Motion till riksdagen
1987/88:A34

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:105 om
jämställdhetspolitiken inför 90-talet

Kvinnokampen har som mål att kvinnor och män skall bli varandras jämlikar.
Kvinnokampens mål är att uppvärdera kvinnors erfarenheter och arbete.
Kvinnokampen är förenad med klasskampen för ett samhälle där maktlösa
och beroende människor får makt över sina liv.

Begreppet jämställdhet kan ibland vara förrädiskt och i stället för att
klargöra faktiska förhållanden kan begreppet dölja att det i huvudsak är
kvinnor som är könsdiskriminerade och att det därför måste göras satsningar
som direkt gynnar kvinnor.

I regeringens proposition nämns inte ordet kvinnokamp. I stället använder
man sig av det mer neutrala ordet jämställdhet. Samtidigt är säkert alla
medvetna om att det framför allt är arbetarklassens kvinnor som är underordnade
i den könsbestämda maktstruktur som råder. Att bli jämställd med
männen på männens villkor är ingen framgångsväg. För kvinnorna gäller
det därför att på egna villkor hävda sina rättigheter och lika människovärde.

Vpk ser positivt på propositionen om jämställdhetspolitiken inför 90talet.
Det är inte oviktigt med en redovisning av de stora skillnader och
orättvisor som existerar mellan könen i dagens Sverige. Vi ser också positivt
på att regeringen inte begränsar sig till mål om jämställdhet mellan kvinnor
män utan också ta in klassperspektivet. Vi instämmer till fullo med att
”jämställdhetsmålet bör uppnås genom en aktiv fördelningspolitik som inte
bara syftar till att minska skillnader mellan kvinnor och män utan också till
att minska klasskillnaderna i samhället”.

Kvinnors ställning på arbetsmarknaden

Förtrycket av kvinnan har samband med hennes roll i arbetslivet. Flennes
ställning på arbetsmarknaden och ytterst hennes ekonomiska oberoende är
avgörande för hennes ställning i samhället.

Kvinnors förvärvsfrekvens är i dag hög. 1986 förvärvsarbetade 83 % av
kvinnorna i åldern 20—64 år. Kvinnor återfinns dock i en mindre del av
arbetsmarknaden; service, vård och omsorg, yrken som är en förlängning
av hennes arbete i hemmet. Männen däremot finns i flera hundra olika
yrken.

Traditionella kvinnoyrken har de lägsta lönerna på hela arbetsmarkna- Mot. 1987/88

den. Ett arbete inom vård och omsorg anses inte lika mycket värt som ett A34

arbete inom t. ex. verkstadsindustrin. Någon objektiv, rationell bedömning
ligger inte bakom dessa löneskillnader.

Kvinnorna kan sägas vara utsatta för kollektiv lönediskriminering. Enligt
en nyutkommen LO-rapport utgör de heltidsarbetande LO-kvinnornas
genomsnittliga löneinkomst endast ca 85 % av männens inom LO. Bland
TCO- och SACO/SR-medlemmarna är skillnaderna mellan kvinnornas
och männens löner ännu större.

De satsningar på olika höglönegrupper som gjorts under 80-talet, marknadslönetillägg
inom det statliga området, individuella lönesättningar är
några exempel på åtgärder som ytterligare ökar löneklyftorna mellan män
och kvinnor.

Dessa ojämlika förhållanden kan dock i stor utsträckning avskaffas, eftersom
merparten av de s. k. kvinnojobben återfinns i den gemensamma
samhälleligt kontrollerade sektorn. De offentliga arbetsgivarna har ett stort
ansvar för att gå i spetsen för en personalpolitik som uppvärderar de traditionella
kvinnoyrkena.

Konsekvensen i regeringens jämställdhetssträvanden kan naturligtvis
ifrågasättas med anledning av det lönetak på 4% som dikterats för den
offentliga sektorn. Det är direkt riktat mot kvinnor, eftersom det är kvinnor
som finns inom den offentliga sektorn.

Även nedskärningar av den offentliga sektorn slår hårt mot kvinnor på
flera sätt. Dels minskar den traditionella arbetsmarknaden för kvinnor, dels
inskränks den sociala service som är en förutsättning för att kvinnor skall
kunna arbeta. Försvar och förstärkning av den offentliga sektorn är därför
ett viktigt led i jämställdhetsarbetet.

De åtgärder som propositionen föreslår skall vidtas för att bryta könssegregationen
på arbetsmarknaden är ett steg i rätt riktning. Men ambitionsnivån
hade kunnat sättas betydligt högre. Jämställdhet måste få kosta
pengar!

Det får inte heller vara så att man i arbetet med att bredda kvinnors
arbetsmarknad underlåter att ta krafttag när det gäller att uppvärdera traditionella
kvinnoyrken. Vi föreslår därför att regeringen tar initiativ för att
utarbeta ett nytt arbetsvärderingssystem i syfte att bryta lönediskrimineringen
inom arbetslivet.

En uppvärdering av kvinnoyrkena har också stor betydelse för förbättrade
pensionsvillkor för kvinnor.

Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har inte motsvarats av männens
ökade delaktighet i hemarbetet. Alla undersökningar visar att kvinnor har
huvudansvaret för hemmet och barnen. Kvinnornas totala arbetsbörda har
alltså ökat bl. a. på grund av att varken arbetet eller boendet har förändrats.

Arbetslivet är fortfarande organiserat utifrån en heltidsarbetande man utan
vårdansvar. Nya former av arbetsorganisation som underlättar möjligheterna
att förena föräldraskap och förvärvsarbete måste därför utvecklas.

Konflikten i dubbelarbetet löser många kvinnor genom att arbeta deltid
med sämre sociala förmåner och mindre kvalificerade arbetsuppgifter som
följd. Om man adderar förvärvsarbete och hemarbete innebär detta att

kvinnorna arbetar betydligt mer än männen och tjänar betydligt mindre Mot. 1987/88
pengar. A34

De regionalpolitiska åtgärderna måste i större utsträckning också göra
det möjligt för kvinnor i kris- eller glesbygdsregioner att bo kvar på sina
hemorter. Kvinnlig företagsamhet kommer inte att kunna stoppa kvinnornas
nuvarande flykt från glesbygden. En aktiv politik för att skapa fler
arbeten i den offentliga sektorn, industriell förnyelse och skapande av arbetskooperativ
är helt avgörande delar i en regionalpolitik som även gynnar
kvinnorna.

Inför kortare arbetsdag!

Sverige har jämfört med många andra europeiska länder en hög veckoarbetstid.
Krav om sex timmars arbetsdag i Sverige har dock klingat ohörda
under lång tid. Trots att många landsting har varit beredda att starta försöksverksamhet
med sex timmars arbetsdag har det aldrig verkställts. Framför
allt Landstingsförbundet har agerat bromskloss men regeringen har
också ett stort ansvar för att de olika sextimmarsprojekten inte genomförts.

I propositionen nämns frågan om arbetstider ytterst marginellt. Samtidigt
som man skriver att ”en generellt kortare veckoarbetstid för alla arbetstagare
uppnådd genom en förkortning av den dagliga arbetstiden länge
varit och är fortfarande ett av de viktigaste målen för jämställdhetsarbetet”
försöker man sitta på två stolar genom att samtidigt förorda flexibla arbetstidsmönster.

Det är naturligtvis önskvärt att de enskilda människorna skall kunna
anpassa arbetstiden efter egna och barnens behov. Samtidigt måste man
vara realistisk och se till de verkliga förhållandena på arbetsplatserna.

Verkligheten är sådan att det är arbetsgivarna som bestämmer hur arbetstiden
skall förläggas. Inom vården är det nödvändigt med dygnet-runtarbete.
Inom processindustrin styrs arbetarna hårt av den nya tekniken,
som kräver ständig övervakning.

En individuell anpassning av arbetstiderna försvårar också planering när
det gäller samåkning och kollektivresande till arbetsplatserna. Särskilt i
glesbygd blir det enda alternativet att ha två bilar i varje familj. Den redan
dåligt utbyggda kollektivtrafiken blir därmed ytterligare försämrad.

Vpk är för en arbetstidspolitik som entydigt går ut på att förkorta den
dagliga arbetstiden — för barnens, kvinnornas och männens bästa!

Jämställdhet i hemmet

En nyckelfråga i jämställdhetsarbetet är en ändrad arbetsfördelning mellan
män och kvinnor i hemmet.

Den s. k. mansgruppens arbete har visat att de män som är hemma under
barnets första levnadsår ändrar sin inställning till vad det innebär att ta
hand om hem och barn och får därmed en annan inställning till kvinnor och
kvinnors traditionella ansvarsområden. I dag är vi också mycket medvetna
om pappors betydelse för sina barn. Barnens rätt att ha tillgång till båda
sina föräldrar måste lyftas fram.

II

Mot bakgrund av detta är kvotering av föräldraledigheten ett viktigt krav Mot. 1987/88

i jämställdhetsarbetet. Att män inte använder föräldraledigheten i större A34

utsträckning trots betydande insatser från samhället har klara samband
med förhållandena på arbetsmarknaden. Därför behövs lagstiftning.

I dag diskuteras det borgerliga förslaget om vårdnadsbidrag. Den finansiering
som har presenterats — minskning av statsbidraget till den kommunala
barnomsorgen, utebliven kompensation för avskaffandet av den kommunala
garantibeskattningen och beskattningen av juridiska personer —
höjer barnomsorgstaxorna och gör det svårt för kommunerna att bygga ut
barnomsorgen till full behovstäckning. Vidare skall schablonavdraget vid
inkomstbeskattning minskas med 1 000 kr., vilket innebär att kvinnor som
ofta är lågavlönade drabbas hårdast.

Ett vårdnadsbidrag kan aldrig ersätta en inkomst från ett förvärvsarbete.

Valfriheten, honnörsordet i det borgerliga förslaget, är en chimär. Om bidraget
kunde ge valfrihet åt den förvärvsarbetande föräldern som vill stanna
hemma och vårda barnen, ger det knappast valfrihet för den kvinna som
tvingas stanna hemma därför att det inte finns något arbete eller därför att
hon inte kan lösa barnomsorgen. Och kvinnorna kommer också att finna att
när barnen vuxit upp och vårdnadsbidraget upphör ersätts valfriheten av
arbetslöshet.

Ett system med vårdnadsbidrag är ingen lösning på kvinnors problem.

Det håller kvar kvinnor i beroendeställning med en lös, tillfällig anknytning
till arbetsmarknaden. Begreppet valfrihet måste ersättas med begreppet lika
villkor.

Förutom att vårdnadsbidraget motverkar jämställdhetssträvandena mellan
män och kvinnor och konserverar traditionella könsroller kommer det
också att öka orättvisorna för låginkomsttagare och ensamstående vårdnadshavare.

En utbyggd föräldraförsäkring och en generell arbetstidsförkortning till
sex timmars arbetsdag är det bästa argumentet mot vårdnadsbidraget. Det
ger kvinnor och män möjlighet att både arbeta och ha barn.

Kravet på sex timmars arbetsdag har många dimensioner. Det handlar
om fler jobb, ökad delaktighet och demokrati men inte minst befrämjar
kravet jämställdhetssträvanden.

Vpk har i särskilda motioner ställt förslag om förlängd och kvoterad
föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag, förstärkt offentlig sektor, bättre
arbetsförhållanden inom vården m. m. och upprepar därför inte dessa krav
här.

Jämställdhet i utbildningen

Den sneda könsfördelningen på alla nivåer inom skolan spelar stor roll för
könsuppdelningen på arbetsplatserna. Den traditionella synen på könsrollerna
som förmedlas via läromedlen befäster i stället för uppluckrar könsrollsmönstren.
Dessa fakta redovisas i propositionen, liksom vissa åtgärder
för att komma till rätta med snedfördelningen. Men åtgärderna är alltför
mycket av ”förhoppningar” och löfte om att ”följa utvecklingen” för att de
skall framstå som verkliga krafttag för att åstadkomma förändringar.

Vpk instämmer i de lång- och kortsiktiga målsättningar för att förändra Mot. 1987/88

den ojämna könsfördelningen inom skolan som sätts upp i propositionen. A34

Däremot är åtgärderna för att uppfylla målen alltför begränsade och verkningslösa
för att få någon större effekt.

Under allmänna motionstiden 1988 har vpk lämnat in olika motioner
med krav om forskning angående könsperspektivet i undervisningen och
läromedlen, ökad satsning på kvinnoforskning samt om att överföra vårdhögskolorna
till statligt huvudmannaskap för att stärka forskningsanknytningen.

För att åstadkomma förändrade attityder gäller det också att de redan
yrkesverksamma utbildas i jämställhetsfrågor. Personalutbildningen kommer
nu oftast de redan högutbildade till del. Även här är det viktigt att
belysa frågan ur könsperspektiv. Arbetsgivarna satsar nämligen minst på de
lågutbildade. Allra sämst till ligger de privatanställda kvinnorna inom LO.

En viktig grupp att satsa på är barnomsorgspersonalen, som har en strategisk
betydelse när det gäller att forma barnens inställning till jämställdhet
mellan könen. Barnomsorgspersonalen utgör ju levande förebilder för barnen
och kan på ett tidigt stadium grundlägga barnens värderingar om människors
lika värde. Vi föreslår därför att det statliga fortbildningsbidraget
bl. a. används till utbildning i jämställdhetsfrågor.

Kvinnors inflytande

För att hindra att även morgondagens samhälle enbart formas av män har
utredningen om kvinnorepresentation gjort en avslöjande kartläggning av
könsfördelningen i central och regional statsförvaltning. Medan kvinnorepresentationen
i direktvalda församlingar har ökat under 1970- och 1980talet
(1985 fanns 31 % kvinnor i riksdagen, 30 % i landets kommunfullmäktige
och 37 % i landstingen) var kvinnorna sällsynta i de indirekt valda
församlingarna (endast 16%).

De förslag till åtgärder som föreslogs i betänkandet Varannan damernas
är därför välbehövliga. Målsättningen att kvinnor och män skall vara lika
representerade i statliga organ ställer vpk sig självfallet bakom. Till skillnad
mot vad som sägs i propositionen, där man vill låta åren gå utan att vidta
några lagstiftningsåtgärder, föreslår vpk att man redan nu beslutar lagstifta
om att genomföra jämn könsfördelning inom statliga organ.

Förebilder kan hämtas i de nordiska länderna, som samtliga har lagregler
om jämnare könsfördelning. Trots undantagsregler och bristande efterlevnad
har det visat sig att kvinnorepresentationen förbättrats betydligt på
grund av lagstiftning. Utredningen om kvinnorepresentation har också
framfört som sin övertygelse att lagstiftningen är den enda metod som
snabbt leder till ökad kvinnorepresentation.

I propositionen tas också upp regeringens egna bristande rutiner vid
utnämningar. I Varannan damernas förslogs en skärpning. I vpk ställer vi
oss bakom metoden att regering och departement begär in namn på både en
kvinna och en man från de nominerande organisationerna. Vår erfarenhet
är att denna metod ger direkta resultat till kvinnornas fördel och vi föreslår
därför omedelbar lagstiftning om detta. Att kvinnorna, som utgör hälften

av befolkningen och arbetskraften, även fortsättningsvis skall utestängas Mot. 1987/88

från samhällets maktpositioner är enligt vår mening djupt odemokratiskt. A34

Motståndet från bl. a. fackliga organisationer och SAF mot en lagstiftning
är svårt att förklara annat än att det är svepskäl för att inte lämna ifrån
sig olika maktpositioner till kvinnor. Att SAF har svårigheter att få fram
kvinnor som företrädare har naturligtvis en koppling till den urusla kvinnorepresentationen
på beslutande nivåer inom det privata näringslivet över
huvud taget. Detta faktum får dock inte hämma en demokratisk och mer
jämställd utveckling av samhällets beslutsfunktioner i övrigt. Kvinnor har
lika stor rätt som män att forma morgondagens samhälle!

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att staten
i egenskap av arbetsgivare skall föra en personalpolitik som innebär
uppvärdering av kvinnoyrkena,

2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att utarbeta ett
nytt arbetsvärderingssystem i syfte att få slut på den kollektiva lönediskriminering
som de typiska kvinnoyrkena utsätts för,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fortbildningsbidraget
inom barnomsorgen bl. a. bör användas för utbildning
i jämställdhetsfrågor,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om att
genomföra jämn könsfördelning inom statliga organ,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om att
nominerande organisationer skall föreslå både en man och en kvinna
vid val till olika statliga organ.

Stockholm den 5 april 1988
Lars Wemer (vpk)

Berdt Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

14

—