Motion till riksdagen
1987/88:A20

av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:64 om särskilda
regionalpolitiska insatser i delar av Bergslagen och
norra Sveriges inland

Utvecklingen i Bergslagen

Bergslagsregionen, som en gång i tiden var den svenska industrins hjärta och
bar upp en ekonomisk utveckling som gjorde svensk industri mycket
framgångsrik, har under de senaste årtiondena utarmats och förlorat sin
industriella kraft. Främst är det storfinansen som vänt Bergslagen ryggen när
strukturförändringar skett inom branscher som gruv- och stålindustrin. Men
även den tekniska revolutionen inom industrin har gått Bergslagen i stort sett
spårlöst förbi.

Storfinansens brist på ansvar för Bergslagen har inte ersatts av statliga
styrningar och initiativ. Avfolkning och sysselsättningsproblem kännetecknar
därför i dag Bergslagen och detta trots en mycket långvarig högkonjunktur.
Det enda som kan rädda Bergslagen från fortsatt ”kräftgång” är en
nyindustrialisering med samhällelig styrning av investeringar, lokalisering av
statlig verksamhet och en kraftig satsning på uppbyggnad av en slagkraftig
infrastruktur i hela Bergslagen.

Propositionens inriktning

Det nu lagda ”Bergslagspaketet” har varit efterlängtat. Det framställs som
ett miljardpaket av regeringen där det lovas mellan 1 650 till 2 000 jobb på de
berörda orterna. Löften som innehåller många osäkra moment. Den största
satsningen i paketet, den som ASEA skall göra i Ludvika, har hittills inte
preciserats utan är enbart ett löfte av ASEA, att förverkligas på tre år.
Infriande av löften om sysselsättning har tidigare inte kännetecknat storföretagens
verksamhet.

Största delen av Bergslagspropositionen är föranledd av förändringarna
inom SS AB. Det är förändringar i gruvverksamheten i Grängesberg och
stålverksamheten i Domnarvet som ägaren (staten) - huvudägaren till 66 %
- skall ta sitt ansvar för. Det var regeringen som bytte ut styrelsen för SSAB
för ett år sedan och förhandlade fram ett nytt ägaravtal för SSAB där nya
minoritetsägare från pensions- och försäkringsbranschen ingår. De nya
målsättningarna för SSAB är att bedriva verksamhet utifrån uteslutande
strikta företagsekonomiska principer och att i förlängningen SSAB skall
börsintroduceras.

Den nya SSAB-styrelsen beslutade våren 1987 om en ny strukturplan där Mot. 1987/88

minst 2 200 jobb inom SSAB skulle bort. Tillsammans med målsättningen A20

om en femprocentig rationalisering skulle 1 300 arbetstillfällen bort vid
SSAB i Borlänge. Dessutom innebär nedläggningen av gruvverksamheten i
Grängesberg en förlust av 750 arbetstillfällen. Det är ägaransvaret för denna
sysselsättningsminskning som staten i denna proposition skall ta.

Det kan konstateras att när regeringen tvingas till insatser i Bergslagen
kommer det att handla om att skapa industrijobb, lokalisering av statlig
verksamhet och förstärkning av infrastrukturen. Tyvärr saknar regeringen
styr- och maktmedel, men det saknas även en beslutsam politisk handlingslinje
för Bergslagens framtid. Allt för mycket av regeringens politik sker på
storfinansens villkor och genom att locka företagen med frikostiga ”morötter”.
Det saknas en planerad utveckling som gör insatserna hållbara och
verkningsfulla för befolkningen i Bergslagen.

Västerbergslagen

Bakgrunden till Västerbergslagens utsatta läge är att den industriella
utarmningen slagit hårt mot regionen. En nedläggning av gruvan i Grängesberg
är ett dråpslag mot bygden. Nedläggningen av gruvverksamheten har
drabbat hela Västerbergslagen hårt. I Ludvika har ASEA rationaliserat sin
verksamhet och kraftigt minskat antalet anställda. Smedjebackens kommun
har även varit utsatta för sysselsättningsminskningar, inte minst inom
Centro-Morgårdshamar, vilket försatt Smedjebacken i en bekymmersam
situation.

Regeringspropositionens ”guldägg” är ASEA:s löfte till regeringen att
anordna 500 arbeten i Ludvika inom tre år. ASEA:s åtagande är kopplat till
förutsättningen att regionalpolitisk! och arbetsmarknadspolitiskt stöd utgår.

De statliga ”utflyttningarna” till Ludvika av riksskatteverket med 100
jobb, Vattenfalls utlokalisering av sin byggnadstekniska kompetens på
vattenbyggnadsområdet med 100 arbeten och Vattenfalls och ASEA:s
satsning på högspänningsforskning som beräknas ge 50 jobb, innebär ett
värdefullt tillskott till Västerbergslagens arbetsmarknad. Det är samtidigt en
breddning av kunskap som gör arbetsmarknaden mer allsidig.

Till regeringens ”paket” skall räknas nedläggningen av Grängesgruvan.

Visserligen förlängs driften till 1991, men därefter är framtiden oviss.

Likaså är Smedjebacken utelämnat i regeringens proposition. Några
satsningar på arbetstillfällen eller infrastruktur till Smedjebacken finns inte i
regeringsförslaget.

Vpk:s förslag för Västerbergslagen är att det nya gruvbolaget som skall
bildas för Grängesgruvan inte skall bli ett avvecklingsbolag utan skall vara ett
utvecklingsbolag som innebär fortsatt gruvbrytning i Grängesberg.

För Smedjebackens vidkommande måste regeringen utarbeta särskilda
insatser, både vad avser konkreta arbetstillfällen och satsningar på infrastrukturen.
Regeringen måste snarast återkomma med förslag till åtgärder.

ASEA:s löfte om att inom tre år skapa 500 arbetstillfällen i Ludvika är det
som räddar regeringen från ett totalt ”fiasko”. Men ”affären” ASEA
innehåller flera betänkligheter utifrån skattebetalarnas synpunkt. Det är inte

rimligt att ge lokaliseringsbidrag till ASEA på 100 milj. kr. utan att vissa krav Mot. 1987/88

uppfylls. Däremot är det riktigt att 100 milj. kr. tillfaller Västerbergslagsre- A20

gionen. Det krav staten skall ställa på ASEA för att ge lokaliseringsbidrag på

100 milj. kr. är att 500 nya arbetstillfällen netto tillförs utan att detta skapar

nya sysselsättningsproblem på andra sysselsättningssvaga orter i landet och

att ASEA kan styrka att dessa jobb har belastat verksamheten i sådan grad

att lokaliseringsbidrag kan anses vara skäligt. Om inte ASEA uppfyller dessa

villkor bör pengarna ställas till länsstyrelsens förfogande för insatser i

Ludvika kommun.

Regeringens förslag att ge ASEA 100 milj. kr. för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder är också i högsta grad betänkligt. Det är ett företag med
miljardvinster som vill ha samhällsstöd för utbildningsinsatser. Vpk föreslår
att ASEA endast beviljas arbetsmarknadspolitiskt stöd för de utbildningsinsatser
företaget gör för de personer som blivit arbetslösa på grund av
förändringarna inom SS AB. Övriga medel bör överföras till länsarbetsnämnden
för att användas till arbetsmarknadspolitiska åtgärder i Ludvika
kommun. ASEA bör således självt svara för sin egen vidareutbildning.

Borlänge

SSAB-ledningens beslut att 1 300 arbetstillfällen skall bort vid järnverket i
Borlänge (Domnarvet) innebär att det är andra gången under en tioårsperiod
Borlängebygden drabbas av inskränkningar vid järnverket. Rationaliseringar
och strukturomvandlingar inom andra näringar har även satt spår i
Borlänges utveckling.

Propositionens förslag för Borlänge innehåller inga nya industrijobb som
ersättning för de som skall försvinna från SS AB. Arbetare vid SS AB som blir
övertaliga får hålla till godo med förtidspension eller utbildning. Vid SSAB
kan möjligen vissa utvecklingsprojekt ge 100 nya jobb. Dessa skall jämföras
med den förlust av 1 300 arbetstillfällen, som beräknas ske vid SSAB
Domnarvet.

I propositionen aviseras att SJ:s nya banverk kan lokaliseras till Borlänge,
vilket ger ca 200 arbeten. Satsningen på teknik och högskolan tillhör
framtidssatsningarna som breddar kunnande och arbetsmarknad i Borlänge,
men effekterna är helt avhängiga om näringslivet kommer att styras till
Bergslagen. Borlänges inplacering i stödområde har av regeringens talesmän
beräknats kunna ge 300 jobb. En beräkning som får tillskrivas de mer osäkra
delarna av ”paketet”.

Vpk:s förslag för Borlänge är att regeringen åläggs att skapa nya
industriarbeten eller jämförbara arbeten till Borlänge. Eftersom det var
Volvo som hjälpte regeringen i Uddevalla, Saab Scania i Malmö och nu
ASEA som ger löften till regeringen om jobb i Ludvika, bör regeringen
utkräva ansvar i första hand av två tidigare stålägare - STORA och
Electrolux Gränges - och kräva dessa på etablering av någon form av
industriverksamhet till Borlängeregionen. Eftersom båda dessa företag
tidigare av staten fått mycket förmånliga villkor när de lämnade stålbranschen
är de moraliskt skyldiga att nu ställa upp.

För SSAB Domnarvet bör staten som huvudägare gå in och förlänga

driften för i första hand Elektrostålverket till efter halvårsskiftet 1989. Den Mot. 1987/88

tidsperiod som i första hand bör komma i fråga är att Elektrostålverket får A20

vara i drift hela sin tekniska livslängd. Eftersom verket är i mycket gott skick,
ett av de bästa i Sverige, bör livslängden sträcka sig flera år in på nittiotalet.

Regeringen bör ta nödvändiga initiativ för att förmå SSAB-ledningen till
denna utveckling. Detta skulle även möjliggöra att flera utvecklingsprojekt,
som har Elektrostålverket som grund, kunde förverkligas.

Hällefors och Ljusnarsberg

När det gäller satsningar på Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner finns
inga förslag om varaktig sysselsättning.

De båda kommunerna minskar i befolkning och sysselsättningsmässigt.

Det är av oerhört stor vikt att man bryter den trenden genom satsningar på
varaktiga arbeten, vilket saknas i propositionen.

Nedläggningen av Bångbroverken 1986 har varit negativ för Ljusnarsbergs
kommun. Den aviserade neddragningen av arbetskraft på Hällefors järnverk
har också medfört problem för Hällefors kommun.

Kraven från regeringens sida att företagen skulle ta det sociala ansvaret i
de berörda kommunerna har inte visat sig ha någon nämnvärd effekt.

Från vpk:s sida har vi krävt att regeringen engagerar sig på ett mer aktivt
sätt för dessa kommuner.

I propositionen tas upp satsningen på länsväg 709 Loka-Kedjeåsen, där
man beräknar kostnaden till 45 milj. kr. i 1987 års prisnivå. Men man anslår
endast 25 milj. kr. för en första etapp. Från vpk:s sida anser vi att
färdigställande av länsväg 709 i en enda etapp måste vara både ekonomiskt
och sysselsättningsmässigt det enda riktiga.

Inplacering i stödområde

Alla berörda kommuner i propositionen, utom Borlänge, är tidigare
placerade i stödområde. Nu anmäler regeringen att Borlänge också temporärt
skall komma att placeras i stödområde fram till 1990.

En av utgångspunkterna för propositionen är att mildra verkningarna av
SSAB:s personalinskränkningar. Två kommuner som i vid mening tillhör
Borlänge-regionen är Säter och Gagnef. De har också ett stort antal
inpendlare till SS AB.

För Säters del skulle situationen bli än värre om Borlänge kommer in i
stödområde och Säter står utanför. Då blir kommunen klämd mellan
kommuner som på ett eller annat sätt har regionalpolitisk! stöd. Lägg därtill
att Säters arbetsmarknad brottas med enorma problem på grund av
utslussningen av patienter från Säters sjukhus. 600 arbetstillfällen förlorar
Säter genom omstruktureringen av psykiatrin. Riksdagen bör därför besluta
att Säter liksom Borlänge bör inplaceras i stödområde.

Förhållandena för Gagnefs kommun är likartade. Även denna kommun
kommer att känna av SSAB:s förändringar samtidigt som Gagnef brottas
med stora problem inom sin arbetsmarknad. Eftersom det kan bli orimliga

tröskeleffekter om inte Gagnef även skulle tillhöra stödområde bör riksda- Mot. 1987/88
gen besluta att Gagnef liksom Borlänge placeras i stödområde. A20

Nya styrinstrument

Regeringens misslyckade i att skaffa fram industrijobb till Borlänge som
ersättningsjobb för förlorade SSAB-arbeten visar den brist på styrmedel som
regeringen har. Regeringens flathet visas när storföretag med miljardvinster
etablerar sig på orter som har regionalpolitiska problem och då ”smörjs”
med allehanda förmåner, frisläppande av investeringsfonder, lokaliseringsoch
arbetsmarknadspolitiskt stöd etc. Dessutom kräver dessa företag en total
uppställning från kommunen. Det gäller flygplatser, vägar och all den service
som storföretaget anser sig behöva. Risken med en sådan utveckling är att
storföretagen gör kommunerna helt beroende av sin verksamhet och i
praktiken styr kommunens handlande.

För att komma ur en sådan utveckling måste det nu tandlösa lokaliseringssamrådet
ersättas med en direkt styrning av investeringar och nyetableringar.

Varje investering av betydelse utanför de regionalpolitisk! prioriterade
områdena måste prövas av regeringen.

Fonder och statsföretag i ny roll för Bergslagen

Skall Bergslagens utveckling vändas krävs nya och kraftfulla åtgärder.
Samhällsplanering och regionalpolitiska målsättningar kan inte göras beroende
av storföretagen och marknadens kortsiktiga villkor. Det gäller för
samhället att planera på längre sikt. Instrument som i dag underordnas
marknadens villkor kan lösgöras för nya roller, främst gäller det löntagarfondsystemet
och statsföretagsverksamheten.

Löntagarfondsystemet, bl. a. Mellanfonden, spelar i dag ingen regionalpolitisk
roll. Snarast tar de medel ur avfolkningsregioner och placerar dessa i
aktier i storföretag på annat håll. Därför måste löntagarfonderna få en ny roll
i regionalpolitiken. Mellanfonden bör t. ex. för Bergslagskommunerna ges i
uppdrag att under en treårsperiod skapa ca 1 000 nya jobb genom att satsa sitt
kapital på ett helt nytt sätt. Löntagarfonderna måste självklart ändras från att
vara kapitalplacerare på aktiemarknaden till offensiva utvecklingsfonder.

Statsföretag skulle i Bergslagen kunna få en ny och helt annorlunda roll än
för närvarande. En nationell industriutveckling med utgångspunkt i de nya
näringarna i kombination med Bergslagens traditionella näringar förutsätter
en stark och målmedveten ägargrupp. Ett statsföretag med mer av samhällsekonomisk
inriktning än dagens mycket strikta företagsekonomiska inriktning
skulle kunna vara en av de injektioner Bergslagen behöver.

Kombinationen Mellanfonden och Statsföretag i en ny roll, samtidigt som
samhället satsar kraftfullt på teknik och högskola i Bergslagen, gör att
utvecklingen kan utformas mindre beroende av storfinansen, samtidigt som
projekt av denna regionalpolitiska typ skapar en kraftfull regional och
nationell förankring.

13

Investera i infrastruktur

Trots Bergslagspaketets miljardomfattning saknas de grundläggande riktlinjerna
och de medvetna satsningarna på infrastrukturen. Kommunikationerna
med Bergslagspendeln finns inte med, telekommunikationerna saknas,
satsningar på vägar är begränsade etc.

Nu behövs långsiktiga insatser för att utveckla infrastrukturen i Bergslagen.
Kommunikationerna måste kraftigt förbättras. Vägar, broar och
järnvägar kräver stora insatser. Telekommunikationerna behöver snabba
och omfattande åtgärder. Bergslagen måste med det snaraste få en högskola
som utbildar högt kvalificerade arbetare, forskare etc., inte bara inom
teknikområdet utan även inom ekonomi, samhällsvetenskap och medicin
m. m.

Över huvud taget måste regionens ungdom kunna erhålla utbildning som
även kan avslutas med en attraktiv högskoleutbildning. Naturligtvis skall
sedan denna kunskap kunna användas inom Bergslagsregionen.

Det behövs nu ett samlat infrastrukturpaket för Bergslagen. Riksdagen
måste besluta att regeringen snarast skall lägga fram ett samlat förslag, som
kan ge Bergslagen den utvecklingsmöjlighet som så väl behövs.

Västmanland

Bergslagspendeln

Av propositionens förslag faller en mycket liten del på Västmanland. Det
gäller upprustning av järnvägen Ramnäs—Kolbäck som i dag har en viss
industriell betydelse. Enligt vår mening bör denna upprustning fullföljas
snabbt så att den emotsedda ”Bergslagspendeln” kan bli verklighet. En
sådan satsning rimmar väl med de i propositionen föreslagna åtgärderna för
Ludvikaområdet som genom en effektivare järnväg skulle få en viktig
kommunikationsled mot både mälarhamnarna och Västerås-Stockholm.
Ett snabbt fullföljande av investeringarna i ”Bergslagspendeln” skulle
förutom den infrastrukturella betydelsen det har för området
Surahammar-Hallstahammar, även vara viktig för sysselsättning på kortare
sikt eftersom Hallstahammar just nu har den högsta arbetslösheten i länet
och Surahammar står inför stora förändringar vid SSAB-ägda Surahammars
bruk.

Privatkapitalets ansvar

ASEA har en mycket stor betydelse för länets sysselsättning, och har genom
sitt samgående med BBC hävdat att företaget stärks på lång sikt. Så mycket
större anledning för de västmanländska bruksorterna att kräva ett större
ansvar för sysselsättningen i länet. Nyligen har man från bolaget sprungit
ifrån ansvaret för ersättningsarbeten i Norberg efter nedläggningen av
Spännarhyttan. En försäljning av produktionen och därmed en ytterligare
minskning av de redan otillräckliga ersättningsarbetena är därmed ett
faktum.

Turerna kring nedläggningen av stålverket i Fagersta är väl känt, och Mot. 1987/88

statens försäljning av boardfabriken i Skinnskatteberg har inneburit att A20

ansvaret för dessa orters fortlevnad överlämnas i privata händer utan krav på
motprestationer eller ansvarstagande utöver aktieavkastningen.

Samhället bör inte acceptera eller medverka i vare sig strukturrationaliseringar
eller försäljning av företag utan att ställa krav på ett ansvarstagande
för bygdens utveckling. Sådana krav/avtal bör inte bestå av löst tal utan av
konkreta åtgärder från båda håll.

Statens ansvar

Som nämnts har propositionen sin bakgrund i förändringar som sker inom
SSAB. Det är därför anmärkningsvärt att Surahammars Bruk lämnas utanför
förslagen i propositionen. Det bör med anledning av ovan nämnda förslag om
krav på privatkapitalets ansvar självfallet inte ställas mindre krav på statliga
eller samhällsägda företag. Därför ser vi det som en självklarhet att
regeringen medverkar till att inga avskedanden sker vid Surahammars Bruk
förrän ersättningsarbeten skapats. I detta sammanhang är det nödvändigt att
påpeka att inpendling till Västerås inte är någon lösning på längre sikt, lika
litet som det är någon lösning att långpendla till Stockholm. Därför måste
åtgärder av ”inomregional” karaktär främst komma de berörda orterna till
del.

Samma ansvarstagande skall naturligtvis gälla om det blir negativa
förändringar vid ASSI:s såg i Skinnskatteberg.

Hallstahammar - Surahammar

När bergslagsproblematiken diskuterats så har ofta Hallstahammar-Surahammar
hamnat vid sidan av. Surahammar har inte ansetts behöva
stöd medan Hallstahammar fått ändrad stödområdesinplacering, om än
tillfälligt. Hallstahammars akuta kris genomlevdes i samband med nedläggningen
av de största delarna av Hallstahammars bruk. En ständig nedskärning
av antalet anställda vid ortens övriga stora företag har dock pågått under
70- och 80-talen, varför en stor arbetslöshet i förhållande till omgivningen
permanentats. Surahammar står inför problem vid bandverket och elektroplåttillverkningen
som tillsammans berör ca 300 personer.

Regeringen bör skyndsamt lägga fram förslag om åtgärder som kan trygga
och förbättra sysselsättningen på dessa orter. Exempelvis bör frågan om
etablering av ”Mälarply” i Hallstahammar prioriteras.

Heby - Mor gongå va

Västmanland är inte bara Bergslagen. Det finns flera orter som på grund av
sin diversifierade industri klarat sig bättre genom strukturkriserna än
bruksorterna med ensidig sysselsättning eller ett ensidigt beroende av ett
enda företag. Morgongåva kan utan vidare jämföras med en sådan bruksort i
dessa avseenden.

Morgongåva har kastats ur askan och in i ständigt nya eldar genom en serie

ägarbyten och personalförändringar vid fabriken för skördetröskor, nu Mot. 1987/88

senast ägt av ett finskt företag som inte avser att fortsätta produktionen. I A20

detta lilla samhälle, med i huvudsak en enda större industri, hotas nu 200

personer av avsked om inte annan produktion/ägare kan tillföras orten. Här

krävs ett ansvarstagande av både ägare och samhälle, varför denna nu så

aktuella och drastiska förändring bör föranleda åtgärder från regeringens

sida. I första hand krav om ägaransvar med konkret innehåll och i andra hand

ett regeringsinitiativ för att trygga jobben på orten.

Värmland
Tre snabba åtgärder

Propositionen innehåller i stort sett inga regionalpolitiska insatser för
Värmlands del.

Frågan är om regeringen tar Värmlands situation på allvar? Räcker inte
den faktiska situationen att Värmland saknar 5 000 jobb för att komma
”upp” i den riksgenomsnittliga arbetslösheten?

Räcker inte den faktiska situationen att Värmland har en ungdomsutflyttning?

Räcker inte detta för att regeringen skall inse länets allvarliga läge?

Vpk kommer i januari 1988 väcka förslag om insatser som syftar till
långtgående insatser för länet. Vi stannar därför i nuvarande läge vid att
föreslå tre åtgärder för länet:

* För det första måste länet få del av en större andel administrativa arbeten.

Regeringen bör därför utarbeta förslag om utlokalisering av statligt verk
eller myndighet till Värmland. I sammanhanget bör det noga prövas om
lokaliseringen kan ske till annan ort i länet än Karlstad.

* För det andra måste lokala studiecentra för decentraliserad högskoleutbildning
i länet byggas upp. Regeringen måste därför till högskolan i
Karlstad och berörda kommuner anvisa medel för en sådan åtgärd.

* För det tredje måste de mineral- och malmfyndigheter som finns i länet
allvarligt analyseras. Därför måste länet få ett särskilt anslag för prospektering
av intressanta fyndigheter. Inte minst bör i sammanhanget beaktas
de guldfyndigheter som finns bl. a. i länets västra delar.

Utbildning som ett verktyg för fördelnings- och regionalpolitik

Utbildningspolitik kan rätt använd verka som en utjämnande faktor mellan
olika sociala nivåer i samhället.

Den sociala snedrekrytering som i dag kan ses gällande teoretisk utbildning
i gymnasieskolan och speciellt inom högstatusutbildningar i högskolan,
visar klart att utbildningspolitik kan verka i segregerande riktning. Därför är
det också enligt vår mening fullt möjligt att använda denna del av politiken i
rakt motsatt riktning. Det är vpk:s ambition att så långt möjligt driva
utbildningspolitiken i den riktningen att den samverkar med en rättvis
fördelningspolitik och förstärker partiets regionalpolitik.

I propositionen föreslår regeringen vissa insatser inom utbildningspoliti- 16

ken för att främja utvecklingen i vissa delar av Bergslagen och norra inlandet. Mot. 1987/88

Tyvärr är åtgärderna som föreslås av alltför liten kaliber för att de skall få en A20

kraftig genomslagskraft. Vi vill därför föreslå vissa förstärkningar. Dessa
förslag utgår dels från regeringens förslag, dels för vi in nya egna komponenter.
Allt detta i syfte att försöka starta en positiv utveckling av berörda
regioner och ge människor möjlighet att arbeta och utveckla sina hembygder.

Regeringens förslag utgår från riksdagens beslut om att också Sveriges
norra delar bör bygga upp kompetens inom det informationsteknologiska
området. Detta görs via vissa satsningar vid Umeå universitet. Vi välkomnar
detta förslag. Uppbyggnaden och framför allt utvärderingen bör dock enligt
vår mening löpa under en längre tid än ett budgetår. En längre ”projekteringstid”
är enligt vår mening nödvändig om informationsteknologisk
kompetens skall kunna bli verkningsfull också inom decentraliserad högskoleutbildning.
Vi föreslår därför att Umeå universitet anvisas 4 milj. kr. för
informationsteknologisk forskning. Medlen bör disponeras intill utgången av
budgetåret 1989/90. Genom att ange denna tidsperiod får forskningen i
Umeå följa den av riksdagen tidigare beslutade treåriga forskningspolitiska
perioden.

För att förbättra och utvinna erfarenheter kring informationsteknologi
inom decentraliserad högskoleutbildning är det nödvändigt att ytterligare
medel anslås för detta ändamål. Vi ser det som naturligt utifrån den
kompetens Umeå universitet har inom bl. a. regionalvetenskapliga områden,
att Umeå blir en riksresurs i detta avseende.

1 milj. kr. under vart och ett av budgetåren 1988/89-1989/90 bör anslås för
detta ändamål. Verksamhet kring informationsteknologi och högre decentraliserad
utbildning bör i detta senare avseende riktas mot de mindre
högskolorna tillhörande län i Bergslagen och norra inlandet. Detta betyder
att också högskolorna i Karlstad och Örebro kommer att få ta del av denna
nya resurs.

Det talas ofta om att vi lever i ett informationssamhälle. Somliga vill hellre
kalla vår tids samhälle ett kunskapssamhälle. Den senare benämningen är
nog den riktiga i kombination med insikten om att kunskapssamhället också
är ett klassamhälle. I kunskapssamhället skall information spridas, och
denna effekt påverkar naturligt nog klassamhällets struktur. Vad som i
sammanhanget saknas är en insikt om att hur än effekterna av kunskapsspridning
kommer att se ut är det nödvändigt med mottagare. Det är som bekant
lönlöst att sända om man inte har mottagare.

Nu föreslår regeringen uppbyggnad av vad som kallas studiecentra. Vi
ställer oss dock frågande till varför inte folkhögskolan används som en del i
de regionalpolitiska insatserna. Folkhögskolor har exempelvis i Jämtland ett
projekt kallat Kvinna i Jämtland år 2010. Projektet är ett gott exempel på
folkhögskolans möjligheter till anpassning för de särskilda krav viss vuxenutbildning
kräver.

Den förmåga till samverkan inom decentraliserad undervisning som
folkhögskolan ger exempel på måste utnyttjas. Vpk menar att folkhögskolan
måste få spela en aktivare roll i regional- och fördelningspolitiken. Deras
betydelse minskar inte av att Europarådet proklamerat åren 1987 och 1988
som landsbygdens kampanjår. I Sverige följs kampanjen upp via projektet

”Hela Sverige skall leva” i syfte att sprida kunskap om landsbygdens Mot. 1987/88

utvecklingsmöjligheter. Myndigheternas del i kampanjen benämns ”Lands- A20

bygd 90”.

Vi menar att folkhögskolorna på ett aktivt sätt skall tillåtas främja
utvecklingen på landsbygden. För detta ändamål föreslår vi att skolöverstyrelsen
ges ytterligare resurser om 10 000 elevveckor, motsvarande en
kostnad på 6 milj. kr. De folkhögskolor som via sin verksamhet vill bidra till
en aktiv regionalpolitik bör ur det nämnda anslaget kunna ansöka om medel.

De studerandes ekonomiska villkor är avgörande för deltagande i denna
utbildning. Den utbildningsinriktning vi ovan nämnt bör enligt vår mening
kunna jämställas med arbetsmarknadsutbildning-utbildningsbidrag bör
därför utgå.

Gällande regler för rätt till utbildningsbidrag måste ändras så att de som
studerar vid folkhögskolor på en för landsbygden anpassad yrkesutbildning
skall kunna erhålla utbildningsbidrag. Dessa utbildningsbidrag bör jämställas
med de som deltagare i reguljär arbetsmarknadsutbildning erhåller.

Sammanfattning

Bergslagsdelen av föreliggande proposition - norra Sveriges inland behandlas
i andra vpk-motioner- kan sammanfattas i att innehålla hårda, mjuka och
tomma paket. Till de hårda hör satsning på teknik och utbildning och
lokalisering av statlig verksamhet. De mjuka osäkra paketen är ASEA:s
löften och följdeffekten i form av regionalpolitiskt stöd. Till de tomma
paketen hör avsaknaden av konkreta arbetstillfällen till de SSAB-anställda,
som blir övertaliga.

I propositionen anvisas över anslag närmare 700 milj. kr. till regionalpolitiska
åtgärder, och sammanlagt är ”paketen” värda över en miljard kronor.

Detta är värt att notera eftersom den regionalpolitiska debatten det senaste
året handlat om regeringens anslag till regionalpolitik och infrastruktur.

Industriministern begärde våren 1987 300 milj. kr. att användas på tre år.

Riksdagens majoritet avslog denna begäran med motiveringen att det behövs
mer pengar och riksdagen bör vara med och besluta om inriktningen. Ett
halvt år efter beslutet kommer regeringen med ett ”paket” som är värt över
en miljard. Det får anses som mycket framsynt av riksdagsmajoriteten att
begära denna utvidgning av de regionalpolitiska insatserna. Lägger vi därtill
att ytterligare ”paket” skall komma, ett till Norrbotten och ett till Östersund
enligt vad industriministern anför i propositionen, framstår de av industriministern
begärda 300 miljonerna på tre år i en något blygsam dager.

Propositionen berör ett fåtal orter i Bergslagen. Behoven i denna region är
åtskilligt mycket större. Det är utifrån dessa utgångspunkter vi föreslår att
regeringen återkommer med insatser för hela Bergslagen och att regeringen
även skaffar sig styrmedel för att styra och planera industri- och näringslivsinvesteringarna
i landet. De regionalpolitiska målen kan aldrig förverkligas
utan demokratisk styrning.

Hur viktigt det är att skapa demokratiska styrmedel visar skillnaden i
regeringens uttalade inriktning och det verkliga handlandet. Regeringen
säger sig vilja satsa på infrastrukturen och menar att den gamla sexitiotalsme

toden och Åslingmetoden, att stödja enskilda företag, är övergiven. Bristen Mot. 1987/88

på styrmedel tvingar därför regeringen att subventionera storfinansen. I ^20

denna proposition får miljardvinstföretaget - ASEA - ett stöd på 200 milj.

kr. Det är ett talande bevis för att regeringens ”tredje väg” är helt beroende

av storfinansens välvilja att ordna jobb. Volvo och Saab-Scania har tidigare

mot rikhaltigt stöd och förmåner investerat i konkreta arbetstillfällen. Till

Borlänge och övriga Bergslagen räckte inte storfinansens vilja.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås,

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
”nya” statliga Gruvbolaget för Grängesbergsgruvan skall vara ett
utvecklingsbolag och att verksamheten med gruvbrytning skall sträcka
sig efter 1991,

2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att skapa nya och
varaktiga arbeten samt insatser för infrastrukturen i Smedjebackens
kommun,

3. att riksdagen beslutar godkänna lokaliseringsbidrag till ASEA
Brown Boveri AB endast under förutsättning att de villkor som
motionen anger uppfylls och om så inte sker lokaliseringsbidraget på
100 milj. kr. skall stå till länsstyrelsens förfogande för insatser i
Ludvika kommun,

4. att riksdagen beslutar att anslag enligt B 21 för särskilda arbetsmarknadspolitiska
åtgärder skall utgå till ASEA/BBC endast för
personer som utbildas på grund av förändringar i SSAB och att det
övriga anslaget skall ställas till länsarbetsnämndens förfogande för
insatser i Västerbergslagen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om regeringens, SSAB:s och storföretagens ansvar
att anordna arbetstillfällen i Borlängeregionen och i Bergslagen,

6. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära åtgärder för att
förlänga driften vid i första hand det nedläggningshotade Elektrostålverket
i SSAB Domnarvet,

7. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att skapa nya och
varaktiga arbeten i Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner,

8. att riksdagen beslutar anvisa ytterligare 20 milj. kr. för byggande
av statliga vägar enligt B 3 för att färdigställa länsväg 709 i en enda
etapp,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att inplacera Säters
och Gagnefs kommuner i stödområde enligt vad motionen anför,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att nuvarande
lokaliseringssamråd utvidgas till att ge regering och riksdag direkta
styrmöjligheter över företagens investeringar enligt vad i motionen
anförs,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att Mellanfonden
och Statsföretag ges nya uppgifter för att skapa arbeten och regional

balans i Bergslagen enligt vad i motionen anförs, 19

12. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat program för Mot. 1987/88

infrastrukturen i Bergslagen och andra regionalpolitisk! prioriterade A20

områden enligt vad i motionen anförs,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en snabb
utbyggnad av ”Bergslagspendeln”,

14. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att främja
utvecklingen i Hallstahammar, Surahammar och övriga Västmanland
enligt vad som i motionen anförs,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående tre åtgärder för Värmland,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om resurser för informationsteknologisk forskning
vid Umeå universitet,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om Umeå universitet som en riksresurs gällande
informationsteknologi i decentraliserad högskoleutbildning samt till
Umeå universitet för nämnda ändamål t. o.m. budgetåret 1989/90
anvisar sammanlagt 6 milj. kr,

18. att riksdagen beslutar anvisa 6 milj. kr. på tilläggsbudget för
innevarande budgetår att disponeras av skolöverstyrelsen för lokala
projekt eller yrkesutbildning för landsbygdens behov vid folkhögskolor
i enlighet med vad som i motionen anförs,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
reglerna för utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen innebärande
att studerande vid folkhögskolor i enlighet med vad som
anförs i motionen skall bli berättigade till utbildningsbidrag.

Stockholm den 17 december 1987

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Karl-Erik Persson (vpk) Oswald Söderqvist (vpk)

Björn Samuelson (vpk) Hans Petersson (vpk)

i Hallstahammar

Bertil Mabrink (vpk)

gotab Stockholm 1988 14179

20