetspåföljd är det väsentligt att en
reglering införs, där domstolen tar hänsyn till hur den tilltalade uppträtt
tidigare när han/hon sökt vård i anslutning till inträffad huvudförhandling.

Om det finns ett återkommande mönster när vård söks sent, exempelvis i
anslutning till huvudförhandlingen, för att upphöra kort efter avkunnad
dom, bör domstolen kunna bortse från vårdmotivet senast vid det fjärde
tillfället.

Det bör vara möjligt att också villkora påföljden om vård söks och genomförs.
Påföljden skall då kunna undanröjas helt. Men om den tilltalade
avbryter vården skall påföljden verkställas fullt ut. Genom en sådan ordning
undanröjs möjligheterna att själv kunna påverka påföljden genom
kortsiktig vårdmotivation.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att utforma brottsbalkens regler med hänsyn
till andra omständigheter än straffvärdet i enlighet med vad som i
motionen anförts.

Stockholm den 8 april 1988
Göran Ericsson (m)