Motion till riksdagen
1987/88:Jo26

av Lars Werner m. fl. (vpk)

Med anledning av prop. 1987/88:85
om miljöpolitiken inför 1990-talet

Vem äger framtiden?

- Är ej vattnet för alla gemensamt?

Icke till enskilt bruk naturen skapade solen,
luften ej heller, ej vattnets våg;
det är skänkt åt oss alla.

(Ur Ovidius Metamorfoser)

Miljöpolitiken är en fråga om makt. Den handlar ytterst om fördelningen av
jordens resurser. Först när den ekonomiska utvecklingen inriktas på människornas
hälsa och på sociala, kulturella och ekologiska värden kan den nuvarande
destruktiva utvecklingen brytas.

Människornas uppror mot rovdrift och förtryck är nu, liksom tidigare,
den viktigaste förutsättningen för en sådan förändring. Fortfarande har ett
litet fåtal den ekonomiska makten i Sverige. Maktgrupper som dessa har
aldrig självmant ändrat attityd. Striden mot det etablerade har varit och är
fortfarande en livsnödvändighet. I dag är den dessutom en kapplöpning
med tiden eftersom den punkt rycker allt närmare där de ekologiska
systemen kollapsar.

Dokumentet Miljöpolitiken inför 1990-talet hade aldrig kommit till utan
den växande miljöopinionens engagemang. Opinionen och den större medvetenheten
är i sin tur ett resultat av miljörörelsens aktiva aktioner och
kamp under 1970- och 1980-talen. Beslutsamheten att rädda Kungsträdgårdens
almar och Norrlands älvar, förhindra Kungstorgsgaraget i Göteborg,
aktionerna som stoppade giftspridningen i landets skogar och för att
förhindra naturskövling och ytterligare landsvägstrafik i Bohuslän bygger på
nya politiska insikter. Trädkramarnas civila olydnad riktar sig mot ett
system, vars konsekvenser leder till förödelse och rovdrift av människor och
miljö.

Kampen för en bättre arbetsmiljö och för att rädda skogen, luften, marken
och vattnet hör samman. De som kämpar för en bra arbetsmiljö och de
som agerar utifrån ett ekologiskt grundat perspektiv har i grunden gemensamma
intressen. Regeringens miljöproposition saknar en ideologisk och
politisk helhetssyn. Den berör inte frågan om makten i samhället och arbetslivet
utan försöker ge en neutral bild av problemen. Miljöhoten kartläggs,
men dess grundläggande orsaker analyseras inte.

Mot.

1987/88

Jo26-29

1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr Jo26-29

Makten över miljön och framtiden Mot. 1987/88

Jo26

Frågan om makten över miljön och vår framtid berörs inte i regeringens omfångsrika
proposition. Det närmaste den över huvud taget kommer detta
avgörande problem är i de avsnitt som hänvisar till Brundtlandkommissionens
rapport. Rapporten Vår gemensamma framtid tar politisk ställning
mot det destruktiva, internationella ekonomiska system som ökar, i stället
för minskar, olikheterna mellan nationerna - och som ökar, i stället för
minskar, antalet fattiga och svältande människor i världen.

Om den svenska regeringen menar allvar med sitt uttalade stöd till
Brundtlandkommissionens rapport skulle den på motsvarande sätt tagit upp
frågan om det nuvarande ekonomiska systemet i Sverige kan garantera en
hållbar och jämlik utveckling i vårt land. Regeringen undviker hela denna
problematik. På ett enda ställe i propositionen om miljöpolitiken inför
1990-talet förekommer en mening som kunde ha varit utgångspunkten för
ett radikalt resonemang om maktaspekterna. Under avsnittet Miljöpolitikens
inriktning, 2.1 Utgångspunkter, s. 28, sägs följande:

Kampen för att skapa ett arbetsliv där människan inte behöver riskera sin
hälsa har pågått i generationer.

Varför? Regeringen vågar endast antyda att motsättningarna mellan kapital
och arbete tvingat fram kamp för en människovärdig arbetsmiljö. Denna
kamp har alltså pågått i generationer, huvudmotsättningen kvarstår, men
regeringen låtsas som om den inte existerar utom i den citerade korta meningen
om arbetslivet. Med denna bristfälliga utgångspunkt går det inte att
gripa sig an den ”gigantiska utmaning” (s. 30) som miljöproblemen i stort
innebär.

Ett av Brundtlandkommissionens bärande teman är att gamla angreppssätt
och inställningar till miljöskydd och utveckling kommer att misslyckas
och leda till ökad instabilitet. Det behövs i stället genomgripande förändringar
om vi vill uppnå det rapporten betecknar som säkerhet för framtiden.
För vpk är det omöjligt att tolka detta som annat än en förödande kritik
mot imperialistiskt förtryck och kapitalistisk utsugning. För överlevnadens
skull behövs en total kursändring.

Enligt Brundtlandkommissionen kommer de tio närmaste åren, dvs.

1987-1997, att vara avgörande för om en sådan förutsättning för överlevnad
skall kunna skapas i världen. En ny ekonomisk världsordning måste med
andra ord stå på dagordningen. Detta måste bli en av utgångspunkterna i internationellt
samarbete för att rädda naturresurserna. Men avgörande förändringar
kommer inte att ske utan ett samarbete mellan ländernas folkrörelser
och miljöaktivister.

Sluta utreda - handla!

I en tid när solen i landets största städer förmörkas av giftiga föroreningar,
när barnen måste hållas inomhus för att inte förgiftas av smog, måste det till
mer drastiska åtgärder och förändringar än dem som regeringen nu föreslår. 2

I en tillvaro med sakta sönderrostade gifttunnor, bortvittrande kulturmin- Mot. 1987/88
nesmärken och döende skog fordras det mer än ambulanskårsutryckningar Jo26
och fortsatt utredande.

Miljöproblemen är av en sådan dimension att hela samhällssystemet i dag
sätts i fråga. Regeringens försök att administrera bort det kapitalistiska systemets
problem, medan den samtidigt bedriver en ekonomisk politik, som
förstärker exportbolagens makt, och därmed miljöförstöringens grundorsaker,
är dömt att misslyckas. Människors ökade insikter om detta är en av
förklaringarna till allt fler aktioner där civil olydnad förekommer. Trädkramarnas
engagemang är ett exempel och ett hälsotecken i samhället. Detta
är i verklig mening ett förebyggande miljöarbete, eftersom det bygger på
en solidarisk kamp för kommande generationer.

Regeringen säger i en sammanfattande kommentar till miljöpropositionen
bl. a. följande: ”Mångå problem är olösta. Regeringen går nu vidare
och föreslår insatser som framför allt markerar en övergång från reparerande
till förebyggande miljöskydd.” Beskrivningen låter som en genomgripande
och ny fas i samhällsutvecklingen, men tyvärr motsvaras den inte av nödvändiga
omprövningar eller långtgående förslag. Eftersom propositionen
också har ett ”direkt samband” med andra regeringsförslag, som t. ex. trafikpropositionen
1987/88:50, vill vpk peka på de dubbla budskap som regeringen
därmed presenterat.

Vägtrafiken

Regeringen har redan innan föreliggande proposition presenterades tagit
klar ställning för satsningar på det mest omfattande motorvägssystem som
någonsin diskuterats i Sverige. Motorvägen Stora Höga-Uddevalla, vars
första etapp från Ödsmål till Ljungskile redan påbörjats vid Ödsmål i Bohuslän,
har lett till omfattande protester från en samlad miljörörelse.

Vägbyggnationen är den i särklass dyraste någonsin och har aldrig funnits
med i vägverkets långsiktiga planer. Ändå tvingade regeringen fram en projektering
med hänvisning till det s. k. Uddevallapaketet och uppgörelsen
med Volvo, dvs. en av intressenterna i Scandinavian Link-projektet.

Vägverkets egna beräkningar visar en samhällsekonomisk förlust på mer
än 400 milj. kr. Till detta kommer naturskövlingen, vilken bl. a. innebär att
motorvägen kommer att dras genom Bratteforsåns dalgång som, enligt naturvårdsverket,
är ett område klassat som skyddsobjekt enligt svensk lagstiftning.

Miljöminister Birgitta Dahl har uttalat att motorvägsbygget är ”ett olyckligt
beslut, en kvarleva från en föråldrad trafikpolitik”. Uttalandet väcker
kanske vissa sympatier men verkar obegripligt med hänvisning till den utvecklingsoptimism
till bilismens fromma som genomsyrar regeringens trafikpolitiska
proposition och mot vilken miljöministern inte har uttalat protester:

Den teknologiska utvecklingen och den fortsatta välståndstillväxten i vårt
samhälle leder till att bilismen kommer att växa ytterligare. Bilismen kommer
alltså i högsta grad att vara en del av det framtida transportsystemet.

(Prop. 1987/88:50.)

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo26-29

I en av kommunikationsdepartementets underlagsrapporter förutspås också Mot. 1987/88
att biltrafiken ”i högsta grad” kommer att vara en del av det framtida träns- Jo26
portsystemet. Till år 2010 skulle den enligt denna profetia vara fördubblad
och till år 2040 inte mindre än fyrfaldigad. Volvokoncernens prognoser pekar
i samma riktning, dvs. en 100-procentig ökning till år 2000.

Det senare är självfallet ett rent önsketänkande i den privata och kortsiktiga
lönsamhetens namn, men står inte desto mindre i samklang med synen
på den fortsatta ”välståndstillväxten”, såsom den beskrivs i regeringens version
ovan. I samma anda hyllas den s. k. fria konkurrensen och den pågående
teknologiska utvecklingen som en förutsättning framför allt för att
näringslivet skall utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Detta står i skarp
kontrast till tidigare regeringslöften om att miljöhänsynen skall komma att
styra trafikpolitiken.

Stadsluften skall gå att andas - ersätt bilarna med miljövänlig
kollektivtrafik.

På 1940-talet oroades människor i Los Angeles av att himlen höljdes i ett
bruntonat dis. Luftföroreningarna, som var orsaken, befanns skada växter
och orsaka sprickor i bildäcken. Snart stod det också klart att denna Los
Angeles-smog gav upphov till ögon- och slemhinneirritationer hos invånarna
i området.

”Lös Angeles-smog” har länge varit ett problem i de större världsmetropolerna.
I dag uppträder den då och då i Göteborg och Stockholm under beteckningen
inversion.

Luften i våra storstäder är hälsovådlig. Cancerkommittén anger att 1 % av
cancerfallen i Sverige orsakas av luftföroreningar i våra storstäder. Eftersom
det tar lång tid att utveckla cancer är det resultatet av tidigare års luftföroreningar
som vi ser i dag.

Luftföroreningarna skadar också luftrör och slemhinnor på ett sådant sätt
att allergiska symptom utvecklas. De senaste 30-40 åren har antalet astmatiker
och nässelallergiker fördubblats. Mellan 450 och 600 svenskar dör
nu varje år i akuta astmaanfall.

I Göteborg har det gått så långt att människor känt det nödvändigt att organisera
ett speciellt ”luftvärn” för att kämpa för luft att andas. Vid speciellt
ogynnsamt väder blir luften så dålig att miljö- och hälsoskyddsnämnden
måste uppmana speciellt känsliga människor, som allergiker och hjärt- och
kärlsjuka, att inte vistas ute i stadens centrum. Man frågar sig vad de människor
som bor centralt skall ta sig till. Det är väl känt att inomhusluften
oftast inte är bättre än utomhusluften.

Luftföroreningarna i tätorter härrör till mer än 90% från trafiken. Koloxid,
kvävedioxid, kolväten och blyföreningar är alla välkända gifter som spys
ut ur avgasrören. Det är alltså mot trafiken som åtgärder måste sättas in.

Trots dessa välkända fakta tillåts trafiken att öka i våra tätorter. 1980 beslöt
Stockholms kommunfullmäktige att bilismen i innerstaden skulle minska
med 20%. Sedan dess har antalet fordon i innerstan ökat från 480000 till
570 000 per dygn - en ökning med 20%! På fem år har antalet bilar som pas- 4

serar Göteborgs kommungräns ökat med 38 000 fordon per dygn. Invånarna Mot. 1987/88

i våra tre största städer är mest utsatta, men problemen finns också i mindre Jo26

tätorter.

Bilavgaskommittén skrev 1983 att i orter med mer än 10000 invånare
finns i dag 1250 km gata där haltema av koloxid eller kvävedioxid överskrider
WHO:s riktvärden för acceptabel luftkvalitet. Längs dessa gator bor
ca 100000 människor och ligger ca 100000 arbetsplatser.

Det som nu behövs är dels en radikal minskning av bilismen i våra tätorter,
dels en överflyttning av tunga landsvägstransporter till järnväg. Det
måste ske genom en kraftig satsning på kollektiva transportmedel. Vpk har
med anledning av regeringens trafikpolitiska proposition 1987/88:50 skrivit
två omfattande partimotioner samt enskilda motioner som lämnar konkreta
förslag till hur en omvandling skall ske. Vi har föreslagit längre gående krav
än regeringen för att minska fordonens farliga utsläpp, bl. a. att samma krav
som introduceras i USA skall införas samtidigt i Sverige.

För att finansiera en massiv satsning på järnvägarna har vpk föreslagit en
beskattning av flygbränsle och på företagens utlandsinvesteringar motsvarande
totalt 40 miljarder kronor fram till år 2000.

Vpk kommer aldrig att acceptera den socialdemokratiska regeringens eftergifter
åt ScanLink-konsortiet. Vi har sagt nej till trafikpropositionens förslag
att ändra lagstiftningen så att privata maktcentra tillåts ta över viktiga
samhällsfunktioner som tillhör vägverkets område. Planerna på en Öresundsbro
och motorvägssystem måste stoppas i stället för att underlättas.

Vpk anser att vägar och trafikleder skall prövas enligt miljöskyddslagen.

Verksamheter som leder till dioxinutsläpp

I skriften Vilken miljökvalitet? kommer man fram till att s. k. långlivade
ämnen, som inte naturligt finns i miljön, över huvud taget inte bör spridas.

Dioxiner är exempel på sådana naturfrämmande ämnen som tillhör de farligaste
som människan känner till. Detta innebär att det inte går att laborera
med toleransgränser som ”acceptabelt intag” så som nu sker i rapporten
Nordisk Dioxinriskbedömning. Ett stort antal dioxiner och dioxinliknande
föreningar måste därför bort.

Regeringen pressades för ett antal år sedan av en stark opinion till att påbörja
en kartläggning av vilka verksamheter och processer som leder till utsläpp
av dioxiner och dibensofuraner. Ännu har det inte presenterats någon
redovisning av denna kartläggning.

Vpk anser att regeringen nu måste medverka till att alla handlingar om
dioxinutsläppen läggs fram. Vpk föreslår: Med hittillsvarande utredningsarbete
som grund skall en avvecklingsplan upprättas för de verksamheter
som alstrar de farligaste gifterna i denna ämnesgrupp.

Skogsindustrins klorutslapp

Massaindustrins klorblekerier är en betydande källa till dioxinutsläpp. En
del av utsläppen sker i vattnet och tas upp av fiskarna, en del dioxinrester
hamnar i papperet. Först under den allra senaste tiden har allmänheten fått 5

klart för sig att dioxinet t. o. m. sprids genom en så trivial företeelse som ett
kaffefilter av blekt papper.

Den viktigaste utgångspunkten måste vara att produktionen och användningen
av klorblekt papper avvecklas till förmån för miljövänligare tillverkning
och produkter. Oblekt papper sparar skog och är billigare för konsumenten.

Vpk föreslår:

Ett förbud mot tillverkning av klorblekt hushålls- och toalettpapper. Detta
är helt befogat mot bakgrund av att klorutsläppen leder till cancer och
skador på arvsmassan. För att hjälpa konsumenterna att välja oblekta produkter
bör tillverkarna också åläggas att varudeklarera sina artiklar.

Vpk föreslår dessutom följande tidtabell för att minska de klororganiska
utsläppen från blekerierna:

1990 1 AOX-kg/ton massa
1995 0,2 kg/ton massa
2000 0,1 kg/ton massa

För att påskynda övergången till klorgasfri blekning bör en skatt på klor tas

ut fr. o. m. den 1 juli 1988. Den bör vara på 3 kr./kg klorgas och tas ut från

klor-alkalifabrikerna och på importerad klorgas, av eventuella importörer.

En sådan skatt skulle göra det företagsekonomiskt intressant att använda alternativa
blekmetoder som inte orsakar så stora utsläpp som klorblekning.

I propositionen säger regeringen på s. 152 att det angivna värdet, 1,5 kg
TOCl/ton massa utsläpp av organiskt bundet klor avser STFI:s metod (STFI
betyder Skogsindustrins Tekniska Forskningsinstitut). STFI-metoden är
dock en dålig metod som bas för gränsvärden. Osäkerheten för enstaka
mätningar kan vara 30%, den är krånglig att använda och har dålig upplösning.
Det finns en bättre mätmetod, den s. k. AOX-metoden (AOX=

Absorbed Organic Halogen). Det är därför viktigt att gränsvärdet avser
AOX-mätvärden.

Det bör kanske tilläggas att eftersom AOX-metoden är mer känslig, den
kan mäta ner till 0,1 mikromol/1 mot 1 för STFI-metoden, så är 1,5 AOX-kg
ett hårdare krav än 1,5 STFI-kg. Någon generell omräkningsfaktor finns inte,
men i genomsnitt ger AOX-metoden ca 15% högre värden än STFImetoden.
I t. ex. Mönsterås visade det sig att 1,5 STFI-kg motsvarade 2
AOX-kg.

Sopförbränningen

Sverige har i dag 27 sopförbränningsanläggningar. Det är anläggningar med
olika slag av rening, men inte några av dessa anläggningar är miljömässigt
acceptabla. Röken från en sopförbränningsanläggning innehåller förutom
dioxingifter bl. a. saltsyra, kväveoxider, svaveldioxider, bly, kvicksilver och
kadmium, med andra ord några av de värsta miljögifterna. Sopor är dessutom
det mest försurande bränslet man kan använda, räknat per energienhet.

Vpk har i partimotion 1987/88:Jo766 närmare beskrivit hur vi vill organi- 6

Mot. 1987/88
Jo26

sera ett miljövänligt och resurssnålt avfalls- och återvinningssystem. Mot. 1987/88

Kommersen och hysterin kring engångsartiklar gynnar mest tillverkarna Jo26
på samhällets och konsumenternas bekostnad. Ett stort antal oljebaserade
plastprodukter inom detta område lanseras tillsammans med sitt innehåll
med en mördande reklam för att skapa behov hos stora ungdomsgrupper.

Resultatet är onödig förbrukning av viktiga råvaror, ökande avfallsberg och
miljöfarliga utsläpp från sopförbränningen.

Vpk anser att sopförbränningsanläggningarna successivt måste tas ur drift
- de sämsta omgående - samt att inga nya skall få tillstånd att startas. Hittills
har inget annat parti vågat gå med på vpk:s krav trots en mycket omfattande
opinion mot sopförbränningsanläggningarna och dioxinutsläppen.

Vpk vill nu gå vidare genom att föreslå att ett antal helt onödiga produkter
vilka alstrar dioxin eller dioxinliknande föreningar i förbränningar totalförbjuds.
Det måste åläggas de miljöansvariga myndigheterna att kartlägga
och redovisa vilka engångsförpackningar som måste stoppas.

”Blåbärsboken”

Miljöministern har i denna intressanta och lättillgängliga skrift gett en rad
tips till svenska folket om hur var och en kan bidra till att minska resursslöseriet
och miljöproblemen.

Under rubriken ”Glas i stället för aluminium” heter det inledningsvis:

”Aluminiumburken och plastflaskan infördes trots att det redan fanns ett
bra system för återanvändning av glas: returglaset.”

Det kan tyckas som en ödets ironi att regeringsföreträdare måste utge
broschyrer för att motverka de miljöproblem som de själva skapat genom
sin tidigare brist på omdöme. Men med tanke på att regeringen inte vågar
trotsa näringslivets och nyliberalernas högljudda krav på ökat utrymme för
de fria marknadskrafterna blir spelet mera tydligt. Undfallenhet för de mäktiga
företagskoncernerna är mera regel än undantag.

För vpk är det mera logiskt att agera för att tillverkning av sådana onödiga
och miljöfarliga produkter stoppas som de som nämns i ”Blåbärsboken”.

Vpk föreslår alltså att tillverkningen av aluminiumburken samt den senast
lanserade stora läskedrycksflaskan av plast förbjuds fr. o. m. den 1 juli 1988.

Naturvården

Avsnittet i propositionen om naturresurser och naturvård anger mål som i
många stycken är riktiga, men som kommer i konflikt med andra delar av
regeringens politik. Ett exempel på att det saknas konsekvens i naturvårdspolitiken
är det s. k. NOLA-stödet. Det motsvaras direkt av åtgärder för att
minska spannmålsöverskottet, bl. a. genom barrskogsplantering på åkermark.

Förslaget om sponsring som en finanskälla för skötsel och förvärv av naturvårdsobjekt
är ett annat exempel. Birgitta Dahls försäkran om att noga
”följa frågan om finansiering av naturvårdsförvaltningen med sponsring” är
en synnerligen dålig garanti för att säkra ett långsiktigt samhällsinflytande.

Privata vinstintressen har i alla tider varit orsak till misshushållning med na- 7

turresurser. Tala om att sätta bocken till trädgårdsmästare! Mot. 1987/88

Anslaget till förvärv av värdefulla naturområden föreslås bli oförändrat. Jo26
Regeringen vill alltså inte ens säkra ett inflationsskydd för ett ändamål där
det enligt texten i propositionen ”krävs omedelbara åtgärder”. Vpk föreslår
- i likhet med naturvårdsverket - att anslaget höjs till 60 milj. kr.

Miljöavgifter

Vpk säger nej till borgerliga förslag om miljöavgifter. Miljöavgifter är, enligt
vårt sätt att se, en metod att låta företagen köpa sig fria från ansvar för
vår miljö. Pengar till miljövårdande och förebyggande åtgärder skall tas ut
genom beskattning av råvaror och kapital. Därför föreslår vpk att vissa råvaror,
bl. a. klorgas, flygbränsle och uran, beskattas. Vi har också tidigare
föreslagit en beskattning av de svenska företagens utlandsinvesteringar för
att kunna finansiera miljövänliga kollektiva transporter.

Miljölagstiftningen och rättssäkerheten

Miljörättvisa får inte tillåtas bygga på ekonomisk makt. Rättssäkerheten
måste innebära klara och bindande regler som gäller företag, stat, kommun,
regering och individ.

Utgångspunkten för miljöskyddslagen måste vara vad människan, naturresurserna
och miljön tål, inte vad som enligt företagens synpunkt är tekniskt
eller ekonomiskt ”möjligt”. Tillståndsvillkoren måste dessutom vara
precist och tydligt formulerade.

Vid prövning av en produktion skall samhällsnyttan vägas mot skadan vid
tillståndsgi vningen.

Vpk har sedan 1985 i riksdagen, fullmäktigeförsamlingar och genom enskilda
medlemmar i miljörörelsen agerat för att förhindra att Scandinavian
Link-projektet eller delar därav skall verkställas. I likhet med miljöorganisationer
och aktivister har vi försökt påvisa att rundabordsindustrialisternas
och Volvos påtryckningar på den svenska regeringen lett till en djupt odemokratisk
process, som till stora delar skett helt utanför de folkvaldas kontroll.

Utan att lyckas har vi sökt förmå finansdepartementet att lägga alla papper
på bordet från det utredningsarbete, vilket bl. a. berörde ScanLink, som
utfördes som ett led i processen. Vi har dessutom lämnat in en anmälan till
konstitutionsutskottet med begäran om granskning av regeringens handläggning
av motorvägsaffären i Bohuslän.

Två advokater har nu tagit sig an frågan om regeringens handläggning genom
att föra frågan till regeringsrätten, fastighetsdomstolen samt till Europakommissionen
för mänskliga rättigheter. Därvid hävdas bl. a. att beslutet
och handläggningen av motorvägen är ovärdigt en rättsstat. Statens vägverk
har stämts inför fastighetsdomstolen med hänvisning till att verkets arbete
med arbetsplanen inte följt miljölagarna.

Advokaten Westdahl menar att det för vägar extremt forcerade beslutet

satte rättssäkerheten på undantag. ”Ett penndrag från regeringen reducera- Mot. 1987/88

de myndigheternas handlingsutrymme och lämnade ingen möjlighet för Jo26

människor som berördes att få sin sak rättsligt prövad.”

Motorvägsbeslutet och den pågående byggnationen har väckt en mycket
stark opinion i hela Sverige. Hemlighetsmakeriet kring finansdepartementets
inblandning och affären med Volvokoncernen i samband med Uddevallavarvets
nedläggning och nyetableringen av en ny Volvoanläggning har ytterligare
förstärkt miljöaktivisters och trädkramares insatser för att stoppa
vägbygget. Allt starkare krav har ställts på att regeringen måste se till att
byggandet avbryts.

Vpk står nu liksom tidigare på miljöopinionens sida i dess rättmätiga
kamp mot naturskövlingen och ökad massbilism. Regeringen borde ha fått
nog av märkliga affärer - vpk kräver än en gång att motorvägsbyggnationen
avbryts. Det måste göras med omedelbar verkan, innan Bratteforsån och
dess dalgång kommer till skada.

Peter Westdahl säger följande efter sitt besök i Ödsmål:

Jag blev tydligt varse de problem vårt samhälle står inför. Dessa människor,
seriösa och laglydiga, ser ingen annan möjlighet att skapa rättvisa än att göra
det som till äventyrs är brottsligt. Det har gått för långt om rättvisa skall
skipas på det sättet. Vad innebär det för rättsstaten om den civila olydnaden
ökar och samhället försöker stävja denna genom att bestraffa trädkramare
och andra, som anser sig göra en samhällsuppgift med sitt civila
motstånd?

Den mycket märkliga handläggningen av motorvägsfrågan i Bohuslän aktualiserar
behovet av en förvaltningsdomstol som kan pröva lagligheten i regeringens
agerande.

Vpk föreslår att miljöskyddslagen skall omfatta även vägar och trafikleder.
Prövningen skall innefatta såväl konsekvensstudier som alternativ.

I enlighet med Svenska naturskyddsföreningen efterlyser vpk en analys av
hur de krav som ställs på industrin skall uppnås med den utformning som
villkorsreglerna i miljöskyddslagen för närvarande har.

Vpk anser också att kommunerna måste få betydligt större resurser för
sin del av tillsynsarbetet. De 100 tjänster som nämns i propositionen är klart
otillräckliga.

Miljöskyddslagens 5 § måste ändras. Lydelsen i tredje stycket skall vara
vid avvägningen mellan ..., å andra sidan samhällsnyttan av verksamheten.
..

Vpk anser att straffen för miljöbrott måste skärpas avsevärt. Det får inte
vara så att miljöbrott endast i undantagsfall beivras och att påföljden även
för grava avsiktliga miljöutsläpp endast blir dagsböter. Det skall vara kännbara
straff både för företag och enskilda att förstöra vår livsmiljö. Vi föreslår
att straffsatsen ändras till minst två och högst fem års fängelse för grava
avsiktliga miljöutsläpp samt för företag omedelbar indragning av tillstånd.

9

Rättshjälp och rätten att överklaga

Vpk anser att rättshjälp till enskilda, ”miljöoffer”, skall återinföras för att
möjliggöra ersättning i civilrättsliga processer.

Vpk föreslår dessutom att miljöorganisationer skall få rätt att överklaga
koncessionsnämndsbeslut. Som för facket bör det gälla som en rättighet
även för lokalorganisationer på miljösidan.

Koncessionsnämnden bör förstärkas med fler miljösakkunniga personer.

En massiv insats för utbildning av miljöjurister måste inledas omedelbart.

Det radioaktiva hotet

Inte någonstans i föreliggande miljöproposition finns den av människan
framkallade radioaktiviteten, eller för att vara mer precis, joniserande strålningen,
nämnd. Man kan undra varför. Är inte just det radioaktiva hotet
från kärnkraftverk, kärntekniska anläggningar, transporter av kärnämnen
och kärnavfall och atomvapen det största miljöhotet mänskligheten känner
till?

En gång kunde det inte existera liv på vår jord därför att den var för radioaktiv.
För varje år som gick avtog radioaktiviteten och efter några årmiljarder
kunde liv uppstå. När människan sedan, i ett övermått av övertro på
sig själv, i slutet på förra århundradet började experimentera med att frigöra
dessa, för livet förödande, krafter har radioaktiviteten ökat på vår jord
och i vår atmosfär. Om inget görs för att få slut på detta så kommer snart
den dag då liv återigen är omöjligt på vår planet.

Kärnkraftsolyckan i Tjemobyl 1986 gav oss en bister påminnelse om att vi
inte längre fick ta detta hot som något avlägset, något som aldrig kunde inträffa,
och om det inträffade så skulle det i alla fall inte drabba oss här i Sverige
- en argumentering som under folkomröstningstiden var förhärskande
bland kärnkraftsförespråkare och hos kärnkraftsindustrin.

Samma livsfientliga argumentering börjar dess värre återigen göra sig gällande:
De svenska kärnkraftverken är helt säkra, säkrast i världen. Det är
bara så att så säger alla ansvariga i alla länder som har kärnkraft. Inte desto
mindre sade Paul Ek, tjänsteman på SKI, vid ett offentligt möte i Göteborg
den 15 november 1987 att ”det inte kan uteslutas att en olycka kan inträffa
även i svenska kärnkraftverk”, och samma åsikt har framförts av SKI:s
representant i energirådet.

Att kärnkraften är ett hot mot allt levande är numera något som alla i
Folkrörelsesverige vet. Detta framkom inte minst vid den svenska folkriksdagen
för nedrustning där nedanstående att-satser antogs enhälligt. Vid
folkriksdagen deltog 500 delegater från 360 organisationer. I förordet till
dess krav förutsätts att den svenska regeringen sopar rent framför sin egen
dörr genom att parallellt på det egna planet verka för samma mål.

Svensk folkriksdag för nedrustning uppmanar den svenska regeringen att
inom FN och vid SSD III verka för:

• att effektivare åtgärder vidtas för att förhindra spridning av kärnvapen

via kärnkraft och kärnkraftsavfall;

• att den civila kärnkraften behandlas som en nedrustnings-och säkerhets- Mot. 1987/88
fråga; Jo26

• att FN-organet IAEA skyndsamt och i grunden ombildas till ett renodlat
kontrollorgan vars huvuduppgifter blir att förstärka kontrollen och säkerheten
vid kärnteknikanläggningar, att hindra kärnteknikens spridning
och att övervaka dess avveckling;

• att FN verkar för stopp för all export och överföring av kärnteknologi.

En härdsmälta i Sverige skulle få oanade miljökonsekvenser, inte bara i vårt
land. Vpk har i sin energimotion yrkat att avvecklingen av kärnkraften skall
påbörjas omedelbart och inte skjutas upp ytterligare sju år.

Varje dag transporteras en okänd mängd miljöfarligt gods på våra vägar
och järnvägar, på våra vattenvägar och i vårt luftrum. De myndigheter som
skall kontrollera att dessa transporter sker på ett säkert sätt har inte en
aning om vilka ämnen som transporteras var och när och i vilka mängder. Så
får det naturligtvis inte vara.

Hur skall berörda myndigheter kunna utbilda personalen om de inte vet
vilka ämnen som transporteras? Hur skall de kunna ha någon beredskap när
de inte vet när transporterna sker? Hur skall de kunna ha tillräcklig utrustning
när det inte vet vilka mängder miljöfarligt gods det handlar om?

En stor del av det miljöfarliga godset är radioaktivt. Inga kontroller finns
vid våra gränser för att förhindra införsel av otillåtet radioaktivt material.
Kontrollmyndigheterna litar helt på de följesedlar och andra handlingar
som medföljer transporterna och som har utfärdats av kärnkraftsindustrin.

Uppgifter har framkommit som gör gällande att plutonium och höganrikat
uran transiteras via svenska hamnar. Ingen vet hur ofta sådana transporter
sker, och ingen vet med säkerhet vilka mottagarländerna är. Inte heller här
sker det några kontroller.

Nyligen meddelade USA att de planerar att transportera plutonium från
upparbetningsanläggningen i La Hague i Frankrike till Japan via det skandinaviska
luftrummet. Varannan vecka skulle en sådan transport ske. Vad
händer om ett flygplan med sådan last skulle störta?

Vpk har också år efter år begärt att svenska regeringar av olika slag skall
ge en uttömmande beskrivning av sambandet kärnkraft - kärnvapen. Efterhand
som Sverige nu mer och mer dras in i en handel med och ett utbyte av
klyvbara produkter, blir kravet alltmer brännande. Vad är det för principiell
skillnad på en kärnreaktor för kraftproduktion och en s. k. militär reaktor?

Vad är det för skillnad på det använda bränslet i det ena och det andra fallet,
och hur åstadkoms den vid driften? Kan inte det upparbetade svenska
bränslet som nu finns i Västtyskland och det oupparbetade som finns i England
genom olika byten och affärer komma in i kärnvapentillverkning i dessa
eller andra länder? Också här finns behov av en vetenskaplig redovisning
av principerna vid den ena eller den andra processen och användbarheten
efter upparbetning eller annan behandling.

Kärnkraftens avfallsfråga är fortfarande lika olöst världen över som den
var när den första kärnreaktorn togs i drift. Den forskning som pågår bedrivs
helt av kärnkraftsindustrin på dess villkor. Det handlar fortfarande,

världen över, om grundforskning. Samtidigt hopar sig avfallet, och riskerna Mot. 1987/88

för vår livsmiljös totala förstörande ökar dag för dag, timme för timme som Jo26

våra kärnkraftverk är i drift. När skall regeringen förstå att ett sådant allvarligt
miljöhot inte enbart får ske på den avfallsproducerande industrins villkor?
När inrättas ett forskningsinstitut som står oberoende från kärnkraftsindustrins
ekonomiska resurser och som får till uppgift att få fram säkraste
möjliga slutförvar för det radioaktiva avfallet?

Hemställan

Med hänvisning till det i motionen anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
ekonomiska utvecklingen skall inriktas på människors liv och hälsa
samt på sociala, kulturella och ekologiska värden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vi för
vår överlevnad behöver en kursändring från imperialistiskt förtryck
och kapitalistisk utsugning och till en ny ekonomisk världsordning
med miljöskydd och solidarisk fördelning av de ändliga naturresurserna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att intensifiera det internationella samarbetet
för att rädda naturresurserna,

4. att riksdagen beslutar upprätta en avvecklingsplan för de verksamheter
som alstrar dioxiner och dioxinliknande föreningar,

5. att riksdagen beslutar förbjuda tillverkning av klorblekt hushålls-
och toalettpapper,

6. att riksdagen beslutar att tillverkarna av pappersprodukter
åläggs att varudeklarera - miljömärka - sina produkter,

7. att riksdagen beslutar att reducera de klororganiska utsläppen
enligt vad i motionen anförts,

8. att riksdagen beslutar att införa skatt på klorgas fr. o. m. den 1
juli 1988 om 3 kr./kg klorgas, samt att den tas från kloralkalifabrikerna
och på importerad klorgas,

9. att riksdagen beslutar förbjuda tillverkning av aluminiumburkar
och plastflaskor för läskedrycker enligt vad som i motionen anförts
fr. o. m. den 1 juli 1988,

10. att riksdagen beslutar att avvecklingen av kärnkraft börjar
omedelbart så att det radioaktiva hotet inte får fortsätta att öka,

11. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag i syfte att inrätta
ett forskningsinstitut vars uppgift skall vara att oberoende av kärnkraftsintressenterna
ta fram säkraste möjliga slutförvar för de svenska
atomsoporna,

12. att riksdagen beslutar förbjuda transitering av radioaktivt material
via svenska hamnar och i svenskt luftrum,

13. att riksdagen beslutar att berörda myndigheter får de resurser
som behövs för att kunna skydda människor och miljö vid transporter
som kan vara farliga för omgivningen.

14. att riksdagen hos regeringen begär en uttömmande redogörel- Mot. 1987/88
se för sambandet kärnkraft - kärnvapen, Jo26

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att genomföra
en epidemologisk undersökning om det radioaktiva nedfallets påverkan
på människorna i de områden som drabbades av nedfallet
från Tjernobyl,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att genomföra
epidemologiska undersökningar bland de kringboende vid våra
kärnkraftverk för att utröna den kontinuerliga lågdosstrålningens
effekter,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utgångspunkten
för miljöskyddslagen måste vara vad människan, naturresurserna
och miljön tål,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid
tillståndsprövning av produktion skall samhällsnyttan vägas mot skadan
vid tillståndsgivningen,

19. att riksdagen beslutar att miljöskyddslagen skall omfatta även
vägar och trafikleder enligt vad som i motionen anförts,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att kommunerna
måste få betydligt större resurser för sitt tillsynsarbete,

21. att riksdagen beslutar att rättshjälp omedelbart skall återinföras
till enskilda ”miljöoffer”,

22. att riksdagen beslutar att miljöorganisationer skall få rätt att
överklaga koncessionsnämnds beslut,

23. att riksdagen beslutar att sponsring för skötsel och förvärv av
naturvårdslagar ej skall tillåtas,

24. att riksdagen beslutar att anslaget till förvärv av naturområden
ökar med 20 milj. kr. till 60 milj. kr.,

25. att riksdagen avslår förslaget vad gäller en utredning om miljöavgifter,

26. att riksdagen beslutar ändra miljöskyddslagens 5 § i enlighet
med vad som anförts i motionen,

27. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att skärpa
straffen för miljöbrott i enlighet med vad som anförts i motionen,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att koncessionsnämnden
bör förstärkas med fler miljösakkunniga personer,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att en massiv utbildning av miljöjurister
kommer till stånd.

Stockholm i april 1988

Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Jörn Svensson (vpk)
Viola Claesson (vpk)
Jan Jennehag (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Oswald Söderqvist (vpk)

13