Motion till riksdagen
1987/88:Jo23

av Alf Svensson (c)

med anledning av prop. 1987/88:85 1987/88

om miljöpolitiken inför 1990-talet jo23

Inledning

I föreliggande motion presenteras kds syn på regeringens miljöpolitiska proposition.
I flera motioner under riksdagens allmänna motionstid i januari
1988 redovisades en mängd ställningstaganden och förslag för en bättre miljöpolitik.

Under en lång tid har riksdagens majoritet avvisat i stort sett alla förslag i
syfte att minska miljöförstöringen. Detta har gjorts med hänvisning till den
väntade regeringspropositionen. När nu propositionen föreligger kan man
konstatera att den till omfånget är imponerande, men innehållsmässigt finns
mycket övrigt att önska. På många områden saknas fortfarande förslag från
regeringens sida. Propositionen innehåller många målsättningar som i sig
kan diskuteras, men allvarligast är ändock bristen på konkreta åtgärdsförslag
för att uppnå de i flera fall försiktiga målsättningarna.

Utgångspunkter för kristdemokraternas miljöpolitik

Det allvarligaste hotet mot mänskligheten är vid sidan av kärnvapenhotet
den tilltagande miljöförstöringen. En av mänsklighetens viktigaste uppgifter
är för närvarande att återställa balansen i naturen. Medvetenheten om
den förödelse som människan åstadkommit och åstadkommer har på senare
år ökat kraftigt. I takt med detta har också förståelsen för och viljan till aktiva
insatser för miljön ökat.

Kds har under många år arbetat för att bilda opinion och presentera förslag
till miljöförbättringar. Kds engagemang för miljöfrågorna grundar sig
på en av grundtankarna i den kristdemokratiska ideologin, förvaltarskapstanken.

Förvaltarskapstanken betonar människans ansvar för sitt liv och för sin
arbetsuppgift, för medmänniskorna och för naturen. Den ger det perspektiv
som krävs för en ödmjuk politik i harmoni med hela livsmiljön och med omtanke
om kommande generationers livsförhållanden. Förvaltarskapstanken
innebär att miljö och naturresurser inte får exploateras i egoistiskt syfte utan
skall förvaltas för det gemensamma bästa. Skador på miljön måste förhindras
och redan drabbade miljöområden i största möjliga utsträckning
återställas. 1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo23

Naturresurser och naturvård Mot. 1987/88

Jo23

I propositionen förutskickas att en av många efterlyst samlad översyn av naturvårdslagen
skall ske. Detta är något som kds ställer sig bakom. Den nuvarande
naturvårdslagen är i vissa avseenden otidsenlig och därmed i behov
av en översyn.

I människans förvaltaransvar ligger att trygga framtiden för alla växt- och
djurarter. Gifter och föroreningar tillsammans med till synes oskyldiga förändringar
av miljöbetingelserna utgör i dag ett allvarligt hot mot många växter
och djur. Till det positiva i propositionen hör förslaget om att naturvårdsverket
snarast skall utarbeta ett handlingsprogram för vård av hotade
växt- och djurarter.

Vad beträffar förslaget om att pröva nya finansieringskällor för förvaltningen
av naturvårdsobjekt, t. ex. sponsring och uttagande av avgifter
för service inom eller i anslutning till olika objekt, har kds inget att invända
så länge det grundläggande ansvaret åligger kommunerna och staten.

Den s. k. fjällnära skogen berörs mycket summariskt i propositionen.

Den fjällnära skogen har ett naturvärde som vida överstiger värdet på dess
virke. I den fjällnära skogen finns växt- och djurarter som svårligen kan bevaras
utan en levande fjällbarrskog. Barrskogsbältet längs den svenska fjällkedjan
är ett av få områden i Europa med orörd natur och stora områden
som ännu är oexploaterade. Kds anser därför att det finns anledning att
upprätta en naturvårdsgräns för de allra känsligaste delarna av den fjällnära
skogen. Innanför denna gräns skall större kalhyggen, plöjning, dikning,
skogsbilvägar och främmande trädslag förbjudas.

Luftföroreningar och försurning
Svaveldioxider

Försurande luftföroreningar med efterföljande skador på skogar och sjöar
tillhör de allvarliga miljöskador som först upptäcktes. Under flera år koncentrerades
samhällets ansträngningar på att med hjälp av kalkning åtgärda
symtomen i stället för att åtgärda det verkliga problemet - svaveldioxidutsläppen.
När åtgärder väl vidtogs kunde resultaten i form av snabbt minskade
utsläpp utläsas. Under tiden från 1970 till 1980 resulterade åtgärder mot
svaveldioxidutsläppen i en kraftig minskning. Minskningen innebar en halvering
av utsläppen. Under år 1980 till 1995 beräknas, med oförändrade
miljökrav, minskningen bli 65%.

Det är angeläget att påtala att de svenska utsläppen svarar för det största
enskilda bidraget till svavelnedfallet över Sverige. I debatten framstår det
ibland som om de svenska problemen skulle vara lösta och att det är utsläppen
från andra länder som utgör de enda problemen. Det förtjänar också
att påpekas att av de svenska svavelutsläppen beräknas två tredjedelar
hamna utanför vårt lands gränser.

I regeringens proposition heter det att ”luftföroreningsutsläppen bör reduceras
i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa och 2

minska nedfallet till den nivå miljön tål.” Mot. 1987/88

Samtidigt heter det: ”Innan ställning tas till skärpta nationella målsätt- Jo23
ningar bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder studeras.”

Eftersom det torde stå klart att den minskning av svavelutsläppen som
kommer att ske med oförändrade miljökrav inte är tillräcklig ”för att skydda
människors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön tål” borde regeringen
nu ha föreslagit ytterligare åtgärder utan att avvakta ytterligare.

Kds föreslår att målsättningen för reducering av svavelutsläppen under tiden
1980-1995 skall vara 80-90%. Detta är i dag möjligt att uppnå genom
att nyttja bästa kända tillgängliga teknik och skulle medföra en utsläppsminskning
till en nivå som miljön tål.

Kväveoxider

Sedan mitten av 1950-talet har utsläppen av kväveoxider nästan trefaldigats
i Sverige. Huvudorsaken till detta är utvecklingen på biltrafikområdet.

Den målsättning som propositionen föreslår för kväveoxidutsläppen är en
reduktion med ca 30% under perioden 1980-1995. Enbart genom fattade
beslut, bl. a. beslutet om katalytisk avgasrening för personbilar från 1989 års
modell, beräknas kväveoxidutsläppen minska med ca 20%. Enligt Transportrådets
och energiverkets prognoser väntas kväveoxidutsläppen öka igen
en bit in på 2000-talet om inga ytterligare åtgärder vidtas.

Till de åtgärder som krävs för att minska kväveoxidutsläppen hör rejäla
satsningar på kollektivtrafiken, framför allt på järnvägstrafikens område.

De kollektiva trafikmedlen måste utvecklas till attraktiva alternativ. Kds syn
på trafikpolitiken utvecklas närmare i en motion med anledning av regeringens
trafikpolitiska proposition.

I storstäder kan biltullar i kombination med byggande av infartsterminaler,
varifrån buss eller annat kollektivt trafikmedel med täta turer går mot
centrum, bidra till att fler människor väljer kollektivtrafiken framför egen
personbil.

Kds förordar att målsättningen 50% reduktion av kväveoxidutsläppen
fastställs för perioden 1980-1995. Detta kan uppnås genom att den maximala
hastigheten på våra vägar begränsas till 100 km/tim, genom åtgärder mot
lastbils- och busstrafiken samt genom att stimulansåtgärder vidtas för att
förse den äldre bilparken med katalytisk avgasrening.

Riksdagen beslutade 1986 om skärpta avgasreningskrav för personbilar
från 1989 års modell. Staten stimulerade fram till årsskiftet 1987-88 inköp av
personbilar som var försedda med katalytisk avgasrening genom att bilaccisen
var 6000 kr. lägre än för motsvarande bil utan sådan reningsteknik.

Effekten av denna ”skatterabatt” var mycket positiv ur miljösynpunkt. Andelen
försålda nya personbilar med katalytisk avgasrening uppgick 1987 till
ca 45% och under december månad till ca 74%.

Från kristdemokratiskt håll föreslogs redan 1982 obligatorisk katalytisk
avgasrening för personbilar. Att riksdagen fattade ett sådant beslut 1986 var
självfallet positivt, men genom att beslutet dröjde så många år kommer inte
bilismens samlade utsläpp att avsevärt minska förrän långt in på 2000-talet,

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo23

om inga ytterligare åtgärder vidtas. Mot. 1987/88

I vårt land finns ca 700 000 bilar som går att köra på blyfri bensin men som Jo23
inte har katalytisk avgasrening. För att minska utsläppen av kolväten och
koloxid måste åtgärder skyndsamt vidtas mot dessa bilar. Genom eftermontering
av katalysatorer kan utsläppen minska med 80%. En katalytisk
avgasrenare renar avgaserna och ersätter den traditionella ljuddämparen
och håller dessutom betydligt längre än en vanlig ljuddämpare.

På ett liknande sätt som inköp av nya bilar med katalysatorer stimulerades
borde en ”belöning” ges till bilägare som eftermonterar katalysatorer
på sina personbilar. Detta skulle kunna ske genom att de befrias från bilskatt
under förslagsvis två år - eller erhåller ett motsvarande bidrag. För en
bil i mellanklassen rör sig bilskatten omkring 700-800 kr. per år. Eftersom
det kan beräknas att kostnaden för att förse personbil med katalytisk avgasrening
uppgår till ca 2 000 kr. när tillverkningsvolymen kraftigt ökar, skulle
en skatterabatt enligt ovanstående innebära en rejäl stimulans vars effekter
kommer alla till del genom en bättre miljö.

I propositionen föreslås att skärpta avgaskrav bör införas obligatoriskt för
lätta lastbilar och bussar fr. o. m. 1992 års modeller och fr. o. m. 1994 för
tunga lastbilar och bussar.

Kds ser det som angeläget att utvecklingen på detta område påskyndas ytterligare
och föreslår att de skärpta avgaskraven skall gälla för lätta lastbilar
och bussar från 1990 års modeller och från 1992 års modeller för tunga lastbilar
och bussar. De 450 milj. kr. som föreslås utgå som stimulanser för tidigare
anskaffning av fordon som uppfyller de skärpta avgaskraven kan därför
användas till andra ändamål på miljöområdet.

Kolväten

Kolväten är en grupp ämnen vars miljö- och hälsoeffekter fortfarande delvis
är okända. Omkring vissa klorerade och fluorerade kolväten, speciellt då
CFC (freoner), har debatten under senare tid varit intensiv. I propositionen
finns förslag rörande CFC som behandlas nedan.

Tillsammans med koldioxid medverkar klorerade och fluorerade kolväten
samt metan till den s. k. drivhuseffekten. Vidare minskar kolvätena
ozonhalterna i de högre luftlagren, vilket gör att solens ultravioletta strålar
lättare tränger ner till jordytan, något som bl. a. leder till förhöjd hudcancerfrekvens.

Kolväten kan också vid en process oxideras till koldioxid och vattenånga
men även under inverkan av solljus ge upphov till fotokemiska oxidanter
som ozon. Dessa oxidanter är skadliga för växter och kan vid höga halter bli
direkt hälsofarliga.

Trafiken, användningen av lösningsmedel och förbränning är de viktigaste
utsläppskällorna för kolväten. Enligt propositionen svarar trafiken ensamt
för ca 50% av utsläppen av kolväten. Beslutet om införande av katalytisk
avgasrening kommer att leda till minskningar av biltrafikens andel av
kolväteutsläppen.

Kolväteutsläppen beräknas minska med 150000 ton, eller ungefär 30%, Mot. 1987/88

från år 1985 till år 1995. Främst sker detta genom de skärpta avgasrenings- Jo23

kraven för personbilar. Vidare beräknas det ske genom åtgärder i samband
med prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen av olika industrianläggningar,
bl. a. verkstadsindustri, kemisk och grafisk industri. Till år 2010 beräknas
utsläppen halveras i jämförelse med 1985 års nivå.

Ett par uppmärksammade beslut under senare tid har, i motsats till den
restriktiva linje för tillståndsgivning för kolväteutsläpp som propositionen
förordar, medgivit minst sagt generösa utsläpp. Det gäller Volvos etablering
i Uddevalla och Saabs etablering på Kockumsområdet i Malmö. Liknande
tillstånd måste framdeles undvikas för att de nu annonserade riktlinjerna
skall upplevas trovärdiga.

Kds föreslår att målsättningen för reduktionen av kolväteutsläpp skall
fastställas till 50% för tiden mellan år 1985 till år 1995. Med denna inriktning
kommer kolväteutsläppen att successivt fortsätta att minska in på
2000-talet.

Till utsläpp som med hjälp av befintlig teknik förhållandevis enkelt kan
åtgärdas hör de som uppkommer i samband med bensinhantering. I propositionen
heter det att naturvårdsverket utarbetar allmänna råd beträffande
hantering och distribution av bensin. Från kds sida kan vi inte se några
vägande skäl för att inte omedelbart lagstifta i frågan.

För att eliminera kolväteutsläpp från bensinhanteringen används en teknik
i två steg - dels vid leverans av bensin från tankbil till bensinstationens
jordcistern, dels vid tankning av bil.

Vid leverans till en bensinstation fyller tankbilen den underjordiska tanken
samtidigt som bensinångor i cisternen pressas ur och sugs in i tankbilen.

Efter avslutad påfyllning körs ångorna till en återvinningsanläggning där
ångorna omvandlas till bensin igen. Vid tankning av bil sker återföringen
genom att bensinen strömmar från cisternen till bilens tank. Bensinen pressar
ut bensinångorna från tanken och en vakuumpump suger dessa tillbaka
till cisternen. För detta krävs en muff: en tätslutande bälgformad gummikrage
som är monterad vid tankpistolens mynning. Vid tankning fångar
muffen upp bensinångorna som tränger upp i bensinröret och via en särskild
returslang (inne i bränsleslangen) förs bensinångorna till jordcisternen.

I USA är systemet med återföring och återvinning lagstadgat i staterna
Washington och Californien. Bara i Californien fanns i januari 1987 14000
stationer med detta system. Systemet kan således sägas vara väl utprovat.

Kds har i samband med allmänna motionstiden presenterat förslag om lagstiftning
som gör det obligatoriskt att vid besiktning eller nybyggnation av
bensinanläggning införa den ovan beskrivna tekniken.

Det ovan relaterade förslaget om stimulanser för eftermontering av katalytisk
avgasrening på det äldre bilbeståndet är ett annat kristdemokratiskt
förslag ägnat att minska utsläppen av kolväten.

5

Havsföroreningar

Mot. 1987/88

Jo23

I havet kan man spåra långtgående förändringar på grund av den mänskliga
aktiviteten. Minskningen av gråsäl i Östersjön från flera hundratusen i början
av 1900-talet till endast några tusen i dag är exempel på vad aktiviteten
med persistenta gifter kan betyda. Andra djurarter som drabbas hårt är
havsörn, tumlare och utter. Samtliga dessa djur lever av fisk.

En del av de industriella avfallsprodukter som släpps ut innehåller metaller,
klorerade organiska ämnen, olja och oljeprodukter. Det finns mängder
av sådana ämnen i havet, och det är oklart om vilken påverkan de har på
miljön.

När det gäller utsläppen av stabila organiska ämnen från massaindustrin
är det angeläget att dessa omedelbart minskar. Varje år släpper svenska
skogsindustrin ut 150000 ton klorerad organisk substans i vattnen i samband
med klorblekning. Därför krävs åtgärder främst för att komma till rätta
med utsläppen från massaindustrin.

Kraven på massaindustrin föreslås i propositionen vara att åtgärder för att
minska utsläppen av organiska klorföreningar bör ha påbörjats vid samtliga
fabriker före utgången av år 1992. Enligt propositionens förslag skall målet
vara att på sikt i stort sett eliminera utsläppen av klorerat organiskt material.

Kds anser att den av regeringen anvisade takten är alltför låg och anser att
utsläpp av klorföreningar från massaindustrin i princip inte bör tillåtas efter
1995. Detta är möjligt genom användande av alternativa blekningsmetoder
eller slutna blekningsprocesser. Åtgärder skall ha påbörjats år 1990.

Till tidigare kända problem i havsmiljön har under 1980-talet uppträtt
massdöd av vissa bottenlevande djur. Här är det fråga om tidvis allvarlig syrebrist
som anses bero på övergödning av vatten. Denna övergödning är
bl. a. ett resultat av växtnäringsläckage från jordbruket. Kds har genom
riksdagsmotioner redovisat hur man genom en ändrad inriktning av jordbruket
kraftigt kan minska dessa läckage. Bl. a. föreslås stegvis höjda avgifter
på bekämpningsmedel och konstgödsel. Dessa avgifter skall, enligt
förslaget, behållas inom jordbrukssektorn och användas till uppbyggnaden
av ett miljövänligt jordbruk.

Skydd för ozon

Sedan flera år tillbaka är det känt att vår miljö påverkas av utsläppen av
fullständigt hallogererade klorfluorkarboner (CFC). CFC, som i Sverige
kallas freoner, bidrar till den s. k. drivhuseffekten och bryter ned atmosfärens
ozonskikt som skyddar från solens ultravioletta strålning, något som
leder till en ökad hudcancerfrekvens.

År 1979 förbjöds användningen av freoner, i stort sett, som drivgas i
sprayflaskor. Det medförde i runda tal en halvering av freonanvändningen i
Sverige. I dag är den årliga användningen knappt 5 000 ton. Användningsområdet
för freoner är omfattande. Det sträcker sig från värmepumpar, kylanläggningar,
skumplast, isoleringsmaterial och förpackningar. 6

Genom att freonerna så påtagligt uppmärksammats i massmedia och den Mot. 1987/88

allmänna debatten har de företag som använder freoner i produktionen satts Jo23

under en stark press för att vidta åtgärder. Flera exempel finns också på hur
företag på mycket kort tid lyckats begränsa freonanvändningen kraftigt eller
rent av helt stoppa användningen.

De mest radikala och kraftfulla förslagen som redovisas i propositionen
rör just freonanvändningen. Regeringen föreslår att den svenska användningen
av CFC på drygt två år skall halveras. Till utgången av år 1994 skall
användningen vara helt avvecklad.

Kds delar regeringens överväganden och ställer sig bakom de föreslagna
åtgärderna.

Miljöskador m. m.

I den miljöpolitiska propositionen föreslås en obligatorisk kollektiv s. k.
miljöskadeförsäkring, avsedd att användas för att betala ersättning för skador
på personer eller egendom i de fall där den för skadan ansvarige inte
kan betala skadestånd, om rätten att kräva skadestånd är preskriberad eller
om det inte går att fastställa vem som är ansvarig för skadan. Denna modell
överensstämmer väl med den som kristdemokraterna under många år förordat
men då betecknat som en miljöfond.

Kristdemokraterna förordar utöver detta sedan flera år tillbaka ett försäkringssystem
för att ersätta skadelidande för skador uppkomna av miljöfarlig
verksamhet. Denna försäkring skulle vara obligatorisk för alla företag
som bedriver miljöfarlig verksamhet och tecknas på kommersiella grunder.

En sådan försäkring skulle grundas på sedvanliga bedömningar av riskerna
för verksamheten. Ett företag med dåliga skyddsanordningar och en relativt
farligare verksamhet tvingas då teckna en försäkring med högre premier än
företag med bättre skyddsanordningar och mindre farlig verksamhet. En
hög försäkringspremie bidrar till att stimulera till övergång till en mindre
miljöfarlig teknik. Denna modell skulle innebära ett verkligt incitament för
miljöförbättringar.

Vissa övriga frågor
Kemikalier

Under senare år har användningen av kemikalier ökat kraftigt. Enligt propositionen
torde antalet kemiska ämnen i Sverige ”röra sig mellan 1020000”.
Denna formulering vittnar om den osäkerhet som för närvarande
råder om de kemiska ämnena. Kds anser att för naturen främmande ämnen
som inte bryts ned inom rimlig tid bör förbjudas. Bland mängden av kemiska
ämnen torde det vara en inte oväsentlig andel som är att betrakta som sådana.
Det finns ett flertal ämnen vars långsiktiga verkningar inte är kända
eftersom den dokumentation som nu föreskrivs för nya ämnen saknas.

Kemikalieinspektionen bör tillförsäkras resurser som möjliggör en systematisk
genomgång och prövning av de befintliga kemiska ämnena. Ämnen
som inte uppfyller de föreslagna kraven bör förbjudas.

Avfallshantering Mot. 1987/88

Jo23

Det är angeläget att kommunernas energiplaner utformas sa att energisparande
åtgärder vidtas och att sortering av avfall prioriteras för befintliga
anläggningar. Avfallshanteringen måste inriktas på källsortering,
återvinning och kompostering av det organiska avfallet.

Kds har tidigare krävt att regeringen för riksdagen bör redovisa ett förslag
till åtgärdsprogram för källsortering av hushållsavfall. På det sättet skulle
papper, glas, metaller, plast och textilavfall kunna återvinnas. Hos allmänheten
finns i dag en vilja att medverka till hushållning. Kommunerna måste
ta ett större ansvar för återvinningsarbetet. I dag finns det kommuner som
begränsar sin återvinning till endast pappersinsamling.

På senare år har ett stort antal kommuner övergått från traditionell deponering
på tipp till att bränna sina sopor. Genom detta vill man både klara av
de växande avfallsbergen och ta vara på avfallets energiinnehåll för fjärrvärmeproduktion.
Förbränning av osorterade sopor är en otillfredsställande
metod. Inte minst förekomsten av dioxiner i rökgaser är alarmerande. Vid
sopförbränning frigörs stora mängder tungmetaller, stoft, organiska ämnen
m. m. Mängden tungmetaller som på detta sätt släpps ut kan vara upp till
hundra gånger större än vid förbränning av den sämsta sorteringen kol, räknat
per viktenhet, och räknat per energienhet upp till tusen gånger större.

Problemen med sopförbränning visar med all önskvärd tydlighet att avfallshanteringen
måste inriktas på källsortering och återvinning.

Pantsystem för batterier

Vissa batterier är att betrakta som direkt miljöfarliga. De innehåller kvicksilver,
kadmium och andra liknande ämnen. Riksdagen har antagit ett åtgärdsprogram
för miljöfarliga batterier där det bl. a. ingår insamling av batterier,
övergång till mindre farliga batterier, märkning och en informationskampanj.
Fr. o. m. den 1 januari 1989 skall miljöfarliga batterier vara
försedda med en särskild symbol. Naturvårdsverket studerar för närvarande
ett pantsystem för miljöfarliga batterier.

Kds kan inte se någon anledning för riksdagen att dröja med ett beslut om
att införa ett särskilt pantsystem för miljöfarliga batterier. Genom ett sådant
skapas ekonomiska incitament för en framgångsrik återvinning av batterierna.
Ett pantsystem skulle med fördel kunna införas samtidigt som märkningen
av miljöfarliga batterier introduceras, dvs. den 1 januari 1989.

Även gamla bilbatterier utgör ett växande miljöproblem. Varje år säljs ca
1,2 miljoner batterier. Ca en tredjedel av batterierna återvinns inte. En del
batterier hamnar på deponeringsanläggningar, andra i förbränningsanläggningar
medan andra ”försvinner på vägen”. Eftersom varje bil- eller båtbatteri
innehåller 12-15 kg bly och ca 2 kg svavelsyra är det angeläget att
batterierna insamlas och återvinns. Även på detta område borde ett pantsystem
kunna införas från den 1 januari 1989. Panten bör vara i storleksordningen
20-25 kr. för att vara effektiv.

Internationellt miljösamarbete Mot. 1987/88

Beträffande svavelnedfallet i Sverige är det fortfarande de inhemska utsläppen
som svarar för den största delen, men i takt med att dessa utsläpp
beräknas minska kommer andra länders utsläpp att få en relativt sett större
betydelse. Vid mitten av 1990-talet beräknas t. ex. Polen och Tyska demokratiska
republiken (DDR) vardera att bidra med ungefär lika mycket som
de inhemska utsläppen svarar för. Andra länder som svarar för en stor svavelexport
till Sverige är Sovjetunionen, Västtyskland och Storbritannien.

Enligt uppgifter i propositionen är bidraget från utlandet ca 90% i vårt lands
mest utsatta delar.

När det gäller Polen borde ett tekniskt-ekonomiskt samarbete kunna påskynda
en positiv utveckling. Sverige skulle kunna erbjuda lån med fördelaktiga
amorterings- och räntevillkor för satsningar som reducerar svaveldioxidutsläppen.
Svensk reningsteknik skulle generera bättre miljö och nya
arbetstillfällen i såväl Sverige som Polen. Kds har i sin ekonomisk-politiska
motion anvisat 200 milj. kr. i detta syfte.

Propositionen innehåller förslag om inrättande av ett internationellt institut
för att främja teknik för en miljöanpassad och varaktigt hållbar ekonomisk
utveckling. Kds stöder förslaget.

Miljöskyddets regelsystem och organisation

Länsstyrelsernas resurser

Länsstyrelsernas naturvårdsenheter lider av en akut brist på resurser. Detta
leder till att länsstyrelsernas tillsyn avseende miljöfarlig verksamhet blir lidande.
Situationen är i dag så allvarlig att en stor del av de miljöfarliga verksamheterna
drivs utan tillsyn eller kontroll. Många länsstyrelser har inte ens
personalresurser för att kunna sammanställa sina ibland alarmerande uppgifter
och göra dem tillgängliga för beslutsfattarna. Detta är synnerligen allvarligt,
eftersom det innebär att miljölagstiftningen delvis sätts ur spel på
grund av att kontroll och tillsyn omöjliggörs.

Kristdemokraterna har via motioner och andra riksdagsageranden under
en lång tid arbetat för att aktualisera frågan om länsstyrelsernas bristande
resurser. Som exempel kan nämnas att kds i sitt budgetförslag för 1987/88
krävde ytterligare 30 milj. kr. till länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Detta
skulle innebära i genomsnitt tre nya handläggare per naturvårdsenhet. Kravet
avslogs av riksdagen.

Att föreliggande proposition innehåller förslag om ytterligare resurser är
positivt, även om det finns anledning att kritisera regeringens senfärdighet i
detta sammanhang.

Preskriptionstiden för miljöbrott

Preskriptionstiden för miljöbrott är i de flesta fall fem år, i vissa fall av grova
miljöbrott tio år. Kds anser att preskriptionstiden bör förlängas till 20 år.

Detta inte minst med tanke på att många miljögifter är cancerframkallande
och att det kan ta 15-20 år från exponeringstillfället innan cancer uppträder.

Miljöansvarig vid varje företag

Varje företag som bedriver miljöfarlig verksamhet bör åläggas att utse en
miljöansvarig. Detta kan bidra till att förebygga miljöbrott och olyckshändelser
genom att ansvaret är klart uttalat.

Rättshjälp vid miljömål

Kds anser att den enskildes rättssäkerhet på miljöområdet måste förstärkas.

Det är nödvändigt att medborgare har rimliga ekonomiska förutsättningar
att driva miljömål. Rättshjälpen skall täcka miljöoffers skäliga kostnader,
även för tekniska utredningar och annan experthjälp. Ett sådant system
finns för personer som drabbats av yrkesskada eller läkemedelsskada.

Förslag om rättshjälp i miljömål har presenterats i en tidigare motion från
kds.

Rätten att överklaga beslut enligt ML

Utredningen om miljövårdens organisation, som tillhör det material som
ligger till grund för propositionen i denna del, föreslog bl. a. att ideella och
vetenskapliga organisationer på miljöområdet skall ges rätt att överklaga
beslut enligt miljöskyddslagen på samma sätt som de lokala arbetstagarorganisationerna.
För att komma i fråga för talerätt skulle, enligt utredningen,
krävas att organisationen är allmänt erkänd och att den har arbetat under
en längre tid. Det skulle enligt förslaget ankomma på regeringen att bestämma
vilka organisationer som skulle få talerätt.

Denna del av utredningen har skapat förhoppningar hos en miljöintresserad
allmänhet och hos de seriöst och långsiktigt arbetande miljöorganisationerna.
Regeringen har dock avfärdat utredningens förslag utan någon
egentlig motivering.

Från kristdemokratiskt håll delas utredningens uppfattning. De ideella
organisationerna har en stor betydelse för miljömedvetandet och för att
skapa opinion för miljöåtgärder. Den kompetens som finns i dessa ideella
och vetenskapliga organisationer bör därför kunna tas till vara och påverka
miljömål.

Ekonomiska styrmedel

Ekonomiska styrmedel är ett effektivt och verksamt medel för att uppnå
samhällsmålsättningar. Inom miljöpolitiken har administrativa regleringar
utgjort det dominerande styrmedlet. Ekonomiska styrmedel har i alltför liten
omfattning nyttjats för att åstadkomma en miljö i balans. På detta område,
som på många andra, är regeringens politik alltför defensiv. I förslaget
handlar det om utredande, överväganden och många ”bör”. Från kristdemokratiskt
håll ser vi ingen anledning att tveka när det gäller att vidta åtgärder
som verksamt kan bidra till en bättre miljö.

Kds har i en skattepolitisk motion hemställt att riksdagen hos regeringen
skall begära en utredning angående en omläggning av beskattningen från 10

Mot. 1987/88

Jo23

produktionsfaktorn arbete till beskattning av råvaror, energi och kapital. Mot. 1987/88

Kristdemokraterna anser att punktskatter, bidrag, avgifter och andra Jo23
ekonomiska styrmedel i större utsträckning skall användas för att stimulera
till en miljömässigt acceptabel produktion och konsumtion. Kds anser att
utsläppsavgifter bör införas. Därmed beskattas de förorenande utsläppen
upp till fastställda gränsvärden. Företagen får då ekonomiska incitament för
ansträngningar i syfte att nedbringa utsläppsnivån ytterligare.

Utsläppsavgifter har dessutom ett pedagogiskt värde, då de bidrar till att
göra slut på vanföreställningen att tillåtna utsläpp inte medför negativa miljöeffekter
och därför ses som en gratis rättighet. Det är självfallet nödvändigt
att utsläppsavgifterna fastställs på en sådan nivå att de verkligen stimulerar
till miljömässiga satsningar.

Utsläppsavgifter och punktskatter får aldrig ses som ett skäl till att inte
skärpa gränsvärden eller av företagen ses som en möjlighet att köpa sig fria
från krav på bättre reningsteknik. Utsläppsavgifter skall ses som ett medel
att ytterligare skynda på omställningen till ett miljövänligt samhälle. Ämnen
lämpade för sådana avgifter är svaveldioxider, kväveoxider, freoner och
klorföreningar.

Kds har i en tidigare motion föreslagit att regeringen skulle få i uppdrag
att skyndsamt utveckla ett system för utsläppsavgifter och förelägga riksdagen
förslag på detta område. Enligt kristdemokratisk uppfattning skulle
ett system med utsläppsavgifter kunna införas från den 1 januari 1989.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en naturvårdsgräns till skydd för de fjällnära skogarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att målsättningen
för kolväteutsläpp skall vara att uppnå 50% reduktion av
1985 års utsläppsnivå till år 1995,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta avgasreningskrav för lätta lastbilar och
bussar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta avgasreningskrav för tunga lastbilar och
bussar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiska styrmedel som ett instrument i miljöpolitiken,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av utsläppsavgifter för svaveldioxider,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av utsläppsavgifter för freoner,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av utsläppsavgifter för klorföreningar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1987/88

tionen anförts om införande av utsläppsavgifter för klorföreningar, Jo23

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av utsläppsavgifter för kväveoxider,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en obligatorisk miljöskyddsförsäkring,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt för ideella och naturvetenskapliga organisationer
att överklaga beslut enligt miljöskyddslagen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att företag som bedriver miljöfarlig verksamhet
skall åläggas att utse en miljöansvarig,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om systematisk genomgång och prövning av befintliga
kemiska ämnen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av pantsystem för bilbatterier
fr. o. m. den 1 januari 1989,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett pantsystem för miljöfarliga batterier fr. o. m.
den 1 januari 1989,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att åtgärder för reduktion av klor i massaindustrin
skall ha påbörjats senast år 1990,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud för utsläpp av klor från massaindustrin
fr. o. m. 1995.

Stockholm den 5 april 1988

Alf Svensson (c)

Graphic Systems AB, Göteborg 1988

12