Motion till riksdagen
1987/88:Ju24

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:130 om ändring

i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Det går en reaktionär våg över svensk kriminalpolitik. Som många andra företeelser
i samhället har detta sin grund i de senaste årens ideologiska sönderfall.
Politiken har blivit alltmer präglad av kortsiktighet, idélöshet och
opportunism. Det allmänna politiska medvetandet har försvagats.

Åsikter, som för 15 år sedan skulle varit omöjliga att öppet förespråka,
tillhör i dag den politiska opinionsbildningens allmängods. Fascistoida känslor
och uttryck är i dag på väg att bli respektabla. Strävan till politisk reformering
och förändring har trängts undan av småborgerlig primitivism och
fördomsfullhet. Dessa tendenser är ett hot mot arbetarrörelsens ideologiska
grund och inflytande. De riskerar fräta sönder förmågan till insikt, politisk
fördjupning och engagemang för sådant som ligger utanför den egna trånga
sfären. Följderna är märkbara inom ett flertal politikområden, där etablissemanget
visar en repressiv hållning mot de mest utsatta och nedtryckta:
fattiga, missbrukare, fångar. Den här aktuella propositionen är ett uttryck
för detta.

I stället för att bjuda reaktionen spetsen i en offensiv ideologisk debatt
och praktisk handling söker justitiedepartementets ledning fånga upp och
rida på den reaktionära vågen. Man sviker de många inom kriminalvård och
frivård, som arbetar för en socialt inriktad och på kunskaper om människan
vilande behandling. Man bryter med linjen från Lennart Geijers tid och gör
sig till aktiv tolk för en traditionell gendarm-inställning.

Propositionen kan konkret kritiseras främst från tre utgångspunkter. Den
ordning den föreslår är, och kommer att uppfattas, som orättvis. Kollektiva
repressalier kan aldrig försvaras i ett land med modern rättsordning och personligt
ansvarstagande som grund för lagsystemet. Både bland fångarna och
bland medborgarna i allmänhet befordrar sådana metoder en primitivisering
av rättsuppfattningen. Regeringens handlande saknar logik. En spion
rymmer på grund av oklara ansvarslinjer vad gäller bevakningen. För detta
skall en hel grupp människor bli lidande, trots att de aldrig haft med saken
att skaffa. Särskilt stötande och absurt blir det hela när man vet att permissioner
inom kriminalvården normalt sköts på ett fullt tillfredsställande sätt.

För det andra är det helt felaktigt att ge ökade befogenheter åt en central
instans som kriminalvårdsstyrelsen. De intagna inom kriminalvården skall
självklart ses som individuella fall, som skall ges individuell behandling. När
det gäller åtgärder som har betydelse för återanpassningen är det naturligt
att de som är direkt ansvariga för behandlingsarbetet och som har förutsättningar
att känna fången, också har det reella ansvaret för permissioner
och planering.

För det tredje, slutligen, speglar propositionen en skev inställning vad Mot. 1987/88
gäller kriminalvårdens verkliga behov. Vad som behövs i dag är inte restrik- Ju24
tioner och repressalier. I stället krävs en utveckling av behandlingsprogram
och frivård, vilka alltför länge varit eftersatta. Det är här de främsta bristerna
i kriminalvården alltjämt finns. De flesta brottslingar - och särskilt de
svårare - är människor som också har andra problem eller personlighetsstörningar
än just kriminaliteten.

Därför bör riksdagen hos regeringen begära ett program för förbättrad
och fördjupad behandling inom kriminalvården. Riksdagen har också skäl
att förvänta att regeringen i nästa års budget ställer bättre resurser till förfogande
för behandling och eftervård.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1987/88:130,

2. att riksdagen av regeringen begär ett program för utveckling av
behandling och frivård inom kriminalvården.

Stockholm den 5 april 1988

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

15