Motion till riksdagen
1987/88: B o3

av Carl Bildt m. fl. (m)

med anledning av proposition 1986/87:168 om slopande
av räntebidrag vid överlåtelse av allmännyttiga
bostadsföretag eller sådana företags bostadsbestånd m. m.

Socialdemokraternas bostadspolitik har under hela efterkrigstiden kännetecknas
av en successiv urholkning av den enskilda äganderätten, favorisering
av hyresrätt i s. k. allmännyttig regi, regleringar och byråkrati samt åsidosättande
av de enskilda bostadskonsumenternas värderingar och önskemål.

Föreliggande proposition utgör ännu ett steg i denna riktning. Förslaget
innebär bl. a. att det blir dyrare - och i många fall ekonomiskt ogenomförbart
- för hyresgästerna i ett hus ägt av ett allmännyttigt företag att förvärva
huset för ombildning till bostadsrätt.

De allmännyttiga företagen är stora på bostadsmarknaden. Ungefär två
tredjedelar av alla hyreslägenheter ägs av dessa företag. I nyproduktionen
av sådana bostäder är dominansen nästan total. Detta beror inte på ointresse
från den enskilda sektorn. Orsaken är att socialdemokraterna fört
och för en politik som via skatte- och låneregler, mark- och konkurrensvillkor
m. m. i det närmaste omöjliggör enskilt byggande och förvaltning.

Propositionens förslag illustrerar med all önskvärd tydlighet socialdemokraternas
ideologiskt grundade motvilja mot andra ägare av hyresrätter än
den s. k. allmännyttan och mot enskilt ägande över huvud taget. Erfarenheterna
av genomförda försäljningar inom allmännyttan visar nämligen entydigt
att köparna önskat tillgodose hyresgästernas önskemal om att bo kvar
i fastigheten ofta med det ökade inflytande över det egna boendet som bostadsrättsformen
innebär. Många försäljningar har därutöver motiverats av
att allmännyttiga företag har stora ekonomiska problem. Försäljningarna
har då resulterat i att resurser kunnat frigöras för att sanera företagens ekonomi,
bättre underhålla resterande bestånd, underlätta nyproduktion m. m.
De största försäljningarna har avsett mindre attraktiva fastigheter.

Bostadsministern anför som argument för sitt förslag att det inte främjar
bostadsförsörjningen om ett allmännyttigt företags hus övergår till andra
ägare. Vidare påstås att försäljningar skulle leda till försämrade möjligheter
för kommunernas invånare att ”välja ett självkostnadsbaserat hyresboende”.

I kvantitativ mening kan bostadsförsörjningen inte gärna försämras, eftersom
lägenheterna även fortsättningsvis kommer att upplåtas för avsett ändamål.

Kvalitativt sett inträffar en förbättring. De allmännyttiga företagens stora
andel av miljonprogrammets bostadsbestånd har, ofta i kombination med

bristande effektivitet, resulterat i att deras fastigheter har ett omfattande Mot. 1987/88

behov av upprustning. Eftersom ekonomin är svag, klarar man inte under- Bo3

hållet. Försäljningar av fastigheter innebär att företagen kan sanera sin ekonomi,
satsa på upprustning av kvarvarande bostäder och ta nya initiativ,
samtidigt som de som förvärvar fastigheterna kan förverkliga sina syften.

All erfarenhet visar att direkt eller indirekt bostadsägande resulterar i
bättre fastighetsunderhåll och väsentligt lägre slitage. Denna bättre vård innebär
självfallet lägre kostnader för de boende men är också till gagn för hela
vårt samhälle. Bostadsministerns påstående att det inte främjar bostadsförsörjningen
om ett allmännyttigt företags hus övergår till andra ägare är
därför fel.

Argumentet att försäljningar leder till försämrade möjligheter för kommunernas
invånare att välja ett självkostnadsbaserat hyresboende stämmer
inte heller. De allmännyttiga företagen har hittills varje år byggt väsentligt
fler lägenheter än de har sålt. Hyresgästerna torde dessutom inte vara betjänta
av ett s. k. självkostnadsbaserat hyresboende, om detta ställer sig dyrare
än andra alternativ. Detta har givetvis även bärkraft gentemot argumentet
att förutsättningarna för hyressättningen skulle ändras - i för hyresgästerna
oförmånlig riktning - om en kommun mister sitt enda
allmännyttiga företag eller en väsentlig del av det allmännyttiga beståndet.

Även om den nuvarande bruksvärdesprincipen bibehålls ograverad, torde
det vara möjligt att inom eller utanför kommunen finna adekvat jämförelsematerial
som utgångspunkt för hyressättningen.

En konsekvens av förslaget i propositionen blir att allmännyttans hyresgäster
sätts i strykklass. Ett ny- eller ombyggt flerbostadshus, som ägs av en
privat hyresvärd, kan säljas till t. ex. en bostadsrättsförening utan att de
statliga lånen förfaller. De i och för sig få äldre fastigheter som finns hos allmännyttan,
där de kvarstående räntebidragen är små, drabbas av endast
mindre fördyringar. Hyresgäster i allmännyttans nyare hus sitter däremot
helt fast utan hopp om förändring. Det är anmärkningsvärt att just dessa
människor skall drabbas särskilt hårt av en doktrinär socialistisk bostadspolitik.

Moderata samlingspartiet anser att bostadspolitiken skall utformas så att
de enskilda konsumenterna kan tillgodose sina önskemål om bl. a. upplåtelseform.
De allmännyttiga företagens roll i denna politik är att underlätta
ett förverkligande av de boendes önskemål samt övriga konsumenters
efterfrågan. Vi anser också att det ligger ett egenvärde i att de boende i så
stor utsträckning som möjligt kan äga sina bostäder. De kommunala företagen
bör därför inte endast acceptera principen om försäljning till de boende
utan också initiera och stimulera en sådan omvandling.

Allmännyttan har, enligt vår mening, inte något egenvärde. Det är inte
heller politiker som skall bestämma fastigheternas fördelning på olika byggherrar
och upplåtelseformer utan konsumenternas efterfrågan. Vi avvisar
därför regeringens proposition.

Många medborgare önskar bo med hyresrätt. Hyresrätten kommer därför
att vara en viktig upplåtelseform även i framtiden. Samtidigt vet vi att en
klar majoritet av befolkningen skulle vilja äga sin bostad direkt eller indirekt.

Moderata samlingspartiet har i skilda motioner föreslagit en rad åtgärder Mot. 1987/88

som syftar till att medborgarna skall kunna tillgodose sina önskemål vad gäl- Bo3

ler bostad. Som exempel kan nämnas ändrade låne- och skatteregler så att
full neutralitet uppnås mellan olika upplåtelseformer och ägare. Vi vill avreglera
byggandet i Sverige, införa ägarlägenheter och ett av staten premierat
bosparande. Vi anser att riksdagen bör underlätta bildande av bostadsrätt,
bl. a. genom att tillåta att bostadsrättsförening kan bildas med endast
tre lägenheter mot i dag minst fem. Vi vill avskaffa de särregler som nu finns
för Riksbyggen och HSB så att alla bostadsrätter kan konkurrera på lika
villkor. Sist men inte minst förordar vi att mark- och konkurrensvillkoren
avskaffas, vilket skulle resultera i ett ökat och billigare byggande.

Bostadsministerns, oftast i stor hast, framkastade förslag löser inga problem
men skapar desto fler. Valfrihet kan endast åstadkommas med en politik
som sätter den enskilde individen i centrum. Handläggningen av föreliggande
proposition är särskilt anmärkningsvärd. Till yttermera visso har
den föreslagna lagen ansetts så angelägen att lagbestämmelserna utformats
med retroaktiv verkan för överlåtelser eller inflytandeförändringar efter den
3 juni 1987. Förfaringssättet ökar inte tilltron till regeringens bostadspolitik.

Som alltid är det den enskilde bostadskonsumenten som kommer i kläm.

I propositionen behandlas också frågan om de allmännyttiga bostadsföretagens
aktieutdelning. Bostadsministern anför att den avkastning på det
egna kapitalet som skall delas ut inte skall få överstiga normal upplåningsränta
för långfristiga krediter. Vi anser inte att det är regeringens eller riksdagens
uppgift att befatta sig med utdelningsnivån för de allmännyttiga företagen.
Den skall fastställas av ägarna.

Hemställan

Med anledning av vad som i motionen anförts hemställs
att riksdagen avslår propositionen.

Stockholm den 7 oktober 1987

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Nils Carls hamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)