Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 26 februari 1987.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i rättegångsbalken och andra lagar som styr förfarandet vid domstolarna. Ändringarna grundar sig i huvudsak på förslag från rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Huvudsyftet med förslagen är att det skall bli möjligt att i högre grad än nu anpassa rättegångarna lill vad det enskilda målet kräver. Verksamheten vid framför allt de allmänna domstolarna skall därigenom kunna drivas snabbare och billigare.

För tvistemålens del föreslås till en börian att rätten fär större valfrihet än i dag mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen. Klarare regler föreslås i fråga om rättens skyldigheter under förberedelsen. Tingsrätterna föresläs fä möjlighet att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål pä handlingarna. Vissa uppmjukningar föresläs av de s. k. omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna i huvudförhandlingsmål.

Tingsrätterna skall få möjlighet atl förelägga svaranden i ett dispositivt tvistemål att inkomma med motiverat skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom. Rätten ges vidgade möjligheter att bortse från omständigheter och bevis, som parter i tvistemål i otillbörligt syfte dröjer ända till huvudförhandlingen med atl åberopa. Del föreslås vidare att rätten skall få större möjligheter att förbjuda sent väckta genkäromäl.

Den s. k. småmälslagen, dvs. lagen (1974: 8) om rättegängen i tvistemål om mindre värden, föresläs upphävd. Även tvister om smäbelopp skall handläggas i det reformerade tingsrätlsförfarandet enligt rättegångsbalken. En del särregler för mål om mindre värden bör dock behållas men inarbetas i rättegångsbalken.

I Riksdagen 1986187. I saml. Nr 89

1 Förslag till Prop. 1986/87:89

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels att nuvarande 20 kap. 15 a§, 37 kap. 4 och 5§§, 39 kap. 3 §,40 kap. 13 och |5 §§ samt 42 kap. 8 a § skall upphöra atl gälla,

dels att I kap. 9§,2kap. 4§, 6 kap. 6 och 9§§, 9 kap. 5, 8och9§§, 10 kap 0§, 11 kap. 5§, 12 kap. 6 och I4§§. 13 kap. 3 §, 14 kap. 3-5och7§§, 16 kap. 3 §, I7kap. 2§, I8kap. 14 §, 19 kap. 7 §, 20 kap. 15 §, 21 kap. 2§. 23 kap 18 och 24 §§, 30 kap. 2 §, 32 kap. 6 och 7 §§, 33 kap. 9 §, 35 kap. 13 och 14§§, 36 kap. 1,7, 16-20, 22 och 23 §§, 37 kap. 1-3 §§, 38 kap. 6§, 39 kap. 2§ 40 kap. II och I6§§,42kap. I, 2, 6-18, 20 och 21 §§, 43 kap. 3-5, 8, lOlloch 13 §§,44 kap. I0§,45kap. 7, 10 och 13 §§, 46 kap. 3-8, 11, 13 och 15 §§,47 kap. 2,6-12, 19, 20, 22 och 23 §§, 49 kap. 3 §, 50 kap. 1,2,4 och I5§§, 51 kap. I5§, 52 kap. 10 §, 54 kap. 8§ samt rubrikerna till 37. 42 och 44 kap. skall ha följande lydelse,

dels aU i balken skall införas tretton nya paragrafer, I kap. 3 a §, 10 kap. 8a§, 14 kap. 7 a §, 18 kap. 8 a §,43 kap. 14 §, 44 kap. 7 a §, 46 kap. 17 §,49 kap. 12" 15 §§, 50 kap. 10 a § samt 52 kap. 9 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

I kap. 3a§

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten gäller i stället för bestämmelserna 13 § att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte. om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tiUämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet hänskjuts till rättegång senast i samband därmed framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan

' Senaste lydelse av 20 kap. 15 a § 1984: 400, 37 kap, 5§ 1977: 1020, 42 kap, Sal 1984: 131.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skaU hänsyn inte tas till rättegångskostnaderna.

9§-
Till huvudförhandling å samma Till huvudförhandling på samma
dag må ej utan synnerliga skäl ut- dag/år inte utan synnerliga skäl ut
sättas flera mål, än att de kunna sällas flera mål än som kan beräk-
beräknas bliva slutförda under en nas bU slutförda under en tid av sex
tid av sex timmar. Hinner huvud- limmar. Hinner en huvudförhand-
förhandling icke slutföras samma ling inte slutföras samma dag som
dag som den påbörjats, skall sam- den påböriats, skall sammanträdet
manträdet pågå under erforderligt pågå under erforderligt antal ar-
antal helgfria dagar i följd. Om del betsdagar i följd. Om det kan ske
kan ske utan olägenhet, må dock utan olägenhet, får dock så länge
avbrott i handläggningen, så länge sammanträdet pågår avbrott i
sammanträdet pågår, äga rum un- handläggningen göras under högst
der högst två söckendagar i veckan två arbetsdagar i veckan eller, om
eller, om särskilda skäl föranleda det finns särskilda skäl, högst tre
därtiU, högst tre söckendagar i vec- arbetsdagar i veckan,
kan.

2 kap. 4§'

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. 1 mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten, om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning alt döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbol, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

Senaste lydelse 1969: 244. ' Senaste lydelse 1986: 120.

I protokoU skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd lill högsta domstolen. Ej heller vare sådan anteckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

I protokoUet skall berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte antecknas i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn på stället.

Första stycket gäller inte berättelser av tilltalade i brottmål.

Vid huvudförhandling i hovrätt behöver berättelser eller iakttagelser enligt första stycket antecknas endast om anteckningen kan antas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen behöver sådana anteckningar inte göras.

Rätten äge förordna, att utsaga av part. målsägande, vittne eller sakkunnig skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg. / denna ordning må ock upptagas sammanfattning av utsaga, avseende vad som kan antagas vara av betydelse i målet.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta kapitel skall i tillämpliga delar gälla beträffande utsaga, som upptagits genom stenografi, ävensom beträffande pä fonetisk väg upptagen sammanfattning av utsaga.

De berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte får i stället för alt antecknas i protokollet tas upp genom stenografi eller på fonetisk väg. Detsamma gäller sådan sammanfattning av berättelse som omfattar det som kan antas vara av betydelse i målet.

Bestämmelsen i 8 § andra stycket i detta kapitel gäller i tillämpliga delar berättelse, som tagits upp genom stenografi, och sådan sammanfattning av berättelse, som upptagits pä fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken lill saken eller lill någondera parten slår i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7§ är stadgal om tolk äger motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten. Sådan stenograf har räll lill skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allmänna medel.

Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upptagits enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

' Senaste lydelse 1979: 289.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre räll förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten pä yrkande av part hänvisa målel till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, futi-luts obehöriga, äge högsta domstolen, om någon av dem finnes behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

Förklarar högre rätt att lägre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som väckts där, får den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig.

Har fiera domstolar genom lagakraftvunna beslnt förklarats obehöriga, får högsta domstolen, om nägon av domstolarna ändå är behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstolen.

I fråga om behörighet att ta upp mål, som på grund av högsta domstolens förordnande enligt 14 kap. 7 a § skall förenas i en rättegång, gäller vad högsta domstolen bestämmer.

nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderhgt.

Vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen gälle ock parts ställföreträdare. Äro fiera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vilken eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han dock skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

Är part eller ställföreträdare skyldig atl infinna sig personligen, meddele rätten förordnande därom.

sonligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet.

Vad nu sagts om en parts skyldighet att infinna sig personligen gäller också en parts ställföreträdare. Finns det flera ställföreträdare för en part, får rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig. Får en part inte själv föra sin talan, är han ändå skyldig att infinna sig personligen, om rätten finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Är en part eller hans ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, skall rätten förordna om detta.

Väckt talan må icke ändras. Käranden äge dock

1. pä grund av omständighet,
som inträffat under rättegången el
ler först då blivit för honom känd,
kräva annan fullgörelse än den,
varom talan väckts;

2. yrka fastställelse enligt 2 § and
ra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan lill-
läggsförpliklelse, som följer av hu
vudförpliktelsen, så ock eljest
framställa nytt yrkande, såvitt det
stöder sig på väsentligen samma
grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet förelagils till huvudförhandling, och kan yrkandet ej ulan olägenhet prövas i målet, må det avvisas. Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

Väckt talan/fl/- inte ändras. Käranden/År dock

1. på grund av omständighet,
som inträffat under rättegången el
ler först dä blivit för honom känd,
kräva annan fullgörelse än den, om
vilken talan väckts,

2. yrka fastställelse enligt 2 § and
ra stycket samt

3. kräva ränta eller annan till-
läggsförpliktelse, som följer av hu
vudförpliktelsen, och även i övrigt
framställa nytt yrkande, om det stö
der sig på väsentligen samma
grund.

Framställs yrkande enligt första st\'cket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagils //// avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte tillåtet i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, ulan atl saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

vad som har inhämtats efter huvud
förhandlingen.
Då mål avgöres utan huvudför- När ett mål avgörs utan huvud-

handling, skall domen grundas å förhandling, skall domen grundas
vad handlingarna innehåUa och el- på vad handlingarna innehåller och
jest förekommit i målet. vad som i övrigt förekommit i må-

let.

18 kap. 8a§

I mål där 1 kap. 3 a§ första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8§.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpsla
gen (1972:429) vid ett tillfälle för
varje instans.

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehäUe för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.
Ersättning utgår endast i den

mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i andra stycket I jämställs kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Har målet tUt en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligl de kostnadsregler som gäller för denna.

Har ett mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande hänskjutits
till rättegång eller upptagits efter
återvinning får. om målet därefter
avgörs genom tredskodom mot
svaranden, ersättning även avse 12

Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens dom eller slutiiga beslut.

Då rätlen avgör målel, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodels belopp angi-

En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande inom den angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i 1 — 10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodels belopp anges.

Den misstänkte vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen. / mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrätten dömts tiU fängelse i minst sex månader för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådan påföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att infinna

Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om målet kan avgöras även om han inte infinner sig vid huvudförhandlingen och hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Vid ett samtnanträde för förberedelse och vid annan förhandling är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet.

sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. / underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig persotUigen, om hans närvaro finnes erjorderlig.

Lider den misstänkte av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och finner rätten, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras ej att han infinner sig personligen.

Är den misstänkte skyldig atl infinna sig personligen, meddele rätten förordtiande därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan föras genom ombud. Om ombud gäUe vad i 12 kap. är stadgat.

Är den misstänkte skyldig alt infinna sig personligen, skaU rätten förordna om detta.

När den misstänkte inte är skyldig att infinna sig personligen, får hans talan föras genom ombud. / fråga om ombud gäller bestämmelserna i 12 kap.

Ej må berättelse, som nägon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd eller föreslående rättegäng, eller uppteckning av utsaga. som i anledning av sådan rättegång avgivus inför åklagare eller polismyndighet eller eljest utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständighe-ter finner, att det må tillåtas.

En berättelse, som nägon har avgett skriftligen i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse, som någon i anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta, får åberopas som bevis / rättegången endast

1. om det är särskilt/ö/-

2. oin förhör med den som läm
nat berättelsen inte kan hållas vid
eller utom huvudförhandling eller i
övrigt inför rätten eller

3. om det finns särskilda skäl
med hänsyn till de kostnader eller
olägenheter som ett förhör vid eller
utom huvudförhandling kan antas
medjöra. vad som kan antas stå att
vinna med ett sådant förhör, berät
telsens betydelse och övriga om
ständigheter.

Vad som sägs i första stycket om en skriftlig eller upptecknad berättelse skaU också tillämpas i fråga om en fonetisk eller liknande upptagning av en berättelse.

saga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.

Vittnet bör uppmanas alt i etl samitianhang avgiva sin berättelse. Sedan denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor tiU vittnet. Vittnet bör. om det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhåUit kännedom om det. varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vUka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuda till vissl svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra lill saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Förekommer anledning, att vittne / parts närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom atl falla vut-net i talet eller annorledes. äge rätten förordna, att parten ej må vara tillstädes under förhöret.

han tidigare anfört eller när vittnet vid förhöret förklarar atl han inte kan eller inte vill yttra sig.

I7§

Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat/ör/jöre;, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.

Motparten skall sedan få tUlfälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret. Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vutnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas av rätten, om det inte är lämpU-gare att någon av parterna inleder förhöret.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.

!§

Om det finns anledning anta att ett vittne av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller någon åhörares närvaro, eller om part eller åhörare hindrar vittnet i hans berättelse genom att falla honom i talet eller på annat sätt, får rätten förordna att parlen eller åhöraren inte får vara närvarande vid förhöret.

Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller 21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part. äge rätten, även otn yrkande därom ej framstäUls, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätlen förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet utbekomma vad vittnet förpliktats uigiva.

Vad nu sagts om vittnes skyldig-hel att ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller tredska som avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parlen ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av vittnet/å ut vad vittnet ålagts att utge.

Vad som nu sagts om vittnes skyldighet alt ersätta en parts kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.

Innan part avgiver sin berättelse, skaU han avlägga denna försäkran:

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, atl jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra."

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom om vikten därav.

Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 9§ andra st}'cket, 10 § första stycket, 13 § första stycket. 16 § samt 18 och 19 §§ tillämpas.

Vid förhör under sanningsförsäkran skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 5 och 6§§, 8§ andra stycket samt 14 och 15 §§ tillämpas.

1 brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 24 och 25 §§ tiUämpas i fråga om ersättning till målsägande, som kallats till förhör i aiUedning av åklagarens talan. Detta skall gälla även när någon annan pari än en målsägande eller en tilltalad kallats lill sådant förhör.

Vid tillämpning av de lagrum som anges i första-tredje styckena skall vad som sägs om vittne gälla part eller målsägande sotn inte för talan och vad som sägs om ed gälla sanningsförsäkran.

Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12, 13 eller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part. äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkunnige att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätlen förpliktats alt ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.

Vad nu stadgats om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller tredska som avses i 12 eller 14 § eller uteblir en sakkunnig, sotn kallats till förhör, och vällas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga den sakkunnige att i skäUg omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av den sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge.

Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad skaU gälla även beträffande kostnad som orsakals för staten.

/ stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omständigheter, vara han
grundar sin talan, uppställda efter
sitt sammanhang och, när så lämp
ligen kan ske, i särskilda, med num
mer försedda punkter:

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, om ej denna framgår av vad eljest an-föres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

En ansökan om stämning skall innehålla

1. ett bestämt yrkande.

2. en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas tUl grund för yrkandet,

3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis saml

4. uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.

Har käranden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:

7§

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till grund för sin talan,

2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,

3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis,

4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande och

5. om det finns förutsättningar
för förlikning.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets handlägg-tung.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avge svaromål. / detta skall anges

1. de invändningar om rätte
gångshinder, som svaranden vill
göra;

2. bestämt medgivande eller be
stridande av kärandens yrkande;

3. om kärandens yrkande be-strides, grunden härför med yttrande rörande de omständigheter, vara käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga bevis, som innehavas av honoin.

1. de invändningar om rälte-
gångshinder som svaranden vill
göra,

2. (' vad mån kärandens yrkande
medges eller bestrids,

3. om kärandens yrkande be
strids, grunden för detta med ytt
rande rörande de omständigheter,
som käranden grundar sin talan på,
och med angivande av de omstän
digheter som svaranden vill anföra
samt

4. uppgift om de bevis sotn sva
randen åberopar och om vad som
skaU styrkas med varje bevis.

De skriftliga bevis soi7i åberopas bör ges in samtidigt som svaromålet avges.

Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varie särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig alt på framställning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målel skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

Under förberedelsen skaU parterna var för sig ange de ytterligare omständigheter som de viU anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den män det inte skett tidigare, uppge de bevis som de v/7/ åberopa och vad de v/7/ styrka med varie bevis. Skriftliga bevis som inte redan företetts skall genast framläggas. Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar.

Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vi7/ åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.

Rätten får bestämma atl olika frågor eller delar av målel skall behandlas var för sig vid förberedelsen.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum. så snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kallelse och svaranden i stämningen.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom. Skall part infinna sig personligen, fördägge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, fördägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas vite.

Sammanträde får hållas per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför rätten skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i r'imligt förhållande till betydelsen av att sammanträde hålls inför rätten. Ifråga otn sammanträden som hålls per telefon gäller inte reglerna i denna balk om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro.

Vid första inställelsen skall förberedelsen om möjligt avslutas. Kan del ej ske. skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid. som bestämmes av ratten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.

TiU fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

I mål där förlikning om saken är tillåten skall parterna föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot den som uteblir. Parter som skull infinna sig personligen skall också föreläggas vite.

1 mål där förlikning om saken inte är tillåten skall käranden föreläggas att inställa sig til! ett sammanträde vid påföljd att hans talan i målet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall rätten också förelägga vite. Svaranden skall föreläggas vite.

Avser sammanträdel endast behandhng av rättegångsfrågor, skall parterna i stäUet för förelägganden enligt första och andra styckena föreläggas vite.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätlen, sedan lillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig, lid för huvudförhandlingen. För behandling av rätlegångsfräga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandhng utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 § och tillika parterna samtycka därtill, hällas i förenklad form. Sådan huvudförhandling må äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar frän den dag dä den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett om parterna samtycka, må huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken finnes uppenbar.

Sä snart förberedelsen avslutats skall rätten, om målet inte avgjorts enligt 18 §, bestämma tid för huvudförhandling, om möjligt efter samråd med parterna. Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av målel i övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2§. Sädan huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Om nutntUg förberedelse hålls per telefon, får även huvudförhandling ijörenkkidjörm hållas per telefon i omedelbart samband med förberedelsen.

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2§, må likväl förhandlingen påbörias, om det kan antagas, atl denna enligt 11 § andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tUlika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Instälies huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sakkunnig, sotn kommit tillstädes, om det kan antagas, att han icke utan oskälig kostnad eller .synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt. att samtidigt även annat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Om bevis, som sålunda upptages, gälle i tilllämpliga delar vad om bevis, som upptages ulom huvudförhandlingen, är stadgal.

Föreligger det sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2§, får förhandlingen ändå påbörias, om det kan antas att den enligl 11 § andra stycket kan fortsätta senare utan att ny huvudförhandling behöver hållas och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn lill målels beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandhng och den som skall höras finns tillgänglig.

Huvudförhandlingen skall, ulan annat avbrott än som /?/å föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 9§. .vå-1/7/ möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målel är färdigt //// avgörande. Påböriad huvudförhandling må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efler handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erfordertigl. Uppskjutes liiiviidjörhandlingen. skall den återupptagas, så snarl lämpligen kan ske.

Överstiger, då målet efter en eller flera uppskov återuppuigcs, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej femlon dagar, må huvudförhandlingen fortsättas. 1 annal fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfati-

Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan föranledas av bestämmelserna i I kap. 9 §. oi7\ möjligt fortgå i elt sammanhang lill dess målet är färdigt för avgörande. En påböriad huvudförhandling/å/- uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligl 3 § första stycket, om det efter handläggningens början //(//■ kommit fram någol nyll viktigt skäl eller bevis eller om rätlen annars finner att det är nödvändigt. En uppskjiilen huviidjör-handling skall återupptas sä snarl son} möjligt.

Har en huvudjörhandling uppskjutas en eller flera gånger, får fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovsii-den uppgår till högsi femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling hällas, om det inte med hänsyn

ning att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet Jinner synnerliga skäl atl /■ stället fortsall huvudförhandling hålles. Uppskjutes huvudförhandling som hålles i förenklad form, skall hållas ny huvudförhandling ulan tillämpning av 42 kap. 20 § andra stycket.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 § andra och tredje styckena samt /-?§ sägs; utsattes mål lill fortsatt huvudförhandling, må i stället för föreläggande enligt /0§ andra stycket pari föreläggas all komma tillstädes vid påföljd atl eljest tredskodom må meddelas mol honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

till målets beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling inte eftersatts i väsentlig mån. Uppskjuts en huvudförhandling som hålls i förenklad form. skall alltid ny huvudförhandling hållas ulan tillämpning av 42 kap. 20 § andra stycket.

Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. / Jråga om föreläggande för parterna gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §, Utsätts ett mål lill fortsatt huvudförhandling, /i://- i stället för föreläggande enligl 12 § första stycket en part föreläggas all inställa sig vid påföljd alt annars tredskodom kan komma att meddelas mot honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Möter mol huvudförhandling hinder, som avses i 2 § förslå stycket 4—6, må likväl förhandlingen påbörjas, om del kan antagas, atl denna enligt 11 § andra stycket kan vid senare rätlegångstillfälle fortsättas ulan ny huvudförhandling, och //7///fl uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Instälies huvudförhandlingen, /?7rt rätten dock höra målsägande, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes, om det kan antagas, alt han icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rätlegångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt. att samtidigt även annat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Om bevis.

Föreligger del sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2 § första stycket 4-6,/fl/- förhandlingen ändå påbörias, om del kan antas att den enligt 11 § andra stycket kanjörtsätta senare utan an ny huvudförhandling behöver liållas och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, får rätlen ändå ta upp muntlig bevisning, om del är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandhng och den som skall höras finns tillgänglig.

Otn del är av synnerlig vikt för utredningen. /«/■ även annan handläggning äga rum /' anslutning till bevisupptagning enligt andra stvcket.

Vid förhandlingen skall åklagaren IVamsiälla sill yrkande oc/i den tilltalade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter, vara det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i etl sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden an-föri. Med rättens tillslånd må åklagaren och målsäganden stallo frågor till honom. Därefter må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den lilltalade må skriftlig uppteckning av vad han tidigare anfört

Vid hnviidförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas atl kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall daret-ler utveckla sin talan. Målsäganden 0(7; den tilllatade skall i den mån det behövs beredas lillfälle atl utveckla sin Ullan.

Härefter skall målsäganden ocli den lillialade höras odi toinan bevisning förebringas. Förlinr med målsäganden och den lilltalade hor äga non innan vittneshevisniiig las upp rin-cinde den omständighet som Jörhöret gäller.

Förekommer anledning, att parts närvart) annan part av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse genom att falla parten i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts om pari gälle ock målsägande, även om han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter Jörekallals, skall han erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förekommit.

Rutten får förordna alt skriftliga bevis skall anses upptagna vid hu-vudjörhandlingen utan att de läses upp vid denna. Detta Jår ske endast om parterna medger det. rättens ledamöter tagit del av bevisen och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Bevisning jår vid huvudförhandling tas app per tdejön, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art ocli övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätl. Vid bevisupptagning per telefon gäller inte reglerna I denna balk om kallelser och Jöre-läggonden och om påföljder för utevaro.

av bestämmelserna i I kap. 9 §. såvitt möjligt fortgå i elt sammanhang till dess målel är färdigt //// avgörande. Påböriad huvudförhandling må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen ägt rum enligl 3 § första stycket eller efter handläggningens börian nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits otn nytt viktigt bevis eller rätlen eljest finner det oundgängligen erforderligt. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen kan ske. Är den lilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

das av bestämmelserna i I kap. 9 §. (///( möjligt fortgå i ett sammanhang lill dess mälel är färdigt för avgörande. En påböriad huvudförhandling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligl 3 § förslå stycket, om det efter handläggningens början har kommit fram något nytt vikligt skäl eller bevis eller om rällen annars finner att del är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall återupptas så snarl som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, dä han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om inte på grund av särskilda omständigheter elt längre uppskov är nödvändigt.

Överstiger, då målel efter etl eller flera uppskov återuppiages, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum e/femton dagar, må huvudförhandlingen fortsättas. 1 annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning alt huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet finner synnerliga skäl atl /■ stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.

Har en huvudförhandling iipp-skjutils en eller fiera gånger, får fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden uppgår lill högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att håUa fortsatt huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling inte eftersatts i väsentlig mån.

Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. / fråga om föreläggande gäller vad sotn sägs i 45 kap. 15 §.

Kan saken utredas lillfredssläl-lande. får mälel avgöras trots atl den lilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1, del inte finns anledning all
döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, vill
korlig dom eller skyddslilisyn eller
sådana påföljder i förening, eller

2. den tilltalade, sedan stämning
har delgetts honom, har avvikit el
ler håller sig undan på sådant satt
all han inte kan hämtas lill huvud
förhandlingen.

Kan saken utredas tillfredsställande, tar målet avgöras trots att den lilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inle finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddslilisyn eller sädana påföljder i förening.

2. den lillialade. sedan stämning har delgetts honom, har avvikit eller håller sig undan på sådant sätl alt han inle kan hämtas lill huvudförhandlingen eller

3. den lilltalade lider av sinnes-.sjiikdoin eller sinnesslöhet och hans närvaro på grund därav inte är nödvändig.

I fall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den lillialade tidigare har uiebiivii från ett rätlegångstillfälle för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter det tidigare rättcgängstilllallet iiividgals till au avse ytterligare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns alt döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.

Med de påföljder som anges i andra styckel 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet frän fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.

I fall som avses i andra styckel 2 får målel avgöras även om den tilltalade inle har delgetts kallelse lill förhandlingen.

RätlegångslVågor fär avgöras irois att den lilltalade har uteblivit.

I7§

Om rätten sedan luivudjörhand-lingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, Jårfort-

/ stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade:

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, saml del eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, saml de omständigheter, vara anspråket grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens hehörigfiet. om ej denna framgår av vad eljest an-föres.

Ansökan skall var egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal. med mindre åklagaren beslutat all ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, alt sådant beslut meddelats. Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

En ansökan om sianming skall innehålla uppgifter om

1. den tilltalade,

2. den brottsliga garningen med angivande av lid och plats for dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt del eller de lagrum, som ///■ tillämpliga,

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa saml en utförlig redogörelse for de omständigheter som åberopas lill grund jör anspråket,

4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt

5. sådana omständigheter som
gör rätten behörig, om inte behö
righeten framgår av vad som anförs
i övrigt.

Har målsäganden några önskemål om luir mälel skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant att målsäganden /a/- väcka åtal endast om åklagaren beslulal all inte ålala. skall tillsammans med ansökningen ges in inlyg om atl ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in till sammans med ansökningen.

Vid förberedelsen bör den lilltalade angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen, saml yllra sig över de omständigheter, vara åtalet grundats, och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter var för sig angiva de ytt.';rligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med vaqe särskilt bevis, Skrifdigt bevis, som ej redan föreletts, skall genast framläggas.

Rätlen äge förordna, att skUda frågor eller delar av målel skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, saml yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.

Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de r/7/ styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan företetts, skall genast framläggas.

Rätlen får bestämma all olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.

V'7(/ muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så snart det kan ske. År den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom en vecka från dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud skall första inställelse äga ram inom en månad från dagen för delgivning av beslutet, TiU första inställelsen skall parterna kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skull föreläggas atl komma tillstädes vid påföljd att han eljest förlorar sin rätt att lala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen, fördägge rätlen tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Om inställande av tilltalad, som är häktad, förordne rällen.

Om förberedelse skall .ske vid sammanträde och den tilltalade är häktad, skall sammaturädel hållas inom en vecka frän dagen för hans häktande, om inle längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den lilltalade ålagd reseförbud, skall sammanträdet, hållas inom en månad från dagen för delgivning av beslutet.

Är den tilltalade häktad och skall ett ytterligare sammanträde hållas, skall det ske inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

Nuvarande lydelse F(n-eslagen lyddse Prop. 1986/87:89

II S
Vid första inställelsen skall Jör- Vid sammaniråde tår pnrlerna

beredeisen om möjligt avsliiias. ge in eller läsa upp .skriftliga inla-Kan det ej ske. skidl målet losältas gor eller (indra skriftlign anf(iryrii;l vara tillJör-gängligen päkaUos. Ar den tillla- dcffih- handlag'ningen. lade häktad, skall Jonsan Jörhond-ling äga rum inom en \'ec ka Jrån dagen för föregående summan-Irädes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen fi>r hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov (ir n()dvändigl. Till förlsaii förhandling sko/ii panenui ka//as omedelbart eller genom siirskild kallelse.

Om Jöreläggande för pari gälle vad i 9§ andra och tredje styckena sägs: Jlnnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske ulan sådant Jöreläggande. Rätten äge förordna, atl Jörhereddsen skaU fortsättas genom skriftväxling.

12S
För behandling av rättegängs- Målsäganden skall Jördäggas

Jråga eller dd av saken, som må alt inställa sig lill ett sannnanträde
avgöras särskilt, äge råtlen utsätta vid påjöljd all tum annars förlorar
särskilt sammanträde. Om sudiinl sin rån all föra talan om brottet,
saininaiiträde äge \-(id i 9 oc/i 1/ H Ska// /in/i infinna sig person/igen.
är stadgat motsvarande tillämp- skall rätlen också förelägga vile.
ning; avser sammanträdet beluind- Den tilltalade skall föreläggas vile.
ling av rällegångsfråga. skaf/ dock Rätlen förordnar om inslällandet
i stället för föreläggande, som där av den smn är håklad.
sägs. målsäganden föreläggas vite. Avser sammanträdet endast be-

handling UV ränegångsfrågor. skull målsäganden i stället Jör Jöreläggande enligt första slyckel Jördäggas vite.

I9§
Vid skriftlig förberedelse skall Om det är till fördel för inred-

den lillialade i slämningen Jöreläg-      ningen i målet, bör ratten Jöre sam
gås att till rätten inkomma med      manlråde ellerJörtsall skriftväxling
skriftligt svaromål. Har svaromål      tillslålla parterna   en   förteckning
inkommit, skall det med därvid fo-      över de frågor sam hör tas upp tin
gade   handlingar   delgivas   måls-      der den jörlsatla handläggningen,
äganden. Finnes ytterligare skrift
växling erforderlig, äge rällen för
ordna därom.                                                                                                          44

let I övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka frän dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

Så snarl förberedelsen avslutats. heslämme rällen, sedan tillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig. lid för huvudförhandlingen. För behandling av rätlegångsfräga eller del av saken, som mä avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av må-

Så snart förberedelsen avslutats skall rätten bestämma lid för huvudförhandling, om möjlig! efler samråd med parierna. Hiiviidjör-handUng för handläggning av rälte-gängsfräga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av mälel i övrigt inte liar avslutals.

Har underrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mol domare eller invändning om rällegångshinder och skall ej enligl 7§ därvid förbliva, åligge part, som vill föra talan mot beslutet, atl, om det meddelats vid sammanlräde för förhandling, genasi och eljest inom en vecka frän den dag. då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det. äge parten ej vidare ratt //// talan. Anmäles missnöje. bestämme rätten med hänsyn lill omständigheterna, om talan skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mol dom eller slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

Har en tingsrätt i beslui under rättegången ogillat jav mot domare eller invändning om rättegångs-hinder, skall den pari som vill föra talan mol beslutet anmäla missnöje. Sådan anmälan skall göras yc-nast. om heslutet meddelats vid ett sammanträde, och annars inom en vecka från den dag då parten fick del av hesliitel. Försummar parten detta, har han inte längre rätt alt föra talan mol beslutet. Om en part anmäler missnöje, bestämmer rällen med hansyn till omständigheterna, om talan skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

I vadeinlagan skall vadekiiranden uppgiva:

1. den dom. mol vilken talan föres:

2. grunderna lör vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens domskäl cnligi kärandens mening äro oiiktiga: saml

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

Om prövningstillstånd behövs,
skall kåranden i vadeinlagan ange
de omståiidigheter som han åbero
par lill stöd Jör alt sådant tillslånd
skall nicdde/as.
Käranden skall i vadeinlagan Karanden skall i vadeinlagan

uppgiva de bevis han vill åberopa uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som särskilt bevis. Skriftligl bevis, som ej tidigare förebragts, skall i hu- ej tidigare toiebragls, skall i huvudskritt eller styrkt avskrift fogas vtidskrifi eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden, all vid vadeinlagan. Vill käranden atl förnyal förhör med viitne eller sak- förnyat förhör med viiinc eller sakkunnig eller part under sannings- kunnig eller part skall äga rum eller försäkran skall aga rum eller för- förnyad syn å stället skall hällas, nyad syn å stället skall hållas, skall skall han angiva det i vadeinlagan han angiva del i vadeinlagan jämte jamie skälen därtill. 1 vadeinlagan skälen därtill. 1 vadeinlagan skall skall käranden ock angiva, om han karanden ock angiva, om han vill, vill, alt motparten skall infinna sig all motparten skall infinna sig per- personligen vid huvudförhandling i sonligen vid huvudförhandling i hoviätien. hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt underlecknad av käranden eller hans ombud.

10 a §

Behövs prövningstillstånd, beslutar hovrätten sedan skrijivåxiingen avslutats, om sådant tillstånd skall meddelas. När del finns skäl för det. Jår frågan upptas utan att skriftväxling skett.

I5§=«
Om huvudförhandling åge i öv- I övrigt skall vad som sågs i 1

rigl vad i 1 kap. 9§ samt 43 kap. 1- kap. 9§ samt 43 kap, \-b§§. S§
b och Ii)-f3'•i är stadgat motsva- andra-fjårde styckena och 10-
rande tillämpning: om kallelse lill /■§§ tillämpas i Jråga om huvud-
uppskjuien huvudförhandling och förhandling i hovrätten. Reglerna i
föreläggande för part gälle dock f4 § i detta kapitel skall dock tUiäm-
f4 S i deiia laipilel. pas ifråga om kallelser tiW uppskju-

ten huvudförhandling och föreläggande för parterna.

-' Senaste lydelse 1963: 149,

-" Senasie lydelse 1969:244, 48

1 Om huvudförhandling äge i övrigt vad i I kap, 9 § saml 46 kap. I -5. 7,9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat motsvarande tiUämpning; om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part gälle dock 14 § I delta kaptiel.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna om de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutföras.

Om sådan åtgärd gälle vad i 10-12 §§ i delta kapitel stadgas.

kap.

5§'

I övrigt skall vad som sägs i I kap. 9§ samt 46 kap. \-5§§. 6§ andra sn'ckel, 7-9, 11, 13, 16 och /7§§ tiUämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 14 § i detta kapitel skall dock tillämpas ifråga om kallelser till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för parierna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling,/å/- hovrätten förordna om lämpliga ätgärder för atl målel vid den förhandlingen skall kunna slutföras.

1 fråga om sådana åtgärder gäller io-l2§§ i detta kapitel.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

som avses i 49 kap, 4§ första följd fråga som avses i 49 kap, 4§
styckel 7 eller 9 eller 6§. första stycket 7 eller 9 eller 6§. Ta-

lanfår inte heller föras mot hovrättens beslut att meddela prövningstillstånd.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1988,

2. Genom lagen upphävs lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Den lagen gäller dock fortfarande i mål där ansökan om stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller där rätten, om talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall handläggas som tvistemål.

3. Bestämmelserna i 36 kap. I 8 tredje stycket 3 i deras äldre lydelse gäller fortfarande beträffande den som av militär befattningshavare ålagts disciplinstrafL

4. Äldre bestämmelser om vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om domar som meddelats före ikraftträdandet.

5. Förekommer i lag eller annan författning nägon hänvisning lill en
föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i
stället den bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971: 291), dels att 40 § skall upphöra alt gälla,

dels alt orden "och vite" i rubriken närmast före 38 § skall utgå, dels att 25, 48 och 50 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §'
Rätten får förordna om förhör Rätten får förordna om förhör
med vittne eller sakkunnig. Sådant med vittne eller sakkunnig. Sådant
förhör äger rum vid muntlig för- förhör äger rum vid muntlig för
handling. Förhöret får hållas under handling. Förhöret får hållas under
ed. Om förhör gäller 36 kap. 1-18 ed. Om förhör gäller 36 kap. 1-18
och 20-23 §§ saml 40 kap. 9-11, och 20-23 §§ samt 40 kap. 9-11,
13-16 och 20 §§ rättegångsbalken i 14, 16 och 20 §§ rättegångsbalken i
tillämpliga delar. tUlämpliga delar.

48 §-

Den som för talan i mål fär anlita ombud eller biträde.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eUer är han eljest olämplig, fär rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Rätten fär också förklara honom obehörig att brukas som ombud eller biträde vid rätten antingen för viss tid.eller tills vidare.

' Senaste lydelse 1975: 1298.

- Senaste lydelse 1983: 461. 50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligl andra styckel är advokat, skall anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse.

50 § Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvariigt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten fär även i annat fall vid behov anlita tolk.

Första stycket skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

3 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 9 och 20 §§ rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§'

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sädan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän.

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för värdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller läkarundersökning enligt 21 kap. 11 § föräldrabalken,

' Lydelse enligt prop. 1986/87:86,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

5. ansökningsavgift enligt förordningen (1987:000) om avgifter vid de allmänna domstolarna samt särskild avgift som skall betalas enligl förordningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter,

6. vad som av allmänna medel 6. vad som av allmänna medel utgått / ersättning för översättning utgått i ersättning enligt 4 eller 5§ eller i ersättning enligl 4 eller 5§ lagen (1958:642) om blodunderlagen (1958:642) om blodunder- sökning m. m. vid utredning av fasökning m, m. vid utredning av fa- derskap eller enligt föreskrift i räl-derskap eller enligl föreskrift i rät- tegångsbalken eller 3 § första tegängsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning slyckel nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat som rätten självmant föranstaltat om,

om.

7. bodelningsförrättare som har förordnals av domstol alt verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller atl verkställa sådan bodelning mellan sambor som förrättas av annan anledning än att den ena sambon har avlidit,

8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligl andra styckel 2 anses ej den rättssökandes kostnad för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap.

20 §= Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde lill den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvaralaga sin rätt.

I angelägenhet, som kan antas bli I sådan angelägenhet där tings-
prövad enligt lagen (1974:8) om rätt skall bestå av en lagfaren do-
rättegången I tvistemål om mindre mare enligl I kap. 3 a§ rättegångs-
värden, får biträde förordnas en- /jo/Ae//får biträde förordnas endast
dast om särskilda skäl föreligger om särskilda skäl föreligger med
med hänsyn till sökandens person- hänsyn till sökandens personliga
liga förhållanden eller sakens be- förhållanden eller sakens beskaf-
skaffenhet. 1 ärende om bodelning, fenhet. I ärende om bodelning, som
som inte avser klander, fär biträde inte avser klander, får biträde inte
inte förordnas. förordnas.

När biträde kan förordnas enligl 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Bestämmelserna i 20 § andra styckel i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fråga om angelägenheter som handläggs enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Senasie lydelse 1983: 153, 52

lagsökningslagen (1946:808) skall ha föl-

Härigenom föreskrivs att 32 { jande lydelse.

Nuvarande lydelse

32 i

Hänskjuts mål till rättegång, skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målet anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får det genast utsättas lill huvudförhandling eller, om det skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, till sammanträde enligt den lagen. Har mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför rätlen hänskjutits till rättegäng bör, om ej hinder möter, muntlig förhandling äga rum i omedelbart samband med sammanträdet. 1 så fall gäller i fråga om rättens domförhet vad som föreskrivs i 30 §.

Föreslagen lydelse

Hänskjuts ett mål till rättegäng, skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målet anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, fär det genast utsättas till huvudförhandling. Har ett mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför rätten hänskjutits till rättegång, bör muntlig förhandling om möjligt äga rum i omedelbart samband med sammanträdet. 1 så fall gäller i fråga om rättens domförhet vad som föreskrivs i 30§.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

4a§

I mål angående hyra eller bostadsrätt, där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, gäller 1 kap. 3 a § rättegångsbalken.

13§'

1 annal faslighetsmål än som avses i 3 § andra styckel skall en teknisk ledamot ingå i hovrätten, såvida inle hovrätten finner all medverkan av en sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl föreligger, kan efter hovrättens bestämmande två tekniska ledamöter ingå i hovrätten.

I mål som avses i 3 § andra slyckel får efler hovrättens bestämmande en teknisk ledamot ingå i rätten, om målets beskaffenhet eller något annal särskilt skäl föranleder det.

Vid behandling av frågor om prövningstUlstånd skaU hovrätten bestå av två lagfarna ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988, Lagen gäller inle om talan väckts före ikraftträdandet.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att 3 a§ lagen (1929: 145) om skiljemän skaU ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a§'

Kan tvist mellan näringsidkare Kan en tvist mellan näringsidka-

och konsument prövas av tingsrätt re och konsument prövas av tings-

och rör tvisten vara, tjänst eller an- rält och rör tvisten vara, tjänst eller

nan nyttighet som tiUhandahållits annan nyttighet som tillhandahållits

för huvudsakligen enskilt bruk, får för huvudsakligen enskilt bruk, får

före tvistens uppkomst träffat avtal ett före tvistens uppkomst träffat

att tvist skall hänskjutas till skilje- avtal atl tvist skall hänskjutas till

män ulan förbehåll om rätt för par- skiljemän utan förbehåll om rätt för

terna alt klandra skiljedomen göras parierna atl klandra skiljedomen

gällande endast om tvisteföremå- göras gällande endast om / kap.

lets värde är högre än som anges i 3a§ första stycket rättegångsbal-

1 § lagen (1974:8) om rättegången i ken inte skulle vara tillämpligt vid

tvistemål om mindre värden eller prövning av tvisten i tingsrätt,
hinder enligl 3 § nämnda lag möter
mot lagens tillämpning.

' Senasie lydelse 1984: 134.

' Senaste lydelse 1980:42. 54

Första styckel gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och Prop. 1986/87: 89 försäkringstagare om försäkring som grundas pä kollektivavtal eller som grundas på gruppavial och handhas av företrädare för gruppen och ej heller om annal följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

7 Förslag till

Lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847)

Härigenom föreskrivs att 14 § handräckningslagen (1981:847) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

I4§

Har återvinning sökts mot utslag enligt denna lag, skall rällen förordna om målets fortsatta handläggning.

Stämning skall anses utfärdad ge- Stämning skall anses utfärdad ge-

nom förordnande enligl första nom förordnande enligt första stycket. Kan målet anses tillräck- styckel. Kan målel anses tillräckligt förberett genom den tidigare ligt förberett genom den tidigare handläggningen, fär det genast ut- handläggningen, fär det genast utsättas till nuvudförhandling eller, sättas lill huvudförhandling. om det skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, till sammanträde enligt den lagen.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter återvinning pröva målet, skall detta överlämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter lill den tingsrätt som har överlämnat det. När ett mål har överlämnats, gäller första och andra styckena i fråga om den tingsrätt lill vilken målet har överlämnats.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

1 kap. 2 8' Denna lag tillämpas ej pä

1.    mål som enligl lag får uppta- 1. mäl som enligt lag får upptas
gas endast av viss tingsrätt eller endast av viss tingsrätt eller som
som skall handläggas av tingsrätt i    skall handläggas av tingsrätt i an-
annan sammansättning än som    nan sammansättning än som anges i
anges i rättegångsbalken eller i la-    rättegångsbalken,

gen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2. mäl som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (1987: 000) eller ackordslagen (1970:847),

3. mål om skadestånd i anledning av brott, om lalan föres i samband med älal för brottet,

4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals rätta innebörd.

Lagen skall inte tillämpas på mäl som rör arbetstagare med statligt reglerad anställning eller anställning hos riksdagen, när tvisten gäller

1. fråga som rör tillsättning av tjänst utan atl enbart avse tvist om kollektivavtal.

2. tjänstgöringsskyldighet enligt 5 kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslui i frågan får överklagas hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.

4 kap.
4§

1 protokoll över huvudförhand- I protokoll över huvudförhand
ling behöver e/antecknas///ioga fli' ling behöver inle antecknas berät-
part under sanningsförsäkran eller lelser som lämnas under förhör i
utsaga av vittne eller sakkunnig. bevissyfte.

5 kap.
3 §2

I allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om rättegängen i tvistemål, vari föriikning om saken är tillåten. Därvid skall beträffande rättegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i tingsrätt. I fråga om rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i hovrätt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Lydelse enligl prop. 1986/87: 84 och 90, Ändringen innebär all andra stycket upphävs.

11 Förslag till Prop. 1986/87:89

Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 19 a§ lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19a§'

Nämnd får hälla förhör med vitt- En nämnd får hålla förhör med

ne eller sakkunnig under ed och för- vittne eller sakkunnig under ed och

hör med part under sanningsförsäk- förhör med part under sanningsför-

ran, om part begär det och förhöret säkran, om någon part begär det

är erforderligt för utredningen. Sä- och förhöret är erforderiigt för ut-

danl förhör får dock ej hållas, om redningen. Sådant förhör får dock

bevisningen finnes kunna föras på inle hållas, om nämnden finner atl

annat sätt med avsevärt ringare be- bevisningen kan föras på annal sätt

svär eller kostnad. Om sådant för- med avsevärt mindre besvär eller

hör gäller 36 kap. 1-18 och 20- kostnad. Om sådant förhör gäller 36

22 §§, 37 kap. I -3 oc// 5 §§ saml 40 kap. 1 -18 och 20-22 §§, 37 kap.

kap. l-IO, 12-/5 och 19§§ rätte- 1-3 §§ samt 40 kap. l-IO, 12, 14

gängsbalken i tillämpliga delar. och I9§§ rättegångsbalken i till
lämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I8§'

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning alt lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6§§, 10§ andra styckel, 11§, 13 § första stycket och 14 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Part eller den som medverkar enligl 13 a § kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Senaste lydelse 1984:679. Senasie lydelse 1985:927.

1 fråga om vile som avses i denna 1 fråga om vite som avses i denna

paragraf äger 9 kap. 8 § rättegångs- paragraf gäUer 9 kap. 8 § rätte-balken motsvarande tillämpning. 1 gängsbalken. StäUet för de där angivna beloppen 5000 och 10000 kronor skaU dock gälla 50000 och 100000 kronor.

Den som ej är part och inte heller medverkar enligt 13 a § och som efter kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman för talan liUämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

13 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983: 291)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 53 och 65 §§ vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

13 kap.

53 §

15 Förslag till Prop. 1986/87:89

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs att 59 § miljöskyddslagen (1969: 387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 § Koncessionsnämndens beslut i mäl om miljöskyddsavgift överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vatlenöverdomstol. 1 fråga om sådan talan gäller följande.

Koncessionsnämndens beslut Koncessionsnämndens beslut
som innebär ett avgörande av saken som innebär ett avgörande av saken
överklagas genom vad. Detsamma överklagas genom vad. Delsamma
gäller beslut vari nämnden i sam- gäller beslut vari nämnden i sam
band med avgörande av saken har band med avgörande av saken har
avgjort frågor om kvarstad eller er- avgjort frågor om kvarstad eller er
sättning till en part eller skyldighet sättning till en part eller skyldighet
för en part atl utge ersättning. En för en part att utge ersättning.
siirskild vadeanmälan behövs inte.

Koncessionsnämndens beslut överklagas genom besvär dä nämnden har

1. ogillat invändning om jäv mot en ledamot i nämnden eller invändning
om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ett ombud eller ett biträde,

3. avvisat en ansökan om åläggande av miljöskyddsavgift,

4. avskrivit ett ärende om åläggande av miljöskyddsavgift,

5. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför nämnden och underlåtenhet att iaktta föreläggandet kan medföra en särskild påföljd för honom,

6. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ådömt straff för en förseelse i förfarandet eller ålagt ett vittne eller en sakkunnig att ersätta kostnad som har vållats genom försummelse eller tredska,

7. förordnat angående undersökning av egendom eller annan liknande åtgärd,

8. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet eller

9. utan samband med avgörande av saken utlåtit sig om kvarstad eller ersättning till en part eller skyldighet för en part atl utge ersättning.

Andra beslut får överklagas endast i samband med överklagande av ett beslui som innebär avgörande av saken.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:89

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 januari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen. Gustafsson. Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. S. Andersson, Göransson. Dahl. R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson. Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ett reformerat tingsrättsförfarande

1 Inledning

Ar 1977 tillkallades en kommitté för översyn av reglerna för rättegången vid de allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegängsutred-ningen, Enligl utredningens ursprungliga direktiv (dir 1977:10) skulle översynen i främsta rummet inriktas pä rättegängen vid tingsrätterna. Målet för översynen borde enligt direktiven vara att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhets-krav sattes ät sidan.

Genom tilläggsdirektiv (dir 1977:91, 1981:47) har utredningen sedermera fått i uppdrag bl.a. att utreda frågan om s.k. jourdomstolar bör införas i Sverige samt att göra en allmän översyn av rättegången i hovrätterna och högsta domstolen.

Utredningen (Ledamöter: Landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, länsåklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin, föreståndaren John Thörngren och lantmästaren Lennart Sandberg.) överiämnade ijuli 1982 delbetänkandet (SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken I Processen i tingsrätt. Vidare överlämnade utredningen i februari 1983 delbetänkandet (Ds Ju 1983:1) Processen i överrätt - Några delreformer samt i januari 1984 delbetänkandet (Ds Ju 1984:1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. Betänkandena har remissbehandlats.

Vissa förslag i 1982 års delbetänkande har tillsammans med förslagen i 1983 års delbetänkande lagts till grund för lagstiftning (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152, SFS 1984:131-136). Jag avser nu aft ta upp de återstående frågor rörande lingsrättsprocessen som utredningen behandlat i 1982 års delbetänkande. Frågan om den framtida utformningen av den summariska processen - dvs. lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning - bör dock, som jag strax återkommer till, inte tas upp i detta sammanhang.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfatt
ning av sitt betänkande som bilaga /, dels utredningens förslag till ändring- 62

ar i rättegångsbalken som bilaga 2 och dels en förteckning över remissin- Prop. 1986/87:89 stanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 1902-82).

Jag avser att i detta sammanhang även ta upp en skrivelse frän överbefälhavaren (ÖB) angående de misstänktas räll att ta del av sekretessbelagda uppgifter i mäl om brott mot rikets säkerhet. ÖB:s skrivelse har remissbehandlats. Till protokollet bör fogas dels ÖB:s skrivelse som bilaga 4 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3440-86).

1 detta ärende avser jag dessutom att behandla dels en framstiillning från domstolsverket om ändring av bestämmelserna om tolk och översättning och dels ett från justitieombudsmannen (JO) överlämnat beslut rörande behandlingen av till domstol ingivna inlagor avfattade med punktskrift.

De ändringar i fråga om förfarandel vid de allmänna domstolarna som jag föreslår nu påkallar följdändringar av i huvudsak redaktionell natur i viss annan processräiislig lagstiftning. Vissa sädana ändringar tar jag upp redan nu, medan jag avser att i övrigt återkomma till detta i samband med att jag anmäler frågan om en proposition. De är nämligen av den karaktären att det inte är erforderligt att höra lagrådet.

2 Allnnän motivering 2.1 Allmänna synpunkter

Förfarandet vid de allmänna domstolarna förändrades på ett genomgripande sätt när rättegångsbalken (RB) trädde i kraft är 1948. Den tidigare gällande s.k. muntligt- protokollariska processordningen hade stora brister, bl.a. genom att den ofta medförde långa handläggningslider i målen. Vidare var de äldre reglerna avpassade efter del tidigare gällande systemet med s. k. legal bevisprövning. För atl komma till rätta med de olägenheter som fanns infördes genom RB en processordning som var strikt grundad på principerna om munllighet, omedelbarhet och koncentration. Av dessa principer följde bl.a. att målen enligt del nya systemet skulle avgöras vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling, där bevisningen lades fram och parternas argumentering ägde rum omedelbart inför domstolen. Genom den nya ordningen ville lagstiftaren skapa bättre förutsättningar för den fria bevisprövningen och därmed för materiellt riktiga avgöranden.

Det torde råda en bred enighet om alt man i det stora hela har nått de
syften som låg bakom 1948 års rättegångsreform. RB:s system ger enligt en
allmänt utbredd uppfattning sålunda starka garantier för att domstolamas
avgöranden grundas pä ett gott underlag. Det har emellertid också funnits
olägenheter med den nya processordningen. Strävandena att bryta radikalt
med det äldre systemet medförde att de nya principerna genomfördes med
stor stränghet. Detta ledde i sin tur tiU alt utrymmet för att anpassa
förfarandel till förhållandena i del enskilda målet blev förhållandevis litet. 63

Under årens lopp har en del reformer ägt rum i fråga om olika enskildhe- Prop. 1986/87:89 ler i RB. Totalt sett har balken emellertid ändrats i ganska liten utsträckning. Tanken på en mer samlad översyn av balken har aktualiserats i olika sammanhang under årens lopp, bl.a. med utgångspunkt från de ölägenheter som nyss nämnts. En sådan översyn påböriades emellertid först år 1977, då rätlegångsulredningen (RU) tillsattes.

I utredningens ursprungliga direktiv framhöll föredragande departementschefen bl.a. följande. Utredningen bör sträva efler en ordning som innebär all rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt. En principiell utgångspunkt bör samtidigt vara att rättssäkerheten inte eftersatts. Del är emellertid angelägel alt mål som för parterna är av särskild vikt eller som från allmän synpunkt är väsentliga inte fördröjs därför att resurserna binds av bagatellmål eller formalia som kan avvaras utan att väsentliga intressen träds för när. Förfärandel bör även i fortsättningen vara konstruerat med grundsatserna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, men dessa grundläggande principer måste vägas samman med de krav som processekonomi, praktiska hänsyn och hushållning med rättsväsendets resurser ställer. Ledstjärnan för reformarbetet bör vara att förfarandel skall präglas av ett ökat hänsynstagande lill hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda målet. Samtidigt måste dock rättegångens förlopp kunna förutses av parterna.

Som jag nyss nämnde lade utredningen fram resultatet av sina överväganden i 1982 års delbetänkande. I detta tog utredningen upp inte bara reglerna i RB, utan gjorde även - vilket förutsattes i direktiven — en utvärdering av den särskilda förfarandelagen för tvister om små belopp, lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmälslagen). Vidare kom utredningen in på frågor om den summariska processen enligt lagsökningslagen (1946:808) och handräckningslagen (1981:847) och om förhållandet mellan denna process och den vanliga Ivistemålsproces-sen. Även förfarandel enligl lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden - i det följande kallad ärendelagen — behandlas i belänkandet.

Utredningen konstaterar i betänkandet att utvecklingen efter RB:s tillkomst karakteriseras av att behovet av ändringar i processordningen — på såväl tvistemåls- som brottmålsområdel — tillgodosells genom processrättslig reglering utanför den egentliga RB-processens ram. Dels har vissa grupper av mål och ärenden kommit atl handläggas vid andra organ än allmänna domstolar, t.ex. vid hyresnämnder och arrendenämnder, aUmänna reklamationsnämnden och marknadsdomstolen saml - på brottmålssidan — hos polis- och åklagarmyndigheter. Och dels har mänga av de mältyper som del fortfarande ankommer på de allmänna domstolarna att handlägga kommit atl följa särskilda processuella regler vid sidan av RB. Exempel på detta är de familjerältsliga målen och sådana tvistemål som rör värden under ett halvt basbelopp.

Det sagda har lett utredningen tiU den uppfattningen att samhällsutveck
lingen har medfört ett behov av enklare former för alt lösa tvister och för
att beivra brott än dem RB kan erbjuda. Man konstaterar också att i fråga
om de mäl som handläggs enligt RB:s regler framstår förfarandet i flera 64

hänseenden som onödigt formaliserai och tungrott. Vidare konstaterar Prop. 1986/87:89 man att gränserna mellan olika former för domstolsprocess inle alltid dragils pä eli rationellt sätt och att valet av processform inte sällan är svårt för parterna, vilket visar sig i att man väljer en olämplig processform. Utredningen kommer ocksä fram lill atl samordningen mellan de skilda processformerna stundom är bristfällig.

För att komma till rätta med de här olägenheterna föreslår utredningen att de olika typer av handläggning i tingsrätt som nu finns - alltså förfarandena enligt RB, småmälslagen, lagsökningslagen, handräckningslagen och ärendelagen - delvis smälts samman och att all lagreglering av förfarandet i tingsrätt samlas i RB. Samtidigt görs enligt förslagel förfarandereglerna så flexibla att de enligt utredningen lämpar sig för alla typer av mål och ärenden som nu handläggs vid tingsrätterna. Frågan om även måltyper som för närvarande handläggs utanför tingsrätterna kan återföras till dessa avser utredningen att återkomma lill i ett senare betänkande.

Utredningen föreslår även i övrigt ett stort antal förändringar i RB som syftar till alt skapa ett effektivare förfarande.

Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva till stora delar av utredningens förslag. Tanken på en långtgående sammansmältning av olika processformer har dock väckt kritik, särskilt från domslolshåll. Även i övrigt har kritik riktats mot förslaget i olika enskildheter.

Innan jag går närmare in på utredningens förslag och på remisskritiken skall jag beröra några mer övergripande frågor om uppbyggnaden av det svenska domsiolssystemet och om hur utredningen enligt min mening löst sin uppgift att med bibehållande av RB:s grundläggande principer skapa ett modernare domstolsförfarande.

Det svenska domstolssystemet har genomgått en omfattande utveckling sedan RB trädde i kraft. Den mest tydliga och kanske viktigaste tendensen är tillkomsten av olika former av specialförfaranden vid sidan av RB. Som utredningen säger kan bidragande orsaker till denna utveckling vara dels behovet av ett smidigare och mindre kostsamt förfarande än det RB kan erbjuda och dels behovet av att till domstolen knyta experter av olika slag som ledamöter, någol som - om man bortser frän de s.k. eko- brottmålen - inte är möjligt enligt RB.

Förekomsten av olika specialförfaranden har emellertid nackdelar av både principiell och praktisk natur. Bl.a. kan de domare som är verksamma inom ett specialområde lätt tappa överblicken över det juridiska fältet, vilket kan medföra atl rättsutvecklingen inom ett visst område på etl icke önskvärt sätt avlägsnar sig från utvecklingen på andra områden. Vidare kan de allmänna domstolarna på sikt komma all utarmas på mäl av mer kvalificerat slag och därigenom få sämre kompetens att utföra sina uppgifter. Bland nackdelar av mer praktisk natur kan nämnas problem med gränsdragningen mellan olika organs kompetensområden samt problem i fråga om organisation, rekrytering och utbildning.

Principiella frågor rörande rättskipningens organisation har nyligen be
handlats i riksdagen (se JuU 1985/86:28). Riksdagen har därvid ställt sig
negativ till en vitlulseende översyn av domstolsorganisationen i syfte bl.a.
atl nedbringa antalet specialförfaranden. Riksdagen har i det sammanhang- 65

5 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

et bl.a. hänvisat till pågående utredningsarbete från rättegångsutredning- Prop. 1986/87:89 ens sida. Utan att gå närmare in på vad riksdagen sålunda uttalat vill jag här bara konstatera atl den fråga jag i dag tar upp gäller utformningen av tingsrättsförfarandet med tanke främst på de målgrupper som för närvarande handläggs av tingsrätterna.

Utredningens förslag i fråga om tingsrältsprocessen innebär enligl min mening en välbehövlig uppmjukning av den för närvarande ganska stelbenta och detaljreglerade processordningen för tingsrätterna. I förslagel bibehålls många av de grundläggande inslagen i den nuvarande processen, men med de reformer som föreslås - bl.a. ökad användning av skriftlig handläggningsform - bör det i och för sig inte möta något hinder att föra in flera specialförfaranden under RB:s regler. Frågan om att överföra specialförfaranden utanför tingsrätterna till dessa bör dock anstå till dess frågan om expertmedverkan vid de allmänna domstolarna har lösts. Somjag nyss nämnde överväger utredningen för närvarande denna fråga.

När man överväger frågan om tingsrättsförfarandels utformning är det enligl min mening mest fruktbart alt som utredningen gjort försöka anlägga en helhetssyn på verksamheten vid tingsrätterna och alltså ha i blickfältet alla de mål och ärenden som handläggs där, således även den summariska processen och förfarandet enligl ärendelagen. En självklar utgångspunkt måste vara atl olika målgrupper i möjligaste män skall följa samma handläggningsregler och alt särlagstiftning inte skall förekomma annat än om det är sakligt motiverat. Vid denna bedömning måste man bl.a. la hänsyn till de olika ändamål som olika former av domstolsprocess syftar till. När det gäller den summariska processen har jag kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning kräver ytterligare förberedelsearbete och att frågan om utformningen av processordningen i denna del inte lämpligen bör tas upp nu. Som jag kommer att utveckla längre fram bör det emellertid inte vara någon avgörande nackdel med en sädan uppdelning av reformarbetet. När det gäller utformningen av tingsrätlsförfarandet i tvistemål och brottmål enligt RB har utredningen enligt min mening i stort setl lyckats väl med sin uppgift alt anpassa rättegängen till de krav dagens samhälle ställer. Förslagel innebär som jag ser del att man inom ramen för de bärande principerna om omedelbarhet, munllighet och koncentration i allt väsentligt tillgodoser önskemålen om att i högre grad än nu kunna anpassa förfarandet till förhållandena i det enskilda målet. Flera av utredningens förslag bör ocksä leda lill att kostnaderna för förfarandet i många fall kan minskas för såväl det allmänna som för parterna. Jag kan mot denna bakgrund i mångt och mycket ansluta mig till vad som föresläs. Pä flera punkter kommer jag emellertid att föreslå lösningar som helt eller delvis avviker från dem som utredningen kommit fram till. Jag vill också nämna att några frågor som utredningen tagit upp är av sädan karaktär atl de lämpligen bör övervägas först i samband med frågor rörande överrätls-processen. Ett exempel är frågan om möjlighet för domstol att underiåla avvisning trots att rättegångshinder föreligger.

1 det följande tar jag först upp vissa grundläggande frågor om tvistemåls
processen, däribland frågan om en integration mellan olika processformer
(avsnitt 2.2), därefter några principiella frågor rörande brottmålsförfaran- 66

det (avsnitt 2.3) och sedan ytteriigare nägra frågor av mer allmän karaktär Prop. 1986/87:89 (avsnitt 2.4). En hel del spörsmål av förhållandevis mindre principiell räckvidd kommer däremot att las upp först i anslutning lill specialmoliveringen (avsnitt 5).

2.2 Tvistemålsprocessen

2.2.1 Inledande synpunkter

När det gäller tvislemålshanteringen vid de allmänna domstolarna skiljer man i dag mellan summarisk process och egentlig ivistemålsprocess. Den summariska processen har som främsta uppgift att på ett enkelt, snabbt och billigt sätt fä till stånd en exekutionstitel i fall där del inte föreligger någon tvist mellan parterna rörande anspråkets riklighet. Inom den egentliga tvistemälsprocessen skall däremot lösas verkliga tvister mellan parterna.

Det finns för närvarande tre olika former av summarisk process, nämligen lagsökningsprocessen, betalningsföreläggandeprocessen och handräckningsprocessen. Bestämmelser om lagsökning och belalningsföreläg-gande finns i lagsökningslagen (1946:808), medan handräckningsinstitutet regleras i handräckningslagen (1981:847).

Del finns ocksä olika former av egentlig tvistemålsprocess, först och främst naturligtvis den s.k. ordinära tvistemälsprocessen enligt RB. 1 denna handläggs såväl mäl där förlikning om saken är tilläten (dispositiva mål) som mål där sådan förlikning inte är tillålen (indispositiva mål). Dispositiva tvister som rör värden under ett halvt basbelopp (för närvarande 11 650 kr) följer i stället smämälslagens regler. Frågor av ivistemålsna-tur - främst inom det indisposiliva området - kan även hanteras enligt ärendelagen.

Som jag tidigare nämnt har RU föreslagit en genomgripande sammansmältning av olika processformer som är hänförliga till ivistemålsområdel. 1 fråga om de summariska processformernas inbördes relation föreslär RU att de tre nuvarande formerna görs till föremål för en gemensam reglering. RU menar vidare att syftet med smämälslagens handläggningsregler i huvudsak kan tillgodoses inom ramen för en allmän uppmjukning av RB:s regler för ordinära tvistemål. Särskilda regler för tvistemål om små värden skulle därför i fortsättningen inle vara nödvändiga. RU anser vidare all de frågor som för närvarande handläggs enligt ärendelagen (de s.k. domstolsärendena) kan handläggas i en flexibel tvistemälsprocess med bl.a. möjlighet till helt skriftlig behandling. RU föreslär därför atl ärendelagen skall upphävas.

I fråga om förhållandel mellan den summariska processen och den
egentliga tvistemälsprocessen menar RU att nuvarande ordning inle är
tillfredsställande. Bl.a, sägs att en del mäl som borde ha gätl till summa
risk process i stället hamnar i den både för parterna och samhället dyrare
tvistemälsprocessen. Vidare sägs alt den summariska processen i många
fall inle skapar elt tillräckligt bra underlag för en eventuellt påföljande
tvistemålsprocess. Mot denna bakgrund föreslår RU att domstolarna 67

själva får ett starkare inflytande än i dag över frågan om elt mål skall handläggas i summarisk eller ordinär process och att kraven pä parterna skärps för alt de skall få till stånd en övergång från summarisk process lill ordinär process.

När det gäller remissinstansernas inställning till utredningens förslag i dessa delar kan man grovt sett säga att förslagen om att integrera de tre summariska processformerna inbördes och om att slå samman RB:s och smämälslagens handläggningsregler har fått ett över lag positivt mottagande. Betydligt mer negativa reaktioner har mött förslagen i fråga om förhållandel mellan summarisk och ordinär process och om ärendelagens upphävande.

Somjag tidigare har varit inne på är det enligt min mening en självklarhet atl tvislemålshanteringen vid de allmänna domstolarna inte bör vara uppdelad i olika grupper av mäl och ärenden, eller att skillnader bör upprätthållas mellan olika sädana grupper, i annan utsträckning än som är sakligt motiverat. I vad mån så är fallet kan inle bedömas generellt, utan fär avgöras efter en genomgäng av de skäl som talar för och emot en integration av olika tvistemålsformer. Jag skall i det följande först gå in på förhällandet mellan de olika formerna för egentlig tvistemälsprocess (avsnitt 2.2.2). Efter att ha uppehållit mig vid frågan om hur den egentliga tvistemälsprocessen bör utformas (avsnitt 2.2.3) går jag sedan in på den summariska processen och dess förhållande till den egentliga tvistemålsprocessen (avsnitt 2.2.4). Domstolsärendenas koppling lill tvistemåls-processen behandlar jag i avsnitt 2.2.5.

Prop. 1986/87:89

inte sällan uppgår till belopp som kan te sig höga i förhällande till vad Prop. 1986/87:89 rättegången gäller.

För att råda bot på dessa nackdelar såvitt avser tvister om mindre värden tillskapades under första hälften av 1970-talet ett särskilt domstols-förfarande för lösande av sädana tvister. Förfarandet, som regleras i småmälslagen, började tillämpas den 1 juli 1974.

Småmålsförfarandet syftar främst till att hålla parternas och samhällets kostnader för rättegängen i tvister om små värden på en rimlig nivå. Själva förfarandet är förhållandevis smidigt och informellt. Domaren skall kunna lägga upp rättegången pä det sätt som ställer sig enklast i del enskilda fallet och så atl parterna skall kunna klara processföringen utan hjälp av juridiskt skolade biträden. Parternas kostnadsansvar blir överblickbart bl.a. genom att kostnader för ombud eller biträde inte är ersättningsgilla som rättegångskostnader. Det biträdesbehov som kan finnas kompenseras delvis genom att domstolen åläggs en mer aktiv processledning än i mål som handläggs enligt RB. Genom atl förfarandet är utformat så atl biträdesbehov i princip inte skall föreligga, kan samhället också ställa upp betydligt strängare förulsällningar för att en part skall få rättshjälp med bilrädesför-ordnande. Härigenom har man avsevärt kunnat begränsa samhällets kostnader för rättshjälp i tvister om smäbelopp.

RU menar att småmålen handläggningsmässigt bör kunna följa samma regler som de övriga dispositiva tvistemålen om RB:s regler görs tillräckligt flexibla. Eftersom RU anser sig ha konstruerat ett sådant mer flexibelt förfarande bl.a. på grundval av erfarenheterna från småmälslagen menar utredningen att de särskilda förfarandereglerna för småmål kan upphävas och alla mål följa det föreslagna förfarandet enligt RB. Den särskilda kostnadsregeln för småmål har utredningen bedömt ha sädana nackdelar atl den bör avskaffas. I stället bör enligt RU en särskild kostnadsregel för konsumenttvister (mål mellan näringsidkare och konsumenter) införas. Den särskilda regeln om endomarsammansättning i småmål föresläs upphävd, liksom regeln om fullföljdsbegränsningar till hovrätt i mål om små värden.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till tanken på att tvisiemälsreglerna i RB görs mer flexibla med utgångspunkt bl.a. från erfarenheterna av småmälslagen och att småmålen därvid fortsättningsvis får följa samma regler som ordinära tvistemål. Däremot har man från flera häll - bl.a. flera domstolar - ställt sig avvisande till tanken pä att de särskilda kostnadsreglerna tas bort i mäl om mindre värden, liksom till att endomarförfarandet och fullföljdsbegränsningarna las bort.

Grundläggande för frågan om det särskilda domstolsförfarandet i mål om mindre värden är hur man bör se på rätiegångskostnadsfrågan. Jag kommer därför att först gå närmare in pä den.

Det är naturiigtvis viktigt för allmänhetens tilltro till det rättsliga syste
met att delta är sä utformat att människor inte avskräcks från att gä till
domstol med krav eller tvister som de upplever som befogade. För alt
detta skall uppnås i frågor som rör mindre värden är det till stor fördel om
man kan utforma förfarandet så all den rättssökande kan föra sin talan
själv och utan att riskera att drabbas av ett ansvar för rättegångskostnader 69

- egna eller motpartens - som inte står i rimligt förhållande till del som Prop. 1986/87:89 tvisten gäller. Från den synpunkten kan jag ställa mig bakom de tankar som låg till grund för småmälslagen.

Samtidigt måste man emellertid ha klart för sig att det i många fall är en fördel för en person, som själv inte är juridiskt kunnig, att tala med en advokat eller någon annan jurist innan han själv väcker talan vid domstol eller bestämmer sig för hur han skall ställa sig till ett av motparten framställt krav. Även om man ålägger domstolen en längre gående materiell processledning och förprocessuell rådgivning när käranden inte företräds av advokat, kan en sädan verksamhet från domstolens sida inte ersätta den vägledning en advokat kan ge före en process. Jag tänker då särskilt pä den situationen att den rättssökande visserligen själv anser sig ha ett befogat anspråk, men detta av någol skäl - t.ex. bristande juridisk hållbarhet eller bevissvårigheter - är utsiktslöst atl driva i en domsiolsprocess. En person utan juridiska kunskaper kan ha svårt att bedöma sin situation i detta hänseende, och resultatet kan bli atl en domstolsprocess öppnas helt i onödan. Sådant kan undvikas genom att en advokat avråder från process i sädana fall. Vidare torde möjligheterna till förlikning på det förproces-suella stadiet i allmänhet vara större, om parten företräds av en advokat.

Smämälslagens rättegångskostnadsregler är uppbyggda så att den part som vinner processen fär ersättning av den förlorande för s.k. rådgivning enligt rätlshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle (högst en timme) för varje instans, men däremot inte för andra kostnader för ombud eller biträde som den vinnande parten har haft. Detta system tillgodoser förhållandevis väl de synpunkter på kostnadsfrågan som jag redogjort för nyss. Parlen har alltså möjlighet att få ersättning för de kostnader som uppkommer när han vänder sig till en advokat för att få råd huruvida det lönar sig alt väcka talan och hur talan i stora drag bör läggas upp. Själva processföringen inför domstolen får parlen däremot sköta på egen hand; skulle man återinföra en rält lill ersättning för ombuds- eller bilrädeskoslnader i detta hänseende, skulle kostnadsansvaret för tvister om små värden snarl bli lika svårt att förutse som före smämälslagens tillkomst. Detta skulle i praktiken medföra en försämring för vanliga människors möjligheter att gå in i en domstolsprocess för atl försvara sina rättmätiga intressen.

Smämälslagens koslnadsregler har emellertid vissa andra nackdelar. Näringsidkare som inte har möjlighet atl få ersättning för ombudskostnader tvingas inställa sig personligen eller genom ställföreträdare, vilket medför kostnader som kanske inte slår i rimligt förhällande till det tvisten gäller. Detta utnyttjas ibland av mindre nogräknade gäldenärer för att tilltvinga sig en förmånlig uppgörelse utom rätta. Det är inte klarlagt hur omfattande ett sådant missbruk är. Atl det förekommer är emellertid ställt ulom allt tvivel.

Det har också sagts att en del enskilda inte vägar uppträda i domstol utan biträde av advokat och att syftet med småmälslagen, såvitt avser dessa människor, därför inte uppfyllts.

RU har föreslagit en ny kostnadsregel som ersättning för den nuvarande
i småmälslagen. Syftet sägs vara att behålla möjligheten för enskilda män
niskor att föra befogade anspråk lill domstol utan oberäkneliga kostnads- 70

risker och samtidigt att eliminera de nackdelärsom är förbundna med den Prop. 1986/87:89 nuvarande regleringen. Enligt den föreslagna regeln skall parternas rätte-gängskostnader kvittas i konsumentlvister (tvister mellan en konsument och en näringsidkare rörande eri vara eller en tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk), där konsumenten visseriigen förlorar målet men hafl skälig anledning atl fä tvisten prövad av domstol.

Remissinstansernas reaktion på den föreslagna koslnadsregeln har varil blandad. Somliga tillstyrker regeln, andra menar att den skapar tillämpningsproblem, ytterligare några menar att den träffar även fall där en kvittning av rätlegängskostnaderna inte är sakligt befogad.

Jag kan förstå utredningens tanke med den föreslagna regeln men är ändå skeptisk. Såvitt jag kan se skulle nämligen den enskilde som vill öppna en process om ett mindre värde i flera situationer komma i ett sämre läge än i dag. Förutsättningen för mitt resonemang är då att man -huvudsakligen av statsfinansiella skäl - inte heller i fortsättningen kan räkna med att rättshjälp med biträdesförordnande kan beviljas för tvister om mindre värden. Om RU:s förslag skulle genomföras måste den enskilde alllid räkna med att motparten företräds av ett juridiskt skolat ombud och att han kan bli skyldig att belala kostnaderna för delta ombud om han förlorar målet - i tvist mot en näringsidkare dock endast om han inte hade skälig anledning atl gå till domstol. Detta medför en ökad press på den enskilde att - för att bli jämbördig med motparten - själv skaffa ett juridiskt skolat ombud. Detta ombud får han betala själv, och ersättning av motparten för den kostnaden får han endast om han vinner processen. När det gäller tvister om mindre belopp förefaller det mig ganska klart att en privatperson i allmänhet är beredd att ta en sådan koslnadsrisk endast om han är nästan helt säker pä att vinna en process. Samtidigt är det naturligtvis, som RU påpekat, just i den typen av enkla mål som behovet av rättsligt biträde typiskt sett är minst.

Som ofta påpekas har huvudregeln i 18 kap. I § RB om den förlorande parlens ansvar för vinnande parts kostnader en viktig funktion på det sättet att den avhåller från obefogade processer. Denna funktion skulle en sädan regel givelvis också få i de tvister om små belopp som jag nu diskuterar. Som jag ser det skulle emellertid den processavhällande effekten av all återinföra RB:s nuvarande koslnadsregler i mål om mindre värden lätt kunna bli alltför stark: endast den privatperson som är helt säker på att vinna vägar sig in i en process. Och det resonemanget håller streck även om man vid sidan av en återgång till RB:s koslnadsregler inför en särskild konsumentkostnadsregel av den typ som RU föreslär. Risken att behöva slå för sina egna ombudskostnader, vilka lätt går upp till ganska stora belopp, torde i många fall vara tiUräckligl avhällande.

Härtill kommer vissa andra invändningar som kan riktas mot RU:s regel.
Regeln bygger på den generella obalans i fråga om kosinadskänslighet som
råder mellan konsumentsidan och näringsidkarsidan lill näringsikdarens
fördel i konsumenttvister. Näringsidkaren har i allmänhet större ekono
miska resurser än konsumenten och hans rättegångskostnader är en av
dragsgill kostnad i rörelsen, medan konsumenten så all säga processar med
beskattade medel. Regeln kommer emellertid att slå lill även i de fall där 71

dessa förhållanden rent faktiskt inte föreligger, t.ex. dåren näringsidkare i Prop. 1986/87:89 små omständigheter processar mol en förmögen konsument. Vidare kan svårigheterna att fastställa i vad män det förelegat skälig anledning till process leda till bristande förutsebarhet för parterna och tillämpningssvårigheier för domstolarna.

Det sagda har lett mig fram till uppfattningen atl man svårligen kan avvara nägon form av begränsning av rätten till ersättning för rättegångskostnader i mål om små värden. Samtidigt lider den av RU föreslagna ersättningsregeln av vissa brister. Andra lösningar av den typ som skisserats i en reservation till utredningens betänkande (se SOU 1982:26 s. 606) och som går ut pä att rällen lill ersättning för ombudsarvode begränsas efter någon form av taxa kommer också - bl.a. med hänsyn lill målens skiftande beskaffenhet - att leda till otillfredsställande resultat i många fall. Under dessa förhållanden är man enligt min mening hänvisad till att ha kvar en kostnadsregel av i princip det innehåll som finns i småmälslagen i dag, lät vara alt man kan diskutera om det bör dras en sä skarp gräns beroende på tvisteföremälets värde som för närvarande. Jag återkommer strax till den frågan. För att stävja del missbruk av regeln som förekommer för närvarande förordar jag en uppmjukning på sä sätt att vissa möjligheter lill ersättning utöver normalreglerna öppnas i sådana fall där den förlorande parten gjort sig skyldig lill rättegångsmissbruk. Jag återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 2.4.6). Jag lar i det sammanhanget också upp andra frågor rörande rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna. Vidare kan, som påpekats under remissbehandlingen, risken för rätie-gångsmissbruk minskas genom bättre processuella sanktioner mol försumliga parter. En del sådana har införts redan den I juli 1984. Andra kommer jag att ta upp i det följande.

En ytterligare fråga av principiell natur som väcks när man har att la ställning till om småmälslagen bör integreras med processen enligt RB är om man också i fortsättningen bör hushålla med domstolarnas resurser i mål om mindre värden eller om dessa mål därvidlag bör följa samma regler som övriga dispositiva tvistemål. Vad jag syftar på är dels regeln om obligatorisk endomarhandläggning i småmål och dels regeln om att ett småmål inte prövas i sak av hovrätten efter överklagande, om inte hovrätten meddelar prövningstillsländ.

När det gäller frågan om tingsrätternas domförhet har RU inle föreslagit någon särskild regel för mål om små värden. Man har i stället förordat att alla tvistemål som enligt rättens bedömning är av enkel beskaffenhet alltid skall handläggas inför endast en enda domare oavsett tvisteföremälets värde och oavsett parternas inställning i domförhetsfrågan.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. De kritiska rösterna anför bl.a. att den föreslagna ordningen skapar tillämpningssvårigheier och att ett obligatoriskt endomarförfarande i mål om mindre värden är nödvändigt av statsfinansiella skäl.

Tanken med att elt mål skall avgöras av fler juristdomare än en är
givetvis att avgörandet på det sättet generellt sett blir säkrare än om endast
en juristdomare deltar. Del råder en bred enighet om all endast de mest
kvalificerade fallen behöver fler domare än en; det bör i det sammanhanget 72

erinras om atl för närvarande långt över 90 % av alla tvistemål avgörs av Prop. 1986/87:89 ensamdomare. När del gäller frågan om man bör öppna möjlighet till flerdomarhandläggning i mål om mindre värden kan man å ena sidan konstatera att det givetvis inte finns några garantier för atl sådana mål alltid är av enkel beskaffenhet. Å andra sidan kan det enligl min mening knappast framstå som rimligt att man ställer rättsväsendets mest kvalificerade sammansättning på tingsrättsnivä till förfogande i mål som trots allt måste uppfattas som förhållandevis bagatellartade. Detta skulle också framstå som inkonsekvenl i förhållande till den restriktiva hållningen i fråga om rättshjälpsbiträde i småmål. Såvitt jag vet har det heller inte framförts nägon kritik från rättssäkerhetssynpunkt mol den nuvarande domförhetsregeln i småmälslagen.

Genom en reform är 1983 (se prop. 1983/84:78) vidgades möjligheterna för tingsrätterna att med en enda domare avgöra tvistemål som följer RB:s regler. Sädana mäl kan numera alltid avgöras av endast en domare, om det är tillräckligt med hänsyn till målels beskaffenhet och om parierna samtycker till del. Däremot genomfördes inte någon ändring i fråga om tingsrätternas möjligheter att handlägga mäl inför ensamdomare mot parternas vilja. 1 denna del förutskickades (prop. s. 25) atl RU:s överväganden i fråga om bl.a. möjligheterna till återförvisning från högre till lägre rätt borde avvaktas. Enligl vad jag har erfarit överväger RU även andra frågor om tingsrätternas sammansättning i olika typer av mål. Under sådana omständigheter och med hänsyn till den grundinställning jag låtit framskymta i det föregående finns del enligt min uppfattning ingen anledning alt nu föreslå några ändringar i fråga om tingsrätts domförhet i mäl om mindre värden. Oavsett vad som i övrigt görs med småmälslagen bör tills vidare den nuvarande domförhetsregeln behållas för sädana mål.

Den nuvarande regeln i småmälslagen om att prövningstUlstånd behövs för alt etl mål, efter överklagande av tingsrättens dom, skall komma under hovrättens prövning i sak har främst två syften. Dels skall parternas kostnader och besvär för tvister om mindre värden hällas på en rimlig nivå, dels skall samhällets insatser för att lösa sådana tvister inle bli oskäligt stora.

RU synes (SOU 1982:26 s. 332) utgå frän att de särskilda fullföljdsreg-lerna i småmälslagen bör upphävas och att alla dispositiva tvistemål tills vidare - i avvaktan på en mer generell reform grundad pä utredningens fortsatta arbete - bör följa samma regler, vilket bl.a. skulle innebära all del aldrig blir akiuelli med dispensprövning i småmål i hovrätt. De remissinstanser som tagit upp denna fråga har i allmänhet anfört all fullföljdsbegränsningarna i småmål, oavsett vad som händer med småmälslagen i övrigt, bör vara kvar tills vidare.

De syften som låg bakom smämälslagens dispensprövningsregel - att
begränsa parternas och det allmännas kostnader för lösning av tvister om
mindre värden - har givetvis i hög grad bärkraft även i dag. Med tanke på
detta och på att RU för närvarande sysslar med frågan om dispensregler
och andra fullföljdsbegränsningar ur etl vidare perspektiv finns det enligt
min mening inte anledning att upphäva dispenssystemet för de nuvarande
småmålen. 73

Jag har alltså kommit fram lill all man för mål om mindre värden bör ha Prop. 1986/87:89 kvar en rättegängskostnadsregel, en regel om endomarkompetens och en regel om prövningstillstånd till hovrätt av ungefär samma slag som för närvarande gäller enligt småmälslagen. I dessa tre hänseenden knyter sig behovet av en särreglering till just det faktum att mälel rör ett mindre värde. Det gäller alltså atl hålla nere parternas och det allmännas kostnader på en nivå som är rimlig i förhällande till tvisteföremälets värde. Med hänsyn lill detta kan jag inte finna del ologiskl eller i övrigl olämpligl atl knyta reglernas verkningsområde lill en beloppsgräns. I själva verket är detta — som påpekats i en reservation till utredningens betänkande och i flera remissvar - den enda praktiskt framkomliga vägen att avgränsa området i just dessa sammanhang; jag återkommer strax till övriga handläggningsregler. Att det i några enstaka fall kan uppstå vissa oönskade tröskeleffekter är något man under sådana förhållanden måste godta. Sådana effekter har för övrigt i praktiken inte alls den omfattningen all de kan ses som nägot besvärande problem.

När det gäller frågan var beloppsgränsen skall dras kan man möjligen — som några remissinstanser varit inne på - överväga om inte gränsen för rätt till ersättning för ombudsarvode borde dras lägre än vid tvister rörande ett halvt basbelopp. Med hänsyn till regelns koppling till reglerna i rättshjälpslagen om möjlighet till rättshjälp med biträdesförordnande har jag stannat för atl nägon ändring av gränsen i detta hänseende inte bör komma i fråga. Inte heller när del gäller endomarhandläggning och fulU'öljdsbe-gränsning ser jag någon anledning alt ändra pä beloppsgränsen.

Jag går så in på frågan i vad mån det i övrigt finns skäl alt behälla några särskilda handläggningsregler för mål om mindre värden. Svaret på den frågan blir enligt min mening avgörande för om småmälslagen skall behällas eller ej.

Rättegången enligt småmälslagen skiljer sig från rättegången i tvistemål enligl RB främst sä till vida som den är i vissa grundläggande hänseenden mindre reglerad. Domaren har enligt småmälslagen förhållandevis stor frihet att anpassa rättegången till målets beskaffenhet. Det gäller framför allt avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning och frågan vad som skall vara processmaterial vid målets avgörande. Domaren bestämmer ganska fritt i vad mån muntliga inslag skall ingå i rättegängen, och man har inte RB:s strikta uppdelning i förberedelse och huvudförhandling. Till grund för rättens dom fär ligga inte bara det som sagts vid det sista sammanträdet (som enligt RB) utan även det som i övrigt tillförts målet, l.ex. i inlagor från parterna.

Vidare åläggs domaren enligt småmälslagen en längre gående processledning än enligt RB. Han skall vara mer aktiv för all hjälpa parterna att formulera yrkanden och grunder, och han skall aktivt försöka få parterna att förlikas.

Det finns också ett antal ytterligare särregler i småmålsprocessen. En av de mer betydelsefulla är möjligheten att meddela tredskodom om svaranden underlåter att yttra sig över käromålet.

RU har föreslagit att alla handläggningsregler för småmål upphävs och
att alla dispositiva tvistemål fär följa i princip samma regelsystem. Förslå- 74

get har i denna del i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Som jag tidigare har varil inne pä anser jag det välmotiverat att RB:s Prop. 1986/87:89 handläggningsregler mjukas upp så atl handläggningen av del enskilda målet bättre kan anpassas till vad som är lämpligt i just det målet. Man kommer dä att i flera hänseenden närma sig vad som redan gäller enligt småmälslagen. Jag tänker bl.a. pä frågan om att införa möjlighet till hell skriftlig handläggning i sådana mäl där den handläggningsformen är lämplig. Vidare bör man, som RU föreslagit och som godtagits av de allra flesta remissinstanser, ulan risk för rättssäkerheten kunna företa vissa begränsade uppmjukningar av de s.k. omedelbarhets- och koncentralionsprinci-perna, vilka ju innebär att allt det processmaterial som ligger till grund för målets avgörande skall presenteras vid en huvudförhandling som hålls i koncentrerad form. Även genom reformer av detta slag närmar man tvistemålsförfarandet enligt RB till vad som nu gäller i småmål.

Till del nu sagda kommer alt del i fråga om handläggningen oftast inte finns sakliga skäl att göra skillnad pä olika mäl beroende pä tvisteföremålets värde. 1 stället bör målets beskaffenhet i andra hänseenden, t.ex. tvistens omfattning och arten av bevisning, bli avgörande för hur målel skall handläggas. Därmed är inte sagt att del aldrig skulle vara befogal atl ta hänsyn till hur mycket tvisten gäller; vid t.ex. domarens förlikningsverksamhet kan detta tvärtom vara en mycket betydelsefull faktor. Jag menar emellertid att det generellt sett inte finns anledning att - vid sidan av de särskilda regler för mål om mindre värden som jag förordat i det föregående - ha kvar några särskilda handläggningsregler för mäl av sådan art. Det enda undanlag jag kan tänka mig är den särskilda forumbestämmelsen i II § småmälslagen, som ger en konsument rätt att i en konsumenttvist väcka talan mot näringsidkaren vid sitt eget hemvislforum och som hänger nära samman med rättegångskoslnadsreglerna i mål om mindre värden. Jag återkommer till den frågan i specialmoliveringen (10 kap. 8 a §). 1 övrigt kommer jag att i samband med behandlingen av olika frågor i det följande (avsnitt 2.2.3) mer i detalj gå in på vad en sammansmältning av RB:s och smämälslagens regelsystem innebär. Jag vill dock redan här slå fast att det enligt min mening inte finns anledning atl i fortsättningen ha tvä skilda regelsystem beroende på Ivisteföremålels värde, utan atl hela tvistemålsprocessen i tingsrätt bör bli föremål för en gemensam reglering inom ramen förRB.

Jag vill i detta sammanhang ocksä ta upp ett par frågor rörande/a,yr/g-hetsmålen.

Genom ett uttryckligt stadgande (3 § småmälslagen) är vissa mältyper undantagna frän smämälslagens handläggningsregler. Småmälslagen är således inle liUämplig i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847) eller om mål som skall upptas omedelbart av högre rätt eller arbetsdomstolen. I ett pleniavgörande (NJA 1979 s. 107) har högsta domstolen funntt att fastighetsdomstol är att anse som särskild domstol och inte som tingsrätt i särskild sammansättning. En tillämpning av småmälslagen brukar ändå anses utesluten i faslighetsmål till följd av stadgandet i 3 § småmälslagen.

Från flera häll har framförts önskemål om att småmälslagen skall göras 75

tillämplig även i faslighetsmål. Som skäl har anförts att man nu tvingas att Prop. 1986/87:89 avgöra vissa fastighetsmål som rör bagatellartade värden i onödigt kvalificerad sammansättning. Enligt 3 8 lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål skall fastighetsdomstol bestå av dels tvä lagfarna ledamöter och dels antingen en tekniker och tvä nämndemän eller tre nämndemän.

Jag har nyss förordat att man tills vidare behäller den nuvarande domförhetsregeln för mäl om mindre värden. Mol den bakgrunden bör man nu överväga om del är lämpligt att göra denna domförhetsregel tillämplig även på dispositiva faslighetsmål som rör mindre värden. Jag tänker då i första hand på okomplicerade hyres- och bostadsrättstvister, l.ex. tvister om ersättning enligl 24 8 hyreslagen.

De statsfinansiella skäl som talar för en obligatorisk endomarsammansättning i småmål har giltighet även i fastighetsmål som rör mindre värden. Frågan är därför endast om det finns några rättssäkerhetsskäl som talar emot att den föreslagna regeln blir tillämplig även på sädana mäl.

Skälen för fastighetsdomstolslagens sammansätlningsregler är givelvis att målen bedömts vara sä komplicerade och speciella atl det behövs en kvalificerad sammansättning för att målen skall bli avgjorda på elt rättssä-kert sätt. Dessa skäl har dock knappast giltighet beträffande okomplicerade hyres- och bostadsrättstvister som rör sä pass ringa värden som ett halvt basbelopp. Jag anser därför alt hyres- och bostadsrätlstvister i samma utsträckning som andra dispositiva tvistemål kan omfattas av en regel om obligatorisk endomarsammansättning utan atl någon fara uppstår för rättssäkerheten.

Andra dispositiva tvister som handläggs vid fastighetsdomstolarna torde däremot generellt sett vara så komplicerade att det inle är lämpligt med en regel om obligatorisk endomarsammansättning för mål om mindre värden.

Av samma skäl som gäller för övriga småmål bör dessutom den särskilda rättegångskostnadsregeln och regeln om dispensprövning gälla även för hyres- och bostadsrättstvister om mindre värden. En konsekvens av att den särskilda rättegångskostnadsregeln blir tillämplig på skadeståndsmål i hyresförhållanden är att ersättning för ombudskoslnader inle kommer att utgå i sädana mäl. Jag är uppmärksam på alt detta kan leda till att hyresbo-lagen - eftersom det i dessa mäl inte finns möjlighet atl anlita den summariska processen - kan komma alt avstå från att yrka skadestånd av hyresgästerna. Bl.a. med hänsyn tiU att den summariska processen fortfarande är föremål för överväganden (jfr avsnitt 2.2.4) avstår jag dock från att nu föreslå några regler om att sådana mål i rätlegångskoslnadshän-seende skulle behandlas på annat sätl än andra småmål.

Jag vill till sist nämna något om förhållandet mellan tvistemälsprocessen enligt RB och förvaltningsprocesslagen. RU har i vissa enskildheter övervägt tanken pä ett närmande mellan de båda processformerna men har slutligen stannat för alt ett sådant närmande inte skulle fylla något praktiskt behov. Flera remissinstanser har uttryckt besvikelse över att utredningen inte för RB:s del har föreslagit någon motsvarighet till det blandat muntligt-skriftliga förfarandet enligt förvaltningsprocesslagen.

Enligt min mening kan det med fog ifrågasättas om det finns elt verkligt
behov av sä stora och grundläggande skillnader som nu föreligger mellan 76

2.2.3 Närmare om uppbyggnaden av en gemensam form för egentlig tvistemålsprocess

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Tingsrätterna får större möjligheter att välja mellan muntlig och
skriftlig handläggning under förberedelsen. En allmän möjlighet alt
hålla förberedelsesammanträde per telefon införs.

2. Tingsrätterna skall kunna förelägga svaranden i disposiliva tvistemål att inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom.

3. Tingsrätterna skall kunna avgöra även tvistiga mål utan huvudförhandling om förhandlingen inte behövs för utredningen i målet och inte någon part begärt förhandling.

4. I de mål där huvudförhandling hälls skall domen ocksä i fortsättningen i princip grundas bara på det som kommer fram vid huvudförhandlingen. Nägot blandat munlligt-skriftligt förfarande enligl förvaltningsprocessens modell föresläs således inte. Grundregeln skall ocksä i fortsättningen vara att huvudförhandlingen pägär i ett sträck tills målet avgörs. I flera hänseenden öppnas dock möjlighet för domstolarna att göra undanlag från dessa principer när det är påkallat av processekonomiska skäl.

5. Försumlig processföring från parternas sida skall motverkas. Bl.a. ökas möjligheterna att avvisa nytt material som läggs fram på ett sent stadium av målels handläggning. Påföljdssystemet, för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandlingar, effektiviseras.

6. Tingsrätternas ansvar för att handläggningen drivs effektivt
betonas tydligare än nu.

rande. Samtidigt är det frän rättssäkerhetssynpunkt viktigt att parterna kan Prop. 1986/87:89 överblicka och förutse rättegångens förlopp, så att de inte riskerar att drabbas av överraskningar belräffande domstolens handläggning, t.ex. i fråga om vad som utgör underlag för domstolens bedömning (processmaterial). Del är inte heller något självändamål atl ha ett rättegångsförfarande som i väsentliga hänseenden är oreglerat i lag. Ett sådant system skulle slå i viss motsättning till regeringsformens föreskrift atl reglerna om rättegången skall ges i lag. Ett regelsystem där lösningar anvisas i lag på olika uppkommande situationer har också den praktiska fördelen att domaren och parterna slipper lägga ned tid och kraft pä atl hitta lösningar på processuella frågor.

Med hänsyn till de nu angivna synpunkterna finns del alltså skäl att behälla en förfarandereglering av ungefär den omfattning som finns i dag. Vad som behövs är rimliga möjligheter att avvika från den i RB anvisade normalordningen när det är lämpligt på grund av målets beskaffenhet. Med hänsyn till vikten av att parierna kan förutse rättegångens förlopp bör en principiell utgångspunkt vara att parterna skall samtycka till eller åtminstone hållas underrättade om eventuella avvikelser.

Innan jag tar närmare ställning till frågor om uppmjukning av RB:s grundläggande principer om omedelbarhet, koncentration och muntlighet, skall jag gå in på den grundläggande frågan om uppdelningen av förfarandet i ett skede för förberedelse av målet och ett skede för dess avgörande. Som RU har påpekat är vissa led i en rättegäng till sin natur sädana att de måste komma före andra. En naturlig första uppgift vid handläggningen av ett tvistemål är atl ta reda på vad tvisten gäller, dvs. vad som yrkas, vUka grunder som åberopas till stöd för yrkandena och hur svaranden ställer sig till kärandens yrkanden och grunder. Innan det är meningsfullt för rätlen att lyssna till parternas argumentation måste man fastställa vad det är man skall argumentera om. Pä motsvarande sätt är del en förutsättning för atl en bevisupptagning skall fylla sitt syfte att rätten och parterna har klart för sig vad som skall bevisas.

RB:s uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling syftar delvis till att säkerställa den ordning som jag nu skisserat. 1 småmälslagen har den formella indelningen i förberedelse och huvudförhandling visseriigen slopats, men avsikten med detta har givetvis inte varit att ändra på ordningen för målets handläggning i den mening som nu sagts. Jag menar i likhet med RU och en stor majoritet av remissinstanserna alt det inle minst av pedagogiska skäl är lämpligt att behålla termen förberedelse som beteckning för handläggningens första skede samt termen huvudförhandling för sådant sammanträde som hålls sedan förberedelsen avslutats och som direkt syftar till målets avgörande. Har man inte en sädan formell uppdelning, kan - som RU påpekar - sä småningom insikten att mäl behöver förberedas komma att försvagas. Härmed är inte sagt att man behöver gå ifrån den möjlighet som i dag finns att i vissa enkla fall avgöra mäl under förberedelsen (42 kap. 18 8 RB). En sådan möjlighet har, som påpekats under remissbehandlingen, vissa praktiska fördelar.

Det bör framhävas alt den omständigheten att man i de nuvarande
småmålen går tillbaka lill den tidigare gällande uppdelningen i förberedelse 78

och huvudförhandling givetvis inte innebär att handläggningen skall bli Prop. 1986/87:89 mer omständlig än nu. Möjligheten av huvudförhandling i förenklad form i omedelbart samband med förberedelsen (42 kap. 20 8 andra stycket RB) bör självfallet utnyttjas i all möjlig utsträckning.

Muntligt eller skriftligt förfarande

Mot denna bakgrund skall jag gå in pä den för en processordning kanske viktigaste frågan av alla, nämligen i vad mån handläggningen av mål skall präglas av muntlighet eller skriftlighet. Jag kommer då in pä fler frågor bl.a. om förberedelsen skall vara skriftlig eller muntlig, om man skall tillåta en helt skriftlig process saml om avgörandet av ett mål skall få ske med muntligt underlag endast beträffande en del av mälel.

Tvistemälsprocessen enligl RB präglas i hög grad av muntlighetsprinci-pen. Del finns en presumtion för atl förberedelsen skall vara muntlig, och avgörandet skall utom i de allra enklaste fallen ske efter huvudförhandling. I småmälslagen prioriteras däremot inte den muntliga handläggningsformen lika mycket.

RU har föreslagit flera uppmjukningar i muntlighetsprincipen i förhållande till nuvarande ordning enligl RB. Tanken på en ökad användning av ett skriftligt förfarande har i allmänhet vunnit gehör hos remissinstanserna, även om somliga menar att förslagel pä vissa punkter går för långt.

För egen del håller jag med RU om att det muntliga sammanträdet mänga gånger är det effektivaste sättet att handlägga tvister både under förberedelsen och under avgörandeskedet. Men samtidigt är det viktigt att muntligheten inte blir etl självändamål, med andra ord att ett i sak obehövligt sammanträde hälls endast för formens skull eller att en tvist som skulle kunna handläggas i huvudsak lika bra genom ett skriftligt förfarande blir föremål för muntlighet. Detta är viktigt främst med hänsyn till atl den muntliga handläggningsformen i många fall drar större kostnader än den skriftliga bäde för parterna och för domstolen.

När man närmare granskar möjligheterna alt mjuka upp muntlighetsprincipen måste man - som RU påpekar - hålla i minnet alt skälen för munllighet är olika under olika stadier av handläggningen. På grund därav lar jag i del följande upp RU:s förslag lill granskning först när det gäller förberedelseskedet och sedan i fråga om avgörandeskedet.

Munllighet under förberedelsen

Förberedelsen av ett tvistemål syftar främst till att klarlägga och avgränsa
vad tvisten avser. Käranden skall precisera vad som yrkas och vilka
omsländigheler som åberopas till stöd för yrkandena (rättsfakta). Svaran
den skall på motsvarande sätt redovisa hur han ställer sig lill kärandens
yrkanden och precisera de rättsfakta han åberopar som grund för ett
bestridande. Parterna skall vidare ange vilken bevisning som åberopas och
vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Hela denna verksamhet
syftar i grunden till atl mälel skall kunna avgöras pä elt så enkelt och
snabbt sätt som möjligt. 79

Ett annat viktigt syfte med förberedelsen är att parterna under rättens Prop. 1986/87:89 ledning skall undersöka möjligheterna att komma överens, alltså all förlikas. Del gäller därvid både att sondera utsikterna till en uppgörelse i målet som helhet och att närmare gä in pä i vilken män parterna kan komma överens i olika delfrågor eller lämna varandras uppgifter ulan erinran.

Det råder en bred enighet om att den verksamhet som sålunda skall äga rum under förberedelsen normalt sett sker effektivast vid elt muntligt förfarande, där parterna fär tillfälle att möta varandra under domarens ledning. 1 ett helt skriftligt förfarande kan det åtminstone i något mer komplicerade mäl lätt hända att parterna "skriver förbi varandra", dvs. inte direkt tar ställning till varandras påståenden. Domaren har avsevärt större möjligheter att rätta till sådant och alt även i övrigl utöva materiell processledning i elt muntligt förfarande. Och för möjligheterna till förlikning är sammanträdet vida överlägset del skriftliga förfarandet.

Enligt nu gällande ordning är presumtionen för muntlighet under förberedelseförfarandet mycket stark. RU har föreslagit en uppmjukning av presumtionen, ett förslag som biträds av de flesta remissinstanser. Några påpekar dock atl den av RU föreslagna lagtexten ger ett större utrymme för skriftlighet än vad motiven ger vid handen.

För egen del anser jag att det även i fortsättningen bör finnas ett betydande utrymme för muntlig handläggning under förberedelseskedet. Jag menar på samma sätt som RU och en majoritet av remissinstanserna att det bör finnas en presumtion för att tvistefrågan preciseras och möjligheterna till förlikning diskuteras vid ett sammanträde. Samtidigt bör rällen dock i varie enskilt fall överväga behovet av munllighet under förberedelsestadiet. Finns det inget direkt behov av munllighet bör förberedelsen vara skriftlig. Likaså bör - som RU föreslagit - munllighet underlåtas om kostnaderna för och olägenheterna med elt sammanträde inte står i rimlig proportion till vad målet gäller. Pä det sättet kan en viktig del av 1974 års småmälsreform föras in i den enhetliga tvistemålsprocessen enligt RB.

RU har vidare föreslagit att den möjlighet som för närvarande finns i
småmälslagen atl meddela tredskodom under skriftlig handläggning skall
utvidgas till atl avse samtliga dispositiva tvistemål och lill alt omfatta inte
bara som nu förelägganden att avge skriftligt svaromål utan även andra
förelägganden alt yttra sig skriftligl i processen. Detta förslag har till
styrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner
det rationellt och välmotiverat med en möjlighet för tingsrätterna att före
lägga svaranden i dispositiva tvistemål att inkomma med svaromål vid
påföljd att rätten annars avgör målet till partens nackdel. Några avgörande
rättssäkerhetsskäl som talar mot en utvidgning av tredskodomsmöjligheten
vid skriftlig handläggning till att gälla även mäl om större värden än ett
halvt basbelopp kan enligl min mening knappast anföras. Jag vill i den
delen särskilt peka pä att det redan nu i den skriftliga summariska proces
sen oavsett det krävda beloppets storlek används förelägganden till sva
randen som medför i allt väsentligt samma rättsföijder vid uteblivet yttran
de som vid tredskodom. Med lämpligt utformad information till svaranden
och blanketter för svaromål torde tillfredsställande garantier kunna uppnås
för att svaranden inte av misstag eller oförstånd råkar ut för rättsföriuster. 80

Mot den bakgrunden anser jag all förslagéf='säviti avser tredskodoms- Prop. 1986/87:89 föreläggande i fråga om skriftliga svaromål bör genomföras i stort sett i enlighet med vad utredningen tänkt sig. Som flera remissinstanser anfört bör dock sädana förelägganden inte göras obligatoriska. Vidare anser jag det inle lämpligt att nu införa en möjlighet att använda tredskodomsföre-lägganden i fråga om andra yttranden. En sådan regel skulle kunna föranleda tillämpningssvårigheier, eftersom del är svårt all i lagtext precisera vad som skall krävas för att etl föreläggande att inkomma med yttrande skall anses ha efterkommits. Jag återkommer i specialmoliveringen till den närmare utformningen av tredskodomsmöjligheten. Godtas mitt förslag i denna del blir del en viktig uppgift för domstolsverket att utarbeta informationsmaterial och blanketter för svaromål.

Jag menar i likhet med RU att del är lämpligt att förberedelsen av dispositiva tvistemål normalt påbörjas med ett föreläggande lill svaranden atl avge skriftligt svaromål. Genom ett sådant förfarande kan man nämligen uppnå dels ett snabbt och enkelt avgörande av mål där svaranden inte vill bestrida käromålet och dels — om ett svaromål kommer in - alt förberedelsen vid ett påföljande sammanträde i många fall kan föras betydligt längre än annars, eftersom käranden redan före sammanträdet känner till svarandens inställning lill käromålet åtminstone i grova drag.

1 likhet med RU och flertalet remissinstanser anser jag det inle lämpligt att i lag fixera ett högsta antal sammanträden för förberedelse, främst med hänsyn till målens skiftande beskaffenhet. Självfallet måste rätten i varie enskilt fall och med beaktande av parternas synpunkter noga pröva behovet av sammanträde. 1 del stora flertalet mål bör ett enda sammanträde för förberedelse vara tillräckligt, och fler än två sädana sammanlräden bör hållas bara i undantagsfall.

Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet under förberedelsen.

Avgörande av tvistiga mål utan huvudförhandling

För närvarande gäller som huvudregel för tvistemål som handläggs enligl RB atl huvudförhandling skall hållas innan rätten meddelar dom. Undantag gäller bara de allra enklaste fallen, nämligen vid tredskodom samt vid domar över medgivna och eftergivna anspråk, domar som innebär att rätten stadfäster en av parterna träffad föriikning samt domar över uppenbart ogrundade käromål. Enligt småmälslagen är det däremot tillåtet att avgöra även i egentlig mening tvistiga mäl utan sammanträde. RU har föreslagit att det införs en allmän möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål på handlingarna, under förutsättning att huvudförhandling inte behövs för utredningen i målet. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts under remissbehandlingen, låt vara att flera remissinstanser förordar att den muntliga handläggningsformens karaktär av normalförfarande framhålls bättre.

För egen del biträder jag utredningens uppfattning att del finns eii icke
obetydligt utrymme inom vilket det är lämpligt att kunna avgöra mål utan
huvudförhandling även där tvist mellan parterna föreligger. Det gäller 8

6 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

framför allt sädana mäl där det inle råder någon oenighet mellan parterna Prop. 1986/87:89 rörande de faktiska omständigheterna i målet, utan där tvisten rör den rättsliga bedömningen av dessa omsländigheler. En antalsmässigt stor målgrupp där så är fallet är mål om underhällsbidrag. Det kan ocksä tänkas fall där handläggning utan huvudförhandling kan vara tillräcklig även där oenighet rörande sakförhållandena föreligger, nämligen mål där endast skriftlig bevisning åberopas. 1 dessa fall måste man emellertid noga överväga behovet av att parterna argumenterar muntligt i anslutning till bevisningen.

Mot bakgrund av detta och av atl det med hänsyn till processkostnadernas storlek är väsentligt att munllighelen används bara när det är till fördel förordar jag att en möjlighet atl avgöra tvistiga mål ulan huvudförhandling införs. Rörande den närmare utformningen av en regel vill jag rent principiellt säga all - som RU framhåller och remissinstanserna ocksä allmänt betonar - grundregeln även framdeles bör vara att huvudförhandling skall hållas, men atl avgörande på handlingarna får äga rum när det är lämpligt i det enskilda fallet. Det är på grund av målens skiftande beskaffenhet inte möjligt att i lagtext ge mer exakta kriterier för gränsdragningen, utan det får ankomma på rätten alt besluta om handläggningsform efter hörande av parterna.

RU och en majoritet av remissinstanserna har ansett att en part som önskar förhandling i princip skall ha rätt till det. För att undvika att nägon part skall känna sig missgynnad pä grund av alt han inte fått föra sin lalan vid en förhandling inför rätten vill jag gå längre och ge varje part en ovillkorlig rätt till huvudförhandling. För detta talar bl.a. det förhällandet alt enskilda parter ofta har lättare atl uttrycka sig muntligt och att rättens möjligheter lill materiell processledning är bättre vid en muntlig förhandling.

Frågan om det bör vara möjligt att efter förebild från förvaltningsprocesslagen tillåta huvudförhandling beträffande endast en del av målet (s.k. blandat muntligt-skriftligt förfarande) återkommer jag strax till.

Vad skall utgöra processmaterial?

Frågan om vad som skall ligga lill grund för rättens dom är av mycket stor vikt för processens utformning. Enligt RB:s grundläggande principer om omedelbarhet och koncentration skall domen, då huvudförhandling hålls, grundas endast på det material som lagts fram vid huvudförhandlingen, vilken skall hällas i sä koncentrerad form som möjligt. 1 småmålsförfarandet får domen däremot grundas både pä vad som sagts vid ett eventuellt sammanträde, oavsett i vilket skede av målets handläggning detta ägt rum, och på vad handlingarna i målet innehåller. Och i förvaltningsprocessen har man i princip samma system som i småmålen.

RU föreslår att man i den majoritet av tvistiga mål, som även fortsätt
ningsvis kommer att avgöras efter huvudförhandling, behåller omedelbar-
hetsprincipen som huvudregel men förser den med vissa undantag. Re
missinstanserna har i allmänhet godtagit detta förslag. Några har dock
anfört att man även för tingsrätternas del borde införa ett blandat munt- 82

ligt-skriftligt förfarande av den modell som itiäri har i förvaltningsproces- Prop. 1986/87:89 sen. Man har bl.a. efterlyst en möjlighet atl hålla huvudförhandling endast beträffande en del av målet - t.ex. därför att muntlig bevisning skall tas upp - men avgöra målet i övrigt på handlingarna.

Jag har i del föregående kommit fram till att man bör införa en möjlighet för tingsrätterna att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål ulan huvudförhandling, om sådan förhandling inte behövs med hänsyn till målels beskaffenhet och part inte begärt att huvudförhandling hälls. 1 de mäl som även i fortsättningen skall avgöras efter huvudförhandling fyller enligt min mening omedelbarhetsprincipen en praktiskt viktig funktion. Den hindrar nämligen att handläggningen av m.ålet drar ut på tiden efter förhandlingen, t.ex. därför att parterna vill åberopa ytterligare material. Skulle man tillåta ett blandat muntligt-skriftligt förfarande enligt förvallningsprocessens modell, riskerar man - vilket besannas av vissa erfarenheter frän förvall-ningsprocessen - att det visar sig behövas ytterligare skriftväxling efter förhandlingen i någon fråga som inte behandlats där, och alt avgörandet av hela målet därigenom fördröjs. Domen kan dä i den del som tagils upp vid förhandlingen komma atl vila på ett sämre underlag än eljest, genom alt rättens minnesbilder av bl.a. bevisupptagningen vid förhandlingen bleknar.

Till nackdelarna med en ordning där processmaterialet generellt får omfatta inte bara det som sagts vid huvudförhandlingen utan även skriftligl material som inte åberopats där. hör också att det i vissa fall kan vara svårt för parterna all överblicka vad rätten anser vara processmaterial och vice versa. Det kan lätt bli missförstånd i denna del, och risken för detta blir naturiigtvis större ju mer omfattande målet är. Som RU påpekar är erfarenheterna från småmälslagen inte hell positiva härvidlag.

Förvaltningsprocessens och smämälslagens modeller är alltså inte in-vändningsfria. Härtill kommer att behovet av att låta handläggningen av ett mål fä muntligt inslag endast beträffande en del av målet som RU påpekar kan tillgodoses på andra sätl, bl.a. genom deldomsinstitutet och genom bevisupptagning utom huvudförhandling. Jag kommer senare att gä in pä förslag som möjliggör en ökad användning av det sistnämnda institutet och jag kommer också strax in på andra förslag som innebär mindre ingripande uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna för att tillgodose det faktiska behovet av smidigare regler. Det har under remissbehandlingen knappast påståtts atl det under dessa förhållanden skulle finnas nägot reellt behov av att generellt gå ifrån omedelbarhetsgrundsatsen som huvudregel. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de betänkligheter som trots allt kan anföras mot ett sådant steg förordar jag att omedelbarhetsprincipen behälls i de mål som vid tingsrätt avgörs efter huvudförhandling enligt RB:s regler och att den fär gälla vid ett enhetligt tvistemålsförfarande av den modell som diskuteras här.

När det sedan gäller de mindre ingripande uppmjukningar i omedelbar
hets- och koncentrationsprinciperna som jag nyss förutskickat, har RU
kommit med ett flertal förslag. Man föreslår bl.a. alt reglerna om avbrott i
resp. uppskov med en påböriad huvudförhandling förenklas och görs mer
flexibla, att kravet på att all skriftlig bevisning skall föredras vid huvudför- 83

handlingen mjukas upp, att en allmän möjlighet öppnas att höra parter och Prop. 1986/87:89 vittnen per telefon vid en huvudförhandling, att möjligheterna vidgas atl ta upp muntlig bevisning utom huvudförhandling i de fall där det är befogal från processekonomisk synpunkt och kan ske utan fara för rättssäkerheten, att det nu relativt rigorösa förbudet mot s.k. skriftliga vittnesberättelser mjukas upp nägot och att möjlighet öppnas att pä etl enkelt sätt ta in ytterligare processmaterial efter huvudförhandlingens slut. Dessa förslag har mestadels godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening är förslagen i alll väsentligt väl ägnade att höja effektiviteten i ivistemälsför-farandel ulan alt några risker i rättssäkerhetshänseende behöver uppstå. Jag anser därför all de bör genomföras pä i stort sett det sätl som utredningen tänkt sig, även om jag pä ett par punkter har vall andra tekniska lösningar än dem utredningen föreslagit. Jag återkommer i specialmoliveringen närmare till de enskilda förslagen. Förslagel om telefonanvändning i rättegång tar jag dessutom närmare upp i avsnitt 2.4.8.

Utredningen har vidare föreslagit atl begreppet huvudförhandling i förenklad form avskaffas och att den skarpa femlondagarsgränsen i fråga om möjligheten atl efler uppskov hälla fortsalt huvudförhandling ersätts med en avsevärt lösare reglering. I likhet med flera remissinstanser anser jag en bättre lösning från rättsäkerhelssynpunkt vara alt femlondagarsgränsen är kvar som huvudregel för fortsalt huvudförhandling men att man ger möjligheter för rätten att dispensera från denna regel när starka processekonomiska skäl talar för det (se specialmotiveringen till 43 kap. II §). Av samma skäl bör en femtondagarsgräns finnas kvar som förutsättning för atl vid en huvudförhandling som hålls i nära anslutning till förberedelsen kunna underlåta att upprepa det som sagts vid förberedelsen. Även om man behäller en fenttondagarsgräns i sistnämnda hänseende kan man givetvis överväga all slopa beteckningen huvudförhandling i förenklad form. En sädan reform skulle emellertid påverka även frågan om rätlens domförhet. Som påpekades i samband med den senasie lagändringen på det området (prop. 1983/84:78 s. 23) är domförhetsreglerna för närvarande inle helt konsekvent utformade. Med hänsyn till atl frågan om tingsrätts domförhet med stor sannolikhet kommer att aktualiseras pä nyll inom kort, bl.a. i samband med RU:s återstående arbete, bör emellertid enligt min mening frågan om etl avskaffande av begreppet huvudförhandling i förenklad form anstå någol ytterligare.

Som jag nyss nämnt anser jag att de förslag till uppmjukningar av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna som nu läggs fram i praktiken tillgodoser de krav på en möjlighet till ett mer blandat munlligt-skriftligt förfarande som har rests för tingsrätternas del. Skulle det emellertid i en framtid visa sig att ett behov av en process av den typ som används vid de allmänna förvaltningsdomstolarna skulle föreligga vid de allmänna domstolarna, finns det givetvis inget som hindrar att man dä närmare undersöker möjligheterna atl närma de båda processformerna lill varandra.

Andra åtgärder för alt göra processen mer effektiv

Att det ibland utan godtagbar anledning kan ta lång lid att fä dispositiva

tvistemål avgjorda vid domstolarna utgör som RU påpekat ett allvarligt 84

problem. Utredningens undersökningar visar-att handläggningstider på Prop. 1986/87:89 uppåt tvä år inte är ovanliga. RU har lämnat etl flertal förslag som syftar till att påskynda handläggningen. När det gäller parter som gör sig skyldiga till försumlig processföring har flera ätgärder redan genomförts genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152, SFS 1984:131), Andra sädana ätgärder som utredningen föreslagit och som allmänt godtagits vid remissbehandlingen bör genomföras nu. Jag har redan nämnt möjligheten att meddela tredskodom vid uteblivet skriftligl svaromål. Den nuvarande regeln om all rätten får bortse frän omständigheter och bevis, som parter i olillböriigt syfte dröjer ända till huvudförhandlingen med att åberopa, bör utvidgas till att avse även fall där dröjsmålet skett av grov oaklsamhet. Rätten bör få bättre möjligheter att på ett smidigt sätt behandla sent väckta genkäromäl och kvittningsinvändningar. Påföljd ssystemet för all få parter och andra som skall höras att infinna sig lili förhandlingar bör effektiviseras. Jag återkommer närmare till dessa åtgärder i specialmotiveringen.

De åtgärder jag hittills berört har främst syftat till att stävja försumlig processföring från parternas sida. RU har emellertid även föreslagit åtgärder för att hos domstolarna själva inskärpa viklen av all mål handläggs så snabbt och effektivt som möjligt. Utredningen föreslår att en allmän bestämmelse införs i RB som ger domstolarna en uttrycklig skyldighet att handlägga mål snabbt, att en utförlig beskrivning av förberedelsens syfte införs i balken, att tingsrätterna i princip blir skyldiga att upprätta en handläggningsplan för varje tvistemål och att rätten mol slutet av förberedelsen skall göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i målel.

De nu berörda förslagen har vid remissbehandlingen fått ett ganska ljumt mottagande, och förslagen om handläggningsplan och skriftlig sammanfattning har t.o.m. bemötts övervägande negativt, framför allt frän domslolshåll. Man menar att en skyldighet atl upprätta sådana dokument skulle ålägga domstolarna nya arbetsuppgifter vilkas värde i många fall skulle visa sig begränsat.

För egen del anser jag del till en början värdefullt att i 42 kap. RB uttryckligen fastslå all domstolarna har en skyldighet att handlägga mäl utan onödiga dröjsmål, även om en sådan skyldighet givetvis följer redan av allmänna principer för myndigheters handlande. Vidare godtar jag utredningens förslag om en samlad redovisning av förberedelsens syfte, även om detta i viss män medför en upprepning av vad som finns i andra paragrafer i 42 kap. RB. En sådan redovisning kan nämligen vara av värde som kontrollinstrument inte minst för mindre erfarna domare och ombud.

När det sedan gäller förslaget om att rätlen i princip skall vara skyldig att
upprätta en handläggningsplan ställerjag mig bakom det syfte som RU haft
med förslaget. Del är otvivelaktigt av värde om rätten och parterna vid det
första sammanträdet i målet, samtidigt som man går igenom vilka ätgärder
som behöver vidtas innan målet kan företas till avgörande, ocksä försöker
komma överens om en preliminär tidsplan för målet. Detta behöver inte
vara särskilt betungande och planen behöver inte ges skriftlig form. I
lagtext behöver detta avspegla sig endast som en erinran om att även 85

tidsaspekten och andra aspekter pä målets handläggning bör diskuteras med parterna.

En skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i slutet av förberedelsen - nägot som torde förekomma pä flera håll redan i dag - torde i många fall kunna effektivisera en huvudförhandling i mälel. En sådan sammanfattning kan också många gånger komma till nytta vid domskrivningen. Samtidigt finns det, som många remissinstanser påpekat vid remissbehandlingen, etl antal mål där del av olika skäl framstår som överflödigt att skriva en sammanfattning eller där en sådan är av begränsat värde. Det måste ankomma på domstolen att i det enskilda fallet själv bedöma om en sammanfattning är till sådan fördel atl det är befogat att lägga ner arbete på den. Utredningens förslag innebär också en sädan valmöjlighet för domstolen. Mot den bakgrunden anser jag att förslaget bör genomföras, dock att lagtexten bör modifieras något.

Jag kommer i del följande att la upp även en del andra förslag som syftar till atl göra processen mer effektiv. I den mån förslagen inle berörs i kommande avsnitt av den allmänna motiveringen, tar jag upp dem i specialmotiveringen.

Prop. 1986/87:89

Indispositiva tvistemål

Det jag hittills sagt i detta avsnitt har främst tagit sikte på de disposiliva tvistemålen, dvs. de mål där förlikning om saken är tillåten. Liksom RU anser jag emellertid att man i de allra flesta hänseenden bör kunna låta de indispositiva tvistemålen - alltså de mål där sådan förlikning inte är tilläten - följa samma regler, t.ex. när det gäller avvägningen muntlighet-skriftlighet och vad som skall utgöra processmalerial. 1 fråga om processuella sanktioner mot försumliga parter kan man dock i de indispos-tiva målen - med hänsyn till kraven pä utredningens fullständighet - inte laborera med sanktioner som begränsar parternas rätt att komma med nytt material. Det är givetvis inte heller möjligt att införa institutet tredskodom i indispositiva mål. Jag återkommer i övrigt i specialmotiveringen närmare lill behandlingen i olika hänseenden av de indisposiliva målen.

2.2.4 Den summariska processen

Huvudpunkterna i min bedömning

1. Den summariska processen hålls på samma sätt som nu skild frän den egentliga tvistemälsprocessen.

2. Utformningen av den summariska processen kräver ytteriigare överväganden. Nägra reformförslag beträffande den summariska processen läggs därför inte fram nu.

1977:5) Summarisk process en sammansmältning av de tre summariska Prop. 1986/87:89 processformerna, dock med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för ett enhetligt institut. Även RU har föreslagit att i princip endast en summarisk processform, kallad förberedelse i förenklad form, behålls. Enligt RU:s förslag skall dessutom en förhållandevis radikal omstöpning av ansökningsförfarandei ske. Den som vill inleda en rättegång skall enligt förslaget i princip bara kunna ge in en ansökan och det skall sedan ankomma pä rätten att bestämma om målel skall handläggas summariskt eller i en egentlig tvistemälsprocess.

Enligt min mening är det till alt börja med klart att man behöver etl förfarande som främst syftar lill att snabbi och enkelt konstatera huruvida svaranden har någon saklig invändning mot ett krav eller ej. Någon form av summarisk process ar alltså nödvändig. Det finns emellertid goda skäl alt överväga om det är motiverat atl behålla tre skilda summariska processformer. Vidare bör uppmärksammas atl möjligheten atl i vanlig tvistemälsprocess meddela tredskodom efter rent skriftlig handläggning gör atl man inom ramen för den processen kan få till stånd ett förfarande som företer stora likheter med den summariska processen. Det finns bl.a. mot den bakgrunden skäl att överväga samordningen mellan den summariska processen och det skriftliga tredskodomsförfarandel.

RU:s förslag att samordna ansökningsförfarandet i tvistemälsprocessen innebär att man visserligen skall behålla möjligheten för sökanden att själv bestämma om målel skall handläggas summariskt eller i en vanlig tvistemälsprocess, men atl man för de fall där sökanden inte uttryckt nägot önskemål om handläggningsform ger rätlen en sorteringsfunktion. Jag skall gärna medge att denna lösning har teoretiska förtjänster. En rättssökande som inte är bevandrad i det processrältsliga systemet skulle med den föreslagna ordningen kunna få hjälp av domstolen att få sin ansökan handlagd pä det mest rationella sättet. Samtidigt är del ofrånkomligt att domstolarna i det föreslagna systemet skulle få en ny funktion som kräver merarbete. Liksom flera remissinstanser har jag svårt att se alt detta merarbete motsvaras av ett beaktansväri praktiskt reformbehov. Att märka är att den summariska processen endast i obetydlig omfattning inleds av enskilda utan juridiskt biträde. Den anlitas framför allt av näringsidkare för inkassoärenden.

Valet mellan summarisk och ordinär process torde inte annat än undanlagsvis bereda något problem för den rättssökande. Summarisk process bör han välja om han kan anta att motparten inte har någon saklig invändning mol kravet; i motsatt fall bör han ansöka om stämning i ordinär process. Behövs någon vägledning i denna del, kan den lämnas av domstolen inom ramen för dess allmänna serviceskyldighel eller av en advokat som rådgivning enligl rätlshjälpslagen.

Härtill kommer att ett eventuellt misstag i fråga om valet av processform inte får några oöverstigliga konsekvenser för sökanden. En summarisk process kan efter etl bestridande frän svarandens sida lätt bringas att övergå till ordinär process. Skulle sökanden tvärtom ha ansökt om stämning i fråga om etl ostridigt krav, utgör tredskodomsinsiituiet - särskilt

vid skriftlig handläggning - en garanti för all han kan utverka en exeku- 87

lionslitel pä ett snabbi och enkelt sätt.

Enligt min mening bör man mot denna bakgrund även fortsättningsvis Prop. 1986/87:89 hälla ansökningsförfarandet i tvistemål uppdelat pä så sätl att del får ankomma pä sökanden atl själv ange om han vill ha summarisk eller ordinär handläggning. Jag återkommer i avsnitt 2.2.6 till vilka konsekvenser i laglekniskt hänseende som detta ställningslagande får.

När det sedan gäller utformningen av den summariska processen kan jag till en början konstatera atl den nuvarande ordningen med tre summariska processformer är väl inarbetad. De problem som upplevs vid domstolarna kan i första hand hänföras lill delgivningssidan. En sammanslagning av de tre summariska processformerna men med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för elt enhetligt institut - som föreslogs i bl.a, 1977 års departementspromemoria - skulle visserligen teoretiskt sett kunna medföra förenklingar för borgenärerna i vissa fall men skulle samtidigt som jag ser del innebära sorteringsproblem för domstolarna av i princip samma slag som vid en samordning av ansökningsförfarandei i summarisk och ordinär process. Mot den bakgrunden är jag för min del tveksam till om det föreligger tillräckliga skäl atl gä fram pä den linjen.

Ett säll att tillgodose önskemålen om förenklingar i den summariska processen samtidigt som man underlättar hanteringen vid domstolarna skulle kunna vara att låta den summariska processen gå ul på atl endast konstatera om svaranden har någon saklig invändning mot kärandens anspråk eller ej. Man skulle med en sädan lösning la bort all bevisprövning från den summariska processen och i stället låta den prövningen ske inom ramen för ett skriftligt iredskodomsförfarande i den ordinära processen. En reform i den riktningen kräver emellertid ytterligare överväganden som inle lämpligen kan göras i detta sammanhang. Jag avser att inom kort låta remittera en departementspromemoria där de nu antydda tankegångarna utvecklas. Frågan om s.k. motiverade bestridanden i den summariska processen fär övervägas ytterligare i belysning av vad som kommer fram i det sammanhanget.

2.2.5 De s.k. domstolsärendenas koppling till tvistemålsprocessen

Huvudpunkterna i min bedömning

1. Den särskilda lagen om handläggningen av domstolsärenden (ärendelagen) behålls tills vidare. En generell översyn av regelsystemet bör göras i elt senare sammanhang.

2. Inga ändringar i ärendelagens handläggningsregler föresläs nu.

Enligt RB handläggs tvistemål och brottmål. Vid balkens tillkomst konstaterades att det fanns vissa typer av frågor, som skulle handläggas av domstolarna men för vilka RB:s regler för tvistemål inle ansågs passa in, främst därför alt det fanns behov av ett enklare handläggningssätl än del med förberedelse och huvudförhandling. För handläggningen av dessa frågor tillskapades ärendelagen. Enligt I § avser lagen "ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga självmant eller efler ansö-

kan och som ej enligt lag eller författning skola handläggas i den för Prop. 1986/87:89 tvistemål eller brottmål sladgade ordningen, dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad påföljd". Enligt ärendelagen handläggs vill skilda frågor, t, ex, bouppleckningsfrågor, förmynderskapsfrågor och vissa frågor rörande vårdnad om barn. Pä senare år har nya grupper av frågor enligt uttrycklig föreskrift i resp. författning kommit att handläggas enligt ärendelagen. Ett exempel är frågor rörande betalningsskyldighet för felparkeringsavgifl. Förfarandel enligt ärendelagen var ursprungligen i första hand tänkt för ansökningsärenden där del normalt inte finns någon motpart till sökanden, men förfarandet har i allt högre grad kommit att omfatta även grupper av frågor, l.ex. felparkeringsärendena och värd-nadsärendena, där generellt sett två parter står emot varandra.

RU har föreslagit att de nuvarande domstolsärendena skall följa RB:s regler och alt den särskilda ärendelagen skall upphävas. Detta förslag har kritiserats av ett fiertal remissinstanser, bl.a. frän domstolshåll. De anser att ärendelagen fungerar bra och att man med den föreslagna ordningen riskerar en omständligare ordning för frågornas hantering än för närvarande. Vidare har sagts att RU inte tillräckligt belyst konsekvenserna av förslaget för olika typer av ärenden.

För egen del häller jag med utredningen om atl det i vissa fall är svårt att uppfatta några sakliga skillnader mellan en de! frågor som i dag handläggs som tvistemål enligl RB och andra mycket likartade frågor som handläggs enligt ärendelagen. Jag syftar då närmast på de fall där man i de sistnämnda frågorna generellt setl har en tvä- eller fierparlssituation, för vilken RB:s tvistemälsregler typiskt sett är avpassade. Det enda rationella skäl man hittills kan ha haft för att låta frågorna handläggas enligt ärendelagen skulle i sä fall rimligen vara att förfarandet enligt ärendelagen ger möjlighet till avgörande pä handlingarna. Om man nu inför en sådan möjlighet i tvistemål som handläggs enligt RB, bör del vara principiellt rikligt att dessa ärendegrupper förs över till handläggning enligl RB, eftersom det är ett intresse att ha så långt möjligt gemensamma regler för all handläggning.

En helt annan fråga är emellertid om del dessutom är lämpligt atl låta även de ärenden som typiskt sett är av enparlskaraktär, dvs. där det inte finns någon motpart, gå över till att handläggas enligt RB:s regler. Detta kan visserligen som utredningen hävdar vara tekniskt möjligt, men det kräver ganska omfattande ingrepp i RB:s system, och som kommit fram vid remissbehandlingen har utredningen inte anvisat tillfredsställande lösningar pä alla uppkommande problem. Vad som har kommit fram under remissbehandlingen har också övertygat mig om atl de reella vinster man skulle kunna göra genom att överföra dessa ärenden till RB:s område och sålunda upphäva ärendelagen är tämligen ringa.

Mot denna bakgrund finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu slopa ärendelagen och göra om RB så att den passar in på alla de nuvarande ärendena. På lite längre sikt bör emellertid frågan om ärendenas handläggning tas upp ur ett vidare perspektiv. Del kan därvid bli aktuellt att överväga om inte de ärenden som handläggs enligt ärendelagen kan fördelas på RB resp. förvaltningslagen.

Med detta ställningstagande återstår frågan om det är påkallat att i 89

avvaktan på en generell översyn göra några ingrepp i ärendelagens hand- Prop. 1986/87:89 läggningsregler. Vad som har förekommit i detta lagstiftningsärende har gett mig intrycket alt det i stort setl inte finns någol omedelbart reformbehov såvitt avser ärendelagens handläggningsregler. Frän nägot häll har emellertid framförts önskemål om en utökning av möjligheterna atl avgöra mål med ensamdomare med sikte pä vissa enkla fall. Med anledning av detta vill jag säga följande.

Domförhetsreglerna i 6 § ärendelagen är uppbyggda kring en huvudregel att del är tillräckligt med en domare ensam men att en större sammansättning (tre lagfarna domare eller en lagfaren domare och nämndemän) skall delta vid avgörande av ett ärende, dels obligatoriskt i vissa typer av ärenden och dels i alla typer av ärenden så snart det föreligger en tvisl mellan tvä parter. Med tanke bl.a. på atl utvecklingen pä tvislemålsomrä-det gätt mol en allt vidare endomarkompetens i enklare mål kan denna reglering, som i princip slätt oförändrad sedan 1940-ialet. framstå som föråldrad. Härtill kommer att ärendelagens regler om domförhet tekniskt framstår som onödigt krångliga.

Det finns enligt min mening sålunda skäl som talar för en förenkling av domförhetsreglerna efter mönster av vad som gäller i tvistemål enligt RB. Att direkt göra RB:s regler i fråga om domförhet tillämpliga låter sig emellertid inte utan vidare göra, eftersom del processuella systemet är olika uppbyggt i tvistemål resp. domstolsärenden. Jag tänker då framför allt på att RB:s uppdelning i förberedelse och huvudförhandling saknas i ärendelagen. Överväganden rörande domförheten i ärenden kan därför knappast ske utan en närmare genomgäng av förhållandena i olika typer av ärenden. Av remissyttrandena över RU:s belänkande framgår att man vid domstolarna inle upplever reformbehovet på detta område som trängande. Mol den bakgrunden, och med tanke pä att RU för närvarande överväger andra frågor rörande tingsrätternas sammansättning, talar övervägande skäl för att domförheten i ärenden tas upp först i samband med den översyn av ärendelagen somjag nämnde nyss.

2.2.6 Vissa lagtekniska frågor

RU:s förslag innebär somjag tidigare nämnt en radikal nedbantning av del processuella regelsystemet pä Ivistemålssidan. Småmälslagen, ärendelagen, lagsökningslagen och handräckningslagen föreslås upphävda och RB:s regler föreslås anpassade till de frågor som nu handläggs enligt dessa lagar. Även i övrigt har RB:s handläggningsregler för tingsrätt (42-44 kap.) i förslaget genomgått en omfattande språklig och redaktionell överarbetning.

De ställningstaganden som jag gjort i det föregående innebär för det
första att småmälslagen kan upphävas och behövliga regler för mål om
mindre värden införas i RB. Sä långt följer jag alltså RU:s tanke om en
förenkling av regelsystemet. Den summariska processen lämnas däremot i
enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.2.4 utanför denna lagrädsremiss.
vilket innebär alt lagsökningslagen och handräckningslagen tills vidare 90

finns kvar. När del gäller ärendelagen har jag (avsnitt 2.2.5) kommit fram Prop. 1986/87:89 till att denna lag i avvaktan på en översyn fär stå kvar i princip oförändrad. Att domstolsärendena och målen i summarisk process alltså även fortsättningsvis skall behandlas enligt sina egna regler medför atl det inte finns nägot behov av sä stora ingrepp i RB:s systemalik som utredningen föreslagit. En reform kan då begränsas lill de regler rörande ivistemålsproces-sen där det föreligger etl konkret reformbehov. Även en sädan mer begränsad målsättning medför visserligen alt många paragrafer framför allt i handläggningskapitlen behöver ändras. Enligt min mening saknas emellertid tillräckliga skäl att enbart med anledning härav nu göra en mer övergripande språklig och redaktionell översyn av RB:s regler. Frågan om en sådan översyn bör komma till stånd får tas upp i ett senare sammanhang.

2.3 Brottmålsprocessen

2.3.1 Allmänna synpunkter på reformbehovet

När del gäller brottmålen är, som RU påpekar och som styrks av vad som framkommit vid remissbehandlingen, reformbehovet och möjligheterna till reformer i vissa hänseenden avsevärt mindre än för tvistemålens del. Framför allt har detta förhällande sin grund i atl antalet mål om små eller enkla brott genom olika reformer under tiden sedan RB:s tillkomst kommit att föras bort från domstolarnas verksamhetsområde. Möjlighet har införts för polisen att förelägga ordningsbot i fråga om ett stort antal bötesför-seelser. Området för strafföreläggande har vid flera tillfällen utvidgats. Det har också skett en omfattande avkriminalisering, ibland i samband med avgiftsbeläggning, t.ex. parkeringsavgift, skattetillägg och miljöskyddsavgift. Möjligheterna för åklagaren att i fråga om mindre allvarlig brottslighet besluta om åtalsunderiåtelse i stället för att väcka åtal har utvidgats genom flera olika reformer. Möjligheter till förundersökningsbegränsning har införts.

Dessa faktorer sammantagna gör att det numera finns relativt goda garantier för alt domstolarna inte onödigtvis skall belastas av mäl om mindre, erkända brott. Det finns därför inte tillnärmelsevis lika starka skäl som pä Ivistemålssidan atl rikta särskild uppmärksamhet mot förenklingar i fråga om de mindre målen. Vad som är viktigt för brottmålsprocessens del är i stället alt se till att i möjligaste män effektivisera och underlätta handläggningen av brottmål i allmänhet. Delvis rör det sig om motsvarande frågor som på tvistemålssidan, delvis är det speciella brottmälsproblem.

Vad som aktualiseras genom RU:s förslag är bl.a. möjligheten för rätten alt hälla förberedelse i brottmål, uppmjukning av muntlighetsprincipen, närmare bestämt frågan om införande av en möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna i tingsrätt, samt uppmjukning av omedelbarhets- och koncentralionsprinciperna i de mål som skall avgöras efter huvudförhandling. Jag skall också gä in på frågor rörande handläggningen av mål om enskilt anspråk i anledning av brott samt slutligen också beröra reglerna om förening (kumulation) av åtal.

Jag kommer också att ta upp två specieUa frågor som aktualiserats av 91

Förberedelse i brottmål

I 45 kap. RB finns vissa bestämmelser om åtgärder som rätten skall vidta efter det att åtal väckts men innan huvudförhandling hälls i målet. Man skall t.ex. utfärda stämning på den tilltalade och förelägga honom atl ange sin bevisning. Rällen kan också i mån av behov låta komplettera förundersökningen. Det finns möjlighet att för vissa angivna ändamål hälla muntligt sammanträde före huvudförhandlingen.

Nägra generella bestämmelser om förberedelse som motsvarar förberedelsen i tvistemål finns emellertid inte för brottmålens del. Detta brukar sägas bero på att målet normalt sett blir tillräckligt förberett genom förundersökningen. De fiesta mäl kan sättas ut lill huvudförhandling direkt när åtal väcks. Det sägs också att en förberedelse av den typ som sker i tvistemål inte kan äga rum i brottmål, eftersom man inte kan tvinga den lilltalade lill processuell aktivitet på samma sätt som en part i etl tvistemål.

RU har konstaterat att det i vissa mer omfattande eller mer komplicerade brottmål finns behov av förberedande ätgärder före huvudförhandlingen utöver dem som i dag nämns i RB. Man kan t.ex. minska risken för uppskov om den tilltalade redan före huvudförhandlingen genom försvararen lämnar ett skriftligt svaromål, där han kort presenterar sin inställning till åtalet och sin bevisning. Det kan i vissa komplicerade mål finnas vinster att hämta om parterna före huvudförhandlingen träffas under rättens ledning och undersöker i vilka hänseenden oenighet föreligger rörande åtalet; man kan genom en sådan muntlig förberedelse koncentrera huvudförhandlingen mer till de stridiga punkterna och härigenom bl.a. avsevärt minska risken för att vittnen kallas till huvudförhandlingen i onödan.

Mot denna bakgrund har RU föreslagit att det i 45 kap. RB införs regler

som ger möjlighet till förberedelse. Domstoleh fär enligl förslagel i mån av Prop. 1986/87:89 behov ålägga den tilltalade att avge skriftligl svaromål. Rällen kan också hälla ett förberedande sammanlräde med parterna före huvudförhandlingen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Någon remissinstans har avstyrkt förslaget under anförande att man allmänt sett riskerar en omständligare brottmålsprocess om man inför föreskrifter om förberedelse i brottmål.

För egen del vill jag först konstatera atl det i många, kanske de allra flesta, brottmål inte behövs någon aktivitet frän rättens sida för att -utöver att ta del av de handlingar åklagaren ger in - före huvudförhandlingen ta reda pä den tilltalades ståndpunkt lill åtalet. Detta gäller givetvis först och främst de mäl där den tilltalade under förundersökningen har erkänt gärningen. Dessa mål kan normall sättas ul lill huvudförhandling direkt, och rätten kan koncentrera sig pä atl se lill alt tillräcklig personutredning finns tillgänglig vid huvudförhandlingen. Även mäl där den tilltalade förnekar gärningen kan många gånger sättas ut direkt till huvudförhandling. Den tilltalade delges dä, samtidigt med kallelse till förhandlingen, ett föreläggande att i god lid före förhandlingen tala om vilken bevisning han vill åberopa.

I mer komplicerade mål kan det emellertid, somjag nyss nämnde, vara av värde att före huvudförhandlingen söka klargöra den tilltalades ståndpunkt för alt få till stånd en så effektiv huvudförhandling som möjligt. Med tanke på sådana fall kan det vara bra med en möjlighet för rätten att ålägga den lilltalade att avge skriftligt svaromål eller infinna sig till ett förberedande sammanträde. Sädan förberedelse äger pä sina håll rum redan nu utan uttryckliga föreskrifter i lag. Som utredningen anför är det emellertid lämpligt att lagstiftaren ger riktlinjer för i vilka fall förberedelseinslitutet bör användas.

Jag vill i det sammanhanget peka pä vikten av att åklagaren i mer komplicerade mäl i män av behov redan i stämningsansökningen belyser åtalet utöver själva gärningsbeskrivningen i syfte att underlätta för den tilltalade och domstolen atl förbereda sig inför huvudförhandlingen. Så sker pä mänga häll redan nu med, enligl vad jag inhämtat, gott resultat. Vidare kan del i de mäl där det blir aktuellt med ett sådant förberedande sammanträde vara av stort värde om åklagaren inför sammanträdet skriftligen belyser eller utvecklar åtalet utöver vad som kan ha skett redan i stämningsansökningen. Nägra särskilda bestämmelser i lag i de hänseenden jag nu nämnt torde inte behövas. Det bör ankomma på riksåklagaren att utfärda behövliga rekommendationer.

Del bör påpekas att värdet av etl förberedelseinstitut i brottmål givetvis
påverkas av den omständigheten att man i sädana mäl inte kan tvinga den
tilltalade att vara aktiv i processen. För att syftet med förberedelsen skall
näs krävs därför att den tilltalade frivilligt medverkar lill att precisera sin
ståndpunkt. 1 de mål där förberedelse kan bli aktuell torde emellertid den
tilltalade regelmässigt vara biträdd av försvarare, och man kan under
sådana omständigheter normall utgå från alt risken är relativt liten för att
tillräckliga uppgifter inte skall gä att fä fram. 93

Jag återkommer i specialmoliveringen till den närmare utformningen av Prop. 1986/87:89 bestämmelserna om förberedelse. Jag vill här bara säga att en utgångspunkt givetvis bör vara atl rätlen inle tillgriper en förberedelseåtgärd utan att i varje enskilt fall noga ha prövat det faktiska behovet av förberedelse. Att mer slentrianmässigt sälta ut brottmål till förberedelse skulle, som påpekats under remissbehandlingen, allvarligt äventyra effektiviteten i brottmälsprocessen. Det är väsentligt att reglerna om förberedande åtgärder utformas på sådant sätt att det klart framgår atl sådana åtgärder bara skall tillgripas i de mer omfattande eller komplicerade mål i vilka det finns etl påtagligt behov av det.

Som framgått av det föregående fyller förundersökningen i praktiken bl.a. det syftet atl den ger besked om parternas inställning och därmed minskar behovet av ytterligare förberedelseförfarande.

1 regel kan man vid slutet av förundersökningen förutse parternas ståndpunkter i det följande målet. När förundersökningen avslutas, har åtal emellertid inte väckts. Den tilltalade kan därför inte med säkerhet veta vad åklagaren kommer att yrka i rättegången. Detta kan ha betydelse i vissa mål som rör mer omfattande eller juridiskt komplicerad brottslighet. Om förundersökningen t.ex. bedrivits med utgångspunkt från atl den misstänkte gjort sig skyldig till ett visst brott, som han förnekat, kanske åklagaren sedermera finner skäl att ålala med annan brottsrubricering. Det kan då länkas atl den tilltalade inte har nägon invändning mot det väckta åtalet, något som alltså förundersökningen inte ger besked om. Om något klarläggande av den tilltalades ståndpunkt inle sker, kan följden bli atl onödig bevisning läggs fram vid huvudförhandlingen. Och omvänt kan en tilltalad, som under förundersökningen erkänt en på visst sätt rubricerad gärning, ha invändningar och vilja åberopa bevisning om åklagaren i åtalet rubricerar gärningen annorlunda.

Den nu berörda frågan har diskuterats av den inom RU:s ram arbetande s.k. förundersökningsgruppen i promemorian (Ds Ju 1979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål (s. 117). Gruppen föreslår där att del i 23 kap. 18 § RB införs en bestämmelse som lämnar möjlighet för åklagaren att innan åtal beslutas sammanträda med den misstänkte och i förekommande fall hans försvarare. Syftet med sammanträdet är att den misstänkte skall fä lillfälle att klargöra sin inställning till de påståenden som åklagaren ämnar göra i rättegången. Åklagaren kan då i sin tur förenkla rättegången genom att i åtalet la hänsyn lill den misstänktes inställning. Även bevisfrä-gor bör diskuteras. Också den misstänktes inställning till eventuella skadeståndsanspråk bör tas upp. Det förutsätts att sammanträde av detta slag behövs bara då förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet. Gruppens förslag har ännu inle föranlett lagstiftning.

RU konstaterar att det från effektivitetssynpunkt självfallet är bättre all
parterna redan före rättegången träffas och klargör sina ståndpunkter än
att elt sammanträffande mellan parierna sker först sedan rättegång inletts.
Om situationen klargörs redan på det förprocessuella stadiet, kommer
onödigt material aldrig atl behöva dras in i processen; målet blir "renare"
redan från början. För tvistemål, där processen normalt förs mellan tvä 94

enskilda parter, kan man inte föreskriva att .parter skall sammanträffa Prop. 1986/87:89 innan processen inleds. I brottmål däremot, där det finns ett i RB reglerat förprocessuellt förfarande, skulle en regel av del slag som förundersök-ninsgruppen förordat vara lätt alt passa in. Av dessa skäl föreslår RU att förslaget nu genomförs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det ulan erinran. Ett par remissinstanser har avstyrkt förslaget av del skälet att det redan med gällande bestämmelser är möjligt att hålla här avsedda sammanlräden och all detia också sker i viss utsträckning. Den föreslagna bestämmelsen skulle därför vara onödig.

För egen del vill jag framhålla att det här diskuterade förfarandet har en funktion att fylla där det är fråga om mer omfattande eller komplicerade brottslighet. Det förekommer redan i dag atl åklagaren i sådana mål håller ett sammanträde med den misstänkte och hans försvarare innan talan väcks. Det kan emellertid vara lämpligt att i enlighet med RU:s förslag uttryckligen lagreglera denna praxis. Bl.a. kan en lagreglering leda till en mera enhetlig tillämpning av möjligheten alt hålla etl sammanträde innan åtal väcks.

Det kan på flera sätt vara till fördel för den misstänkte att ett sammanträde av del nu aktuella slaget kommer till stånd. Man får därför normalt förutsätta att han medverkar frivilligt vid sammanträdet. Skulle den misstänkte i nägot fall välja att förhålla sig passiv, bör man i detta skede inte tvinga honom att infinna sig till ett sammanträde om han är på fri fot. Nägra särskilda sanktionsmedel är därför inte nödvändiga i detta sammanhang.

Avgörande på handlingarna i tingsrätt

Innan en tingsrätt dömer i ett brottmål, måste rätten enligl gällande regler hålla huvudförhandling. Undantag gäller endast för frikännande dom efter det att åtalet lagts ner. RU har på samma sätt som för tvistemålens del föreslagit att del införs en möjlighet för tingsrätterna att avgöra brottmål efter ett rent skriftligl förfarande. Förslaget omfattar mål där huvudförhandling inte behövs för utredningen i ansvars- eller påföljdsfrågan och där det inte finns anledning döma lill annan påföljd än böter och/eller villkoriig dom.

Förslaget har fått ett övervägande negativt mottagande vid remissbe
handlingen. Många menar alt det bara finns elt mycket smalt utrymme för
avgörande utan huvudförhandling i tingsrätt, bl.a. eftersom de allra fiesta
fall där etl sådant handläggningssätl skulle kunna bli aktuellt redan nu
avgörs genom strafföreläggande. Vidare har det sagts att vinsterna för
domstolen med att avgöra ett mäl på handlingarna i stället för atl hålla
huvudförhandling - eventuellt i den tilltalades frånvaro - blir ytterst
marginella, samtidigt som handläggningen kompliceras av extra skriftväx
ling med risk för delgivningssvårigheler. Förslagel har också kritiserats
från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom mänga tilltalade inte förmår presen
tera sin ståndpunkt tillräckligt väl i skrift och samtidigt inte vill eller vågar
besvära rätten med att begära huvudförhandling. Med en ordning där mäl 95

avgörs på handlingarna sägs det ocksä alt man går miste om de kriminalpo- Prop. 1986/87:89 litiska effekter en inställelse vid domstolen kan ha. De båda sistnämnda faktorerna gör enligt flera remissinstanser att avgörande på handlingarna i vart fall inte bör tillåtas i mål ovanför bölesnivån.

Enligl min mening skulle del visserligen kunna ha etl vissl värde atl, när nu en möjlighet för lingsrällerna atl avgöra tvistemål på handlingarna föreslås öppnad, vidta motsvarande åtgärd även för brottmålens del. Bl.a. med tanke på de utvidgningar i fråga om strafföreläggandeinstituiet som ägt rum under senare lid förefaller det praktiska utrymmet för en sädan reform emellertid vara myckel begränsat, samtidigt som del skriftliga handläggningssättet för brottmålens del medför både principiella och praktiska problem, Mol denna bakgrund, och med hänsyn lill att vinsterna med skriftlig i stället för muntlig handläggning i varie enskilt fall tycks bli ganska små, talar enligt min mening övervägande skäl för att inte nu överväga någon reform på del aktuella området.

Smidigare regler för huvudförhandlingsmål

När det gäller reglerna för huvudförhandling i tvistemål har jag i det föregående (avsnitt 2.2.3) förordat ett flertal uppmjukningar i de för närvarande strängt upprätthållna omedelbarhels- och koncentrationsprinciperna. De skäl som talar för en sådan uppmjukning har i princip samma styrka i brottmål. Liksom utredningen och en stor majoritet av remissinstanserna förordar jag därför all motsvarande justeringar som föreslagits beträffande tvistemålen genomförs i fråga om brottmålen. 1 fråga om innebörden av dessa justeringar får jag hänvisa till vad jag nyss anförde i fråga om tvistemålen. Jag återkommer givetvis ocksä i specialmotiveringen närmare lill de enskilda förslagen.

Handläggningen av mål om enskilt anspråk

Mäl om enskilt anspråk i anledning av brott - i normalfallet mål om skadestånd - brukar i dag ofta handläggas och avgöras gemensamt med brottmålet. Denna ordning är många gånger till fördel frän processekonomisk synpunkt. 1 vissa fall kan emellertid ett gemensamt avgörande inte ske, utan skadeståndsmålet måste avskiljas och i fortsättningen handläggas som ett särskilt tvistemål, någol som naturligtvis orsakar merarbete både för domstolen och parterna.

Utredningen har nu föreslagit nägra lagändringar som syftar till att åstadkomma atl mål om enskilt anspråk i ökad utsträckning kan avgöras i samband med brottmålet. Utredningen vill bl.a. atl domstolen skall kunna avgöra skadeståndsfrågan genom tredskodom till den tilltalades nackdel om denne uteblir från huvudförhandlingen i brottmålet. Vidare föreslår utredningen att förutsättningarna för att få avskilja en skadeståndsfråga till handläggning i tvistemälsordning skärps.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att det är angeläget
att mäl om enskilda anspråk såvitt möjligt avgörs i samband med brottmå
let. De flesta är emellertid negativa till utredningens förslag. Man menar 96

bl.a. att del föreslagna systemet med tredskodom i skadeståndsfrågan blir Prop. 1986/87:89 krångligt, skapar nackdelar för målsägandena och medför begränsade processekonomiska vinster.

För egen del delar jag utredningens och remissinstansernas grundsyn att det normalt är till fördel både frän processekonomisk synpunkt och för parterna, inte minst målsäganden, om mål om enskilda anspråk i möjligaste män avgörs i samband med ansvarsfrågan. Frågan hur man bäst skall tillgodose målsägandens intressen är emellertid föremål för uppmärksamhet ur elt bredare perspektiv i del arbete för att stärka brottsoffrens ställning som nu pägär inom justitiedepartementet. En departementspromemoria (Ds Ju 1986:10) Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m.m. remitteras i dagarna. Jag berör därför inte denna fråga ytterligare i detta sammanhang.

När det sedan gäller frågan om man bör öppna möjlighet för domstolen all ge tredskodom över det enskilda anspråket när den tilltalade uteblir frän huvudförhandling i brottmålet, visar remissbehandlingen enligt min mening att ett sådant system skulle bli komplicerat. Vinsterna med systemet blir begränsade, samtidigt som klara nackdelar uppkommer för målsäganden i vissa fall. Framför allt har det nackdelar att målsägandena i ökad utsträckning måste inställa sig till huvudförhandlingen för att undvika negativa processuella konsekvenser för egen del. En sädan ordning kan i många fall riskera att fördröja handläggningen av ansvarsfrågan. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att förorda att förslaget genomförs.

Även de övriga lagändringar som utredningen föreslagit beträffande handläggningen av mäl om enskilda anspråk - bl.a. en närmare reglering av i vad mån RB:s tvistemåls- resp. brottmålsregler skall tillämpas - kan medföra komplikationer och ett mer formaliserat förfarande än för närvarande samtidigt som den praktiska nyttan av förslagen förefaller relativt liten. Liksom majoriteten av remissinstanserna förordar jag därför att några ändringar i dessa delar inte nu genomförs.

Förening av åtal

Det är vanligt förekommande att åtal väcks mot nägon för flera brott eller
mot flera personer för att ha tagit del i samma brott eller i brott som har
samband med varandra. Enligt gällande regler skall åtalen i sädana fall
normall handläggas gemensamt, men det finns möjlighet till särskild hand
läggning, om det är lämpligare. RU konstaterar att nuvarande regler skapar
vissa problem från handläggningssynpunkt och föreslår en delvis ny regle
ring som syftar till att rätlen skall få större möjligheter atl underlåta
gemensam handläggning i de fall där sådan handläggning är processekono-
miskt mindre lämplig, särskilt i de situationer där flera personer är åtalade.
Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig bakom grundtankarna i
förslaget eller lämnat det ulan erinran. Det anförs ocksä att man i praxis
redan tillämpar de riktlinjer som utredningen drar upp. Ett par remissin
stanser anser dock att möjligheterna atl dela upp rättegängen vid flera åtal
mot samma person blir för stora om förslaget genomförs och att det finns 97

7 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

risk för "processer i processen" rörande frågan om kumulation skall ske Prop. 1986/87:89 eller inte.

För egen del vill jag först konstalera att huvudregeln när det gäller älal mot samma person för flera brott även fortsättningsvis givetvis bör vara alt åtalen handläggs i en rättegång och resulterar i gemensam påföljd. Som utredningen anför finns det situationer när delta av en eller annan anledning inte är lämpligt eller möjligt, och med tanke på dessa fall bör det finnas möjlighet atl dela upp rättegången. Redan nuvarande regler ger enligt min mening tillräckligt utrymme för detta. Nägon ändring i denna del behövs därför inte.

När del sedan gäller den s.k. subjektiva kumulationen, dvs. sammanför-ing av älal mot flera personer, bör som utredningen anför tumregeln vara att presumtionen för kumulation skall vara starkare ju närmare samband med varandra åtalen har. Vad som skapar praktiska problem i dessa sammanhang är den situationen att de tilltalade förutom brott som är gemensamma också är åtalade för helt andra brott, där nägot samband med det gemensamma brottet inte föreligger och där kanske även ytterligare personer är åtalade. Självfallet måste rätten ha möjligheter att i sådana fall handlägga ålalen var för sig för att en rättegäng skall kunna genomföras inom rimlig lid och utan att alltför mänga tilltalade och försvarare dras in i bilden. Här fär i varie enskilt fall en avvägning ske mellan olika motstående intressen. När jag har tagit del av utredningens förslag i denna del och av remissinstansernas reaktioner har jag fått det intrycket att nuvarande regler egentligen ger tillräckligt utrymme för att ta hänsyn av nu berörd art och atl nägon lagändring inte framstår som särskilt angelägen. Under sådana omständigheter anser jag att gällande ordning bör bestå även i denna del. Det behövs då inte heller nägra nya bestämmelser om möjligheter till deldom i brottmål (30 kap. 4 § RB).

Utredningen har vidare föreslagit att reglerna om en tingsrätts möjligheter atl flytta över elt anhängigt brottmål lill en annan tingsrätt anpassas till den mer liberala praxis som kommit att utbildas på området. Förslaget i denna del har över lag tillstyrkts eller lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser utredningens förslag välgrundat och föreslår att det genomförs med en del laglekniska justeringar i förhållande till utredningens förslag (19 kap. 7 § RB).

Vissa lagtekniska frågor m.m.

Utredningen har föreslagit en lagteknisk omdisposition av vissa brottmåls-regler. Förslaget går ut på alt nägra bestämmelser, som anses gälla rättegången i alla instanser men som för närvarande finns i 45 kap. RB, etl kapitel som i princip endast gäller rättegången i tingsrätt, föreslås flyttade till 20 kap., vilket är tillämpligt på alla instanser. Förslaget har i denna del inte föranlett några särskilda uttalanden från remissinstanserna.

Enligt min mening kan förslaget visserligen verka tilltalande från syste
matisk synpunkt. Nuvarande ordning synes emellertid inte ha medfört
några beaktansvärda praktiska problem under de närmare 40 är som den
tillämpats, samtidigt som man med den av utredningen föreslagna ordning- 98

Enligt 45 kap. 7 § RB skall åklagaren, när han väcker åtal. lill rällen ge in protokollet över den förundersökning som i de allra flesta fall föregått åtalsbeslutet. I detta protokoll ingår bl.a. utskrifter frän förhör med olika personer - misstänkta, målsägande och vittnen - som hållits under förundersökningen. Att rätten skall fä tillgäng till dessa handlingar brukar motiveras dels med att rätten behöver handlingarna för atl kunna bedöma vilka åtgärder som skall vidtas före huvudförhandlingen och dels med att rätten behöver kontrollera att förundersökningen inte är bristfällig i något avseende.

Det har under årens lopp emellertid också riktats kritik mot att rätten före huvudförhandlingen lar del av förundersökningsprotokollet. Det har sagts att del finns risk för att domaren skapar sig en förutfattad mening om den tilltalades skuld, bl.a. när han tar del av de skriftliga förhörsutsagorna. Stundom ingår i förundersökningsprotokollet handlingar rörande sädan misstänkt brottslighet av den tilltalade som inte omfattas av åtalet, och även detia sägs kunna påverka domarens bedömning av de åtalade gärningarna. Vidare sägs atl del i många fall är en onödig belastning för domaren atl behöva ta del av förundersökningsprotokollei; de upplysningar han kan behöva för atl förbereda huvudförhandlingen borde enligl kritikerna kunna tillhandahällas honom i mer koncentrerad form.

RU har tagit upp frågan om det är möjligt alt tillmötesgå kritiken och avstå frän en ordning där hela förundersökningsprotokollet alltid ges in till rällen i samband med att åtal väcks. Utredningen konstaterar därvid alt utvecklingen sedan RB;s tillkomst alltmer gäll mol att ansvaret för utred-

ningens fullständighel i brottmål lagts på parterna och att rällen mer och Prop. 1986/87:89 mer kommit att spela en enbarl mottagande roll under huvudförhandlingen. Rätlens behov av att kunna kontrollera om förundersökningen bedrivits pä ett objektivt och fullständigt sätt har därför enligl utredningen minskat radikalt. Utredningen anser att det under sådana förhållanden är möjligt att överge en ordning där hela förundersökningsprotokollet ges in och i stället tillgodose rätlens inform.alionsbehov på annat sätt.

Vad som enligl utredningen kan kritiseras frän rättssäkerhetssynpunkt är att rätten fär tillgäng till dels material rörande icke åtalade gärningar och dels utskrifter frän förhör rörande åtalade brott. Utredningen föreslår alt sådant material i princip inte får ges in ulan att det i stället får ankomma på åklagaren att i samband med att åtal väcks ge rätten upplysningar i mån av behov rörande bakgrunden till åtalet, tidsätgången vid en huvudförhandling, behovet av personutredning m.m. Denna ordning medför enligt utredningen visserligen ett visst merarbete för åklagaren, i vart fall i ett inledningsskede innan de nya rutinerna funnit sin rätta form, men skapar å andra sidan en ökad rättssäkerhet, ett mer effektivt arbetssätt för den lagfarne domaren samt ökad jämställdhet mellan denne och nämndemännen vid huvudförhandlingen.

Förslagel har bemötts negativt av praktiskt laget alla remissinstanser som yttrat sig i frågan. Man menar sammanfattningsvis att nuvarande ordning inte innebär några beaktansvärda problem i rältssäkerhetshän-seende, samtidigt som en reform i enlighet med förslaget skulle medföra merarbete för åklagarna och sämre underlag för domstolen. Ett par remissinstanser är inne pä en medelväg som innebär atl den tilltalades berättelse får ges in, men däremot inte övriga berättelser.

För egen del vill jag först konstatera att frågan om förundersökningsprotokollets ingivande är en av de mer omdiskuterade inom brottmålsprocessen på senare är. Frågan har principiellt intresse sä lill vida som den hänger samman med grundläggande spörsmål rörande rättens och parternas ansvar för utredningens fullständighet i brottmål. Främst är den emellertid av praktisk betydelse.

Jag kommer i elt senare avsnitt atl gä närmare in pä frågan om rättens
materiella processledning i brottmål. Jag vill emellertid redan nu säga att
jag liksom utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser del
uteslutet att för brottmålsprocessens del gå över till en ordning som inne
bär disposilionsfrihet för parterna av det slag som för närvarande finns i
disposiliva tvistemål. Detta innebär att del även framdeles kommer att
finnas ett behov för rätten att kunna kontrollera vad som förevarit under
förundersökningen och föranstalta om eventuella kompletteringar. Rätten
behöver alltså i någon form ha tillgång till upplysningar om förundersök
ningen. Till detta kommer att material från förundersökningen kan ge
rätten värdefulla upplysningar i andra hänseenden, t.ex. rörande tidsät
gången vid en huvudförhandling och behovet av personutredning. Förun
dersökningsmaterialet underlättar ocksä för domaren att se vilka problem
målet innehåller. Genom att studera materialet får han klart för sig vad han
skall inrikta sig pä under huvudförhandlingen och kan bättre tillgodogöra
sig processmaterialet. 100

Nuvarande ordning innebär all domaren fär tillgäng till hela förunder- Prop. 1986/87:89 sökningsprotokollet och ur detta själv får ta fram de upplysningar som behövs. Hur omfattande domarens arbete med prolokollet blir är naturligtvis avhängigt av framför allt målets beskaffenhet. Enligl vad som framgår av remissvaren synes dock den dominerande uppfattningen inom domar-kåren knappast vara atl denna ordning för all inhämta information är ineffektiv, låt vara atl det pä sina håll framförs önskemål om all protokollen borde vara mer överskådligt disponerade. Härtill kommer atl en övergäng till en ordning i linje med den som förordats av utredningen skulle medföra att ytterligare en arbetsuppgift lades pä åklagarkåren, något som med nuvarande arbetsläge bör undvikas.

När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på nuvarande ordning kan man naturligtvis inte bortse från att det kan finnas en risk för att domaren medvetet eller omedvetet låter sig påverkas av de förhörsutsagor från förundersökningen som han tar del av före huvudförhandlingen. På samma sätt kan man hävda att domaren kan påverkas av kriminalregisteruppgtfter rörande tidigare domar mot den tilltalade eller av tidningsuppgifter rörande målet eller att en överrättsdomare får en förutfattad mening genom att läsa underrättens dom. Emellertid är grundsatsen atl endast det material som läggs fram vid huvudförhandlingen är processmaterial djupt rotad hos domarna. Enligt min erfarenhet kan man med fog utgå frän att domarna är mycket observanta på risken för obehörig påverkan. Det bör tilläggas att det under remissbehandlingen inte förekommit något som skulle tyda pä att det i praktiken skulle föreligga några missförhållanden i det nu diskuterade hänseendet. Bl.a. säger såväl JK som JO att nägon beaktansvärd kritik mot nuvarande ordning inte förekommit.

Slutsatsen av det jag hittills anfört blir att den av utredningen föreslagna ordningen kan medföra en hel del olägenheter från effektivitetssynpunkt, samtidigt som nuvarande ordning inte synes ha i praktiken vållat nägra beaktansvärda problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sädana omständigheter finns det enligt min mening inte för närvarande skäl att frångå del nuvarande systemet. I elt hänseende är jag emellertid beredd att i princip godta utredningens förslag, och det gäller material från förundersökningen rörande gärningar som inle omfattas av åtalet. Sådant material behöver rätten under inga omständigheter ha tillgång till för att förbereda målel. samtidigt som del frän den tilltalades synpunkt kan te sig stötande atl rätlen - och för övrigt ocksä allmänheten - har tillgång till material rörande gärningar som han inte är åtalad för. Del torde i mänga fall vålla begränsade ölägenheter för åklagarna atl se till all maierial rörande sådana gärningar rensas bort från förundersökningsprolokollen innan de ges in till rätten. Jag föreslår mot den bakgrunden en regel enligt vilken åklagarna rekommenderas att inte ge in sådant material. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen (45 kap. 7 8). Vidare berörs frågan i anslutning till mina överväganden rörande överbefälhavarens framställning angående den tilltalades tillgäng till förundersökningsprotokollei i mål om spioneri (avsnitt 2.4.12).

101

Genom tilläggsdirektiv är 1978 fick RU i uppdrag att förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar. Utredningen har tolkat delta begrepp sä att därmed avses en domstol som dömer över ett brott i omedelbart samband med brottet eller åtminstone i nära anslutning till det. Begreppet jourdomstol används i det följande i denna mening, och del bör uppmärksammas atl del i detta sammanhang inte är fråga om sådan jourverksamhet från domstolarnas sida som kan vara befogad för att pröva häktningsfrägor. Sistnämnda fråga kommer jag inom kort atl ta upp i samband med alt jag anmäler frågan om en lagrädsremiss med förslag till nya regler om häktning och anhållande.

Utredningen har kommit fram till att en ordning med jourdomslolar skulle kräva allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår nuvarande brottmålsrättskipning, i varje fall om domstolarna förutsätts få ett målunderlag som inte är endast helt obetydligt. En jourdomstolsreform förutsätter enligt utredningen förenklingar i fråga om reglerna för förundersökning och åtals väckande samt att ökade resurser satsas pä polis- och åklagarsidan. Under alla omständigheter rör det sig enligt utredningens uppfattning om elt mycket begränsat antal mäl som skulle kunna avgöras av jourdomstolar. Rättens tid skulle antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens om man begränsade en reform till all gälla storstadsdistrikten i samband med helger.

Utredningens slutsats är att det inle är processekonomiskt försvarbart att inrätta jourdomstolar för att avgöra brottmål. Däremot, menar utredningen, kan detta givetvis vara befogat från kriminalpolilisk synpunkt, men utredningen är för sin del inte beredd att bedöma om sådana aspekter väger så tungt atl de lar över de processekonomiska nackdelarna.

Remissinstanserna har med något undanlag ställt sig bakom utredningens slutsats att ett jourdomstolssystem inte bör införas. Någon remissinstans menar atl utredningen borde ha undersökt närmare vilka förenklingar i fråga om förundersökningsförfarandet som skulle vara möjliga i ett jourdomstolssystem.

För egen del vill jag säga följande.

Somjag nämnde i inledningen till avsnittet om brollmålsförfarandet, har utvecklingen av olika summariska förfaranden i enklare brottmål och den omfattande avkriminaliseringen av förseelser medfört att domstolarna i dag generellt sett endast har att handlägga brottmål av mer kvalificerad beskaffenhet. Handläggningstiderna i brottmål vid tingsrätterna är enligt min mening i stort sett godtagbara. De allra flesta brottmål avgörs inom några månader frän det att åtal väckts. Givetvis förekommer enskilda fall med alltför länga handläggningstider, vilket dock endast undantagsvis torde bero pä att domstolarna inte anser sig ha utrymme för att handlägga

102

målet. Angelägenheten av att inrätta ett system med jourdomstolar måste bedömas mot denna bakgrund.

Som utredningen visat skulle en jourdomstolsrällegäng i mångt och mycket te sig annorlunda än en vanlig brottmälsrättegäng. Åtalet skulle i mänga fall inte kunna vara preciserat från börian utan skulle behöva utformas slutligt först under huvudförhandlingens gäng. Den verksamhet som för närvarande bedrivs under förundersökningen skulle i stället fä ske inför domstolen. På grund härav skulle det med hänsyn lill rättssäkerhets-kraven antagligen bli nödvändigt alt begränsa jourdomstolarnas målunderlag till lätlulredda - framför allt erkända - och lindrigare brott. Även del faktum atl värt differentierade påföljdssystem ställer stora krav pä utredningen om den tilltalades personliga förhållanden sätter ganska snäva gränser för vilka mäl som skulle kunna handläggas av jourdomstolar. De målkategorier som mot denna bakgrund skulle kunna bli aktuella i ett jourdomstolsförfarande överensstämmer ganska väl med dem för vilka vi redan har enkla och snabba former för beivrande, t.ex. slrafföreläggan-deinstitutet.

Även om etl regelrätt jourdomstolsförfarande således kanske inte ter sig motiverat frän processekonomiska och andra synpunkter, är det enligt min mening uppenbart att man i vissa fall skulle kunna uppnå avsevärda krimi-nalpolitiska fördelar med en ordning där gärningsmannen ställs inför domstol avsevärt snabbare än vad som ofta blir fallet med nuvarande regler. Jag tänker dä framför allt pä ungdomar som grips på bar gärning. Jag avser att inom kort närmare undersöka om man inte kan finna metoder för att åstadkomma en snabbare reaktion från samhällets sida i bl.a. dessa fall. I detta sammanhang lägger jag emellertid inte fram några förslag med anknytning till jourdomstolstanken.

Prop. 1986/87:89

motivuttalanden — om hur långt en domare bör gå i fråga om processled- Prop. 1986/87:89

ning, utan det lämnas ganska stort utrymme för den enskilde domarens

egen uppfattning. 1 förarbetena till småmälslagen förespråkades däremot

en förhållandevis aktiv processledning i de mäl som skulle handläggas

enligt den lagen, framför alll med hänsyn till att det förutsattes att parterna

normalt processade utan hjälp av rättsbildade ombud.

RU har i sitt belänkande uppehållit sig mycket utföriigt vid frågan om den materiella processledningen. Utredningen konstaterar atl utvecklingen efter RB:s tillkomst allmänt sett gått mot en mer aktiv processledning från domstolens sida i dispositiva tvistemål, bl. a. under inflytande av småmålsförfarandet. Stora skillnader föreligger dock mellan olika domare. För brottmålens del har utvecklingen enligl RU snarast varit den motsatta främst beroende på atl vi numera har en välutbildad äklagarkår och att den tilltalade i mycket större utsträckning numera biträds av rättsbildade försvarare. Även i brottmål finns dock betydande skillnader mellan olika domare.

Utredningen menar atl del förhållandet att omfattningen av processledningen varierar sä myckel vid domstolarna utgör ett starkt skäl för lagstiftaren att komma med mer preciserade riktlinjer i denna fråga. Man konstaterar därvid att det inte är möjligt att åstadkomma detta enbart genom nya lagregler. Verksamheten är sä skiftande och så pass komplicerad att beskriva att de närmare riktlinjerna fär ges i form av motivutlalanden.

Den givna utgångspunkten för en diskussion om materiell processledning är enligt RU frågan om rättens slutliga ansvar för utredningens fullständighel. För de dispositiva tvistemålens del är det på grund av parternas avtalsfrihet i stort sett deras egen sak att bestämma vilken omfattning processen skall få och vilken utredning som skall göras. I sädana mål menar RU att processledningens mäl i princip bör vara att ta reda pä vad parierna verkligen vill i processen. Med hänsyn till viklen av att domstolen uppfattas som objektiv och till risken för onödigt vidlyftiga eller snedvridna processer bör dock enligt utredningen ganska snäva gränser sättas för domarens undersökningsplikt. Utredningens slutsats blir atl processledningen skall ligga pä en nivå mellan den processledning som domaren för närvarande förutsätts utöva i mål som handläggs enligt RB och den processledning som enligl intentionerna bakom småmälslagen skall förekomma i småmål.

I indispositiva tvistemål (bl.a. de flesta familjemål) och i brottmål måste rällen enligl RU anses ha ett visst slutligt ansvar för att utredningen i målet blir tillräcklig. Processledningen måste då kunna gå längre än i de dispositiva tvistemålen. Rätten måste t. ex. själv kunna ta in erforderiig utredning, om parterna inte förmår det själva.

RU för en ingående diskussion rörande processledningen i olika hänseenden, t.ex. när det gäller parternas yrkanden och åberopanden samt i fråga om bevisningen. Utifrån vissa exempel söker man fastställa vissa gränser för processledningens omfattning.

Remissinstanserna har i allmänhet uppskattat att utredningen sä utförligt
uppehållit sig vid den materiella processledningen och har mestadels också
godtagit utredningens slutsatser rörande processledningens omfattning. 104

Flera remissinstanser har emellertid anmält avvikande uppfattning i en- Prop. 1986/87:89 skildheter. Flera ifrågasätter vidare om materiell processledning är etl ämne som lämpar sig för mera ingående direktiv från lagstiftaren; man menar att rättsutvecklingen i allt väsentligt måste äga rum i praxis.

För egen del tycker jag det är värdefullt att utredningen har gjort en så inträngande analys av den materiella processledningens problem. Dessa problem har pä senare år kommit i fokus bland praktiskt verksamma jurister i en helt annan utsträckning än tidigare. Bl.a. har frågorna diskuterats inom ramen för domstolsverkels processrättsliga kursverksamhet. Utredningens överväganden har utgjort - och kommer säkerligen även långt framöver att utgöra — ett utmärkt underlag för den fortsatta diskussionen.

När det sedan gäller frågan i vad män lagstiftaren kan och bör ge direktiv för den materiella processledningen kan jag först och främst konstatera att statsmakterna mig veterligt inte i något annat sammanhang har gett annat än myckel allmänna riktlinjer i ämnen av denna karaktär. Vad som framför allt är viktigt när det gäller processledningen är alt den sker under stort hänsynstagande till det enskilda målets och den enskilda situationens karaktär. Domaren måste i varie läge där behov av processledning kan uppstå noga överväga vad som är förenligt med kravet på en effektiv process, å ena sidan, och kravet på domstolens anseende för opartiskhet, ä den andra sidan. Ett ingripande som kan gå för sig i en viss given situation kan i ett något annorlunda läge te sig mindre försvarligt. Om lagstiftaren under sådana förhållanden drar upp mer ingående riktlinjer för verksamheten kan man riskera att ett uttalande tas lill intäkt för att processledning alltid bör förekomma i etl visst hänseende men aldrig i etl annal, medan däremot det lämpliga kanske skulle ha varit att låta domaren ha ett mera fritt val i båda situationerna. Alltför detaljerade uttalanden kan verka förstelnande pä förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvudsakliga avsikten med översynen av RB, nämligen att skapa en processordning som medger elt ökat hänsynslagande till förhållandena i det enskilda målet.

Men självfallet är det bäde möjligt och lämpligt alt lagstiftaren mer allmänt uttalar sig om vilken materiell processledning som bör förekomma vid domstolarna. Som RU påpekat är en god processledning en av de viktigaste förutsältningarna för en effektiv process. Jag kommer i det följande atl närmare gä in på processledningens problem utifrån den analys RU gjort. Eftersom problemen ställer sig delvis olika i dispositiva tvistemål, ä ena sidan, och i indispositiva tvistemål och brottmål, ä den andra sidan, kommer jag att behandla dessa målgrupper var för sig.

Processledning i dispositiva tvistemål

I ett dispositivi tvistemål råder i princip frihet för parterna att själva
bestämma vad som skall vara föremål för processen. Rätten får inte döma
ut mer än det som käranden yrkat eller mindre än svaranden medgivit och
får heller inte grunda sin dom pä någon annan omständighet (rättsfaktum)
än som åberopats av parterna. Viktiga begränsningar finns också i fråga 105

om rättens möjligheter att självmant föranstalta om bevisning. Som RU Prop. 1986/87:89 påpekat är dessa förhållanden av avgörande belydelse för rättens processledande verksamhet. Processledningen skall i princip begränsas till all i den män del behövs hjälpa parterna att klara ut vad de vill yrka och åberopa och vilken bevisning de vill förebringa.

Det nu sagda innebär inte att jag är förespråkare av en passiv domarroll. Domaren bör inrikta sig pä atl under förberedelsen av etl mål så snabbi som möjligt få fram vad parterna yrkar och åberopar, vilken bevisning som skall förebringas och vad som skall styrkas med varie särskilt bevis. Häri ligger till en böan naturiigtvis att domaren skall ingripa för all avhjälpa otydligheier eller ofullständigheter i det som parterna anför. Men del måste också - lät vara i mer speciella situationer - kunna bli fråga om att domaren föranleder parterna att föra in nytt maierial i processen, nya yrkanden, nya grunder och ny bevisning. Sä långl tycks också en bred enighet råda inom domarkåren. När man sedan skall fastställa var gränsen skall gå för denna verksamhet och i vilka situationer domaren skall agera har visserligen många domstolar i sina remissyttranden slutit upp bakom RU:s tämligen måttfulla linje, vilken i sin tur kan förutsättas utgöra en kompromiss mellan olika meningar inom utredningen. Men flera röster har höjts för en längre gående processledning än vad utredningen förespråkar, medan andra pekat pä situationer där processledning enligt utredningens modell framstår som mindre lämplig.

Jag anser det olämpligl alt lagstiftaren motivledes tar ställning till konkreta exempel på när processledning skall förekomma eller inte. En sådan teknik skulle, som jag sagt tidigare, kunna låsa rättsutvecklingen pä ett olyckligt sätt. Jag får i stället nöja mig med att mer allmänt uttala att domstolen i varie särskilt fall måste överväga om det är förenligt med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt vidlyftiga processer alt man t.ex. tar upp frågan om det finns några alternativa grunder som en part kan åberopa vid sidan av dem han uttryckligen åberopat. Del måste som utredningen säger allmänt sett krävas att det framstår som nära till hands liggande att parten, om han kommit atl länka på del, hade önskat åberopa det nya materialet. Domaren måste hela tiden göra avvägningen mellan den hjälpbehövande partens intresse att få ut så mycket som möjligt av rättegängen, ä ena sidan, och hänsynen till motpartens intressen, till hans förlitan pä domstolens objektivitet och till intresset av att hålla rättegängen inom rimliga gränser, ä den andra sidan.

Det förhällandet all målet rör etl rättsområde där tvingande lagstiftning gäller till förmån för den hjälpbehövande parten bör kunna påverka omfattningen av domarens aktivitet pä det sättet att domaren har starka skäl att fråga sig om ett uteblivet åberopande av relevanta rättsfakta enligt en tvingande regel verkligen är i överensstämmelse med partens vilja. Samtidigt gör sig naturligtvis motpartens intressen gällande lika starkt i dessa mål som i mål med dispositiv lagstiftning (jfr RU i SOU 1982:26 s. Ill ff och särskilt yttrande s. 616).

Jag vill vidare säga att jag häller med utredningen och majoriteten av
remissinstanserna om att processledningens omfattning inte bör göras
formellt beroende av om parierna företräds av rättsbildade ombud eller 106

inle. Förekomsten av ombud och ombudets skicklighet utgör naturligtvis Prop. 1986/87:89 - som utredningen påpekar - omständigheter som automatiskt reglerar behovet av processledning, och jag vill i vart fall inte generellt hävda att en part som inte har anlitat ombud får skylla sig själv om han sköter processen oskickligt. Här fär sådana omständigheter som partens möjligheter att fä rättshjälp och att få ersättning för ombudskostnader vägas in. Detta får betydelse inte minst i rättegångar om mindre värden, där man enligt mitt förslag skall behålla de nuvarande begränsningarna i fråga om rätten till ersättning för ombudsarvode och rätten till rättshjälp med biträdesförordnande. Det är enligl min mening naturligt att domstolen under sådana omsländigheler - som förutsattes när småmälslagen infördes - i viss mån får kompensera ett ombuds insatser. Detta innebär emellertid inte att jag menar att domstolarna i mäl om små värden generellt bör gä sä långt att de aktivt efterforskar alternativa yrkanden eller nya grunder. Någon materiell rådgivning bör av principiella skäl inte heller ankomma pä domstolarna. Jag återkommer till den sistnämnda frågan i avsnittet om förprocessuell rådgivning (avsnitt 2.4.3).

När det gäller processledning rörande bevisning vill jag liksom utredningen till en början understryka att rätten bör vara aktiv för att precisera bevistema. Likaså bör rätten söka förmå parierna att iaktta principen om det bästa bevismedlet, även om parterna i dispositiva tvistemål även framgent bör ha den slutliga bestämmanderätten i fråga om åberopande av muntlig bevisning. Domaren måste som utredningen anför i princip också vara oförhindrad att säga till en part att han måste räkna med att förebringa bevisning för elt påstående i rättegången för att detta skall godtas av domstolen.

RU har i detta sammanhang också gjort en del uttalanden rörande domarens rätt atl i uppenbara fall påpeka för en part att den förebragia bevisningen är otillräcklig eller att en åberopad grund är ohållbar. Här kommer man in pä mycket känslig mark, där balansgängen mellan önskemålet att undvika onödigt processande och kravet pä domarens objektivitet är mycket svår. Jag vill för min del inte utesluta att det finns situationer där det framstår som övervägande befogat att domaren gör uttalanden av delta slag, men vill samtidigt peka på alt sädan verksamhet kommer myckel nära den materiella rådgivningen, som domstolarna i princip bör avhålla sig frän i frågor där fler parter än en är involverade (jfr avsnitt 2.4.3). Den närmare omfattningen av domstolarnas verksamhet i dessa frågor mäste emellertid - liksom hittills - lösas i del praktiska rältslivet.

Sammanfattningsvis menar jag i likhet med utredningen och många
remissinstanser att en lämplig allmän nivå i fråga om processledningens
omfattning bör vara en mer aktiv verksamhet än vad mänga domare nu
utövar i mäl som handläggs enligt RB och närma sig vad som förutsätts
enligt småmälslagen. Rätten får vid sin bedömning av om etl aktivt ingri
pande bör ske i en viss situation ta hänsyn till den totala bilden i mälel,
bl.a. risken för atl motparten skall uppfatta domaren som partisk, men
även till sådana faktorer som alt målet rör ett förhållande där parterna på
grund av kostnadsreglernas och rättshjälpsreglernas utformning i prakti
ken saknar möjlighet att processa med hjälp av rättsbildade ombud. Detta 107

innebär all man inom det område som nu omfattas av smämälslagens regler Prop. 1986/87:89 även i fortsättningen bör utöva en aktiv processledning i huvudsak i enlighet med intentionerna vid den lagens tillkomst.

Processledning i indispositiva tvistemål

Att en fräga har indispositiv karaktär innebär att förlikning om saken inte får träffas i rättegängen. Detta motiveras av att det inte ansetts kunna överlåtas åt parterna all själva fullt ut beakta alla intressen som är berörda. En konsekvens av dessa förhållanden är att rätten har större möjligheter att ta in annat material i målet än vad parierna åberopat och alt i domen t.ex. ta hänsyn även till andra omständigheter än dem parterna åberopat.

Givetvis måste del nu sagda inverka på processledningen. Det behöver som RU påpekar emellertid inte medföra att förhandlingsprincipen överges och processen fär en inkvisitorisk karaktär. Det torde råda en bred enighet om att det är både lämpligt och fullt möjligt att i de allra flesta indispositiva frågor låta parterna ha ett förstahandsansvar för utredningen ungefär pä samma sätt som i de dispositiva målen.

Detta innebär att rätten åtminstone lill en börian kan agera som i dispositiva mål. Självfallet är det även i indispositiva mäl påkallat med en varsam processledning för att domaren skall undgå misstankar om partiskhet. Endast om parterna själva inte vill eller kan la fram tillräckligt material för målets avgörande bör rätten självmant t.ex. gä utöver de grunder som en part åberopat eller på egen hand föranstalta om bevisning. Det är givetvis viktigt atl detta sker öppet.

Gemensam lagregel för alla tvistemål

RU har föreslagit en regel om processledning som är gemensam för alla sorters tvistemål, dispositiva och indispositiva. Remissinstanserna har i allmänhet lämnat denna teknik utan erinran, även om flera röster höjts för en mer preciserad regel än den utredningen föreslagit. Samtidigt har mänga anfört all det inte är möjligt att fånga in processledningens skiftande problemalik i lagtext på ett bättre sätt än vad utredningen gjort. Jag instämmer i sistnämnda bedömning och förordar därför (42 kap. 8 § RB) en regel av i stort setl det innehåll utredningen föreslagit.

Processledning i brottmål

Somjag nämnde nyss har utvecklingen sedan RB:s tillkomst för brottmå
lens del varit snarast den motsatta till den i tvistemål. Genom åklagarkä-
rens stigande kompelens och den ökade frekvensen offentliga försvarare i
mål över bötcsnivän har man numera normalt sett goda garantier för att
parterna själva ser till att utredningen i ansvarsfrågan blir fullständig.
Rätten kan som en följd härav i allmänhet spela en mindre aktiv roll i den
delen. Detta sammanhänger givetvis ocksä med alt en stor del av förbere
delsearbetet skett under förundersökningen: bl.a. har parternas inställning
i målel normalt klarlagts redan då. 1 de flesta fall räcker det därför med all 108

rätten när åtalet väcks gör en översiktlig kontroll över vad som förevarit Prop. 1986/87:89 under förundersökningen och sedan sätter ut målet direkt till huvudförhandling och därvid kallar de personer som skall höras i enlighet med vad parterna begärt. I mer komplicerade brottmål kan del som jag tidigare nämnt (avsnitt 2.3.3) behövas andra förberedelseätgärder från rättens sida när det gäller ansvarsfrågan.

Som utredningen föreslär bör nuvarande möjligheter för rätlen atl agera ex officio i brottmål finnas kvar, l.ex. regeln i 35 kap. 6 8 RB om möjlighet för rätten att självmant ta in vittnesbevisning. I motsats till utredningen anser jag däremot, liksom flera remissinstanser, atl det inle finns tillräckliga skäl att helt slopa nuvarande möjlighet att förelägga åklagaren alt komplettera förundersökningen (45 kap. 11 § RB), även om en sådan möjlighet torde komma till praktisk användning endast i extrema undantagsfall.

Lika lite som i indispositiva tvistemål bör emellertid domarens verksamhet för att komplettera utredningen la sig formen av elt förstahandsansvar. Om domaren före huvudförhandlingen märker att en viss komplettering av inte rent formell beskaffenhet förefaller motiverad, bör han i första hand göra parterna uppmärksamma på frågan och överlåta åt någon av dem att föra in det nya materialet i målet. Rätten bör ta in materialet ex officio först om parterna inte själva agerar med anledning av domarens påpekande. En annan sak är att åklagaren, om den tilltalade framställer önskemål om bevisning, ofta kan åberopa bevisningen själv och den tilltalade därigenom undgå att ådra sig kostnader.

Del bör betonas alt den omständigheten alt diskussioner kan bli behövliga med den tilltalade kan vara ett skäl för att offentlig försvarare förordnas om också de övriga villkoren i 21 kap. 3 a § RB för förordnande av offentlig försvarare är uppfyllda.

När det gäller påföljdsfrägan har rätten av tradition ett avsevärt större ansvar för utredningens införskaffande än i ansvarsfrågan. Liksom utredningen anser jag övervägande skäl tala för att nuvarande ordning i princip behålls. Det bör dock framhållas att det i många fall är lämpligt atl parterna anger för rätten vilken utredning de anser behövlig (specialmotiveringen till 45 kap. 10 §).

RU tar ocksä upp frågan i vad mån rätten bör ingripa mot otydligheter och ofullständigheter i parternas yrkanden m. m. samt om rätten bör föranleda åklagaren att göra ändringar i och tillägg till sin gärningsbeskrivning. Man diskuterar därvid vissa praktiska exempel.

Självfallet måste domstolen ha både rätt och skyldighet att genom frågor försöka reda ut oklara punkter i t.ex. åklagarens gärningsbeskrivning eller den tilltalades inställning till åtalet. Hur långt rätten därutöver bör få gå är - på samma sätt som för tvistemålens del - en fråga som liksom hittills får lösas i den praktiska tillämpningen. Utredningens ingående överväganden i dessa delar bör tjäna som ett värdefullt underlag för fortsatta diskussioner inom bl.a. domarkåren.

Jag vill för min del rent allmänt uttala att processledning till förmän för
den tilltalade principiellt sett givetvis är avsevärt mindre betänklig än
processledning till förmån för åklagaren, särskilt som rätten ändå kan 109

frikänna den lilltalade pä en grund som han inte har åberopat. Med hänsyn till att rätlen har det slutliga ansvaret för att etl brottmål blir tillräckligt utrett kan del heller inte undvikas att rätten tar initiativ för att undanröja nägon oklarhet utan att i förväg säkert kunna bedöma till vilken parts förmån eller nackdel initiativet visar sig bli. Jag menar att det i brottmål alltid måste finnas en möjlighet för rätten att ingripa för att undanröja oklarheter och ofullständigheler i parters och vittnens framställningar. Sädana ingripanden bör självfallet inle ta sig formen av inkvisitoriska förhör frän rättens sida, utan rätten bör i första hand i stället uppmärksamma parterna på bristerna i processmaterialet och få dem atl själva reda ul oklarheterna (jfr Ekelöf i Festskrift lill Andenaes s. 423 fO. Jag vill i det sammanhanget också framhålla att det, om det uppslår fräga om tillämpning av ett annal lagrum än det åklagaren åberopat, ofta kan vara lämpligt att låta parterna yttra sig med anledning av den nya situationen.

När det gäller processledning i fråga om bevisningen torde samma synsätt kunna anläggas som i tvistemålen.

När det gäller lagregleringen av rättens materiella processledning i brottmål torde det som hittills vara tillräckligt att en uttrycklig regel finns såvitt avser huvudförhandlingsskedel (46 kap. 4 §, 47 kap. 24 §).

Prop. 1986/87:89

landen rörande i vilka fall det är lämpligt eller mindre lämpligt att domaren Prop. 1986/87:89 verkar för förlikning mellan parterna.

Remissinstanserna har i allmänhet vitsordat behovet av klarare riktlinjer för förlikningsverksamheten. I stora delar ansluter man sig ocksä till utredningens synpunkter eller lämnar dem utan erinran. I vissa enskildheter har dock utredningens förslag bemötts kritiskt av flera remissinstanser. Jag kommer att gä närmare in på detta i det följande.

AllniäiU om förliknings verksamheten

Det råder en bred enighet om att rätten i dispositiva tvistemål skall undersöka om det finns förutsättningar för förlikning mellan parterna och i vissa fall också aktivt försöka åstadkomma en förlikning. Frågan om omfattningen av denna verksamhet är däremot avsevärt mer kontroversiell.

RU menar atl det bör vara en utgångspunkt när man diskuterar förlik-ningsverksamhelen att domstolarnas förslahandsuppgift är rättskipning i mer inskränkt bemärkelse, dvs. domstolarna skall i princip endast medverka till sådana lösningar pä inkomna tvister som står i överensstämmelse med gällande rätt. En väsentlig uppgift för domstolarnas avgöranden är nämligen inte bara att de skall lösa parternas mellanhavande utan ocksä att de skall verka handlingsdirigerande för samhällsmedlemmarna i allmänhet. Detta medför enligt utredningen viktiga konsekvenser i fråga om inriktningen av förlikningsverksamheten. Om domaren skall verka för en förlikning mellan parterna, bör han inrikta sig på etl resultat som så nära som möjligt ansluter till vad en tänkt dom i målet skulle innehålla. Endast om särskilda skäl föreligger, bör rätten föreslå en föriikning trots att den klart strider mot exempelvis gällande civilrättslig lagstiftning. Dessa förhållanden medför i sin tur att rätten enligt utredningen inte bör påböria förlikningsarbetet förrän sent under förberedelsen, dä domaren kan överblicka tvistefrågorna och rättsläget i målet.

1 det hänseendet har flera remissinstanser anfört att utredningen tryckt alltför hårt pä den allmänpreventiva funktionen hos civilrättskipningen. Det är, menar man, inte till någon större nackdel om domstolarna medverkar till förlikningar som ligger en bit vid sidan om vad domstolen kan tro kommer att bli slutresultatet om målet skulle gå till dom. Man anför i det sammanhanget också att det ofta är omöjligt för domaren att veta någol om vad utgången i en dom skulle bli. Skulle utredningens resonemang godtas, skulle det - menar man — medföra att förlikningsaktiviteien från domstolens sida skulle fä anstå till ett mycket sent skede av målets handläggning, när domaren kunde bilda sig en säker uppfattning om utgången i målet. Då skulle, ä andra sidan, de processekonomiska vinsterna med en förlikning ofta framstå som försumbara.

För min del vill jag lägga följande synpunkter pä denna fråga. Självklart
är de allmänna domstolarnas verksamhet oerhört väsentlig för allmänhe
tens tilltro till och respekt för den materiella lagstiftningen, såväl den
civilrätlsliga som den straffrättsliga. Så till vida har RU rätt i sitt resone
mang som denna tilltro och respekt riskerar att försvagas, om del blir känt
att domstolarna mer allmänt försöker åstadkomma förlikningar som ligger 111

klart vid sidan av vad den materiella lagstiftningen föreskriver. Samtidigt Prop. 1986/87:89 mäste man ha klart för sig alt det är fräga om dispositiva mäl där parterna har rätt all göra upp vid sidan om rättegången och utan hänsyn till innehållet i den civilrättsliga lagstiftningen. Domstolen har i princip t.ex. skyldighet att genom dom stadfästa en av parterna träffad förlikning även om domstolen anser att den klart strider mot det materiella rättsläget. Mot denna bakgrund innebär det enligl min mening inle någon större risk för den civilrätlsliga lagstiftningens genomslagskraft om domstolarna i rimlig utsträckning medverkar i förlikningsförhandlingar som kommer in pä faktorer något vid sidan av de strikt juridiska. Härtill kommer, som flera remissinstanser påpekat, att domstolen när del blir aktuellt att diskutera förlikningsfrågan ofta inte kan ha nägon säker uppfattning om innehållet i en blivande dom.

Det nu sagda innebär inte att jag anser atl rällen alltid bör fä driva förlikningsarbele ulan att snegla på i vad män parterna synes ha fog för sina ståndpunkter i målet. Vad som enligt min mening är olämpligt är t. ex. att rätten hårt driver en part, vars lalan förefaller välgrundad, att gå med på en förlikning som innebär alt han i väsentlig mån efterger vad han yrkar i målel. En fara för allmänhetens tilltro till civilrältskipningen föreligger nämligen, om del blir vanligt att parter känner sig tvingade av domstolarna att gä med på förlikningar som innebär atl de får ge efler sin rätt. Därmed tangerar man en delvis annan frågeställning, nämligen i vad mån rätten skall ägna sig åt förlikningsverksamhet mot parternas vilja.

I detta hänseende menar RU att rätten inte bör få driva förlikningsförsök om nägon part säger ifrån att han inte vill vara med om föriikning; man föreslår också en uttrycklig lagregel om detta. Flera remissinstanser menar att en sådan bestämmelse är för kategorisk med hänsyn till de skiftande förhållanden som föreligger i praktiken.

Jag menar för min del alt det i och för sig är en självklarhet att rätten, om
en part klart säger ifrån att han inte önskar driva förlikningsförhandlingar
med motparten utan vill alt rätten skall pröva målel, inte bör pressa parten
att ändå gå in i förhandlingar eller utöva påtryckningar pä honom alt godta
ett av motparten framlagt förlikningsbud. Varie part har naturligtvis en
oavvislig rält att, om de formella förutsättningarna är uppfyllda, få ett
tvistemål prövat i enlighet med gällande materiella rättsregler. Del får inle
förekomma alt en domare mer eller mindre vägrar att göra en rättslig
prövning av ett mål. Rätten bör emeUertid lill att böria med i princip alltid
ha rätt att fråga parterna om de har diskuterat en uppgörelse i godo och om
de är intresserade av att denna fråga tas upp under rättens ledning. Rätlen
bör vidare ha rätt och skyldighet alt i neutrala termer ge parterna saklig
information om fördelar och nackdelar med de olika alternativen dom resp.
förlikning, bl.a. med hänsyn till rättegångskostnader, tidsaspekter och
möjligheter till frivilligt fullgörande. Och om rätten anser att processeko
nomiska faktorer starkt talar för föriikning, t.ex. i mål rörande många
stridiga delposter, bör man påpeka detta. Likaså kan, som RU säger,
vikten av att parterna framdeles upprätthåller goda relationer starkt tala
för förlikning, och rätten bör kunna nämna även en sådan faktor. Denna
faktor har särskild relevans i affärstvister och tvister mellan släktingar och 112

grannar.

En viktig fräga i detta sammanhang är i vilken män rällen skall väga in Prop. 1986/87:89 den omständigheten alt ena parten verkar ha avsevärt mer fog för sin ståndpunkt än motparten och att det frän juridisk synpunkt kanske t.o.m. verkar klan hur utgången i målet skall bli. Jag menar i likhet med RU alt sådana faktorer bör föranleda domstolen att vara mer försiktig med propåer om förlikning, men jag vill samtidigt inte utesluta atl domstolen även i juridiskt ganska klara mäl kan medverka till föriikningar som innebär att ena parten nägot efterger sin rätt. Det kan ju nämligen förhälla sig så atl den part som har rätt i sak ändå totalt setl tjänar pä en förlikning; bl.a. kan den gagna möjligheterna till frivillig fullgörelse från motparten.

Den omständigheten att parierna företräds av advokater eller motsvarande bör inle hindra att rällen aktualiserar frågan om föriikningsförhand-lingar under förberedelsen. Som flera remissinstanser påpekar kan parterna, eller en av dem, ha kontaktat advokat eller motsvarande först på ett sent stadium och några meningsfulla förhandlingar därför inle hunnit föras. Det kan också vara sä att en part blir mer föriikningsvillig när han hör frågan tas upp av ett neutralt organ, domstolen, än när hans eget ombud tar upp frågan. En tredje faktor kan vara att parten bättre kan bedöma sina chanser i processen när förberedelsen kommit en bit pä väg vid rätten och därigenom kan föra förlikningsfrägan pä en realistisk grund. Generellt sett bör emellertid enligl min mening gälla att rätten skall vara mer försiktig med förlikningspropåer när parterna företräds av advokater. Man måste nämligen normalt sett utgå från att frågan prövats tillräckligt under stadiet före domstolsförhandlingen.

Av vad jag hittills har anfört framgår alt jag anser atl sådana faktorer som målets juridiska och sakliga komplikation, parternas intresse av alt uppprätthälla goda relationer med varandra, deras föriikningsvilja och medverkan av advokater bör vägas in i domarens bedömning av om det är lämpligt att aktualisera förlikningsfrägan i etl mål. Jag har hittills inle heller kunnat peka ul nägon viss typ av mål där förlikningsfrägan under inga omständigheter bör aktualiseras. Inte heller i övrigl anser jag att nägon skarp gräns i delta hänseende bör dras. Jag tänker i del sammanhanget främst på vad RU kallat de "svarl-vita" målen, alltså mål där en dom endast kan resultera i antingen helt bifall till eller helt ogillande av käromå-lel. Jag kan inte se nägot skäl till att sådana mål generellt skall undantas från området för rättens förlikningsinitialiv. Men det hindrar inte atl ett mål av denna kategori i ett enskilt fail kan te sig olämpligt att förlika. Ett exempel på detta ar det fallet att domaren anser del uppenbart att någon av parierna far med osanning.

Mycket vikliga faktorer när det gäller intensiteten av domarens förlik
ningsförsök ar, som utredningen påpekar, tvisteföremälets värde och rätte
gångskostnadernas storiek saml, framför alll, relationen mellan dessa båda
faktorer. Ju högre de beräknade rättegångskostnaderna är i förhållande lill
tvisteföremälets varde, desto angelägnare framstår det från både parternas
och del allmännas synpunkt att målet förliks. Jag menar därför liksom RU
och flertalet remissinstanser all man får acceptera en längre gående föriik
ningsverksamhet i sådana mål än i mål som gäller stora belopp eller där de
förväntade kostnaderna är måttliga. Detta är ju också grundtanken bakom 113

8 Riksdagen 1986/87. I .saml. Nr 89

smämälslagens nuvarande regel, som föreskriver särskilt aktiv föriiknings- Prop. 1986/87:89 verksamhet i mål om små värden.

Beträffande tidpunkten för etl förlikningsinitiativ från rättens sida har RU anfört att det normalt är bäst att ta upp frågan mot slutet av förberedelsen, dä parternas ståndpunkter har böriat klarna och parterna därför kan någoriunda säkert bedöma fördelar resp. nackdelar med olika alternativ. Jag kan principiellt sett ansluta mig till denna ståndpunkt, men vill samtidigt hålla dörren öppen för att del beroende på målets beskaffenhet kan vara lämpligt atl ta upp frågan även i andra skeden. Om målet t.ex. rör krav belräffande etl stort antal stridiga delposter, där omfattande bevisning verkar behövas, kan de processekonomiska fördelarna med en förlikning framstå som så starka att det är lämpligt atl ta upp förlikningsfrågan redan innan man mer i detalj går igenom parternas ståndpunkter och bevisning i olika delar av målet. Och det bör inte vara något som hindrar att rätlen tar upp förlikningsfrågan omedelbart före en huvudförhandling i elt mäl; erfarenhetsmässigt kan förutsättningarna för förlikning i detta skede framstå som särskilt goda.

När det sedan gäller formerna för rättens förlikningsverksamhet anser jag liksom RU och flertalet remissinstanser att stor frihet bör ges domaren att agera, när mälel — enligt de riktlinjer jag dragit upp i det föregående -väl befunnits vara av sådan beskaffenhet att det är lämpligt atl domaren aktualiserar frågan om förlikning. Somjag nämnt bör domaren kunna peka på olika för- och nackdelar för parterna med föriikning resp. dom. Domaren bör kunna lala om för en part att han måste vara beredd att bevisa sina påståenden i ett visst hänseende, och jag vill heller inte utesluta att det kan framstå som befogal alt domaren i vissa uppenbara fall talar om för en part att den av honom åberopade bevisningen förefaller otillräcklig. Det kan heller inte anses oförenligt med domarrollen att förlikningsförhandlingarna sker under domarens direkta ledning och att domaren själv kommer med konkreta medlingsbud. För all denna verksamhet bör emellertid, som utredningen påpekat, gälla alt den bör ske med sådan försiktighet att domaren inte utsätter sig för risken att verka partisk utan att domaren, om förlikningsförsöken misslyckas, kan fortsätta att handlägga målet utan att han anses jävig.

Med det sistnämnda är jao inne på ett annat ämne som utredningen tagit upp i delta sammanhang, nämligen s.k. särskild medling enligt 42kap. 17 § andra meningen RB. En sådan särskild medlare kan det många gånger vara lämpligt att utse i vissa mäl, där del krävs en fristående medlare som kan agera med större frihet än vad en domare kan tillåtas med hänsyn till domarroUen. Utredningen konstaterar alt institutet särskild medlare hittills använts endast sparsamt, men man anser att det skulle vara av värde från processekonomisk synpunkt om sädan medlare förordnades oftare än nu. För att uppmuntra till detta föreslär utredningen atl medlarna skall ha rätt till ersättning av allmänna medel.

Det finns enligt vad jag har erfarit tecken som tyder pä atl den särskilda
medlingen kommit till användning i större utsträckning än förut under den
tid som gått sedan utredningen lade fram sitt betänkande. Troligen är
denna utveckling delvis en följd av utredningens resonemang rörande 114

medlingens fördelar. Jag vill för min del uttala att jag håller med utredningen om alt särskild medling kan vara ett bra alternativ i vissa omfattande tvister, där skiljaklighelerna mellan parterna är stora och där bevisningen kommer atl bli tidskrävande. Jag tror ocksä att den utveckling mot fler medlingar som nu tycks äga rum kan visa sig processekonomiskt fördelaktig bäde för parterna och det allmänna. Mot bakgrund av det nu sagda kommer jag i del följande att föreslå en precisering av förutsättningarna för att särskild medlare skaU få förordnas (42 kap. 17 § RB).

När del gäller frågan i vad män staten skall ta på sig kostnaderna för medlingen bör först och främst konstaleras att många medlingsuppdrag redan nu utförs under ledning av domare, ofta utan några direkta kostnader för parterna. Det är med andra ord fråga om ett frivilligt arbete som utförs av domare med särskilt intresse och särskild fallenhet för de aktuella arbetsuppgifterna. Såvitt jag vet har del hittills inte stött på några mer påtagliga svårigheter att fä tag pä personer som vill tjänstgöra som medlare. I och för sig skulle det naturligtvis vara önskvärt om staten kunde ta på sig en större del av kostnadsansvaret för medlingen och därigenom l.ex. uppnå att även andra än statligt anställda jurister kunde i ökad utsträckning få uppdrag som medlare. Med hänsyn tUl vikten av att det allmänna i nuvarande läge inte lar på sig några nya kostnader och det faktum att verksamheten för närvarande ändå förefaller kunna bedrivas i lämplig utsträckning anser jag mig nu inle böra föreslå att medlarna arvoderas av allmänna medel.

RU har vidare föreslagit vissa regler för att styra medlarnas verksamhet, bl.a. rörande rapporteringsskyldighet till rätten. Flera remissinstanser har haft invändningar i olika hänseenden mot de föreslagna reglerna. Jag kan för min del inte se nägot praktiskt behov av sädana regler, särskUt inte som jag nu inte lägger fram nägot förslag om arvodering av medlarna av allmänna medel. Medlarnas verksamhet bör därför liksom hittills vara oreglerad.

Rent laglekniskt anser jag liksom RU att föreskrifter om rättens föriikningsverksamhet kan tas upp i en regel som är gemensam för alla dispositiva tvistemål. Nägon särregel för mål om små värden behövs alltså inte. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor rörande domstolens förlikningsverksamhet och den särskilda medlingen.

Prop. 1986/87:89

vilken gällde även domstolarnas dömande verksamhet - och har nu i Prop. 1986/87:89 preciserad och utökad form överförts lill lag i den nya förvaltningslagen (1986:223). Denna lag är dock för domstolarnas del tillämplig endast i frågor av förvallningsrättslig natur. Vad gäller domstolarnas dömande verksamhet regleras serviceskyldighelen alltjämt i den nyss nämnda förordningen (se SFS 1986:1133). 1 denna betonas att serviceverksamheten såvitt avser andra områden än det administrativa bör bedrivas "i lämplig utsträckning".

För mål som nu handläggs enligt småmälslagen finns särskilda regler om domstolens serviceskyldighet pä rättegångens inledande stadium. Tingsrätten skall enligt 1 8 kungörelsen (1974:465) om tillämpningen av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden när del behövs gä allmänheten till hända med lämpliga anvisningar om vad de rättssökande har alt iaktta för att ta lill vara sin rätt. Domstolen skall vid behov ocksä lämna upplysningar om hur ansökan om stämning eller yttrande över sådan ansökan bör avfallas och om förfarandet i övrigl i rättegången.

RU har mol denna bakgrund tagit upp frågan om hur omfattande domstolarnas förprocessuella serviceskyldighet gentemot de rättssökande bör vara. Man konstaterar att tillämpningen av den regel jag nämnde sist har varierat avsevärt mellan domstolarna; vissa tingsrätter har hållit sig till upplysningar i mer formella frågor, med:in andra gått längre än vad som torde ha avsetts vid regelns tillkomst och även gett parterna råd i mer materiella frågor, l.ex. rörande hur de skall lägga upp sin talan i en kommande rättegäng.

Utredningen menar för sin del att flera skäl talar för att verksamheten begränsas till mer formella upplysningar t.ex. rörande ifyllande av ansökan och om förfarandets gång. Först och främst är en materiell rådgivning ofta mindre lämplig med hänsyn till vikten av att motparten anser domstolen opartisk. Vidare har domstolens tjänstemän ingalunda alltid någon särskild kompetens för alt ge sådana materiella råd. Det bör därför, menar utredningen, i princip ankomma pä advokater och andra praktiserande jurister att, bl.a. inom ramen för systemet med rådgivning enligt rätlshjälpslagen, ge materiella räd angående partens talan i processen.

Utredningen menar vidare att den upplysningsverksamhet av mer formell art som bör åligga domstolarna inte bör begränsas till mål om mindre värden utan att den bör gälla alla mål, även om reglerna i rätlshjälpslagen om rätt till rättshjälp med bilrädesförordnande automatiskt medför alt behovet av upplysningar frän domstolen är mindre i mäl där sådan rätt föreligger. Utredningen menar atl regler om domstolens serviceskyldighet bör ges i förordning.

Utredningens resonemang och förslag har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.

För egen del menar jag atl en utgångspunkt för omfattningen av domsto
larnas serviceskyldighet - på samma sätt som när det gäller övriga myn
digheter - bör vara att den skall sträcka sig så långl som är möjligt utan atl
befogade intressen träds för när. En naturlig sådan gräns sätts, som jag
även påpekat i propositionen (1985/86:80 s. 20) om ny förvaltningslag, av
det faktum atl domstolsförfarandet normalt är ett förfarande där tvä parter 116

står mot varandra och där domstolens bistånd till den ena av dessa lätt kan av motparten uppfattas som att domstolen inle är opartisk.

Jag påpekade i avsnittet om materiell processledning atl domstolarna av det skäl som jag nu angell i princip inte bör under rättegången ge parter sådan vägledning som innebär att rätten talar om hur parten skall lägga upp sin talan. Motsvarande betänkligheter gör sig gällande under det förprocessuella stadium somjag nu talarom, även om det aren annan tjänsteman än den som sedermera skall handlägga målet som sköter rådgivningen. Jag anser alltså i likhet med RU och remissinstanserna att principen bör vara atl domstolens förprocessuella serviceskyldighet i ivåpartsmål inskränker sig lill atl ge upplysningar av mer formell art, t.ex. alt ge anvisningar för att fylla i formulär lill stämningsansökan och lämna allmänna upplysningar om förfarandet vid domstolen, bl.a. rörande innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Samtidigt bör en skyldighet av detta slag i princip gälla alla mål, även om behovet av upplysningar i praktiken regleras av de faktiska möjligheterna för parterna att anlita rättsbildade ombud i målel.

När det däremot gäller ärenden av enpartskaraktär, är det som RU påpekar naturiigt att den förprocessuella servicen i män av behov går längre och mer närmar sig vad som i normalfallet är tänkt att gälla enligt den nya förvaltningslagen. Domstolarna bör i sådana ärenden kunna ge råd angående t.ex. vilken utredning den sökande bör skaffa fram eller vilka grunder han har möjlighet atl åberopa för att fä sin ansökan bifallen.

I likhet med RU anser jag det inte nödvändigt att domstolarnas serviceskyldighet i den dömande verksamheten regleras i lag utan den bör liksom hittills regleras i 2 § i den tidigare nämnda förordningen.

Prop. 1986/87:89

Enligt nu gällande regler har en domstol, som funnit sig vara obehörig att ta upp ett tvistemål, endast i undantagsfall rätt att vidarebefordra stämningsansökningen eller målet till en behörig sidoordnad domstol. Talan skall i stället avvisas på grund av rättegångshinder (34 kap. 1 8 RB). Käranden fär därefter lämna in en ny ansökan till rätt domstol.

Brottmål som tagils upp av viss domstol får - enligl gällande rätt - på framställning av åklagare överflyttas till annan behörig domstol, om synneriiga skäl föreligger (19 kap. 7 8 RB).

RU har funnit atl det skulle vara till fördel för alla parter att domstolarna fär rätt atl också överflytta tvistemål i de faU domstolen funnit sig vara obehörig alt ta upp etl mäl samtidigt som annan domstol är behörig. Härigenom skulle man undgå en onödig omgång.

Många remissinstanser har varit positiva till utredningens förslag. Ett par remissinstanser har dock påpekat att den av RU föreslagna regeln

117

medför åtskilliga tillämpningsproblem och även i vissa hänseenden kan innebära rättsförluster för svaranden.

För egen del är jag - liksom utredningen - av den uppfattningen atl det är angeläget atl undvika åtgärder som för såväl parierna som domstolen ter sig onödiga. Såsom påpekats av såväl RU som en del remissinstanser medför emellertid en möjlighet för en domstol att flytta över mål till en annan domstol eller en annan myndighet åtskilliga problem. RU har i sitt förslag löst en del av dessa men många kvarstår alltjämt.

Störst praktisk belydelse skulle den föreslagna regeln med all sannolikhet fä i den summariska processen. Dels är rällen där alltid skyldig att pröva sin behörighet, dels är antalet mäl myckel stort. Såsom jag redan anfört tar jag emellertid inte upp den summariska processen i detta sammanhang. Eftersom jag inhämtat alt de problem som kan uppstå när det gäller ansökningar som ges in till fel domstol oftast löses på etl mera formlöst sätl, anser jag inte att del finns anledning atl nu ta upp denna fråga separat. Jag avser däremot att i samband med den totala översynen av den summariska processen närmare överväga lämpligheten av atl för denna föreslå en regel om överflyttande av mäl.

I processen enligt RB är de flesta forumregler dispositiva. Rätten skall i sädana fall pröva sin behörighet endast om svaranden gör foruminvändning. Svaranden avstår ofta från att göra sådan invändning, vilket minskar behovet av den föreslagna regeln. Vad som förekommit vid remissbehandlingen har också visat att en överflyllningsregel inte är problemfri. När det gäller de indisposiliva forumreglerna i RB. kommer RU:s fortsatta överväganden angående t.ex. fastighetsdomstolarnas framtida status att få betydelse även för lämpligheten av en regel om överiämnande av mäl.

Av anförda skäl har jag stannat för att nu inte heller för RB-processens del föreslå någon regel om överflyttande av mäl. Det är däremot min avsikt att i annal sammanhang återkomma till denna fråga.

Prop. 1986/87:89

2.4.5 Parallella rättegångar

Mitt förslag
Högsta domstolen	fär förordna atl mäl		som väckts	vid	skilda
domstolar i vissa fal	skall	handläggas i	en rättegång	vid	en av
domstolarna.

vissa av de aktuella fallen tvingats att parallellt driva flera rättegångar, i vilka utredningen och rättsfrågan varit gemensam.

RU har för att komma till rätta med olägenheterna med nuvarande ordning föreslagit en regel som går ut pä att högsta domstolen i sädana fall som nu nämnts skall få befogenhet att förordna att målen skall handläggas vid en av domstolarna. Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Sedan utredningen avgav sitt förslag, har i rättshjälpslagen införts en regel, enligl vilken allmän rättshjälp inte fär beviljas i en rättslig angelägenhet, om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig pä väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt (8 § första stycket 7). Med stöd av denna s.k. pilolmålsregel har man, enligt vad jag inhämtat, i praktiken kunnat bemästra en stor del av de problem som tidigare varil förbundna med de parallella rättegångarna.

Den nya regeln i rättshjälpslagen botar emellertid inle alla brister. Bl.a. innebär den ingen lösning av kostnadsfrågan när det gäller parter som normalt inte kan fä rättshjälp, l.ex. juridiska personer och enskilda näringsidkare saml fysiska personer med höga inkomster. Enligt min mening finns del därför fortfarande goda skäl att söka åstadkomma en generell lösning på problemet. Den av utredningen anvisade vägen har vunnit en fullständig anslutning vid remissbehandlingen. Även jag anser detta vara en bra lösning och förordar att den genomförs. Som utredningen föreslär bör behövliga regler införas i 14 kap. RB, lämpligen i en ny 7 a §. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor.

Prop. 1986/87:89

2.4.6 Rättegångskostnadsfrågor

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Någon regel som ökar domstolarnas möjligheter att kvitta par
ternas rättegångskostnader införs inte.

2. 1 tvistemål om mindre värden, som från börian handlagts i den summariska processen, får käranden ökad rätt till ersättning, om rättegången endast utmynnar i en tredskodom mot svaranden.

3. Omfattningen av rättens skyldighet att på eget initiativ pröva parternas kostnadsyrkanden markeras genom en ny lagregel.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.1) kommit fram till att den nuvarande kostnadsregleringen i småmälslagen i princip bör behållas för mäl om små värden. Jag har i det sammanhanget ocksä förklarat att jag inte kan ställa mig bakom utredningens förslag om en särskild möjlighet till kvittning av rätlegängskostnaderna i konsumenlmäl. Här återstår nu atl behandla ett par andra frågor rörande rätlegängskostnaderna och handläggningen i domstolarna av kostnadsfrågorna.

nåder i de fall där det framstår som obilligt att låta den föriorande parten Prop. 1986/87:89 betala den vinnandes kostnader, bl.a. i vissa fall där båda parter bär lika stort ansvar för alt en tvist uppkommit. Även utredningen har berört denna fräga men kommit fram till att någon kvittningsregel - bortsett frän den tidigare berörda regeln för konsumenlmäl — inte bör införas.

För min del anser jag i likhet med utredningen och remissinstanserna att huvudregeln om att den förlorande parten skall ersätta den vinnandes rättegångskostnader fyller flera viktiga funktioner. Först och främst är den givelvis av stor betydelse frän reparativ synpunkt för den vinnande parten. Vidare verkar den hämmande på presumtiva parters vilja att öppna process med obefogade eller svagt grundade ståndpunkter som underlag. Den bidrar också till att skapa en förhållandevis god förutsebarhet när det gäller kostnaderna för en process. Regeln minskar även riskerna för tidsödande argumenlation och bevisföring från parternas sida i kostnadsdelen.

Vad som har förekommit i detia ärende har övertygat mig om att del är svart atl utforma en möjlighet till kvittning som utgår från någorlunda fasta kriterier. Man är i stället hänvisad till alt ge domstolarna en mer generellt utformad möjlighet att kvitta kostnaderna efter en skälighetsbedömning. En sädan regel skulle, somjag ser del, samtidigt medföra stor risk för en utveckling mot att huvudregeln om lappande parts kostnadsansvar skulle föriora alltför mycket i betydelse, med de nackdelar som enligt vad jag nyss antytt skulle följa. Mot den bakgrunden instämmer jag i utredningens bedömning att någon allmän kvittningsmöjlighet inte bör införas.

Kostnadsansvaret vid försumlig processföring i mål om mindre värden

Som jag kommit fram till i avsnitt 2.2.1 bör man när det gäller mål om mindre värden (under ett halvt basbelopp) ha kvar principen att ersättning till vinnande part för ombudsarvode och egen tidsspillan inte skall utgå. Jag nämnde tidigare att ett av problemen med denna princip är att den kan inbjuda mindre nogräknade gäldenärer att grundlöst bestrida borgenärens ansökan i summarisk process i förhoppning om atl borgenären skall anse det icke ekonomiskt motiverat med hänsyn till kostnadsbilden att hänskjuta målet till rättegång. En möjlighet att komma till rätta med detta skulle vara att på något sätt bygga ut gäldenärens ansvar för borgenärens rättegångskostnader i dessa situationer.

En lösning som man i detta sammanhang kan överväga är att ge den part, på vars begäran ett mål om mindre värden i summarisk process hänskjuls till rättegång, en vidgad rätt till ersättning för ombudsarvode eller eget arbete i de fall där gäldenären bestritt betalningsskyldighet mol bättre velande. Ett enkelt sätl alt fä en avgränsning skulle då vara att ta sikte på de situationer där rättegången endast utmynnar i en tredskodom på den grunden atl gäldenären uteblir från en förhandling eller underlåter att komma in med ett skriftligt svaromål som uppfyller lagens krav.

En sådan utvidgad räll lill kostnadsersättning bör borgenären kunna
utnyttja antingen för att yrka arvode för ett ombud som han sänt till
förhandlingen eller låtit utforma en rättegångsskrift eller för att yrka ersätt
ning för egen inställelse eller eget arbete med en rättegängsskrift. För att 120

inle förutsebarheten i fråga om kostnaderna iskall minska alltför mycket Prop. 1986/87:89

bör man här kunna tänka sig någon form av taxereglering. Somjag ser del

bör en framkomlig väg vara all ge borgenären räll lill ytterligare elt belopp

av samma storleksordning som han kan få ut under den summariska

processen.

Mol en sädan lösning kan man visseriigen komma med invändningar av typen att den bryter systemet och att det inle finns några sakliga skäl alt medge borgenären rätt lill ersättning för ombudsarvode just i de fall som från juridisk synpunkt är enklast, dvs. dem där gäldenären egentligen inte har någon grund för sitt bestridande. Sådana invändningar väger emellertid enligl min mening lätt mot det faktum att en regel av det diskuterade slaget ger de tredskande gäldenärerna en sådan kostnadsmässig nackdel av ett grundlöst bestridande att man bör komma till rätta med åtminstone en del av det missbruk som förekommer pä detta område.

Motsvarande möjlighet för domstolarna att döma ut högre ersättning än den normala bör gälla även när ett mäl om mindre värde i summarisk process las upp i rättegäng efter återvinning. Däremot finns enligt min mening inle tillräckliga skäl atl införa sädana koslnadsregler i de fall dä talan väckts genom ansökan om stämning.

Handlägg/ungen av kostnadsfrågan

Rättegångskostnaderna är underkastade parternas förfoganderätt i så måtto att rätten får döma ut kostnadsersättning endast på yrkande av part och inte får döma ut högre belopp än vad parten yrkat. Rätten anses också

- om jag tills vidare bortser från de fall där allmän rättshjälp förekommer

— bunden av ett uttryckligt medgivande från en part att utge viss kostnads
ersättning till motparten.

1 praktiken är del sällsynt att parterna yttrar sig över varandras kostnadsyrkanden. RU anför atl det i varje situation där ett kostnadsyrkande inte uttryckligen medgivits av motparten måste åligga rätlen att bedöma om kosinadsyrkandel ligger inom ramen för vad som är skäligt för att ta till vara partens rält, dvs. för vad som skall utdömas i kostnadsersättning enligl 18 kap. 8 §. Enligt utredningen är det också rättens skyldighet att, oavsett om motparten lar upp frågan eller ej, överväga om det är aktuellt att tillämpa de särskilda reglerna om kostnadsfördelning vid försumlig processföring (18 kap. 3 8 första stycket och 6-7 §8). Utredningen föreslår att bestämmelserna i 18 kap. 14 § förtydligas för att klargöra detta. Härigenom skulle man kunna uppnå att reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring utnyttjas mer effektivt än för närvarande.

Jag vill till att hörya med ställa mig bakom RU:s åsikt alt det är viktigt att
domstolarna i den utsträckning det är sakligt befogat utnyttjar möjligheter
na att ålägga en part elt särskilt kostnadsansvar om denne varit försumlig i
sin processföring. De uppgifter RU hämtat in tyder på att reglerna inte
används i tillräcklig omfattning. Detta torde knappast bero på att kostnads
reglerna som sådana är olämpligl utformade. En viktig förklaring kan i
stället vara att rätten inte anser sig kunna la upp frågan om kostnadsansvar
när inte motparten aktualiserat den. I denna del vill jag anföra följande. 121

Det torde inte råda något tvivel om att tanken bakom RB:s nuvarande Prop. 1986/87:89 regler är all prövningen av vilka kostnader som skäligen varit påkallade och av om försumlig processföring föreligger skall göras av rätlen ex officio, dvs. oberoende av parts yrkande i denna del (jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s. 218). Parternas rätt atl disponera över rättegångskostnaderna sträcker sig alltså endast sä långt att de har möjlighet all genom yrkanden och medgivanden ange den beloppsmässiga ramen för rättens prövning. Inom denna ram har rätlen full frihet att fördela kostnaderna efter de riktlinjer som ges i 18 kap. RB.

En särskild fräga är vad ett medgivande från en part i koslnadsdelen har för verkan. Del fall som utredningen tar upp - atl en part uttryckligen och förbehållslöst medger motpartens koslnadsyrkande - synes visserligen frän juridisk synpunkt inte innebära några svårigheter. Domstolen torde i detta fall vara bunden av medgivandel. Det lär emellertid vara sällsynt all ett kostnadsyrkande medges pä detta sätt. 1 den mån ett formellt medgivande över huvud tagel sker, torde det vanliga vara alt det yrkade beloppet medges för den händelse parten förlorar målet. Betydligt mer frekvent är säkert att parierna förklarar sig lämna varandras koslnadsyrkanden "utan erinran" e.d. Del framstår inte sällan som oklart vad parten egentligen avser all äta sig genom ett sådant uttryckssätt; självfallet bör det dä åligga rätten atl utreda detta.

Om en part förklarar sig medge att betala det av motparten yrkade beloppet under förutsättning att denne vinner målet, synes det enligt min mening svårt atl hävda atl domstolen generellt sett har rätt atl trots medgivandet fördela kostnaderna pä ett annat sätt eller att döma ut ett lägre belopp än det yrkade. Om man bortser frän den situationen, bör som jag tidigare sagt principen vara att domstolen har att ex officio bestämma om fördelningen inom ramen för de yrkade beloppen.

Reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring och om atl endast behövliga rättegångskostnader är ersättningsgilla fyller vikliga funktioner för att förmå parierna till lojal och rimlig processföring. En förutsättning för att reglerna skall fylla sin uppgift är emellertid att parterna upplever att de kommer till tillämpning i praktiken.

Frän denna synpunkt är det, som RU påpekar, olyckligt om parterna litar på domstolens officialprövning i kostnadsdelen samtidigt som domstolen, å sin sida, inle tar upp frågan om kostnadernas fördelning om inle parterna pä nägot sätt själva aktualiserar den först. För atl undanröja alla oklarheter om var ansvaret ligger, kan det vara lämpligt atl i enlighet med förslagel införa ett tillägg till 18 kap. 14 8 som tydligare markerar omfattningen av rättens prövningsskyldighet.

Som påpekats under remissbehandlingen kan det vara missvisande att som i förslaget göra undantag för alla fall där ett kostnadsyrkande uttryckligen har medgetts. Många typer av kostnader, bl.a. i rättshjälpssammanhang, är ju undandragna parternas dispositionsrätt eller innehåller indispositiva moment. Med tanke pä bl.a. delta bör lagtexten formuleras något mindre kategoriskt.

122

Rätt till ersättning av aUmänna medel i vissa fäll

Hittills har i domslolspraxis mestadels ansetts all den som vill ha ersättning av allmänna medel av en domstol för att ha medverkat i en rättegång vid domstolen måste framställa anspråk på ersättning hos domstolen innan denna avgör målet (se t.ex. NJA 1976 s. 306, 1979 s. 237 saml 1980 s. 23 och 60). Som grund för denna praxis har åberopats grunderna för reglerna i 18 kap. 14 § resp. 31 kap. 9 8 RB. RU har anfört att utredningen för sin del anser atl nägon grund för att anse ersättningsrätten försutten enbart av det skälet att domstolen avgjort mälel inle föreligger. Utredningen menar att man bör införa lagregler som gör del klart att rätt till ersättning föreligger även om anspråket väcks efter det att domstolen avgjort målet.

Enligl min mening måste, mot bakgrund av den domstolspraxis som redovisats ovan. anses fastlagt att som huvudregel gäller att den som väcker sitt anspråk om ersättning av allmänna medel först sedan domstolen avgjort målet inle är berättigad till ersättning från domstolen. Det kan hävdas att denna ordning slår hårt mot den som av nägon anledning har giltig ursäkt att inte komma in med sitt anspråk redan under handläggningens gäng. Samtidigt förefaller det mig otillfredsställande atl öppna en allmän möjlighet till ersättning efter handläggningens slut; en sädan skulle lätt kunna leda lill missbruk. Vad som skulle behövas är enligt min mening en s.k. ventil för de fall där giltig ursäkt föreligger. När det gäller behovet av lagstiftning på denna punkt bör beaktas att HD, sedan RU avgav sitt betänkande, i ett avgörande synes ha lämnat visst utrymme för en diskre-tionär prövning av ersättningsrätten med hänsyn till förefinllighelen av giltig ursäkt (NJA 1984 s. 179). Mot bakgrund härav anser jag att frågan om en lagreglering av de aktuella fallen tills vidare bör anstå. Skulle det visa sig atl behov av lagstiftning fortfarande föreligger, kan frågan tas upp t.ex. i samband med översynen av rätishjälpslagstifiningen, till vilken frågan ändå har väsentliga anknytningspunkter.

Prop. 1986/87:89

flertal bestämmelser i RB skall rätlen vid kallelse till förhandling förelägga Prop. 1986/87:89 den kallade atl infinna sig vid påföljd av vissl penningvile. Uteblir den kallade, kan rätlen döma ul vilet, vilket innebär atl den kallade blir betalningsskyldig gentemot staten för viiesbeloppel. Det finns ocksä möjlighet att vid utebliven betalning förvandla vitel till fängelse enligl bötesverkstäl-lighelslagent 1979:189).

Det har under senare år ofta sagts från bl.a. domslolshåll att antalet förhandlingar som måste ställas in på grund av att någon av de kallade uteblivit efter hand har ökat. Saken har ocksä varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (se JuU 1980/81:28, rskr, 238). RU har undersökt omfattningen av problemet och funnit att ca 20 % av alla domstolsförhandlingar i brottmål ställs in trots att alla inblandade varit behörigen delgivna kallelse. Den vanligaste situationen är alt den tilltalade uteblivit utan föregående meddelande till rätten. Nästan lika vanligt är att den tilltalade anmält förfall före förhandlingen. Andra vanliga orsaker är att ett vittne eller en målsägande uteblivit utan att lämna meddelande eller anmäla laga förfall. Också i de indisposiliva tvistemålen är det vanligt att förhandlingar måste ställas in därför att parter eller andra personer inte infunnit sig.

RU har föreslagit flera åtgärder för atl effektivisera sanktionssystemel. Ett förslag som rör hämtning genom polismyndighetens försorg av kallade personer har redan genomförts (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152). Utredningen har också föreslagit ett antal åtgärder i fråga om vitesinstitutet. Jag skall ta upp dessa åtgärder lill behandling i det följande.

Kallelser av vittnen

1 motsats till andra som kallas lill en domstolsförhandling skall vittnen normall inle föreläggas vite. 1 stället kan ett vittne dömas till böter, om han inte följer etl föreläggande att inställa sig (36 kap. 20 § RB). Först om målet skjuts upp till en ny förhandling, fär vittnet kallas vid viiespåföljd,

RU föreslår atl man även för vittnenas del går över till ett system med direkt vitesföreläggande, Etl sådant system är, menar utredningen, mer effektivt som påtryckningsmedel i och med att den ekonomiska sanktionen beloppsmässigt anges redan i föreläggandet. Och det skäl som möjligen skulle kunna anföras till försvar för det nuvarande systemet - att det för somliga vittnen skulle vara chikanerande atl få etl individuellt bestämt vitesbelopp utsatt i kallelsen - har enligt utredningen inte sådan bärkraft alt man bör avstå från en reform. Man undanröjer då också den frän systematisk synpunkt märkliga konstruktionen med straff och vite för samma typ av förseelse.

Förslaget har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser. Även enligt min mening är förslaget välgrundat och bör genomföras. Reformen kräver ändringar i bl.a. 36 kap. 7 och 20 §§ RB.

Vitesbeloppens storlek

Lägsta tillåtna vitesbelopp enligt RB är tio kronor och högsta beloppet

femtusen kronor (9 kap. 8 § RB). Om ett vile dömts ut och rätten förelåg- 124

ger nytt vite. får dock beloppet höjas till högst tiotusen kronor. Maximibe- Prop. 1986/87:89
loppen har kvarstått oförändrade sedan RB;s tillkomst. I praktiken torde
vitesbelopp om några hundraial kronor vara vanligast i domstolarnas kal
lelser. ■ •

RU menar alt domstolarna för all höja viiets påtryckningseffekt generellt sett måste använda avsevärt högre belopp än för närvarande i kallelserna. Man föreslår att den nuvarande principen att vitets storlek skall bestämmas så att det i det enskilda fallet kan antas få effekt skall beslå. Men man vill också föra in en skadeståndsaspekt i bedömningen av vitets storlek och föreslär att vitet alltid skall uppgå till minst det belopp som motsvarar statens kostnader för en inställd förhandling, om den kallade inte infinner sig. Till följd av dessa förslag bör enligt utredningen nuvarande regler om högsta och lägsta vilesbelopp upphävas.

Remissinstanserna har i allmänhet inget alt erinra mot atl vitesbeloppen generellt höjs. Flera är däremot negativa till förslaget att bestämma vitet lägst till ett belopp som motsvarar statens kostnader för en inställd förhandling. Man åberopar därvid både principiella och praktiska skäl. Bl.a. befarar man att den föreslagna ordningen kan medföra besvär för domstolarna, även om man - som utredningen antyder - får räkna med att någon form av taxa för bestämmande av vitesbeloppen kommer att utformas.

Jag vill för min del till en börian ställa mig bakom tanken på en allmän höjning av viiesbeloppen med bibehållande av principen av en prövning i det enskilda fallet av hur stort belopp som behövs för att få den kallade att inställa sig. Ett belopp i storleksordningen ettusen kronor för normalfallet kan inte te sig orimligt i dagens penningvärde. Och i speciella fall måste det enligt min bedömning vara möjligt för domstolarna att gå upp till avsevärt högre belopp.

Enligl 3 § lagen (1985:206) om viten (viteslagen), som trätt i kraft den 1 juli 1985, gäller som en allmän princip i fräga om vitesföreläggande att vitel skall fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom alt följa det föreläggande som är förenat med vitet. I motiveringen till denna regel framhölls (prop. 1984/85:96 s. 49) att myndigheten vid bestämmandet av vitets storiek kunde la hänsyn lill tidigare ådagalagd tredska och till vad som är känt om adressatens förmögenhetsförhållanden men även till värdet av det föremål som avses med föreläggandel och till samhällsintresset av all föreläggandet vinner efterrättelse. Det framhölls också att man på sådana områden som det förevarande normalt får räkna med en i viss mån schabloniserad tillämpning.

Ett genomförande av utredningens förslag när det gäller minimibeloppen
för vite skulle strida mot de allmänna principer som sålunda nyligen
godtagits. Del bör enligt min mening inle komma i fräga alt för det begrän
sade område som vi nu behandlar införa särskilda regler om hur vitesbe
loppen skall bestämmas. Samtidigt medför viteslagens regler atl sådana
faktorer som utredningen velat föra in i bedömningen kan beaktas i en
utsträckning som förefaller mig rimlig. På grund härav och med hänsyn till
de praktiska problem som del skulle medföra all på ett någorlunda realis
tiskt sätt beräkna statens kostnader för inställda förhandlingar menar jag 125

alt regleringen av vitesbeloppens storiek bör följa samma principer som i Prop. 1986/87:89 viteslagen.

En särskild fräga är om det finns anledning att ha kvar etl maximibelopp för de typer av vitesförelägganden som regleras i RB eller om man bör låta domstolarna fritt fä bestämma vitets storlek. Det bör i denna del anmärkas att det för närvarande finns ett särskilt bemyndigande för domstolarna att i förelägganden som avses i 15 kap. 3 § (vitesföreläggande som säkerhetsåtgärd) gå över de i övrigt gällande maximibeloppen. RU har anfört att det även i fräga om s.k. editionsförelägganden enligt 38 kap. 5 § och 39 kap. 5 § kan finnas behov av att i vissa fall överskrida maximibeloppet, en uppfattning som lämnats obestridd under remissbehandlingen.

I den generella reglering av viiesfrägor som nyligen gjorts i viteslagen har några beloppsmässiga begränsningar i fräga om viiets storlek inte gjorts, utan det har ansetts kunna anförtros åt de tillämpande myndigheterna att själva bestämma lämpliga belopp utifrån de allmänna riktlinjer som lagstiftaren meddelat. Det finns enligl min mening ingen anledning all anlägga ett annat synsätt i fråga om de viten som nu är aktuella, särskilt med hänsyn till del behov av att i vissa fall överskrida gällande maximibelopp somjag nyss talat om. Mot den bakgrunden biträder jag utredningens förslag om att RB:s regler om maximibelopp för viten skall upphävas. Motsvarande ändring bör göras i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Det innebär att 40 § första stycket i den lagen kan upphävas.

Utdömande av vite i vissa fall

Om en person som vid vite kallats alt inställa sig lill en domstolsförhandling uteblir, skall vitet normalt dömas ut, vilket innebär att den uteblivne blir betalningsskyldig gentemot staten för vitesbeloppet. Om det finns anledning anta att den uteblivne har laga förfall för sin underlätenhet att inställa sig, skall dock vitet inte dömas ut (32 kap. 6 §). Enligl RU tolkas denna regel på sina håll så att vitet praktiskt taget aldrig döms ul om det inte finns utredning om att laga förfall inte förelegat. En sådan tolkning medför enligt utredningen att vilesinstilutet i dessa fall förlorar mycket av sin effekt. Utredningen föreslär att lagtexten förtydligas för att göra klart att det mäste föreligga positiva indikationer på all laga förfall föreligger för att rätten skall få underiåla att döma ut vitet. Remissinstanserna har tillstyrkt lagändringen eller lämnat den utan erinran.

Även jag anser en ändring av 32 kap. 6 § motiverad. Som RU har
påpekat kan förslagel i denna del emellertid leda lill att det kommer att
meddelas ett större antal sakligt setl oriktiga beslut om utdömande av viten
än i dag. Detta kan i sin tur föra med sig etl ökat antal överklaganden. En
annan risk som är förenad med en skärpning av kravet pä bevisning för alt
laga förfall förelegat är att den som riskerar att fä ett vile utdömt kan
tvingas att till domstolen inge elt omfattande material för att visa att
omständigheterna verkligen varit sådana att han hafl laga förfall. För alt
undvika detta vill jag ge lagtexten en annan utformning än den RU föresla
git. Bl.a. föreslår jag att beviskravet för att laga förfall föreligger skärps
från "förekommer anledning" till "är sannolikt". 126

Laglekniska frågor

Somjag tidigare nämnt har sedan RU avgav sitt betänkande en ny generell lagstiftning rörande vite trätt i kraft. Denna lag, viteslagen, innehåller vissa regler som är eller genom mitt förslag nu blir gemensamma med de regler som skall gälla enligt RB. Enligt min mening bör man nu ur RB och förvaltningsprocesslagen utmönstra sädana regler och låla de generella reglerna i viieslagen gälla. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till detta.

2.4.8 Användning av telefon i rättegången

Huvudpunkterna i mitt förslag

I RB införs regler som gör det möjligt att använda telefon vid sammanträde för förberedelse i tvistemål, vid huvudförhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med ett telefonsammanträde för förberedelse och för upplagande av bevisning vid huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål. Även överinstanserna ges möjlighet att använda telefon i principiellt samma utsträckning som tingsrätterna. Frågan om telefonanvändning i förvaltningsprocessen tas inte upp i delta sanimanhang.

1981:1293). Försöksverksamheten avsåg frän börian lio tingsrätter och tvä Prop. 1986/87:89 hovrätter. Antalet tingsrätter har successivt utökats.

Enligt 2 8 lelefonförsökslagen kan i tvistemål som handläggs enligl RB telefon användas i samband med förberedelse och omedelbar huvudförhandling. Telefon kan användas ocksä vid sammanlräde enligt småmälslagen och vid huvudförhandling i mål om bölesbrott. Vid förhandling som hälls med hjälp av telefon fär parterna helt eller delvis utföra sin lalan och höras per telefon i den mån rätten finner det lämpligt och parterna samtycker lill det.

Enligl 3 8 lelefonförsökslagen kan vid sammanträde som på vanligt sätl sker inför rätten bevisning tas upp per telefon. Delta gäller förhör med vittne, sakkunnig eller målsägande. En förutsättning är all rätten finner del lämpligt och atl parterna och den som skall höras samtycker.

Domstolsverket har fortlöpande följt försöksverksamheten och i december 1981 avgett en rapport över denna till RU. Rapporten är i stort sett myckel positiv till telefonanvändning. Både domstolsverket och samtliga de tingsrätter som deltagit i försöksverksamheten tillstyrkte att denna permanentas. RU har på grundval av denna rapport tagit upp frågan i sitt betänkande.

1 fräga om rättssäkerhetssynpunkterna på telefonanvändning konstaterar utredningen att själva identifieringen av dem som hörs per telefon i praktiken inte tycks ha erbjudit nägra problem. Inte heller har det rapporterats nägra andra negativa effekter från rättssäkerhetsynpunkt. Tvärtom har det rapporterats fall där man kan tala om atl rällssäkerheten ökat pä det sättet atl förhör i vissa fall har kunnat komma lill stånd just tack vare att förhöret kunnat ske per telefon.

Utredningen drar av det framlagda materialet den slutsatsen att telefonen erbjuder betydande rationaliseringsmöjligheter för vissa mål. Samtidigt är det enligl utredningen klart atl telefonsamtalet inte mer regelmässigt bör ersätta sammanträden inför rätten eller en skriftlig hantering av mål. Utredningen föreslår regler som gör det möjligt alt använda telefon både för att hålla förberedelse i tvistemål och för att ta upp bevisning vid huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål.

Förslaget har vunnit en praktiskt lagel enhällig uppslutning vid remissbehandlingen. Domstolsverket har i sitt remissvar ånyo framhållit atl erfarenheterna av försöksverksamheten är mycket positiva.

För egen del anser jag del angeläget atl man nu tar till vara de rationaliseringsmöjligheter som telefonen uppenbarligen erbjuder för tingsrätternas del. Det har framgått av försöksverksamheten att telefonanvändningen inte medför nägra egentliga problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sådana omständigheter bör enligt min mening en lagstiftning i allt väsentligt i enlighet med utredningens förslag genomföras. Utöver det område för telefonanvändning som RU föreslagit bör enligt min mening även huvudförhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med ett telefonsammanträde för förberedelse få hällas per telefon,

I likhet med utredningen anser jag alt frågan om telefonanvändning i
överinstanserna också kan lösas i detta sammanhang och atl lelefonför
sökslagen därför kan upphävas. Möjligheten till telefonanvändning i över- 128

rätt bör i fräga om huvudförhandlingsskedet avgränsas pä i princip samma Prop. 1986/87:89

sätl som för tingsrätternas del. När det gäller förberedelseskedet i överrätt

bör man däremot i avvaktan pä RU:s förslag angående överrättsprocessen

avstå från att över huvud laget göra nägra ändringar nu. Även utan en

uttrycklig möjlighet att hälla ett sammanträde under förbéredelseskedet

per telefon, torde det emellertid finnas ett vissl utrymme för överrätlerna

alt använda sig av telefonsammanträden under detta skede (jft 50 kap. 12 8

och 51 kap. 12 § RB).

I fråga om vissa enskildheter vill jag ytterligare anföra följande.

En väsentlig fråga vid utformningen av de nya reglerna i RB är i vad mån systemet skall vara frivilligt. Den försöksverksamhet som bedrivs bygger helt och hållet på frivillighet. För parts medverkan krävs alt han uttryckligen samtycker till telefonanvändning. Detsamma gäller för vittnens, sakkunnigas och mälsägandes medverkan. Nägon påföljd för underlätenhet att svara i telefon eller bege sig till anvisad plats förekommer inte heller.

RU har konstaterat alt frivilligheten inte tycks ha hafl några praktiska nackdelar av betydelse. Erfarenheterna av försöksverksamheten visar sålunda alt frågor om samtycke jämförelsevis sällan ställs på sin spets. Enligt utredningen bör man mot bakgrund av dessa erfarenheter kunna tänka sig att antingen slopa kravet på samtycke eller införa påföljder för underlåtenhet att medverka. Utredningen anser övervägande skäl tala för den förstnämnda lösningen. Dels skulle ett system med påföljder bli ganska komplicerat, dels talar allt för att de allra flesta ändå medverkar och dels finns det fall där en påföljd skulle framstå som direkt olämplig.

Remissinstanserna har i denna del tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det ulan erinran. Även jag ansluter mig till förslaget av de skäl utredningen anfört, och vill härutöver tillägga att rätten - om ett påföljds-hot i något fall skulle framstå som motiverat — givetvis alltid har möjlighet att låta målet handläggas på annat sätt, t.ex. vid en vanlig muntlig förhandling.

En särskild fråga i detta sammanhang är huruvida man bör kräva samtycke av part för att bevisupptagning skall få ske per telefon. Det ankommer enligt 35 kap. 6 § RB i första hand pä parterna alt söria för bevisningen. Men rätten har samtidigt ett stort inflytande över valet av bevismedel. Rätten skall sålunda i flera hänseenden - i enlighet med principen om del bästa bevismaterialet - se lill all del bevismedel används som medför den säkraste bevisningen, under förutsättning att detta bevismedel kan användas utan orimlig kostnad eller olägenhet (se bl.a. 35 kap. 8 § och 36 kap. 19 §). Samtidigt skall rätten övervaka all onödigt resurskrävande eller på annal sätt olämpliga bevismedel inte används (35 kap. 7 §). Mot denna bakgrund anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att rätten bör ha en självständig beslutanderätt ocksä i fråga om det skall tillåtas att en viss bevisningsuisaga upptas per telefon. Rätten bör dock givetvis ta stor hänsyn till parternas uppfattning. Man bör ocksä i enlighet med vad utredningen föreslagit allmänt söka i lagtexten precisera förutsättningarna för telefonanvändning.

Som utredningen anför kan man när det gäller kallelser inte för telefon
fallen utforma ett system på grundval av RB:s vanliga regler för samman- 129

9 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

träden inför rätten. De förhållanden under vilka en telefonmedverkan kan Prop. 1986/87:89 aktualiseras och försigå är nämligen högst skiftande. Eftersom några direkta rättsverkningar inte är knutna till kallelserna i telefonfallen, fyller de särskilda regler om kallelse som kan behövas endast en domstolsadmini-strativ funktion. Jag instämmer mol denna bakgrund i utredningens slutsats att några regler om kallelse e.d. inte behöver tas in i RB ulan i mån av behov kan meddelas i förordning.

Under remissbehandlingen har betonats vikten av att offentlighetsaspekten beaktas när rätten bestämmer i vad mån telefonen skall användas i en rättegång. Jag vill också understryka detta och tillägga att det i allmänhet torde vara möjligt atl med hjälp av lämplig teleteknisk apparatur tillgodose intresset av rältegångsoffentlighel, t.ex. med högtalande telefoner vid en huvudförhanding med åhörare, där etl vittne skall höras per telefon. Skulle det i något fall inte gå att genomföra etl telefonförhör ulan atl offentlighelsintressel träds för när, bör rätlen som regel välja en annan handläggningsform, Nägra särskilda lagbestämmelser om detta torde inte behövas.

När del gäller vem som skall slå för kostnaderna för telefonverksamheten bör först och främst konstateras att huvuddelen av dessa hänför sig till de fasta kostnaderna för telefonanläggningar och abonnemang. Som utredningen anför bör det inte komma i fråga atl låla enskilda parter belala sådana fasta kostnader. Övriga kostnader, dvs. kostnaderna för själva telefonsamtalen, är enligt vad försöksverksamheten ger vid handen sä små att det inte finns tillräcklig anledning att bygga upp etl avgiftssystem för dem, särskilt mot bakgrund av de rationaliseringsvinster för staten som telefonanvändningen kan medföra.

Jag vill slutligen nämna att del under remissbehandlingen ifrågasalts om inte regler om telefonanvändning borde införas även i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Frågan i vad män regler behövs för telefonanvändning ställer sig emellertid någol annoriunda i förvaltningsprocessen med hänsyn lill reglerna om vad som där skall anses vara processmaterial. Jag vill därför återkomma lill denna fräga i etl annat lämpligt sammanhang.

130

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. En klarare skiljelinje dras mellan sakframställning och förhör med part i bevissyfte. Det s.k. fria partsförhöret lagregleras,

2. Den tilltalade ges i brottmål rätt till kompletterande sakframställning.

3. Rätten ges i vissa fall möjlighet att förbjuda en målsägande atl vara närvarande vid den del av huvudförhandlingen, som föregår förhöret med honom. Rätten fär vidare utrymme att själv bestämma ordningsföljden mellan olika förhör under bevisupptagningen.

4. Alla partsförhör, i bäde tvistemål och brottmål, regleras gemensamt i 37 kap. RB. Där upptas bl.a. nya, mer tidsenliga, regler för hur förhör i rättegång skall gå till.

5. En möjlighet införs att ålägga en åhörare atl lämna rättssalen under förhör med någon som är rädd för åhöraren.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.3) tagit upp en del frågor som rör förebringande av bevisning i domstolarna, bl.a. ökade möjligheteratt göra undantag från den för närvarande myckel stränga grundregeln om atl all bevisning skall tas upp vid huvudförhandlingen. Jag skall i det följande ta upp ytterligare några disparata frågor rörande bevisningen vilka aktualiserats i olika sammanhang.

Karaktären av partsulsagor vid huvudförhandhng

När det gäller förhör med part i rättegång har endast förhör under sanningsförsäkran i tvistemål tagits upp som ett särskilt bevismedel i RB. Det s.k. fria partsförhöret, dvs. förhör med part i tvistemål i bevissyfte utan sanningsförsäkran, är inte alls reglerat i balken. För brottmålens del är mäisägandeförhöret inte närmare reglerat, medan vissa föreskrifter, t.ex. i fråga om förhörsledning, lämnats för förhöret med den lilltalade.

Skälet till a» de nu nämnda partsförhören inle tagits upp under bevisbestämmelserna torde vara att förhören kan innehålla inslag av sakframställning. Enligt balkens nuvarande system torde t.ex. målsägandens och den tilltalades berättelser teoretiskt setl vara alt betrakta till övervägande del som sakframsiällning. I praktiken förhäller det sig emellertid ofta annorlunda. Förhören med målsäganden och den tilltalade torde normalt betraktas nästan helt som bevisförhör. SjälvfaUet kan förhören också innehålla moment av sakframsiällning, framför alll när den lillalade inte biträds av försvarare.

RU har anfört att det framförts reformkrav som går ut på att man klarare skiljer mellan sakframställning och förhör i bevissyfte. Dessa reformkrav har bl.a. gått ul på att försvararen i brottmålsprocessen skall fä en lagfäst rätt att hälla s.k. kompletterande sakframställning och på att det fria partsförhöret i tvistemål lagregleras för alt begränsa omfattningen av förhöret under sanningsförsäkran sä mycket som möjligt.

131

RU föreslår mot denna bakgrund en ordning där man i princip delar upp Prop. 1986/87:89 alla partsutsagor i en del som avser sakframställning och en del som avser förhör i bevissyfte. 1 fräga om sakframställning föresläs försvararen fä en rätt all göra en kompletterande sakframställning. Förhöret med målsäganden och den tilltalade skall enligt förslaget även formellt hänföras till den del av huvudförhandlingen som avser bevisupptagning. Det föreslås en gemensam reglering av alla partsförhör, bäde för tvistemål och brottmål, i 37 kap. RB.

Förslagen har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

För att det inte skall råda någon tvekan rörande lagligheten av alt den tilltalade, normalt genom sin försvarare, häller kompletterande sakframställning eller att en part i tvistemål förhörs i bevissyfte utan sanningsförsäkran anser jag det för min del lämpligt alt RB som utredningen föreslagit anpassas till vad som på många håll i praktiken tillämpas redan nu. Att en räll till kompletterande sakframställning lagfästs är enligl min mening ett naturligt led i utvecklingen mot en mer ackusatorisk process i brottmål än vad man var beredd att acceptera vid RB:s tillkomst. 1 samband med dessa justeringar av RB:s system är det enligt min mening laglekniskt fördelaktigt att som utredningen föreslagit sammanföra alla partsförhör i ett gemensamt kapitel i RB:s bevisningsdel, lämpligen i 37 kap., som redan nu behandlar vissa typer av partsförhör. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa lillämpningsfrågor.

SkaU målsäganden behandlas som vittne i vissa fall?

Enligt gällande regler får en målsägande aldrig höras som vittne i brottmålsprocessen. Det gäller oavsett om han för talan i processen - rörande ansvar eller skadestånd — eller ej. Enligt RU har det från det praktiska rättslivets sida framförts krav på atl man öppnar möjlighet alt i vissa fall behandla en målsägande mer enligt vittnesreglerna än enligt reglerna för part. Kravet gäller framför allt de fall då målsäganden inle för lalan i målet utan endast skall höras pä begäran av part. Målsäganden är, menar RU, i sädana situationer i praktiken ofta närmast att betrakta som ett vittne. Det framstår därför enligt utredningen som en egendomlig ordning att förhöra honom i anslutning till åklagarens sakframställning och inte i samband med övrig bevisupptagning. Vidare anses det, anför RU, vara en brist att målsäganden i dessa fall inte kan åläggas att lämna rättssalen under åklagarens sakframställning.

För att komma till rätta med en del av de ölägenheter som nämnts nu har RU föreslagit en regel, enligt vilken en målsägande som ej för talan skall anses som ett vittne, dock att han inle får avlägga ed. Förslagel innebär bl.a. att målsäganden inte fär närvara vid huvudförhandlingen före förhöret och att han förhörs i anslutning till övrig bevisupptagning.

Förslaget har under remissbehandlingen mötts av en del kritiska röster.
Det har sålunda anförts att målsäganden, även om han i det enskilda fallet
inte för nägon egen talan, ändå måste anses generellt sett ha en sädan
motsatsställning till den tilltalade att det från principiell synpunkt framstår
som mindre lämpligt att betrakta honom som ett vittne. De praktiska 132

problem som finns bör man, menar de kritiska remissinstanserna, kunna Prop. 1986/87:89 lösa pä mindre ingripande sätl.

För egen del vill jag först konstatera att det uppenbarligen finns fall där en förhörsperson visserligen formellt sett måste betecknas som målsägande men där det står klart att han i rättegången spelar en roll som är jämställd med ett vanligt vittnes. Samtidigt finns del situationer där målsäganden visserligen inte för någon egen talan om ansvar eller skadestånd men där målsägandeintresset är så starkt atl en motsatsställning till den tilltalade klart kan konstateras. Det kan i sistnämnda fall ofta framstå som en slump om målsäganden för någon egen talan eller ej. En otillfredsställande konsekvens av utredningens förslag skulle vara att olika regler skulle komma att gälla bl.a. beroende pä om en målsägande formellt förklarar sig biträda åklagarens ansvarslalan eller ej.

Jag är mol denna bakgrund inle beredd att förorda en ordning där alla målsägande som ej för talan i princip behandlas enligt vittnesreglerna. 1 stället mäste man lämna utrymme för rätten att i det enskilda fallet bedöma i vad män man utan avkall på rättssäkerhetskraven kan göra undantag frän vanliga regler.

Av de reformkrav som i praktiken framförts i denna del gäller det första att målsäganden i fall där hans ställning liknar ett vittnes skall kunna förbjudas att närvara vid den del av huvudförhandlingen som föregår förhöret med honom. Delta krav bör man enligt min mening kunna tillmötesgå pä det sättet att man i 46 kap. inför en möjlighet för rätlen alt ålägga en målsägande som inte för talan att lämna rättssalen.

Vidare har det hävdats all målsäganden när han närmast kan anses ha ställning som vittne borde kunna förhöras efter den tilltalade. Jag vill i den delen erinra om vad jag nyss sagt om att målsägandens och den tilltalades utsagor i bevissyfte skall tas upp i samband med övrig bevisning. Det bör enligt min mening finnas utrymme för rätten att själv bestämma ordningsföljden mellan olika förhör under bevisupptagningen, men jag vill samtidigt betona att det normalt setl måste anses vara ett rimligt krav från den tilltalade all bli hörd efter målsäganden så snart nägon motsatsställning mellan dessa personer kan antas föreligga. Detta gäller oavsett om målsäganden för någon egen talan eller ej. Jag återkommer lill dessa frågor i specialmotiveringen.

Hur skall förhör under huvudförhandling gå tUl?

Enligt gällande regler i RB spelar rätten en dominerande roll vid förhör
med parter och vittnen. Rätten skall i princip leda förhöret, och parterna
får efter tillstånd av rätten ställa frågor. 1 praktiken har emellertid parterna
en långt större roll i dessa hänseenden än vad lagtexten ger vid handen. RU
har föreslagit att RB moderniseras på denna punkt och förordar som
huvudregel för alla förhör alt dessa skall ledas av parterna, om det inte
finns särskilda skäl för nägot annat, och att förhöret normalt skall inledas
av den part som begärt förhöret. En majoritet av remissinstanserna har
godtagit förslaget, men nägra kritiska röster har höjts, framför allt i vad
avser förhöret med den tilltalade. Jag återkommer strax lill detta. 133

Enligt min mening talar flera omständigheter för att ansvaret för för- Prop. 1986/87:89 hören inför domstol i möjligaste mån läggs på parterna. Framför allt medför detta att rättens ordförande helt kan ägna sig ät vittnets berättelse och uppträdande i övrigl och slipper att tänka pä vad han skall fräga vittnet härnäst. Givelvis finns del situationer där det ler sig befogat att rätten ingriper i förhörsledningen på ett eller annat sätl, t.ex. när en part processar utan hjälp av advokat eller motsvarande. Principen bör dock, enligt den praxis som blivit alltmer förhärskande vid domstolarna, vara den atl förhören så långt möjligt hälls av parterna själva.

När det sedan gäller förhörets närmare uppläggning bör förhöret precis som i dag normalt böria med atl förhörspersonen avger en s.k. spontan berättelse, dvs. utan stöd av frågor talar om vad han vet i saken. I mån av behov kan en sådan berättelse hjälpas fram med stöd av neutrala frågor av typen "och vad hände sedan?". Därefter skall tillfälle ges parterna och rätlen alt ställa frågor till förhörspersonen. Frågan om vem av parterna som skall börja förhöret ställer sig delvis något olika, beroende på vilken sorts förhörsperson det är fråga om.

När det gäller vittnesjörhör torde vid domstolarna numera i allmänhet tillämpas den ordningen att förhörsledningen först överlämnas till den part som åberopat vittnet. Denne fär då dels söka få fram en spontan berättelse och dels därefter underkasta vittnet etl mer ingående förhör i mån av behov, dock ulan ledande frågor (det s.k. huvudförhöret). Därefter ges motparten lillfälle atl i ett s.k. motförhör söka fä fram bl.a. omständigheter som kan förringa vittnets trovärdighet. Sedan ges den part som åberopat vittnet tillfälle att återkomma i etl s.k. återförhör. Den nu beskrivna ordningen fungerar enligt vad jag har inhämtat i allt väsentligt väl i normalfallet, och den bör enligt min mening tillämpas som en huvudregel. Givetvis mäste del finnas utrymme för rätten att bestämma om avvikelser, t.ex. i det fallet att ett vittne har kallats in ex officio av rätten.

I fråga om parisförhör i tvistemål torde det normala vara att parten begär förhör med sig själv. 1 sådana fall är del naturligt att partens eget ombud håller huvudförhöret. Skulle det i nägot fall vara sä att endast motparten begärt förhöret, kan del ocksä vara bäst alt den åberopade parlens ombud håller huvudförhöret och motparten håller motförhöret.

Jag går sedan in pä förhör med parterna i brottmål. När det gäller målsäganden, som praktiskt laget ulan undantag har begärts hörd av åklagarsidan, är den naturliga ordningen att åklagaren håller huvudför-hörel och att försvararen kommer in med ett motförhör.

Mer problematisk ter sig situationen i fråga om förhöret med den tillta
lade. RU har i denna del föreslagit att huvudregeln bör vara att åklagaren
häller huvudförhöret men att försvararen bör kunna anförtros detta, om
särskilda skäl föreligger. Mol denna ordning har flera remissinstanser varit
kritiska. Man pekar pä att huvudförhörets funktion är alt fä fram förhörs
personens egen version av händelseförloppet, medan motförhörets är att
finna omständigheter som förringar trovärdigheten av denna version. Man
menar att den föreslagna ordningen i vissa fall där åklagaren hävdar att den
lilltalade far med osanning kan skapa svårigheter för den tilltalade att fä
fram sin version. Del kan nämligen, menar man, vara svårt för åklagaren 134

att hålla huvudförhöret skilt från det motförhör som skall följa därefter. Prop. 1986/87:89 Det hävdas att det i sådana fall är bättre att huvudförhöret hälls av rätten, som sedan lämnar ordet till åklagaren för motförhör.

För mig framstår del som en given utgångspunkt altman skall ha en ordning som garanterar den tilltalade att fä framfört vad han vill ha sagi i rättegången. Jag kan hälla med de kritiker som menar att det i vissa fall kan vara svårt för åklagaren att hälla isär de båda typerna av förhör och att detta kan innebära eller i vart fall uppfattas som nackdelar för den lilltalade. Intresset av en fullständig utredning i målet torde i de flesta fall vara bäst betjänt av att den tilltalade under domarens neutrala ledning först fär lämna en fri berättelse om händelseförioppet och att åklagaren och försvararen kommer in i bilden först därefter.

Jag förmodar att RU:s förslag om att försvararen i vissa fall skulle ha rätt att inleda förhöret syftar till att tillgodose den tilltalades intressen i sådana fall där djupgående skillnader finns mellan de olika sidornas versioner och där del redan av den anledningen framstår som mindre lämpligt att åklagaren inleder förhöret. Med tanke pä de fall där försvarare inte är förordnad och de situationer där försvararen av nägon anledning inte vill äta sig att inleda förhöret, är det dock enligl min mening mindre lämpligt att bygga upp ett system kring försvararrollen i det nu aktuella hänseendet. Jag menar i stället — liksom flera remissinstanser - att huvudförhöret med den tilltalade i regel bör inledas av rätten och inte av åklagaren eller försvararen. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till dessa frågor.

Som utredningen föreslagit bör föreskrifter om hur partsförhören i tvistemål och brottmål skall gå lill tas in i 37 kap.

Avvisande av åhörare under vittnesförhör

Enligl 36 kap. 18 § RB får rätten förordna att en part i vissa fall inle får vara närvarande under ett vittnesförhör. Detta får ske dels när det förekommer anledning att vittnet på grund av partens närvaro - av rädsla för parten e.d. - inte säger hela sanningen och dels när parten stör vittnesmålet genom yttre åtgärder, t.ex. genom att falla vittnet i talet.

Under senare är har det blivit ett allt större problem att vittnen i rättegångar hämmas i sin vilja att berätta om förhållanden som är ofördelaktiga för en part av rädsla för repressalier, inle i första hand från parten själv utan frän åhörare som är på någol sätl lierade med parten. Problemet gäller i huvudsak kamrater till den lilltalade i brottmål. Ofta böriar bearbetningen av vittnet i dessa fall med mer eller mindre direkta hot före förhandlingen. Kamralerna fullföljer sedan i typfallet sina försök till påverkan med att, utan nägot påtagligt störande beleende, intensivt iaktta vittnet under förhöret. Åtgärderna torde, enligt vad som upplysts, inte sällan leda till önskat resultat. Nägon laglig möjlighet atl ålägga åhörarna att lämna rättssalen torde endast finnas när dessa stör förhandlingen på ett mer påtagligt sätt Ofr 5 kap. 9 § RB).

Riksdagen har med anledning av en motion uttalat att man bör undersö
ka vilka olika praktiska lösningar som kan väljas för att åstadkomma en
önskvärd ordning i det nu aktuella hänseendet (JuU 1980/81:5, rskr. 31). 135

Frågan har därefter tagits upp av RU, som föreslår en regel enligl vilken en Prop. 1986/87:89 åhörare skall kunna åläggas att lämna rättssalen under elt vittnesförhör på samma villkor som en pan, dvs. om det kan antas atl vittnet på grund av rädsla eller av annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av åhörarens närvaro. Utredningen föreslår också att rätten skall - på samma sätt som när en part ålagts att lämna rättssalen - vara skyldig att när åhöraren åter är närvarande återge vitlnesberätlelsen för åhöraren i behövlig omfattning.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att åhörare åläggs lämna rättssalen i de aktuella situationerna. Flera av dem som yttrat sig har vidare anfört att del inte kan anses tillräckligt motiverat med en regel om skyldighet för rätten att i efterhand återge vittnesmålet för åhöraren.

För egen del vill jag först och främst understryka alt man givetvis måste sträva efter atl vittnen och andra personer som skall förhöras i rättegång skall kunna avge sina utsagor utan att känna sig hotade. 1 detta hänseende anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att en verkningsfull åtgärd bör vara all ge rätten en möjlighet att ålägga åhörarna att lämna rättssalen. Skall det krävas att utsagan i efterhand läses upp för åhörarna, befarar jag emellertid liksom flera remissinstanser att mycket av effekten bortfaller. Enligt min mening bör det kunna godtas från offentlighelssyn-punkl att vissa åhörare, i fråga om vilka man kan befara obehörig påverkan av ett vittne eller annan förhörsperson, kan åläggas att lämna rättssalen utan rätt att i efterhand få utsagan uppläst eller uppspelad för sig.

Som utredningen föreslår bör erforderiiga regler tas in i 36 kap. 18 § RB.

Reglerna om s.k. frågeförbud i 36 kap. 5 § RB

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgeriig skyldighet att inställa sig som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten, som regleras i 36 kap. 1 § RB, har i princip företräde framför den tystnadsplikt som kan åvila vittnet. 1 36 kap. 5 § finns vissa undantag från denna huvudregel. Här sägs bl.a. att personer som tiUhör en del angivna yrkesgrupper inle får höras om nägot som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i samband därmed har fäll vela. Vittnesförhör får dock ske om del är medgivet i lag eller den till vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker därtill. De yrkesgrupper som omfattas är bl.a. advokater, läkare, tandläkare, sjuksköterskor och vissa kuratorer.

Under senare tid har i skilda sammanhang väckts frågor om ändringar i
de nu berörda reglerna. 1 ett par fall har sädana ändringar aktualiserats i
riksdagen. Det gäller dels frågan om psykologer bör tas med bland de nyss
nämnda yrkeskategorierna och dels frågan om harmonisering av RB:s
regler om undantag från vittnesplikten med vissa andra lagregler rörande
uppgiftsskyldighet. Rörande båda dessa frågor har riksdagen uttalat all det
bör ankomma pä regeringen att föranstalta om en översyn av gällande
regler(seJuU I980/81:2och 1983/84:23 s. 9 resp. 1984/85:25 s. 12). Vidare
har Svenska Patentombudsföreningen i en skrivelse till regeringen hem
ställt att även patentombuden las med bland de yrkeskategorier som om- 136

fattas av frågeförbudel i 36 kap. 5 § RB. Även frågan om tolkars skyldighet att vittna har aktualiserats inom regeringskansliet. Det bör i sammanhanget nämnas all justilieulskottel i ärendet rörande psykologers vittnesplikl uttalat att sädana ytteriigare inskränkningar i den allmänna vitlnesplikten, som det skulle medföra om man tar med nya yrkeskategorier i det nämnda lagrummet, inte bör göras ulan en mer allsidig prövning av frågan.

Regeringen har i tidigare sammanhang förutskickat att eventuella förslag till lagändringar med anledning av de nyss nämnda riksdagsbesluten skulle komma att läggas fram i samband med översynen av RB:s regler om tingsrältsförfarandet eller i samband med förslag lill ny lagstiftning med anledning av tvångsmedelskommitténs arbete. Med hänsyn till vad riksdagen uttalat är det nödvändigt att frågorna såvitt möjligt bedöms utifrån mer generella aspekter. Eftersom flera av dem inte har belysts genom sedvanlig remissbehandling bör regeringens ställningstagande rörande ändringar i 36 kap. 5 8 anstå nägot ytterligare. Jag avser att återkomma till dessa frågor så snart det är möjligt.

Prop. 1986/87:89

RU överväger i en senare etapp av utredningsarbetet frågor rörande överklagande av tingsrättsavgöranden. Del tidigare nämnda förslaget om att tingsrätterna skall fä möjlighet all avgöra tvistiga mål pä handlingarna motiverar emellertid att vissa frågor rörande överklagande av tingsrätts dom i ivisiemäl tas upp redan nu.

Den som vill överklaga en tingsrätts dom i tvistemål skall inom en vecka från dagen för domen anmäla vad hos tingsrätten. Han skall vidare inom tre veckor från domen fullfölja vadet genom att lill tingsrätten ge in en vadeinlaga, där yrkanden och grunder för överklagandet presenteras (50 kap. I § RB). Tingsrätten översänder därefter handlingarna till hovrätten för vidare prövning.

Den omständigheten att man låtit dagen för domens meddelande bilda utgångspunkt för klagotidens beräkning hänger samman med att den muntliga handläggningsformen intagit en så dominerande ställning. Parterna har normalt närvarit vid en huvudförhandling, där rätlen antingen avkunnat dom eller ocksä underrättat parterna om vilken dag domen kommer att meddelas. Som jämförelse kan nämnas att man i förvallningsprocessen, som i princip är skriftlig, låter klagoliden löpa frän den dag då domen delges parten. Skälet till denna olikhet är naturiigtvis att man i en skriftlig process inte har samma garantier för all parten fär kännedom om när domen meddelas.

137

När man nu inför en möjlighet för tingsrätt all avgöra tvistiga mäl pä Prop. 1986/87:89 handlingarna mäste man givetvis överväga om nuvarande syslem för överklagande i dessa fall är tillfredsställande från rällssäkerhetssynpunkt. RU har tagit upp denna fråga och först och främst avvisat tanken på ett syslem som förutsätter delgivning av domen. Man föreslär i stället dels atl vadeanmälan tas bort i fråga om alla tvislemålsdomar och dels alt klagoliden när det gäller dom som meddelats på handlingarna förlängs frän tre till sex veckor.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran atl vadeanmälan avskaffas. Förslaget att förlänga klagoliden frän tre till sex veckor har däremot avstyrkts av de allra flesta som yttrat sig i den delen. Man menar allmänt att en kortare klagoiid mäste anses tillräcklig även om man — vilket alla remissinstanser godtar - låter dagen för domen bilda utgångspunkt för klagoliden. Somliga remissinstanser anser tre veckor tillräckligt, andra förordar, i överensstämmelse med vad som gäller i hovrätt, en klagoiid om fyra veckor.

Jag vill för min del först och främst ställa mig bakom tanken pä att man även i de mål som avgörs på handlingarna skall ha kvar principen att klagoliden räknas från dagen för domen. En motsatt ordning skulle med all sannolikhet medföra så omfattande delgivningsproblem att vinsterna med reformen skulle te sig osäkra. Vidare skulle problem uppstå genom att olika klagotider skulle komma att gälla för olika parter.

När det sedan gäller klagotidens längd förefaller det problemfritt alt avskaffa institutet vadeanmälan. Kravet på sådan anmälan torde främst vara historiskt betingat. Med hänsyn till nuvarande möjligheter liU verkställighet av icke lagakraftvunna domar torde något beaklansvärt sakligt skäl mot att ta bort vadeanmälan knappast kunna åberopas. 1 likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag därför att vadeanmälan kan avskaffas.

Den av utredningen föreslagna klagoliden om sex veckor medför att olika klagotider kommer att gälla för olika typer av tingsräitsdomar, vilket kan skapa vissa svårigheter. En klagoiid på sex veckor förefaller dessutom onödigt lång. Man bör rimligtvis kunna ställa det kravet pä den som vet med sig atl han har ett mål anhängigt vid tingsrätt vilket kan avgöras pä handlingarna att han inför en längre tids bortovaro hör efter hos tingsrätten när ett avgörande kan väntas eller ordnar med eftersändning av poslen.

När det gäller valet mellan tre eller fyra veckors klagoiid kan å ena sidan
en treveckorsfrist från domens dag enligt min mening inle anses otillräcklig
från rättssäkerhetssynpunkt. Del kan nämnas att i småmål nu gäller en frist
om endast en vecka även om domen meddelats på handlingarna. Å andra
sidan skulle det, som några remissinstanser varit inne på, i och för sig vara
tilltalande att införa samma klagoiid som för närvarande gäller vid överkla
gande av hovrättsdomar, alltså fyra veckor. Ett införande av en sådan
klagoiid i dessa fall skulle emellertid aktualisera en del andra frågor, bl.a.
spörsmålet om man bör övergå till samma klagotid i fråga om broltmålsdo
mar. Dessa bör helst inte tas upp nu, främst med hänsyn till att RU för
närvarande överväger närliggande frågor, bl. a. frågan om sammanslagning
av olika former för överklagande. Jag anser del mot denna bakgrund 138

Tolkning utan samband medförhandling

Enligt 5 kap. 6 § första stycket RB får tolk anlitas att biträda rätten om någon som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket.

Domstolsverket har i en framställning till regeringen tagit upp frågan om ersättning kan utgå till en tolk som används i annat sammanhang än vid en förhandling. Verket påpekar att tolk bör kunna anlitas och ersättas även i t.ex. ett inskrivningsärende eller vid en vigsel och också utan direkt anknytning till ett mål eller ärende.

Som verket påpekar ger ordalydelsen i 5 kap. 6 8 första stycket RB närmast intryck av atl paragrafen gäller endast när någon skall höras inför rätten. Den frågan behandlades dock redan i ett lagstiftningsärende år 1973. Föredragande departementschefen konstaterade dä (prop. 1973:30 s. 70) att del vid de allmänna domstolarna torde finnas vissl behov av möjlighet atl anlita tolk för muntlig tolkning, även när det inte direkt är fråga om förhandling. Departementschefen erinrade om att vissa rättshandlingar, t.ex. ansökan om belalningsföreläggande och ansökan i domstolsärende, fär göras antingen genom skriftlig handling eller genom muntlig framställning. Han påpekade också atl en icke svenskspråkig person som infinner sig på rättens kansli kan ha upplysningar och synpunkter att lämna på handläggningen av mäl eller ärenden. I sädana fall borde rätten ocksä kunna vid behov anlita tolk. Departementschefen ansåg dock inte att det var nödvändigt med någon särskild bestämmelse om detta utan ordalydelsen i 5 kap. 6 § RB borde ge utrymme för att anlita tolk vid behov ocksä när det var fråga om mera informella kontakter mellan rätlen och utlänningen.

Enligt min mening fär del anses helt klart alt bestämmelsen i 5 kap. 6 8

139

RB - läst mot bakgrund av dessa motivuttalanden - ger utrymme för att Prop. 1986/87:89 anlita och ersätta tolk även i de av domstolsverket angivna fallen. Jag finner därför inte anledning atl föreslå nägon lagändring i denna del.

1 anledning av vad JO anfört i ett lill justitiedepartementet överlämnat beslut angående bl.a. översättning av brottmälsdom till främmande språk vill jag framhålla att stadgandet i 5 kap. 6 8 RB ger domstolen möjlighet atl engagera en tolk även för att muntligen för en part översälta en dom. som meddelats genom att hållas tillgänglig pä rättens kansli. I vad mån domstolen skall stå till tjänst med en sädan service får bedömas med hänsyn lill omständigheterna. Av betydelse är härvid vilka möjligheter parten har att på annal sätt få domen översalt. Jag återkommer i det följande till frågan om skriftlig översättning av domar.

Ersättning Jör tolkförmedling

Enligt 5 kap. 8 § RB har en tolk rätt lill skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen skall bestämmas i enlighet med en av domstolsverket - med stöd av förordningen (1979:291) om tolktaxa - fastställd taxa. Tolkersättning betalas av allmänna medel.

Enligt domstolsverket har det satts i fråga om dessa bestämmelser ger utrymme för ersättning för tolkförmedling. Från bl.a. invandrarverket och de kommunala invandrarbyråerna har enligt domstolsverket uttalats önskemål om en samordnad tolkförmedling, i vilken de kommunala invandrarbyråerna skulle förmedla tolkar till domstolar och andra användare av tolkar. Önskemålet har varit att ocksä tingsrätterna skulle delta i en sådan verksamhet. Framställningar i den riktningen skall emellertid som regel pä olika skäl ha avvisats av domstolarna. Ett skäl sägs därvid ha varit atl det är tveksamt om gällande författningar ger utrymme för ersättning till en tolkförmedlare. Domstolsverket anser att det behövs etl klargörande i denna fräga.

Jag har underhand inhämtat atl det råder en skiftande praxis i tingsrätterna vad gäller användande av och ersättning för tolkförmedling. Vissa tingsrätter använder inte alls denna form av service. Andra gör det någon enstaka gång. Åter andra skaffar praktiskt tagel alllid tolk genom att vända sig till en - i regel kommunal - tolkförmedling. De tingsrätter som använder sig av tolkförmedling har olika rutiner för all betala ersättning till förmedlingen. Det förekommer att förmedlingsavgiften pä samma sätt som ersättningen till tolken fastställs av rätten. Vid åtminstone en tingsrätt, som tillgodoser i stort setl hela sitt behov av tolkar genom att anlita en kommunal förmedling, har avtal slutits med kommunen som innebär att rätten fär tillgäng till denna service mot ett visst belopp per förmedlat uppdrag. Kommunen debilerar sedan tingsrätten kvartalsvis för den tolkförmedling som skett. 1 detta fall fastställs således inte ersättningen till tolkförmedlingen av rätten utan utanordnas pä samma sätt som andra administrationskostnader.

För egen del vill jag först starkt betona vikten av att de tolkar som
används vid domstolarna håller en hög kvalitet. 1 detta syfte är det ofta
befogat alt först och främst anlita de tolkar som är godkända som rättstol- 140

kar. Vilka tolkar som har denna kompetens framgår av de förteckningar Prop. 1986/87:89 över godkända tolkar, som ges ut av kommerskollegium. Det är i och för sig ingenting som hindrar att en domstol anlitar en tolkförmedling om detta visar sig fungera bra frän administrativ synpunkt. Det kan självfallet vara resursmässigt fördelaktigt för domstolen att anlita en förmedling i stället för att låta den egna personalen ringa runt och försöka få fram en tolk till en viss dag. Även om man väljer att anlita en tolkförmedling, måste rätten dock vara uppmärksam på kvaliteten hos de tolkar som kommer till förhandlingarna.

Vad sedan gäller frågan om ersättning lill en tolkförmedling för utförda förmedlingsuppdrag torde del vara helt klart atl en sädan ersättning inte omfattas av stadgandet om tolkersättning i 5 kap. 8 § RB. Jag bortser dä från det fallet att tolken själv betalat en avgift till tolkförmedlingen och begär ersättning för denna såsom utlägg. Det är således inte fräga om någon ersättning som skall fastställas av rätten. 1 stället måste ersättningen till en tolkförmedling för själva förmedlingsåtgärden betraktas som en administrativ kostnad för domstolen och ersättning skall därför utgå på samma sätt som ersättning för annan service som domstolen köper utifrån.

Jag ser ingen anledning att föreslå några ändringar i detta hänseende. Det finns inget behov av att rätten i det enskilda målet tar ställning lill ersättning för tolkförmedling; det finns inle något samband mellan förmedlingen som sådan och förhandlingen inför rätlen. Atl jämställa ersättning för tolkförmedling med ersättning till tolk framstår som krångligt och skulle sannolikt innebära ökade administrationskostnader. Det är i stället naturligt att, i enlighet med den praxis som utbildats på sina håll, se frågan om utnyttjande av tolkförmedling och ersättning för sådan som en administrativ fråga. Med denna utgångspunkt fär domstolen ta ställning till om det är administrativt och ekonomiskt fördelaktigt att anlita en tolkförmedling i stället för att låta den egna personalen kontakta tolkarna. Jag vill dock än en gång betona att en förutsättning för att domstolen skall välja alternativet att anlita en tolkförmedling alltid måste vara atl tolkarna fyller kompetenskraven.

Kostnader för översättning av handlingar

1 RB regleras muntlig och skriftlig översättning i skilda paragrafer och pä olika sätt.

Enligl 5 kap. 6 § fär rätten anlita tolk om den som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket. Ersättningen till tolken betalas av allmänna medel (5 kap. 8 §).

Som en allmän princip gäller däremot atl svenska språket skall användas
i inlagor och andra handlingar som en part ger in till rätten (se prop.
1973:30 s. 71). Om en handling inte är avfattad pä svenska språket fär
domstolen enligt 33 kap, 9 § RB vid behov antingen förelägga parten alt
tillhandahålla en översättning eller också själv låta översätta handlingen.
Den som biträtt rätlen med översättning av en handling har rätt till ersätt
ning av allmänna medel. I brottmål där åklagaren för talan skall ersättning
en betalas av staten. 1 andra mål och ärenden skall den betalas av parten 141

och blir dä en rättegångskostnad för denne. Om parten har rättshjälp, är Prop. 1986/87:89

översätiningskoslnaden en kostnad för rättshjälpen, 9 § 6 rättshjälpslagen

(1972:429).

Enligl en skrivelse från domstolsverket råder del i vissa fall tveksamhet om vem som slutligt skall svara för vissa översättningskostnader enligl 33 kap. 9 8 RB. Vissa tingsrätter låter enligl verket t.ex. kostnaden för översättning av adoplionshandlingar stanna pä staten medan andra tingsrätter betraktar den som en rättegångskostnad för sökanden. Domstolsverket har därför hemställt atl bestämmelsen i 33 kap. 9 8 RB ändras sä atl tveksamheten undanröjs.

Vidare har JO i tidigare nämnda beslut uttalat atl de möjligheter till tolkhjälp som finns för den som dömts i ett brottmål får betecknas som mindre tillfredsställande. Enligt JO finns det starka skäl för att dessa möjligheter utvidgas.

Vad beträffar förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna regleras muntlig och skriftlig översättning på ett mera enhetligt sätt. Enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223), som i sak helt motsvarar 9 8 i 1971 års förvaltningslag, bör en myndighet vid behov anlita tolk. Detta stadgande har avseende pä såväl muntlig som skriftlig översättning. I 50 8 förvaltningsprocesslagen (1971:291) stadgas att rätten vid behov skall anlita tolk om nägon som skall höras inför rällen inle behärskar svenska språket. Även i annat fall får rällen vid behov anlita tolk. Med det senare uttrycket åsyftas skriftlig handläggning. I förvaltningslagen sägs ingenting om ersättning till tolk. Av förarbetena till 1971 års förvaltningslag framgår dock atl tolken har rätt till skälig ersättning och att ersättningen skall betalas av myndigheten (prop. 1971:30 s. 382). Vid såväl muntlig tolkning som skriftlig översättning vid förvaltningsdomstol skall kostnaderna stanna på staten (52 8 förvaltningsprocesslagen).

Det finns skäl att nu överväga om inte reglerna om skriftlig översättning i RB bör ändras så att de kommer i överensstämmelse med vad som redan gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna. Det finns givetvis inga skäl till att de allmänna domstolarna skall ge sämre service än andra myndigheter.

Å andra sidan finns det ingen anledning all rucka på principen alt handlingar som ges in till rätlen skall vara avfattade pä svenska språket. Om en handling ges in avfattad på ett annat språk bör rätten dock vid behov låta översätta den. Bestämmelsen om översättning bör därför alltjämt ges en fakultativ utformning. Delta överensstämmer också med vad som gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna När det däremot gäller frågan om vem som skall stå för kostnaden för översättning bör - av skäl som jag nyss anfört - det allmännas ansvar utvidgas så att kostnaden för en översättning alltid skall stanna pä staten. Det innebär att kostnadsfrågan kommer att regleras på elt enhetligt sätt för muntlig och skriftlig översättning.

För närvarande omfattar stadgandet i 33 kap. 9 8 RB inte uttryckligen
handlingar som skickas ut frän domstolen (jfr prop. 1973:30 s. 73). Av
serviceskäl anser jag dock att det nu kan vara dags att lagreglera även i vad
mån en domstol är skyldig att översätta utgående handlingar. Inte heller 142

här bör nägon absolut skyldighet föreskrivas. I och med att regeln om i Prop. 1986/87:89 vilken utsträckning inkommande handlingar skall översättas ges en fakultativ utformning kan de utgående handlingarna föras in under samma stadgande. I män av behov fär rätten således översätta t.ex. en dom. Vid avgörande av om behov föreligger eller ej bör dock domstolen ta reda pä vilka andra möjligheter parten har att få domen översatt, l.ex. genom en invandrarbyrås försorg. Först om parten inte pä annat sätt kan få domen översatt bör rätten låta översätta den.

Vad jag föreslår i denna del innebär en utökad service åt allmänheten och tillmötesgår bl.a. JO:s önskemål såsom de kommit till uttryck i det förut nämnda beslutel.

Punktskrift

En handling avfattad med punktskrift omfattas i dag inle av reglerna om översättning av handlingar i 33 kap, 9 § RB och inle heller i övrigt finns några bestämmelser om punktskrift i rättegång. Det har dock förekommit att en domstol har tillämpat 33 kap. 9 § analogi pä en av part med punktskrift avfattad handling och låtit den synskadade själv stå för överföringskostnaden. Detta fall anmäldes till JO, som konstaterade atl det med hänsyn till det oklara rättsläget inte kunde komma i fråga att kritisera tingsrätten för att den tillämpat 33 kap. 9 8 i detta fall. JO uttalade dock att del vore lämpligare att en synskadad i detta avseende tillförsäkrades samma behandling såvitt avser den skriftliga handläggningen som den som för närvarande enligt 5 kap. 6 och 8 §8 RB och 4 8 förordningen (1977:175) om tolk för hörsel- och talskadade kommer sistnämnda kategori till del när förfarandet är muntligt. En sädan ordning skulle innebära dels att den synskadade fick i princip ovillkorlig rätt att vid behov skriftväxla med domstolarna i punktskrift och dels att i sammanhanget uppkomna kostnader betraktades som hänförliga lill själva förfarandet och följaktligen inte kom att belasta den synskadade eller hans motpart som rättegångskostnad.

För egen del vill jag först och främst säga alt del är etl allmänt intresse all den som är handikappad har samma möjligheter som andra att göra sig gällande i kontakter med myndigheter. Ett uttryck för detta synsätt är reglerna om tolk för tal- och hörselskadade.

Att reglera frågan om överföring frän och till punktskrift pä samma sätt som den nyss behandlade frågan om översättning från och lill etl främmande språk innebär enligt min mening en rimlig avvägning mellan önskemålet om service och hänsyn till kostnadsaspekten. I 33 kap. 9 8 RB bör därför införas en bestämmelse om att reglerna i paragrafen om översättning skall tillämpas även i fräga om handlingar som är avfattade med punktskrift. Motsvarande ändring bör göras i 50 8 förvaltningsprocesslagen.

143

2.4.12 Den misstänktes tillgång till sekretessbelagda uppgifter i mål om brott Prop. 1986/87:89 mot rikets säkerhet

Min bedömning

Inga lagändringar föreslås

Överbefälhavarens framställning

Överbefälhavaren har i en skrivelse till regeringen framhållit att de nuvarande process- och sekretessreglerna ger upphov till vissa problem när det gäller bekämpandet av brott mol rikets säkerhet. Den misstänkte har, påpekar överbefälhavaren, till följd av allmänna regler i RB och sekretesslagen (1980:100) rält atl ta del av förundersökningsmaterial och annat material i målet även om delta skulle omfattas av sekretess. För att den misstänkte inte skall få tillgäng till sekretessbelagda uppgifter måste man därför ibland underlåta atl lämna ul vissa handlingar som bevismaterial. Detta kan i sin lur få den konsekvensen att det inte går att fä underiag för en fällande dom. Enligt överbefälhavaren är det nämligen erfarenhetsmässigt mycket svårt att genom exempelvis vittnesmål presentera materialet på det sätt som behövs från bevissynpunkt utan att säkerhelsintressena träds för nära.

För all komma till rätta med dessa problem föreslår överbefälhavaren i första hand att partsinsynen i denna typ av mål begränsas sä lill vida atl det material som skall ligga till grund för domen inle skall få lämnas ut till den misstänkte i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt atl sekretessbelagd uppgift i materialet inle röjs. I varie fall anser överbefälhavaren det ofrånkomligt att ett undantag från principen om partsinsyn görs med avseende pä handlingar som ingår i förundersökningsprotokollet. Däremot bör enligt överbefälhavarens förslag den misstänktes offentlige försvarare få del av samtliga handlingar från förundersökning och rättegång.

Sammanfattning av remissutfallet.

Flertalet remissinstanser har - under åberopande av rättssäkerheiskäl —
varit kritiska till överbefälhavarens förslag att processmaterial skulle kun
na undanhållas den tilltalade. Även förslaget att försvararen skulle få del
av vissa sekretessbelagda uppgifter men inte få röja dessa för sin klient har
bemötts negativt. Enligt mänga remissinstanser skulle försvararen om
förslaget genomfördes hamna i en ohållbar konfliktsituation i denna typ av
mål, eftersom tystnadsplikten gentemot klienten skulle kunna hindra att
dennes intressen tillgodosågs på bästa sätt. När det gäller hemligstämplade
uppgifter som figurerar under förundersökningen har frän flera häll påpe
kats att det redan med nuvarande lagstiftning finns goda möjligheter att
hindra den misstänkte från att ta del av dessa. Några remissinstanser anser
att de av överbefälhavaren väckta frågorna bör övervägas ytterligare innan
ställning tas. 144

Gällande rätt m.m. Prop. 1986/87:89

Med hänsyn till ämnets vikt vill jag göra en ganska utföriig genomgång av rättsläget på delta område.

Överbefälhavarens skrivelse aktualiserar dels frågan orn den misstänkte i samband med förundersökning eller vid rättegången har rätt att få ta del av handlingar eller annal material som omfattas av försvarssekretess enligl 2 kap. 2 § sekretesslagen och dels frågan om den misstänkte skall ha rätt att på annat sätt fä del av vad sådant material innehåller. Dessa frågor regleras av RB och sekretesslagen.

I fråga om själva rättegången är det en grundläggande princip i svensk räll alt den som är part i ett mäl skall ha rätt att ta del av allt material i målet. Denna princip har ansetts så självklar att den inle direkt uttryckts i RB; den kan däremot indirekt utläsas av ett flertal regler.

Såvitt gäller den misstänktes rätt att få del av material på förundersökningsstadiet finns det däremot direkta lagregler i RB. Enligt 23 kap. 18 § RB har såväl den misstänkte som hans försvarare rätt att fortlöpande, i den män del kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit vid förundersökningen. Åtal får inte beslutas innan den misstänkte och försvararen fått denna möjlighet. Denna rätt att fä del av vad som förekommit vid förundersökningen innefattar dock inle någon rätt att få del av avskrift av protokollet eller andra anteckningar frän förundersökningen (jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s, 314).

Så snart åtal beslutats har däremot den misstänkte eller hans försvarare alltid rätt att på begäran få en avskrift av protokoU eller anteckningar från förundersökningen (23 kap. 21 8 fjärde stycket RB). Om en förundersökning inte föranleder åtal, föreligger inte nägon ovillkoriig rält för en misstänkt all få ut avskrift av protokoll eller anteckningar (Gärde m.fl. s. 314). Detta innebär ocksä all en misstänkt inte har någon obetingad rätt att fä del av protokollet beträffande en del av förundersökningen, som inte lett till åtal, även om han åtalats i andra delar.

Föreskrifter om hur en förundersökning skall gå till och om protokoll och anteckningar vid förundersökning återfinns i förundersökningskungörelsen (1947:948). Kungörelsen innehåller inga uttryckliga regler om i vilken utsträckning skriftliga handlingar och annat skall tas in i protokollet.

1 samband med att åtal väcks skall åklagaren enligt 45 kap. 7 8 RB till rätten ge in utskrift av protokoll eller anteckningar frän förundersökningen samt dessutom skriftliga handlingar och föremål som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

Jag föreslär en regel som uttryckligen rekommenderar åklagaren att, innan han ger in förundersökningsprotokollet, ur detta rensa bort material som rör sådant som inte omfattas av åtalet (avsnitt 2.3.3). Redan enligt gällande rätt kan åklagaren emellertid innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätlen göra en sädan sovring. Enligt Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, (s. 657) bör materialet sovras sä att handlingar som visat sig sakna betydelse som bevis inte i onödan följer med till rätten.

1 14 kap. 5 8 sekretesslagen regleras kollisionen mellan den rält till
partsinsyn i domstolars och andra myndigheters handläggning av mål och
ärenden som kan finnas föreskriven på annat håll än i sekretesslagen och ' -

10 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

bestämmelserna om sekretess, 1 paragrafen anges således dels atl sekretes- Prop. 1986/87:89 sen i princip viker för en parts rätt till insyn i handläggningen och dels hur långt sekretesskraven efterges (jfrCorell m.fl.. Sekretesslagen, s. 367).

Paragrafens första stycke innehåller huvudreglerna om en parts rätt lill insyn under handläggningen av ett mål eller ärende. Enligt dessa regler kan undantag frän principen om partsinsyn ske beträffande kvalificerat sekretessbelagt material. Andra stycket behandlar först partens rätt att få del av dom eller beslut. I denna del föreligger en obetingad rätt till partsinsyn utan hinder av sekretess. Enligt andra meningen i andra stycket skall en eventuell sekretessbeläggning vidare inte medföra någon begränsning i en parts rätt enligt RB att fä del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av etl mål eller ärende. Denna rätt innebär dock i och för sig inte en obetingad rätt för parten att lill sig få utlämnad en handling vari upptas sådana omständigheter som nu sagts. I vad mån en part har rätt att fä en sädan handling är beroende av vilken rält till insyn RB ger honom.

När det gäller parts rätt enligt RB att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende, viker således sekretessen till förmån för partsinsynen. Reglerna i 14 kap. 5 8 andra stycket avser alla domstolar och andra myndigheter som skall tillämpa RB. Det gäller således bl.a. den rätt som en misstänkt har enligt 23 kap. 21 § fjärde stycket RB att ta del av vad som ligger till grund för elt beslut om åtal.

En jämförelse mellan 14 kap. 5 8 sekretesslagen och 23 kap. 21 § Qärde stycket RB leder till slutsatsen att en parts rätt att vid åtal ta del av förundersökningsprotokollei inte omfattar en räll atl få del av sekretessbelagda uppgifter, som kommit fram under förundersökningen och återfinns i andra handlingar än protokoll eller anteckningar, i den mån del är av synnerlig vikt atl uppgifterna inte röjs. Om åklagaren ger in materialet med de sekretessbelagda uppgifterna lill domstolen gäller till en början enbart 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen, dvs. materialet fär inte heller då lämnas ut till parten, i den mån det av hänsyn lill något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om materialet åberopas som bevis och pä så sätt blir processmaterial träder dock andra stycket in och parten fär en ovillkorlig rätt att ta del av det.

Skälen för min bedömning

En ordning där den tilltalade inte får la del av sekretessbelagda uppgifter som åberopas som processmaterial fär till följd att den tilltalade inte får del av vare sig sakframställning, vittnesmål eller annan bevisupptagning eller plädering i den utsträckning som den hemliga informationen berörs i dessa moment av huvudförhandlingen. Den tilltalade kan med andra ord bli utestängd från väsentliga delar av huvudförhandlingen utan rätt att i efterhand fä veta vad som förekommit, när han inte varit närvarande. Även de avsnitt av domen som behandlar det sekretessbelagda materialet måste, för alt syftet med sekretessen skall uppnås, undanhållas den tilltalade.

Självfallet skulle en sådan ordning innebära en mycket väsentlig försäm
ring i rältssäkerhetshänseende för den tilltalade, t.ex. när del gäller frågan 146

hur han skall lägga upp sitt försvar eller hur han skall motivera ett överklä- Prop. 1986/87:89 gande. Överbefälhavaren har emellertid menat att problemen för den tilltalade kan elimineras eller i vart fall minskas genom att hans försvarare får del av de sekretessbelagda uppgifterna. Såsom framhälJits av flertalet remissinstanser är detta dock ingen lyckad lösning pä rättssäkerhetsproblemet. En advokat skall vid utförandet av sina uppdrag iaktta god advokatsed (8 kap. 4 § RB). Detta innebär bl.a. att en advokat är skyldig atl vara uppriktig mot sin klient. Denna skyldighet anses också medföra att en advokat inte från andra kan la emot förtroenden, som han inte får yppa för klienten (jfr Holger Wiklund, God advokatsed, 1973, s. 271). En lagstiftning som uttryckligen ålägger advokaterna elt sådant handlingssätt mäste anses vara från principiella synpunkter synnerligen olämplig. Det kan för övrigt ifrågasättas om det över huvud laget skulle vara praktiskt möjligt för en försvarare att använda den hemliga informationen i sitt arbete för att ta lill vara den tilltalades intresse utan alt röja innehållet i materialet för denne.

Trots att jag har stor förståelse för de problem som överbefälhavaren har fäst uppmärksamheten på, anser jag, mot bakgrund av det sagda, att en sådan ordning där den tilltalade undanhålls väsentligt processmaterial inte kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Det kan för övrigt ifrågasättas om det skuUe vara förenligt med våra åtaganden enligt internationella konventioner att på detta sätl undanhålla den tilltalade det material som bildar underiaget för rättens dom.

1 den mån sekretessbelagda uppgifter utgör processmaterial anser jag det således vara elt oeftergivligt rättssäkerhetskrav alt den lilltalade får del av dem. Jag återkommer i det följande till frågan om bevisning kan förebringas på annat sätt än genom företeende av handlingar som innehåller sekretessbelagda uppgifter. Avgörande för om det är meningsfullt atl under processen använda sig av sådana alternativa bevismedel är dock i vad mån det är möjligt att för den misstänkte undanhålla sekretessbelagda uppgifter i handhngar som inte utgör processmalerial. Med utgångspunkt från den redogörelse jag nyss lämnat om gällande rätt skall jag därför först gä in pä dessa frågor.

Att hemligt maierial ges in till rätlen ulan att utgöra processmaterial sker med all säkerhet bara i undantagsfall. Om åklagaren inte avser att åberopa det sekretessbelagda materialet som bevisning, bör han sovra bort det innan han ger in förundersökningsprotokollei till rätten. För ett sådant förfaringssätt finns det, somjag nyss nämnt, stöd redan i gällande rätt.

Vad gäller överbefälhavarens i andra hand framförda önskemål om minskad partsinsyn under förundersökningen, sträcker sig enligt min uppfattning myndigheternas skyldighet att förse en misstänkt med handlingar innehållande sekretessbelagda uppgifter inte sä långt som överbefälhavaren anser.

Vid den tidpunkt när en person blir skäligen misstänkt för ett brott har
han inte någon som helst rätt alt få ut handlingar med sekretessbelagda
uppgifter från förundersökningen. I den mån det skulle medföra men för
utredningen alt låta honom fä del av vad som förekommit under förunder
sökningen saknas dessutom skyldighet att över huvud taget lämna honom 147

uppgifter (23 kap. 18 § RB). Självfallet innebär det men för en utredning Prop. 1986/87:89

om spioneri att lämna ut detaljerade sekretessbelagda uppgifter till den

misstänkte.

1 de delar åtal inte väcks mot en för spioneri misstänkt person fär han inte heller senare nägon rätt att få ul handlingar med sekretessbelagda uppgifter. 1 den män åtal väcks har han däremot enligl 23 kap. 21 § Ijärde stycket RB rätt atl få del av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Om åklagaren inte ämnar åberopa sekretessbelagda uppgifter som bevisning i processen bör han dock - enligt vad jag nyss sagt - rensabort sädana handlingar innan han ger in förundersökningsprotokollei till rätten och låter den misstänkte få del av det.

Av vad jag nu anfört framgår alt del redan enligt gällande rätt är möjligt all undanhålla en misstänkt sekretessbelagda uppgifter av det nu aktuella slaget sä länge dessa uppgifter inte åberopas som bevisning i processen. Är del däremot åklagarens mening att låta uppgifterna bli processmalerial, bör den misstänkte fä del av dem sä snart som möjligt för att han skall kunna ta till vara sin rätt och förbereda sitt försvar.

Avgörande för i vilken utsträckning en för brott mot rikets säkerhet misstänkt person fär del av sekretessbelagda uppgifter frän förundersökningen blir således i vad mån dessa uppgifter åberopas som bevisning i processen och därmed blir processmaterial.

Enligl RB finns i princip inga begränsningar i fråga om vilka kunskapskällor som får anlitas som bevisning. Vidare tillämpas principen om fri bevisvärdering. Detta innebär atl parterna har stor frihet att själva välja vilka bevismedel de vill och att domstolen får fritt värdera det förebragta beviset. Del finns ingenting som hindrar åklagaren frän att i stället för att åberopa en skriftlig handling med sekretessbelagda uppgifter åberopa förhör med en person som kan uttala sig om samma omständigheter som de vilka framgår av handlingen. (Jfr Ekelöf, Rättegäng IV, 5 uppl., s. 58).

Det kan vara tveksamt om den som skall höras om sådana frågor som de nu diskuterade bör höras som viitne eller sakkunnig. Problemet påminner mycket om den omdiskuterade frågan hur en rättsläkare bör höras. Dessa hörs ibland som vittnen och ibland som sakkunniga. JO har dock uttalat att han anser del naturligast att en rättsläkare betraktas som offentlig sakkunnig (JO:s ämbetsberättelse 1982/83:1 s. 23).

Den som hörs som offentlig sakkunnig skall enligl den ed han avlägger efter bästa förstånd fullgöra sitt sakkunniguppdrag. Av 15 kap. 5 § sekretesslagen följer att han inte är skyldig atl röja l.ex. försvarshemligheter. En annan sak är att han till följd av stadgandet i 14 kap. 2 § sekretesslagen har rätt att lämna även sekretessbelagda uppgifter till domstolen.

Den som hörs som privat sakkunnig skall avlägga vitlnesed och beträffande honom tillämpas vittnesbestämmelserna. Till följd av stadgandet i 36 kap. 5 § RB har ett vittne eller en privat sakkunnig aldrig skyldighet att -utan tillstånd av vederbörlig myndighet - uttala sig om sådana uppgifter som är belagda med sekretess.

Oavsett om den som hörs är sakkunnig eller viitne kan man således undvika att sekretessbelagda uppgifter avslöjas i processen.

Vad sedan gäller domstolens värdering av den genom förhör förebragta 148

Med stöd av 12 kap. 5 § RB kan rätten ingripa mot etl ombud, som under rättegången befunnits inte kunna eller vilja utföra sitt uppdrag pä ett tillfredsställande sätt. Rätten har således möjlighet att avvisa honom som ombud i målet. Därutöver kan rätten förklara ombudet obehörigt att antingen för viss tid eller tills vidare brukas som ombud vid den ifrågavarande domstolen. Denna åtgärd kan vidtas även i sådana fall där det saknats anledning att avvisa ombudet i målet, t.ex. därför att hela talan skall avvisas.

Om en advokat avvisas som ombud skall enligt 12 kap. 6 § andra stycket RB anmälan om avvisandet göras hos advokatsamfundets styrelse. Härigenom får styrelsen möjlighet att överväga frågan om disciplinär åtgärd. Däremot finns inget uttryckligt krav på anmälan om en advokat förklarats obehörig som ombud ulan att samtidigt avvisas i målel.

För förvallningsprocessens del innehåller 48 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) samma reglering av frågan om avvisande och obehörighetsförklaring av ombud som RB. Däremot saknar förvaltningsprocesslagen motsvarighet till stadgandet i 12 kap. 6 § andra slyckel RB om anmälan till advokatsamfundels styrelse.

Advokatsamfundet har till justitiedepartementet under hand uttryckt önskemål om att reglerna om anmälan skall göras uttryckligen tillämpliga inte bara pä avvisningsfallet utan även pä den situationen att en advokat ulan samband med avvisning i elt enskilt mål förklarats obehörig att brukas

149

som ombud. Vidare har samfundet anfört att även i förvaltningsprocessen Prop. 1986/87:89 bör införas regler om att rätten skall underrätta samfundets styrelse under motsvarande förutsättningar som enligl RB.

Under ärendets behandling i regeringskansliet har JK, domstolsverket, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt och länsrätten i Stockholms län beretts tillfälle att under hand lämna synpunkter pä förslaget. De har lämnat förslaget utan erinran.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att advokatsamfundet skall kunna utöva sina disciplinära uppgifter att samfundels styrelse får del av de omständigheter pä vilka elt beslut om avvisning eller obehörighetsförklaring av en advokat som ombud grundas. För att tillgodose ändamålet med 12 kap. 6 § andra stycket RB bör därför anmälan göras till samfundels styrelse även när en advokat förbjudits att vara ombud vid rätten utan att han samtidigt avvisats i målet. Till undanröjande av all tvekan i detta hänseende bör erforderlig ändring göras i 12 kap. 6 § andra stycket RB. Det saknas anledning all i delta hänseende göra någon skillnad mellan rättegången vid de allmänna domstolarna och förvallningsprocessen. 1 48 8 förvaltningsprocesslagen bör därför tas in en motsvarighet till andra stycket i 12 kap. 6 8 RB.

3 Ikraftträdande

De lagändringar som jag nu har förordat bör - med hänsyn till det arbete med utbildning, blanketter m.m. som måste ske efter riksdagsbeslutet -träda ikraft först den I januari 1988. Beträffande frågan om övergångsbestämmelser får jag hänvisa till specialmotiveringen.

4 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:29l),

3. lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972:429),

4. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

5. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

7. lag om ändring i handräckningslagen (1981:847) samt

8. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 6. 150

5 Specialmotivering Prop. 1986/87:89

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Följande paragrafer i RB föreslås upphävda: 20 kap. 15 a § (jfr specialmotiveringen till 20 kap. 15 §), 37 kap. 4 och 5 §8 (jfr vad som sägs under inledningen till 37 kap.), 39 kap. 3 8 (jfr specialmotiveringen till 39 kap. 2 §), 40 kap. 13 och 15 §8 CJfr specialmotiveringen till 40 kap. 11 §) samt 42 kap. 8 a § (jfr specialmotiveringen till 42 kap. 15 §).

! kap. 3 a §

Av skäl somjag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) bör man - i vart fall tills vidare - behålla den nuvarande domförhetsregeln i tvistemål om mindre värden. 1 denna paragraf har därför tagits in en bestämmelse av innebörd att en tingsrätt alltid skall bestå av en lagfaren domare vid handläggning av sådana mål som i dag handläggs enligt småmälslagen med stöd av I 8 i den lagen. När det gäller avgränsningen av de ifrågavarande målen är mitt förslag i sak identiskt med den nuvarande regleringen i småmälslagen.

Mitt förslag innebär atl mål om mindre värden även i fortsättningen skall särbehandlas i ytterligare ett par hänseenden utöver vad som framgår av denna paragraf. I 18 kap. 8 a 8 tas således in en särskild kostnadsregel för sädana mäl. Vidare skall alltjämt krävas prövningstillstånd för atl få ett mål, som enligt nuvarande regler handläggs enligt småmälslagen, prövat av hovrätten (49 kap. 12 § i förslaget). Även när det gäller rättshjälp kommer dessa mål att särbehandlas också i fortsättningen: biträde skall normalt inte förordnas (20 8 andra stycket rättshjälpslagen). För konsumenttvister som rör mindre värden har i 10 kap. 8 a § tagils in en särskild forumregel.

Avgörande för om dessa särregler skall tillämpas är om målet handläggs eller kan antas komma atl bli handlagt av en lagfaren domare enligl denna paragraf. Av flera skäl mäste tingsrätten redan när målet kommer in ta ställning lill om förevarande paragraf är tillämplig. Om nägon part söker rättshjälp mäste man vela om biträde skall förordnas eller ej. Vidare har parterna ett berättigat krav på att redan från början av processen veta vad som gäller belräffande rättegångskostnader och möjligheterna till överprövning.

Tingsrätterna måste därför - liksom i dag - redan i inledningsskedet av processen skilja ut dessa mål och ge dem en beteckning som visar att förevarande paragraf är tillämplig.

Av utformningen av denna paragraf i jämförelse med I kap. 3 § följer att tingsrätten vid handläggning av ett mål om mindre värde alltid består av en lagfaren domare till följd av regeln i förevarande paragraf. Reglerna om endomarkompetens i 3 8 blir således aldrig tillämpliga beträffande sådana mäl.

/ kap. 9 §

Paragrafen behandlar bl.a. möjligheterna lill avbrott i en påböriad huvud
förhandling. I enlighet med vad som anförs i specialmotiveringen till 43 151

kap. II 8 skall institutet avbrott även i fortsättningen finnas kvar. De i Prop. 1986/87:89

förevarande paragraf föreslagna ändringarna syftar främst till att undanröja

alla oklarheter i fråga om de i paragrafen nu använda begreppen "söcken-

dag" och "helgfri dag". Dessa har hytts ul mot "arbetsdag". Med detta

begrepp avses i princip helgfri måndag-fredag, jfr 2 8 lagen (1930:173) om

beräkning av lagstadgad tid. Säkerligen speglar begreppet arbetsdag hur

paragrafen tillämpas redan nu. Lagtexten har även i övrigt anpassats till ett

mer modernt språkbruk.

2 kap. 4 §

Paragrafen reglerar hovrätts domförhet. I ett nyll iredje stycke har tagits in en regel om alt vid behandling av en fräga om prövningstillstånd (jfr 49 kap. 12 8 i förslaget) tvä lagfarna ledamöter skall delta i hovrätten. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som i dag stadgas i första meningen i 24 § småmälslagen. Den i andra meningen i den paragrafen intagna omröstningsregeln har förts över lill 16 kap. 3 8.

6 kap.

Enligt RU:s förslag skulle i detta kapitel intas även de bestämmelser som återfinns i 5 kap. Syftet med detta var att frigöra ett kapitel för all kunna tillskapa ett nytt första kapitel med bestämmelser om balkens tillämpningsområde. I och med alt jag inte följer utredningens förslag i den delen saknas det anledning att ändra den nuvarande dispositionen av 5 och 6 kap. I förevarande kapitel föresläs nu ändringar endast i 6 och 9 §8, främst till följd av de nya reglerna om målsägandeförhör och det s.k. fria partsförhöret i tvistemål (jfr vad som anförs vid rubriken till 37 kap.).

6 kap. 6 §

Enligl första stycket i paragrafens nuvarande lydelse skall i rättens protokoll antecknas vissa typer av utsagor, som lämnas i bevissyfte. Undantagna från protokolleringsskyldighelen är sädana utsagor av parter i tvistemål, som ej avges under sanningsförsäkran, samt utsagor av tilltalade och av personer som hörs vad man brukar kalla upplysningsvis, dvs. vid ett förhör som inte är upptaget som särskilt bevismedel i RB.

I och med att jag föreslår att det fria partsförhöret i tvistemål regleras i RB och så alt säga erkänns som ett särskilt bevismedel, avgränsat frän partens sakframställning, bör protokolleringsskyldighelen utsträckas till denna typ av förhör.

Även förhör i brottmål med den tilltalade avgränsas i mitt förslag frän
hans sakframställning och regleras i 37 kap. Det kan under sädana omstän
digheter synas konsekvent att låta även sådant förhör omfattas av föreva
rande bestämmelse. RU har som skäl för att inte la upp frågan om doku
mentationen av den tilltalades berättelse i detta sammanhang anfört atl en
sådan reform — som kan visa sig ha icke obetydliga resursmässiga konse
kvenser - uppenbarligen har ett nära samband med sådana mer generella 152

spörsmål om domskrivning, särskilt frågan vad som bör las upp i domen Prop. 1986/87:89 resp. prolokollet, som inte berörs i betänkandet. Flera remissinstanser har varit kritiska till utredningens ställningstagande i den delen och anfört att även den tilltalades berättelse bör tas in i protokollet.

I ett nytt andra stycke har tagils in en regel som innebär att rätten liksom nu inle är skyldig att protokollera den tilltalades berättelse. Som utredningen anfört bör den frågan behandlas i samband med frågan om och i så fall i vilken utsträckning denna berättelse skall redovisas i domen. Den frågan fär tas upp vid ett senare tillfälle.

Det finns också andra förhör än de nu nämnda som hålls i bevissyfte vid rättegäng utan att de är reglerade i RB. Berättelser av sådana personer -som alltså hörs "upplysningsvis" - bör enligl min mening i princip protokolleras på samma sätt som övriga förhör som hälls i bevissyfte. Reglerna i denna paragraf bör därför gälla även dem. Del bör dock tilläggas att det i just dessa fall ofta kan vara tillräckligt att teckna ned de väsentliga uppgifterna i berättelsen i stället för att spela in den på band enligl 9 §.

I enlighet med det nu sagda har första stycket i förslaget utformats så att den allmänna regeln om prolokolleringsskyldighet i fräga om berättelser som är avsedda till bevis utsträckts till atl gälla alla sädana berättelser (ordet "utsaga" i gällande rätt har här, liksom i vissa andra paragrafer, bylls ul mot del modernare "berättelse"). Av skäl som nyss nämnts görs i ett nytt andra stycke undanlag frän protokolleringsskyldighelen i fråga om den tilltalades berättelse.

Paragrafens sista stycke föreslås språkligt justerat.

6 kap. 9 §

Första stycket behandlar möjligheten att ta upp berättelser pä stenografisk eller fonetisk väg i stället för att anteckna dem i protokollet. Lydelsen har justerats för atl täcka alla de berättelser som enligt den föreslagna lydelsen i 6 8 skall tas in i protokollet.

I andra stycket har vissa språkliga justeringar gjorts.

9 kap.

De första fem paragraferna i kapitlet innehåller för närvarande straffbestämmelser för rättegängsförseelser. 1 fräga om dessa bestämmelser föreslår jag ingen annan ändring än atl i 5 § direkt anges etl högsta bötesstraff. Den bestämmelse i detta ämne, som nu finns i 9 §, blir överflödig med mitt förslag.

I 7 och 8 §§ finns för närvarande bestämmelser om viten. Såsom jag
påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) är dessa regler i stor
utsträckning gemensamma med de generella regler för viten som gäller
enligt lagen (1985:206) om viten (viieslagen). För att undgå dubbelregle
ring föreslår jag nu att de regler, som sålunda har direkta motsvarigheter i
viteslagen, utmönstras ur RB. I 9 § har tagits in en regel som gör det
möjligt att döma ut elt vite även efter det att ett sammanlräde har ställts in 153

till följd av att den som förelagls vilet i förväg har anmält atl han inte kan Prop. 1986/87:89 inställa sig.

9 kap. 5 §

Paragrafen innehåller straffbestämmelser för ordningsstörande uppträdande. Påföljden är böter. Enligt 9 § i dess nuvarande lydelse är lägsta bötesstraff femtio kronor och högsta ettusen kronor, när i RB straff är utsatt i böter som inle skall bestämmas som dagsböter. Den paragrafen har, utom såvitt gäller 5 § i detta kapitel, för närvarande avseende på vissa straffbestämmelser i 36 kap. 20 8 och 40 kap. 13 § för vittnen och sakkunniga som uteblir från sammanträden m.m.

Jag föreslår nu atl strafflestämmelserna för vittnen och sakkunniga tas bort och - för vittnenas del - ersätts av effektivare vitessanktioner. Bestämmelsen i 9 § blir härigenom tillämplig endast i fräga om sådant ordningsstörande uppträdande som den nu förevarande paragrafen behandlar. Detta har föranlett atl bestämmelsen om bötesstraffets storlek flyttals frän 9 8 till 5 8. Vidare har minimibeloppet för böterna, femtio kronor, tagits bort eftersom detta framgår redan av 25 kap. 3 § brottsbalken.

9 kap. 8 §

1 paragrafens första stycke ges i dag bestämmelser om fastställande av vitesbelopp. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) bör regleringen av vitesbeloppens storlek följa samma principer som i viteslagen. Detta innebär atl reglerna om minimibelopp och maximibelopp för viten avskaffas. Eftersom regleringen i 3 § viteslagen efler en sådan ändring skulle komma att täcka reglerna i detta stycke, föreslär jag att dessa bestämmelser las bort ur RB. Även det i det nuvarande andra stycket intagna undantaget frän första styckets maximibelopp kan nu ulgå.

Reglerna i det nuvarande tredje stycket om att vite inte fär föreläggas om straff är utsatt och om förbud mol att förelägga staten vite har behållits. Med hänsyn till förslaget om att vittnen och sakkunniga inte längre skall kallas till en förhandling vid påföljd av böter (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.7, och ändringen i 36 kap. 7 §) får förbudet mot att förelägga vite om straff är utsatt i fortsättningen betydelse endast i de fall där ett föreläggande avser förbud att företa en straffbelagd handling, såsom kan bli aktuellt vid förelägganden enligt 15 kap. 3 §. Frågan om det bör öppnas möjlighet att förelägga vite även i sådana fall där straff är utsatt får övervägas i ett annat sammanhang Qfr JuU 1986/87:4 s. 9).

Bestämmelsen i paragrafens nuvarande fjärde stycke att vite inle får dömas ut om ändamålet med vitel har förfallit har slopats i förslagel, eftersom detta följer av 9 8 viieslagen.

9 kap. 9 §

En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i paragrafen föreslås -

som tidigare nämnts - införd i 5 §. I övrigt kan, av skäl som angetts i 154

anslutning till 5 §, de nuvarande bestämmelserna i paragrafen upphävas. I Prop. 1986/87:89 stället har i denna paragraf tagits in en regel som möjliggör för rätten att döma ul ett vite även om ett sammanträde ställs in i förväg pä grund av att någon som vid vite kallats att inställa sig anmäler laga förfall.

Om en person genom alt i förväg anmäla laga förfall föranlett all etl sammanträde inställts, är rätten således oförhindrad atl senare döma ut vitet om han inle i efterhand kan göra sannolikt att omständigheterna varit sädana atl han verkligen hafl laga förfall. Denna prövning kan äga rum så snart personen i fräga hafl skälig tid på sig att prestera den begärda utredningen (jfr 32 kap. 6 8).

Självfallet skall den som anmäler förhinder inte föreläggas att inkomma med någon utredning om del redan frän början framstår som sannolikt atl laga förfall föreligger (jfr 32 kap. 6 § första stycket).

Den föreslagna regeln bör läsas mot bakgrund av mitt förslag i fräga om uppskjutande av fråga om vitesutdömande enligt 32 kap. 6 §.

10 kap. 8 a §

Paragrafen, som är ny i RB men sotn motsvarar 11 8 småmälslagen, upptar en särskild forumregel för konsumentmål.

Huvudregeln i tvistemål är enligt 10 kap. 1 § RB att talan skall väckas vid svarandens hemvistforum. Enligt 11 8 småmälslagen får dock en konsument, som vill väcka talan mol en näringsidkare, göra det vid sitt eget hemvistforum, om värdet av tvisteföremälet uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp. Motivet till den regeln är att konsumenten i mål enligt småmälslagen inte fär ersättning för ett behövligt platsombud medan näringsidkaren, som ändå i allmänhet måste anlita ombud, lika gärna kan anlita etl platsombud (prop. 1973:187 s. 158).

Jag har i mitt förslag behållit smämälslagens begränsning av möjligheterna atl i mål om mindre värden få ersättning för juridiskt biträde (18 kap. 8 a §). Det finns därför skäl att behälla även smämälslagens regel om konsumentforum för dessa mål. Avgränsningen av i vilka mål denna forumregel skall gälla har - pä samma sätl som i kostnadsregeln i 18 kap. 8 a § -gjorts genom en hänvisning till I kap. 3 a 8.

Begreppen näringsidkare och konsument har här samma betydelse som i 1 8 lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 1 § konsu-mentköplagen (1973:877), 1 8 konsumentkreditlagen (1977:981) och I 8 konsumenttjänstlagen (1985:716). Även rekvisitel "vara. tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk" överensstämmer med vad som gäller inom konsumentlagstiftningen, se l.ex. I § lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Tvister om fast egendom omfattas inte av bestämmelsen.

10 kap. 20 §

1 denna paragraf meddelas vissa bestämmelser angående skyldighet för
högre rätt att pä hemställan av part anvisa forum för en tvist, när den eller
de domstolar, där talan väckts, befunnits obehöriga att ta upp målet. 155

1 de två nuvarande styckena i paragrafen har endast gjorts språkliga Prop. 1986/87:89 ändringar. I etl nytt tredje stycke har införts regler som har samband med den möjlighet till förening av parallella rättegångar somjag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5). Beslut om förening av de parallella målen skall enligt 14 kap. 7 a § fattas av högsta domstolen. I tredje stycket har införts en uttrycklig regel om atl HD:s beslut om sammanföring konstituerar behörighet för den domstol till vilken målen sammanförts.

Del bör betonas atl behörigheten i dessa fall kvarstår även om målen av nägon anledning skulle särskiljas vid den domstolen och målen således där inte längre handläggs i samma rättegång.

11 kap. 5 §

Denna paragraf innehåller regler om i vad mån parter i tvistemål är skyldiga att infinna sig personligen till sammanträden inför rätten. För brottmålens del finns motsvarande reglering i 21 kap. 2 8. RU har föreslagit — delvis likartade - förändringar i båda dessa paragrafer. I fräga om 21 kap. 2 8 föreslär jag nu förändringar efter delvis andra linjer än vad RU föreslagit. I fråga om förevarande paragraf har vidare det som framkommit vid remissbehandlingen övertygat mig om att nuvarande reglering är i allt väsentligt ändamålsenligt utformad. Jag föreslår därför praktiskt taget inga sakliga ändringar. Däremot föreslås i syfte atl göra regleringen mer överskådlig en redaktionell bearbetning efter mönster av 21 kap. 2 §.

Det nuvarande första stycket har i förslaget delats upp pä tre stycken. Första och andra styckena reglerar parternas skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt resp. i högsta domstolen. 1 dessa delar motsvarar förslaget helt vad som gäller i dag. Tredje stycket behandlar parternas skyldighet att infinna sig personligen vid sammanträden för förberedelse och vid andra förhandlingar. När det gäller förberedelsesammanträden överensstämmer förslaget med gällande rält. Däremot innebär förslaget åtminstone formellt sett en viss utvidgning av parternas skyldighet att infinna sig personligen vid andra förhandlingar.

Fjärde och femte styckena motsvarar med några språkliga ändringar nuvarande andra och tredje styckena.

12 kap. 6 §

Den i andra stycket föreslagna ändringen innebär att rätten uttryckligen åläggs atl meddela advokatsamfundets styrelse inte endast när en advokat avvisas som ombud utan även när han — även om han inte samtidigt avvisas som ombud i målet - förklaras obehörig att vara ombud vid rätten. I fräga om bakgrunden till ändringen hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.13).

12 kap. 14 §

I denna paragraf, som behandlar omfattningen av den behörighet som på

grund av fullmakten tUlkommer ombudet, har i tredje och fjärde styckena 156

gjorts redaktionella ändringar i anledning av att vadeanmälan föresläs Prop. 1986/87:89 avskaffad. Första stycket är oförändrat medan vissa språkliga ändringar gjorts i andra stycket.

13 kap.

RU har föreslagit flera ändringar i detta kapitel. De flesta av dessa är närmast att betrakta som följdändringar lill andra förslag frän utredningen. Med hänsyn till den utformning mitt förslag fält i övrigt krävs nu endast en ändring i 3 §.

RU har dessutom föreslagit att 13 kap. 4 § upphävs och att reglerna om talans väckande i stället tas in bland bestämmelserna om rättegången i tingsrätt. Även om vissa systematiska skäl talar för en omplacering av reglerna, synes nuvarande ordning inte ha medfört nägra nackdelar i praktiken. Jag har därför avstått frän att nu föreslå en sådan omflyttning.

13 kap. 3 §

Rättegångsordningen bygger på grundprincipen att rättegängens föremål inte får ändras utan atl del anhängiggörs en ny rättegång i stället för den första eller vid dess sida. Från den principen görs vissa undantag i denna paragraf. Bl.a. får enligt första stycket 2 käranden under rättegången yrka fastställelse av att visst rättsförhållande består eller inte består. Han får ocksä enligt första stycket 3 kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse. Vidare får käranden enligt sistnämnda punkt framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. Enligl paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse får käranden dock inte sedan målet företagits till huvudförhandling ändra föremålet för rättegången på det angivna sättet om det nya yrkandet inte kan prövas i målet utan olägenhet.

Den nuvarande lydelsen av paragrafens andra stycke träffar inte sent framställda yrkanden i sådana mål som, enligt vad jag angett i den allmänna motiveringen, bör avgöras efter rent skriftlig handläggning (se avsnitt 2.2.3 och specialmotiveringen till 42 kap. 18 8). Även i sådana mäl kan olägenheterna av alt yrkandet framställs sent vara betydande, l.ex. om dom redan beslutals och färdigställts.

1 paragrafens andra stycke har därför gjorts den ändringen att yrkanden av det berörda slaget, vilka inte ulan olägenhet kan prövas i målet, får avvisas, om de framställts först sedan huvudförhandlingen påböriats eller målet på annal sätt företagits till avgörande. Med det sistnämnda uttrycket avses i första hand att målet slutligt föredragits för avgörande. Om föredragning inle skall äga rum, l.ex. därför att endast en domare ingår i rällen, bör möjligheten atl ändra talan anses beskuren först i och med att domen beslutats. Del nuvarande absoluta hindret i andra meningen av samma stycke mot att taieändringen sker i högre rätt har behållits.

I övrigt har endast gjorts vissa språkliga ändringar i paragrafen.

157

14 kap. Prop. 1986/87:89

1 kapitlet finns bestämmelser om förening av två eller flera tvistemål vid handläggning i en rättegäng. 13,4,5 och 7 §§ föresläs — helt i enlighet med RU:s förslag — vissa ändringar som har samband med mitt förslag om alt tvistemål skall få avgöras pä handlingarna. 1 en ny paragraf, 7 a 8, har jag tagit upp de regler om sammanföring av parallella rättegångar som jag behandlat i avsnitt 2.4.5 i den allmänna motiveringen.

14 kap. 3 §

Paragrafen handlar om sådana genkäromäl för t.ex. kviitningsfordran, som en svarande kan väcka mot en kärande. Genkäromålet skall enligt gällande rätt handläggas gemensamt med huvudkäromålet, om genkäromålet väcks före huvudförhandlingen. Bestämmelsen behöver ändras sä att ocksä de fall som avgörs pä handlingarna täcks in (jfr ändringarna i 13 kap. 3 8).

Principen om gemensam handläggning leder lill att en deldom inle fär ges över huvudkäromålet ens om detta är ostridigi (se 17 kap. 4 §). Särskilt om genkäromålet ges in till rätten först sedan huvudförhandling i fråga om huvudkäromålet har salts ut uppstår nästan alltid onödiga kostnader och fördröjning av handläggningen. Det torde i många fall finnas godtagbara skäl till all genkäromålet väcks först på ett sent stadium av processen, men i andra fall torde möjligheten till gemensam handläggning utnyttjas endast i förhalningssyfte.

Det är, som RU påpekat, svårt att tänka sig etl mera allmänt undantag från principen om gemensamt avgörande av huvudfordran och kviitningsfordran eftersom en sådan lösning skulle innebära etl allvarligt ingrepp i civilrätten. I många tvåpartssituationer påverkas en parts vilja att äta sig en förpliktelse av att prestationen kan innehållas, om motparten inle fullgör sin prestation. Den ordningen skulle sältas ur spel, om regeln i denna paragraf om svarandens rätt till gemensam handläggning av huvudfordran och kviitningsfordran inte fanns. Intresset av att skydda svaranden behöver emellertid inle leda till all man utan vidare som genkäromäl godtar käromäl som väcks på ett sent stadium av processen. Enligt min mening bör man i detta avseende kunna falla tillbaka på reglerna om preklusion av nytt material i 42 kap. 15 8 i förslaget. Om en part enligt det lagrummet förelagls att slutligt bestämma sin lalan och tiden för yttrande över detta föreläggande har gått ul. bör parten inte längre ha en ovillkorlig rält atl fä t.ex. etl kvittningsyrkande handlagt gemensamt med huvudkäromålet. Samma principer bör gälla också såvitt avser förening av mål enligt 5 8 i detta kapitel. Undantagen från principen om gemensam handläggning enligt 3 och 5 §8 har därför tagits upp till gemensam reglering i 7 § som i sin nuvarande lydelse tar upp övriga undantag från reglerna angående gemensam handläggning.

14 kap. 4 §

Paragrafen handlar om det fallet atl någon som inte är part vill ha en talan

mol båda parter eller mol endera av dem handlagd gemensamt med huvud- 158

käromålet. Det undantag som i dag finns i fråga om sent framställda Prop. 1986/87:89 yrkanden har liksom motsvarande undantag i 3 § ändrats för att avse ocksä mål som avgörs på handlingarna. Undantaget har vidare liksom motsvarande undantag i 3 8 överförts lill 7 8.

14 kap. 5 §

1 paragrafen, som gäller regresstalan m.m., föreslär jag motsvarande ändringar som i fråga om 3 §. Vidare har gjorts vissa ändringar av redaktionell natur.

14 kap. 7 §

I första stycket av denna paragraf anges två allmänna förutsättningar för en förening av mål enligt de föregående paragraferna i kapitlet. Målen skall enligt paragrafens nuvarande lydelse ha väckts vid samma domstol och denna skall vara behörig för dem alla. Vidare skall samma rättegångsform vara tillämplig för målen. 1 detta stycke har endast vidtagits språkliga ändringar.

I ett nytt andra stycke har införts den undantagsbestämmelse i fråga om gemensam handläggning som har berörts i motiven lill ändringarna i 3-5 §§. Bestämmelsen innebär atl en talan som väcks först efter det att huvudförhandlingen har påböriats eller huvudkäromålet på annat sätt företagits till avgörande (jfr 13 kap. 3 §) skall handläggas särskilt, om talan inte utan olägenhet kan prövas i samma rättegång som detta. Detsamma gäller enligt andra meningen om en part väcker talan som avses i 3 eller 5 § efter det att tiden för yttrande enligt 42 kap. 15 § har gätl ut.

14 kap. 7 a §

I paragrafen har införts de regler om sammanföring av parallella mål som jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5). En första förutsättning för att målen skall få förenas är att de är sädana att en förening skulle kunnat ske enligt 1-6 §8, om målen handlagts vid samma tingsrätt. En annan förutsättning är att de mäl som skall sammanföras är anhängiga vid domstolar av samma ordning, t. ex. två tingsrätter eller två hovrätter.

Förening av målen kommer enligt/ö/-i-/a stycket till stånd efter ansökan av nägon av parterna eller efter anmälan av tingsrätt eller hovrätt. 1 de flesta fall är det den part mol vilken talan riktas som har intresse av att en sammanläggning kommer till stånd och därför kommer att göra ansökan. I andra fall kan en eller flera kärande ha ett motsvarande intresse. För alt en domstol, som handlägger ett mål, skall kunna göra anmälan måste givetvis domstolen på nägot sätt ha fåll kännedom om atl det finns parallella mål vid andra domstolar. 1 flertalet fall vållar detta inga problem, eftersom åtminstone den ena parten har intresse av atl ge domstolen behövliga upplysningar.

Beslutande organ är högsta domstolen. Även ulan en uttrycklig lagbe
stämmelse torde det vara klart att högsta domstolen i normala fall inte bör 159

besluta om förening av mäl ulan att parterna beretts tillfälle yllra sig i Prop. 1986/87:89 frågan. 1 övrigt torde samma handläggningsregler kunna användas som vid en ansökan enligt 10 kap. 20 8 andra stycket.

För att målen skall få förenas, skall en gemensam handläggning ha väsentliga fördelar. Vidare bör krävas atl inte någon av parterna får betydande olägenhet av att målen förenas. Fördelarna lorde regelmässigt vara av processekonomisk natur. Till olägenheterna för part kan främst räknas att parten kan få längre resväg till domstolen och att handläggningen av målet kan komma alt fördröjas.

Eftersom det i de fall som avses med de nya sammanföringsreglerna torde vara en vanlig situation att eti eller några mål bör drivas som s.k. pilotmål, bör den domstol, till vilken målen överlämnats, ha möjlighet att särskilja målen. En regel om detta har tagits upp i en sista mening av första stycket. Genom att mälen kan särskiljas kan dom ges över ett av dem enligt 17 kap. 4 8. Den omständigheten atl mälen särskiljs medför inte atl den domstol till vilken målen överförts blir obehörig beträffande något av de överförda mälen. Detta följer av det tillägg som gjorts lill 10 kap. 20 §.

Det har ifrågasatts om inte högsta domstolen borde fä förordna om förening inte bara av mål utan även av någon särskild fräga som är föremål för prövning i flera olika mäl. Om kärandena i en läkemedelsprocess åberopar atl läkemedelsföretaget brustit i kontroll av eventuella biverkningar skulle högsta domstolens förordnande sålunda kunna avse enbart denna fråga och innebära att mellandom i samtliga mål skall meddelas i denna del. Frågan om läkemedlet verkligen orsakat nägra biverkningar kan ju ställa sig helt olika i de olika målen. Problemet kan emellertid lösas antingen genom atl man i stället väljer att föra fram ett enda av de ifrågavarande mälen som pilotfall till mellandom, medan övriga mål vilan-deförklaras, eller genom att alla målen i sin helhet sammanförs till en domstol. Vilken av dessa vägar man bör välja får bli beroende av om de resurskrävande momenten är gemensamma för de olika målen eller ej. Med hänsyn till atl de aktuella fallen sålunda torde kunna bemästras i praktiken har jag inte ansett tillräckliga skäl föreligga för att öppna en möjlighet atl förena endast delar av mäl.

I andra stycket anges att beslut som rätten fatlat i ett sådant mäl, som pä grund av högsta domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en annan, skall gälla, om inte den domstol, dit målet överflyttas, bestämmer annal. Den ordningen överensstämmer med vad som vanligen brukar gälla inom processrätten när ett behörigt organ överlämnar ett mål till ett annat behörigt organ (se l.ex. 19 kap. 7 §).

16 kap. 3 §

1 paragrafen finns regler om bestämmande av resultatet av en omröstning i tvistemål.

I en ny andra mening har tagits in en särskild omröstningsregel för de fall
då hovrättens båda ledamöter har olika uppfattning i frågan om prövnings
tillstånd skall beviljas eller ej. Den föreslagna regeln, som innebär att
prövningstillstånd i sädana fall alltid skall anses beviljat, överensstämmer 160

med vad som för närvarande stadgas i andra meningen i 24 § smämälsla- Prop. 1986/87:89 gen. I övrigt har vissa språkliga ändringar gjorts.

17 kap. 2 §

Paragrafen behandlar, såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, frågan vilket material som skall ligga lill grund för domen i ett mål.

Första styckel avser mål som avgörs efter huvudförhandling. Huvudregeln all domen i sådana mål skall grundas pä vad som förekommit vid förhandlingen bibehålls med vissa språkliga justeringar.

Såsom ett visst undantag från denna huvudregel kan man se det förhållandet att processmalerial ibland skall anses ha förekommit vid huvudförhandlingen utan att ha upptagits vid denna. Enligt mitt förslag behålls detta undanlag och utvidgas något (se 42 kap. 20 § fjärde stycket och 43 kap. 8 § tredje stycket). Jag föreslår emellertid i 43 kap. 14 § också en annan och helt ny möjlighet för rätten alt i vissa situationer göra avsteg från principen att endast det som kommit fram vid huvudförhandlingen fär bilda underlag för rättens avgörande. Del gäller sådana situationer där rätter vid huvudförhandlingens slut eller därefter finner behov av en komplettering av processmaterialel. I sådana fall bör det enligt mitt förslag av praktiska skäl göras möjligt att i vissa fall inhämta utredningen på enklare sätt, t.ex. genom telefonsamtal. För att domstolen skall få formell rätt att grunda domen på den sålunda inhämtade utredningen, krävs elt uttryckligt undanlag från första styckets huvudregel. Undantaget har lagts lill som sista mening i första stycket av paragrafen.

Andra stycket innehåller regler om vad som skall vara processmaterial i mäl som avgörs utan huvudförhandling. Jag föreslår i denna del endast vissa språkliga justeringar. Det kan påpekas att tillämpningsområdet för detta stycke ökar väsentligt för tingsrätternas del genom att det i 42 kap.

18 § första slyckel femte punkten öppnats en möjlighet för dem att avgöra
tvistiga mäl utan huvudförhandling.

18 kap. 8 a §

Såsom framgått av den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) bör enligl min mening smämälslagens kostnadsregel i princip behällas för mäl om mindre värden. I denna paragraf - som saknar moisvarighet i RB i dag -har därför i första-sjätte styckena med någon redaktionell justering tagits in de regler som för närvarande återfinns i 8 § småmälslagen. Avgränsningen av i vilka mål dessa kostnadsregler skall tillämpas har gjorts genom en hänvisning till I kap. 3 a §. Detta innebär att tillämpningsområdet blir i stort sett detsamma som i dag. En skillnad är att nägon motsvarighet till den nuvarande regeln i 2 8 första stycket andra punkten småmälslagen om att parterna även i mäl om större värden kan komma överens om att lagen skall tillämpas inte har upptagits i förslaget. Vidare innebär den nya regleringen att kostnadsreglerna blir tillämpliga även i hyres- och bostadsrätts-tvister om mindre värden.

Kostnadsregeln i förevarande paragraf är tillämplig såväl när ett mål 161

11 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

avgörs i sak som när det avgörs utan saklig prövning, l.ex. genom elt Prop. 1986/87:89 avskrivningsbeslut.

Det föreslagna sjunde stycket saknar däremot motsvarighet i småmälslagen och innebär en uppmjukning av principen att ersättning inte skall utgå lill den vinnande parten för ombudsarvode och egen tidsspillan. Beträffande bakgrunden till detta förslag får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6).

Såsom framgår av lagtexten gäller denna möjlighet för käranden att fä ersättning utöver vad som annars gäller i mål om mindre värden endast i den situationen att ett mål som ursprungligen väckts i summarisk process sedermera avgörs genom tredskodom mot svaranden, antingen sedan denne uteblivit frän en förhandling eller när en tredskodom meddelas till följd av att han inte har efterkommit ett föreläggande att inkomma med ett skriftiigt svaromål. För regelns tillämpning saknar det betydelse om svaromål helt uteblivit eller om svaranden visserligen hört av sig men inte presterat tillräckligt material för att undgå en tredskodom.

Med stöd av detta stycke skall käranden kunna få ersättning med skäligt belopp för arvode till ett ombud som inställt sig vid förhandlingen eller författat en rättegångsskrift eller för egen tidsspillan om han själv kommit lill sammanträdet eller författat skriften. För att förenkla handläggningen i rätten bör den ersättning som på detta sätt skall utgå kunna taxeregieras. Härigenom blir omfattningen av kostnadsansvaret ocksä förutsebart för svaranden. I den föreslagna lagtexten har i enlighet med detta intagits ett bemyndigande för regeringen att lämna närmare föreskrifter om ersättningar i dessa fall.

18 kap. 14 §

Paragrafen innehåller vissa regler rörande handläggningen av rättegångs-kostnadsfrågan.

I första stycket har endast gjorts vissa språkliga ändringar. Av skäl som
jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har i paragrafens
andra stycke, som behandlar frågor om rättens prövning av kostnadsyr
kande, tydligare än i dag markerats omfattningen av rättens prövningsskyl
dighet. Principen är att rätten självmant prövar hela kostnadsfrågan. Un
danlag har gjorts för fall där en prövning ex officio är obehövlig på grund
av särskilda omständigheter. Härmed avses framför allt det fallet att er-
sättningsyrkandel har medgetts och fråga är om en typ av kostnader som
inte är undantagen från parternas dispositionsrätt, i första hand vid rätts
hjälp. Även ett medgivande av villkorat slag, t.ex. att yrkandet medges
under förutsättning att parten föriorar målet, fär anses binda rätten i fråga
om såväl del yrkade beloppets storlek som fördelningen av kostnaderna.
Som påpekats i den allmänna motiveringen åligger del rätten atl, om
parterna uttrycker sig oklart i fråga om sin inställning till motpartens
kostnadsyrkande, klargöra vad parterna avser. Med hänsyn till att huvud
regeln är att rätten ex officio prövar kostnadsfrågan får rätten självfallet
dock inte framtvinga ett ställningstagande från partens sida. 162

19 kap. 7 § Prop. 1986/87:89

Paragrafen behandlar två särskilda frågor rörande forum i brottmål.

\ första stycket i dess föreslagna lydelse anges att domstolen inte förlorar sin behörighet att handlägga elt mäl pä grund av atl ett förhällande som haft betydelse för behörigheten ändrats efter det att slämningen delgetts den tilltalade. Detta innebär endast en språklig modernisering i förhällande till gällande rätt.

Andra stycket handlar om överflyttning eller överlämnande av allmänt åtal från en tingsrätt till en annan. Båda domstolarna mäste enligt paragrafens nuvarande lydelse vara behöriga för att överflyttning skall få ske. En tillämpning av paragrafen förutsätter för det första att åklagaren gör en framställning lill domstolen om överflyttning. Paragrafen berör inte åklagarens rätt och skyldighet att göra sädan framställning. Framställning kan inte göras utan att åklagaren vid den andra domstolen vill utföra åtal för brottet. Förhållandet mellan de inblandade åklagarna regleras närmast av 39 8 äklagarinstruktionen (1974:910) men den nu förevarande paragrafen har en åtstramande effekt vid tillämpningen av den bestämmelsen. Sedan åklagarna kommit överens i forumfrågan är det mindre vanligt att domstolen med tillämpning av den nu förevarande paragrafen avvisar en åklagares begäran om överflyttning.

En annan förutsättning för överflyttning av brottmål från en domstol lill en annan är enligt paragrafens nuvarande lydelse att det föreligger synnerliga skäl. Denna förutsättning, som strider mot den nyss berörda tillämpningen av paragrafen, kan för vissa fall stå i skarp motsättning också mot principerna i brottsbalken om ådömande av en enda påföjd. Regeln står vidare i motsatsställning till skälen bakom regeln i 30 kap. 4 §, enligt vilken det krävs synnerliga skäl för att särskilja två åtal som väckts mol samma person.

I paragrafens andra stycke har mot bakgrund av det nu sagda gjorts en uppdelning av fallen, allteftersom grunden för överflyttning är att det framkommit att den tilltalade är åtalad även vid annan tingsrätt, å ena sidan, och övriga fall, ä andra sidan. Samtidigt har beteckningen "överflyttning" ersatts med beteckningen "överlämnande".

För det först angivna fallet - som av lagtekniska skäl upptas i styckets andra mening - anges att den ena tingsrätten pä begäran av åklagaren skall överlämna målet till den andra tingsrätten, om det inte är olämpligt. Det bör påpekas att varken åklagaren eller rätten genom bestämmelsen är ålagd nägon positiv undersökningsplikt i fråga om åtal vid andra domstolar, vilket givelvis inte utesluter att både åklagaren och rätten har ögonen öppna för situationen. Om del framkommer att del finns älal vid annan tingsrätt, förutsätts överlämnande böra ske. Möjligheten för rällen att avslå åklagarens begäran om överflyttning är avsedd att utnyttjas främst i fall där starka processekonomiska skäl talar mol en överflyttning.

För övriga överlämnandefall, varmed avses bl.a. sädana fall i vilka olika
personer åtalats vid olika tingsrätter för brott som har samband med
varandra, innebär regleringen i första meningen i andra stycket en viss
uppmjukning i förhållande lill nuvarande regler genom att kravet på syn
neriiga skäl bytts ul mot ett krav pä särskilda skäl. '

Den nuvarande lydelsen av paragrafen förutsätter också alt den domstol Prop. 1986/87:89 som vill överlämna målet i och för sig är behörig alt handlägga målet. Annars skall stämningsansökningen avvisas enligt 34 kap. 1 8. Denna förutsättning fär betydelse för det fall att den straffrättsliga reaktionsmöjligheten faller bort pä grund av preskription enligl 35 kap. brottsbalken. Sädan prekription avbryts nämligen genom delgivning av åtal, men om åtal avvisas eller mål avskrivs efter delgivningen, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföjd så anses, som hade delgivningen ej skett (35 kap. 3 8 brottsbalken). Om därför en obehörig domstol avvisar åtalet och åklagaren tvingas väcka åtal vid ny domstol, kan preskription hinna inträda innan det nya åtalet har delgetts.

Skälen för att en tingsrätt skall få överlämna mål till en behörig tingsrätt är emellertid givelvis särskilt starka i det fall att den förra domstolen är obehörig. I paragrafens andra stycke har därför överlämnandefrågan lösts frän sina egna utgångspunkter (dvs. utan hänsyn till preskriptionsfrågan). Vad man kan ifrågasätta är om den angivna lösningen bör förenas med en särskild preskriptionsbestämmelse. Syftet bakom sådana bestämmelser träffar dock knappast den nu förevarande situationen. En särskild regel i 35 kap. brottsbalken synes därför inte böra införas. Detta innebär att delgivning av åtal frän en obehörig domstols sida fär till effekt att preskription enligt 35 kap. brottsbalken fortfarande skall anses avbruten om domstolen - istället för att avvisa målet - sedan stämningen delgivits överlämnar det till en behörig domstol.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan en hovrätt, som efler överklagande skall pröva etl mål, inte överlämna målet till en annan hovrätt, som kan ha ett annal mål mot samme tilltalade. Som RU påpekat är detta en brist. Både påföljdsfrågan och effektiviteten kan vinna på att målen förs samman. I tredje stycket har därför införts en möjlighet till överlämnande av mäl på hovrättsnivå under samma förutsättningar som gäller för tingsrätt.

20 kap. 15 §

De nuvarande bestämmelserna i denna paragraf om ersättning till målsägande i anledning av inställelse vid domstol har av redaktionella skäl tagils in i 37 kap. 3 8 iredje styckel. Till förevarande paragraf har i stället överförts reglerna i nuvarande 20 kap. 15 a § om att målsäganden vid förhör under rättegång i vissa fall får åtföljas av en s. k. stödperson.

21 kap. 2 §

1 denna paragraf regleras i vilken utsträckning den misstänkte är skyldig att
infinna sig personligen vid ett sammanträde inför rätten. Inslällelseskyl-
dighelen är enligt paragrafens nuvarande lydelse beroende av dels om
sammanträdet gäller förberedelse eller huvudförhandling, dels om målet
gäller allmänt eller enskilt älal och dels om handläggningen äger rum i
tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen. Regleringen är ganska omfattan
de och utgår främst frän betydelsen av den misstänktes närvaro men 164

anknyter i vissa fall också till vilka påföljder som kan bli aktuella eller har Prop. 1986/87:89 ådömts av lägre rätt. Formellt har parterna inle något inflytande pä frågan om en misstänkt skall infinna sig personligen eller inle. 1 praktiken har dock parterna — och då särskilt åklagaren - betydande rnöjligheter alt påverka rättens beslut.

RU har funnit att de nuvarande reglerna - precis som i tvistemål (11 kap. 5 8) — kan förenklas avsevärt. I sitt förslag har man valt att knyta frågan om i vilken omfattning en misstänkt skall vara skyldig att infinna sig personligen till regleringen i 46 kap. 15 § av i vilka fall den misstänktes närvaro är nödvändig för att målet skall kunna avgöras. Om det enligt den paragrafen kan antas all mälel inte kan avgöras i den misstänktes frånvaro, skall han enligt RU:s förslag åläggas att infinna sig personligen. Därutöver ges enligt förslaget parterna etl formellt inflytande på frågan om den misstänktes inställelseskyldighet; den misstänkte skall infinna sig personligen om en annan part begär det och närvaron inte är uppenbart obehövlig.

Ett par remissinstanser har riklat invändningar mot utredningens förslag och hävdat att den misstänkte i åtskilliga fall bör kallas att infinna sig personligen trots att det redan från börian står klart för rätten att målel kan avgöras i hans frånvaro.

För egen del har jag liksom RU funnit alt det finns skäl atl förenkla den nuvarande regleringen i denna paragraf. Dessutom föreligger det, som utredningen påpekar, anledning att anpassa inställelseskyldigheten lill de vidgade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades frånvaro som öppnats under senare är. Det är enligt min mening emellertid inte tillfredstäliande att helt knyta inställelseskyldighetens omfattning till frågan om det är möjligt att avgöra målet i den tilltalades frånvaro. Även i många av de fall där det i och för sig är möjligt att avgöra målet i hans frånvaro, kan det nämligen vara till fördel för utredningen om han är personligen närvarande. Rättens nuvarande möjligheter alt i sådana situationer ålägga den tilltalade att infinna sig personligen bör finnas kvar. Vad gäller RU:s förslag om att ge parterna ett formellt inflytande på om den misstänkte skall åläggas att infinna sig personligen eller inte, finns det enligl min mening knappast något praktiskt behov av en sådan regel. Även ulan en uttrycklig lagregel lorde det vara självklart att rätten skall ta hänsyn till parternas önskemål i detta avseende. Och att rätten mäste ha möjlighet alt ålägga den tilltalade att infinna sig personligen även ulan att någon part begärt det är givet.

Av de skäl somjag nu anfört har denna paragraf i förslaget givits en helt annan utformning än den av RU föreslagna.

I första styckel regleras den misstänktes skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och i hovrätt. Regeln gäller vid såväl allmänna som enskilda åtal.

I styckets första mening anges som en huvudregel att den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen. Detta överensstämmer med gällande rätt. I andra meningen stadgas om undantagen frän denna huvudregel. Förslaget skiljer sig i denna del i viss utsträckning från vad som gäller i dag.

En misstänkt är enligt vad som nu föresläs inte skyldig att infinna sig 165

personligen vid en huvudförhandling i hovrätt eller tingsrätt om dels målel Prop. 1986/87:89 kan avgöras även om han inte infinner sig och dels hans närvaro kan antas sakna betydelse för utredningen.

Vad gäller huvudförhandling i mål om allmänt åtal vid tingsrätt innebär förslaget en ändring i förhållande till gällande rätt så till vida som rätten formellt sett kan avstå frän att ålägga den tilltalade atl infinna sig personligen inte endast som nu i bötesmål utan även i mäl där del kan finnas anledning att döma till andra påföljder. Med hänsyn till kravet att närvaron skall kunna antas vara utan belydelse för utredningen bör del i praktiken inte komma i fräga att underlåta åläggande av personlig inställelse i mål där fängelsepåföljd kommer i fråga. Även i de mål där det kan bli fräga om att ådöma villkorlig dom eller skyddstillsyn bör den misstänkte normalt åläggas att infinna sig personligen, eftersom det i allmänhet mäste antas vara av betydelse för utredningen i påföljdsdelen att han är närvarande. Motsvarande gäller i mäl där det kan bli aktuellt alt i påföljdshänseende meddela förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken.

Såvitt gäller mål om enskilt åtal innebär förslaget i praktiken inte nägon skillnad vad gäller den misstänktes skyldighet att infinna sig vid en huvudförhandling i tingsrätt.

Vid huvudförhandling i hovrätt gäller enligt förslaget samma regler för den tilltalades skyldighet att infinna sig personligen som vid tingsrätt. Hovrätten har enligl 51 kap. 19 § sista styckel en generell möjlighet all avgöra brottmål i den tilltalades frånvaro under den underförstådda förutsättningen att saken kan utredas tillfredsställande. I praktiken torde del som nyss sagts i fräga om inställelseskyldighetens omfattning i tingsrätt kunna tillämpas även för hovrätternas del. Den nuvarande presumtionsregeln om inställelseskyldighet i de fall tingsrätten dömt till ett längre fängelsestraff har tagits bort som i praktiken överflödig och dessutom missvisande; som framgått av det tidigare sagda mäste hovrätten även när tingsrätten dömt till ett kortare fängelsestraff i de allra flesta fall ålägga personlig inställelseskyldighet.

Enligt andra stycket är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen vid en huvudförhandling i högsta domstolen, om hans närvaro är nödvändig för utredningen. Förslaget överensstämmer i denna del i sak hell med gällande rätt.

I tredje stycket regleras den misstänktes skyldighet att infinna sig vid andra sammanlräden än huvudförhandlingar. Han skall komma personligen så snart det kan antas alt sammanträdets syfte främjas genom hans närvaro. Såvitt gäller sammanträde för muntlig förberedelse i tingsrätt överensstämmer förslaget med vad som gäller i dag. Det bör framhållas att det vid muntlig förberedelse i brottmål ibland kan vara tillräckligt att åklagaren och försvararen träffas under rätlens ledning. I andra fall kan sammanträdets syfte främjas om den misstänkte är närvarande, t.ex. när det gäller att klara ut vilka delar av det i målet aktuella händelseförloppet som är ostridiga. I fråga om häktningsförhandlingar framgår av 24 kap. 14 8 att den misstänkte praktiskt taget alltid är skyldig att infinna sig personligen.

Fjärde och femte styckena motsvarar — med endast språkliga ändringar 166

— nuvarande tredje och fjärde styckena.

Den nuvarande särregleringen i andra stycket av de fall. där den miss- Prop. 1986/87:89 tänkte lider av sinnessjukdom e.d., har i förslagel utgått. I stället har i 46 kap. 15 8 föreslagits en uttrycklig regel om att tingsrätten har rätt att avgöra ett mäl utan hinder av alten tilltalad, som lider av sinnessjukdom e.d., inte är närvarande, om hans närvaro pä grund av lillständet inte är nödvändig.

23 kap. 18 §

Paragrafen innehåller regler om underrättelse till den misstänkte om brottsmisstanken och om den misstänktes möjligheter att påkalla kompletterande utredning under fömndersökningen.

1 paragrafens andra stycke görs - bortsett från en språklig justering — endast den ändringen att försvararen uttryckligen ges samma möjlighet som den misstänkte att få till stånd en komplettering av förundersökningen.

I ett nytt tredje stycke föreslås en möjlighet för åklagaren atl före åtalsbeslutet hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare. Bakgrunden till förslaget har beskrivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Där har även angetts vilka frågor som bör diskuteras vid ett sammanträde av detta slag. Självfallet är det lämpligt att det som förekommer vid ett sådant sammanträde dokumenteras i någon form. Del torde få ankomma på riksåklagaren att utfärda rekommendationer om detta.

Förutsättningen för atl ett särskilt sammanträde skall få hällas är alt sammanträdet kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. Detta torde vara fallet endast när förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet. Vidare mäste hänsyn tas till eventuella frihetsberövanden i målet. En avvägning mäste därvid alltid ske mellan utredningsinlresset och den misstänktes intresse av att inte vara berövad friheten längre än nödvändigt. Det kan i praktiken inle sällan vara svårt att få ett sammanträde till stånd därför atl försvararen antingen inte hunnit penetrera utredningen tiUräckligl eller är upptagen av andra åtaganden. Detta kan medföra att liden för åtals väckande behöver föriängas. Samtidigt kan ett sammanlräde leda till atl den totala tiden för häktningen kommer att minska, även om åtalet fördröjs något, pä grund av att själva rättegången sedan går fortare. I sädana fall kan del vara befogat alt hålla elt sammanlräde, även om den misstänkte är häktad.

För att ett sammanträde skall få avsedd effekt förutsätts att den misstänkte och försvararen är villiga atl medverka lojalt. Det har därför inte ansetts nödvändigt med några särskilda sanktioner för alt fä den misslänk-te eller försvararen att infinna sig till sammanträdet.

23 kap. 24 §

I denna paragraf har endast gjorts den ändringen att en felaktig hänvisning

rättats till. 167

30 kap. 2 § Prop. 1986/87:89

Paragrafen behandlar frågan vilket maierial som får läggas till grund för en dom i brottmål.

Första slyckel avser mål som avgörs efter huvudförhandling. I detta stycke föreslås samma ändringar som i motsvarande regler för tvistemål (jfr specialmotiveringen till 17 kap. 2 8).

I andra stycket föresläs vissa språkliga justeringar.

32 kap.

I detta kapitel finns vissa allmänna bestämmelser om frister och laga förfaU. Med laga förfall menas att någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han inte bort förutse eUer rätten annars finner utgöra giltig utsäkt, hindras att fullgöra vad som ålegat honom (8 §). Regeln gäller oavsett processform och i alla instanser.

I avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen har jag närmare redogjort för vissa ölägenheter som kan uppstå vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om laga förfall. Vad jag där har anfört har föranlett vissa ändringar i 6 §. I 7 § föreslås ändringar av redaktionell art.

32 kap. 6 §

I denna paragraf meddelas regler om verkan av laga förfall. Lagrummet avser alla av rätten bestämda frister enligt RB. När det är fråga om inställelse vid sammanlräde eller fullgörande av annat föreläggande som meddelats av rätlen skall enligt denna paragraf rätten självmant la hänsyn till laga förfall. Enligt paragrafens nuvarande lydelse räcker det härvid med att del finns anledning att anta att del föreligger laga förfall. I så fall fär en annars föreskriven påföljd för utevaro eller försummelse inte tillämpas.

Enligt förslaget har reglerna fått en delvis annan konstruktion. 1 enlighet med vad som angetts i den allmänna motiveringen har i första stycket beviskravet för all laga förfall föreligger skärpts. Det krävs enligt förslaget atl del skall vara sannolikt att den som underlåtit att inställa sig eller företa någon åtgärd har laga förfall för att han skall undgå påföljd. Liksom enligt gällande rätt skall rätten göra sin prövning ex officio.

Regeln kompletteras av bestämmelsen i del nya andra stycket. Enligt den regeln skall vederbörande beredas tillfälle att komma in med utredning rörande orsakerna till underlätenheten, om det på grund av nägon särskild omständighet kan antas att han haft laga förfall. Sådant tillfälle skall beredas även den som i förväg ringer till rätten och anmäler att han inle kan inställa sig til! en förhandling och därvid åberopar laga förfall. Att ett vile kan dömas ut även i de fall där förhandlingen ställs in i förväg och någon underlåtenhet därför formellt sett inle ägt rum framgår av den föreslagna lydelsen av 9 kap. 9 §.

Sammantagna innebär de nya reglerna följande. Om del, när rätten har
atl ta ställning till om laga förfall förelegat, t.ex. därför att någon som
kallats lill en förhandling uteblivit, framstår som sannolikt att vederböran- 168

de har laga förfall, skall någon påföljd inte utdömas. Ett exempel på detta Prop. 1986/87:89

är den situationen att någon annan vid rätten närvarande person kan intyga

att den uteblivne t. ex. är sjuk. Om däremot kravet pä sannolikt laga förfall

i första stycket inte kan anses uppfyllt, med det ändå finns någon positiv

indikation på att laga förfall föreligger (det kan t.ex. Vara känt för rätten atl

kommunikationerna fungerar dåligt på grund av oväder), bör rätlen skjuta

upp frågan om utdömande av påföljd och bereda den uteblivne tillfälle att

göra sannolikt att sådana omständigheter förelegat atl han haft laga förfall.

I det fallet, slutligen, alt inga som helst tecken lyder på att den uteblivne

har laga förfaU, bör påföljd dömas ut direkt.

I de fall frågan om påföljd skjuts upp bör beslut givetvis ändå fattas sä snart som möjligt. För all t.ex. ge in läkarintyg om sjukdom bör den förelagde givetvis meddelas en bestämd tid inom vilken han har att prestera den begärda utredningen; denna lid bör regelmässigt inle bestämmas till mer än tvä eller tre dagar. Om det blir aktuellt att döma ut etl vite bör meddelande om beslutet lämnas i samband med ett nytt vitesföreläggande. Det utdömda vitet kan därigenom öka benägenheten att följa det förnyade föreläggandet.

Endast i undantagsfall bör det ifrågakomma atl avvakta med frågan om ett vite skall utdömas till ett nytt sammanträde i målet. I de sällsynta fall där detta kan bli aktuellt bör uppmärksammas att ändamålet med del första vitet normalt sett inte anses ha förlorat sin betydelse endast därför att den som förelagts vilet infunnit sig lill den nya förhandlingen (jfr Gullnäs m.fl.. Rättegångsbalken I, s. 9:16).

Avsikten med förslaget är inle att åstadkomma ett formbundel system med t.ex. skriftliga förelägganden all inge läkarintyg. I stället bör kravet att den som underlåtit att inställa sig eller att företa åtgärd skall beredas tillfälle göra sannolikt att omständigheterna utgjort laga förfall anses uppfyllt genom att den försumlige av domstolspersonal per telefon uppmanas sända in läkarintyg. Självfallet är det inte heller nödvändigt med skriftlig utredning i förfallsfrågan. I mänga fall kan tillräckligt underlag erhållas vid ett telefonsamtal med den uteblivne.

32 kap. 7 §

I paragrafen, som behandlar frågor om laga förfall vid fullföljd av talan m.m., har endast vidtagits ändringar av redaktionell och språklig natur. Bl.a. har reglerna om vadeanmälan tagits bort (jfr 50 kap. 1 §).

33 kap. 9 §

Första stycket innehåller bestämmelser om hur rätlen skall förfara om en
handling behöver översättas. För närvarande är endast den situationen att
en frän part inkommen handling är avfattad på ett främmande språk regle
rad. Av skäl somjag anfört i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.4.11)
omfattar förslaget dessutom frän domstolen utgående handlingar, som kan
behöva översättas lill ett annat språk.
Reglerna om översättning har i förslaget anpassats lill vad som i dag 169

gäller för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Huvudre- Prop. 1986/87:89

geln är alltjämt att handlingar som ges in skall vara avfattade pä svenska.

Om en handling är avfattad på ett annat språk får dock domstolen vid

behov låta översätta handlingen. Del nuvarande alternativet att förelägga

parten att ordna med en översättning har således tagits bort från lagtexten.

Detta innebär dock inle alt det aldrig skulle kunna bli aktuellt att låla

parten översätta handlingen. I domstolens prövning av om det finns behov

av att genom domstolens försorg ordna med en översättning får också

vägas in vilka möjligheter parten har att själv få fram en översättning.

Vad gäller behovsprövning vill jag också framhålla atl domstolarna givelvis inte bör slentrianmässigt låta översätta allt material som är avfattat på främmande språk. 1 många fall är del givetvis möjligt för rällen atl förstå vad handlingen innehåller utan en översättning av nägon utomstående. 1 andra fall kan det vara lämpligt att till en börian låla översätta ett kortare avsnitt för att sedan ta ställning till om materialet har sådan relevans i målet atl det finns anledning att fortsätta översättningsarbetet.

När det gäller från domstolen utgående handlingar bör man av kostnadsskäl vara försiktig med översättningar. Endast om parten inte pä annat sätt, t.ex, genom släktingar eller en invandrarbyrå, kan få en handling översatt, bör domstolen ordna med översättning.

1 andra stycket regleras översättarens rätt till ersättning och vem som slutligt skall stå för översätiningskoslnaden. 1 sistnämnda hänseende föresläs - av skäl somjag anfört i den allmänna motiveringen - en utvidgning av det allmännas ansvar. Enligt förslaget skall kostnaden för en översättning i alla typer av mäl alltid stanna på staten. Detta överensstämmer såväl med vad som i dag gäller för översättning vid förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar som med vad som enligt RB gäller beträffande kostnaderna för tolk. Stadgandet har rent språkligt utformats i enlighet med reglerna i 5 kap. 8 § om tolkersättning.

Enligt tredje stycket, som är nytt, skall reglerna i första och andra styckena gälla även beträffande överföring frän punktskrift till vanlig skrift och vice versa. Även i denna del hänvisas i fråga om bakgrunden lill förslaget till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.11.

35 kap. 13 §

Första styckel innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar bevis, som tagits upp utom huvudförhandling enligt de särskilda regler som finns därom, skall tas upp på nytt vid huvudförhandling i målet. I detta stycke föreslås endast en språklig modernisering.

Del kan nämnas att enligl RU:s förslag del i förevarande stycke skulle
regleras inte endast den situationen att bevis upptagils utom huvudför
handling utan även de fallen att bevisning har tagils upp tidigare i samband
med att en förhandling inställts (43 kap. 3 8 andra stycket och 46 kap. 3 §
andra stycket) eller vid en tidigare huvudförhandling, vari uppehåll gjorts i
sädan omfattning att ny huvudförhandling mäste hållas (43 kap. 13 § andra
stycket och 46 kap. 13 8 andra stycket). Förutsättningarna för när bevis
skall upptas pä nytt är identiska i samtliga dessa fall. RU har motiverat sitt 170

förslag med att regleringen i flera olika paragrafer gör systemet onödigt Prop. 1986/87:89 svårt att överblicka. Å andra sidan kan konstateras att reglerna om under vilka förutsättningar bevis skall tas upp pä nytt för närvarande finns i direkt anslutning lill övriga handläggningsregler för de olika situationer där bevis kan ha lagils upp tidigare, vilket underlättar den praktiska tillämpningen. Mol den bakgrunden saknas tillräckliga skäl att genomföra RU:s förslag i denna del.

I andra stycket, som behandlar vissa frågor om bevisupptagning i högre rätt, har gjorts en del ändringar av språklig och redaktionell art i anledning av att det s. k. fria partsförhöret och förhör med målsägande som ej är part har tagits upp under bevisningsbestämmelserna. Vidare har tillämpningsområdet för första meningen uttryckligen begränsats till hovrätternas handläggning. Nägon ändring i sak innebär inte detta, eftersom rättegången i högsta domstolen behandlas i andra meningen.

Tredje stycket innehåller regler för hur ett bevis skall förebringas när det inle skall tas upp på nytt. Enligt gällande rätt skall förebringandet ske genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. I förslaget har denna regel modifierats för att passa till de moderna metoderna för bevisupptagning och till den praktiska tillämpningen i övrigt såvitt avser förebringandet av bevis utan förnyal upptagande. Det kan t.ex. inle sällan vara lämpligt att, i stället för att läsa upp etl protokoll, spela upp en bandupptagning från ett förhör. Vidare kan det i överrätt ofta räcka med att etl vid lägre rält upptaget förhör återges genom uppläsning av det referat från förhöret som finns i den lägre rättens dom. Även i andra fall kan det räcka med en mer summarisk återgivning av bevisupptagningen, l.ex. beroende pä att bevisningen förlorat i betydelse. Sådana avsteg från principen om en fullsländig återgivning bör naturligtvis inle göras utan samråd med parterna. Genom den i detta stycke föreslagna regeln att beviset i de avsedda fallen skall förebringas genom protokoll eller pä annat lämpligt sätt. blir de nu beskrivna handlingssätten även formellt tUlåtna.

35 kap. 14 §

Paragrafen innehåller, som en nödvändig grund för RB:s princip om bevis
omedelbarhet, etl förbud mot åberopande av skriftliga berättelser, s.k.
viitnesattesler. Från förbudet görs vissa undantag. Skriftliga berättelser
fär sålunda enligt gällande rält åberopas om det är särskilt medgivet. Sä är
fallet i vissa situationer när det gäller utsagor som lämnats under förunder
sökning (se l.ex. 36 kap. 16 8 andra stycket). Vidare får skriftliga berättel
ser åberopas om det föreligger "särskilda omsländigheler". Som exempel
pä sädana omständigheter nämner processlagberedningen (NJA II 1943
s, 458) att svårigheter möter att höra intygsgivaren vid rätten, att rätte
gången skulle onödigt fördyras om han skulle höras eller att parterna
vitsordat uppteckningens riktighet, 1 Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya
rättegångsbalken, 1949, s. 492) har som exempel på "särskilda omständig
heter" angivits - förutom atl det föreligger svårigheter att höra intygsgi
varen vid rällen - att intyget avgivits av en person, vars trovärdighet
varken rätten eller parterna har anledning ifrågasätta. Däremot bör enligt 171

kommentaren som skäl för undantag frän huvudregeln inte enbart få gälla Prop. 1986/87:89 alt parterna tillerkänner vitsord ät det åberopade intyget. Vid bedömningen av om den skriftliga berättelsen skall tillåtas, bör enligt kommentaren avseende fästas vid ändamålet med åberopandet och vid betydelsen av den omständighet som berättelsen avser. Åberopande av intyg torde enligl kommentaren kunna tillåtas i större omfattning, när de åberopas till stöd för ätgärder som inte omedelbart angår målets avgörande, t.ex. tvångsmedel och andra säkerhetsåtgärder. I kommentaren anvisas också vägen atl höra vederbörande utom huvudförhandlingen.

Som RU har anfört torde bestämmelsen om undantag frän kravet pä bevisomedelbarhet på grund av "särskilda omständigheter" i allmänhet ha tillämpats med stor restriktivitet av domstolama. RU har påpekat att del frän flera håll inom del praktiska rättslivet har framförts önskemål om en försiktig uppmjukning av förbudet i denna paragraf. I det sammanhanget kan nämnas atl man frän tingsräitshäll under hand till justitiedepartementet påtalat de problem som uppstått till följd av att brottsligheten blivit alltmer inlernalionell. I l.ex. narkotikamål är det förhållandevis vanligt atl som bevisning åberopas förhör med personer, som befinner sig utomlands - ibland i avlägsna länder. I de fall där man inte kan fä förhörspersonerna att inställa sig inför den svenska domstolen, tillämpas i praktiken ibland den modellen att åklagaren och försvararna under förundersökningen håller förhören utomlands och att sedan protokoll från dessa förhör med stöd av förevarande paragraf åberopas som bevisning vid huvudförhandlingen i Sverige.

Mot bakgrund av det reformbehov som föreligger har RU föreslagit att förbudet mot skriftliga viitnesberättelser mjukas upp något. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Någon remissinstans har uttryckt farhågor för att möjligheterna till bevisvärdering skulle komma att minska om förslaget genomfördes, medan man från domslolshåll framhållit atl den ordning som förespråkas av RU tillämpas redan nu. För egen del menar jag att förslaget innebär en välmotiverad, om än försiktig, uppmjukning av reglerna, och samtidigt en välbehövlig precisering av förutsättningarna för att fä åberopa skriftliga vitlnesberät-telser. Jag anser därför alt förslagel bör genomföras i princip på det sätt utredningen tänkt sig. I fråga om den närmare uppbyggnaden av reglerna vill jag säga följande.

Redan av de nyssnämnda motivuttalandena framgår att lagstiftaren vid
RB:s tillkomst avsåg att möjliggöra elt åberopande av skriftliga berättelser
av processekonomiska skäl. Systemet bör även fortsättningsvis vara upp
byggt kring atl rätten, i det fall svårigheter möter för intygsgivarens höran
de vid en huvudförhandling, gör en bedömning av berättelsens betydelse
och ställer den i relation till kostnaderna eller ölägenheterna med en
inställelse vid huvudförhandlingen. Vid denna bedömning skall givetvis
beaktas att bevisning i form av en skriftlig berättelse i de flesta fall har ett
lägre bevisvärde än en direklupplagning av ett muntligt bevis. Rätten får
självfallet även överväga alternativen hörande ulom huvudförhandling,
hörande vid förhandling som inställs och - i förekommande fall - bevis
upptagning vid utländsk domstol. Härvid måste rätten väga in de nackdelar 172

som kan vara förenade med dessa alternativ. När det l.ex. gäller bevisupp- Prop. 1986/87:89 tagning vid utländsk domstol kan man inte bortse frän atl en sådan i vissa fall kan vara dyrbar och innebära en avsevärd försening av målets avgörande utan att ge nägra egentliga vinster när det gäller bevisningens kvalitet. Del nu sagda måste anses vara innebörden redan av gällande rätt.

Det hittills sagda rör närmast den situationen att svårigheter möter att höra uppgiftslämnaren direkt inför domstolen. Men det finns också en annan situation som kräver uppmärksamhet, nämligen den att del med fog kan antas att ett muntligt förhör inte kommer atl tillföra målet något väsentligt utöver vad som kommit fram redan genom den skriftliga berättelsen, samtidigt som ett förhör skulle skapa icke obetydliga kostnader eller olägenheter. Vad som skapar bekymmer är bl.a. de fall där man med hänsyn till vad man känner till om uppgiftslämnaren och de omständigheter, varunder hans iakttagelser ägt rum, kan erfarenhetsmässigt säga sig att hans hörande inför domstolen inte kommer att lämna nägot väsentligt bidrag till utredningen i målet. Jag avser främst förhör med offentliga funktionärer och jämställda, som lämnat skriftliga uppgifter om en för dem rulinbelonad händelse i nära anslutning till händelsen. Det kan t.ex. vara fräga om en polismans anteckningar i samband med en hastighetskonlroll. När åtalet för fortkörning skall handläggas vid rätten, har så lång tid förflutit att polismannen i de allra flesta fall inte minns något från själva händelsen utan får inskränka sin berättelse till att bekräfta att det är han som gjort anteckningarna i fräga. I sådana situationer kan bevisvärdet knappast sägas öka genom att beviset upptas direkt inför rätten. Det kan därför te sig onödigt kostsamt atl kalla in polismannen till en huvudförhandling.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man, som RU har föreslagit, i lagtexten mer tydligt än nu betona att rätten måste göra en avvägning mellan å ena sidan värdet av elt förhör inför domstolen och ä andra sidan kostnaderna och ölägenheterna med elt sådant förhör.

Möjligheterna alt åberopa skriftliga berättelser har i enlighet med RU:s förslag delats upp i tre punkter. Den första punkten molsvarar helt gällande rätt. I andra punkten upptas det fallet att förhör inte kan äga rum. vare sig vid eller ulom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten, t.ex. vid förhör i besvärsmäl i hovrätt. Härmed avses att den som lämnat en skriftiig berättelse avlidit eller är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan förhöras. Vidare avses den situationen att intygsgivaren befinner sig på okänd ort och det kan antas atl han inle kommer att anträffas.

I tredje punkten preciseras övriga förutsättningar för att tillåta en skrift
lig berättelse i enlighet med det ovan sagda. En skriftlig vittnesberättelse
får enligt denna punkt tilläias, om det föreligger särskilda skäl. Rätten får i
varie enskilt fall göra en sammanvägning av alla omständigheter vid avgö
randet av om muntligt förhör kan underlåtas. De faktorer som bör inverka
pä bedömningen är dels de processekonomiska - alltså de kostnader och
olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas
medföra - dels berättelsens betydelse och vad som kan antas stå att vinna
med ett förhör och dels övriga omständigheter. Nyttan med etl muntligt
förhör skall alltså ställas inte bara mol kostnaderna för ett sådant förhör 173

utan även mot t.ex. tvisteföremålets värde och den tidsmässiga vinst man Prop. 1986/87:89 kan göra om den skriftliga berättelsen fär åberopas. Med uttrycket "berättelsens betydelse" avses främst betydelsen inom ramen för målet, dvs. berättelsens betydelse för målets utgång. Men även målets betydelse bör kunna vägas in. Rätten bör alltså i en viss given situation kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmäl än i mål om stora värden eller mål om grova brott. Självfallet bör rätten ocksä överväga att hälla förhör per telefon.

Avslutningsvis bör påpekas atl den försikliga uppmjukningen av förbudet mot åberopanden av skriftliga vittnesberättelser som förslaget innebär inle avses medföra att huvudinriktningen mot bevisomedelbarhet rubbas eller att någon allmän sänkning av beviskraven sker. Det muntliga förhöret inför rätten mäste även i fortsättningen vara det normala sättet för rätten att tillgodogöra sig en berättelse.

Rätten bör givetvis inte nöja sig med en skriftlig berättelse, om ett muntligt hörande kan antas vara nödvändigt för att bedöma vittnets allmänna trovärdighet eller vana vid de aktuella arbetsuppgifterna eller för att få vittnets rutiner belysta. Enbart den omständigheten att parterna tUler-känner "vitsord" åt ett åberopat intyg bör - som påpekats redan i Gärdes m.fl. kommentar - inte föranleda att man underlåter att hälla ett muntligt förhör.

I ett nytt andra stycke har med skriftliga vittnesberättelser jämställts berättelser som dokumenterats på annat sätt än i skrift. Bestämmelserna i första stycket är således tillämpliga även på en bandupptagning eller en videoinspelning av ett förhör som ägt rum utom rätta (jfr specialmotiveringen lill 35 kap. 13 §).

36 kap. 1 §

TUl följd av atl förhöret med den tilltalade nu föresläs bli reglerat i 37 kap. har hänvisningarna i denna paragrafs sista stycke genomgått en redaktionell ändring. I stället för till de nuvarande förhörsreglerna i 46 kap. hänvisas i förslagel till reglerna i 37 kap. om förhör med tilltalad.

36 kap. 7 i;

Paragrafens första stycke behandlar för närvarande frågan i vilka fall
skriftlig kallelse till ett vittne behöver utfärdas. Principen är därvid alt ett
vittne som råkar befinna sig vid rätten inte behöver kallas utan är skyldig
att genast avlägga vittnesmål. Denna bestämmelse får — som RU anför —
anses vara överflödig. Att rätten inte behöver skriftligen kalla någon som
man har direkt kontakt med är självklart, och någon särskild regel om delta
har inte ansetts nödvändig i andra sammanhang. Huruvida en person är
skyldig atl omedelbart avlägga vittnesmål får bedömas efter den allmänna
regeln om skäligt rådrum i 32 kap. 1 §. Denna regel torde för de nu aktuella
situationerna innebära atl vittnet normalt har skyldighet att lämna sin
berättelse direkt. Rör vittnesmålet mer komplicerade förhållanden kan del 174

däremot finnas skäl atl på vittnets begäran uppskjuta förhöret en kortare Prop. 1986/87:89 lid. 1 sådant fall kan vittnet lämpligen kallas muntligen till förhöret.

1 första styckel har i stället intagits den i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) förutskickade regeln om att vittnen skall kallas alt infinna sig vid vite.

Vidare föreslås, liksom i fråga om parter i indispositiva tvistemål och målsägande (42 kap. 12 och 21 §§ samt 45 kap. 15 §) att hämtning av ett vittne skall få äga rum ulan att vederbörande någon gäng tidigare har uteblivit frän en förhandling i målet, nämligen under förutsättning att det kan antas atl han inle följer ett vitesföreläggande. 1 fråga om tillämpningen hänvisas till vad som anförs i specialmotiveringen till 42 kap. 12 8 andra stycket.

Av första styckets lydelse framgår alt vite och hämtning kan tillgripas endast när del gäller vittnesförhör direkt inför rätten, antingen i dess ordinarie lokaler eller i annan lokal. Skall vittnet däremot förhöras per telefon - vilket blir möjligt enligl de förutsättningar som anges i 43 kap. 8 § och 46 kap. 7 § - kan någon påföljd enligt denna paragraf inle användas. Bakgrunden till denna ordning har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8).

I andra stycket, som behandlar innehållet i kallelsen tiU vittnet, har, bortsett från en språklig modernisering, gjorts den sakliga ändringen alt vittnet i kallelsen skall upplysas även om sin rätt till ersättning enligt 24 §. Föreskriften att tid och plats för inställelsen skall anges i kallelsen har tagits bort såsom självklar.

36 kap. 16 §

I första stycket föreslås endast språkliga ändringar.

I andra styckel föreslås en ändring som gör det formellt möjligt att vid förebringande av uppgifter, som vittnet lämnat tidigare inför rätten eller utom rätta, använda fonogram eller liknande (jfr specialmoliveringen till 35 kap. 13 §).

36 kap. 17 §

Paragrafen reglerar hur vittnesförhöret skall gå till. Lagtexten är i förslagel disponerad på annal sätt än enligt gällande rält. Principerna för förslagel har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9). Första stycket upptar regler om vem som skall leda det s.k. huvudförhöret och om vad som skall förekomma under detta. I andra och tredje styckena regleras de delar av ett förhör som brukar kallas motförhör respektive äterförhör. Fjärde stycket behandlar de situationerna att antingen ingen av parterna eller också båda parter har påkallat förhöret. 1 femte stycket slutligen återfinns de bestämmelser som i dag står i tredje stycket. Regleringen utgår från den situationen att det finns två parter i processen. De fall där flera parter processar får lösas i enlighet med grunderna för detta stadgande.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse ankommer det i princip på rätten
att hålla vittnesförhöret. Säsom jag framhållit i den allmänna motiveringen 175

är denna regel i praktiken nästan helt åsidosatt. Det föreligger i stället en Prop. 1986/87:89 bred enighet om alt del i de allra flesta fall är lämpligast all parierna själva häller vittnesförhöret. I syfte alt anpassa lagstiftningen lill den praxis som har utvecklats föreslås som huvudregel i första stycket att huvudförhöret med vittne skall ledas av den part som åberopat förhöret. Det finns emellertid situationer där det framstår som mindre lämpligt alt parterna tar hand om huvudförhöret och där rätten enligt gällande praxis fortfarande häller huvudförhöret. Det kan t.ex. föreligga starka motsättningar mellan vittnet och den part som åberopat förhöret. Del kan också vara sä atl parten processar utan ombud och saknar förmåga att hålla förhöret på ett lämpligt sätl. Och om etl vittne är myckel nervöst, kan det ibland vara olämpligt att parterna häller förhöret. Med tanke pä sädana fall som de nu nämnda har det i den föreslagna lagtexten öppnats möjlighet för rätten att la över ledningen av huvudförhöret från partema.

1 lagtexten ges inte några närmare riktlinjer för i vilka fall rätlen skall ta över ledningen av förhöret. Rätten får i varie enskilt fall göra en bedömning av om omständigheterna är sådana att det är olämpligt att huvudförhöret hålls av någon av parterna.

Rättens möjlighet att bestämma om avvikelser från huvudregeln kan även användas till alt låta motparten ta över huvudförhörel. Detta kan bli aktuellt om det under huvudförhörel visar sig atl etl viitne uttalar sig till den åberopande partens nackdel. Ett annat exempel utgör det fallet atl en åklagare inkallat ett vittne på begäran av den tilltalade; i ett sådant fall bör försvararen hålla huvudförhöret.

Om rätten tar över ett huvudförhör därför att den åberopande parten saknar ombud eller - i brottmål - försvarare, kan det vara lämpligt att rätten håller huvudförhörel även med de av motparten åberopade vittnena. Pä så sätt uppnår man en balans mellan parterna.

Återstoden av första stycket behandlar frågan vad som skall förekomma under denna inledande del av förhöret.

Vittnesförhöret skall liksom nu börja med alt vittnet avger en såvitt möjligt sammanhängande berättelse. Denna inledande berättelse bör i första hand avges spontant, dvs. utan stöd av frågor. Om en tillfredsställande berättelse inte kan lämnas på delta sätt, något som i praktiken är mycket vanligt, får den som skall inleda förhöret ställa de frågor som behövs för atl driva den sammanhängande berättelsen vidare. I vilken omfattning frågor måste ställas under denna del av förhöret får bli beroende av dels vittnets förmåga atl berätta själv och dels arten av uppgifter som vittnet skall lämna. Skulle vittnet visa sig vara oförmöget alt redogöra för komplicerade förhållanden, bör man redan från börian styra berättelsen med frågor.

Den som håller förhöret i detta skede måste alltid försöka ställa frågorna på sådant sätt att han undviker att suggerera vittnet till ett visst svar. S.k. ledande frågor är inte tillåtna under huvudförhöret. Det väsentliga syftet med huvudförhöret är atl ge vittnet tillfälle att på egen hand ge sin version av händelseförloppet.

Efter den inledande berättelsen och sedan den part som håller huvudför
höret ställt eventuella kompletterande frågor, skall enligt andra stycket
motparten fä tillfälle att ställa frågor till vittnet. Denna del av förhöret 176

utgör det s.k. motförhöret. Detta kan sägas utgöra en kontroll av om Prop. 1986/87:89 vittnets berättelse under huvudförhöret överensstämmer med det verkliga förhällandet. Om det behövs för att undersöka om så är fallet, får enligt femte stycket under motförhöret användas frågor som kan föranleda vittnet att svara på vissl sätt, s.k. ledande frågor.

Ibland kan det vara lämpligast att rätten håller motförhöret. Så kan vara fallet om den part som normalt skulle göra delta antingen inte är närvarande eller också saknar ombud och inte har förmåga att själv hälla ett förhör. En bestämmelse härom har tagits in i andra meningen i andra styckel. 1 sådana fall kan det nägon gäng finnas skäl för rätten att ställa ledande frågor. Om ledningen av huvudförhöret - enligt vad som sagts under första stycket - övergått pä motparten, skall den part som åberopat förhöret hålla motförhöret.

Enligl tredje styckel skall rätlen och parterna efter motförhöret ha lillfälle atl ställa ytterligare frågor till vittnet. Det blir härvid i allmänhet endast aktuellt med frågor på enskilda punkter. Den part som åberopat förhöret och som enligt första stycket hållit huvudförhöret, bör som regel ges tillfälle att inleda utfrågandet, det s.k. återförhöret. Genom detta får han en chans atl visa alt vittnets uppgifter under motförhöret inte förtjänar tilltro. Återförhörets syfte är nämligen att ge ett vittne, som under motförhöret kan ha påverkats att lämna vissa uppgifter, tillfälle lill eftertanke och en möjlighet att ändra dessa uppgifter. Vittnet bör emellertid inte utsättas för påverkan ännu en gäng, varför ledande frågor i princip inte bör förekomma under återförhöret. Om det emellertid under motförhöret visar sig att vad vittnet har atl säga är till nackdel för den part som åberopat förhöret, kan det finnas behov av ledande frågor under återförhöret.

I fiärde stycket behandlas de fallen att antingen båda parter åberopat ett förhör eller att ocksä rätten kallat in vittnet ex officio. 1 dessa fall är del ofta osäkert till vems förmån vittnet kommer att uttala sig. För att ordningen mellan de olika delarna av förhöret skall bli den rätta, torde det i allmänhet vara lämpligast att rätten håller huvudförhörel. Detta har också upptagits som huvudregel. Rätlen har emellertid getts befogenhet att delegera huvudförhörel lill nägon av parterna. Detta bör äga rum t.ex. om parterna i fråga om ett av båda åberopat vittne är överens om vem som skall böria förhöret. Om rällen har hållil huvudförhöret skall den, med ledning av vad som kommit fram under det förhöret, bestämma vem som skall hälla motförhöret.

Femte stycket motsvarar nuvarande tredje stycket. Förutom språkliga ändringar har förulsällningarna för att fä använda ledande frågor preciserats. Sädana frågor får i princip förekomma endast när det vid motförhör enligl andra stycket finns behov av det för alt utröna sanningshalten hos den berättelse som lämnats under huvudförhöret. Någon gäng kan det som nyss sagts finnas behov av ledande frågor även senare under förhöret; detta fär då karaktär av motförhör enligl andra stycket.

36 kap. 18 §

Denna paragraf innehåller för närvarande en bestämmelse om all rätten i

vissa fall fär förordna atl en part inte fär vara närvarande under ett 177

12 Riksdagen 1986/87. I suml. Nr 89

vittnesförhör samt föreskrifter om partens rättigheter att i efterhand ta del Prop. 1986/87:89

av vad som förekommit under förhöret. Förslagel innebär att vad som

gäller i fråga om möjligheterna att ålägga en part att lämna rättssalen under

ett vittnesförhör även skall gälla för åhörare. När det gäller skyldigheten

att låta den som varit frånvarande la del av vad som förekommit föreslås

däremot olika reglering för parter och åhörare.

Beträffande bakgrunden till de föreslagna ändringama hänvisas till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9).

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse får rätten förordna att en part inte får vara närvarande vid ett vittnesförhör, bl.a. i den situationen att del förekommer anledning att vittnet av rädsla eller annan orsak inte berättar sanningen. Av skäl somjag anfört i den allmänna motiveringen föreslås nu att åhörare i detta hänseende skall jämställas med part. Om ett vittne kan antas ha svårt att berätta sanningen pä grund av en eller flera åhörares närvaro, kan rätten enligt förslagel ålägga dessa att lämna rättssalen under förhöret.

För att rätten skall få förordna alt en åhörare inte får vara närvarande under ett vittnesförhör bör krävas att del finns särskild anledning till misstanke om att vittnet i åhörarens närvaro inte kommer att lämna fullständiga och sanningsenliga uppgifter. Om det inte föreligger alldeles speciella omständigheter, bör del inte vara tillräckligt att vittnet rent allmänt har svårt att lala inför större publik e.d., utan man måste kräva att vittnets känslor inför en viss eller vissa åhörare kan antas vara sådana att vittnet inte fritt berättar sanningen i deras närvaro. Härav följer också atl det inte är motiverat att visa ut andra personer ur rättssalen än sådana som vittnets rädsla e.d. riktar sig emot. Det torde således i praktiken inte bli aktuellt atl med stöd av denna bestämmelse ålägga t. ex. representanter för pressen att lämna rättssalen.

Vad som hittills sagts avser de fall då part eller åhörare söker påverka ett vittne under en förhandling utan yttre direkt iakttagbara medel. De situationer där sädana mera påtagliga medel används faller under tillämpningsområdet för 5 kap. 9 8. Detta gäller oavsett om det är en åhörare eller en part som stör vittnesmålet. För närvarande finns bestämmelser i förevarande paragraf om att en part som stör vittnesmålet får utvisas ur rättssalen, varvid vittnesförhöret i stället skall återges för honom i efterhand. Troligen har lagstiftaren genom denna regel velat trygga att parten i efterhand får del av vittnesmålet, något som inte garanteras om parten utvisas med stöd av 5 kap. 9 §. Enligt RU finns det knappast anledning atl ha kvar några särregler för parts störande av just denna del av förhandlingen. Utredningen har därför föreslagit att de situationer där part genom yttre ätgärder stör ett sammanträde i stället skall i sin helhet regleras av 5 kap.

Detta förslag har inte föranlett nägon kritik från remissinstanserna.
Enligt min mening fär dock den muntliga bevisningen anses vara av sä
central betydelse för en part att han bör ha rätt att ta del av denna i alla de
fall dä den förebringats medan han ofrivilligt varit frånvarande. Vidare kan
den av utredningen föreslagna regleringen för en part framstå som mindre
konsekvent. För det fallet att han, kanske utan avsikt att hindra vittnet
från att berätta sanningen, fallit vittnet i talet skulle han inte ha rätt atl i 178

efterhand få veta vad som förekommit vid vittnesförhöret. Om han i stället Prop. 1986/87:89 - utan att vara direkt störande — betett sig så att vittnet inle vägar berätta sanningen skulle han däremot ha en sådan rätt. Mot denna bakgrund och då den nuvarande regleringen inte tycks ha förorsakat några problem, föreslås att den sistnämnda behålls. För all få likformighet mellan de i detta stycke behandlade båda situationerna har föreslagits atl vad som i detta fall gäller beträffande möjligheten att ålägga en part att lämna rättssalen skall gälla också för åhörare.

Andra styckel i paragrafen behandlar bl.a. rättens skyldighet att efter vittnesmålets slut läsa upp berättelsen när en part, som ålagts atl lämna rättsalen med stöd av första stycket, åter är närvarande. Denna skyldighet har i enlighet med RU:s förslag modifierats pä det sättet att vittnesförhöret skall återges endast i behövlig omfattning. Detta förslag har sin grund i att det ibland ter sig överflödigt att läsa upp hela förhöret. Vid vissa domstolar har man möjlighet att låta de icke närvarande personerna lyssna på förhöret via högtalare i angränsande rum. Det bör även finnas utrymme för rätten alt, om det lämpligen kan ske, lämna en sammanfattning av vittnets berättelse i stället för att läsa upp hela berättelsen eller återge bandinspelningen.

RU har vidare föreslagit alt även en åhörare skall ha rätt att ta del av vittnesförhör som enligt första stycket hållits i hans frånvaro. Av skäl som redovisats i avsnitt 2.4.9 i den allmänna motiveringen har nägon motsvarighet till förslaget i denna del inle upptagits här.

36 kap. 19 §

I paragrafen regleras möjligheterna att hålla vittnesförhör utom huvudförhandling. Nuvarande regler ger möjlighet till sådant förhör dels om det är omöjligt för vittnet att infinna sig vid förhandlingen och dels om inställelsen medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Huruvida kostnaden för inställelsen är oskälig får enligt Gärdes m.fi. kommentar till RB (Nya rättegångsbalken, 1949. s. 512) bedömas mol bakgrund av dels vikten av att vittnet hörs omedelbart inför rätlen och av att rätten därigenom får ett tillförlitligt material för sin bevisprövning, och dels processföremålets vikt och den betydelse vittnets berättelse kan antas ha i målel. Rekvisitel synnerlig olägenhet avser de svårigheter som kan uppstå för vittnet personligen, om han måste infinna sig vid huvudförhandlingen.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) bör. i enlighet med RU:s förslag, möjligheterna till vittnesförhör utom huvudförhandling nu vidgas någol. Målsättningen måste emellertid även framgent vara atl all bevisning tas upp vid huvudförhandlingen. Jag vill i detta sammanhang peka pä möjligheten atl ta upp bevisning per telefon vid huvudförhandlingen (43 kap. 8 § och 46 kap. 7 8). Sådan bevisupptagning kan ofta vara överlägsen bevisupptagning utom huvudförhandling, när det gäller att skapa underlag för en materiellt riktig dom.

Det finns emellertid situationer då man måste acceptera den någol sämre
kvalitet pä underlaget för avgörandet som bevisupptagning ulom huvudför
handlingen generellt sett ger. Delta gäller givetvis först och främst i de fall 179

dä det framstår som praktiskt sett omöjligt för vittnet att infinna sig till en Prop. 1986/87:89 kommande huvudförhandling. Men det finns också fall - och dessa är de intressanta - när vittnet visserligen kan infinna sig men där inställelsen av något skäl framstår som orimlig. Antingen kan koslnaden (som drabbar part eller staten) för att få vittnet till förhandlingen uppgå till orimliga belopp, eller också kan vittnet själv träffas av stora olägenheter för vilka han inte kan gottgöras genom kostnadsersättning. Som framhålls i Gärdes m.fl. kommentar mäste rimligheten av en inställelse bedömas mot bakgrund av dels betydelsen för målets utgång av att vittnet förhörs direkt vid huvudförhandlingen och dels målets betydelse. Förhörets och målets belydelse mäste emellertid vägas inle bara mol kostnaden för vittnets inställelse utan även mot de ölägenheter som en inställelse medför för honom själv. Den avvägning som sålunda måste göras bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

RU har vidare föreslagit att det öppnas en möjlighet att höra ett vittne före huvudförhandlingen i syfte all skapa ett underlag för etl avgörande som måste fattas pä ett förberedande stadium. Bara några fä remissinstanser har kommenterat förslaget. En remissinstans har framhållit att bevisupptagning utom huvudförhandling över huvud taget bör ske i ytterst begränsad omfattning. Etl par remissinstanser har uttryckligen tillstyrkt förslaget.

Den föreslagna regleringen skulle, som RU påpekat, fä betydelse framför allt i fråga om interimistiska beslut i vårdnadsmäl. Även om jag känner sympati för de skäl som ligger bakom RU:s förslag - all skapa elt bättre underiag för del interimistiska beslutet - vill jag dock framhålla atl en sädan ordning också medför flera nackdelar. Jag kan i den delen hänvisa till vad utredningen om barnens rätt anfört i sitt delbetänkande (SOU 1979:63) Barnens rätt 2 Om föräldraansvar m.m. s. 107. Jag har vidare under hand inhämtat all utredningen inom kort kommer att lägga fram ett förslag som kan komma att medföra att nuvarande svårigheter kan lösas på andra vägar. Mot den bakgrunden avstår jag frän att nu ta upp RU:s förslag i denna del.

1 enlighet med det nyss sagda föreslås att i elt första stycke av 19 8
huvudförutsättningarna för förhör med vittne utom huvudförhandling sam
manförs under två punkter. 1 den första punkten, som i sak hell motsvarar
gällande rätt, upptas de fall där vittnet inte kan infinna sig vid en huvudför
handling. Härmed avses framför allt den situationen atl vittnet är varaktigt
sä svårt sjukt att han inte kan infinna sig till en huvudförhandling. Den
andra punkten behandlar möjligheten att höra vittnet i de fall ett förhör vid
huvudförhandlingen medför orimliga kostnader eller olägenheter. I den
föreslagna lydelsen har, mot bakgrund av vad tidigare sagts, begreppen
"oskälig kostnad" och "synneriig olägenhet" utmönstrats. I stället har
uttryckligen angetts att rätten skall göra en avvägning mellan å ena sidan
kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt vid huvudförhandling
en och ä andra sidan vikten av att ett sådant förhör kommer lill stånd. 1
sistnämnda hänseende är av intresse dels målets betydelse, t.ex. om det
rör ett bagatellbelopp eller ett större värde, dels vittnesberättelsens bety
delse för målets utgång och dels om det är av betydelse för rättens bevis- 180
värdering all olika vittnen förhörs vid samma förhandlingstillfälle.

Som tidigare nämnts bör rätten alltid överväga möjligheterna att som ett Prop. 1986/87:89 alternativ lill förhör ulom huvudförhandling höra vittnet per telefon vid själva förhandlingen. Detta är så självklart att det inte behöver komma till uttryck i lagtexten.

När ett viitne kallals till en huvudförhandling men förhandlingen av något skäl ställs in, finns det vissa möjligheter atl ändå hålla förhör med vittnet, om han infunnit sig (se 43 kap. 3 8 och 46 kap. 3 §). För att ett sådant vittnesförhör skall tjäna sitt syfte - framför allt för atl en uttömmande berättelse skall lämnas - har för dessa fall öppnats möjlighet att i anslutning till förhöret företa också viss annan handläggning. Eftersom elt förhör utom huvudförhandling till sin natur mycket liknar ett förhör som nu sagts, bör som RU har föreslagit en motsvarande möjlighet öppnas vid vittnesförhör utom huvudförhandling. En regel om detta föreslås införd i ett nytt andra stycke i paragrafen.

Den nuvarande sista meningen i paragrafen, enligt vilken etl sjukt vittne skall höras där han vistas, föresläs upphävd. Det finns, som RU har påpekat, ingen anledning att reglera platsen för vittnesförhöret i just sjukdomsfallen, 1 stället fär rätten i varje enskilt fall göra en bedömning av var vittnesförhöret skall äga rum på ett med hänsyn lill föreliggande omständigheter så effektivi och samtidigt billigt sätt som möjligt.

36 kap. 20 §

Paragrafen reglerar förfarandet vid vittnes underlåtenhet att infinna sig vid sammanträde inför rätten.

Som har framgått av avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen och vid
7 § föreslås att det nuvarande systemet, enligt vilket elt vittne döms till
böter vid frånvaro, överges. Enligt förslaget skall vittnen i stället behand
las pä samma sätt som parter som skall infinna sig personligen, dvs.
föreläggas vite redan i den första kallelsen. Som en följd av detta föresläs i
förevarande paragraf att rätlen, när ett vittne trots vitesföreläggande enligl
7 8 underlåter atl infinna sig vid sammanträde, skall förelägga nytt vile
eller förordna om hämtning. När nytt vite föreläggs bör detta regelmässigt
sättas högre än del tidigare förelagda vitet. Om rätten skall välja att
förelägga nytt vite eller besluta om hämtning fär, liksom när det gäller
parter som skall infinna sig personligen, bedömas med ledning av omstän
digheterna i det enskilda fallet. Allmänt bör givetvis gälla alt hämtning till
senare tillfälle inte bör tillgripas om det kan antas att vittnet kommer att
följa ett föreläggande vid högre vile. Den föreslagna lydelsen av paragrafen
ersätter hell den nuvarande lydelsen utom sista meningen. I fråga om
denna kan sägas följande. Frågan om utdömande av förelagt vite i de fall
ett vittne hämtas till förhandlingen kan med det nya sanktionssystemet för
vittnen gå in under mer allmänna regler. Enligt 9 8 första stycket lagen
(1985:206) om viten, som enligt förslaget ersätter nuvarande 9 kap. 8 §
sista styckel RB, får vite inte dömas ut, om ändamålet med vitet har
förlorat sin betydelse. Detta torde, såvitt angår de nu aktuella situationer
na, innebära att vilet inte skall dömas ut om rätten trots vittnets frånvaro
genomför förhandlingen och låter hämta vittnet lill denna. Om däremot 181

förhandlingen ställs in och rätten beslutar att vittnet skall hämtas tUl ett Prop. 1986/87:89 senare rättegångstillfälle, kan ändamålet med vitet inte anses ha förlorat sin belydelse (jfr också 36 kap. 22 § andra stycket RB).

36 kap. 22 §

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om tvångsmedel för vittne.

1 paragrafen, som reglerar möjligheterna att använda straff och tvångsmedel mot minderåriga samt psykiskt insufficienta vittnen (första stycket) och frågan om straff och tvångsmedel när frågan om vittnesförhör förfaller (andra stycket), har gjorts vissa redaktionella ändringar med anledning av att böter inte längre skall användas som påföljd mot vittnen som uteblir frän rätten.

36 kap. 23 §

Paragrafen upptar en möjlighet för rätten att ålägga vittne, som gjort sig skyldigt lill försummelse eller tredska, att ersätta de kostnader han vållat.

I första slyckel, som avser ersättningsskyldighet gentemot part, upptas i enlighet med RU:s förslag den ändringen atl frågan om ersättningsskyldighet skall tas upp endast på begäran av part. Detta förslag innebär i stort sett endast en kodifiering av gällande praxis. Om parterna har dispositionsrätt i denna del, behöver rätlen inte överväga frågan om ersättningsskyldighet varie gång ett vittne uteblir. Med denna lösning kan man samtidigt göra regeln obligatorisk för rätten. Det bör påpekas att regeln givetvis gäller även i mål om allmänt åtal och atl det i sådana fall måste anses åligga åklagaren att bevaka statens intressen i denna del.

Andra stycket behandlar ersättningsskyldighet gentemot staten. I denna del föreslås endast språkliga ändringar.

37 kap.

I enlighet med vad jag anfört i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9) föreslås nu att alla regler om förhör med parter i bevissyfte görs tUl föremål för en samlad reglering i detta kapitel. I förhållande tUl RU:s förslag innebär mitt förslag den skillnaden att även förhör med sådana målsägande som inte för talan och som därför i formell mening inte har partsställning i målel regleras i kapitlet.

Det bör understrykas att reglerna endast gäller förhör i bevissyfte, och inte förhör som direkt avser endast att få fram partens ståndpunkt i målet, dvs, en komplettering av hans sakframställning.

Rubriken till 37 kap. föreslås ändrad i enlighet med det sagda. I övrigt innebär förslaget att 1 —3 §§ skrivs om medan 4 och 5 §§ upphävs. Någon direkt jämförelse paragraf mot paragraf mellan gällande rätt och förslaget är i stort sett inte möjlig.

Det bör i delta sammanhang sägas att man i kapitlet inle får några besked
om vilka parter som över huvud tagel kan höras i bevissyfte. Avgörande är 182

naturligtvis om parten personligen vet någol som kan tjäna till sakens Prop. 1986/87:89 belysning (jfr bl.a. 35 kap. I och 7 §§). Det torde l.ex. vara praktiskt sett uteslutet att en åklagare kan förhöras som part. Skulle åklagaren undantagsvis kunna lämna upplysningar som det kan vara av värde att förhöra honom om — t.ex. på gmnd av atl han deltagit i ett förhör under förundersökningen och kan berätta om vad som förekom vid detta - fär han höras som vittne. Han fär sedan inte längre föra åklagarlalan i målet (7 kap. 6 § jämförd med 4 kap. 13 § ättonde punkten).

37 kap. 1 §

I paragrafen finns för närvarande regler om att parter i tvistemål får höras under sanningsförsäkran. Dessa frågor regleras enligl förslaget i 2 §. 1 förevarande paragraf föresläs i stället regler om hur förhör i bevissyfte med parter i tvistemål, tilltalade i brottmål och målsägande skall gä till. Reglerna avser förhör såväl med som utan sanningsförsäkran (jfr 2 §).

Förhör i bevissyfte med parter i tvistemål och med målsägande har i förslaget uttömmande reglerats genom en hänvisning till reglerna i 36 kap. 17 § om hur vittnesförhör skall gä till. Vad gäller den närmare innebörden av dessa regler hänvisas till specialmotiveringen till denna paragraf. Därutöver kan dock såsom elt undantag från huvudregeln att den åberopande parten skall hålla huvudförhörel nämnas det fallet att en part begär förhör med motparten. I en sådan situation lorde det vara lämpligast att motparten inleder förhöret. Detta fall kan närmast jämföras med vad i specialmotiveringen till 36 kap. 17 8 sägs rörande den situationen att ett vittne uttalar sig till den åberopande partens nackdel.

1 enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9) upptas i förslaget däremot vissa särregler i fråga om förhöret med den tilltalade, 1 övrigl skall 36 kap. 17 § tillämpas även vid detta förhör.

Enligt andra meningen skall förhöret med den tilltalade som huvudregel inledas av rätten. Under detta inledande skede av förhöret skall den tilltalade beredas tillfälle att själv berätta vad som enligt hans uppfattning inträffat. Rätten skall också ställa de kompletterande frågor som behövs för att föra berättelsen vidare. Rätten skall således inleda det s.k. huvudförhöret (jfr specialmotiveringen lill 36 kap. 17 § första stycket). Det bör betonas att avsikten inte är att rätten skall hålla något mera ingående förhör med den tilltalade. Så snart den tilltalades spontana berättelse ebbat ut och inte längre kan föras vidare genom neutrala hjälpfrågor av typen "vad hände sedan då", bör rätlen lämna över ledningen av förhöret till parterna. Därvid bör som regel, som framgår av den föreslagna lagtexten, åklagaren först få tillfälle att förhöra den lilltalade.

1 de fall dä den tilltalade redan under det föregående inledande huvudför
höret lämnat en utföriig berättelse fär åklagaren direkt böria med ett
motförhör enligl reglerna i 36 kap. 17 8 andra stycket och kan då ställa mer
provokativa frågor i syfte atl beslå den lilltalade med motsägelsefulla
uttalanden. Om den tilltalades första berättelse - även efter kompletteran
de frågor - är torftig, får åklagaren i stället till att böria med fortsätta
huvudförhöret. Åklagaren skall i dessa situationer först försöka att genom 183

mer ingående frågor, som dock inle får vara ledande, få fram en mer Prop. 1986/87:89 fullständig bild av vad som är den tilltalades version av händelseförloppet. Därefter fär åklagaren gä över till alt hälla ett motförhör och kan då ställa ledande frågor.

Med tanke framför allt pä mera komplicerade mäl har i lagtexten öppnats en möjlighet för rätten att frångå den normala förhörsordningen.

Om den tilltalade har försvarare skall denne sedan få tillfälle att ställa sina frågor, varefter åklagaren kan behöva återkomma med ytterligare frågor. Även rätlen kan ha behov av att ställa kompletterande frågor. Beträffande det s.k. återförhöret hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till 36 kap. 17 8 tredje stycket. Det bör dock observeras alt, eftersom det är åklagaren som häller motförhöret, återförhöret skall inledas av försvararen.

Av hänvisningen till 36 kap. 17 8 följer att även en målsägande som är part får ställa frågor till den tilltalade. En målsägande som inle för talan i målet har däremot inle någon rätt till detta.

37 kap. 2 §

1 denna paragraf upptas den nu i 1 § reglerade möjligheten att i tvistemål förhöra parterna under straffansvar. RU har föreslagit den terminologiska förändringen att ordet "försäkran" skulle bytas ut mot "ed". Bakgmnden till den föreslagna ändringen av terminologi är att ed av vittne och försäkran av part sedan år 1975 är helt likalydande. Det skulle därför inte finnas skäl att komplicera systemet med atl ha kvar två olika beteckningar för samma sak. Straffrättsligt bedöms del emellertid som ett allvariigare brott att lämna en oriktig utsaga under ed än under sanningsförsäkran. Jag anser därför att det alftjäml finns skäl att behålla den nuvarande terminologiska skillnaden i detta hänseende.

När nu partsförhör utan sanningsförsäkran uttryckligen lagregleras i RB, finns det också skäl atl som RU föreslagit i balken uttryckligen erinra om atl förhör som sker under sanningsförsäkran bör begränsas till omständigheter som är av särskild betydelse i målet. En regel av denna innebörd har tagits in i paragrafens sista mening. I de flesta fall torde det vara lämpligt att - som sker i praxis redan nu - parten först fär lämna sin berättelse utan sanningsförsäkran och därefter i mån av behov bekräfta vissa särskilt relevanta punkter efter avläggande av försäkran.

Enligt den nuvarande regleringen i I § har en part rätt att fä till stånd förhör under straffansvar både med sig själv och med motparten. Detta är så självklart att det inte behöver framgå av lagtexten.

37 kap. 3 §

Annan behövlig reglering av förhör med parter och målsägande än den som
tagits upp i det föregående bör som RU föreslagit ske genom hänvisningar i
förevarande paragraf till reglerna om vittnesförhör i 36 kap. Hänvisningen
visningen har delats upp i tre olika stycken, varav det första gäller samtliga
förhör enligt delta kapitel, det andra gäller förhör under sanningsförsäkran 184

och det tredje gäller förhör med vissa målsägande och därmed likställda Prop. 1986/87:89 parter. I ett fjärde stycke föreslås en regel som gör del tekniskt möjligt att tillämpa bestämmelserna om vittnen på parter och målsägande som inte är parter.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 37 kap. 2-5 8§.

De vittnesregler som enligt första stycket skall gälla vid samtliga förhör enligt 37 kap. är följande:

1. regeln i 36 kap. 9 § andra stycket: detta innebär att personerna skall förhöras var för sig och atl de kan höras mot varandra,

2. regeln i 36 kap. 10 8 första stycket; detta innebär att rätten före förhöret skall ta reda på vissa personliga data om den som skall höras samt vissa omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av hans trovärdighet, något som normall lorde framgå redan av vad som i övrigl förekommit i målet, men det kan stundom behöva las fram särskilt, t.ex. när det gäller förhör med ställföreträdare och med s. k. medtilltalad,

3. regeln i 36 kap, 13 § första stycket; detta innebär att sanningsförsäkran inte fär avläggas av den som är under femton är eller psykiskt insuffi-cient (motsvarar nuvarande 37 kap, 2 8),

4. regeln i 36 kap. 16 8; delta innebär att den som hörs skall avge sin berättelse muntligen och att vad han sagt t.ex, under fömndersökningen fär läsas upp endast om den muntliga utsagan inför rätten avviker från den tidigare berättelsen eller om han vägrar yttra sig,

5. regeln i 36 kap. 18 8; detta innebär att rätten får möjlighet atl under förhöret förordna alt en part eller åhörare, vars närvaro kan antas inverka menligt på förhöret, inte får vara närvarande vid detta,

6. regeln i 36 kap. 19 §; detta innebär att en part eller en målsägande som inle för talan kan förhöras utom huvudförhandling under samma förutsättningar som gäller vittne (motsvarar nuvarande 37 kap. 4 §),

De vittnesregler som enligt andra stycket i paragrafen skall gälla vid förhör under sanningsförsäkran är följande:

1. regeln i 36 kap, 5 8; detta innebär vissa begränsningar i skyldigheten att yttra sig under sanningsförsäkran, till följd av sekretessbestämmelser m.m. (motsvarar gällande rätt, se 37 kap, 5 8),

2. regeln i 36 kap. 6 §; detta innebär atl part får rätt alt vägra att under sanningsförsäkran uttala sig om omständighet, som skulle röja atl han själv eller närstående begått brottslig eller vanärande handling (motsvarar gällande rält, se 37 kap. 5 8),

3. regeln i 36 kap. 8 § andra stycket om prövning av vissa sekretessfrågor (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 5 8),

4. regeln i 36 kap. 11 8 om vittnesed (molsvarar gällande rätt. se 37 kap, 3 8),

5. regeln i 36 kap. 14 8: detta innebär att rätten skall erinra parten om hans sanningsplikl m.m. (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 3 § sista stycket),

6. regeln i 36 kap. 15 8; detta innebär alt sanningsförsäkran skall avläggas av varie förhörsperson för sig och att tidigare avlagd försäkran är bindande (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 5 8).

Enligt tiedje stycket skall reglerna i 36 kap. om ersättning till vittne 185

tillämpas i fråga om målsägande som skall höras i anledning av åklagarens Prop. 1986/87:89 talan. Detta motsvarar gällande rätt, se nuvarande 20 kap. 15 §. Ersättningsreglerna för vittnen skall enligt andra meningen dessutom tillämpas i det ovanliga fallet alt någon i anslutning till ett brottmål för civil talan utan all vara målsägande eller tilltalad och att den personens berättelse åberopas som bevisning.

I fiärde stycket föreslås - som förut nämnts - en regel som gör det formellt möjligt att tillämpa vittnesbestämmelserna pä en person som förhörs enligl reglerna i detta kapitel.

38 kap. 6 §

Paragrafen behandlar möjligheten att ta upp bevis genom skriftlig handling utom huvudförhandling. För närvarande är möjligheten i denna del begränsad till de fall, dä synnerligt hinder möter mol att ta upp beviset vid huvudförhandlingen. Enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya rättegångsbalken, 1949, s. 535) syftar detta på dyrbara eller svårtransportabla handlingar eller värdehandlingar.

När det gäller förhör med vittne ulom huvudförhandling föreslås i 36 kap. 19 8 första slyckel första och andra punkterna nya regler, som bl.a. innebär att bevisupptagning får ske ulom huvudförhandling, om upptagande inte kan ske vid förhandlingen eller om sådant upptagande skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter. Motsvarande regler kan som RU har föreslagit införas även när det gäller skriftliga bevis, och således ersätta den nuvarande regeln i förevarande paragraf.

I fråga om tillämpningen av de föreslagna reglerna hänvisar jag till vad som sagts i specialmotiveringen till 36 kap. 19 §.

1 ett nytt andra stycke föresläs en möjlighet att företa viss annan handläggning i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket. Detta överensstämmer med vad som föresläs enligt andra bestämmelser om bevisupptagning utom huvudförhandling (l.ex. 36 kap. 19 §).

Det bör slutligen påpekas alt denna paragraf självfallet endast gäller mål som skall avgöras efter huvudförhandling. Om det föreligger förutsättningar att avgöra ett mäl på handlingarna, gäller således inte de inskränkningar i fråga om möjligheterna all ta upp skriftligt bevis utom huvudförhandling som uppställs i denna paragraf.

39 kap. 2 §

\ första stycket regleras möjligheten alt hålla syn utom huvudförhandling.

I fräga om syn gör sig i allt väsentligt samma intressen gällande som i fråga om vittnesförhör, såvitt avser möjligheterna till bevisupptagning utom huvudförhandling. 1 36 kap. 19 § första stycket har jag föreslagit en ny reglering när det gäller vittnesförhör ulom huvudförhandling. Motsvarande regler föresläs i förevarande paragraf för syn utom huvudförhandling. 1 fråga om tolkning av bestämmelserna hänvisas till specialmoliveringen till 36 kap. 19 §.

I ett nytt andra stycke föresläs en möjlighet för rällen att företa annan 186

handläggning i anslutning till syn utom huvudförhandling. Även i denna del Prop. 1986/87:89 bör nämligen, som RU har påpekat, motsvarande regler gälla som för vittnesförhör utom huvudförhandling. Den föreslagna regeln ersätter nuvarande 3 §,

Del bör i sammanhanget påpekas att reglerna om möjlighet att hålla syn utom huvudförhandling givetvis inle har avseende på sädan syn pä stället som hålls som ett led i en pågående huvudförhandling. I dessa fall gäller enligt I § att syn alllid kan hällas pä stället, så snart det föremål som skall skärskådas lämpligen inte kan flyttas till den plats där huvudförhandlingen i övrigt hälls. Att även annan handläggning i sädana fall kan äga rum i anslutning till synen är självklart.

40 kap.

1 detta kapitel föresläs vissa ändringar som har direkt samband med övriga ändringar i RB:s bevisningsregler. Fömtom de ändringar i vissa paragrafer som redovisas i det följande föresläs att 13 och 15 8§ upphävs.

När del gäller frågan om hur muntligt förhör med en offentlig sakkunnig skall gä till har RU föreslagit att de nuvarande första och andra styckena i 10 § ersätts av en hänvisning till reglerna om förhörsledning i 36 kap. 17 §. En offentlig sakkunnig är emellertid förordnad av rätlen och är när det gäller frågan om förhörsledning närmast att jämställa med elt av rätlen ex officio inkallat vittne. Den föreslagna regleringen i 36 kap. 17 § angående att förhöret regelmässigt skall hållas av parterna stämmer därför dåligt in på förhör med offentliga sakkunniga. När det gäller sädana förhör bör i stället huvudregeln alltjämt vara att förhöret leds av rätten med möjlighet för denna att låta parterna hälla förhöret. Med denna inställning såvitt angår förhörsledningen saknas det också anledning att - i enlighet med RU:s förslag - göra passusen i 36 kap. 17 § angående ledande frågor tillämplig beträffande förhör med offentlig sakkunnig. Jag föreslår således inte några ändringar i 10 §. Det bör observeras att när det gäller privat sakkunnig reglerna om förhörsledning i 36 kap. 17 § är tillämpliga till följd av hänvisningen i 19 § andra stycket i förevarande kapitel.

40 kap. 11 §

Paragrafen innehåller vissa hänvisningar till reglerna om vittnesförhör i 36 kap. Vissa ändringar föreslås med anledning av de föreslagna ändringarna i vittnesreglerna.

Den nuvarande hänvisningen till 36 kap. 7 § första stycket är med det
föreslagna päföljdssystemet i fräga om vittnen inte längre adekvat. Det kan
nämligen inte anses befogat att regelmässigt förelägga offentlig sakkunnig
att infinna sig till förhör vid påföljd av vile. Inle heller förefaller del - med
hänsyn till del föreslagna påföljdssystemet för vittnen - lämpligt att ha
kvar böter som påföljd vid utevaro (40 kap. 13 §). I stället fär det anses
tillräckligt alt rätlen, om del i något enstaka faU på förekommen anledning
anses behövligt med ett påtryckningsmedel för att förmå en sakkunnig att
infinna sig till en förhandling, har möjlighet alt förelägga vite med stöd av 187

den allmänna bestämmelsen i 9 kap. 7 8, Hänvisningen till 36 kap. 7 8 Prop. 1986/87:89 första styckel har mot denna bakgrund tagits bort.

Reglerna i 36 kap. 18 § om förhör med vittne, som kan befaras inte tala sanning i parts eller åhörares närvaro, och i 36 kap. 19 8 om förhör med vittiie utom huvudförhandling kan med fördel tillämpas pä förhör med offentlig sakkunnig även med de av mig föreslagna ändringarna. Hänvisningarna lill dessa paragrafer har därför i förslaget fått stå kvar.

113 8 finns för närvarande en bestämmelse som behandlar del fallet alt en sakkunnig uteblir från förhör. Eftersom man, i enlighet med vad jag nyss sagt, kan utgå från atl inga andra sanktioner behövs i fråga om sakkunniga än vad som följer av den allmänna möjligheten att förelägga och utdöma vite, kan 13 8 upphävas. Detsamma gäller nuvarande 15 §, enligt vilken fräga om straff eller tvångsmedel inle får las upp om den sakkunniges uppdrag återkallats eller fräga om hans anlitande av annal skäl förfallit.

De nödvändiga begränsningarna i fråga om möjligheterna atl döma ul förelagt vile följer redan av de allmänna reglerna i 9 kap. 9 § i den av mig föreslagna lydelsen.

40 kap. 16 §

Paragrafen upptar för närvarande en regel som ger möjlighet för rätlen att ålägga en sakkunnig, som gjort sig skyldig till försummelse eller tredska, att ersätta rättegångskostnad som han vållat.

Första stycket avser ersättningsskyldighet gentemot part. För närvarande kan rätten ålägga sådan ersättningsskyldighet oavsett om part yrkar det eller ej. När det gäller vittnen föreslär jag atl ett åläggande i motsvarande situation skall kräva yrkande av part. De skäl som anförts till stöd för detta förslag (se specialmotiveringen till 36 kap. 23 §) har bärkraft även när del gäller sakkunnig. Motsvarande reform bör därför genomföras även för de sakkunnigas del.

I övrigl har i de regler som motsvarar det nuvarande stycket endast gjorts en ändring som är betingad av mitt förslag alt 13 § skall upphävas.

I andra styckel har endast gjorts vissa språkliga ändringar. I fräga om detta stycke kan även hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till 36 kap. 23 § andra stycket.

42 kap.

Detta kapitel innehåller - liksom enligt gällande rätt - regler om stämning och förberedelse och om avgörande av mål ulan huvudförhandling. Med hänsyn till förslaget om större möjligheter för tingsrätterna atl avgöra mål på handlingarna förslås kapitelrubriken ändrad så att del direkt framgår alt regler om avgörande av mål utan huvudförhandling finns här.

42 kap. I §

Denna paragraf reglerar vad den som vill inleda en process mol någon skall

vidta för åtgärd. Han skall enligt gällande rätt ge in en ansökan om 188

stämning lill tingsrätten. Med hänsyn till all det hävdvunna begreppet Prop. 1986/87:89 "stämning" föreslås kvarstå som beteckning pä rättens föreläggande till svaranden att gå i svaromål i saken, har begreppet "ansökan om stämning" behållits som beteckning på kärandens ansökan. Det har i den föreslagna lydelsen klarare markerats att syftet med ansökningen inte är just själva utfärdandet av stämning, utan atl ansökningen syftar till att en rättegäng mellan parterna skall komma lill stånd. Nägon saklig skillnad i förhållande till gällande rätt innebär inte detta.

I samband med att smämälslagens handläggningsregler integreras med RB:s bör formulär för stämningsansökningar, motsvarande dem som domstolsverket utarbetat för småmål, framställas i syfte att kunna användas i alla tvistemål, i första hand givetvis med tanke på sådana mål där käranden inte biträds av advokat eller motsvarande. Jag avser att - om de aktuella lagförslagen godtas - föreslå regeringen att ge domstolsverket i uppdrag att framställa sådana formulär.

42 kap. 2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan om stämning skall innehålla. Reglerna har genomgått en språklig och redaktionell bearbetning. Elt par sakliga nyheter föreslås också. De nya reglerna avses för småmålens del ersätta bestämmelserna i 13 § småmälslagen.

Reglerna i 2 § är inte fullständiga i fråga om vad en ansökan om stämning i tvistemål skall innehålla. 1 33 kap. I § finns sålunda kompletterande regler om uppgifter i vissa formella hänseenden.

Första stycket ger i fyra punkter närmare besked i fråga om minimikraven på vad en ansökan skall innehålla.

Enligt första punkten, som motsvarar nuvarande andra punkten, skall en ansökan uppta ett bestämt yrkande. Genom den nya lydelsen har klarare markerats att käranden skail i detalj redovisa innehållet i det domslut som han vill att rätten skall meddela.

Del bör observeras att bestämmelsen inte gäller frågor om rätiegängs-kostnad. 1 fråga om sådana kostnader finns särskilda regler i 18 kap. 14 §.

1 andra punkten, som motsvarar nuvarande första punkten, behandlas kärandens redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet, dvs. i första hand rättsfakla (civilrältsligt relevanta omständigheter). Syftet med en sädan redogörelse är dubbelt. För del första blir genom denna yrkandet knutet till ett bakomliggande rättsförhållande, vilket har betydelse för bl.a. rättskraften och svarandens möjlighet att förstå vad saken gäller. Som framgår av förarbetena till 1984 års ändring av 42 kap. 4 § första stycket räcker det emellertid inte med att ansökningen är så utföriig att den kan läggas lill grund för en tredskodom mot svaranden (prop. 1983/84:78 s. 37). Den måste ock.så ha ett sådant innehåll att svaranden kan avge ett fullständigt svaromål enligt 7 §. För att markera delta har begreppet "utföriig redogörelse" använts i den föreslagna lagtexten.

Det är normalt till fördel för processen om käranden i ansökningen inte
bara redogör för sådana omständigheter som är av omedelbar betydelse för 189

yrkandet (s.k. rättsfakta) utan även lämnar en fylligare redogörelse för Prop. 1986/87:89 bakgrunden till tvisten och andra omständigheter som är av betydelse. Mot kravet pä en utförlig redogörelse för de grundläggande omständigheterna kan möjligen invändas atl kärandens arbete med att ange dessa till viss del är bortkastat i de fall som senare visar sig vara olvistiga. Man får emellertid förutsätta att käranden använder sig av stämningsvägen endast när han pä goda grunder kan anta att en verklig tvisl föreligger - i annat fall bör han utnyttja den summariska processen. När det finns anledning att anta att tvist föreligger kan en väl genomarbetad redogörelse medföra antingen att svaranden inser att han saknar anledning att bestrida kärandens lalan eller att svaranden redan pä detta stadium ser i vilka hänseenden han skall lämna kärandens redogörelse ulan erinran. Därigenom kan processens omfattning i mänga fall begränsas redan frän bögan och förberedelsen gä snabbare.

Det bör framhållas att käranden kan ha anledning alt gå längre i utförlighet än vad som krävs enligl paragrafen. Vet han att svaranden kommer atl åberopa visst motfaktum, kan det sålunda vara lämpligt att han redan i sin ansökan behandlar denna fräga.

Tredje punkten handlar om bevisuppgift i en ansökan. Enligt nu gällande regler i denna paragraf omfattar kärandens uppgiftsskyldighet i ansökningen endast de skriftliga bevis som han åberopar. 1 småmål omfattar uppgiftsskyldigheten däremot såväl muntlig som skriftlig bevisning (13 8 småmälslagen).

Med hänsyn lill alt förberedelsen kan drivas effektivare om käranden redan frän början presenterar allt relevant maierial föreslås nu att uppgiftsskyldighelen i ansökningen, såvitt avser alla typer av tvistemål, utvidgas till alt gälla både muntlig och skriftlig bevisning. En annan sak är att käranden normalt kan inskränka sig till atl uppge bevis i de hänseenden där han har kännedom om alt - eller där han pä goda grunder kan anta att -motparten kommer att förneka en viss omständighet eller åberopa mol-fakta. Annars behövs ju normalt ingen bevisning, åtminstone inte i de dispositiva fallen. Käranden är normalt oförhindrad att senare under processen åberopa den ytterligare bevisning han anser behövlig (jfr dock 42 kap. 15 § i förslaget).

Det har i den föreslagna lydelsen också klart markerats alt det inte är tillräckligt att käranden lämnar uppgift om vilka bevis han åberopar, utan att han också måste ange vad han vUl styrka med varie bevis. Härvid räcker det inle med allmänna uppgifter av den typen att viss bevisning åberopas till styrkande av "händelseförloppet" utan uppgifterna skall konkretiseras till atl avse viss faktisk omständighet som ingår som elt relevant moment i käromålet. På så sätt underlättas förberedelsen i målet och eventuella senare förhör kan hällas korta.

Frågan om ingivande av skriftliga bevis behandlas i Ijärde styckel.

Enligt fiärde punkten skall i ansökningen lämnas uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt. I denna del har endast en språklig modernisering gjorts.

Enligt andra stycket, som saknar moisvarighet i gällande rätt, bör käran- 190

den i stämningsansökningen ange eventuella önskemål om handläggnings- Prop. 1986/87:89

form. Käranden bör här ange om han anser att svaranden bör föreläggas att

avge skriftligt svaromål eller om målet bör sättas ut till sammanträde

direkt. Vidare bör käranden ange om han anser att målet kan avgöras på

handlingarna.

1 tredje stycket, som motsvarar nuvarande andra styckel, har endast gjorts en mindre språklig ändring.

Enligt fiärde stycket bör käranden - liksom enligt del nuvarande tredje stycket — tillsammans med ansökningen inge de skriftliga bevis som han åberopar. Föreskriften i den nuvarande lydelsen att bevisen inges i huvudskrift eller styrkt avskrift har tagits bort säsom onödig. Normalt är det givetvis tUlräckligt att ett bevis ges in i styrkt kopia. Även begränsningen till bevis som innehas av käranden har strukits; det är självklart atl käranden inle kan ge in andra bevis än dem han förfogar över. Del bör betonas alt önskvärdheten av atl bevisen ges in redan i detta skede av rättegängen givetvis blir större, ju mer central betydelse för processen som beviset har. 1 en avtalstvist bör således käranden alltid ge in relevanta delar av kontraktet tillsammans med stämningsansökningen. I en teslamentstvist är det givet att testamentet bör ges in redan frän bögan, liksom att i ett mäl om betalning på grund av ett skuldebrev detta bör presenteras redan inledningsvis.

42 kap. 6 §

1 första stycket, som är oförändrat, sägs att förberedelse skall äga rum, om stämning utfärdas. I andra stycket behandlas förberedelsens syfte. Såsom andra stycket är utformat för närvarande markeras här endast förberedelsens uppgift att trygga koncentrationen vid huvudförhandlingen. Vad förberedelsen i övrigt syftar till fär man indirekt läsa ut av de följande paragraferna i 42 kap.

Det är naturligtvis viktigt att rätten och parterna vid förberedelsen verkar för att en huvudförhandling kan genomföras pä ett koncentrerat sätt. Också i mål som skall avgöras på handlingarna — ett handläggningssätl som nu föresläs fä väsentligt ökad användning - är det emellertid viktigt med en koncentrerad handläggning. En bestämmelse om förberedelsens syfte bör mot denna bakgrund omfatta alla mäl oavsett om mälet skall avgöras genom ett skriftligt eller genom ett muntligt förfarande. Vidare bör, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3), förberedelsens syften nu preciseras på ett mer ingående sätt än för närvarande och sammanfattas i ett enda stadgande.

1 enlighet med det nu sagda preciseras och sammanfallas förberedelsens
syfte i andra stycket i förevarande paragraf. Innehållet föresläs uppdelat i
fem punkter. Det bör ytteriigare understrykas att den föreslagna lagtexten
inte avses innebära någon ändring i förhållande till vad som måste anses
gälla redan i dag i fråga om förberedelsens syfte. Vidare bör betonas att
bestämmelsen givetvis inle hindrar att målet avgörs pä ett tidigt stadium av
förberedelsen, t.ex. genom tredskodom. om det finns förutsättningar för
det. 191

Första punkten syftar på behovet av alt klarlägga gmndvalarna för Prop. 1986/87:89 processen, nämligen kärandens yrkanden, svarandens inställning till dessa yrkanden - medgivande eller bestridande - samt de rättsfakta, dvs. de omständigheter av omedelbar relevans, som åberopas. 1 sistnämnda hänseende mäste utredas dels vilka rättsfakla käranden vill lägga till grund för sina yrkanden och dels vad svaranden vill grunda sitt bestridande pä. För att processen skall kunna drivas på ett ändamålsenligt sätt är det av yttersta vikt att detta läggs fast pä ett sä tidigt stadium som möjligt. Samtidigt är det en ofta grannlaga uppgift att i en komplicerad tvist formulera korrekta yrkanden och grunder. Denna uppgift bör liksom hittills i första hand ankomma på parterna. Del angelägna i att partema och deras ombud lägger ner den största omsorg på att formulera sin inställning kan inle nog betonas.

Enligl andra punkten skall vid förberedelsen klarläggas i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden. Delvis kan detta ha slagits fast redan genom att yrkanden och grunder presenterats. Men det kan ofta vara väsentligt att parterna under förberedelsen får diskutera igenom t.ex. i vad män man är oense om ett av käranden påstått händelseförlopp. Därvid kan det krävas att man går avsevärt djupare in i detaljerna än vad som behövs för all det skall klariäggas vilka rättsfakla som åberopas. Att en sädan diskussion förs är emellertid vikligt inte minst för atl behovet av bevisning skall kunna bedömas.

Bevisningen behandlas i tredje punkten. 1 denna del mäste parterna under förberedelsen ta ställning till vilka bevis de vill förebringa och — vilket är minst lika viktigt - precisera vad de vill styrka med varje särskilt bevis. Sker inte detta, ökar risken avsevärt för att en påböriad huvudförhandling får ställas in eller, i varie fall, atl koncentrationen av förhandlingen äventyras.

Det kan inte ställas något krav på att man under förberedelsen alltid fastställer vilken part som har bevisbördan för en viss omständighet - den frågan kan ju vara föremål för tvisl. Däremot kan det ofta vara av värde att bevisbördefrågor diskuteras och atl parterna preciserar sin uppfattning rörande dessa.

Enligl 42 kap. 8 8 första stycket är en part skyldig att under förberedelsen lägga fram - alltså presentera för rätten och motparten - de skriftliga bevis som han åberopar. Något behov av en regelrätt bevisupptagning under förberedelsen torde däremot normalt inle finnas. Föreligger det särskilda skäl, kan bevisupptagning utom huvudförhandling äga rum enligt de speciella regler som finns om detta (se t.ex. 36 kap. 19 §).

Enligt fiärde punkten skall vid förberedelsen klariäggas om ytteriigare utredning eller andra åtgärder skall företas innan målet avgörs. En tillämpning av denna punkt torde bli aktuell främst i de indispositiva mälen. 1 dessa har rätten i avsevärt högre grad än i de dispositiva etl ansvar för utredningens fullständighel (jfr avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen). Även om uppgiften att ta fram tillräcklig utredning i första hand bör vila på parterna själva, måste rätten i de flesta indispositiva mål fräga sig om det av parierna åberopade malerialel är tillräckligt.

Men även i dispositiva tvistemål kan del bli aktuellt att tillämpa denna 192

punkt. Rätten kan t.ex. behöva överväga om det finns skäl alt förordna en Prop. 1986/87:89 sakkunnig. Vidare kan del vara aktuellt att besluta om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. eller att avgöra någon processuell fräga, t.ex. fräga om intervention. Siktet bör hela tideii vara inställt på att förbereda målet så att det kan avgöras sä snabbi och effektivt som möjligt.

Som antytts flera gånger i det nu sagda, är det i första hand parternas sak att se till att de uppgifter som behövs för målets förberedande kommer fram. Rätten har emellertid ocksä betydelsefulla åligganden i sammanhanget. Frågan om fördelningen av ansvaret mellan rätten och parterna behandlas emellertid inte i denna paragraf. I denna del hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnUt 2.4.1) och till 8 § nedan.

I femte punkten, slutligen, sägs att del vid förberedelsen skall klarläggas om del finns förutsättningar för förlikning. 1 rent indispositiva mål kan det ofta direkt konstateras att det inte är intressant att undersöka möjligheterna lill en frivillig uppgörelse. Frågan i vad mån rällen i dispositiva mål skall vara aktiv för alt söka fä till stånd en föriikning har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) och den behandlas ytteriigare i anslutning lill 17 § nedan. Eftersom förevarande paragraf inte riktar sig bara till rätten utan även till parterna, innebär bestämmelsen emellertid ocksä en skyldighet för dessa att undersöka möjligheterna till förlikning. Det är normalt sett önskvärt och lämpligt att parterna kontaktar varandra i denna fråga redan innan tvisten anhängiggörs vid rätten. I själva rättegången är del däremot - som framhållits i den allmänna motiveringen - i regel lämpligast att förlikningsfrägan aktualiseras först mot slutet av förberedelsen, då parterna fått bättre klarhet rörande varandras talan.

I första meningen i tredje stycket sägs att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Denna regel innebär en kodifiering av en princip som mäste anses gälla redan nu och som säger att ansvaret för alt målets handläggning fortskrider ligger på rätlen. Av delta följer bl.a. att en part i princip inte har rätt att påkalla mer långvariga uppehåll i handläggningen utöver vad som följer av reglerna om vilandeförklaring i 32 kap. 5 §. Vidare framgår av stadgandet att ett snabbt avgörande av målet skall prioriteras. Det är exempelvis inte tillåtet för en domare att låta elt mål "ligga till sig" i hopp om att en förlikning kan uppnås i en oviss framtid. Självfallet får snabbheten dock inte drivas så långt atl rättssäkerheten kommer i fara. Även om det t.ex. skulle gä snabbare atl avgöra elt mäl utan huvudförhandling, måste sådan hållas, om det krävs enligl reglerna därom (18 8).

1 tredje styckets andra mening har tagits in en regel om att rätten sä snart det lämpligen kan ske bör höra parterna angående målets handläggning. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) innebär detta först och främst att även lidsaspekten på målets handläggning bör diskuteras med parierna under förberedelsen. Vid en sådan diskussion bör rätten och parterna försöka komma överens om en preliminär tidsplan för mälet. Denna plan behöver inte ges skriftlig form.

Säsom framgår av lagtexten bör denna diskussion med parterna tas upp
sä snart som möjligt under förberedelsen. Det lorde normalt vara lämpligt
att ge svaranden lillfälle att avge ett svaromål enligl 7 § innan man diskute- 193

13 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

rar den tidsmässiga aspekten på målels handläggning. I många fall bör Prop. 1986/87:89

denna diskussion därför tas upp vid en första inställelse inför rällen, om

sammanlräde hålls, eller annars vid lelefonkonferens med parterna

och/eller deras ombud. 1 vissa mål kan del dock vara lämpligare att ta upp

denna fräga senare. Sä kan t.ex. vara fallet om parterna har inlett eller

avser att inleda förlikningsförhandlingar eller om man väntar på viss viktig

utredning. 1 ett mycket stort och sakligt komplicerat mål kan det vara

lämpligt med en successiv planläggning.

Vad den preliminära tidsplanen skall innehålla får bli beroende av förhållandena i det enskilda målet. 1 vissa mäl kan det vara av värde alt direkt göra upp en ganska detaljerad plan och ange datum för t.ex. fastställande av parternas ståndpunkter, avgivande av bevisuppgifter och för huvudförhandling. I andra mäl kan det - somjag nyss framhållit - vara lämpligare med en successiv planering. Man kan dä kanske fastställa datum för någon eller några åtgärder men kan i övrigt nöja sig med en grovplanering. I ett mäl där det finns goda skäl att mälet kommer att förlikas under den fortsatta förberedelsen, kan det l.ex. te sig överflödigt att redan frän börian boka in tid för huvudförhandling.

Med den utformning regeln har fått, har rätlen möjlighet att avstå från att över huvud taget diskutera nägon tidsplan med parterna om det till följd av målets beskaffenhet eller andra omständigheter saknas behov av en sädan diskussion. Sä fär anses vara fallet i l.ex. mycket enkla mäl - jag tänker härvid främst på familjemål av okomplicerad beskaffenhet — där man kan fömtse förfarandets gång även utan en plan.

För alt den föreslagna regleringen skall kunna effektivisera handläggningen är det givelvis viktigt att såväl rätlen som parterna gör sitt bästa för att en uppgjord preliminär tidsplan skall kunna följas. Planen är visserligen inte formellt bindande, men rätten kan utöva påtryckningar på parterna att följa planen genom att tillgripa olika förelägganden och påföljder (se t.ex. 10. II och 15 8§). Om en part inte följer rättens förelägganden kan det dessutom vara en omständighet som bör läggas honom till last i rätlegångs-kostnadshänseende (se 18 kap. 6 8).

En uppgjord plan kan självfallet gå om intet på grund av att hinder för handläggningen uppstår. Elt vanligt fall är att parterna begär att handläggningen avbryts pä grund av att de vill få lid för förlikningsförhandlingar. I sådana fall får frågan om tidsaspekterna på målets fortsatta handläggning tas upp på nytt.

I anslutning till tredje stycket bör också poängteras vikten av att rätten i
samband med ett eventuellt beslut om vilandeförklaring ger föreskrifter om
målets fortsatta handläggning. Det bör inle komma i fråga - som ibland
hänt - all mål vilandeförklaras "att återupptas på begäran av part" utan
all ett sista datum för återupptagande av handläggningen fastställs. Genom
ett sådant beslut avhänder sig nämligen rätten sina möjligheter att driva
handläggningen framåt. Beslutet står därmed i strid med tredje stycket. I
stället mäste rätten i den utsträckning det är möjligt fastställa etl datum dä
handläggningen av mälet skall återupptas. Skulle det till följd av särskilda
omständigheter undantagsvis inte vara möjligt alt fastställa en sådan lid
punkt, får rätten i stället bestämma etl datum då frågan om återupptagande 194

av handläggningen skall prövas igen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1981/82 s. Prop. 1986/87:89 37).

Rekommendationen i tredje styckets andra mening för rätten att höra parterna angående målets handläggning omfattar även ahdra frågor än tidsaspekten. Det kan l.ex. röra frågan om målet kan avgöras pä handlingarna Ofr 42 kap. 2 § andra stycket i förslaget) saml frågan om del behöver fattas några särskilda processuella beslut under förberedelsen.

42 kap. 7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att svaranden genast skall avge svaromål och om vad detta skall innehålla. I småmälslagen finns motsvarande bestämmelser i 14 §. I vilken form ett svaromål skall avges -skriftligen eller muntligen - regleras däremot inte i förevarande paragraf utan i 9 § andra stycket.

Till största delen motsvarar förslaget gällande rätt (beträffande de nuvarande småmålen se prop. 1973:87 s. 188) och behöver därför inte kommenteras närmare. Det bör dock särskilt observeras att med "grunden" i tredje punkten avses alla de sakinvändningar som svaranden vill lägga lill grund för ett eventuellt bestridande av kärömålet, oavsett om invändningen hänför sig till existensen av en från kärandens sida påstådd faktisk omständighet (förnekande), till de påstådda rättsliga konsekvenserna av en faktisk omständighet (rättsinvändning) eller till åberopade motfakta, säsom t.ex. att skulden blivit betald.

Den i andra punkten föreslagna ändringen motiveras av att svaranden ibland kan vilja endast delvis medge kärandens yrkande. För tydlighets skull bör denna möjlighet till etl partiellt medgivande framgå av lagtexten.

Vad gäller de föreslagna ändringarna i fjärde punkten i första stycket och i andra stycket hänvisar jag till vad jag anfört under 2 § i anledning av motsvarande ändringar i fräga om vad en stämningsansökan skall innehålla.

Svaromålet enligt denna paragraf avser, bortsett från frågan om rätte-gängshinder enligt första punkten, själva saken. När det gäller andra rättegängsfrågor än sädana som avser rällegångshinder finns inga bestämmelser i detta sammanhang. 1 vissa fall kan det finnas en särskild reglering av i vad män svarandens yttrande skall inhämtas innan en rättegängsfräga avgörs. Elt exempel erbjuder reglerna i 15 kap, om kvarstad.

Det nu sagda innebär att rätten, om man vill ha ett yttrande i en rättegångsfråga samtidigt som ett skriftligt svaromål enligt denna paragraf, mäste ange detta särskilt i föreläggandet. Av 44 kap. 7 a § framgår att underlåtenhet att följa ett föreläggande om yttrande i en rättegångsfråga aldrig får föranleda tredskodom. Att detsamma gäller vid muntlig handläggning framgår av 42 kap. 12 § fjärde stycket och 44 kap. 2 §.

42 kap. 8 §

1 första stycket, som behandlar parternas skyldigheter med avseende pä

målets utredning under förberedelsen, har endast gjorts vissa språkliga 195

ändringar. Det bör i sammanhanget påpekas att parternas redovisnings- Prop. 1986/87:89 skyldighet inte bara omfattar nytt maierial, utan även ändringar i tidigare gjorda yrkanden eller åberopande.

Andra stycket innehåller regler om rättens skyldigheter vad gäller utredningen under förberedelsestadiet, dvs. bestämmelser om vad som brukar kallas rättens materiella processledning. Reglerna har närmats till smämälslagens nuvarande regler om processledning (6 § första stycket). Bl.a. har en uttrycklig skyldighet införts för rätten att verka för att tvistefrågorna blir klarlagda. Med detta avses att rällen skall aktivt undersöka i vad män det föreligger oenighet resp. enighet mellan parterna, inle bara i fråga om yrkanden och rättsfakta, utan även i övrigl när det gäller sakförhållanden av betydelse för avgörandet.

Vidare har i den nya lydelsen klargjorts att målels beskaffenhet är av avgörande betydelse för processledningens omfattning. Med detta avses såväl sakens beskaffenhet — t.ex. om det rör sig om en dispositiv eller indispositiv tvist - som övriga omständigheter i målet, t.ex. om parterna processar ensamma eller med hjälp av advokater. Processledningen skall alltså anpassas efter del behov som föreligger i del enskilda målet.

Rätten har i varierande omfattning, beroende pä om målel är dispositivt eller indispositivt, möjlighet atl självmant föra in nytt material i målet, t.ex. nya omständigheter och ny bevisning. I detta sammanhang bör betonas vikten av att rätten i sådana fall snarast underrättar partema om detta.

När det gäller tillämpningen i övrigt av reglerna om rättens materiella processledning hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.1.

I iredje slyckel har ett par språkliga ändringar gjorts.

42 kap. 9 §

Paragrafen behandlar liksom för närvarande avvägningen mellan skriftlig och muntlig förberedelse. I småmälslagen finns motsvarande bestämmelser i 5 § första stycket och 15 § första stycket. Förslaget innebär bl.a. en precisering av förutsättningarna för munllighet resp. skriftlighei under olika skeden av förberedelsen. Bakgrunden till förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

I första stycket redogörs för de handläggningsformer som står till buds. Det talas om sammanträde, skriftväxling och annan handläggning. Med sammanträde avses såväl en sammankomst inför rätten som en telefonkonferens där rätten och parterna deltar. Uttrycket "annan handläggning" står för all den förberedelseverksamhet som inte äger rum vid sammanträde eller genom skriftväxling. Under denna förberedelseform faller t.ex. den situationen att rätten har telefonkontakt med ena parten.

I första stycket sägs vidare att olika former av förberedelse - liksom
enligt gäUande rätt - får förenas om det är lämpligt. Delta syftar på att det i
vissa fall kan vara lämpligast att använda sig av olika handläggningsformer
för olika delar av ett mål. En fråga kan behöva utvecklas närmare i en
skrift medan det beträffande mälet i övrigl kan vara lämpligast att direkt
hålla elt sammanträde. Att det är tillåtet - och i många fall lämpligt - atl 196

under förberedelsens gång växla mellan olika förberedelseformer följer av Prop. 1986/87:89 tredje och fjärde styckena.

Enligt gällande rätt är huvudregeln alt förberedelsen skall vara muntlig. Endast om vissa särskilt angivna förutsättningar föi-eligger kan rällen i stället välja att hålla skriftlig förberedelse. Även om del är möjligt att övergå från den ena handläggningsformen till den andra, kan den nuvarande regleringen ge intryck av att rätten frän börian mäste inrikta sig pä antingen en muntlig eller en skriftlig förberedelse.

Det är ofta svårt för rätten att med ledning endast av stämningsansökningen avgöra hur förberedelsen skall utformas för att bli så effektiv som möjligt. I många fall lorde det vara mest praktiskt att först infordra etl skriftligt svaromål för att sedan pä gmndval av stämningsansökningen och svaromålet avgöra hur förberedelsen i fortsättningen bör utformas. Man kan då lättare bedöma om del behövs ett sammanträde eller om man kan klara sig med endast skriftlig förberedelse. 1 andra fall framgår det redan av stämningsansökningen att muntlig förberedelse är bäst. Mol bakgrund av de skiftande förhållanden som råder i olika mål upptas i förslaget ingen presumtionsregel gällande hela förberedelsen belräffande avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning. Rätten bör, i stället för att direkt bestämma sig för en handläggningsform, successivt besluta om de olika åtgärder som behövs under förberedelsen och därvid efter hand avgöra vilken form förberedelsen bör ha i varie skede.

Vid denna bedömning skall rätten utgå från reglerna i återstoden av paragrafen, som behandlar handläggningsformerna under olika skeden av förberedelsen.

Även om parterna inte getts nägot inflytande över förberedelseformen i den föreslagna lagtexten, bör rätten vid avgörande av vilken form förberedelsen skall ha i olika skeden fästa stor vikt vid parternas önskemål och rekommendationer. Slutligt faller det emellertid på rättens ansvar att målet handläggs på ett ändamålsenligt sätt.

1 samband med alt stämning utfärdas skall svaranden åläggas atl avge svaromål enligl 7 §. Rätten får bestämma om svaromålet skall avges skriftligen eller vid ett sammanträde. 1 andra styckel i förevarande paragraf finns emellertid en presumtion för att svaromålet skall avges skriftligen.

Även om man har anledning att räkna med att målet i ett senare skede behöver förberedas vid ett sammanträde, är det ofta lämpligt all låta svaranden avge ett skriftligl svaromål. Förberedelsen kan nämligen i allmänhet föras avsevärt längre vid sammanträdet, om käranden i förväg får reda pä svarandens ståndpunkt i mälet.

En förutsättning för att ett föreläggande om skriftligt svaromål skall ges
bör dock alltid vara alt förberedelsen kan väsentligt drivas framåt på det
sättet. 1 l.ex. ett inte helt okomplicerat mäl, där svaranden enligl vad man
vet processar utan juridiskt utbildat ombud, kan det inte sällan vara bättre
att låta svaranden avge svaromålet vid etl sammanträde, där rätlen och
käranden kan genom frågor fä ofullständigheter och oklarheter avhjälpta.
Det bör dock betonas att erfarenheterna från småmälslagen talar för att
skriftlig handläggning kan driva målet framåt även i många fall där parten
sköter processen på egen hand. Även i andra fall, t.ex. i många familjemäl, 197

bör rätten kalla till sammanlräde redan i samband med att stämning utfår- Prop. 1986/87:89 das, när käranden känner till eller kan fömtse svarandens inställning till käromålei. Så kan också vara fallet i hänskjutna mål om lagsökning eller betalningsföreläggande, när svaranden har motiverat sitt bestridande i den summariska processen. Däremot kan det finnas anledning att förelägga svaranden atl komma in med etl skriftligl svaromål i hänskjutna mål om belalningsföreläggande. Detta bör kunna ske om dels gäldenären inte tidigare motiverat sitt bestridande och dels borgenären - antingen i målet om betalningsföreläggande eller senare - lämnat uppgifter motsvarande vad som enligt 2 § krävs av en stämningsansökan. Det är ingenting som hindrar alt rätten först förelägger borgenären att inkomma med erforderliga kompletterande uppgifter och sedan förelägger gäldenären alt inkomma med ett skriftligt svaromål.

Som framhålls i det följande i anslutning till tredje stycket bör vid ställningstagande till om svaranden skall föreläggas att komma in med ett skriftligt svaromål även vägas in kostnaderna och olägenheterna med ett sammanträde, sedda i förhällande till vad mälet gäller.

Jag har tidigare påpekat att domstolsverket bör ges uppdrag att upprätta formulär för stämningsansökningar, vilka främst är avsedda att begagnas av privatpersoner som öppnar process. Motsvarande formulär bör upprättas för de skriftliga svaromålens del. Av texten i dessa formulär bör framgå vart svaranden kan vända sig för att fä hjälp med att fylla i formuläret. Är svaranden en privatperson, bör ett exemplar bifogas stämningen när svaranden föreläggs all komma in med skriftligt svaromål.

Ett föreläggande atl avge skriftligt svaromål får enligl 11 § förenas med tredskodomspäföljd i dispositiva mål.

Såsom framgår av första stycket är det ingenting som hindrar att man använder sig av blandformer mellan rent skriftligl och muntligt svaromål. Svaranden bör l.ex. kunna åläggas atl avge ett skriftligt svaromål i fråga om en viss del av käromälet och att vid ett senare sammanträde svara muntligen i övriga delar. Det bör också vara möjligt atl på en gång förelägga svaranden alt dels avge skriftligt svaromål viss tid före etl sammanträde och dels inställa sig till sammanträdet.

Tredje stycket innehåller en presumtion för alt förberedelsen skall vara muntlig sedan etl skriftligt svaromål kommit in. I detta skede föreslås således den nu gällande presumtionen för muntlig förberedelse bestå. Förslagel innebär emellertid en uppmjukning av presumtionen för munllighet. Om det är lämpligare med hänsyn lill målets beskaffenhet fär rätten välja alt fortsätta förberedelsen genom skriftväxling. Självfallet bör det ocksä vara tillåtet att besluta om ytterligare någon skriftväxling och därefter hälla sammanträde.

Av avgörande betydelse för frågan om förberedelsen skall fortsätta vid sammanlräde eller genom skriftväxling bör vara om det finns anledning alt tro att muntiighet kan bidra till att uppnå de i 6 § angivna målen med förberedelsen, alltså bl.a. alt klara ut tvistens omfattning och att diskutera förlikning. Detta är i sin tur beroende av olika faktorer som i lagtexten sammanfattats i uttrycket "målets beskaffenhet".

Om elt mål innehåller omfattande och komplicerade sakförhållanden, 198

som är stridiga mellan parterna, är del i allmänhet inle lämpligt med en rent Prop. 1986/87:89

skriftlig förberedelse. Det finns dä en risk att skriftväxlingen sväller ut och

att parterna "skriver förbi varandra". 1 elt sådant mål kan rätlen lättare

utöva sin materiella processledning och klarlägga tvistefrågorna vid ett

sammanlräde.

1 uttrycket "målets beskaffenhet" fär läggas in även annal än sådant som direkt har med processmaterialet atl göra, såsom t.ex. om parterna processar med eller utan ombud. Om en part processar ulan hjälp av advokat eller motsvarande torde det i detta skede av förberedelsen i allmänhet vara lämpligast atl sammanträde hålls. Rätten bör emeUertid, när man tar ställning till handläggningsformen i detta skede, ocksä beakta om de eventuella fördelarna med etl sammanträde uppväger de kostnader och olägenheter som sammanträdet kan föra med sig. Skälen för förberedelse genom skriftväxling blir alltså starkare ju mindre värde målet gäller. Man hör inte hålla ett sammanträde - även om detta i och för sig skulle medföra fördelar framför ett skriftligt förfarande - om kostnaderna och olägenheterna med ett sammanträde inte slår i rimlig proportion till vad målel gäller. I sådana fall kan emellertid telefonsammanträde enligt 10 § vara ett alternativ lill skriftlig förberedelse.

I tredje styckel slås också fast att, om rätten väljer munllighet, sammanträde skall hällas sä snart som möjligt. Detta överensstämmer med vad som i dag stadgas i 10 § första styckel.

\ fiärde stycket anges - liksom i dag i 12 8 första styckel - att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet. Beroende pä målens skiftande karaktär föreslås däremot - i motsats till vad som nu gäller för småmålens del - inte nägot högsta antal tillåtna förberedelsesammanträden. Rätlen måste dock i varie enskilt fall noga pröva om det behövs ett ytterligare sammanträde. Som påpekats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) bör i det stora flertalet mål etl enda sammanlräde för förberedelse vara tillräckligt, och fler än tvä sådana sammanlräden bör hållas bara i undantagsfall.

Om förberedelsen inte kan avslutas vid det första sammanträdet kan den enligl förslaget, liksom nu, fortsättas antingen genom skriftväxling eller vid ett ytteriigare sammanträde. Motsvarande reglering återfinns i dag i 12 § första och iredje styckena. Del är givetvis ingenting som hindrar att man -om det bedöms som nödvändigt - dels häller ett ytterligare sammanträde och dels klarar ul vissa frågor genom skriftväxling.

Den nuvarande regeln i 12 8 första styckets sista mening om att mälet inte får uppskjutas längre än som oundgängligen påkallas förelås upphävd. Redan av den föreslagna regeln i 6 8 tredje stycket om att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet följer nämligen alt målet inle får uppskjutas längre än som absolut behövs.

42 kap. 10 §

En föreskrift motsvarande den nuvarande bestämmelsen i första stycket
om att vid muntlig förberedelse sammanlräde skall hållas så snart det kan
ske har med sikte på normalfallen tagits in i 9 8 tredje stycket. Bestämmel- 199

serna i samma stycke om hur kallelse till parterna skall ske har slopats i Prop. 1986/87:89 förslaget, se vidare specialmotiveringen till 12 8. Bestämmelserna i andra och tredje styckena om vid vilka påföljder parterna skall kallas till förberedelsesammanträde har överförts till 12 §.

I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8) föresläs i denna paragraf i stället en möjlighet för rätlen att hälla sammanträden per telefon under förberedelsen med hjälp av s.k. konferenssamtal. Reglerna skall tillämpas under förutsättning av att det konstateras att sammanträde skall hållas enligt vad som sägs i 9 8. Sammanträdel fär då enligt förslaget hällas per telefon om endera av två förutsättningar föreligger.

Enligt det första alternativet fär sammanträdet hållas per telefon om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter. En första förutsättning måste givetvis vara att kostnaderna för processen kan minskas genom alt sammanträdet hälls per telefon. Vidare förutsätter delta alternativ att telefonsammanträdet framstår som, sakligt sett, så gott som likvärdigt med etl vanligt sammanträde inför rätten. Ändamålet med sammanträdel får alltså inte bli lidande av all del håUs per telefon. Pä grund därav torde det i de flesta fall vara uteslutet alt med stöd av detta alternativ hålla telefonsammanträde när sammanträdet motiveras av att parterna skall få tillfälle till förlikningsförhandlingar. Sädana förhandlingar torde erfarenhetsmässigt föras bäst när parterna har personlig kontakt med varandra. Vidare torde det mestadels vara svårt att finna telefonsammanträde helt likvärdigt när mer omfattande diskussioner rörande tvistens avgränsning skall föras. Telefonsammanträde med stöd av detta alternativ blir därför aktuellt främst när det gäller alt förbereda mindre komplicerade tvister eller avgränsade frågor inom mer omfattande mål.

Enligt det andra alternativet fär emellertid telefonsammanträde också hållas i vissa fall trots all denna sammanträdesform inte framstår som sakligt sett helt likvärdig med ett sammanträde inför rätten. Förutsättningen är då att ett sammanträde av sistnämnda art skulle förorsaka orimliga kostnader eller olägenheter. Rimlighetsbedömningen skall göras utifrån betydelsen av den fråga som föranlett sammanträdet. Med detta avses dels målets beskaffenhet och dels den konkreta fräga som skall avhandlas pä sammanträdet. Att hålla ett sammanträde per telefon med stöd av delta alternativ kan alltså bli aktuellt dels i mål som rör bagatellbelopp och dels i mäl om större belopp, där den fräga som kräver sammanträde framstår som mindre betydelsefull. En gemensam förutsättning för att telefonsammanträde skall få hällas i de nu diskuterade fallen är givetvis att sammanträdets ändamål kan antas bli i väsentlig män uppnått även om det hålls per telefon. Är så inte fallet innebär telefonsammanträdet endast en onödig omgång. Denna förutsättning har inte ansetts behöva anges uttryckligen.

I lagtexten upptas också en regel om att bestämmelserna i RB om
kallelser, förelägganden och påföljder inte gäller vid telefonsammanträde.
Bakgrunden till detta förslag har tecknats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4.8). Regeln för med sig alt en förutsättning för att telefonsam
manträde skall fä hällas är att parterna kan förväntas medverka frivilligt i 200

förfarandet. Framför alll med tanke pä dessa situationer har regeln om Prop. 1986/87:89 möjlighet lill telefonsammanträde givits en fakultativ utformning. Om det finns anledning att anta att parterna - eller någon av dem - inte kommer att medverka vid ett telefonsammanträde, får rätlen således, om muntlighet behövs, kalla till ett vanligt sammanträde.

Det är ingenting som hindrar att den ena parten kallas i vanlig ordning till rätten, medan den andra hörs per telefon, om detta skulle vara lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Så kan vara fallet l.ex. när den ena parten befinner sig pä avlägsen ort. 1 sådana situationer blir de regler som gäller för vanligt sammanträde tillämpliga på den part som kallats att infinna sig direkt inför rätten. Däremot kan givetvis den part, som skall höras per telefon, lika lite som vid ett ordinärt telefonsammanträde bli föremål för förelägganden eller påföljder.

Vad gäller frågan vilka tekniska hjälpmedel som det kan bli aktuellt att använda vid telefonsammanträden hänvisas till specialmoliveringen lill 43 kap. 8 § fjärde stycket.

42 kap. Il §

Paragrafen innehåller i dag en reglering av i vad mån en part vid ett sammanträde för förberedelse får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m. Bestämmelserna om delta har förts över till 13 8.

Enligt förslagel tas i denna paragraf i stället in en befogenhet för rätten att i dispositiva tvistemål förelägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma atl meddelas mot honom. Förslaget har ingen motsvarighet i RB. Däremot finns det enligl småmälslagen möjlighet atl ålägga en part att yttra sig skriftligen vid påföljd av tredskodom. Bakgrunden till förslaget har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2,3).

Enligt förslaget får etl föreläggande vid påföljd av tredskodom ges till en svarande som skall avge skriftligt svaromål enligt 7 §. Regeln har givits en fakultativ utformning, vilket innebär att rätten i vaoe enskilt fall har att göra en lämplighetsbedömning av om föreläggande skall ske.

I vanliga kravmäl där talan väckts genom ansökan om stämning bör det
normala vara att föreläggande om skriftligl svaromål förenas med tredsko
domspäföljd. Etl exempel på alt sädan påföljd inle bör användas är all
svaranden kan antas sakna förmåga att - trots den skriftliga information
rörande vad som krävs av honom för att undgå tredskodom som han bör fä
av rätten i samband med föreläggandet - skriftligen ge uttryck för sin
ståndpunkt i mälet. 1 detta fall bör rätten visseriigen i första hand kalla till
sammanträde, men starka processekonomiska skäl kan som tidigare
nämnts tala för att man förordnar om skriftligt svaromål även i de nu
aktuella fallen. Om parterna bor långt frän domstolen och/eller om pro
cessföremålet rör ett mindre värde kan det te sig orimligt att kalla parterna
till ett förberedelsesammanträde. Även allernativet att hålla etl telefon
sammanträde bör övervägas. Ett annat exempel där det kan finnas anled
ning att förelägga svaranden atl komma in med ett skriftligt svaromål utan
att förena föriäggandet med tredskodomspäföljd är att käranden uttryckli- 201

gen begär atl tredskodomspäföljd inte skall sältas ul; käranden kanske Prop. 1986/87:89 känner lill att svaranden avser all vid en tredskodom söka återvinning.

Etl föreläggande att avge skriftligl svaromål vid påföljd av tredskodom blir möjligt att använda inte bara i mål där talan väckts genom ansökan om stämning ulan även i mål i summarisk process som hänskjutits till rättegång eller som blivit föremål för återvinning (jfr 33 och 35 8§ lagsökningslagen). 1 fräga om tillämpningen av förevarande paragraf i sädana fall hänvisas till specialmotiveringen till 9 § andra stycket.

Förslaget innebär att en borgenär får större anledning än nu att i samband med begäran om hänskjutande ange grunderna för sin talan och lämna bevisuppgift. Om borgenären gör detta och samtidigt inger sitt kostnadsyrkande kommer han, i de fall där gäldenären inte svarar pä föreläggandet, att höra av rätten först när han fär tredskodomen.

Även efter återvinning av lagsökningsutslag eller slutbevis i mäl om belalningsföreläggande kan del finnas elt behov av föreläggande vid påföljd av tredskodom för gäldenären. Också i dessa situationer gäller som en förutsättning för ett sådant föreläggande atl borgenären först lämnar uppgifter i enlighet med vad som sägs 12 8.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen omfattar möjligheten till tredskodomförelägganden endast skriftliga svaromål och inte föreläggande tUl parterna att avge andra yttranden. Ett föreläggande om yttrande i en rättegängsfräga kan inte förenas med tredskodomspäföljd.

Om etl käromål är uppenbart ogrundat får rätten enligt 5 8 genast meddela dom utan att stämning utfärdas. Utöver den prövning av det befogade i käromälet som sålunda skall göras innan stämning utfärdas, behöver rätten — lika lite som vid föreläggande för svaranden att inställa sig lill sammanlräde vid påföljd av tredskodom - göra någon materiell prövning av käromålet innan ett tredskodomsföreläggande alt avge skriftligt svaromål utfärdas. Liksom vid muntlig handläggning sker en ytteriigare kontroll av att käromälet inte är obefogat innan tredskodom meddelas, sedan föreläggandel inte uppfyllts (se 44 kap. 8 8).

Frågan vad en part. som fått ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av tredskodom, behöver prestera för att undgå påföljden regleras i 44 kap. 7 a 8 i förslaget.

42 kap. 12 §

1 första stycket anges i dag att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet. Denna reglering har i förslagel överförts till 9 § fjärde stycket. Den bestämmelsen täcker även det nuvarande tredje stycket i 12 8. 1 förslaget har i denna paragraf tagits in reglerna om vad en kallelse skall innehålla. Motsvarigheten till dessa regler återfinns i dag i 10 §. Den föreslagna regleringen läcker även den nuvarande regleringen i 12 § andra stycket angående kallelse till fortsatt förhandling.

I första stycket ges bestämmelser om innehållet i en kallelse till förbere
delsesammanträde i ett dispositivt mäl. Enligt förslaget skall kallelse av
parterna till ett förberedelsesammanträde i ett sådant mål alllid ske vid
påföljd av tredskodom. Detta motsvarar gällande ordning i mål som hand- 202

läggs enligt RB men innebär en viss förändring i förhållande lill vad som i Prop. 1986/87:89 dag gäller för småmålen. Denna förändring förtjänar några kommentarer.

Åven enligt småmälslagen (16 §) är huvudregeln alt parterna skall kallas till sammanträde vid påföljd av tredskodom. Det finns emellertid ocksä möjlighet för rätten att, om det föreligger särskilda skäl, kalla parterna i elt småmål till sammanträde vid påföljd av antingen tredskodom eller atl målet avgörs utan hinder av parts utevaro. Sistnämnda möjlighet är avsedd att tillämpas huvudsakligen i fall då målet redan handlagts vid etl sammanträde eller där tvisten tidigare behandlats av reklamationsorgan (prop. 1973:87 s. 190). Motsvarande möjlighet finns för övrigt i mål som handläggs enligt RB, nämligen vid kallelse till fortsalt huvudförhandling (43 kap. 11 § sista stycket).

Den i småmålen valda lösningen innebär att man i vissa fal! kan åstadkomma ett i princip mer rättssäkert, och därför inte ätervinningsbart, avgörande. Detta gäller mål där tillräcklig utredning kan ske trots att ena parten har uteblivit. I de flesta fall är detta till fördel för den berättigade parten — som i allmänhet torde vara identisk med den part som inställer sig till sammanträdet - genom att han undgår risken att belastas med en återvinningsprocess. Även stalsfinansiellt kan, åtminstone teoretiskt, vissa effektivitetsvinster uppnäs genom denna ordning.

Den nu förevarande paragrafen gäller endast förberedelsestadiet. Något praktiskt behov av en möjlighet att kaUa parterna till ett förberedelsesammanträde vid påföljd av att målet avgörs genom dom lorde knappast föreligga. 1 praktiken torde domstolarna också nästan uteslutande ha använt tredskodomsallernalivet vid förelägganden i småmål.

Mot den nu tecknade bakgrunden föreslås att kallelse av parterna i ett dispositivt tvistemål alllid skall ske vid påföljd av tredskodom.

I första styckets andra mening sägs att varie part, som skall infinna sig personligen, skall kallas vid påföljd av vite. Detta motsvarar helt gällande ordning, såväl enligt RB som enligt småmälslagen.

Andra stycket behandlar frågan hur parterna skall kallas till förberedelsesammanträde i etl indispositivt tvistemål. Den föreslagna lösningen motsvarar i huvudsak gällande rätt. Den enda sakliga ändringen utgörs av att rätlen i stället för alt förelägga vite fär besluta att en part. som skall infinna sig personligen, skall hämtas till sammanträdet. Förutsättningen för detta är att del kan antas att han inle kommer att följa etl vitesföreläggande. Enligl gällande rätt krävs för att hämtning skall kunna ske att parlen underlåtit att följa etl vitesföreläggande (44 kap. 5 §). 1 brottmål finns däremot redan i dag möjlighet till omedelbar hämtning av den tilltalade. Motsvarande möjlighet föresläs nu även såvitt avser målsägande (45 kap. 15 §) och vittnen (36 kap. 7 §). Hämtningsmöjligheten är avsedd att tillämpas i sådana fall dä rätten har särskild anledning att befara att parten inte kommer att ätlyda ett vitesföreläggande. Ett praktiskt fall kan vara att vederbörande i förväg hell enkelt meddelat rätten eller motparten all han inle tänker komma lill någon förhandling. I sädana situationer medför etl vitesföreläggande endast en onödig omgång.

Tredje stycket reglerar hur parterna — i såväl dispositiva som indisposi
liva mål - skall kallas till ett förberedelsesammanträde där endast rätte- 203

gängsfrågor skall behandlas. Förslagel innebär i sak ingen skillnad mot Prop. 1986/87:89 gällande rätt (se nuvarande 13 §).

Avslutningsvis bör i fråga om kallelser till sammanträde nämnas att de nuvarande bestämmelsema i 10 § första styckel om hur kallelse till parterna skall ske har slopats i förslaget. Det följer nämligen redan av rätlens allmänna processledande funktioner att man har rätt att utforma kallelserna på lämpligt sätt. Normalt lorde det vara mest effektivt - inte minst med hänsyn till behovet av att kunna kontrollera att parten verkligen fått del av kallelsen - att denna sker skriftligen och delges med parten, jfr övergångsbestämmelserna till delgivningslagen (1970:428). Men har rätten direkt kontakt med parten, t.ex. vid ett sammanlräde, är det bättre att använda den enklare metoden med muntlig kallelse. 1 vissa brådskande fall bör det också kunna accepteras att rätlen kallar parten per telefon. Man måste i sä fall kunna med fog anta dels att rätt person fär del av kallelsen och dels att vederbörande verkligen uppfattar budskapet på ett tillfredsställande sätt (se 3 § tredje stycket delgivningslagen).

42 kap. 13 §

I denna paragraf i dess nuvarande lydelse slås fast att rätten fär utsätta ett särskilt förberedelsesammanträde för behandling av en rättegängsfräga eller en del av saken, som får avgöras särskilt. Denna reglering har tagits bort såsom onödig. Det följer redan av de allmänna bestämmelserna om förberedelse och förberedelsesammanträden att sammanträde får hållas även för att behandla de nu nämnda frågorna. Den i nuvarande andra meningen intagna regleringen av kallelse till ett sammanträde för behandling av en rättegängsfräga har i förslaget tagits in i 12 § tredje stycket.

I stället har i denna paragraf tagits in regler som syftar till att garantera att sammanträdena ägnas åt ett omedelbart muntligt åsiktsutbyte och inle i onödan ål uppläsande av i förväg skrivna inlagor eller anföranden. Motsvarande regler finns i dag i 11 §, som innehåller en tämligen noggrann reglering av i vad mån en part vid ett förberedelsesammanträde får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m.

Huvudregeln om förbud för parterna atl ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden står kvar i förslaget. Förutsättningarna för att avvikelser från denna huvudregel skall få ske har dock mjukals upp och förenklats.

Eftersom munllighelen aldrig bör få bli elt självändamål fär parterna enligt förslagel använda sig av skriftliga inlagor så snart det underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är lill fördel för handläggningen. Så kan vara fallet l.ex. vid behandling av ett mål med mycket komplicerade sakförhållanden. En part kan då med hjälp av skriftliga handlingar göra sin ståndpunkt klarare än vid elt rent muntligt förfarande.

1 övrigt hänvisas i denna del till specialmoliveringen lill 43 kap. 5 § där motsvarande reglering finns för huvudförhandling.

42 kap. 14 §

Paragrafen innehåller i dag vissa regler om skriftlig förberedelse, vilka

föreslås upphävda i enlighet med vad som sägs nedan. 204

Första meningen i det nuvarande första stycket ersätts av 9 § andra Prop. 1986/87:89 stycket i förslagel. Stadgandet i den nuvarande andra meningen om atl svaromål skall delges käranden saknar motsvarighet i förslaget. Det saknas anledning atl i RB föreskriva atl just svaromål - till skillnad från andra yttranden - skall delges. För att rätten skall få bevis om att käranden fått del av svaromålet kan det givetvis vara praktiskt med en formell delgivning. Även den nuvarande sista meningen i första styckel i förevarande paragraf saknar direkt motsvarighet i förslaget. Del framgår redan av bestämmelserna i 9 § tredje stycket att rätten får besluta om ytterligare skriftväxling. Också andra stycket i denna paragraf är överflödigt. Vad där sägs följer av de allmänna bestämmelserna om muntlig och skriftlig förberedelse i 9 §.

Enligt förslaget tas i denna paragraf in vissa bestämmelser som syftar till att göra förberedelsen så effektiv som möjligt. Bestämmelserna i första styckel riktar sig till rätten medan andra stycket innehåller en handlingsregel för parterna.

Enligt första st\'cket bör rätlen - under förutsättning att det är till fördel för utredningen - i förväg tala om för parierna vilka frågor som enligt rättens mening bör behandlas vid elt sammanlräde eller vid fortsatt skriftväxling.

Den föreslagna bestämmelsen motsvaras delvis av nuvarande 15 §. Enligt den paragrafen fär rätten meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig. Förslaget innebär i förhällande till den regeln dels en utvidgning till såväl skriftlig som muntlig förberedelse och dels en mer direkt uppmaning till rätlen att agera aktivt för att styra in förberedelsen på de väsentliga frågorna. Sä snart det är till fördel för utredningen att rätten för parterna framhåller vilka frågor som behöver behandlas, skall rätten göra detta om det inte finns nägra skäl som talar emot ett sådant agerande.

1 andra stycket har intagits en bestämmelse som ålägger parterna att före sammanträdet sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare förberedelsesammanträde om möjligt inte behöver hällas. Principiellt sett innebär förslagel inte någon nyhet. All parterna redan i dag har denna skyldighet måste nämligen anses följa av allmänna regler om tillbörlig processföring. Atl skyldigheten blir direkt reglerad i RB har emellertid flera fördelar. Parierna själva uppmärksammas på sina åligganden pä ett mer effektivt sätt. Viktigare är all rätlen får elt direkt lagstöd för att tillgripa rättegångskostnadssanktioner och andra medel mot den part som inte uppfyller sin skyldighet.

Bestämmelsen innebär för det första en skyldighet för varje part att före
sammanträdet för sig själv noggrant klargöra sin egen ståndpunkt i målet -
såvitt avser bäde yrkanden och grunder - och att undersöka behovet av
och möjlighetema lill bevisning. Vidare måste parten redan i förväg noga
studera det material motparten redan då presenterat och tänka igenom
vilka spörsmål detta maierial föranleder. Anser parten sig osäker om vad
motparten menar pä nägon punkt, kan det ofta finnas skäl att före samman
trädet ta en underhandskontakt med denne. Särskilt gäller detta i de tvister
där parierna företräds av advokater eller motsvarande. Om rätten anser att 205

det råder oklarhet beträffande någon särskild fråga bör rätten i enlighet Prop. 1986/87:89 med första stycket i denna paragraf före sammanträdel kontakta parterna och för dem påpeka atl de vid sammanträdel bör klargöra sin inställning i det ifrågavarande hänseendet. En absolut strävan bör vara att förberedelsen av mälel skall föras så långt vid sammanträdet att man inte behöver hålla något ytterligare förberedelsesammanträde.

42 kap. 15 §

En motsvarighet lill den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att rätten fär meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig har tagits in i 14 § första slyckel. Till förevarande paragraf har av redaktionella skäl i stället överförts reglerna i nuvarande 8 a §.

42 kap. 16 §

Den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att beslut om måls avvisande får meddelas under förberedelsen har i förslaget flyttats till 18 §. I stället har i förevarande paragraf tagits in en bestämmelse om att rätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter. Bakgrunden till den bestämmelsen, som saknar moisvarighet i gällande rätt, har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

Förutsättningen för att en sammanfattning, som framför allt skall omfatta yrkanden och åberopade grunder, skall göras är atl del är till fördel för handläggningen. I fräga om detta rekvisit bör uppmärksammas att sammanfattningen görs utifrån rätlens egen uppfattning om vad som förekommit. Den blir därigenom elt viktigt kontrollinstrument för parternas del, vilket är av värde framför allt i mer komplicerade mäl. Genom att parterna får ta del av en sammanfattning av hur rätten uppfattat deras agerande under förberedelsen, minskar risken för överraskningar under elt senare skede. Sammanfattningen bidrar därmed lill koncentrationen under huvudförhandlingen. Den kan ocksä medverka till att förkorta huvudförhandlingstiden genom att sakframställningarna kan förkortas.

Det ankommer på rätten att avgöra om en sammanfattning lämpligen bör göras i målel. Hänsyn måste härvid tas liU de skiftande förhållandena i olika mäl. Mänga mäl är av så enkel beskaffenhet att en sammanfattning endast skulle framstå som en formalitet. I vissa fall kan del vara tillräckligt med en muntlig sammanfattning i anslutning lill etl sammanlräde för förberedelse och en anteckning i protokollet atl delta skett.

Även när en skriftlig sammanfattning i och för sig är till fördel för
handläggningen av mälet kan det emellertid finnas skäl för rätten atl avstå
frän att göra en sådan. Så kan t.ex. vara fallet när det vid förberedelsens
avslutande står klart all det finns goda förutsättningar för uppgörelse före
en kommande huvudförhandling. Del kan dä framstå som resursslöseri att
lägga ned tid och arbete pä en sammanfattning som sannolikt inte kommer
till användning. Ä andra sidan bör uppmärksammas all en sammanfattning 206

kan bidra till atl parterna bättre kan bedöma sina möjligheter att vinna Prop. 1986/87:89 processen, något som kan underiätta en föriikning i vissa fall.

Det torde normalt vara lämpligt att parterna fär tillfälle att yttra sig över sammanfattningen innan mälet avgörs. Om avgörandet skall ske på handlingarna kan sammanfattningen lämpligen tillställas parterna samtidigt som parterna bereds tillfälle atl slutföra sin talan enligt 18 8 andra stycket. 1 huvijdförhandlingsmål kan parterna fä del av sammanfattningen i samband med kallelse till huvudförhandling, om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet.

42 kap. 17 §

Paragrafen reglerar dels rättens förlikningsverksamhet i dispositiva tvistemål och dels institutet särskild medling. Dessa ämnen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).

I första stycket behandlas rättens förlikningsverksamhet. 1 småmälslagen finns motsvarande reglering i dag i 6 § andra stycket. Den föreslagna regeln ersätter den bestämmelsen och blir således gemensam för alla dispositiva tvistemål.

Avgörande för om rätten skall söka förlika parterna är bl.a. omständigheterna i själva saken samt parternas inställning liU frågan om en friviUig uppgörelse. I denna del hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Det bör särskilt uppmärksammas att den föreslagna regeln är obligatorisk, dvs. rällen är skyldig alt verka för förlikning om omständigheterna i målet är sådana att föriikningsförsök är lämpliga.

Regleringen av institutet särskild medling har förts över från första stycket till ett nytt andra stycke. I den föreslagna lagtexten anges direkt att en förutsättning för särskild medling är att ett sådant förfarande med hänsyn till målels beskaffenhet är lämpligare än etl förlikningförfarande inför rätten. 1 fråga om de närmare villkoren för att tingsrätten skall få förordna medlare vill jag säga följande.

En första förutsättning för etl medlingsförfarande bör vara all mälet över huvud tagel är lämpligt för förlikning enligt de riktlinjer som angetts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen. Även om det inle direkt sägs i den föreslagna lagtexten, bör vidare en förutsällning för alt medlare skall förordnas liksom för närvarande praktiskt taget alltid vara att inte parterna, eller någon av dem, motsätter sig att särskild medling äger rum. Del bör i del sammanhanget erinras om att varje part givetvis har rätt att fä sin sak prövad av domstol i enlighet med gällande rättsregler. Vidare bör i princip ingen utses till medlare som inte godtas av båda parterna.

Medlingförfarandet bör reserveras för mål som kan antas kräva stora
resurser i det ordinära domstolsförfarandet. Detta innebär till en börian att
mäl som rör rena rättsfrågor generellt sett måste anses olämpliga för
särskild medling. Delsamma gäller mål. där yrkanden, grunder och bevis
ning kan preciseras utan särskilda svårigheter, och mål, i vilka mer omfat
tande bevisning inte förekommer. Ett medlingsförfarande bör således
komma i fräga endast för tvister där del ter sig mycket tidsödande och
kostsamt att i detalj utreda parternas ståndpunkter och där bevisningen 207

kan antas bli omfattande. 1 sädana mäl kan det ofta framstå som angeläget Prop. 1986/87:89 att undvika att penetrera tvisten i varie enskildhet; en sädan friare handläggningsform kan åstadkommas inom ramen för medlingsförfarandet. En medlare kan också åta sig uppgifter som inte ankommer på en domare, t.ex. atl undersöka möjligheterna att fä byggnadslov.

En särskild fråga är vilken betydelse tvisteföremålets värde bör tillmätas när det gäller möjligheten alt förordna särskild medlare. Det kan, ä ena sidan, hävdas atl skälen för medling är större, ju mindre värde tvisten gäller; ett mål om elt stort belopp "läl" den omständligare domstolsprocessen bättre än etl mäl som rör en mindre summa. Å andra sidan framstår det som angeläget alt inte komplicera behandlingen av tvister om bagatellbelopp genom ett medlingsförfarande. 1 sistnämnda målgrupp bör enligt min mening särskild medling vara praktiskt lagel utesluten.

En av den särskilda medlingens stora fördelar ligger i all medlaren i avsevärt mindre grad än domaren behöver känna sig bunden av rent rättsliga överväganden när det gäller grundvalen för en uppgörelse. Detta betyder att medlingsförfarandel är särskilt lämpligt i sådana fall där del framstår som möjligt atl få till stånd en förlikning på grundval av s.k. utomrätlsliga faktorer, men där domaren anser sig pä grund av sin funktion i målet förhindrad att själv arbeta för en sådan uppgörelse. Motsvarande gäller när tvisten bara utgör "toppen pä isberget" och parterna vill i medlingsdiskussionerna dra in även andra rättsförhållanden än det instämda.

Elt mål som går lill särskild medling är, som framgått av del sagda, typiskt sett ett mäl där det kan antas alt tvist föreligger pä många punkter och där omfattande bevisning kan antas bli nödvändig i en rättegång. Medlingsförfarandet bör under dessa förutsättningar syfta till att nä en uppgörelse som inte innebär nägon millimelerrättvisa utan som mer grundas på en skälighetsbedömning. Medlaren bör därför inte vara tvungen att tränga in i tvisten ner till varie enskild detalj, utan bör koncentrera sig på väsentligheter. Han bör i betydligt högre grad än domaren i rättegången kunna tala öppet med parterna om sakfrågor och rättsfrågor i tvisten. Han behöver normalt inle tveka att säga sin åsikt om nämnda frågor eller att lägga konkreta förlikningsbud. Buden behöver som tidigare sagts inte grunda sig på strikt juridiska resonemang, utan medlaren bör betydligt mer än domaren kunna göra en skönsmässig bedömning, som främst grundas på sunt förnuft och på de särskilda sakkunskaper som medlaren kan ha (härmed är givetvis inte sagt all domaren inte skulle få i viss utsträckning använda sig av mer skönsmässiga bedömningsgrunder i sin förlikningsverksamhet; jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.2).

Därmed är jag inne på frågan vilka personer som kan vara lämpliga som medlare. Rätten bör ha stor frihet atl välja medlare i syfte att kunna förordna en person som kan antas ha goda fömtsättningar att åstadkomma en frivillig uppgörelse. Stort avseende bör dock fästas vid parternas önskemål; att parterna har förtroende för medlaren är av yttersta vikt för möjligheterna atl nä en uppgörelse. Parterna har dock inle tillerkänts någon vetorätt mot en viss person.

Medlaren bör allt efter tvistens beskaffenhet kunna hämtas från olika 208

yrkeskategorier. Erfarenheien har visat att det i många fall är lämpligt att Prop. 1986/87:89

en utomstående domare med stor vana vid Ivisllösning förordnas. Särskilt

gäller detta naturligtvis i sädana mäl där juridiska kunskaper är till fördel,

t.ex. för preliminära bedömningar av bevislägen och rättslägen. I mål där

tekniska bedömningar är aktuella kan det ofta vara bättre att utse en

person med speciella sakkunskaper pä del område tvisten rör. 1 ett mäl om

fel i fastighet kan t.ex. en byggnadsingenjör vara en lämplig medlare.

Ytterligare ett alternativ kan vara all förordna en advokat med specialkunskaper pä det aktuella sakområdet. 1 lagtexten har uttryckligen angetts att rätten kan förordna flera medlare. Detta kan vara lämpligt om målets beskaffenhet är sådan att det behövs sakkunskaper på skilda områden.

När det sedan gäller tidpunkten för förordnandet har nägon formell läsning till vissa stadier av rättegången inte skett i lagtexten; omständigheterna i de enskilda mälen varierar alltför myckel. Normall bör emellertid förordnande äga rum innan förberedelsen i mälel fortskridit alltför långt. Å ena sidan gäller att ju tidigare förordnandet sker. desto större blir i princip vinsten med en medling, om den leder lill förlikning. Ä andra sidan bör man oftast kunna kräva nägon form av strukturering av mälmaterialet frän rättens sida innan det överlämnas till medlaren. Rätlen bör normalt söka få till stånd en överblick över målet innan parterna sänds till medlaren; att bara lägga en osorterad hög papper pä medlarens bord befrämjar inte en rationell handläggning av tvisten. I de allra flesta fall måste man därför förutsätta att rätten, innan förordnande sker. haft åtminstone någol sammanträde för förberedelse eller att den skriftliga förberdelsen tiUräckligl klargjort parternas ståndpunkter i målet.

Det är svårt att ge några generella riktlinjer för själva medlingsarbetet. Medlaren bör inte bindas vid vissa handlingsmönster utan måste ges stor frihet atl bedriva medlingsförfarandel pä ett sätt som han själv finner lämpligt. Medlaren bör dock driva medlingen pä ett aktivt sätt och inte låta tvislen vila i större utsträckning än som är absolut nödvändigt.

Vad Jag hittills sagt i fråga om medling har rört den situationen att ett helt mål hänskjutits till medlare. Det bör emellertid inte möta nägot hinder att medlaren fär till uppgift att söka åstadkomma förlikning i viss del eller vissa delar av ett mål i syfte att fä till stånd en upprensning av processmaterialet. Praktiskt sett torde en sädan möjlighet kunna utnyttjas väl så ofta som en medling avseende hela målet. Vad jag här sagt om förutsättningarna för och förfarandet vid medling har tillämplighet även i ett sådant fall. Rätten måste i förordnandet ange i vilka hänseenden man vill att medlaren skall gripa sig an tvisten.

42 kap. f8 §

1 paragrafen anges i vilka fall ett mäl fär avgöras utan huvudförhandling, I
samband med att en möjlighet att avgöra även tvistiga mål på handlingarna
nu föreslås införd har dels en uttrycklig bestämmelse upptagits om att
huvudregeln är att ett mål skall avgöras efter huvudförhandling (första
meningen i första stycket) dels företagits en redaktionell bearbetning av
undantagen från denna huvudregel (återstoden av första stycket). De un- 209

14 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

der de första fyra punkterna upptagna undantagen motsvarar gällande rätt. Prop. 1986/87:89 Första punkten, som ersätter nuvarande 16 §, syftar på sädana fall då domstolen utan prövning av saken skiljer målel från sig. Under denna punkt faller således alla avvisnings- och avskrivningsbeslut. De i andra-fjärde punkterna upptagna fallen molsvarar helt nuvarande 18 §.

I femte punkten öppnas en möjlighet till avgörande av tvistiga mäl ulan huvudförhandling. 1 fräga om bakgrunden lill förslaget hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3.).

En första förutsättning för atl ett tvistigt mål skall fä avgöras ulan huvudförhandling är att en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i mälet. Av avgörande betydelse vid tolkningen av detta rekvisit är att muntlig bevisning i princip fär tas upp endast i direkt samband med ett måls avgörande, i syfte att praktiskt möjliggöra en samlad bedömning av bevismaterialet. Undantag från delta får göras endast om del är tillåtet enligt reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling (se t. ex. 36 kap. 19 8). Detta innebär att, om del skall förekomma muntlig bevisning i ett mäl, etl avgörande på handlingarna får äga rum endast i sådana fall där det är tillätet att ta upp bevisningen utom huvudförhandling. 1 detta hänseende föreligger en skillnad mellan den föreslagna regeln och smämälslagens motsvarande bestämmelse, enligt vilken muntlig bevisning fritt fär las upp vid vilket sammanträde som helst och ligga lill grund för domen tillsammans med maierial som framkommit vid den skriftliga handläggningen.

Med muntlig bevisning avses förhör i bevissyfte med part med eller ulan sanningsförsäkran, förhör med vittne eller förhör med sakkunnig.

På motsvarande säll som muntlig bevisning begränsar syn på stället möjligheterna att avgöra ett mål utan huvudförhandling. Ett avgörande på handlingarna efter syn fär alltså äga rum endast i sådana fall där det enligt 39 kap. 2 § är tillätet att hålla syn pä stället utom huvudförhandling. Om del föremål som skall skärskådas kan lämnas in till rätlen, inträder däremot ofta samma läge som om endast skriftlig bevisning förekommer.

Även om muntlig bevisning inle skall tas upp och syn på stället inte skall hällas, kan en huvudförhandling ändå behövas med hänsyn till utredningen. Så är fallet när det kan antas vara lill fördel för målels utredning att parterna får utveckla sin talan muntligen vid en förhandling eller plädera på detta sätt. Särskilt torde så ofta vara fallet, när någon av parterna processar utan ombud. Vad parten vill säga torde i många sädana fall komma fram avsevärt bättre och snabbare vid en förhandling under rättens ledning än genom skriftväxling.

Den föreslagna möjligheten att avgöra tvistiga mäl utan huvudförhand
ling torde - säsom jag anfört i den allmänna motiveringen - komma till
användning framför alll i sädana mål där det inte råder någon oenighet
mellan parterna rörande de faktiska omständigheterna i mälel, utan där
tvisten rör den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. Så kan
vara fallet i mäl om underhällsbidrag. Ett annat exempel pä detta är ett mål
där det avgörande för om svaranden skall vara skyldig att betala el-avgift
eller ej är den rättsliga verkan av att han underlåtit att till borgenären
anmäla att han flyttat. Även i vissa mäl om avtalstolkning kan omständig- 210

heterna vara ostridiga medan det råder tvist om hur t.ex. en klausul i ett Prop. 1986/87:89 standardkontrakt generellt skall tillämpas. I sådana avtalstvister där omständigheterna vid avtalets tillkomst är av betydelse för tolkningen torde det däremot normalt vara av värde att parterna hörs i bevissyfte eller att annan muntlig bevisning förebringas.

Om det under förberedelsen visar sig att det råder oenighet mellan parterna pä nägon punkt rörande de faktiska omständigheterna men parterna ändå helst vill att målet skall avgöras på handlingarna, bör domaren givetvis kunna fräga parterna om de kan komma överens om att låta det aktuella sakförhållandet vara ostridigt.

Självfallet kan den föreslagna regeln om möjlighet fill avgörande pä handlingarna tillämpas inte endast när hela mälet skall avgöras genom dom utan även vid mellandom och deldom.

Säsom framgår av lagtexten har parterna - som naturiigtvis i de flesta fall själva bäst kan bedöma om förhandling behövs eller ej - i de i denna punkt avsedda fallen tillagts en absolut rätt att erhålla en muntlig handläggning. Om någon av parterna begär det, skall huvudförhandling sålunda alltid hällas. Jag är medveten om alt detta kan innebära att man någon gäng kan tvingas hälla en huvudförhandling som från rättens sida framstår som onödig. Å andra sidan är det naturligtvis väsentligt att den förlorande parlen inle ens får anledning att misstänka att utgången blev som den blev endast därför alt han inte fått lägga fram sin talan vid ett sammanlräde inför rätlen.

Om en part i skrift har uttryckt sig så att det föranleder tvekan angående om han önskar en huvudförhandling eller ej, bör rätlen undanröja denna tvekan genom att kontakta parten pä lämpligt sätl, t.ex. per telefon. I den mån parierna inle anfört något som tyder på atl de vill ha muntlig handläggning behöver rätten däremot inte gä ut med nägon direkt förfrågan till dem (däremot skall parierna i princip ha etl slutföreläggande enligt andra stycket).

När det gäller valet mellan att avgöra ett mål efter huvudförhandling eller på handlingarna bör vidare noteras att i den föreslagna lagtexten handläggningssättel under förberedelsen inle tillagts nägon betydelse. Om förberedelsen varit skriftlig eller muntlig spelar alliså i princip ingen roll. Valet av handläggningssätl vid avgörandet fär ända träffas med ledning av de i denna punkt uppställda förutsättningarna. I praktiken torde emellertid förberedelseformen spela en roll såtillvida all det kan fordras ett sammanträde (direkt inför rätten eller per telefon) för att konstatera att alla relevanta omständigheter verkligen är osiridiga. Vidare kommer man väl i regel att, även om det i och för sig skulle vara möjligt atl avgöra mälet pä handlingarna, hålla omedelbar huvudförhandling, om mälet kan avgöras i direkt anslutning lill etl sammanlräde för förberedelse.

Någon reglering av tillvägagångssättet vid avgörande av mäl pä hand
lingarna föresläs inte. Det får läggas i rättens hand att bestämma hur man
skal! tillgodogöra sig processmaterialel vid skriftlig handläggning. I vissa
fall kan det vara mest effektivt att mälet föredras. Framför allt torde detta
gälla när flera domare skall delia i avgörandet. Även i sådana fall kan det
emellertid ibland vara tillräckligt att akten fär cirkulera bland ledamöterna 2) 1

och att dessa, normalt efter en överiäggning, beslutar om avgörandet.

I fräga om förfaringssättet vid avgörande på handlingarna bör ocksä Prop. 1986/87:89 påpekas atl det naturligtvis inte sällan kommer alt inträffa alt domaren, när han läser in elt mål för avgörande, upptäcker att en eller annan detalj saknas i det av parterna förebragta materialet, atl det alltså finns behov av etl förtydligande eller en komplettering pä någon punkt. 1 den situationen gäller de vanliga förberedelsereglerna enligt detta kapitel. Ett praktiskt användbart tillvägagångssätt kan i denna situation vara att hålla sammanträde per telefon.

Slutligen bör i anslutning till första stycket noteras alt mäl kan avgöras på handlingarna även med slöd av 5 8, dvs. när kärandens talan är uppenbart ogrundad. 1 sädana fall, dä nägon rättegäng i egentlig mening inte har hunnit inledas, gäller givetvis inte reglerna i förevarande paragraf om rätt för part att fä till stånd muntlig förhandling.

En part får inte överraskas av ett avgörande av mälet. Han mäste pä någol sätt förvarnas om att rätten planerar att snart döma i målet. Han skall bl.a. få tillfälle att framställa sitt yrkande om rättegångskostnader. Detta kan i många fall ske pä samma sätt som i hovrättsprocesssen (se 50 kap. 22 8), dvs. genom att han bereds lillfälle slutföra sin talan. Jag föreslär därför i andra styckel att part vid skriftlig handläggning i princip skall få en sådan möjlighet innan målet avgörs med stöd av femte punkten i första stycket. Självfallet skall en part också tillställas allt det material som motparten tillfört målel och som kan vara av betydelse för utgången. Sistnämnda s.k. kommunikationsplikt kan dock liksom hittills lämnas oreglerad i lag.

Det kan ibland framstå som överflödigt att bereda en part tillfälle att slutföra sin talan. Detta gäller när det framgår att parten redan överlämnat målet till rättens bedömning i det skick målet föreligger. Med tanke på sådana fall har rättens skyldighet att ge parterna tillfälle att slutföra sin talan i förslaget försetts med undantaget all en sådan åtgärd får underiålas om den är obehövlig.

Det bör påpekas alt rätten, i de fall part skall beredas tillfälle att slutföra sin talan enligt detta stycke, alltid måste delge parten ett meddelande om hans möjlighet att yttra sig. Eftersom delgivningar kan vara kostsamma och tidsödande, finns det skäl att i detta sammanhang erinra om den vid 16 § behandlade möjligheten för rätten att delge parten ett sådant meddelande samtidigt som man tillställer honom rättens sammanfattning enligt nämnda paragraf.

I de fall där det enligt förslaget blir aktuellt att meddela en tredskodom
mot svaranden sedan denne underlåtit att efterkomma ett föreläggande atl
inkomma med skriftligt svaromål, måste givetvis käranden få tillfälle att
slutföra sin talan om del inte är obehövligt. Om käranden redan i stäm
ningsansökningen (eller i ansökan om hänskjutande av ett mål från sum
marisk process lill rättegång) angivit vilka kostnader han yrkar ersättning
för och del inte finns anledning anta att han motsätter sig att målet avgörs
genom tredskodom saknas det dock anledning att bereda honom tillfälle att
slutföra sin lalan. Denna situation bör bli den vanliga i de fall där det blir
aktuellt att döma till tredskodom efter ett föreläggande att inkomma med
skriftligt svaromål. En regel om slulföreläggande till käranden i de aktuella 212

situationerna har tagits upp i tredje stycket. I anslutning till denna regel bör Prop. 1986/87:89 uppmärksammas att det inle stadgals nägon skyldighet för rätten att bereda svaranden tillfälle att slutföra sin talan i de nu aktuella situationerna. Detta innebär bl.a. att svaranden inle behöver fä del av ett koslnadsyrkande frän käranden som framställts efter det atl svaranden underlåtit att avge skriftligt svaromål. Sistnämnda ordning överensstämmer i sak med vad som gäller när en part uteblir från en förhandling, till vilken han kallats vid påföljd av tredskodom.

De föreslagna reglerna i andra och tredje styckena innebär atl skyldigheten för rätten att ge parierna slutföreläggande regleras för vissa av de fall där avgörande utan huvudförhandling fär äga rum. Detta innebär dock inte att domstolen aldrig skulle behöva ge ett slutföreläggande i andra fall. Sålunda kan det i vissa fall te sig befogat atl göra detta t.ex. innan rätlen meddelar beslut i en svårbedömd avvisningsfråga och i andra fall där det kan antas att parterna vill framställa kostnadsanspräk. Del nu sagda, som följer av allmänna processrättsliga principer, måste givetvis anses gälla redan i dag.

42 kap. 20 §

Paragrafen innehåller vissa regler om utsättande av huvudförhandling och om huvudförhandling i förenklad form.

I första och andra styckena har endast vidtagits vissa redaktionella och språkliga ändringar.

När ett förberedelsesammanträde hälls per telefon enligt 10 § och det därvid uppkommer förutsättningar att avgöra målet direkt, är det givetvis lämpligt att ocksä hälla huvudförhandlingen per telefon. En bestämmelse av detta innehåll har därför tagits in i ett nytt iredje srycke. Detta är den enda situation där det enligt förslaget är tillåtet att hålla en hel huvudförhandling per telefon. Om en huvudförhandling i förenklad form skall äga rum inte i omedelbart samband med förberedelsesammanträdet utan vid något senare lillfälle inom femtondagarsfristen måste parterna således kallas till ett sammanträde inför rätten. I vilken utsträckning bevisning får tas upp per telefon vid en huvudförhandling regleras i 43 kap. 8 8 fjärde stycket.

I fiärde stycket, som föreslås språkligt moderniserat, sägs att vid huvudförhandling som hålls i förenklad form det som sagts vid det senaste förberedelsesammanträdel inte behöver upprepas vid huvudförhandlingen. Det finns anledning all i delta sammanhang peka pä vikten av att del endast är yrkanden och sakframställning, som bör förekomma under förberedelsen och som därför inte behöver upprepas, men däremot inte förhör i bevissyfte. Sistnämnda typ av förhör skall - liksom all form av bevisupptagning - ske under huvudförhandlingen. När partsförhör utan sanningsförsäkran nu föresläs formellt reglerat (37 kap.), understryks betydelsen av att sakframställning och parisförhör i bevissyfte hälls i sär,

I praktiken kan det nu sagda ställas på sin spets i sådana mål där
parterna eller nägon av dem processar utan hjälp av advokat eller motsva
rande. Det är emellertid ingenting som hindrar att domaren i sädana fall 213

låter parterna prata mer fritt under förberedelsen, varvid parterna kan Prop. 1986/87:89 komma in både pä sakframslällningsfrågor och sådant som egentligen hör lill bevisförhöret samt därefter - inom ramen för vad som är tillätet enligt reglerna om materiell processledning - hjälper parterna att sortera ut vad som yrkas och åberopas. När man sedan kommer till huvudförhandlingsskedel, kan de partsförhör i bevissyfte som dä kan behöva förekomma begränsas lill sådana punkter där parterna är oeniga och där rätten sålunda måste ta ställning lill frågan vems påstående som har mest skäl för sig.

42 kap. 21 §

Hänvisningen i det nuvarande andra stycket till 36 och 40 kap. har tagits bort såsom varande onödig. 1 övrigt är de föreslagna ändringarna av redaktionell natur. Förslaget innebär vissa sakliga ändringar för de mål som för närvarande prövas enligt småmälslagen. 1 den delen hänvisas till specialmotiveringen till 12 § första stycket. Enligt förslaget skall kallelse till huvudförhandling alllid ske vid påföljd av tredskodom. Praktiskt behov av en möjlighet att kalla parterna till en huvudförhandling vid påföljd av alt mälet avgörs genom dom finns endast vid fortsatt huvudförhandling (jfr 43 kap. 11 § sista styckel).

43 kap. 3 §

I första stycket regleras i vilka fall en huvudförhandling i ett tvistemål får påbörias trots att del föreligger hinder mol förhandlingen. Förslaget innebär i denna del, bortsett från en språklig modernisering, en viss uppmjukning av förutsättningarna för att fä påböria förhandlingen. Fortfarande skall gälla att det kan antas att förhandlingen skall kunna slutföras genom s.k. fortsatt huvudförhandling. Hittills har härutöver krävts atl en sådan uppdelning av förhandlingen kan ske utan olägenhet för utredningen. Enligt förslaget är däremot presumtionen atl förhandlingen skall påbörias; endast om en uppdelning av handläggningen är olämplig, behöver förhandlingen ställas in.

Det kan tilläggas att tillämpningsområdet för första styckel automatiskt kommer att vidgas genom atl förutsättningarna för att fä hålla fortsalt huvudförhandling föreslås uppmjukade (43 kap. 11 §).

Andra stycket innehåller bestämmelser om vilken handläggning rätten fär företa i samband med att en huvudförhandling ställs in.

Det har under senare år förekommit i ökad utsträckning att huvudför
handlingar har behövt ställas in, främst till följd av parters frånvaro.
Främst har denna tendens varit tydlig när det gällt brottmål, men även i
tvistemål - huvudsakligen av indispositiv natur - haren liknande utveck
ling kunnat märkas. Att en huvudförhandling mäste ställas in till följd av en
parts frånvaro är till nackdel bl.a. för de vittnen som skall höras vid
förhandlingen. Dessa måste normall infinna sig vid en ny förhandling och
får på grund av vittnesersättningsreglernas utformning en ofta ofullständig
ekonomisk kompensation för sin inställelse. Mot den nu angivna bakgrun
den har det ställts krav på att man borde öppna större möjligheter än för 214

närvarande atl - trots atl en huvudförhandling ställs in - genomföra Prop. 1986/87:89 förhör med vittnen som infunnit sig till förhandlingen.

Mol en utvidgning i den antydda riktningen talar givelvis hänsynen till rättssäkerheten. RB bygger ju pä grundsatsen att målel blir avgjort på det materiellt rikligaste sättet om rätten lar del av bevisningen omedelbart och i ett sammanhang. Enligl vad jag sagt i den allmänna motiveringen bör några principiella ändringar i detta system inte göras. De aktuella problemen måste man i första hand komma till rätta med genom bättre möjligheter att förmå den som skall höras i en rättegång att infinna sig vid domstolen. Flera av de förslag som läggs fram nu har just detta syfte. Vad det kan bli fråga om i det nu förevarande sammanhanget är mot denna bakgrund inga stora reformer utan endast vissa mindre justeringar.

1 36 kap. 19 8 föreslås en ny reglering av förutsättningarna för all höra vittne utom huvudförhandlingen. Förslaget innebär att sådant förhör skall fä hällas om vittnet inle kan infinna sig vid en huvudförhandling eller om vittnets inställelse vid en huvudförhandling skulle medföra kostnader eller ölägenheter som inte står i rimligt förhällande till betydelsen av att förhöret hälls vid huvudförhandlingen. Motsvarande rekvisit bör - liksom för närvarande - kunna uppställas för bevisupptagning vid en huvudförhandling som inställs - en situation som principiellt sett är myckel lik den där bevisupptagning utom huvudförhandling begärs. Som framhållits i specialmotiveringen till 36 kap. 19 § måste rimligheten av en ny inställelse bedömas mot bakgrund av dels betydelsen för målels utgång av att vittnet hörs direkt vid huvudförhandlingen och dels målels belydelse. Det kan alltså finnas siörre skäl alt ta hänsyn till vittnets önskemål i elt mäl om bagatellbelopp än i ett mål som rör större värden. Målets betydelse måste vägas inte bara mot kostnaderna för vittnets inställelse utan även mot de olägenheter som en inställelse medför för honom själv.

1 paragrafens andra stycke föresläs därför att muntlig bevisning får tas upp vid en inställd huvudförhandling om situationen är sädan att förhöret skulle fä äga rum utom huvudförhandling. Till skillnad från gällande rätt har i förslaget använts tekniken atl hänvisa lill reglerna för bevisupptagning ulom huvudförhandling (36 kap. 19 8, 37 kap. 3 8 och 40 kap. 11 §) i stället för att här direkt upprepa rekvisiten.

I fräga om tillämpningen av andra stycket finns det skäl att betona sambandet med regeln om ny bevisupptagning i 13 §. Även om det skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter i den mening som nu sagts för vittnet att inställa sig vid en senare huvudförhandling, bör något förhör i samband med den inställda huvudförhandlingen inle äga rum, om rätten med hänsyn till vad som sägs i 13 § bedömer del som sannolikt att vittnet måste förhöras på nytt vid en senare förhandling. I sådana fall framstår det som tämligen meningslöst att genomföra förhöret. Enligt min mening är det nu anförda sä självklart atl det inte behöver komma till uttryck i lagtexten.

Det kan slutligen nämnas att RU:s förslag innehöll ocksä en möjlighet till
bevisupptagning i de nu aktuella situationerna, när det kunde antas att
bevisningen inte behövde las upp på nytt vid en senare huvudförhandling.
Denna möjlighet, som föreslogs främst med tanke pä vittnen vilkas trovär
dighet parterna inte ifrågasatte, har - med den utformning förslaget i 215

övrigt fått - bedömts ha ett så ringa praktiskt tillämpningsområde att den Prop. 1986/87:89 inte tagits med här.

Tredje och fiärde styckena överensstämmer i sak helt med andra och tredje meningarna i nuvarande andra stycket. En redaktionell och språklig bearbetning har skett.

43 kap. 4 §

Paragrafen reglerar rätlens processledning vid huvudförhandling. Innehållet har utökats och delats upp i två stycken, varav första stycket behandlar mer formella frågor. Rätten skall — på samma sätt som enligl gällande rätt - se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Likaledes får rätten pä samma sätt som i dag bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig. Därutöver har i förslaget upptagits en motsvarighet till RU:s förslag (44 kap. 8 § sista stycket), vilket tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, om en allmän möjlighet för rätten att göra avvikelser från den normala ordning som gäller för huvudförhandlingens genomförande. Förslaget lorde i allt väsentligt endast innebära en kodifiering av ett tillvägagångssätt som redan tillämpas vid domstolarna.

En avvikelse enligt den föreslagna regeln kan exempelvis gå ut pä atl huvudförhandlingen genomförs helt beträffande en viss del av målel, innan återstående del behandlas. Man kan också länka sig att rätten - t.ex. för att tillgodose ett vittnes önskemål om att kunna lämna förhandlingen vid en viss tidpunkt — tillåter att vittnet hörs på elt tidigare stadium än som annars skulle ha varit faUel. I sistnämnda hänseende bör dock försiktighet iakttas. För att rätten skall kunna helt tillgodogöra sig ett vittnesförhör krävs normalt att man lyssnat till åtminstone sakframställningen i den aktuella delen. Vidare bör man beakta risken för att vittnet behöver höras på nytt, sedan annan bevisning upptagits.

Andra styckel innehåller bestämmelser om rättens åligganden vad avser målets utredning, dvs. den materiella processledningen, under huvudförhandlingen. Materiell processledning under förberedelsen regleras i 42 kap. 8 §.

Materiell processledning behöver erfarenhetsmässigt utövas främst under förberedelseskedet. Del är under det stadiet som rätten kan behöva hjälpa parterna att få fram vad de vill yrka och åberopa samt även la ställning till i vad mån den av parterna åberopade bevisningen kan behöva kompletteras ex officio. En av den materiella processledningens huvuduppgifter är ju ocksä atl förbereda målet så att en koncentrerad huvudförhandling blir möjlig.

När mälet kommit så långt som till huvudförhandling, skall åtgärder av
nu nämnt slag däremot i princip inte behöva tillgripas. Självklart är till en
börian att, om det är oklart l.ex. huruvida en under förberedelsen åbero
pad grund vidhålls under huvudförhandlingen, rätten bör ingripa och för
söka klarlägga hur det förhåller sig. Rättens agerande med avseende på
målets utredning kan under huvudförhandlingen i övrigt inskränka sig till
att övervaka att mälet blir tillräckligt utrett inom den ram som dragits upp 216

under förberedelsen. Detta kan huvudsakligen göras genom att rätten Prop. 1986/87:89 ställer frågor i behövlig omfattning under förhör med parter, vittnen m.fl. 1 vilken utsträckning detta bör ske fär bli beroende av bl.a. i vad män rätten har etl ansvar för utredningens fullständighel. m. a. o. i vilken utsträckning mälet är indispositivt. Det i den föreslagna lagtexten nytillkomna uttrycket "efter vad dess beskaffenhet kräver" är avsett att peka pä detta förhållande.

1 övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

43 kap. 5 §

1 paragrafen slås - liksom i dag - inledningsvis fast alt huvudförhandlingen skall vara muntlig. Dämtöver innehåller paragrafen bestämmelser om vad kravet på muntlighet innebär. I denna del föresläs vissa förändringar, i stort sett i enlighet med RU:s förslag (44 kap. 9 §), vilket i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse råder ett absolut förbud för parterna att ge in skriftliga anföranden och att läsa upp annat än yrkanden ur skrift. Detta förbud framstår i vissa fall som väl rigoröst och har troligen i viss mån gåtts ifrån i praxis. Det förekommer inte så sällan situationer där del är till fördel att anföranden i viss utsträckning fär läsas upp och eventuellt ocksä ges in. Samtidigt talar erfarenheterna från tiden före RB:s ikraftträdande mol att parterna i mer allmän utsträckning tillåts utveckla sin talan skriftligen.

Mol den nu angivna bakgrunden har förbudet mot uppläsning och ingivande av skriftliga anföranden i förslagel fått genomgå en försiktig uppmjukning.

När det gäller undantag frän förbudet mot uppläsning är det till en början självklart att yrkanden och grunder skall fä läsas upp ur en skriftlig handling; i fråga om sådant processmalerial är det ju av vikt att mycket preciserade ordalag används. Det torde emellertid inte vara nödvändigt atl detta uttryckligen anges i lagtexten. Vidare bör parterna givelvis tillåtas ha vissa cenlrala delar av en sakframställning eller plädering i ett komplicerat mål nedskrivna i förväg och alt stödja sig pä dessa anteckningar vid den muntliga framställningen. När en sakframställning eller plädering innehåller direkta citat från t.ex. elt rättsfall bör naturligtvis sådana delar också få läsas upp. Även i övrigt kan det finnas skäl att godta en uppläsning av ett skriftligt anförande frän en part, om det som parten vill säga därigenom kan antas komma fram på ett mer begripligt sätt.

När det gäller ingivande av skriftliga anföranden under huvudförhandlingen bör man enligl min mening inta en mer restriktiv hållning. Yrkanden och grunder har i de allra flesta fall klarats ut tillräckligt under förberedelsen. 1 den delen föreligger normalt alltså inget behov av att ge in nya handlingar under huvudförhandlingen. Men skulle det visa sig nödvändigt fören part atl under huvudförhandlingens gång inta en ny ståndpunkt, kan det i komplicerade fall vara till fördel om den nya ståndpunkten - förutom all anges muntligen - ocksä ges in i skriftlig form.

Under sakframsiällning eller plädering får en part självklart - i anslut- 217

ning till den muntliga framställningen - överiämna skisser, tabeller o.d., Prop. 1986/87:89 som han sedan hänför sig till under anförandet. 1 komplicerade mål är detta mänga gånger nödvändigt för atl rätten och motparten skall förstå alll som sägs.

Däremot bör man i de allra flesta fall inle tillåta att hela anföranden av sakframställnings- eller pläderingskaraktär ges in. Rör ett sådant anförande t.ex. en komplicerad rättsfråga kan det emellertid någon gång vara till fördel för förståelsen att rätten och motparten har tillgång till en skriftlig version. Parlen bör vid den muntliga framställning som ändå alltid måste hällas hänföra sig till det anförande som getts in. Om det skriftliga anförandel går utöver vad som sägs i den muntliga versionen, vet nämligen motparten inte vad som blir processmaterial och vad han alltså behöver bemöta. Inle heller rätten får klart för sig vad som skall gälla. Är del i någol fall lill fördel all en sakframställning eller en plädering helt eller delvis ges in, måste man alltså kräva att del ingivna materialet också föredras vid huvudförhandlingen.

Den slutliga bestämmanderätten i fråga om undanlag från förbudet mot uppläsning och ingivande av skrifter åvilar domstolen. Detta behöver givetvis inte innebära atl t.ex. varie uppläsning kräver ett formellt tillstånd av rätten. Däremot åligger del rätten att se lill att undantag från förbudet sker endast i befogade fall (jfr 4 § första meningen).

43 kap. 8 §

Tillsammans med 7 och 9 88 reglerar paragrafen för närvarande ordningen för huvudförhandlingens genomförande.

Bl.a. till följd av att det fria partsförhöret tagits upp som ett bevismedel i 37 kap. föresläs i andra stycket ett par ändringar av redaktionell karaktär. Oavsett om parisförhöret skall äga rum under sanningsförsäkran eller ej skall det enligt förslaget normalt sett hållas före vittnesförhören. Vidare har möjligheten all göra undantag från denna ordning tagits bort med hänsyn till den i 4 § föreslagna generella möjligheten för rätten atl bestämma om avvikelser från 7-9 88.

1 tredje stycket har intagils en i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) förutskickad regel som innebär en uppmjukning av kravet pä alt all skriftlig bevisning skal! föredras vid huvudförhandlingen.

För närvarande tolkas RB:s bestämmelser inte sällan sä att åberopade
skriftliga bevis alltid måste läsas upp vid huvudförhandlingen. Detta är
onödigt tyngande i vissa fall, när rättens ledamöter tagit del av det ifråga
varande beviset före förhandlingen. Även om motiven till den i 17 kap. 2 8
uttryckta s.k. omedelbarhetsprincipen synes ge möjlighet till ett relativt
flexibelt förfaringssätt i dessa hänseenden (prop. 1942:5 s. 451- 453), kan
det som RU föreslär vara av värde att direkt i lagen anvisa en generell
möjlighet för rällen att förordna all beviset anses upplaget utan att det
behöver läsas upp. En förutsättning för ett sådant förordnande bör vara att
parterna går med på det - de kan ju av speciella skäl vilja ha en föredrag
ning av beviset. Vidare mäste en förutsättning vara att rättens ledamöter
redan tagit del av beviset i erforderiiga delar. Om så inle skett finns det 2li

nämligen risk för att de inle helt inser målets alla problem under återstoden Prop. 1986/87:89 av huvudförhandlingen. Som en tredje förutsättning har — med nägon jämkning i förhällande till utredningens förslag - uppställts att det med hänsyn till omständigheterna inte är olämpligl all man underlåter att läsa upp beviset. Häri ryms etl krav på att andra intressen, l.ex. offentlighetsintresset, inte får bli nonchalerade. Skulle eventuella åhörares möjligheter att följa rältegängen väsentligt försämras om beviset inte lästes upp är detta ett skäl att läsa upp materialet som vanligt.

Rent praktiskt kan rätten vid tiUämpningen av tredje styckel förfara sä att man vid huvudförhandlingens börian eller när bevisupptagningen inleds talar om för parterna vilka handlingar i målet som rättens ledamöter tagit del av och pä det sättet kommer överens med parterna om vad man kan underlåta att läsa upp.

Slutligen bör i detta sammanhang sägas att den nya regleringen givetvis inte innebär att de möjligheter som redan nu finns att avslå från uppläsning av hela åberopade skriftliga bevis försvinner. Som påpekats vid remissbehandlingen kan t.ex. en föredragning av beviset med uteslutande av ovä-sentligheler eller en sammanfattande redogörelse ofta vara den lämpligaste ordningen (jfr prop. 1942:5 s. 451-453).

Fjärde stycket innehåller regler om bevisupptagning per telefon vid huvudförhandling. Bakgrunden till denna bestämmelse har redovisats i den aUmänna motiveringen under avsnitt 2.4.8.

När det gäller utrymmet för att använda telefon under handläggningen vid huvudförhandlingen, bör först och främst följande sägas. Under förberedelsen av mål finns enligt förslaget en uttrycklig möjlighet att hålla ett helt sammanträde per telefon (42 kap. 10 8). Någon motsvarande möjlighet föreslås däremot inle såvitt avser huvudförhandlingen. Bakgrunden till detta är att utrymmet för telefonanvändning under huvudförhandlingsskedet i praktiken är begränsat, eftersom det i de fall, där huvudförhandling över huvud taget skall hällas, nästan alltid torde vara till fördel för utredningen i målel att förhandlingen äger rum pä vanligt sätt direkt inför rätten. Det finns emellertid en situation där det framstår som lämpligt att hålla en hel huvudförhandling per telefon, nämligen i det fallet att ett förberedelsesammanträde hälls per telefon och att det därvid uppkommer förutsättningar att avgöra mälet direkt. För detta fall har därför i 42 kap. 20 8 tredje stycket öppnats en uttrycklig möjlighet all hälla hela huvudförhandlingen per telefon.

1 förevarande stycke tas i stället upp en annan fråga, nämligen möjligheten att, inom ramen för en vanlig huvudförhandling, ta upp viss bevisning per telefon. Det kan t.ex. vara fråga om att förhöra etl vittne, som vistas pä annan ort och därför anmält hinder mol att infinna sig vid huvudförhandlingen. Man kan också tänka sig del fallet att det under huvudförhandlingen uppstår behov av att höra etl tidigare icke åberopat viitne eller en sakkunnig. Finns det i sädana fall en möjlighet att ringa upp vederbörande direkt och låta honom lämna sina uppgifter per telefon, slipper man göra uppehåll i eller ställa in förhandlingen.

En förutsättning för att bevisupptagning skal) fä ske per telefon på detta
sätt bör i princip vara att syftet med bevisupptagningen i allt väsentligt 219

uppnås lika bra som om den skett vid förhör direkt inför rätten.

I enlighet med det nu sagda föresläs i fjärde stycket en möjlighet för Prop. 1986/87:89 rätten alt vid huvudförhandlingen ta upp bevisning per telefon. Regeln är uppbyggd på samma sätt som den bestämmelse som reglerar förutsättningarna för telefonsammanträde under förberedelsen (42 kap. 10 §). Bevisning fär enligt förslaget upptas per telefon om endera av två förutsättningar föreligger. Del bör betonas att rätten, innan man beslutar i nu aktuella frågor, bör samräda med parierna.

Enligt det första alternativet fär bevisningen tas upp per telefon om del är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter, I detta fall förutsätts - förutom att kostnaderna och olägenheterna kan minskas - alt bevisupptagning per telefon framstår som ett från saklig synpunkt likvärdigt alternativ med bevisupptagning direkt inför rätlen. Det måste vara fråga om upplysningar av sädan beskaffenhet att rätten kan tillgodogöra sig dem per telefon. Möjligheterna lill värdering av bevisningen fär inte heller bli lidande av att upptagningen sker per telefon. Pä gmnd härav torde det i de flesta fall vara uteslutet att med slöd av denna punkt hålla förhör med vittne, part eller sakkunnig per telefon, när del blir fråga om en inte helt okomplicerad bedömning av vittnesutsagans bevisvärde. Det är ju en allmän erfarenhet atl en sådan bedömning sker bäst vid direktkontakt mellan rätten och den hörde.

Enligt det andra alternativet fär emellertid upptagande av bevis ske per telefon också i vissa fall när denna form för upplagande inte framstår som sakligt sett hell likvärdig med ett upplagande direkt inför rätten. Fömtsättningarna är dä att en bevisupptagning av sistnämnda art skulle förorsaka orimliga kostnader eller olägenheter. Som framhållits i specialmoliveringen till 36 kap. 19 § i anslutning till reglerna om vittnesförhör utom huvudförhandling måste rimligheten av bevisupptagning direkt inför rätten bedömas mot bakgrund av dels betydelsen för målets utgång av att förhöret äger rum vid direktkontakt mellan rätten och förhörspersonen och dels målets betydelse. En tillämpning av förevarande alternativ kan alltså bli aktuell dels i mål som rör bagatellbelopp och dels i mål om större belopp, där den fråga som bevisningen avser framstår som mindre betydelsefuU i förhållande till nackdelarna med bevisupptagning direkt inför rätten.

En ytterligare förutsättning för alt bevisupptagning skall fä ske enligt detta alternativ är givetvis att syftet med en muntlig bevisupptagning blir väsentligen tillgodosett även per telefon. Rätten skall t.ex. kunna i allt väsentligt göra nödvändiga bedömningar av bevisvärdet.

Reglerna om bevisupptagning per telefon gäller naturligtvis också vid huvudförhandling i förenklad form i omedelbart samband med förberedelsen. Om alltså förberedelsen avslutas vid ett sammanträde och huvudförhandling behövs endast pä grund av att ett vittne skall höras, finns det under de förutsättningar som anges i detta stycke möjlighet att ringa upp vittnet direkt, förhöra honom och därefter slutföra handläggningen. Om förberedelsesammanträdet i det nu nämnda exemplet hälls per telefon, möter det - som nyss nämnts - inte något hinder att tillämpa samma förfaringssätt och hälla hela huvudförhandlingen per telefon (42 kap. 20 § tredje stycket).

Som framgår av sista meningen i förevarande stycke är det inte möjligt 220

att förelägga en person som skall höras per telefon någon påföljd för Prop. 1986/87:89 utevaro. Bakgrunden till detta har tecknats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.8. Däremot är givetvis ansvaret för oriktiga utsagor detsamma oavsett om förhöret sker per telefon eller på annat sätt.

En fömtsättning för alt telefon skall få användas i här angiven utsträckning är självfallet att rätten förfogar över lämplig teknisk apparatur, l.ex. konferenstelefon eller högtalande telefon. Det sistnämnda kan för övrigt vara nödvändigt för att tillgodose offentlighetsintresset, när åhörare finns närvarande vid huvudförhandlingen. Även bildtelefon bör kunna bli etl bra alternativ. Jag vill betona att den föreslagna regleringen bör vara tillämplig oavsett hur överföringen rent tekniskt går till. Det saknar således betydelse om ett telefonsamtal förmedlas via kabel eller per radio.

Det bör påpekas att de föreslagna reglerna om bevisupptagning per telefon till följd av stadgandet i 5 8 andra stycket ärendelagen blir tillämpliga även vid förhandlingar i domstolsärenden.

43 kap. 10 §

Paragrafen upptar en preklusionsregel för material som en part åberopar först under huvudförhandlingen, Förslagel innebär i förhåUande lill gällande rätt en viss utvidgning av möjligheterna till preklusion, i allt väsentligt i enlighet med RU:s förslag, vilket i denna del tillstyrkts eller lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen. Häriämte har paragrafen genomgått en språklig modernisering.

Bakgrunden till den föreslagna skärpningen är följande.

Att en part först vid huvudförhandlingen vill föra in nytt material i mälet är inte ovanligt. Ett sådant agerande är ofta processekonomiskt förkastligt, eftersom det i mänga fall leder till att förhandlingen måste ställas in. Det bästa sättet att hindra överraskningar av detta slag vid huvudförhandlingen är ett ändamålsenligt förberedelseförfarande. Om parterna redan under förberedelsen noga tänker igenom och klarar ut vilket maierial som skall ligga till grund för målets avgörande, minskar risken för att huvudförhandlingen behöver ställas in. Rätlens materiella processledning under förberedelsen fyller här en myckel viktig uppgift.

En väl genomförd förberedelse är emellertid inle alltid tillräcklig, om någon part efter förberedelsens slut i otillbörligt syfte försöker förhala rättegängen eller av grov vårdslöshet underiåler att fullgöra sina åligganden i processen. I sådana fall krävs andra medel. Ett sådant medel är straff för rättegängsförseelse enligt 9 kap. 3 §, ett annat de särskilda kostnadsreglerna i 18 kap. 6 8 vid försumlig processföring. De senare reglerna drabbar dock i princip endast den part som vinner processen.

Den nuvarande preklusionsregein i förevarande paragraf skall givetvis
också ses som ett vapen mol illojala parter. Den har emellertid visat sig
uddlös i praktiken. Det har nämligen i allmänhet varit svårt för rällen att
finna det antagligt att parten åberopar del nya materialet i otillbörligt syfte.
En förbättring i det aktuella hänseendet kan uppnäs om preklusionsregein
som RU föreslagit utsträcks till att gälla fall av grov vårdslöshet. Rätten
slipper då utreda om parten redan under förberedelsen känt lill det nya 221

materialet eller insett dess betydelse i målel, utan kan nöja sig med att Prop. 1986/87:89 konstalera atl parlen gjort sig skyldig till grov vårdslöshet genom att inle ha skaffat sig denna kännedom eller insikt.

Preklusionen gäller, som framgår av lagtexten, nya grunder och ny bevisning. Däremot nämns inte nya yrkanden, eftersom det i fräga om sädana redan finns tillräckliga möjligheter till avvisning med stöd av 13 kap. 3 §. 1 motsats till vad RU föreslog omfattar möjligheten till preklusion enligt förslaget liksom för närvarande både dispositiva och indispositiva mäl. Med hänsyn till rättens ansvar för utredningens fullständighet i de indisposiliva mälen är visserligen det praktiska tillämpningsområdet för regeln begränsat i sädana mål. En preklusionsmöjlighet kan emellertid vara av värde i vissa fall, t. ex. i s. k. blandade mäl.

1 dispositiva frågor bör preklusionsregein i princip kunna tillämpas oavsett om det nya materialet är av avgörande belydelse för utgången eller ej.

Pä samma sätl som den i 42 kap, 15 § i förslaget använda termen "giltig ursäkt" bör begreppet "grov vårdslöshet" bedömas utifrån partens egna förutsättningar att föra processen (se prop, 1983/84:78 s. 77).

Vid bedömningen av om grov vårdslöshet enligt denna paragraf föreligger bör rätten särskilt beakta om det under förberedelsen upprättats en sammanfattning enligt 42 kap. 16 § som parterna fått tillfälle att yttra sig över. Om sä skett bör nämligen parterna ha haft särskilt starka skäl att överväga om de fullständigt och korrekt angett sina grunder och sin bevisning.

Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att en part, som under förberedelsen fält ett preklusionsföreläggande enligt nuvarande 42 kap. 8 a 8 (15 8 i förslaget), är underkastad en härdare preklusion även under huvudförhandlingsskedet än vad som följer av förevarande paragraf.

43 kap. 11 §

En av huvudprinciperna bakom förfarandet enligl RB är att huvudförhandlingen, där underlaget för rättens kommande avgörande skall läggas fram, skall hällas på ett sä koncentrerat sätt som möjligt. Möjligheterna att göra uppehåll i en påböriad huvudförhandling är noggrant reglerade. För det första kan förhandlingen avbrytas enligt I kap. 9 8. Sådant avbrott, som får göras under i princip högst tvä arbetsdagar i veckan, syftar till att rätten och parterna skall hinna sköta andra åligganden under en långvarig huvudförhandling och till att även i övrigt en alltför pressande handläggningstakl skall undvikas. För del andra kan enligt förevarande paragrafen förhandling uppskjutas under normalt högst femton dagar sammanlagt. Vid mycket långvariga förhandlingar (minst fyra veckor) tillåts dock längre uppskov, om del föreligger synnerliga skäl. Grund för uppskov skall företrädesvis ha med målets utredning att göra; i lagtexten nämns särskilt att nya skäl anförs eller nya bevis kommer fram. Överskrids den tillåtna tiden för avbrott och/eller uppskov, måste förhandlingen las om från början.

RU har föreslagit (44 kap. 4 8) en ytterligare uppmjukning i kravet på
koncentration av huvudförhandlingen. Man har också avstått från atl skilja
mellan "avbrott" och "uppskov" och i stället föreslagit ett gemensamt 222

institut, kallat "uppehåll". I stället för all som i dag låta frågan om ny eller Prop. 1986/87:89 fortsatt huvudförhandling vara knuten till en skarp tidsgräns har RU föreslagit att det läggs i rättens hand att mera fritt avgöra om förhandlingen efter ett uppehåll skall fortsätta eller tas om från början. Avgörande skall enligt RU härvid vara om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftel med en i ett sammanhang genomförd huvudförhandling väsentligen gått förlorad.

Flera remissinstanser har uttryckt sympati för utredningens syfte alt mjuka upp reglerna för när en fortsatt huvudförhandling fär hållas men samtidigt uttryckt stark tvekan inför den av RU valda metoden att nä detta mäl. Regleringen har ansetts bli alltför löslig och medföra en risk för att alltför länga uppskov beviljas.

För min del är jag - liksom RU och flera remissinstanser - av den åsikten att det finns skäl att i viss mån vidga möjligheterna att låta huvudförhandlingar fortsätta efler uppehåll. Erfarenheien visar nämligen att det finns fall där det tetl sig befogat att fortsätta en uppskjuten förhandling, men där detta inte varit möjligt enligt nuvarande regler. Samtidigt får en reform i denna riktning inte ge utrymme för sädana uppehåll i en förhandling att det uppstår risk för väsentligt försämrade förutsättningar för målels prövning. Erfarenheterna av uppskovsväsendet under den äldre rättegångsbalkens lid är avskräckande. En ordning där tidsgränserna för uppehåll helt slopas kan medföra risk för ett mer ohämmat beviljande av uppskov. Enligt min mening bör man, som flera remissinstanser varit inne på, hellre behålla nuvarande tidsgränser som normala riktvärden men i någon mån vidga möjligheterna att i enskilda fall bevilja längre uppskov, om ett sådant visar sig nödvändigt. Vidare bör man enligt min mening även fortsättningsvis skilja mellan avbrott och uppskov, främst av det skälet atl dessa båda institut - somjag nyss påpekat - har olika syften. Avbrott bör således alltjämt regleras i 1 kap. 9 8 och uppskov i förevarande paragraf och - för brottmålens del - i 46 kap. 11 §.

Mot den nu redovisade bakgmnden föresläs följande ändringar i paragrafen.

1 första stycket, som reglerar under vilka förutsättningar en påböriad huvudförhandling får uppskjutas och när den skall återupptas, föreslås endast språkliga ändringar.

Andra stycket innehåller regler om under vilka förutsättningar en förhandling får fortsätta efter etl eller flera uppskov.

I första meningen anges huvudregeln, nämligen att forisatt huvudförhandling alltid får hållas om den sammanlagda uppskovsliden uppgår till högst femton dagar. Detta överensstämmer hell med gällande rätt.

För att fortsatt huvudförhandling skall få hållas om den sammanlagda uppskovstiden är längre än femton dagar krävs enligt gällande rätt dels atl mälet är av sädan omfattning att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor och dels att rätten med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet finner synnerliga skäl atl hålla fortsatt i stället för ny huvudförhandling.

Femtondagarsregeln kan medföra olägenheter framför allt i mål av mer
vidlyftig beskaffenhet. 1 ett mäl där huvudförhandlingen pågår under läng 223

tid går del ofta inte att undvika ett par uppskov. Detta är skälet till alt den Prop. 1986/87:89 nuvarande undantagsregeln inriktats på mäl där huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor. Även i ett mål med nägot kortare sammanlagd förhandlingstid kan det emellertid, som tidigare antytts, i vissa fall vara processekonomiskt i hög grad motiverat alt nägot längre uppskov fär beviljas än vad som nu är möjligt. Det kan för såväl rätten som parterna te sig onödigt formalistiskt att en ny huvudförhandling mäste hällas i ett mäl med kanske elt par veckors förhandlingstid bara därför att femtondagarsfristen överskridits med någon enstaka dag. Jag föreslår därför att anknytningen till huvudförhandlingstidens längd i andra meningen avskaffas. Liksom hittills bör det, för att fortsatt huvudförhandling skall fä hållas efter ett längre uppskov än femton dagar, föreligga synnerliga skäl.

Vid bedömningen av om synneriiga skäl föreligger bör rätten även med den nya regleringen fästa stor vikt vid hur vidlyftigt mälet är och hur läng lid huvudförhandlingen kan beräknas kräva. Även andra faktorer än hu-vudförhandlingstiden bör emellertid vägas in. Ett viktigt moment är hur långt förhandlingen kommit och hur mycket som återstår när femlondagarsgränsen uppnåtts; återstår t.ex. bara pläderingarna, ökar givetvis skälen för fortsalt förhandling. Av betydelse bör också vara rättens bedömning av om det över huvud taget är möjligt att inom rimlig lid genomföra en ny huvudförhandling i en mer koncentrerad form.

I mäl med huvudförhandlingslid om högst några få dagar bör femlondagarsgränsen fä överskridas bara i yttersta undanlagsfall.

Det i den nuvarande lagtexten använda uttrycket "utredningens beskaffenhet eller annan särskUd omständighet" har, ulan någon avsedd saklig ändring, bytts ut mot det kortare uttrycket "målets beskaffenhet".

Som RU varil inne pä, bör emellertid ytterligare en förutsättning uppställas för att en huvudförhandling skall få fortsättas efter ett längre uppskov än femton dagar. Av avgörande betydelse för om en fortsatt huvudförhandling skall fä hållas mäste nämligen alltid vara om syftet med uppskovsreglerna - nämligen alt trygga koncentrationen och därmed tillgodose intresset av all åstadkomma en tillfredställande utredning av relevanta fakta - kan uppnås. Om den sammanlagda uppskovstiden är högst femton dagar kan detta syfte alltid sägas bli tillgodosett. Vid längre uppskov är detta däremot inte självklart. Att koncentrationen inte eftersatts i väsentlig män är sä viktigt att det bör framgå av lagtexten, låt vara att en viss jämkning i förhällande till RU:s förslag är påkallad. Frågan om koncentrationen inte är väsentligen eftersatt fär bedömas med ledning av förhållandena i det enskilda fallet. Det bör särskilt poängteras att upptagande av olika bevis, vilkas värde skall vägas mot varandra, i de allra flesta fall bör ske inom en kort tidsrymd. Ett exempel på detta är den situationen att tvä vittnen, som lämnar motstridiga uppgifter pä en avgörande punkt, skall höras vid förhandlingen.

I tredje styckel föreslås redaktionella ändringar.

43 kap. 13 §

I första stycket, som preciserar innebörden i begreppet fortsatt huvudför
handling, föreslås endast en språklig modernisering. 224

1 andra stycket, som handlar om förfarandet vid ny huvudförhandling, Prop. 1986/87:89 föresläs, fömtom en språklig modernisering, ändringar av samma innebörd som i reglerna om förfarandet efter bevisupptagning utom huvudförhandling, se specialmotiveringen till 35 kap. 13 § tredje stycket.

43 kap. 14 §

1 paragrafen - som är ny - föresläs uttryckliga regler för hur rätten skall förfara om man sedan huvudförhandlingen avslutats finner att utredningen behöver kompletteras.

Det förekommer undantagsvis att rätten under överiäggning till dom eller vid avfattandet av dom upptäcker alt det föreligger oklarheter eller ofullständigheter i det förebragta materialet och att detta behöver kompletteras. Det kan t.ex. visa sig vara oklart om etl åberopande, som part gjort under förberedelsen, upprepals under huvudförhandlingen, eller om en under förhandlingen omnämnd omständighet åberopats i den mening som avses i 17 kap. 3 §. Enligt RU anser somliga domare att rätten i denna situation måste ta om hela huvudförhandlingen från böan. Har förhandlingen en gäng avslutats, kan den enligt denna mening nämligen logiskt setl omöjligen fortsätta. Andra domare har låtit sådana argument stå tillbaka för processekonomiska skäl och alltså hållil fortsatt huvudförhandling.

Som RU anför bör i princip vanliga regler om fortsatt resp. ny huvudförhandling gälla i de nu avsedda fallen. I praktiken torde det nästan alltid bli fräga om fortsall huvudförhandling. För att undanröja alla oklarheter i fräga om hur RB skall tillämpas pä denna punkt, föreslås i första meningen en uttrycklig bestämmelse om att vanliga regler om fortsatt eller ny huvudförhandling gäller.

Det finns emellertid - som RU anför - situationer där del framstår som orimligt kostsamt eller besvärande att sammanföra rättens ledamöter och parterna till en fortsatt eller ny huvudförhandling i de nu aktuella fallen, nämligen när de förtydliganden eller kompletteringar som behövs är av enkel beskaffenhet. Med hänsyn lill det behov som sålunda kan antas föreligga av en smidigare kompleiteringsform, föreslås i andra meningen att rätten får möjlighet att inhämta utredningen pä annat lämpligt sätt om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till alt kompletteringen är av enkel beskaffenhet. Kompletteringen kan dä göras t.ex. vid en telefonkonferens eller genom skriftväxling. Innan rätten beslutar om en sädan åtgärd, skall samråd med parterna ske, Rekvisiten har skärpts i förhällande till RU:s förslag för att markera att denna kompletteringsform får användas bara i mycket enkla fall.

Med hänsyn till principen atl varje part skail fä del av vad motparten tillför målet bör en komplettering alltid bringas till motpartens kännedom. För att det enklare förfarandel enligt andra meningen skall fä användas, får det med hänsyn till denna kommunikationsplikt inte finnas risk för att ytteriigare skriftväxling skall behövas. I annat fall är det bättre att kalla lill fortsatt huvudförhandling.

De möjligheter, som föreslås i denna paragraf i fräga om inhämtande av
ytteriigare utredning efter huvudförhandlingens slut, lorde i allt väsentiigt 225

I.") Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr89

endast innebära en kodifiering av vad som på många häll tillämpas redan Prop. 1986/87:89 nu. Det bör understrykas att den omständigheten att en uttrycklig komplet-leringsmöjlighel öppnas givetvis inte fär medföra atl rätten eftersätter sina skyldigheter att redan vid huvudförhandlingen noga överväga de kompletteringsbehov som kan föreligga.

Om ytterligare utredning inhämtas på elt enkelt sätt efter huvudförhandlingens slut med slöd av denna paragraf, innebär detta inte att målets karaktär av huvudförhandlingsmäl ändras. Vanliga regler rörande tid för domens meddelande gäller alltså fortfarande. Dock kan den omständigheten att ytterligare utredning behövs vara ett sådant "synnerligt hinder" som enligt 17 kap. 9 8 andra stycket medför anstånd med domen.

Som framgår av paragrafens lydelse tar den nya regeln sikte endast på de fall där rätten finner behov av att komplettera utredningen. Däremot regleras inte det fallet att parterna vill åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut men innan dom meddelats. Frågor i vad mån sädan rätt föreligger torde liksom hittills få lösas i rättstillämpningen (jfr l.ex. NJA 1986 s. 94). Om rätten finner det nödvändigt atl komplettera utredning till följd av vad parterna anfört, är detta stadgande dock tillämpligt.

44 kap.

Ändringen i kapitelmbriken är betingad av förslaget atl tredskodom skall kunna meddelas inte endast när någon av parterna uteblir från en förhandling utan även när svaranden inle följer ett föreläggande atl skriftligen avge svaromål.

44 kap. 7 a §

Enligt 42 kap. 11 § i förslaget får svaranden i ett dispositivt tvistemål föreläggas vid påföljd av tredskodom atl skriftligen avge svaromål. 1 förevarande paragraf regleras vad som skall ske när svaranden underlåter att följa ett sådant föreläggande. Paragrafen molsvarar för småmålens del nuvarande 15 8 andra och tredje styckena småmälslagen.

Frågan när underlåtenhet att avge svaromål skall anses föreligga besvaras indirekt i andra stycket. Om kraven enligt det styckel inte är uppfyllda får tredskodom meddelas enligt reglerna i första styckel. Enligt RU:s förslag skulle, i motsats till vad som för närvarande gäller enligt småmälslagen, i denna del krävas att käranden yrkar att mälet skall avgöras genom tredskodom. RU har motiverat sitt förslag i denna del framför allt med att det inte kan uteslutas alt käranden i vissa fall önskar att målel inle avgörs genom tredskodom, trots alt förutsättningarna för det är uppfyllda.

Käranden har vid skriftlig handläggning, till skillnad frän vad som gäller vid muntlig handläggning, knappast någon väsentlig ekonomisk nackdel av att målet avgörs genom tredskodom. Om nämligen ett sammanträde ändå måste hållas, är det - som påpekas i förarbetena till smämälslagens regel (prop. 1977/78:67 s. 19) - fördelaktigare för käranden atl sammanträdel hålls med anledning av talan om återvinning mot tredskodomen.

Inställer sig inte svaranden till det sammanträdel och meddelas ny 226

tredskodom mot honom, har han inte möjlighet att återigen fä återvinning Prop. 1986/87:89 utan tredskodomen kommer atl slå fast. Det bör vidare uppmärksammas att käranden redan i stämningsansökningen givetvis har möjlighet att begära att rätlen inte utfärdar föreläggande för svaranden att skriftligen avge svaromål vid påföljd av tredskodom. En sådan begäran bör rätten - som framhållits i specialmotiveringen till 42 kap. 11 § - respektera.

Mot bakgrund av det nu sagda kan man på goda gmnder anta att käranden, när svaranden underiålil att avge skriftligt svaromål, praktiskt tagel alltid önskar att tredskodom meddelas. Något krav på uttryckligt yrkande synes därför inte nödvändigt för att tillgodose kärandens intressen. En sädan ordning skulle nästan alltid endast medföra onödiga kostnader och olägenheter.

En annan sak är att käranden även på detta stadium av handläggningen rimligen bör ha rätt att efter anmälan hos rätten avstå från tredskodom och i stället få till stånd fortsatt handläggning av målel, t.ex. därför att han har haft kontakt med svaranden. Ofta torde det i dessa fall bli aktuellt att sätta ul målet till ett förberedelsesammanträde men det kan även tänkas situationer - t.ex. om det är känt att ett skriftligt svaromål kommer att ges in inom den allra närmaste tiden - där fortsatt skriftlig förberedelse bör äga mm. Ett annat inte opraktiskt fall kan vara att käranden istället begär ett avskrivningsbeslut därför atl svaranden nyligen gjort rätt för sig.

1 enlighet med det nu anförda har första stycket utformats så att tredskodom alllid får meddelas vid uteblivet skriftiigt svaromål, sä länge käranden inte uttryckligen motsätter sig att tredskodom meddelas. Enligt 42 kap. 18 8 sista stycket i förslaget skall käranden, men däremot inte svaranden, i princip ges möjlighet att slutföra sin talan innan målet avgörs enligt förevarande paragraf. I denna del hänvisas till specialmotiveringen till 42 kap. 18 §.

Regeln i första stycket har gjorts fakultativ. Det kan nämligen finnas situationer där rätten inte bör meddela en tredskodom trots att de formella förutsättningarna är uppfyllda. Jag återkommer strax till den frågan.

1 andra stycket föreslås regler om när svaranden skall anses ha uppfyllt ett föreläggande atl inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom. Förslaget överensstämmer i denna del i sak med RU:s förslag och innebär en viss skärpning av kraven på svaranden i förhållande till vad som nu gäller enligl småmälslagen.

I mål om betalningsföreläggande krävs, för atl gäldenären skall undgå att
borgenärens yrkande bifalls, att han bestrider yrkandet. Och i mål som
handläggs enligt småmälslagen lorde det i praxis uppställas ett krav pä att
etl skriftligl yttrande från svaranden skall innefatta ett ställningstagande
lill kärandens yrkande. Detta krav bör givetvis gälla vid den utvidgade
möjlighet att meddela tredskodom vid skriftlig handläggning som nu före
slås. 1 den föreslagna lagtexten har därvid uttryckligen angetts att svaran
den, för alt undgå tredskodom, måste bestämt ange sin inställning till
kärandens yrkande, dvs. huruvida detta medges eller bestrids. Det är
givetvis inte nödvändigt atl just nägon av de nu nämnda termerna används,
utan det räcker med att svarandens inställning pä annat sätt framgår av vad
som anförs. 227

Enligt RU:s förslag skulle svaranden härutöver, för att undgå atl målet Prop. 1986/87:89 avgjordes till hans nackdel, ange skäl för sitt bestridande. Delta förslag gällde såväl den summariska processen som den egentliga tvistemälsprocessen. Förslagel tillstyrktes av många remissinstanser, medan andra varnade för att ett krav pä motiverat bestridande kunde komplicera domstolens arbete i fräga om den summariska processen genom att lagfaren personal kunde behöva kopplas in i större utsträckning än annars.

Utan alt i detta sammanhang la ställning till frågan om vilka krav som bör ställas i den summariska processen kan jag konstatera att en ordning, där svaranden i en tvistemälsprocess tvingas prestera relevanta skäl för etl eventuellt bestridande i ett skriftligt svaromål för att undgå tredskodom, har betydande fördelar frän effektivitetssynpunkt. Genom att skälen anges kan käranden bättre överblicka sin situation och förberedelsen drivas längre vid ett kommande sammanträde. Det kan heller inte anses oskäligt betungande för svaranden att prestera ett motiverat bestridande i den egentliga tvistemälsprocessen där han ju har relativt utförligt motiverade yrkanden från käranden att utgå från. Och argumentet alt ett krav pä motiverade bestridanden skulle medtora komplikationer för domstolsarbetet häller inte streck för tvistemålsprocessens del, där det dels är fråga om ett relativt litet antal mäl och där dels förberedelsearbetet ändå sköts av lagfaren personal.

Mot denna bakgrund har i förslaget tagits upp ett krav pä alt svaranden, om han bestrider käromälet, har atl ange sådana skäl för bestridandet som kan vara av betydelse vid en prövning av saken (s.k. relevanta skäl). Jag kommer i det följande att gä närmare in pä tolkningen av detta rekvisit. Det bör dock redan nu påpekas att avsikten inte är att svaranden i detta skede skall behöva prestera nägon bevisning för sin ståndpunkt. Redan ett naket påstående från svarandens sida att det föreligger en någorlunda klart angiven gmnd för ogillande bör därför vara tillräckligt för att hindra tredskodom.

När man närmare skall gå in pä vilka krav som bör ställas på svaranden kan det vara belysande att utgå från hur bestridandena kan vara utformade i betalningsföreläggandemål. Mänga av de svaromål med bestridanden som i dag ges in lill tingsrätterna i sådana mål innehåller motiveringar som sakligt sett är fullständigt innehållslösa. Exempel härpå är att svaranden anger att han "bestrider helt", "inte häftar i skuld" eller "inle har någon betalningsskyldighet". Sådana bestridanden bör givetvis inte hindra att tingsrätten meddelar tredskodom.

Andra bestridanden kan med lite god vilja sägas innehålla sakinvändningar, t.ex. när svaranden skriver att "kontokuranlen inte visar skuld" eller att "alla skulder är betalda". Sådana motiveringar kan sägas vara dåligt formulerade påståenden om betalning. Om det är svårt att förstå vad svaranden menat, kan en möjlighet vara att få en komplettering per telefon av honom.

Något krav på att svaranden utvecklar sin talan mer ingående bör inte
ställas upp. Som tidigare sagts bör rätten inle heller bedöma sannolikheten
av att svarandens påståenden är sakligt sett riktiga.
Om del är alldeles uppenbart att svarandens invändning är rättsligt sett 228

ovidkommande så till vida att del han anfört inte hindrar all käromålei Prop. 1986/87:89

bifalls, är läget dock ett annat. Om svaranden t, ex. säger att han "kommer

att betala" eller "inle kunnat belala därför alt han varit sjuk" bör rätten

således meddela tredskodom. Det bör påpekas att det i sådana fall många

gånger ligger i svarandens intresse atl mälel avgörs med bortseende från

den ovidkommande invändningen. Härigenom kan han nämligen besparas

ansvaret för ytterligare rättegångskostnader. I många av dessa fall ligger

sannolikt också ren betalningstredska bakom svarandens agerande.

Rättens prövning av det rättsligt befogade i svarandens ståndpunkt bör i detta sammanhang begränsas till att skilja ul de fall där det är uppenbart alt svarandens invändning är ovidkommande. Så snart någon som helst tvekan föreligger i fräga om det rättsligt relevanta i del svaranden anfört, bör förberedelsen fortsätta och målet avgöras genom dom.

Om svaranden förklarar sig ovetande om grunden för ett krav eller begär preciseringar från käranden innan han tar ställning, bör tredskodom inte meddelas. I sädana fall bör antingen käranden föreläggas att skriftligen komplettera sin ansökan eller ocksä målet sältas ut till ett sammanträde.

Om svaranden i svaromålet endast framför en invändning om rättegängs-hinder och invändningen ogillas, föreligger formella förutsättningar att meddela tredskodom. Så bör emellertid ske endast om det framstår som klart all en uppenbart ogrundad invändning framförts i illojalt syfte; normalt mäste svaranden, sedan invändningen om rällegångshinder ogillats, få tillfälle att yttra sig i sak.

Som RU påpekat fär en kviilningsinvändning ses som ett skäl mot meddelande av tredskodom.

Som allmän regel bör gälla att, om del är tveksamt om svaranden skall anses ha anfört sädana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid prövning av saken, tredskodom inte bör meddelas utan förberedelsen fortsätta.

Enligl 14 8 småmälslagen kan svaranden yttra sig över stämningsansökan antingen muntligen, t.ex. per telefon, eller också skriftligen. I fråga om formen för svaromål sägs i 42 kap. 9 § andra styckel i förslaget alt ett svaromål skall avges antingen skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde. Ett sammanträde kan enligt förslaget hällas per telefon under de i 42 kap. 10 § angivna förutsättningarna. Däremot föreslås i övrigt ingen uttrycklig möjlighet för svaranden att avge sitt svaromål muntligen.

En svarande som förelagts atl inkomma med ett skriftligt svaromål vid
påföljd av tredskodom, kan visserligen formellt sett inte sägas ha följt
föreläggandet om han muntligen - antingen vid besök i domstolen eller per
telefon — avger sitt svaromål. Teoretiskt föreligger i den situationen förut
sättningar för att meddela tredskodom. Om del som svaranden anfört
förefaller innefatta relevanta skäl för bestridande, är det dock inte lämpligt
att meddela en tredskodom. Man riskerar dä antingen att svaranden söker
återvinning eller alt han gör en rättsföriusl. 1 en sädan situation bör rätten i
stället sätta ut mälet till ett sammanträde. Bl.a. med tanke pä sådana fall
har stadgandet i första stycket gjorts fakultativt och inte obligatoriskt.
Rätten är således inte skyldig att meddela en tredskodom trots atl de
formella förutsättningarna för en sådan är uppfyllda. 229

Om svaranden, utan atl gä in på målet i sak, muntligen eller skriftligen Prop. 1986/87:89 begär att sammanträde hålls, bör denna begäran bifallas, om svaranden har godtagbara skäl för att han vill avge sitt svaromål muntligen i stället för skriftligen, t.ex. om han kan antas ha svårigheter att uttrycka det han vill säga skriftligen.

I fräga om tredskodomens innehåll gäller de vanliga reglerna i 44 kap. 8 §, vilket innebär atl kärandens talan normalt skall bifallas men att ogillande dom får meddelas bl.a. om käromälet är uppenbart ogrundat.

44 kap. 10 §

I första stycket regleras hur rätten skall förfara sedan en ansökan om återvinning tagits upp. I detta stycke har vidtagits en ändring av närmast redaktionell natur med anledning av den föreslagna möjligheten att meddela tredskodom även vid skriftlig handläggning. Principen är enligt förslaget att handläggningen skall fortsätta där den slutade när frågan om tredskodom togs upp. Detta innebär, i de fall där tredskodom meddelas sedan ena parten uteblivit från ett sammanträde, liksom enligt gällande rätt atl handläggningen av målet efter återvinningen skall las upp i del skick vari det förelåg före sammanträdet. Och meddelades tredskodomen vid skriftlig handläggning, får handläggningen återupptas genom att antingen svaranden på nytt föreläggs att avge skriftligt svaromål eller genom att parterna kallas till sammanträde.

Det bör i detta sammanhang anmärkas att enligt RU:s förslag svaranden skulle tvingas att i sin återvinningsansökan prestera relevanta skäl för ett bestridande av käromålet för att få en ansökan om återvinning upptagen. Jag har emellertid kommit fram till att en sådan ordning skulle medföra en del praktiska komplikationer. Genom möjligheten att efter återvinningen pä nytt förelägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom — som i så fall inte blir återvinningsbar - har man dessutom ett påtryckningsmedel på svaranden som i praktiken är lika effektivt som möjligheten att avvisa återvinningsansökningen vid brist på relevanta skäl. RU:s förslag har därför inte tagits upp i denna del.

I fråga om valet mellan muntlig och skriftlig handläggning bör ytterligare sägas följande. Om en svarande, mot vilken en tredskodom meddelats under skriftlig handläggning, i sin ansökan om återvinning anger del som han borde ha angett i ett skriftligt svaromål, torde det lämpligaste vara att den fortsatta förberedelsen äger rum vid ett sammanträde. Om svaranden däremot varken i älervinningsansökningen eller tidigare under handläggningen har redogjort för sin inställning och skälen för denna, är del lämpligare att återigen förelägga honom vid påföljd av tredskodom att komma in med ett skriftligt svaromål. Käranden bör normalt inte besväras med att inställa sig till ett sammanträde om inte svaranden gjort någol för att föra förberedelsen framåt. Om det kan antas att svaranden inte har förmåga alt skriftligen ange grunderna för sin talan, bör rätten dock sätta ut målet till ett sammanträde.

I andra styckel föreslås, utöver en språklig modernisering, en redaktio- 230

nell ändring med anledning av förslaget atl tredskodom skall kunna medde- Prop. 1986/87:89 las vid skriftlig handläggning.

45 kap. 7 §

I paragrafen behandlas åklagarens skyldighet att till rätten ge in förundersökningsprotokollei och sitt bevismaterial. 1 en ny sista mening har införts en regel som rekommenderar åklagaren atl, innan han ger in förundersökningsprotokollet, ur detta rensa bort maierial som rör sådant som inle omfattas av åtalet. Bakgrunden till bestämmelsen har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3).

Om förundersökningsprotokollei innehåller material som inte berör de åtalade gärningarna följer av den nya regeln alt åklagaren alltid skall undersöka om det är möjligt att utan väsentliga olägenheter gallra bort materialet ur protokoUet innan detta ges in till rätten.

45 kap. 10 §

I första stycket, som innehåller regler om den tilltalades bevisuppgift, har i huvudsak endast gjorts språkliga ändringar. Stadgandet i sista meningen om att åklagaren skall fä del av den tilltalades bevisuppgifl har tagils bort; det som sägs där följer redan av allmänna principer om en parts rält att få del av motpartens processmaterial.

Enligt det nya andra stycket i förslaget bör den tilltalade samtidigt som han lämnar sin bevisuppgifl ge in de skriftliga bevis han åberopar. Förslaget överensstämmer i denna del med vad som gäller för svaranden i tvistemål (se 42 kap. 7 § sista stycket).

I tredje styckel, som saknar motsvarighet i gällande rält, föreslås en möjlighet för rätten att före huvudförhandlingen ålägga den tilltalade att skriftligen redovisa vilken inställning han har till åtalet och på vad han grundar denna inställning. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Tanken bakom den föreslagna regeln är att ett i förväg avgivet svaromål skall skapa förutsättningar för en effektiv handläggning vid huvudförhandlingen och minska risken för uppskov. Som en förutsällning för svaromälsföreläggande har därför angetts att detta är påkallat för atl huvudförhandlingen skall kunna genomföras pä etl ändamålsenligt sätl.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) saknas det i de flesta brottmål anledning att före huvudförhandlingen ta reda på -utöver vad som framgår av förundersökningen - vilken ståndpunkt den tilltalade intar till åtalet. Detta gäller såväl i de mål där han under förundersökningen erkänt gärningen, som i flertalet förnekade mål. Det är endast i mer komplicerade brottmål som något står all vinna på att den tilltalade i förväg utvecklar sin syn på åtalet. Rätten måste därför i varie enskilt fall pröva om det är befogat atl förelägga den tilltalade atl yttra sig i detta hänseende.

1 fråga om innehållet i svaromålet bör betonas att avsikten givetvis inte
är alt hela den tilltalades berättelse skall anges, I vissa fall torde del vara
tillräckligt med etl kort angivande av den tilltalades inställning lill åtalet 231

och av skälen för denna. 1 andra fall kan det vara behövligt att gå mer i Prop. 1986/87:89

detalj och redovisa på vilka punkter åklagaren och den tilltalade har delade

meningar.

Med hänsyn till brottmålens karaktär kan en underiåtenhel att följa ett svaromålsföreläggande inte medföra någon påföljd i uiredningshänseende för den tilltalade, t.ex. att han förlorar rätten att senare göra invändningar mot åtalet. Däremot kan en underiåtenhel i vissa fall, t.ex. om den föranleder ett uppskov med förhandlingen, ge underiag för åläggande av kostnadsansvar för försumlig processföring (jfr 31 kap. 4 §).

Om den tilltalade saknar försvarare torde det i praktiken sällan vara aktuellt att förelägga honom att komma in med ett skriftligt yttrande.

Som påpekats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) kan det i ett mer komplicerat brottmål vara värdefullt om åklagaren skriftligen belyser åtalet innan den tilltalade föreläggs att komma in med ett yttrande.

Såsom framgår av den föreslagna lagtexten har rätten möjlighet att förelägga den tilltalade att yttra sig endast i fräga om hans inställning till åtalet. Den tilltalade kan således inte med stöd av denna bestämmelse föreläggas atl yttra sig i t.ex. påföljdsfrågan. Det är däremot ingenting som hindrar att rätten, under utövande av sin allmänna processledande funktion, där det är lämpligt tar reda pä hur den tilltalade ställer sig till t.ex. frågan om en personundersökning bör göras.

45 kap. 13 §

Denna paragraf innehåller för närvarande en regel om att rätten i vissa fall får besluta alt part eller annan skall höras på lämpligt sätt före huvudförhandlingen i ett brottmål. Denna regel har - av skäl som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) - byggts ut lill en mera generell möjlighet att hålla förberedelsesammanträde i brottmål. Förutsättningen för att sammanträde skall fä hållas är att det föreligger särskilda skäl. Med detta avses att det mäste finnas ett starkt behov av all parterna före huvudförhandlingen träffas under rättens ledning. Det kan gälla atl fastställa i vilka hänseenden parterna har olika uppfattning rörande olika moment i den åtalade gärningen; syftet med sammanträdet är i delta fall att argumentering och bevisning vid huvudförhandlingen skall kunna begränsas till de kontroversiella punkterna. Ett sammanträde kan emellertid också behövas för att diskutera mer formella frågor, framför allt den tidsmässiga uppläggningen av en långvarig huvudförhandling. En fömtsättning för sammanträde enligt denna paragraf bör alltid vara att den totala resursåtgången för målets avgörande kan antas minska genom sammanträdet. Redan av detta följer atl etl sammanträde bör äga mm i princip endast i mål som rör omfattande eller komplicerad brottslighet.

Liksom enligt gällande rält bör del vara möjligt att kalla även andra personer än parterna själva till sammanlräde, även om detta är en möjlighet som lorde komma till användning mycket sällan.

Som påpekats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) kan det i
sädana brottmål där förberedelsesammanträde enligt denna paragraf kan
antas bli nödvändigt vara av värde om åklagaren antingen i stämningsan- 232

sökningen eller senare skriftligen utvecklar och/eller belyser åtalet i syfte Prop. 1986/87:89 atl diskussionerna vid förberedelsesammanträdet skall kunna genomföras mer effektivi.

Enligt andra meningen i första stycket skall i fräga om kallelse till ett förberedelsesammanträde bestämmelserna i 15 8 tillämpas. Det bör betonas att det inte alltid är nödvändigt att kalla alla parter till ett förberedelse-sammanträde. Det saknas t.ex. anledning atl kalla en medtilltalad som inte alls berörs av den åtalspunkt som är orsaken till att sammanträdet hälls. Vidare är det i mänga fall onödigt att ålägga parterna personlig inställelse-skyldighet vid förberedelsesammanträden. Vid ett planeringssammanträde t.ex. är del i allmänhet tillräckligt att åklagaren och försvararna är närvarande. I vilken utsträckning den tilltalade är skyldig att infinna sig personligen framgår av 21 kap. 2 8.

I andra styckel föresläs vissa regler om hur man skall förfara när nägon som kallats till ett sammanträde enligt första stycket uteblir. För det första får sammanträdel ändå hållas, i den mån förberedelsens syfte kan uppnås trots utevaron. Vidare kan rätten, om vederbörandes närvaro ändå bedöms nödvändig, förelägga nytt vite eller besluta om hämtning, antingen omedelbart eller till ett senare tillfälle. Med det fallet alt nägon uteblir bör, även om det inte uttryckligen anges, jämställas den antagligen mycket ovanliga situationen alt någon som kallats att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud.

Genom en hänvisning i tredje stycket till 42 kap. 10 8 blir det möjligt att - under samma förutsättningar som i tvistemål - hålla ett förberedelsesammanträde i brottmål per telefon.

45 kap. 15 §

Denna paragraf innehåller reglerom kallelse av åklagaren, målsägande och tilltalade till huvudförhandling. Förslagel motsvarar på de flesta punkter gällande rält.

Den enda sakliga ändringen utgörs av alt rätten i del nya tredje stycket fått möjlighet att omedelbart besluta atl en målsägande - som inte kan förväntas följa ett vitesföreläggande - skall hämtas till förhandlingen. Enligt gällande rätt finns en sådan möjlighet endast såvitt avser tilltalade; den nuvarande regeln härom i andra stycket har i förslaget sammanförts med reglerna om målsägande i tredje stycket. 1 övrigt hänvisas lill motsvarande regler för parter i indispositiva tvistemål, 42 kap. 12 8 andra stycket i förslaget.

Första och andra styckena har i övrigt moderniserats språkligt. Den nuvarande hänvisningen i tredje stycket till reglerna om kallelse av vittnen och sakkunniga har tagits bort som överflödig (jfr specialmotiveringen till 42 kap. 21 §).

46 kap. 3 §

I denna paragraf regleras dels i vilka fall huvudförhandling får påbörias
trots att det föreligger hinder mot förhandlingen, dels vilken handläggning
rätten får företa i samband med atl en huvudförhandling ställs in. 233

Den föreslagna bestämmelsen är likalydande med motsvarande regel för Prop. 1986/87:89 tvistemål i 43 kap. 3 8. Här hänvisas därför till vad som anförts i anledning av den bestämmelsen.

46 kap. 4 §

Paragrafen reglerar rättens processledning vid huvudförhandling i brottmål. Innehållet har ändrats pä motsvarande sätt som för tvistemålens del. I fråga om ändringarnas närmare innebörd hänvisas till specialmotiveringen till 43 kap. 4 §. 1 avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen har behandlats frågor rörande inriktningen och omfattningen av rätlens materiella processledning i brottmål.

1 sammanhanget bör nämnas alt det i brottmål - till skillnad frän vad som gäller för tvistemålen — inte finns någon uttrycklig lagregel rörande rättens materiella processledning under förbéredelseskedet. Detta sammanhänger med att del i ett brottmål oftast inte behöver hållas nägon egentlig förberedelse. 1 de flesta fall är mälet tillräckligt förberett genom förundersökningen. Men i den mån det blir aktuellt med förberedelseätgärder i ett brottmål, skall rätten givetvis kunna ägna sig åt materiell processledning även i det skedet av målets handläggning. I sådana fall kan förevarande stadgande tillämpas analogt.

46 kap. 5 §

1 paragrafen fastslås att huvudförhandling skall vara muntlig och lämnas vissa föreskrifter angående innebörden av detta krav, Samma ändringar i reglerna har vidtagits som i motsvarande bestämmelse för tvistemål (43 kap. 5 §). 1 fråga om ändringarnas innebörd hänvisas till vad som anförts i anslutning till den regeln.

46 kap. 6 §

Tillsammans med 9 och 10 §§ i förslaget reglerar denna paragraf ordningen för huvudförhandlingens genomförande. Rätten kan med stöd av 4 § första stycket besluta om avvikelser från den i dessa paragrafer stadgade ordningen.

Reglerna i nuvarande tredje stycket om förhöret med den tilltalade har i förslaget flyttats till 37 kap. 1 §. Reglerna i nuvarande fjärde stycket om i vilka fall skriftliga uppteckningar frän förhör med målsäganden och den lilltalade får läsas upp föresläs upphävda. Sakligt setl samma ordning avses emellertid gälla genom en i 37 kap. 3 § första styckel föreslagen regel, vilken hänvisar till reglerna för vittnesförhör (36 kap. 16 8 andra stycket).

De föreslagna reglerna stämmer i stor utsträckning överens med vad som gäller för tvistemål. Vissa skillnader föreligger dock, beroende på brottmålens speciella karaktär.

Enligt första stycket skall en huvudförhandling - liksom enligl gällande
rält - normalt inledas med atl åklagaren framställer sina yrkanden och den 234

tilltalade, själv eller genom sin försvarare, anger sin inställning till dessa Prop. 1986/87:89

yrkanden och kort anger skälen för den. Om gärningen erkänns, behöver

nägra skäl normall inte anges. Bestrids ansvar, räcker det i de allra flesta

fall med att grunden för bestridandel anges med några få ord. Det viktiga är

att rätten och motparten får klart för sig om bestridandet hänför sig till

hela, eller till någon viss del av gärningsbeskrivningen eller om något

motfaktum, t.ex. invändning om nödvärn, görs gällande.

Efter denna inledande del av huvudförhandlingen skall enligt andra meningen i första stycket åklagaren utveckla sin lalan, en ordning som överensstämmer med gällande rätt. Enligt förslaget skall härefter, om del inle är obehövligt, målsäganden samt den tilltalade eller hans försvarare beredas tillfälle att hälla en s.k. kompletterande sakframställning. Att en sädan möjlighet skrivs in i RB innebär i stort sett endast en kodifiering av en praxis som tillämpas vid många domstolar.

Det är viktigt att i detta sammanhang skilja mellan kompletterande sakframställning och förhör med den tUltalade. Förhöret skall hållas i ett senare skede av huvudförhandlingen. En kompletterande sakframställning får t.ex. inte ges formen av att den tilltalade eller försvararen berättar stora delar av den tilltalades version. Sakframställningen skall i stället begränsas dels till ett angivande av den tilltalades invändningar mot åtalet (förnekanden, åberopanden av motfakta, t.ex. nödvärn, samt rällsinvänd-ningar) i den mån de inte angetts tidigare och dels till sådana omständigheter som är ägnade alt belysa den tilltalades inställning till åtalet och som kan behöva klargöras redan före bevisupptagningen. Det bör betonas att den tilltalades berättelse i de allra flesta fall komma att vara tillräcklig för att klargöra hans inställning och alt kompletterande sakframsiällning därför normalt inte behövs. Det torde framförallt vara i mer komplicerade mäl som en kompletterande sakframställning fyller nägon funktion. En förutsättning torde dessutom normalt sett vara alt försvarare är förordnad.

Enligt andra stycket skall efter sakframställningen målsäganden och den tilltalade höras och övrig bevisning förebringas. Detta överensstämmer i sak med gällande räll. Förhören med målsäganden och den tilltalade betraktas dock i förslaget även formellt som förhör i bevissyfte.

I fräga om ordningsföljden för förhören med målsäganden och den tilltalade följer av allmänna straffprocessuella principer atl den tilltalade som regel skall höras efter målsäganden. 1 de fall där målsägandens ställning är mycket lik etl vittnes (jfr avsnitt 2.4.9 i den allmänna motiveringen samt specialmotiveringen till 46 kap. 8 §) bör det dock kunna komma i fråga att höra den tilltalade först. En förutsättning bör då vara att den tilltalade går med pä att förhöras före målsäganden.

Andra meningen i andra stycket, enligl vilken parterna i princip skall förhöras före vittnena, överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse för tvistemålen i 43 kap. 8 § andra stycket. Jag hänvisar till vad jag anfört i anslutning till den bestämmelsen.

Bestämmelserna i tredje st'cket molsvarar med nägra språkliga ändringar nuvarande femte stycket.

235

46 kap. 7 § Prop. 1986/87:89

I denna paragraf finns nu en regel som ger rätten möjlighet atl besluta att en part inte får vara närvarande under förhör med en annan part. Denna regel har flyttats till 37 kap, 3 8 och där kommit till uttryck genom en hänvisning lill motsvarande regel för vittnesförhörens del i 36 kap. 18 8 första stycket.

I förevarande paragraf har i stället intagits en regel som innebär en uppmjukning av kravet på att all skriftlig bevisning skall föredras vid huvudförhandlingen (första stycket) och regler om bevisupptagning per telefon vid huvudförhandling (andra stycket). Dessa regler överensstämmer helt med motsvarande bestämmelser för tvistemålens del i 43 kap. 8 §. Här hänvisas till vad som anförts i anslutning lill den paragrafen.

46 kap. 8 §

Den nuvarande regleringen i denna paragraf motsvaras i förslaget av 6 § andra stycket.

I paragrafen har i stället införts en möjlighet för rätten att under vissa förutsättningar förbjuda målsäganden att vara närvarande vid huvudförhandlingen innan han själv skall höras. Avsikten med regeln är att man i de fall där målsäganden inte har nägot befogat intresse av alt vara närvarande under rättegängens inledande del skall kunna undvika alt han påverkas av vad som förekommer vid förhandlingen och då främst av åklagarens sakframställning. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9.).

En första förutsättning för att målsäganden skall kunna åläggas att lämna rättssalen är att han inte för talan i målet, dvs. biträder åtalet eller för talan om skadestånd. En ytterligare förutsättning är att det med hänsyn till omständigheterna inte är olämpligl alt målsäganden fär lämna rättssalen. Så snart det framgår att målsäganden lidit skada av brottet, bör han inte kunna åläggas att lämna rättssalen, om det inte framstår som osannolikt att talan rörande anspråket kommer att väckas i framtiden. Är mälet av sådan beskaffenhet att det starkt berör målsäganden personligen, bör denne ocksä i princip alltid fä vara med under hela rättegängen. I andra mäl kan åklagaren vilja ha målsägandens hjälp med faktiska uppgifter under sakframställningen. Detta torde framför allt kunna bli aktuellt i mål som rör komplicerade sakförhållanden av t. ex. teknisk eller ekonomisk art.

46 kap. II §

Denna paragraf innehåller regler om uppskov med en påböriad huvudför
handling. Den föreslagna regleringen överensstämmer med vad som för
tvistemålens del föreslagils i 43 kap. 11 §, varför här hänvisas till vad som
anförts i anslutning till den paragrafen. 236

46 kap. 13 § Prop. 1986/87:89

I paragrafen, som innehåller regler om hur rätlen skall förfara vid fortsatt respektive ny huvudförhandling, föreslås ändringar av språklig och redaktionell natur, jfr specialmotiveringen till 43 kap. 13 §.

46 kap. 15 §

1 andra stycket, som behandlar förutsättningarna för alt avgöra ett mål trots atl den tilltalade inte är närvarande vid huvudförhandlingen, har lagts till en Iredje punkt som ger domstolen rätt att avgöra mälet om den tilltalade lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och hans närvaro pä grund av sjukdomen inle är nödvändig. Detta innebär endast ett förtydligande av vad som gäller redan i dag (jfr specialmotiveringen till 21 kap.

2 8). De nuvarande ålderdomliga termerna "sinnesjukdom" och "sinnesslöhet" har överförts oförändrade till den föreslagna lagtexten; frågan om en modernisering får tas upp i samband med pågående reformarbete i fräga om lagstiftningen rörande psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.

46 kap. 17 §

1 paragrafen föreslås vissa regler för hur rätten skall handla i det fall att man sedan huvudförhandlingen avslutats finner att utredningen i målet behöver kompletteras. De föreslagna reglerna saknar motsvarighet i gällande rätt. 1 fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till motsvarande bestämmelse för tvistemål (43 kap. 14 8).

47 kap.

Detta kapitel innehåller regler om hur enskilt åtal skall väckas samt om förberedelse och huvudförhandling i sådana mål. När det gäller förberedelseskedet är reglerna utformade efter mönster av motsvarande bestämmelser för tvistemål i 42 kap. Såsom en följd av att reglerna om förberedelse i tvistemål föreslås ändrade i stor utsträckning föreslås i detta kapitel ett antal ändringar som syftar till att bringa 47 kap. i samklang med del reviderade 42 kap. För närmare motivering till de enskilda ändringama hänvisas till specialmotiveringen till motsvarande bestämmelser i 42 kap.

47 kap. 2 §

Denna paragraf, som reglerar vad en stämningsansökan skall innehålla,
motsvarar i sin nuvarande lydelse 45 kap. 4 § utom sä till vida att målsä
gandens skyldighet att i ansökningen uppge bevisning begränsats - pä
samma sätt som för närvarande är fallet belräffande käranden i tvistemål -
till att avse de skriftliga bevis som åberopas. Också frågan om skyldighet
att förete skriftliga bevis i samband med att ansökningen ges in har regle
rats i överensstämmelse med tvistemälsförfarandet. 237

1 förslaget utvidgas kärandens uppgiftsskyldighet i enlighet med vad som Prop. 1986/87:89 föresläs för tvistemålens del lill atl avse även muntliga bevis. I övrigt föreslås en språklig modernisering av första stycket.

Vidare föreslås såsom etl nytt andra stycke en motsvarighet till den föreslagna regleringen i 42 kap. 2 § andra styckel.

Tredje och fjärde styckena motsvarar med några språkliga ändringar nuvarande andra och tredje styckena.

47 kap. 6 §

I första stycket föreslås inga ändringar. Andra stycket, som behandlar förberedelsens syfte, föreslås ändrat enligl samma princip som 42 kap. 6 § andra styckel. Det faktum att del här är fråga om brottmål medför dock vissa skillnader mellan de båda sladgandena (jfr vad som föresläs i 45 kap. 10 §). Tredje stycket överensstämmer med 42 kap. 6 § tredje stycket i förslaget.

47 kap. 7 §

De i denna paragraf föreslagna ändringarna - som är av språklig och redaktionell natur - motsvarar de ändringar som föreslås i 42 kap. 7 och

8 8§.

47 kap. 8 §

Paragrafen behandlar avvägningen mellan skriftlighei och munllighet under förberedelsen. Reglerna överensstämmer i gällande rätt helt med motsvarande bestämmelser för tvistemål i 42 kap. 9 §. Den paragrafen föreslås nu radikalt ändrad. Motsvarande ändringar föreslås i förevarande paragraf. Regler om vissa tidsfrister för sammanträde när den tilltalade är häktad eller ålagd reseförbud återfinns i 9 §.

47 kap. 9 §

En föreskrift motsvarande den nuvarande bestämmelsen i första meningen
i första stycket om att vid muntlig förberedelse sammanträde skall hållas så
snart det kan ske har med sikte på normalfallen tagits in i 8 § tredje
stycket. 1 andra och tredje meningarna i första stycket, vilka tar upp vissa
lidsfrister vid muntlig förberedelse när den tilltalade är häktad eller ålagd
reseförbud, har endast gjorts vissa smärre språkliga ändringar. Bestäm
melserna i samma stycke om hur kallelse till parterna skall ske har slopats i
förslaget, jfr specialmotiveringen lill 42 kap. 10 §. Bestämmelserna i andra
och tredje styckena om vid vilka påföljder parierna skall kallas till förbere
delsesammanträde har överförts till 12 §. Till andra slyckel har i stället -
språkligt ändrad - överförts bestämmelsen i 11 § första stycket om inom
vilken tid elt eventuellt andra förberedelsesammanträde skall hållas om
den tilltalade är häktad. 238

47kap. 10 § Prop. 1986/87:89

Paragrafen innehåller i dag en reglering av i vad män en part vid etl sammanträde för förberedelse får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m. Bestämmelserna om detta har förts över till 1181 denna paragraf har i stället tagits in regler om möjlighet att hälla förberedelsesammanträde per telefon (jfr 42 kap. 10 §).

47 kap. 11 §

Den nuvarande regleringen i första stycket om att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet har i förslaget överförts lill 8 § fjärde stycket. Den bestämmelsen täcker även det nuvarande tredje stycket ill §. Av de skäl som redovisats i anslutning till 42 kap. 12 8 första styckel bör den nuvarande regeln i första stycket om att målet inte får uppskjutas längre än som oundgängligen påkallas upphävas. Bestämmelsen i första stycket om tidsfrist för ytteriigare sammanträde när den tilltalade är häktad har i förslaget överförts till 9 § andra stycket. Regler om kallelse till förberedelsesammanträde föresläs intagna i 12 8. Den föreslagna regleringen täcker även de nuvarande bestämmelserna i 11 § andra styckel angående kallelse till fortsatt förhandling.

I förevarande paragraf har i stället tagits in regler angående i vad män parterna vid sammanlräden får ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden. Reglerna, som avses ersätta nuvarande 10 8, har utformats helt i överensstämmelse med vad som föreslås i 42 kap. 13 8.

47 kap. 12 §

I denna paragraf i dess nuvarande lydelse slås fast att rätten får utsätta ett särskilt förberedelsesammanträde för behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt. Denna reglering har tagits bort såsom onödig (jfr specialmotiveringen till 42 kap. 13 §). De i nuvarande andra meningen intagna reglema om kallelse till sammanträde för behandling av en rättegängsfräga har överförts till ett nytt andra stycke. I första styckel har i stället - med vissa språkliga ändringar - tagits in reglerna i 9 8 andra och tredje styckena om vid vilka påföljder parterna skall kallas lill förberedelsesammanträde. Dessutom föresläs - liksom beträffande indisposiliva tvistemål och mål om allmänt åtal (42 kap. 12 § andra stycket resp. 45 kap. 15 8 iredje stycket) - all rällen i slällei för all förelägga vile under vissa förutsättningar får besluta att en part, som skall infinna sig personligen, skall hämtas till sammanträdet.

47 kap. 19 §

Paragrafen innehåller i dag vissa regler om skriftlig förberedelse, vilka
liksom motsvarande regler pä ivistemålssidan föresläs upphävda. 1 denna
del hänvisas till specialmotiveringen till 42 kap, 14 §, Vad där sägs om 42
kap. 9 § motsvaras för 47 kap:s del av 47 kap. 8 8. Enligt förslagel tas i 239

förevarande paragraf (liksom i 42 kap. 14 §) i stället in vissa bestämmelser Prop. 1986/87:89 som syftar till att göra förberedelsen sä effektiv som möjligt (jfr specialmotiveringen till 42 kap. 14 8).

47 kap. 20 §

En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att rätten fär meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parierna och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig har tagits in i 19 8. 1 stället föresläs att i denna paragraf tas in en motsvarighet till den i 42 kap. 16 8 föreslagna regeln om att rätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter.

47 kap. 22 §

Paragrafen innehåller vissa regler om utsättande av huvudförhandling. I första stycket har gjorts språkliga ändringar motsvarande dem som föresläs i 42 kap. 20 § första stycket. I andra och tredje styckena föreslås inte några ändringar.

47 kap. 23 §

Hänvisningen i det nuvarande tredje styckel har tagits bort såsom varande onödig. 1 övrigt är de föreslagna ändringarna av redaktionell natur. (Jfr 42 kap. 21 §.)

49 kap.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) bör dispensprövningen i hovrätt i mål om mindre värden tills vidare finnes kvar i princip oförändrad, trots all småmälslagen upphävs. Mot den bakgrunden föresläs i förevarande kapitel vissa bestämmelser om vad som gäller vid fullföljd av talan mot tingsrätts dom eller beslut i mäl som avses i I kap. 3 a 8.

49 kap. 12 §

Denna paragraf, som innehåller de grundläggande reglerna om begränsningen i hovrättsprövningen i smämäl, överensstämmer bortsett frän några språkliga ändringar helt med 21 § småmälslagen.

49 kap. 13 §

I denna paragraf regleras förutsättningarna för att prövningstillstånd skall
fä beviljas. Motsvarande reglering finns i dag i 22 § småmälslagen. Del har
i flera sammanhang påpekats att regleringen i den paragrafen inte är hell
lyckad eftersom den för åtskilliga fall innebär en dubbelreglering. Det kan i
samma mål t.ex. vara aktuellt att meddela prövningstillstånd enligt såväl 240

sjätte punkten som enligt nägon av punkterna 2-5. För atl undvika dubbel- Prop. 1986/87:89 reglering har bestämmelsen utformats på ett annat sätt än den nuvarande regeln i 22 8 småmälslagen. 1 sak avses dock inle nägon ändring i förhållande till gällande rätt.

Första och andra punkterna motsvarar helt de nuvarande första och sjätte punkterna i 22 8 småmälslagen. Enligt tredje punkten i förslaget skall - utöver i de båda föregående punkterna angivna fall - prövningstillstånd också meddelas om det föreligger synnerliga skäl atl pröva talan. Bestämmelsen har i denna del utformats efler mönster från 54 kap. 10 8 första stycket 2. I praktiken torde prövningstillstånd med stöd av tredje punkten bli aktuellt i vissa fall där domvilla förekommit vid tingsrätten.

49 kap. 14 §

Denna paragraf motsvarar i sak helt del nuvarande stadgandet i 23 § småmälslagen.

49 kap. 15 §

1 denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt, upptas en skyldighet för tingsrätten att upplysa parterna om atl det krävs prövningstillstånd för att fä målet överprövat i hovrätten. Tingsrätten skall ocksä ange vilka förutsättningarna är för att prövningstillstånd skall beviljas. En motsvarighet till denna bestämmelse finns i 54 kap. 14 8 andra stycket såvitt gäller de fall dä del krävs prövningstillstånd för att fä en talan prövad i högsta domstolen.

50 kap.

I kapitlet, som reglerar handläggningen av vädjade tvistemål i hovrätt, föreslås ändringar bl. a. föranledda av att reglerom prövningstillstånd i mål om mindre värden föreslås införda i RB. Det bör påpekas att handläggningen av sådana mål följer vanliga regler, sedan prövningstillstånd beviljats. Detta kan i vissa enskildheter innebära en saklig ändring jämfört med nuvarande ordning t.ex. i fråga om möjligheterna atl avgöra mäl pä handlingarna (jfr 50 kap. 21 8 första stycket 4 RB och 27 8 småmälslagen) och vad som skall anses vara processmaterial när målet avgörs efter muntlig handläggning. 1 praktiken torde konsekvenserna av detta emellertid vara försumbara.

50 kap. I §

1 paragrafen regleras frågor om tiden och sättet för överklagande av tings
rätts dom i tvistemål. Enligt gällande rätt skall vad anmälas hos tingsrätten
inom en vecka frän den dag domen meddelades (nuvarande första stycket).
Vadet skall sedan fullföljas inom tre veckor frän den nämnda dagen. Detta
sker genom all en vadeinlaga ges in till tingsrätten (nuvarande andra
stycket). 241

16 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.10) har Prop. 1986/87:89 kravet pä vadeanmälan tagits bort. Enligt den föreslagna lydelsen skall den som vill vädja mot tingsrätts dom ge in en vadeinlaga till tingsrätten inom tre veckor från domens meddelande. 1 övrigl föreslås en språklig modernisering av paragrafen.

50 kap. 4 §

I denna paragraf — som reglerar innehållet i vadeinlagan - har i ett nytt andra stycke tagits in regler angående vadekärandens skyldighet att, i sådana mål där det krävs prövningstillstånd, i vadeinlagan även ange vad han vill åberopa till stöd för atl sådant tillstånd skall meddelas. Motsvarande reglering finns i dag i 25 8 småmälslagen.

1 anledning av att enligt förslaget även ett partsförhör utan sanningsförsäkran är att betrakta som ett bevismedel, har i iredje stycket (nuvarande andra stycket) orden "under sanningsförsäkran" tagits bort.

1 avvaktan pä RU:s förslag rörande hovrättsprocessen föresläs i denna paragraf inga språkliga eller redaktionella ändringar. I samband med alt överrättsprocessen ses över i ett senare sammanhang kan frågan om en anpassning av regleringen i bl.a. denna paragraf till vad som nu föreslås för tingsrättsprocessens del komma atl aktualiseras.

50 kap. 10 a §

Till denna paragraf - som är ny - har överförts den nuvarande bestämmelsen i 26 § småmälslagen om förfarandet vid prövning av frågor om prövningstillstånd. Motsvarande bestämmelse har för de fall då en part anfört besvär över tingsrättens beslut tagits in i 52 kap. 9 a 8.

50 kap. 15 §

Denna paragraf reglerar, genom hänvisning till 43 kap., vad som gäller i vissa hänseenden beträffande huvudförhandlingar i hovrätten. Utöver de nuvarande hänvisningarna hänvisas i förslaget även till 43 kap, 8 § andra -fjärde styckena och 14 §.

Den föreslagna hänvisningen till bestämmelserna i 43 kap. 8 § andra — fjärde styckena innebär att vad där stadgas rörande ordningen för förebringande av olika slag av bevis, om möjlighet att låta bli att läsa upp skriftliga bevis vid huvudförhandlingen och om bevisupptagning per telefon skall tillämpas även vid huvudförhandlingar i hovrätt.

Hänvisningen till 43 kap. 14 § avser rättens möjlighet att efter huvudförhandlingens slut föranstalta om kompletterande utredning.

I övrigt har endast gjorts språkliga ändringar.

Genom hänvisningen i 55 kap. 15 8 till förevarande paragraf blir de
bestämmelser till vilka hänvisning skett tillämpliga även i högsta domsto
len, 242

51 kap. 15 § Prop. 1986/87:89

Genom hänvisningar till 46 kap. reglerar första stycket i denna paragraf huvudförhandlingsskedet i hovrätt i vissa hänseenden. 1 dessa hänvisningar föresläs nägra ändringar i anledning av förslagen i 46 kap. rörande tingsrältsprocessen.

Den föreslagna hänvisningen till 46 kap. 6 8 andra stycket innebär att vad där sägs om i vilken ordning bevisning bör förebringas blir tillämpligt även i hovrällsprocessen. Detta torde i huvudsak endast innebära en kodifiering av vad som redan tillämpas.

För närvarande hänvisas i denna paragraf till 46 kap. 7 8. Den nuvarande regeln i den paragrafen om möjlighet för rätten att besluta att en part inte får vara närvarande under förhör med en annan part har i förslagel flyttats til! 37 kap. 3 § och där kommit till uttryck genom en hänvisning till motsvarande regel för vittnesförhörens del i 36 kap. 18 8 första stycket. Eftersom reglerna i 37 kap. är tillämpliga beträffande alla instanser behövs inte längre någon hänvisning i denna del. Hänvisningen till 46 kap. 7 8 har emellertid fått stå kvar med hänsyn till den paragrafens föreslagna lydelse. Härigenom får hovrätterna samma möjligheter som tingsrätterna att underlåta uppläsning av skriftliga bevis vid huvudförhandlingen och att ta upp muntlig bevisning per telefon.

Genom hänvisningen till 46 kap. 8 8 får även hovrätterna möjlighet att under vissa fömtsättningar förbjuda målsäganden att vara närvarande vid huvudförhandlingen innan han själv skall höras.

Den föreslagna hänvisningen lill 46 kap. 17 § avser rättens möjlighet att efter huvudförhandlingens avslutande föranstalta om kompletterande utredning.

I övrigl har i paragrafen endast gjorts språkliga ändringar.

Till följd av hänvisningen i 55 kap. 15 § till förevarande stadgande blir de bestämmelser till vilka hänvisning skett tillämpliga även i högsta domstolen.

52 kap. 9 a §

Denna paragraf - som för närvarande saknar motsvarighet i RB - innehåller regler om när hovrätten skall la ställning lill frågan om prövningstillstånd sedan en part anfört besvär över tingsrättens beslut Ofr motsvarande regel för besvärsmål i högsta domstolen, 56 kap. 11 §). I dag finns dessa regler i 26 § småmälslagen. För vademålens del finns i förslaget motsvarande reglering i 50 kap. 10 a §.

52 kap. 10 §

Denna paragraf reglerar muntliga förhör i hovrätt, 1 ett nytt andra stycke
har tagits in en hänvisning till reglerna i 43 kap. 8 § fjärde styckel. Härige
nom fär hovrätterna och - till följd av hänvisningen i 56 kap. 12 8 till
förevarande stadgande - högsta domstolen möjlighet att, i samma ut- 243

sträckning som vid huvudförhandlingar, ta upp bevisning vid sådana för- Prop. 1986/87:89 hör per telefon.

1 övrigt har endast gjorts språkliga ändringar.

54 kap. 8 §

Paragrafen reglerar i vilka fall fullföljdsförbud råder mot hovrättens beslut. Till den nuvarande uppräkningen har lagts beslut av hovrätt att meddela prövningstillstånd. Förslaget motsvarar nuvarande 28 8 småmälslagen.

Övergångsbestämmelserna

De föreslagna ändringarna i RB skall enligt huvudregeln i första punkten träda i kraft den 1 januari 1988. Som framgår av andra punkten upphävs småmälslagen samtidigt. Undantag görs dock för sådana mäl, som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos rätten som småmål. Beträffande sädana mål skaU småmälslagen tillämpas ända tills målet är slutligt avgjort. Detta gäller även i fräga om högre rätts prövning av mål som väckts vid tingsrätten före ikraftträdandet. I tredje punkten slås fast att äldre bestämmelser om vadeanmälan fortfarande skall gälla i fråga om domar som meddelats före ikraftträdandet. Genom fiärde punkten klargörs hur man skall tyda eventuella kvarstående hänvisningar till föreskrifter som ersätts genom nya bestämmelser.

5.2 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

1 40 § förvaltningsprocesslagen finns för närvarande vissa bestämmelser om vite. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) finns tillräckliga regler i dessa hänseenden numera i lagen (1985:206) om viten. 40 § kan därför upphävas och ordet "och vite" utmönstras ur rubriken närmast före 38 8.

48 §

Enligt det nya tredje stycket föreslås rätten få samma skyldighet att underrätta advokatsamfundets styrelse, när en advokat avvisas som ombud eller förklaras obehörig all vara ombud vid rätten, som en allmän domstol har enligt 12 kap. 6 § andra stycket RB i förslaget. 1 fråga om bakgrunden lill förslaget hänvisas till avsnittet 2.4.12 i den allmänna motiveringen och till specialmotiveringen till 12 kap. 6 8 RB.

50 §

Reglerna i denna paragraf lar sikte pä såväl muntlig som skriftlig översätt
ning. Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.11) har i
ett nytt andra stycke i denna paragraf med tolkning enligt första styckel
jämställts överföring frän punktskrift till vanlig skrift eller tvärtom. 244

5.3 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) Prop. 1986/87:89

9§

Ändringen i andra styckel 6 är betingad av förslaget atl kostnaderna för översättning alllid skall betalas av allmänna medel (jfr 33 kap. 9 § RB).

20 §

Ändringarna i andra stycket innebär att de nuvarande begränsningarna i möjligheterna att fä biträde enligt rätlshjälpslagen i mäl om mindre värden kommer att finnas kvar även i framtiden. Avgränsningen av i vilka fail biträde normalt inte skall förordnas har skett genom en hänvisning till bestämmelserna i 1 kap. 3 a § RB. Begränsningarna i möjligheten att få biträde gäller givetvis liksom nu såväl innan talan väckts som i högre rätt.

Övergångsbestämmelserna

Av övergångsbestämmelserna framgår att lagen träder i kraft den 1 januari 1988 men att 20 § andra styckel rättshjälpslagen i dess gamla lydelse fortfarande skall gälla i fråga om sådana angelägenheter som även efler lagens ikraftträdande handläggs enligl småmälslagen (jämför övergängs-bestämmelserna till RB).

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen
(1946:808)

32 §

1 denna paragraf har föreslagits en redaktionell ändring med anledning av att småmälslagen föreslås upphävd.

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål

4a §

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2)
föreslås nu att den nuvarande domförhetsregeln i tvistemål om mindre
värden görs tillämplig även i hyres- och bostadsrätlstvister som rör värden
om högst ett halvt basbelopp. 1 denna paragraf har därför tagits in en
särskild domförhetsregel för sådana mål. I stället för de vanliga domför
hetsreglerna i 3 och 4 88 förevarande lag skall 1 kap. 3 a § RB tillämpas.
Detta innebär atl en fastighetsdomstol i ett mål om hyra eller bostadsrätt
som rör mindre värde skall bestå av en lagfaren domare i samma utsträck
ning som en tingsrätt i andra småmål skall ha sådan sammansättning. Det
bör uppmärksammas att mäl om avhysning inte omfattas av denna regle
ring eftersom det i sädana mål inte går atl ange nägot ekonomiskt värde för
tvisten.
Även i övriga hänseenden där en särreglering i RB finns för tvistemål om 245

mindre värden är avsikten alt hyres- och bostadsrätlstvister skall följa Prop. 1986/87:89 samma regler som övriga dispositiva mål. Detta gäller bl.a. den i 18 kap. 8 a 8 RB intagna kostnadsregeln och reglerna om prövningstillsländ i hovrätt. Detta kräver emellertid inga ändringar i förevarande lag (jfr 2 8).

13 §

I denna paragraf regleras hovrätts domförhet i fastighetsmål. Första och andra styckena är oförändrade, I ett nytt tredje stycke har tagits in en regel om alt hovrätten vid behandling av en fräga om prövningstillstånd skall bestå av tvä lagfarna ledamöter. Detta överensstämmer med vad som enligt 2 kap. 4 § tredje styckel RB i förslaget gäller i motsvarande situation beträffande andra kategorier småmål.

Övergångsbestämmelserna

De föreslagna ändringarna skall enligt huvudregeln träda i kraft den 1 januari 1988. Belräffande sådana mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos rätten skall lagen dock inte gälla. Sådana mäl skall fortfarande handläggas enligt äldre regler. (Jämför övergångsbestämmelserna till RB.)

5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

3a§

Paragrafen innehåller ett förbud mot att göra skiljeavtal gällande i vissa tvister om mindre värden. I första stycket förelås en ändring av redaktionell natur med anledning av att småmälslagen föreslås upphävd och behövliga särregler för mäl om mindre värden i stället föresläs införda i RB.

5.7 Förslaget till lag om ändring i handräckningslagen (1981:847)

14 §

I denna paragraf har föreslagils en redaktionell ändring med anledning av att småmälslagen föreslås upphävd.

5.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

// §

I denna paragraf har föreslagits en redaktionell ändring med anledning av

att 40 kap. 13 och 15 §§ RB föresläs upphävda. 246

6 Hemställan Prop. 1986/87:89

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3. lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972:429),

4. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808).

5. lagom ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiyemän,

7. lagom ändring i handräckningslagen (1981:847) samt

8. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

247

Lagrådet Prop. 1986/87:89

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-02-17

Närvarande: f. d. justitierådet Hult, justitierådet Erik Nyman, regeringsrådet Dahlman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 januari 1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),

3. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

4. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

5. lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän,

7. lag om ändring i handräckningslagen (1981:847) samt

8. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ann-
Louise Eksborg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lag om ändring i rättegångsbalken

18 kap. 8 a §

Paragrafen innehåller de koslnadsregler som skall gälla i dispositiva tvistemål om mindre värden. Huvudprincipen är att vinnande part inte fär ersättning för ombudsarvode och egen tidsspillan. I sista stycket görs elt visst undantag frän denna princip i syfte att komma till rätta med missbruk av processmöjligheterna i samband med summarisk process. Slyckel tar främst sikte pä tvä huvudfall. Det ena är atl gäldenären i en summarisk process grundlöst bestritt borgenärens talan och atl mälel därefter hänskjutits till rättegång eller efter ansökan av borgenären om återvinning upptagits i rättegång. Det andra är att gäldenären, sedan ett beslut meddelats mot honom i en summarisk process, utan saklig grund sökt återvinning hos rätten. Om i dessa fall svaranden (gäldenären) därefter i rättegången uteblir frän en förhandling eller underiåter att komma in med ett skriftligt svaromål som uppfyller lagens krav och mälet i delta läge avgörs genom tredskodom mot svaranden, skall enligt sista stycket ersättning utgå utöver de allmänna reglerna i andra stycket "med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver".

Av motiveringen framgår att avsikten är att den enligt sista stycket
utvidgade rätten till ersättning skall avse kostnaden för en rättegängsskrift
eller för inställelse vid en förhandling inför rätten. För att inte förutsebar-
helen i fräga om kostnaderna skall minska alltför myckel bör enligt moti
ven nägon form av taxereglering tillämpas, som ger borgenären t.ex.
ytterligare elt belopp av samma storleksordning som han kan fä ut under
den summariska processen. 248

Föreskrifter om ersättning för rättegångskostnad i disposiliva ivislemäl Prop. 1986/87: 89 skall enligl 8 kap. 2 8 och 11 kap. 4 8 regeringsformen (RF) meddelas i lag. RF medger inle pä detta område någon delegation av normgivningsbefo-genheler lill regeringen. Regeringens befogenheter inskränker sig därför lill att avse meddelande av verkslällighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 8 RF, Med hänsyn härtill bör enligl lagrådets mening i lagtexten anges säväl grunderna för hur den i sista stycket avsedda rättegångskostnaden skall beräknas som möjligheten att frångå en i förordning given taxa, om särskilda skäl föranleder annan bedömning.

Med hänvisning lill del anförda förordar lagrådet, att sista stycket i paragrafen ges förslagsvis följande lydelse: "Har ett mäl om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits till rättegång eller upptagils efter återvinning får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rättegängsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning utgår, om inle särskilda skäl föranleder annan bedömning, enligl bestämmelser som regeringen meddelar. Delsamma skall gälla, om ett mål om handräckning upptagits efter återvinning."

36 kap. I 8

Enligl paragrafens andra stycke fär i brottmål vittnesförhör inte äga rum med nägon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för nägon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen. Vad sålunda sägs om den som har åtalats skall enligt tredje stycket 3 ocksä gälla den som för gärning, som avses i det andra stycket, har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot "eller av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff.

Genom lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m. m., som träder i kraft den 1 juni 1987, reformeras det militära ansvarssystemet. Reformen innebär, atl pä del militära områdei skall gälla ett ulomstraff-rätlsligt ansvarssyslem. Anställd militär personal skall i fredslid vara underkastad samma regler som nu gäller för statsförvaltningen i övrigt. För värnpliktiga avskaffas genom den nya lagen de nuvarande disciplinstraffen för krigsmän; i stället skall för vad i lagen kallas disciplinförseelser kunna dömas till disciplinpåföljder, som meddelas i administrativ ordning av tjänstgöringsmyndigheten. Del nya ansvarssystemet för de värnpliktiga skall under krig gälla även den anställda militära personalen.

Reformen av del militära ansvarssyslemet bör föranleda, all orden "eller av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff utgår ur iredje slyckel 3 i förevarande paragraf. Genomförs denna ändring bör bland övergångsbestämmelserna upptas en regel av förslagsvis följande lydelse:

"Bestämmelserna i 36 kap, I 8 tredje slyckel 3 i deras äldre lydelse gäller fortfarande beträffande den som av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff,"

249

36 kap. 7 §, 42 kap. 12 och 21 88, 43 kap. II 8, 45 kap. 15 8, 46 kap. 11 8 Prop. 1986/87: 89 och 47 kap. 12 och 23 §§ (Hämtning)

Enligl det remitterade förslaget skall rätlen kunna besluta om hämtning av vittnen, parter i indispositiva tvistemål och målsägande i brottmål även i fall då den som skall infinna sig inte tidigare har uteblivit frän någon förhandling. Som villkor föreskrivs att det kan antas att han inle kommer att följa etl föreläggande vid vile att inställa sig.

Förslaget innebär atl möjligheterna att besluta om hämtning av personer till domstol vidgas i förhällande lill nuvarande regler. Enligt dessa kan nämligen hämtning tillgripas först om den som skall infinna sig har kallats att inställa sig personligen vid påföljd av vite eller bötesstraff men uteblivit och domstolen inte finner skäl atl för ny inställelse förelägga honom vite. LJndanlag gäller i brottmål för den tilltalade, om del finns anledning att anta att han inte skulle iaktta etl vitesföreläggande; han kan då hämtas utan att ha uteblivit från nägon förhandling i mälet.

Skillnaden i förhållande till nuvarande ordning är således att förslagel öppnar möjlighel lill omedelbar hämtning, dvs. utan föregående kallelse och föreläggande. Hämtning kan därmed enligt ordalagen i de föreslagna reglerna ske även av någon som är ovetande om att han är åberopad som vittne i ett tvistemål, om domstolen finner att del kan antas att han inte skulle följa ett föreläggande vid vite att inställa sig. Om kallelse med vitesföreläggande har meddelats, synes liksom för närvarande hämtning komma i fräga först om den som skall infinna sig har uteblivit utan laga förfall och del kan antas att han inte kommer att följa ett nytt vitesföreläggande.

Det kan inte uteslutas alt en tillämpning av de föreslagna nya hämtnings-möjligheterna kommer att omfatta också sädana fall där den som hämtats skulle ha inställt sig, om han hade fält etl vitesföreläggande, eller där han inte utan fog kan göra gällande alt han skulle ha gjort del.

Inte sällan förekommer ocksä vid en förhandling att etl vittne inle behöver höras eller all en part inte hade behövt komma personligen. I sådana fall skall, om den som kallats har förelagts att infinna sig personligen vid vite men uteblivit, vitet inte dömas ul. Någon motsvarande möjlighet att beakta atl ändamålet med kravet på personlig inställelse bortfallit föreligger däremot inle för det fall att hämtning har skett.

Behovet av ökade möjligheter för rätten att kunna besluta om hämtning utvecklas inte närmare i remissen. 1 rättegängsutredningens motiv (SOU 1982:26, s. 309 f) konstateras alt vitesinsilutet knappast har praktisk belydelse för vissa personer och atl, när institutets möjligheter i det konkreta fallet är uttömda, etl behov uppstår av atl tvångsvis kunna hämta vederbörande till domstolen. Utredningen fortsätter härefter: "Frän flera häll har pä senare år anmälts svårigheter när det gäller att effektivt använda institutet hämtning. 1 huvudsak har dessa svårigheter inte sin grund i att lagen är för restriktiv i fräga om möjligheterna atl tillgripa hämtning. Däremot har det visat sig svårt att genomföra beslutade hämtningar." LItredningen uppehåller sig i fortsättningen vid olika frågor som avser det

praktiska genomförandet av en hämtning. De remissinstanser som särskilt

o 250

berört frågan om hämtning har också, med ett undantag, huvudsakligen

uppehållit sig vid utredningens förslag i den delen.

Hämtning är en allvariig och ingripande åtgärd som rör den enskildes Prop. 1986/87:89 personliga frihet och kroppsliga integritet. Åtgärden kan i vissa fall innebära atl den som skall hämtas, efter det att han har omhändertagits, kommer att vara underkastad inskränkningar i sin frihet även viss lid innan han skall inställas för rätten. Åtgärden tillhör det slag av begränsningar av den enskildes frihet till person som enligl 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen aldrig fär gä utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till del ändamål som har föranlett den. En avvägning skall därför ske mellan det ändamål hämtning i de nu berörda fallen skall tjäna och det ingrepp i den enskildes frihet som åtgärden ger utrymme för. En sädan avvägning leder — såvitt avser vittnen, parter i indispositiva tvistemål och målsägande i brottmål - enligt lagrådets mening till att hämtning endast bör medges under förutsättning att åtgärden är nödvändig därför att den som skall infinna sig inte pä annal sätt har kunnat förmås att själv inställa sig. Delta förutsätter att han har lämnats tillfälle därtill.

Fräga uppkommer även om de föreslagna hämtningsreglerna är förenliga med bestämmelserna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de gmndläggande friheterna. Enligt artikel 5 punkt 1 i konventionen får ingen berövas sin frihet annat än i den ordning som lagen föreskriver och endast i de fall som anges i punkt I under a)-0. Hämtning i brottmål av den tilltalade är att hänföra till ingripanden som anges under c) medan nu berörda fall av hämtning kan föras in under b). Enligt detta stadgande fär frihetsberövande ske "då nägon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av atl han underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av nägon i lag föreskriven skyldighet".

När det gäller tillåtligheten av hämtning utan föregående föreläggande är det senare ledet i det citerade stadgandet av intresse. Detta kan läst för sig ges en tolkning som i hög grad urholkar det skydd som övriga bestämmelser i punkt I är avsedda att ge den enskilde. En sädan tolkning kan inte gärna komma i fråga. Det senare ledet bör därför inte läsas för sig utan sammanställas med det första. Detta medför att det även i det senare ledet skall vara fråga om en preciserad skyldighet och föreligga en underlätenhet frän den enskildes sida.

All artikel 5 punkt 1 b) i konventionen skall förslås på detta sätt vinner
stöd i kommentarer till denna (Francis G. Jacobs: The European conven
tion on human rights, s. 51; P. van Dijk and G.J.H van Hoof: Theory and
Practice of the European Convention on Human Rights, s. 213; Forwein/
Peukert: Europäische Menschen Rechts Konvention, s. 74) och torde
framgå av uttalanden av Europadomstolen i olika fall (Digest of Strasbourg
Case-Law lo the European convention on Human Rights, s. 355 ff, "The
court considers that the words 'secure the fulfilment of any obligation
prescribed hy law' concern only cases where the law permits the detention
of a person lo compel him to fulfil a specific and concrete obligation which
he has until then failed to satisfy. A wide interpretation would entail
consequences incompalible with the notion of the rule of law from which
the whole Convention draws its inspiration.") Med det sätt på vilket del
aktuella stadgandet i konventionen sålunda fär förstås är enligt lagrådets 251

mening förslagets regler om omedelbar hämtning inte förenliga med denna.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker lagrådet att de föreslagna Prop. 1986/87:89 ändringarna av reglerna om hämtning genomförs och förordar atl de nuvarande bestämmelserna därom lämnas oförändrade.

Om lagrådels förslag följs, bör 45 kap. 15 § i det remitterade förslagel utgå och i övrigt ändringar göras däri enligl följande.

36 kap. 7 § första stycket: Andra meningen utgår.

42 kap. 12 § andra styckel: Sista meningen utgår.

47 kap. 12 8 första stycket: Näst sista meningen utgår.

47 kap. 23 8. Till den föreslagna lydelsen bör läggas ett andra stycke av förslagsvis följande innehåll: "Om del finns anledning anta att den lilltalade inte skulle följa ett föreläggande vid vile att infinna sig personligen, får rätten besluta att han skall hämtas lill huvudförhandlingen."

37 kap. 2 och 3 88

I förslagel behälls förhör med part i tvistemål under sanningsförsäkran som en särskild form av förhör under straffansvar vid sidan av förhör med vittne under ed. Med hänsyn härtill bör, trots den lika lydelsen av ed och försäkran, skyldigheten alt avge sanningsförsäkran, liksom för närvarande, regleras för sig och inte enbart genom en hänvisning till bestämmelsen i 36 kap. 11 8, som avser vittnes skyldighet atl avlägga ed.

Lagrådet föreslär därför att hänvisningen i 37 kap. 3 § andra stycket till 36 kap. II § får utgå och att lill 37 kap. 2 § säsom ett andra stycke överförs den nuvarande bestämmelsen i 37 kap. 3 § första stycket med viss språklig ändring enligt följande:

"Innan förhör enligl första stycket hälls, skall parten avge denna försäkran:

'Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.' "

50 kap. 2 8

Med anledning av att vadeanmälan föreslås avskaffad bör en redaktionell ändring göras i denna paragraf.

Lagrådet föreslår alt paragrafen erhåller följande lydelse: "Har ena parten enligl 1 8 vädjai mot tingsrättens dom, får ocksä motparten, även om han inle iakttagit vad som sägs i den paragafen, föra talan mot domen. Han skall dock inom en vecka från den dag, då vadetiden gick ut, ge in sin vadeinlaga lill tingsrätten.

Om den första vadetalan återkallas eller av annat skäl förfaller, är också den senare vadetalan förfallen."

Förvaltningsprocesslagen

25 8

Med anledning av all 40 kap. 13 och 15 88 RB föreslås upphävda bör

hänvisningen till dessa paragrafer tas bort i förevarande stadgande.

252

Lagen om ändring i lagen om domstolar i fastighetsmål Prop. 1986/87:89

Enligt det remitterade förslagel skall hyres- och bostadsrättstvister, som rör mindre värden, följa de särskilda regler för disposiliva tvistemål om mindre värden som finns i RB rörande tingsrätts sammansättning samt i fräga om rätt till kostnadsersättning och fullföljd. De nya reglerna skall dock enligt de i remissen föteslagna övergångsbestämmelserna inte tillämpas "i mål där ansökan om stämning kommit in till rätlen före ikraftträdandet eller, när lalan väckts genom ansökan om lagsökning, belalningsföreläggande eller handräckning, rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall handläggas som tvistemål".

Enligt lagrådets mening bör lill lagen knytas en övergångsbestämmelse med en något vidare omfattning efler mönsier av den övergångsbestämmelse som beslöts när småmälslagen infördes (se prop. 1973:87 s. 201 f). Enligt denna skulle äldre regler gälla om talan väckts före ikraftträdandet. Med en sädan avfaltning av övergångsbestämmelsen kommer ocksä mäl som anhängiggjorts före ikraftträdandet genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning all handläggas enligt äldre lag, oavsett om mälet hänskjutits till rättegång eller ansökan om återvinning gjorts efter denna lidpunkt. Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att övergångsbestämmelsen ges följande lydelse: "Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Lagen gäller inte om talan väckts före ikraftträdandet."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

253

Justitiedepartementet ''™p- 1986/87:89

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, saml statsråden Gustafsson, Hjelm-Wallén, Bodslröm, Gradin, R. Carisson, Holmberg, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ett reformerat tingsrättsförfarande 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),

3. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

4. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

5. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän,

7. lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847) samt

8. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit det remitterade förslaget. Lagrådet har föreslagit några justeringar i fråga om 18 kap. 8 a 8, 36 kap. I §, 37 kap. 2 och 3§§ samt 50 kap. 2§ RB, i fräga om 25 8 förvaltningsprocesslagen och i fräga om övergängsbeslämmelserna till fastighetsdomslolslagen. Jag biträder dessa förslag.

Lagrådet har pä en punkt avstyrkt att det remitterade förslaget genomförs, nämligen såvitt avser förslaget att vittnen, parter i indispositiva tvistemål och målsägande i brottmål skall kunna hämtas till ett sammanlräde även i den situationen att den som hämtningen avser inle tidigare har uteblivit från något sammanträde. Med hänsyn till vad lagrådet anfört får det anses tveksamt om förslagel i denna del slår i överensstämmelse med Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Mot bakgrund härav, och eftersom det i lagstiftningsärendet knappast har framkommit något starkt praktiskt behov av en lagändring pä denna punkt, har jag stannat för att inte föra förslaget vidare i denna del. Som lagrådet anfört bör därför 45 kap. 15 8 RB utgå ur förslaget. Jag godtar också lagrådels förslag till ändringar i 36 kap. 7§, 42 kap. 12 8, 47 kap. 12 8 och 47 kap. 23 8 RB.

Utöver vad jag nu anfört bör en del ändringar av språklig och redaktionell natur göras i förhållande till del remitterade förslagel. Dessutom bör

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den Sjanuari 1987, 254

till förslaget lill lag om ändring i rättegångsbalken nu fogas en mindre Prop. 1986/87:89 ändring i 49 kap. 3 § av innebörd all en numera betydelselös hänvisning till 49 kap. 7§ RB las bort.

2 Följdändringar

Utöver de i det remitterade förslaget upptagna lagändringarna kräver förslaget angående elt reformerat tingsrältsförfarande en del följdändringar i olika lagar. Med anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i utsökningsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegängen i arbetstvister,

3. lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

4. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.,

5. lag om ändring i vattenlagen (1983: 291),

6. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd samt

7. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387).

Samtliga ändringar är av sä enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Jag förordar att dessa förslag nu föreläggs riksdagen. Jag kommer i det följande alt lämna nägra kommentarer till de olika förslagen.

Utsökningsbalken

3 kap. 7§

Enligt andra stycket i denna paragraf fär, i ett tvistemål som handlagts enligt småmälslagen, en dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts verkställas genast när hovrätten har vägrat prövningstillstånd. Om talan förs mot beslutet att vägra prövningstillstånd, kan högsta domstolen förordna om inhibition. 1 dessa regler föreslås en ändring av redaktionell natur med anledning av alt småmälslagen föresläs upphävd och behövliga särregler för mäl om mindre värden i stället föresläs införda i RB.

Övergångsbestämmelserna

Av övergängsbeslämmelserna framgår atl lagen träder i kraft den I januari 1988 men att 3 kap. 7§ andra stycket utsökningsbalken i dess gamla lydelse fortfarande skall gälla i fräga om mäl som handlagts enligt småmälslagen (jfr övergångsbestämmelserna till RB).

Lagen om rättegången i arbetstvister

I kap. 2 §

Denna paragraf innehåller regler om vilka mäl som är undantagna frän

tillämpningen av lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbels-

tvistlagen). 1 första stycket första punkten föreslås en redaktionell ändring 255

med anledning av atl småmälslagen föreslås upphävd.

4 kap. 4 § Prop. 1986/87:89

I denna paragraf föresläs en redaktionell ändring med anledning av atl i 6 kap. 6 8 första stycket RB föresläs att även berättelser som i ett ivislemäl lämnas av en part utan sanningsförsäkran skall antecknas i protokollet,

5 kap. 3 §

Av första slyckel i denna paragraf framgår att vad som sägs i RB och andra författningar om rättegången i dispositiva tvistemål skall tillämpas även i arbelslvister om något annal inle föreskrivs i arbetstvistlagen. Det nuvarande andra stycket innehåller ett undantag från denna huvudregel: småmälslagen skall inle tillämpas i mäl som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol.

Nu föresläs att småmälslagen upphävs och att behövliga särregler, bl. a. en regel om att mäl om mindre värden alltid skall avgöras av en lagfaren domare, las in i RB (1 kap. 3 a§). 1 vad män särregler i övrigl skall gälla för mäl om mindre värden föreslås bli beroende av om mälel handlagts enligt domförhetsregeln i 1 kap. 3 a8 RB.

Arbetstvistlagen innehåller fullständiga domförhelsregler för arbetsdomstolen (3 kap.). Hänvisningen i första stycket i förevarande paragraf till bl.a. RB omfattar därför inte — såvitt gäller arbetsdomstolen - RB:s domförhelsregler. Detta innebär atl det inte finns behov av atl uttryckligen undanta särreglerna för mål om mindre värden från vad som skall gälla i mäl som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol. Andra stycket föreslås därför upphävt.

Det bör framhållas att särreglerna för småmål däremot - liksom hittills - blir tillämpliga i arbetstvister som tas upp av tingsrätt som första domstol. Detta följer av att arbetstvistlagen inte innehåller nägra domförhelsregler för tingsrätt. Hänvisningen i förevarande paragraf lill RB omfattar därför även RB: s domförhelsregler för tingsrätt och således även I kap. 3 a 8. De särskilda reglerna för mål om mindre värden i 18 kap. 8 a § RB och 49 kap. 12 8 RB skall således tillämpas beträffande arbetstvister där lalan väcks i tingsrätt. Den särskilda forumregeln för vissa mål om mindre värden i 10 kap. 8 a8 RB blir däremot inte tillämplig i arbetstvister. En motsvarighet till den regeln finns dock i 2 kap. 2 8 sista styckel arbetstvistlagen.

1 detta sammanhang bör också påpekas atl genom hänvisningen i denna paragraf till RB: s regler om dispositiva tvistemål åtskilliga av de föreslagna ändringarna i RB blir tillämpliga även på rättegången i arbetstvister. Den föreslagna möjligheten för tingsrätt att förelägga svaranden all komma in med ett skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom avses emellertid inle bli tillämplig i mäl där arbetsdomstolen är första domstol. Alt dessa regler är undantagna följer av att möjligheterna all döma lill tredskodom i sådana mäl är uttömmande reglerade i 4 kap, 9§ arbetstvistlagen,

Lagen om arrendenämnder och hyresnämnder

19 a §

1 denna paragraf föreslås redaktionella ändringar med anledning av atl 37 256

kap. 5 8 samt 40 kap. 13 och 15 88 RB föresläs upphävda.

Lagen om marknadsdomstol m. m. Prop. 1986/87:89

18 §

Med hänsyn till att reglerna om minimibelopp och maximibelopp för viten i 9 kap. 8 8 RB föresläs avskaffade, föresläs att motsvarande reglering slopas i denna paragraf. Jämför vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) och i specialmoliveringen lill 9 kap. 8 § RB.

Vattenlagen

13 kap. 53 §

Ijörsta stycket, som behandlar frågor om avgörande av stämningsmäl utan huvudförhandling vid vattendomstol, föreslås en ändring av redaktionell natur med anledning av att i 42 kap. 18 8 första stycket 5 RB föresläs att även allmän domstol skall fä möjlighet att avgöra tvistiga mäl pä handlingarna.

1 tredje stycket har gjorts ett tillägg för att uttryckligen klargöra att reglerna i RB om föreläggande att avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom inte gäller i stämningsmäl enligt vattenlagen.

13 kap. 65 §

De i denna paragraf föreslagna ändringarna är föranledda av att vadeanmälan föreslås avskaffad (jfr 50 kap. I 8 RB). Vadeanmälan föreslås slopad även såvitt avser vattendomstolarnas domar. Vad gäller de i paragrafen reglerade tidsfristerna i övrigt överensstämmer förslaget i sak med gällande rätt.

Övergångsbestämmelserna

De föreslagna lagändringarna skall enligt huvudregeln träda i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser om vadeanmälan skall dock fortfarande gälla i fråga om domar som meddelats före ikraftträdandet (jfr övergängsbeslämmelserna till RB).

Lagen om statens va-nämnd

I9§

1 denna paragraf föresläs en ändring av redaktionell natur med anledning av all vadeanmälan föreslås avskaffad (jfr 50 kap. 1 § RB i det remitterade förslagel).

Miljöskyddslagen

59 §

1 denna paragraf föreslås en redaktionell ändring med anledning av alt
vadeanmälan föresläs avskaffad (jfr 50 kap. I 8 RB i det remitterade försla
get). 257

17 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

3 Hemställan Prop. 1986/87:89

Med hänvi.sning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lagom ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),

3. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

4. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

5. lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i faslighetsmäl,

6. lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän,

7. lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847),

8. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten,

9. lag om ändring i utsökningsbalken,

10. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegängen i arbetstvister,

11. lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

12. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.,

13. lag om ändring i vattenlagen (1983: 291),

14. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd samt

15. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387).

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

258

Bilaga t Rättegångsuiredningens sammanfattning av sut betänkande

Sammanfattning

Inriktningen av rättegångsutredningens arbete

1 direktiven för vårt arbete uttalas att vår uppgift är att göra en översyn av rättegångsförfarandet och att vi därvid bör utgå från att de för rättegångsbalken (RB) utmärkande gmndsatserna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration alltjämt skall gälla. Vår huvuduppgift är att väga samman dessa gmndsatser med de krav som processekonomi, praktiska hänsyn och hushållning med rättsväsendets resurser ställer.

Utredningsarbetet bör enligt direktiven i första hand ta sikte pä sädana avsnitt av regelsystemet där en revision kan bidra till att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts ät sidan. En ledstjärna för översynen bör alltså vara att förfarandet skall präglas av ett ökat hänsynstagande till hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda målet.

Direktiven innehåller också vissa anvisningar om konkreta reformfrågor och en uppmaning att särskilt studera erfarenheterna från tillämpningen av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmälslagen).

Enligt de urspmngliga direktiven skulle översynen i främsta rummet inriktas på rättegången i underrätt. Genom tilläggsdirektiv har vi sedermera fått i uppdrag att också göra en översyn av bl.a. processen i överätterna.

Det finns anledning betona att vissa i RB behandlade ämnen faller utanför vårt uppdrag. Hit hör t.ex. bestämmelserna om fömndersökning (23 kap.). Detsamma gäller olika säkerhetsåtgärder (15 kap. och 24—28 kap.). Även delgivningsbestämmelserna faller utanför uppdraget. Enligt direktiven bör vi inte heller företa någon formell översyn av balkens terminologi, bortsett från vad som krävs för att fullgöra utredningsuppdraget. Inte heller den allmänna frågan om vad som skall stå i lag eller förordning bör tas upp i vidare mån än som följer av uppdragets begränsade karaktär.

Det bör i detta sammanhang nämnas att man inom justitiedepartementet år 1978 pä vårt initiativ tillsatte en särskild arbetsgmpp (den s.k. fömndersökningsgmppen) med uppgift att behandla frågor om rationalisering av fömndersökningsförfarandet. Gmppen har redovisat sina förslag i promemorian (Ds Ju 1979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål.

Prop. 1986/87:89

259

Avgränsningen av den nu avslutade Prop. 1986/87:89

utredningsetappen

Det nu framlagda betänkandet är främst inriktat pä tingsrättsprocessen. På gmnd av RB:s konstmktion kommer emellertid mänga av de förslag vi lägger fram att gälla även för överrättsprocessen. Problem som är specifika för överrätterna behandlas däremot praktiskt taget inte alls i detta betänkande.

Av olika skäl har vi funnit det lämpligt alt behandla också vissa frågor som direkt gäller tingsrättsprocessen först i en senare etapp av utredningsarbetet. Som exempel på sädana frågor kan nämnas de i direktiven uppmärksammade frågorna om kompetensfördelningen mellan bl.a. tingsrätt i vanlig sammansättning och fastighetsdomstol och om ökad befogenhet för domstol att själv rätta uppenbara fel i ett avgörande.

En närmare redovisning beträffande vilka frågor som kvarstår till ett senare skede av vårt arbete återfinns i avsnitt V.

Olika vägar att nå syftet med översynen

Det huvudsakliga mälet för översynen — att skapa en billig, snabb och rättssaker process — kan givetvis inte nås med användning av en enda metod. Det kan heller inte nås utan svåra avvägningar mellan olika och ofta oförenliga intressen.

Mycket allmänt uttryckt gäller det att anpassa rättegängsförfarandet till den utveckling på olika områden som ägt rum under de drygt trettio år som gätt sedan balken trädde i kraft. Ett sådant konstaterande ger emellertid inte nägon nämnvärd ledning för besvarandet av frågan vilka vägar man bör beträda för att nå det angivna målet.

En av de vägar som anvisas i direktiven är en ökad flexibilitet i lagstiftningen. Önskemål om en reform i denna riktning har ofta framförts, enligt vår mening med fog. RB ger i åtskilliga hänseenden små möjligheter att anpassa förfarandet till de särskilda omständigheterna i det enskilda målet. En förklaring härtill kan vara att det, när balken tillkom, gällde att radikalt bryta med den äldre ordningen. Det är också lätt att konstatera att all processrättslig reglering av modernare slag, t.ex. förvaltningsprocesslagen och småmälslagen, präglas av en mycket större flexibilitet. Vi har därför i vårt arbete låtit strävandena mot ökad flexibilitet inta en framträdande plats.

Ett område där det kan finnas anledning överväga mer flexibla regler är avvägningen mellan skriftlig och muntlig rättegäng. Den äldre rättegångsbalken präglas av skriftlighet. RB bröt radikalt mot denna ordning. Muntligheten kom nästan att framstå som ett självändamål. Också i denna del har nya tendenser kommit till uttryck i modernare lagstiftning, bl.a. i småmälslagen. Det är inget tvivel om att muntligheten har stora fördelar, bl.a. därför att många parter har svårt att uttrycka sig i skrift. Enligt vår mening bör det emellertid nu vara möjligt att i ökad utsträckning tillämpa ett rent skriftligt förfarande.

Oavsett humvida regelsystemet bygger på flexibla regler eller ej, beror
förloppet av en rättegäng alltid pä de medverkandes agerande — inte
minst domstolarnas. Det är emellertid en ofta diskuterad fråga i vilken 260

utsträckning rätten får eller bör ingripa. Ytterst är det en fräga om Prop. 1986/87:89 domstolens roll i samhället. Detta gäller främst den materiella processledningen. Även i denna fråga har ett nytt synsätt kommit till uttryck i småmälslagen. Liknande tendenser är vanliga i många andra länder. Effektiviteten i rättegängen kan ökas väsentligt genom en starkare materiell processledning från rättens sida men hänsyn måste naturligtvis tas till målens olika karaktär.

Domstolens roll kommer till synes ocksä i andra sammanhang än när det gäller den materiella processledningen. En rättegäng behöver således inte utmynna i en dom. Parterna kan ofta vara mer betjänta av — och i verkligheten önska — en uppgörelse. Detta förhällande har uppmärksammats även i RB, men v'ä\.tens förlikningsverksamhet har fått en ganska undanskymd roll. Småmälslagen har ocksä i denna del inneburit en framflyttning av positionerna. Praxis i fråga om hur långt rätten får gå är högst skiftande.

Rättens processledning gäller inte bara materiella frågor. Den gäller också formella frågor. Vi talar i betänkandet om rättens inflytande på rättegångens yttre förlopp. Inom ramen för detta ämne faller den fömt nämnda frågan om avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet. Men hit hör framför allt sädana frågor som planeringen av olika åtgärder i målet, val av olika förelägganden och över huvud taget alla frågor som kan påverka fortgången av handläggningen av mälet. Vi har ägnat stor uppmärksamhet åt frågor av detta slag. En effektiv — dvs. bestämd, pådrivande, bevakande — ledning motverkar s.k. längrotning och minskar såväl samhällets som partemas kostnader för rättegångarna.

Ett av de hjälpmedel som står rätten till buds i dess processledande verksamhet är möjligheten att tillgripa sanktioner. RB innehåller regler om många olika typer av sanktioner, t.ex. tredskodom, böter, viten och ansvar för vissa kostnader. Vi har eftersträvat att göra sanktionssystemet effektivare. Detta kan ske bl.a. genom att vidga tillämpningsområdet för befintliga sanktioner, genom att på olika sätt skärpa innebörden av sanktionerna och genom nya typer av sanktioner.

Domstolamas verksamhet har naturligtvis påverkats av den rationalisering på bl.a. kontorsteknikens område som skett sedan RB tillkom. Detta har i stort sett kunnat ske utan ingrepp i balken. Enligt vår mening har man emellertid försummat att utnyttja ett av de mest vanliga tekniska hjälpmedlen, nämligen telefonen. Vi tog redan år 1978 initiativet till en försöksverksamhet med användning av telefon i rättegång. Försöksverksamheten — som bedrivits enligt en särskild lag — har gett så goda resultat att det enligt vår mening är motiverat att i balken införa särskilda regler om användning av telefon i rättegång. Det är möjligt att i en framtid även TV-teknik kan bli ett praktiskt användbart hjälpmedel — t.ex vid hörandet av vittnen som befinner sig långt från den lokal där rättegången äger mm — men tekniken är ännu så länge alltför exklusiv för att förtjäna speciella regler i RB.

Ett i våra direktiv särskilt uppmärksammat ämne är rättegångskostna
derna. Det viktigaste i detta sammanhang är att hålla nere de totala
kostnaderna — dvs. inte bara parternas kostnader utan även kostnader
na för domstolen — och flertalet av våra förslag i betänkandet är fram
lagda i detta syfte. Även frågor om vem av parterna som slutligen skall 261

svara för kostnaderna tilldrar sig emellertid ett betydande intresse. En av Prop. 1986/87: 89 de frågor som förtjänar särskild uppmärksamhet är om och i sä fall i vilken utsträckning lagstiftaren — genom kostnadsreglerna eller pä annat sätt — bör styra utvecklingen när det gäller medverkan av advokat eller biträde. Vi har också hafl anledning att gå in på frågor om hur kostnadsaspekter påverkar konsumenters möjlighet att komma till sin rätt. Till kostnadsfrågorna hör även rättens kontroll över anspråken på ersättning för rättegångskostnader.

En utredning inom processrättens område måste ofrånkomligen ägna stor uppmärksamhet åt rättssäkerhetsfrågor. Strävandena att skapa en billigare och snabbare process måste — som också antytts i direktiven — avvägas mot rättssäkerhetskraven. Vi har emellertid också haft anledning att överväga mer specifika rättssäkerhetsfrågor, dvs. reformfrågor där höjandet av rättssäkerheten varit det primära. En sådan fråga är den ofta diskuterade frågan om domaren före huvudförhandlingen bör ha tillgång till fömndersökningsprotokollet. Men även vissa andra frågor kan hänföras till samma gmpp.

Till rättssäkerhetsfrågorna vill många räkna även det reformkrav som bmkar innefattas i kravet på s.k. jourdomstolar. Vi har genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att fömtsättningslöst pröva frågan om inrättande av sådana domstolar.

I direktiven har uppmärksammats att RB kan behöva ses Över också i mer formella hänseenden men det sägs att vi inte bör ta på oss den uppgiften i vidare män än som krävs för att fullgöra utredningsuppdraget. Även om vi alltså inte har haft som någon huvuduppgift att ägna oss ät mer lagtekniskafrågorhar vi inte kunnat avstå från att i ganska många hänseenden jämka på systematiken i balken. Förslagen uppbärs genomgående av syftet att underiätta tillämpningen av lagstiftningen.

En fräga som enligt vår mening är av mycket stor betydelse gäller samordningen mellan olika processformer i dispositiva tvistemål. Det finns f.n. fem sådana processformer, nämligen betalningsföreläggande, lagsökning och handräckning samt process enligt småmälslagen och enligt RB. De tre förstnämnda kan sammanfattas under begreppet summarisk process. I våra direktiv framhålls att smämälslagens regler om förfarandet i stort sett slagit väl ut och att det därför finns anledning att pröva om inte samma regler kan tillämpas också för andra kategorier av tvistemål. Det sägs också att vi bör överväga om småmälslagen bör inarbetas i RB.

Innebörden av det nyss anförda är att vi bör överväga en samordning av processen enligt småmälslagen och processen enligt RB. För en sådan reform talar många skäl. Den är också ganska lätt att genomföra. Vid en närmare analys av erfarenheterna från tillämpningen av småmälslagen finner man emellertid ganska snart anledning att vidga blickfältet. En av anledningarna är att det i många fall skulle vara en bättre utväg — för både parterna och samhället — om man i stället anlitade den summariska processen. Övervägandena bör därvid utgå från att en sammansmältning av betalningsföreläggande och lagsökning till en enda processform är både möjlig och högst önskvärd. Förslag i denna riktning har redan lagts fram (Summarisk process. Ds Ju 1977:5).

Om summarisk process ofta är ett från effektivitetssynpunkt överlag- -2

set alternativ till en process enligt småmälslagen eller RB måste nästa Prop. 1986/87: 89 fråga bli om det är rimligt att överlämna åt käranden (sökanden) att efter fritt skön och utan någon ledning frän lagstiftarens sida välja den processform han önskar.

Vi har funnit anledning ställa den nyss angivna frågan bl.a. också mot bakgmnd av vår iakttagelse att reglerna för de olika processformerna delvis är ganska olika (t.ex. i fråga om fommprövningen, verkan av passivitet, rättegångskostnader), vilket kan bidra till att valet av process-form gmndas på irrationella faktorer.

Ytterligar två faktorer, som enligt vår mening talar för att man bör överväga samordningen av de olika processformerna, är dels att den summariska processen bör kunna göras ännu mer effektiv än den är i dag, dels att den summariska processen i dag mycket ofta erbjuder ett dåligt underlag för den fortsatta processen enligt småmälslagen eller RB. Idealet är en effektiv summarisk process som, när den inte resulterar i ett avgörande, ger ett gott underlag för den fortsatta processen.

Också den process som i ärenden om s.k. frivillig rättsvård sker enligt ärendelagen är värd uppmärksamhet när man överväger samordningen mellan olika processformer, främst därför att ärendelagen delvis kan sägas reglera en specialprocess.

Våra överväganden i de nu antydda frågorna har kommit att i viss mån sätta sin prägel på förslagen. Detta beror delvis på lagtekniska omständigheter. Enligt vår mening är förslagen emellertid av stor betydelse från många synpunkter, bl.a. från processekonomisk synpunkt och från rättssäkerhetssynpunkt. De allra flesta av våra förslag är oberoende av övervägandena om en helt samordnad process i dispositiva tvistemål.

Förslagen

Inledning

Delbetänkandet upptar förslag till ändringar av omkring 250 paragrafer i RB. Självklart kan vi i denna sammanfattning inte presentera alla dessa förslag. I stället kommmer framställningen att koncentreras till de mera betydelsefulla nyheterna i betänkandet. Vi kan naturligtvis inte heller fullständigt återge de skäl som gjort att vi stannat för en viss lösning. För att skapa en överblick har vi valt att återge förslagen i en någorlunda systematiserad ordning. Vi följer alltså inte kapitelordningen. Den valda formen för vår presentation av förslagen innebär att vi ibland måste återkomma eller hänvisa till näraliggande sakförhållanden i skilda avsnitt. Särskilt är detta fallet beträffande vårt förslag rörande en enhetlig tvistemålsprocess.

En enda processform för tvistemål

Som vi tidigare har angett finns det f.n. många olika processformer vid
tingsrätt. Systemet är svåröverskådligt för många och den stela gräns
dragning som finns mellan de olika processformerna leder i dag ofta till
egendomliga resultat. Såvitt gäller förhållandet mellan småmälslagen
och RB har redan i våra direktiv väckts frågan om ett infogande av
småmälslagen i RB. Ett sådant infogande kan givetvis rent tekniskt ske 263

utan att man åstadkommer någon saklig ändring för nägon typ av mål. Prop. 1986/87: 89 Vi har emellertid funnit att man på mänga punkter kan för alla mål dra nytta av de erfarenheter man vunnit genom tillämpningen av smämälslagens bestämmelser, som i flera hänseenden ger uttryck för betydligt modernare uppfattningar än de som präglar RB. I flera processuella frågor anser vi sålunda att smämälslagens regler kan tas som riktlinjer för en reglering som gäller alla tvistemål. Detta är också naturligt med tanke på att tvisteföremälets värde är en dålig mätare på ett måls svårighetsgrad och inte heller i sig ger någon antydan om i vad mån det är lämpligt med etl formlöst förfarande eller elt mera bundet. Man kan dock, som vi strax skall beröra, påstå att en viss skillnad bör gälla i fråga om behovet av förlikningsinitiativ från rättens sida beroende på om tvisteföremålets värde är mycket lågt eller högt. Även till vissa kostnadsregler i småmälslagen och därmed förenade biträdesfrågor skall vi återkomma i det följande.

Innan vi redovisar våra förslag bör några ord sägas också om ärendelagen. Den lagen tillskapades samtidigt med RB för att klara handläggningen av vissa ärenden avseende annat än rättskipning, nämligen det som bmkar kallas rättsvård. Orsaken till alt ärendelagen infördes var att RB:s krav på bl.a. förberedelse och huvudförhandling inte passade för de berörda ärendena. Enligt vår mening finns det inte någon naturlig skiljelinje mellan ärenden angående rättsvård och mål angående rättskipning. Om man, på sätt vi strax skall återkomma till, inom RB-processens ram öppnar möjligheter till avgöranden på handlingarna försvinner de skäl som motiverade ärendelagens tillkomst. Vi föreslär därför att ärendelagen upphävs och att ärendena i fortsättningen handläggs enligt reglerna i RB för tvistemål. Detta innebär en återgång till vad som gällde före RB:s införande.

I departementspromemorian Summarisk process (Ds Ju 1977:5) föreslogs att de tre summariska processformerna, nämligen betalningsföreläggande, lagsökning och handräckning, skulle sammanfogas till ett institut benämnt lagsökning. Detta förslag hade betydande fördelar, bl.a. för de fall i vilka en kärande på gmnd av nuvarande gränser mellan de skilda processformerna måste ge in flera ansökningar. Det processuella regelsystemet blir också betydligt enklare om en sammansmältning sker.

Med det hittills sagda har vi velat visa att det behövs bara en enda summarisk processform och en enda form för egentlig tvistemålsprocess. Vi skall i det följande redovisa våra överväganden i frågan om förhållandet mellan summarisk och egentlig process. Den frågan berördes inte alls i den fömt nämnda departementspromemorian. Enligt vår mening kan man i betydande mån öka effektiviteten i systemet genom en reglering som bygger på ett mera genomtänkt förhållande mellan summarisk och egentlig tvistemålsprocess. Vi menar bl.a. atl man resursmässigt måste se hela tvistemålsprocessen som en totalitet.

Om man till att börja med ser på de fall som enligt nu gällande regler
från början behandlas i egentlig tvistemålsprocess är det särskilt värt att
notera att processen ofta får ett faktiskt förlopp som är snarlikt det som
kunnat åstadkommas inom ramen för den summariska processen. Detta
gäller särskilt många mål enligt småmälslagen, vilka avgörs genom tred- 264

skodom sedan svaranden underlåtit att ge in ett skriftligt svaromål. Vid Prop. 1986/87: 89 process enligt RB får tredskodom meddelas endast när en part underlåtit att inställa sig till förhandling. Även dessa fall liknar emellertid många gånger den summariska processens fall. En liknande parallellitet föreligger när ett egentligt tvistemål avskrivs på gmnd av återkallelse sedan svaranden först på ett sent stadium av processen har gjort rätt för sig. Fall av nu angivna slag bör om möjligt inte belasta den egentliga tvistemålshanteringen, främst därför att en sådan hantering är avsevärt dyrare än den summariska. Käranden bör i stället få sitt mål avklarat genom den summariska processen som utgör ett enkelt instmment för att åstadkomma verkställbara avgöranden i de enkla, i egentlig mening inte tvistiga, fallen.

Ocksä i många av de fall som med nu gällande regler inledningsvis handläggs i den summariska processen framstår en efterföljande egentlig tvistemålsprocess som en onödigt omständlig omgång. Detta gäller främst de många fall i vilka svaranden bestrider utan motivering (s.k. blankt bestridande). I de särklassigt vanligaste summariska fallen, nämligen de som avser betalningsföreläggande, är ett sådant bestridande tillräckligt för att käranden/sökanden skall tvingas gä vidare till egentlig tvistemälsprocess för att få sin rätt. Det egentliga tvistemålet inleds i sådana fall oftast på ett uselt underlag eftersom kärandens urspmngliga summariska ansökning är kortfattad, svaromålet blankt och kärandens begäran om hänskjutande till rättegång ytterst kortfattad.

Enligt vår uppfattning är den främsta orsaken till olägenheterna i förhållandet mellan summarisk och egentlig process att man ställer alltför låga krav på svaromålen. Vårt förslag innebär att målel skall avgöras till svarandens nackdel om han i svaromålet inte anger sådana skäl mot bifall till käromålet vilka kan vara av betydelse vid prövning av saken. Bl.a. för att motverka risker för att en svarande kommer till korta därför att han har svårt att uttrycka sig i skrift har vi samtidigt infört en möjlighet för svaranden att yttra sig muntligen i processen. De ökade kraven på svaranden bör enligt vår mening stimulera käranden att i ökad omfattning anlita den summariska processen. Den summariska processen kan genom värt förslag över huvud taget bli ägnad att från den ordinära tvistemälsprocessen sortera bort fler fall som egentligen endast avser betalningstredska. Till de nu angivna fördelarna kommer att det i de bestridda fallen blir mer meningsfullt för käranden att — om han önskar gå vidare — med anledning av svaromålet komplettera sin ansökning innan den läggs till gmnd för en egentlig tvistemålsrättegång.

Den summariska processen — som med nu gällande regler kan sägas vara misslyckad i de konkreta fall i vilka ett blankt bestridande sker — kommer med vårt förslag att antingen leda till ett avgörande eller också kunna tjäna som ett viktigt led i förberedelsen av målet för ett senare avgörande i den egentliga tvistemålsprocessen.

Om man vill dels komma till rätta med alla de fall i vilka käranden
med nu gällande regler väljer egentlig tvistemålsrättegång i stället för
summarisk process eller tvärtom, dels få till stånd en ordning i vilken den
summariska processen i de bestridda fallen kan utnyttjas rationellt som
ett led i den egentliga förberedelsen av målet, är den lösning som ligger
närmast till hands att integrera de båda typerna av process. Den sum- 265

mariska processen kommer därvid att utgöra ett normalt inlednings- Piop. 1986/87:89 skede i den disposiliva egentliga tvistemålsprocessen. En sådan lösning har enligt vår mening många fördelar och knappast några nackdelar. Den bör därför väljas. Det är emellertid uppenbart att inte alla dispositiva tvistemål är lämpliga för en sådan handläggning. Den summariska processen står i dag inte öppen för alla typer av mål och den bör inte göra det heller i fortsättningen. Dessutom bör man naturligtvis inle utnyttja den summariska processen om det redan på förhand kan uteslutas att den skulle ge något resultat. Lika viktigt är det att integrationen av summarisk process och egentiig tvistemålsprocess inte leder till att den förra processformen blir onödigt komplicerad.

Uppbyggnaden i stort av en integrerad tvistemålsprocess

En första fråga som måste besvaras är om alla dispositiva tvistemål inledningsvis skall handläggas i en form som motsvarar den summariska processen.

Av de dispositiva tvistemålen vid tingsrätt är del Ln. endast två typer som är helt undantagna från de summariska processmöjligheterna. Det är mål där fastställelsetalan förs och mål om skadestånd. I mål av det förra slaget bör av flera skäl nuvarande ordning behållas. När det gäller mål angående skadestånd har vi ett annat synsätt. Sådana mål måste f.n. prövas i egentlig tvistemålsprocess men kan där föranleda tredskodom vid svarandens passivitet, alltså en situation som liknar den vilken föreligger vid summarisk process. Vi menar att man lika gärna kan pröva skadeslåndsfrågorna i en summarisk skriftlig omgång.

Givetvis finns det också många andra dispositiva mål som inte bör gå den summariska vägen. I många större mål kan det vara uppenbart att en summarisk handläggning bara skulle innebära en meningslös omgång. Enligt vår mening mäste man tillmäta kärandens uppfattning i fråga om valet av förberedelseform en stor betydelse. En uttrycklig begäran om viss handläggningsform bör respekteras. Käranden vinner inte några fördelar genom att i onödan förbigå det summariska skedet. Hans ersättning för rättegångskostnader blir i stort setl densamma oavsett handläggningsform, om svaranden inte bestrider ansökningen.

Med dessa utgångspunkter har vi funnit att en integrerad tvistemålsprocess bör byggas upp. Inom ramen för en sådan process skall enligt vårt förslag i princip alla dispositiva tvistemål passera ett skede som motsvarar den summariska processen. Syftet med detta skede — som i förslaget kallas förberedelse i förenklad form — är att avskilja de mål i vilka någon egentlig tvist inte föreligger. Om ett mål inte avgörs i det summariska skedet och käranden (sökanden) önskar föra saken vidare skall förberedelse äga mm enligt regler som i stora delar motsvarar de

regler som nu gäller om förberedelse. När förberedelsen är avslutad, skall mälet avgöras.

Laglekniskt har vi funnit lämpligt att fördela bestämmelserna för
tvistemål på fyra kapitel, nämligen 41 kap. (om inledande av rättegång),
42 kap. (om förberedelse i förenklad form), 43 kap. (om annan förbere
delse) och 44 kap. (om avgörande av mål). Bestämmelserna i det
nuvarande 41 kap. har flyttats till 35 kap. Kapitlen har — liksom mot- 266

svarande kapitel i fråga om brottmål, dvs. 45 — 47 kap. — fått en helt ny Prop. 1986/87: 89 lydelse.

Som redan antytts är bestämmelserna om den nya tvistemälsprocessen — liksom RB:s nuvarande regler — uppbyggda efter principen att förfarandet är indelat i ett förberedande skede och i ett därpå följande skede då målet avgörs. Att ett mål skall förberedas i behövlig omfattning innan det avgörs är väsentligt för hela rättegångens effektivitet. Enligt vår mening är det, inte minst frän pedagogisk synpunkt, en fördel atl i förfarandereglerna göra en formell uppdelning av handläggningen i ett stadium för målets förberedande och etl för dess avgörande. Vi har alltså i denna del inte följt smämälslagens mönster.

I 41 kap. finns bestämmelserna om inledande av rättegången, dvs. bestämmelser om ansökan, dess innehåll och rättens inledande behandling av ansökningen. Kapitlet innehåller också bestämmelser om uppdelning av målen i sädana som skall förberedas i förenklad form enligt 42 kap. och sådana som redan inledningsvis skall förberedas på annat sätt enligl 43 kap. Vissa mål behöver inte alls förberedas före avgörandet. Detta gäller främst en del av de nuvarande domstolsärendena.

En av käranden framställd begäran om handläggning enligt 42 eller 43 kap. skall i princip respekteras. Vissa mäl får dock aldrig förberedas i förenklad form enligt 42 kap. Det gäller mål där fastställelsetalan förs och mäl i vilka förlikning om saken inte är tillåten (indispositiva mål). I övriga fall skall den enklare handläggningsformen enligl 42 kap. väljas, om det kan antas att en förberedelse i förenklad form är tillräcklig. Om mål som förberetts enligt 42 kap. inte kan avgöras till kärandens fördel på gmndval av sådan förberedelse, kan käranden begära att målet tas upp til! förberedelse enligt 43 kap.

Oavsett om målet förberetts enligt 42 eller 43 kap. skall målet avgöras enligt bestämmelser i 44 kap. Om mål avgörs på gmnd av att en part underlåtit att följa ett föreläggande eller underlåtit att inställa sig betecknas rättens avgörande som förenklad dom. Denna term innefattar såväl de nuvarande tredskodomarna som de nuvarande summariska avgörandena (utslag i mål om lagsökning och handräckning samt bevis i mäl om betalningsföreläggande).

Närmare om den summariska processen

Det vi hittills sagt om en enda processform i tvistemål får inte tolkas så att alla mål skall handläggas efter samma regler eller så att någon gmppering av målen inte skulle vara avsedd. Tvärtom anser vi att det är högst väsentligt att man gör en gmppering men den bör mycket starkare än den nuvarande uppdelningen i t.ex. lagsökningsfall, betalningsföre-läggandefall och handräckningsfall ta sikte på möjliga förenklingar när det gäller rättens hantering av målen.

De mål som härvid tilldrar sig det största intresset är de enkla mål av
masshanteringskaraktärsom ges in av professionella ombud med mycket
stor vana eller av borgenärer med stor verksamhet. Det gäller t.ex.
Hertalet inkassobyråer och ett antal större borgenärer av typen kommu
nala energiverk eller parkeringsbolag. Omkring 80 % av de summariskt
handlagda målen kan antas höra hit. Mål av den nu angivna typen är 267

oftast problemfria frän handläggningssynpunkt och samtidigt finns det Prop. 1986/87: 89 möjligheter atl på ett enkelt sätt arrangera en övergripande sam-hällskontroll pä annat sätt än som kan ske genom domstolarna, nämligen genom datainspektionens medverkan. Inspektionen utövar tillsyn över att de berörda ombuden och borgenärerna fullgör sina skyldigheter på det inkassostadium som brukar föregå varje kravmål och enligt vår uppfattning kan man fullfölja tankarna bakom inkassolagen genom att låta dem gälla också den efterföljande summariska process som blir nödvändig i de fall betalning inte sker frivilligt.

Vi menar således att mål som ges in av de berörda ombuden och borgenärerna bör hanteras i en enklare ordning och vi har valt att kalla de mål som är av detta slag för blankettmål, en term som definieras i 41 kap. 4 § i vårt förslag. Förenklingarna av processen sker längs två vägar. Dels erbjuds de som använder föreskriven blankett möjligheter till vissa förenklingar när det gäller fullmakter, behörighetsbevis och avgiftsbetalning, dels kommer för blankettanvändningen atl gälla vissa regler som i stort sett syftar till alt åstadkomma en god efterlevnad av den summariska processens bestämmelser. Reglerna fömtsatts bl.a. få det innehållet att borgenärerna eller ombuden åläggs att fullgöra vissa processuella skyldigheter (t.ex. att komplettera ansökningar etc.) utan en anmaning i varje enskilt fall. Vi fömtsätter att handläggningsmtinerna i blankettmålen mycket snart kommer att anpassas till ADB-mtiner.

I ett tidigare avsnitt har vi berört vissa förslag vilka syftar till att frän det egentliga tvistemålsområdet sortera bort sådana fall som inte passar där. Vi lägger fram ytteriigare förslag med den inriktningen och vi skall här i korthet redogöra för några av dem.

Om det under ett summariskt skede av en process finnes tveksamt humvida ett bestridande skall anses hindra att målet avgörs summariskt, skall rätten enligt vårt förslag skriftligen eller per telefon undanröja oklarheten. Detta leder till ett visst merarbete under det summariska skedet av processen men förslaget ligger väl i linje med våra förslag i övrigt. Vi menar nämligen att det är bättre att satsa vissa ytterligare resurser på den summariska processen om man därigenom kan undgå att satsa motsvarande eller större resurser på en egentlig tvistemåls-rättegång, vilket skulle vara alternativet. Ett liknande synsätt har vi när det gäller rättens verksamhet för att efter ett eventuellt bestridande från svaranden få käranden att komplettera ansökningen innan målet går vidare lill egentlig tvistemålshantering. Vi menar att en sådan komplettering måste ske och att kraven på käranden mäste sträcka sig minst lika långt som om denne begärt att få målet redan inledningsvis handlagt i en egentlig rättegång. Vi föreslår att rätten skall kunna avvisa ansökningen om käranden inte följer etl föreläggande att komplettera ansökningen till en tillfredsställande nivå. Vi vill redan nu nämna att rättens arbete med atl få ansökningarna kompletterade inte behöver bli särskilt betungande. Detta hänger samman med att omkring 80 % av de summariska fallen kan beräknas bli blankettmålsfall, vilka inte kommer att kräva mycket av kompletterande åtgärder från rättens sida.

Andra regler med det fömt angivna syftet gäller bl.a. de talrika fall i
vilka man med det nuvarande regelsystemet måste låta målet gå vidare
till egentlig process därför att parterna inte är överens om kostnaderna -"°

för den summariska rättegången eller därför att parterna är oense i mera Prop. 1986/87: 89 formella hänseenden. Dessa mål bör kunna klaras av genom att man i motsats till vad som nu gäller tillåter en förnyad summarisk omgång.

Ökat utrymme för avgörande av mål utan huvudförhandling

Enligt gällande regler finns endast mycket begränsade möjligheter för tingsrätterna att avgöra mål utan huvudförhandling, dvs. efter ett skriftligt förfarande. Grovt sett kan man säga att tvistemål som följer RB:s regler alltid måste avgöras efter huvudförhandling, så snart parterna är oeniga i något hänseende. Småmälslagen öppnar däremot möjligheter till ett rent skriftligt förfarande även i tvistiga fall. När ett brottmål skall avgöras i sak är huvudförhandling — bortsett frän vissa undantagsfall — obligatorisk.

Muntlig handläggning är i regel dyrare än skriftlig. Enligt vår mening bör man därför ta till vara de möjligheter som finns att undvara huvudförhandlingar i de fall där muntligheten framstår som onödig. Vi anser att man i såväl tvistemål som brottmål kan avsevärt öka utrymmet för skriftlig handläggning, dvs. för att avgöra mål på handlingarna, utan att rättssäkerhetsaspekterna åsidosätts.

En gmndläggande — för tvistemål och brottmål gemensam — fömtsättning för att ett avgörande på handlingarna skall få ske bör enligt vår mening vara att huvudförhandling inte behövs för utredningen i målet. Huvudförhandling skall enligt förslaget således alltid hållas när muntlig bevisning — t.ex. ett vittnesmål — skall tas upp eller när det är till fördel för utredningen att parterna fär muntligen utveckla sin talan eller plädera. Vidare föreslås parterna få ett mycket stort inflytande över valet av handläggningsform. I brottmål skall huvudförhandling alltid hållas, om någon part begär förhandling. 1 tvistemål föreslås rätten däremot få vissa möjligheter att i uppenbara fall gå emot en parts begäran om huvudförhandling. När det gäller brottmål måste det också vara en fömtsättning för att det skriftliga förfarandet skall få tillämpas att det inte kommer i fräga att ådöma mer ingripande påföljd. I sådana fall behövs huvudförhandlingen nämligen praktiskt taget alltid för att lämplig påföljd skall kunna bestämmas. Avgörande på handlingarna föreslås därför kunna ske endast när det inte är aktuellt att döma till annan påföljd än villkorlig dom och/eller böter. Ett sådant avgörande kan enligt förslaget också äga mm i vissa fall när rätten skall förordna att en tidigare ådömd påföljd skall avse ytterligare brott. En annan fömtsättning för avgörande pä handlingarna bör i brottmål principiellt sett vara att den tilltalade erkänt gärningen. Föreligger inte nägot erkännande, får huvudförhandling underlåtas endast om det är uppenbart att förhandling inte behövs.

Effektivare ledning av processen från rättens sida

Som vi tidigare nämnt har vi sett som en av våra främsta uppgifter att
överväga på vilka sätt rättens ledning av rättegångsförfarandet kan
effektiviseras. En förbättrad processledande verksamhet, som syftar till
att åstadkomma snabbare och billigare avgöranden, innefattar såväl -,q

materiella som formella frågor.

Ett av de viktigaste och mest omdiskuterade ämnena på processrättens Prop. 1986/87: 89 område de senaste decennierna är frågan om rättens materiella processledning, dvs. frågan i vad mån rätten skall vara aktiv för att berika eller begränsa processmaterialet. En översyn av gällande regler om materiell processledning har enligt vår mening tett sig befogad av flera skäl. Dels är det naturligtvis angelägel att överväga om nuvarande regler är ägnade att garantera en effektiv process. Dels är en översyn behövlig med hänsyn till att praxis f.n. är mycket skiftande inom domarkåren. Ytterligare elt skäl för en översyn är att RB och småmälslagen innehåller olika regler för materiell processledning.

En utgångspunkt för en diskussion om materiell processledning måste enligt vår mening vara rättens slutliga ansvar för utredningens fullständighet. I dispositiva tvistemål (de flesta förmögenhetsrättsliga mål) är det på gmnd av parternas avtalsfrihet i stort sett deras egen sak att bestämma vilken omfattning processen skall få och vilken utredning som skall ske. Man bmkar tala om att förhandlingsprincipen skall tillämpas. I dessa mål måste därför processledningen i princip begränsas till att utröna vad part verkligen vill i rättegången. Men i de indispositiva tvistemålen (främst familjemålen) och i brottmålen måste rätten anses ha ett — beroende på målets beskaffenhet — visst slutligt ansvar för att utredningen blir tillräcklig. Processledningen måste då kunna gå längre än i de dispositiva målen och inriktas på att få fram erforderlig utredning, om parterna inte förmår det själva.

Materiell processledning är, som vi tidigare nämnt, väsentiig för att i olika hänseenden effektivisera rättegången. Men en aktiv processledning är också förenad med vissa risker. Domaren kan, om han hjälper den ena parten, utsätta sig för motpartens misstanke om partiskhet. Denna risk kan motverkas på flera sätt. Vidare är parterna de som normalt bäst kan målet. Griper domaren in i utredningen på ett olämpligt sätt, är det risk att rättegängen inte hålls inom de ramar parterna avsett. Han bör därför normalt låta parterna själva sköta målet i första hand, och själv ingripa bara om det behövs.

För de dispositiva tvistemålens del är processledningens mål som sagt att ta reda på parternas vilja. Men med hänsyn till vikten av att domstolen uppfattas som objektiv och till risken för onödigt vidlyftiga eller snedvridna processer bör ganska snäva gränser sättas för domarens undersökningsplikt. När det gäller parternas yrkanden och åberopanden bör domaren normalt ingripa bara för att avhjälpa otydlighet eller ofullständighet eller för att utröna nära till hands liggande omständigheter, där det framstår närmast som ett misstag att part inte gjort något yrkande eller åberopande.

När det gäller bevisningen bör domaren söka få varje bevistema preciserat och verka för att principen om det bästa bevismedlet tillämpas. Han bör i uppenbara fall kunna tala om att part behöver bevisa sina påståenden och att åberopad bevisning är otillräcklig.

I de indispositiva tvistemålen har rätten, som redan nämnts, ett större ansvar för utredningen. Trots detta bör man kunna tillämpa i stort sett samma principer som i dispositiva mål. Rätten bör även i indisposiliva mål vara aktiv först om parterna inte själva tar fram tillräcklig utredning. Normalt bör rättens initiativ ta formen av påpekanden för parterna. Däremot bör rätlen själv föranstalta om utredning endast som sista utväg.

Även i brottmålen bör förhandlingsprincipen normalt tillämpas. Rät- Prop. 1986/87: 89 ten bör i princip ingripa endast mot otydligheter och ofullständigheter och söka rätta till vad som framstår som förbiseenden från parternas sida. Rättens ansvar för utredningens fullständighet bör, liksom i de indisposiliva tvistemålen, föranleda ingripanden endast i den mån parterna inte själva är aktiva. Det ligger i sakens natur att rätten fär ägna särskild uppmärksamhet åt den tilltalades behov av processledning, så att rättsförluster för denne undviks i möjligaste mån.

Generellt sett kan avsikten med den föreslagna ordningen i fråga om materiell processledning — såvitt avser alla målkategorier — sägas vara att uppmuntra de f.n. mest passiva domarna till ökad aktivitet och att samtidigt sätta gränser för de mest aktiva domarnas verksamhet. För de dispositiva tvistemålens del innebär förslaget att processledningens omfattning skall ligga på en nivå mellan den processledning som domaren f.n. förutsätts utöva i mål som handläggs enligt RB och den processledning som enligt intentionerna bakom småmälslagen skall förekomma i småmål.

Det betonas i förslaget att processledningen alltid bör ske öppet. Domaren får alltså inte använda s.k. förtäckta ordalag vid utövningen av sin processledning.

Processledningsreglerna bör inle göras formellt beroende av om parterna företräds av ombud. Närvaron av ombud och deras juridiska kunnande får i stället bli omständigheter som automatiskt reglerar det faktiska behovet av processledning.

Våra överväganden har sammanfattats i en regel som ålägger rätten att under förberedelsen av tvistemål allt efter målets beskaffenhet se till att tvistefrågorna blir klarlagda, att partema anger allt de vill åberopa och att i övrigt de åtgärder vidtas som behövs för att förbereda mälet till avgörande. När det gäller avgörandestadiet föreslås för såväl tvistemål som brottmål en bestämmelse, enligt vilken rätten skall se till att varje mål blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver.

Ett ämne, som har nära samband med den materiella processledningen och som även det varit föremål för livlig diskussion, är frågan om omfattningen av rättens förlikningsverksamhet i dispositiva tvistemål, eller med andra ord frågan i vad mån rätten skall i dessa mål vara aktiv för att söka åstadkomma en frivillig uppgörelse mellan parterna. Även i denna del föreligger flera starka skäl för en översyn av gällande regler. Sålunda finns f.n. olika regler i detta hänseende i RB och i småmälslagen. I den sistnämnda lagen föreskrivs en mer omfattande förlikningsaktivitet från rättens sida än i mål som handläggs enligt RB. Även en starkt skiftande praxis inom domarkåren utgör ett starkt skäl för en översyn av gällande regler. En del domare förliker nästan alla sina mäl. Det förekommer vidare att domare verkar för förlikning i mindre lämpliga situationer och på olämpligt sätt. Det finns emellertid även domare som nästan aldrig gör någon ansträngning för att få ett mål förlikt, trots att det framstår som lämpligt.

Enligt vår mening är det lagstiftarens uppgift att söka åstadkomma en
mer enhetlig praxis på detta område. På gmnd av de mycket skiftande
förhållanden som råder i olika mål är det omöjligt att i lagtext närmare
precisera hur rätten bör förfara i olika situationer. En lagregel får därför 271

hållas mycket allmän, men istället kompletteras med omfattande motiv- Prop. 1986/87: 89 uttalanden. Någon särskild regel för mål om mindre värden är enligt vår mening inte befogad. Liksom i fråga om materiell processledning gäller att det saknas tillräckliga skäl att dra någon gräns mellan olika mål beroende på tvisteföremålets värde.

En gmndläggande utgångspunkt när det gäller omfattningen av rättens förlikningsverksamhet bör enligt vår mening vara att domstolarnas huvuduppgift är rättskipning i mer inskränkt bemärkelse, dvs. domstolarna skall i princip endast medverka till sådana lösningar på inkomna tvister som står i överensstämmelse med gällande civilrättslig eller annan lagstiftning på området. En viktig uppgift för domstolarnas avgöranden är att verka handlingsdirigerande för samhällsmedlemmarna i allmänhet. Om domaren skall verka för en förlikning mellan parterna, följer av det nu sagda att han bör inrikta sig på att uppnå ett resultat som så nära som möjligt ansluter till vad en tänkt dom i målet skulle innehålla. Endast om särskilda skäl föreligger, bör domaren enligt vår mening föreslå en förlikning trots att den klart strider mot exempelvis gällande civilrättslig lagstiftning. En sådan situation kan föreligga när skälen för förlikning är mycket starka. Detta kan vara fallet t.ex. i vissa tvister om mycket små värden och i tvister där parternas framtida relationer är särskilt viktiga.

Med utgångspunkt från det nu sagda tar vi upp frågan om i vilka mål det är lämpligt att rätten inleder förlikningsförsök. Det finns vissa gmpper av mäl där förlikning i stort sett inte bör aktualiseras av rätten. En gmpp är juridiskt klara mål. En annan gmpp är mål där en part säger ifrån att han inte vill vara med om förlikning. Ytterligare en gmpp, där förlikningsinitiativ ofta framstår som olämpliga, utgörs av vissa mäl vari en dom endast kan innebära antingen att käromålet helt bifalls eller att det helt ogillas. I alla andra mål än dem som nu nämnts får rätten göra en totalbedömning av om det är lämpligt att förlikningsinitiativ tas. 1 denna bedömning bör man väga in bl.a. rättegångskostnadernas storlek i förhållande till vad tvisten gäller.

Förlikningsinitiativ bör enligt vår mening normalt sättas in mot slutet av förberedelsen, när yrkanden och gmnder är klarlagda och det kan överblickas vad som är stridigt i målet och vilken bevisning som finns.

Det kan dock i vissa situationer vara befogat att börja förlikningsförsöken betydligt tidigare.

Vad slutligen angår formerna för domstolens förlikningsarbete anser vi att domaren bör vara oförhindrad att själv ta upp förlikningsfrägan med parterna. Om partema är villiga att förhandla under domarens ledning, kan det ofta underlätta en förlikning om domaren redogör för fömtsättningarna för en uppgörelse. Han bör kunna uppskatta rättegångskostnadernas ungefärliga storlek, för den händelse målet går till dom, och bör även kunna diskutera de rättsliga frågorna i målet. Han bör också vara oförhindrad att lägga fram egna förlikningsförslag. Men han måste agera på ett försiktigt sätt, så att inte han utsätter sig för risk att anses partisk.

Kort uttryckt kan tanken bakom den föreslagna regleringen av rättens
förlikningsverksamhet sägas vara att vissa element från RB:s och små- 272

målslagens regler smälts ihop till en enhet. Från RB behålls kravet på en Prop. 1986/87: 89 prövning i det enskilda fallet om mälet är lämpligt för förlikning. Men har målet gått igenom detta test och befunnits lämpligt, skall domaren ges stor frihet att verka för förlikning, efter mönster från vad som f.n. gäller i småmål.

Våra överväganden när det gäller rättens förlikningsverksamhet utmynnar i en regel, enligt vilken rätten, i den mån det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter, under förberedelsen av ett dispositivt tvistemål skall verka för att parterna förliks. Vi föreslår ocksä en uttrycklig bestämmelse om att rätten inte får fortsätta föriikningsverksamhet, om det framgår att någon av parterna vill ha målet prövat.

I vissa fall kan de gränser som måste sättas för domarens aktivitet pä föriikningsområdet hindra att han kan åstadkomma en frivillig uppgörelse mellan parterna, trots att en sådan framstår som sakligt sett befogad från olika synpunkter. I sådana fall kan det vara lämpligt att rätten förordnar en fristående särskild medlare, som kan angripa problemen på ett avsevärt mer fömtsättningslöst sätt än domaren. En möjlighet att utse en sådan medlare finns redan enligt nu gällande regler, men används ytterst sällan. Enligt vår mening finns det inte så få fall där man kan anta att en särskild medlare har goda fömtsättningar att få till stånd en upplösning av tvisten till en betydligt lägre kostnad än om målet skulle gå till dom i vanlig ordning. Det behöver inte alltid gälla en förlikning av hela tvisten. I vissa fall kan även en "upprensning" av mälet genom att uppgörelsen träffas i vissa delar vara av stort värde som ett medel i strävandena att begränsa rättegångskostnaderna.

Med tanke på de mål där processekonomiska vinster av det nu nämnda slaget kan uppnäs, finns det enligt vår mening skäl att uppmuntra till en ökad användning av institutet särskild medlare. Vi föreslår i detta syfte att medlare skall få rätt till ersättning av allmänna medel för sitt arbete. I gengäld bör medlare få förordnas endast om det i det enskilda fallet finns skäl att anta att totalkostnaden för att lösa tvisten kan minskas väsentligt genom medlingen. Vi föreslår också vissa regler som avser att göra medlarens verksamhet så effektiv som möjligt.

Våra förslag i fråga om materiell processledning, förlikningsverksamhet och medling innebär att nuvarande regler på dessa områden byggs ut och preciseras. Syftet med detta är bl.a. att klart uttrycka rättens ansvar i fräga om ledningen av rättegången. Vi föreslär fiera andra regler som avser att medverka till att detta syfte uppnäs. Som exempel kan nämnas att i kapitlet om annan förberedelse (43 kap.) föreslås en preciserad regel om vad som skall klaras ut under förberedelsen. Enligt denna skall bl.a. parternas yrkanden och grunder preciseras, uppgifter om bevisning lämnas, behovet av ytterligare utredning klarläggas och möjligheterna till förlikning prövas. Vidare sägs att rätten har skyldighet att driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. En särskild regel ger uttryck för principen att parterna inte har rätt att påkalla längre uppehåll i handläggningen utöver vad som följer av reglerna om vilandeförklaring.

1 syfte att åstadkomma ett snabbt avgörande av målet föreslås rätten
vidare få en principiell skyldighet att snarast möjligt efter anhängiggö- 273

18 Riksdagen 1986/87. I .saml. Nr 89

randet av ett mål upprätta en plan för målets handläggning. En sådan Prop. 1986/87: 89 plan skall upprättas i samråd med parterna och skall innefatta inte endast en tidsplanering utan rätten bör i planen även sätta sig in i vilka frågor det är som skall lösas i målet.

Även när förberedelsen kommit in i ett senare stadium är det självfallet angelägel att rätten ser som sin uppgift att handläggningen snarast kan inriktas på ett avgörande. Vi föreslår därför en regel enligt vilken rätten åläggs att mot slutet av förberedelsen göra vad vi i motiven kallar en summing-up, alltså en sammanfattning av parternas ståndpunkter i målet, såsom de uppfattas av rätten. Parterna skall sedan få tillfälle att yttra sig över sammanfattningen. Förberedelsen är därefter i princip avslutad och mälet skall avgöras. En summing-up är av värde inte bara som ett medel att tvinga fram ett initiativ från rättens sida att avsluta förberedelsen, utan även därför att den ger parterna möjlighet att kontrollera att rätten uppfattat deras ståndpunkter på ett korrekt sätt.

Ökad flexibilitet i regelsystemet

Som vi tidigare nämnt har en av huvudinvändningarna mot det nuvarande rättegångsförfarandet enligt RB varit att det ansetts lämna ett alltför litet utrymme för att anpassa handläggningen till förhållandena i det enskilda mälet. Åtskilliga av våra förslag syftar till att tillmötesgå kritiken pä denna punkt. I det följande skall några av dessa förslag redovisas.

Vi har redan berört den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att avgöra mål pä handlingarna, dvs. utan att hålla huvudförhandling. Det bör i detta sammanhang bara tilläggas att vi även när det gäller förberedelseskedet i tvistemål föreslår en mer nyanserad reglering än den som f n. finns i R6 i fråga om avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning. Sammanträde för förberedelse skall enligt förslaget sålunda hållas, om det kan antas att förberedelsens syfte därigenom främjas. Under förberedelse i förenklad form är handläggningen däremot i princip skriftiig enligt förslaget. För brottmålens del föreslås en uttrycklig möjlighet till skriftlig och i vissa faU muntlig förberedelse. Det bör här ånyo påpekas att vi föreslär att i RB införs regler som gör det möjligt att i vissa fall ersätta muntliga inställelser med telefonsamtal.

RB präglas i hög grad av vad man bmkar kalla koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna, vilka i huvudsak innebär att domen i huvudförhandlingsmål skall grundas endast på vad som läggs fram vid en huvudförhandling, som hälls inom loppet av en så kort tidsrymd som möjligt. Vi föreslår uppmjukningar i dessa principer i flera hänseenden, men vi vill samtidigt betona att det i de allra flesta fall är en fördel för möjligheterna att åstadkomma en materiellt riktig dom att principerna upprätthålls. Det normala bör således även framgent vara att det material som skall ligga till gmnd för avgörandet av ett mål skall läggas fram omedelbart vid en huvudförhandling. Avsteg från detta bör få göras när processekonomiska skäl starkt talar för det och det dessutom kan ske utan att möjligheterna minskar alt komma fram till en materiellt riklig dom i målet.

Enligt nu gällande ordning finns vissa möjligheter att vid en huvud- 274

förhandling underlåta att upprepa det som har sagts vid ett förberedd- Prop. 1986/87: 89 sesammanträde. Detta gäller i fråga om det som nu kallas huvudförhandling i förenklad form. En sådan förhandling kan hållas i omedelbart samband med ett sammanträde för förberedelse eller inom 15 dagar från ett sådant sammanträde. Vi föreslär att den strikta femlondagarsgränsen mjukas upp. Rätten och parterna föreslås få ökade möjligheter att med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet bestämma i vad mån man kan underlåta att vid huvudförhandlingen upprepa det som sades vid det föregående förberedelsesammanträdet.

En strikt femtondagarsgräns gäller Ln. också i fråga om tillåtna uppehåll i en huvudförhandling. Har uppehåll gjorts i sammanlagt mer än 15 dagar mäste huvudförhandlingen tas om frän början. Även i detta hänseende föreslär vi en fiexibel regel som gör det möjligt för rätten och parterna att ta hänsyn till förhållandena i det enskilda målet. Principen bör dock enligt förslaget vara att huvudförhandlingen skall pågå på ett så koncentrerat sätt som möjligt, vid långvariga huvudförhandlingar i regel minst tre dagar per vecka.

Enligt nu gällande regler i RB måste all skriftlig bevisning som åberopas föredras vid huvudförhandlingen i målet. Vi föreslär regler som gör det möjligt att underlåta sädan föredragning, om rättens ledamöter tagit del av bevisningen i förväg, parterna medger det samt rätten med hänsyn till särskilda omständigheter finner det lämpligt.

Principen bör enligt förslaget alltjämt vara att muntlig bevisning skall tas upp omedelbart inför rätten vid huvudförhandlingen, eftersom möjligheterna till en meningsfull bevisprövning då är bäst. Vi föreslår att man i ökad utsträckning får möjlighet att i stället ta upp bevisningen utom huvudförhandlingen — antingen under förberedelsen eller vid en huvudförhandling som inställs — om processekonomiska skäl starkt talar för det och syftet med bevisupptagningen ändå blir i allt väsentligt uppnått. Vidare föreslår vi en försiktig uppmjukning av förbudet mot att i rättegång åberopa s.k. skriftliga vittnesberättelser.

Vi föreslår att reglerna om huvudförhandlingens gång mjukas upp, så att rätten får större möjlighet än i dag att välja en handläggningsordning som passar i det enskilda fallet. Vidare föreslås den tilltalade i brottmål få en uttrycklig rätt till s.k. kompletterande sakframställning.

Som en uppmjukning av omedelbarhetsprincipen föreslär vi slutligen att rätten i vissa fall, när det efter huvudförhandlingens slut uppdagas ett behov av att komplettera processmaterialet, bör ha möjlighet att inhämta ytterligare behövlig utredning på ett enkelt sätt, t.ex. genom telefonsamtal. Detta gäller dock endast när utredningen är av ringa omfattning. I annat fall får fortsatt huvudförhandling hållas.

Ytterligare ett förslag som medger ökat hänsynstagande till förhållan
dena i det enskilda målet gäller rättens domförhet i tvistemål.
F.n. består rätten i mäl som handläggs enligt RB av tre domare vid
huvudförhandling. Rätten är dock domför med en enda domare vid
huvudförhandling i förenklad form, dvs. en huvudförhandling som hålls
inom kort tid från avslutandet av ett förberedelsesammanträde. Enligt
vår mening finns det inga skäl att knyta domförheten till sådana rekvisit.
Det avgörande måste i stället vara det enskilda målets svårighetsgrad. Vi
föreslär därför en regel, enligt vilken rätten vid huvudförhandling är 275

domför med endast en lagfaren domare, om detta är tillräckligt med Prop. 1986/87:89

hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad. Om målet inte är av

enkel beskaffenhet, krävs dock parternas samtycke för att målet skall fä

avgöras av en enda domare. Någon särskild domförhetsregel för mål om

små värden - av det slag som Ln. finns i småmälslagen - bör enligt vår

mening inte uppställas.

Även i tvistemål som skall avgöras på handlingarna knyts enligt förslaget domförheten till målets beskaffenhet. Presumtionen föreslås dock i dessa fall vara att en enda domare kan avgöra målet. Endast om någon part begär det eller rätten finner det nödvändigt skall målet avgöras av tre domare. I blankettmål skall rätten enligt förslaget alltid bestå av en enda domare, som inte behöver vara lagfaren.

Vidare föreslår vi en uppmjukning av den nu gällande regeln att frågor om processhinder alltid skall prövas före frågor rörande själva saken. Förslaget i denna del — som är motiverat av processekonomiska faktorer - innebär aU rätten i vissa fail får underlåta att ta ställning till en svårbedömd fråga om processhinder om det ändå är uppenbart att käromålet skall ogillas.

Liksom vi förordar att man inte skall behöva hålla huvudförhandling om sådan inte är nödvändig, föreslär vi att rätten över huvud taget inte skall behöva höra svaranden om detta inte behövs. Om sålunda en ansökan är uppenbart ogrundad och bristen inte kommer att kunna rättas till under processen, tjänar det nuvarande obligatoriska kravet på svarandens hörande inte något praktiskt syfte. Enligt vårt förslag skall rätten i dessa fall kunna ogilla käromålet utan att rätten först utfärdat stämning på svaranden.

Ett praktiskt problem när det gäller brottmålen är att rättegångarna — genom tilläggsåtal (dvs. med nu gällande terminologi utvidgning av åtal) eller av andra skäl — ofta blir onödigt omfattande, vilket medför att avgörandet av målen uppskjuts. Som regelsystemet i dag är uppbyggt är möjligheterna att dela upp handläggningen i olika rättegångar ofta begränsade. Vi föreslår vissa klargörande regler som bör leda till att handläggningen bättre än f n. kan ordnas på ett rationellt sätt utan att det behöver medföra svårigheter att bestämma en lämplig påföljd.

När det gäller avskrivning av brottmål efter det att åklagaren lagt ned åtalet är det Ln. ett praktiskt problem att rätten först måste fråga målsäganden om denne vill överta åtalet, innan mälet kan avskrivas. Vi föreslår att regelsystemet förenklas så att målsäganden i det angivna lägel inte behöver höras.

Sanktioner som medel att effektivisera förfarandet

En effektiv sanktion för att förmå en part i ett dispositivt tvistemål att
uppfylla en prestation i rättegången är att ge honom ett föreläggande vid
påföljd av tredskodom, eller — med vår terminologi — förenklad dom.
Enligt RB kan ett sådant föreläggande ges endast när det gäller inställel
se till förhandling, medan man i smämäl även kan förelägga part att avge
ett skriftligt yttrande vid påföljd av förenklad dom. Vi föreslär att sist
nämnda möjlighet införs i fråga om samtliga dispositiva tvistemål. På 276

samma sätt som när det gäller förberedelse i förenklad form bör inte Prop. 1986/87: 89 alltför låga krav ställas på kvaliteten av ett skriftligt yttrande. För att den förelagde skall undgå förenklad dom bör det alltså enligt förslaget inte räcka med ett blankt bestridande e.d.

Liksom enligt gällande rätt finns det enligt vårt förslag möjlighet atl i vissa fall avgöra mål genom ett materiellt gmndat avgörande, när en part uteblir från huvudförhandling. För tvistemålens del inskränker sig denna möjlighel enligt förslaget — liksom enligt gällande praxis — till indispositiva tvistemål, där tillfredsställande utredning kan förebringas även utan partens medverkan. På brottmälssidan följer vi förslagen i en nyligen framlagd proposition på området (prop. 1981/82:105), vilken grundas på en av oss framlagd promemoria. Detta innebär att brottmål föresläs kunna avgöras utan den tilltalades närvaro vid huvudförhandling, om det inte kommer i fräga att ådöma annan påföljd än böter, villkorlig dom eller skyddstillsyn, eller — under vissa fömtsättningar — etl kortare fängelsestraff.

Till sanktionssystemet hör också vissa regler om kostnadsansvar för försumliga parter m.fl. Våra förslag i den delen redovisas i det följande under mbriken "Vissa frågor om rättegångskostnader".

En speciell typ av sanktioner är preklusionsregler, dvs. regler som avskär en part från vissa rättigheter. Det finns redan nu fiera sådana regler i balken. 1 syfte att ge domstolarna effektivare vapen i händerna mot försumliga eller obstmerande parter föreslär vi en helt ny regel. Enligt förslaget kan rätten under förberedelsen i dispositiva tvistemål ge part vad vi kallar ett slutföreläggande. Med detta menar vi ett föreläggande för parten att slutligt bestämma sin talan i processen, både i vad avser yrkanden, gmnder och bevisning. Efter det att tiden för yttrande över ett sådant föreläggande har gätt ut, har parten enligt förslaget i princip inte rätt att åberopa nya gmnder eller ny bevisning till stöd för sin talan. Han drabbas med andra ord av en preklusionspåföljd. Slutföreläggande är enligt förslaget avsett att användas endast när det, med hänsyn till det sätt på vilket parten tidigare under processen utfört sin talan, finns särskild anledning till det. Denna typ av preklusion är alltså avsedd att drabba bara sådana parter som försöker förhala ett avgörande eller som uppsåtligen eller av försumlighet bedriver en illojal processföring. Preklusionen bryts enligt förslaget, om parten kan visa giltig ursäkt för sitt dröjsmål med att åberopa den nya gmnden eller den nya bevisningen.

Det finns f n. en preklusionsregel i RB, enligt vilken part vid huvudförhandling i tingsrätten inte får åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis under pågående huvudförhandling, om det kan antas att dröjsmålet med åberopandet skett i otillbörligt syfte. Enligt vårt förslag utsträcks denna preklusion till att gälla även vid grov vårdslöshet.

För domstolsarbetets effektivitet är del väsentligt att planerade och
förberedda förhandlingar kan genomföras. Som förhållandena är Ln.
måste många förhandlingar inställas därför att parter och andra som
skall närvara inte infinner sig. Nuvarande sanktioner som främst består
i viten och rättegängskostnadsansvar när det gäller parterna samt böter
och skadestånd när det gäller vittnen och sakkunniga fungerar inte
tillfredsställande. Vi föreslår ett enhetligt sanktionssystem byggt på vi
tesinstitutet. Vitena fömtsatts enligt vårt förslag bli avsevärt högre än t-.

idag och lägst motsvara de kostnader som den uteblivna inställelsen Prop. 1986/87:89 orsakar statsverket. Ett taxesystem fömtsatts bli fastställt genom särskild förordning. — Även regierna om utdömande av vite effektiviseras i fiera hänseenden.

I vissa fall — särskilt när det rör sig om s.k. bötesimmuna personer — räcker det ofta inte med ekonomiska sanktioner av vitets typ. I de flesta sådana fall finns det redan med nu gällande regler möjligheter till hämtning. Vi föreslär att hämtningsinstitutet effektiviseras sä att polismyndighet — om det behövs — kan få tillåtelse att omhänderta den som skall hämtas redan dagen före förhandlingen.

Förslag som huvudsakligen gäller rättssäkerhetsfrågor

Enligt nu gällande regler skall åklagaren i samband med att åtal väcks ge in hela protokollet från förundersökningen till rätten. Denna ordning motiveras dels av att rätten behöver uppgifter från fömndersökningen för att kunna vidta åtgärder inför målets avgörande och dels av att rätten skall kunna kontrollera att fömndersökningen varit tillräckligt ingående. Man har i olika sammanhang framfört kritik mot de gällande bestämmelserna i detta hänseende, främst med argumentet att domaren — när han läser fömndersökningsprotokollet — riskerar att få en fömtfattad mening om den tilltalades skuld. Vidare innebär den omständigheten att förundersökningsprotokollet alltid ges in att domstolarna belastas med en hel del onödigt material, eftersom rätten i mänga — främst erkända — mäl inte har behov av att ta del av protokollet. Det är emellertid känt att många domare aldrig tar del av fömndersökningsprotokollet eller gör det i bara mycket begränsad utsträckning.

Utvecklingen för brottmålens del har under de senaste decennierna av flera skäl gått åt det hållet att ansvaret för utredningens fullständighet mer och mer lagts pä parterna. Rättens behov av att genom fömndersökningsprotokollet kontrollera om utredningen i målet är tillräcklig har i praktiken minskat radikalt. Under sådana förhållanden bör det enligt vår mening vara möjligt att överge den nuvarande ordningen, där hela fömndersökningsprotokollet alltid ges in till rätten, och i stället tillgodose det övriga informationsbehov rätten kan ha före huvudförhandlingen på annal sätt.

Det som frän rättssäkerhetssynpunkt framstår som särskilt betänkligt med nuvarande ordning är att rätten får tillgång även till material som rör icke åtalade brott. Sådant material bör enligt vår mening aldrig få ges in och behöver heller inte ersättas av något annat. Möjligen är detta innebörden redan av gällande rätt.

Risken för att domaren får en fömtfattad mening i målet genom att ta del av fömndersökningsprotokollet är svår att närmare ange. Den beror pä i vilken grad domaren studerat protokollet, på målets natur, på domarens person och på mänga andra omständigheter. Vad som kan vara "farligt" är under alla omständigheter bara uppteckningarna från förhör som under fömndersökningen hållits rörande den åtalade brottsligheten. Det är främst sådana uppteckningar som i princip inte bör få

ges in. Undantag fär enligt förslaget göras om ett mål skall avgöras på 278

handlingarna eller om annars särskilda skäl föreligger. Andra delar av

fömndersökningsprotokollet än de nu nämnda bör i princip alltid få ges Prop. 1986/87: 89 in.

Förundersökningsprotokollei ger ofta domaren behövliga upplysningar i olika hänseenden. Det kan gälla bakgmnden till den åtalade brottsligheten. Det kan också gälla den tilltalades inställning till åklagarens påståenden. För att kompensera det bortfall av information till rätten, som ibland blir följden av att vissa delar av fömndersökningsprotokollet inte fär ges in, föreslår vi att åklagaren åläggs att i den mån det behövs lämna information på annat sätt. Detta kan ske genom att åklagaren i vissa fall i sin stämningsansökan presenterar en del ytterligare uppgifter utöver själva gärningsbeskrivningen. Detta bör komma i fråga framför allt i mål om mer komplicerad brottslighet. Åklagaren bör i sådana fall i ansökningen ange sädana omständigheter som ger bakgmnden till gärningen eller på annat sätt är ägnade att belysa denna. Vidare bör han normalt sett ange sådan gmnd för bestridande av åtalet som den misstänkte tydligt framfört under fömndersökningen. Han skall också i mån av behov ange särskilda omständigheter som har betydelse för beräkningen av tidsåtgången vid en huvudförhandling och för behovet av personutredning m.m.

Genom den föreslagna ordningen läggs något mer arbete på åklagarna i samband med väckandet av åtal. Vi tror dock att detta merarbete efter en övergångstid kommer att visa sig vara av ringa omfattning. Arbetet mäste dessutom alltid göras, förr eller senare. Förslaget innebär samtidigt att rättssäkerheten i brottmålsprocessen ökar genom att rätten före huvudförhandlingen inte får tillgång till material som kan föregripa den prövning av åtalet som skall ske vid förhandlingen. Vidare får rätten på ett klart och koncist sätt tillgång till de uppgifter man behöver för att kunna bedöma bl.a. behovet av förberedande åtgärder före en huvudförhandling. Juristdomaren och nämndemännen blir ocksä mer likställda när det gäller förhandskunskaper om målet, vilket kan antas stärka garantierna för att nämnden blir insatt i målets alla problemställningar.

Som fömt nämnts har vi inte gjort nägon översyn av de kapitel i RB som behandlar säkerhetsåtgärderna. När det gäller häktningsreglemas utformning, föreslår vi emellertid en justering som innebär att häktningstiderna i vissa fall kan bli något kortare än i dag.

Ett förslag som — utom annat — ocksä har vissa rätts
säkerhetsaspekter gäller bevisprövningen vid summarisk process. Med nu
gällande regler kan en summarisk bevisprövning göras när svaranden
bestrider en ansökan om lagsökning eller en handräckningsansökan.
Bevisprövningen, som har gammal hävd när det gäller lagsökning och
handräckning, kan i vissa fall komma i strid med t.ex. den moderna
konsumentlagstiftningen. Bevisprövningen är också i många fall ganska
omotiverad. Ibland vinner man inte något på att en bevisprövning har
skett. Tvärtom finns det en risk för att vissa svarande missbedömer
situationen och underlåter att gä vidare med målet till en egentlig rätte
gång trots att detta skulle ha varit befogat. I avsnitt 13.4.3 har vi ytterli
gare utvecklat de skäl som talar emot en summarisk bevisprövning i vissa
fall. Vårt förslag innebär att vi har inskränkt utrymmet för en summarisk
bevisprövning till sådana mål i vilka käranden till stöd för sin ansökning
åberopar ett löpande skuldebrev, en växel eller en check. I fråga om krav 279

gmndade på sådana handlingar är nämligen ölägenheterna av en sum- Prop. 1986/87: 89 marisk bevisprövning inte lika framträdande som i övriga fall, t.ex. när kontrakt av olika slag åberopas.

Forumreglerna

Frågorna om hur RB:s fommsystem bör vara utformat för att bäst tjäna sitt syfte kommer vi att ta upp mera allmänt först i ett senare betänkande. De förslag vi nu lägger fram avser nästan helt och hållet den summariska processen. I sådan process skall rätten enligt nu gällande regler självmant pröva sin behörighet på gmndval av i princip samma fommregler som gäller för den egentliga processen. Vi menar att det inte spelar någon större roll vilken domstol som handlägger målet summariskt eftersom processen i princip är skriftlig. För den summariska processens del upptar vårt förslag därför den huvudregeln att målet får tas upp av tingsrätt om tingsrätten eller någon annan tingsrätt är behörig enligt de vanliga reglerna. Enligt vissa sekundära regler skall den summariska processen vid tingsrätt liksom f n. också omfatta bl.a. vissa arbetsrättsliga mål.

En nyhet som inte har anknytning bara till fomm vid summarisk process är att en tingsrätt som inte är behörig att handlägga ett tvistemål får rätt att överlämna målet tid annan tingsrätt. Man undgår genom förslaget den nuvarande omgången med avvisning och ny ansökan till behörig domstol.

En annan fråga med fommanknytning som vi tar upp i betänkandet gäller hanteringen av vissa mäl som drivs samtidigt vid skilda domstolar men gäller i stort sett samma problem. De senaste åren har det förekommit åtskilliga parallella rättegångar av det angivna slaget. Enligt vår uppfattning innebär det nuvarande systemet, där varje domstol handlägger sitt mål, ett betydande resursslöseri. Vi föreslår att det läggs i högsta domstolens hand att efter ansökan av part eller anmälan av domstol besluta att mål som har nära samhörighet skall handläggas gemensamt vid en av domstolarna. En fömtsättning för att högsta domstolen skall få sammanlägga målen är enligt värt förslag att sammanläggning kunnat ske om målen varit anhängiga vid endast en domstol. Det krävs vidare att sammanläggningen har väsentliga fördelar och att den inte innebär betydande olägenhet för någon part.

Bevisningsreglerna

Flera reformer som berör RB:s bevisningsregler (35—40 kap.) har nämnts i det föregående. Här skall ytterligare ett par förslag i denna del beröras.

Enligt gällande regler får målsäganden i brottmål inte vittna, oavsett
om han för talan i målet eller ej. Vi anser att de skäl som talar för
undantag från vittnesreglerna har bärkraft endast när det gäller målsä
gande som för talan i målet. Övriga målsägande skal! därför enligt
förslaget behandlas som vittnen. De fär dock inte avlägga ed. ~,q

Vi föreslår en till praxis anpassad reglering av hur vittnesförhöret skall Prop. 1986/87: 89 gä till. Huvudregeln är att parterna själva leder förhöret.

Enligt nu gällande regler har rätten möjlighet att under ett vittnesförhör ålägga en part att lämna rättssalen, under fömtsättning att vittnet kan antas låta sig påverka av partens närvaro. Vi föreslår en möjjighet för rätten att ålägga även åhörare, som stör vittnesförhöret på motsvarande sätt, att lämna rättssalen under förhöret.

När det gäller partsförhör föreslår vi gemensamma regler i 37 kap. RB för såväl tvistemål som brottmål. Där regleras alltså förhör med parter i tvistemål samt med målsägande och tilltalade i brottmål. Vi föreslår en uttrycklig möjlighet att förhöra parter i tvistemål även utan sanningsförsäkran. Ordet "sanningsförsäkran" föresläs f.ö. utbytt mot termen "ed".

Ett stort praktiskt problem med nu gällande regler är på vilket sätt s.k. medtiUtalade och likställda skall förhöras i en rättegäng som inte direkt gäller dem själva som parter. Det gäller att åstadkomma en ordning som är acceptabel både från effektivitetsynpunkt och från rättssäkerhetssynpunkt. Vi föreslår en reglering som innebär att vissa kategorier av "förhörspersoner" skall undantas från reglema för vittnesförhör och i stället förhöras i stort sett enligt reglerna för tilltalad i brottmål. Förslaget gäller sådana personer som - utan att vara parter vid den aktuella förhandlingen — åtalats för den gärning förhöret gäller eller för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till samma gärning eller för annan gärning som har omedelbart samband med gärning som nu sagts. Detsamma föreslås gälla för den som är skäligen misstänkt för en gärning som nu sagts och som har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 § RB. Vad som sagts om åtalade skall enligt förslaget också gälla sådana som har fått ett strafföreläggande eller ett föreläggande om ordningsbot, liksom den som har fått åtalsunderiåtelse enligt de särskilda bestämmelser som finns därom.

Vissa frågor om rättegångskostnader

Som tidigare nämnts anser vi det viktigaste vara att hälla nere de totala
rättegångskostnaderna. Flertalet av våra förslag har detta syfte. Också de
egentliga kostnadsreglerna kan givetvis — utformade på ett lämpligt sätl
— verka i samma riktning, särskilt i tvistemål. Redan nu finns det t.ex.
vissa regler om att den som är försumlig i en tvistemålsprocess kan ådra
sig ett särskilt kostnadsansvar. Dessa regler tillämpas emellertid alldeles
för sällan och det är svårt att finna ett botemedel mot detta. Enligt vår
mening kan en effektiviserad kostnadskontroll vara ett medel men detta
fömtsätter en större aktivitet från rättens sida vid prövningen av anspråk
pä ersättningar av olika slag. Enligt vårt förslag får rätten inte låta en
kostnadskontroll vara beroende av att någon av parterna tar upp
frågan. I stället kan rätten alltid göra en officialprövning av kostnadsyr
kandena i målet (om dessa ej formligen medgetts). I vårt förslag betonas
att denna prövning också skall omfatta sädana frågor som t.ex. humvida
ett ombud utfört onödigt arbete genom att han överarbetat målet. I den
mån en ombudsmedverkan varit onödig skall arvode till ombudet inte
vara en ersättningsgill kostnad. 281

Däremot upptas i vårt förslag inte någon motsvarighet till småmålsla- Prop. 1986/87: 89 gens generella regel om att kostnader för ombudsarvoden inte är ersättningsgilla. Enligt vårt sätt att se har nämligen en sådan regel betydligt större nackdelar än fördelar. Regeln syftar — tillsammans med vissa regler i rättshjälpslagen — till att tvistefrågor i mål om små värden skall kunna avgöras utan medverkan av juridiskt biträde. Denna ordning är givetvis eftersträvansvärd. Eliminerandet av en medverkan av juridiska biträden fär emellertid inte ses som ett självändamål. Till nackdelarna med smämälslagens kostnadslösning hör att många parter har svårt att fömtse processens utgång eller att över huvud taget processa, om de inte får anlita juridiskt biträde. När man ser på kostnadsbilden mäste man också ha i tankarna att det kan vara billigare för statsverket om ett mål kan klaras av förlikningsvägen genom att en part beviljas rättshjälp med biträdesförordnande än om målet handläggs av domstol som småmål. Ännu billigare för statsverket kan det bli om ett rättshjälpsbiträde fär parten att avstå frän en process som han inte har utsikter att vinna. Till andra nackdelar med smämälslagens kostnadsregler hör bl.a. att gäldenärer kan missbmka reglema för att tillskansa sig orättmätiga betalningsanstånd eller andra otUlbörliga förmåner.

I viss mån ersätts smämälslagens kostnadsregel i vårt förslag av en kostnadsregel av konsumentskyddskaraktär som bättre svarar mot det urspmngliga syftet med den svenska småmålslagsreformen. Småmälslagen härstammar nämligen från ett förslag till konsumentprocesslag och avsåg att ge konsumenter det stöd som behövs för att de skall våga processa mot näringsidkare. Regeln i vårt förslag innebär att konsumenten får full ersättning för sina rättegångskostnader (inklusive ombudsarvode) om han vinner, medan kostnadema kvittas, om han förlorar trots att han hade skälig anledning att processa. Endast i de fall där konsumenten inte bara förlorar utan man t.o.m. kan påstå att han saknat anledning att processa får han stå för båda partemas kostnader. Regeln i vårt förslag kan sägas bottna i den obalans som generellt sett råder mellan konsumenter och näringsidkare.

I korthet vill vi beröra också en annan kostnadsfråga. Genom tilläggsdirektiv har vi fått i uppdrag att se över vissa frågor om rättegångskostnad i mäl om jämkning av underhällsbidrag till bam. I våra överväganden uttalar vi bl.a. att vissa skäl talar för att man ålägger vårdnadshavare som processar i sådant mål ett ansvar för sådana kostnader som annars skulle komma att åvila barnet. En reform i enlighet därmed anser vid dock inte ankomma på oss. Vi pekar på möjligheten av att kvitta kostnaderna i mäl av det berörda slaget men en sådan möjlighet skulle enligt vår uppfattning innebära en kostnadskrävande reform som vi inle anser oss kunna lägga fram förslag om. Reformen skulle vidare komma att avse endast en del av alla de fall i vilka ett ansvar för rättegångskostnader kan komma att åvila ett barn. En bättre lösning skulle vara att ändra reglerna om i vilka fall staten skall återkräva rättshjälpskostnaderna i nu berörda fall.

Av bl.a. statsfinansiella skäl avvisar vi i betänkandet tanken pä att låta rättshjälp omfatta ansvaret för motpartskostnaderna.

Frågor om rättegångskostnadsansvaret i brottmål kommer vi att behandla först i ett senare betänkande (se avsnitt V).

282

Enskilda anspråk Prop. 1986/87: 89

Enskilda anspråk på skadestånd i anledning av brott handläggs i de flesta fall gemensamt med brottmålet. Att så sker har mänga fördelar. Målsäganden kan i allmänhet klara sig utan eget ombud genom att åklagaren för hans talan. För domstolen blir det fräga om en rättegång i stället för två. Målet blir snabbare avgjort. I många fall måste dock med nuvarande regler talan om det enskilda anspråket avskiljas till särskild handläggning i den för tvistemål föreskrivna ordningen. Detta kan ha flera orsaker. En vanlig orsak är att den tilltalade uteblir från förhandling och att brottmålet men ej tvistemålet kan avgöras trots utevaron. Vi föreslår att rätten i den angivna situationen skall förplikta den tilltalade att utge skadestånd i enlighet med reglerna för de nuvarande tredskodomarna. Även i övrigt föreslår vi regler som syftar till att minska behovet av att särskilja tvistemålsdelen från brottmålet. Bl.a. föreslår vi vissa preciseringar i fråga om vilka regler som skall gälla i olika situationer som kan uppstå medan brottmålet och tvistemålet handläggs gemensamt. Vi föreslår också en allmän regel om att talan om det enskilda anspråket inte fär särskiljas utan att vissa angivna fömtsättningar föreligger.

Det kan tilläggas att den s.k. fömndersökningsgruppen ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om behandlingen av enskilda anspråk pä fömndersökningsstadiet. Vi har utgått från att riksåklagaren och rikspolisstyrelsen tar upp frågan och medverkar till att de enskilda anspråken ägnas ökad uppmärksamhet under fömndersökningen. Målet bör vara att åklagarna i ökad utsträckning och i själva verket i de allra flesta fall kan föra målsägandens talan och att anspråken endast i undantagsfall behöver avskiljas till tvistemål beroende på dålig utredning.

Vissa frågor om överklagande

Som tidigare nämnts har vi i princip skjutit upp behandlingen av frågor som avser överrättsförfarandet till en senare etapp av vårt arbete. Ett par frågor som rör möjligheterna till överklagande av tingsrätts dom och beslut har det emellertid varit nödvändigt att lösa redan i detta betänkande.

En sådan fråga är hur klagoliden skaU beräknas när det gäller domar i mäl som avgjorts på handlingarna, dvs. utan att huvudförhandling hållits. Nuvarande system med en klagotid av tre veckor från domens dag medför alltför stora risker för rättsförluster därigenom att parterna i vissa fall inte hinner få del av domen i god tid före klagotidens utgång. Ett system med delgivning av alla domar av det nu aktuella slaget — efter mönster frän förvaltningsprocessen — skulle medföra avsevärda effektivitetsförluster. Vi har stannat för en lösning som enligt vår mening balanserar rättssäkerhets- och effektivitetsaspekterna pä ett godtagbart sätt och som innebär att klagoliden i de aktuella fallen skall vara sex veckor från den dag domen meddelades.

Vi föreslår också vissa justeringar i reglerna om beräkning av klagotid när det gäller tingsrätts beslut under rättegången.

De nuvarande reglerna om vadeanmälan är svåra att anpassa till de
ovan redovisade förslagen rörande klagotidens beräkning. Mot bak- 283

gmnd härav, och med hänsyn till att institutet vadeanmälan knappast Prop. 1986/87: 89 fyller nägon praktisk funktion, föreslår vi att det helt avskaffas.

Jourdomstolar

Som tidigare nämnts har vi genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att fömtsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar. Jourdomstolsinstitutionen torde av många uppfattas som en anordning som leder till att dom kan fällas om inte omedelbart sä åtminstone i nära anslutning till brottet. Uppfattad på detta sätt skulle emellertid en ordning med jourdomstolar innebära allvarliga avsteg från gmndläggande principer i vår nuvarande brollmålsrättskipning, i varje fall om jourdomstolarna fömtsatts få ett målunderlag som inte är endast helt obetyd-ligt.

En jourdomstolsreform fömtsätter förenklingar i fråga om reglema för fömndersökning och åtals väckande. Den fömtsätter också att ökade resurser satsas på polis- och åklagarsidan. Under alla omständigheter rör det sig enligt vår uppfattning om ett mycket begränsat antal mål som skulle kunna avgöras av jourdomstolar. Rättens tid skulle antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens om man begränsade reformen till att gälla storstadsdistrikten i samband med helger. Ett system med jourdomstolar skulle vidare kräva stora kostnader bl.a. för domares och advokaters jourtjänstgöring. Det mäste dessutom leda till att andra mäl eftersatts, om man inte tillför ytterligare resurser.

Med det hittills sagda har vi inte velat utesluta att man genom ändringar i reglerna om fömndersökning för vissa fall kan förkorta tiden mellan brott och dom. En översyn av dessa regler faller emellertid utanför värt uppdrag.

Enligt vår mening är det främst kriminalpolitiska bedömningar som ligger bakom tankarna på jourdomstolar. Vi anser oss inte kunna bedöma i vad mån kriminalpolitiska eller andra skäl skall väga sä tungt i fråga om de berörda målen att jourdomstolar bör genomföras trots de stora kostnader och andra nackdelar det skulle föra med sig.

Lagtekniska frågor

Vissa lagtekniska ändringar har avseende pä de nuvarande reglerna i RB:s promulgationslag (RP). 1 RP finns dels vissa bestämmelser som behövdes under en övergångstid efter RB :s införande, dels vissa bestämmelser av mer permanent karaktär, bl.a. avseende processen i mäl om utdömande av vite, mäl om förverkande och mål om förändring av påföljd i brottmål. De bestämmelser i RP som är av permanent karaktär har i vårt förslag i stor utsträckning arbetats in i RB. Den enda bestämmelse av sådan karaktär som inte berörs av vårt förslag är 20 § RP. Denna bestämmelse kommer vi alt behandla i en senare etapp av reformarbetet. Innebörden av värt förslag är att RP kommer att avsevärt förlora i praktisk betydelse och åtminstone längre fram bör kunna upphävas eller i varje fall starkt begränsas till sin omfattning.

En lagteknisk fråga som har sammanhang med den nyss nämnda har
avseende på vissa allmänna begrepp som inte är definierade i RB. 284

Sålunda utsäger inte RB klart humvida ett mål skall handläggas som Prop. 1986/87:89 tvistemål eller brottmål. Inte heller finns det någon allmän regel i balken om hur dess bestämmelser förhåller sig till bestämmelser i andra lagar.

Bestämmelser av den nu angivna karaktären borde enligt vår mening ha upptagits i ett inledande kapitel i balken. Eftersom balken f n. inte innehåller nägot sådant kapitel har vi skapat ett utrymme för de önskade bestämmelserna genom att flytta bestämmelserna i nuvarande 1 —5 kap. till 2 — 6 kap. Denna lösning får delvis anses ha en provisorisk karaktär. En mer total översyn av RB kan kräva nya omredigeringar men även om så blir fallet kommer det säkert att vara en tillgång att I kap. i balken ger utrymme för olika bestämmelser av allmän karaktär.

Som torde ha framgått av det redan anförda avser delbetänkandet endast ändringar i RB. Frågor om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser samt behövlig följdlagstiftning har i stort sett lämnats utanför detta betänkande.

Om våra förslag i det nu framlagda betänkandet antas, innebär det betydande förenklingar i det processuella regelsystemet. De förslag vi redovisat under mbriken "En enda processform för tvistemål" innebär sålunda att ett flertal processlagar helt kan upphävas. Detta gäller bl.a. småmälslagen, lagsökningslagen, ärendelagen och handräckningslagen. När det gäller RPkan avsevärda förenklingar göras. Sammanlagt rör det sig om 100—150 paragrafer som kan upphävas.

Med hänsyn till omfattningen och vikten av de förslag vi lägger fram har vi fömtsatt att ett ikraftträdande av den nya lagstiftningen inte kan ske före utgången av år 1983. Denna omständighet i förening med det statsfinansiella läget har medfört att vi i avsnitt V redovisat några delar av betänkandet som enligt vår mening kan behandlas med förtur.

285

Prop. 1986/87:89

BUaga2 Rättegångsutredningens förslag till ändringar i RB

Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels att nuvarande 1 kap. 8 och 9 §§, 6 kap. 12 och 13 §§, IO kap. 21 §, 12 kap. 24 §, 13 kap. 4 §, 20 kap. 15 §, 27 kap. 17 §, 28 kap. 15 §, 31 kap. 12 §, 37 kap. 4 och 5 §§, 38 kap. 9 §, 40 kap. 13,15 och 20 §§, 42-47 kap. samt 59 kap. 9 § skall upphöra att gälla,

dels att de nuvarande rubrikerna närmast före 42 och 45 kap. samt rubrikerna til! 5 och 41 kap. skall utgå,

dels att i 50 kap. 4, 9 och 23 §§, 55 kap. 14 § och 58 kap. I § ordet "sanningsförsäkran" skall bytas ut mot ordet "ed",

dels att nuvarande 1 kap. 1 —6 §§ skall betecknas 2 kap. 1, 2, 4, 6, 7 respektive 8 §, att nuvarande 2 — 4 kap. skall betecknas 3, 4 respektive 5 kap., att nuvarande 5 kap. 1—9§§ skall betecknas 6 kap. I—9§§, att nuvarande 6 kap. I -11 §§ skall betecknas 6 kap. 10-20 §§ och att nuvarande 41 kap. 1-4 §§ skaU betecknas 35 kap. 15-18 §§,

dels att rubrikerna närmast före I kap. skall sättas närmast före 2 kap.,

dels att 2 kap. 4 §, 5 kap. 2 §, 6 kap. 15, 17 och 18 §§, 7 kap. 4 §, 9 kap. 5, 8 och 9 §§, 10 kap. 17, 18 och 20 §§, 11 kap. 4 och 5 §§, 12 kap. 4 och 9§§, 13 kap. 3, 5 och 7 §§, Ukap. 3,4, 5 och 7 §§, I7kap. 1-4,7-lOoch

12 §§, 18 kap. 2, 8, 13 och 14 §§, 19 kap. 7 §, 20 kap. 1 och 8- 10 §§, 21 kap. 2 och 12 §§, 22 kap. 4-6 §§, 23 kap. 18 och 22 §§, 24 kap. 12 och

13 §§, 30 kap. I, 2, 4, 6-8 och 10 §§, 32 kap. 6 och 7 §§, 33 kap. 1-3, 5 och 6 §§, 34 kap. I och 2 §§, 35 kap. 8, 13 och 14 §§. 36 kap. 1, 5, 7, 13 17-20 och 22-23 §§, 37 kap. 1 -3 §§, 38 kap. 6 §, 39 kap. 2 och 3 §§, 40 kap. 10, 11 och 16 §§, 49 kap. I och 7 §§, 50 kap. 1, 15 och 24 §§, 51 kap. 1, 11 och 15 §§, 52 kap. 1 §, 53 kap. I och 2 §§, 54 kap. I §, 59 kap. I och 5 — 8 §§ samt rubrikerna till I, 6, 9, 13, 20 och 37 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas tjugosex nya paragrafer, I kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 3 och 5 §§, 9 kap. 10 §, 10 kap. 8 a och 18 a §§, 12 kap. 14 a §, 14 kap. 7 a §,20 kap. I a, 1 b och 12 a §§,22 kap. I a §,31 kap. I aochl b §§, 33 kap. 10 §,41 kap. 1—9 §§och51 kap. 23 a §, nya rubriker närmast före

' Senaste lydelse av 1 kap. 8 § 1969:244, 1 kap. 9 § 1969:244, 6 kap. 13 § 1974: 573,
20 kap. 15 § 1954:432, 37 kap. 5 § 1977:1020, 38 kap. 9 § 1980:101, 42-47 kap. se
bilaga nr I, 50 kap. 4 § 1963:149, 50 kap. 9 § 1963:149, 58 kap. 1 § 1975:670, 59
kap. 9 § 1968:193. 286

I, 41 och 45 kap., nya mbriker till 2 och 41 kap. samt sex nya kapitel, Prop. 1986/87: 89 42—47 kap., av nedan angivna lydelse,

dels att i balken närmast före 6 kap. I § skall införas rubriken "Offentlighet", närmast före 6 kap. 6 § rubriken "Tolk", närmast före 6 kap, 9 § rubriken "Upprätthållande av ordning vid sammanträde", närmast före 6 kap. 10 § rubriken "Protokoll", närmast före 6 kap. 19 § rubriken "Aktbildning och dagbok", närmast före 35 kap. I § rubriken "Allmänna bestämmelser" och närmast före 35 kap. 15 § rubriken "Bevisning till framlida säkerhet".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1 kap. Om allmän underrätt I kap. Om balkens tUlämpningsom-

råde m.m.

Denna balk gäller för rättskipning och rättsvård vid allmän domstol.

2§

Har i lag meddelats bestämmelse som avviker från denna balk, gäller den bestämmelsen, om ej annat sägs i balken.

2 kap. Om tingsrätt

3§

Vid tingsrätt handläggs tvistemål och brottmål.

Som tvistemål handläggs, om ej annal sägs i 22 kap., mål om enskildas personliga ställning saml om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes. Som tvistemål handläggs också annal mål som inte skall handläggas som brottmål. Vissa tvistemål skall enligt 41 kap. 4 § handläggas som blankettmål.

Som brottmål handläggs

1. mål om ansvar för brott.

2. mål om åtgärd enligt 21 — 28 kap. i anledning av misstanke om brott.

287

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skaU tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad form,

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.

Tingsrätt är i tvistemål domför med en lagfaren domare, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Vid huvudförhandling beslår tingsrätt av tre lagfarna domare. Förhandlingen får dock hållas inför endast en lagfaren domare, om det är tillräckligt med hänsyn lill målets omfattning och svårighetsgrad. Om målet inte är av enkel beskaffenhet, gäller detta dock endast om parterna samtycker.

Om huvudförhanding i målel kan beräknas kräva minst fyra veckor, får rätten bestå avfyra lagfarna domare.

När mål avgörs på handlingarna skaU tingsrätt bestå av tre lagfarna domare, om part begär det eller rätten finner det nödvändigt. Åven om part begär att tre domare skall deltaga, får målet avgöras av en lagfaren domare, om målel är av enkel beskaffenhet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

/ blankettmål består tingsrätt av en domare. Denne behöver inte vara lagfaren.

5§

Tingsrätt är i brottmål domför med en lagfaren domare och nämnd vid huvudförhandling i mål om brott, för vilket föreskrivs svårare påföljd än böter. Detsamma gäller när sådant mål skaU avgöras på handlingarna genom dom. Om huvudförhandhng i målet kan beräknas kräva minst fyra veckor, får ytterligare en lagfaren domare ingå i rätten.

1 annat fall är tingsrätt i brottmål domför med en lagfaren domare.

5 kap.

2§i

Domare, som avses i / kap. 2 §, 2 Domare, som avses i 2 kap. 2 §, i

kap. 3 § eller 3 kap. 4 §, utnämnes kap. 3 § eller 4 kap. 4 § utnämns av

av regeringen. Revisionssekretera- regeringen. Revisionssekreterare

re utnämnes eller förordnas av re- utnämns eller förordnas av rege-

geringen. ringen.

6 kap. Om domstols protokoll 6 kap. Om ordningen vid domstol

15§

I protokoll skall antecknas utsaga I protokoll skall antecknas berät-av vittne, sakkunnig, part under telse som någon lämnar under för-sanningsförsäkran eller målsägan- hör i bevisningssyfte, i den omfatt-de, då han höres i anledning av ning berättelsen kan antas vara av åklagarens lalan, i den omfattning betydelse i målet. Detsamma gäller utsagan kan antagas vara av bety- rättens iakttagelser vid syn på stäl-delse i målet, samt vad rätten vid let. syn å stället iakttager.

Första stycket gäller inte berättelse

av tUltalad i brottmål.

Vid huvudförhandling i hovrätt Vid huvudförhandling i hovrätt

vare ej nödigt att i protokollet an- behöver uppgift enligt första stycket

tecknas utsaga eller iakttagelse, antecknas endast om anteckningen

som nu sagts, med mindre anteck- kan antas bli av betydelse vid full-

ning därav kan antagas bliva av följd till högsta domstolen. Vidhu-

betydelse vid fullföljd till högsta vudförhandling i högsta domstolen

' Senaste lydelse av förutvarande 4 kap. 2 § 1974:573. 289

19 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 89

Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig avfaltning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra anteckning därom.

Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i prolokollet, upptecknats, skall den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall uppteckningen fe/Zägga.? handlingarna.

Protokollet över förhandling skall slutligt avfattas innan förhandlingen avslutas. /Var protokollet är uppsatt, skall ordföranden anteckna detta på protokollet.

När berättelse, som enligt /5§ skall antecknas i protokollet, har upptecknats, skall den läsas upp eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen. Vidare skall den hörde tillfrågas, om han har någol att erinra mot innehållet. En erinran, som inte föranleder ändring, skall antecknas. Uppteckningen får sedan inte ändras. Om berättelsen har antecknats i protokollet först efter granskningen, skall uppteckningen/ogfli //// handlingarna som en bilaga.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

10§

SkaU någon hämtas till sammanträde inför rätten, får han. om ej annat följer av vad nedan sägs, inte omhändertas tidigare än atl han kan inställas omedelbart till sammanträdet.

Har hämtningsförsök förut misslyckats eller finns det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anleding därtiU, får rätten eller polismyndighet besluta, att han för hämtningens genomförande får omhändertas tidigare än vad som följer av första styckel.

Den som omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polismyndigheten. Han är dock inte skyldig att stanna kvar mer än sex timmar, om inte rätlen beslutat om längre tid. Beslut av rätten får avse högst aderton limmar. Vid prövning av fråga om skyldighet att stanna kvar skall särskUt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den, som skall hämtas, inte är närvarande vid sammanträdel.

10 kap. 8a§

/ tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tdlhandahålUtsför huvudsakligen enskilt bruk får näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt hemvist.

17 §1

Ej vare på grund av vad i delta Rätten är ej pä grund av vad i 1 — kapitel stadgas rätten behörig att 16 §§ sägs behörig att ta upp upptaga:

293

I Senaste lydelse 1981:828.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten pä yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga, äge högsta domstolen, om någon av dem finnes behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att ta upp mål, som där väckts,/år den högre rätten pä yrkande av part hänvisa mälet till lägre rätt som är behörig.

Har skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga, får högsta domstolen, om någon av dem är behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstolen.

1 fråga om behörighet att ta upp mål. som på grund av högsta domstolens förordnande enligt 14 kap. 7 a § skall förenas i en rättegång, gäller vad högsta domstolen bestämmer.

kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig personligen, om hans närvarofinnes erforderlig för utredningen. 1 underrätt skaU part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, alt förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt.

Vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen gälle ock parts ställföreträdare. Åro flera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vilken eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han dock skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

Är part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele rätten förordnande där-

1. om annan part begärt det och
närvaron inte är uppenbart obehöv
lig eller

2. om det kan antas atl sammanträ
dets syfte därigenom främjas.

Vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen gäller också parts ställföreträdare. Finns de fiera ställföreträdare,/dr rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig.

Är part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, skall rätten meddela förordnande om detta.

Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas d vad vid förhandlingen förekommit. 1 domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas d vad därvid förekommit.

Då mäl avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas d vad handlingarna innehålla och eljest förekommit i målet.

Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. 1 domen får ej deltaga domare som inte varil med om hela förhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen gmndas på vad som förekommit vid den. Ifall som avses i 44 kap. 13 § får domen grundas även på den utredning som har inhämtats efter huvudförhandlingen.

När mäl avgörs på handlingarna. skall domen grundas/7d vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.

Andra stycket gäller också när mål skall avgöras vid huvudförhandling i paris utevaro.

302

Vad i 2 och 9 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. A sådant beslut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 §§ tillämpas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan om återupptagande. skaU i beslutet givas tid känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som liUika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

Bestämmelserna i 2 §, 7 § tredje stycket och 9 § gäller även i fråga om slutligt beslut. Bestämmelserna i 7 § första och andra styckena samt 10 § skall tillämpas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det tas upp i domen.

Om slutligt beslut inte har satts upp särskUt, skaU ränen tillställa part underrättelse om innehållet i beslutet i stället för kopia av detta.

Om det slutliga beslutet endast innebär att målet avskrivits i anledning av återkallelse gäller inte 7 § tredje stycket. Inte heller behöver den som återkallat ansökan tillställas kopia av eller underrättelse om beslutet.

Ersättning för rättegångskostnad skall Julli motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande Jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt koslnaden skäligen varil påkallad för tillvaratagande av parlens räll. Ersättning skall ock utgå för parlens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efler sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker.

Såsom rättegångskostnad ersätts parts arbete, tidsspillan och utgifter i anledning av

/, förhandling med motpart för biläggande av tvistefråga med omedelbar betydelse för partens talan,

2. rättegångens förberedande och

3. utförande av talan i målet.

Kostnad är ersättningsgill endast om den skäligen varil behövlig för att tiUvarata partens rätt.

Ersättning för rättegångskostnad skall innefatta ränta enligl 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för målets avgörande.

vas av parterna en för båda och båda för en, gälle i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas om rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften d vardera. Har av allmänna medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden återgäldas av parten.

Om skyldighet att ersätta statsverket kostnad i anledning av att part åtnjutit rättshjälp är särskilt stadgal.

av parterna solidariskt, gälleri fråga om skyldighet att återbetala sådan kostnad vad i detta kapitel sägs om rättegångskostnad. Om parterna skaU bära var sin rättegångskostnad,/dr rätten förordna. att kostnaden skall fördelas med hälften på varje part. Har av allmänna medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden återbetalas av parten.

Har fråga om ersättning av allmänna medel uppkommit först efter det att målet avgjorts, skaU utdömd kostnad stanna på statsverket.

Om skyldighet att ersätta statsverket kostnad i anledning av att part åtnjutit rättshjälp är särskilt föreskrivet.

Statsverkets kostnader för medling enligl 43 kap. 21 § skall stanna på statsverket.

Dä rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden sä ock ifråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.

enligt 41 kap. 4 § samt sådan ränta som avses i 8 § tredje stycket.

Rätten skall, om del inle på grund av andra slycket eller av annan anledning är obehövligt, bereda part tillfälle alt framställa yrkande om ersättning för rättegångskostnad och yttra sig över motparts kostnadsyrkande. Vad nu sagts gäller inte part som gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet som medför att målet skall avgöras enligt 44 kap. 18 eller 19 §.

Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i 1 — 13 §§, om inte detta är obehövligt på grund av att ersättningsyrkande har medgivits. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kapitel skaU, utom ifaUsom sägs i 13 § andra stycket, meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp anges.

Har, sedan stämning delgivits den misstänkte, ändring inträtt iförhållande, som betingat domstolens behörighet, vare domstolen ändock behörig.

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol behörig, äge den förra domstolen, om synnerliga skäl äro därtiU. på framställning av åklagaren förordna. att målet skaU överflyttas till den senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gäUande, tiU dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

Domstol förlorar inte sin behörighet att handlägga mål på grund av att förhållande som haft betydelse för behörigheten ändrats efter det att stämning delgivits den tilltalade.

Har allmänt åtal väckts vid viss domstol och framkommer att den tilltalade år åtalad 'åven vi annan domstol, skall den ena domstolen på åklagarens begäran överlämna målet till den anra domstolen, om det inte är olämpUgi. 1 annat faUfår domstol överlämna mål tiU annan domstol, om åklagaren begär det och särskilda skäl föreligger. Domstolfår inte överlämna mål tiU dom-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

stol av annan ordning. Beslut, som rätten fattat före måls överlämnande. skaUgälla om inleden domstol, dit målet överlämnats, bestämmer annat.

20 kap. Om rätt till åtal och om 20 kap. Om åtal och om mälsägan-
målsägande de

1§

Fråga om ansvar för brott må ej av Fråga orn ansvar för brott får tas

rätten upptagas, med mindre åtal upp av rätten endast om åtal för

för brottet väckts. Rätten äge dock brottet väckts. Rätten får dock

utan åtal upptaga fråga om ansvar utan åtal ta upp fråga om ansvar

för förseelse i rättegången. för rältegångsförseelse.

Bestämmelserna i denna balk om åtal gäller även i fråga om talan i mål som avses i 2 kap. 3 § tredje stycket 3 — 6. Den mot vilken talan riktas i sådana mål betecknas som svarande. Om sådan svarande gäller vad som är föreskrivet om misstänkt och tilltalad.

I a§

Väckt åtal får inte ändras. Såsom ändring av åtal anses inte att den som för lalan om brottet beträffande samma gärning inskränker åtalet eller åberopar annat lagrum eller ny omständighet till stöd för detta.

Åtalet får genom tilläggsåtal utvidgas att avse annan gärning, om rätten finner det lämpligt. Tilläggsåtal får inte väckas i högre rätt.

Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan står under åtal.

lb§

Om tilläggsåtal väcks eller om det i
annat faUframkommer att vid sam
ma domstol handläggs fiera skilda
åtal mot någon, skaU ålalen hand
läggas i en rättegång. Ålalen skall
dock handläggas särskilt om det är 310

Målsägande må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skaU äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rält fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Målsägande får väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, endast om åklagaren beslutat att inte åtala.

Har åklagare väckt talan,/drmåls-äganden biträda åtalet. Han får också fullfölja talan / högre rätt.

Utan hinder av vad i första stycket sägs får målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

Har tilltalad såsom målsägande väckt sådan talan om ansvar som avses i tredje stycket, skall denna talan, om del kan ske. handläggas i samma rättegång som åtalet mot honom.

Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Den misstänkte vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling / underrätt, dock ej om anledning saknas alt ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tilllika kan antagas vara utan belydelse för utredningen. 1 mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna belydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader för brottet eller anledning förekommer lill ådömande av sådan påföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna belydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig alt infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, alt förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandhng än nu nämnts vare han skyldig alt infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig.

Lider den misstänkte av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och finner rätten, atl hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras ej all han infinner sig personligen.

I Senaste lydelse 1981:214.

Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling

/, om annan part begärt det och närvaron inte är uppenbart obehövlig eller

2. om del behövs för att målet skall kunna avgöras.

Vid sammanlräde för förberedelse enligt 45 kap. 13 § skall den misstänkte närvara personligen, om sammanträdets syfte därigenom främjas.

313

Förundersökning enligt detta kapitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderlig beträffande brott, för vilket icke svårare påföljd än böter är stadgat, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Ej heller är förundersökning erforderlig i mål om brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket, med mindre anledning förekommer till ådömande av annan påföljd än böter.

Föreligger tillräckliga skäl för åtal även utan förundersökning, behöver sådan inie ske ifråga om

1. brott för vilket inte föreskrivs svårare påföljd än böter,

2. brott för vilket åtal sker genom tilläggsåtal enligt 20 kap. 1 a §,

3. brott för vilket åtal sker muntligen enligt 45 kap. 1 § andra stycket eller

4. brott som avses i 4 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket, om inte anledning förekommer till ådömande av annan påföljd än böter.

Åklagaren skall, om inte den anhållne friges, senast dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 § inställdes till förhör, avlåta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytteriigare utredning för prövning av häktningsfrägan, får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhäline inställdes för förhör. Görs inte framställning enligt vad som nu har sagts, skall den anhäline omedelbart friges.

Åklagaren skall, om inte den anhållne friges, senast dagen efter den, då beslutet om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 § inställdes till förhör, till rätten insända ansökan om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häktningsfrågan, skall ansökningen insändas så snart det kan ske. Om ansökningen inte insänts inom fem dagar efter den, då beslutet om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes för förhör, skall den anhållne omedelbart friges.

När åklagaren ansöker om häktning skall han snarast möjligt per telefon meddela rätten att ansökan gjorts.

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fräga om slutligt beslut. / den mån ej annat föreskrivits med stöd av 14 §. skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas d sådant beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan om åtempptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som tillika skaU meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

Bestämmelserna i 2 och 7 §§ gäller även i fråga om slutligt beslut. Bestämmelserna i 5 och 8 §§ .?a//till-lämpas om frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det tas upp i domen.

Om part har rätt att fullfölja talan mol slutligt beslut eller begära återupptagande av målet, skall i beslutet anges vad han därvid har att iaktta.

Om slutligt beslui inte har satts upp särskilt, skall rätten tillställa part underrättelse om innehållet i beslutel i stället för kopia av detta.

Om det slutliga beslutet endast innebär atl målel avskrivits i anledning av återkallelse gäller inte andra stycket. Inte heller behöver den som återkallat ansökan tillställas kopia av eller underrättelse om beslutet.

Nuvarande lydelse

sonnummer och postadress. Vidare bör angivas partens yrke och telefonnummer saml de övriga omsländigheler, som äro av betydelse för delgivning med honom. Har part vidtalat ombud att företräda honom, skola ombudets namn, postadress och telefonnummer angivas.

Stämningsansökan bör tillika innehålla uppgift d svaranden i de hänseenden som sägs i andra stycket.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgiva, skall parten utan dröjsmål anmäla det till rätten.

Föreslagen lydelse

vilka uppgifter som skall lämnas meddelas av regeringen.

Om uppgifterna i en ansökan är ofullständiga eller oriktiga i jråga om svaranden skall denne lämna riktiga uppgifter till rätten.

Behövs tolk skall part anmäla det till rätten.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgett, skall parten anmäla det till rätten.

Prop. 1986/87:89

Vill part göra invändning därom, att rätten icke år behörig att upplaga mälet, skall han framställa invändningen då han första gängen skall vid rätten föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen, skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Underlåter part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans rätt därtill förfallen.

Vill part göra invändning om att rätten inte år behörig att ta upp målet, skall han framställa invändningen när han första gången skall föra talan i målet. / tvistemål vid tingsrätt behöver dock invändningen inte framställas förrän parlen första gången skall föra talan vid förberedelse enligt 43 kap. eller dessförinnan begär att målet återupptas.

Hade parten laga förfall för att ej göra invändningen inom rätt tid, skall han framställa den så snart det kan ske efter det att förfallet upphörde.

Underlåter part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, har han förlorat rätlen atl få en sådan invändning prövad.

Bevis, som upptagits ulom huvudförhandlingen, skall upplagas även vid denna, om sådant upplagande finnes vara av belydelse i mälet och hinder därför ej längre föreligger.

Har i mål, som fullföljts lill högre rätt, vid lägre rält vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn d stället hållits, erfordras ej. aff beviset upptages ånyo, med mindre högre rält finner det vara av betydelse för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna belydelse. 1 högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast om synnerliga skäl äro därtiU.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Hålls huvudförhandling, skall bevis, som upptagits tidigare, las upp på nytt, om detta är av belydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Har i mål, som fullföljts till hovrätt, i tingsräu hörts vittne, sakkunnig eller part eller hållits syn på stället, behöver beviset las upp på nytt endast om det är av betydelse för utredningen eller om part yrkar det och upptagandet inle saknar betydelse. I högsta domstolen skall bevis som tagils upp av lägre rätt las upp på nytt endast om synnerliga skäl föranleder det.

Då bevis inte tas upp på nytt, skall beviset förebringas genom protokoll eller på annal lämpligt sätt.

Envar, som icke år part i målet, må höras som vittne; / brottmål må dock målsäganden icke vittna, även om han ej för lalan.

Var och en, som m/e är part i målet, /dr höras som vittne.

/ brottmål får dock vittnesförhör inte äga rum med någon som åtalats för den gärning förhöret gäller eller för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp tiU denna eller för annan gärning, som har omedelbart samband med gärning som nu sagts. Detsamma gäller annan som är skäligen misstänkt för sådan gärning och som enligt 23 kap. 18 § underrättats därom.

Vad som sägs i andra stycket om den som ålalats skall också gälla den som fått ett strafföreläggande, ett föreläggande av ordningsbot eller åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 § eller enligt 1 eller 6 § lagen (1964:167) om behandhng av unga lagöverträdare.

1 fråga om förhör med någon som sägs i andra eller tredje stycket gäller 3 7 kap. Ifråga om rätt tiU ersättning för inställelse vid huvudförhandling gäller dock 36 kap. 24 §. Vid kallelse tiU huvudförhandling och utevaro från sådan förhandling gäller bestämmelserna om tilltalad i 46 kap. i tillämpliga delar.

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom utan tillstånd frän den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heder må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighel, eller deras biträden höras angående något, som pä grund av denna deras ställning förtrolls dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vaäför u/7roge/.s fullgörande förtrolls honom, med mindre parlen medgiver, att del må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straffan fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intager motsvarande ställning må icke höras som vitt-

Den som lill följd av 2 kap. I eller 2 § eller 3 kap. I § sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i nägot av dessa lagrum, inte har rätt att lämna uppgift får inte höras som vittne därom utan tillstånd frän den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrä, som drivs av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighel, eller deras biträden /dr m/e höras som vittnen angående något som de blivit anförtrodda eller på annat sätt fått kännedom om i sin verksamhet Vad nu sagts gäller dock inte om uppgift får lämnas enligt lag eller om den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, medger att uppgiften lämnas.

Rättegångsombud, biträde, försvarare eller sådan medlare, som förordnats enligt 43 kap. 21 §. får /n/e höras som vittne om någol som en part har anförtrott honom för fullgörande av uppdraget, om inte parten medger att uppgiften lämnas.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är annan än försvarare skyldig att lämna uppgifter i mål om brott, för vilket inle är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

I fråga om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan/nn5 5äri/7-da bestämmelser. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning/dr inte hö-

Nuvarande lydelse

ne om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap 3 § tryckfrihetsförordningen, 9§ radioansvarighetslagen (1966: 756), I § lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio eller 11 § lagen (1981:509) om ansvarighet för ra-diotaltidningar må höras som vittne om förhållande som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Föreslagen lydelse

ras som vittne om något som han fått kännedom om vid enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, 9§ radioansvarighetslagen (1966: 756), 1 § lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio eller 11 § lagen (1981:509) om ansvarighet för ra-diotaltidningar/dr höras som vittne om förhällande som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Prop. 1986/87:89

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parierna; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.

Vittnet bör uppmanas att / ett sammanhang avgiva sin berättelse. 5e-dan denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor //// vutnet. Vittnet bör. om del ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom om det. varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vdka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuda tiU visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skål föranleda därtiU. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Förhör med vittne leds av parierna. om ej särskilda skäl föranleder annat. Förhöret inleds av den part som har begärt förhöret. Har båda parter begärt förhöret, bestämmer rätten vid behov vilken av dem som skall inleda förhöret.

Vid förhöret skall först tillfälle beredas vittnet att på egen hand eller, om det behövs, med slöd av frågor ge sin berättelse i ett sammanhang. Därefter får ytterhgare frågor ställas.

Ledande frågor får ej ställas, om inte särskilda skäl talar för det. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.

handlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen. Kan viitne på grund av sjukdom ej infinna sig. skaU vittnet höras där vittnet vistas.

1. om vittnet inte kan infinna sig vid sådan förhandhng.

2. om en inställelse vid sådan förhandling medför kostnader eller olägenheter som inle står i rimligt förhållande till förhörets betydelse eller

3. om det. på grund av att beslut i viss fråga skaU fattas under förberedelsen eller eljest med hänsyn till omständigheterna, är av synnerlig vikt all vutnesförhöret las upp före huvudförhandlingen.

Vid avgörande av fråga om vutnes-förhör utom huvudförhandling skall ränen beakta möjligheterna att förhöra vittnet per telefon enligt 44 kap. II § eller 46 kap. II §.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga rum i anslutning tiU förhör enhgt första stycket.

Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra."

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom om vikten därav.

Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 9 § andra slycket.

10 § första styckel, 13 § första styc
kel, 16 §, 17 § tredje styckel samt 18
och 19 §§ tillämpas.

Vid förhör under ed skall, förutom de lagrum anges i första stycket, 36 kap. 5 och 6 §§, 8 § andra styckel,

11 § samt 14 och 15 §§ tillämpas.

I brottmål skaU, förutom de lagrum som anges i första styckel, 36 kap. 24 och 25 §§ tillämpas i fråga om ersättning tiU målsägande, som kallats liU förhör i anledning av åklagarens lalan.

Vid tillämpning av de bestämmelser som anges i första —tredje styckena skaU vad som sägs om vittne anses gälla part.

333

Gör sakkunnig sig skyldig lill försummelse eller tredska, som avses i 12, /ieller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även om yrkande därom ej framstäUls. förplikta den sakkunnige att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.

Vad nu stadgats om sakkunnigs skyldighet atl ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12 eller 14 §, eller uteblir sakkunnig, som kallats till förhör, och vållas därav rättegångskostnad för part, skaU rätten på yrkande av part förplikta den sakkunnige att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten fte/a//ersättningen, harhan rätt att av den sakkunnige få ut vad denne förpliktats att betala.

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

Fjärde avdelningen

Om rättegången i tingsrätt

I Om rättegången i tvistemål

41 kap. Om inledande av rättegång Väckande av talan

1 § Talan skall väckas genom skriftlig ansökan hos rätten. Talan anses väckt när ansökningen har kommit in till rätten.

2 § Ansökningen skall innehålla

1. bestämt yrkande,

2. redogörelse för de omständigheter som yrkandet gmndas på, uppställda efter sitt sammanhang och om möjligt i numrerade punkter,

3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt

4. uppgift om sådana omständigheter som medför att rätten är behörig, om behörigheten inte framgår av ansökningen i övrigl.

Åberopas löpande skuldebrev, växel eller check, bör handlingen i original eller kopia fogas till ansökningen.

3 § Om det kan antas att det inte föreligger nägon tvist mellan parterna,
behöver redogörelsen enligt 2 § första stycket 2 inte vara utförligare än
som krävs för att man skall kunna fastställa vad saken gäller. Uppgift om
bevis enligt 2 § första stycket 3 behöver då inte heller lämnas.

I vilka fall yrkande om ersättning för rättegångskostnad skall tas upp redan i ansökningen framgår av 18 kap. 14 §.

4 § Den som bedriver inkassoverksamhet för vilken fordras lillstånd
enligt 2 § inkassolagen (1974:182) skall för ansökan enligt 3 § använda
särskild blankett som fastställs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Om det främjar en ändamålsenlig handläggning får regeringen eller myndigheten medge att sådan blankett får användas även av andra som i större omfattning driver in fordringar.

Regeringen eller myndigheten får meddela föreskrifter om användningen av blanketter.

Har ansökan gjorts på blankett kallas målet i denna balk blankettmål, så länge målet handläggs enligt 41 eller 42 kap. eller 44 kap. 19 §.

5 § Föreskriven ansökningsavgift skall betalas när ansökningen görs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock

medge att avgiften i blankettmål betalas i efterskott. 336

Föreslagen lyddse Prop, 1986/87:89

6 § Är ansökningen så ofullständig att den inte kan läggas till grund för rättegäng eller har ansökningsavgiften inte betalats, skall rätten förelägga sökanden att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars avvisas.

Om det är uppenbart att föreläggandet inte kommer atl följas, behöver föreläggande inte utfärdas. 1 sådant fall får rätten genast avvisa ansökningen.

Stämning

7 § Om ansökningen inte avvisas, skall rätten, i mål där del finns svarande, genast utfärda stämning. Stämningen skall tillsammans med ansökningen och vid denna fogade handlingar delges svaranden.

Är det uppenbart att kärandens framställning strider mot allmänt kända förhållanden eller att den inte innehåller laga skäl för käromälet eller att käromålet av annan anledning är ogmndat och kan bristen inte avhjälpas genom åtgärd som avses i 43 kap. 6 §, behöver stämning inle utfärdas. 1 sådant fall skall rätten genast avgöra målet genom dom.

Formen för förberedelse

8 § När stämning utfärdas skall rätten ta ställning till om målet skall
förberedas i förenklad form enligt 42 kap. eller vid annan förberedelse
enligt 43 kap.

Mål där förlikning om saken är tillåten och som inte gäller fastställelse humvida visst rättsförhållande består eller inte består skall förberedas enligt 42 kap.,

1. om käranden begär sädan förberedelse eller

2, om det kan antas att en förberedelse i förenklad form är tillräcklig
och käranden inte begär annan förberedelse.

1 annat fall skall mål förberedas enligt 43 kap.

9 § Finns det inte någon svarande i målet, skall rätten förbereda målet
enligt 43 kap., om mälet ej kan avgöras genast.

Föreslagen lyddse Prop. 1986/87:89

2 § Svaromålet skall vara skriftligt. En svarande som begär att fä svara muntligen skall dock tillåtas detta, om inte särskilda skäl talar för att svaromålet avges skriftligen.

3 § Svaromålet skall innehålla bestämda uppgifter om svarandens inställning till kärandens yrkande. Om svaranden motsätter sig bifall till ansökningen, skall han ange sina skäl. Svaromålet bör ta upp de invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra.

Har käranden gmndat ansökningen på löpande skuldebrev, växel eller check, skall de skriftliga bevis som svaranden vill åberopa ges in lill rätten inom tiden för avgivande av svaromål.

Av 18 kap. 14 § framgår att svaranden, om han vill ha ersättning för sina rättegångskostnader, skall yrka sådan ersättning i svaromålet.

4 § Målet skall avgöras enligl 44 kap. 19 § genom dom eller förenklad
dom, om svaranden

1. inte har avgivit svaromål,

2. i sitt svaromål inte har tagit ställning till kärandens yrkande eller

3. i sitt svaromål inte har anfört sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid prövning av saken.

Har käranden grundat sin ansökning på löpande skuldebrev, växel eller check och har i samband med ansökningen fordringsbeviset givits in till rätten i original eller kopia, skall förenklad dom meddelas, om svaranden ej anfört sannolika skäl för sitt bestridande. Sådan dom skall dock inle meddelas, om svaranden har visat skriftlig handling av nyss angivet slag som bevis för en fordran som kan användas till kvittning eller käranden medger att en sådan fordran finns.

5 § Rätten skall pä lämpligt sätt söka undanröja sådana ofullständighe
ter eller oklarheter som påverkar frågan om saken kan avgöras efter
förberedelse i förenklad form.

6 § Om det i svaromålet anges skäl som medför alt målet inle kan avgöras
genast, skall rätten förelägga käranden att, vid påföljd att målet annars
avskrivs, inom viss tid ange om han vill att handläggningen av mälet
skall fortsätta.

Önskar käranden att handläggningen fortsätter, skall han skriftligen utveckla sin talan och därvid yttra sig över vad svaranden anfört. Han skall även lämna uppgifter om de bevis han åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis.

Rätten fär förelägga käranden att skriftligen lämna de uppgifter som behövs enligt andra stycket vid påföljd att ansökningen annars avvisas.

7 § Begär käranden att handläggningen skall fortsätta och är en fortsatt
förberedelse nödvändig, skall målet förberedas enligt 43 kap. Om käran
den utan att begära sådan förberedelse inskränker sin talan eller åbero
par någon ny omständighet, får rätten utfärda ett nytt föreläggande för
svaranden att avge svaromål som avses i I §.

338

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

43 kap. Om annan förberedelse Allmänna bestämmelser

1 § Vid förberedelse enligl detta kapitel skall klarläggas

1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som
parterna gmndar sin talan pä,

2. vad parterna är oense om,

3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis,

4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder skall vidtas före målets avgörande och

5. om det finns fömtsättningar för föriikning.

2 § Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgö
rande av målet.

Efter samråd med parterna skall rätten snarast möjligt upprätta en plan för målets handläggning, om det inte är obehövligt pä grund av målets beskaffenhet.

3 § Mäl förbereds genom sammanträde, skriftväxling eller annan hand
läggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.

Sammanträde skall hållas, om det kan antas att förberedelsens syfte därigenom främjas.

Sammanträdet skall hållas per telefon,

1. om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller

2. om inställelse inför rätten skulle orsaka kostnader eller olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av den fråga som föranlett sammanträdet, och ändamålet med sammanträdet ändå kan antas bli i väsentlig mån uppnått.

Vad som sägs om sammanträde i 8—18 §§ gäller inte sammanträde som hålls per telefon.

4 § Om målet skall förberedas enligt detta kapitel utan föregående för
beredelse i förenklad form, skall rätten i stämningen förelägga svaran
den att avge svaromål. Rätten bestämmer om svaromålet skall lämnas
skriftiigen eller vid sammanträde. Svaromålet skall innehålla

1, de invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra,

2, bestämda uppgifter om svarandens inställning till kärandens yrkanden,

3. om kärandens yrkanden inte medges, gmnden för svarandens in
ställning med yttrande över de omständigheter som käranden gmndar
sin talan på och med angivande av de omständigheter som svaranden
vill anföra samt

4. uppgift om de skriftliga bevis som svaranden åberopar, om de
övriga bevis som han är beredd att ange och om vad som skall styrkas
med varje bevis.

Svaranden skall, även om han förelagts att avge svaromål under 339

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

förberedelse i förenklad form, föreläggas att avge svaromål enligt första stycket, om förberedelsens syfte därigenom främjas.

5 § Under den fortsatta förberedelsen skall parterna snarast ange alla de
ytterligare omständigheter som de vill anföra, yttra sig över vad motpar
ten anfört samt slutligt bestämma yrkanden och gmnder. De skall också,
i den mån det inte skett tidigare, lämna uppgift om de bevis som de vill
åberopa och om vad de vill styrka med varje bevis samt yttra sig om
behovet av ytterligare utredning.

Varje part är skyldig att under förberedelsen lägga fram av honom åberopade skriftliga bevis, som han inte redan företett. Han är också skyldig atl på framställning av motparten lämna uppgift om sitt innehav av skriftliga bevis och föremål som har betydelse som bevis.

Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte behövs.

6 § Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, se till att tvistefrågorna blir klarlagda, atl parterna anger allt de vill åberopa och att i övrigt de åtgärder vidtas som behövs för att förbereda målet för avgörande.

7 § Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, skall rätten, i den mån det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter, verka för att parterna förliks.

Rätten får inte fortsätta förlikningsverksamhet, om det framgår att någon av parterna vill ha målet prövat.

Förelägganden och påföljder

8 § Om svaranden i ett mål där förlikning om saken är tillåten skall avge skriftligt svaromål enligt 4 § första stycket, skall rätten förelägga honom att göra detta vid påföljd att förenklad dom annars kan meddelas mot honom. Parter i sådana mål får även i andra fall föreläggas att yttra sig skriftligen vid sådan påföljd.

9 § Om det skall hållas sammanträde i ett mål, där förlikning om saken är tillåten, skall rätten förelägga parterna att inställa sig vid påföljd att förenklad dom annars kan meddelas mot den som uteblir. Varje part som skall infinna sig personligen skall föreläggas vite.

10 § Om det skall hållas sammanträde i ett mål, där förlikning om saken
inte är tillåten, skall käranden föreläggas att inställa sig vid påföljd att
hans talan annars förfaller. Om käranden skail infinna sig personligen,
skall rätten ocksä förelägga vite. Svaranden skall alltid föreläggas vite.

Om det kan antas att sammanträdets syfte blir i väsentlig mån uppnått trots en parts utevaro, skall parten föreläggas att inställa sig vid påföljd att sammanträdet kan hällas även om han uteblir.

11 § Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, fåren part förelåg- 340

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

gas att slutligt bestämma sin talan (slutföreläggande), om det är nödvändigt med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för yttrande har gått ut, får parten inte åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset.

12 § Om båda parterna uteblir från ett sammanträde som inle avser bara rättegångsfrågor, skall målet avskrivas.

13 § Omen part uteblir från ett sammanträde till vilket han förelagts att inställa sig vid påföljd av förenklad dom, skall sådan dom meddelas, om den närvarande parten yrkar det och sådan dom inte är utesluten på gmnd av bestämmelsema i 44 kap. 18 eller 19 §.

Om en part underlåter att följa ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom, skall sådan dom meddelas enligt vad som sägs i första stycket om motparten yrkar det.

Yrkas inte förenklad dom i fall som avses i första och andra styckena, skall målet avskrivas. Om det är svaranden som underlåter att följa ett föreläggande, skall dock rätten pä kärandens begäran utfärda ett nytt föreläggande till svaranden. Underlåter denne att följa även det nya föreläggandet och yrkas inte förenklad dom, skall målet avskrivas.

14 § En part skall anses ha följt ett föreläggande att yttra sig skriftligen
endast om han avgivit ett yttrande som bestämt visar hans inställning till
de frågor som föreläggandet avser eller om föreläggandets syfte ändå
kan anses tillgodosett i väsentlig mån.

Gäller föreläggandet svaromål enligt 4 § första stycket, skall det anses tillräckligt att svaranden bestämt anger sin inställning till kärandens yrkanden och, om han motsätter sig att dessa bifalls, skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken.

15 § Uteblir käranden från ett sammanträde i mål, där förlikning om saken inte är tilläten, skall målet avskrivas, om käranden förelagts att inställa sig till sammanträdet vid påföljd att hans talan annars förfaller.

16 § Underlåter en part att följa ett vitesföreläggande enligt detta kapitel, skall rätten, om partens närvaro är nödvändig, förelägga högre vite. I mäl, där förlikning om saken inte är tillåten, fär rätten i stället besluta att parten skall hämtas till rätten.

17 § Om en part som blivit förelagd att infinna sig personligen vid ett sammanträde uteblir eller inställer sig endast genom ombud, får sammanträdet ändå hållas, om det främjar förberedelsens syfte. Detsamma gäller om rätten beslutat att en part skall hämtas till sammanträdet men det visar sig att hämtning inte kan ske.

Har en part förelagts att inställa sig till sammanträdet vid sådan
påföljd som sägs i 10 § andra stycket, får sammanträdet hållas även om
han uteblir. 341

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

18 § 1 förelägganden som avser endast rättegängsfrågor får rätten inte ange som påföljd att målet avgörs genom förenklad dom eller atl talan förfaller. Sådana frågor får avgöras även om parterna eller nägon av dem underlåter att inställa sig till sammanträde eller att yttra sig skriftligen.

Förberedelsens avslutande

19 § Är det till fördel för handläggningen av målet, skall rätten innan
förberedelsen avslutas göra en skriftlig sammanfattning av parternas
ståndpunkter, såsom de uppfattas av rätten. Parterna skall beredas till
fälle att yttra sig över sammanfattningen.

Om sammanträde hålls, skall om möjligt sammanfattningen göras och parternas yttrande inhämtas vid sammanträdet.

20 § Förberedelsen är avslutad, när i behövlig utsträckning parternas
ståndpunkter har klarlagts, uppgifter om bevisning lämnats och förbe
redande åtgärder i övrigt vidtagits.

När förberedelsen avslutats, skall rätten snarast avgöra mälet. Om någon del av målet kan avgöras särskilt, får målet i denna del företas till avgörande trots att förberedelsen i övrigt inte avslutats.

Medling

21 § Rätten får under förberedelsen av mål, där förlikning om saken är
tillåten, förordna särskild medlare, om det är lämpligt med hänsyn till
målets beskaffenhet och det finns anledning anta att kostnaderna för att
lösa tvisten kan minskas väsentligt genom medlingen. Om någon av
parterna motsätter sig att medlare förordnas, får förordnande inte ske.

Rätten skall bestämma inom vilken tid medlingen skall avslutas.

22 § Medlaren skall till rätten fortlöpande redovisa sina åtgärder i målet.
Sedan medlingen avslutats, skall medlaren till rätten redovisa de

resultat som uppnåtts under medlingen.

23 § Medlaren har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för
arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.

44 kap. Om avgörande av mål Allmänna bestämmelser

1 § Rätten skall se till att varje mål blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver.

2 § Mål avgörs på handlingarna eller efler huvudförhandling. Uppkommer under denna handläggning behov av ytterligare förberedande ätgärder skall bestämmelserna om förberedelse tillämpas. 342

Huvudförhandling skall hållas.

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

1. om muntlig bevisning skall las upp eller syn på stället skall äga rum,

2. om det av annat skäl behövs för utredningen,

3. om någon av parterna begär det och förhandling inle är uppenbart obehövlig eller

4. om målet, på grund av att nägon part uteblir från ett sammanträde, skall avgöras enligt 44 kap, 18 eller 19 § genom förenklad dom eller dom.

Avgörande på handlingarna

3 § När ett mål avgörs på handlingarna, skall föredragning ske, om fiera domare deltar i avgörandet eller rätten annars finner det lämpligt.

Innan målet avgörs, skall varje part, om det inte är obehövligt, beredas tillfälle att yttra sig över det som tillförts målet genom annan än honom själv och att slutföra sin talan. Vad nu sagts gäller dock inte motpartens yrkande om förenklad dom.

Huvudförhandling

4 § Huvudförhandling hålls antingen särskilt eller i omedelbart samband
med sammanträde för förberedelse. Huvudförhandlingen skall genom
föras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den genomföras inom loppet av en vecka. 1 andra fall skall förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Om det finns särskilda skäl får dock uppehåll göras i större omfattning än vad som nu har sagts.

Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning alt syftet med en i ett sammanhang genomförd huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Vid ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning enligt detta kapitel.

5 § Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, skall rätten förelägga
parterna att inställa sig till huvudförhandling vid påföljd alt förenklad
dom annars kan meddelas mot den som uteblir. Varje part som skall
infinna sig personligen skall också föreläggas vite.

Om saken är sådan att förlikning därom inte är tillåten, skall rätten förelägga käranden att inställa sig till huvudförhandlingen vid påföljd att hans talan annars förfaller. Om han skall infinna sig personligen, skall rätten också förelägga vite. Svaranden skall alltid föreläggas vite. Kan det antas att en part, som skall infinna sig personligen, inte följer ett vitesföreläggande, får rätten besluta att han skall hämtas till förhandlingen.

I förelägganden som avser endast rättegångsfrågor får rätten inte ange som påföljd att målet avgörs genom förenklad dom eller att talan förfaller. Sådana frågor får avgöras även om parterna eller någon av dem underlåter att inställa sig.

343

Föreslagen lyddse Prop. 1986/87:89

6 § Huvudförhandlingen skall ställas in,

1, om någon part vars personliga närvaro behövs har uteblivit eller inställt sig endast genom ombud,

2, om nägon annan vars personliga närvaro behövs inte har infunnit sig eller

3, om det visar sig att det finns något annat hinder för att företa mälet till avgörande.

Förhandlingen får dock hållas, om det kan antas att hindret kommer att undanröjas utan att ny huvudförhandling behöver hållas,

7 § Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp muntlig
bevisning, när den som skall höras finns tillgänglig,

1, om det kan antas att bevisningen inte behöver eller inte kan tas upp
på nytt vid huvudförhandling i målet eller

2. om det kan antas att den som skall höras inte kan infinna sig vid
huvudförhandling i målet utan kostnader eller olägenheter som inte står
i rimligt förhållande till förhörets betydelse.

Är det av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt första styckel.

8 § Vid huvudförhandlingen skall i här angiven ordningsföljd

1. parterna framställa sina yrkanden och kort ange sin inställning till motpartens yrkanden,

2. parterna utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört,

3. bevisningen förebringas och

4. parterna slutföra sin talan.

Förhör med parterna enligt 37 kap. skall äga mm innan annan muntlig bevisning tas upp rörande den omständighet som förhöret gäller.

Avvikelser från ordningsföljden enligt första och andra styckena får ske om rätten finner det lämpligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

9 § Vid huvudförhandling får parterna inte ge in eller läsa upp inlagor
eller andra skriftliga anföranden. Avvikelser från detta får ske, om det
underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är till fördel för
handläggningen.

10 § Hålls huvudförhandling i mål, där förlikning om saken är tillåten, får parterna inte vid förhandlingen åberopa omständigheter eller bevis, som de inte åberopat under förberedelsen, om det kan antas att de dröjt med åberopandet i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.

11 § Bevisning fär vid huvudförhandling tas upp per telefon,

1. om det med hänsyn till bevisningens art, vad bevisningen gäller och
övriga omständigheter inte är till nackdel för utredningen eller

2. om det annars skulle uppkomma kostnader eller olägenheter, som

inte står i rimligt förhållande till bevisningens betydelse, och ändamålet 344

med upptagningen kan antas bli i väsentlig mån uppnått.

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

12 § Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid
huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Sådant förordnan
de får ges endast om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av
bevisen och rätten med hänsyn till särskilda omständigheter finner det
lämpligt.

När huvudförhandlingen hälls i omedelbart samband med sammanträde för förberedelse, skall vad som förekommit vid detta anses ha förekommit även vid huvudförhandlingen, utan att det behöver upprepas vid denna. Vad nu sagts gäller inte om rätten förordnar annat.

Om huvudförhandlingen hålls inom så kort lid från ett förberedelsesammanträde att syftel med en i ett sammanhang genomförd huvudförhandling blir tillgodosett även om det som förekom vid sammanträdet inte upprepas vid huvudförhandlingen, behöver ett sådant upprepande inte ske. Vad nu sagts gäller endast om rätten med parternas samtycke bestämmer det.

13 § Om rätten vid huvudförhandlingens slut eller därefter, innan dom
eller slutligt beslut meddelats, finner att det föreligger sådana ofullstän
digheter eller oklarheter i utredningen som rätten genom fråga eller på
annat sätt bort avhjälpa, får rätten förordna om fortsatt eller ny huvud
förhandling. Kan en sädan förhandling antas medföra kostnader eller
olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får
rätten efter samråd med parterna besluta att utredningen skall inhämtas
på annat lämpligt sätt.

Parts utevaro

14 § Om båda parterna uteblir från huvudförhandlingen, skall målet avskrivas.

15 § Om ena parten uteblir från huvudförhandlingen i ett mål där förlikning om saken är tilläten, skall förenklad dom meddelas, om det är tillåtet enligl 18 eller 19 §. Detta gäller endast om den närvarande parten yrkar förenklad dom. Framställs inte sådant yrkande, skall målet avskrivas.

16 § Om käranden uteblir från huvudförhandlingen i ett mål, där förlikning om saken inte är tilläten, skall målet avskrivas. Uteblir svaranden får målet avgöras om saken kan utredas tillfredsställande i svarandens utevaro och käranden yrkar att målet avgörs. Framställs inte något sådant yrkande skall målet avskrivas.

Första stycket skall tillämpas även i fall när rätten beslutat att svaranden skall hämtas till förhandlingen men det visar sig att hämtning inte kan ske.

17 § Om en part, som blivit förelagd att infinna sig personligen vid
huvudförhandlingen, underiåter att följa föreläggandet, skall rätten, om

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

inte målet avgörs eller frågan om personlig inställelse av annan orsak förfaller, förelägga högre vite. Om saken är sådan att förlikning därom inte är tillåten, får rätten i stället besluta att parten skall hämtas till rätten.

Första stycket skall tillämpas också när svaranden i ett mål, där förlikning om saken inte är tillåten, förelagts att inställa sig personligen eller genom ombud.

Förenklad dom

18 § Om förenklad dom skall meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas. Förenklad dom får inte meddelas om svaranden medgivit käromålet eller om käromålet av annan anledning är uppenbart gmndat. I sådana fall skall målet avgöras genom dom.

19 § Om förenklad dom skall meddelas mot svaranden skall käromålet bifallas. Förenklad dom får inte meddelas om det av skäl som anges i 41 kap. 7 § andra stycket är uppenbart att käromålet är ogmndat. I sådana fall skall målet i stället avgöras genom dom.

20 § Den part, mot vilken förenklad dom meddelats, har rätt att efter ansökan hos tingsrätten få målet ätempptaget. Ansökningen skall göras skriftligen inom en månad från den dag då domen delgavs honom eller helt eller delvis verkställdes mot honom.

Har den förenklade domen föranletts av att parten underiätit att följa ett föreläggande att avge svaromål eller att inställa sig till sammanträde, skall i ansökningen anges sådana skäl för ändring av domen som kan vara av betydelse vid en prövning av saken. Har domen föranletts av att parten underlåtit att följa något annat föreläggande, skall sökanden i ansökningen bestämt ange sin inställning till de frågor som föreläggandet avser eller eljest yttra sig pä sådant sätt att föreläggandets syfte kan anses tillgodosett i väsentlig mån.

Har sökanden inte uppfyllt föreskrifterna i andra stycket, skall rätten förelägga honom att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars avvisas.

Ansökningen skall avvisas om parten tidigare har beviljats åtempptagande av målet.

346

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

// Om rättegången i brottmål

45 kap. Om inledande av rättegång och om förberedelse vid allmänt åtal Väckande av åtal

1 § Åtal skall väckas genom skriftlig ansökan hos rätten, om ej annat
följer av vad som sägs nedan. Åtalet anses väckt när ansökningen har
kommit in till rätten.

Åtal för förseelse i rättegång får under rättegången väckas muntligen inför rätten. Detsamma gäller åtal för annat brott som förövats under sammanträde inför rätten samt tilläggsätal, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet, utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

2 § I ansökningen skall anges

1. den gärning för vilken ansvar yrkas samt lid och plats för denna,

2. det lagrum som är tillämpligt för gärningen samt den rättsliga beteckning som denna kan ha,

3. erkännande och andra bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis,

4. särskilt yrkande om förverkande av egendom, annan särskild rättsverkan eller utvisning, om åklagaren vill framställa sådant yrkande och detta kan ske redan i ansökningen,

5. kostnad för bevisning under fömndersökning eller för blodundersökning, om återbetalningsskyldighet kan åläggas den tilltalade,

6. den tid under vilken den tilltalade är eller har varit anhållen, häktad eller tagen i förvarsarrest på gmnd av misstanke om brott som omfattas av åtalet, om sådant frihetsberövande har förekommit,

7. reseförbud, om sådant har ålagts och fortfarande består,

8. beslag, om sådant har verkställts och fortfarande består och

9. omständigheter som medför att rätten är behörig, om behörigheten inte framgår av ansökningen i övrigt.

3 § Åklagaren skall i ansökningen ange sin inställning till frågan om
huvudförhandling skall hållas samt till frågan om den tilltalade skall
vara personligen närvarande vid sädan förhandling.

Anser åklagaren att endast böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening bör komma i fråga eller att rätten bör förordna enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken, skall också detta anges.

4 § I ansökningen skall dessutom anges

1. omständigheter som ger bakgmnden till gärningen eller på annat sätt är ägnade att närmare belysa denna, dock endast om det med hänsyn till utredningens omfattning eller beskaffenhet behövs för att främja handläggningen av målet,

2. sådan gmnd för bestridande av ansvar som den tilltalade tydligt framfört under fömndersökning,

3. den tilltalades inkomst- och förmögenhetsförhållanden, om det 347 finns anledning anta att påföljden kommer att bestämmas till dagsböter,

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

4. den tilltalades levnadsomständigheter, om det finns anledning anta att påföljden blir svårare än böter,

5. särskilda omständigheter som har betydelse för frågan om ytterligare utredning bör inhämtas angående den tilltalades personliga förhållanden,

6. särskilda omständigheter som medför att skriftlig eller muntlig
förberedelse enligt detta kapitel bör ske och

7. särskilda omständigheter som kan medföra att en huvud
förhandling tar längre tid i anspråk än vad ansökningen i övrigt ger
anledning anta.

5 § Uppgiftsskyldigheten enligt 4 § kan helt eller delvis fullgöras genom att åklagaren till rätten ger in protokoll eller anteckningar från fömndersökningen. Uppteckningar från förhör får dock ges in endast om åklagaren angivit att han anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling eller om annars särskilda skäl föreligger.

6 § Skriftliga handlingar som åklagaren åberopar som bevis skall ges in till rätten i den mån det lämpligen kan ske. Detsamma gäller sådan utredning om den tilltalades personliga förhållanden som åklagaren inhämtat och som bör vara tillgänglig för rätten.

7 § Ansökan i brottmål som avses i 2 kap. 3 § tredje stycket 3—6 skall i stället för uppgifter enligt 2—4 §§ innehålla

1. bestämt yrkande,

2. redogörelse för de omständigheter som yrkandet gmndas pä,

3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt

4. uppgift om sådana omständigheter som medför att rätten är behörig, om behörigheten inte framgår av ansökningen i övrigt.

Väckande av talan om enskilt anspråk

8 § Om en målsägande, i samband med åtal för brott, vill föra lalan om
enskilt anspråk i anledning av brottet, skall talan väckas genom skriftiig
ansökan hos rätten, om talan inte fär väckas pä annat sätt enligt vad som
sägs nedan. Talan anses väckt när ansökningen har kommit in till rätten.

Sedan åtal väckts, får talan mot den tilltalade väckas muntligen inför rätten, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Om åklagaren enligt 22 kap. 2 § utför målsägandens talan, skall anspråket om möjligt framställas samtidigt med att åtalet väcks.

9 § Ansökningen skall innehålla bestämt yrkande samt behövliga upp
gifter om grunden för anspråket.

I ansökningen skall lämnas uppgift om de bevis som åberopas till stöd för det enskilda anspråket och vad som skall styrkas med varje bevis.

Åberopas en skriftlig handling som inte redan finns hos rätten, skall 348

handlingen ges in om det lämpligen kan ske.

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

10 § I fräga om ansökningar som är så ofullständiga att de inte kan läggas till gmnd för rättegång, gäller 41 kap. 6 §.

Stämning och förberedelse

11 § Om en ansökan som avser åtal eller enskilt anspråk tas upp lill
prövning, skall rätten genast utfärda stämning. Slämningen skall tillsam
mans med ansökningen delges den tilltalade.

Stämning behöver ej utfärdas om talan väckts muntligen vid sammanlräde.

I fråga om sådan talan angående enskilt anspråk som är uppenbart ogmndad av skäl som anges i 41 kap. 7 § andra stycket, gäller vad som där sägs.

12 § Om huvudförhandling skall hållas, skall rätlen i stämningen kalla
den tilltalade till förhandlingen.

Är det av särskilda skäl inte möjligt att bestämma tid för huvudförhandling redan när stämning utfärdas, skall kallelsen utfärdas snarast möjligt därefter.

13 § I samband med att stämning utfärdas skall rätten ta ställning till om
mälet behöver förberedas för att det skall kunna avgöras snabbare och
för att en huvudförhandling skall kunna genomföras på ett ändamålsen
ligt sätt.

Vid förberedelsen skall klarläggas parternas ståndpunkter och gmnderna för dessa, vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis samt vilka övriga åtgärder som skall vidtas före målets avgörande.

Vid förberedelsen får rätten förelägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål. Förberedelse får också ske genom ytterligare skriftväxling eller annan handläggning. Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas.

14 § Svaromålet skall innehålla

1. de invändningar om rättegångshinder som den tilltalade vill göra,

2. bestämda uppgifter om den tilltalades inställning till åklagarens och målsägandens yrkanden,

3. om den tilltalade har någon invändning mot ett yrkande, gmnden för denna inställning,

4. uppgift om de bevis som åberopas och om vad som skall styrkas med varje bevis samt

5. uppgift om behovet av ytterligare utredning.

Begär den tilltalade att huvudförhandling skall hållas, skall detta anges i svaromålet.

Varje part är skyldig att under förberedelsen lägga fram av honom
åberopade skriftliga bevis, som han inte redan företett. Han är också
skyldig att på framställning av motparten lämna uppgift om sitt innehav
av skriftliga bevis och föremål som har betydelse som bevis. 349

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

15 § Förs lalan om enskilt anspråk i samband med åtalet, får rätten förelägga en enskild part att avge svaromål eller på annat sätl yttra sig skriftligen vid påföljd att målet om det enskilda anspråket avgörs genom förenklad dom. Underiåler parten atl följa ett sådant föreläggande, gäller 43 kap, 13 och 14 §§ samt 44 kap, 18 och 19 §§ i tillämpliga delar,

16 § Om sammanträde skall hållas, skall de parter som bör närvara kallas ull inställa sig. Skall en part infinna sig personligen, skall 46 kap, 5 § första styckel tillämpas,

17 § Underlåter någon part all följa elt föreläggande att infinna sig personligen vid ett sammanträde, får delta ändå hållas, om det främjar förberedelsens syfte.

Rätten får besluta alt en part, som underlåtit att infinna sig personligen vid sammanträdet, skall hämtas till rätten.

18 § När nödvändiga åtgärder enligt detta kapitel vidtagits, skall rätten
snarast avgöra målet. Om någon del av målet kan avgöras särskilt, får
målet i denna del företas till avgörande trots att förberedelsen i övrigt
inte avslutats.

Om den tilltalade är berövad friheten såsom anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas eller målet på annat sätt företas till avgörande inom en vecka från den dag då åtalet väcktes, om det inte är nödvändigt med längre uppskov på gmnd av ätgärder som avses i detta kapitel eller andra omständigheter. Har den tilltalade anhållits eller häktats efter åtalets väckande, skall tiden räknas från den dag då beslutet om frihetsberövande verkställdes.

Har den tilltalade ålagts reseförbud och delgivits beslut om detta, skall huvudförhandling hållas inom en månad frän den dag då åtalet väcktes, om det inte är nödvändigt med längre uppskov på gmnd av åtgärder som avses i detta kapitel eller andra omständigheter. Har den tilltalade delgivits beslutet om reseförbud efter åtalets väckande, skall tiden räknas från den dag delgivningen skedde.

Stämning genom åklagare

19 § Rätten får i den omfattning det är lämpligt tillåta åklagare att själv utfärda stämning och att i samband därmed utfärda kallelser enligt 36 kap. 7 § och 46 kap. 5 §.

När en åklagare utfärdar stämning, skall han lämna rätten och den tilltalade uppgifter enligt 2 —5 §§ eller 7 §. Åklagaren skall vidare iaktta vad som anges i 6 §. Om stämningen innefattar talan om enskilt anspråk, skall åklagaren lämna rätten och den tilltalade uppgifter enligt 8 §.

Stämningen skall med därtill hörande uppgifter delges den tilltalade.

Talan anses väckt när delgivning skett. Bevis om delgivningen skall

tillställas rätten.

350

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

46 kap. Om avgörande av mäl vid allmänt åtal Allmänna bestämmelser

1 § Rätten skall se till att varje mål blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver.

2 § Mål avgörs efter huvudförhandling eller pä handlingarna. Uppkommer under denna handläggning behov av ytterligare förberedande åtgärder, skall bestämmelserna om förberedelse tillämpas.

Huvudförhandling skall hällas,

1. om det inte är obehövligt för utredningen,

2. om muntlig bevisning skall tas upp eller syn på stället skall äga mm,

3. om det finns anledning att döma till någon annan påföljd än villkorlig dom eller böter eller sådana påföljder i förening eller

4. om åklagaren eller den tilltalade begär det.

Med de påföljder som anges i andra stycket 3 skall likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad.

Har den tilltalade inte erkänt gärningen, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om det är uppenbart att förhandling inte behövs.

Avgörande pä handlingarna

3 § När ett mål avgörs på handlingarna, skall föredragning ske, om fiera domare deltar i avgörandet eller rätten annars finner det lämpligt.

Innan målet avgörs, skall varje part, om det inte är obehövligt, beredas tillfälle att yttra sig över det som tillförts målet genom annan än honom själv och att slutföra sin talan.

Huvudförhandling

4 § Huvudförhandling skall genomföras utan onödiga uppehåll och så
långt som möjligt i ett sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Om det finns särskilda skäl får dock uppehåll göras i större omfattning än vad som nu har sagts.

Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en i ett sammanhang genomförd huvudförhandling väsentligen gått föriorat. Vid ny huvudförhandling skall målet företas till fullsländig handläggning enligt detta kapitel.

5 § Parterna skall kallas till huvudförhandlingen. Varje part, som skall
infinna sig personligen, skall föreläggas vite. Om det kan antas att parten

inte följer ett sådant föreläggande, får rätten i stället besluta att han skall 351

Föreslagen lyddse Prop. 1986/87:89

hämtas till förhandlingen. Är den tilltalade berövad friheten såsom anhållen eller häktad, skall rällen besluta att han skall inställas till förhandlingen.

Förs talan om enskilt anspråk i samband med åtalet, skall rätten förelägga en målsägande \ars talan inte utförs av åklagaren samt den tilltalade att inställa sig till huvudförhandlingen vid påföljd att mälel om det enskilda anspråket annars kan avgöras genom förenklad dom,

6 § Huvudförhandlingen skall ställas in.

1. om någon part vars personliga närvaro behövs har uteblivit eller inställt sig endast genom ombud,

2. om någon annan vars personliga närvaro behövs inte har infunnit sig eller

3. om det visar sig att det finns något annat hinder för att företa målel till avgörande.

Förhandlingen får dock hållas, om det kan antas att hindret undanröjs utan att målet behöver företas lill ny huvudförhandling.

7 § Om huvudförhandlingen ställs in, fär rätten ändå ta upp muntlig
bevisning, när den som skall höras finns tillgänglig,

1. om det kan antas att bevisningen inte behöver eller inte kan tas upp på nytt vid huvudförhandling i målet eller

2. om det kan antas att den som skall höras inte kan infinna sig vid huvudförhandling i målet utan kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till förhörels betydelse.

Är det av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga mm i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket.

8 § Vid huvudförhandlingen skall i här angiven ordningsföljd

1. parterna framställa sina yrkanden samt kort ange sin inställning till
motpartens yrkanden och gmnden för denna,

2. åklagaren och målsäganden utveckla sin talan och den tilltalade beredas tillfälle att yttra sig med anledning av vad de anfört,

3. målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning förebringas,

4. utredning förebringas om den tilltalades personliga förhållanden och

5. parterna slutföra sin talan.

Förhör med parterna enligt 37 kap. skall äga mm innan annan muntlig bevisning tas upp rörande den omständighet som förhöret gäller.

Avvikelser från ordningsföljden enligt första och andra styckena får ske om rätten finner det lämpligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

9 § Vid huvudförhandling får parterna inte ge in eller läsa upp inlagor
eller andra skriftliga anföranden. Avvikelser från detta får ske, om det
underiättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är till fördel för
handläggningen.

352

Föreslagen Ivdelse Prop. 1986/87:89

10 § I fråga om sådan del av målet som gäller enskilt anspråk får parterna vid huvudförhandlingen inte åberopa omständigheter eller bevis, som är av betydelse endast i denna del och som de inte åberopat under förberedelsen, om det kan antas att de dröjt med åberopandet i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.

11 § Bevisning får vid huvudförhandling tas upp per telefon,

1. om det med hänsyn till bevisningens art, vad bevisningen gäller och övriga omständigheter inte är till nackdel för utredningen eller

2. om det annars skulle uppkomma kostnader eller olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till bevisningens betydelse, och ändamålet med upptagningen kan antas bli i väsentlig mån uppnått.

12 § Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Sådant förordnande får ges endast om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av bevisen och rätten med hänsyn till särskilda omständigheter finner det lämpligt.

13 § Om rätten vid huvudförhandlingens slut eller därefter, innan dom eller slutligt beslut meddelats, finner att det föreligger sädana ofullständigheter eller oklarheter i utredningen som rätten genom fräga eller pä annat sätt bort avhjälpa, fär rätten förordna om fortsatt eller ny huvudförhandling. Kan en sådan förhandling antas medföra kostnader eller olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får rätten efter samråd med parterna besluta att utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt.

Parts utevaro

14 § Om åklagaren uteblir frän huvudförhandlingen, skall förhandling
en ställas in.

Om en part, som blivit förelagd att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, underlåter att följa föreläggandet skall rätten, om inte målet avgörs eller frågan om personlig inställelse av annan orsak förfaller, förelägga högre vite eller besluta alt parten skall hämtas till rätten.

15 § Kan saken utredas tillfredsställande, får målel avgöras trots att den
tilltalade inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen,

1. om del inte finns anledning att döma lill annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2. om den tilltalade, sedan stämning delgivits honom, har avvikit eller häller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhandling eller

3. om den tilltalade lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och hans närvaro på gmnd därav inte är nödvändig.

1 fall som avses i första stycket I får fängelse ådömas endast om den 353

23 Riksdagen 1986187. I .saml. Nr 89

Föreslagen lyddse Prop. 1986/87:89

tilltalade tidigare har underlåtit att infinna sig vid huvudförhandling i mälet. Har tilläggsåtal väckts efter det tidigare frånvarotillfället, får fängelse ådömas endast om det fanns anledning att döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan tilläggsätalet väcktes.

Med de påföljder som anges i första stycket I skall likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.

I fall som avses i första stycket 2 får mälet avgöras även om den tilltalade inte har delgivits kallelse till förhandlingen.

16 § Förs tulan om enskilt anspråk i samband med åtalet, skall mälet om
det enskilda anspråket avskrivas om båda parterna uteblir från en hu
vudförhandling.

Uteblir endast den ena parten, skall förenklad dom meddelas enligt bestämmelserna i 44 kap. 18 eller 19 §, om den närvarande parten yrkar det och sädan dom inte är utesluten på gmnd av samma bestämmelser eller på gmnd av bestämmelserna i 22 kap. 5 §. Vid tillämpningen av bestämmelserna i 44 kap. 18 och 19 §§ skall rättens avgörande i ansvarsfrågan anses innebära att det enskilda anspråket i motsvarande del är uppenbart gmndat eller ogmndat. Framställs inte nägot yrkande om förenklad dom, skall mälet avskrivas.

17 § Rättegängsfrågor får avgöras även om partema eller någon av dem
underlåter att inställa sig till huvudförhandling.

47 kap. Om enskilt åtal Väckande av talan

1 § Vill en målsägande väcka åtal skall han göra det genom ansökan hos
rätten. I fråga om sädan ansökan gäller 45 kap. I och 2 §§. Om målet är
sådant som anges i 2 kap. 3 § tredje stycket 3—6 gäller 45 kap. 7 § i fråga
om ansökningens innehåll.

Under rättegängen får den tilltalade muntligen inför rätten väcka talan mot målsäganden eller åklagaren om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående det brott som rättegången gäller, om rätten finner det lämpligt.

2 § Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, skall bevis om beslutet fogas till ansökningen. Om bevis inte ges in, skall rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars avvisas.

3 § Vill målsäganden i samband med åtal föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott skall han göra ansökan hos rätten. 1 fråga om sådan ansökan gäller 45 kap. 8 § och 9 § första och andra styckena.

Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

4 § Är ansökningen sä ofullständig att den inte kan läggas till gmnd för rättegång gäller 41 kap. 6 §.

Stämning

5 § Om ansökningen tas upp till prövning, skall rätten genast utfärda stämning. Stämningen skall tillsammans med ansökningen och vid denna fogade handlingar delges den tilltalade.

Stämning behöver ej utfärdas, om talan väckts muntligen vid sammanträde.

I fråga om åtal eller talan angående anspråk som är uppenbart ogmn-dade av skäl som anges i 41 kap. 7 § andra stycket, gäller vad som där sägs.

Förberedelse

6 § Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga mm. I fräga om
sådan förberedelse gäller 43 kap., om ej annat följer av vad som sägs
nedan. Vid tillämpningen av 43 kap. gäller bestämmelser som avser
käranden i stället målsäganden och bestämmelser som avser svaranden
i stället den tilltalade.

Väcks talan muntligen vid ett sammanträde skall förberedelse äga mm om det behövs.

7 § Har målsäganden väckt åtal eller biträtt åtal skall han kallas att inställa sig till sammanträde vid påföljd att åtalet annars förfaller. Uteblir målsäganden skall åtalet förklaras vara förfallet om den tilltalade yrkar det. I annat fall skall målet avskrivas.

8 § Om den tilltalade är berövad friheten såsom anhållen eller häktad gäller 45 kap. 18 § andra stycket. Har den tilltalade ålagts reseförbud och delgivits beslut om detta gäller 45 kap. 18 § tredje stycket.

Avgörande av mål

9 § I fråga om avgörande av mål gäller 46 kap., om ej annat följer av

10 §, Vad som sägs i 46 kap. om åklagaren skall i stället tillämpas på den
målsägande, som väckt åtal eller övertagit åtal. Bestämmelser som avser
målsägande gäller endast sådana målsägande som för talan om enskilt
anspråk.

10 § Även om målsäganden har begärt huvudförhandling, behöver någon sädan inte hållas om del är uppenbart obehövligt.

Om huvudförhandling skall hållas, skall den målsägande som väckt
åtal eller övertagit åtal kallas att inställa sig till förhandlingen vid påföljd 355

Talan mot underrätts dom skall föras genom vad.

Den, mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; om hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9§.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det tiU efterrättelse; utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande utfästelse gjorts av motparten.

Talan mot tingsrätts dom skall föras genom vad.

Part, mot vilken förenklad dom givits, får ej fullfölja talan mot domen. Ifråga om hans rätt till återupptagande av målet finns föreskrifter'44 kap. 20.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, skall utfästelsen gälla. Har utfästelsen gjorts före domen gäller den dock endast om motsvarande utfästelse gjorts av motparten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

kor från den dag. då domen gavs. inkomma med vadeinlaga, /n/a-
till underrätten inkomma med va- gan skall ha kommit in inom tre
deinlaga. veckor från den dag. då domen

meddelades, om inte annat följer av

vad som sägs nedan.

Har mälet avgjorts på handlingarna, skall vadeinlagan ha kommit in lill tingsrätten inom sex veckor från den dag då domen meddelades.

11§

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts vidtages, skall han, sä snart ske kan, göra framställning därom hos hovrätten.

Finnes i mål om allmänt åtal förundersökningen böra fullständigas eller, omförundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge hovrätten meddela åklagaren föreläggande därom.

15§i

Om huvudförhandling äge i övrigt Ifråga om huvudförhandling skall vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1 — 5, i övrigt 46 kap. 1, 4, 6.1 samt 9— 7, 9, 11, 13 och /6§§ är stadgat 13%% gälla, motsvarande tillämpning; om kallelse tiU uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna om de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutföras. Om sådan åtgärd gälle vad i 10—12 §§ i detta kapitel stadgas.

23 a §

Har sedan tingsrätt meddelat för
enklad dom över enskilt anspråk
den ena parten vädjat, skall hovrät
ten visa målet angående det enskil-
' Senaste lydelse 1969:244. 358

Nuvarande lydelse

rättegången vid underrätt är i 45 — 47 kap. stadgat motsvarande till-lämpning; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:

1. Hovrätten äge ej uppdraga åt åklagaren att utfärda stämning.

2. Hovrätten äge för målets beredande i stämningen förelägga den tUltalade atl liUhovrätten inkomma med skriftligt genmäle. Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas åklagaren. Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Rätten äge tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

Föreslagen lydelse

1 — 18§§ saml 46 och 47 kap. tilllämpas.

I stället för den tid av en vecka som i 45 kap. 18 § andra stycket föreskrivs för hållande av huvudförhandling i mål, vari den tilltalade är anhållen eller häktad, skall dock gälla en tid av två veckor. An.sökan om återupptagande enligt 44 kap. 20 § eller 47 kap. 11 § skaU ske hos hovrätten.

Prop, 1986/87:89

Bilaga 3 Prop. 1986/87:89

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över rättegängsutredningens förslag

Yttranden över betänkandet har till justitiedepartementet avgetls av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRA), datainspektionen, riksrevisionsverket, konsumentverket, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Katrineholms tingsrätt, Kalmar tingsrätt, Landskrona tingsrätt, Malmö tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Luleå tingsrätt, kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholms län, juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet, riksdagens ombudsmän (justitieombudsmannen Wigelius), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer. Nämndemännens riksförbund. Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansbolagens Förening. Svenska Inkassoföreningen, Stockholms energiverk. Svenska kommunförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförhund, Sveriges hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges köpmannaförbund. Lantbrukarnas riksförbund. Kooperativa förbundet. Svenska företagares riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Motorbranschens Riksförbunds Inkasso AB, professor emeritus Per Olof Ekelöf, Föreningen Sveriges kronofogdar samt Sveriges allmännyttiga bostadförelag (SABO).

RÅ har bifogat yttranden frän överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt och från länsåklagarna i Malmöhus, Värmlands samt Västernorrlands och Jämtlands län.

Centralorganisationen SACO/SR har som sitt yttrande hänvisat till ett yttrande som till SACO/SR avgivits av JU SEK. Finansbolagens Förening har som sitt yttrande hänvisat till vad som anförts av Svenska Inkassoföreningen. Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Köpmannaförbund har avgelt ett gemensamt yttrande.

Yttrandet från Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet omfattar fyra särskilda avsnitt, individuellt avfattade av professorerna Per Olof Bolding och Cari Magnus Elwing saml docenten Lars Heuman. Avsnitten innefattar delvis skilda värderingar; fakultetsnämnden har dock förklarat sig stå bakom yttrandet i dess helhet.

364

BUaga 4 Prop. 1986/87:89 Skrivelse 1982-02-16 från överbefälhavaren till regeringen

Förslag lill ändring i sekretesslagen (1980:100)

Överbefälhavaren vill med denna skrivelse fästa uppmärksamheten pä etl problem som nuvarande process- och sekretessregler ger upphov lill när det gäller bekämpandet av brott mot rikets säkerhet.

Del är väl känt atl värt land är föremål för omfattande spionageverksamhet från främmande makters sida. Ofta går verksamheten ut pä att identifiera, lokalisera och införskaffa närmare uppgifter om hemliga svenska lotalförsvarsanläggningar. Sädan verksamhet torde nämligen bedömas vara av grundläggande betydelse för möjligheterna alt genomföra överraskande anfall (kupp) mot vårt land.

När verksamhet av detta slag uppdagas, blir helt naturligt förteckningar och kartor som visar de aktuella försvarsanläggningarnas belägenhet och närmare beskaffenhet av stor betydelse som bevismaterial. De myndigheter, företrädesvis inom försvarsmakten, som efter hänvändelse av polismyndighet eller åklagare har atl la ställning lill om sådana handlingar skall lämnas ut, hamnar därvid i en mycket svär situation. Den eller de misstänkta personernas spionageverksamhet kan nämligen ha haft som sitt syfte att få tillgäng till eller göra det möjligt att rekonstruera förteckningar och kartor av angivet slag. Åberopas handlingarna som bevisning i ett brottmål, följer direkt och indirekt av rättegångsbalken atl den misstänkte har rätt atl fä del av dem. Därmed uppnår denne sålunda just den kännedom om hemliga svenska förhållanden som har varit målet för hans verksamhet och som insatserna frän rättsväsendets sida ytterst syftar till att förhindra.

Detta problem ger sig tillkänna redan när handlingar av aktuellt slag begärs in under förundersökningen. Enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken skall nämligen den misstänkte få kännedom om vad som har förekommit vid undersökningen. Och enligt 21 § samma kapitel har han rätt att få avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.

Försvarsmakten har givetvis etl starkt intresse av alt lagföring kan
komma till stånd i de fall då någon har gjort sig skyldig till spioneri eller
liknande mot värt land riktad verksamhet. När man från försvarsmaktens
sida bedömer frågan om handlingar av aktuellt slag kan lämnas ut som
bevismaterial, mäste emellertid självfallet landets säkerhet sättas i främsta
mmmet. Hänsyn får då i praktiken också tas till hur sannolikt det är all den
misstänkte blir fälld och hur långt fängelsestraff som i så fall kan påräknas,
förhållanden som är svåra att spekulera i. Den avvägning som här måste
göras kan resultera i den bedömningen att man av säkerhetsskäl inte vågar
lämna ut handlingarna, någol som i sin tur kan få den konsekvensen att det
inle går alt få underlag för en fällande dom. Erfarenhetsmässigt är det
nämligen mycket svårt alt genom exempelvis vittnesmål presentera mate
rialet på det sätl som behövs frän bevissynpunkt utan atl säkerhetsintres
sena träds för när. 365

Det problem som nu har nämnts kan självfallet komma upp även i andra Prop. 1986/87:89 fall än sådana där fräga är om lokaliseringen av försvarsanläggningar. Atl det i första hand är de fallen som vållar svårigheter beror på atl fasta anläggningar inle kan ftyiias utan myckel höga kostnader. I andra situationer — l.ex, när det gäller organisationen av enskilda förband — kan åtminstone i viss utsträckning skadeverkningarna av att hemliga förhållanden till följd av förundersökning och rättegång blir kända för främmande makt neutraliseras genom atl organisationen ändras.

I 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen (1980:100) finns en bestämmelse som till viss del lar sikte på den nu berörda problematiken. Enligt delta lagrum är huvudregeln att sekretess inle hindrar alt sökande, klagande eller annan part i mäl eller ärende hos domstol eller annan myndighet tar del av handling eller annat maierial i målet eller ärendet. Men från denna huvudregel finns undanlag. Handling eller annat maierial får sålunda inte lämnas ul i den mån del av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. 1 sådant fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin räll och del kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda.

1 den berörda paragrafens andra stycke föreskrivs emellertid uttryckligen att sekretessen inle innebär någon begränsning i en parts rält enligt rättegångsbalken att fä del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende. Reglerna är alltså inle tillämpliga i fall av del slag som avses här.

För att godtagbart rättsläge skall kunna åstadkommas i aktuellt hänseende föreslär Överbefälhavaren att 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen görs tillämpligt även på rättegångsbalkens område, när fräga är om förhållanden som omfattas av försvarssekretessen i 2 kap. 2 § samma lag. Överbefälhavaren är medveten om atl detta innebär ett - låt vara mycket begränsat - undanlag från principen om partsinsyn. Men hänsynen till vitala säkerhetsintressen för vårt land mäste här rimligen väga tyngre. Man kan nog väga påståendet atl regler med sädana konsekvenser som har redovisats nu — atl myndigheterna med öppna ögon skall tUlhandahålla den som har gjort sig skyldig till spioneri just det material som han kanske förgäves har försökt fä tag på - knappast lorde vara tänkbara i något annat land. Nuvarande system medför att man för vissa fall allvarligt måste ifrågasätta om det är meningsfullt att försöka åstadkomma lagföring med anledning av brott mot rikets säkerhet.

Under alla förhållanden anser Överbefälhavaren det ofrånkomligt att ett
undantag frän partsinsynen av nu skisserad innebörd görs med avseende
på handlingar som ingår i förundersökningsprotokollei. Som förhållandena
nu är kan en skriftlig handling, vars innehåll ej får röjas för främmande
makt, inte ens tillföras förundersökningen utan atl risker från säkerhets
synpunkt uppkommer, eftersom den i så fall skall delges den misstänkte.
Det kan emellertid vara av avgörande belydelse att polis, åklagare och
domstol får tillgång till en sådan handling även om denna inte åberopas vid
huvudförhandlingen och alltså inte blir processmaterial. Därmed får nämli- 366

gen rättsväsendets myndigheter möjlighet atl - eventuellt efter samråd Prop. 1986/87:89 med försvarsmakten - bedöma till vilken del handlingens innehåll behöver föras in i målet, vilka frågor som bör ställas till vittnen, sakkunniga och misstänkta etc. För försvarsmaktens myndigheter är det svårt att göra en motsvarande bedömning. Det bör i sammanhanget anmärkas att säkerhetsrisker med nuvarande ordning kan uppkomma redan om muntliga uppgifter lämnas under förundersökningen, eftersom dessa skall antecknas och delges den misstänkte.

För undvikande av missförstånd bör framhållas atl Överbefälhavaren självfallet inte menar annat än atl den misstänktes offentlige försvarare skall få del av samtliga handlingar från förundersökning och rättegång. Det är endast beträffande den misstänkte själv som någon gång en mycket begränsad uppmjukning av principen om partsinsyn kan behöva göras. Särskilt gäller naturligtvis detta när fräga är om en utländsk medborgare som efter eventuellt straff kan beräknas återvända till sitt hemland.

Överbefälhavaren bifogar en av Hässleholms tingsrätt 1981-12-18 meddelad dom, vilken praktiskt illustrerar de problem som här har påtalats. Fallet är ingalunda unikt. (Bilagan här utesluten).

Överbefälhavaren får alltså hemställa atl en ändring av sekretesslagen (alternativt rättegångsbalken) av den innebörd som har föreslagits nu kommer till stånd snarast möjligt. Frågan är av den angelägenhetsgraden att den enligt Överbefälhavarens mening inte bör fä vila i avbidan pä rättegångsutredningens arbete eller pä en eventuell mera allmän översyn av sekretesslagstiftningen.

367

Bilaga 6 pop 1986/87:89 Till lagrådet remitterade lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dds att nuvarande 20 kap. 15 a §. 37 kap. 4 och 5 S§, 39 kap. 3 S, 40 kap. 13 och 15 §S samt 42 kap. 8 a § skall upphöra atl gälla,

dds att 1 kap. 9 §, 2 kap. 4 §, 6 kap. 6 och 9 §S, 9 kap. 5, 8 och 9 §§, 10 kap. 20 §, 11 kap. 5 §, 12 kap. 6 och 14 §§, 13 kap. 3 §, 14 kap. 3-5 och

7 §§, 16 kap. 3 §, 17 kap. 2 §, 18 kap. 14 §. 19 kap. 7 §, 20 kap. 15 §, 21
kap. 2 §, 23 kap. 18 och 24 §§, 30 kap. 2 §, 32 kap. 6 och 7 SS, 33 kap. 9 §,
35 kap. 13 och 14 §§, 36 kap. 1,7, 16-20, 22 och 23 §§, 37 kap. I -3 §§, 38
kap. 6 §,39kap. 2 §,40 kap. 11 och 16 §§,42 kap. I. 2, 6-18, 20och 21 §§,
43 kap. 3-5, 8, 10, 11 och 13 §§, 44 kap. 10 §, 45 kap. 7, 10, 13 och 15 §§,
46 kap. 3-8, II, 13 och 15 §§,47 kap. 2,6-12, 19, 20. 22 och 23 §§,50
kap. 1, 4 och 15 §§, 51 kap. 15 §, 52 kap. 10 §, 54 kap. 8 § saml rubrikerna
lill 37, 42 och 44 kap. skall ha följande lydelse.

dels alt i balken skall införas tretton nya paragrafer, I kap. 3 a §, 10 kap.

8 a §, 14 kap. 7 a §, 18 kap. 8 a §, 43 kap. 14 §, 44 kap. 7 a §, 46 kap. 17 §,
49 kap. 12-15 §§, 50 kap. 10 a § samt 52 kap. 9 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3a §

1 tvistemål där förlikning om saken är tillålen och värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, gäller i stället för bestämmelserna i 3 § alt tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare.

Första stycket gäller inte, om en part första gängen han skall föra lalan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt atl den bakomliggande tvislen rör ett högre värde eller alt utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet hänskjuts till rättegång senast i samband därmed framsläUa yrkande som nyss sagts.

' Senasie lydelse av 20 kap, 15 a § 1984:400. 37 kap, «i 1977: 1020, 42 kap, 8 a <)

1984:131, 369

24 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

Med värde enligl första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Har lalan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte las lill rättegångskostnaderna.

9f
Till huvudförhandling å samma   Till huvudförhandling på samma
dag må ej utan synnerliga skäl ul- dag får inte ulan synneriiga skäl ut
sättas flera mål, än att de kunna sättas fiera mål än som kan beräk-
beräknas bliva slutförda under en nas/>//slutförda under en lid av sex
lid av sex timmar. Hinner huvud-   limmar. Hinner en huvudförhand-
förhandling icke slutföras samma ting inte slutföras samma dag som
dag som den påböriats, skall sam-     den påböriats, skall sammanträdel
manträdet pågå under erforderligt     pågå under erforderligt antal ar-
antal helgfria dagar i följd. Om det     betsdagar i följd. Om det kan ske
kan ske utan olägenhet, må dock ulan olägenhet,/dr dock avbrott, så
avbrott i handläggningen, sä länge    länge sammanträdel pågår, göras i
sammanträdet pågår, äga rum un-     handläggningen under högst tvä or
der högst två söckendagar i veckan   beisdagar i veckan eller, om det
eller, om särskilda skäl föranleda finns särskilda skäl, högst tre ar-
därtill. högst tre söckendagar i vec-    betsdagar i veckan,
kan.

2 kap. 4 §5

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten, om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare fär inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första styckel. all hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är del i målet inle fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lagfarna ledamöter.

Vid beslut om avskrivning av mål efler älerkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

- Senasie lydelse 1969:244.

-' Senasie lydelse 1986: 120, 370

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsJÖrsäkran eller målsågande, då han höres i anledning av åklagarens lalan, i den omfattning utsagan kan antagas vara av belydelse i målel. samt vad rätten vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokoUet antecknas utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd lill högsta domstolen. EJ heller vare sådan anteckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

I protokollet skall antecknas berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte, i den omfattning de kan antas vara av betydelse i målel. Detsamma gäller rättens iakttagelser vid syn på stället.

Första stycket gäller inte berättelser tiv tilltalade i brottmål.

Vid huvudförhandling i hovrätt be/iöver berätlelser eller iakttagelser enligl första stycket antecknas endast om anteckningen kan antas bli av belydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Vid huvudför-nandling i högsta domstolen behöver sådana anteckningar inte göras.

Berättelser som lämnas vid förhör i bevissyfte får tas upp genom stenografi eller pä fonetisk väg / stället för att antecknas i protokollet. Detsamma gäller sådan sammanfattning av berättelse som omfattar det som kan antas vara av betydelse i målel.

Bestämmelsen i 8 § andra slyckel i detta kapitel gäller i tillämpliga delar berättelse, som tagits upp genom stenografi. och sädan sani-manfattning av herätlelse, som upptagits på fonetisk väg.

Rätten äge förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall I stället för all antecknas i protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg, / denna ordning må ock upptagas sammanfattning av utsaga, avseende vad som kan antagas vara av betydelse i målel.

Stadgandet i 8 § andra slycket i detta kapitel skall i tillämpliga delar gälla beträffande utsaga, som npp-tagils genom stenografi, ävensom beträffande pä fonetisk väg upptagen sammanfattning av utsaga.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, alt hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 § är stadgat om tolk äger motsvarande tillämpning beträffande sienograf. som uiselis av rätlen. Sådan stenograf har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och ullägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allmänna medel.

Bestämmelser om återgivande i vanlig skrifi av vad som upplagits enligl denna paragraf meddelas av regeringen.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skUda domstolar genom beslut, som vunna laga kraft, funnas obehöriga, äge högsta domstolen, om någon av dem finnes behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

Förklarar högre rätt att lägre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som väckts där, får den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig.

Har fiera domstolar genom lagakraftvunna beslut förklarats obehöriga, får högsta domstolen, om någon av domstolarna ändå är behörig, pä ansökan av part hänvisa mälet till den domstolen.

I fråga om behörighet atl la upp mål. som på grund av högsta domstolens Jörordnande enhgt 14kap. 7 a § skall förenas i en rättegång, gäller vad högsta domstolen bestämmer.

Part skaU vid huvudförhandling i underrätt eller hovrätt infinna sig personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. / underrätt skaU part ock infinna sig personligen vid mundig förberedelse, om det kan antagas, alt förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt.

Parterna är skyldiga atl infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt. Sådan skyldighet föreligger dock inte om närvaron kan antas vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen är parterna skyldiga att infinna sig personligen, om närvaron är nödvändig för utredningen.

Vid sammanträden för förberedelse och vid andra förhandlingar är parterna skyldiga att infinna sig personligen, om det kan antas att sammanträdets syfte främjas genom närvaron.

373

14 § Fullmakt medför behörighet för ombudet att å parlens vägnar angående saken

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan
myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten atl infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av parlens talan samt avgiva svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rätlens dom; saml

7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

EJ må på grund av fullmakt, som Ett ombud får inte på grund av en

fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom förlikning inle är tillåten.

Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet/år även anmäla missnöje mol etl beslut som meddelas av domstolen.

avser rättegång i allmänhet, ombudet väcka talan eller mottaga stämning angående sak, varom förlikning e/är tillåten.

Avser fullmakt allenast viss domstol, äge ombudet vid den domstolen samma behörighet, som sägs i första stycket; ombudet äge ock anmäla missnöje eller vad mol beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

374

Väckt talan må icke ändras. Käranden äge dock

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegängen eller först dä blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan till-läggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, så ock eljest framställa nytt yrkande, såvitt det stöder sig på väsentligen samma grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits //// huvudförhandling, och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas. Ej må sådaiu yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

Väckt talan får inte ändras. Käranden/dr dock

1. pä grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts,

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra slyckel samt

3. kräva ränla eller annan till-läggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund.

Ändrar käranden sin talan genom att framställa yrkande enligl första styckel 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits //// avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte ulan olägenhet kan prövas i målel. Ändring av talan enligt första styckel 2 eller 3 är inte tillåten i högre rätt.

Såsom ändring av lalan anses inte all käranden belräffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet lill stöd för sin talan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

18 kap. 8a§

1 mål där I kap. 3 a § första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad får inle avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rätlshjälpsla
gen (1972:429) vid ett tillfälle för
varje instans,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med samiyianträde eller, om personlig inställelse ej Jöreskriviis. resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.
Ersättning ulgår endast i den

mån kostnaden varit skäligen påkallad Jör tillvaratagande av parlens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i andra stycket 1 Jämställs kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande Jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Har målet liU en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning enligt allmänna regler för kostnader som uppkommit vid den tidigare handläggningen.

Har ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits tiU rättegång eUer upplagits efter återvinning Jår, om målel därefter avgörs genom tredskodom mol svaranden, ersättning utöver vad som sägs i andra stycket utgå med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver. Detsamma skall gälla, om elt mål om handräckning upplagUs efter återvinning.

378

Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej. äge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt; dock må part. även om yrkande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för utskrift av rätlens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målel, meddele rätlen samtidigt beslut angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första slycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodels belopp angi-

19 7 Har. sedan stämning delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens behörighet, vare domstolen ändock behörig.

Har allmänt åtal upptagas av viss domstol och är även annan domstol behörig, äge den förra domstolen, om synnerliga skäl äro därtiU, på framställning av åklagaren förordna, att målet skall överfiyttas till den senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande till dess den domstol, da målet överflyttats, förordnar annal.

'" Senaste lydelse 1982:1123, " Senaste lydelse 1954:432.

En pari, som vill /k; ersättning för rättegångskostnad, skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaden består. Den som inle har framställt sitt yrkande inom den angivna tiden får inte därefter föra talan om kostnader, som uppkommit vid samma rätt. Han får dock, även om han inte framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket saml ersättning för avskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i I — fO samt 12 och 13 §§, om inle sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp anges.

kap. §"

En domstol förlorar inte sin behörighet att handlägga ett mål på gruiiJ av atl något förhållande som haft bers'delse för behörigheten ändrats efter det atl stämning delgetts den tilltalade.

Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet lill en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske. om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när fiera mål om allmänt åtal mot den tUUalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter.

379

Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt. Sådan skyldighet föreligger dock inle, om målel kan avgöras även om han inte infinner sig vid huvudförhandlingen och hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Vid mundig förberedelse och vid andra förhandlingar är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om det kan antas att sammanträdets syfte främjas genom hans närvaro.

Den misstänkte vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas atl ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen. / mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandhng i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader för brottet eller anledning förekommer lill ådömande av sådan påföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. / underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig.

Lider den misstänkte av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och Jinner rätten, att hans hörande skulle vara ulan gagn, erfordras ej att han infinner sig personligen.

'2 Senaste lydelse 1954:432.

' Senaste lydelse 1981:214. Ändringen innebär bl. a. att andra styckel upphävs.

380

Bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen, skall upplagas även vid denna, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej längre föreligger.

Har i mål, som fullföljts till högre räll. vid lägre rätt vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras ej, all beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner del vara av betydelse för utredningen eller ock part yrkar del och upptagandet ej finnes sakna betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenasl om synnerliga skäl äro därtiU.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvudförhandlingen las upp på nytt, om sådant upptagande är av betydelse i mälel och det inte finns hinder mot alt ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mäl som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig bevisning eller hålla syn på stället, hdiöver beviset las upp på nytt i hovrätten endast om det är av betydelse för utredningen eller om någon part yrkar det och upptagandet iiue saknar betydelse. I högsta domstolen skaU de bevis som tagils upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om synnerliga skäl föranleder det.

Dä ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller på annal lämpligt sätt.

EJ må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning av sädan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller rällen på grund av särskilda omständigheter Jinner, atl det må tillålas.

En berättelse, som någon har avgett skriftligen i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse, som någon i anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars ulom rätta, får åberopas som bevis / rättegången endast

f. om del är särskilt föreskrivet.

2. om den som lämnat berättelsen inte kan förhöras vid eller utom huvudförhandling eller i övrigl injör rätten eller

3. om del finns särskilda skäl med hänsyn lill de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå atl vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter.

Vad som sägs i första stycket om en skriftlig eller upptecknad berättelse skall också tillämpas i fråga om en fonetisk eller liknande upptagning av en berättelse.

av vatnets berättelse, tillfrågas, huru vainet erhållil kännedom om det. varom vatnet yttrat sig.

Frågor, vUka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda därtiU. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor lill vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall delta inledas av ränen. om det inle ur lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder t'\\\ visst svar,/dr inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätl otillbörliga.

Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tUlägga eller förändra".

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom om vikten där-

Vid förhör enligl delta kapitel skall i övrigl 36 kap. 9 § andra stycket, 10 § första stycket, 13 § första stycket, 16 § samt 18 och 19 §§ tUlämpas.

Vid förhör under sanningsförsäkran skall, förutom de lagrum som anges i första stycket. 36 kap. 5 och 6 §§, 8 § andra stycket, 11 § saml 14 och 15 §§ tUlämpas.

I brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 24 och 25 §§ tiUämpas ifråga om ersättning lill målsägande, som kallats till förhör i anledning av åklagarens lalan. Detta skall gälla även när någon annan part än en målsägande eller en tilltalad kallals lill sådant förhör.

Vid tillämpning av de bestämmelser som anges i första-tredje styckena skall vad som sägs om vittne anses gälla part eller målsägande som inte för lalan.

388

1 stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omsländigheler, vara han grundar sin talan, uppställda efter sitt sammanhang och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda punkter;

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, om ej denna framgår av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

Ansökningen skall innehålla

1. ett bestämt yrkande,

2. en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet,

3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis saml

4. uppgift om sådana omsländigheler som gör rätten behörig, om inle behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.

Har käranden några önskemål om hur målel skaU handläggas, bör han ange dessa I ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehåU ande:

1. de invändningar om rälle
gångshinder, som svaranden vill
göra;

2. bestämt medgivande eller be
stridande av kärandens yrkande:

3. om kärandens yrkande be-sirides. grunden härför med yttrande rörande de omständigheter, vara käranden grundat sin lalan, och angivande av de omständigheter svaranden vill anföra; samt

4. uppgift d de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genasi i huvud-skrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avge svaromål, / detta skall anges

1. de invändningar om rätte
gångshinder som svaranden vill
göra,

2. / vad mån kärandens yrkande
medges eller bestrids,

3. om kärandens yrkande be
strids, grunden för detia med ytt
rande rörande de omständigheter,
som käranden grundar sin lalan på.
och med angivande av de omstän
digheter som svaranden vill anföra
samt

4. uppgift o/n de bevis som sva
randen åberopar och om vad som
skall styrkas med varje bevis.

De skriftliga bevis so)?i åberopas hör ges in samtidigt som svaromålet avges.

vis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genasi framläggas. Part vare skyldig att pä framställning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva alll som de vilja åberopa i målel saml genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullstän-dighei i parternas framställningar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

vis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varie särskilt bevis, SkriftUga bevis som inle redan företetts skall genast framläggas. Parterna är skyldiga atl pä framställning av motparten uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar.

Rätlen skall, alll efter målets beskafjenhet. vid förberedelsen verka för atl tvistejrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor eller erinringar försöka avhjälpa otydligheier och ofullständigheter i parternas framställningar.

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.

Vid första inställelsen skaU förberedelsen Otti möjligt avslutas. Kan det ej ske. skall målet utsättas till JbrlsatI Jörhandling å tid. som bestämmes av rätten. EJ må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.

TiU fortsatt förhandling skola parterna kullas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan sådant föreläggande.

/ mål där förlikning om saken är tillåten skall parterna föreläggas att inställa sig till etl sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan komma atl meddelas mot den som uteblir. Parter som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite.

1 mål där förlikning om saken inte är tillåten skall käranden föreläggas att inställa sig lill ett sammanträde vid påföljd all hans talan i målel annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall rätten också förelägga vite. Svaranden skall föreläggas vite. Kan det antas att den som skall infinna sig personligen inte kommer att följa elt vitesföreläggande, får rätten besluta att han skall hämtas till sammanträdet.

Under förberedelsen må meddelas tredskodom så ock, om saken är sådan, atl föriikning därom ärtUlå-len, dom i anledning av talan om anspråk, som medgivits eller eftergivas. Förlikning må ock stadfästas av rätten.

Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får rätten dock

1. avgöra ett mål på annat sätt
än genom dom,

2. meddela tredskodom,

3. meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivit s,

4. stadfästa förlikning och

5. även i annat faU meddela dom, om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inle heller begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall parierna beredas tillfälle atl slutföra sin talan, om det inte är obehövligt.

Innan etl mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a §, gäller vad sotn sägs i andra stycket ifråga om käranden.

möjligt givils parterna att uttala sig. tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt e/avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 § och tiUika parterna samtycka därtill, hällas i förenklad form. Sådan huvudförhandling mä äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsällning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntiiga förberedelsen avslutades. Oavsett om parterna sanaycka, må huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken/innes uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som förekommit under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses hava förekommit även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje styckena samt 13 § sägs.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

enligt 18 §, bestämma tid för huvudförhandling, om möjligt efter samråd med parterna. Huvudförhandling för handläggning av rätlegångsfräga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av målel i övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hällas i förenklad form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Om muntlig förberedelse hålls per telefon, får även huvudförhandling i förenklad form hållas per telefon i omedelbart samband medför-beredeisen.

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under del sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt rum även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

I fråga om kallelse lill huvudförhandhng gäller 12 §.

43 kap 3 §

Föreligger det sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2 §, får förhandlingen ändå påbörias, om det kan antas att den enligt 11 § andra styckel kan/o;75d//ö senare ulan att ny huvudförhandling behöver hållas och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning när den som skall höras finns tillgänglig, om det är tillåtet enligt reglerna omförhör utom huvudförhandling.

Möter mol huvudförhandling hinder, som avses i 2 §, må likväl förhandlingen påbörias, om det kan antagas, att denna enligt 11 § andra stycket kan vid senare rättegångs-tillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tillika uppdelning av förhandlingen//!/!ej- kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Instälies huvudförhandlingen. må rätten dock höra part, vaine eller sakkunnig, som kommit tillstädes, om det kan antagas, att han icke ulan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rätlegångstillfäUe. Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Om bevis, som sålunda upptages, gälle i tilllämpliga delar vad om bevis, som upptages utom huvudförhandlingen, är stadgat.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga rum / anslutning lill bevisupptagning enligt andra styckel.

Om bevisning upptas med slöd av andra eller tredje styckel, gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevis som upptas utom huvudförhandlingen.

4§

II §-

Huvudförhandlingen skall, ulan annat avbrott än som må föra/iledas av bestämmelserna i I kap. 9 §, såvitt möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt //// avgörande. Påböriad huvudförhandling må ej uppskjuta.s, med mindre förhandlingen ägt rum enligl 3 § första stycket eller efter handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nyll viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen kan ske.

Överstiger, då målel efter ett eller flera uppskov återuppiages. den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej femton dagar, må huvud-JÖrhandUngen fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omjätt-ning att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med hänsyn lill utredningens beskaffenhet eUer annan särskild omständighetfinner synneriiga skäl atl / stället fortsatt huvudförhandling hålles. Uppskjutes huvudförhandling som hålles i förenklad form, skall hållas ny huvudförhandling utan tillämpning av 42 kap. 20 § andra slycket.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 § andra och tredje styckena samt 13 § sägs; utsattes mål till fortsatt huvudförhandling, må i stället för föreläggande enligt 10 § andra slycket part föreläggas att komina tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

Huvudförhandlingen skall, ulan annat avbrott än som kan föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt för avgörande. En påböriad huvudförhandling ydr uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket, om det efter handläggningens början har kommit fram något nytt viktigt skäl eller bevis eller om det annars är nödvändigt. En uppskjuten huvudjörhandling skall återupptas så snarl som möjligt.

Har en huvudförhandling uppskjutas en eller flera gånger, får fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden uppgår till högst femton dagar. 1 annat fall skall ny huvudförhandling hällas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger synneriiga skäl atl hålla fortsall huvudförhandling och .syftet med en koncentrerad huvudförhandling inte eftersatts i väsentlig mån. Uppskjuts en huvudförhandling som hålls i förenklad form, skall alllid ny huvudförhandling hållas ulan tillämpning av 42 kap. 20 § andra stycket.

Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. / fråga om föreläggande för parterna gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §. Utsätts elt mäl till fortsall huvudförhandling,/dr i stället för föreläggande enligl 12 § första styckel en part föreläggas atl inställa sig vid påföljd atl annars tredskodom kan komma atl meddelas mot honom eller målel avgöras utan hinder av hans utevaro.

44 kap. Om paris utevaro

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i del skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall mälet företagas till fullsländig handläggning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas ånyo, om sådant upptagande//i/iej vara av betydelse i målel och hinder därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo. skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

13 §
Vid fortsatt huvudförhandling

skall handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid ny huvudförhandling skall målel företas till fullständig handläggning. Bevis, som upptagils vid tidigare handläggning, skall tas upp på nytt. om sådant upptagande är av betydelse i mälet och det inte förehgger hinder mot att ta upp beviset. Dä bevis inte las upp på nytt, skall beviset förebringas genom protokoll eUer på annat lämpligt sätt.

14 §

Om rätten sedan huvudförhand-Ungen avslutats finner atl del är nödvändigt atl komplettera utredningen innan målel avgörs, får fortsalt eller ny huvudförhandling hållas eldigt reglerna i delta kapitel. Är kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna i stället besluta atl utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt.

44 kap. Om parts utevaro m. m. 7a §

Underiåler svaranden att Jölja elt föreläggande alt skriftligen avge svaromål vid påföljd alt tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom, får sådan dom meddelas, om inte käranden har motsatt sig del.

Svaranden skall anses ha följt etl föreläggande att avge svaromål, om han bestämt angett sin inställning tUl kärandens yrkande och, om han motsätter sig att detta bifalls, skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken.

I stämningen skall rätten tUlika förelägga den tilltalade att muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med vaQC särskUt bevis. Detta gäller dock ej, om det på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet kan antagas, att uppgift om bevis ej erfordras. Om inkommen uppgift skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

I stämningen skall rätten även förelägga den tilltalade att muntligen eller skriftligen lämna uppgift om de bevis som åberopas och om vad som skaU styrkas med varie bevis. Detta gäller dock inte, om det pä grund av den tilltalades erkännande eller andra omsländigheler kan antas att sådana uppgifter inte behövs.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med atl bevisuppgift lämnas.

Om det är påkallat för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt, får rätten också förelägga den lilltalade att skrifthgen redovisa sin inställning tiU åtalet och grunden för den.

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eljest talan Jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, fördägge rätten honom vite.

Den lillialade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han infinna sig personligen eller krävs del att han på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom vite. Om det finns anledning att anta alt den tilltalade inle skuUe iaktta ett sådant föreläggande, får rätten förordna att han skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 § komma att avgöras trots all den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han i kallelsen erinras om detta. Rätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

Om kallande av vittne och sakkunnig gäller vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

Till huvudförhandlingen skall åklagaren och den tUltalade kallas. Om målsäganden biträder åtalet eller annars för egen talan eller skall höras i anledning av åklagarens lalan, skall även han kallas. Om målsäganden skall infinna sig personligen, skall rätten förelägga honom vite.

Om den lilltalade skall infinna sig personligen eller om del krävs att han inställer sig på annal sätt, skall rätten förelägga honom vite. Kan mälet enligt 46 kap. 15 § komma att avgöras trots atl den tilltalade inte har infunnit sig personligen, skall han i kallelsen erinras om detta. Rätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

Kan det antas att den som enligl första och andra styckena skall infinna sig personligen. Inte kommer att följa etl vilesföriäggande. får rätten besluta all han skall hämtas till förhandlingen.

åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens tiUstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker Jrån den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp rörande den omständighet som förhöret gäller.

Om huvudförhandling äger rum trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, skall rätten i den mån det behövs ur handlingarna lägga fram vad han anfört.

Förekommer anledning, atl i parts närvaro annan part av rädsla eller annan orsak ej frUt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse genom alt falla parlen i talet eller annorledes, äge rätten förordna, alt parten ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts om part gäller ock målsägande, även om han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förekommit.

Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan alt de läses upp vid denna. Detta får ske endast om parierna medger del, rättens ledamöter taga del av bevisen och det inle är olämpligt med hänsyn tiU omständigheterna.

Bevisning får vid huvudförhandling tas upp per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle orsaka orimliga kostnader eller olägenheter. Vid sådan bevisupptagning gäller inte reglerna i denna balk om kallelser, förelägganden och påföljder.

Huvudförhandlingen skall, utan annal avbrott än som må föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, såvitt möjligt fortgå i etl sammanhang till dess målel är färdigt //// avgörande. Påböriad huvudförhandling må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handläggningens börian nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen kan ske. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats därefter, frän dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Överstiger, då målel efler elt eller flera uppskov återuppiages, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej femton dagar, må huvudförhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning atl huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätlen med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighetfinner synnerliga skäl att /■ stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.

Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan föranledas av bestämmelserna i I kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt för avgörande. En påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket, om det efter handläggningens börian har kommit fram nägot nytt vikligt skäl eller bevis eller om det annars är nödvändigt.

En uppskjuten huvudförhandling skall återupptas så snart som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats därefter, frän dagen för hans häktande, om inle pä grund av särskilda omständigheter ett längre uppskov är nödvändigt.

Har en huvudförhandling upp-skjutits en eller flera gånger, får fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling hällas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet förehgger synneriiga skäl att /7d//a fortsatt huvudförhandling och syftet med en koncentrerad huvudförhandling inte eftersatts i väsentlig mån.

Till en uppskjuten huvudförhandling skaU parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. I fråga om föreläggande gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §.

Kan saken utredas tillfredsställande, får målel avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, vill
korlig dom eller skyddstillsyn eller
sådana påföljder i förening, eller

2. den tilltalade, sedan stämning
har delgetts honom, har avvikit el
ler håller sig undan på sådant sätt
att han inte kan hämtas lill huvud
förhandlingen.

Kan saken utredas tillfredsställande, får mälet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, vUl-korlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2. den tilltalade, sedan stämning har delgetts honom, har avvikit eller håller sig undan pä sådant sätt atl han inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

3. den tilltalade lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och hans närvaro på grund därav inte är nödvändig.

I fall som avses i andra stycket I får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegängstillfälle för huvudförhandling i målet eller dä har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter det tidigare rättegängstillfället utvidgats till att avse ytterligare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.

Med de påföljder som anges i andra stycket I skall likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.

1 fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

/ stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som
målsäganden vill framställa, samt
de omständigheter, vara anspråket
grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, om ej denna framgår av vad eljest anföres.

Ansökan skall var egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal, med mindre åklagaren beslutat att ej åtala, skall v'id ansökan fogas intyg, att sådant beslut meddelats. Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honoin.

Ansökningen skall innehålla uppgifter om

1. den tilltalade,

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de lagrum, som dr tillämpliga,

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för anspråket,

4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt

5. sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigl.

Har målsäganden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant att målsäganden inle får väcka åtal. om inte åklagaren beslutat att inte åtala, skall tillsammans med ansökningen ges in intyg om att elt sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas skall också ges in tillsammans med ansökningen.

Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter, vara åtalet grundats, och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varie särskilt bevis. Skrifiligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

Vid förberedelsen bör den lilltalade ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.

Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de viU anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de v/7/ åberopa och vad de vUl styrka med varie särskilt bevis.

Skriftliga bevis, som inle redan företetts, skall genast framläggas.

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av mälet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsållas att äga rum. så snart det kan ske. Är den lillialade häktad, skall/ör5/a inställelse äga rum inom en vecka från dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud skall .första inslälldse äga rum inom en månad frän dagen för delgivning av beslutet. TUl första inställelsen skall parierna kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i slämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillslädes vid påföljd att han eljest förlorar sin rätt att lala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen, fördägge rätlen tUlika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Om inställande av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Om förberedelse skall ske vid sammanträde och den tilltalade är häktad, skall sammanträdet hållas inom en vecka frän dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt pä grund av särskilda omsländigheler. Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall sammanträdet, hållas inom en månad från dagen för delgivning av beslutet.

Är den lilltalade häktad och skall etl ytterligare sammanträde hållas, skall det ske inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om inle längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

Vid första inställelsen skall förberedelsen om möjUgi avslutas. Kan det ej ske, skall målet utsättas lill fortsatt Jörhandling å lid, som bestämmes av rätten. EJ må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parierna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderiig, må dock kallelse å honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

Vid sammanträde får parierna ge in eUer läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anförun-jen endast om det underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är till Jördel för handläggningen.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjlighet givits parterna alt uttala sig. tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegängsfräga eller del av saken, som mä avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Så snart förberedelsen avslutats skall rätten bestämma tid för huvudförhandling, om möjligt efter samråd med parierna. Huvudförhandling för handläggning av rättegängsfräga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av mälet i övrigt inte har avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade äiagd reseförbud, skall huvudförhandling hällas inom en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

23 §

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

samt 12 § sägs. Förekommer anledning, tat den lillialade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Om inställande av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Om kallande av viitne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

49 kap. 12 §

Talan mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt I kap. 3 a § första styckel får inte prövas av hovrätten i vidare mån än som framgår av 13 §. om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inle vid talan mot beslui som rör någon annan än en part eller en inlerven-ient. beslut varigenom tingsrätten ogiUat jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rältegångsförseelse eller beslut varigenom en missnöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller en vade- eller besvärstalan avvisats.

Ifråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § andra stycket och 13 § tillämpas.

13 §

PrövningstUlstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rält,

2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eUer

3. det annars föreligger synnerliga skäl att pröva lalan.

14 §

Talan mol tingsrättens beslut angående frågor sotn avses i 1 kap. 3 a § förs i samma ordning som talan mot beslut varigenom rätten

ogillat en invändning om rätte- 4J2

gångshinder.

4§ I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. gmnderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; saml

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

Om prövningstUlstånd behövs, skall käranden i vadeinlagan ange de omständigheter som han åberopar lill slöd för all sådant tiUstånd skall meddelas.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varie särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden, alt förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall äga rum eller förnyad syn å stället skall hållas, skall

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varie särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i hu-vudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden att förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part skall äga rum eller förnyad syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan

Om huvudförhandling äge i övrigt vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1 -5. 7, 9, II, 13 och 16 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; om kallelse till uppskjuten huvudförhandhng och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kaptiel.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna om de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutföras.

Om sådan åtgärd gälle vad i 10— 12 §§ i delta kapitel stadgas.

I övrigt skall vad som sägs i I kap. 9 § samt 46 kap. 1-5 §§, 6 § andra styckel, 7—9. II, 13, 16 och 17 §§ tillämpas 1 fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 14 § i detta kapitel skall dock tillämpas ifråga om kallelser tUl uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för parterna.

När etl mål sätts ut lill fortsatt eller ny huvudförhandling,/dr hovrätten förordna om lämpliga åtgärder för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutföras.

I fråga om sådana åtgärder gäller 10-12 §§ i detta kapitel.

2 Förslag till Prop. 1986/87:89

Lagom ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971: 291), dels all 40 § skall upphöra atl gälla.

dels all orden "och vite" i rubriken närmast före 38 § skall ulgå. dels all 48 och 50 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 §' Den som för talan i mäl fär anlita ombud eller biträde. Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målel. Rätten fär också förklara honom obehörig att bmkas som ombud eller biträde vid rätlen antingen för viss tid eller tills vidare.

Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligt andra stycket är advokat, skall anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets stirelse.

50 §

Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rällen får även i annat fall vid behov anlita tolk.

Första stycket skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrifi eller tvärtom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

3 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 9 och 20 §§ rätlshjälpslagen (1972:429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §'

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för I. biträde som varit behövligt för tillvaralagande av den rättssökandes rätt.

' Senaste lydelse 1983:461.

' Lydelse enligt prop. 1986/87:26. 416

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller läkarundersökning enligt 21 kap. 11 § föräldrabalken,

5. ansökningsavgift enligl förordningen (1987:000) om avgifter vid de allmänna domstolarna saml särskild avgift som skall betalas enligt förordningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter,

6. vad som av allmänna medel 6. vad som av allmänna medel
utgått / ersättning för översättning utgått i ersättning enligt 4 eller 5 §
eller i ersättning enligl 4 eller 5 § lagen (1958:642) om blodunder
lagen (1958:642) om blodunder- sökning m. m. vid utredning av fa
sökning m. m. vid utredning av fa- derskap eller enligt föreskrift i rät-
derskap eller enligl föreskrift i rät- tegängsbalken eller 3 § första
tegångsbalken eller 3 § första styckel nämnda lag för bevisning
stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat
som rätten självmant föranstaltat om,

om,

7. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,

8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Säsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rätts-sökandes kostnad för sädan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m. m vid utredning av faderskap.

20 §-Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande. 1 annat fall fär biträde förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt.

I angelägenhet, som kan antas I sådan angelägenhet där tings-
bli prövad enligt lagen (1974:8) om rätt skall bestå av en lagfaren do-
rättegången i tvistemål om mindre mare enligt 1 kap. 3 a § rättegångs
värden, får biträde förordnas en- balken får biträde förordnas endast
dast om särskilda skäl föreligger om särskilda skäl föreligger med
med hänsyn tiU sökandens person- hänsyn liU sökandens personliga
liga förhållanden eller sakens be- förhållanden eller sakens beskaf-

Senaste lydelse 1983:153. 417

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

skaffenhel. I ärende om bodelning, fenhet. 1 ärende om bodelning, som
som inle avser klander, får biträde inte avser klander, får biträde inle
inie förordnas. förordnas.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Bestämmelserna i 20 § andra stycket i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fråga om angelägenheter som handläggs enligl lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom föreskrivs att 32 § lagsökningslagen (1946: 808) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 §'

Hänskjuts mäl till rättegång, skall Hänskjuts elt mål till rättegång,
rätten förordna om målets fortsatta skall   rätten   förordna om målets
handläggning. Kan målet anses till- fortsatta handläggning. Kan målel
räckligt förberett genom den tidiga- anses tillräckligt förberett genom
re handläggningen, får det genast den tidigare handläggningen, får det
utsättas till huvudförhandling eUer, genasi utsättas till huvudförhand-
om del skall handläggas enligt la- ling. Har ett mål om belalningsföre-
gen (1974:8) orn rättegången i ivis- läggande   vid   sammanlräde   inför
temål om mindre värden, lill sam- rätten hänskjutits till rättegång, bör
manträde enligt den lagen. Har mål muntlig förhandling om möjligt äga
om     betalningsföreläggande     vid mm i omedelbart samband med
sammanträde inför rällen hänskju- sammanträdel. I så fall gäller i fråga
lits till rättegäng bör, om ej hinder om rättens domförhet vad som fö-
möier. muntlig förhandling äga rum                    reskrivs i 30 §.
i omedelbart samband med sam
manträdet. I sä fall gäller i fråga om
rättens domförhet vad som före
skrivs i 30 §.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter återvinning pröva målet, skall detta överiämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överiämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter till den tingsrätt som har överiämnat det. När ett mål har överlämnats, gäller första stycket i fråga om den tingsrätt till vilken målet har överiämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
Senasie lydelse 1981:848. 418

5 Förslag till Prop. 1986/87:89

Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i

fastighetsmål

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål

dds att 13 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a§

I mål angående hyra eller bostadsrätt, där värdet av vad som yrkas uppenbart Inte överstiger hälften av basbeloppet enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring, skall 1 kap. 3 a § rättegångsbalken tillämpas i stället för bestämmelserna i 3 och 4 §§

13 §'

I annat faslighetsmål än som avses i 3 § andra stycket skall en teknisk ledamot ingå i hovrätten, såvida inte hovrätten finner att medverkan av en sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl föreligger, kan efter hovrättens bestämmande tvä tekniska ledamöter ingå i hovrätten.

I mäl som avses i 3 § andra stycket fär efter hovrättens bestämmande en teknisk ledamot ingå i rätlen, om målels beskaffenhet eller nägot annal särskilt skäl föranleder det.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lagfarna ledamöler.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Lagen gäller inte i mål där ansökan om stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller, när talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning, rätten före ikraftträdandet beslutat alt tvisten skall handläggas som tvistemål.

Senaste lydelse 1984: 134. 419

Föreslagen lydelse 3a§'

Nuvarande lydelse

Kan en tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahåUits för huvudsakligen enskilt bruk, får ett före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om / kap. 3 a § första slyckel rättegångsbalken inle skulle vara tUlämpllgi vid prövning av tvisten i tingsrätt.

Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvislen vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahällits för huvudsakligen enskilt bruk, får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvisl skall hänskjutas till skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om ivisteföremålels värde är högre än som anges i I § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 3 § nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare om försäkring som gmndas på kollektivavtal eller som grundas pä gruppavtal och handhas av företrädare för gmppen och ej heller om annal följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

7 Förslag till

Lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847)

Härigenom föreskrivs atl 14 § handräckningslagen (1981:847) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

om del skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången 1 tvistemål om mindre värden, till sammanlräde enligt den lagen.

Är den tingsrätt som har handlagt målel inle behörig atl efler återvinning pröva mälel, skall detta överiämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande fär inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter till den tingsrätt som har överlämnat det. När ett mål har överlämnats, gäller första och andra styckena i fräga om den tingsrätt till vilken målet har överlämnats.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §
Rätten får vid muntiig förhand- Rätten får vid muntlig förhand
ling höra vittne eller sakkunnig, om ling höra vittne eller sakkunnig, om
det behövs för utredningen. För- det behövs för utredningen. För
höret får hållas under ed. Om för- horet får hållas under ed. Om för
hör gäller 36 kap. 1-18, 20 och 22- hör gäller 36 kap. 1-18, 20 och 22-
25 §§ samt 40 kap. 2, 9-11 och 13- 25 §§ samt 40 kap. 2,9-U, 14 och
18 §§ rättegångsbalken i tUlämpliga /6-I8 §§ rättegångsbalken i till
delar. Vägrar vittne utan giltigt skäl lämpliga delar. Vägrar vittne ulan
att avlägga ed eller all avge vittnes- giltigt skäl att avlägga ed eller att
mål eller besvara fräga, fär rätten avge vittnesmål eller besvara fråga,
vid vite förelägga vittnet att fullgöra får rätten vid vite förelägga vittnet
sin skyldighet. att fullgöra sin skyldighet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

421

Innehållsförteckning Prop. 1986/87:89

Proposition ...................................................................... ..... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. ..... I

Lagförslag ......................................................................... ..... 3

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ............ 3

2 Förslag lill lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291) 50

3 Förslag till lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972: 429) 51

4 Förslag till lag om ändring i lagsökningsiagen (1946:808) 53

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmål 53

6 Förslag lill lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän 54

7 Förslag till lag om ändring i handräckningslagen (1981:847) 55

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten 55

9 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken ............. ... 56

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister 56

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder 58

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m.m 58

13 Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983: 291) . 59

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd 60

15 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387) ...................................................................................... 61

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 januari 1987 ., 62

1 Inledning ....................................................................... 62

2 Allmän motivering ....................................................... .. 63

2.1 Allmänna synpunkter .............................................. 63

2.2 Tvistemålsprocessen .............................................. 67

2.2.1 Inledande synpunkter ...................................... 67

2.2.2 Integration av RB och småmälslagen ............. 68

2.2.3 Närmare om uppbyggnaden av en gemensam form för egentlig ivislemålsprocess 77

2.2.4 Den summariska processen ............................ 86

2.2.5 De s. k. domstolsärendenas koppling till tvistemålsprocessen 88

2.2.6 Vissa lagtekniska frågor ................................... 90

2.3 Brotimålsprocessen 91

2.3.1 Allmänna synpunkter på reformbehovet ........... 91

2.3.2 Närmare om uppläggningen av en reform ........ 92

2.3.3 Skall rätlen ha tillgång till förundersökningsprotokollet före huvudförhandlingen? 99

2.3.4 Jourdomslolar ................................................. 102

2.4 Vissa andra större frågor 103

2.4.1 Materiell processledning ................................ 103

2.4.2 Rättens förlikningsverksamhet ...................... 110

2.4.3 Förprocessuell serviceverksamhet .................. 115

2.4.4 Överflyttning av mål i stället för avvisning ....... 117

2.4.5 Parallella rättegångar ................................... 118 422

2.4.1 Rätlegångskostnadsfrågor ............................ . 119 Prop. 1986/87:89

2.4.2 Frågor rörande vite m, m................................. . 123

2.4.3 Användning av telefon i rättegången ............ 127

2.4.4 Vissa frågor rörande bevisningen ................. 131

2.4.5 Vissa frågor rörande överklagande av tingsrätts dom 137

2.4.6 Tolkning och översättning .............................. 139

2.4.7 Den misstänktes tillgång lill sekretessbelagda uppgifter i mål om brott mot rikels säkerhet ....................................................... 144

2.4.8 Anmälan lill advokatsamfundet i vissa fall ..... . 149

3 Ikraftträdande ............................................................. 150

4 Upprättade lagförslag ................................................. . 150

5 Specialmotivering ........................................................ . 151

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .... 151

5.2 Förslaget lill lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) 244

5.3 Förslagel till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) .,,, 245

5.4 Förslagel till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808) ,,, 245

5.5 Förslagel till lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i faslighetsmål 245

5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän , 246

5.7 Förslaget till lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847) 246

5.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten 246

6 Hemställan ................................................................... 247

7 Beslut .......................................................................... 247

Utdrag ur lagrådets protokoll vid sammanträde den 17 febmari 1987 248

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1987 254

1 Anmälan av lagrådsyttrande ........................................ 254

2 Följdändringar ............................................................. 255

3 Hemställan ................................................................... 258

4 Beslut .......................................................................... . 258

Bilaga I Rättegängsutredningens sammanfattning av sitt betänkande 259

Bilaga 2 Rättegängsutredningens förslag till ändringar i rättegångs
balken ............................................................... 286

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över

rättegångsuiredningens förslag ........................ 364

Bilaga 4 Skrivelse 1982-02-16 från överbefälhavaren lill regeringen 365

Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över

överbefälhavarens skrivelse 1982-02-16 till regeringen . , . , 368

Bilaga 6 Till lagrådet remitterade lagförslag ................ . 369

Norstedts Trycken, Stockholm 1987 423