Motion till riksdagen
1987/88 :A49

av Elver Jonsson m. fl. (fp)
med anledning av prop. 1987/88:114 med
förslag till ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring, m. m.

I proposition 1987/88:114 med förslag till ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
m. m. föreslår regeringen bl. a. vissa åtgärder vad gäller
ersättningsnivåer och kompensationsnivåer inom arbetslöshetsförsäkringen.
Regeringen föreslår också ett nytt system för finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen
.

Arbetslöshetsförsäkringen har en lång historia. Den är frivillig och statsunderstödd.
Dess ursprung kan sökas dels i de kassor som i början av 1900talet
bildades på frivillig väg, dels i de olika former av kontantstöd vid arbetslöshet
som staten givit. Så småningom slogs dessa ihop till en statsunderstödd
frivillig arbetslöshetsförsäkring uppbyggd på erkända arbetslöshetskassor.

De grundläggande principerna för försäkringen har inte förändrats genom
åren. Däremot har det skett en ökning av statens andel av arbetslöshetskassornas
utgifter. I slutet av 30-talet motsvarade denna andel ca
40%, nu har den ökat till över 90%. Statsbidragen finansieras till två tredjedelar
genom en s. k. arbetsmarknadsavgift, vilken tas ut av arbetsgivarna.

Arbetslöshetsförsäkringen har alltså mer och mer blivit ett försäkringssystem
finansierat via statsbudgeten. Detta, liksom de varierande medlemsavgifterna
och de ökande kostnaderna, har lett till att arbetslöshetsförsäkringen
utsatts för kritik från olika håll. Systemets förändrade karaktär har resulterat
i krav på en reformering. Ett led i denna var utredningen om en allmän
arbetslöshetsförsäkring (SOU 1978:45) och de betänkanden som ligger till
grund för den nu framlagda propositionen.

Folkpartiet har sedan länge ansett att det finns starka skäl för en allmän
arbetslöshetsförsäkring. På detta sätt skulle alla personer som är arbetslösa,
men står till arbetsmarknadens förfogande, kunna ges ett fullgott skydd.
Majoriteten av arbetskraften är i dag ansluten till någon arbetslöshetskassa.
Detta faktum återspeglas dock inte bland dem som är arbetslösa, där personer
som står utanför arbetslöshetskassorna är överrepresenterade. Med en
allmän arbetslöshetsförsäkring bör arbetslöshetskassorna ha ansvar även för
denna grupp. Så är inte fallet i dag, och inte heller i den nu framlagda propositionen
finns några förslag i den riktningen.

Folkpartiet anser vidare att arbetslöshetsförsäkringen under alla omständigheter
bör reformeras så att en högre grad av partsfinansiering uppnås.
Syftet är att i försäkringen bygga in incitament för parterna att i löneförhandlingar
ta hänsyn till risken för ökad arbetslöshet på grund av för höga
avtal. I dagens system finns ingen sådan automatisk återkoppling mellan
förhandlingsbordet och effekterna på sysselsättningen.

Folkpartiets förslag innebär att arbetslöshetsförsäkringen ändras så att Mot. 1987/88

den dels i en större utsträckning än i dag finansieras direkt av parterna, dels A49

i sin tur finansierar en större del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som blir nödvändiga om avtalen blir så höga att arbetslösheten ökar. Syftet
med en sådan reform är förebyggande, nämligen att förmå parterna att
komma fram till avtalsuppgörelser som ligger inom den samhällsekonomiska
ramen. Men om lönerna stiger för mycket och resulterar i ökad arbetslöshet
skall denna mötas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder och kostnaderna
i större utsträckning bäras av dem som förhandlat.

Folkpartiet har därför föreslagit att egenavgifterna bör höjas. Vad propositionens
finansieringsförslag betyder i denna del är oklart. Däremot är
det klart att propositionens förslag innebär att egenavgiften inte påverkas av
arbetslöshetens omfattning. I denna del går förslaget i fel riktning.

En allmän arbetslöshetsförsäkring finansierad enligt dessa principer bör
vidare bygga på solidariskt betalningsansvar. I fall av oväntad arbetslöshet,
exempelvis vid strukturella problem, bör inte de individer som råkar vara
anställda i dessa branscher drabbas av högre avgifter för att täcka de högre
arbetslöshetskostnaderna.

En lösning skulle kunna vara att den kollektiva delen av finansieringen är
en proportionell del av varje kassas faktiska kostnader. En annan möjlighet
är att kassorna, genom ett ökat samarbete, sinsemellan ser till att medlemmarna
förskonas från effekterna av oväntade strukturella förändringar.

Fördelarna med en ökad partsfinansiering tillsammans med en allmän arbetslöshetsförsäkring
är alltså att det leder till en bättre inkomsttrygghet för
alla arbetslösa samtidigt som parterna tvingas att ta hänsyn till riskerna för
arbetslöshet även bland dem som i dag inte har någon röst vid förhandlingsbordet.

I propositionen föreslås en höjning av högsta dagpenning, en årlig anpassning
av dagpenningtaket samt en sänkning av kompensationsnivån till
högst 90%. Beslut om höjningar av dagpenningen har hittills fattats för sig
och utan automatisk koppling till förändrade lönelägen. Då ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen skall utgöra kompensation för inkomstbortfall
kan det finnas skäl att, som föreslås i propositionen, automatiskt anpassa
högsta dagpenning till löneutvecklingen. På detta sätt förhindras eftersläpningar
och kraftiga förändringar med långa mellanrum. Detta tillvägagångssätt
förefaller också ändamålsenligt vid uppräkningar av stödbeloppet
i KAS samt nivåerna på utbildningsbidragen som även fortsättningsvis bör
anpassas till de förändringar som gäller arbetslöshetsförsäkringen.

Vid fastställande av högsta dagpenning kan det finnas skäl att göra en viss
koppling till sjukförsäkringen. Höjningen av högsta dagpenningbelopp är
därför befogad. Däremot finns ingen anledning att hävda att kompensationsnivån
bör vara densamma i sjukpenningförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Sjukförsäkringen anger endast vilken kompensation den enskilde har att
räkna med från försäkringssystemet. Utöver detta står det parterna fritt att
förhandla fram en högre kompensationsnivå, vilket också har skett inom
många områden. Denna möjlighet står inte till buds inom arbetslöshetsför- 10

säkringen. En högsta kompensationsnivå på 90% inom arbetslöshetsför- Mot. 1987/88
säkringen är rimlig med hänsyn till att det bör finnas en viss inkomstskillnad A49
beroende på om man har arbete eller inte.

Propositionen föreslår också att karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen
och KAS tas bort. Kostnaderna för en ofrivillig arbetslöshet bör i princip
inte bäras av den enskilde då man måste förutsätta att personen i fråga inte
har haft någon möjlighet att påverka sin situation. Karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen
kan därför inte försvaras som ett incitament för den enskilde
att undvika arbetslöshet. Avstängningstiden för den som frivilligt och
utan giltig anledning lämnat ett arbete kan däremot tjäna som en spärr för
att förebygga självvald arbetslöshet. En relativt väl tilltagen avstängningstid
är därmed befogad, varför folkpartiet accepterar regeringens förslag i denna
del.

Regeringen föreslår att arbetslöshetskassorna skall ha möjlighet att av
enskilt anslutna medlemmar i den fasta medlemsavgiften ta ut ett belopp
som täcker extra administrationskostnader för medlemskapet. Att på detta
sätt särbehandla medlemmar i en arbetslöshetskassa som inte är medlemmar
i facklig organisation framstår, vilket påpekas av lagrådet, som
mycket tveksamt ur konstitutionell synvinkel. Det är djupt beklagligt att regeringen
negligerar lagrådets anmärkning.

Statsrådet antyder att påpekandet från lagrådet bottnar i ett missförstånd,
att medlemmar inte utsätts för någon ”oberättigad särbehandling”. Lagrådet
har dock inte ifrågasatt huruvida den extra avgiften är ”oberättigad” eller
inte utan konstaterat att det rör sig om särbehandling, vilket statsrådet
indirekt erkänner, och att särbehandling som sådan strider mot likabehandlingsprincipen
och därmed mot grundläggande rättsprinciper.

Åsiktsskillnaderna mellan regeringen och lagrådet bottnar inte i att lagrådet
inte förstått statsrådets förslag utan i olika uppfattningar om lagstiftningsmaktens
gränser. Lagrådets auktoritet i denna fråga är för folkpartiet
självklar varför alla förslag att låta endast en grupp av kassamedlemmar bära
kostnader för extra administration med kraft måste tillbakavisas. Kostnaderna
för kassans administration skall bäras solidariskt av kassans medlemmar,
oberoende av om de är medlemmar av andra föreningar eller inte.

I propositionen föreslås statsbidragen utgå för hela den utbetalade arbetslöshetsersättningen.
Med en sådan ordning har arbetslöshetskassornas fonder
spelat ut sin roll och de föreslås upplösas. Behållningen föreslås gå till
den organisation som enligt kassans stadgar skall erhålla kvarvarande medel
vid kassans upphörande, dvs. närstående intresseorganisation. Även om
denna fondupplösning med vårt förslag ej blir aktuell vill vi framföra vissa
principiella synpunkter på regeringens förslag.

Förslaget innebär en överföring av ca 2 miljarder kronor till de fackliga
organisationerna. Regeringen hävdar att de medel som nu finns i fonderna
endast härrör från medlemsavgifter och initiativtagande organisationer och
inte från statsbidrag. I propositionen erkänns att några formella samband
mellan en erkänd arbetslöshetskassa och en bakomliggande organisation inte
finns och inte heller har funnits. Detta har också i realiteten visat sig då
medlemskap i arbetslöshetskassorna kan vara fristående från medlemskap i 11

närstående facklig organisation.

Att avgöra vilka medel som kommer från vilken finansieringskälla är o- Mot. 1987/88

möjligt. Man kan endast konstatera att staten i allt högre utsträckning stått A49

för finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Även om inte just dessa
medel fonderats är det uppenbart att de möjliggjort fonderingen av andra
medel. Tillika är det uppenbart att medlen tillskjutits för att komma arbetslösa
till godo. Av denna anledning är det tillvägagångssätt som regeringen
förespråkar mycket anmärkningsvärt och för oss oacceptabelt. Enligt folkpartiets
uppfattning bör fonderna även i fortsättningen förvaltas av de erkända
arbetslöshetskassorna och medlen komma försäkringstagarna till del.

Folkpartiet anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas i syfte att
utarbeta ett förslag till hur ett system med en allmän arbetslöshetsförsäkring
skall utformas.

Utredningen bör, i enlighet med de riktlinjer som anförts ovan, överväga
dels vilka som skall omfattas av försäkringen och vilka kvalifikationer som
skall gälla, dels hur kostnaderna för försäkringen bör fördelas.

Även organisationen av arbetslöshetsförsäkringen bör ägnas uppmärksamhet
av utredningen. Mycket talar för att arbetslöshetskassorna skall finnas
kvar som administrativa enheter även inom en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Utredningen bör överväga möjligheterna för detta.

Utredningen bör vidare överväga hur de stödformer som i dag inte omfattas
av systemet, såsom KAS och utbildningsbidrag, skulle kunna passa in i
en mera enhetlig och övergripande försäkring.

I väntan på ett förslag till nytt system yrkar folkpartiet, med hänvisning
till tidigare framlagda förslag, avslag på propositionen i den del som gäller
arbetslöshetsförsäkringens framtida finansiering.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte att presentera
ett förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring i enlighet
med vad som anförts ovan,

2. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag vad gäller statsbidragsregler,
medlemsavgifter, fondavveckling samt finansieringen
av arbetslöshetsförsäkringen i övrigt.

Stockholm den 11 april 1988

Elver Jonsson (fp)

Sigge Godin (fp) Charlotte Branting (fp)

12