Motion till riksdagen
1987/88:Ju22

av Per-Olof Strindberg m. fl. (m)
med anledning av prop. 1987/88:130 om ändring
i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Moderata samlingspartiet har i en motion 1987/88:Ju804 om ökad rättstrygghet
av Carl Bildt m. fl. redovisat sin syn på brottsligheten och vilka åtgärder
som är nödvändiga för att minska den. 1 denna motion tar vi upp vissa
frågor som särskilt berör kriminalvården.

Inledning

Inledningsvis vill vi kortfattat redovisa vår syn på straffets funktion. Då någon
intas i en kriminalvårdsanstalt beror det på att personen av domstol
ådömts en frihetsberövande påföljd för ett eller flera brott. Det ligger i sakens
natur att den dömde upplever ett fängelsestraff som något obehagligt.
Vi menar att detta i själva verket är ett väsentligt syfte med straff över huvud
taget. Avsikten är att den person som drabbas av straffet skall uppleva
det som en negativ reaktion från samhällets sida med anledning av brottet.
Tanken är vidare att personen i framtiden skall avhålla sig från att begå nya
brott med hänsyn till det obehag frihetsberövandet medfört och önskan att
framdeles undvika detta; straffhotet har då fungerat individualpreventivt.

Ett ytterligare syfte med straffhot och verkställighet är att andra människor
skall avstå från brottsliga handlingar, eftersom de själva inte vill riskera
att bli straffade. Avstår personer från att begå brott av detta skäl fungerar
straffet allmänpreventivt. Slutligen fyller särskilt fängelsestraffet i vissa fall
ett skyddsbehov. Genom att en person berövas sin frihet utgör han inte
längre ett hot mot övriga människor i samhället.

Det är ofrånkomligt att ett fängelsestraff är något obehagligt. Men det
obehagliga skall vara frihetsberövandet i sig. Det är känt att de som intas i
anstalt i många fall har både sociala, utbildningsmässiga, psykiska och medicinska
problem. Allt talar för att det allmänna skall vidta åtgärder för att
skapa så goda förhållanden för den intagne som anses möjliga. Några exempel
på detta kan nämnas. Det är viktigt att den intagne får vård för alla
former av missbruk. Ett annat krav är att en intagen skyddas mot våld eller
trakasserier från andra intagna. Ett tredje krav är att den intagnes möjligheter
att klara sig i samhället efter frigivningen förbättras genom yrkesutbildning
eller social träning. Det finns i dessa och andra hänseenden brister i
dagens kriminalvård. Vi skall kortfattat beröra en del av dem nedan.

Bristfälligt förslag från regeringen

Mot. 1987/88
Ju22

Enligt propositionen är det angeläget att hålla fast vid de principer sorn lädes
till grund för 1973 års reform på området. Dessa principer går bl. a. ut
på att man så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd
och differentiering skall främja de intagnas samhällsanpassning och motverka
de skadliga följderna av fängelsestraffet.

Vi menar att det är nödvändigt att bedöma värdet av dessa principer mot
bakgrund av brottsutvecklingen och utvecklingen inom kriminalvården sedan
1973. Då finns det anledning att framhålla att år 1973 begicks knappt
550000 brott mot brottsbalken. År 1987 hade antalet brott av motsvarande
kategori stigit till 926 000. Under samma tid har det blivit allt tydligare att
strafftiderna ofta ligger mycket nära straffminimum. Vidare har det för allmänheten
blivit uppenbart att många brott - ofta grova - begås av personer
som formellt avtjänar frihetsberövande påföljder, men som av olika anledningar
befinner sig på fri fot.

Mot denna bakgrund är det inte möjligt att låta de principer som 1973 års
kriminalvårdsreform vilade på ensamma vara vägledande då kriminalvården
utformas. Principen om medborgarnas rätt att bli skyddade mot brott
måste ges ökad betydelse. En annan grundläggande princip, som måste respekteras
då kriminalvården utformas, är straffets allmänpreventiva funktion.
Detta synsätt leder till att i en ny kriminalpolitik stramare regler måste
gälla inom kriminalvården. Bevakningen av intagna i kriminalvårdsanstalter
måste förbättras. Utrymmet för legalt vistande utanför anstalten måste begränsas
påtagligt. Permissioner får i första hand komma i fråga som ett led i
återanpassning i nära samband med frigivning.

I propositionen föreslås att den som har dömts till fängelse i lägst två år
för grov narkotikabrottslighet skall kunna särbehandlas under straffverkställigheten.
Denna ordning överensstämmer med vad som tillämpas i dag.
Som en nyhet föreslås vidare i propositionen att samma särbehandling skall
kunna ske även av intagna som har dömts till fängelse i lägst fyra år för brott
av annat slag.

I likhet med vissa remissinstanser menar vi att särbehandling skall gälla
alla intagna som har dömts till fängelse i lägst två år. Vi vill framhålla att en
person som har erhållit ett så långt fängelsestraff som två år normalt sett har
gjort sig skyldig till mycket svår brottslighet, exempelvis allvarliga våldsbrott.
I denna fråga måste allmänhetens skyddsintresse sättas i första rummet.
Därför bör samtliga personer som dömts till minst två års fängelse och
intagna som annars avtjänar ett så långt fängelsestraff kunna särhandlas.

Enligt propositionen skall en intagen som blir föremål för särbehandling
alltid vara placerad i sluten riksanstalt och i de fall permission blir aktuell
skall den intagne alltid stå under bevakning. Propositionens förslag innebär
emellertid inte att samtliga personer som dömts till fängelsestraff av viss
längd kommer att särbehandlas på detta sätt. Särbehandling kommer endast
bli aktuell om det kan befaras att den intagne är särskilt benägen att
fortsätta en brottslig verksamhet innan verkställigheten i anstalten har avslutats
eller om det kan befaras att den intagne är särskilt benägen att avvika
under straffverkställigheten.

Vi kan inte biträda propositionens förslag i dessa delar. Enligt vår mening Mot. 1987/88
bör särbehandling regelmässigt ske då någon dömts till lägst två års fängel- Ju22
se. Endast undantagsvis skall särbehandling kunna underlåtas. För en sådan
lösning talar flera skäl. Som ovan framhölls har den som skall avtjäna minst
två års fängelsestraff gjort sig skyldig till allvarliga brott. Man torde då kunna
utgå från att det hos en sådan person finns en klar benägenhet att fortsätta
brottslig verksamhet innan verkställigheten i anstalt har avslutats. På
motsvarande sätt ligger det i sakens natur att den som erhållit ett så förhållandevis
långt frihetsstraff är benägen att rymma. Till detta skall fogas att
möjligheterna att göra en prognos av den natur som föreslås i propositionen
är begränsade. Det har i kriminologisk forskning gällande risken för återfall
i samband med villkorlig frigivning klarlagts att denna typ av bedömningar
är behäftad med stora brister. Motsvarande forskningsrön var en av orsakerna
till att interneringsstraffet avskaffades i vårt land. Mot denna bakgrund
bör någon individuell bedömning av frågan om särbehandling normalt
sett inte komma till stånd. Detta innebär vidare ökad rättssäkerhet för
den dömde, genom att han kan förutse hur straffet kommer att verkställas.

Narkotikamissbruk i anstalter

Det är väl känt att en stor del av alla brott i Sverige begås av narkotikamissbrukare.
Brott begås för att missbrukaren skall kunna få pengar till att köpa
narkotika. Missbrukaren kan då göra sig skyldig till rån och stölder. Men
brott begås också på grund av att missbrukaren är påverkad av narkotika.

Så kan vara fallet beträffande misshandel och trafikbrott.

Mot denna bakgrund är det inte egendomligt att många av de intagna i
kriminalvårdsanstalterna är narkotikamissbrukare. Detta har varit föremål
för studier från kriminalvårdsstyrelsens sida (Rapport 1987:5). Av rapporten
framgår följande:

Under perioden 1 juli 1986 t. o. m. 30 juni 1987 intogs ca 7 500 personer
dömda till två månaders fängelse eller skyddstillsyn jämte fängelse. Av dessa
bedömdes 28% som grava narkotikamissbrukare, 17% som narkotikamissbrukare
och 55% som icke narkotikamissbrukare.

Jämfört med tidigare år innebar detta en ökning med ca 500 intagna narkotikamissbrukare.
Samtidigt hade andelen av missbrukarna som bedömdes
som grava narkotikamissbrukare ökat från 42% år 1983 till 62% budgetåret
1986/87.

Slutsatsen av detta är att kriminalvårdens anstalter tagit emot fler fängelsedömda
med ett pågående narkotikamissbruk och att fler av dem var att
betrakta som grava missbrukare.

Mot denna bakgrund är det inte egendomligt att många intagna försöker
fortsätta sitt narkotikamissbruk även inne på anstalterna. Tyvärr är förutsättningarna
för ett sådant beteende goda. Det finns tillgång till narkotika i
praktiskt taget varje kriminalvårdsanstalt i vårt land. Det har visserligen
startats s. k. drogfria projekt på ett flertal anstalter. Dessa projekt bygger
dock på aktiv medverkan från den intagnes sida och omfattar endast en
mindre del av de intagna på en anstalt. 7

Som anfördes inledningsvis finns ett starkt samband mellan narkotika- Mot. 1987/88

missbruk och brottslighet i samhället. På samma sätt finns ett samband mel- Ju22

lan narkotikamissbruk inne i anstalterna och olika lagöverträdelser som
äger rum där.

Vi menar att det är en skyldighet för det allmänna att garantera de intagna
en narkotikafri miljö. Interner får aldrig, frivilligt eller genom tvång
från andra interners sida, bli missbrukare under fängelsetiden. För många
missbrukare skulle narkotikafria anstalter kunna innebära en vändpunkt i
livet.

Det krävs kraftfulla insatser vad gäller bekämpning av den langning och
det narkotikamissbruk som förekommer inom kriminalvården. Kriminalvårdsanstalterna
skall vara narkotikafria. Annars är kampen mot narkotikan
inte trovärdig.

Justitieutskottet har under flera år enhälligt krävt att åtgärder vidtas för
att skära av tillförseln av narkotika till anstalterna.

Att som i dag endast ha narkotikafria avdelningar på vissa anstalter är
inte tillräckligt. För att komma till rätta med missförhållandena måste ett
antal åtgärder vidtas beträffande anstalterna.

Det krävs en klar differentiering av de olika kategorierna interner på olika
avdelningar och olika anstalter i kombination med inrättande av mindre
avdelningar. Narkotikamissbrukare eller narkotikalangare måste hållas för
sig och möjligheterna att ta emot brev, att utnyttja telefon, ta emot besök
m.m. måste starkt begränsas eller hårt kontrolleras för sådana grupper.

Självklart måste även permissionsreglerna för personer som dömts för narkotikabrott
skärpas.

Den kriminalisering av bruket av narkotika som nyligen föreslagits kommer
- även om förslaget inte är tillräckligt långtgående - att innebära något
bättre möjligheter att ingripa mot missbruket på anstalterna. Det är viktigt
att kriminalvården tillvaratar de möjligheter denna lagstiftning ger.

Uppdagas missbruk eller hantering av narkotika skall detta kunna resultera
i exempelvis inskränkt rörelsefrihet inom anstalten eller förlängt fängelsestraff.

I den ovan nämnda motionen av Carl Bildt m. fl. har yrkanden i dessa frågor
framställts.

Det går att skapa drogfria kriminalvårdsanstalter. Vad som fattas är den
politiska viljan att genomföra nödvändiga åtgärder.

Våldsbrott i anstalter

Våldsbrott är inte ovanliga i kriminalvårdsanstalterna. Det är dock svårt att
få fram uppgifter om hur många fall av misshandel som faktiskt inträffar.

Detta beror bl. a. på en låg anmälningsbenägenhet hos internerna och varierande
rapporteringsbenägenhet hos personalen. Det finns dock tecken på
att en viss ökning av våldsbrotten har ägt rum under senare år. Bl. a. har antalet
intagna som begär frivillig isolering stigit. Anledningen till en sådan
begäran torde i flertalet fall vara att internen är rädd för repressalier från
medintagnas sida.

Narkotika anses som en av de främsta anledningarna till konflikter på an- Mot. 1987/88

stalter. Huvudsakliga skälet till detta är att vissa personer får sådana skulder Ju22

att andra försöker pressa dem till att betala genom hotelser eller fysiskt
våld.

En annan orsak till hot eller våld är att ”tjallare” trakasseras av andra intagna.

Som framgått av det ovan anförda kommer säkerligen antalet våldsbrott
att minska inom anstalterna om åtgärder vidtas för att göra dem narkotikafria.

Det är vidare nödvändigt att anstalternas ledningar vidtar ytterligare åtgärder
för att garantera att sådan uppsikt hålls över de intagna att våldsbrott
försvåras eller i vart fall normalt sett upptäcks.

Kvinnor i anstalter

I den kriminella världen finns ett starkt inslag av kvinnoförtryck. Ofta är
kvinnorna passiva följeslagare till aktiva manliga narkomaner, som samtidigt
är brottslingar. Detta är bakgrunden till att svåra problem kan uppstå
på anstalter där både män och kvinnor är intagna. En del av svårigheterna
skall nämnas här.

Kvinnor som har utnyttjas utanför anstalten kan hamna i samma läge intagna
på en anstalt. Bl. a. kan kvinnor bli pressade att föra in droger till anstalten
i samband med permission eller frigång.

Prostituerade kvinnliga intagna fortsätter sin verksamhet inne på anstalten,
ofta mot ersättning i form av narkotika. Även icke prostituerade
och icke missbrukande kvinnor blir utsatta för trakasserier och sexuella närmanden
och inviter från manliga intagna.

Anstalterna är ofta byggda med tanke på manliga intagnas behov. Fritidsaktiviteter
och arbete sker utifrån manliga intressen.

Kvinnor har små möjligheter att få vara i fred eller umgås enbart med
andra kvinnor och kan sällan ta upp speciella kvinnoproblem i olika gruppaktiviteter
på anstalter, exempelvis i frigivningskurser eller motivationsgrupper.

Vi menar mot bakgrund av det anförda att det finns anledning att ifrågasätta
om anstalter för både män och kvinnor skall användas. Det finns anledning
att utreda om det inte är lämpligare att genomgående ha särskilda
anstalter med speciella behandlingsprogram för kvinnliga intagna.

En sådan utredning bör samtidigt överväga situationen för barn som vistas
på anstalter tillsammans med en förälder. Det förekommer att främst
barn upp till tvåårsåldern bor med modern på anstalt. Det är givet att anstaltsmiljön
inte är utformad för att passa barn och lika givet är att en sådan
omgivning kan ge upphov till störningar hos barnen. Det är inte säkert att
det vore till barnets bästa att skiljas från föräldern och uppfostras på annan
ort, även om detta naturligtvis kan vara ett alternativ i vissa fall. Det bör
dock utredas om det är möjligt att på vissa anstalter skapa särskilda enheter,
utformade för att passa intagna med små barn. 9

Pengar i anstalter

På lokalanstalter och öppna riksanstalter får interner fritt inneha pengar till
obegränsat belopp. På de slutna riksanstalterna får en intern däremot vid
varje tillfälle inneha högst 440 kr.

Det förekommer att interner på olika sätt spelar om pengar. En intern
kan därmed skaffa sig en tämligen stor summa. Det förekommer också att
pengar smugglas in på riksanstalter. Dessa medel kan sedan av interner användas
exempelvis för kontant betalning av narkotika, som säljs av antingen
andra interner eller besökare.

Det finns anledning att överväga om interner skall ha tillgång till penningmedel
i den utsträckning som för närvarande gäller. Det kan visserligen
med visst fog hävdas att saknas likvida medel kan interner sätta sig i skuld
för att exempelvis få tillgång till narkotika. Vi menar dock att nuvarande
förhållanden motiverar en översyn av gällande regler. Denna översyn bör
även omfatta rätten för interner att inneha pengar på lokalanstalter och
öppna riksanstalter.

Bevakning av intagna

Såsom vi har närmare utvecklat i ovan nämnda partimotion är det nödvändigt
att bevakningen av de intagna förbättras på kriminalvårdsanstalterna.
Vi menar att det är ett rimligt krav att det i princip bör vara omöjligt för en
intern att avvika från en anstalt. Syftet med att någon ådöms en frihetsberövande
påföljd är just att denne skall vara berövad sin frihet. Det ligger
därmed i sakens natur att bevakningen måste vara god så att intagna inte
kan avvika. Det föreligger påtagliga brister i detta avseende beträffande anstalterna
i vårt land. Det måste bli ändring på detta.

På motsvarande sätt måste permissionsvillkoren allmänt sett bli stramare
även beträffande intagna som inte är föremål för särbehandling. Särskilt vad
gäller personer som gång på gång återfaller i brott bör möjligheterna till
obevakade permissioner starkt begränsas.

Stöd till frigivna

Många personer som dömts till frithetsberövande påföljd och sedan friges
återfaller i brott. Såsom vi har utvecklat i den ovan nämnda partimotionen
har detta bl. a. samband med att påföljderna är förhållandevis milda även
för vanebrottslingar.

Det finns dock anledning att överväga ytterligare åtgärder för att stödja
den som frigivits från ett fängelsestraff. För den frigivne löper normalt sett
en prövotid av minst ett år. Vi menar att det är en angelägen uppgift för det
allmänna att uppmuntra frivilliga krafter som önskar stödja frigivna personer.
Såväl enskilda personer som ideellt verkande organisationer torde ha
ett intresse att aktivera sig i sådan verksamhet. Vi menar att om den tidigare
dömde fick nya kontakter och stöd på detta sätt minskar risken för återfall i
brott.

Enligt brottsbalken 26 kap. 15 § kan övervakningsnämnd meddela sär- Mot. 1987/88

skilda föreskrifter för en frigiven om det kan antas att han för sin anpassning Ju22

i samhället behöver sådant stöd. Särskilda föreskrifter får avse bl. a. vistelseort
eller bostad under viss tid och arbetsanställning eller annan förvärvsverksamhet.
Om den frigivne inte sköter sig kan övervakningsnämnden
i sista hand förverka den villkorligt medgivna friheten till en tid av högst
en månad varje gång.

Vi menar att det kan finnas anledning att utnyttja dessa möjligheter i
ökad utsträckning. Man kan anta att det inte sällan finns möjligheter att förskaffa
en frigiven såväl bostad som anställning på en annan ort än den han
tidigare var bosatt i. Allt talar för att en frigiven som erhåller såväl arbete
som bostad löper mindre risk att återfalla i brott. Denna risk är också påtagligt
mindre om den frigivne har förflyttats till en ny miljö och inte längre
umgås i kretsar där brottsbenägenheten är hög. Det kan i detta sammanhang
finnas anledning att överväga om övervakningsnämndens rätt att förverka
villkorligt medgiven frihet bör vidgas.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om straffets funktion och den ökade vikt som måste
fästas vid allmänpreventiva krav och skyddshänsyn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principer för kriminalvården,

3. att riksdagen beslutar att alla som avtjänar minst två års fängelse
i regel skall särbehandlas i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att någon prövning av frågan om särbehandling
av intagen i princip inte skall äga rum under straffverkställigheten,

5. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att skapa
skilda anstalter för manliga och kvinnliga intagna,

6. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att på
vissa anstalter skapa särskilda enheter utformade för att passa intagna
med små barn,

7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om intagnas rätt
att inneha penningmedel i anstalt,

11

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevakning av intagna samt intagnas permissioner,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till frigivna.

Stockholm den 31 mars 1988

Mot. 1987/88
Ju22

Per-Olof Strindberg (m)
Björn Körlof (m)

Nic Grönvall (m)

Håkan Stjernlöf (m)
Sven Munke (m)

Göran Ericsson (m)
Margareta Gard (m)

Allan Ekström (m)
Ewy Möller (m)
Hugo Hegeland (m)
Arne Svensson (m)
Jerry Martinger (m)

12