Motion till riksdagen
1987/88 :Jo42

av Lars Ernestam m. fl. (fp)
med anledning av prop. 1987/88:93
om djurskyddslag, m. m.

I propositionen föreslås förstärkningar av skyddet för husdjur och djur som
hålls i fångenskap. Djur skall skyddas inte bara mot lidande utan också mot
sjukdom. För skötsel av husdjur krävs inte bara en god djurmiljö som främjar
deras hälsa utan de skall också ges möjlighet till naturligt beteende.

Förslaget till ny djurskyddslag har inte remissbehandlats på sedvanligt
sätt, varför myndigheter och organisationer vars medlemmar i hög grad berörs
av den kommande nya lagen inte givits tillfälle att yttra sig. De bifogade
remissvaren grundar sig på lantbruksstyrelsens lagförslag från 1982.

Enligt vår mening är mycket i lagtexten alltför allmänt hållet. Vi kan ha
förståelse för att detaljbestämmelser som berör uppfödning av husdjur för
livsmedelsproduktion - där det pågår en intensiv forskning som ständigt leder
till nya rön - lämnas i form av anvisningar, men huvuddelen och särskilt
allt som berör sällskapsdjur borde ha preciserats i lagtexten. Det vore därför
önskvärt att man av lagtexten kunde utläsa vad som är godtagbart och icke
godtagbart beträffande djurs behandling och vård. Det är olyckligt att lagtexten
så ofta hänvisar till kommande detaljbestämmelser.

Inte mindre än 17 av lagförslagets 39 paragrafer lämnas över till regeringen
eller lantbruksstyrelsen, vars tillämpningsföreskrifter kommer att återfinnas
som följ dförfattningar till lagen. Den blir därigenom mycket svåröverskådlig
för den enskilde. Av lagrådets yttrande kan också utläsas en viss
tveksamhet när man bl. a. säger: ”Vad som möter läsaren i det remitterade
lagförslaget kan grovt karaktäriseras dels som program- eller målsättningsstadganden,
dels som gränsdragningsstadganden vilka i princip anger vad
som får resp. icke får företagas i förhållande till djuren; bestämmelserna i
sistnämnda del är ej i ringa mån försedda med förbehåll att de kan sättas
åsido genom i administrativ ordning meddelade undantagsföreskrifter.”

Vi känner sålunda stark tveksamhet inför den valda lagstiftningstekniken.
Med hänsyn till behovet av förbättringar i djurskyddet vill vi inte motsätta
oss att lagen i huvudsak antas. Vi anser dock att regeringen bör pröva möjligheterna
att i lagtexten föra in preciseringar av det slag som nu hänvisas till
följdförfattningar och återkomma till riksdagen med förslag härom.

Lagförslagets 2 §, som föreskriver att djur även skall skyddas mot sjukdom,
innebär en avsevärd förstärkning av djurens rättmätiga behov av
skydd. Vi har efter denna skärpning svårt att förstå försvagningen genom
den följande 3 § som talar om ”tillräcklig tillsyn”. Det är ett svårdefinierbart
begrepp, som vi anser bör bytas mot ”daglig tillsyn”, vilket jordbruksministern
nämner i specialmotiveringen. Djur bör ses om varje dag. Något

kan ju inträffa med djurets hälsa, och snabba insatser kan krävas från vårdarens
sida.

Det är t. ex. oförsvarligt att lämna katter ensamma veckovis, även om
djuren har tillräckligt med foder och vatten. Höns och slaktsvin i stora automatiserade
anläggningar kräver också daglig mänsklig tillsyn såväl med tanke
på sjukdomar som risken för kannibalism. Därför bör det direkt i lagtexten
krävas daglig tillsyn av de djur som omfattas av lagen.

I 4 § förslaget till djurskyddslag föreskrivs att djuruppfödning för livsmedelsproduktion
skall ske i god miljö, på ett sätt som främjar djurens hälsa
och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Generellt har vi i vårt land i dag
goda stallmiljöer. Djurens hälsotillstånd har undan för undan förbättrats.
Det är värdefullt att nu även djurens naturliga beteende uppmärksammas.

Vi delar i huvudsak den bedömning som jordbruksministern gör i propositionen
när det gäller modern djurhållning. Det är samtidigt angeläget
att noga följa utvecklingen så att de förändringar som nu genomförs leder
till reella förbättringar för djuren.

Olägenheterna med att hålla höns i bur är väl beskrivna i propositionen.
Vi delar uppfattningen att nuvarande bursystem är otillfredsställande från
djurskyddssynpunkt. Det är uppenbart att de hämmar djurens naturliga beteende.

Det bör samtidigt noteras att svenska uppfödare gick ifrån systemet med
golvuppfödning som en följd av alla problem som detta förde med sig - däribland
bristande hygien, sjukdomar och kannibalism. Nu har nya metoder
utvecklats och förbättringar för golvhönsen genomförts, men fortfarande
kvarstår betydande svårigheter - något som erfarenheterna från Schweiz
också bekräftar. Det är angeläget att det förbud mot burhöns som föreslås i
propositionen inte leder till introduktion av andra och från djurskyddssynpunkt
sämre system. Det kan ifrågasättas om det inte hade varit bättre att
avvakta med det definitiva beslutet en femårsperiod.

Vår slutsats nu blir att regeringen bör återkomma till riksdagen senast om
fem år med en redovisning av hur arbetet med de alternativa systemen utvecklats.

Bestämmelsen i 4 § om att djuren skall ges förutsättningar att bete sig naturligt
är enligt vårt förmenande ett av de väsentligaste avsnitten i hela lagförslaget.
Men denna bestämmelse omfattar uppenbarligen inte försöksdjuren
eftersom deras situation inte regleras av 4 §. Vi tycker att kravet om
förutsättningar för naturligt beteende är så grundläggande för den förändrade
synen på djurskydd, att det bör lyftas fram till 2 § som bör få karaktären
av en portalparagraf. I denna paragraf bör då även slås fast att djur
skall skyddas inte bara mot sjukdom utan också mot skada. Vidare bör uttrycket
”onödigt lidande” ändras till ”otillbörligt lidande”.

Det är angeläget att lantbruksstyrelsen nu följer upp bestämmelsen om
djurs rätt till naturligt beteende för alla djurarter som omfattas av lagen när
anvisningarna skall utformas. Kravet på att naturligt beteende skall medges
måste innebära bestämmelser om rastgårdar för försökshundar och att t. ex.
rovdjur som räv med stort rörelsebehov inte bara tillförsäkras tillräckligt utrymme
utan också en lya som skyddar för insyn.

Innehållet i 10 § noteras med tacksamhet bland djurvänner om det inne- Mot. 1987/88
bär att svanskupering därmed måste upphöra. Lantbruksstyrelsen föreslås Jo42
dock få rätt att medge undantag från operativa ingrepp som icke är befogade
av veterinärmedicinska skäl ”om det finns särskilda skäl”. Vi anser
att det skall fastläggas att detta inte gäller svanskupering, att Sverige bör underteckna
Europarådets konvention om skydd för sällskapsdjur utan att reservera
sig mot bestämmelsen om förbud mot svanskupering och utan att invänta
att Norge och Finland fattar samma beslut. Ett undantag för operativt
ingrepp finner vi dock befogat: kastrering resp. sterilisering av katter för att
kunna hålla antalet nere i tätorter.

Vi anser att även 13 § som handlar om slakt m. m. bör omfattas av straffsanktionerna
i 36 §.

15 § handlar om avlivning av djur som inte är s. k. slaktdjur. Några bestämmelser
meddelas dock inte i paragrafen utan det överlåts i helhet till regeringen
eller lantbruksstyrelsen. Vi anser att det bör framgå av lagparagrafen
att dränkning och kvävning inte får förekomma.

Enligt 16 § krävs tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden för viss
verksamhet om den är yrkesmässig eller sker i större omfattning. En välkommen
nyhet i paragrafen är att också pälsdjursuppfödning skall kräva
tillstånd från miljö- och hälsoskyddsnämnd. Det framgår dock inte vad som
avses med ”i större omfattning”. Inte heller har till 16 § fogats möjligheter
för regeringen eller lantbruksstyrelsen att meddela ytterligare föreskrifter.

Ur rättssäkerhetssynpunkt måste detta anses otillfredsställande. I nu gällande
lagstiftning finns i anvisning angivet att om man exempelvis uppföder
hundar som hobby med tre avelstikar så anses verksamheten ha ”större omfattning”.
För att förhindra att begreppet måste preciseras genom prejudikat
av regeringen bör detalj bestämmelser fogas till lagparagrafen.

19 § som behandlar användning av djur för vetenskapliga ändamål innebär
en skärpning avseende djurförsök. Vi förstår dock inte varför man inte
särskilt betonat lidandebegreppet och förtydligat det genom att direkt ange,
att det gäller fysiskt såväl som psykiskt lidande. Vi menar att det vore välbetänkt
att just i djurförsöksparagrafen särskilt påminna om detta.

Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen framhållit att den s. k. LD 50metoden
bör förbjudas.

Vid jordbruksutskottets behandling av djurskyddsfrågoma i JoU
1986/87:11 beslutade utskottet enhälligt att föreslå riksdagen att ge regeringen
till känna behovet av kraftfulla insatser i syfte att åstadkomma en
snabb avveckling av LD 50-metoden. Utskottet fann det lämpligt att regeringen
övervägde ett förbud i samband med det beredningsarbete som redan
då pågick i regeringskansliet och nu sålunda redovisats i propositionen.

Riksdagens beslut följde utskottet.

Statsrådet hänvisar till att möjligheterna att införa ett sådant förbud inte
närmare har belysts av djurförsöksutredningen. Statsrådet avvisar riksdagens
hemställan om kraftfulla åtgärder och överlämnar ärendet till centrala
försöksdjursnämnden för utredning.

Enligt folkpartiets uppfattning finns redan tillräckliga utvärderingar för
att riksdagen skall kunna förbjuda användningen av LD 50-metoden. 13

Det förslag som folkpartiet vid ett flertal tillfällen framfört om för- Mot. 1987/88

stärkning av lekmannarepresentationen i de djurförsöksetiska nämnderna Jo42

tillgodoses nu i propositionen. Hälften av ledamöterna skall vara lekmän
och den andra hälften skall utgöras av forskare och försöksdjurspersonal.

Ordförande och vice ordförande bör vara opartiska och företrädesvis ha erfarenhet
av dömande verksamhet. Folkpartiet har ingen erinran mot förslaget
men finner det angeläget att riksdagen preciserar att de lekmän som
skall företräda allmänintressen bör vara fristående i förhållande till sådan
verksamhet som är beroende av försöksdjursverksamhet.

Vi delar inte uppfattningen att det skulle förhålla sig så som sägs i den allmänna
motiveringen att: ”Djurskyddet är en naturlig del av miljö- och hälsoskyddsnämndernas
arbetsuppgifter.” För att kunna utöva den tillsyn lagen
föreskriver, behöver miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna förstärkas
med särskilda befattningar för djurskyddstillsyn, så som lantbruksstyrelsen
föreslagit.

29§ behandlar förbud mot att ha hand om djur. Om en person blivit ålagd
att göra sig av med djur, är det angeläget att förhindra försäljning till bulvan.
Vi anser därför att länsstyrelsen också skall godkänna den nye ägaren.

En person kan också åläggas att minska sitt djurbestånd, varför paragrafens
näst sista stycke bör få en ändrad lydelse, så att förbudet också kan gälla
”en viss djurart utöver ett visst antal”.

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av preciseringar i lagtexten,

2. att riksdagen beslutar ge 2 § följande lydelse:

Djur skall behandlas väl och skyddas mot skada, sjukdom och otillbörligt
lidande samt ges möjlighet att bete sig naturligt.

3. att riksdagen beslutar ge 3 § första stycket följande lydelse:

Djur skall ges tillräckligt med foder och vatten och daglig tillsyn.

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en redovisning till riksdagen om fem år av hur arbetet
med alternativ till burhönssystemet utvecklas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lantbruksstyrelsen skall följa upp rätten till naturligt
beteende hos alla djurarter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om undantagsregler från 10 §,

7. att riksdagen beslutar att straffsanktionerna i 36 § också skall
omfatta 13 §,

8. att riksdagen beslutar komplettera 15 § i enlighet med vad i motionen
anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av kompletterande detaljbestämmelser till

10. att riksdagen beslutar ge 19 § första stycket följande lydelse: Mot. 1987/88

Djur får blodavtappning eller annat fysiskt såväl som psykiskt lidan- Jo42

de. Vid verksamheten av lantbruksstyrelsen.

11. att riksdagen beslutar förbjuda LD 50-metoden,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lekmännen i de etiska nämnderna skall vara
fristående,

13. att riksdagen beslutar ge 29 § sista stycket följande lydelse:

Om den av djur eller en viss djurart utöver ett visst antal.

Förbudet kan avse viss tid eller gälla tills vidare. Ny ägare på vilken djur

överlåtes skall godkännas av länsstyrelsen.

Stockholm den 31 mars 1988
Lars Ernestam (fp)

Bengt Rosén (fp) Leif Olsson (fp)

Anders Castberger (fp) Margareta Fogelberg (fp)

15