Riksdagens protokoll 1986/87:137

Fredagen den 5 juni

Kl. 09.00

1 § Justerades protokollet för den 27 maj.

2 § Upplästes och lades fill hartdlingarna följande från valprövningsrtämri-dert inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare för riksdagsledamöter

Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om att Inger Koch (m), Täby, utsetts fill ny ledamot av riksdagert fr.o.m. dcrt 1 oktober 1987 sedan Gunnar Biörck (m), Värmdö, avsagt sig sitt uppdrag som riksdagsledamot. Till ersättare för riksdagsledamöter har utsetts Per Naess, Sollentuna, Ulla Voss-Schrader, Djursholm, Nils Oskar Nilsson, Tumba, Öla Mårtssort, Solrta, Gun Blomberg, Sollenturta, och Rune Davidsson, Åmotsbruk (alla m). '

Valprövnirtgsrtämndcrt har vid sammartträde dertrta dag grartskat bevisert och därvid furtnit att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen. Stockholm den 4 juui 1987 Bengt Hult

/Sven-Georg Grahn ■ -

3 § Upplästes följartde irtkbmrta skrivelse:

Till riksdagert

Härmed begär jag fortsatt tjärtstledighet frårt mitt uppdrag som riksdagsledamot frårt dcrt 7 oktober 1987 fill valperiodens slut för att fullgöi"a uppgiften som statssekreterare i socialdepartementet. Stockholm den 3 jurti 1987 Monica Andersson

Dertrta framställrting bifölls av kammarert.

Talmannert ärtmälde att Sven-Åke Nygårds (s) ävert uuder denna tid skulle tjänstgöra som ersättare för Monica Andersson:

-3

5 § Föredrogs och hänvisades

Motionerrta

1986/87;Skl76 och Skl77 fill skatteutskottet

6 § Föredrogs

firtansutskottets betänkartde

1986/87:30 om de allmänna riktlinjerna för den ekortomiska politikert och för

budgcfrcglcrirtgcrt m.m. (prop. 1986/87:150 delvis och 1986/87:100

delvis).

Den ekonomiska politiken m. m.

Anf. 1 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Vi svenskar är vana vid att vara rikast i världen. Men det stämmer inte jängrc. Med bruffortatiortalprodukfcrt per invånare som mått på välstånd har vi under senare år fallit tillbaka från den topplacering vi brukade inta tillsammans med USA, så att vi nu har åtskilliga länder före oss, blartd dem det rtärbelägrta Norge och det mer exotiska Japart.

Sveriges utveckling till ledande industrination hade sin grund i marknadsekonomin. Inom dess ram fick de välståndsbildande krafterrta arbete, sparande och företagande ett betydande spelrum.

Efter hand har dock den offerttliga sektorrts srtabba e.xpartsion, högskattepolitiken samt regleringar och cenfralstyrnirtg framkallat ert fortskridartde förkalkrting, som sätter rtcd produkfivkraffcrt. Gcrtomsrtiftssvenskens materiella standard är därmed inte längre särskilt hög. Utvecklingert har vänt. Sverige håller på att förlora sin tätposifiort som välfärdslartd.

Den svenske industriarbetarert fjärtar rtu mirtdre ärt sirta kolleger i USA, Schweiz, Cartada, Norge och Belgien. Mätt på detta sätt hamnar svenskcrt först på sjätte plats.

Ärt sämre utfaller jämförelsert, pm mart ser till irtkomsfcrt efter skatt. Vi sjurtker då rtcr till crt elfteplacering och har endast Frankrike och Hollartd bakom oss bland viktigare OECD-länder.

Sveriges positiort försämras stadigt som ert följd av dert långsamma produkfionsökrtirtgcrt. Förra året blev vi jumbo i dcrt irtternationella fillväxtligan, och ävcrt i år väntas vi tillhöra bottenskikfef.

Dcrtna lärtgsiktigt mörka bakgrurtdsbild lättas tyvärr infe upp av några ljusglimtar i de konjuukfurtcrtdenser som nu är avläsbara. Jämfört med förvärttningarrta irtför 1987 kart dcrt ekonomiska utvecklingen hittills i år sammanfattas med det crtda ordet; sämre! Det gäller såväl intcrnatiortellt som här hemma.

Den ekonomiska poli-tikenm. m.

Världsekortomirt präglas av dé stora externa obalanser som råder mellart å Prot. 1986/87:137 erta sidart USA, å andra sidan Japan och Tyskland, Det ställs ofta krav på de 5 juni 1987 båda senare länderna atf de skall stimulera sina ekortomier, Mert dert avmattrting som där ägt rum beror inte så mycket på låg inhemsk efterfrågan, I stället är det minskad export fill följd av de berörda valutornas appreciering som lett till lägre tillväxttal än väntat,

Def grundläggande problemet är i stället def stora underskottet i USA;s federala budget. Tyvärr talar rent statsrättsliga skäl för att detta blir bestående. Det kan vara svårt att förstå för oss européer, som är vaua vid parlamerttariska statsskick, aft den amerikanska förfaffnirtgen inte artvisar någOrt utväg ur en situation, där presidentert irtte vill höja skatterrta och kortgressen inte vill sänka utgifterna tillräckligt mycket för atf återställa balansen. Därför firtns det alla skäl aft räkna med en fortsatt press uppåt på både räntan och inflationstakten i USA,

En sådan utveckling kommer att ytterligare förvärra den sedan flera år pågående internationella skuldkrisen. Vissa latinamerikanska,länders vägran att fullgöra sina betalningar tillsammans med amerikanska storbankers beslut aft göra betydande riskreserveringar i sina bokslut är tydliga tecken på att detta problem är mer svårhanterligt än någonsirt tidigare,

Obalanserrta mellan de ekonomiska stormakterrta i förcrtirtg med skuldkri-sert medför att världshartdelrt utvecklas låugsammare än vad som tidigare förutsetts. När sedan också tillväxten i våra nordiska grannländer har kommit av sig, är det inte konstigt att exportprognosen måste revideras rted för Sveriges del. Trots dert tillfälliga förbättrirtg som neddragningen av oljelagren medför räknar vi i den gemertsamma borgeriiga reservatiortCrt med att bytesbalansen mycket väl kan hamna på mirtus redau i år,

Ävert i artdra avseenden talar sannolikheten för en sämre utveckling än den regeringen förutser. Ekonomiska bedömare är i allmänhet betydligt mer pessimistiska beträffande årets investerirtgsökrtirtg, och nästa år väntas den upphöra helt.

Dessa aktuella tcrtdcrtsér urtderstryker ytterligare misslyckartdct med dcrt tredje vägcrts politik. Den exportledda utbyggnad av näringslivet som kom i gång fill följd av de stora devalveringarna och en rad gynnsamma irtterrtafionella faktorer under 1983 och 1984 men sedan avstanrtade verkar irtte kunna återupptas. Tvärtom blir det även i fortsättningen konsumtionen som bär upp den svaga tillväxt som kart komma fill stånd.

Den del av dcrt privata konsumfionsökningen 1987 som beror på att de disponibla inkomsterna stiger är inte oroande. Däremot är det allvarligt att hushållen mirtskar sitt sparartde, så att sparkvotert numera är klart negativ. Likaså är det betänkligt atf regeringens förhopprtirtgar om att kuuna begränsa den offerttliga konsumtionens ökningstakt gång på gång kommer på skam. Ännu i januari trodde finartsministern att den statliga kortsumtiortcrt Urtder föregåertde år t. o. m. skulle ha miuskaf rtågot, Mert sedart de slutliga siffrorna väl kommit in, visade det sig att det i stället blev en ökning med 1,7 %, dvs, snabbare ärt hela produktiortsökrtingert i ekonomin.

Den av regeringen påbjudna överföringcrt av resurser frårt kortsumtiort till investeringar och nettoexporf vägrar alltså atf irtfirtna sig. Den tredje vägen förvandlas snabbt till en otrampad och igenväxt stig.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m. -

Def finns naturligtvis flera orsaker, herr talman, till attden ekortomiska utvecklirtgen tagit ert artrtart kurs ärt dcrt avsedda.. Mert viktigast är regerirtgens oförmåga atf få bukt-med deu alltför srtabba kosfrtadsstegrirtgen i vårt lartd. Försökcrt att méd upprepade prisstopp åtmirtstortc dölja symptomen på inflationssjukan är fåfänga och som vi borgerliga reservanter så många gånger framhållit t. o. m.. skadliga.

Den rtu aktuella priskorttrollen har rtaturligtvis tjänat som en uppmaning till konsumertterna att skyrtda sig att köpa kapitalvaror, inrtart regleringen åter måste tas bort. När sedan finansministern långt i förväg anmäler sin avsikt att höja bilpriserna den 15 juni med hjälp av ért skärpt accis, verkar det yftcrligarc uppdrivande på deu privata konsumtionen. Och eftersom de svenska tillverkarna inte har tillräckligt med bilar på lager, blir effektert av irtgreppet ävcrt ökad import. Hur käurts det att skjuta sig själv i foten, herr Feldt?

Nyckelproblemet i Sveriges ekonomi är utan tvivel den jämfört med våra konkurrentländer alltför snabba ökningen av lönekostnaderrta. På senare fid har flera recept skrivits ut.,Brookingsrapporterts författare rekommenderade i uppgivenhetens tecken atf den redan i praktiken tillämpade ordningen med successiva devalveringar skulle upphöjas filt norm: De anrtars så försiktiga OECD-ekonomerna angav ganska tydligt i sin Sverige-analys en ökning av arbetslösheten som ofrånkomlig. Regeringens långtidsutredning pekade på statlig inkomstpolitik som en möjlighet att redan nästa år komma ner fill ert lönekostnadsstegring på endast 3 % och sedan stanrta dar under åren framöver, en nivå som man betecknade som nödvändig för att återställa, balanscrt.

I alldeles ovanligt hög grad gäller om denna siffra, 3 %, från långtidsutredningen att den inte'får uppfattas som en progrtos. Förutsättrtirtgarna att radikalt begränsa lörtcökrtingsfakten är långt ifrån gynnsamma. Redan i utgångsläget föreligger betydartde spärtningar mellart olika löntagargrupper, särskilt inom dert offentliga sektorn. Def är alldeles orealistiskt att såväl ävfalscrtliga lörtcökningar som löneglidning skulle rymmas inom en ram av 3 % under rtästa. år, som till på köpet är ett valår.

Till råga på allt har regeringen dessutom tagit i anspråk nästan halva det filltänkta utrymmet genom.atf höja olika löneskatter. I kompletfcringspro-posifiortcrt medger firtansmirtisterrt att detta kartske irtte är så klokt och ställer i utsikt en motsvarande nedsättning av den allmärtrta löneskatten. Förutsätt-rtirtgcrt är att det över hela arbetsmarkrtadert sluts avtal som ger ert mycket måttlig total ökrtirtg av löncrtivån, inkl. lörtcglidning, under 1988.

Lårtgt ifrån att skapa klarhet kommer det beskedet att komplicera nästa års lönerörelse. Vad som blir den totala lörtcökrtingcn kan ju irtgert veta, förrärt löneglidningen kan avläsas i statistiken en bra bit in på det följande året, dvs. 1989. Jag arttar att syftet är aft stärka arbetsgivarrtas motståndskraft mot lönehöjningar. Men för de fackliga organisationerna innebär det att om de är beskedliga och låter motparten komma rtågot så när billigt undan, får denrte dessutom i efterhand en skaffesärtkning som kan'gå till ökad vinst.

Tankegårtgcrt tycks vara aft öm kosfnadssfegringen hålls rtcre, kart regeringen tänka sig atf sänka den ytterligare, trots att det egentligen inte behövs, om man bara ser till konkurrenskraftert. Mcrt om kostrtaderrta efter

vartlighefcrt stiger för snabbt, skall regeringert irite göra rtågot för att Prot. 1986/87:137
motverka dcrt försvagning av konkurrenskraften som blir följden, 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Resonemanget förefaller ju alldeles bakvärtt. Irtte blir det lätt att fastställa ert löneram under sådana förutsättrtirtgar, Riskert är uppcrtbar aft det blir som med regeringens utfästelse om en skatterabatt på 600 kr. till lörttagarna för några år sedan. Pengarrta räkrtädes srtabbt irt i det tillgärtgliga utrymmet, och sedan förhandlade parterna fram ett alldeles för dyrt avtal. Regeringert kände sig ändå tvingad aft ett valår infria sitt löfte.

I stället är ju den enda rimliga ordningert att regeringen inte inlåter sig på
försök till irtkomstpolifisk styrning utan ser till att i förväg skapa sådana
förutsättningar för avtalsrörelsen att lörtfagarrta kan få sin köpkraftsförbätt-
rirtg irtom ramert för låga nomirtella lörtchöjrtingar. Det främsta medlet blir
då naturligtvis skattesärtkrtingar, Regeringert bör redart rtu klargöra att
höjrtirtgcrt på löneskattesidan kommer att återfås före ingången av 1988 och
att marginalskatterna då skall sänkas ytterligare, såsom vi moderater
föreslår, :

Vad regeringen anför i den reviderade finansplanen om de statliga förhandlingarna har av statsfjänstemärtrtcns orgartisafioner beteckrtafs som ett irtgrepp i den fria förhandlingsrätten. Jag kan dock inte se det så. Finartsministern försöker här lämna sitt bidrag till formuleringert av ert genomtärtkt arbetsgivarståndpunkt. Det är ju inte mera märkvärdigt än att en företagsledare säger att vi har råd att betala si och så mycket i löneökningar, sedan måste det bli inskränkningar i driften.

Men även här blir det litet bakvänt. Budskapet fill motparten tycks vara att om denne driver upp lönerna för mycket, måste krav ställas på ökad effektivitet, men vid en större återhållsamhet behövs inte det. Självfallet -inte minst mot bakgrund av den senaste tidens rapporter om negafiv produktivitetsutveckling inom den offentliga sektorn - behövs.det rafiortali-serirtg och effektiviserirtg alldeles oavsett hur löneförhandlarna uppträder.

Att utforma välfungerande cash limits är heller inte alldeles lätt. Den främsta komplikationen är förstås att löncstrukturcrt i utgårtgsläget uppvisar stora skevheter, vilka brukar gå under betecknirtgert den dubbla obalansen. Om anslagstaket skall gälla hela myndigheten, finns det en klar risk aft en allt större andel av medlen går till löner och att det blir allt mindre över för verksamhet och service till medborgarna. Med en begränsrting fill enbart löneanslaget blir beslutssituationert klarare - myndigheten får då frihet att satsa på färre men bättre betalda anställda. Men det finns en skillnad mellan verksamhet som endast staten kan utföra och sådan som lika gärna kan anförtros någori anrtart. Mycket talar för att man bör vänta med t. ex, militär och polis och börja med statlig verksamhet som kan utsättas för kortkurrerts. Men då krävs det oCkså att regeringen är villig att bryta de offentliga monopolert och öpprta möjligheter till privata alternafiv.

Herr talman! I finartsplan efter finansplan säger sig regeringen föra en stram finanspolitik. När budgetförslaget presenterades i början av året, betecknade vi moderater det dock som alltför svagt. Vi lade fram ett motförslag, som skulle minska budgeturtderskottet med 8 miljarder krortor.

Vi föriitsade också att finansmirtisterrt skulle tvingas presentera ett sedvanligt åtgärdspaket, innan det rtya budgetåret ens startat, alltså nu i vår.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Men eftersom värdefull fid då skulle ha hurtnit gå förlorad kunde åtstramningen inte ske gcrtom besparingar på utgiftssidan. Därför måste man räkna med att def i stället skulle bli nya förslag fill skattehöjningar.

Kompletteringspropositionen gav oss rätt i våra förutsägelser. Det ingav dock inga lyckokänslor på vår kant. Eftersom socialdemokraterna har så svårt atf förmå sig till besparingar inom den omhuldade offerttliga sektorrt, blir det till sist alltid skattehöjrtirtgar rtär det krtiper. Trots allt tal om att skattetrycket irtte kan och inte får höjas, räkrtar mart i kompletterirtgspropositionen med atf det i år stiger till rekordsiffrart 53,5 %.

Med Crt så stor skattebörda måste med rtödvärtdighef rtya skärpningar riktas mot medborgare i vanliga inkomsflägcrt. Det är beteckrtartde aft regerirtgerts förslag till åtstramrtirtg tog sikte på att höja kostrtaderna för sådana nödvärtdighetsvaror som bostäder och bilar. Svcrtska folket har all artledrtirtg till tacksamhet över aft socialdemokraterna tvingades fill reträtt. Beträffande fastighetsskattert. blev det irtte crts ert kompromiss, utau regeringsparfiet anslöt sig till den borgerliga ståndpunkten att de nya taxeringsvärdena nästa år inte bör föranleda högre boendekostnader.

Ingvar Carlssons försök aft förklara och försvara omsvängningen är rena undartflykfer. Vi moderater har ingalunda accepterat fastighetsskatten som princip utau föreslår aft den successivt skall avvecklas. Och talet om att fyllnadsbetalningarna blev oväntat stora i vår har inte med saken att göra -fastighetsskatten skulle ju ha börjat verka först nästa budgetår för att sedan slå igenom med full kraft först .1989. Den höjda bilacciscrt kuude regerirtgert visserligen genomföra med hjälp av vpk, men även här har mart fått göra eftergifter och avdela ert del av merirtkomstcrt till nya statsutgifter, varför åtstramningen blir avsevärt mindre än planerat.

Den svaga finanspolitiken lägger en tung börda på penningpolitiken. Vi har nu trots långsam tillväxt en fendcrts till stigande räntor i Sverige, vilket naturligtvis höjer kosfnadsrtivårt och motverkar de investeringar som vi så väl behöver för framtiden. På den borgerliga sidart råder det enighet om att ett verksamt medel för att få ned rärttårt - vid sidart av skattesärtkrtirtgar - är atf ge valutautlärtrtirtgar möjligheter att förvärva svenska statsobligationer. Finansministern har änrtu inte kunnat visa på vad sätt det skulle vara mera riskabelt att låta utlärtrtirtgar direkt köpa svcrtska statspapper ärt att med en hög inhemsk räntenivå förmå svenska företag att låna utomlartds och sedau placcrapcrtgar i den svenska statsskuldert.

Varken finansministern eller finansutskottets socialistiska majoritet har heller kunnat tillbakavisa vår kritik mot den förda valutapolitiken. Trots de förebråelser som i tidigare debatter riktats mot oss moderater för atf vi talar klarspråk om den pågåertde smygdcvalvcringen har jag noterat aft numera även statistiska certtralbyrårt i officiella sammanhang använder sig av denna benämning. Def kan ju irtte bestridas atf med valutakorgens konstruktion medför en sjunkande dollarkurs ett extra utrymme för lönchöjrtirtgar i de stora exportföretagert som sedan spiller över i en alltför srtabb lörtckosfnads-ökning över hela fältet. Jag skulle vilja ställa frågan direkt till finansmirtisterrt: Hur skall lörtchöjrtingarna nästa år kunna begränsas till t. ex. 3 %, som långtidsutredningen har sagt, när valutapolitiken bäddar för mycket större påslag än så inom den konkurrensutsatta sektorn?

Herr falman! Dcrt ekonomiska politikert måste ytterst syfta till att öka den enskildes frihet och välfärd. Första förutsättnirtgen är god ekonomisk tillväxt. Vi måste bryta oss ur den förstelnirtg och förkalkrting som utmärker den socialdemokratiska modellen och som lett till vår jumboplaccring i den interrtatiortella tillväxfligart.

Dert första åtgärdcrt blir då att rulla tillbaka grärtserrta för den offentliga verksamheten och vidga den enskilda sektorn. Rapporterna om negativ produktivitetsutveckling i den offerttliga sektorrt visar hur artgeläget det är att vi bryter upp offentliga monopol och öpprtar för ert konkurrens med enskilda alternativ.

Detta leder direkt över till den artdra typert av nödvändiga åtgärder, nämligert avreglering: Det gäller atf åter få skilda nyckelmarknader för t, ex, arbetsliv och boende att fungera smidigt. Framgångarna med den avreglering som skett på kreditmarknaden och som påbörjats inom valutaområdet manar till efterföljd.

Den tredje och kanske viktigaste åtgärden är att sänka skatterna. Det motverkar inflation samt främjar arbete, sparande och investerirtgar. Med aktuella strömrtingar på skatteområdet utomlands är det alldeles nödvändigt aft Sverige snabbt slår in på en kurs mot sänkt skattetryck. De stora skafteutredningar som nu är på väg aft tillsättas betraktar vi moderater med blandade känslor. Det har redan dröjt alltför länge med de angelägna förärtdrirtgarna, och risken är stor att det dröjer ytterligare på etf sätt som är svårt att godta. Vi moderater har lagt fram konkreta förslag som sammantag-rta skulle irtnebära en gcrtomgripartde skattereform. Vi vet alltså vad vi vill och känner inget större behov av ett mångårigt utredningsarbete. Men om detta är rtödvändigt för att andra partier skall inse vad situatiortert kräver, är vi naturligtvis beredda atf medverka.

Det har sagts att det inte finns något utrymme för skattesärtkrtirtgar i Sverige. Men de senaste årens utveckling på den offerttliga utgiftssidan är etf klart vittnesbörd om motsatsen. När vi nu nått balans i den totala offentliga sektorn, gäller frågan om de resurser som tillväxten skapar skall användas för nya utgiftsåtaganden alternafivt en ökning av det offentliga sparandet, sorn socialdemokraterna sikfar fill, eller om sparandet i enlighet med borgerlig uppfattnirtg skall ske hos företag och hushåll och resursökrtingen tillfalla den enskilda sektorn gcrtom skattesärtkrtingar, som gcrtom att stimulera arbetslust och företagsamhet ytterligare driver på tillväxten.

För oss moderater är svaret givet. Höga skatter och fortsatta skattehöjningar slår hårt inte minst mot lägre inkomsttagare. Därför hjälper det inte mycket att särtka marginalskatterna i toppen, om artdra skatter höjs i motsvarartde grad. Skall vi få bukt med den alltför snabba kosfrtadsstegrirtgen, skall vi bädda fören lugn lönerörelse nästa år och skall vi få upp tillväxten till åtminstone det internationella genomsnittet, måste vi omedelbart börja sänka vårt rekordhårda skattetryck. Vi moderater förordar att det sker i ert takt av 10 miljarder krortor om året och att detta finansieras med besparingar till den del def inte kan ske inom ramen för den ekonomiska tillväxten.

På denna avgörande punkt föreligger en grundläggande skillnad i synsätt mellan socialdemokrater och oss moderater. Vi är beredda aft myndigförklara Sveriges vuxna medborgare gcrtom aft låta dem själva bestämma över crt

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

betydligt större del av ersättrtingen för sitt arbete. För oss är uttrycket "Mau skall kurtrta leva på sirt lört" ert bjudaude paroll.

Mert regeringspartiet söker tvärtom hindra vanliga människor från aft vidga sirt valfrihet och sitt oberocrtde. Det förefaller som om irtdividuella förmåner av olika slag kan tillåtas ertdast så lärtge de åtnjuts av ett fåtal. Men rtär samma chanser öppnas för folk i allmänhet, då störtar socialdemokraterna fram med skattehöjningar eller rentav förbud.

Så länge möjligheten fill frivilliga pensiortsförsäkrirtgar utnyttjades av endast crt lifcrt grupp välbeställda toppmän i närirtgslivet, fick det passera. Men rtär fler började spara för sirt ålderdom på detta sätt och det t.o.m. blev föremål för kollektivavtal, då slog regerirtgert till med crt pcrtsiortsskaff.

Rätten att på förmånliga villkor teckna aktier i det egna bolaget var länge förbehållen de högsta direktörerna. Men när vinstandelssystem för alla anställda blev populära, då blev det också aktuellt med en särskild vinstandelsskatt. Nästa steg i utvecklingert blev att systemet med kortvertibler spreds till löntagare utanför chefsskiktet. Helt följdriktigt har socialdemokraterna i skatteutskottet nyligen begärt en skatteskärprtirtg.

När det blev populärt i alla samhällsskikt att bo i småhus, höjdes också kostnaderrta successivt med allehanda pålagor, blartd vilka dcrt tilltänkta ändringen av fastighetsskatten endast var en i raden och - om socialdemokraterna får sitta kvar- säkert infe den sista. Allt fler människor efterfrågar bostadsrätter, och många hyresgäster vill friköpa sina lägenheter. Men häromdagen fick vi veta aft jusf de som bor hos allmännyttan i praktiken skall utestängas frårt rättert aft förvärva lägenheten som sin egert.

Det har lyckats socialdémokraterrta rätt lärtge att på detta sätt spela på den svenska avundsjukan, att sätta förstelnande likriktning framför självförverkligande och variationsrikedom, att i stället för att driva på den svertska välståndsöknirtgert försvaga dess drivkrafter.

Vi moderater kommer att använda det dryga år som återstår till nästa val för att påvisa dessa konsekvertser av socialdemokratisk polifik. Vi skall klargöra vad ett byte. av regering skulle betyda för mänrtiskors frigörelse frårt förmyrtderi och styrrting uppifråu.

Med det artförda, herr talmart, yrkar jag bifall fill de reservafioner i firtansutskottets betärtkartde rtr 30 som har moderater blartd sirta urtderteck-rtare.

Anf. 2 ANNE WIBBLE (fp);

Herr,falman! Den ekortomiska debatten har på senare tid kommit att handla mycket om fillväxt. Nästan alla säger sig vilja ha högre fillväxt. Men det finns de som hävdar atf ert hög BNP-ökrtirtg bara leder till sämre välfärd gertom sämre miljö, mera stress, ökade regiortala problem öch likrtaride. Jag artser att ett sådartt synsätt är felaktigt. Snabbare tillväxt kart mycket väl förenas med kraven på bättre miljö och ett märtskligare arbetsliv. Tekniska irtrtovafioner som renar luft och vatten eller ökar utbytet av råvaror kart skapa både ekortomisk tillväxt och crt bättre miljö. Det är i själva verket så att en polifik som motverkar fillväxt kommer aft försvåra kampen för en bättre miljö, genom att de ekortomiska resurscrua för miljöskydd blir helt ofillräckliga.

På likrtande sätt förhåller det sig med den påstådda motsäffrtingen mellan hög fillväxt och regiortal balarts. Ävcrt i detta fall skapas mer resurser för aft sprida fillväxtcrts resultat till hela lartdet just gcrtom ert hög ekonomisk tillväxt. Utan fillväxt finns ingen resursökning att sprida eller fördela.

Det firtrts också en och annan som anser att vi här def så bra i dag i Sverige att vi kanske infe behöver mer. Men de flesta vanliga människor tycker inte så ~ och det med rätta. De vill ha mera. De som är arbetslösa vill ha jobb. De som har jobb vill ha högre lört. Mårtga vill ha mer och bättre sjukvård, bättre utbildrting åt barnert, mer tid för att vara tillsammarts med dem, bättre möjligheter för dem som tillhör vad vi i folkpartiet kallar det glömda Sverige.

Jag vill bara rtämrta etf litet exempel. Det sägs ofta att pcrtsiortärer med bara folkpcrtsiort och pensionstillskott irtte betalar någon skatt. Det är sant för vissa, men inte för alla. Dcrt som har en sparad slant eller ett eget hem måste ofta betala skatt på folkpensionen. Och det behöver inte vara några våldsamt stora besparingar eller flotta villor det handlar om - det räcker rned etf ganska blygsamt värde. De pensionärerna tycker med rätta att reglerna i dag är orättvisa. Def finns många andra exempel på sådana orättvisor som det kärtrts angeläget att kunna ta bort. Det enda sättet att göra det är genom hög tillväxt - bara genom atf hela kakan ökar kan alla få mer.

Tillväxten i dag är tyvärr inte särskilt hög. Vi ligger faktiskt gartska lårtgt rtcri dert s. k. tillväxfligart. Vi ligger också betydligt sämre fill rtu än under 50-och 60-talen. Då hade vi tillväxttakter på både 3 och 4 % eller mer per år. För rtärvarartde pcrtdlar takten mellan 1,5 % och 2 % per år. Förra året blev def bara 1,3 %.

Vad kart mart då göra för att öka dcrt ekortomiska tillväxten? Def första man måste vara klar över är att vi politiker genom att trycka på rätt knapp här i kammaren inte kart skapa mer fillväxt. Vad vi kart göra, gcrtom atf trycka pä rätt krtapp här om några timmar, är att se till att enskilda märtrtiskor får möjlighet att skapa tillväxt. Alla rtiärtrtiskor har idéer om förbättrirtgar och rtyheter - de må sedan arbeta som sjukvårdsbiträden, lågstadiclärare, professorer i teoretisk fysik eller forskare i informationsbehandling. Det gäller att ge alla dessa människor möjligheter att få utlopp för sina idéer, att få pröva dem. För att de skall få göra det krävs rätt många förändrirtgar i de regelsystem som samhället sätter upp.

I det ekonomiska livet måste vi förärtdra dcrt ekortomiska politiken så atf det ges bättre förutsättningar för enskildas kreativitet.

Herr talman! Jag vill betorta aft det egerttligen irtte hartdlar om kortsiktig stabiliserirtgspolitik utan om en lårtgsiktig strategi för kreativitet och tillväxt. Det är om dertrta lårtgsiktiga strategi som debattert om dcrt ekonomiska politikens riktlinjer borde handla. Det är dert lårtgsiktiga strategirt som är viktig för att lägga fast kurscrt - sedan kan den kortsiktiga sfabiliscrings-politikcrt tillåtas ge krusrtirtgar på ytan, men krusningarrta bör helst helst hålla samma kurs som den långsiktiga politiken;

Dagens politik uppfyller inte dessa krav. Krusningarna verkar gå åt en massa olika håll, och rtågort lårtgsiktig strategi.är svåraff finna. Socialdemokraterna, överger förslag utan vidare och ärtdrar uppfattrting litet hur som helst, sanrtolikt för atf kunna sitta kvar vid makten. Fastighetsskattert övergavs. Principerrta för statsbidragsmirtskningen till kommurterna över-

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

gavs. Bilaccishöjrtingcn går delvis åt för att öka ufgiffsanslagen till kollektivtrafiken. Jag menar aft detta är en ganska vinglig politik.

Den långsiktiga strategi som behövs finns beskriven i den gemertsamma borgerliga reservatiortCrt 1. Dert firtrts också gartska väl analyserad i årets långtidsutredning. Långtidsutredningen tar upp främst tre aspekter; skaftesystemet, flexibiliteten på marknaderna och den offentliga sektorns produktivitet. På dessa områden finns med dagens socialdemokratiska politik en rad fillväxfhinder som vi i folkpartiet tillsammans med moderaterna och centern vill avskaffa. Socialdemokraterna säger sig också vilja ha tillväxt. Det vill de nog egentligert, men de saknar en gcrtomfärtkf strategi. Def som everttuellt görs på rätt sätt görs för sertt och motvilligt, och allt som oftast tas steg fillbaka åt fel håll.

I fråga om skattepolitikert handlar def främst om atf sänka marginalskattcrrta och mirtska de srtcdyridande skatfekilarna. Vi i folkpartiet vill sänka marginalskatterna till 40 % för flertalet hclfidsarbcfandc och sätta stopp vid 50 %. Alla får då behålla minst hälften av en extrairtkomst eller crt inkomstökning. Då minskar skattekilarna högst avsevärt. Enligt studier som refereras i långtidsutredningen, och vars resultat också stämmer väl med sunt förnuft, ökar då utbudet ay arbetskraft liksom produktionsmöjligheterna. Det blir ett rejält lyft i tillväxten, kanske på flera procentenheter. Ökningen motsvarar i runda tal ett par tusen kronor per vuxen svensk, så den är ingalunda föraktlig. Produktionsökningen kan användas för förbättringar av skilda slag inom dcrt offerttliga sektorrt eller för skattesärtkrtingar eller en kombinafion därav.

Herr talman! Dagcrts margirtalskatter är alltså ertligt samstämmiga uppgifter alldeles för höga. Vem är det som har drivit upp margirtalskatterrta och det totala skaftetrycket till dagens höga nivå? Det är socialdémokraterrta. Det är inget naturligt inslag i socialdemokratisk politik att kämpa för lägre marginalskatter. Vem är def som ständigt motsatt sig ett inflationsskydd så atf temporärt sänkta margirtalskatter också skall bli permartent lägre? Det är också socialdemokraterna. Kan man tro på att socialdemokraterna nu har frigjort sig från årtiondcrt av förre firtartsmirtistern Gunnar Strängs skattepolitik? Jag tillåter mig atf känna en viss skepsis.

Nästa förändring som krävs är enligt långtidsufredningen en ökad flexibilitet på marknaderna. Det betyder aft man måste fa bort många stelheter. Vem är det som har skapat dessa sfelhefer? Vem håller envist fast vid reglerirtgar -t. ex. prisreglerirtgen och valutaregleringen? Vem värnar om stafliga pekpirt-rtar fill kommurter och lartdstirtg? Vem vill styra näringslivets investeringar så aft de utförs "rätt"? Vem vill ha ett stort kollektivt sparande, hellre än enskilt sparande hos företag och hushåll? Vem motsätter sig infcrtsivt införande av miljöavgifter som skulle skapa marknadsmässiga incitament för en bättre miljö?

Svaret på dessa och mårtga artdra frågor är att det är socialdemokraterna. Det framgår med önskvärd tydlighet när t. ex. statsministern frigör sig från det ekortomiskt nödvändiga och låter ideologin tala. Det hände t.ex. på Livsmedelsarbetareförbundets kortgress för något år sedan, när Ingvar Carlsson talade orn cenfralstyrnirtg och planering av investeringarna eller när han argumenterade för pensiortsskatten som ett utflöde av medborgarrätten

som han satte i motsatsställning till den enskilda äganderättert.

Herr talmart! Dert 30 jartuari var det fjärde gåugen sedan regeringsskiftet Som .socialdémokraterrta införde prisstopp. Frågan om prisreglerirtgars negativa effekter har vi debatterat många gånger. Alla vet att prisstoppet förr eller senare måste tas bort. Jag hoppas att finansmirtisterrt i dagcrts debatt kart ta tillfället i akt för att säga att det rtu skall tas bort. Prisstoppet iunebär en direkt uppmauing att köpa nu innan priserna stiger.

Herr talmart! Def tredje område som långfidsufrcdnirtgcrt särskilt framhåller gäller den offentliga sektorns produktivitet. Där handlar det enligt folkpartiets menirtg om aft få irt mycket större inslag av konkurrens. Men vem är det som crtvisas med att avskärma den offentliga sektorn från sådan konkurrerts? Vem är det som stärtdigt talar om fördelrtirtgspolitiska motiv irtom vård, omsorg och utbildning, utan att låtsas förstå att detta inte har def ringaste att göra med vem som producerar tjänsterna i fråga? Det är socialdemokraterna.

På dessa och andra områden försöker nu regeringert ge irttryck av att man har ändrat sig. När det f. ex. gäller marginalskatternas betydelse för avtalsrörelsen säger socialdemokraterna sig nu ha insikt om att man måste sänka marginalskatterna för atf t. ex. underlätta avtalsrörelsen. Men när vi i folkpartiet lägger fram sådana förslag röstas de ned. Så var det med dert irtsiktcrt.

Socialdémokraterrta säger sig rtu ha insikten att mart irtte bör ytterligare höja arbetsgivaravgifterna för aft finartsiera dyra utgiffsprogram. Detta står att läsa i kompletteringspropositionen. Men så sent som under denna vår har majoriteten i kammarert höjt sjukförsäkringsavgiften för att fiuartsicra timsjukpennirtgsreformert, och delpensionsavgiftcrt kommer froligert atf Srtart behöva höjas för att betala för den nyligert beslutade höjningen inom delpcnsioneringcrt. När vi i folkpartiet föreslår att timsjukpenningsreformen skall firtansieras genom omprioriteringar på utgiftssidan röstas förslaget ned. Så var def med den insikten.

Socialdemokraterna säger sig nu ha iusikt om att man infe bör höja skattetrycket. Det har de sagt sedan 1982 och sedan dess har skattetrycket i verkligheten höjts från litet drygt 50 % fill ungefär 53 %. Bara nu i kompletteringspropositionen föreslog regeringen en rejäl höjning av fastighetsskatten, höjrting av bilaccisen, höjnirtg av omsättningsskaffcrt för aktiehandelrt och höjrting av tullavgifterna. Tillsammans skulle dessa skatte-höjrtingsförslag som regeringen presenterade på sikt ha givit mer än 3 miljarder kronor i ökade skatter. Så var det med den insiktert.

Socialdemokraterna säger sig nu ha kommit till insikt om att produkfiviteten i dcrt offerttliga sektorn måste öka. Men att döma av uttalandena i kompletteringspropositionert mcrtar mart att det bara bör ske om löneökningarna i den offentliga sektorn blir för stora, dvs. går utöver det utrymme som finansministern förmodligen kommer att slå fast. Aft det skulle kunna firtrtas ett allmänt intresse av aft produktiviteten höjs i den tredjedel av ekonomin som produceras inom stat, kommun och landsting har tydligen inte fallit dem in. Detta trots de studier som visar att produktiviteten har sjunkit under de senaste decertnierna i den offentliga sektorn. Så var det med den irtsiktcrt.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m, m, .

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m, m.

Herr talman! I måndags kväll strax för kl. 11 diskuterade vi här i kammaren ett annat betänkande från firtansutskottet som jusf handlade om konkurrens mellan offentlig och enskild produktion. Jag sade då att firtansutskottets majoritet inte kan skilja mellan fördelningspolitiska motiv för finansiering av vissa sociala tjänster och ert konkurrensfrämjande enskild produktion av samma tjänster. Slutsatsen från socialdemokraternas talesman då var alldeles klar - det skall vara offentlig monopolproduktion i fråga om sociala tjänster. Högre produktivitet genom konkurrerts frårt ertskilda alterrtativ gav hart uppertbarligert inte mycket för. Så var det med dén irtsiktcrt.

Jag vjll citera en arfikel av PK bankens chefsekonom, socialdemokraten Nils Lundgren. Han skrev i Svenska Dagbladet nyligen; "De ideologiska invändningarna är infe alls så starka som många tror. Även den som vill att vi skall få vår sjukvård i offentlig regi accepterar att medicinerna kommer från Astra och Pharmacia, att hygienartiklar komrner från Mölnlycke, att Skånska och SIAB bygger sjukhusen, atf instrument och skalpcller kommer från tyska privata företag." Hans slutsats av detta är densamma som många andra har dragit, rtämligert: "Mera farttasieggartde vägar är aft ändra organisatiortCrt så att ert mycket större del av de artställda i de verksamheter som i dag är statliga får arbeta uuder koukurreus." Def vore tackrtämligt öm Arne Gadd kunde tala om i dag att han förstår denna grundläggande skillnad mellan finansiering och produktion. Jag tror nämligen aft han fakfist inser detta, men då, herr talmart, blir det helt omöjligt att försvara dert offerttliga produktionen i offentliga monopol - annat än med ideologisk blockerirtg. Där finns en avgörande skillnad gentemot folkpartiet, som vill öppna för och sfimulera fram fler enskilda alterrtativ.

Herr talmart! Frågart om den offentliga sektorrts produktivitet har inte bara effekter på den långsiktiga tillväxtert, utart dcrt har också implikationer för finartsmirtisterrts lörtepolitik på'dcrt offerttliga sidart, de s.k. cash limits. Finansmirtisterrt vill sätta etf tak för lönekosfnadsökningen i dert statliga sektorn och vill att kommuner och landsting gör detsamma. Om avtalen sedan i praktikert blir dyrare än vad finansmirtisterrt har bestämt - för mart kart säkert utgå från atf de inte blir billigare - säger han att detta får mötas med rationaliserirtgar och besparingar. Detta är ett bakvänt resonemang. Risken är stor atf man då inte firtrter dessa ratiortaliserirtgar och produktivitetsökningar, utan vad som händer är att kosfnadsökrtingen övervältras på kunderna, på de individer och företag som utnyttjar myndigheternas tjänster. Det blir längre hartdläggrtirtgsfider, kösystem, stigande väntetider och sämre kvalitet. Och eftersom det saknas alternativ har kunderrta irtget val annat än att finna sig i försämringarna.

Jag vill även i detta sammanhang citera den rtämrtda artikeln av Nils

Lundgren: "--- förslaget om budgeftak för offentligartställda är därför

förknippat med betydande risker för kvalitetssärtkrtirtg i dcrt stafliga sektorrt. Skälet är aft dess tjärtster inte produceras under konkurrerts."

Det är tydligen socialdcmokraterrtas avsikt aft om lörtcfaket irtte håller så skall det bli försämrirtgar i verksamheten. Vi i folkpartiet tycker atf def vore mycket bättre atf sfimulera fill ökad produktivitet - genom att tillåta enskilda alternativ - just för att undvika att servicen försämras.

Regeringens oförmåga att begränsa de offerttliga transfererirtgsutgiftefna irtrtebar också att besparirtgskravcrt faller så mycket hårdare på dert övriga delcrt av de statliga utgifterna. En del av dessa andra utgifter är sådana som måste skötas av staten - försvar, tull, rättsväsen, polis etc., dvs. sådant som är ren myndighetsutövning. Det är också en rtcgativ effekt av dcrt förda politikert.

Ävcrt i fråga om förslagcrt om lörtebildrtingcrt i allmärthet resortcrar regerirtgen på ett bakvänt sätt. Man konstaterar först att det är centralt att få ned lönekostnadsökningen. Det är ingen nyhet. Sedan sägs att läget inför avtalsrörelsen 1988 är mycket bekymmersamt, framför allt på grund av den höjnirtg av arbefsgivaravgifterrta som riksdagert på regerirtgens förslag har beslutat om. Därigenom har mart redart infecknat urtgefär 1 procentenhet av de 3 som enligt lårtgfidsufredrtirtgcrt finns tillgängliga. Def är värt att notera att den dämpning av lönekosfrtadsökningcn som regeringen tror på för innevarande år - till ca 5,5 % - inte innebär att en anpassning sker till utvecklingen i våra viktigaste kortkurrerttländer. Detta markeras både av socialdemokraterna och av den borgerliga mirtorifefcrt i utskotfet.

Inför 1988 är läget alltså "mycket besväriigt" för aft anvärtda majoritetcrts egna ord. Det står så här i betänkandet: "Def är därför av stor .vikt att om möjligt åtgärder vidtas och incitament skapas för aft underlätta avtalsförhandlingarna. " Jag instämmer i det. Men sedan kommer majoriteten genom någort egertdomlig tartkeverksamhet - eller kartske srtarare brist-på tartke-verksamhef - fram tillatt irtgerttirtg är möjligt atf göra. Detta, herr talmart, är irtte sartt. Det är fullt möjligt aft både ta bort arbetsgivaravgiftshöjningen och ytterligare sänka marginalskatterna till 1988. Men det måste göras nu. Def enda som krävs är vilja.

Vad regerirtgert rtu har är - som vi uttryckt det i reservafiort 5 - crt bakvärtd politik. Om avtalet blir måtfligt skall man i efterhand ge arbetsgivarrta crt extra bonus genom aft sänka arbetsgivaravgiften. Om avtalet blir alltför högt är regeringen beredd aft ytterligare urholka konkurrenskraftert gcuom att låta avgiftshöjningarrta slå igenom. Det är en kortstig politik, som sannerii-gert irtte underlättar avtalsrörelsen.

I fråga' om vårt krav på sänkta margirtalskatter redart 1988 säger socialdémokraterrta i utskottet att detta skulle få "motsatt effekt mot vad folkpartiet vill upprtå". Men finartsmirtistern har ju själv argumcrtteraf för att särtkta margirtalskatter skulle underlätta avtalsrörelsen, visserligcrt 1989 eller 1990, men det som är rätt då kan ju rimligen inte vara fel 1988. Vad det handlar om är nog atf socialdémokraterrta i utskottet helt enkelt inte vill genomföra vad de kallar en "isolerad sänknirtg av margirtalskatterrta". Detta bekräftar dét intryck som gavs i en irttervju med finartsmirtistern i Svenska Dagbladet nyligen, nämligen atf det egentligen är försämrade avdragsmöj-lighefer som socialdemokraterna är intresserade av.

Jag vill därför fråga utskottets talesman:

- Är ni beredda att medverka fill en margirtalskattesärtkning?

- Är ni beredda att öka flexibiliteten på marknaderrta gcrtom att ta bort regleringar m.m.?

- Är ni beredda att öka kortkurreusen i produktionen av sociala tjänster genom enskilda alterrtafiv?

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m,m.

Prot. 1986/87:137 Om svaret på dessa frågor är nej-hur i all sin da'r skall ni bära er åt för atf
5 Juni 1987 öka tillväxten i den svenska ekonomin?

Med det anförda, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerrta 1,4,5,

Den ekonomiska politiken m, m.

8, 9, 10, 12, 14 och 19.

Anf. 3 NILS G. ÅSLING (c);

Herr talmart! Det kart måhärtda vara befogat att under vårriksdagens sista arbetsplenum, dcrtna dag av sommarlov och betygsäffnirtg, göra crt summering också av den ekortomiska politikert.

Firtartsmirtistern sammarifaftar själv i inledrtirtgert till den reviderade finansplancrt med att säga aft vår kostrtadsnivå ligger över omvärldens och atf tillväxten i alltför stor utsträckrting används för konsumfion och i aUtför ringa män till kapitalbildning. Kritiken mot den förda ekonomiska politiken har heller infe uteblivit. I går hörde vi hur dcu tredje vägcrts ekonomiska politik dömdes ut ganska oförblommerat av LO;s ordförande Stig Malm.

Jag tror - och def är kanske den väsentligaste slutsatsen av vårriksdagen -atf regeringen misslyckats i så stor utsträckning därför att man haft fel strategi. Med en överraskande okänsla för politiska realiteter och för mänrtiskors vardag har man sökt tuvhoppa gcuom vårriksdagen, och resultatet är avslöjande. Utskottsmajoriteten säger i sina kommentarer fill budgetarbetet;

"Vårens budgetarbete i riksdagen har visat att det föreligger betydande svårigheter att uppnå breda lösningar kring olika besparingsförslag."

Majoriteten bryr sig emellertid inte om varför det blivit så, utan konstaterar att mycket av regeringens förslag haft karaktär av provisoriska lösningar.

Får jag nu, herr falman, också som ett försök till summering, uppehålla mig vid inriktningen av den ekonomiska politiken. De traditionella målen för denna har varit och är hög tillväxt, stabilt penningvärde, jämn fördelning, full sysselsättning och balans i utrikesbefalningar.

Låt mig börja med fillväxfmålet. Sveriges tillväxt startnade under 1986 på 1,3 %, dvs. baralitetdrygthälften av den genomsnittliga tillväxtert i OECD. Med dertrta siffra ligger Sverige i gärdsgårdsserien bland industrinationerna.

Som vi i centerrt ser det är dock dert låga tillväxtert kartske infe def allvarligaste problemet i sig. Det är vad denna utveckling kan föra med sig pä sikt som är det allvarligaste. Fortsätter den låga tillväxten, kommer budgetunderskottet att öka igen och arbetslösheten att gå upp mot 4 % - om man får tro de prognoser som finartsdepartemerttet självt har producerat. Dessutom är tillväxtens sammansättrtirtg i hög grad oroartde. Alltför litet irtvesterirtgar och export, och alltför mycket kortsumfiou och import - det är en sammanfattrtirtg av situatiortCrt på tillväxtsidart.

Regeringen förutspår nu en tillväxt i ekonomin på 2,1 % under nästkom-martdc år. Den svaga utveckling som väntas internationellt gör aft detta förefaller vara tilltaget i överkant. Hur det må vara med den saken får framtiden utvisa. Sanrtirtgert är ändå aft socialdemokraterna hittills har misslyckats med tillväxtmålet.

Def andra målet är full sysselsättning. Den öppna och den dolda arbetslösheten var tillsammans 3,9 % under den borgerliga regeringsperio-

den, som ju ofta åberopas i sammarthanget. Motsvarande siffra har uuder den hittillsvarartde socialdemokratiska periodert varit 5,3 %. Här skall tilläggas att def under de borgerliga regcringsårcrt rådde den djupaste recessioncrt sedart 30-falet, irtte bara i svcrtsk ekortomi utan i europeisk, och aft den socialdemokratiska regeringsperioden har sammanfallit med crt lång internafionell högkonjunktur. Ändå har arbetslösheten i realifcten ökat Urtder det socialdemokratiska regerirtgsirtnehavet. Sanrtirtgert är alltså atf socialdémokraterrta misslyckats även med målet full sysselsättnirtg.

Def tredje målet är stabilt pcrtningvärdc. Här kan vi konstatera att inflafiortcrt under den socialdemokratiska periodert sjuukit betydligt, vilket jag ber att få gratulera finansministern till. Om man emellertid ser till dess roll i det stora sammanhanget, nämligert hur vår kostrtadsufvecklirtg ser ut jämfört med omväridens, finner man atf inflationstakten i Sverige varje år sedan regeringsskiftet har överskridit omvärldens. Def är ändå detta som är def intressanta, och det är def som avgör vår konkurrenskraft på lång sikt.

Def fjärde målet är balans i utrikesbctalningarna. 1986 blev bytesbalansö-verskoffet 7 miljarder krortor. Inför 1987 förutspår regeringen att detta minskar till 1 miljard kronor. En rad omständigheter borde ha gett Sverige ett stabilt överskott i utrikesbetalningarna. För det första devalverades kronan såväl 1981 som 1982. Dessutom barden svenska valutan devalverats ytterligare genom den starka krtyfningcrt till dollarkurscrt, som fallit kraftigt. För det artdra har oljcrtofart gett oss ert förstärkning på omkring 20 miljarder - alltså ett högst substantiellt bidrag fill förbättring av våra utrikesbefalningar. För det tredje kommer oljelagren genom försvarsuppgörelscrt atf säljas ut, vilket beräkrtas ge ert förstärkning av byfcsbalanscrt på omkrirtg 3 miljarder.

Socialdémokraterrta har lyckats uppfylla målet om balans i utrikesaffärer-rta, mcrt sartningcrt är aft detta inte har skett genom den egna ekortomiska politikert utan tack vare en rad lyckliga omstärtdigheter i vår omvärld.

Det femte målet är jämrt fördelrting. Under de senaste åren har antalet socialbidragsfagare ökat dramatiskt. Man kart säga att var femtonde inkomsttagare i lartdet är mottagare av socialbidrag. Samtidigt har arttalef miljortärer ökat kraftigt -. vilket infe minst Stig Malm påpekade i går i sin kritik av den tredje vägcrts polifik. Klyftorna i samhället växer. Detta är självfallet ingerttirtg artnat än ett resultat av socialdemokraternas ekonomiska politik. Regeringen kart irtte skylla på artdra omstärtdigheter. Sartrtirtgen är att socialdemokraterna inte längre har jämn fördelning som ett mål för den ekonomiska politiken - på annat sätt kan man inte tolka dcrt politik som förs.

Finansminister Feldt fortsätter också på den irtslagrta vägert i dcrt skiss till skattereform som han lagt fram.

Finartsmirtistern - och tydligen även folkparfiledarcrt - vill finansiera sänkta marginalskatter för höginkomsttagarna med ett slopat grundavdrag. Folkparfiledarcrt har sagt sig vilja ha ett schablortavdrag, 3 000 kr., lika för alla. Finansministern vill ha ett schablonavdrag på 10 % av inkomsten, dock maximalt 10 000 kr. Det är vad vi känner till av de skisser till skattereform som föreligger.

"Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor", sjungs det i dag här och var ute i vårt samhälle, framför allt i skolorna. Så särskilt stor lust och

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987 -

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

fägring ute i solgasset blir det dock infe för de allra flesta skolelever denna sommar.

Studiemedlen är som bekant inte alltför rikligt tilltagrta, och de är heller inte tänkta atf räcka för mer än de nio månader fermirtcrrta varar. Studenterna förutsätts dryga ut kassan genom att sommarjobba. Grundavdraget och schablonavdrag innebär nu atf de 13 000 första kronorrta är skattefria. Kortkret innebär följaktligen både socialdemokraternas och folkpartiets skisser till skattereform att en vartlig studcrtt kommer att få betala 3 000 kr. mer i skatt om mart gertomför de skattereformer man lanserar. Det är ingen avundsvärd uppgift finansmirtisterrt får i valrörclscrt 1988, då hart skall övertyga om logiken i att höja skatten för studenter för att kurtrta särtka den för höginkomsttagare. Jag tror irtte att lust och fägrirtg kommer att möta hortom när han skall ut och förklara detta i landets skolor, högskolor och universitet. Själv skulle jag nu bara vilja uppmana alla studenter att lägga följande ord till aftonbönen; Bevare oss studenter från ért skatteuppgörelse mellart Feldt och Westerberg.

En dylik skatteuppgörelse skulle också innebära en katastrof för mårtga deltidsarbetande och lågavlönade. Folkpartiefs förslag skulle ge skattehöjningar på uppemot 3 000 kr, per år för 60 % av inkomsttagarna. Särskilt kvinnor kommer att förlora på affären, dels för aft de ofta återfinns i yrkesgrupper med låg lön, dels för att de i större utsträckrtirtg ärt sirta martliga kolleger arbetar deltid, I vissa lågirtkomsfkommurtcr kommer nio av tio kvinnor att få höjd skatt.

Förutom dessa fem traditionella mål för den ekonomiska politiken, som jag här berört, fogade centern i regeringsställrtirtg ytterligare ett mål fill den ekonomiska politiken, nämligen regional balarts. Detta har frårt och till också erkärtts av artdra regerirtgar. Det är glädjartde att utskottsmajoritetert i sin skrivning nu erkänrtcr regional balarts som ett av de ordirtarie målen. Det har inte alltid varit så.

De senaste årcrt har flyttlassert rirtglaf in mot storstadsområdena i allt stridare ström - denna gång inte bara från Norriand, utart frårt hela lartdet. Detta är crt direkt effekt av dert socialdemokratiska regerirtgens ekonomiska politik. Den tredje vägens politik har ute i lartdet på något sätt blivit synonym med flyttlass öch fortsatt befolknirtgskoncentratiort.

Socialdemokraterna lägger gång på gång fram förslag som till sirt karaktär verkar centraliserande i samhället. Man ville spara in på dert kommunala skatteutjämnirtgert. Visserligen gjordes en satsning på Norrland, men denna finansierades genom irtdragrtirtgar i de fattigaste kommuuerrta i söder. Certtern gick emot den typcrt av finansiering. Däremot accepterade vi den fördelnirtgsmässiga profilert med ökade satsrtirtgar på Norrlartd, Bergslagen och Blekinge, men ville finansiera genom indragning i konccrtfrafiortsområ-dena,

I stället för att söka samförstånd med centerpartiet gick socialdemokraterna ihop méd folkparfiet, och gjorde upp om en kraftig besparirtg på kommurterna utan någort regiortal profil. Här visade socialdemokrafin upp sitt rätta regionalpolitiska artsikte.

Centern vill nu också införa ett miljömål för den ekonomiska polifiken. Miljöproblemet är ett högst reellt ekonomiskt problem. Skogsindustrin,

jordbruket och fisket är direkt berörda. Till detta skall läggas produkfions-bortfall, stora kostnader för sjukvård samt korrosion på byggrtader och utrustnirtgar. De sammartlagda miljökostrtaderrta har i vissa sammarthang beräknats till 6 % av bruftonationalproduktcrt, eller närmare 50 miljarder kronor. Ekonomi och ekologi är ingerttirtg artnat än två sidor av samma sak,

Sanningcrt är att socialdemokraterna står lamslagna inför denna problemafik,.Svavelutsläppen ökar för första gåugcrt på tio år med stora effekter på skogsfillväxten som följd. För atf minska miljökostnaderna krävs ingrepp genom ett införande av miljöavgifter. I dag får andra ärt producertter och konsumenter bära kostnaderrta för förorertingarna. Dessa kostnader måste återföras till producenfert dels för att priset skall reflektera hela produkfions-kostnaderi, dels för att stimulera till renirtgsåtgärder.

Certtern har därför i motioner under våren föreslagit att miljöavgifter på svavelutsläpp skall införas. Vi har också tillgodoräknat oss dessa intäkter i vårt budgefalternafiv eftersom de är en reell irtkomst. Vi har emellerfid fått kritik frårt majoriteten, som hävdade atf man irtte skall använda sig av en skattebas som man önskar skall minska.

Från majoritetcrts sida glömmer mart då atf def j detta förfarande finns en infäktssida. Minskade utsläpp ger visserligen minskade skatteintäkter, men det ger också mindre kostrtader försjukvård och korrosion. Ändamålet med miljöavgifterna är ju att åstadkomma en bättre miljö. E)et ger dessutom ökade skatteintäkter på grund av färre sjukdagar och bättre förutsättnirtgar för skogsbruk, jordbruk, fiske och fritidsliv. Om mau gcrtom olika miljöavgifter skulle kunna minska miljökostnaderna med 10 %, skulle detta ge en samhällelig intäkt på 5 miljarder.

Herr talman! Jag har i mitt försök till summering av vårriksdagért tvirtgats kortstatera aft dcrt tredje vägcrts polifik slagit fel på område efter område. Etf mycket påtagligt bevis är en onödigt hög räntenivå här i landet. Def kan sägas vara riksbartkcrts, mert också marknadens, tysta men ärtdå illustrativa .kommerttar till regerirtgens alltför svaga finartspolitik. Man får ibland intrycket av. aft regeringen vill skylla den svaga finanspolitiken på en illasirtrtad opposifion. Men så är det rtaturligtvis inte. Den är nämligen helt och hållet en produkt av bristartde politiskt hartdlag frårt regeringens sida. Under vårriksdagen har vi i finansutskottet också kurtrtat kortstatera att det också beror på ert rigid låsrting i vissa politiska frågor, helt enkelt en dålig . beredskap när det gäller att föra crt dialog för samförstånd pch för posifiva lösnirtgar av de samhällsekonomiska spörsmålen.

Den höga rärttårt är emellertid bara ett symtom i märtniskors vardag på regeringerts misslyckartden. Ert artrtart illustratiort är ufslagningcrt av bygder och arbetsplatser och dcrt starka koncentratiortert i samhället. , Den tredje vägens politik har blivit syrtonym med flyttlass, utarmnirtg av .glesbygd, bostadsproblem i storstad och tätort och med crt bristande vilja att ta itu med och en, hartdfallenhet att hantera centrala och artgelägna miljöproblem.

Herr talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till reservationerna 1,3,6, 10, 15 och 18 i finansutskottets betänkande nr 30,

Prot. 1986/87:137 5juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m:

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Deri ekonomiska politiken m.m.

Anf. 4 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk);

Herr talman! Det är lika bra att börja med att säga aft jag kommer att överskrida den anmälda falarfidcrt litet grand. Men jag skall försöka hålla det inom rimliga gränser.

Normalt sett borde ert sådan här avslutningsdcbaff som gäller kompletteringspropositionert egerttligen kunna avgränsas till de punkter där man skall komplettera budgeten. Den borde inte kräva alltför många rtya ställningstaganden eller initiativ eftersom vi redan i januari lägger fast vår syn på den ekonomiska politikcrts irtriktrtirtg. Om man emellerfid ser aft en regerirtg är helt oförmögen eller ovillig att utifrån de faktiska omständigheterna förändra sin politik eller ta några nya irtitiativ som rimmar med verklighetcrt eller det som mart tycker borde vara riktig politik, måste mart upprepa sirt krifik även i en kpmpletteringsdebatt.

Jag tycker nu att det har mognat fram en situafion där mau allvarligt måste ifrågasätta regeringens vilja, alternativt förmåga, att föra något annat än en åtstramningspolitik, som främst är riktad mot den gemertsamma sektorn. Kritiken är nu stark även inom socialdemokratiska och socialdemokrafiskt behärskade organisationer.

Missnöjet med finartsmirtisterns ekonomiska pohfik tränger sig fram. Det går inte längre att täta varje missnöjesläcka med atf hänvisa till budgetunderskottet. Det argumentet håller på att förlora i värde, i samma takt som budgetunderskottet nu minskar.

När budgeten lades fram i januari beräknades budgetunderskottet för budgetåret bli ca 37 miljarder kronor. 1 kompletteringspropositionen anges ca 30 miljarder som ett troligt belopp. Nu finrts det beräknirtgar som visar att budgetunderskottet kommer att bli 26—27 miljarder kronor, dvs. ca 10 miljarder under dert nivå som beräknades i januari.

Läget är så pass förärtdrat atf statsministern i våras hade råd att göra ett lappkasf och springa ifrån sina förslag på bostadsområdet, där regeringen hade räknat med budgetårsinkomster på mer ärt 2 miljarder, irtte första året men i fortsättningen. Detta var naturligtvis en framgång för hyresgästerna-som hade framtvirtgats av att oppositionspartierna, visserligen frårt olika utgårtgspurtkter mert ärtdå gemertsamt, yrkade avslag på regerirtgens förslag på bostadsområdet.

Socialdemokraterna hade kunnat lägga fram ett bättre förslag tillsammans med vpk som både hade gett samhället inkomster, hållit tillbaka hyrorna och skapat rättvisa på området. Regeringen hade kunnat förstärka statens inkomster om den hade velat, men regeringen bedömer nu uppenbarligen läget så att den kan springa ifrån ett par miljarder utan att det gör någortting.

Mart Urtdrar varifrån alla motiv för en attack mot den gemensamma sektorn kommer. Regeringens spariver har gått så långt att den under våren har tagit tillbaka från kommunerna def som först släppts fill för att förbättra på skolans ohiråde. När det gäller dert kommurtala skatteutjämningen har regeringert handlöst kastat sig i armarna på folkparfiet för att spara 1,7 miljarder kronor, när dcrt hade kurtrtat skapa ett mera rättvist skatteutjämningssystem och en bättre regional utveckUng.

Denna iver att på etf område kasta sig över och i samarbete med borgerliga partier bekämpa den gemensamma sektorns fillväxt och i ett anrtat fall bara

lämna inkomster hur som helst, bara därför att det är mofigt när partierna stödjer andra förslag än regeringerts, stämmer dåligt övercrts.

Vpk anser att samhällets finanser kan förbättras genom en rättvis beskattning av kapital och förmögertheter och gcrtom kamp mot en ökad spekulation och mot den utsugning som sker på olika områden. Vi har inte gjort det till princip, som regeringen har gjort, att i huvudsak försöka förbättra budgetsaldot genom att anvärtda dcrt offerttliga sektorns finanser och ekonomi som något slags timglas som kan vändas, där det rinner över pengar från den kommuuala sektorn till staten, och sedart säga att finartserna har förbättrats. Därmed skapas samfidigt problem - i varje fall förhindras en berättigad fillväxt och rtödvändig utveckling av kommunsektorn.

Det skulle vara mycket intressant att få en närmare förklaring till att regeringen inte låter den gemensamma sektorn utvecklas bättre, mot. bakgrund av de ertorma behov som där finns. Pengar finns uppenbariigen i samhället. Om regeringen väljer att på ett riktigt sätt finartsiera sina åtgärder finns det utrymme för deri gemensamma sektorn att expandera.

Den gemensamma sektorns expansion och den efterfrågart sorn uppstår där är inte vilken efterfrågan som helst. Det kan infe sägas vara en privatledd konsumtionstillväxt, som man är orolig för i andra sammanhang, utan det är en fillväxt som är socialt, samhällsekonomiskt och fördelrtirtgspolitiskt riktig, samtidigt som dcrt i huvudsak värtder sig mot inhemsk produktion. Det är en inhemskt styrd efterfrågan som borde vara intressant för den socialdemokratiska regerirtgen:

Transrtationaliseringen av ekonomin ökar mycket starkt, med regeringens goda mirtrtc och direkta stöd. Mart har i nyliberal anda avreglerat och släppt krav som förut gällde för utlartdsirtvesterirtgar.

Tillstånden för utlartdsinvesteringar har i löpande penrtirtgvärde nära nog fördubblats mellan 1985 och 1986, och under 80-talet har investeringarna, mätt på samma sätt, niodubblats.

Det finns alltså enorma ekonomiska resurser, som har skapats under den tredje vägens period men som inte har använts för utveckling av samhället genom en förbättring av samhällets ekonomi eller irtvesteringår i tillräcklig grad här hemma i de regioner som utarmas. Dessa resurser har i stället tillåtits fara över landets gränser ut till uflandsirtvestcringar.

Man kan diskutera skäl för och mot utlandsinvesteringar; i vilken grad de är samhällsekonomiskt nyttiga, hur mycket som är rimligt osv. Jag är beredd att föra deu diskussionert. Jag säger, inte direkt nej fill utlandsirtvesteringar,, om någon tror det, men det måste vara någon måtta på utvecklingen.

Om man ser på utvecklingen under 80-talet, uuder dert period som kart överblickas gartska bra och då socialdemokraterna har haft regeringsansvaret, finner man att ökrtingstakten har varit crtorm, samtidigt som regeringen i kompletteringspropositionen klagar över att de inhemska irtvesferirtgarna sviktar, att dé inte är tillräckliga och att tillväxten i vårt land har en felaktig sammansättning - det är för litet kapitalbildning, för litet investeringar. Ja, tacka för det, när ert så stor del av investeringarrta görs utomlartds!

Samtidigt som företagen har berikat sig och det har växt fram en stark likviditet till följd av den tredje vägens politik, där lönekosfrtaderna har pressats ned och den gemensamma sektorn har hållits fillbaka, har detta givit utrymme för en enorm spekulafion.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987 '

Den ekonomiska politiken m.m.

Nu duger def iute längre med utsugnirtg gcrtom ägartde av produkfionsme-del på gammaldags indusfrikapitalistiskf vis eller gcuom spekulatiort i mark och bostäder, :som också är mycket vartligt och som har ökat. Nu skall det vara optiorts- och terminskontrakt som byter ägare på en helt nyskapad börs. Det är eh hartterirtg som ertligt mirt mertirtg irtte skapar rtågot som helst värde för samhällsekonomin.

Alla dessa spekulafionsvinster måste tas ur produktionen. Det har slarvigt uttryckts så, även från regeringshåll, att detta närmast är en artgelägerthet för . spekulartterna som byter pengar med varartdra, där den ena vinner och den andra förlorar, men det är ett felaktigt synsätt. Inga värden kommer ur intet eller genom ätt mart byter pertgar med varartdra. Allt värde som är föremål för spekulatiort är resultat av produkfion, och på så vis är de här. nya spekulafionsirtslagen en förstärkt variartt av utsugning av arbete och vanliga mänrtiskors ekortomi: Det borde vara ett regeringsintresse att motverka dessa nya tendenser till spekulation, om regeringert artser att irtvesterirtgsrti-vårt är för låg och samhällsekonomin behöver filiföras pengar.

' När def gäller mark och bostäder kan jag passa på att säga,god morgon till
bostadsministerrt, om han hör detta - annars har han möjlighet att läsa
protokollet. Han har ärttligen lagt fram ett förslag som skall förhirtdra
spekulatiort i allmärtrtyttarts bostäder, och jag vill urtderstryka att det är
mycket bra atf hart kommer med ett sådant förslag - jag skall infe bara skälla
på regeringen: . "

Innan jag går in på vårt partis mera långsiktiga syn på den ekonomiska, politiken vill jag kommentera några, inte direkt nyheter, men inslag i kompletteringspropositionert som har förstärkts, givits större vikt och rtya kvaliteter i negativ menirtg.

Det gäller lörtcbildningen och de åtgärder som där föreslås som begränsar
de anställdas möjligheter att föra en fri facklig lörtckamp. Vi brukar anrtars i
Sverige vara starkt kritiska när vi ser att den fackliga kampert begrärtsas på
olika sätt i artdra lärtder, där regeringen lägger sig i lönepolitiken och den
fackUgä polifiken. '

Nu kan man säga att firtartsmirtisferrt genom sitt "cash -limit"-sysfem tar över Margaret Thatchers idéer om en kassamässig begrärtSrting av löneutr rymmet, som kommer att betydaatt dé anställda själva, om de kräver mer än vad finansmirtisterrt tycker atf hart vill ge, får "fa arisvar för aft persortal får sparkcrt", som TCO-tidrtirtgen mycket klart uttrycker def. Detta ansvar vältras över på fackförenirtgarrta genom att det görs en sådan begränsning från ett statsfinartsiellt synsätt, som innebär att den fria förhandlingsrätten hotas.

" Detta område är för övrigt infe det enda där firtartsmirtisferrt inför något slags "thafcherism" i politiken: Det firtns ett anrtat område där man kan sätta likhetsteckert mellart den svenska ekonomiska politiken och den politik som förs i England - låt vara med kraftigare styrka, men det är samma art av politik. Det är aft man förbereder utförsäljnirtg av statliga företag. Man vill förbereda introduktiort på börsen. Man vill släppa irt privat kapital i tidigare samhällsägda företag. Det är synonymt med vad de håller på med i Englartd. Jag tycker inte att vi skall göra det i vårt land. Jag tycker att vi skall använda samhällsägda företag och de delar av industri och näringsliv som vi faktiskt

kan kontrollera på något annat sätt för att föra en rättvis polifik, för att utveckla regioner, för att föra en interrtafiortcll politik som gyrtnar det breda flertalet.

Att i ett så genomkapitalisfiskf samhälle som vårt sälja ut det lilla som firtns av inflytande över utvecklirtg och näringsliv, det är enligt min mening en felakfig polifik. Jag kan inte förstå vad som ligger bakom regeringens tänkartde på dert här purtkten.

Fackföreningspressen har irite heller varit nådig i sin krifik av den ekonomiska politik som regeringen för. Och även om regeringen vanligtvis infe bryr sig om den kommunistiska kritiken utan gartska oreflekterat avslår den på tradifionellt sätt, borde den ändå vara berörd av att det firtrts så mycket krifik som det gör inom den egna rörelsen, inom de s: k. sidoorganisationerna, där radikalism och framfidstro brukar få flöda ganska fritt och där det framställs förslag som sedan aldrig fullföljs av det socialdemokratiska parfiet. Jag tycker att regeringen borde vara mer oroad över den ekonomiska och politiska utvecklingen i vårt land än den verkar vara.

Till den ekonomisk-politiska strategin hör - det vill jag upprepa ännu en gårtg - det som brukar vara grundläggande för regeringeii och som den också använder sig av i kompletteringspropositionen, nämligen att bygga den ekonomiska utvecklingen på étt permanertt exportöverskott. Det åstadkoms genom den tredje vägens polifik, där man håller fillbaka lönerna men främjar de höga vinsterna. På så vis skall vi vinna det kapitalisfiska kriget om marknadsandelar, och Sverige skall framstå som något slags segrare i kampen med andra starka ekonomiska makter.

Men det sägs också i propositionen att den iriternationella utvecklirtgen har försämrats i jämförelse med tidigare bedömrtingar. Det är inte särskilt oväntat. Tillväxten i OECD-lärtderrta förväntas bli lägre än fidigare. U-ländernas bytesförhållande utvecklas fill ländernas nackdel. De kan inte importera lika mycket som förut. Flera av våra viktigaste handelspartners, de nordiska länderna och USA, dras med ekonomiska problem, som gör att de säkert inte heller kan räkna med samma fillväxt som fidigare. - Och den stora ekonomiska maktfaktorrt USA är mycket Srtabb när det gäller att ta till angrepp mot frihandeln och begränsa importen från exempelvis Sverige på stålområdet.

Det här gör att vi från vårt håll måste med skärpa upprepa deu kritik som vi många gånger har fört fram om en övertro på att en exporfiedd fillväxt skall lösa Sveriges ekonomiska problem. Det är i perspekfivet av detta som jag tycker att det är mycket vikfigt att påpeka att det här måste vara en tidsinställd bomb - rtär avmaftningen i den internationella ekonomin kommer får det givetvis väldiga återverkningar också på vår ekonomi. Det måste vara riktigt atf försöka vrida efterfrågan hemåt genom en utvecklirtg av dcrt gemensamma sektörn, låta den växa mer än hittills. Det borde vara en riktig ekonomisk strategi - samfidigt som man försöker sprida lärtderfördel-ningen, försöker bryta irt på nya marknader såsom Sovjetunionert och Kina, där Crt stor del av världerts befolkrting finns, med ett vaknartde kortsumtions-behov. Jag skulle som försäljare i ett företag inte vilja ha bara en kund, som har dålig ekonomi. Jag skulle vilja ha flera kunder att spela med när det krisår.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Kartske måste vi ärtdå lämna det perspektivet och fundera litet vidare; Var finns idédebatten, var finrts framtiden, var finns perspektiven i den socialdemokratiska politiken? Jag har mårtga gånger tagit upp detta och jag har egentligert aldrig blivit bemött med rtågra svar eller argument. Socialdemokraterna har härtvisat till budgeturtderskottet och trasslat in sig i den ekonomiska debatten och hänvisat till det aktuella betärtkartdet. Och visst är det etf betänkande som vi diskuterar - men jag tycker ärtdå att vi måste lyfta tartkarrta litet grand.

I det sammanhanget tycker jag att det är framför allt fyra frågor som är mycket viktiga.

Låt mig börja med makt- och ägandefrågorrta. Jag vill fa upp dem i mirt egenskap av socialist och kommunist, somlever bredvid det stora arbetarpartiet socialdemokraterna, vilket har ett enormt väljarstöd och åtminstortc i högtidstalcrt säger sig vilja föra en socialistisk polifik. Vi kanske i dag kan få klarlagt om socialdemokraterna vill det eller inte. Regeringens företrädare tar måhända avstånd från dessa uttalanden. Men def borde vara intressant att fundera över vad makt- och ägandefrågorna betyder för vårt land. Maktkon-centrafionen ökar ju oerhört snabbt. Bolagen byter ägare lika snabbt som deras direktörer byter skjortor. Dagligen ser man nya konstellafioner, nya sammartslagrtingar, nya maktgrupper, som naturligtvis spelar på sina villkor och över huvudet på statsmakter och regering. Samtidigt förbereds introduktion av statliga företag på börsen! Detta försämrar naturligtvis möjligheterna atf föra en riktig näringspolitik och ekonomisk politik. Jag menar atf makt-och ägandefrågor är vikfiga. De måste diskuteras. Samhällsägda företag och fondsystem borde anvärtdas till något annat än vad kapitalisterna gör - fill något artnat än att spekulera på börsen.

Jag vill vidare ta upp det nafiortclla oberocrtdet som jag redan har varit inne på: Transrtationaliseringen, den kapitalistiska arbetsdelningen, sönder-delnirtgen av produkfiortcn, uppdeluing och splittring på olika länder, där en liten del av en produkt tillverkas i etf land, en del i ett artnat och sammartsäftningen sker i ytterligare ett. Hela dert utvecklingen gör naturligtvis att det är svårare atf styra den inhemska ekonomiska politiken.

För varje dag som denna utveckling pågår blir man mer och mer i händerrta på andras bestämmande. Det är naturligtvis oerhört svårt aft motverka den utvecklingen. Det är etf stort problem, som accentueras i dag. Men det borde åtmirtstortc kunna diskuteras och beröras av regeringert, som vill föra en riktig ekortomisk politik.

Arbets- och livsvillkor är ytterligare en viktig fråga. Det talas mycket om miljön. Vi har efterlyst crt skarpare politik på miljöområdcrta. Arbetsmiljö och livsmiljö är två sidor av samma sak. I crt tid av ökad utsuguing av människor, rent ekonomiskt, pågår naturligtvis också en utarmning av natur och andra tillgårtgar. Det är ert logisk följd. Utsugrtirtgcrt har de kortsekven-serrta. När profitkvotcrt skall ökas drabbar det också rtatur och miljö.

Därför artser jag, precis som Nils Åslirtg, att ekonomi och ekologi hör ihop. Det borde vara självklart atf de ekologiska sambanden befraktas objektivt. Det är utifrån dessa som den ekonomiska politiken skall byggas. Här krävs oerhört starka insatser för att för framtiden bevara de resurser som vi har i vårt land, så att de irtte föröds i dessa kapifalismcrts yttersta och spekulafiva dagar.

Samfidigt måste jag återigert i dertrta debatt - liksom i den föregåertde -komma irt på certterns intressanta dubbelspel i dcu här frågan. Centern har ju lyckats atf i betänkandet få fram en alldeles egen reservafion på moment 2 b. Moment 2 a hartdlar om riktlinjer för den ekonomiska politiken, men sedan har centern lyckats åstadkomma en reservafiort på moment 2 b, där de föreslår en helt annan politik än de artdra borgerliga partierrta, Nils Åsling var, så aft säga, både röd och grön när han stod här i talarstolen och talade om kapifalismcrts fördärv. Hart uttryckte sig iute på det viset, men han använde äridå sådana uttrycksmedel att man förstod att det var vad det hartdlade om, -Och samtidigt vill han vara grön. Ändå vill han skriva ihop sig med de mörkblå om dert ekortomiska politikert, och där måste hart dela upp det hela på två reservationer. Det går inte att både vara röd och grön och sedart skriva blå reservatiorter! Det rätta vore atf rti tog avstårtd frårt de andra borgarna och sade: Vi tillhör vänstern - vi kunde skriva ihop oss i en reservation om den ekonomiska politiken. Det skulle fakfiskt innebära en mycket ärligare sakbehandling i dessa frågor. Detta måste vara våldsamt svårt för centern. Det skall bli roligt att höra vad Nils Åsling har att säga.

Vidare är fördelningspolitiken mycket viktig; Den talade Nils Åsling också om i sitt röd-gröna tal. En kamp för en rättvis fördelning innebär naturligtvis att man gör artsatser mot spekulafiortsekonomin och mot de krafter som i dag vill föra samhället mot en artrtart irtriktning än en sådan som innebär en rättvis fördelrtirtg.

Var firtns de liberaler som för några år sedan talade så högt om att det måste lörta sig aft arbeta? Vad säger de om den nya typen av börsintrodukfiort och penningbyten som sker över huvudena på vanligt folk? Vad tycker regeringen, som också säger att människor skall arbeta och spara? Alla får infe arbete, och av dem som har arbete är det bara crt del som kart spara - det är ju ojämnt fördelat. Man borde vara allvarligt oroad av atf spekulafiortcrna växer, om man mcrtar allvar med fördelrtingspolitik. Det är sådana här frågor som borde behandlas djupare, riktigare öch rakare i den ekortomiska politikert. Jag har crt kärtsla av att regeringen bara flyter med, surfar så länge det går för att se vad som härtder.

Herr talman! Jag skall försöka avsluta mitt anförande i rimlig tid, jag ser att jag överskridit den artmälda talartidert.

Vpk:s förslag med anledning av kompletferingsproposifionen är ett program för regionalpolitiken. Det har varit mycket diskussion om regionalpolitikert i vår, om vem som har svikit vem, om de 100 miljonerna, om de nya matematiska lösningarna där man undrar om plus blir minus. Det finns likviditeter som ligger och flyter ute i bolagen och som till viss del används för spekulation och till viss del går till utlandsinvesteringar men som också rtaturiigtvis finrts i statsskulden. Det vore rimligt att ytterligare medel av detta, ca 10 miljarder kronor, drogs in för etf flerårsprogram för regiortalpolitisk och irtdustriell utveckling. Det skulle vara ett krafttag mot spekulationsekonomin och för regional rättvisa.

Vi menar att kommurtsektorn måste få växa. En procent är på stället marsch. Den borde få öka med fre procent. Det målet har vi haft också under 70-talef. Socialdemokraterna anslöt sig fill två procent när de var i opposifion, men nu är det en procent som gäller.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Det behövs särskilda irtsatser för vård, arbete och omsorg irtom dert kommurtala sektorn. Vårdkrisen är på lut, det är en fidsinställd bomb. Man kan säga att man bara ser toppen av ett isberg. Regeringert har varit föremål för uppvaktningar från Landstingsförbundet, som säger att det infe går att fortsätta längre på detta sätt. Det måste göras insatser inom dcrt kommunala sektorn, främst inom vården. Därför vill vi föreslå ett speciellt anslag om 2 miljarder krortor som första irtsafs på detta område. Kan mari säga nej till 2 miljarder kronor på bostadsområdet och mena att det inte spelar någon större rolloch å andra sidan kasta sig över kommunerna och dra in pengar från dem, så borde mart kurtna se att det firtrts behov och att någorttirtg bör göras. Mot bakgruud av budgetutvccklirtgcrt borde def irtte vara orimligt aft göra irtsatser på vårdområdet.

Samma sak gäller mat och hyra. Herr talmart! Det har talats mycket om inflation och att inflatiorten hölls på en låg rtivå, ca 3 %. Mert just på hyra och mat i som är de fyugsta utgifterna för vanligt folk, som svarar för mer än hälften av utgifterna i en vanlig familjeekonomi, där ligger inflafionen mycket högre. Om mart ser på konsumtiortcn för olika familjer drabbas en låginkomsttagare med baskonsumfion av en mycket hög inflation. För den som kart uuna sig andra varor, kanske köpa nya bilar och TV-apparater eller förnya kapitalvaror osv. blir inflationen lägre. Man borde försöka motverka sådartt. Därför finns det skäl atf infe acceptera några höjningar av bostadskostnaderna. Det har vi föreslagit i vår motion.

Det firtrts också skäl att öka livsmedelssubvcrtfioncrna och aft sluta med prishöjarpolitiken på matområdet, vilket mart gör gcrtom att gå åt det artdra hållet och slopa subventionerrta.

Herr falman! Med dessa ord yrkar jag bifall till vpk;s reservationer, som innehåller både riktlinjer för en ekortomisk polifik och konkreta förslag till årets budget.

Anf. 5 ARNE GADD (s);

Herr talman! Regeringert ger i komplcfterirtgspropositiortcn sin syn på de frågor som regeringen uppfattar som strategiskt centrala för vår ekortomi. Därvid kortstaterar regerirtgert att pris- och kostrtadssfegrirtgcrt i Sverige fortfarande ligger på en nivå ovartför de viktigaste kortkurrcrtflärtdernas. Tillväxten i den svcrtska ekortomirt går sedart rtågra år fillbaka mest fill en ökad privat och offentlig konsumtion, något som på sikt irtte är bra, eftersom en önskad tillväxt bör grunda sig på en ökning av irtvesteringår och en öknirtg av rtcftocxpprfcri med utlandet. I proposifionen konstateras: "Skulle denna utveckling bli bestående, riskerar de hittills vunrta framgårtgarrta att gå förlorade."

Stabihseringspolitikens uppgifter är med det fastlagda. Något reformutrymme, med hjälp av "friska pengar" finns inte. Möjligheterrta att göra omprioriterirtgar inom den offerttliga sektorn blir då extra viktiga. Efter alla åren med "osthyvlar" i det statliga budgetarbetet förstår alla med erfarenhet om förhållandena under vilken knapphetens kalla stjärna det mesta av offentlig verksamhet rtu bedrivs. Iute mirtst ur persortalpolitisk syrtvinkel är det nödvändigt aft snart kunna få en ärtdrirtg fiU stårtd.

Budgetpolitiken har visat remarkabla resultat. Inför budgetåret förutspåd-

des, vilket redan sagts i debatten, i budgetpropositionert i januari 1986 ett underskott på nära 50 miljarder för budgetåret 1986/87. Den prognos som riksrevisionsverket lär publicera nu på tisdag tyder på att underskottet stannar vid mellan 26 öch 27 miljarder.

Ytligtsett skulle utvecklingen kunna tas som ett tecken på att dén statliga budgeten sanerats extremt snabbt. Så är knappast fallet, eftersom omkring 5 av dessa 25 miljarder går tillbaka på fallande räntor på statsskulden och omkring 15'går tillbaka på ovärttat kraftiga lörtéökrtirtgar och bolagsvinster -ökningar som sedan påverkat såväl de direkta som de indirekta skatterna. Förbättringert är alltså till irtte så litert del inflatorisk.

Under våren har riksdagens behandlirtg av regerirtgens förslag i kompletteringspropositionen lett till ändrirtgar i 29 av statsbudgetcrts 775 artslag. Mer är det infe. Två äv dessa 29 ändringar beror på att 120 milj, kr, förts från ett anslag fill ett anrtat,

. Ncftobelastrtirtgcrt på utgiftsartslagen har som en följd av riksdagerts ärtdrirtgar ökat med 900 milj, kr. Dessa utgifter har emellertid i betydartde utsträckrting finansierats dels genom höjda skatteutjämrtirtgsavgifter, dels med en minskad kompensation till kommunerrta för avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen.

Budgetförsvagningen begränsas därmed till ca 330 milj, kr., vilket motsvarar 0,9 % av budgetens totala omslutnirtg.

Mirtdre ärt 2 % av arbetskraftert i Sverige är arbetslös, Utvecklirtgert hos oss står i skarp korttrast mot förhållartdena i andra och borgerligt styrda länder. Det är ett gott betyg för regeringen och den tredje vägcrts politik att det gått att klara sysselsättrtingen så väl. Trots allt är fillgången fill arbete för alla det viktigaste för den socialdemokratiska politiken.

Utvecklingen utomlands är mycket avgörande för hur den svenska ekonomin skall kunna utvecklas. När därför tillväxten inom OECD avtar och rtågra av våra viktigaste handelspartner ser framför sig en påtagligt uppbromsad ekonomisk akfivitet finns det extra anledning för oss att ha en hög beredskap för aft möta eventuella påfrestrtingar. Av direkt betydelse är utvecklingeri i lärtder som Norge, Dartmark och Västtysklartd,

I Norge var utvecklirtgen av BNP 3,3 % år 1986. Den bedömdes i finarisplartcrt i år komma att stanrta vid 2,5 %, och de uppskattuirtgar som nu görs i kompletteringspropositionen stannar vid 1,8 %,

Motsvarande utveckling för Danmark är 3,3 %, 1,3 % och 0,5 %, För Västtyskland är det 2,5 %, 3,0 % och 1,8 %',

En uppbromsning av utvecklingen i dessa länder fill halva den nivå som förelåg bara för ett halvår sedan får självfallet också sina konsekvenser för dessa länders förmåga att köpa de varor som vi vill sälja på deras marknader.

Det finns alltså problem för den svenska ekonomirt alldeles rurtt krtuten. Vissa av problemen kart vi harttera och bemästra på egert hartd, artdra åter har sitt ursprung utomlands och ter sig då mer komplicerade, eftersom det inte går att med ejgrta åtgärder och insatser här i landet i god tid förebygga att de uppkommer,

Framfiden är lättare att möta när nu Sveriges ekonomi på ett annat sätt än 1982 är i ett åtminstone hanterbart skick. De som nu så starkt här i kammaren har kritiserat regeringen för aft irtte allt redart är löst hade verkligert ställt till

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

det 1976-1982. Jag vill påminna om aft vi 1982 måste låna 23 000 milj. kr. utomlands.

När socialdemokraterna tog över varnades riksdagen av ledningen för riksgäldskontoret för en kommande kris för Sverige, när utlandet skulle börja strama upp sin benägerthef atf lårta till vårt lartd. På den fiden var inflationert tvåsiffrig.

Internationellt bedöms nu dert ekonomiska politik som förts i Sverige som ytterligt framgångsrik. Redan i den ekonomiska politiska debatten i mars gick det att citera omdömen från såväl den välrcrtommcradc britfiska fidskriftcrt Ecortomist som från den s. k. Brookirtgsrapporfcrt, publicerad av SNS och utförd av ett antal välkända amerikartska ekortomer. Här räcker det atf åberopa analysen i Economist:

Sverige är en ekonomisk paradox, skriver Economist. Landet har dert största offerttliga sektorn av alla industriellt utvecklade länder, def har de högsta skatterna, det är dcrt mest gcrtcrösa välfärdssfafcrt, det har de mirtsta lörtcskillnadcrrta och de mäktigaste fackförertirtgarna. Får man tro den förhärskande ekortomiska visdomen borde Sverige lida av akut euroskleros med en trögrörlig arbetsmarknad och borttynande företag. I stället har Sverige många stora och livskraftiga företag och etf av de lägsta arbetslöshetstalen i Europa,

I dertrta irtgress till Economists analys, så fylld av lovord och generös bedömning, slås fast dels att starka fackförenirtgar, ert väl utvecklad social trygghet, ert hög sysselsättning och små löneskillnader mycket väl kan existera fillsammans med livskraftiga företag, dels att detta står i strid med "förhärskande ekonomisk visdom", Detta står alltså att läsa i en tidskrift som irtte bara är kärtd för att som regel företräda dcrt förhärskande ekonomiska visdomen utan även är allmänt erkänd för aft göra def på ett intellektuellt stimulerande och begåvat sätt.

Nu, herr talman, till reservationerna!

Till utskottets betänkande har fogats 20 reservafioner,

Reservationerrta 1 och 2 presenterar den grurtdsyrt som de fre borgerliga partierrta resp, vänsterpartiet kommunisterna har på den ekonomiska politikert,

I reservafiort 3 tar centerpartiet i grundläggartde härtsccrtden såsom när det gäller fördelnirtgspolitiken avstårtd frårt moderata samlirtgsparfiet och folkpartiet. Vi ger centerpartiet en eloge för den reservatiorten,

I reservation 4 bekräftar moderata samlingspartiet och folkpartiet atf de irtser atf centerparfiet nu så smått börjar lämna det borgerliga samarbetet.

När det gäller den allmärtna ekonomiska situatiorten tror de borgerliga reservanterna inte alls på regeringerts bedömning att vår bytesbalans kommer att uppvisa ett överskott - låt vara på bara en miljard - för 1987. Irtte heller artser mart atf regeringens investeringsprognos kommer att hålla. Utskottet delar inte alls denrta pessimistiska uppfattrtirtg.

När det gäller exportindustrin vill jag säga atf våra exportföretags priser rtu har upphört att stiga jämfört med utlandets. Lönsamhefert i dessa företag är bättre ärt på länge. Så långt det går att nu bedöma det bör nettoresultatet av vår utlandshandel kunna bli posifivt.

Uppgången i industrins investeringar är ganska jämt fördelad över ohka

branscher. Def är endast livsmedelsindustrin som tycks sänka sin invesfe-ringsakfivitet - med urtgefär 4 %. Däremot ökar dert kemiska irtdustrin sina investerirtgar med 15 % och basirtdustrin och verkstadsindustrirt sirta med 14 %, för att rtu fa etf par exempel.

Dessa fakta tyder på att ert önskad utveckling är på gång, def vill säga att vår ekonomiska fillväxt svänger om och i större utsträcknirtg baseras på irtvesterirtgar och nettoexport.

I sammanhanget bör det dock konstateras att dert kortsumtionsledda tillväxten varit en önskad tillväxt, helt i linje med det program för ekonomisk utveckling på medellårtg sikt som riksdagen i december 1983 ställde sig bakom.

De sex borgerliga åren av tillbakagång pch förlorad köpkraft för konsumenterna skair enligt programmet vara i-ehabiliteradc till början av 1990-talet. Har ni borgerliga något emot att vi när det är gjort glömmer de årert?

I den borgerliga reservationert upprepas det fempunktsprogram som tidigare presenterats. Det irtrtchåller fem s. k, tillväxthirtder, nämligen

1, den förda skattepolitikert,

2, bristen på en stram finartspolifik,

3, behovet av avmonopolisering av den offentliga sektorn,

4, avskaffande av byråkrati och regleringar och

5, en bättre fungerande lönebildning,

I det här sammanhanget vill jag nöja mig med att ställa lika många frågor som de borgerliga satt upp programpunkter.

Den första frågan gäller skattepolitiken. Dcrt riktar jag till Nils G. Åsling; Är centerpartiet berett att stödja sänkta marginalskatter också för höga irtkomster och att samtidigt företa radikala förärtdringar i avdragssystemet och beskattnirtgcrt av kapital?

När dét gäller den andra programpunkten - den som gäller en stram finartspolitik - skulle jag vilja fråga Lars Tobissort; År moderata samlirtgspartiet fortfarande av den uppfattningert att det bedrevs en stram finanspolifik under Gösta Bohmans ekonomimirtisfertid? Det var då som stafsbudgetcrt försämrades från aft i stort sett vara balanserad till att ha ett underskott på ungefär 90 000 miljoner.

När det gäller den tredje programpunkten - den som gäller avmortopolise-ring - skulle jag vilja fråga folkparfiet; Är folkpartiet motståndare fill alla statliga monopol? Vad är i så fall era skäl för att i dag ha den uppfattningen?

När det gäller den fjärde programpunktcrt, som gäller avskaffande av byråkrati och krångel, vill jag än en gång värtda mig fill Nils G. Åslirtg; Är Nils G. Åslirtg mostårtdare fill jordbruksreglerirtgcrt? Var går gränsen för centerparfiets borgerliga politik?

När det gäller den femte programpunkten, om lönebildnirtg, vänder jag mig till alla de tre borgerliga partierna; Vad har rti emot regeringens förslag till nytt lönebildningssystem? Hur skulle ert eventuella system för en bättre fungerartde lörtcbildrtirtg urtder dert rtärmaste tidert se ut?

I reservatiort 2 anger vpk sina riktlinjer för den ekonomiska politiken. Vi har alla rtyligert njutit av Hans Peterssons introduktion fill sin nyideologiska, kroniska debatt med miljöpartiet. Def är ju infe säkert att den i fortsättrtirtgen kommer att ske här i kammaren.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Dcrt krifik som vpk rtu riktar mot regeringens förslag om åtgärder gäller i första harid lönebildrtingens område. Sedan för vpk också fram uppfattrtirtgert att man bör höja omsäftningsskatten på aktier med 6 % och dra irt 10 miljarder extra av företagens likviditet, för att fa etf par exempel. Vpk anser, som Hans Petersson med skärpa här framhöll, att det är fel av regeringen att ensidigt satsa på en exporfiedd fillväxt av Sveriges ekonomi..

Om detta vill jag säga: Regeringerts förslag irtrtebar att löntagarna skall få ut en lörtcökning som ger en verklig standardhöjnirtg. Det är irtte fråga om någontirtg annat. Det skall inte vara fråga om löneöknirtgar som smälter bort på grurtd av att priserna stiger lika mycket som lönen eller mer. Fria förhandlingar skall det vara, mcrt det gäller då att kunrta förhartdla om påtagliga förbättringar och inte om hur hög irtflatiortsfaktert i fortsättningert skall vara. Har vpk rtågot emot det?

Visst skall aktieägarna vara med och betala skatt för att vi skall få en acceptabel fördelning. Men det skall då ske på ett förnuftigt sätt. Att ytterligare drasfiskt höja omsättningsskaffcrt på akfier skulle iunebära att aktieförsäljnirtgen kraftigt minskade.

Om vi inte satsar på en ökad export kommer vi inte atf kunrta betala dcrt utlartdsskuld vi har. Vi gör det då irtte heller möjligt för folkets breda lager aft höja sirt standard, eftersom en höjning av standardert för dem kräver import av varor från utlandet. Mellan var. tredje och varanrtart industriarbetare är i dag sysselsatt med att framställa varor som skall säljas utomlands. Inte minst," Hans Petersson, gäller det - på dcrt punkten är vi helt eniga - Västerås och Västmartland.

Är det något fel med att skapa fler och bättre jobb i ASEA?

När def gäller lönebildnirtgcrt redovisar regeringen sina planer för atf göra nästa års avtalsförhandlingar förcrtliga med det ekortomiska utrymme som då kommer att finnas. Dels säger sig regeringen vara villig aft sänka den allmärtna arbetsgivaravgiften, om förhandlingarna mellan arbetsmarknadcrts parter håller sig irtom det fakfiska lörteutrymmet, dels skisserar regerirtgert ett system med cash limits för aft den offentliga sektorns avtalsförhartdiirtgar skall följa samma eller åtmirtstortc likartade spelregler som dem som gäller den konkurrcrtsufsafta sektorrt. Förslagen rätt tillämpade förtjänar verkligen riksdagens fulla stöd.

Folkparfiet och moderaterna accepterar i reservatiort. rtr 5 förslaget vad beträffar dcrt öffertfliga sektorn, men förordar här liksom så ofta förr främst en skattesärtkning till de bäst betaldas fördel. Det skall bli fackförenirtgarna som i högre grad än tidigare genom höjda avgifter till arbetslöshetsförsäkringen skall betala arbetslöshetens kostnader. På så sätt anser folkpartiet och moderaterna atf lönerörclscrt skall sluta irtom det samhällsekortomiska utrymmet.

Centern har valt att i en formellt sett egen reservafiort - reservatiort nr 6 -framföra i huvudsak liknartde synpurtkter. Andart hos de tre borgeriiga parfierna är uppenbar: fackföreningsrörelsen skall tämjas. Självfallet delar inte socialdemokrater den uppfattrtirtgert.

Vpk har då det gäller lönebildrtingcn crt artnan ansats i reservation 7, där man framhåller att som vpk ser det "sätter regeringert gcrtom dertrta åtgärd en ytterligare press på de anställda inom den gemensamma sektorn utöver den press som redan bristande resurser ger".

En fråga, Hans Petersson; Kan man ge mer ärt vad resurserna tillåter?

När det fill sist gäller budgetregleringen har samtliga oppositionsparfier valt att denrta gång som så många gånger tidigare gå var sin väg.

Moderata samlirtgspartiet är mest konsekvent av de tre borgerliga parfierna. Det intressartta med moderata samlirtgspartiet är atf det nu i realiteten varnar för att finanspolifikert blivit för stark. Moderata samlingspartiet varnar faktiskt för atf den offentliga sektorn nu visar ett överskott. Därvid räknar moderaterna in förutom stafcu också kommurterna och socialförsäkringssckforrt. I stället för dertna polifik vill moderata samlingsparfiet få fill stånd ett ökat sparande inom den privata sektorn. Därmed är def klart att den krifik som länge från moderata samlingsparfiet har riktats mot den ekonomiska politik som socialdemokraterna fört inte varit strikt ekonomisk utan huvudsakligen varit ideologiskt betingad. Detta är ju inget fel i och för sig - vi har olika uppfattnirtgar här.

Vad det gäller för moderata samlirtgspartiet är att försvaga samhället. Det skall ske genom kraftiga skattesänkningar huvudsakligen till de bäst ställdas fördel. Det försvagade samhället skulle naturligtvis inte kunna ge folkflertalet det stöd i olika sammanhang som ligger i det socialdemokratiska begreppet folkhemmet.

Klarast uttalas detta i den moderata reservationert nr 13, där det sägs om förslågeri:

"Avvägningen mellan besparingar och skattesärtkrtingar är gjord så att hushållens ekonomiska situation inte skall försämras. Åtstramningen träffar i stället staten, kommurterna, företagen och utlandet."

Precis som om inte många htishåll har nytta av staten, av kommunerrta, av företagert och i det här sammanhartget också av utlandet för sina jobb, sin sociala trygghet och sirt levnadsstandard! Man förstår verkligert de fördelningspolitiska ambitionerna bakom den moderata budgcfpolitikcrt.

Folkparfiet reserverar sig på ett likartat sätt men uttrycker sig mindre rakt 'på sak.

Centern, sluthgen, fortsätter sirt budgetmässiga cirkuskortst från fidigt i våras. I det här sammanhanget vill jag bara erinra om den s, k, firtänsicrirtgcrt av skatteutjämningsbidragert till kommurtcrrta. Dertna skulle ske genom att de specialdesfineradc bidragert sänktes med 2 800 miljoner. Men något konkret förslag om vilka neddragningar som då var aktuella angav centern inte alls. Frågan är om man kan ta centerrts budgettekrtik på allvar.

Vpk, slutligenj ser inga bekymmer med att kraftigt ösa ut resurser utöver det som samhällsekonomiskt finns tillgängligt. Den fråga som Harts Petersson borde svara på är; Vilka drabbas extra svårt om inflafiortskarusellen kommer i gång igen? Som jag ser det blir det verkligen de svagaste i samhället - hyresgästerna, barnfamiljerna och de som saknar s. k. realtillgångar och har svårt att få ett bra betalt arbete.

I en radikal polifik, Harts Petersson, ser man det som viktigast att få balans i landefs ekonomi. I ert radikal politik, Hans Petersson, ser man det som vikfigt att främja en ekonomisk tillväxt. För man en sådan polifik blir det resurser som gör det möjligt att föra en radikal omfördelnirtgspolitik. Allt detta är regerirtgert i full färd med aft genomföra.

I finansutskottets betänkartde hemställer vi att riksdagen ansluter sig till en

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 sådan politik. Jag yrkar bifall till hemställan i firtartsutskottets betärtkande 30
5 juni 1987 i alla dess delar:

Den ekonomiskapoli- TOBISSON (m) replik:

Herr talman! För ovanlighetens skull innehöll finansutskottets ordförandes artförande en del intressartta irtfallsvirtklar, åtminstone inledningsvis, men samtidigt förartledde harts kommcrttarer nya frågor.

ArneCJadd talade om aft utsikterna i våra granrtlärtder Norge, Danmark och Västtyskland hade försämrats jämfört med bedömnirtgen i börjart av året. Vi har på den borgerliga sidan dragit den slutsatsen härav att detta måste påverka bedömningen även av den svenska ekortomirt, men detta avvisade Arne Gadd fullständigt. Det var otänkbart. Jag måste fråga: Pä vad grundar Arne Gadd denna bedömnirtg?

Jag ber att få påminna om att det häromdagen i Dagens Industri fanrts en sammansfällnirtg av de olika progrtoser som gjorts över dcrt svenska industrins utveckling. Där låg finansdepartementets siffror från den reviderade finansplartcrt gcrtomgåcrtde över medelvärdena, i många fall långt över. Vad gäller t.ex. industriinvesteringarna, som Gadd talade om, anger finansdepartementet 13 % medan den gertomsnittliga bedömrtingen ligger under 10 %.

En annan intressant vinkling var att Arne Gadd avfärdade den budgetförbättring som man har kunnat konstatera som dels ett utslag av lägre ränta, dels och framför allt en konsekvens av atf inkomsterna stigit för snabbt, vilket givit upphov till ökade skatteintäkter för staten. Jag hoppas att finansministern rtoterar detta irtlägg, så att hart möjligert korrigerar sirta förberedda tartkar vad gäller talet om dcrt så gyrtnsamma budgetutvecklirtgen i landet.

Slutligcrt sade Arne Gadd att vi hade haft en besvärande osthyvelspolifik i den offentliga sektorn under etf antal år, aft man där verkligen kände av knappheterts kalla stjärna och aft det var svårt atf se hur man skulle kunrta gä vidare på denna väg. Han hälsade med tillfredsställelse en del nya grepp som skulle tas. Får jag fråga Arrtc Gadd: Vilka nya grepp är def som han tänker sig och som på något sätt skulle ge större utrymme irtom den offentliga sektorn under de närmaste åren framöver?

Arne Gadd ställde några frågor om bl. a. finanspolitiken under gångna år. Får jag påminna om att under de år rtär budgeturtderskoffen onekhgcrt växte var socialdemokraterna ständigt framme med förslag om ytterligare höjda statsutgifter. Den inställrtirtg som nu Arne Gadd karakteriserade med uttryck som "osthyvel" och "knapphefcrts kalla stjärrta" hade socialdémokraterrta verkligert inte på den fiden.

Arne Gadd frågade vilken uppfattrting de borgerliga parfierna har om lönesystemet i framtiden. Det ligger något i ordet sysfem som är betecknande. Vad vi eftersträvar är att organisationerna på arbetsmarknadert skall få behålla sin fria förhandlingsrätt. De offentliga organen skall se till att skapa sådana förutsättnirtgar aft den kan utövas. Det är inte vi som pä det viset som Arne Gadd antydde är ute efter att tämja fackföreningsrörelsen. Det är tvärtom regeringen som gör detta genom aft vilja förorda en statlig inkomstpolitik. 32

Anf. 7 ANNE WIBBLE (fp) replik:

Flerr falman! Arne Gadd sade irtledrtingsvis att oppositioncrt mest kritiserar och att vi inte har mycket positivt att komma med. Jag tycker faktiskt inte att det var ert korrekt beskrivning av oppositionen. Jag minns ganska bestämt att jag inte sade någonting speciellt negativt om den utveckling som har-varit utan uppgehöll mig rätt mycket vid framtiden och efterlyste dert strategi som utskotfsmajoritetert till äverttyrs kart ha någonsfä-des för att beskriva vad för slags ekortomisk politik man vill föra framöver.

Nu uppehöll sig Arne Gadd egentligen inte vid de här riktlinjerrta för den ekonomiska politiken utan pratade mest om sfabiliseringspolitikcrt. Jag tolkar det som ett irtdirekt erkärtrtartde aft det är litet si och så med de för det mesta obefintliga riktlinjerna för den långsiktiga ekonomiska politiken. Det är ju ändå så att Arne Gadd beskrev den internationella ekonomiska situationert, som har blivit sämre. Hart sade att def kortimer aft ställa till trassel för den svenska ekonomin, och det kan vi infe göra något åt. Det var liksom en brasklapp över aft det kommer att gå sämre framöver. Men def kan manfaktiskt göra något åt, herr Gadd. Man kan skaffa sig en beredskap, man kan se till atf ekonomin är i ett sådant skick och att def finns en sådan anpassningsförmåga att ekonomin klarar av att hantera sådana störningar som förmodligen kommer från uflaudet arttingen nu eller scuare. Jag tycker def Urtderstryker behovet av aft ha en långsiktig strategi snarare än att bara uppgivet säga att det kan vi infe göra någonting åt.

Arne Gadd ställde en fråga. Jag skall svara på den i hopp om att han dä kartske svarar på min vid något tillfälle. Han frågade om folkpartiet vill ta bort alla statliga monopol. Jag är ledsen atf han faktiskt behöver fråga det, för detta har vi debatterat jag vet inte hur många gånger under de senaste åren. Det handlar om enskild eller offentlig produktion av sociala tjänster. Jag sade dessutom i mitt anförande - jag pratade om myndighetsutövning -att det är svårt att tänka sig, i många fall rent av omöjligt att där tänka sig, enskild produktiort. Arrtc Gadd hade faktiskt infe behövt ställa en sådan fråga. Däremot är det en mycket tydlig ambition från folkparfiets sida atf se fill aft vi får fram mårtga fler ertskilda alterrtativ när det gäller produktion av sociala tjänster. Jag vill faktiskt få bekräftat om Arne Gadd förstår skillnaden mellan firtartsiering av sociala fjänsteroch produktiort av samma sak. Det är rtämligert avgörartde för vad slags reaktion man har på enskilda alterrtafiv.

Eftersom jag ser att tidert är ute vill jag bara påmirtna Arrtc Gadd om att jag ställde rtågra frågor som det skulle vara trevligt atf få svar på.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska poli-tikenm. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

har vill jag säga ert mera fördjupad och nyanserad syn än våra borgerliga vänner på dessa frågor.

Det är också intressant att höra att utskoftets ordförande ger oss ert eloge för reservationen i dag. I den här reservationen har vi ju kritiserat regeringen för frånvaron av regionalpolitik och nortchalarts mot artgelägna miljöfrågor. Vi tackar för det berömmet frårt utskottets ordförartde. I jartuari lät det artnorlunda. Då häcklades vi väldeliga frårt socialdemokratiskt håll för vår syrt på miljö- och regionalpolitik. Det kanske har inträtt crt sinnesförärtdring, och den hälsar vi verkligert med tillfredsställelse.

Eftersom det är skolavslutrtirtg i dag fick vi flera frågor av biträdade skolmästaren här. År vi i centern för särtkta marginalskatter också om det innebär avdragsbegränsrtirtgar? Självklart är vi det, därför att def finns ett matematiskt samband mellan marginalskatter och avdrag. Den balansen måste man självfallet eftersträva. Men vi är väldigt angelägrta om - det vill jag gärna säga fill Arne Gadd, och jag hoppas finartsmirtistern lyssnar- att den skattepolitik man utformar för framfiden har klara fördelningspolitiska profiler. Det går inte att tro aft man kan, som nu sker, drabba låginkomsttagare och deltidsarbetande och låta dem betala marginalskaffesänknirtgar för höginkomsttagare. Jag tog i mitt anförande exemplet vilken konsekvens det har för skolelever som sommararbetar. En sådan skattepolitik som regeringen här har skisserat slår ganska förödande på deltidsarbetande kvinnor och låginkomsfgrupper över huvud taget.

Självfallet är jag ingen motståndare fill prisreglering på jordbrukefs område, Arne Gadd. Def är en realitet som vi måste behålla så länge omvärlden rtär det gäller livsmcdelsexport ser ut som den gör. Vi kan inte ensamma i världen avveckla en jordbruksprisreglcring och därmed exponera oss för marknaden med de konsekvenser det skulle ha.

Anf. 9 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik; -

Fru falman! Jag får dela upp mina svar till Arne Gadd på två repliker för att göra def möjligt atf svara honom.

Arne Gadd började med atf irortisera litet över mitt gröna intresse och menade att den här debattert i miljöpartiet kanske vi inte fick föräi riksdagen i fortsättrtirtgcrt. Hart mertade att vpk räkrtas väl ut ur riksdagen nu: Men med tanke pä vad Arne Gadd har sagt orn riksdagen som en hörtsgård som inte går i takt så spelar det väl infe rtågort roll om det firtns ett vänsterparti eller ett allmänt miljöparti i riksdagen förArne Gadds del. Den borgerliga politikert kart rti ju föra med hjälp av de andra i alla fall, så ni har väl inget bekymmer för vår del i den menirtgcrt.

Men när def gäller den gröna politiken och den påverkan som miljöpartiets krifik ändå har på de etablerade parfierna tycker jag infe att man skall nonchalera dcrt, för rtu är miljöfrågorrta vikfiga. Min reflexion när det gäller socialdemokratins eventuella gröufärg mot bakgrund av förhalnirtgar och tricks krirtg Tjerrtobyl och avveckling av kärnkraften nu igen blir atf den enda gröna nyarts man kan iaktta när det gäller socialdemokraterna är väl att det växer mossa på betongen. Någon artrtart grörtfärg lär ni väl aldrig kunrta prestera enligt vad jag förstår. Men jag välkomnar er naturligtvis också i den vänsfergröna falangen, om ni har intresse av det.

Så frågar Arne Gadd mig hur i all världeri skall ni klara er ekonomiska polifik med det stelbenta program ni har-som det framstår! reservationerna - med en ekortomisk politik som kräver något av dem som har haft nytta av dert tredje vägens politik och verkligen berikat sig.

Motfrågan är ju; Hur skall Arne Gadd lösa problemen? Är det optionsbörsen, där man jagar varandra med kontrakten. Är det fortsatta och ytterligare fördubblade utlandsinvesteringar som skall lösa problemen, samtidigt som den regionala utarmningcrt pågår? Är det höjda bolagsvinster som medför en kapitalackumulation och euorma irtflafiortsförvärttrtirtgar, samt avkastningskrav på insatt kapital som gör att prispressen verkligen går uppåt - är def det som skall lösa problemen? Eller fordras det i den här ekonomiska situationen någon form av samhällsekonomiskt och politiskt styrda ingrepp för att driva utvecklingen rätt? Jag menar att det är det senaste alternativet som är rätt. Sedan kan man mycket väl diskutera i vilkcu grad, på vilket sätt och i vilkert takt mart skall gcrtomföra det. Det vore intressant om det över huvud taget kom till stånd en diskussion om dessa problem.

Arne Gadd försökte säga att Västmanland naturligtvis skall leva på export och att Hans Petersson i Hallstahammar är en inåtvänd person som infe vill ha någon export. Jag anser aft när det gäller Västmanland är problemet mycket tydligt. Vad gör vi med Västmanland om amerikanerna sätter stopp för stålimporten? Det är det amerikanerna kan göra, med sin ekonomiska styrka. Det är därför bindningen fill etf fåtal starka kapifalistländer är så farlig.

Fru talman! Jag återkommer i nästa replik.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Anf. 10 ARNE GADD (s) replik;

Fru falman! Mart kart fortsätta resortcmanget om vad man skall göra med Väsfmanlartd med aft säga att ert ekortomisk politik som stimulerar vår export innebär att man ser fill att stålproduktionen, som kanske irtte kan. bedrivas på samma nivå i framtiden som hittills, ersätts av annan produkfion som kan ge människorna i Bergslagen arbete där. Det är ju precis vad en progressiv socialdemokratisk ekonomisk politik, regionalpolitik och närirtgspolitik syftar till.

När Harts Peterssort i Hallstahammar börjar fala om att det är ingcrt skillnad på socialdemokrafisk och borgerlig politik och dessutom kommer in på resonemanget kring vad som händer med kommunerna måste han nog vara litet försiktig. Det är sällan man i politiska sammanhartg har tillgårtg fill tryckta alster från utskott som visar hur Hans Petersson ställer sig i den frågan. Def är han och vpk - infe riksdagen - som på grund av vissa interna problem enligt min mening betett sig som i crt hörtsgård. Det var detta som gjorde att man - var tvungen att provisoriskt finna andra lösningar på kommunernas ekonomi än den socialdemokratiska regeringens förslag.

Nils G. Åsling! Jag vill komplettera min fråga, så att du kan svara på den efter hur jag ställde den. Frågan gällde även förmögenhetsbeskattningen, men Nils G. Åsling valde att enbart ta upp studcrtter och sådana som lever på låga inkomster. Dessa har i regel ingert förmögcrthet. Hur ställer sig centerpartiet och Nils G. Åsling till kombinatiorten inkomst- och förmögenhetsskatter, avdrag och progressivifet? Det vore mycket intressant aft få en kommentar till detta.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Artrtc Wibble gjorde gällartde att hort i sitt artförartde irtte alls kritiserade socialdemokratirt och regerirtgert. Jag måste erkärtrta att jag irtte trodde att Anne Wibble offcrtfligen ville säga så. Jag tackar för det. I def sammanhartget vill jag också korrigera Anne Wibble. När jag talade om att vi inte kan göra något åt det som kommer ufifrån menade jag att vi inte kan förebygga detta på samma sätt som det som sker inom lartdet. Självfallet kart vi föra crt ekortomisk politik som gör att vi har goda förutsättningar att klara problemen när problemen firtns inom våra grärtser. Vi socialdemokrater artser att dcrt förda ekonomiska polifiken har gett oss mycket bättre förutsättrtingar i dag än de förutsättrtingar som fanns när de fre borgerliga partierna lämrtade över regerirtgsartsvaret 1982.

Lars Tobissort ställde i det här sammarthanget en rad frågor. Jag kart ge precis samma kommentar till honom som jag nyss gjorde fill Anne Wibble. Def bästa sättet atf i dessa sammanhang rtiöfa de internationella rtcdgårtgarrta i kortjunkfuren är att föra crt ekortomisk politik som lyckas, till skillnad från den politik som rti borgerliga svarade för.

Anf. 11 LARS TOBISSON (m) replik;

Fru talman! Def var kanske Arne Gadds svårigheter med titulaturen som gjorde att det inte blev så mycket tid över för aft fa upp de frågor som bl. a. jag hade ställt. Låt mig återgå fill det anförande Arne Gadd höll fidigare. Han hade crt tes om att moderaterrta skulle ha varnat för aft finanspolitiken har blivit för stark. Det är naturligtvis en total missuppfattning. I början av detta år sade vi - och vi står fast vid den uppfattrtirtgert - att vi vill minska budgeturtderskottet mer än vad regerirtgert och firtartsutskottets majoritet vill göra.

Arrtc Gadd har här själv visat att trots de förslag till ytterligare finanspolitiska åtstramningar som regeringen lagt fram har infe någort åtstramning skett. Man har fått ta tillbaka en stor del av det man tänkt sig atf göra. Frågan är nu vad som skall ske i forfsåffningcrt. Det är ett faktum aft vi står i en situation med uugefärlig balarts i dert offerttliga sektorn. Socialdemokraterna väljer att gå vidare med rtya offerttliga utgiffsåfagartdcrt, även om de åtminstone i ord anger att de skall vara återhållsamma. I stället skall man bygga upp etf nytt kollektivt sparande. Vi säger då gemensamt från den borgerliga sidan atf sparandet skall äga rum i den enskilda sektorn, hos företag och hushåll.

Vi moderater menar att dcrt ytterligare ram som tillväxten ger skall genom sänkningar av skatfcuffaget utnyttjas för atf vidga den enskilda sektorn. Här finns en alldeles klar vaftendelare mellan socialdemokratisk och borgerlig-moderat politik. Det här kommer vi att få diskutera mycket i fortsåffningen.

Med detta vill jag ha sagt - vilket jag var inne på redan på i mitt anförande -att det firtrts etf klart utrymme för crt särtkrtirtg av skatfetrycket i svensk ekonomi. Det kommer aft vara nödvändigt för aft klara den typ av fördelrtirtgspolitiska problem som Nils G. Åsling varit inne på, men som Arne Gadd och socialdemokraterna egcrttligcrt irtte vill erkärtna. Vi återkommer till detta, och jag är övertygad om atf dcrt polifik som vi har stakat ut kommer aft visa sig riktig.

Arne Gadd menar aft vi skulle ha avslöjat vår verkliga avsikt, vilken skulle

Anf. 12 ANNE WIBBLE (fp) replik;

Fru talman! Arrtc Gadd frågade vilket alternativ till löncbildrtirtgert vi har i folkpartiet. Det tycker jag är ert rätt onödig fråga. Vi har diskuterat den här aspektert och problemet med lönebildningen i den ekonomiska politiken under många år här i kammaren. Vi har i folkpartiet mycket länge sagt att vi är intresserade av att föra en ekonomisk politik som skapar goda förutsättrtingar för parterna atf förhandla, men sedan vill lämna avtalsförhandlingarna åt dem. Med anledrtirtg av vad firtansutskottets majoritet har sagt i denna fråga vill jag ställa en motfråga.

1 avsrtittet om lönepolitiken står det atf socialdemokraterna och kommunisterrta tycker det är bra att mart infe klart säger att arbetsgivaravgifterna skall sänkas och att crt höjning uteblir 1988. Det blir en förde! att komma i efterhartd därför "att regeringen på förhand inte måste ange hur stor sänkningen blir. Denna kan göras beroende av nivån på avtalet."

Jag vill gärna fråga vad detta betyder, Arne Gadd. Betyder detta att om avtalet blir måttligt skall mart få denna kompenserande sänkning på 1,3 procentenheter och om avtalet bara blir litet måttligt, är då tanken att sänkningen enbart skall bli hälften så stor eller någon anrtan summa? Det skulle vara intressant att få veta om det ligger någon djupare tanke bakom detta.

Från folkpartiets sida vill vi klariägga reglerna i förväg. Vi vill nu sänka arbetsgivaravgifterna så att de infe höjs totalt sett 1988. Vi vill nu få en klar marginalskaffesänkrtirtg från 1988. Vi vill ta bort den rtyligert beslutade avgiftshöjningen på andel-i-vinsf-systemet. Vi vill reformera systemet för arbetslöshetsförsäkringert för aft ge "rakare rör".

Jag vill till detta lägga atf vi vill fa bort prisstoppet, så atf vi slipper ta bort det precis rtär avtalsförhandlingarna börjar. Men, Arne Gadd, det är faktiskt snart för sent att göra detta. Därför önskar jag att Arne Gadd tar sin sista replik i anspråk för atf ändå tala om att det är viktigt att lägga fast förutsättrtingarna i förväg.

Fru falman! Jag ställde inledningsvis några frågor. Jag frågade, Arne Gadd, hur socialdemokraterna skulle bära sig åt för att få en ökad tillväxt. Vidare frågade jag om rti verkligert vill särtka margirtalskatterna, om ni verkligen vill fa bort regleringar och få en ökad flexibilitet och anpassningsförmåga i ekonomirt och om ni verkligen vill öka produkfivifefcrt i dcrt öffertfliga sektorn genom att sfimulera enskilda alterrtativ.

Jag har nu under debatten inte fått något svar på dessa frågor. Def finns inget svar aft få i betänkandet. I rikflinjerna ingår nämligen infe någon beskrivning av dessa problem. Det kunde vara intressant aft höra om finansutskottets majoritet har några tankar om hur man skall lägga upp den ekonomiska politiken på litet längre sikt.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Anf. 13 NILS G. ÅSLING (c) replik:

Fru talman! Arne Gadd återkommer till frågan om en framfida skaftereform . Jag är beredd att ta upp den diskussionen när vi ser.hur skattepolifiken är utformad i detalj. Vad vi vet hittills genom dert skiss som finansministern har presenterat är att låginkomsttagarna skall betala marginalskaffesänk-ningarna för höginkomsttagarna. Detta har vi alltså sagt nej fill. Def är emot vårt krav på en fördelningspolitisk profil i skattepolitiken. - Det är det svar jag är beredd att ge i dag.

Beträffande Arne Gadds fråga om lönebildningen vill jag hänvisa till centerns reservafion i den frågan. Vi tycker atf firtartsmirtisferrt med sirta "cash limits" här har fört ett ganska förenklat resonemang. Man måste nämligen när det gäller den offentliga sektorn också ha i bakgrunden en syn på vilket slags serviccansvar de offentliga myndigheterna kan ha. Vår filosofi är aft man bör väga in lönebildnirtgcrt i ramar sorn gäller utgifterna för hela enheter, för hela institutioner. Det går inte att enbart sätta tak för lönerna. Man måste ha ramar inom vilka de ansvariga myndigheterna kan röra sig för atf tillgodose medborgarnas servicekrav. Detta gäller t. ex. sjukvården, som ju är inne i en ganska allvarlig situatiort för närvarande.

Jag noterar med ett visst intresse men med beklagande att Arne Gadd som ordförartde i finansutskottet i dag inte är beredd att ta upp diskussionen om regionalpolifiken, som farit så illa under de senaste årcrts ekonomiska politik. Konsekvenserna har blivit att unga människor i Storstockholm och i andra stora tätorter i dag kanske har jobb men infen bostad, medan ungdomarna ute i glesbygden har bostad men inget jobb. Def illustrerar på ett väldigt effektivt och brutalt sätt bristerna i den tredje vägens ekonomiska politik. Men detta glider utskotfefs värderade ordförande förbi. Det tycker jag är beklagligt, eftersom det är en mycket central fråga hur den ekonomiska politiken slår i människors vardag. I det här avseendet har alltså den tredje vägens politik enligt min uppfattning havererat. Fråga människorna! Jag tänker infe bara på ungdomarna i Storstockholm utau t.ex; också de människor som nu snart står utan arbete i Stekenjokk. Det är de reella konsekvenserrta av dcrt tredje vägens polifik som vi här bevittnar.

Anf. 14 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) rephk: Fru talman! I talet om det socialdemokratiska tvånget atf kasta sig i famnen på folkparfiet lät Arne Gadd precis som biskop Brask. Härtill var jag nödd och tvungen, var innebörden. Men def handlar ju om vad man gör av den tidsfrist mart får och om vilkert inriktning man vill ge polifiken. Def fanns möjlighet för en majoritet i utskotfet för en regionalpolitiskt riktig profil på den kommurtala skatteutjämningen, men det fanns också möjlighet för en majoritet, bestående av andra partier, för en nedskärning gentemot kom-munsektorrt. Det vär def sertare som fick ta överhanden. Det handlar alltså om orsak och verkan. När vi debatterade den här frågan i kammaren i onsdags - Arne Gadd var inte närvarande då - var de socialdemokratiska företrädarna betydligt mer lågmälda orn den tid som har förflutit sedan det blev återremiss.

När det gäller de regionala insatserna är det som Nils G. Åsling säger, rtämligen att def handlar om bostad eller jobb. Men jag kan fala om att det

dessutom är så att inte ens kommunala bostadsbolag ute i landet ger Prot. 1986/87:137

ungdomar en bostad med mindre än att de har ett jobb eller aft föräldrarrta 5 juni 1987

går i borgcrt. Lönen för arbetet i ungdomslag räcker rtämligert inte fill för att ] ~

betala hyran, och efter ungdomslag finns inget artnat än socialbidrag. Detta f "

kan möjligen fastställas utifrån vilket hyresbehov man har. Situationen är

alltså t. o. m. värre än dcrt Nils G. Åslirtg beskrev.

Det här är ju en fråga om styrning av politiken. Skall kapitalets frihet gälla? Skall regionala obalanser förstärkas eller motverkas? Fordras det några ingrepp i den ekonomiska politiken eller kan man bara köra med morötter om högre vinst och lägre löner, som ju ärdet väsenfliga i den socialdemokratiska politiken? Räcker detta för att hirtdra att folk flyr från de utsatta regionerna och atf kapitalplacerare investerar alltmer utomlartds? Jag anser att de två sakerna har etf samband.

För aft fortsätta debatten om Västmanland är den gemensamma sektorn just i det länet mindre utvecklad i förhållande till industriproduktionen än i riket i genomsnitt. Där skulle verkligen insatser inom den gemensamma sektorrt som skapar crt inhemsk efterfrågan och infe minst jobb på orten vara av stor betydelse. I vårt förslag i anslutning fill komplefteringspropositionert har vi tagit upp insatser för arbete, vård och omsorg i kommunerna. Jag menar att def är av största vikt att en sådan politik främjas.

I sitt förra inlägg sade Arne Gadd aft mart måste rätta behovcrt efter resurserna. Jag menar atf mart också måste artslå resurser i förhållande till behoven. En fördelrtirtgspolitik och ert rättviscpolitik måste fakfiskt ha sirt utgångspunkt i vilka behov som finrts. Artrtars bäddar mart för en privatisering, och det vill Arne Gadd säkert inte ha.

Anf. 15 ARNE GADD (s) replik;

Fru talman! Det är möjligt att Lars Tobissort och jag skall artvända begreppen på ett litet mera skärpt sätt. Men def är mycket intressartt att vi nu har kommit därhärt att moderata samlingspartiet varnar för atf den socialdemokrafiska politikert har lett så lårtgt aft mart faktiskt får ert balarts i den offentliga sektorrt relativt srtabbt. Det är crt poärtg i dcrt här debatten som Lars Tobisson själv säkert mycket väl inser irtrtcbörden av.

Anne Wibble förde en diskussion kring dcrt offentliga sektorns produktivitet. För mirt del tror jag att mart skall vara försikfig med företagsekortomins begrepp i def här sammanhanget, speciellt' när det gäller den offentliga sektorns myrtdighetsutövrtirtg. Det är faktiskt mycket svårt atf mäta produktiviteten i den offentliga sektorn på samma sätt som man kart göra rtär def gäller etf vanligt företag. De undersökrtirtgar som har gjorts om dcrt offerttliga sektorns effektivitet - i varje fall de som jag känrter till - är mer intressanta som mcfodstudier än som studier av de problem man försöker fillämpa metoderrta på. Vi får alltså lov att vara litet försikfiga rtär vi artvärtder de här begreppcrt.

Folkpartiet måste i-sin liberalism skärpa sig till en definition när det gäller
talet om statliga monopol. För atf ta ett drasfiskt exempel: Inte kan väl det
gamla frisinrtade folkpartiets tradifion ha glömts bort så totalt atf man skulle
vilja avskaffa Systembolagefs monopol? Självfallet inte - def är jag övertygad
om. Man kan ta exempel på exempel där det infe går att föra den här 39

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

diskussiortCrt så ertkelt som dagens folkpartistiska agitatorer vill göra när de talar om avmonopolisering.

Nils G. Åsling har kommit tillbaka såsom representant för de små i samhället. Han tolkar rtu Kjell-Olof Feldts och socialdemokratins förslag fill en skattereform som att arbetarrörelsen skulle vara intresserad av att sänka skatterna för höginkomsttagarna gertom att höja skatterna för låginkomsttagarna. Fortsätt gärna med dert argumertfationen, Nils G. Åsling. Den är litet sned och utanför allting. Då förstår man hur tomhänt Nils G. Åsling fakfiskt är i sin argumentation. Det var i, det sammanhanget jag kom med min lilla fundering. Det kan finnas låginkomsttagare som har stora förmögertheter. Detta var det irtfressanta i diskussionen om skatterna på arbete och kapital.

Härfill var jag nödd och tvungen, sade Hans Petersson i Hallstahammar och syftade då på mig. Men Hans Petersson var med i två fre veckor i förhandlingarna med kommunerna om en uppgörelse om kommunernas beskattning, som skulle ha lett till att Norrland, Bergslagen, Gotland och Blekinge hade fått det mycket bättre. På grund av vänsterpartiet kommunisternas interrta motsättrtirtgar ärtdrade Hans Petersson emellertid åsikt några timmar innan beslut skulle fattas. Får jag be om en liten skärpning, Hans Petersson!

Anf. 16 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Fru talman! Som åtskilliga redan torde ha noterat är det avslutning i landets skolor i dag. Barnen sjunger om den blomstertid som nu nalkas med lust och fägring stor. Också på oss dammiga gamla riksdagsledamöter väntar ett mer eller mindre välförtjänt sommarlov. Även här i riksdagen har vi en sorts avslutning - men utan sång. Vi ger irtte erts talmannen ett äpple, vilket åtminstortc fröken i småskolan brukade få.

I ett avseende påminner dock denrta tillställning om skolan. Oppositionspartierna ägnar sig åt att dela ut det sedvanliga underbetyget åt regeringen för dess ekonomiska politik. Oberoende av vad vi kan tycka om betyg i skolan, borde vi ändå kunrta crtas orti aft betygsäftrting bör grundas på fakta. Därför tänkte jag ge rtågra fakta om Sveriges ekortomi.

Produkfiortcn har återhämtat sig efter den djupa svackau mot slutet av 1970-talet. I år beräknas BNP växa med drygt 2 %. Räknat per invånare är det en fillväxt som väl mäter sig med västländernas genomsnitt.

Investeringarna går upp ordentligt i år. I industrirt ökar de med 13 %. Företagens reala lönsamhet är den högsta sedan 1960-talet. Deras soliditet ökar, vilket gör dem mer motståndskraffiga mot störningar.

Inflationen är den lägsta på närmare 20 år. Både i fjol och i år svänger den mellan 3,5 och 4 %. Det betyder atf prisökningsfakfen har halverats uuder de två senaste åren. Vi närmar oss nu de låga irtflafiortsnivåerna i omvärlden -men utan att ha behövt gå igcrtom dess arbetslöshet.

Tvärtom minskar arbetslösheten i Sverige stadigt. Den ligger nu under 2 %-aft jämföra med 3,5 % för fyra år sedan. Ävert arttalet märtniskor som

är beroende av beredskapsarbeten och liknande arbetsmarknadspolitiska åtgärder för sin sysselsäftrtirtg mirtskar. Samfidigt fortsätter sysselsättrtirtgen att öka. Nils G. Åsling sade att arbefslöshcten i själva verket har ökat i Sverige. Det skulle intressera mig oerhört att höra Nils G. Åsling ge belägg för detta påstående.

Underskottet i bytesbalansen vändes till ett överskott i fjol. I år bör vi kunrta rtå åtmirtstone balans. Def betyder att vi inte behöver öka utlandsskulden och att räntebördan därmed kan lätta något.

Budgetunderskottet har gått ned snabbare än i något annat land i hela västvärlden. Under de sertaste fem åren har det minskat med 10 proccrtterthc-ter av BNP; def motsvarar mer ärt 90 miljarder i dagens penningvärde.

Svcrtska folkets realirtkomster stiger srtabbt. I fjol ökade de reala disponibla inkomsterna med i genomsnitt 3,5 %, och i år ser ökningen ut aft bli över 2 %.

Den privata konsumtionen ökar igen efter nästan ett årtiondes stagrtafion. Hushållen har börjat fylla igen hålen i hushållsbudgeten igen. I fjol ökade deras konsumtion med 4 %, och i år kommer den att växa med ytterligare 3 %.

Detta är fakta. Jag tror inte aft någon kan förrtcka atf det på alla dessa områdert - tillväxtert, investeringarna, utrikeshandeln, arbetslösheten och svenska folkets inkomster - har skett stora förbättringar sedan 1982.

Den här utvecklingen har som bekant fått åtskilliga betraktare runt om i världen aft med både respekt och nyfikenhet börja vända blickarna mot Sverige. Arne Gadd citerade fidskriftcrt The Ecortomist.

OECD, dert västra irtdusfrivärldcrts samarbetsorganisatiort, publicerade sin senaste Sverigerapport för en dryg månad sedan. Jag skall inte trötta kammarens ledamöter med citat - även om jag är svårt frestad - utart rtöjer mig med att påmirtna om atf rapportens författare som särskilt anmärkrtirtgs-värt framhåller att nedgången av inflationert, förbättringen av bytesbalansen och förstärknirtgert av statsbudgeten kunnat äga rum utan att arbetslösheten ökat. Tvärtom har den minskat.

Detta är, fru falman, onekligert ert stor framgårtg. Och det vore både hederligt och klädsamt om oppositionens företrädare någon gång kunde ge svenska folket, vårt näringsliv och även regerirtgert det erkännandet - i all synrterhet som de så mårtga gårtger hävdat aft just detta skulle vara omöjligt att klara.

Lars Tobissort, t. ex., sade ju 1985 i en intervju i Veckans Affärer aft en ökning av arbetslösheten var "nödvändig för aft få till stånd den vändning av skutan som behövs". Tyvärr var Tobissou vid den fidpunkten inte ensam om dcrt åsikten. Det är faktiskt mindre än fyra år sedan som SNS kortjuukfurråd hävdade att massarbetslöshet kanske skulle bli oundviklig också i Sverige.

Mcrt så har det alltså inte blivit. I stället har arbetslösheten minskat kraftigt - och def i crt värld där allt fler lärtder givit upp kampeu för den fulla sysselsättningen. Det ser jag som den största och vikfigaste framgången för den tredje vägens ekonomiska polifik.

Samtidigt vill jag inte dölja att en del av förbättringen har berott på hjälp utifrån. Urtder det senaste året har bytesbalansen hjälpts upp och inflationen hjälpts ned av sjunkande dollarkurs och sänkta oljepriser. Därför ger årets

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

siffror och den statistik jag just redovisade inte hela bilden av hur det står fill med den svcrtska ekortomin. Under årets första del har en rad saker skett; som tillsammans visar att vår återvurtrta ekonomiska hälsa fortfarande är ganska bräcklig.

För det första har prognoserna för tillväxten i vår omvärld reviderats ned. Irtte minst gäller det våra nordiska granrtlärtder, fillika stora köpare av svcrtska varor. Världsekonomin lider av svåra obalanser, som bl. a. yttrar sig i etf gigantiskt bytesbalansurtderskotf i USA med stora överskott i Japart och Västtyskland såsom spegelbild. Det finns en uppcrtbar risk för protektiortis-tiska ingrepp och för fortsatta våldsamma kast i de stora länderrtas valutor. En sådart utveckling skulle kunna ställa till problem för en så liten och ufrikcshandelsbcrocndc ekonomi som den svenska.

För det andra har visserligen inflationert gått ned - vi närmar oss, som jag sade, omvärldens nivåer - men fortfarande ligger vi en bit över den mycket låga inflafiort som våra främsta kortkurrentländer, framför allt Västtyskland, kan visa upp.

För det tredje år lönekosfnadssfegrirtgcrt för srtabb. I fjol steg de nominella lönerna med 8,5 %. Det är en bra bit över konkurrentländernas noteringar. Preliminära och inofficiella siffror tyder på att lönekostnaderna i år inte stiger mer än vad regeringen räknat med, dvs. drygt 5 %. Skulle def stämma, betyder det atf 1987 blir ett klart trendbrott för kostnadsutvecklingen. Men det är fortfarande en bit kvar fill den kosfnadsstegring på ca 3 % som enligt Långtidsutredningen är nödvändig, om Sverige skall kunna fortsätta på vägen till full sysselsättning och ett stabilt överskott i bytesbalansen.

För det fjärde går den privata kortsumtionsökningen - hur välkommen den än är för konsumenterna - för snabbt för att den skall vara långsiktigt hållbar vid rådande konkurrcrtskraft. Konsumtionsökningen drar med sig ökad import och riskerar att tränga ut kapitalbildningen. På sikt undergräver det möjligheterna fill modernisering av näringslivet och hotar sysselsättningen.

Sammantaget kan man säga att situationen varken är helt svart - som den tavla oppositioncrt rtyss målade upp - eller helt problemfri, om uu någon skulle ha trott def. Sanningen är den, att medan den svenska ekortomirt uuder årcrt efter 1982 stärkts i ert omfattning som jag tror ingert i den här kammaren hade trott vara möjlig - jag trodde det i alla fall inte -, finns det nu vissa tecken på aft uppgångcrt i sig själv för med sig rtya problem.

Till viss del är detta en ganska naturlig utvecklirtg i det efferfrågelägc vi har. Kapacitetsutrtyttjartdet i den svenska ekonomin är högre än i våra kortkurrcrttlärtdcr, vinstläget är gott, arbetslösheten låg, ja, i många delar av landet har vi i dag t. o. m. brist på arbetskraft.

Men vårt problem är att det är just i denna miljö av god tillväxt och låg arbetslöshet som vi måste få bukt med inflatiortert. Hur mau skall åstadkomma detta är den ekonomiska polifikcrts 10 OOO-krortorsfräga, själva probcr-stenen för varje regering. Det är utifrån förmågan aft besvara den som de olika alternativen i den ekonomiska politikert i första hartd skall prövas och vägas mot varandra.

Oppositionen pekar också på den svenska ekonomins benägenhet atf åstadkomma en alltför hög inflation. Men man gör inte några som helst försök atf seriöst analysera orsakerna till den svenska inflationen och

undersöka vad man kan göra åt den. De borgerliga talar bara allmänt om att lägre offeritliga utgifter och en stramare finanspolitik är nödvändiga. Men någon analys av hur och varför detta skulle reducera inflatiortcn, och till vilka kostnader, det redovisas inte. Hur ser då fakta ut i detta avseende?

Under de borgerliga regcringsårcrt ökade de offerttliga utgifterna i pengar räknat med i genomsrtitt 15 % om året. Urtder de senaste fem åren har dert genomsnittliga ökrtingstakten varit 9 %. 1 fjol var den 6 % och i år beräknas den bli under 5 %, dvs. en tredjedel av vad dcrt var uuder dcu tid då de borgerliga regerade. Den som menar att det är för srtabba ökrtirtgar av de offentliga utgifterna som driver upp inflationen borde alltså känna sig mycket lugrtare nu.

Budgetunderskottet steg under de borgeriiga regeringsåren från 3 % fill 13 % av brutfonationalprodukfen. Under de senaste fem årcrt har det sjunkit från 13 % fill 3 %. Den som tror att def är budgetunderskottet som ligger bakom inflationert måste rimligen hålla med om att det problemet har minskat rejält.

Ser man på finanspolitikens samhällsekonomiska effekter, så som de brukar beräknas i nafiortalbudgefcn, finner man att det också där har skett en tydlig omsvängning. Sedan 1982 har finanspolitiken varje år utom 1985 haft åtstramande effekter. För 1986 och 1987 uppgår de till sammanlagt 1,5 % av bruttonafiortalproduktcrt. Så den som tror att det är finartspolifikcrts irtriktrting som avgör irtflatiortsfrycket borde alltså tycka att kampert mot inflationen har gjort stora framsteg.

Ser vi så fill slut på hur staten finansierar sitt upplånirtgsbehov, finner vi att det nu inte ökar likvidifcfcrt i ekonomin lika mycket som förut. Under det sista borgerliga regeringsåret ökade pcrtrtingmärtgdcrt med 15 %. Ävert om irtflytfningen av grå krediter i banksektorn det senaste året gör att statistiken är svår att tolka, står det klart att den siffran nu är betydligt lägre. Sedelprcssarrta rullar avsevärt långsammare. Även den som tror aft def är likviditefstillväxfen som avgör inflationert borde därför kuuna sova lugnare om natten.

Men, fru talman, vad återstår då i sak av den borgerliga kritiken? Om vi har ett budgcfundcrskoff som minskar kraftigt, om de offentliga utgifternas ökningstakt har dämpats, om de realekonomiska effekterrta av finanspolitiken är restriktiva och om statens upplånirtg inte längre driver upp likviditeten,på vilket irt/r//gf underlag grundar man då påsfåcrtderta att det skulle vara ert för svag budgetpolitik som ligger bakom inflationen?

Min bedömning är aft inflationert i Sverige i dag framför allt beror på dcrt höga efterfrågart i vår ekortomi, och då i synnerhet läget på arbetsmarknaden. Det är en slutsats som delas också av OECD och av en rad fristående bedömare, t.ex. Brookings-instifutcf.

Vid första påseendet kan den förklaringcrt verka glädjartde. Den innebär ju att inflationen delvis kan förklaras med att vi lyckats så väl med att pressa ned arbetslösheten. Men vid närmare eftertanke är den analysen i själva verket ganska oroande. Vi vet att en fortsatt hög irtflatiort blir ett hirtder för att nå full sysselsättning. Men samtidigt förefaller det alltså vara utomorderttligt svårt aft få ned inflatiorten när arbetslöshetert är liten. Slutsatsen är uppenbarligen att vi ännu inte har löst den viktigaste och svåraste uppgiftert

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

för dcrt ekortomiska politikert: atf förcrta låg inflation med full sysselsättning. Detta bekräftas om vi studerar de senaste årcrts erfarenheter. De borgerliga framhåller gärna att prissfegringarrta i Sverige dämpades kraftigt under deras två sista är vid makten, 1981 och 1982. Det är riktigt. Från hösten 1980 fill hösten 1982 gick inflationert i Sverige rted frårt 15 % till 8 %.

Men vad de borgerliga företrädarna "glömmer" att tala om är atf dert öppna arbetslösheten under samma period steg med 84 000 personer och att syssclsätfningcrt minskade med 46 000. Den öppna arbetslöshetert fördubblades alltså på bara två år. Så visserligen lyckades de borgerliga fa ned irtflationen, men bara genom att låta arbetslösheten stiga.

Detta är ju den strategi som uuder 1980-talet tillämpats i många konservativt styrda länder i Europa, fast i långt större skala. Man trodde till en början att det var just beslutsamheten att begränsa underskott och pcrtrtingmängdsökning som skulle göra atf inflationert gick rtcd utan stora kostnader.

Men vi vet att den strategin har misslyckats. Den här polifiken har slagit hårt och blint. Vi har fått en kraffig ökrtirtg av arbetslösheten i hela Västeuropa. Framför allt har den drabbat kvinnor och ungdomar. Och framför allt har längden när det gäller arbetslöshetsfiden höjts dramafiskt. I TV häromkvällen talades det om en arbetare i staden Newcastle i norra England. Han hade varit arbetslös i fio år. Efter denna fid hade han nu för första gången fått ett erbjudande om arbete. Resultatet ute i Europa har blivit en ond cirkel, där man har fått en uppdelning av arbetsmarknaden i A-, B- och t. o. m. C-lag. En stor del av uugdomcrt har på detta sätt dömts till permanent arbetslöshet och fattigdom, men av kortservafiva ekortomer och politiker.

Jag tror nog aft jag talar på alla socialdemokraters vägnar, om jag säger aft det är cyniskt, och t. o. m. reakfiortärt, aft på det sättet artvärtda arbetslösheten som medel i den ekonomiska polifiken. Bakom varje anonym tiondels arbetslöshetsprocent finns det ju mänrtiskor av kött och blod, människor med drömmar och förhoppningar, människor som vill ha arbete och faktiskt behöver en fast egen inkomst. Vad den här borgeriiga politikert egerttligcrt har sagt till dessa människor är; Du är ingenting värd. Ditt jobb, din trygghet måste offras, för att vi skall nå de samhällsekonomiska målen.

Vårt främsta mål är i stället arbete åt alla. Vi vägrar att använda arbetslösheten som medel aft nå artdra mål i dcrt ekonomiska politiken.

Genom dert stora devalveringcrt skapades förutsättningar att få fler jobb utan att försämra bytesbalansen. Det var dert som gjorde att nedgångcrt i dert svenska ekonomirt kuude brytas. Arbetsmarkrtadert förstärktes. Sysselsättningen började öka igen. Sedan 1982 har sysselsättningen i Sverige ökat med över 150 000 personer, samtidigt som arbetslösheten har minskat med 50 000. Väldigt många nya jobb har alltså fillkommit, infe minst inom dcrt privata sektorn, sedan den tredje vägcrts politik blivit sjösatt.

Självklart är den här - i sig själv glädjande - utvecklingen en huvudorsak till att inflationert har blivit etf bekymmer. Def är svårt att nå ned fill omväridens inflation, då vår arbetslöshet bara är en femtedel av konkurrenternas.

Om vi skall klara aft bryta ned inflationen utan att öka arbetslösheten

krävs inom ekonomirt ett stort mått av självdisciplirt och ansvarstagande från alla parters sida. Företagen måste avstå frårt prishöjrtingar, lanfbrukarua måste hålla tillbaka livsmedelspriserna, politikerna måste undvika skatte-och taxchöjnirtgar, och lörtcbildningert måste ställas irt på låga nominella löneöknirtgar.

För att göra detta möjligt krävs ett brett program med irtsatser både på utbudssidan och efterfrågesidan i ekonomin. 1 kompletteringspropositiortert har regeringen presenterat huvuddragen i etf sådant program;.

Finanspolifikert skall mirtska staterts upplårtirtgsbehov.

Penningpolitiken utformas så att likvidifctsöknirtgcrt begrärtsas.

Irtkomstskaftesatserrta sänks för både 1987 och 1988.

Arbetsmarknadspolitiken rikfas in på att bryta upp flaskhalsar på arbetsmarkrtaden.

Irtvesteringsfonderna anvärtds för atf dämpa expartsiortcn i överhettade områden och bygga ut kapacitetcrt i övriga regiorter.

Regeringen förklarar atf dert är villig atf medverka till att arbetsgivaravgifterna inte höjs 1988, under förutsättning att parterna sluter avtal som leder till en låg nominell kostnadsökning.

På den statliga sidan avser regeringen atf tydligare ange vilkert ökning av lönekostnaderna som är förenlig med en ansvarsfull finanspolitik. Överskrids detta utrymme, skärps naturligtvis kravet på höjd produktivitet i den offentliga verksamheten. Det kravet finns redan nu, men ju mer vi ökar kostnaderna, desto skarpare blir kravet.

Detta är vårt alternativ. Det är långt ifrån någon dans på rosor. Men det är ett sammanhärtgande och kortsistertt program, som irtte väjer för vad som måste göras. Det är ett program, som klart och uttalat utgår frårt svårigheterrta aft förcrta låg inflation och full sysselsättnirtg - mert som vägrar släppa efter på ambitiortcrt aft det är dit vi skall.

Jag tycker att det programmet skiljer sig en hel del från det alternativ som opposifionen företräder här i dag. På en punkt iakttar de borgerliga fullständig tystnad. Målkortflikterna i den ekortomiska politikert, svårigheterna atf pressa tillbaka inflationert utart att ge avkall på sysselsättrtirtgsambi-fionerna, berörs över huvud taget inte. Opposifiortcrt står helt utau svar på den ekonomiska politikcrts viktigaste fråga. Faktum är att mart irtte crts bryr sig om att ställa frågart.

Men inte nog med det. De fre partier som påstår sig utgöra ett regeringsalternativ har den här gången skapat den mest fulländade röra av sina olika ekonomisk-politiska förslag som jag tror hittills har skådats i denrta riksdag, och def säger inte litet. Aft få en klar bild av vad den borgerliga oppositionen egentligen står för är praktiskt taget ogörligt, om man läser finansutskottets betänkartde.

I firtartsutskottet har de borgerliga visscriigcrt samlat sig till en gemensam reservation om "de allmärtrta riktlirtjerna" för den ekonomiska politiken. Men samtidigt har, som Arne Gadd påpekade, centerpartiet lagt fram en egen reservafion, som även den begåvats med rubriken "allmänna riktlinjer". Den handlar - i polemik mot den gemensamma reservationert - om så centrala frågor som miljöpolitik och fördelningspolitik. Mert dessa "allmän-

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiskapoU-tikenm. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

na riktlinjer" avvisas i sin tur av de tilltänkta koalitionsbröderna i moderata samlingspartiet och folkpartiet, som tillsammans presenterar ytterligare en reservation, den tredje reservafionen om de "allmänna riktlinjerna" i det uttryckliga syftet aft avslå centerrescrvationen.

Jag vet inte orti rtågOrt kan följa med i det här, men det betyder åtminstone så mycket som att moderaterna och folkpartiet infe vill ha miljö- och fördelnirtgspoUtik med i sitt regeringsalternativ. Jag tycker nog, även om det verkar litet bisarrt, atf det kunde vara intressant att höra om Åsling har något svar på det erbjudande till centerrt som riktades frårt värtsterparfief kommunisterna om att göra en liten koalition i de här frågorna. Inom det borgerliga området tycks centern här vara helt isolerad.

När det gäller de allmänrta riktlinjerna har vi alltså infe mirtdre än fre olika borgerliga reservationer, som polemiserar direkt rtiot varartdra i gartska certtrala frågor. Samtidigt framhåller mart atf det behövs "fasta spelregler" i dcrt ekonomiska politiken, för att undvika "polifisk osäkerhet", som mirtskar irtvesterirtgsviljart i näringslivet.

Fru talman! Det gör, med förlov sagt, ett rätt komiskt intryck atf man efter denna uppvisning i oenighet och oklarhet kräver säkerhet och fasta spelregler. Ta t.ex. den borgerliga Crtcrgipolifikert. Infe är väl den något mönster av klarhet. Infe tror jag atf de som skall fatta de långsiktiga invesfcringsbeslufen i näringslivet tycker sig ha fått särskilt klara besked om hur energiförsörjningen skulle kunna se ut under en framtida borgerlig regering.

Inte crts i de riktlinjer som man - uppenbarligen med stor möda - skrivit ihop sig om ges några klara besked om vilken ekortomisk politik mart vill bedriva. I själva verket är riktlinjerna så allmänna att de blir meningslösa.

Där slås t. ex. fast atf regeringen inte gjort någontirtg för aft "fa itu med de grundläggande sfrukturproblcmcrt" i den svenska ekonomirt. Som grundläggartde strukturproblem räkrtar opposifiortCrt uppertbarligert irtte budgetunderskottet, infe byfesbalartsurtderskotfet, ej heller arbetslösheten, försörjningen med riskkapital eller lönsamheten i näringslivet- allihop områdert där det skett stora förbättrirtgar uuder scuare år.

I stället påstår opposifiortcn atf de vikfigaste problemen i den svenska ekonomin gäller skatterna, de offerttliga utgifterrta och mortopolert, byråkrati och regleringar samt lönebildningen.

Visst ligger det något i att det krävs insatser på flera av de här områdena. Mcrt vad är def då opposifionen menar skall göras? Vilket är dess konkreta alternativ fill regeringspolitikcrt? Såvitt jag kan se firtns det inte något sådant alterrtafiv crts för de områdert som oppositionen själv pekar ut som de centrala.

När det gäller skatterna har väl splittringen aldrig varit så stor som i dag. Centerföreträdare - senast nu Nils G. Åsling - går till rasande angrepp på moderater och folkpartister för deras förslag till marginalskaftesänkningar. De olika partierna har olika syn på grundavdragen, reseavdragen och underskottsavdragen. De har olika förslag fill hur kommunalskatterna skall utformas. De har skilda uppfattningar om vilket det totala skattetrycket i ekonomin bör vara.

Det andrå problemet de borgerliga pekar ut är de offentliga utgifterna. De

måste hållas fillbaka, säger mau. Mcrt rtågra konkreta, gemensamma förslag till hur def skall gå till redovisas inte. Tvärtom går de tre partierna när det gäller budgetpolitiken fram med tre olika reservationer, just för att de inte kunnat ena sig om utgiftspolitiken. Låt mig påminna om sådana tvistefrågor som regionalpolitik, u-hjälp, mjölksubventiorter och försvarsutgiffer, där det firtns etf par tre borgerliga linjer i varje ämne.

Man kart bara gissa sig till dcrt budgetpolitik som skulle bli följden om dessa tre partier tvingades kompromissa ihop sig om en, gemensam politik. Men det troligaste är att det skulle bH en uppreprtirtg av det som drabbade Sverige uuder de borgerliga koalifiortsregeringarnas år - def som Bertgt Westerberg så träffartde kallat "dcrt största gemertsamma rtämrtarens polifik". Allt enligt principen: Om jag får min skaffesärtkning, får du din utgiftsökning.

Och här finns mycket att välja på, både i form av skattesänkningar och utgiftsökningar. Moderaterna vill sänka skatterna med 25 miljarder och centern vill öka utgifterna med 10 miljarder. Det skulle nog bli en härlig soppa av en uppgörelse dem emellan.

Härnäst på den borgerliga lisfart kommer avmonopolisering och avreglering. Där inskränker man sig fill allmänna uttalanden som, såvitt jag kan se, infe betyder någontirtg för dert praktiska politikert. Se t. ex. på de tre partierrtas högst olika syn på jordbruksregleringen, som är en central del av den svenska regleringsekortomin. Vi har redan fått Nils G. Åslirtgs besked om att centern minsanrt inte tänker sig någort avreglerirtg på detta område, vilket däremot folkpartiet och moderaterna gör. Eller se på valutaregleringert, etf artnat regleringsområde. Där skiljer moderaterrta ut sig gcuom aft kräva ert helt annan valutapolitik. Sverige skall ansluta sig till det europeiska monetära samarbetet, med alla de konsekvertser det får.

Det sista "fillväxfhinder" som de borgerliga tar upp i sin gemensamma rescr-vatiort är lönebildningen. Hår har man faktiskt på en punkt kunnat samla sig till en någorlunda gemensam uppfattrting, som dessutom ligger nära regeringens. Det äratt statsmakterna i förväg skall anvisa det belopp som står till förfogande för lörtcökningar i den statliga sektorn.

Mcrt i övrigt, förutom det gamla kravet på aft höja cgcrtavgiftcrna i arbefslöshetsförsäkrirtgen, firtrts irtga kortkreta förslag. Irtte crts hur arbefsgivaravgifterrta skall hanteras inför rtästa avtalsrörelse har mart kurtrtat crtas om. Här har de borgerliga partierrta två skilda uppfattrtingar.

Alltså, fru talman; Infe crts på de huvudområdcu som de borgerliga själva lyft fram förmår de formulera något sammarthållet alternafiv fill regeringens polifik. I själva verket framstår de borgerliga som mer splittrade och mer regeringsodugliga än vad de gjort på de senaste 15 åren - och det vill infe säga litet.

Om man artalyserar opposifiortspartierrtas förslag var för sig och föreställer sig att de som crtsamt parti skulle styra Sverige, blir bilden tyvärr inte bättre.

Moderaterna säger att vi måste strama åt konsumfiortcrt, med motiveringen att vi skall förstärka Sveriges utrikesbalans. Men det som föreslås leder irtte till rtågort förstärkning av bytesbalansen utan tvärtom till en försvagning. Det beror på att moderaterna visserligen vill strama åt den offentliga konsumtiortcrt kraftigt, men samtidigt genom skatfesärtkningar släppa fram

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

den privata konsumtiortcrt. Det kart inte vara Lars Tobisson obekant aft importbertägenheten i den privata konsumfiortcn är mycket högre ärt i den offentliga, vilket gör aft den politik mart rekommenderar skulle leda fill att importen ökar och byfcsbalanscrt försämras.

Moderaterrtas politik skulle också - tvärtemot vad de hävdar - kraftigt försvaga statsbudgeten. Det mycket omfattande och fleråriga skattcsänk-ningsprogram som moderaterna föreslår skall i hög grad finansieras med engångsåtgärder. A la Thatcher skall man sälja ut olika statliga tillgårtgar, Redart efter ett år kommer budgetcrt, ertligt finansutskottefs bedömning, aft försvagas och underskottet successivt att växa i takt med att skattesänkrting-arna får genomslag på budgeten. Om budgetunderskottet skall kunna reduceras, som moderaterna säger sig vilja, krävs det fortsatta mycket långtgående, men ännu icke redovisade, nedskärningar av statsbudgetens utgifter. Jag skulle vilja fråga Lars Tobisson; Vilka är de? Tio miljarder om året vill ni sänka skatterna med. Och vilka fördelrtirtgspolitiska kortsekvcrtser kommer det aft få?

Lars Tobissort utvecklade i sitt inlägg moderaternas omsorg om de vanliga människorna, som skall få moderaternas skattesänkningar och höjd levnadsstandard i motsats till deras eländiga tillvaro under socialdemokratins regeringstid. Tobissort sade också att moderaterrta skall ägrta fiden fram till valet nästa år åt atf klargöra vad ett byte av regering skulle innebära. Låt mig ge ett bidrag till denna klargörande verksamhet.

De förslag moderaterna har framlagt i sambartd med budgetcrt har crt kraftig profil till de högavlönadcs förmån. Det beror främst på förslaget till sänkt inkomstskatt. Men man säger också nej fill en höjning av bostadsbidragen och föreslår sänkt sjukersättrtirtg, som drabbar LO-kollektivet. Eftersom detta irtte har rtivån garanterad i avtal, förstärks effekten ytterligare.

Inom finartsdepartemerttet har vi gjort beräkningar som visar att den disportibla inkomsten för en höginkomsttagarfamilj med två barn ökar med nära 10 000 kr. Däremot får en ensamstående förälder med två barn och arbefarlört 1 700 kr. mindre per år aft leva på. Alltså: 10 000 kr. till dem med höga inkomster och 1 700 kr. mirtdre fill dem som har låga irtkomster. Är detta ett uttryck för omsorg om de vartliga märtniskorna, som plågas av låg levnadsstandard, Lars Tobisson?

Boertdekostnaderna för en arbetarfamilj kommer att öka med 3 000 kr. om året med Tobissons förslag. Samtidigt har Tobisson mage aft stå här och hävda att moderaterna jusf vill skära ned levnadskostnaderna för hyresgäster.

Pensionärerna råkar också illa ut. De som har låg pension får det sämre med moderaternas förslag. Det är bara rtär man har full ATP eller därutöver som de sänkta skatterna slår igenom för pensiortärerrta. Men en pensionär som bara har folkpensiort och lifcrt ATP får crt försämring med drygt 1 000 kr. per år med moderaternas polifik.

Def kanske verkar småaktigt, fru falman, aft pä def här viset gräva i moderaternas förslag och avslöja vad de innehåller. Men Lars Tobisson deklarerade att nu skall klargörande verksamhet bedrivas fram .fill valet. Vi skall bidra med vad vi kan.

Vi har också försökt se på vad centerrt egentligen vill, och vi begriper inte

vad. Man säger att regeringen inte hållit tillbaka konsumtionert tillräckligt. Det kan ligga någortfing i det. Men centern föreslår en rad höjda bidrag och skatfesärtkningar som skulle spä på konsumtionert ännu mer. Sedan vill centern stimulera sparandet. Det skall man göra genom en "lågräntepolitik". Dessutom skall penrtirtgpolitikert användas för att underbygga en "orubblig norm" om fast växelkurs. Hur gör Nils G. Åsling detta om man öser ut en massa pengar till konsumenterna och för en lågränfepolifik? Det här påminner litet om det gamla bondeförbundet som drev denna linje tills dcrt av verkligheten måste underkännas.

Fru talman! Vårt land står inför en ny anspärtning. Vi måste öka kapitalbildrtirtgcrt för att förstärka vår yttre balarts. Vi skall pressa tillbaka irtflationen utan atf öka arbetslösheten. Och vi måste göra det i ett läge där den internationella situationen är mer osäker än på många år. För aft klara det krävs det att vi fullföljer den långsiktiga ekonomisk-politiska strategi som vi har lagt upp. Framför allt får vi inte gripas av överoptimism och tro aft vi Srtabbt kan ta igen den levnadsstandard som förlorades under den ekonomiska krisen.

För regerirtg och riksdag gäller det fakfiskt att hålla den irthemska efterfrågan under kontroll och framför allt att se till atf tillväxten och sammartsättrtirtgert av denna efterfrågan inte blir sådan att Sverige än en gång måste börja låna utomlands.

Oppositionen verkar infe särskilt intresserad av aft delta i denna verksamhet. Man har under våren i hög grad ägnat, sig åt taktiska finfer och blockerirtgar i riksdagert för att fillfoga regerirtgen nederlag i voteringar, även om man därmed går emot den polifik man själv artser borde föras.

Jag skall ta två exempel. Man hävdar från den borgerliga oppositionen att vi måste begränsa de offerttliga utgifterna. Särskilt har man pekat ut de specialdestinerade bidragert till kommunerna. När regeringen tog fasta på detta och lade fram ett konkret förslag om nedskärnirtg av ett specialdestirte-raf bidrag, då crtade sig samtliga oppositiortspartier mot det förslaget, tydligert inte med någon annan avsikt än att tillfoga regeringen ett voteringsnederlag, Aft def inte går ihop med dcrt politik mart själv sagt sig vilja föra struntar man i. Jag tror inte det ökar respektert för riksdagen att sådana saker görs.

Priset i principlöshet har nog tagits när det gäller agerandet i den kommunala skatteutjämningsfrågan. En stor majoritet i riksdagen är överens om atf det gamla systemet, def vi har förnärvarande, är bådcirtcffekfivt, orättvist och dyrt, Regerirtgert föreslog att det dels skiille göras billigare, dels skulle resurser föras över frårt kommurter med relativt goda ekonomiska förhållandert fill kommunerna i Norrlands irtland. Bergslagen och Blekinge,

Särskilt vpk och centern brukar tala sig varma för regional rättvisa. För mig betyder det bl. a. att man tar där det finns och lägger där det fattas. Men den här gången valde vpk och centern aft göra motsatsen. Opposifionen tog till de voteringsfakfiska rtiöjligheter som dertrta riksdag erbjuder. Man klöv sitt yrkande i två delar, där man höll fast vid att mart skulle skära ned på de specialdestinerade bidragen, trots att man går emot sådarta förslag, och gjorde ett renodlat yrkande på nej till reformen om den kommunala skatteutjämningen. Alltså gjorde man det möjligt för Hans Petersson i

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska poU-tiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Hallstahammar och hans partikamrater att rösta pä dert borgerliga reservationen.

Vi har ibland försökt att säga att gränsert för artsfärtdighefen i riksdagen går någortstans där taktiken höjs så långt ovanför sakfrågan som skedde i det här fallet. Nu sitter vi alltså kvar med ett sysfem som egentligert ingen vill ha, ett system som tillåter en skillrtad på 6 kr. mellart hög- och.lågskaftekommurtcr och där fakfiskt de rikaste kommunerna betalar minst och de fattigaste betalar mest.

Vpk brukar påstå - och def gjorde Hans Peterssort i Hallstahammar också rtu - aft regeringen för högerpolitik. Men de konkreta insatser vpk gjort i riksdagen denrta vår för atf ärtdra på regeringens politik har varit atf gå samman med de borgerliga för att votera rtcr regerirtgsförslaget. Def har bl. a. medfört att vi inte kunde göra den kommunala skatteutjämnirtgert mer rättvis. Att rösta ner regcringsförslag fillsammans med högern - är det att angripa regeringen från vänster?

Fru talman! De borgerliga hade i sex år chanseri att visa vad de kunde i regeringsställning. Resultatet blev ganska förödande för landet. Nu är de på god väg atf demonstrera liknande brist på kompetens och artsvar i opposifion. De har ingenfing lärt men heller ingenting glömt. Jag kan bara säga atf regeringen ändå i väsentliga delar har kunnat genomföra sin polifik. Vägen ligger fast vad gäller den ekonomiska polifiken.

Anf. 17 LARS TOBISSON (m) replik:

Fru talman! Finansministern låter alltmer som en rysk partichef inför Högsta Sovjet. Jag tänker då infe bara på talefs längd utan också på att det är fullt av produktionsstatistik. Men precis som för förebilden är denna statistik i inånga stycken missvisande. Firtartsmirtisferrt kart ju irtte komrtia ifrån att Sverige förra året tvingades nöja sig aicd jumboplatscu när det gäller ekonomisk fillväxt.

Nu säger finansministern aft tillväxten i år blir drygt 2 %. Mcrt det är ärtnu en prognos. De bedömningar som jag återgav fidigare innebär att medelvärdet bland våra ekonomiska prognosmakare ligger betydligt lägre. Finansministerns siffra är den högsta. Så sent som i dag läser.vi i tidningarna om TCO-ekortomerrtas förutsägelse för innevarande år. De ligger på ungefär halva den ökning som finansmirtisterrt artgett, nämligen 1.2 %.

Med hänsyn till denna svaga tillväxt kan man fråga sig: Hur kau vi klara att hålla en låg synlig arbetslöshet? Jo, baksidan är den svaga produktivitetsutveckling som vi får nöja oss med: Det leder fill en långsam tillväxt. Förklaringen till detta ligger i sin fur i dcrt offerttliga sektorrts storlek och dcrt fakfiskt negativa produktivitetsutveckling som vi haft under längre fid inom den offentliga verksamheten.

Det var intressant att finartsmirtistern nu för första gången säger: Vi har infe löst vår viktigaste uppgift, atf förena låg inflation med full sysselsättning. Det innebär att regeringen nu erkänner att den tredje vägens politik har misslyckats.

Finansministern åberopar utländska bedömare som Brookingsrapportcrt och OECD-ekonomerna. Jag vill då än en gång påminna om att Brookings-rapporten sade att vi måste acceptera successiva devalveringar. Mcrt det

leder till fortsatt inflation. OECD-ekonomerna föreföll däremot vara inne på spåret att det inte längre går att klara den ambitiösa sysselsättningspolitik som förs i Sverige.

Finansministern ortdgjorde sig över konservativa regeringars politik runt om i världert. Han drog också upp-som vanligt, frestas jag att säga-ett två är gammalt citat av mig, lösryckt ur sitt sammarthang. Jag vill då fråga finansrtiinistern: Vad betyder uttalandet i den reviderade firtartsplartcn om cash limits? Om nu lönehöjningarna blir för stora, vilket vi har all anledning att räkna med, då skall det vidtas produktivitctshöjartdc åtgärder och rationaliseringar. Vad anrtat är detta än friställningar av arbetskraft därför atf löncartslagct annars infe räcker till? Är nu infe finansministern inne pä den polifik som han så kraftfullt fördömer när den förs pä andra håll?

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Anf. 18 ANNE WIBBLE (fp) replik;

Fru talman! Jag vill först göra några konstateranden.

Finansministern påstod detsamma som i debatten i mars, attde borgerliga regeringarna medvetet använde arbetslösheten som ett medel för ätt få ner inflationen. Vid det förra tillfället sade han def när jag inte hade ytterligare replikrätt. Jag är därför tacksam över att få tillfälle att nu bemöta detta som jag uppfattar som grovt vilseledande påstående. Redan i mitt anförartde nämnde jag som def första viktiga skälet till att vi vill ha mer tillväxt i Sverige att de som inte har jobb skall få ett arbete.

Finansministern ironiserade litet lätt över att def var så många olika reservationer i fråga om ekortomiska politiken. Jag vill då tala om att det inte räcker med atf bara räkna antalet reservationer, utan man måste också läsa texten. I den reservation från oss och moderaterna där vi anger en annan mofivering än utskottet uttalar vi oss mer positivt över certterns uppfattningar än socialdemokraterna, och det var denrta positiva inställnirtg som vi var angelägna om att markera.

Finansministern sade också att oppositionen blockerar finanspolitiken. Som exempel nämnde han atf ert enig opposition har gått emot besparingar på skolans område. Mcrt def finns faktiskt ungefär 80 specialdestirterade bidrag till kommunerna, och det faktum att man säger sig vara för en överföring av dessa till generella bidrag betyder inte att man på varje puukt är beredd aft mirtska ett, två eller flera av dessa bidrag på def sätt som finansministern själv bedömer rimligt. Problemet ligger faktiskt i att ni socialdemokrater vill föra en stram finanspolitik i huvudsak genom skattehöjrtingar. Ni har lagt förslag i kompletteringspropositionen som handlar om skattehöjningar på ungefär 3 miljarder kronor på sikt. Då kart jag förstå att ni uppfattar situationen som blockerad. Folkpartiet blockerar alldeles uppenbart den typen av stabiliseringspolitik med skaftehöjningar.

Finansministern, uppehöll sig en stund vid de problem som finns kvar aft lösa. Det skulle vara intressant aft höra om han har några kommcrttarer till varför regeringen undviker aft genomföra de åtgärder som faktiskt skulle underlätta problemen. Det handlar om det jag nämnt tidigare: arbetsgivaravgifterna, marginalskatterna, vinstandelssystemen, arbetslöshetsförsäkringen och sist men inte minst ett omedelbart avskaffande av prisstoppet.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Anf. 19 NILS G. ÅSLING (c) replik;

Fru talman! Jag undanber mig finartsminisferns räknckortsfer av den gamla modellen. Han talar om 10 miljarder i ökade utgifter fråu certterrt. Bevisa det! Vi har väl att hålla oss till det betänkande som vi behandlar, där det framgår att vi har föreslagit en uranskatt som ger 2 miljarder, vilket innebär en kortsumfionsindragning, och besparingar på 2,7 miljarder. Tillsammans innebär det reellt en möjlighet till räntesänkningar. Kom inte med lösryckta påsfåcrtdert, herr finansminister!

Beträffande den borgerliga crtighetcrt; Se på socialdemokratirt i dag! Beträffande energipolitikert vill jag fråga; Är def någon som vet vad socialdemokratin egerttligen står för? Hur är det med höger- och vänsterfly-gelrt irtom socialdemokratirt? Hur är det beträffartde fördclrtirtgspolitikcrt, där LO frortderar och där det finns en spärtrtvidd som är större ärt inom hela borgerligheten? Hur är det med regionalpolitikert? Fråga folket i Bergslagen vad de anser om socialdemokratiris regiortälpolitik! Hur är det med skattepolitikert? Och hur är det t. ex. med en sådart fråga som Sydafrika - var står socialdemokratin egentligen där? Titta på det egna fögderiet inrtan finansmirtisfern avger något omdöme om borgerlig enighet!

I fråga om de fördelningspolitiska aspekterna frågade jag inledningsvis vilket besked regeringen har att ge de ungdomar som i dag lämnar skolan för att gå ut i arbetslivet, om finansministern har något besked atf ge dem beträffande skaftepolitiken. De kommer ju atf drabbas av att ui har tagit bort grundavdraget. Är det rättvist att de skall vara med och betala marginalskaf-fesärtkningarrta för högirtkomstfagare?

Finansmirtisterns tal inrtehöll ett intressant omdöme om sambandet mellan inflafiort och arbetslöshet. Det kurtde irtte ha uttryckts klarare av någon nyliberal ideolog: Det finns ett direkt samband mellan inflation och låg arbetslöshet. Jag häpnar över att finartsrtiirtistcrrt i en socialdemokrafisk regering infe inser att def egentligen inte finns något samband mellan inflatiort och arbetslöshet, i varje fall irtte på lårtg sikt. Det är artdra omständigheter som styr inflationstrycket.

Jag tycker att vi skulle fa eu orderttlig debatt om detta, irtte bara i dertrta kammare utan också med ekonomerna, om hur överhettade regioner i lartdet driver på irtflationen medan andra regioner, som sackar efter i ekonomisk aktivitet, t. ex. Bergslagen, inte bidrar till inflationsutvecklingen, och om att Crt effektiv regionalpolitik när allt kommer omkrirtg kanske är ett av de effektivaste medlen i inflafionsbekämpandet.

Anf. 20 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik;

Fru talmart! Det är verkligert syrtd att vi inte har längre tid att utveckla detta mcrtirtgsutbyte med finansmirtisterrt. Det skulle vara mycket intressant att få göra det, just uär det gäller inflation, sysselsättning, arbetslöshet och kapitalbildning.

Jag är mycket intresserad av att diskutera hur man skall öka kapitalbildningen. Finartsmirtistern sade att oppositionen inte var intresserad av det. Jag vet inte om han bara menade de borgerliga.

Det vore intressant att diskutera hur man skall pressa fillbaka inflationen och, som finansministern sade, hur fillväxten är sammansatt. Just de sakerna

diskuterar vi mycket seriöst i våra mofioner. Vi för ett resonemang om vilken tillväxt som är den rätta och hur dert kollektiva tillväxten genom den gemensamma sektorn skulle kunrta få betydelse i det ekonomiska läge vi befinner oss i just rtu.

När det gäller inflation och sysselsättning måste jag fråga finansmirtisterrt; Vilket kostar mest; produktiort, om dcrt än är samhällsfinansierad, eller arbetslöshet, som också är samhällsfinansierad? Vid arbetslöshet får man irtte fillbaka något produkfionsrcsulfaf. Inte heller får man rtågort skatt eller rtågra bidrag till samhällsrtyftart. Det irttressartta med regerirtgerts ekortomiska politik just rtu är kanske inte alls hur mycket av arbetslöshet mau skapar, utan hur mycket mart förhindrar av nytillkommande arbetstillfällen, genom denna begränsnings- och reduktionspolitik gerttemot den gemensamma sektorrt. Det är oerhört intressartt.

Alla partier här i lartdet har sagt atf märtrtiskor som är arbetslösa skall ha ett liv. Det är crt gammal uppfattrting, som finns lagstadgad. De skall ha kulfur, kläder, bostad och ett drägligt liv i övrigt. Det innebär en ren kostnad, som också är inflationsdrivande. Den dag vi får tillbaka arbete, produktion och skatteinkomster blir läget etf helt annat. Därför menar jag att rättvisa satsningar för att skapa jobb inom vård och omsorg och även inom den kommunala sektorns olika delar är oerhört viktiga.

Finansministern sade att vpk går emot regeringens politik av faktiska skäl osv. Att ta där det finns, sade finansministern. Han mertar att man skall ta från en del kommurter och ge fill artdra. Det måste vara ett oerhört begränsat perspektiv finansministern har. I den mur mot väusferrt som finansministern har murat är titthålen så små att finansmirtisterrt irtte ser någon annan inkomstkälla än kommunerrta. Kommuuerrta är också pressade, låt vara att det finns kommuner som är mindre pressade än andra. Att fa där det finns, finansmirtisterrt, det är socialistisk politik, och det borde vidga vyerna utanför kommunsekforrt när det gäller att finansiera den gemensamma sektorns åtaganden.

När det gäller utvecklingert av skafteutjämrtirtgen har ilskan inom socialdemokratirt blockerat taktiken. Det råder inget tvivel om det. Socialdemokraterna är vågmästare. De kan bestämma om de vill göra upp till värtster eller till höger. Nu sålde mart bort det värtstra alterrtativet, dvs. rättvisa, till förmårt för rtcdskärningar.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Anf. 21 Firtansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru talmart! Lars Tobissort har gjort etf stort rtummer av nationalräkenskaperna för 1986 och de låga tillväxttal vi hade då. Jag skall avslöja en hemlighet för Lars Tobisson: Jag tror infe på de där siffrorna. Jag tror att vi kommer att få revideringar av nafionalräkcnskaperrta som ger ett annat resultat, som vi har fått så måriga gånger förr.

Det är riktigt att TCO har en lägre progrtos för 1987 än regeringen. Men Industriförburtdef har crt mycket högre prognos. Det ena kan väl ta ut det andra.

Om man nu vill diskutera den svenska ekonomins funktionsförmåga i termer av fillväxt och när def gäller genomsrtittliga prognoser, kan jag i def sammanhanget redovisa två andra genomsnittssiffror. Mellan 1976 och 1982

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

steg bruftonationalproduktert i Sverige med i genomsnitt 1 % om året. Sedart 1982 har bruttonationalprodukten ökat med i genomsnitt 2,5 % per år. Om vi skulle göra den typ av jämförelser som Tobisson ägnar sig åt när det gäller vår internationella ställning, är det bara att kortstatera aft dert tredje vägens politik i detta avseende i genomsnitt är mer än dubbelt så bra som den politik som Tobissons parti förde i regeringsställning.

Jag kan infe begripa hur man kan hävda atf rationaliseringar och besparirtgar måste leda till arbetslöshet. Vi har ratiortaliserat kraftigt både i dcrt statliga och i dert privata sektorn och minskat arbetslösheten. Def är de resultat som dcu ekonomiska politiken leder fill i stort när det gäller arbetsmarknadsläget som avgör om folk blir arbetslösa eller infe. Det har de inte blivit med den politik vi har fört.

Jag kan begripa att Lars Tobissort tycker illa om atf bli påmind orn sina egna uttalanden, eftersom de var så pass avslöjande. När jag lyssnar fill Lars Tobisson måste jag dra den slutsatsen att hart egentligen infe har ändrat uppfattning. Arbetslösheten är, om den inte behövs, i varje fall ofrånkomlig.

När jag så starkt markerar att vi ännu infe har löst problemen och fått full sysselsättnirtg och låg irtflatiort, vill jag fästa allas uppmärksamhet på nödvändigheten av att fullfölja de ansträngningar som har gjorts. Vi har kommit ner från en inflation på 12 % till 3,5 %, men vi måste ännu längre ner om resultateri skall uppnås.

Till Anne Wibble vill jag säga att vi har redovisat hur vi vill skapa förutsättningarna för nästa års lönerörelse. Jag redogjorde för det i mitt irtlägg. Jag kart lägga fill att regeringen nu planerar för avveckling av prisstoppet. Vi kommer att inom kort lämna besked om hur vi tänker att det skall gå till. Men vi vill göra avvecklingen på ett sådant sätt atf det bidrar fill stabiliseringen av vår ekortomi och icke fill en ökad inflation.

Jag blev något förbryllad när Årtrtc Wibble hävdade aft moderaterna och folkpartiet infe alls har något ofalt med centern. Anne Wibble säger att moderaterna och folkpartiet ville markera sin sympati för certterrts politik genom atf reservera sig mot den. Def är nog första gången vi i denna riksdag använt den typen av åtgärder för aft markera sympatiyttringar.

Anne Wibble bör nog titta i reservation 4 som bl. a. hon själv har urtderteckrtat. Där avstyrker mart yrkandena 4, 13, 7 och 12 i ccrttermotio-nen. Det är mycket sympati man visar pä det sättet genom att avstyrka certterrts mödosamt hopkomna förslag.

Jag skulle vilja säga en sak till Nils G. Åsling. Han och jag börjar snart tillhöra en gammal generatiort här i riksdagert. Nu var det den gamle sluggern som kom fram. Han avvisar indignerat uppenbara fakta, och säger att så får man minsann infe göra. Men låt mig då omigen läsa ur centerns egna motioner. Man föreslår atf utgifterna på justitiedepartementets område skall öka med 51 miljoner, på socialdepartementets område med 7 250 rniljoner. på kommunikationsdepartemcrttets område med 76 miljoner, på arbets-markrtadsdeparfemcrtfets område med 57 miljoner, på industrideparternen-tets område rned 572 miljoner, på civildepartementets område med 100 miljoner och påmiljö- och energidepartementets område med 150 miljoner. Summerar man detta kommer man mycket nära siffran 10 miljarder.

Sedan är det också ett gammalt beprövat knep av den gamle sluggern

Åsling, när han säger att visserligen är oppositionen väldigt splittrad, men ni socialdemokrater är ju ännu mer splittrade. Hur är def med energipolitiken, säger han, hur många meningar firtns def? Ja, jag kan säga till Nils Åsling att fullt så vitt spridda uppfattningar som ide borgerliga lägren har vi icke närdet gäller energipolitiken. Här står centerrt och kräver att kärrtkraften skall vara avvecklad 1988, medan moderaterna säger aft den skall vara kvar bortom år 2010. Om jag räknar rätt är det åtmirtstone 25 år som skiljer er åt när det gäller avvecklingstakten för kärnkraften. Så splittrade är vi socialdemokrater definitivt icke, Nils Åsling.

Jag vill säga några ord till Hans Peterssort i Hallstahammar. Hart sade i sitt irtlägg här att hart ville lyfta upp debattert. Det försöket blev mest ert illustration till hur värtsterparfief kortimurtisfcrrta. går vilse i dag: Hans Petersson säger med rätta att Sveriges internationella beroende är ett stort problem. Därför lägger vänsterpartiet kommunisterna fram förslag som skall leda till mindre export och mer offentlig service. Def skall.göra oss mindre beroende av omvärlden. Men samfidigt har värtsterparfief kommunisterna en lårtg rad förslag för aft öka dcrt privata konsumtionen i Sverige. Man vill öka statens bidrag till konsumtion mellan 4 och 5 miljarder kronor. Det är ef t faktum att om man gör så, blir större delen av denna konsumtionsökning import. Det är här vi har det interrtatiortella beroendet, Hans Petersson, nämligen atf en mycket stor del av dcrt svenska levnadsstandarden, av våra levnadsvanor och vår konsumtion, tas frårt uflaudef. Det är detta fundamentala beroende som värtsterpartiet kommunisterrta tydligert vill öka och därmed öka vårt beroende inte bara av den otäcka utländska industrin utan också av den ärtrtu otäckare utlärtdska kapitalmarkrtaden, def internationella banksystemet, i och med att vpk:s politik otvivelaktigt skulle leda till att Sverige på nytt måste börja låna utomlands. Hans Petersson kom alltså inte längre i sitt försök till debatflyft än fill aft konstatera att det är svårt det där med det internationella beroendet. Jag kan bara konstatera att vpk gör det ännu svårare.

Däremot vill jag hålla med Hans Peterssort om aft spekulafiortsekonomin i Sverige är ett problem. Den period då vi verkligen hade en spekulationsekonomi var under den ekonomiska krisens dagar, då man spekulerade i fastigheter och mark, upplåning, skafteavdrag och inflation. Def var då spekulatiortsekortomirt växte fram. Def var då de verkligt stora klippcrt gjordes. Det finns förvisso kvar en del av detta också i dag - nu är def koncentrerat till penning- och aktiemarknaden. Då är frågan; Är detta ett uttryck för att för litet pengar går till produktiv verksamhet?

Man kan fråga sig om vi verkligen skall hävda atf industrin infe gör vad man kanske kan begära av den, när den nu på några år har fördubblat sina irtvesteringår i pengar räknat, ökat sysselsättningen med ca 35 000 personer och medverkat till att höja, reallönerna för sina anställda genom atf öka produktion och produktivitet. Ändå är det ett problem atf så pass mycket pengar och intellektuell energi ägnas åt penninghantering. Def är i och för sig ett internationellt problem som finns i praktiskt taget alla. länder i västvärlden. Hur de har det i Östeuropa vet jag inte, men där tror jag att man spekulerar i andra saker.

I Sverige har ändå gjorts en hel del för aft begränsa den här verksamheten

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

och motverka avarterna. Vi har skärpt insiderlagstiftningen. Vi har skärpt reglerna för kortvertibler, och vi återkommer med nya förslag om beskattningen av dem. Vi har infört en bättre kontroll av finansbolagcrt. Vi har infört en omsättningsskatt på aktie- och penningmarknaden, som för närvarande ger oss 3,5 miljarder kronor. Beskattrtirtgert av bolagsvinster har utvecklats så att vi nu tar in 20 miljarder i infäktsskatt från juridiska personer, jämfört med 9 miljarder 1982. Förnyelscfonderna har tillkommit, och de har dragit in ytterligare 6 miljarder av likviditet och överskott i näringslivet.

Får jag konstatera, Hans Petersson, ni som brukar kalla detta för högerpolitik; En sådan politik förs irtte i något land som styrs av högerrt.

Anf. 22 LARS TOBISSON (m) replik;

Fru talman! Finansmirtisfern företer ytterligare en likhet med pofcrtfafer österöver - rtär fakta blir obehagliga förrtckar han dem. Låt mig tillägga aft TCO;s prognos för 1987 var från i dag. Industriförbundets från jartuari, då optimismcrt allmänt var större.

Kjell-Olof Feldt kommenterade inte atf den dåliga fillväxten sammanhänger med den offentliga maktens förfall. Detta är rtågot som människor upplever på nära håll. Brott blir inte utredda och beivrade, i skolan är det slitna låneböcker, tak som faller ner, lärare som får på käften. I vården är def anonyma institutioner, nya hemvårdare för varje gång. Allt detta är symptom på sjunkartde effektivitet, som mänrtiskor märker av. Produktiviteten föll i den offentliga sektorn med 1,5 % om året under 1970-falet. Många av dessa tjänster, barnomsorg m. m., är dubbelt så dyra i Sverige som i andra nordiska lärtder. Kjell-Olof Feldt medger att han inte kommer åt detta. Nu skall han införa "cash limits". Hur kommer def att fungera? De skall, såvitt jag förstår, vara begränsade till löneanslagen. Om lönerna höjs över den grärts som angetts, måste def då inte betyda aft det också blir färre anställda inom den myndigheten? Förklara def! Är det irtte ett sätt aft komma med just arbetslöshetert som ett hot för atf begrärtsa irtflatiortcn?

Jag kan infe förstå varför def skall vara så svårt att komma med nytänkande inom den offentliga sektorn, atf öppna möjligheter för enskilda alternativ inom vård, omsorg och utbildrtirtg. När det gäller argumentet att detta skulle vara livsnödvändigt kan man peka på parallellen produktion av livsmedel. Våra livsmedel har i alla tider producerats i crtskild regi. Där går staten t. o. m. in och reglerar på ett sätt som höjer priserna på dessa varor.

Finansministern kom med en uppradrtirtg av vad hart mcrtade var fakta om moderat politik. Han sade att vi förordar t. ex. sänkt sjukersättning. Ja, vi säger att kompensationen bör sjunka från 90 till 80 %, men samfidigt sänker vi marginalskatten. Det betyder att den genomsrtiftligc industriarbetaren i stället för 45 kr. får ut 52 kr. enligt vårt förslag.

Beträffande höjda boendekostrtader vill jag säga; Ingen gång har väl moderata förslag gått så långt som den höjrting av fastighetsskatten som firtartsministern föreslog. Dessutom ligger på andra sidan om våra förslag sänkta skatter, som gör det möjligt för människorna aft betala högre direkta boendekostnader.

Låt mig återkomma till den fråga jag ställde i mitt första inlägg; Hur känns det aft skjuta sig i foten? Hur känns det aft med prisstopp driva fram en ökad

kortsumtion, som när det gäller bilaccisen dessutom rikfar sig mot importen och därmed ytterligare förvärrar problemen med mycken konsumtiort och dålig kapifalbildrtirtg i lartdet?

Anf. 23 ANNE WIBBLE (fp) replik:

Fru talmart! Skall vi först klara ut frågau om vad som står eller inte står i de olika reservationerrta, Kjell-Olof Feldt? Jag kart läsa rtågra lämpliga ord frårt

reservafion 4: "Utskottet delar mofionärernas uppfattning ." Vidare står

det; "Utskottet delar uppfattrtirtgert ." Och slutligen "Utskotfet, som

redan i det föregående betonat betydelsen av sådarta åtgärder, .".

Innehållet i utskottsmajorifefens text tror jag är omöjligt atf tolka, och därför vill vi markera vår inställning i denna fråga.

Def var intressant atf finartsministern sade att man i departcmenfet arbetar med frågan hur det skall gå till att avveckla prisstoppet. Det kan ju inte vara så vansirtrtigt svårt. Ni har ju faktiskt både infört och avvecklat det fre gånger fidigare sedan 1982. Jag tycker egentligen atf det inte skulle krävas mycket mer äu etf ganska enkelt beslut.

Det bollartde med siffror som firtansmirtisterrt ägnade sig åt, om tillväxttak-fcrt för 1986 var så låg som 1,3% eller irtte och vad den kan tärtkas bli under 1987, visar enligt mirt uppfattrting en crtda sak; mart bör vara litet försikfig med hur suabbt mart irtför sfabiliscrirtgspolitiska åtgärder, för den grund på vilken de bygger kan i efterhand visa sig vara en artnan.

Därför bör man i stället lägga tonvikten i den ekortomiska politikert på att hålla en långsiktig kurs, en strategi. Jag försökte få finansministern att säga någortfing om vad regeringerts kurs irtnehåller. Han svarade aft det hade han sagt i sitt anförande. Det var många saker som sades där, men det var faktiskt infe särskilt mårtga saker som handlade om framtiden, finansministern.

Det står heller infe särskilt mycket om detta i det betärtkande vi har att diskutera i dag. Där står väldigt litet om lägre skatfekilar - ordet är över huvud taget inte nämnt i majoritetsfexten, och finartsministern rtämrtde def infe heller. Def står väldigt litet om ökad flexibilitet på marknaderna - fast nu tillade Kjell-Olof Feldt aft mart håller på atf furtdera över om man så småningom skall avveckla prisstoppet. Samtidigt uppehöll han sig med en viss förtjusning vid den likviditcfsindragning från näringslivet som regeringen har gjort - i akt och menirtg aft utöva inflytande över hur företagens vinstmedel används, får man förmoda - och det tyder ju inte på någon tilltro till större flexibilitet och ökad anpassrtirtgsförmåga.

Irtte heller sade finansmirtisterrt någontirtg om huruvida mau var irttresserad av atf få Crt ökad produktivitet i deu offerttliga sektorrt - eller i produkfionen av sociala tjänster, för att uttrycka sig korrekt - genom att sfimulera ertskilda alterrtativ.

Det skulle vara trevligt om Kjell-Olof Feldt artvärtde litet av tidert till att kommerttera detta.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

tiv. För övrigt underkändes finartsdeparfemcrttefs beräkningar av finansutskottet. Jag tycker vi skall hålla oss till fakta och till def betänkande vi diskuterar här i dag. Det är litet genant atf sådana här försök att martipulcra motståndarnas siffror skall förekomma.

Om man sammanfattar diskussionen, kan man kortstatera att produkfiortcn växeri vårt land, men mindre ärt i de flesta artdra irtdusfrilärtder i OECD; att irtvesterirtgarrta ökar, mert oroartde litet för atf vara i ert modern industrination; att inflafioncrt sjunker, men den är högre än i våra konkurrentländer, och det är def som är det relevanta i sammanhanget; atf arbetslösheten är låg, men den dolda och öppna arbetslösheten under de svåra åren 1976-1982 var 3,9 % medan den dolda och öppna arbetslösheten i dag faktiskt är så hög som 5,3 %. Man kan alltså konstatera att den tredje vägens polifik har misslyckats på ert rad väsentliga områden som är angelägna för en sund utveckling i ett samhälle.

Jag har inte lyckats få till stånd någort diskussiort om arbetslösheten som skulle vara en förutsättning för låg inflation, om jag fattade finansministern rätt. Det var en ganska sensationell koppling finartsministern där gjorde.

Jag tror att vi i svensk ekonomisk politik, om vi vill främja utvecklingen i denna lilla nation, måste noga analysera om det inte är så att det är koncentrationen till de överhettade regionerna som är inflationsdrivande medan det är i de regioner där man har en låg ekonomisk aktivitet, typ Bergslagen, Norrlands inland och avfolknirtgsbygderna, som rnan har ett lågt inflationstryck men ändå får vara med och betala fiolerna pä grund av samhällets konccrttrafiortspolitik. Jag tror alltså att regiortalpolitiken är mycket väsentligare för inflationsbekämpartdet ärt vad finansministern föreställer sig.

Fru falman! Jag har infe rätt till några fler repliker. Tillåt därför en gammal slugger aft önska herr finansmirtisterrt trevlig sommar. Def kan behövas tid för bäde vila och kontemplation, förden här debatten tyckerjag har visat atf den tredje vägens ekonomiska politik har havererat.

Anf. 25 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik;

Fru talman! De insatser som firtansmirtisterrt berömde sig för, skattcök-ningen på företag osv., skulle röra sig om ca 20 miljarder krortor. Det är ett par procent av det samlade skafteintaget, och det är ungefär vad mau plågar av folk i skatt på mat. I relation till den enorma vinstutveckling som har varit i företagen under de senaste åren är det ganska försiktigt i alla fall.

Sedan försökte han som jag uppfattade det faktiskt ironisera över.mina bekymmer över dcrt internationella utvecklingen. Han sade att Hans Petersson försöker lyfta nivårt men att det är svårt - som något slags undantag, att jag inte skulle ha några lösningar. Och jag tycker att det här är svårt. Det är utomordentligt besvärligt, eftersom def internationella beroendet hela fiden ökar så starkt och premieras av en som jag tycker gartska aningslös regeringspolitik.

Jag tror nämligen infe att det finns ensidiga fördelar att vinna på atf avreglera och underlätta en internationalisering på def vis som sker. Men det betyder inte alls att man skulle vara för en isolationisfisk politik eller vilja förhindra export. Frågan borde i stället ställas: Hur stor andel a v vår samlade

produktion är det rimligt att ha på export? Kart exporten vara hur stor som helst? Borde vi inte vrida efterfrågan hemåt för att få en annan balans?

Irtvesterirtgarrta utomlartds ökar srtabbt. Utländska bolag köper in sig i de svenska lönsamma bolagen. Den svenska exporten är underordnad amerikansk lagstiftnirtg när det gäller högteknologi. Hartdelrt irtriktas mot de starkaste kapitalistiska lärtderrta. Valutapolifikcn avregleras, och storfinartsen och högern vill föra in oss i EG. Jag hävdar att detta är problem, som arbetarrörelsen borde ta i.

Vi säger ja till internationellt utbyte och samexistens med andra länder -men på något så när lika villkor. Vi vill rida spärr mot en ohämmad utveckling som vi infe kan kontrollera. I diskussionerna med EG måste man t; ex. försöka förhirtdra sådart harmortiserirtg som slår ut framgångar som arbetarrörelsen har haft vad gäller arbetarskydd, kravert på miljöpolitikert osv. Man måste satsa på en inhemsk teknikutveckling som kan frigöra oss mera ur det amerikanska stjärnkrigsberoendet - det är ju dert teknologin som är hirtder för export. Vi måste bredda handeln till andra länder och försöka medverka i tredje världens utveckling för en ny ekonomisk världsordning osv. i stället för att bara haka på de starkaste kapitalisfiska länderna. Vi borde begränsa utlandsinvesteringarna till en samhällsekonomiskt rimlig nivå och se till att en del av investeringarna hamnar i just Bergslagen, Norrlartd och sydöstra Sverige och på artdra ställcrt där def är problem.

Det jag talar om irtrtebar sammarttaget crt mirtskad exportfixering.

Jag tycker det här är allvarliga saker, som faktiskt borde diskuteras i stället . för att avfärdas med något slags ironi.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Anf. 26 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru talman! Lars Tobissort vill antyda att jag begagnade mig av Industriförbundets ekonomer pä ett otillbörligt sätt genom att ta fram en optimistisk bedömning av Sveriges ekonomi som de gjorde i januari. Det är bara det att det i dagens tidningar står att de har tillfrågats och sagt att de inte ser någort anledning att ändra på sin prognos när det gäller fillväxten i Sverige i år. Så TCO och Irtdustriförbundct är såvitt jag förstår fortfarande jämförbara vad gäller aktualitet.

Sedan har herr Tobisson vid ett par tillfällen liknat mig vid någon potentat från Östeuropa; om det är Gorbatjov som avses vet jag inte hur jag skall fa det.'

Normalt brukar ju herr Tobisson röra sig i helt artnan riktnirtg när han söker interrtatiortella förebilder. Ett tag var def fru Thatcher i Storbritannien, men sedan tog hon slut, så att säga. För bara ett år sedan var det fortfarande Poul Schliiter i Danmark som var förebilden. Nu erkände herr Tobissort i debatten med Arne Gadd atf det har irtträffat en kraffig försämring i Danmark. Ja, danskarrta har ett hejduudrartdc underskott i sin bytesbalans, och de är på väg mot 15 % arbetslöshet enligt sina egrta bedömrtirtgar, så jag förstår att inte heller Schliiter är användbar.

År def då potentater från Östeuropa som skall användas, så låt niig åtminstortc säga att Lars Tobisson skall vara glad att han infe i mig ser Poul Schlufer.

Def är möjligt att jag har skjutit mig själv i foten. Men mitt huvud är

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987 -

Den ekonomiska politiken m.m.

oskadat och fuukfionsdugligt, och det säger mig att irtflatiort infe skall bekämpas med mera inflatiort. Det har legat i de borgerligas rekommcrtda-tioner här i dag; Släpp bara upp inflationen ordentligt, då begrärtsar rti kortsumfionen. Def är rtaturligtvis riktigt, eftersom mau beskär realirtkortis-terna för svenska folket. För mig är det emellertid i dag viktigare att bekämpa inflafiortCrt ärt att på det viset begrärtsa konsumtionert. Jag kart vidare säga till Lars Tobisson att när man skjuter sig i foten är def bra att det finns en offentlig sjukvård - fillgänglig för alla.

Vi har rationaliserat den statliga verksamheten och under senare år minskat antalet statsanställda. Det är möjligt att det kommer aft fortsätta. Det har emellertid inte lett till någOrt arbetslöshet. I ett samhälle som vill ha ökad produktivitet och effektivifef måste det gå att ratiortalisera. Det var egerttligen dcrt poärtgcrt jag ville ta fram. Men det skall inte få leda till arbetslöshet.

Nils Åsling påstår att jag har glömt att certtern har ett fullständigt budgetalternativ med åtgärder, inte bara utgifter. Nils Åslirtg skall vara glad över att jag inte redovisade hela centerns budgetpolitik. Det mest anmärknirtgsvärda i centerns budgetförslag är nämligen att samtidigt som det ökar utgifterna med ungefär 10 miljarder så innebär def aft statens inkomster minskar med mer än 2 miljarder, räknat på helår. Jag förstår infe hur man skall kunna finansiera utgiftsökningarna på 10 miljarder med inkomstminsk-nirtgarrta på 2 miljarder. Def behövs rtOg mera sluggning här, Nils Åsling, innan rti kommer fram till hur rti skall kurtna presentera detta som en rimligt sammanhängande politik.

Sedan vill jag säga rtågra ord fill Harts Petersson i Hallstahammar om vänsterpartiet kommunisterna och regionalpolitiken. Jag tror aft vpk för rtärvarande har problem med dertrta fråga. Vänsterparfiet kommunisterna kommer inte att under några förhållartden kunna skapa en värtsterprofil på regiortalpolitikert om ni samarbetar med moderaterna, som ni nu har gjort denrta vår. Tag nu och diskutera detta i skaran av vpk-are, som den nu ser ut efter er kongress.

Ni klagar ofta över atf ni inte praktiskt kan påverka politiken. Här hade ni en enastående chans att göra det. Som Arne Gadd redovisade, hade man faktiskt kommit mycket långt på en ganska bra uppgörelse. Det var en kompromiss vi gjorde för aft tillgodose era örtskemål. Beröertde på att ni infe längre är ett parti - i dert mcrtirtgen atf ni infe har rtågot gemensamt mål att sträva efter i er riksdagsgrupp - sprack def hela sedan, och ni gick ihop med de borgerliga. Irtte minst med tanke på vpk:s regionalpolifiska profil och utseende var det ett gartska allvarligt misstag. Vi kart dock återkomma till frågart om hur vi skall få en bättre regiortalpolifik och crt bättre regiortalpolitisk fördelrtirtg av skatterna.

Till Nils Åsling vill jag säga att en stor del av den ekortomiska politikert i själva verket är irtriktad på atf genom en effektiviserirtg av regionalpolitiken minska de inflationsimpulser som kommer från de överhettade områdcrta. Från moderater och folkparfister i Stockholm får vi ju höra att vi gör fel när vi försöker dämpa expansiortCrt och överhettrtingen i Stockholmsområdet. Def vore bra om någon centerpartist steg upp och talade om - även för Lars Tobisson och Anne Wibble - att vi behöver driva denna politik, och

dessutom med en viss kraft, för att inte Stockholmsområdet och andra överhettade områden skall bli en inflationsmotor igen. Där kanske vi har något gemensamt att diskutera framöver, Nils Åsling.

Fru talman! Debatten har pågått länge nu, och den har visat på ett par saker. Åsling och andra hävdar att vår politik har havererat. Jag firtrter att det irtte har kunnat beläggas med något annat än att de säger att den borde ha varit åtskilligt mycket bättre. Vi borde egerttligcrt ha upprtått det omöjliga. Vi har framför allt infe fått något svar rtär det gäller frågan om inflafiort och sysselsäftrtirtg.

Dcrt redovisrting av dcrt ekonomiska politiken som har gjorts här i dag visar att det är helt nödvärtdigt att dcrt kortsekvens och fasthet som vi försöker hålla blir bestående. Det är min förhoppnirtg att ert något ökad insikt i denna fråga också skall sprida sig i de borgerliga leden.

Om ni skulle släppas lösa - dvs. lösa i den mcrtirtgcrt aft ni skulle ta ansvaret för landets ekonomi - tror jag, som situationen är i dag, atf ni helt enkelt skulle vara livsfarliga.

Fru talman! Jag började mitt anförande med aft likna debatten vid en skolavslutrtirtg. Jag påpekade att det finns en del skillnader. En skillnad är aft vi inte ger talmannen något äpple, som man åtminstone på min tid gav sin skolfröken. Talmannert har visat crtaståertdc tålamod och välvilja i dcrtna debatt, som jag inte tror har varit alltför upphetsande och stimulerande. Jag tillåter mig därför djärvheten att påstå att talmanrtert i alla fall kan förtjäna ett äpple - som jag härmed ber aft få överlämna. Def är rött, måste jag påpeka, mcrt jag önskar ändå etf trevligt sommarlov.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Anf. 27 CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag måste medge atf jag inte har rtågot äpple till fru talmannen på denna skolavslutning. Riksdagsrestaurantert kan visserligen tillhandahålla mycket, men mig har de bara kurtrtat tillhandahålla en lifcrt gummidelfin. Jag tror aft vi skall bespara fru talmanrtert dert.

När jag lyssrtade på debattert kuude jag rtotera aft firtartsmirtistern av allt aft döma diskuterade evcnfualifcfcrt av att han skulle stå här i talarstolen och skjuta sig själv i foten, mert ansåg att det nog skulle klara sig på grund av den offentliga sjukvården.

Skulle han rtu råka ut för fafalitcfcrt att skjuta sig själv i fotcu i denna talarstol, är jag ganska övertygad om att han kommer atf fara raka vägen fill City Akuten. Den ligger närmast. Där finns inga köer, och man kart få bra vård. Aft dert råkar vara privat, tycker jag irtte skall behöva drabba finansministerns eventuella fotskador.

Även för oss folkvalda kommer nu den blomstertid, som artses brirtga lust och fägrirtg stor.

När statsministern med ämbetets rätt fick sista ordet i den allmänpolitiska debatten i februari, förkunnade han något magistralt atf socialdemokrati och borgerlighet nu funrtit vad han kallade sina naturliga roller. Vi är bäst på atf

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

regera, sade Ingvar Carlsson. Och ni i borgerlighetert är, förkunnade han vidare, bäst på att opponera.

Högmod har sina risker, som de gamla färtkesäftcrt lär oss. Och kartske har vårmånadcrnas politiska utveckling bidragit till atf något moderera vinterns socialdemokratiska överord. Jag vill irtte avge rtågra kategoriska uftalaudcrt om vilken del av vårt polifiska liv som är bäst på vad. Jag är inte så övertygad om aft def finns några för evigt givna sanningar i denna fråga. Och jag är fast övertygad om att vi gör klokast i att överlåta den frågart till väljarrta.

Trots detta finns def rtog skäl att säga att detta riksmöte krtappast gett något entydigt stöd för den Carlssonska överlägsenhetsdogmen.

Med största säkerhet kommer statsministerrt strax att meddela att dcrt borgerliga oppositionen aldrig framstått som mer splittrad, mer söndertrasad och mer eländig än i dag. Firtansministern har jusf meddelat att det infe under de senaste 15 årert har stått så eländigt till med oppositionen som det gör i dag.

Allt detta har vi hört många gånger förut. Det tillhör på något sätt dessa debatters speciella ceremoniel.

Jag medger gärna att jag fillhör dem som tycker att det borgerliga samarbetet behöver förbättras. Det finns starka skäl för våra tre partier att tydligt markera def gemensamma politiska alternativ till en alltmer försfel-rtad, alltmer passiv och alltmer defensiv socialdemokrafisk maktutövning som vi fillsammans utgör.

Vi är tre partier, med betydelsefulla och berikande skillnader i historia, tradition och förankring. Våra separata identiteter skäll vi aldrig försöka att utplåna eller släta över. Att vi i olika frågor kan ha olika mertirtg är strängt taget infe mer ärt naturligt. Den goda familj där mart inte då och då har olika meningar finns inte, Ertdast kyrkogårdcrt bjuder den totala friden,

I takt med att socialdemokraterna förstelnas i försvaret av sin föråldrade politik kommer det som förenar de borgeriiga parfierna att framstå allt tydligare. Vi är de som vill förändra för att göra bättre i morgon. Socialdemokraterna är de som vill förhindra för atf låsa fast det som en gäng var.

Vi är evigt bäst på att regera, förkunnade Ingvar Carlsson i februari. Ändå är det just regerandet - atf styra landet framåt - som man kommit atf sakna mer och mer under dessa mårtader.

Det har talats om ett Sverige som vakrtat upp fill en ny verklighet, Mauritz Edström skrev i DN aft många länge trodde att Sverige var Medelvägen till Paradiset, Men def gångna årets dimmor, spekulationer och oklarheter har fått allt fler aft fråga sig om detta verkligen är medelvägen och om den verkligen leder till paradiset,

I en situation som denrta krävs politiskt ledarskap, att man visar problemen, vågar säga sanningen, vägleder in i framfiden.

Med all respekt för oppositioncrt, för dess betydelse och för dess polifik är det i första hartd på regeringen som kraven på politiskt ledarskap riktas. De kraven har regeringen infe förmått att leva upp till under dessa månader, I en ledare i Aftonbladet talades det om "dimmornas regering" - tunga, täta dimmor i fråga efter fråga.

Jag tänker inte ta upp någort debatt om statsministerns, ufrikcsniirtistcrns

och de olika utrikeshandelsministrarrtas alltmer komplicerade turer och uttalanden om den svenska vapenexportert.

Jag tänker sanrterligcrt inte heller ta upp någort debatt om def underliga skådespel som utrikesdepartementet och jusfificdepartcrticnfef under den senaste veckart spelat upp krirtg missriktade fidningsspekulatiortcr om en s, k, stafsfjänsteman.

Jag tror atf jag uttrycker mig mycket försiktigt om jag säger atf turerrta och skådespelen knappast styrkt den Carlssonska överlägsenhetsdogm vi hörde lanseras från denna talarstol för bara några månader sedart.

Den socialdemokratiska minisfärcrt har, fru talmau, blivit en i ordets egentliga bemärkelse reaktionär mirtisfär. Den regerar inte. Den bara reagerar.

Jag tänker då infe främst på de olika affärerna, spekulationerna och kontroverserna som har dominerat - kanske alltför mycket - massmedias bild av def polifiska livet under dessa månader. Jag tänker i stället på hur socialdemokraterna på område efter område kommit att reagera mot och ingripa mot de människor som genom egna initiativ och eget ansvarstagande vill bygga en bättre framtid.

Den socialdemokratiska samhällsmodellen förutsätter att allt skall ske på ett sätt och att detta skall vara offentligt. Enstaka undarttag kart visst få förekomma, mcrt dä är de just undantag. Enhetlighef, certtral styrning och kollektivisering är grundelementen i den socialdemokratiska modellen.

Mot denna modell reagerar allt fler. Den ger irtte dcrt valfrihet som blir allt självklarare; den håller på att bli ett hinder för utvecklingen.

I oktober 1983 beslutade den borgerliga majoritetert i Sollentuna strax norr om Stockholm att försöka sig på nya sätt atf driva barnomsorgen. Man ville helt enkelt kuuna erbjuda en barrtomsorg som var bättre och billigare, och man hade funrtit en väg genom enskilda inifiativ. Det var så Pysslingcrt kom fill.

Den socialdemokratiska regeringen reagerade hårt. Hotet om två enskilda daghem i Sollentuna föranledde dåvarande socialmirtisterrt Sten Andersson atf här i riksdagen lägga fram den speciallag - lex Pysslingen - som förbjöd jusf denna form av enskilda initiativ.

Hade väljarrta i någon kommun försökt aft välja sig till en friare och bättre barnomsorg skulle detta stoppas och förhindras genorn speciallagar. För socialdemokraterna gällde det atf med speciallagar och ingripartdert reagera mot och stoppa en utveckling som på grund av mäuniskorrtas fria val höll på aft glida dem ur händerna.

När den första borgerliga frepartiregeringen fillträdde 1976 stod det redan i regeringsförklaringen atf sjukförsäkringens ersättnirtgsregler för privatläkarvård skulle vidgas, så att även offentliganställda läkare med fritidspraktik fick rätt att arisluta sig till försäkringen. Syftet var alldeles klart. Det handlade om etf försök att bygga upp ett husläkarsystem. där vården kom närmare märtniskorna och närmare familjerna. Det var den dåvarande sjukvårdsmiriisfern Ingegerd Troedssort, fru talmart, som genomförde denna reform.

Utvecklingen blev snabb - så snabb, att när socialdemokraterna återvände i regeringsställnirtg hösten 1982 uppfattade de den som etf hot mot sitt

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiskapoli-tikenm. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

centraliserade och offentligmortopoliserade vårdsystem. Åter reagerade de.

I januari 1985 trädde den s. k. Dagmarreformen i kraft. Även om det kanske fanns de som trodde och syftade till anrtat, var dess socialdemokrafiska tillskyndares främsta motiv att stoppa denrta srtabba utvecklirtg i riktning mot ett hus- och närläkarsystem.

Landsfirtgert gavs makten över privatvården, och på många håll runt om i Sverige uteslöts fritidspraktikerna helt sonika frårt sjukförsäkriugcrt.

Att vården för många människor, inte minst äldre, kom att försämras betydde föga. För socialdemokraterna gällde det åter att med specialbestämmelser och lagar reagera mot och stoppa en utveckling som på grund av människornas fria val höll på att glida dem ur händerna.

I början av höstert förra året lade regerirtgert brådstörtat fram förslaget om pensionsskatt på riksdagens bord. Genom en speciallag skulle en specialskatt ta 15-20 miljarder kronor av de frivilliga pensiortsspararrtas pertgar.

Folkpension och ATP är för oss alla grundert för den ekonomiska tryggheten när vi blir äldre, men utöver den har allt fler börjat att lägga undan en egen slartt i privata pcrtsionsförsäkringar för att genom att avstå i dag kunna skaffa sig en liten guldkant på fillvaron i morgon. Många tjänstemärt -framför allt på dcrt privata sidan - har fått in en extra trygghet för äldre dagar i sina kollektiva avtal.

Aft den diskussion som förts under senare år om ATP-systcmets stora problem i ett längre perspekfiv kart ha bidragit till denna utveckling är nog också alldeles klart.

Detta kunde inte heller tolereras av socialdemokraterna. Åter höll det genom individers fria val på att växa fram en trygghet och valfrihet vid sidan av den som dikterades av den socialdemokratiska samhällsmodcllcrt. Därför kom pensionsskaften. Den riktade sig mot enskilda människors frivilliga sparande för deras trygghet på äldre dagar.

Motargumcrtfen bara viftades urtdart. Med maktsfafcrts kraffspråk satte sig socialdemokraterna över rättsstatens skydd för enskildas ägande. Utan utredrtirtg eller remiss, och med argumertt som visade atf respekten för det enskilda ägande som ger så många oberoende och trygghet sitter löst inom socialdemokratin, drevs pensionsskattcrt igcrtom.

För socialdemokraterna gällde def åter, att med speciallagar och bestämmelser och ingripartdert reagera mot och stoppa crt utveckling som genom människors fria val höll på att glida dem ur händerrta.

I ortsdags diskuterade vi här i kammarert regeringsförslaget om en extraskatt för att stoppa de virtstartdelssystem som urtder sertare år växt fram på företag efter företag ruuf om i Sverige.

Att artställda får crt del i sitt företags vinst tycker jag är ett fint och bra system. Och det tycker också de som är anställda i alla de företag där sådana system i dag fortfarartde firtrts.

Mcrt frårt de certtrala fackliga organisationcrrta har mart reagerat skarpt mot dertna utveckling. Man har talat om "kapitalism" och krävt ett stopp.

Och så blev det också. Utan normal utredning och remiss lades ett hastigt tillyxat förslag på riksdagens bord och klubbades igeuom med de pålitliga kommurtisfernas entusiastiska stöd.

"Raka rör" mellan ett företags vinster och de anställda ansågs fariigt, och

måste stoppas. I stället är det löntagarfonderna - dessa kollektivistiska konsfrukfiortcr - som skall ha hartd om pengarna. Där vi vill sprida ägande och inflytande, vill socialister koncerttrera och kollekfivisera def.

Vinstandelsdebatten visade därmed samma sak. Åter tvingades socialdemokraterna att med speciallagar och specialregler reagera mot och stoppa en utveckling som gcrtom människorrtas fria val höll på att gå dem ur häudcrrta.

Och rtu är det dags igen. I onsdags utbröt närmast panik, vad jag kan förstå, i bosfadsdepartcmentet när det stod att läsa i Svenska Dagbladet, att regeringen förberedde en undantagslag för att stoppa bildandet av bostadsrätter i kommunalt ägda fastigheter.

Hastigt skulle prcsskonfercrtsersammartkallas. Bostadsministern slets upp från ett möte i Malmö, och fick så till den milda grad bråttom att presentera sin undantagslag atf han tyckte att det var nödvändigt att t. o. m. flyga helikopter mellart Arlartda och Stockholms irtncrstad för att hinna.

När socialismen slår fill är det tydligen bråttom! Ty i en rad borgerliga kommuner - men också i socialdemokrafiska - har man låtit de bocrtde i de kommurtalägda husen genom bostadsrättsföreningar överta ägandet till sin fastighet och sina lägenheter. Kalla det gärna en avkollektivisering av delar av boendet. En ägandespridning. Ett tillgodoseende av de mycket starka krav på att kunrta få äga sin bostad som finrts hos allt fler familjer och individer.

Och visst är det rätt att det skall få bildas fler bostadsrätter om de behövs och efterfrågas. Att det sker i privat ägda fastigheter är alldeles självfallet bra. Att det sker i offentligt ägda fastigheter är alldeles självfallet lika bra. Men för socialdemokraterna var detta oacceptabelt. Utveckling mot ett ökat bostadsägande måste stoppas, eftersom mart strävar efter ett så lårtgt som möjligt kollektivt styrt bocrtde.

Dert socialdemokratiska motviljart mot den egna ägda lägcrthcfcrt är ert parallell till motviljan mot def egna ägda huset.

Vi moderater kommer att göra allt vi kan för att stoppa denna undantagslag mot nya bostadsrätter!

Bakom förslaget finns infe en antydan fill utredrting. Inte en tillstymmelse till remissbehandling. Inte skymten av öppen debatt. Def är en ukas från överheten, riktad mot ertskilda märtrtiskors dröm om dert trygghet som ligger i aft få äga också sitt hem.

Mcrt åter ser vi då det mörtster som kommit att prägla socialdemokrafisk politik Urtder dessa scuaste år. Regeringen reagerar inte. Mcrt den tvingas ständigt att reagera mot och stoppa en utvecklirtg som gCrtom människorrtas fria val håller på att glida dcrt ur händerna.

Vad är mera naturligt ärt att vilja ha mer valfrihet och kvalitet i barrtomsorgert, rätten att kunrta gå också till eu friståertde eller fritidsprakti-scrande läkare, möjligheten att utan konfiskafiortcr kunna få lägga undan litet för äldre dagar, chansen att själv få del i vinsten i def företag man är anställd i eller rätten att bo i ett eget hus eller en egen bostadsräftslägenhet?

Mcrt dcrt nakna sanrtingen förefaller vara, att allt detta hotar den socialistiska doktrin som fortfarande styr så mycket av den socialdemokrafiska politiken. Och så har det blivit som det blivit.

Människor vill ha förändringar och förbättringar: Valfrihet. Kvalitet.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987 ,

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Oberoende, Eget ägande och egen trygghet.

Och därför bryter sig förändrirtgarrta fram urtderifrån: Alternativa daghem. Hemläkarjourer. Frivilligt pcrtsionssparartde. Vinstandelssystem. Bostadsrätter.

Men allt detta möts av reakfionen från ovan. Statsrådet som dårtar rter i helikopter för att förkunna ett nytt förbud, en ny sfraffskatt, ett nytt ingripartde. Socialdemokratin har blivit en reakfiortär politisk kraft i det moderna Sverige. Och det förvånar egentligert irtte.

Det var Mark Twain som sade, att vi nog bör koncentrera oss på framfiden, därför att det är där vi skall tillbringa resten av våra liv.

Men socialdemokraterna gör tvärtom. De blickar bakåt. Talar om det som varit som om morgondagen kunde byggas med gårdagen som mönster. Ty deras idéer tillhör en tid som håller på att passera. Def ser vi ruut om i Nordcrt, i Europa och i övriga världeu. Socialismens förstelnirtg har blivit ett hot mot irtdividers, familjers, lärtders och regiortcrs fria utveckling mot en bättre framfid.

På SSU-kongressen var det Anna Lindh som påpekade, att def irtte kommer att gå att vinna val med att bara tala om vad socialdemokraterna gjorde på 1950- och 1960-talen eller det som de borgerliga anses ha gjort på 1970-falef. - Vilken adress det påpekandet hade skall jag vara försynt nog att inte ytterligare understryka.

Vi står under de närmaste åren inför stora problem, men också irtför stora möjligheter. Problemen finns där; Ekonomin, familjernas situation, vården och inte minst skolan. Vår ekortomi befirtrtcr sig trots ordcrt rtyss i dertrta talarstol från finansmirtisfern - som nu dväljs på något annat ställe - i något av smygande kris.

Vårcrts turtga ekonomiska rapporter - från Brookingsinsfit ut ef i US A, från OECD i Paris, från finansdepartemerttets egert lårtgfidsutredning - har alla faktiskt gett samma bild: den tredje vägens ekonomiska politik håller på aft bli en cirkel, som riskerar atf föra oss tillbaka i crt irtflations- och devalveringsspiral.

Det kan fortfarande förhindras. Men när regeringert år efter år skjuter de nödvändiga marginalskattesänknirtgarrta på framtiden och vägrar att ens diskutera ert sänkning av skattetrycket, bäddar man för dcrt kris som förr eller sertare kommer.

Familjepolitikcrt har i många hänseendert förlorat korttaktcrt med verklighetcrt. Jag tror att så gott som alla socialdemokratiska väljare i dag vill ha ert familjepolitik som ger möjlighet till mer tid med barnen och valfrihet i barnomsorgen. Här visar den-borgerliga politikert vägert framåt. Vi skiljer oss åt i fråga om detaljer, mcrt vi har en enad principsyrt, förhopprtirtgsvis i morgort också etf gemensamt program.

Vi står, om jag skall fortsätta med problemen, inför crt ertorm märtsklig utmaning genom spridningen av HIV-virus och sjukdomen aids. Detta är en av dcrt uppväxartde gcrtcrafiortcrts allra svåraste och mest avgörartde utmartirtgar.

Aids får aldrig bagatelliseras. Ingen vet exakt hur många i vårt lartd som i dag bär på detta virus. Meu vi vet att det är långt, långt fler än för bara rtågot år sedart. Och vi vet dess värre aft det kommer att vara långt, långt fler i morgon ärt i dag.

Aidsdebatfcrt får inte förfalla till bara sifferexercis eller preventivmedels-rådgivning. Den är lårtgt viktigare ärt så. Det handlar om att återupprätta det personliga ansvaret. Att inse att med friheten följer också ansvaret. Att i det fria personliga umgänget inse atf vi har ett artsvar också för andra människors liv. Och det kommer i allt större utsträckning att handla om medmänsklighet, stödet till dem som bär detta virus, vården av, omtanken om och, glöm aldrig det, känslan för värdigheten hos dem som drabbats av aids.

Ert dag som denna är det många - det har framgått av debatten - som tänker på skolan. Dcrt egrta skolavslutningcrt, barnens, några närsfåcrtdes. Dessa tartkar uppstår i syrtrtcrhet när den svenska försommaren visar sig från sin bästa sida som i dag.

Skolan är barncrts och urtgdomcrts start i livet. Dert får inte eftersättas. Ändå är det så att denna vår sett dcrt ena larmrapporten efter den artdra om tillståndet i våra skolor- om byggnader som infe urtderhålls, om skolböcker som infe finns eller nödtorftigt måste tejpas ihop, om våld och vandalisering, om barn och om lärare som far illa, om dåliga kunskaper. Jag tycker att det är dags atf sätta upp skolfrågorna högt på vår politiska dagordning framöver. Vi moderater vill ha en skola för kvalitet, med betyg och med kuuskaper, med lärare som respekteras på grund av sina kunskaper och elever för vilka respekten för lärare och ordning är lika naturlig som den först efter kunskaper som finns hos varje barn.

Mert trots alla problem - ekonomin, dcrt rtya vårdkrisen och utmaningarna, familjernas trärtgda situafion, den bristartde respekten för lag och rätt, larmrapporterna från skolan - är vår bild av framtidert ljus. Vi vill bygga ett möjligheternas samhälle. Och det är där vardagsvcrklighcten med dess problem och utmaningar möter framtidsvisionen som vår moderata politik står som allra starkast. Ny teknik skapar nya möjligheter.

Dagcrts miljödebatt domirteras ofta av de stora hoten, och främst bland dem kanske den försuruing som hotar våra skogar, våra sjöar och våra marker; Men lösnirtgarrta firtrts ju faktiskt. Vi kau komma bort frårt det förödartde beroendet av fossila bränslcrt, om vi är beredda atf utrtyttja den moderna och nya teknik som nu finrts. Och vi kart komma tili rätta med mycket av avgasproblcmcrt på samma sätt. Jordbrukets miljöproblem går också att lösa utart att mau för dcrt skull kastar fartkcrt på etf rafiortcllf och bra lantbruk i sjöu.

Mert allt detta kräver ert miljöpolitik som irtte värtder rty teknik ryggen, och som irtser att den omvandlirtg från gammalt fill nytt som är den ekonomiska fillväxtens kärrta också är vägert irt i ett miljövärtligare samhälle.

Vår visiort är visiortCrt av ett samhälle där möjligheterrta bygger på irtdividerrtas och familjernas fria val. Där de som vill pröva nytt, göra armorlunda, bygga själva och staka ut cgua vägar för sig och sirta närmaste skall hjälpas i stället för att hindras.

Och det är där vår vision av ett möjligheterrtas samhälle, där förärtdring innebär förbättring, kommer i strid med socialdemokraternas i grunden reakfionära attityd till alla dem som vill göra anrtorlurtda, bygga nytt och pröva egna vägar.

För oss moderater är politiken ett arbete för att öppna de möjligheter som socialdemokraterna så ofta vill stänga till, .

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Möjligheten att välja ett anrtat dagis eller crt anrtart form av barrtomsorg vill socialdémokraterrta stoppa, men vi vill vidga den.

Möjlighetert att själv välja sirt läkare oavsett om dcrtne råkar vara offentligt eller privat anställd vill socialdémokraterrta förbjuda och förhindra. Vi vill vidga och öppna.

Möjligheten att kunrta lägga urtdan en slant för kommande dagar utan att hotas av påbud, skatter och indragningar, den inskränker socialdémokraterrta. Dcrt vill vi skydda och underlätta.

Möjligheten att kuuna få en egen artdel i sitt företags vinst; Åter samma mönster, socialdemokraterna kämpar emot och vi kämpar för.

Mot möjligheten att få äga sin cgcrt lägerthet eller sitt eget hus med dert trygghet och det oberocrtde som detta ofta ger reser socialdémokraterrta spärr efter spärr. Vi vill riva spärrarrta. Och där står dcrt polifiska stridcrt i dag.

I helikopter dimper statsrådet rtcr med rtya förbud och pålagor och skatter. När socialismcrt slår till är det som sagt ofta bråttom, medan vi - ofta gemensamt med centerpartiet och folkpartiet - vill bygga nytt, och skapa möjligheter för de enskilda människorna.

Fru talman! Det är ju som Alf Henrikson en gång diktade:

Kollektivets historia, om den är sann

är den tristaste läsning som tänkas kan

ty allt roligt som hänt genom tiderna

har att göra med individerna.

Anf. 28 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Den 3 maj 1987 blev en ny bemärkelsedag i svensk idrottshistoria: Efter 25 år lyckades det vårt ishockeylag Tre Kronor att ärtrtu en gäng bli världsmästare.

De yttre förutsättningarna för Tre Kronor var infe andra än för de övriga lagen i furncringcrt. Det var irtte sä att Sverige tilläts spela med fler ufespelarc eller att Pekka Lindmark hade en bredare målvakfsklubba än de andra målvakterna. Nej, det var spelarnas förmåga fill individuella prestafioner och samspel, lagledarnas organisatiortsförmåga, och den lagmoral och motivation som fanns i def svenska gänget, som fällde avgörandet.

Även om ishockey är en mycket speciell form av produktiort, som rtaturligtvis avviker från det mesta av det vi som politiker beslutar om, så finns det ändå vissa politiska lärdomar att dra av Tre Kronors framgång:

o Med en givert resursirtsafs kart det bli mycket olika resultat.

o Det som avgör resultatets kvalitet och kvarttifet är kompefens, organisation, sammanhållrtirtg och motivatiort.

o Gcrtom konkurrens, belönirtgar och orderttlig resulfatbedömrting ökar motivationen.

Inom näringslivet är allt det här oftast självklart. Inom den offentliga sektorn är det sämre ställt, men inte därför att de offentliganställda är sämre än de privatanställda. Jag är övertygad om att det finns många potentiella världsmästare inom landstingens sjukvård, kommunernas barnomsorg och

statens verk. Problemet är atf man i offentlig förvaltning ofta varit dålig på att. ta fill vara de anställdas kreativitet och initiativförmåga.

Enligt folkpartiefs mening krävs det tvä reformationer för atf ändra på def. För det första en inre reformation, dvs. organisatiortsförärtdringar inom den offentliga sektorn. Det måste bli roligare och mer utmanartdc aft vara offentliganställd. För det andra krävs det en yttre reformation, dvs. att vi tillåter och uppmuntrar enskilda alternativ till de offentliga tjänsterna.

Långtidsutredningen påpekar att vi har mycket liten erfarenhet av effekterna av nya organisationsformer, men den framhåller också, vilket egentligen är självklart, att det enda sättet att få sådan kunskap är att pröva sig fram och utvärdera alternativen. Det är just def som vi i folkpartiet länge pläderat för. Och vi menar aft de många goda exempel på enskilda alternativ som finns visar att vi här har mycket att hämta. Regeringen verkar inte bry sig så mycket om vad vi säger, men gå då hem och läs er egert långtidsutredning!

Fru talman! Ert annan fråga som långtidsutredningen lyfte fram gäller skattesystemet. Def är helt nödvändigt med en radikal skattereform, om vi skall kurtrta lärtka irt Sveriges ekonomiska utveckling på ert väg mot balans.

Det allra vikfigaste inslaget i en sådan skattereform är att sänka marginalskatterna. Vi i folkpartiet menar att de bör sänkas till 40 % för flertalet heltidsarbetande och att taket bör sättas vid 50 %, dvs. en inkomsttagare skall alltid få behålla minst häflten av en inkomstökning eller en extrainkomst.

Syftet med crt sådan reform är dels att underlätta avtalsrörelserna, dvs. aft se till att det blir något kvar även vid måttliga bruftolöncökningar, dels att uppmurttra arbetsirtsatser och extra artsträrtgningar som är av värde för hela samhället.

Den fråga som är mest korttroversiell i crt sådan skattereform gäller finansierirtgert. Varje förslag kommer att vara förenat med atf någort irttressegrupp reser ragg. Samtidigt är rtog de flesta övererts om att en skattereform inte får utformas så att den äventyrar den sociala omsorgert och tryggheten eller försvagar den offerttliga sektorrts firtanser.

Från folkpartiets sida är vi beredda att diskutera olika firtartsierirtgsalterna-tiv, men bara under förutsättrtirtg att de kraffiga margirtalskattesänknirtgar som jag rtyss redovisade verkligen genomförs.

Fru falman! De sambartd mellart skatter och arbetsutbud som har redovisats i bl. a. lårtgtidsutrcdrtirtgens material antyder atf crt sådan skattereform redan på kort sikt skulle ge eu ökning av bruttonatiortalproduk-tcrt med åtmirtstortc ett par proccrtf. Det motsvarar crt irtkomstökrtirtg på i genomsnitt ca 3 000 kr. per vuxen sveusk. Det är i ett sådartt perspektiv de kortsiktiga uppoffriugarrta i sambartd med ert skattereform skall ses.

Det ifrågasätts ibland i debatten om def verkligen är möjligt eller ens örtskvärt med ekortomisk tillväxt. Vårt svar på dert frågart är ett obetirtgat ja. Och vi säger rtaturligtvis irtte def därför att de som redart har det bäst behöver få det väldigt mycket bättre, utan därför att vi vet att def bara är genom ekonomisk tillväxt som vi kan klara många av de verkliga fördelnings- och ofärdsproblem som finns i samhället.

Om vi för 100 år sedan hade nöjt oss med att omfördela de tillgångar som vi då förfogade över hade vi fortfarande varit ett fattigt land. Bara genom

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska poli-Ukenm.m.

tillväxt har def varit möjligt atf lyfta de många människornas standard på det sätt som har skett. Och def förhåller sig på precis samma sätt i dag.

Fru talman! Tillväxt löser förvisso inte alla problem. Det fanns säkert de som en gång hoppades aft när vi avskaffat mycket av den materiella misären skulle också andra problem försvinna av sig själva, t.ex. brottslighet, missbruk och främlingskap. Så blev det inte. De problemen måste klaras på annat sätt. Men i många avseenden har tillväxten gjort livet lättare att leva. Att ekonomisk tillväxt inte löser alla problem är irtget skäl atf irtte utrtyttja dcrt för atf lösa de problem dcrt verkligert kart lösa.

Till de verkliga utvccklingspessimisterrta, som ser näsfan all ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling som något för märtsklighcten olyckligt, hör den finländske filosofen Georg Henrik von Wright vars bok Vetenskapcrt och förnuftet har blivit vårens kanske mest uppmärksammade.

von Wright lyfter ensidigt fram de negativa sidorna av dcrt tekrtiska utvecklirtgert, inte minst miljöförstöringen. Denrta rtegativa utvecklirtg rullar på mer eller mirtdre på ett automatiskt sätt, utan att styras av några mål och värderingar. I stället, mcrtar hart, formas dcrt av crt kortsiktig destruktiv och teknisk rationalitet, von Wright misstror också demokratins möjligheter aft hantera de mörka hoten.

Jag, som de flesta andra, känner stark oro för förgiffningcrt av vår miljö öch hoten mot omistliga naturvärden. Men den orort leder mig irtte fram till vort Wrights och mårtga av hans cftcrsägares pessimistiska inställrtirtg.

För det första tycker'jag dét finns många exempel på att ett långsiktigt förnuft verkligen har fått råda över det som kan tyckas tekniskt rationellt i ett kortare perspekfiv. Det gäller infe minst på miljöpolitikens område. Och dessa långsiktiga hänsyn är särskilt stora i länder som är demokratiskt styrda. Där def finns utrymme för fri opiniortsbildning och debatt fillåts också vanliga människors goda förnuft aft spela en roll för utvecklingen.

Det är ingen tillfällighet att vi i Sverige t. ex. var tidigt ute med krav på rökgasrcrtirtg i våra industrier och våra kraftanläggningar eller att vi först av alla länder beslutat avveckla kärnkraftert.

För det artdra, fru falmau, är det ertligt mirt mertirtg orimligt att hävda att dcrt tekrtiska utvecklirtgen huvudsakligen fått rtegativa effekter för märtsklighcten. Tvärtom har den i hög grad bidragit till ett lyft ur dcu fattigdom och fidiga död som ofta var våra förfäders lott. Def som fidigare tillkom bara crt privilegierad elit har blivit var mans, och infe minst var kvinnas, egendom.

Jag menar också aft dcrt fortsatta tekniska utvecklingen kommer atf kunrta hjälpa oss atf harttera mårtga av de miljöproblem som vi nu står inför.

Mcrt ävcrt om jag, fru talmart, är utvecklingsoptimist kan också jag kärtrta otålighet när regcringskvarrtcrt mal alltför lårtgsamt och spottar ut alltför tartdlösa förslag. När vi sertast hade crt allmärtpolifisk debatt här i kammarert ställde jag ett artfal frågor om miljöpolitikert fill Ingvar Carlsson. De handlade om miljöskyddslagen, miljöavgifter och lärtssfyrelscrnas naturvårdsenheter. Ingvar Carlssort gav beskedet att det var saker på gång på alla dessa områdert. Nu har vårcrt gått och vi har irtte sett mycket av det: Bara ett enda förslag har lagts fram. Det gällde miljöskyddslagen och blev för alla miljövänner något av en besvikelse. Regeringen tog med ena handen och gav med den andra. Även om riksdagen bättrade på förslaget finns det mer aft göra.

Om en bilist åker fast för fortkörnirtg tvingas han betala böter oavsett vilka skäl han har haft för atf köra fort och oavsett vad han tjänat på sin fortkörnirtg. Jag måste fråga Ingvar Carlsson; Varför kart vi inte betrakta företag som överskrider tillåtna utsläppsmängder på samma sätt? Varför skall miljöns "forfkörare" komma lindrigare urtdart än vägarnas?

På de andra två punkterna har vi inte sett skymfen av några förslag. Miljömirtisterrt har visserligcrt i crt frågedebatt här i kammarert för ett par veckor sedan visat en mer positiv attityd ärt tidigare fill miljöavgifter, mcrt i. riksdagert är socialdémokraterrta fortfarande kallsinrtiga.

Kan inte Ingvar Carlsson slå nävcrt i bordet och säga att rtu får det vara slut med diskussioner inom rörelsen? Det är hög tid att vi sätter pris på miljön, dvs. aft vi låter företagen betala också för de utsläpp som de i dag har tillstånd att göra.

Och så måste också lärtsstyrelserrtas naturvårdsenheter få bättre möjligheter att kontrollera efterlevnaden av miljölagarna. Kart Ingvar Carisson i dag lova att det blir en rejäl förstärkning i nästa års budgetproposition? Eller skall miljökortfrollcrt förbli otillräcklig ärtnu ett år?

Fru talman! Ert viktig seger har miljövännerna i riksdagen vunnit den här våren. Det var när riksdagsmajoriteten körde över regeringen och beslöt att Råne älv skulle räddas. Jag måste medge att jag käurtcr ert mycket stark persortlig tillfredsställelse över det beslutet.

Sommarcrt 1985 var jag uppe vid älven och hälsade på dem som slagits för atf få behålla den orörd. Då såg det inte så ljust ut förderas sak. Nu kärtns det skönt att veta.att jag kart återvända dit upp och än crt gång tillsammans med Gurtnar Westrin, Älvräddarförcningens ordförande, ge mig ut i kanot på den orörda älven.

Vad är def beslutet om infe ett exempel på att insiktert om vad som i det. långa loppet är ett gott liv fått råda över mer kortsiktiga intressen!

Samtidigt visar Råncälvsärcndcf på mirtorifetsregerartdets problem och på ett mirtdre gott hartdlag vid regcringsutövandet. Det är bara ett exempel blartd mårtga på aft regeringen irtte lyckats skapa majoritet i riksdagert för sina förslag.

I egna ögon är nog regeringen alldeles förträfflig. Men t. o. m. statsministerrt måste väl rtumera i klarsyrtta ögonblick säga sig att regeringens rykte och anseende har blivit åtskilligt skamfilat under deu här vårert.

Som Carl Bildt erinrade om, gav statsministerrt i februari i år sin syn på socialdcmokraterrtas och de borgerliga partiernas roller och kompetens. Vi socialdemokrater, sade statsministern, är bäst på att regera, borgerliga partier är bäst på att opponera.

Jag tyckte redan då atf det var en litet övermaga beskrivning av sig själv och sitt parti som statsministern gav. Men kanske får man ert sådart självmedvetenhet om man i nästan hela sitt liv tillhört det regeringsbärartde partiet, rört sig i maktens korridorer och tagit för självklart att det egna partiets förslag alltid skall gå igenom. Naturligtvis blir ingen helt opåverkad av maktutövning.

Efter den genomlidna vintern och våren tycker jag i likhet med Carl Bildt aft def står än mer klart att statsministerns uppskattning av den egna regerirtgens förmåga och handlag var våldsamt överdrivert. Det är, med

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomis ka politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska poU-U ken m.m.

förlov sagt, infe kompetens, stringens och stabilitet som kommer för mig, när jag tärtker fillbaka på regerirtgens fögderi uuder det senaste halvåret, Def har tvärtom kännetecknats av schabbel, obeslutsamhet och förvirring.

Mänga av de förslag som har lagts fram har varit dåligt förberedda. Åtskilliga har av det skälet, eller av andra, i praktikert fått dras tillbaka eller omarbetas i riksdagen.

Principer har slagits fast och svikits. Flera gånger har regeringen hävdat atf skaftetrycket infe bör höjas, men ännu fler gånger har regeringen lagt fram förslag om nya skatter.

När det senaste förslaget om höjd fastighetsskatt lades fram sade regeringen atf det behövdes -av samhällsekonomiska skäl, men bara två veckor senare var det infe så nödvändigt längre utan kunde dras fillbaka: Statsministerns egen motivering var något kufisk: eftersom det flutit in mer pengar än väntat i fyllnadsinbetalningar budgetåret 1986/87, kunde man avstå från en skaftehöjning som skulle slå igenom budgetåret 1988/89,

Till detta kommer alla de underliga piruetter som olika statsråd ägriat sig åt. De statsråd i regeringen Carlsson som klarat sig bäst är faktiskt de som infe har synts till. De som har framträtt har alltför ofta lyckats ställa till det för sig själva, för regeringen och för nationen,

Invandrarministern har meddelat atf han säger en sak till utländsk publik och en annan till svensk. Försvarsministern har kallat ubåtsförsvarefs vikfigaste fartyg för plåtschabrak. Justitieministern har lagt fram förslag som i så hög grad hotar rätfssäkerheten att hela justitieutskottet har gått emot hortom. Förre utrikeshandelsministern har av en enig riksdag uppmanats atf tänka först och fala sedan,

Bostadsministern har först sökt sfimulera reparationer och ombyggnader med alla till buds stående medel bara för att sedan slå fill med tvärstopp. Energiministern lade två rnånader försenad fram en proposifion om energipolitikert. När den kom var den på sju sidor och saknade innehåll, Sjukvårdsministérn har försökt tona ned aidsfaran i stället för att sätta fart på kampen mot aids.

Fru falman! Visst kan ett eller annat misstag eller förlupet uttalande accepteras, men när det blir legio finns def anledning aft rikta kritik rnot regeringen i dess helhet och det sätt på vilket den leds. Statsministern kan väl i dag infe rimligen upprepa de lovord han gav sig själv och regeringen för.ett halvår sedan.

Socialdemokraternas favoritgrepp när man skall skyla över egna sprickor och misslyckanden är atf peka på de skillnader sorn i en del frågor finns inom borgerligheten. Och visst firtrts det olika mcrtingar mellan våra parfier. Vi är fre partier med - som Carl Bildt sade - olika historia, olika traditioner och olika program. Men def finns också mycket som förenar.

Själva grundert för att vi har olika regeringsaltcrnativ i svensk politik - ett socialistiskt och ett borgerligt - är viktiga skillnader i grundläggande värderingar, men def är givet att detta också återspeglar sig i konkreta ställningstaganden i riksdagen.

Jag har gått igenom en del av de gemertsamma reservatiorter och förslag som de tre borgerliga partierna har lagt fram under def här riksmötet. De kan sägas utgöra en del av dcrt griirtd på vilken det borgerliga regeringsalfcrnafi-

vet vilar. Här finrts frågor där srtabba beslut kau fatfas efter ett regeringsskifte. Låt mig, fru talman, ge rtågra exempel,

Folkparfiet, moderaterna och centern är överens om en rad åtgärder som syftar till atf öka valfriheten, t, ex, sfimulaus av övergång till bostadsrätter (också i allmännyttans hus), generösare bidrag till friskolor, neutrala statsbidrag till olika former av barnomsorg och sådana stafsbidragsregler inom äldreomsorgen atf inte ålderdomshemmen diskrimineras.

Vi är överens om en rad förslag som syftar till atf stärka den enskddes rätt, t, ex, att avskaffa bevissäkringslagen och atf förärtdra bcfalningssäkrirtgsla-gcrt, att irtföra bättre skydd mot retroaktiv skattelagstiftning, att förbjuda kollektivanslutning fill politiska partier och atf låta enskilda som vinner skaftemål mot staten få ersättning för rätfegångskosfrtadcrrta.

Vi är övercrts om viktiga åtgärder mot våld och missbruk, t, ex, att kriminalisera all icke-medicinsk befattning med narkotika och aft utbilda fler för polisyrket.

På miljöområdet har vi infe bara varit överens om att rädda Råne älv utan också om behovet av stimulanser för avgasrening i den äldre bilparken, om ökad användning av ekonomiska styrmedel för att begränsa bl, a, freonan-vändningen och om att anslå särskilda bisfåndspengar till miljö, markvård och energi.

Vi är överens om betydelsefulla förbättringar på handikappområdet, t, ex, att fa bort 60-dagarsgrärtsert för tillfällig föräldrapcrtrtirtg för dem som har handikappade barn och att förbättra bilstödef.

Vi är också överens om en rad åtgärder för att förstärka marknadsekonomin och minska centralstyrningen, bl, a, atf fa bort pris- och valutaregleringert, atf climirtcra förmögcrthctsskatfen pä arbetande kapital i småföretag, att avveckla löntagarfonderna och aft uppmuntra individuella vinstdelningssystem.

Fru talman! De här ståndpunkferrta - som naturligtvis inte är någon uttömmande redovisning - speglar den samstämmighet som finns mellan våra partier. Det är av mycket stort värde att denna samsyn finns. Den har redan format fungerartde majoriteter i många av våra kommuner, Dcrt kart också forma en fungerartde majoritet i Sveriges riksdag efter valet 1988, Vi är beredda att fa vårt artsvar, Avgörartdet ligger hos väljarna.

Fru talman! En sak har vi i dag gemensam över alla partigränser, ochdet är att vi dcrtna dag tänker på situatiortert i den svenska skolan. Jag har under de senaste årcrt besökt mårtga skolor i Sverige för att berätta om folkpartiet, mcrt också för att få ert bild av den svenska skolan. Min uppfattnirtg är att den har blivit väsentligt bättre än vad den var fram till i mitten av 1970-talet,

Men allt är inte bra, och framför allt ökar hela tiden kraven på skolan. Inom folkpartiet har en arbetsgrupp nyligen utarbetat etf förslag fill hur skolan kan utvecklas och förnyas. Programförslaget, som presertterades i går, irtrtchåller fyra huvudpunkter,

1, Ökad individualiscring av undervisningen, vilket är viktigt för både de elever som har de bästa studieförutsättningarna och de som har de sämsta,

2, Ökad satsning på kunskaper, bl, a, genom skolstart från sex års ålder och som en konsekvens av det förlängd skolgång.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

3, Uppvärdering av lärarnas insatser. Lärarna,är skolarts vikfigaste resurs,
men de känner alltför ofta brist på uppskattning,

4. Större frihet för skolorna att själva utforma sin verksamhet.

Fru falman! Ytterligare en puukt som jag särskilt vill lyfta fram är behovet av en renässans för den egna skolbokcrt. De täta rapporterrta om hur elever måste hälla till godo med utslitna, nedkladdade, inaktuella, sönderfallartde och lånade läroböcker är mycket oroande, I en alldeles färsk rapport från Stockholm kortstateras aft "nästart alla skolor återanvänder alla böcker". Många elever får inte ens behålla sin första läsebok,

Def här är allvarligt. En lärobok skall man förstås irtte bara ha för att läsa i, I den måste man få stryka urtder och göra artteckningar, Anrtars lär mart sig aldrig en vettig studieteknik.

En bra lärobok förlorar inte heller sitt värde när man läst igenom den en gårtg. Många av böckerna är värdefulla som referenslitteratur för kommande årskurser och t, o, m, då elevcrua har lämnat skolan.

Den skolboksskandal som tornar upp sig är också en viktig jämlikhetsfråga. Det är framför allt barn som växer upp i hem med lifcrt studicvana och få böcker som drabbas.

Det är vikfigt att alla barn får chans aft lära sig umgås med läroböcker som är deras egna. Särskilt i en tid då ytliga och snabba medier har så stort utrymme måste barn och ungdomar få fillbaka möjligheten att använda läroböcker på ett aktivt sätt. Risken är atf de som bara ser trasiga, kladdiga och inaktuella böcker helt enkelt struntar i dem.

Men ett villkor för atf dcrt här rcrtässartscrt för dcrt självägda lärobokcrt skall bli möjlig är att böckerna blir billigare. Här har kommunerna som upphandlare av läroböcker en viktig uppgift att fylla. Med enklare och billigare böcker får de mer för pengarna. Sedan kan det rtog tärtkas att man i en hel del kommuner.också måste göra omprioriterirtgar så atf utrymmet för läroböcker ökar.

Det måste, bästa riksdagskolleger, bli ett suabbt stopp för skolboksskandalen. Låt oss, var och en på sitt håll, se till aft kommuuerrta så snart som möjligt tänker om. Och nog borde det vara möjligt att som ett första steg låta redan de barn som börjar skolan i höst få behålla sirt första läsebok!

Fru talmart! I dcrt politiska debatten framförs ibland tankar om atf framtiden skulle vara mer eller mindre ödesbestämd. Som liberaler avvisar vi alla sådana deterministiska tankegårtgar. Varje märtniska, varje rtatiort. är i stärtdig rörelse. Framtidert formar vi i hög grad själva. Vilken väg vi väljer beror på vilka värderingar som får bestämma.

En del har färdiga planritningar för sitt Utopia. De tror sig veta vad som är bäst för alla. Andra, och vi liberaler hör till dessa, har irtgen sådart planritning. Vår vision är i stället atf skapa möjligheter för mänrtiskor att själva forma olika framtider.

Det sker i en utvecklingsprocess där mål och horisonter ständigt förändras. Och är det infe i just en sådan rörelse framåt, som tjusningen i politiken, ja, i

livet ligger? Eller, om också jag får sluta med en diktares ord, nämligen med Prot. 1986/87:137

5 juni 1987

Karirt Boyes ord;

Den ekonomiska poU-tiken m.m.

"Dcrt mätta dagcrt, dcrt är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av först.

Nog firtrts det mål och mening i vår färd -men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen fygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

Anf. 29 OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Kjell-Olof Feldt erkände för crt sturtd sedau frårt denna talarstol atf han hade skjutit sig i foten i frågan om prisstoppet. Men huvudet var oskadat, påstod han. På mig verkar det som om hart drabbats av en rikoschett. Han ser nämligen snett. När han beskrev våra inkomstförsfärk-ningar och våra utgiftsbegränsrtingar, som de kommer fram i finartsutskottets betärtkande, råkade han se i vpk:s kolumn. I varje fall var def de siffrorua som han använde. Jag hoppas att han tar en titt på våra siffror i betänkandet.

Vårsessionen har präglats av mirtorifetsregerartdets värtda, därrtäst av "affärer" och affärsverksamhet, främst på vapcrtområdet. Förre framtidsmi-nisterrt, numera statsminister Ingvar Carlsson, har fått ägna sig mest åt det förflutrta och nästan infe alls åt framtiden. Det är svårt att upptäcka inslag av offensiv politik i regeringens arbete. Däremot finrts det otaliga exempel på defcrtsiva irtsatser, mer eller mindre framgångsrika.

Det var obetänksamt av Ingvar Carlsson att framhäva sitt eget partis regeringsförmåga den 4 februari i år. Nu har vi facit frårt fyra mårtaders regerartde därefter, och det är infe särskilt lysande, rtågot som Carl Bildt och Bengt Westerberg redan har berört.

Det började med försvaret - och def skall ju vara defensivt och fredsbevarande. Men regeringen missade den breda uppslutningen kring en försvarsuppgörelsc. Det hade haft ett värde i sig, iute mirtst som crt tydlig signal mot omvärlden. -

Ertcrgirådet och dess majoritet lyckades irtte frigöra sig från sina gamla bindnirtgar till kärnkraften. Därför arisåg man inte heller att Tjerrtobylkata-strofcrt innebar någort förärtdring.

Sent ortisider blev det partiöverläggningar om energipolitikert, mcrt socialdemokratirt förmår inte samla sig till en ertheflig linje. Uttalandcrtas mångfald sedan april 1986 går i alla tänkbara riktningar. En del socialdemokrater vill inleda avvecklingen av kärnkraften omedelbart med Barsebäck. Andra vill fortsätta med kärnkraftert så lärtge som det över huvud taget firtrts tekniskt liv i de nuvarande reaktorerna. Det kan inte vara lätt aft inom den socialdemokratiska partilcdnirtgcrt harttera SSU-ordföranden Artna

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiskapoU-tiken m. m.

Lindh på den ena sidart och Byggrtadsarbctareförburtdefs orförartde Bertil Whinberg på den andra kanten. Det har inte heller Birgitta Dahl klarat.

Den princippropositiort som har framlagts för vårriksdagen utan aft kunna behandlas av vårriksdagen innehåller ett antal luftiga principer, men inga kortkreta åtgärder. Det är ett dokument som helt och hållet andas förhalning, förscrtirtg och fördröjrting. Efterhand som tidert går dämpas märtniskors oro, tycks mart resortera från regeringerts sida. Kanske vill man på det sättet Urtdvika att fä ert öppcrt frortderirtg inom det egna partiet vid kommartde voterirtgar här i riksdagen. Någon offensiv finns det infe utrymme för.

Dcrt öppning i attityden till kärnkraftens problem som kunde skönjas här i riksdagsdebatten för nästan exakt ett är sedan har irtte fått fäste i regeringens propositiort. Def är djupt beklagligt. "Det är kousfigt att så många människor på det här området är alldeles förstockade", säger Birgitta Dahl. Det är bara att konstatera atf detta uttalande infe var avsett som självkritik.

Det är i stället så aft regeringens defensiva polifik på punkt efter punkt har nedrustat energiområdet. Jag skall ge några exempel:

Regeringen har medverkat till att stimulansen till energihushållning i bebyggelse har tagits bort. Stödet fill anläggningar för alternativ energiproduktion har upphört, trots atf riksdagen enhälligt gett regeringen i uppdrag atf förstärka dessa resurser. I stället har regeringen beslutat aft ånggeneratorerna i Ringhals skall bytas ut för miljardbelopp. Marknaden för inhemska bränslcrt och värmepumpar har ryckts urtdart genom prisutvecklingen på oljemarknaden. Regeringen går baklänges in i energiframfiden.

Dcrt mest utpräglade defensiven i regerirtgert har Thage G. Petersort ägnat sig åt inför strukturproblemen i Bergslagen. Industriministern har barrikadc-raf sig bakom den stärtgda dörrcrt till akutmoffagrtirtgcrt. Till sist pressades dörren upp på glänt. På samma sätt förhåller det sig med regionalpolitiken. Riksdagsmajorifefen, bestående av alla partier utom socialdemokraterna, kunde efter ccrtferinifiativ ena sig om att begära ökade resurser för sfrukfurinsatser och, infe minst viktigt, rner detaljerade förslag från regeringen.

På kommunikationsområdet har en akut kris värkt fram inom statens järnvägar. För centerpartiet är det självklart atf vi polifiskt rnåste värna om en god kollekfivtrafik över hela landet. Då är järnvägen en omistlig del av denna trafik. Def anmärkningsvärda i def här fallet är att krisen tillåtits gå så långt utart atf regeringen fidigare har tagit irtitiativ. Ert mer offertsiv hållrtirtg från regeringert kunde ha förebyggt en del av de ackumulerade förlusterna.

På Sydafrikapolifikens område har regeringen mera lagt tyngdpunktert vid. hinder och problem ärt vid de möjligheter och skyldigheter som vi har att bistå dcrt förtryckta majoriteten i Sydafrika. Nu har det äntligen blivit ett beslut om handelsbojkott. Def är bra. Men den självklara offensivert lyste också här med sirt frånvaro.

I bostadspolitiken tvingades regeringen på defcnsivcrt och drog tillbaka sitt förslag om höjrtirtg av fasfighetsskattcrt. Det var fjärde gången på etf år som grundläggande förutsättnirtgar för boendet föreslogs förändrade. De fasta spelregler som vi betonar i den ekortomiska politikert måste i högsta grad gälla också de boende. Många villaägare och hyresgäster har inte några ekonomiska marginaler atf fa fill, när skatter eller hyror ökar. Dcrt irtsiktcrt borde prägla också bostadspolitiken.

Genom dert misslyckade regiortalpolitiken och ett stagnerat byggande skapas allt lärtgre bostadsköer i kortcentrafionsområdcrta. Samtidigt mister avfolkrtingsområdcna sitt befolknirtgsundcrlag och inte minst sirta urtgdomar. Här i Stockholmsområdet står ca 130 000 människor i bostadskön. Hur är det möjligt atf försvara en politik med sådana konsekvenser? Den leder till avsevärt ökade klyftor. En del skor sig på bostadsmarkrtaderts obalarts gcrtom stora spekulatiortsvinster. Ungdomarna, de som bor här och är födda här, får allt större problem atf skaffa en egen bostad. I högtidliga sammarthärtg talas det om allas rätt till egen bostad eller bostaden som en social rättighet. Gäller infe dcrt räftighefert också storstadens ungdomar? En sak är klar, det går infe atf bygga bort köerna samtidigt som inflyftnirtgcrt fill kortccrttrafiortsoinrådcrta pågår ohämmat. Det har regeringen tydligt och klart bevisat. När tänker ni ställa upp för storstadens unga? Eller skall ni upprepa alla misstagen från 1960-talets s. k. rekordår?

En viktig förklaring till konccntrafionsutvccklingcrt är dcrt ekonomiska inriktning som socialdemokraterna lade fast i och med rekorddcvalvcringcn hösten 1982. Då inleddes en våldsam och ensidigt exporfiedd expartsion. Vinsterna ökade i de stora exporterartde företagert, börskurserna steg, penningströmmarna inriktades alltmer mot stora företag i expansiva regioner, de ekonomiska resurserna omfördelades från de medborgare som inte fick eller kunde kompensera sig via samhällets inkomsfövcrförirtgar, t.ex. pcrtsiortärerna, och från de löntagare som hade svag ställning på avtalsmark-naden, ofta lågavlönade, ofta kvinnor. Den s.k. tredje vägens politik har varit starkt omhuldad, inte bara av socialdémokraterrta, utau också av börsmatadorcrna - av självklara skäl.

Nu-efter fem år-har också LO-ordföranden Stig Malm upptäckt, attden tredje vägens politik minsann infe gyrtrtar LO-gruppcrua. Bättre sent än aldrig kan man säga. "Vi kunde inte drömma om aft vinsterna skulle dra i väg så snabbt och tillföras kapitalmarknaden i stället för att användas för produkfiva investerirtgar", säger Sfig Malm.

Det borde infe vara så svårt att förstå att en sådan utveckling inte kan Urtdvikas vid ert crtsidig devalverirtgspolifik. Def kart irtte heller vara någon överraskning att produktionens villkor måste förbättras genom sänkta skatter och avgifter på arbete, på arbetande kapital etc. För att infe öka budgetunderskottet måste skatter och avgifter i stället höjas på produktionsfaktorer som energi och artdra resurser. Def skall heller infe vara gratis att förstöra miljön. Därför krävs miljöavgifter.

Det förefaller som om Stig Malm har en del att fundera över. Han börjar förstå den tredje vägens ekonomiska politik och dess innebörd, men han har liksom socialdemokratirt i övrigt mycket lårtgt kvar när def gäller miljötänkandet. Frågan är vidare när socialdemokratin som helhet skall förstå hur vikfiga de små och medelstora företagen är för att nå målet full sysselsättning. Internationella erfarenheter, de svenska erfarenheterna frän Gnosjö och andra liknande småföretagscenfra, expansionen inom tjänste-, service- och informationsområdena borde tala sitt mycket tydliga språk, om man är beredd atf se hur verkligheten är.

Mot den här bakgrunden av defensiv socialdemokratisk politik har def varit svårt för certterpartiet att medverka i några polifiska uppgörelser under

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

vårriksdagen. Andra partier har då och då bedömt situatiortert artrtorlunda. Det må vara deras sak. Vid den allmänpolitiska debattert i riksdagert i börjart av februari fog jag upp några vägval som enligt certterpartiets uppfattrting är särskilt viktiga och där vi delvis fått veta hur det blev:

1. Fortsatt centralisering och koncentration eller decentralisefing, är ett
sådant vägval. Alla delar av landet har enligt vår uppfattning rätt till
likvärdiga levnadsförhållanden. Särskilt ungdomar ställs i dag inför orimliga
val, som jag nämnde tidigare, att välja mellan arbetslöshet i sin hembygd
eller bostadslöshet i koncenfrafionsområdena. I rader av förslag har center
partiet angett hur målet ett decerttraliserat samhälle, rättvis fördelrting, god
miljö och livskvalitet måste prägla hela politiken. Då är det också naturligt
och nödvändigt att denrta irtriktrtirtg firtrts med i dcrt ekortomiska politiken.
Den finns inte med i dag, alltså kritiserar vi regeringerts bristande helhetssyn.

Bristen på helhetssyn leder bara till att miljökostnaderna kommer i efterhand, atf de slår hårdare och orättvisare. Det går irtte aft lura rtaturen. De försöken har kapitalf misslyckats. Försurningen av miljön är ett övertydligt exempel med dess döda sjöar och döende skogar i släptåg. Då krävs en ny energipolitik, inriktad pä förnyelsebar, inhemsk, miljövänlig energi. Dessutom krävs hushållning, sparande och effektivisering på energiområdet. Miljöavgifter måste införas på utsläpp under koncessionsgränser-na. Det krävs mycket mera av förebyggande politik. Def räcker infe med atf i efterhand komma med reparationsåtgärder. Det är alltid svårare, dyrare och har redan inneburit stort lidande för människor och natur.

2. Vi måste prioritera utbildningcrt, både ungdomsskolan och den högre
utbildningcrt. Gcrtom att låta skolan behålla sina resurser trots minskande
antal ungdomar i skolåldern kan vi öka kvaliteten i utbildrtingen genom
mirtskartde klasser och mindre skolor, som tidigare talare redan har varit inne
på. Det vore väl rimligt, att dagens urtgdomar kuude få egua läroböcker i
mirtst samma utsträckning som vi hade för 30-40 år sedan. På många håll, inte
minst i storstäderna, är skollokalerna svårt nedslitna. Det ger ingen bra
arbetsmiljö, varken för elever eller lärare. Vi har infe under vårriksdagen sett
någort sinnesförändring, bara en viss justering "under galgen" under
riksdagsbehandlingen då socialdemokraterna tvingades gå upp en del med
sina artslag. Def gläder mig naturligtvis när jag hör att också övriga partier i
dag lyfter fram läroböckerna. Vi hade ett förslag till årets riksdag som tyvärr
inte gick igenom därför atf andra röstade emot.

Centern vill införa studielön motsvarartde basbeloppet kompletterad med stafsgarartferade lårt med avdragsgill rärtta och sfudieliftcraturkostnader. Utbildnirtg är crt investering för framtiden, och vi måste satsa på dert framöver. Om det är rtågort fråga som infernafioncllf spelar stor roll i dag, irtte mirtSt i Europa, är det utbildrtirtgcrt. Vi har en möjlighet i Sverige, som många andra länder irtte alls har i samma utsträckning,, att anvärtda utbildrtirtgcn som en hävarm för atf skapa en bättre framtid.

3. Kommunikatiortcrna måste förbättras. Vägar, järnvägar och flygtrafik
liksom telekommunikationer måste stärkas. Kollektivtrafiken måste främ
jas, särskilt i storstäderna. Dcrt nya tekniken och elektroniken måste komma
till artvärtdning också utanför storstadsområdena. Den nya tekniken ger

möjlighet till decentraliserirtg, men det krävs politisk vilja för att det skall fungera. Vi har tyvärr infe sett så mycket av detta. Vi hoppas naturiigtvis atf SJ-krisen kommer att leda till en omprövning av trafikpolitiken som ger företaget förutsättningar att fullfölja sina uppgifter. Järnvägen behövs i hela landet. SJ;s organisation måste förändras, verksamheten måste anpassas till kundernas behov.

4. Barnfamiljerna måste få ökad valfrihet i barnomsorgen. Familjerna måste få mer tid fillsammans för barnens och föräldrarnas skull. Vi vet aft det firtrts ett brett stöd i opirtionen för någon form av vårdnadsersättning till småbarnsfamiljer. En vårdnadsersättning som skulle skapa en rättvisa mellan familjer som väljer olika omsorg eller som har olika möjligheter till barrtomsorg. Vi kommer också i fortsättrtirtgen att envist slåss för crt sådart reform. Vi tror aft det firtrts goda förutsättrtirtgar att tillsammarts med folkpartiet och moderaterna komma fram til) en gemensam hållning i de här frågorna. Vi vet att alla har detta krav på oss i riksdagen. På den här punkten stämmer inte riksdagerts majoritet överens med den opinion som finns ute i landet för en förändrirtg av familjepolitiken.

5. I fördelningspolitiken har vi särskilt markerat värnet för grundtryggheten i vårt samhälle. Det innebär att vi måste se till de svagaste och deras situafion i första hand. Vi måste ge pcrtsionshöjningar till pensiortärer som bara har folkpcrtsion och pensiortstillskott och låg ATP. Vi måste värrta om friåret på sjukhus - det lyckades vi inte särskilt bra med den här gången - för dem som oförvållat blir sjuka. Vi måste värna om valfriheten för våra äldre i vård och omsorg. Vi minns alla det helt onödiga grälet kring frågan om vi skulle behålla våra ålderdomshem eller irtte, crt fråga som för mårtga är totalt obegriplig. Varför skall infe äldre människor också ha chansen att välja den form av äldreomsorg som passar just dem? Bostadsutskottet tragglade i flera veckor med frågan vilkert sorts bidragsregler mart skulle ha, där bostadsstyrelsen tidigare inte hade släppt till särskilt mycket pertgar. I alla dessa frågor har vi tyvärr fått notera, att vi har haft delade menirtgar i förhållande till regeringsmajoriteten. Det har inte varit fill de äldres bästa.

6. I skattepolitiken har vi särskilt markerat fyra hörnstcrtar i en reformering av skattesystemet. Vi vill arbeta för en kommunal skatteutjämning som vid lika kommunal startdard ger lika skatt i hela lartdet. Vårriksdagért har tyvärr irtte gått i den riktningen.

Vi vill sänka skattcrt på arbete genom reducerad inkomstskatt med särtkt marginalskatt för alla och sänkt arbetsgivaravgift särskilt för egenföretagare och mindre företag.

Självfallet kräver detta sin finartsierirtg. Vi är beredda att gå mycket lårtgt på det området och vill ordcrtfligf höja skattcrt på ärtdiiga och miljöskadliga råvaror som olja, kol och uran. Det är infe bara fråga om beskaftningert av dessa energiråvaror, utau det handlär också om atf lägga skatten på etf sådant sätt att man pressar rtcr artvärtdrtingen av kortdcrtskraff, som är det mest irtcffckfiva sättet att producera ertergi och som ju har utomordentligt låg verkningsgrad.

Vi vill reformera konsumtiortsbeskatfrtirtgcrt, eftersom utgiffsskatfcufred-nirtgen inte klarade sirt uppgift - det var främst övcrgårtgsmöjligheterna som vållade problem. Konsumfiortsbeskatfrtingen måste också få crt fördelrtings-politisk uppgift.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Vi hoppas naturligtvis att de kommande direktiven på skatteområdet skall ge möjlighet att fullfölja dertrta inriktning. Vi utgår från atf regeringen infe begränsar cncrgi-moms-ufredningen till aft bara avse crt vidgrtirtg av skaftebasen. Men det återstår aft se.

Allting kan infe genomföras på en gång. Men det förhållandet får aldrig innebära att vi som politiker tappar bort perspektiven och framtidsfrågorna i budgetårets avgränsning. Det är därför vi måste lyfta blicken och redovisa våra visioner, våra grundläggande värderingar. Tyvärr har vårriksdagért alltför mycket domirtcrats av gårdagcrts problem. Framtiden kräver mycket av oss alla, men det borde vara en uppgift för regerirtgen atf medverka i en framtidsirtrikfad politik. Det har tyvärr saknats alltför mycket av def under den gångrta vårriksdagért.

Urtder detta artförartde övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 30 LARS WERNER (vpk);

Herr falman! Olof Johartssort irtledde med att säga aft hart var bekymrad över att Kjell-Olof Feldt såg snett och hade läst i fel kolumn, nämligen i vpk :s kolumn. Nu kan det vara så atf Feldt tycker aft vi småpartier skall hålla ihop. Det var kartske irtte värre än sä.

Herr talman! Def går naturligtvis aft beskriva sakernas fillstånd i Sverige på många sätt. Man kan, som regeringert gör, begrärtsa sig till statsfinanserna och förnöjt konstatera att inflationert och budgetunderskottet har minskat och atf det på def hela taget går ganska bra. Men det är ju långt ifrån en fullstärtdig beskrivning. I varje fall har nog folk i allmänhet fler synpunkter på sakernas fillstånd i Sverige.

Det gångna året har varit mycket omtumlande. En rad affärer och avslöjanden har skakat om vårt samhälle.

Irtrtart crts chocken efter mordet på Olof Palme lagt sig hämmades spaningsarbétet efter mördaren på grund av hårda interna motsättningar mellan poliscrt och åklagarna. Def framkom atf polisen i sin jakt efter mördaren mycket ertsidigt hade inriktat sig pä att jaga kurder och uppenbarligen i flera fall överträff sina befogenheter. Detta blir nu en av de många uppgifter som den parlamentariska kommissiortcrt har att urtdersöka.

Senare avslöjades atf det fanns rasistiskå och pronazistiska grupperingar inom Stockholmspolisen.

För några dagar sedan avslöjades att en tjänstemärt i utrikesrtärtinden,som av regeringen misstänktes vara en högerextremistisk säkerhetsrisk, var agent för säkerhetspolisen.

Under våren gjordes nya avslöjanden om Bofors vapensmuggling. Det fastslogs aft Bofors under inånga år hade på ett systematiskt sätt brutit mot den svcrtska vapcrtcxporflagcrt.

Urtder vårcrt avslöjades också aft Stockholms stad ägrtaf sig åt spekulatiort i värdepapper och förlorat uppemot en halv miljard av skattebetalarnas pengar. En lägre tjänstemärt förlorade sitt arbete, medart den högre tjänsteman som hade det yttersta ansvaret beviljades en jättepension av de politiskt ansvariga.

Riksdagens justitieombudsman är misstänkt för ekonomiska oegentligheter och föremål för utredrting. Den tidigare styrelsen för Fermenta är misstänkt för ekonomiska brott.

Detta är också en bild av sakernas fillstånd i Sverige år 1987. Många människor ställer sig naturligtvis frågan: Vad har hänt? Firtns det ärtnu fler affärer som vi inte känner till? Kommer Bofors atf tvingas till ännu fler avslöjanden? Varför har regeringert hemligstämplat RRV:s utredning, samtidigt som man lovat aft byken skall tvättas offentligt?

Alla dessa affärer är teckcrt på att allt inte längre står rätt till i def svenska "folkhemmet". Visst är det bra aft affärerna utreds och prövas rättsligt. Men frågorna om de bakomliggande orsakerna, om skälen, om drivkrafterna, blir ju irtte besvarade med detta.

Jag är väl medveten om att dessa affärer inte har något direkt samband med regeringens kompletteringsproposition. Men detta är dert sista stora riksdagsdebatten före sommaruppehållet, och jag undrar vilket irttryck det ger allmänheten om vi polifiker då skulle sätta skygglappar för våra ögon och begränsa debatten fill krortor och örcrt i kompletterirtgspropositionen, vilket i och för sig är viktigt. Om vi folkvalda politiker av formella skäl eller bekvämlighetsskäl inte tar folkets oro på allvar, inte visar en vilja atf gå fill botten med affärerna, infe ser varrtingssignalerrta, dä kommer sambartdcrt att bli omedelbara och få oöverblickbara kortsekvenser för hela vårt samhälle.

Mångamärtrtiskor kärtner infe längre igen sig i Sverige. De kärtrter oro över alla affärerna och över att sådant alls kan inträffa i vårt land. Många känner heller inte igen den svcrtska socialdemokratirt och den socialdemokratiska regeringspolitiken. De frågar liksom jag; Vilken profil vill socialdémokraterrta ha i dag? Och då menar jag inte dcrt profil som regerirtgert proklamerar utart dcrt profil som regerirtgert har ute bland folket, inom arbetarrörelsen, ute bland sina väljare på arbetsplatser, i fackförenirtgar, bostadsområden samt ute i folkrörelserna.

Sörert Holmbergs väljarundersökning efter valet 1985 talar sitt tydliga språk - allt fler har svårt att identifiera sig med socialdemokratin i dag.

Varje regering får utstå kritik för sin politik. Det följer med uppdraget, kan man säga, och varje regering lär sig atf leva med det. Men när kritiken övergår från enskilda frågor till aft hartdia om hela politikcrts utgångspunkter och inriktnirtg, måste varje regering som vill överleva begrunda detta.

Vi i vpk har kritiserat regeringen, av omsorg om riksdagens arbefsmajori-tet och av omsorg om de polifiska förhoppnirtgarrta inom arbetarrörelsen, som inte minst väcktes efter högerrts nederlag i valet 1985. Det är en kritik som regeringen uppenbarligert har tagit lätt på, och vi har haft svårt atf få rtågot gehör för vår kritik och våra politiska förslag.

Allt fler kritiska röster hörs dock rtu. Johrt-Olle Persson, tidigare finartsborgarråd i Stockholm, sade rtyligert att det socialdemokratiska partiet blivit ett parti för den väletablerade medelklassen i stället för aft vara de svagas parti.

SSU-ordföranden Anna Lindh kritiserade regeringen häromdagen för att bry sig mer om budgetfrågor än om folkets problem och besvär, för att sakna perspektiv på polifiken och framfiden.

TCO-ordföranden Björn Rosengren har krifiserat regeringen för aft slå mot löntagarna och stärka arbetsgivarnas ställning.

6 Riksdagensprolokod 1986/87:137-139

Prof. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Def finns samtidigt en bred kritik bland LO-gruppcrna mot regerirtgerts fördelningspolitik. LO-ordföranden Stig Malm ifrågasätter hela den tredje vägcrts ekortomiska politik.

Om regeringen tar lätt på vår kritik, borde den rtog ärtdå ha artledrtirtg att begrurtda dcrt rtu rtär den kommer från stora folkrörelser och frårt medlemmar i det egna partiet. Det är rätt trist att regeringert verkar vara oförmögcrt att lyssrta på ärtdras synpunkter, att den så sällart är beredd till diskussiort och samtidigt så snar när det gäller att inta en försvarsposition. Jag tycker att regeringen borde inse att de synpunkter som vi för fram, också kritiska sådana, har andra utgångspurtkter ärt dert borgerliga krifikcrt.

Dcrt svertska arbctarrörelscrt har förärtdrat vårt.lartd, mert det finns fortfarande mårtga stora orättvisor, fel och brister, att rätta till. Detta visades också med all önskvärd tydlighet i SCB:s stora undersöknirtg, som presertterades för några veckor sedan. SCB dokumenterade tydligt att Sverige fortfarande är ett klassamhälle med stora ekonomiska och sociala skillnader och orättvisor.

Jag tror atf det var Ernst Wigforss som vid något tillfälle sade att fattigdom kan fördrasom den fördelas lika. Mcrt irtkomst- och förmögcrthcfsklyfforna har ju växt. Klyftorna mellan de högst och de lägst avlönade har ökat. Vi har fått nyrika och nyfattiga. I dag kart mart kartske säga att orätfvisorrta kan fördras, om det ändå bedrivs ett målmedvetet arbete för atf fa bort dem. Men finns det någon sådan socialdemokratisk vilja i dag? Ja, def saknas inte högtidliga uttalandert, mcrt jag tycker att det är sämre ställt med de konkreta handlirtgarna.

Det vi gör i dag bestämmer hur det blir i framtiden, och just därför har också kritiken mot regeringen blivit allt högljuddare. Tidigare knorrade man över enskildheter i regeringerts politik, vilka man ändå kunde acceptera, därför ätt man trots allt hade uppfattrtirtgert att regerirtgerts politik verkade i rätt riktrting. Mcrt när man inte längre uppfattar färdriktningcrt, eller rcrtt av artser aft den är felaktig, övergår kritiken i missnöje och passivitet.

Vart är socialdemokratin på väg i dag med fortsatta skattelättnader för de högavlönade, fortsatta indragningar och social nedrustnirtg i kommurterna, fortsatt kärnkraft, fortsatt miljöförstöring, fortsatta satsningar på militären och fortsatt anpassning till EG? För allt fler är detta en felaktig färdriktrtirtg. Mirt fråga blir; Vad har socialdemokratirt i dag för mål utöver aft sitta i regerirtgsställrting, vad vill dcrt artvärtda regeringsmakfen fill? Jag fick en gårtg lära mig att arbetarrörelscrts uppgift är att förärtdra samhället. I dag uppfattas dcrt av mårtga mera som om det gällde att förvalta dagcrts samhälle. Visiortcrrta drunknar i det politiska vardagsarbetet. Framtidsperspektiven försvirtrtcr. Därför måste det politiska vardagsarbetet bli mera visiortärt, och arbctarrörelscrt måste återta rollen som en radikal samhållsomvartdlare. Arbetarrörelsen måste infe bara i ord utau ävert i hartdling ta itu med de stora frågorna, med framfidsfrågorrta.

Nu har miljöfrågorna kommit att stå i centrum för den politiska debatten. T. o. m. Carl Bildt har börjat bekymra sig över försurningen och skogsdöden. Regerirtgert har skapat ett särskilt miljödepartemertt och utsett en särskild miljömirtister, mcrt regerirtgerts miljöpolitik har ju iute för dert skull blivit speciellt mycket bättre. Eu kortsckvcrtt miljöpolitik kräver ett polifiskt

rtytärtkartde, crt politisk.vilja och ett politiskt mod aft ompröva gamla sanrtingar. Det räcker inte med att. utse en miljöminister, till att skriva miljöprogram eller att tala om en rty miljöpolitik. Det hartdlar inte heller om att stoppa in ordet miljö litet här och där utan att ge allt politiskt arbete ytterligare en dimension. Dagcrts markrtadsekortomi, för all del också morgortdagerts socialistiska plarthushållrtirtg, måste låta miljöhärtsynen väga mycket tyngre än de gör i dag.

Ta t.ex. kärnkraften. Med dagens kortsiktiga marknadsekortomiska tärtkartde utgör kärnkraften endast en i jämförelse med andra energislag billig kraftkälla. Def gör den därför att man avstår frårt atf värdera kärnkfaftens miljörisker. Mart avstår frårt att rätt värdera avfallets verkliga kostnader, kostnaderna för atf avveckla kärnkraftverken, samhälleliga merutgifter för olika skydds- och säkerhetsåtgärder. För atf nu bara uppehålla sig vid de ekonomiska aspekterna på kärnkraften. Till dem kommer ju de mer miljömässiga faktorerna och konsekvenserna av en kärnkraftsolycka.

Regeringert talar ofta om miljört, mert vad gör man j konkret handling för att stoppa miljöförstöringen? Jag anser att regeringen i dag i långa stycken lyssnar mer till irtdustrin ärt till miljörörclscrt.

Volvo framhålls ofta av regeringen som ett mönsterföretag i Sverige, som ett företag som gagnar vårt lands intressert och som därför också förtjärtar samhällets stöd. Mert detta är ju låugf ifrårt hela sartningcrt. Sanrtingen är ju den aft Volvo är ett stort företag som medverkar till miljöförstöringert.

Volvo är ett av Sveriges vinstrikaste företag. Företaget har gott om pengar, och tekrtiken för atf rena utsläppen finns. Volvo kan rena sirta utsläpp meu strurttar i def bara därför att.det skulle mirtska miljardvinsterna med några miljoner kronor.

Vad säger regeringen om det? Vad säger de.andra partierna? Hur lärtge tänkerni acceptera detta? Hur mycket mer skall Volvo få förstöra vår miljö, irtnan ni firtrter artledrting att irtgripa?

Vi mcrtar att crt radikal miljöpolifik med nödvändighet måste medföra ingrepp i dagens s. k. fria marknadsekonomi. Näringslivets frihet att i sin vinstjakt få förstöra miljön måste avskaffas.

När det någon gång blir tal om att ett företag skall tvingas atf rena sina utsläpp, hotar mart med avskedanden och nedläggning. Ofta är detta enbart skrämselpropagartda. Volvo skulle utau vidare kurtrta rcrta sina utsläpp - infe Crt Crtda märtrtiska skulle behöva bli arbetslös, iute ert fabrik skulle behöva läggas rtcr.

Om det rtågort gårtg får fill kortsckvcrts atf fabriker måste stängas, får vi gemensamt betala def priset. För vad är det för mening med att ha inkomster av ett arbete som på kort sikt förstör vår hälsa och vår miljö och som på lång sikt riskerar hela vår fortlevnad?

Så fill en artrtart sak, herr talman, maktfrågorna i lartdet. Urtder 70-talet diskuterades makt och ägande mycket livligt. Det restes krav om demokratiska rättigheter för de anställda. En rad arbetsrättsreformer genomfördes också. Visserligen blev de aldrig så långtgående som hade behövts, mcrt demokratiseringen av Sverige fortskred långsamt framåt.

Vi i vpk var aldrig riktigt nöjda med den socialdemokratiska regerirtgerts

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska poU-tikenm.m.

otillräckliga förslag, mcrt vi gav dem ärtdå vårt stöd, eftersom alternativet var ingen förändring alls. I dag konstaterar vi att regerirtgert irtte har några ambitioner när def gäller frågan om storfirtansens makt och ägande och löntagarnas demokratiska inflytande över sina arbeten och arbetsvillkor. Jag återkommer till detta.

Huvudfrågan för regeringen i dag tycks vara att få fortsätta regera. Mart sätter samförståndet med de borgerliga före det egna partiets och de egrta väljarnas politiska målsättrtirtgar. Därför får vi uppleva sådaua märklighefer som att riksdagerts socialdemokrater röstar igcrtom förslag från moderaterna och hotar oss i vpk med aft rösta igenom olika folkpartiförslag.

Sedan anklagar regeringen oss i vpk för atf vara ombyfliga, opålitliga och allmärtt besväriiga, bara därför att vi håller fast vid vår cgcrt politik i stället för att traska patrull efter regeringert när den går åt höger.

Vi har i åratal motsatt oss åtsframnirtgar och social rtcdrustrtirtg i kommurtcrrta. Därför sade vi nej till regeringens förslag att minska skatteut-jämningsbidragen till kommunerna, samtidigt som vi sade ja fill regeringens nya förslag fill fördelnirtg så atf Norrlands- och skogslänen skulle få mer resurser att bryta den regiortala utarmrtirtgcrt.

Men det var viktigare för regeringert i det läget att spara crt och crt halv miljard ärt att genomföra det nya fördelningssystemet. Och regeringen gjorde sedan upp med folkpartiet om nedskärningar i stället för att diskutera med oss i vpk om det nya fördelningssystemet. Detta är ju sannirtgen om regionalpolifiken pä det området. Sä blir det, när regeringen väljer att luta sig åt höger, i stället för att hämta stöd från värtster.

I praktiken har vi fått ett politiskt samboförhållande mellan regeringen och folkparfiet. Folkpartiledaren Bengt Westerberg har ju av och till uppträtt som etf slags vice statsminister i stället för att framstå som frejdig anförare av den borgerliga oppositionen.

Inom regeringen har man glatt sig mycket över aft pä detta sätt ha splittrat dcrt borgerliga oppositionen. Men frågan är om den munterheten har fått någon vidare spridnirtg utanför regeringskretsen.

Det är infe vi i vpk som slagit igcrt rtågra dörrar, utart det har rti i regeringen gjort, därför atf ni har föredragit aft söka stöd från höger i stället för från vänster.

Vi menar att hela arbetarrörelsen måste fortsätta kampen för att demokratisera vårt land. Den senaste fidens många affärer, som jag redovisat, visar att Sverige fortfarande är etf slutet samhälle som behöver demokratiseras. Näringslivet och myndigheterna måste demokratiseras, folk måste få insyn och inflytande över sina egrta livsvillkor. 70-talets arbetsrättsreformer och beslutet om löntagarfonder måste följas av fler demokratiska reformer som ger folkflertalet ett ökat inflytartde.

Hela arbctarrörelscrt måste irtse miljöförsförirtgcrts politiska kortsekvertser. Hela det politiska tärtkandet på det området måste omprövas. Vi behöver ett ekologiskt tärtkartde, där miljöhärtsynen inte bara reduceras fill att bli Crt aspekt utan blir till en utgårtgspunkt för allt politiskt arbete.. Ekortomi, irtdustri, sysselsäftrtirtg, regiortälpolitik, livsmedels- och jordbrukspolitik, energipolitik - ja, pä alla områden måste miljöhänsynen ingå som ett naturiigt inslag.

Hela arbetarrörelsen måste på allvar börja diskutera vart samhällsutvecklingen i dag är på väg och vad vi själva vill skapa för framfid. I def ingår också aft minska arbetstiden, införa sex timmars arbetsdag och diskutera hur vi vill aft morgondagens arbetsliv skall vara uppbyggt. Vi måste diskutera vad den regionala utarmningcrt får för kortsekvcrtser, vad harmortiseringen till EG kan innebära, vad den pågående transrtafiortaliscrirtgcrt medför.

Detta är svåra frågor, mcrt de har crt avgörartde betydelse för dcrt framtida utvecklirtgen i vårt land. Just därför måste vi diskutera dem, för att värrta om vår självstärtdighet, för att kurtna förändra och utveckla hela vårt lartd.

Arbctarrörelscrt måste ta tag i framfidsfrågorrta och återigert bli crt pådrivartdc kraft för att förärtdra samhället. Detta är vi skyldiga irtte minst nästa generation. Våra barn lider kartske mer ärt några andra av den nuvarande politikens kortsiktighet och avsaknad av pohtiska framtidsperspektiv.

När min gcrtcrafiort växte upp, hade arbetarrörelsen perspektiv på framtiden. Då gällde det att bygga upp vad som förstörts under krigsåren och bygga för framtiden, det som ni socialdemokrater kallade för att bygga folkhemmet. Det fanns både krav och visioner. Dagens ungdomar växer upp under helt andra villkor.

Det kanske värsta av allt är att dagens ungdomar inte ser arbetarrörelsen som en samhällsomvartdlartde kraft. I riksdag, kommurter och landsting finns arbefarmajoriteter, men de nöjer sig många gånger med att upprätthålla dagens system i stället för att förändra det. Urtgdomarrta vänder ofta sin ilska mot politiker som talar om allas rätt till arbete, kultur, utbildnirtg och en egen bostad men som sedan ändå irtget gör åt urtgdomsarbctslöshefcrt, bostadsbristert och den kulturella utarmningen.

Den stora SCB-undersöknirtg som jag nyss talade om visade att just ungdomen är de stora förlorarna under den senaste tioårsperioden. Ungdomcrts ilska är.berättigad.

Vi går rtu Srtart fill något slags halvtidsvila i denrta valperiod. Nästa år är det val igcrt. Av opinionsmätningarna kan mart bara dra ert enda slutsats, nämligen att det blir ett ovisst val, precis som det har varit de senaste åren. Parfipolifikcrt framstår allt som oftast mest som etf evigt gräl, i stället för aft beskriva ideologiska alternativ och ge politiken perspektiv på framtiden.

De partier som vill förändra samhället måste befärtka detta och bidra till att höja dert partipolitiska debatten från detaljer och småfrågor till att hartdia mer om helheter, om polifiska sammanhang och alternativ. Det är troligt atf de borgerliga partierna infe vill ha en sådan debatt, därför att de irtte har några andra perspektiv på framtiden ärt att de vill ha ärtrtu friare markrtadsekortomi. Vi behöver bara se oss om i världert för att irtse vad slags framtid det erbjuder oss.

För arbctarrörelscrt är dock en sådan debatt livsrtödvärtdig, för att återskapa crttusiasm och framfidstro och för atf förändra def svenska klassamhället i socialistisk riktning.

Anf. 31 Statsminister INGVAR CARLSSON:

Herr talman! Under förmiddagcrts timmar har regerirtgens ekonomiska polifik diskuterats. Siffrorna talar sitt tydliga och posifiva språk. Sverige står återigen på en stabil ekortomisk grurtd.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

När dert socialdemokratiska regerirtgen påbörjade saneringen av ekonomirt för fem år sedan satte vi målen högt. Vi föresatte oss aft samtidigt pressa ned inflatiortert och arbetslösheten. Vi sade att vi både skulle ta ned budgetunderskottet och behålla välfärden och att vi samtidigt skulle behålla dert offentliga sektorn och utveckla dcrt privata, industriella sektorn.

Det var en djärv polifik, som dömdes ut på förhand av de borgerliga partierna här hemma, en strategi som förkastades av internationella ekonomer och övriga betraktare. Det krävdes faktiskt is i magen att gå en egen väg. Men vi har lyckats!

D I år beräkrtas vi få en fillväxt i vårt land på drygt 2 %, Def är en fillväxt som väl mäter sig med genomsnittet i övriga västländer,

n Budgetunderskottet fortsätter att niinska snabbare ärt i något anrtat länd i västvärlden, Irtdustriirtvcsterirtgarrta ökar i år med 13 %,

D Opposifionens huvudkritik mot regerirtgerts ekortomiska polifik är att irtflationen fortfarande är för hög. Visst kan def vara riktigt. Det vet regeringen också. Skillnaden är bara den atf inflationen under den socialdemokratiska regeringsperioden stadigt sjunkit år från år - och är nu rtere i knappt A % - medan den under de borgerliga åren låg på i snitt 10 %, Inflationen är nu dcu lägsta på rtärmare 20 år. Vi närmar oss, procentcrthet för procentenhet, omvärldcrts lägre inflafionsnivå,

n Samtidigt - och där skiljer vi oss på ett avgörande sätt från omvärlden -minskar arbetslösheten. Den ligger nu under 2 %.

Också bland ungdomar har ai-betslöshcfcn minskat det senaste året med 1/2 % bland 16-19-åringarna och med krtappt 1 % bland 20-24-åringarna.

Efterfrågan på arbetskraft ökar stadigt. I mars i år fanns det drygt 17 000 fler lediga jobb än vid samma tidpunkt förra året. Sammanlagt har 120 000 nya jobb tillkommit sedan den socialdemokratiska regeringen återtog regeringsmakten 1982.

Arttalef människor som är beroende av beredskapsarbete har minskat med drygt 3 000 det senaste året, och ungdomslagen sysselsätter i dag nästan 5 000 färre ungdomar ärt för ett år sedart. Och bara hälftert så mårtga är sysselsatta med hjälp av rekryterirtgsstöd som för ett år sedart.

Detta, herr talmart, skall jämföras med att arbetslöshetert i restert av Europa ligger på i genomsrtitt 11 %.

I det borgerligt styrda Danmark - som av de borgerliga här i vårt land brukar framhållas som ett föredöme i Norden - är ai-betslöshcfcn fyra gånger så hög som i Sverige. Skulle deu svenska socialdemokratiska regeringen ha haft ett sådant bokslut aft lämna här i dag, hade def - med rätta - beskrivits som en fullständig katastrof. Men när arbetslösheten är hög i etf borgerligt styrt land, då höjer Carl Bildt, Bengt Westerberg och Olof Johansson infe crts på ögonbrynen.

Det är jusf detta, herr talman, som är den stora och avgörartde skillnaden mellan det socialdemokratiskt styrda Sverige och de borgcriigt styrda lärtderna i vår omvärld. Vi har i allt väsentligt haft samma problem aft brottas med, men vi har valt helt olika sätt atf lösa dem på. För den svenska socialdemokrafin skulle det vara fullständigt otänkbart atf angripa problemen i ekonomirt - inflationen, budgefundcrskoftcrt, dcrt rtegativa bytesbalansen - med ökad arbetslöshet.

Få fing drabbar ertskilda mänrtiskor så hårt som att mista jobbet. Urtgdomsarbefslöshetcrt och lårtgtidsarbetslöshetert gröper ur märtniskors tro på framfiden och på demokratin. Ingenting är på sikt mer förödande för etf lands utvecklingsmöjligheter än en hög arbetslöshet. Den är ett ekonor miskt slöseri av gigantiska mått. Att mänrtiskor har ett arbete och kart försörja sig är, mertar vi socialdemokrater, dert bästa garantin för att ett land skall kunrta se framtiden art med tillförsikt. Vårt mål är och kommer alltid att vara allas rätt till ett arbete.

De borgerliga partierna har det gångrta året ägnat stor möda åt att kritisera den socialdemokrafiska politiken. Några gemensamma egna förslag har man däremot inte orkat samla sig kring. Därtill är man i de flesta sakfrågor alltför ocrtig.

Man kan fråga sig hur det skulle gå med kärnkräftsavvecklingert i Sverige om vi fick ert borgerlig regering. Vi socialdemokrater har nu lagt fram vårt förslag till hur vi skall ta oss ur kärnkraftsberoendet och kunna tidigarelägga avvecklingert.

Om det förslaget har centern sagt att det är ett steg i rätt riktning, men att det fortfarande finrts ett stort avstårtd mellari socialdemokraterna och centern i den här frågan. Moderaterna däremot har kallat den socialdemokratiska avvecklingsstrafegin för en katastrof och sagt aft det är ett jätteavstånd mellan socialdemokraterna och moderaterna rtär det gäller synen på kärrtkraftert.

Om det är så lårtgt mellart certterrt och socialdemokrafirt och ärtnu längre mellan moderaterna och socialdemokratin, då måste det vara ljusårs avstånd mellan centern och moderaterna. Då är min första fråga: Hur i all sin dar skulle en borgerlig regerirtg kunrta komma övererts om en kärnkraftsaweck-ling? Detta är ändå en av de stora frågor vi står inför. Icke med ett ord har denrta fråga berörts av de borgerliga falarrta.

På samma sätt är dét med skatterrta. Centern vill särika skatten för lågirtkomsttagarrta, folkpartiet förde högre fjärtsfemärtnen och moderaterna för de högavlönade och förmögna. Men det är ju den fakfiska polifiken som lörtfagarrta skulle få känna av i sina plånböcker, inte vad certtern är ute och lovar i bygderna. Därför blir min andra fråga till de borgerhga företrädarna: Vilken av era tre partiers skattepolifik skulle bli den som ni skulle försöka omsätta i praktisk handlirtg? Då avser jag irtte detaljerna utan de stora, avgörande fördelrtirtgseffekterna av skatterrta.

Åvcrt rtär det gäller utrikes- och försvarspoHtikert har det skiftats hårda ord mellan de borgerliga partierna.

Först till försvarspolitiken. Moderaterna och centern går emot folkparfiets, uppgörelse med regeringen, en uppgörelse som finartsierar de rtödvärtdiga förstärkrtingarna för det svenska totalförsvaret. I stället kräver man ytterligare påslag på det militära försvaret, samtidigt som man har märkvärdigt svårt att instämma i kraven på ert irtternationell nedrustrting,

I Sydafrikafrågan säger moderaterna nej fill en svensk handelsbojkott av Sydafrika, medan folkpartiet och centern säger ja. Man kan fråga sig hur Sverige i dag skulle ha förhållit sig till apartheidsystemet i Sydafrika om vi haft en borgerlig regering. Min tredje fråga blir: Hade det blivit en bojkott av Sydafrika om Carl Bildt hade varit utrikesminister?

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

87.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

Är det någonting, frågar man sig, som de borgerliga partierna har förutsättrtingar aft komma överens om? Finansministern har tidigare här i dag redogjort för hur splittrade och tomhänta de borgerliga står i den ekonomiska politiken, så jag skall inte lägga mer lök på den laxen. Men ett vill jag ha sagt.

När de borgerliga partierna artgriper välfärden och påstår att den är ett hinder för ekonomisk utveckling, då är de ute i ogjort väder. Vi socialdemokrater har visat att det går att få fart på ekonomin utan aft försämra människors trygghet. Vi har t. o. m., trots krisbekämpningen, genomfört en rad angelägna reformer def senaste året.

o Barnbidraget har höjts med crt fusculapp per barn och år. För en frebarnsfamilj betyder det att barrtbidraget har ökat med drygt 10 000 kr. sedan 1982. Barnbidraget har därmed nått sirt högsta nivå - såväl i löpande som i fasta priser - sedan det infördes 1948. Dessutom höjs garantinivån i föräldraförsäkringen frårt 48 fill 60 kr. om dagen.

o Pensiortärcrna får etf tillskott på 2 000 milj. kr. De kommunala bostadstilläggen höjs kraftigt. De pensionärer som har det sämsta ekonomiska utgångsläget - de med låg pension, höga boendekostnader och lågt bostadstillägg - kan fakfiskt få uppemot 9 000 kr, om året i förbättring.

o Ersättningsnivån i delpensionen höjs från 50 till 65 %. Den sänktes under de borgerliga åren. Höjningen gör det nu åter möjligt för dem som är lågavlönade, t. ex. metallarbetare och skogsarbetare med slitsamma jobb, atf ta det litet lugnare de sista åren före pensioneringen. Om Råneälven var en hjärtefråga för Bengt Westerberg är detta för mig en hjärtefråga - att svcrtska arbetare som slitit hela sitt liv får rätt till delpension. Den rätten ansåg de borgerliga partierna inte var särskilt vikfig under sin regeringsperiod. Höjnirtgen av ersäffningsrtivårt gäller för samtliga delpensionärer, även för dem som redart har delpension, med den lägre, borgerliga - om jag får kalla den så - ersättningsrtivån.

o Sjukförsäkringcrt förbättras och blir mer rättvis genom aft privatanställda arbetare nu äntligen får samma sjukförmåner som andra grupper på arbetsmarknaden. Det nya systemet innebär också förbättringar av ersättningen för vård av sjukt barn. Def gäller alla. En industriarbetare med genomsnittlig inkomst som är sjuk fem dagar får nu drygt 700 kr. mer frän försäkrirtgskassan, och han får drygt 500 kr. rner om han stannar hemma samma antal dagar hos ett sjukt barn.

Sverige är ett rikt och välmåcrtdc lartd - ett lartd som har förskonats från krig, diktatur, förföljelser och andra fasor som tillhör vardagen för många människor på vår jord.

Alla länder där det råder fred och demokrati har en skyldighet att fa emot märtrtiskor som flytt urtdart krig och förföljelse.

Av de 14 miljorter flyktingar som finns i världen i dag lever 95 % i de fattiga länderna. En liten rännil av dcrt stora flykfirtgsfrömmcrt söker sig fill Västeuropa. Förra året sökte 185 000 märtrtiskor asyl i något västeuropeiskt land. 15 000 av dessa kom till vårt land. I år kommer det förmodligen att bli över 20 000. Def är, kan man säga, i förhållande till det totala antalet flykfingar etf litet artfal. Mcrt sett i förhållande till folkmängden tar Sverige

ändå emot fler flykfingar än något anrtat väsflartd. Förra året fick 17 400 persortcr uppehålisfillsfårtd här. Def är rtästart 9 000 fler än året innan.

FN:s flyktingkommissarie har framhållit den svenska flykfingpolifikert som ett föredöme, Flyktingkommissariens representant i Norden, Sören Jessen-Petersen, skrev i en artikel i Dagerts Nyheter för knappt en månad sedan atf Sverige framstår ''som ett av de mest liberala lärtderna i Europa vad gäller flyktingpolitiken, Sverige är fill exempel ett av de få länder i Europa som inte har introducerat oacceptabla åtgärder i sin flyktingpolitik,"

Av debatten kan mart emellertid få irttrycket att svcrtsk flyktingpolitik blivit mer restriktiv. Mot detta talar det för varje år stigande antalet asylsökande som får stanrta här.

Den ökande mängden flyktirtgar har irtneburit ansträngningar på våra motiagningsresurscr. Värttefiderrta är kartske det allra största problemet. Därför har regeringen tillsatt två utredningar för att kraftigt förkorta väntetiderna. Det är oerhört viktigt aft vi uppmärksammar alla de problem som kan uppstå. En korrekt och mänsklig behandling av de asylsökande är en självklarhet.

Vårt land är - bortsett från några små, högljudda grupper - tämligen befriat från rasistiskå inslag. Människor i gemen vet aft invandrarna infe är en belastning utan en tillgång. Vår vaksamhet måste emellertid hela tiden vara stor på alla tendenser fill främlingsfientlighet.

Den vänskapsvecka mellart invandrare och svcrtskar som ordrtades i maj med folkrörelserrtas hjälp är ett - om än blygsamt - exempel på hur vi kan motverka atf okurtnighet och fördomar sprider sig. När vi lär känrta varartdra ökar försfåelscrt. De opersortliga begreppcrt flyktirtgar och invandrare förvandlas till märtrtiskor med olika erfarertheter och med fel och förtjärtsfer, märtrtiskor med samma rättigheter, samma skyldigheter och samma värde som artdra, märtrtiskor som bidrar till att göra Sverige till ett ärtrtu bättre laud atf leva och bo i.

Jag tycker att def kartske var litet onödigt eller illa valt att Bengt Westerberg som exempel på atf socialdemokratiska statsråd infe skulle ha skött sig eller uppträtt märkligt tog upp att invandrarministern säger en sak fill utländsk publik och en artrtan fill svensk. Men för ett statsråd kan det faktiskt inför en utländsk publik vara rimligt aft försvara även en tidigare regering och vad som hände under dess tid, medan det är mer naturligt aft inför en svensk publik säga: Det skedde ju under en tidigare regering, så def får väl de mirtisfrarrta förklara. Det var precis vad som skedde. Den händelse som åberopades skedde under crt borgerlig justifieminister med ansvar för poliscrt, och Crt borgerlig invartdrarmirtisfer. Detta försökte ändå Georg Andersson ge en förklarirtg till. Hart kuude naturligtvis ha gjort på etf annat sätt. Han kurtde ha sagt att det fär de borgerliga mirtisfrarrta förklara.

Def var kartske inte något särskilt bra exempel, Bengt Westerberg. Jag tycker nog atf Bengt Westerberg skall kontrollera sina exempel litet bättre, om han nu fortsätter med sådana.

Herr talman! Låt mig så gå över till Carl Bildts inlägg. Det var 30 minuter långt. Carl Bildt inledde med att fala om det borgerliga samarbetet. Hart sade att det behöver bli bättre. Då tänkte jag: Änfligert!

Jag hade ju sett de fre herrarrta ute på Råsuuda sitta uppradade bredvid

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot: 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

varandra och applådera i takt, och där fanns det ju litet att applådera åt, kanske i motsats till ert del övrigt som de är med om.

Mert rtär jag lyssrtade fill dem fillsammarts var det enda jag hörde att de kommit överens om i debatten i dag uppenbarligen att socialdemokraterna irtte är så bra som Ingvar Carlsson påstod i jartuari.

Det är klart att jag framhäver våra förtjänster. Det är väl en sjukdom som vidlåder oss politiker. Naturligtvis gjorde jag def. Men det var väl ärtdå litet väl tunt att hänvisa bara till detta på 30 år ja, jag mertar 30 mirtuter, men Carl Bildt hade nog behövt 30 år för att komma fram fill något mer av innehåll i det borgerliga alternafivet.

Carl Bildt har försökt att ursäkta detta genom att säga att det inte kan vara som på kyrkogården, där den totala friden råder. Fyra borgerliga regeringar har ju gått i graven, så jag kan förstå om Carl Bildts tartkar leds åt det hållet. Mert det är ärtdå ett väsentligt steg mellan kyrkogården och sandlådan, Carl Bildt. Det kunde vara artledning att försöka firtna ert plattform för ett borgerligt alternafiv någonstans där mitt emellan.

Carl Bildt lyckades inte ens redovisa moderaterrtas polifik. Vi fick bara höra Crt crtda lång litania om hur clärtdig socialdemokratin var. Och så nämndes ett antal konkreta exempel som vi kärtrter igen; pensionsskattcrt, engångsskatten, eller vad vi nu skall kalla den. Det är bara det att Carl Bildt har litet otur. I Svenska Dagbladet fanrts nyligen en helsida med texten; Under tiden du fyller i den här kupongen hinner våra sparare få runt 40 000 kr. i rärtta.

Detta gäller 1986. Irtte är det så väldigt synd om dessa sparare. De har tack vare en framgångsrik socialdemokrafisk ekonomisk politik fått ett sådant oerhört utbyte. Tack vare detta kommer vi faktiskt atf kurtrta ge de svcrtska pensionärerna 2 000 milj. kr. i förbättringar som de väl behöver.

Ett anrtat exempel som Carl Bildt tog upp var allmärtrtyftan. Han hade väldigt roligt åt att ett statsråd åker helikopter. Vi skulle kunna se på hur borgerliga statsråd flög omkrirtg, både utom och iuom lartdet, mcrt jag tycker irtte att det är särskilt intressant.

Det irttressartta är att detta hartdlar om en vikfig del i bostadspolifiken. De allmärtrtyttiga bostadsföretagcrt är ett irtstrument för crt rättvis bostadspolitik. Vi accepterar inte att man säljer bort godbifarna i det allmännyttiga bostadsbeståndet, av följande skäl.

De allmännyttiga bostadsföretagen har fått statliga rärtfesubventioner för atf de skall kuuna ha den bostadssocialt viktiga funkfiortcrt att ta hartd om grupper som samhällets övriga bostadskategorier icke ställer upp för.

Om man skulle sälja ut de bästa delarna och låta de sämre vara kvar, skulle dcrt s. k. bruksvärdeshyrart drivas upp, vilket skulle göra det möjligt för de privata fastighetsägarna att höja sina hyror för crt stor grupp av märtniskor och samfidigt tjäna ytterligare pertgar på dcrt gruppen boendes bekostnad.

Jag ser ingen som helst anledning till aft kommunerna skall kunrta tjärta pertgar på dessa statliga rärtfcsubvcrtfioncr. Vill de omvartdia dcrt delcrt av bostadsbestårtdet fill bostadsrätter får de göra det, mcrt utau de statliga rärttcsubventionerna.

Vi har inget emot det. Det är tvärtom bra om man bygger nya bostadsrätter. Nu ökar bostadsbyggandet igen. Jag skulle gissa att en stor del av denna ökning är just bostadsrätter.

Carl Bildt klagar också över att det inte blir någon guldkant på tillvaron för vanliga människor. Ja, vad var det för guldkant ni föreslog? Att man skulle införa karensdagar i sjukförsäkringcrt, riva upp hela ATP-systemet som princip, försämra värdesäkringert i pensionssystemet, låta arbetslösheten stiga för att nå andra, ekonomiska mål, försämra arbetslöshetsförsäkringen för dem som drabbades av arbetslöshet, driva en bostadspolitik som ökade hyrorna och ert regiortalpolifik som ökade de geografiska skillrtaderrta. Vad hjälper def om mart får ert guldkartt på koppen, Carl Bildt, om det inte finrts rtågot i koppcrt? Det är huvudfrågan för er, att driva politiken så att själva grundtryggheten i samhället undergrävs. Def kart man aldrig rätta till i efterhand med några vinstandelar.

Till Bertgt Westerberg skulle jag vilja säga rtågot om fastighetsskatten. Att vi infe har fått igenom dcrt var ett annat exempel på en misslyckad socialdemokratisk politik som Bengt Westerberg tog upp. Det är rikfigt att vi irtte fick igenom vårt ursprungliga förslag. Men bet ni inte er själva i tummen? Ni har i de borgerliga partierna alltid varit emot fastighetsskatt. Men i er iver att skapa en majoritet mot socialdemokratin accepterade ni fastighetsskattert. Därmed står rti principiellt bakom den. Vi har nu sagt; Låt oss göra ett bra system med rullande uppräkningar. Låt oss fortsätta det resonemartget. Då kart vi kanske, som vi har gjort i en del andra frågor, komma överens.

En artrtan sak som jag tyckte var litet trist i Bengt Westerbergs inlägg var påståertdet att Gertrud Sigurdscrt skulle ha touat ned aidsfaran. Hort har redovisat rtya siffror, som vi i och för sig kart vara något gladare än;tidigare över. Mcrt i samma tag säger Gertrud Sigurdscrt att situatiorten är allvarlig, mycket allvarlig. Vi kommer att satsa så oerhört mycket engagemartg och resurser i denrta fråga och tillsammarts göra allt vi kart för att förhirtdra en svår katastrof. Jag tycker faktiskt att vi i denrta fråga skulle kuuna undvika de allra enklaste partipolitiska angreppen.

Bengt Westerberg var också irtrte på det borgerliga alterrtativet. Hart sade; Vi är beredda atf ta vårt ansvar. Avgörandet ligger hos väljarrta.

Vi vet att ni är beredda att gå långt när det gäller aft få s. k. regerings-irtflytartde. Det tvivlar vi inte på. Fortfarande samarbetar ni med Skånepar-tiet rtcre i Malmö.

Mcrt rti i de borgerliga partierrta fick möjlighetert 1976. Det var detta som slutade i en stor katastrof. Min redovisning här har infe visat att rti är ett dugg rtärmare en samsyn i de stora avgörande frågorna.

Jag tycker aft det var symboliskt att när applåderna efter Bcrtgt Westerbergs artförartde hade tortät ut och Olof Johaussort skulle gå upp i talarstolen, gick alla folkpartister ut. Vilken lysande illustratiort av mittensamvcrkan i svensk politik! Man står inte ens ut med att lyssrta till Olof Johartsson och hans synpurtkter.

Jag skulle rtågot utförligare vilja kommerttera det som Bertgt Westerberg tog upp om miljöfrågorrta och ge några konkreta exempel på hur vi arbetar med dem. Det finns nu ett förslag fill aktionsprogram mot havsföroreningar-rta. Regeringen har redan beslutat om långtgåertde insatser för atf rädda Laholmsbukten. Bl. a. skall kväveutsläppen minskas med 25 % på kort sikt. Fosforutsläppcn skall ytterligare begränsas. När def gäller jordbruket har regeringen beslutat om förbud mot att använda stråförkortningsmedel

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

fr, o, m, den 1 maj i år, Def finns två motiv till detta. Det minskar risken för gifter i människokroppen, och det minskar anvärtdrtingen av konstgödsel i , jordbruket.

När det gäller avfall och sopor har regeringen nyligen redovisat i en skrivelse fill riksdagen de skärpta regler som skall gälla för avfallsförbränning. På freonsidart har vi nu diskussioner med brartschcrt, och flera åtgärder har vidtagits, BLa, kommer vägverket i fortsättningen att anvärtda andra material för vägfyllnad ärt freortblåsta plaster, Kariholms Bruk har bytt ut freongas mot anrtart gas i sirt tillverkrting av förpackningar.

På det internationella området är Sverige oerhört aktivt. Jag vågar påstå att Sverige kanske är mer aktivt än praktiskt taget rtågot annat land. Vi har lagt fram ett femårigt forskrtirtgs- och biståndsprogram mot skogsdöden. I fråga om energisystem har vi också redovisat förslag för hur vi skall tackla den frågan, och vi skall återkomma med ytterligare konkretiseringar.

Vi har alltså ert lårtg rad förslag som redart är framlagda. Vi återkommer till riksdagen med ytterligare förslag. Jag kan försäkra Bengt Westerberg att vi kommer atf vara utomordentligt aktiva i denna fråga.

Till Olof Johansson hinner jag bara säga följande: Jag är djupt besviken över centerns, och för den skull även vpk;s, agerande på två punkter, nämligert när def gäller regionalpolitikert och rtär def gäller förslaget om ärtdrade regler för kommuual skatteutjämrting. Båda dessa förslag hade en tydlig regionalpolifisk profil. I solidaritetens rtamrt skulle de starkare delarrta av landet hjälpa de svagare. Sammanlagt skulle drygt 2 miljarder kronor ha omfördelats från i huvudsak södra, mer expansiva delar av Sverige fill de norra, från kustland fill inland i Norrland. Detta stoppades, och jag måste säga: Det kart inte vara lätt atf försvara och förklara inför vpk;s väljare och sympafisörer i dessa delar av Sverige hur man, bara för atf se till att den socialdemokratiska regeringen icke fick bli för framgångsrik, kunde svika sina egna landsdelar och sina egna uppdragsgivare.

Nu är min talefid ute, herr talman. Det gick denna gäng ut över Lars Werner, men jag har mycket intressant att säga till Lars Werner, så jag skall be atf få återkomma i en senare replik.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 32 CARL BILDT (m) replik:

Herr talman! Statsministern gjorde några försök till ironiska kommentarer om atf alla borgerliga ledamöter infe hade varit närvarartde under hela den del av debatten då de borgerliga partiledarna förde fram vår politik. Låt mig mot dcrt bakgrurtden hälsa de socialdemokratiska ledamöterna välkomna till kammaren. Ni hade i alla fall möjlighet atf lyssna till Ingvar Carlsson.

Mart kart möjligtvis säga om Ingvar Carlssons anförande att det infe bjöd på några större överraskningar. Def är infe alldeles lätt att veta vad mart skall replikera pä, därför att artförandet innehöll ju praktiskt taget bara sådant som vi har replikerat på många gånger tidigare.

Vad var def Ingvar Carlsson hade att säga? Jo, def var en lätt modifierad versiort av högmodsdokfrinen från i februari - vi har gjort allt, vi hade is i

magen, nu har vi lyckats och rtu är det inte mer att göra. Så var det den gamla doktrincrt om de borgeriiga regeringarnas elände, om -76, om förrtcdringen -78, om eländet -79, om det bottenlösa elärtdet -82, som vi nu har lyckats häva oss upp ifrån. Har vi infe hört allt det här förut?

Sedan var det som om fidcrt stod still. Den dag som är i dag är den sista och def finns ingert framtid. Om det som kommer i somrtiar, det som kommer i höst, def som kommer rtästa vår och det som kommer i framtidert fartrts irtfet i def som Irtgvar Carissort hade att säga. Det var c« tal fyllt av självbcrömmel-se och tillbakablickar. Det var ett tal av dcrt typ som Artna Lindh hade crt del synpunkter på vid SSU-kongressen.

Så fick vi den vartliga visart om dcrt borgerliga splitfrirtgcrt. Det ledde till ert del kortkreta frågor frårt Ingvar Carlsson. Jag skall försöka att åtmirtstone kommentera frågorna, även om de mest var av retorisk karaktär.

Ingvar Carisson frågade: Hur blir det med kärrtkraftsavvecklingen, om vi får en borgerlig regerirtg? Sedart sade hart: Vi socialdemokrater har nu lagt fram värt förslag fill hur denna skall gå fill. Det är möjligt att jag har varit ouppmärksam och aft något konkret förslag har lagts fram utanför denna kammare under de allra senaste minuterna, men det enda som denna riksdag har fått - efter månader av överläggningar med partiledarna, efter månader av överläggnirtgar inom den socialdemokratiska rörelsen - är, som Bengt Westerberg påpekade, sju futtiga sidor där man förklarar atf regeringen tänker återkomma om cirka e« år. Om man kallar det förslag så har man gartska lågt ställda krav, Ingvar Carisson, på vad som egentligen är politik.

Så fill detta med skatterna, där Ingvar Carisson vill ha besked. Beskedet är, Irtgvar Carlssort, atf vi samtliga borgeriiga partier vill ha margirtalskattesänknirtgar- i litet olika takt, mcrt vi vill ha dem så srtabbt som möjligt. Vi talar också om att sänka skattcfrycket. Vi moderater är litet mer otåliga än de andra partierna på den punkten. Men den typ av politik som ni för, där ni lägger fram skatt på skatt på skatt på skatt, avvisas från borgerligt håll. Intressant vore atf få ett besked från Ingvar Carlsson: Vad härtder i höst?

Det riksmöte som ligger bakom oss har inneburit pensionsskatt, bensinskatt, vinstandclsskatf. Det innebär nu eu sfraffskatt på bildartde av bostadsrätter i kommuuägda fastigheter. Vad är def för nya skatter som kommer under dert höst som ligger framför oss, då rti trots allt fortfarartde har ett regerirtgsartsvar som ni ju är så eminent skickade aft förvalta?

Beträffande Sydafrika frågade statsmirtistern; Hade det blivit crt bojkott av Sydafrika, om Carl Bildt hade varit utrikesminister? Med all respekt för utrikesministerpostert så tror jag irtte, herr talman, atf det är jag som styr väridsufvecklingcn och irtte heller aft det är nuvarande utrikesministern Sten Anderssort. Men låt mig erinra om att man hade sex eller sju månaders interrt debatt irtom socialdemokratin, inrtan man lyckades samla sig kring någonting som kunde liknas vid en Sydafrikapolifik. Då blev det bara en halv politik, för man var tvingad att tillsätta en kommitté som skulle utreda resten av det som skulle bli dcu s. k. Sydafrikabojkotfen. Den som lyssnade fill inledningen av den debatten, när den började förra sommaren, kunde väl i dag ha anledning att ställa sig frågan; Hade det blivit någon Sydafrikabojkott, om Ingvar Carlsson hade varit utrikesmirtister?

Vi står irtför stora problem. Vi sfär inför utmaningar. Aids är en av dem.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Def var glädjande att Ingvar Carlsson kartske för första gårtgert berörde det problemet, även om def skedde i en partipolifisk polemik. Jag tycker irtte att dert frågart lämpar sig för partipolitisk polemik.

Det sorti Gertrud Sigurdsen gjorde, Ingvar Carlsson, var irtte atf redovisa nya fakta. Hon redovisade bedömnirtgar, saker som hon inte vet rtågortting om och som jag inte vet någonting om. Vi vet inte hur många som bär detta virus i dag. Varför skall man då gå ut och säga att det inte är så farligt som man kanske trodde för ett tag sedan, rtär vi inte vet det och när nästan alla experter som finns gör olika bedömningar. Det kanske inte var Gertrud Sigurdsens avsikt atf bagatellisera, men om def inte var det, så tycker jag att det är viktigt att hon - eller Ingvar Carlsson - korrigerar dcrt här redovisrtingen. Detta är så allvarligt att det måste hanteras med allra största försiktighet.

Ingvar Carlsson talade om.1982, om 1976, om 1978 och om 1979. Tiden var slut, allt hade fullbordats i dag. Nu hade den socialdemokratiska politikert uppenbarligen reducerats fill att bara förhindra att herrar Johanssort, Westerberg och Bildt fick något irtflytartde över utvecklirtgert och - möjligtvis med Crt lifcrt kompletterirtg - att med någon liten speciallag, någon liten specialskatt och rtågot litet specialirtgripartde förhindra den valfrihet som finns och den önskart om valfrihet som faktiskt växer sig starkare ute hos märtrtiskorna.

Anf. 33 BENGT WESTERBERG (fp) replik;

Herr talman! Ingvar Carlsson berättade atf den förbättrade delpensionen fillhörde hans hjärtefrågor. Jag har all respekt för att politiker, också andra än jag själv, kan ha hjärtefrågor av olika slag. Jag har bara litet svårt aft förstå att det kan vara en sådart stor hjärtefråga att höja ersäffrtirtgen för någort persort från 80 % till 85 % av den irtkomst hart hade tidigare. Det irtrtebar inte att def inte skulle vara örtskvärt, om vi hade oändligt stora resurser. Då skulle vi också gärna medverka till en sådan reform.

Vårt problem har varit atf def finns andra saker som vi i högre grad har sett som hjärtefrågor och som vi hellre har velat satsa på. Dit hör, som Ingvar Carlssort väl kärtner till, att vi har velat höja vårdbidraget till föräldrar med handikappade barn och att vi har velat införa ett särskilt statligt stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden av lårtgvårdert så att de gamla skall få rätt till eget rum.

När jag påpekar att detta är våra prioriteringar, brukar Ingvar Carlsson studsa upp och säga att det är den otäckaste formcrt av borgerlig debatt hart vet, rtär mart ställer dcrt ena saken mot den andra. Men vad är det som har hänt under våren i riksdagen? Jo, riksdagsmajorifefen har bifallit förslaget om förbättrad delpcrtsiort och avslagit förslagcrt om stimulansbidrag till eget rum och höjt vårdbidrag till föräldrar med handikappade barn. Riksdagsmajoriteten har gjort sin prioritering, och det är en annan prioriterirtg ärt dcrt vi hade velat göra. Det artdra är för oss viktigare hjärtefrågor än delpensionen.

Jag förstod att infe heller Rårtcälvcn var någon hjärtefråga för Ingvar Carlsson. Det hade ju varit urtderligf om hart själv hade lagt fram förslag om att exploatera älvert om det hade varit en hjärtefråga. Det som bekymrar mig är atf jag infe har någon riktig känsla av atf någon annan älv heller är någon hjärtefråga för Ingvar Carlsson, men vi kommer att slåss för att de fyra stora

orörda huvudälvarna skall bevaras för framtidert, ävert om socialdemokratiska uttalanden antyder att socialdemokraterna fortfarande i verkligheten håller öppet för en utbyggnad.

Ingvar Carlsson höll ett väl förberett anförartde, där han räknade upp en rad åtgärder som regerirtgert har vidtagit på miljöområdet. Def är helt säkert riktigt atf regerirtgert har gjort ett och annat på miljöområdet, men det avgörande är att på de punkter som vi diskuterade i februari har regeringen inte återkommit med några förslag, trots att Ingvar Carlsson då sade aft det fanrts förslag på gårtg irtom regerirtgskartsliet - utom uär def gäller miljöskyddslagen, och där var def förslag regeringen kom med inte särskilt bra. Det blev något bättre genom att riksdagen förärtdrade förslaget, mcrt tillräckligt bra blev det inte.

Jag måste upprepa min fråga till Irtgvar Carlsson, vad det finns för skäl att företag skall ha rätt att göra utsläpp över de gränser som koncessionsnämnder och länsstyrelser har satt upp utan att def i så fall säkert skall leda till att de får betala böter. Varför behandlar man inte företag på samma sätt som dem som kör för fort på vägarna?

Jag måste också fråga Ingvar Carlssort om det irtte rtu är dags att sluta bara prata om miljöåtgärder och om att sätta pris på miljört och i stället komma med kortkreta förslag frårt regerirtgens sida.

Sedart vore det bra om vi kurtde få ett besked frårt Irtgvar Carlsson aft det i nästa budgetproposition kommer förstärknirtgar för lärtsstyrelserrtas rtafur-vårdsenhefer. Det hjälper nämligen inte att stifta nya lagar och förbättra de lagar som finns på miljöområdet, om vi infe har myndigheter som kart se till att lagarrta efterlevs. På den punktert är det i dag ett stort problem, vilket har påtalats av bl, a, riksrevisionsverket. Det krävs åtgärderom vi skall kunna få en effektiv miljöpolitik, irtte bara lagstiftning utan också kontroll,

Ingvar Carlssort upprepade, som så många gånger tidigare, sin skrytvals om hur det står fill i svensk ekonomi. Jag tillhör dem som ofta har sagt atf det firirts mårtga Ijuspurtkfer i ekonomin. Jag tycker också aft regeringen har -fattåt en hel del kloka beslut - litet överraskande kanske - under de år som har gått. Mcrt iblartd går skrytvalscrt litet för långt, som när Ingvar Carlsson pekar på att inflationen minsann har sjunkit från 10 % i början av 1980-talet ner till 3,5 % nu och hela tiden fortsätt att sjunka. Går vi in och tittar på vad som ligger bakom inflationen, kan vi konstatera aff.dcrt irtflatiort som vi själva har åstadkommit ligger stilla på urtgefär 5 % alla är, och hela orsakert fill att irtflafiortcrt totalt sett har sjurtkit är aft den inflatiort vi importerar har sjurtkit mycket kraftigt, från 4,5 % fill minus 1,5 % förra året. Def är hela förklaringen till den sjunkande inflationen. Den är på irttet sätt Ingvar Carlssons förfjärtsf, utau det är helt artdra potentater, som Ingvar Carlsson förmodligen irtte alls har särskilt mycket gemensamt med, som är orsak till att vi har fått denrta sjurtkande inflationstakt.

Jag tycker att det Ingvar Carlssort sade om flyktirtgpolifik och irtvandring var bra, och jag är beredd att instämma i det. Däremot blev jag litet nedstämd när Ingvar Carlsson omigen drog upp det här med Skånepartiet. Ingvar Carlsson vet mycket väl att folkpartisterna i Skåne har tagit en utomorderttligt hård strid med Skårtcpartief - och irtte bara det: dessutom har de slagits för Crt generös flyktingpolitik i praktiken. Nere i Skåne sitter några tiotal

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska poli-tikenm. m.

Urtga bengaler, 20 år eller något däröver, som har vänfat i två och ett halvt till tre år på aft få besked från regeringert om de skall få stanna. För dem har folkpartisterna i Skåne engagerat sig konkret. Häromdagen blev jag uppringd av folkparfiets ordförande i invandrarnämnden, Kent Andersson, som var utomordenfligt upprörd därför att de första utvisningsbesluten efter två och ett halvt till tre års väntetid nu hade kommit.

Om regeringen för en gcrterös flyktingpolitik i praktiken, kan man räkna med folkparfiets stöd, och def är mycket viktigare att göra det än atf fortsätta denna fåniga politikerpolemik om Skånepartiet.

Anf. 34 OLOF JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Först vill jag liksom Bengt Westerberg något bemöta det anförartde som statsministerrt höll.

Frårt socialdemokratisk sida åberopas ofta Brookirtgsrapporfcrt, och man säger aft den i stort sett bara innehåller beröm för den svenska regeringspolitiken. Men det finns mycket bra tabeller i den där rapporten också. En av dessa tabeller visar atf def tyvärr finns ett betydande avstårtd sedan omkring 1982 mellan konkurrentlärtdernas genomsnittliga inflationstakt och den inflationstakt som vi har här i Sverige. I någon mån kan detta bero på den politik som förs i de olika länderna, men här har man inte precis underlätfat situationert.

Dessutom har vi under denna tid haft en ständigt pågående devalvering, på grund av valutakorgens utseende, och för att klara denna klyfta kan vi infe hålla på så här i längdert; def där har diskuterats tidigare i dag.

Ingvar Carlsson försöker tala om splittringen mellan de icke-socialistiska partierna. Nu är det så att olika partier skall ha olika uppfattning, annars är de ju inte olika partier-, utan i så fall är det bara en orgartisatorisk konstruktion. Def är etf fullständigt grundfel i def resonemang som socialdemokraterna ofta återkommer till i det här sammanhartget att vi är tvungna atf ena oss före alla val, medart socialdemokratirt kart vara hur splittrad som helst internt - def gör tydligen ingenting; det är ju ändå ett enda parti. Ibland undrar man hur många olika sorters miljöpolitik som finns inom socialdemokratin, när mart har hört kvinnoförbundet, ungdomsförbundet, broderskapsrörelsen och partiet. Mcrt det är alltså samma rörelse, Ingvar Carlsson - det är skillnaden.

Varje parti har en skyldighet att föra fram sirt politik. Det finns ingen motsättning mellan den skyldigheten och det andra krav som vi har, nämligen atf redovisa ett alternativt regeringsunderlag.

Slutsatsen av allt detta är enkel; behandla infe ett flerpartisystem som det vi har i Sverige som om det vore ett tvåpartisystem!

För atf återknyta fill den fråga Ingvar Carlsson ställde; Finns det något parti som har egen majoritet i denna kammare? Vem är det till sist Ingvar Carlsson har tänkt sig skall hjälpa hortom med kärnkraften? Vi är alla i samma situafion. Min besvikelse och upprördhet handlar om aft regeringen inte crts med ert folkomröstning i ryggen under alla dessa år har kunnat komma fram till en energipolitik som leder oss närmare mot målet -kärnkraftens avveckling. I grunden har vi en gemensam uppfattning -frampressad efter lång strid, men ändock - om aft kärnkraften skall

avvecklas. Den sittande regeringen borde känna ett huvudansvar för det. Vi lade fram de proposifioner som behövdes och vi drev på för en hushållningspolitik och en effektivisering av sparandet för att uppnå detta. Men vad har sedan hänt? Ni har avvecklat strängt taget vartenda instrument på energiområdet som skulle kunna minska nödvändighetert av kärrtkraften, och låtit kraffförefagen bestämma politikert.

Låt mig också rtågot kommerttera aidsproblcmatikcrt. Jag erkärtner utan vidare aft jag personligen blev något upprörd när jag läste Gertrud Sigurdscrts artikel och det på samma grurtder som Cari Bildt. Varför skall man försöka åberopa siffror av det slag som hon nämrtde, som fakta rtär man inte vet rtågortting om hur smiftspridnirtgssituafiortcrt ser ut? Problemet är ju att vi infe vet något.

Ingvar Carlsson sade att han under vårsessioncrt blev djupt besviken över vårt agerande rtär det gäller regionalpolitiken och den kommunala skatteut-jämrtirtgcrt. Det finns inslag i den kommunala.skatteufjämrtingspropositio-nen som är bra, det erkänner jag. Det gjordes en satsning pä Norrland. Den finansierades dock genom indragningar i de fattigaste kommunerna i söder. Vi gick emot den sortens finansiering.

Det grundläggartde var att rti kom med ett sparförslag. Vi accepterade som sagt dcrt fördelrtingsmässiga profilen med ökade satsningar på Norrland, Bergslagen och Blekinge, men vi vill firtansiera det gcrtom att vidga hela systemet fill att omfatta såväl rika som fattiga. Det är det som är gruudcrt för solidariteten. Socialdemokraterna har änrtu iute dert inriktnirtgert, trots att deras egen kongress har gett dem mycket klara direkfiv om att man skall sikta till samma servicenivå i alla delar av landet.

Låt mig också mycket kortfattat kommerttera det gamla debaffämrtct regiortalpolitikert. Irtgvar Carlssort! Vi har tillsammarts med de tre övriga opposifiortsparticrrta begärt ett förslag som irtrtebar utökade satsningar på strukturpolitiken. Vi hoppas verkligert att dcrt propositiorten skall komma.

Till sist vill jag säga att jag blev litet oroad över det uttalande om miljöpolitikert som statsmirtistern gjorde vid SSU-kongressen i veckan. Jag vill gärna återkomma fill detta och fä svar på mina frågor.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiskapoU-tikenm. m.

Anf. 35 LARS WERNER (vpk) replik;

Herrtalmart! Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt sade att de har lyckats. Det kommer vi att få höra flera gånger under det närmaste året. Ja, def är ju ingen som bestrider atf inflationen och budgetunderskottet har minskat. Och ingen förnekar heller atf detta är bra. Mcrt varför måste regerirtgert ta så lätt pä de bakomliggartde problem som fakfiskt firtns? Det gäller de växande fördelningspolitiska klyftorna, arbetslösheten, bostadsbristen, krisen inom vården, dcrt sociala ufslagrtirtgen osV.

Ni säger aft ni har lyckats och aft företagen har gjort rekordvinster, som man huvudsakligert irtte har använt för produktiva investerirtgar utart på annat sätt. Varför begränsar ni def politiska synfältet till att enbart gälla statsfinartserna? Varför vägrar ni atf erkänna att diskutera de problem som faktiskt finns?

Det är ingen som förnekar aft ni har lyckats pressa ned inflationen och hålla nere budgeturtderskottet. Men hur har regeringen åstadkommit det och

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

till vilket pris? Regeringerts ständiga nedskärningar och sociala besparingar har ju fått en hel rad negativa och mycket drastiska följder. Den sociala grurtdtrygghetcrt har börjat urholkas. Kommurtcrnas ekonomi har försvagats. ■

I det läget säger Ingvar Carlsson att han är mycket besviken på vpk och centern för att vi inte gick med på förslaget om kommunal skatteutjämning, eftersom det skulle ha gynnat vissa kommuner i Norrland. Ja, detta är riktigt, och jag sade tidigare atf vi tycker att systemet var bra. Ingvar Carlsson går dock med lätt hand förbi def faktum att man även inom ramen för det nya systemet skulle riva åt sig 1,2 miljarder från kommunerna. Det var samfidigt ett besparirtgsförslag, och def var vi motståndare fill. När vi inte var med på det, gick ni i stället till folkpartiet och tog ifrån kommunerrta 1,6 miljarder.

Vi vill gärna diskutera det här förslaget ur fördelningspolitisk synpunkt och som en rättvisefråga mellan kommunerna. Men vi vill inte pä samma gång fa ifrån kommunerna de miljarder som ni vill beröva dem. Den tredje vägens ekonomiska politik har skapat fördelrtirtgspolitiska problem och spänrtirtgar.

Stig Malm sade häromdagen att man skall stoppa champagneleveranserna till finansvalparna på börsen. Han ifrågasätter också den tredje vägens politik, eftersom den har inneburit bördor för många människor, medan spekulanterna har aft göra nya miljonklipp.

Jag vet att ni socialdemokrater ogillar dessa klipp. Jag påstår inte heller att ni medvetet eftersträvar dem. Mén er ovilja att över huvud taget diskutera detta skapar ibland misstankar om vad ni egentligen vill.

Den stora SCB-undersökningen för några veckor sedan visar med all önskvärd tydlighet atf Sverige fortfarande är etf klassamhälle. Mina frågor är då; Har regeringen ingert uppfattning om detta och vad man behöver göra åt def? Ibland kan man ju tro att ni irtte har upptäckt vad som sägs i denna utredning.

Vad skall ni göra åt detta? Vad skall ni göra åt dé stora likviditeferna som finns i företagen, samtidigt som rti berömmer er av tredje vägcrts polifik? Skall de pertgarrta irtte artvärtdas som produktiva investeringar någon gång?

Urtder detta anförande övertog förste vice talmannert Icdrtingcn av kammarens förhandlirtgar.

Anf. 36 Stafsmirtisfer INGVAR CARLSSON;

Fru talmart! I rättvisarts rtamrt vill jag denna gång börja med Lars Werner. Lars Werner ställde i sitt första artförartde frågan varför regeringen har hemligstämplat RRV;s utredning. Regeringen har hemligstämplat de delar som riksbanken lämnade ut fill riksrevisionsverket under den uttryckliga förutsättnirtgen att sekretessen skulle bibehållas.

Varför ställde dä riksbanken detta krav? Jo, därför att man kräver in statistik och uppgifter från bl. a. företag, som def är oerhört viktigt för den ekortomiska politikcrts och riksbankens åtgärder atf ha fillgång till. Om regeringen skulle bryta mot detta, vilket i sig vore utomordentligt allvarligt, skulle detta innebära ett motiv för en massa företag atf säga att de irtte längre lämnar ut dessa uppgifter.

Jag tror aft Lars Werner vid närmare eftertanke förstår att regeringen gick

precis så långt som man kunde gå på den punkten. Riksbanken har också gått långt för att skapa klarhet, genom atf lämrta ut dessa uppgifter till riksrevisionsverket.

Den part som rtu har artledrting aft sprida det ytterligare ljus som behövs är Bofors. Jag är litet förvånad över atf Lars Werrtcr fog så lätt på uppgifter om aft ett stort privat sveuskt företag har agerat på vapcrtcxportsidart så som Bofors rtu är misstärtkt för, framför allt på de andra punkter som vi har haft anledning atf diskutera denna vår.

Lars Werner sade att det är många som infe känrter igcrt socialdemokratirt och aft vi inte har en fillräckligt klar profil. Tack för omsorgen, Lars Werner. Det kanske är någonting som även vpk-arna själva borde tänka på. Def har nog inte varit särskilt lätt för svenska folket atf under senare fid se den samlade vpk-profilen. Lars Werner frågade varför regerirtgen inte lyssnar på vpk. Motfrågan blir då: Skall vi lyssna på Lars Werner eller Jörn Svensson eller Berfil Måbrink eller Bo Hammar eller rent av Viola Claesson? Lars Werner, det brusar ibland när jag lyssnar. Def är det som är problemet när man kommer till de konkreta frågorna. Jag tror att även våra utskottslc-damöfer har det problemet.

Lars Werner sade aft Sverige sist och slutligen är ett klassamhälle. Jag tror inte att det skapar trovärdighet hos svenska folket atf ta i så där väldigt. Jag kan på dcrt puukfcrt tärtka mig samhällen i både öst och väst som är betydligt värre klassamhällen ärt det svenska samhället. Dcrt vartliga kommentaren från polifiska motståndare, om än inte frän Werner, är att vi har drivit utvecklirtgen alldeles för lårtgt i riktrting mot jämlikhet. Förmodligen har vi då träffat ganska rätt. Jag medger visserligen atf dcrt ekortomiska politikert med irtvesteringsökningarna skapar fördelningspolitiska problem på kort sikt, men dem kommer vi att angripa - det kan jag försäkra Lars Werner.

Carl Bildt klagade i sitt första inlägg över atf folk inte har något förtroende för regeringert, och infe heller för mig personligcrt, om jag förstod honom rätt. Åja, jag klagar infe, Carl Bildt. Det kunde vara värre - utan namns nämnartde.

Beträffande Sydafrikapolitiken klagade Bildt över att socialdemokraterna fog ett halvt år på sig för att fatta beslut. Ja, def är riktigt. Vi förde en debatt, där vi blev överens om att i första hand gå fram FN-vägen. När det inte lyckades var vi också överens om aft gå dcrt isolerade bojkottens väg.

Skillnadcrt mellart oss och de borgerliga partierna är att ni fortfarande är oense. Det belyser på ett mycket bra sätt den problematik som även Olof Johansson fog upp. Öet är riktigt att vi socialdemokrater infe är trädda på etf snöre i varje fråga. Vi driver ofta mycket hårda diskussioner i vårt verkställande utskott och på partistyrelsen, ja, t.o.m. på forsdagarna i regeringen, Olof Johanssort.

Ert väsentlig skillnad mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna är att vi så småningom slutar debatten och bestämmer oss för vad som är partiets eller regeringens politik och sedan handlar. De borgerliga regeringarna däremot satt i sex år och svettades i hissar och hade presskonferenser, men ni kunde inte komma fram fill beslut. Det var det som var eländet, Olof Johansson, inte för er i första hand utan för svenska folket.

När det gäller aids vill jag säga atf situationert är mycket allvarlig. Jag tror

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

Prot. 1986/87:137. 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

100

aft samtliga partier möjligen kan enas om det. Jag vet att Gertrud Sigurdsen står bakom exakt de orden. .

Bengt Westerberg var förvånad över att jag hade delpensioncrt som en hjärtefråga. Jag har det, därför att jaghar träffat så många enskilda individer - utan aft jag nu nämner Bengt Petterssort i Österbybruk eller Johart Svertsson i Haparartda -, massvis av metallarbetare, fabriksarbetare och hartdelsartsfällda, som har sagt att de skulle vilja ta delpertsion men att de med 50 % ersäftrtingsnivå irtte har råd.

Jag har full respekt för de exempel som Beugt Westerberg tog om det egna rummet, men det jag irtte får att gå ihop-allra mirtst rtär uttalartdet kommer från en tidigare statssekreterarc i firtartsdepartemenfet - är hur folkpartiets reformer skall kunna kombineras med moderaternas skattesärtkrtingar på 50 miljarder krortor. Vill ni verkligen vidta dessa åtgärder? Vill ni vara socialliberala? Då har ni bara en chans, och. det är att samverka med socialdemokraterna. Ni har icke en chans att genomföra dessa reformer på något anrtat sätt.

Det är lätt att säga rtcj till Råneälven, Bengt Westerberg, men inom energipolitiken måste man ibland också säga ja. Jag har inte så ofta sett folkpartiet uppe på barrikaderrta på sertare tid. Jag sade nej till Vindclälvens utbyggnad och röstade mot denrta här i riksdagert, mcrt jag sade samfidigt ja fill kärnkraften och var ute och försvarade den under några år. Nu skall kärrtkraften avvecklas och 50 % av svensk elenergi fas bort. Jag har då infe på förhand kunrtat fridlysa varcrtda älv i detta land, vilket folkpartiet är berett att göra.

Min motfråga är därför; Varifrån skall folkpartiet ta motsvarande energi? Saklighet är bra i teorirt, Bengt Westerberg, men det är bättre om man lever upp till den i praktiken.

När def gäller miljöavgifterna tyckte jag fidigare aft def var farligt om det skapades ett system där företagen kunde köpa sig fria, men jag har mycket riktigt blivit mer optimistisk i fråga om möjligheten att skapa ett system med miljöavgifter som infe får den effektert. Innan regeringert lägger fram förslaget för riksdagen vill vi emellerfid vara säkra på att det inte kommer att firtnas för stora kryphål. Därmed hoppas jag att Bengt Westerberg för dagen är rtöjd.

Beträffande budgcfanslagcrt får vi återkomma efter budgetarbetet i höst. Jag vet irtte hur det gick till i de borgerliga regerirtgarna, men i juni är vi socialdemokrater inte klara med vårt budgetarbete, som skall pågå uuder hela hösten. Däremot är det riktigt aft vi kommer ätt prioritera miljöpolitiken.

Olof Johanssort säger att olika partier skall ha olika uppfattrtingar och att de nu irtte kart ena sig före val. Problemet är att de inte heller kart crta sig efter val. Def som bekymrar är att rti så hårt låser fast er i positioner, där ni säger att ni inte kommer att dagtinga med ert samvete och aft inga statsrådsposfer är så viktiga osv. Det är def som är problemet.

Jag har redovisat hur vi socialdemokrater arbetar. Det måste givetvis firtrtas olika uppfattrtingar, som måste diskuteras, men diskussionen måste ha en ärtdc som leder fram till - om man gör anspråk på atf fa över regeringsmakten - aft man orkar fatta inte bara populära utan också

impopulära beslut. Det är därför min misstro är starkare ärt rtågortsirt efter dagens debatt. Jag har inte crts i de vikfiga, avgörande frågorna sett konturerna till en ertig uppfattnirtg eller crt crtig åsikt.

Skall jag ändå se något positivt i inläggen från vpk och certtern, är det att de nu erkänner att det i den socialdemokrafiska regional- och skatteutjämnirtgs-politikcrt firtrts positiva inslag och att de kanske ärtdå skulle kurtrta titta på detta. Processert kartske har sin verkan, så att ni kärtrter ett visst tryck från de grupper och'de områden som drabbades negativt av era beslut.

Jag skall irtte polemisera mer på dcrt purtktert. Ha ert skört sommar, umgås med dessa människor och kom tillbaka! Då kanske vi kan klara av inte bara atf genomföra den positiva delen, utan också se till att klara dert totala balartscrt i samhällsekonomin - om man förutsätter att mau skall driva reformer och vidta åtgärder. Det har irtte varit vpk;s styrka. Def är irtte certterrts styrka, mirtsf av allt just uu. På deu puukfcrt skall rti inte räkna med aft vi ger upp försöken att se till att vi har en stabil samhällsekonomi i grundert för vårt handlande. Har vi inte det, kommer vi bara att skapa lårtgsiktiga problem, med inflation, arbetslöshet och fördelningspolitik.

Anf. 37 CARL BILDT (m) replik;

Fru talman! Statsministerrt avslutade med att klaga, med adress framför allt till folkpartiet mcrt förmodligen också till hela borgerligheten, över att vi inte hade någort förmåga att fatta impopulära beslut, som behövs för att regera lartdet. Om jag förstod harts inledande litania på 30 minuter rätt, ägnade vi oss under sex år irtte åt rtågortting annat än att fatta djupt impopulära beslut.

Låt mig sedan bara uttrycka min tillfredsställelse över det som statsmirtistern sade artgåcrtde miljöavgifter. Det visar trots allt aft borgerlig polifik leder framåt, att trägcrt virtner och att vi så småningom kan vinrta stöd ävert inom socialdemokratin för tankar som är rikfiga och sunda. Ett system med miljöavgifter är ett konkret sätt atf förbättra vår miljö.

I övrigt fanns det åtskilligt av mera billig polemik i det som statsministerrt hade att säga. Det förvårtar mig atf övermodsdoktrinen från februari lever kvar så tydligt efter denna vår. Jag förstår väl om statsministerrt inte fäster något större hänseende vid vad jag säger - det ingår i spelets ceremoniel och i liturgins ritual.

Låt mig läsa upp vad någon annan, som brukar tala mera kritiskt om mig, har skrivit om de frågor jag har tagit upp, nämligert Berndt Ahlqvist i Östra Småland. Def handlar om regeringerts politiska hartdläggrtirtg, och hart

skriver; "Det som rtu utspelar sig är bedrövligt. Det eua statsrådet säger

si, def artdra säger så och det tredje talar så att mart irtte riktigt förstår vad han

säger.--- Slutresultatet blir att statsråden, i stället för att förmedla intryck

av fast ledarskap, nu bidrar till aft öka crt redart stor allmärt förvirrirtg och att urtdcrblåsa crt redart väl utbredd misstro mot alla slags auktoriteter."

Det var Berndt Ahlqvisf som recenserade den regering som enligt statsministern i februari för evigt var bäst skickad atf styra detta land.

Jag skall också säga några ord om ekonomirt, dcrt ekortomi där allt sägs vara lysartde, lyckligt och bra. Vi har under våren fått en serie vikfiga ekortomiska rapporter. Jag nämnde dem i mitt huvudanförartde. Samfliga

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m.m.

101

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

visar aft långsikfsfrcrtdcrt för svcrtsk ekortomi inger bekymmer. Kjell Andcrsen, som är chefsekonom på OECD nere i Paris och ansvarig för länderanalyserna, summerade upp irttryck av Sverige i crt irttervju i Veckaus Affärer för rtågon månad sedan. Hart sade; Fortsätter def som det gör rtu går Sverige iu i crt rty devalverings- och inflatiortsspiral. Mcrt stafsmirtisferrt tycker kartske inte att det är intressant. Och förvisso krävs det mycket is i magert för atf bara låta dcrtna utveckling fortgå och låta dcu ekortomiska politikert försjurtka i passivitet på def sätt som faktiskt har skett under denna förvirringens vår.

Jag ställde en fråga till sfafsminisfern artgående skattepolitiken. Jag förväntade mig egentligen inte svar, eftersom svar icke verkar givas när det gäller socialdemokratisk polifik i framtiden. Men detta år har inneburit pensionsskatt, bensirtskaft, båtregister, vinstandclsskaft-och def irtrtebar rtu sfraffskatt på kommunala bostadsrätter. Vad ligger i förlängrtingen av dcrtna socialdemokratiska skaftepolitik?

Fru talmart! Innan vi skiljs åt skall jag kortfattat försöka svara pä frågan; Vad vill vi göra på dcrt borgerliga sidart?

Vi har förmågart att fatta de impopulära bcsluteu. Def brukar statsministern och finansministern beskriva med all den vältalighet de förmår. Def positiva är ju atf vi vill förändra för att förbättra. Vi vill ha den valfrihet i barnomsorgen och den valfrihet för barnfamiljerna som socialdemokrafisk familjepolitik förvägrar dem år efter år. Vi vill ha den valfrihet i vården som inte går att förena med def offentliga monopol som socialdemokratin med stor enveterthet slår vakt om. Vi vill ha rättert att äga sin bostad. Vi vill skydda dem som äger sitt eget hus mot skattehöjningar och andra dråpslag, mot avdragsbegränsrtingar. Vi vill ha fler bostadsrätter. Vi tycker att def är bra när man säljer också kommurtala fastigheter till dem som.bor i dem i dag.

Vi vill särtka margirtalskatterna redan 1988. Det är en förutsättning för en rimlig avtalsrörelse och en förutsättrtirtg för att vi skall få ned inflatiorten. Vi vill stimulera vinstandelssystem. Vi vill avskaffa de löntagarfonder som centraliserar och kollekfiviserar ägandet. Vi vill sprida ägandet fill de anställda, som är med och skapar dessa vinster.

Vi vill ha en bättre skola, en skola med betyg och kvalitet. Och vi skulle gärna se att även statsministern ville delta i en skolpolitisk debatt.

Vi syftar framåt. Vi vill förändra för att förbättra. För oss räcker det inte aft fala om elände förr eller vår egen självtillräcklighet. Vi försöker visa visiortcr av etf bättre samhälle

Med ämbetets rätt har statsministern möjlighet att få sista ordet och vi har infe rättert till replik. Jag tar fillfället i akt att örtska honom trevlig sommar.

som andra aft påverka de politiska reformbesluten. Och dit hör i hög grad föi-äldrar med hartdikappade barrt och gamla rtiänrtiskor på långvården. Det är därför vi intensivt förespråkar atf de skall få förbättringar innan andra grupper får det.

Jag vill också lägga fram ytterligare en synpunkt på frågan om Rårtc älv. Jag fick intrycket aft statsministern ville hävda att det är Råne älv som skall producera dcrt kraft som skall ersätta kärnkraften. Jag förstår av det att statsministern aldrig har paddlat på Råne älv, men jag kan försäkra honom atf den vattenkraft man skulle få därifråu irtte räcker på långa vägar, utan det stora problemet atf ersätta kärnkraften med hushållning och med annan energiproduktion återstår, oavsett hur man gör med Råne älv. Och jusf därför atf Råne älv i def sammarthartget är mycket margirtcll firtrts det irtga skäl alls för att bygga ut den och på det sättet förstöra värdefull och orörd natur. Jag fortsätter att glädja mig åt att Råne älv kunde räddas trots Ingvar Carlssons inställning i frågan.

Jag vill återkomma till frågart om stafsrådcrt. Ingvar Carlsson säger att jag skall kontrollera mina exempel bättre. Jag kart upplysa om att jag kontrollerar dem mycket noggrant. Än så länge har heller ingen kunnat påtala att något skulle ha varit felaktigt.

Jag nämnde att jag tyckte aft def var litet märkligt att invandrarministern anför att han vill säga en sak utåt, till utländsk publik, och en artnan inåt. Oavsett vad han har för syfte tycker irtte jag att det är.rtågot bra skäl att säga; Jag trodde inte atf några svenskar skulle höra mitt uttalande. Därför gjorde jag def.

Dessutom ville Ingvar Carlsson påskina aft invandrarmirtistern hade gjort detta uttalande för aft försvara en borgerlig justifieminister. Om jag tolkade Ingvar Carlssort rätt var tartken atf razziorna på def kloster i Uppland som diskuterades hade skett under den borgerliga regeringstiden. Jag kan bara upplysa Ingvar Carlssort om att det stora flertalet razzior har skett uuder de allra scuaste åren, i stor utsträckrtirtg uuder dert tid då Ingvar Carlsson har varit statsminister!

Den här debatten har i hög grad kommit aft handla om regeringsalternativen. Def är klart aft alla regeringar och alla partier har sina förtjänster och sina brister. Det gäller också den nuvarande regeringen, mert jag vill på irtfet sätt hävda att de partier som finns i oppositioncrt heller skulle vara undantagna från denrta karakteristik.

Det finns irtte bara motsättrtirtgar i politikert, utau vi kan ofta komma överens över parti- och blockgränser. Det är ingentirtg man skall beklaga: Def är tvärtom bra om mart kart nå bred enighet för Sveriges bästa. Många av de stora frågorna är vi överens om. Det firtns en värdegemenskap i Sveriges riksdag när det gäller synen på freden, demokratin, miljört och tryggheten i den välfärdsstat som Vi tillsammans har byggt upp. Men det är inte det som avgör vägvalet när regcringsalternafivcn står emot varartdra, utan då handlar det om ifall vi skall fortsätta på den smygsocialiscringsväg som vi nu har beträtt eller om vi skall slå in på en annan mer liberal väg, där människor får större möjligheter att själva bestämma över sina liv. Får. vi en borgerlig majoritet, kommer vi att slå in på dertrta andra väg. Jag kan försäkra Ingvar Carlssort, att då kommer vi också att se till att vi överbryggar de skillnader

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m. -

103

104

Anf. 39 OLOF JOHANSSON (c) replik;.

Fru talman! Jag skall egentligen inte fortsätta den rtu pågåertde debattert. Jag vill bara erirtra statsministern om att han har hållit på och svettats med energipolitikert i sju år. Jag är ytterst allvarlig när jag säger att jag tycker aft ni går baklänges in i crtcrgiframtidcrt. Det är infe särskilt mycket som har gjorts under de gångna fem åren med socialdemokratisk regerirtg. Energipolitiken har i stor utsträcknirtg avrustats, och ni har - i varje fall i den proposition som nu har levererats till riksdagen - infe klarat ut vad ni egentligen konkret vill göra.

Om ni i riksdagen presenterar ett förslag till att hantera strukturproblemen i det svenska samhället, skall vi inte rösta rtcr det om det har ert hygglig volym och inriktning. Det är ju vad vi har begärt - en högre ambitiortSrtivå ärt den som regeringen har föreslagit, dvs. 300 milj. kr. på tre år. Kom gärna tillbaka till hösten med minst def beloppet på effårsbasis.

Jag talade i mitt tidigare anförande om bostäder till ungdomar i storstad och frågade vad regeringen egentligen vill göra med def misslyckande som det ändå innebär att 130 000 personer står i bostadskö i Storstockholm samtidigt som många av dessa är ungdomar. Detta är ju ett kvitto på aft den regionala balartscrt inte fungerar. Och det händer samtidigt som byggnationen stagnerar. Det går alltså infe att klara bostadskön för de många bostadslösa ungdomarna om vi samtidigt har en så srtabb inflyttning till Stockholmsregionert som vi har för rtärvarartde. Det firtns ingen möjlighet fill detta. Här krävs att regeringen ger klara besked.

Vi är inte oroliga för atf redovisa vår syn när det gäller skatfeutjämningcn. Den finns återgiven i vår partimotion. Vi har dessutom under vår tid i regeringen sett till att höja anslagen i det systemet från 2,7 miljarder fill 10,4 miljarder. Därefter har volymcrt legat permanertt stilla i stort sett. I dag har man nått upp till ca 12 miljarder kronor, vilket med inflafiortcrts härjningar gör att det reala innehållet har minskat. Det förslag som ni har lagt fram och som ni därefter kommit överens om med folkpartiet innebär reduceringar. Det var ett besparingsförslag.

Det kart aldrig vara osolidariskt atf se till atf kommurterna i Småland, Västergötland och Östergötland även fortsättningsvis får en rejäl kommunal skatteutjämrtirtg. Vi kommer att ha partistämma iuom kort i Kalmar län. Där firtrts det åtskilliga kommuuer som har drabbats av regeringspolitiken. Sydöstra Sverige är ett av de områden som har haft det svårast med befolkningsutvecklirtgert. Ta t. ex. Högsby kommurt. Jag har svårt att tro att denna typiska avfolknirtgskommurt i sydöstra Sverige kommer att ha crt socialdemokratisk ledrting efter valet 1988 med det kommunala skatteutjämningsförslag som ni har lagt fram.

Jag lovade att ta upp miljöpolitikert. Det var bra att Ingvar Carlsson bejakade att miljöavgifter kart vara ert möjlighet. Det är viktigt att säga rertt ut fill alla som funderar på det att detta icke får innebära att man köper sig fri, utart def är uuder kortcessiortsgrärtserrta som det gäller att lägga miljöavgifterna, och det är så våra förslag i frågan är konstruerade.

Jag blev litet orolig när jag läste i tidnirtgcrt om Irtgvar Carlssons fal fill SSU-kongresscrt, Hart sade: Oron för miljöförstöringen får infe leda oss atf tro att vi måste skjuta alla andra härtsyrt åt sidart men att vi måste vrida klockan fillbaka och bromsa all tekrtisk och ekortomisk utvecklirtg. Jag försfår iute vad Irtgvar Carlssort egcnfhgcrt syftar till med detta uttalartde. Rätfesrtöret måste ju vara att det som rtaturen inte tål, det får inte heller släppas ut i naturen. Målet för miljöpolitiken är att medverka till en i verklig menirtg hög levnadsstandard och en hög livskvalitet. För oss är miljöfrågorna en naturlig övergripartde del av all mänsklig verksamhet och därmed också i all politik. Def är därför vi kritiserar er brist på hänsyn när rti inte vill ta in detta som ett mål också för den ekonomiska polifiken.

Till sist, fru falman! Skolart slutar i dag. Irtgvar Carlsson var påfallande tystlåten om skolan. Jag kan förstå varför. Det är något besynnerligt atf just socialdemokraterna driver en så hård besparingspolitik riktad mot skolan. Skolan är ju ingen vanlig byråkrati. Där gäller def ungar av kött och blod. Varför är infe dagens skolungdomar värda egna skolböcker, bra arbetsmiljö, bra skolmat? Situationen var bättre under vår skoltid, i varje fall när det gäller skolböckerna, och det tycker jag att dagens ungdomar också är värda. Def borde vara en hälsrtirtg frårt statsmirtistern när han talar här. Min hälsnirtg är: Trevlig sommar! Om det kart urtderlätta att vi försvirtrtcr frårt riksdagert är def bra. Jag vill utöver miua kolleger irtnefatta regeringen och riksdagens persortal i dertrta örtskart om crt trevlig sommar.

Anf. 40 LARS WERNER (vpk) replik;

Fru talman! Vi har gått så långt vi kunnat när det gäller riksrevisionsverkets utredning, säger Ingvar Carlsson. Mcrt var det då irtte litet lättsinnigt att rcgcringsreprcscrtfanfcr för bara någon vecka sedan gick ut och sade; Den här byken skall vi tvätta offentligt. Nu sätter ni er Iif till att Bofors skall tala om mera, till att Bofors skall lägga pappcrcrt på bordet. Ärdet irtte att ha litet väl stora illusiortcr om def företaget efter dess agerande under de sertaste mårtaderna?

Vi kommer att angripa de fördelrtingspolitiska orättvisorna, säger Ingvar Carlsson. Samtidigt tycker han att jag far i när jag säger att Sverige är ett klassamhälle. Ja, jag hävdar fortfarande atf Sverige är ett klassamhälle. Jag tycker att det bekräftades av denna utredning, och det bekräftas av andra utredningar. Jag är infe ensam om aft hävda att Sverige är ett klassamhälle. Sfig Malm gör det också.

Så säger Ingvar Carlsson: Vem skall jag lyssrta på i vpk? Låt rtiig börja med att ställa motfrågart: Vem skall jag lyssna på inom SAP? Ingvar Carlsson, Stig Malm, John-Olle eller Anrta Lindh? Ni tillhör samma verkställande utskott. När det gäller frågan om vem Irtgvar Carlsson skall lyssna på i vpk kan han lämpligen läsa våra parfimofioner. Där finns alla de namn som han räknade upp i vpk.

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. rn.

105

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken in. in.

När ni läser våra motioner staplar ni allfid invändningar och,har krifik rnot våra förslag. Vi anser inte aft vi har monopol på alla bra förslag, men när vi ställer förslag om att bryta arbetslösheten avfärdar ni det. Vilka förslag har ni själva, och varför förelägger ni inte riksdagen dessa förslag? Vi är ju överens om aft arbete är en mänsklig rättighet. Arbetslöshet är etf mänskligt ekonomiskt slöseri, och för en socialdemokrafisk regering borde def vara en huvuduppgift atf skapa nya arbeten och att förverkliga målsättningen allas rätt till arbete,

Ingvar Carlsson har infe mycket atf säga om de sociala orättvisorna, om alla fel och brister och om de stora hålen i den sociala grundtryggheten därför atf budgetunderskottet är överordnat allt detta. Jag påstår infe att regeringen är ensam ansvarig för dessa missförhållanden, men när regeringen inte ens låtsas om problemen, inte rtied etf ord eller ett kortkret förslag visar crt väg ur missförhållartdcrta, då blir regeringen medansvarig. Regeringen måste ju inse att de arbetslösa och de bostadslösa ungdomarna, inte minst i Stockholm, är mycket mer intresserade av att få reda på vad man vill göra åt problemen än att få reda på vad man gjorde i går.

Fru talman! Till sist frågan om miljöpolitiken och rtiiljöförsföringcn. Nu uttrycker också moderaterna och folkpartiet oro för dagens miljöförstöring. Jag misstror infe denna oro, men jag undrar vad ni vill göra. Hur vill ni stoppa miljöförstöringen? Jo, enligt ert recept är det med en allt friare marknadsekonomi. Vi tror inte att socialism automatiskt löser alla miljöproblem. Vi är mycket medvetna om att de socialistiska staterna inte på något vis är några föredömen när det gäller dagens miljövård och miljöpolitik. Vi inser att miljöförstöringen ställer krav pä etf polifiskt nytänkande, och vi är också beredda och sysselsatta med det. Men när skall ni på borgcriigt håll inse att värn om miljön och om allmänna livsvillkor också ställer krav på förändringar av den av er så omhuldade kapitalisfiska marknadsekonomin? Ert miljöcrtgagcmang blir inte trovärdigt om ni sätter er lit till företagens frihet atf göra som de behagar, Värrtcf om en god miljö skall gå före allt annat. Marknadsekonomi innebär ju att företagsvinsterna betyder mer för er än ren luft, rcrta sjöar och vattendrag, och på denpurtkteri måste ni ju klara ut vad ni vill göra kortkret.

106

Anf. 41 Statsminister INGVAR CARLSSON:

Fru falman! Vi har diskuterat mycket miljö här i dag. Vi säger ofta atf det är viktigt inte bara vilka krav vi ställer på samhället utan också hur vi själva agerar, fungerar och uppträder. Jag noterar dä att det bara är jag som har låtit duplicera mittartförartde på oblekt papper. Välkomna att nästa gång lämna det bidraget till en bra miljö! Det är de små, små detaljerna som gör def.

Det är så också i fråga om energipolitikert, Bengt Westerberg, Man kan säga: Inte behöver vi ta den saken, och infe behöver vi ta def, och inte behöver vi göradet-var och en av dessa saker är så liten. Men tillsartimartsär det detta sorti gör att vi kari avveckla kärnkraften.

Gör infe om samma misstag på det här området som i det borgerliga budgetarbetet, då rti sade; Nog kart vi ge Wikström litet till kulturen, och Så ger vi ett annat statsråd litet där, och rätt var det var hade ni hamnat på 90 miljarder i underskott!

Det är så politik fungerar, och jag skulle bli utomordentligt bekymrad om folkpartiet slog in på den linjert när det gäller energipolitiken. Det är inte helt uteslutet att vi så småningom skulle kunrta träffa rtågon form av uppgörelse.

Jag skall inte fortsätta polcmikcrt om skåncpartiet, men det blir infe bättre för varje gång vi diskuterar def. Det finns bara en lösning på det problemet, och det är atf folkparfiet i Skåne slutar att samarbeta med skånepartiet. Jag är fullständigt övertygad om att Bengt Westerberg aldrig skulle vilja ta in ett sådant parti i ett regeringsunderlag i riksdagen. Det är en fläck på folkpartiets namn så länge samarbetet i Skåne fortsätter.

Till Olof Johanssort skulle jag vilja säga att vi kommer att satsa på ett ökat bostadsbyggande - vi har redan lagt fram sådana förslag, och vi har sett positiva effekter. Jag delar uppfattnirtgcrt att det är utomordentligt viktigt att inte minst ungdomar kan fä en bostad, och vi kommer atf sätta in ökade resurser på def.

Vi skulle gärna vilja satsa ännu mer på skolan - det är bara det atf innan vi påbörjat budgetarbetet skall vi betala 60 miljarder kronor i räntor på statsskulden. Hade vi inte det borgerliga arvet skulle det vara betydligt lättare att satsa på skolan. Men i takt med aft ekonomirt förbättras skall vi göra vad vi kan för aft klara både skolböcker och studiesociala förmåner och mycket anrtat.

Jag kartske ändå innan vi avslutar debattert skall korrigera Bertgt Westerberg påen punkt: Bengt Westerberg sade ordagrartt att irtvartdrarministerrt hade meddelat atf han säger en sak till utländsk publik och en annan till svensk, Def är inte sant. Det har invandrarministern inte sagt.

Vad jag har sagt är atf dcrt härtdelse som användes som illustration av hårdheten i svensk invartdrarpolifik enligt de besked jag har fått inträffade 1981, Det har jag redovisat här i dag, Bengt Westerberg, På den punkten kunde Georg Andersson bara ha skyllt ifrån sig, mcrt på grund av atf det var en utländsk journalist han samtalade med försökte hart försvara fidigare svertska regeringar. Det tycker jag borde betänkas innan man fortsätter kritiken av Georg Artderssort,

Det är ert fråga som tyvärr irtte alls har kommit upp i diskussionen trots att jag har tagit upp den vid crt rad tillfällert och ävert nämnt den i min inledning i dag, och def är nedrusfnirtgsfrågart. På det området härtder rtu någonfing mycket positivt, Sovjetuniortcn och Förenta Staterna har äntligen möjlighet aft träffa en övercrtskommelse som innebär att vi för första gången skulle skrota fullt användbara högteknologiska vapen på kärnvapenområdet. Bland mycket dystert i världen är det något som vi har anledning att glädja oss åt denna dag, när riksdagen skall åtskiljas. Det finrts kanske ändå en chans att vi kan slå irt på crt förrtuftigare väg när det gäller riskerna för krig, riskerna för crt förintelse av hela mänskligheten.

Jag medger att def iblartd under denna vår har känts dystert när det, infe minst i massmedia, har handlat om saker som har mycket litet med den aktuella politiken att göra - jag tänker då naturligtvis på polisutredningen och på Boforsaffären, Men min grundläggande uppfattning är ändå aft människor kan se bakom detta och uppfatta vad politikerna har ett ansvar för och vad som möjligen kan handla om saker som det parlamentariska Systemet har svårt att rå på men som givetvis ändå är vikfiga i den offentliga

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

107

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

diskussionen, för moralen i samhället och när det gäller demokratins rätt att skydda sig. Min förhoppning är givetvis att.svensk demokrati skall kunna infe bara bibehålla sin styrka utan utveckla den vitalitet och handlingskraft som har gjort Sverige till ett bra land att leva och bo i. Jag fillhör verkligert irtte dem som i det avseertdet hyser minsta pessimism långsiktigt, I svensk demokrati finns över partigränserna en sådan styrka att jag är övertygad om att de händelser under våren som eventuellt kortsiktigt har skadat vårt land inte också på längre sikt kommer att göra det, vare sig ute i världen eller här hemma.

Härmed vill jag också tacka för aft en minoritetsregering inte bara fått överleva utart också ertligt sirt egen uppfattnirtg fått igcrtom de väsentliga delarna av sin politik, Def kart rcrtt teoretiskt irtte bero enbart pä den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Därför riktar sig denna uppskattning i varierande grad även till övriga partier.

Därmed ber jag att till riksdagsledartiöterna få återgälda önskart till regeringen om eri trevlig sommar. Frågan om det underlättar för regeringen att riksdagen nu upplöses tänker jag däremot, fru talman, icke besvara.

108

Anf. 42 ALF SVENSSON (c):

Fru talman! Jag kan mycket väl förstå om mina värderade kammarkamrater helst hade sett att jag bara hade sagt amen och knappt det, men jag vill ändå artlägga rtågra synpunkter på det ärende som nu faktiskt behandlas, nämligen finansutskottets betänkande nr 30,

Fru talman! Det finns en uppenbar risk att myndigheter och politiker värtjer sig vid ert viss nivå på arbetslösheten. Nu väutas arttalet sysselsatta öka med 25 000-30 000 personer under 1987, Men, fru talman, det uppseendeväckande är att antalet förtidspensionerade, främst av arbefsmarknadsskäl, Urtder de gångna åren ökat med ca 45 000 personer per år. Detta är en mycket oroande utveckling, tycker jag.

Vi vet atf bakom statisfiken döljer sig en verklighet som innebär att den enskildes livskvalitet ofta påverkas mycket negativt. Antalet förtidspensioneringar är uppenbarligert artpassat till växlingarna i den ekonomiska konjunkturen. Det är oacceptabelt att allt fler medborgare förtidspensioneras och att detta numera verkar vara ett alltmer etablerat led i den ekonomiska politiken. Detta är ett tydligt tecken på att människovärdet måste värnas mer akfivt och aft regeringen inte lyckats upprätthålla full sysselsäftrtirtg, Ufslagrtingcn på arbetsmarknaden fortsätter på ett helt oacceptabelt sätt.

Målet för den ekonomiska politiken måste vara att främja sysselsättningen och en mer rättvis fördelrting av resurserna i samhället. För att klara detta måste löne- och prisstcgringsfakten i Sverige rtcd fill samma rtivå som i våra viktigaste konkurrentländer. För kds är det en oacceptabel metod att uppnå denna målsättning genom minskade ambitioner på sysselsättningspolitikens område eller genom att dcvalvcringspolifikcn ånyo skulle komma till heders.

Vi har nu uuder ett arttal år upplevt en stark fillväxt i den internationella konjurtkfurcrt. Ert allvarlig invändning mot regeringens ekonomiska politik är aft man inte i skydd av denna mycket gynnsamma situation lyckats komma till rätta med de grundläggande strukturproblemen i svensk ekonomi, Föratt

underlätta avtalsrörelserna krävs marginalskaffesänknirtgar och index-skyddade skatteskalor, sänkning av ränfcrtivårt och crt rättvisare fördelrtingspolitik. Vårdlön för småbarnsföräldrar, tudelrtirtgsreform för familjcirtkoms-fen vid beskatfrtingstillfällef, sänkt matmoms, ökade regionalpolitiska insatser och olika åtgärder för aft speciellt hjälpa ungdomarna på arbetsmarknadert är några kds-förslag för en mera rättvis fördelrtingspolitik som främjar både livskvalitet och tillväxt i ekonomin.

Ett fundamertfalt problem är att regeringen nu räknar med att sparkvoten kommer aft bli minus 1,5 % under 1987, Den medicin som skrivs ut i propositiorten är en fortsättrtirtg på strategirt att med skaffesubventioner locka över sparartde frårt dcrt privata fill den offentliga sektorn. Målet måste i stället vara ett decentraliserat enskilt ägande. Nu måste hushållssparandet och banksparartdet aktivt stimuleras, Def vore rimligt att avkastrtirtgen på ett sparbelopp på 75 000 kr, skulle vara helt skattefri oavsett vilken sparform man väljer. Dessutom måste enskilda sparare uppmuntras att spara i aktier eller artdelar i akticfortder gcrtom mer ändamålsenliga beskatfnirtgsrcglcr.

Fru talman! Svensk ekonomi har under en lång följd av år brottats med stora problem. Bl. a. har industrisektorn haft en mycket svag utveckling, både vid en historisk och en internationell jämförelse. Pris-och löneöknings-takten har varit snabbare än i omvärldert och har tillsammans med strukturella förändringar lett fill aft svensk industri tappat marknadsandelar. Det är värt att notera aft finansministern i årets komplefteringsproposition själv beskriver misslyckanden i den ekonomiska politikert - något som def tidigare brukade ankomma på oppositionen att åberopa, främst för att påvisa behovet av växling vid makten. Finartsministern pekar t. ex. på att vår pris-och kosfnadsstegring ligger kvar på en rtivå som är betydligt över dcrt i våra viktigaste kortkurrentländer, samtidigt som en alltför stor del av tillväxten de senaste åren kommit atf gå fill konsumtion och en alltför litcrt del till kapitalbildning. Skulle denna utveckling fortsätta, riskerar de hittills vunna framgångarna atf gå förlorade, konstaterar finartsmirtistern.

I långtidsufrednirtgcrt hävdas atf det krävs etf tydligt trendbrott i pris- och löneöknirtgarna, jämfört med utvecklingert hitfills. För att komma i samhällsekonomisk balans, med full sysselsättning och överskott i bytesbalansen, måste timlöncökningarna redan 1988 begränsas till 3 % och inflationen till 2,5 %. Både långtidsufrcdrtirtgcrt och lårtgtidsbudgefcrt pekar entydigt på behovet av en mycket stram finanspolitik och på ett historiskt trendbrott rtär def gäller inflationert.

Tyvärr måste mart konstatera att de åtgärder som regeringen föreslår med anlednirtg av bl. a. lårtgtidsutredningens analys inte är tillräckliga. Tvärtom visar def sig atf löneutvecklirtgen glidit regeringen ur händerna. Löncglidnirtgcrt översfeg de nivåer som förutsattes i löneavtalen för både 1986 och 1987. Timlöncrrta beräkrtas i gertomsnitt öka med 5,3 % 1987. Budgef-propositiortcrts optimistiska anfagandcrt om 4 % ökrtirtg av konsumentpriserna verkar dess värre inte helt realistiska.

Sammanfattningsvis måste man konstatera att regeringen inte lyckats uppnå lårtgtidsutredningens nivåer för kostnadsufvecklirtgen som skulle leda till ekonomisk balans och att fördelningspolitiken fortsätter atf missgynna främst barnfamiljer och glesbygdsbor. Den sneda regionala fördelningen av

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

109

Prot. 1986/87:137 5 juni 1987

Den ekonomiska politiken m. m.

arbetsfillfällen i landet, barnfamiljernas svåra situafion, speciellt förhållandena för dem med ert hcrtiarbcfartde eller deltidsarbetande förälder, och def växande antalet hushåll som infe kan leva på sirt inkomst, visar att fördelningspolitiken inte är vad den borde vara. Till detta kommer att den ekonomiska politiken snarare bidrar till aft såväl den yttre som den inre miljön påverkas negativt. Den ekonomiska politiken måste vara i samklang med naturens spelregler och främja livskvalitet.

Fru talman! Kds budgetalternativ, som presenterades i januari i motion 1986/87;Fi217, far sikte på att reformera fördclrtirtgspolitikcrt och att uppnå samhällsekonomisk balans genom aft styra samhällsutvecklingert mot ökat sparande och resurshushållrtirtg. Därför yrkade vi också avslag på förslaget om aft höja bilaccisen. Bakgrunden är att vår miljö kräver aft bilparken förnyas, så atf artdelcrt fordon med katalytisk avgasrenirtg kart höjas så Srtabbt som möjligt.

Fru talmart! Med härtsyn till att det ju iute firtrts särskilt stora faktiska förutsättrtingar för mig atf här och nu få någon applåd efter anförandet, ber jag aft få avsluta med atf citera den store Bernhard Tarschys. Han avslutade en föreläsning i Sveriges Radio med att säga; "Detta är min mening, och jag delar den."

Jag ber också att få yrka bifall fill mofion Fil 15 och reservationerna 3,8 och 10 samt att få tillönska en trevlig sommar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 2 a (riktlinjerna för den ekonomiska politiken)

Först biträddes reservation 2 av Hans Petersson i Hallstahammar - som ställdes mot motion Fil 15 av Alf Svcrtssort i motsvarartde del - med acklamation.

Härefter biträddes reservation 1 av Anrtc Wibble m. fl. med 155 röster mot 17 för reservatiort 2 av Hans Petersson i Hallstahammar. 140 ledamöter avstod från atf rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 162 röster mot 151 för reservation 1 av Anne Wibble m.fl.

Mom, 2 b (målen för den ekonomiska politiken m. rn.) Hcmställart

Utskoffefs hemställan bifölls med 252 röster mot 42 för hemställan i reservation 3 av Kjell A. Matfssort och Rolf Kenneryd. 19 ledrnötcr avstod från att rösta.

Motivering

Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 4 av Anne Wibble m:fl. anförda motiveringert - godkärtdes med acklamation.

Mom. 6 (kredit- och valutapolitiken)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Anne Wibble m.fl, - bifölls med acklamafion.

Mom. 7 och 8 (rärttcsärtkrtirtg samt förbud mot options- och terminsaffärer) Utskoftets hemställan bifölls med 295 röster mot 17 för reservation 11 av Hans Petersson i Hallstahammar.

Mom. 9 (investeringsfonderna)

Uskoftets hemställan - som ställdes mot reservation 12 av Anne Wibble m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 10 (de allmänna riktlinjerna för budgetreglcringcn)

Först biträddes reservafion 14 av Anrtc Wibble och Lars De Geer - som ställdes mot dels reservatiort 15 av Kjell A. Matfssort och Stina Eliasson, dels reservation 16 av Hans Peterssort i Flallstahammar, dels motion Fil 15 av Alf Svensson i motsvarartde del - med acklamatiort.

Härefter biträddes reservafiort 13 av Lars Tobisson m.fl. med 68 röster mot 49 för reservation 14 av Anrtc Wibble och Lars De Geer. 195 ledamöter avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskotfefs hemsfällan med 145 röster mot 69 för reservation 13 av Lars Tobisson m. fl. 99 ledamöter avstod från aft rösta.

Mom. 12 a (bemyndigande aft utnyttja finansfullmakfcn för arbets-marknadsutbildrtirtg, m.m.)

Utskottefs hcmsfällart - som ställdes mot reservation 17 av Lars Tobisson m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 12 b (finansfullmakfens begränsrtirtg)

Utskottefs hemställart - som ställdes mot reservatiort 18 av Kjell A. Mattsson och Sfina Eliasson - bifölls med acklamation.

Mom. 21 b (konkurrensert inom den statliga sfädverksamheten)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Anne Wibble m.fl. - bifölls med acklamation.

Prot. 1986/87:137 7 § Föredrogs

5 juni 1987 finansutskottets betänkande

1986/87:33 om finansieringen av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet (förs. 1986/87:22) och

näringsufskottets betänkande

1986/87:35 om uppskov med behandlirtgen av vissa ärenden.

Vad utskotten hemställt bifölls.

8 § Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1986/87:53 om fullskyddet för tomater (prop. 1986/87:102 delvis).

Utskotfefs hemsfällan om aft betänkandet skulle avgöras efter endast en bordläggning bifölls av kammaren.

Vad utskottet i övrigt hemställt bifölls.

9 § På förslag av förste vice talmannen beslöt kammaren kl. 16.40 att ajournera förhandlingarna fill kl. 16.45, då finansutskottets betänkanden 1986/87:35-39 väntades föreligga.

10 § Förhandlingarna återupptogs kl. 16.45.

11 § Anmäldes och bordlades

Finansutskottets betänkandert

1986/87:35 Tilläggsbudget II fill statsbudgetert för budgetåret 1986/87

1986/87:36 Statsbudgeterts irtkomster för budgetåret 1987/88 (prop.

1986/87:150 delvis) 1986/87:37 Stafsbudgetens utgifter för budgetåret 1987/88 (prop. 1986/87; 150

delvis) 1986/87:38 Anslag till rärttor på statsskuldert, m.m. (prop. 1986/87:150

delvis) 1986/87:39 Statsbudget för budgetåret 1987/88

12 § Förste vice talmartnen erinrade om aft kammarens nästa sammanträde skulle ta sin början kl. 16.50.