Motion till riksdagen
1987/88:Jo29

av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
med anledning av prop. 1987/88:85 om
miljöpolitiken inför 1990-talet

Hotet mot miljön är ett av de allvarligaste samhällsproblem som vi har i dag.
För att trygga miljön för kommande generationer krävs åtgärder inom en
lång rad olika områden. En viktig, för att inte säga nödvändig, förutsättning
är att vi har ett väl fungerande system när det gäller att upptäcka och ingripa
mot överträdelser av gällande lagar och föreskrifter. Det finns i dag en lång
rad brister i det hänseendet.

Bristerna beror inte endast på bevissvårigheter och olämpligt utformade
straffskalor utan i hög grad också på att det straffrättsliga sanktionssystemet
inte har den konsekvens och överskådlighet som är önskvärd.

Problemen illustreras väl i organisationsutredningens betänkande (SOU
1987:32) För en bättre miljö. Redan efter en ”schematisk och inte alls heltäckande”
genomgång av vissa miljöförfattningar konstateras där bl. a. följande:

När det gäller den centrala miljörättslagstiftningen kan olika kravnivåer på
den verksamhet som regleras ge egendomliga konsekvenser. Likartade beteenden
kan komma att föranleda olika straffrättslig bedömning. För vissa
beteenden eller verksamheter gäller flera lagar parallellt, vilket understryker
vad som nu sagts. Det kan vara straffbart enligt LKP att hantera en
kemisk produkt, trots att tillstånd till den verksamhet där den förekommer
meddelats enligt miljöskyddslagen och tvärtom.

En del miljöförstörande beteenden täcks inte upp av någon lagstiftning,
t. ex. att orsaka skada på själva verksamhetsområdet för en miljöfarlig verksamhet
- ML gäller omgivningsstörning och NvL gäller inte verksamheter
som har tillstånd enligt ML.

Joniserande strålning faller utanför både ML och LKP. Strålskyddslagen,
som skall ge skyddsregler ifråga om sådan strålning, ger enligt gällande lydelse
inte något ekologiskt skydd utan behandlar endast skydd för människor.
En ändring härvidlag har dock föreslagits av utredningen om översyn
av strålskyddslagstiftningen (SOU 1985:58). NvL omfattar visserligen all inverkan
på naturmiljön, således även strålning, men så tillämpas inte lagen i
praktiken (exempel: prövning av ansökningar om uranbrytning i Pleutajokk
resp. SFR 1-lagret vid Forsmark).

Om straffbestämmelsernas innehåll och utformning är vidare att säga, att
genomgången visar olika spännvidd i straffskalorna, varierande krav på det
subjektiva brottsrekvisitet, olika behandling av ringa fall, att inga lagar innehåller
en straffsanktionerad upplysningsplikt eller än mindre en straffsanktionerad
sanningsplikt. Som enda lag ålägger ML tillsynsmyndigheten
att verka för att brott beivras medan KtL kräver en anmälan från tillsynsmyndigheten
för att brott skall åtalas.

För de rättsvårdande myndigheterna torde det miljörättsliga systemet och Mot. 1987/88
därmed straffbestämmelserna te sig både inkonsekvent och svåröverskåd- Jo29
ligt. Redan en preliminär bedömning huruvida ett visst beteende kan vara
straffbart förutsätter en ingående undersökning, där hänförandet av gärningen
under rätt lagstiftning är ett svårt rättsligt problem. Detta illustreras
tydligt i den genomgång av anmälda brott som redovisats i BRÅ Forskning
1985:5 s. 115.

Det var bl. a. mot denna bakgrund som utredningen i betänkandet förordade
att en genomgripande översyn av hela miljöstraffrätten borde inledas
så snart som möjligt.

Utredningens förslag bemöttes också positivt av de remissinstanser som
yttrade sig om frågan. Detta gäller bl. a. riksåklagaren och koncessionsnämnden
för miljöskydd.

I propositionen lämnas vissa förslag till skärpningar av gällande straffbestämmelser.
Förslagen är enligt vår mening väl motiverade. Däremot kan vi
inte instämma i departementschefens uppfattning att det finns skäl att avvakta
tillämpningen av nuvarande regler med de skärpningar som föreslås i
propositionen innan en särskild utredning görs.

Förslagen i propositionen är inte av den arten att de kan komma till rätta
med de problem som organisationsutredningen pekat på i sitt betänkande.

Det krävs här åtgärder av ett helt annat slag. Lagstiftningsmässigt är dessa
visserligen svårare och kräver en grundligare utredning än enbart justeringar
av straffskalorna eller ändringar av de subjektiva rekvisiten. När det gäller
att forma en miljöpolitik inför 1990-talet är det emellertid nödvändigt att
ta sig an frågor av detta slag.

Vi vill i sammanhanget också peka på att riksdagen vid behandlingen av
regeringens proposition (1984/85:32) om riktlinjer för arbetet mot ekonomisk
brottslighet ställde sig bakom inriktningen att straffbestämmelserna
mot ekonomisk brottslighet borde samordnas och förenklas och att justitieutskottet
(JuU 1984/85:28 s. 23) i det sammanhanget särskilt pekade på den
typ av problem som organisationsutredningen i sitt betänkande illustrerat
när det gäller miljölagstiftningen.

För att på sikt kunna komma till rätta med miljöbrottsligheten bör en
översyn av hela miljöstraffrätten inledas så snart som möjligt. Det bör ankomma
på regeringen att bestämma de närmare formerna för översynen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en översyn av miljöstraffrätten.

Stockholm den 5 april 1988

Kurt Ove Johansson (s)

Lars-Erik Lovdin (s)

18