Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:6

om förverkande m. m.


Prop. 1986/87: 6


Regeringen föreslär riksdagen att anla de förslag som har tagits upp i bifogade uidrag ur regeringsprotokollel den 26 juni 1986.

På regeringens vägnar

Ingvar Carls.son

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar på det straffrättsliga området som i huvudsak rör reglerna om förverkande av egendom. Ändringarna syftar bl. . till att utvidga möjligheterna enligt brottsbalken att förklara utbyte av . brott förverkat. Förslaget innebär också att möjligheterna atl la egendom i förvar enligt den s. k. stöldgodslagen utvidgas. Vidare ges åklagaren slörre möjligheter än i dag att själv besluta om förverkande av egendom som tagits i beslag.

I proposilionen föreslås även ändringar i dén s. k. automatspelslagen som innebär att spelautomater och annan egendom kan förklaras förver­kade. Genom en ändring i lotlerilagen ökas möjligheterna lill förverkande enligt den lagen. Slutiigen föresläs att deltagaransvaret vid dobbleri av­skaffas.

De nya bestämmelserna föreslås med etl undanlag träda i krafl den I januari 1987.

Lagförslagen i denna proposition har granskals av lagrådel. Proposi­tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 10), lagrådels yttrande (s. 45) och regeringens beslut om proposition (s. 46).

1    Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6


 


1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 14 § saml 36 kap. 1, 4, 7, 16 och 17 § brottsbalken skall ha följande lydelse.


Prop. 1986/87:6


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


16 kap. I4§' Anordnar någon olovligen för allmänheten spel eller liknande verksam­het, vars utgång helt eller till väsentlig del beror på slumpen, och framslår verksamhelen med hänsyn till sin art, insatsernas ekonomiska värde och övriga omständigheter som äventyrlig eller ägnad all tiUföra anordnaren en betydande ekonomisk vinning, dömes för dobbleri till böter eller fängel­se i högsl två år. Delsamma gäller den som tillåter en sådan verksamhet i en lägenhet eller ett annat uirymme som han upplåtit ål allmänheten.

Deltager någon i spel eller lik­nande verksamhet som, med hän­syn till förhåUanden som avses i första stycket, framstår som även­tyrlig och som är olovlig samt har anordnats för allmänheten eller el­jest äger rum i en lägenhel eller ett annat utiymme vartill allmänheten har tillträde, dömes för dobbleri till böter.


36

Utbyte av brott enligt denna balk som ej motsvaras av skada för en­skild skall förklaras förverkat, om det ej år uppenbart obiUigt. Det­samma gäller förlag för broll eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet ulgör brott enligt denna balk.


kap.2

1§

Uibyle av brott enligt denna balk skall förklaras förverkat, om det inte år uppenbart oskäligt. Det­samma gäller vad någon har lagit emot som ersättningför kosinader i samband med ett brott, om motta­gandel utgör brott enligt denna balk; i slället för del mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Vid bedömningen av om del är uppenbart oskäligt atl förklara ut­byte förverkat enligt första slycket skall bland andra omständigheter beaklas om del finns anledning all anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer atl åläggas eller annars bU fullgjord.


' Senaste lydelse 1982: 1061. - Kapiliel omlryckt 1986: 118.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:6


4§ Har det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av närings­verksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall vär­det därav förklaras förverkat även när det inte följer av 1 eller 2§ eller annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är obilligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas närings­idkaren eller annars fullgöras av denne.

Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighel föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är oskäligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning atl anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas närings­idkaren eller annars fullgöras av denne.


7§ För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om

1.   brottsligheten har inneburit etl grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamhelen eller annars är av allvar­ligt slag och

2.   näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

Första stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mol nä­ringsidkaren eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot.

Första stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mot nä­ringsidkaren eller om del annars skulle vara uppenbari obilligt att ålägga förelagsbot.

16§


Är i lag eller författning föreskri­vet all förklaring skall meddelas om förverkande eller annan sädan sär­skild rättsverkan av brott, mä detta likväl underlåtas, om denna rätts­verkan är uppenbart obillig.


Är i lag eller författning föreskri­vet att förklaring skall meddelas om förverkande eller annan sådan sär­skild rättsverkan av brott, må delta likväl underiålas, om denna rätts­verkan är uppenbart oskäUg.


Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligt SFS 1986: 118.


 


Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse                    Prop. 1986/87: 6

I7§ Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet.

Har enligt I § utbyte som svarar mot skada för enskild förklarats förverkat hos någon, svarar staten i dennes ställe för ersättning åt den skadelidande intill värdet av vad som har tillfallil staten på grund av beslutet om förverkande. Vid verk­ställighet av detta beslut har den hos vilken förverkandet skett rätt att räkna av vad han visar sig ha utgett som ersättning UU den ska­delidande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 36kap. I och 17 §§ i deras äldre lydelse.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


Har egendom som åtkommils ge-
Har egendom som frånhänts nå-

nom brott anträffats och är varken gon genom brott anträffats hos an-
ägaren eller annan som har rätt till nan som uppenbart saknar rätl UU
egendomen känd, skall egendomen egendomen eller har den anträffats
tagas i förvar, om det ej är uppen- utan att vara i någons besittning
bart obUligt.
                                och är varken ägaren eller annan

som har rätt till egendomen känd,
skall egendomen tas i förvar, om
det inte år uppenbart oskäligt. Del­
samma gäller egendom som har
förvärvats eller mottagits under
förhållanden som anges i 9 kap. 6 §
andra stycket brottsbalken.
Detsamma   gäller   om   varken
   Första stycket tillämpas också

ägaren eller annan som har rätt till om varken ägaren eller annan som
egendomen gör anspråk på den.
       har rätt till egendomen gör anspråk

pä den.


 


Om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra     Prop. 1986/87: 6 stycket och om rätt för ägare som sedermera blir känd eller annan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns bestämmelser i lagen (1974:1066) om förfarande med för­verkad egendom och hittegods m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Har egendom som avses i 1 § anträffats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

3 Förslag till

Lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag reglerar förfarandel vid prövning av fräga om förverkande av egendom till det allmänna eller om annan särskild rättsverkan av brott, när frågan inte angår den som är tilltalad för brottet. Lagen gäller, om inte annat följer av särskilda bestämmelser i lag eller annan författning.

2§ En fråga som avses i I § prövas av tingsrätien efler särskild talan. Om inle annat framgår av denna lag, gäller för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare siraff än böter.

3        § Om talan avser förverkande av beslaglagen egendom, får kungörelse­
dclgivning av stämningen ske enligt de fömtsättningar som anges i 15 §
delgivningslagen (1970:428). Dessa regler fär också lillämpas, om den mot
vilken talan förs är okänd.

Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än tvåtusen kronor, får delgivning ske genom att stämningen anslås på rättens kansli.

I stämningen skall den mot vilken lalan riktas föreläggas atl inställa sig till huvudförhandling vid påföljd att egendomen annars får förklaras för­verkad. Uteblir han, skall egendomen förklaras förverkad, om det inte framgår alt talan är ogmndad.

4        § Om värdel av beslagtagen egendom uppskattas till mindre än tvåtusen
kronor, fär åklagaren pröva frågan om förverkande. Ett beslut om förver­
kande skall meddelas skriftligen. Den frän vilken beslaget har skett får hos
åklagaren anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom en månad frän
det han fick del av del. I fall som anges i 3 § första stycket får beslutet
delges genom atl det anslås på rättens kansli.

Anmäls missnöje, skall beslutet om förverkande inte vidare gälla. Om beslaget inte hävs, skall åklagaren väcka talan om egendomens förver­kande. Har detta inle sketl inom en månad från det anmälan kom in till åklagaren, skall beslaget gå åter.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1986/87:6

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs atl 27 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

27 kap. 7§'

Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

I annat fall än som avses i försia  I annat fall än som avses i första

stycket skall ålal väckas inom en stycket skall ätal väckas inom en
månad, sedan beslaget verk- månad, sedan beslaget verk­
ställdes, om ej den beslagtagna ställdes, om ej den beslagtagna
egendomens värde understiger etl- egendomens värde understiger två­
tusen kronor.
                       lusen kronor.

Finnes tid, som avses i första eller andra stycket, otillräcklig, må rätten om framställning därom göres före lidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken' skall upphöra att gälla vid utgången av år 1986.

6 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983: 225) om förfarandet vid förverkande av vissa farliga föremål

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:225) om förfarandet vid förver­kande av vissa fariiga föremål skall upphöra att gälla vid utgången av år 1986.

Senaste lydelse 1974: 1067. Senaste lydelse av 17 § 1974: 1068.


 


7 Förslag till                                                   Prop. 1986/87:6

Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:418) om siraff för varu­smuggling dels atl 21 § skall upphöra alt gälla, dels alt 24 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

24 §'
I mål rörande broll enligt förfall-
  1 mål rörande brott enligt författ-

ningar, vilkas efterlevnad tullverket ningar, vilkas efterlevnad tullverket har all övervaka, må, om ej svårare har att övervaka, må, om ej svårare siraff än böler kan följa å broitei siraff än böler kan följa å brottet eller om målet rör brott som avses i eller om målet rör broll som avses i 2§ andra meningen, lalan föras av 2§ andra meningen, lalan föras av befattningshavare vid tullverket befallningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestäm- som generallullslyrelsen bestäm­mer. Sådan befattningshavare må mer. Sådan befattningshavare må ock såsom åklagare meddela för- ock såsom åklagare meddela beslul ordnande enligt 21 § första slyckel. enligt 4§ lagen (1986:000) om för­farandel i vissa fall vid förverkande m.m.

Vad nu stadgats skall icke lända lill inskränkning i allmän åklagares ålalsräti i fråga om broll, som nyss sagls.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel

Härigenom föreskrivs atl i lagen (1982:636) om anordnande av visst auiomalspel skall införas en ny paragraf, 9a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

9a§

Spdaulomal och annan egen­dom som använts vid brott enligt 9 § samt insalser som uppburils vid brottet skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbari oskäligt.

Senasle lydelse 1985: 10.


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse                    Prop. 1986/87: 6

Förverkande kan, utöver vad som framgår av 36kap. 5§ brottsbal­ken, ske hos den som yrkesmässigl tillhandahållit egendomen.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987. I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

9 Förslag till

Lag om ändring i lotterilagen (1982:1011)

Härigenom föreskrivs att 30§ lotterilagen (1982: lOll) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

30 §
Insatser som har uppburits vid
   Insatser som har uppburits vid

brott enligt 28 § samt utrustning,     brott enligt 28 §  saml utmstning,
annan   egendom   och   handlingar     handlingar   och   annan   egendom
som har använts vid eller varit före-     som har använts vid eller varit före­
mål för sådanl brott skall förklaras     mål för sådant brott skall förklaras
förverkade, om inte detta är uppen-     förverkade, om inte detta är uppen­
bart obUligt.
                                  bart oskäligt. Förverkande kan, ut­
över vad som framgår av 36 kap. 5 §
brottsbalken,   ske   hos   den   som
yrkesmässigl tillhandahållit egen­
domen.
Förverkas en  utbetalningsauto-
    Förverkas  en  utbetalningsaulo­
mat skall även dess innehåll förkla-     mat skall även dess innehåll förkla­
ras förverkat, om inte detta är up-     ras förverkat, om inte detla är up­
penbart obilligl.                                    penbart oskäligt.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. I fräga om brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifier.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. i lagens lydelse enligt lagen (1986:000) om ändring i nämnda lag'

' Lagen har numera kommii ut av trycket (SFS 1986:655).


 


dels att 1 § skall ha följande lydelse,                                         Prop. 1986/87: 6

dels att det i lagen skall införas en övergångsbestämmelse av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


Alkoholhaltiga drycker eller and-
Alkoholhaltiga drycker eller and-

ra berusningsmedel, vilka påträffas ra bemsningsmedel, vilka påträffas
hos den som brutit mol 4§ lagen hos den som brutit mot 4§ lagen
(1951:649) om straff för vissa tra- (1951:649) om straff för vissa tra­
fikbrott, 13 kap. l§ luftfartslagen fikbrott, 6 kap. 2 §Järnvägstrafikla-
(1957:297) eller 325 § sjölagen gen f/9S5.792), 13 kap. 1 § luftfarts-
(1891:35 s. 1) skall vara förver- lagen (1957:297) eller 325 § sjölagen
kade, om det inte finns särskilda (1891:35 s. 1) skall vara förver-
skäl mot detta.
                            kade, om det inte finns särskilda

skäl mot detla.

Delsamma skall gälla om sädana drycker eller berusningsmedel påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om bemsningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller starköl vid offenllig tillställning, skola de ock vara förverkade som i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juni    Denna lag träder i krafl den I juni

1987.                                           1987. I fråga om brott mol 6 kap.

2§ Järnvägstrafiklagen (1985:192) som har begåtts före ikraftträdan­det gäller äldre föreskrifter.


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1986/87:6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 maj 1986

Närvarande: statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Lund­kvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, An­dersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om förverkande m. m.

1 Inledning

Jag skail nu la upp vissa straffrättsliga frågor som har aktualiserats på olika sätt men som har ell sakligt samband. De flesta av dem rör möjligheterna lill förverkande av vinning eller annat uibyle av brott eller egendom som har använts i samband med broll. Dessutom lar jag upp frågan om delta­garansvaret vid dobbleri.

De grundläggande bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken (BrB) och kom till i huvudsak genom lagsliflning år 1968. Mot bakgrund av bl.a. vissa problem som förverkandereglerna i praktiken visade sig medföra infördes år 1974 tagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m. (slöldgodslagen). Lagen kan sägas vara en komplellering av BrB: s bestämmelser om förverkande. År 1982 infördes därefter i BrB en ny beslämmelse, numera 36 kap. 4§, varigenom möjligheterna vidgades all förklara värdel av ekonomiska fördelar som har uppkommil tiil följd av brott i näringsverksamhet förverkat.

I promemorian (Ds Ju 1984: 12) Vissa frågor om förverkande och ta­gande i förvar enligt slöldgodslagen, som upprättades i justitiedepartemen­tet i december 1984, behandlas ytterligare problem med anknytning lill de nämnda reglerna som har gett sig till känna i rättstillämpningen. Prome­morian, som har remissbehandlats, bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 1 . En förleckning över remissinslanserna och en sammanställ­ning av deras yttranden bör fogas lill prolokollet i della ärende som bilaga

2 .

Jag avser att nu på grundval av förslagen i promemorian och remissbe­handlingen av den ta upp vissa frågor om förverkande och tagande ijörvar enligt stöldgodslagen.

Efter uppdrag från regeringen har riksåklagaren (RA) i en promemoria i
oklober 1984 lämnat förslag till avkriminalisering och andra begränsningar
i straffrättens lillämpningsområde. Jag avser nu alt av de frågor som
behandlas i promemorian la upp förslagen dels atl avkriminalisera delta­
gande i dobbleri enligt 16 kap. 14 § BrB, dels alt utvidga åklagarens rätt alt
besluta om förverkande av egendom i fall när ålal inte väcks.
                              10


 


RÅ: s promemoria har remissbehandlais. Tili prolokollet i della ärende     Prop. 1986/87: 6 bör fogas dels promemorian i nu berörda delar som bilaga 3, dels en sammanställning av remissyllrandena som bilaga 4 .

Polismyndigheten i Malmö har i en framslällning lill justitiedepartemen­tet i mars 1985 föreslagit vissa ändringar i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel (automatspelslagen). I framställningen föreslår polis­myndigheten bl.a. atl en bestämmelse om förverkande förs in i automat­spelslagen.

Polismyndighetens framställning har remissbehandlats. Till protokollet i delta ärende bör fogas dels polismyndighetens framslällning som bUaga 5, dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 6.

I samband med att den av polismyndigheten aktualiserade frågan be­handlas avser jag att ta upp även frågan om en ändring i lollerUagens (1982: lOl 1) förverkanderegd .

Slutligen lar jag upp frågan om en ändring i l§ lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. .

Jag övergår nu lill atl behandla de olika frågorna i lur och ordning.

2 Brottsbalkens förverkanderegler och stöldgodsiagen

2.1 Allmänna utgångspunkter

Det är djupl förankrat i det allmänna rättsmedvetandet all det inle skall löna sig alt begå brott. Den som har haft ekonomiskl ulbyte av brott bör inle — helt oberoende av den påföljd som döms ut — få lillgodogöra sig detta.

I många fall motsvaras det utbyte som ett brott har medförl för gärnings­mannen av en skada för den som har drabbats av brottet. Om en person genom ell brotlsligl förfarande frånhänder någon annan hans egendom, skall självfallel egendomen, om den finns i behåll hos den brottslige, återiämnas lill den rätte ägaren. Finns den inte i behåll, är den som begått brottet i princip skyldig att ersätta skadan för den som drabbats av brottet. Även i andra fall då någon genom ett brottsligt förfarande berett sig vinning som motsvaras av skada för annan, skall skadestånd ulgå.

I nu berörda fall finns del normall inle anledning all genom någon annan form av rällsliga ålgärder söka undanröja de fördelar som brottet medförl för gärningsmannen. Del förekommer emellertid situationer då det ekono­miska utbytet av brottet inte motsvaras av en skada för någon annan. Om del i sådana fall saknades möjlighel att genom förverkande eller på annat sätt komma åt utbytet, skulle del kunna "löna sig" atl begå brott, även om brotiei upptäcks och lagfors. Det är bl.a. för sådana situationer som förverkandeinslitutet är avseit.

De allmänna principerna för atl förklara ekonomiska fördelar av ell brott
förverkade är således mycket enkla. När det gäller atl omsälla principerna
liil ell generellt regelsystem som uppfyller kraven på all ge rättvisa och
rimliga resultat i det enskilda fallet uppkommer emellerlid svårigheter.
                ] i


 


Redan atl beräkna och avgränsa de ekonomiska fördelar som bör kunna Prop. 1986/87:6 förklaras förverkade är i många hänseenden problematiskt. Detsamma gäller den hänsyn som bör tas till betalningsförpliktelser och andra konse­kvenser som brottsligheten kan ha medfört eller kommer att medföra för den dömde. Förutom brottspåföljd och skadestånd kan ju brott i många fall medföra exempelvis olika former av s.k. sanktionsavgifter eller förver­kande som inle direkl lar sikte på de ekonomiska fördelarna. Även bortsell härifrån kan det i många fall framstå som oskäligt att åtminstone fullt ut förklara del utbyle som elt brott har medfört förverkat. Del är långtifrån ovanligt att utbytet, när frågan om förverkande aktualiseras, är hell förbm­kat och att det också saknas realistiska möjligheter för den dömde att ersätta värdel av detta. Ett förverkande i en sådan situation kan få till enda resultat att den dömdes möjligheter atl anpassa sig till ett normalt och laglydigt liv försvåras.

2.2 Vissa tidigare reformer

Allmänna bestämmelser om förverkande av ekonomiska fördelar som etl brott medfört infördes år 1948. I 2 kap. 16 § första stycket strafflagen (SL) gavs dä regler om förverkande av muta, förlag, vederlag och annat dylikt. Om någon på annat sätt hade haft vinning av en gärning som var belagd med siraff i SL, kunde denne - om vinningen inle motsvarades av någon skada för en enskild — enligt en bestämmelse i andra stycket i paragrafen förpliktas all efter vad som prövades skäligt i det enskilda fallel ulge ell mol vinningen svarande belopp till kronan. Bestämmelserna bibehölls i princip oförändrade i samband med all BrB år 1965 ersatte SL.

Den reform av förverkandelagstiftningen som genomfördes år 1968 inne­bar i de hänseenden som nu är aktuella endasl smärre förändringar i förhållande till tidigare ordning. Den baserade sig främst pä betänkandet (SOU 1960:28) Förverkande på gmnd av brott. Frågan hade emellertid Uppmärksammats också i Nordiska slraffrätlskommitténs betänkande Om konfiskation år 1963'. Den särskilda reglering som tidigare gällde för bl. a. muta och vederlag för brott avskaffades. I stället infördes den nu gällande allmänna regeln i 36 kap. 1 § BrB om att utbyte av broft skall förklaras förverkat, om del inte motsvaras av skada för någon enskild. Regeln avser dock endast utbyte av sådana brott som är belagda med straff i BrB.

För atl utmärka förverkandets fakultativa karaklär anges i nyssnämnda paragraf atl förverkande inte skall ske, om det är uppenbart obilligt. Alt man inte, som exempelvis skedde vid förverkande av hjälpmedel m. m. enligt 36kap. 2§ BrB, nöjde sig med alt ange att förverkande under de givna omständighetemay7c/t ske berodde på att man befarade ati en sädan teknik skulle leda lill all presumlionen för förverkande skulle försvagas. Alt förverkandel är fakultativt innebär också atl detta i överensstämmelse med lidigare rätt kan göras partiellt.

' Tryckt som bilaga lill danska straffelovrådels betänkande om konfiskasjon (nr
355/64) och till det norska straffelovrådels instilling om inndragning på grund av
straffbare handlinger {1970).
                                                              ' 2


 


Med termen utbyle av brott, som infördes på lagrådets inrådan, avses     Prop. 1986/87: 6 säväl sådana föremål som åtkommils genom brott som den abstrakta vinning som brottet medfört. Regleringen ger således utrymme för domsto­larna att begagna både s. k. sak-och värdeförverkande.

Somjag redan har sagt genomfördes 1968 års reform mol bakgrund av bl.a. etl samnordiskt utredningsarbete inom Nordiska straffrättskommit­lén. I propositionen (prop. 1968:79 s. 44f) framhöll också föredragande departementschefen att en mer enhetlig nordisk lagsliftning var angelägen och att den föreslagna lagstiftningen utgjorde ett led i sådana slrävanden.

I ett avseende kom emellertid den svenska lagstiftningen atl avvika frän vad som rekommenderades från övriga länder inom den nordiska kommit­tén. Enligt den svenska ståndpunkten i kommittén, som överensstämde med gällande rält, borde förverkande vara generelll uteslutet när utbytet motsvaras av skada för någon enskild. Från övriga länders sida ansåg man atl förverkande visserligen inte borde ske, om den skadelidande hade blivit gottgjord före rättegången eller om han hade framställt sitl anspråk i denna. Däremoi menade man att förverkande borde kunna komma i fräga, om den skadelidande inte hade framställt sina anspråk före eller i rätte­gången, liksom om han uttryckligen avstått från sina krav eller var okänd.

Från svensk sida uttalades inom kommittén sympati för de övriga län­dernas ståndpunkt att utbyte av brott i princip alllid borde kunna förver­kas. Man framhöll emellertid att den svenska ordningen med förbud mot förverkande, när mälsägandeanspråk har framställts eller kan framställas, hade gällt sedan år 1948 utan nägra då kända otillfredsställande konsekven­ser. Från svensk sida pekade man vidare på att en ändring skulle medföra vissa laglekniska problem. Inom kommittén förelåg också enighet om atl skillnaden mellan den svenska uppfaltningen och övriga länders stånd­punkt inte hade någon större praktisk belydelse. I 1968 års proposiiion ställde sig departementschefen bakom den ståndpunkt som frän svensk sida hade redovisats inom den nordiska straffrättskommittén, Han uttalade att det vid dåvarande tidpunkt inte fanns skäl att gå ifrån den gällande ordningen i aktuellt hänseende (prop. 1968:79 s. 47). Någon erinran mot detta gjordes inte vid riksdagsbehandlingen.

Erfarenhelerna visade emellertid att 1968 års lagstifining hade sina bris­ter och i den prakliska lillämpningen ibland ledde lill resultat som inte var godtagbara. Regler saknades om hur polis och åklagare skulle handla när gods hade anträffats som uppenbarligen hade frånhänts annan genom broll men som saknade känd ägare. I sådana situationer inträffade det atl brotts­lingen fick behålla den orättmätigl åtkomna egendomen.

Del var därför som stöldgodslagen infördes. 1 motiven (prop. 1974: 124 s. 49) framhöll departementschefen att det inte var rimligt, ulan närmast framstod som stötande, att den brottslige kunde få behälla ljuvgods eller annan genom brott åtkommen egendom bara därför att någon ägare lill egendomen inte hade kunnat anträffas. Enligt den nya lagen öppnades därför möjlighet att ta egendom som åtkommils genom brott i förvar, om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen är känd.

Det principiella förbudet mol förverkande av utbytte som motsvaras av
skada för någon enskild upprätthölls emellertid. I stället infördes ett nylt
    13


 


inslilul -förvarstagande. En viktig orsak lili atl man tillgrep denna lösning     Prop. 1986/87:6 var alt den som är räll ägare lill den egendom som åtkommils genom broll inte ansågs böra berövas sin räll genom det straffrättsliga förfarandet. Förverkandeinslitutet — som i princip bygger på all egendomen tillfaller staten - ansågs därför mindre lämpligl.

År 1982 infördes, som jag lidigare har nämnl, en ny beslämmelse om förverkande som numera finns inlagen i 36 kap. 4§ BrB. Genom denna vidgades möjligheterna all förklara förverkade ekonomiska fördelar som uppkommil för näringsidkare till följd av brott som har begålls i närings­verksamhet.

I tre hänseenden ger den nya bestämmelsen slörre uirymme för förver­kande än bestämmelsen i 36 kap. 1 § BrB om förverkande av utbyle av brott. För det första kan även sådana indirekla ekonomiska fördelar som inle är all anse som uibyle av broll, exempelvis besparingar i form av uteblivna kostnader, förklaras förverkade. Förverkande kan vidare ske oberoende av om broitei är straffbelagt i BrB eller i nägon specialstraff­rällslig bestämmelse. Förverkande är slutligen, vilkel är av särskilt inlres­se i delta sammanhang, inte uteslulel även om den ekonomiska fördelen molsvaras av skada för någon enskild. Som en motsvarighet till förverkan-deförbudel i 36 kap. 1 § BrB har i stället föreskrivits att förverkande inle skail ske, om del är obilligl. Domstolen skall vid bedömningen beakta bl. a. om det finns anledning all anla all någon annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av broitei kommer att åläggas nä­ringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Denna reglering kan således, på det särskilda område där den gäller, ses som ell steg i den riktning som i del nämnda nordiska kommittéarbetet förespråkades frän övriga nordiska länder men som då inle följdes från svensk sida.

2.3 Departementspromemorian

1 promemorian behandlas tre problem som gällande reglerom förverkande
och förvarslagande visat sig medföra i prakliken. Del försia är alt del inle
går alt förklara den vinning förverkad som exempelvis en tjuv eller sakhä-
lare har tillgodogjort sig till följd av att egendomens värde i hans hand är
större än målsägandens skada. Del andra gäller all inte bara förverkande
ulan även förvarstagande har ansells uteslutet när del är fråga om sådan
egenom som har Iräll i stället för egendom som har frånhänts någon genom
brott. Därför får exempelvis en ljuv eller en halare som har sålt stöldgods
möjligheter att tillgodogöra sig de ekonomiska fördelarna av sin brottslig­
het, om något skadeståndskrav inle framställs, t.ex. därför alt målsägan­
den är okänd. Det tredje problemet, slutligen, hänger samman med att
stöldgodslagen har tolkats så att det för förvarslagande krävs all den hos
vilken egendomen skall tas i förvar själv har kommii ål egendomen genom
brott.
                                                                                                                      14


 


2.4 Min principiella ståndpunkt

Regelsystemet på detla område bör somjag ser det lillgodose intresset av alt det inte skall vara möjligt atl med rättsordningens slöd tillgodogöra sig utbyle av broll. Jag anser det därför vara angeläget att pä etl effekiivt sätt komma till rätla med de brister i lagstiftningen som har redovisats i prome­morian. En sådan uppfattning har också kommit till utiryck vid remissbe­handlingen.

De problem som därvid möler hänför sig i första hand till intresset att på ett praktiskt säll samordna de olika institut som kan användas för ändamå­let, dvs. vid sidan av förverkande och förvarstagande i första hand skade­stånd. Det är härvid angeläget att målsägandens intressen beaktas. Vid­gade möjligheter att förklara egendomen förverkad eller ta den i förvar bör inte tillåtas att i prakliken inkräkta på dessa intressen. Det är också angelägel all rimliga garanlier skapas för atl den som har fått utbyle av brott inte skall behöva ersätta delta dubbelt.

Den nuvarande regleringen om förverkande och förvarstagande finns i 36 kap. BrB, slöldsgodslagen och lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m. (förfarandelagen). En sirävan bör enligt min mening vara alt nå tillfredsställande lösningar på de akluella problemen ulan all göra några mera genomgripande ändringar i denna reglering. Samlidigt anserjag alt del är angeläget att de lösningar som väljs får en sådan räckvidd att man kommer lill rätta med också andra brisier som kan ha praklisk betydelse än dem som särskilt har belysts i promemo­rian.

Den lagtekniska lösning som har föreslagits i promemorian innebär atl vissa justeringar görs i bl.a. 36 kap. BrB och stöldgodslagen. Förslagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesla remissinstanserna. För egen del anser jag atl förslagen i promemorian innebär en i huvudsak lämplig avvägning mellan de motstående intressen som gör sig gällande i detla sammanhang. I motsats lill vad som har uttalats från någol håll under remissbehandlingen anserjag att förslagen inte ger anledning all ompröva det ändamålsenliga i den allmänna konstruktionen av regleringen på områ­det. De förslag till lagstiftningsåtgärder som jag lägger fram i del följande ansluter sig sålunda i sak nära till förslagen i promemorian.


Prop. 1986/87:6


2.5 Möjligheterna att förklara utbyte av brott förverkat utvidgas


Mitt förslag: Bestämmelsen i 36 kap. I § BrB om förverkande av utbyte av brott ändras så all hindret mot förverkande när utbytet motsvaras av skada för enskild avskaffas. Den enda uttryckliga begränsningen av möjlighelen alt förklara utbyle av broll förverkat blir därmed atl förverkandel inle får vara uppenbart oskäligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall domstolen beakta bl.a. om det kan antas atl skadeslåndsskyldighel i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord.


15


 


Promemorieförslnget: Förslaget innehåller ett uttryckligt förbud mot för-     Prop. 1986/87: 6 verkande av egendom som har frånhänts annan genom brott. Enligt försla­get får ulbyte av brott inte heller förklaras förverkat när del svarar mot skada för vilken ersättningsskyldighet är eller kan antas bli lagligen fast­ställd.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Från en del håll riktas emellertid kritik mot den laglekniska lösningen. Vidare pekar några remissinstanser på de rätts-politiska aspekterna av den utvidgade möjlighet till värdekonfiskation som förslaget innebär.

Skälen för mitt förslag: Av ell avgörande av högsta domstolen (HD) år 1974 som har redovisats i promemorian (NJA 1974 s. 278, se bil. 1 avsnitt 3.2) framgär att det inle går alt med stöd av 36 kap. 1 § försia meningen BrB förklara den vinning förverkad om en tjuv eller sakhälare gör på gmnd av alt godsets värde i hans hand är större än målsägandens skada. Sådana "övervärden" ' som inle heller kan bli föremål för ersättningsan­språk från målsägandens sida - kan alltså i vissa fall leda lill att en gärningsman gör en ekonomisk vinst av sitl brott.

I sina domskäl har HD utförligt redovisal bakgmnden till den nuvarande lagstiftningen och till dp tolkningar av denna som har kommii till ultryck i den rättsvetenskapliga litteraturen. Av genomgången har HD dragit den slutsatsen alt det inte har varit avsikten att sådan vipning som kan uppslå för en tjuv på grund av hans stöld eller för en halare på grund av hans befattning med stöldgodset skall kunna förklaras förverkad, och detla inte heller om vinningen överstiger målsägandens sHda. Enligt HD medför visseriigen en sådan ordning stötande konsekvenser, Men enligt HD är det omöjligt att i rättstillämpningen åstadkomma tillfredsställande lösningar av de speciella problem som inställer sig j fråga om förverkande av vinning som tjuvar, anstiftare, medhjälpare och halare kan göra i fall av det aktuella slaget. Enligt HD torde det ankomma på lagstiftaren att finna lösningar.

Den begränsning av förverkandebestämmelsernas räckvidd som har kommit fram gepom detta avgörande är enligt min mening sakligt omotive­rad. Den kan uppenbarligen också, som HD framhåller, leda till stötande resultat i praktiken.

Förverkande av övervärden av här aktuellt slag kan visserligen ske med stöd av de år 1982 införda reglerna i numera 36 kap. 4§ BrB. Denna möjlighet är eniellertid begränsad till brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Bestämmelsen fångar därför in endast en del av de nu akluella situationerna. Jag anser att det mot denna bakgrund är påkallat med lagstiftningsåtgärder för atl mera generelll undanröja den begränsning av möjligheterna att förklara utbyte av brott förverkat som kommit till uttryck genom HD-avgörandel år 1974.

Av promemorian framgår vidare (avsnill 3.3) atl det inte heller anses
möjligt att förklara förverkad eller ta i förvar egendom som har trätt i
stället för sådan egendom som har åtkommils genom brott. Om stöldgodset
inte finns i behäll och den ursprunglige ägaren är okänd, kan således en
tjuv eller halare få behålla utbytet av sin brottslighet. Även i det hänseen-
'6


 


det kan den gällande ordningen leda till stötande resultat. En lagändring    Prop. 1986/87:6 bör därför vidtas även pä denna punkt.

I likhet med vad som har uttalats i promemorian anserjag det vara en lämplig utgångspunkt att försöka finna en gemensam lagteknisk lösning pä de båda här i all korthet antydda problemen.

När det först gäller det problem om övervärden som aktualiserades i rättsfallet NJA 1974 s. 278 står det enligt min mening klarl att det hänger samman med all bestämmelsen i 36 kap. 1 § försia meningen BrB har fått en alllför snäv räckvidd. Problemet bör kunna lösas genom att bestämmel­sen utformas så att den ger utrymme för förverkande även i ett fal! av det slag som aktuaUserades i rättsfallet Hksom i vissa andra näraliggande situationer, då förverkande är uppenbart befogat.

I fråga om det problem som består i att det inte anses möjligt alt förklara förverkad eller la i förvar egendom som har trätt i stället för annan egendom som åtkommils genom brott har RÅ i en framställning lill rege­ringen förordat att detta problem får sin lösning genom ändringar i stöld­godslagen och förfarandelagen. Den lösning som RÅ har föreslagit går i huvudsak ut på atl stöldgodslagens tillämpningsområde utvidgas till atl avse även substitut för egendom som har åtkommils genom brott, dvs. egendom som trätt i dennas ställe.

RÅ:s förslag diskuteras i promemorian. Därvid pekas på att en lösning av antytt slag skulle medföra vissa komphkationer.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen i promemorian alt det inte skulle vara ändamålsenligt att söka komma till rätta med det senast berörda problemet på detta sätt. Jag delar således uppfatlningen i prome­morian att övervägande skäl talar för att även det problemet bör fä sin lösning genom att man ökar utrymmel för förverkande enligt huvudregler­na i 36 kap. l§BrB.

Vad jag nu har sagl innebär sålunda att del enligt min mening är möjligt att ge de två här behandlade problemen en gemensam lösning genom att bestämmelsen i 36 kap. I § BrB om förverkande av ulbyte av brott får en ändrad utformning. I enlighet med vad jag tidigare har anfört är det emel­lertid därvid väsentiigt att en utvidgning av denna bestämmelses räckvid får en generell inriktning, så att man kommer till rätta med även andra olägenheter med bestämmelsens nuvarande utformning än dem som kom­mit till omedelbart ullryck i de aktuella fallen. En strävan bör givetvis också vara atl uppnå en sä enkel lagteknisk lösning som möjligt.

/ vUkafall bör utbyle av brott kunna förklaras förverkat?

En naturlig utgångspunkt när del gäller utbyte av brottslig verksamhet måste i enlighet med vad jag förut har anfört vara att det inte bör få löna sig atl begå ett brott. Som framgär av vad jag har sagt i avsnitt 2.1 är det dock inte tänkbart att i alla lägen tillgodose detta inlresse genom reglerna om förverkande.

För närvarande föreskrivs också i 36 kap. 1 § BrB två undantag från principen att utbyte av brott skall förklaras förverkat. Det ena gäller fall då det skulle vara uppenbart oskäligt ("obilligt" som lagens term för närva-

2   Riksdagen 1986187. I saml. Nr 6


17


 


rande lyder) att förklara utbytet förverkat. 1 detta hänseende måste givet-     Prop. 1986/87: 6 vis undantag göras även i fortsättningen.

Det andra undantaget tar sikle pä situationer när utbytet motsvaras av skada för enskild. Det är snarast detla som har vållat de i det föregående berörda problemen.

Enligt promemorian står del klart alt den nu berörda inskränkningen av möjligheten lill förverkande är alllför vidsträckt. I promemorian förestås alt den ersätts med en regel enligt vilken det ifrågavarande förbudet be­gränsas lill fall då utbytet motsvarar skada för vilken ersättningsskyldighet är eller kan antas bli lagligen fastställd.

Själv villjag först konstalera atl den princip som ligger lill grund för det nuvarande förbudet mol atl förklara uibyle förverkat när del motsvaras av skada för enskild i och för sig kan synas följdriktig. Tanken är uppenbarii­gen att en förverkandeförklaring i denna situation skulle kunna å ena sidan gå ut över målsägandens möjlighet atl få ersättning av den hos vilken förverkandel sker och å andra sidan leda till att den senare drabbas av dubbla anspråk.

Liksom remissinstanserna ansluter jag mig emellertid till uppfattningen att den aktuella principen med lagens nuvarande utformning har fåll en räckvidd som i vissa fall sträcker sig längre än vad som är rättspolitiskt motiverat. Jag delar därför synsättet att del ifrågavarande förbudet mot förverkande inte bör behållas i sin nuvarande form. Jag har därvid även beaklal alt någon motsvarighet till della förbud inte finns i övriga nordiska länders lagstiftning.

Inle heller promemorians förslag synes emellertid gå fritt från kritik från de ulgångspunkler som har legal till grund för förslaget. Bl.a. ter del sig mindre följdriktigt alt i enlighet med promemorieförslaget formulera prin­cipen som etl ovillkorligt förbud, när prövningen fömtsätts till en del bli beroende av en prognos huruvida skadeslåndsskyldighel kan antas bli faslställd ellerej.

Del ligger nära till hands atl erinra om hur molsvarande fråga har lösts enligt 36 kap. 4 § BrB. I detla lagrum anges att värdet av en näringsidkares ekonomiska fördelar till följd av ett brott skall förklaras förverkat, om det inte är obilligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall beaktas bl. a. om det finns anledning alt anla att någon annan betalningsskyldighet som svarar mol de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne. I förarbetena till lagrummet uttalas (prop. 1981/82: 142 s.29) att betalningsskyldigheten måste kunna jämkas när den brottsliga handlingen ger upphov till bl. a. skadeståndsskyl­dighet. Det anges vidare atl om frågan om skadeståndsskyldighet inte är avgjord eller föreligger till samlidig bedömning, domstolen blir hänvisad till att inom ramen för en billighetsprövning och med ledning av omständig­heterna i varje särskilt fall bedöma sannolikheten av att betalningsskyldig­het kommer i fräga.

Det resonemang som har förts i del sammanhanget synes kunna ligga till grund för en lösning även av frågan hur motsvarande princip bör komma till uttryck i 36 kap. I § BrB. Jag förordar därför att frågan löses på samma sätt i den paragrafen. Del innebär att det nuvarande förbudet mot förver-


18


 


kände av utbyte som svarar mot skada för enskild utgår. I stället förses    Prop. 1986/87:6 paragrafen med etl tillägg där det anges att domstolen vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte av brott förverkat bland andra omständigheter skall beakla om skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord.

Med en sådan utformning av paragrafen blir det, beroende på omständig­heterna i det särskilda fallet, i princip möjligt atl förklara utbyle av brott förverkat även vid sådana brottstyper som förutsälter en förmögenhets­överföring. Del särskilda problemet med förverkande av s. k. övervärde enligt 1974 ärs rättsfall försvinner.

Med den av mig föreslagna lösningen avses det även bli möjligt att förklara sådan egendom förverkad som har trätt i stället för den som åtkommils genom elt brott. Elt typiskt fall då det i enlighel härmed kan vara befogat att tillgripa förverkande är när en tjuv har sålt stöldgodset och detla inte kan återfinnas samt målsäganden är okänd eller det av annan anledning kan antas att etl skadeståndsanspråk inle kommer att framställas mot gärningsmannen.

I det fall alt man påträffar egendom som nägon har förlorat genom ett brott, bör däremot även i fortsättningen i enlighet med den civilrältsliga regleringen gälla atl egendomen om möjligt skall återlämnas till den rätte ägaren. Om ägaren eller annan som har rätt till egendomen inte är känd, bör egendomen liksom nu kunna tas i förvar under de förutsättningar som anges i stöldgodslagen. I fall av denna typ kommer givetvis i enlighet härmed nägot sakförverkande inte i fråga. Ägaren skulle ju i så fall berövas sin rätl till egendomen.

I promemorian har med denna utgångspunkt föreslagits ett uttryckligt förbud mot förverkande av egendom som har frånhänts någon annan genom brott. En sådan regel synes dock inte nödvändig för att det angivna intresset skall tillgodoses, eftersom det i de aktuella typfallen följer redan av 36 kap. 5§ BrB att förverkande inte kan ske. Detla lagrum vilar nämligen på principen att ingen kan genom förverkande berövas vare sig äganderätt eller annan särskild rätl lill egendomen, om inle en förverkan­deförklaring riktas mot honom. Sä kan i sin lur ske bara mot den som har begått eller medverkat till brottet, bereits vinning genom delta eller annars tillhör någon av de kaiegorier som anges i lagrummet. Eftersom prome­morians förbud således inte behövs och dessutom möjligen kan leda till missförstånd, bör del enligt min uppfattning inte upptas i lagtexten.

I sammanhanget bör kanske slutligen framhållas att vissa specialstraff-rättsliga brott (t.ex. olovlig jakt) kan uigöra förbrott till sakhäleri medan förverkande enligt 36 kap. 1 § i dessa fall är uteslutet på den grunden att sådant förverkande endast avser utbyte av brott enligt brottsbalken - en ordning somjag inte anser atl del i detta sammanhang finns underlag för atl överväga nägon ändring av.

Jag återkommer till vissa ytterligare tillämpningsfrägor i specialmotive­ringen.


19


 


2.6 Ansvaret för ersättning till målsäganden


Prop. 1986/87:6


Mitt förslag: De vidgade möjligheterna att förklara utbyte av brott förverkat kompletteras med en bestämmelse som huvudsakligen innebär att, om utbyte som motsvarar skada för enskild har förkla­rats förverkat hos någon, staten i dennes ställe skall svara för ersällningen till den skadelidande intill värdet av vad som har tillfal­lit staten på grund av förverkandet.


Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitl förslag utom så till vida all statens ersättningsansvar föreslås motsvara värdet av vad som har förklarats förverkat.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillslyrker förslaget. Från åklagarhåll förordas emellertid att statens ersättningsskyldighet be­gränsas till ett belopp som moisvarar vad som faktiskt har tillfallil staten till följd av förverkandeförklaringen. Några instanser anser att en skadeli­dande som utan giltig ursäkt underlåtit att i tid framställa ersättningsan­språk mot gärningsmannen inte bör ha rätt lill ersättning av staten.

Skälen för mitt förslag: Den i avsnitt 2.5 föreslagna utvidgningen av möjligheterna till förverkande av utbyte av brott innebär att förverkande kan komma atl ske också i vissa fall då en målsägande har lidit skada som svarar mot utbytet. Målsäganden kan exempelvis ha varit okänd när för­verkandefrågan aktualiserades.

För att säkerställa att ett förverkande inte går ut över målsägandens intressen och atl den hos vilken förverkandet sker inte drabbas av dubbla anspråk bör enligt promemorian målsäganden i sådana situationer ges möjligheter att erhålla ersättning från staten för sin skada. I promemorian framhålls alt en sådan ordning innebär all målsägandens möjlighet att hållas skadeslös förbättras. Det måste nämligen enligt promemorian i många fall antas vara mera fördelaktigt för denne att kunna vända sig mot staten med silt ersättningsanspråk än att vara tvungen att hälla sig till den brottslige eller någon annan skadeståndsskyldig.

Promemorieförslaget innebär att staten övertar ersättningsskyldigheten så längt som denna svarar mot värdet av den egendom som har förklarats förverkad. Detta har under remissbehandlingen kritiserats från åklagar-häll. Enligt kritikerna bör statens ersättningsskyldighet, enligt etl alterna­tiv som också diskuteras i promemorian, vara begränsad till vad som fakliskl har tillfallit staten vid verkställigheten av förverkandebeslutet.

Vid sidan av den nu angivna begränsningen av statens ersättningsskyl­dighet har i promemorian också övervägts om elt uttryckligt undanlag frän rätten till ersättning bör göras för det fallet atl den skadelidande utan giltig ursäkt underiåtit att framställa anspråk på ersättning mot den brottslige innan frågan om förverkande avgjorts. Syftet med ett sådant undanlag skulle enligt promemorian vara att se till att den skadelidande i försia hand håller sig till den brottslige med sitt ersättningsanspråk, när han har möjlig­het till det. Några remissinslanser anser atl etl sådant undantag bör göras för att undvika spekulalion från målsägandens sida. Malmö tingsrätt ulta-


20


 


lar sålunda atl det framstår som mindre lämpligt att den målsägande som     Prop. 1986/87: 6 medvetet har avstått från att framställa skadeståndsanspråk mot gärnings­mannen skulle hällas skadeslös av staten. Denna uppgift får enligt tingsrät­tens uppfattning förbehållas försäkringsbolagen.

Själv ansluter jag mig till den lösning som har valls i promemorian sä lill vida att jag anser att den i det föregående förordade utvidgningen av möjligheten att tillgripa förverkande mäste förutsätta en ordning enligt vilken staten tilläggs ett ansvar för ersättning ål den skadelidande i den män anspråk sedermera aktualiseras. Jag har emellertid förståelse för den kritik som vid remissbehandlingen har riktats mot promemorians förslag när det gäller omfaltningen av statens ersättningsskyldighet. Kritiken sy­nes kunna tillgodoses, om statens ansvar begränsas till värdet av vad som har tillfallit staten på gmnd av förverkandebeslutet. Detta synes också principiellt mest riktigt, ochjag förordar en lösning i enlighet härmed. En annan ordning skulle ju innebära att en målsägande i här aktuella fall skulle ställas i en avsevärl bättre situation än om han på vanligt sätt fört en skadeståndstalan mol gärningsmannen.

I detta sammanhang villjag emellertid nämna atl det inom justitiedepar­tementet för närvarande pågår överväganden om hur målsägandens ställ­ning kan generellt förbättras i olika hänseenden. Därvid sker bl. a. en viss översyn av brottskadelagen (1978:413).

Den rätt för målsäganden som här har föreslagits är knuten till att ett förverkande har sketl. Jag anser det därför, i överensstämmelse med vad som också har föreslagits i promemorian, vara mest naturligt att rätten lill ersättning får komma till utiryck i 36 kap. BrB. Del ler sig därvid lämpli­gast att den nya regleringen förs in i 17 §, där det anges att förverkad egendom och förelagsbol tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet. Mitl förslag innebär således alt en regel om ersättning av det angivna slaget tas in i denna paragraf.

Till vissa ytterligare frågor om avfattningen av den berörda regeln åter­kommer jag i specialmotiveringen.

I promemorian diskuteras vilken ordning som bör gälla för prövningen av den nu behandlade frågan om ersättning. Promemorieförslaget innebär att justitiekanslern får företräda staten vid ersättningsanspråk av det ak­tuella slaget och att nödvändiga administrativa regler för förfarandet häm­tas från kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Förslaget i promemorian på denna punkt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag avser att, om lagstifining beslutas enligt milt nu aktuella förslag, senare föreslå regeringen att änd­ringar i enlighet med promemorieförslagel på denna punkt görs i den nämnda kungörelsen.


21


 


2.7 Möjligheterna att ta egendom i förvar enligt stöldgodslagen utvidgas


Prop. 1986/87:6


Mitt förslag: För atl man skall kunna ta i förvar egendom enligt stöldgodslagen hos en viss innehavare skall inte krävas att denne själv har kommit åt egendomen genom brott. Det är tillräckligt att innehavaren uppenbart saknar rätl till egendomen.


Promemorieförslaget: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser tillstyrker eller läm­nar förslaget utan erinran. Från någol håll anförs kritik av lagteknisk karaktär. Rikspolisstyrelsen anser att möjlighelen att ta egendom i förvar bör ulvidgas i förhållande till promemorieförslaget.

Skälen för mitt förslag: Frågan om stöldgodslagens räckvidd har prövals av HD i två fall under senare är (NJA 1983 s. 286 och 1984 s. 76, se bil. I avsnitt 3.4). Genom dessa avgöranden står det klart att egendom som har åtkommils genom brott inte kan tas i förvar enligt stöldgodslagen hos en innehavare som inte själv har kommit åt egendomen genom brott. Det uttalas i promemorian att denna tolkning av I § första stycket stöldgodsla­gen medför effekter som stämmer mindre väl med det primära syftet med lagen, nämligen att reglera situationen när egendom anträffats som åtkom­mils genom brott men lill vilken ägaren är okänd. I promemorian föresläs att det berörda lagrummet ändras så atl tagande i förvar enligt stöldgodsla­gen hos viss innehavare skall kunna ske redan när denne inte genom godtrosförvärv är skyddad mol rätt ägares anspråk.

Själv villjag till en början peka på att det har ansetts vara en gmndföml­sältning för att tillämpa stöldgodslagen att det inte kan fastställas vem som enligt civilrältsliga regler är ägare lill den aktuella egendomen. Lagen kan således inte lillämpas, om den som i god tro har förvärvat egendomen är känd (se prop. 1974:124 s, 52). Enligt min mening bör å andra sidan egendom kunna tas i förvar inte bara då innehavaren själv kommit åt egendom genom broll ulan redan när del är uppenbart alt denne inle skulle kunna åberopa reglerna om godtrosförvärv till skydd mot rätt ägares anspråk. Liksom remissinstanserna ansluter jag mig därför i princip till promemorieförslaget.

I de båda nyssnämnda HD-avgörandena diskuterades möjlighelen att avgränsa tillämpningsområdet för förvarstagande på motsvarande sätt som vid förverkande, nämligen genom att anknyta till den i 36kap. 5§ BrB angivna personkretsen. Enligt min uppfattning skulle emellerlid en sådan avgränsning medföra att möjligheterna att ta egendom i förvar begränsas i alltför hög grad.

Under remissbehandlingen har rikspolisstyrelsen pekat på alt prome­morieförslaget inte fångar in t.ex. följande situation som enligt styrelsen blir alll vanligare. Polisen har hos en för brott misstänkt person beslagtagit en mängd föremål som inte gärna kan ha förvärvats på ett lagligt sätt. Del kan röra sig om t.ex. flera bilradioapparaler med avklippta anslutnings­sladdar eller utplånade idenlitetsbeteckningar. Ett annat exempel är att det


22


 


påträffas flera dyrbara dampälsar hos en ensamstående man utan kända Prop. 1986/87:6 inkomster. Innehavaren av egendomen förnekar att han har kommit åt egendomen genom brott och påstår alt han köpt godset av en okänd person. Egendomen kan inte härledas lill någon brottsanmälan. Om åtal väcks mot innehavaren för häleri, lämnas åtalet inle sällan ulan bifall på grund av att s. k. förbrott inte kan styrkas, dvs. atl åklagaren inte kan visa att egendomen frånhänts rätte ägaren genom något brott. Detta leder i sin tur till alt polisen måste återlämna den beslagtagna egendomen till inneha­varen. Under senare år har det ocksä blivit allt vanligare alt denne begär att få kopior av beslagsprotokoll m. m. för atl pä sä sätt erhålla åtkomst-handlingar till egendomen vilka han tidigare s:.knat.

Jag vill erinra om alt de situationer rikspolisstyrelsen har tagit upp diskuterades i samband med att hälerilagstiftningen skärptes år 1980 (prop. 1979/80:66, JuU 26, rskr. 183, SFS 1980: 107). Det problem som i della sammanhang stod i blickpunkten var att det med då gällande häleribestäm­melser inte var möjligt att döma någon för häleri i situationer av detla slag ulan alt förbrott var styrkt. Dessa beslämmelser kompletterades därför med regeln i 9kap. 6§ andra stycket BrB, som innebär all häleriansvar inträder även för den som förvärvar eller, på ett sätt som är ägnat atl försvåra ett återställande, mottar något som skäligen kan antas vara frän-hänt annan genom brott. Som ytteriigare förutsättning för slraffbarhel föreskrivs i lagmmmet att befattningen med godset har skett i näringsverk­samhet eller som led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i slörre omfattning.

Avsikten med all utvidga häleribestämmelserna var vidare att egendom som har förvärvats eller mottagits under förhållanden som medför ansvar enligt den nyss nämnda bestämmelsen skall kunna las i förvar enligt stöldgodslagen (se prop. 1979/80:66 s. 18 och 133).

De begränsningar som gäller för det ulvidgade häleriansvaret enligt 9 kap. 6§ andra slycket BrB - att befattningen med godset skett i närings­verksamhet eller som led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning — motiverades enligt förarbelena av all del innefattade en principiell nyhet att slopa kravet på styrkt förbrott vid häleri och att det var mest angeläget att komma åt den organiserade häleribrotls-ligheten (se prop. 1979/80:66 s. 14, 131 och 134 f). Del finns somjag ser det inte underlag för all nu överväga att ytterligare utvidga slraffansvaret med sikle på situationer av det slag som rikspolisstyrelsen har tagil upp. Vad som däremot belyses genom rikspolisstyrelsens påpekanden är inlressel av alt kunna ta i förvar egendom enligt stöldgodslagen i sådana fall.

Mitt förslag lill ändring av stöldgodslagen innebär att egendom som har fränhänts en okänd målsägande genom brott skall kunna tas i förvar hos en innehavare sä snart det är uppenbart att denne inte har gort etl civilrätts­ligt giltigt godtrosförvärv. Härigenom kommer möjligheterna att ta egen­dom i förvar att öka i inte oväsentlig utsträckning i de av rikspolisstyrelsen berörda fallen.

Av betydelse i detta sammanhang är tolkningen av det nuvarande uttryc­
ket "egendom som åtkommils genom brott" i bestämmelsen i l§ försia
stycket stöldgodslagen. Motiven till lagrummet ger vid handen alt det skall
23


 


vara uppenbart att egendomen har åtkommils genom brott (se prop. 1974:124 s. 61). Anledning att göra någon ändring i sak på denna punkt finns enligt min mening inle; jag återkommer emellertid i specialmotive­ringen till den ändrade laglekniska utformning som jag här föreslär. Jag anser att det även med denna utgångspunkt är möjligt att fånga in åtskilliga av de fall som rikspolisstyrelsen har pekat på. Förhållandena kan nämligen inte sällan antas vara sådana att det — med hänsyn till t.ex. godsets beskaffenhet - är uppenbart att egendomen fränhänts någon genom brott men atl det inte gär att visa atl det är innehavaren som gjort sig skyldig till någol brott beträffande egendomen Qfr prop. 1979/80:66 s. 13 och NJA 1984 s. 76). Liksom för närvarande bör stöldgodslagen naturligtvis vara lillämplig också då någon fälls lill ansvar för häleri enligt 9 kap. 6§ andra slycket BrB och dä det således inte behöver vara styrkt att egendomen frånhänts någon genom brott.

Mitl förslag lill utvidgning av möjligheterna att ta i förvar egendom enligt stöldgodslagen kommer till uttryck genom en ändrad utformning av 1§. Beträffande de lagtekniska övervägandena får jag hänvisa till specialmoti­veringen.


Prop. 1986/87:6


3 Deltagaransvaret vid dobbleri avskaffas

Mitt förslag: Straffansvaret för den som deltar i spel eller liknande verksamhet enligt 16 kap. 14 § BrB las bort.


RÄ:s förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har godtagit RÅ:s förslag.

Skälen för mitt förslag: Straffbestämmelser för dobbleri finns i 16 kap. 14 § BrB. I första stycket kriminaliseras den som för allmänheten olovligen anordnar eller på visst sätl tillåter spel eller liknande verksamhet. Den som endast deltar i sådanl spel eller sådan verksamhet döms till ansvar enligt lagmmmets andra siycke.

Bestämmelsen om deltagares straffansvar fanns med redan i den ur­spmngliga lydelsen av 16 kap. 14 § BrB. Att man för att kriminahsera själva deltagandet behövt straffbelägga delta genom en särskild bestämmelse beror på alt en spelare inle genom all enbari della i spelet kan anses ha gjort sig skyldig lill straffbar medverkan till dobbleri.

RÅ har i den inledningsvis nämnda promemorian föreslagit all straffan­svaret för den som deltar i dobbleri avskaffas. Som skäl för förslaget har RÅ pekat på bl. a. att samhället i andra sammanhang tillåter och inbjuder till deltagande i spel i olika former. Han nämner som exempel tips, V 65, Lotto och lolalisatorspel m.m. som omsätter miljardbelopp varje år och tenderar att öka. Även om det kan hävdas alt de illegala spelen ofta drivs i former som medför större risker för olyckliga konsekvenser för den enskil­de, kan det enligt RÅ ifrågasättas om skillnaden mellan legalt och illegalt spel är så stor alt det bör medföra en kriminalisering av själva spelandet.


24


 


Enligt RÅ torde det inte ulan fog kunna hävdas att deltagaransvaret vid dobbleri inger vissa principiella belänkligheter.

RÅ framhåller vidare en praktisk sida av saken, nämligen att en krimina­lisering av deltagandet försvårar polisens möjligheter att effektivt ingripa mot den illegala spel verksamheten. Detta beror på alt de deltagande spe­larna inte vill riskera straff genom att lämna upplysningar om den spelverk­samhet som de själva deltagit i. Slutligen pekar RÅ pä att straffbestämmel­sens praktiska betydelse inte är särskilt stor.

Jag anser liksom remissinstanserna att förslaget är välgrundat. Det är uppenbart att den aktuella straffbestämmelsen av olika anledningar inte kommii att få nägon nämnvärd betydelse. Straffbestämmelser som inte är lillräckligt motiverade bör inte behållas. Till detta kommer att polisens arbele något kan underiättas, om förslaget genomförs. Eftersom inte heller något förhållande kommit fram som motiverar att straffbestämmelsen be­hålls, föreslår jag att andra stycket i 16kap. 14§ BrB upphävs.


Prop. 1986/87:6


4 Åklagarens rätt att själv förklara beslagtagen egendom förverkad vidgas

4.1 Egendomens värde måste understiga 2 000 kr.

Mitt förslag: Åklagaren ges en generell befogenhet att besluta om förverkande av beslagtagen egendom, när åtal inte väcks, om egen­domens värde uppskattas till mindre än 2000 kr. Genom en anmälan om missnöje kan den hos vilken beslaget skett få frågan prövad av domstol.


RÅ:s förslag överensstämmer med mitt bortsett från all värdegränsen enligt RÅ:s förslag satts till 1000 kr.

Remissinstanserna har godtagit RÄ:s förslag i princip. Några har emeller­tid haft synpunkter på gränsen för egendomens värde. Föreningen Sveri­ges statsåklagare ifrågasätter om den inle kan höjas till 2000 kr. Sveriges advokaisamfund vill knyta an den lill basbeloppet. Malmö tingsrätt och åklagarmyndigheten i Stockholm anser att någon gräns inte behövs, utan att åklagarens rätl att besluta kan göras generell.

Skälen för mitt förslag: RÅ har i sin promemoria lämnal en översikt av de regler som gäller förverkande av egendom i olika sammanhang. Jag hänvi­sar i den delen till promemorian (se bil. 2, s. 1).

RÅ föreslår en vidgad rätt för åklagaren att besluta om förverkande av beslagtagen egendom när frågan rör annan än den som är tilltalad och värdet av egendomen kan uppskattas till mindre än 1 000 kr. Förfarandet föreslås kompletterat med en möjlighet atl anmäla missnöje med beslutet. Vid en missnöjesanmälan måste åklagaren antingen häva beslaget eller inom en månad vid domstol väcka talan om förverkande av egendomen.

Jag kan rent allmänt instämma i de synpunkter som RÅ har fört fram i denna del. Jag finner det välmotiverat atl åklagaren ges en vidgad möjlig-


25


 


het att besluta om förverkande av egendom i fall dä åtal inte väcks.     Prop. 1986/87:6

Därigenom uppnår man den fördelen alt förverkandebeslut kan meddelas i

en enklare och snabbare form. Det framstår för mig också frän principiell

synpunki som ändamålsenligt att åklagaren i samband med att han t.ex.

beslutar att inte väcka åtal mol nägon också kan pröva frågan om ett

förverkande utan att behöva föra talan vid domslol. En annan posiliv

effekl av den föreslagna bestämmelsen är att domstolarna i viss mån

avlastas. Genom att den hos vilken beslaget har sketl kan påkalla prövning

vid domslol tillgodoser förslagel också rättssäkerhetens krav.

Jag är således beredd all föreslå en lagsliftning med utgångspunkt från RÅ:s förslag.

De nya bestämmelserna bör enligt min mening lämpligen utformas efter mönster av lagen (1983:225) om förfarandet vid förverkande av vissa fariiga föremål. Dessa regler innebär följande. Åklagarens beslut om för­verkande skall alltid meddelas skriftligen. Den från vilken egendomen lagits i beslag har rätt att hos åklagaren anmäla missnöje med beslutet. Missnöjesanmälan skall ske inom en månad efler delgivning av åklagarens beslut. Vid missnöjesanmälan måste åklagaren pröva om beslaget skall hävas och egendomen återlämnas. Sker inte della, måsle åklagaren inom en månad frän det atl missnöjesanmälan kom in väcka talan om förver­kande vid domstol enligt de regler som finns i 17§ lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (RP). Om sådan lalan inle väcks, skall beslaget gå åter.

Vad gäller värdet av den egendom som skall kunna förklaras förverkad har RÅ föreslagit att gränsen skall sättas vid I 000 kr. Några remissinstan­ser har, somjag tidigare redogjort för, framfört andra synpunkter. Jag har i och för sig förståelse för synpunkten att någon värdegräns inle behövs; det kan ju hävdas atl rättssäkerhetskravet i lillräcklig grad är tillgodosett genom möjligheterna till missnöjesanmälan efler delgivning av åklagarens beslul. Jag vill dock förorda all åklagarens räll all besluta om förverkande — åtminslone lills vidare — begränsas genom en bestämmelse om egendo­mens värde.

Var denna värdegräns skall sättas är givetvis en avvägningsfråga. Med hänsyn lill att den bestämmelse somjag nu föreslår är av generell karaktär och kan komma alt avse egendom av skifiande slag och värde finner jag det angelägel alt tillämpningsområdet inte görs alltför begränsat. Mol den bakgrunden föreslår jag att värdegränsen sätts till 2000 kr. Jag vill inte utesluta alt det, när erfarenheler har vunnils av det nya systemet, kan finnas anledning att höja eller helt avskaffa gränsen.

Jag vill i det sammanhanget också påpeka att det här blir fråga om en möjlighet och inte någon skyldighet för åklagaren atl i vissa fall avgöra frägor om förverkande. Om del framgår av fömndersökningsprolokoll eller andra handlingar atl någon motsätter sig etl förverkande, bör åklagaren inte besluta om förverkande utan väcka talan vid domstolen. Detsamma gäller om åklagaren bedömer frågan om förverkande som tveksam.

I 27 kap. 7§ rättegångsbalken (RB) finns regler om tid för väckande av
ätal efler det atl beslag har verkställts. Om beslaget beslutals av åklagaren
utan medverkan av rätlen, skall enligt andra stycket ätal väckas inom en
    26


 


månad, om inte den beslagtagna egendomens värde understiger 1000 kr. I samband med att en generell regel om rätt för åklagaren att besluta om förverkande i fräga om egendom under 2000 kronors värde införs, bör även den nu nämnda värdegränsen av praktiska skäl justeras upp till samma belopp. Frågan om en ytteriigare höjning av beloppsgränsen i 27 kap. 7 § är aktuell i samband med behandlingen av tvångsmedelskommil-téns belänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel-Anonymitet- Integritet.


Prop. 1986/87:6


4.2 Förverkande mot okänd person m. m.

Mitt förslag: Åklagarens utvidgade rätt alt besluta om förverkande skall gälla även fall där den som avses med beslutet är okänd eller annars inte kan nås med vanlig delgivning. Åklagarens beslut får då delges genom att det anslås på rättens kansli.

RÅ:s förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har inle särskilt berört denna fråga.

Skälen för mitt förslag: Jag ser det som angeläget att man får en enkel och enhetlig regel om förfarandel vid förverkande mol någon som inte är tilltalad. Åklagarens möjlighet att besluta om förverkande bör därför, som RÅ föreslagit, omfatta även fall enligt 17 § andra stycket RP, dvs. när den förmodade ägaren är okänd eller av annan anledning inte kan delges på vanligt sätt. Den av mig föreslagna värdegränsen på 2000 kr skall givetvis gälla även sådana fall.

Vad gäller sättet att delge åklagarens beslut i nu angivna fall synes en lämplig ordning vara atl detta fär ske genom att beslutet anslås på rättens kansli på samma sätt som nu sker enligt 17 § andra stycket RP om egendo­mens värde uppenbart inte uppgår till I 000 kr.

Den sist nämnda värdegränsen höjdes senast den Ijanuari 1975 från IOO kr till 1000 kr med hänvisning till penningvärdets utveckling (prop. 1974:124 s. 67). Det ter sig lämpligt atl i detta sammanhang höja den på nytt, nu lill 2000 kr. Detta är motiverat dels av hänsyn lill det förändrade penningvärdet, dels av intresset att nå överensstämmelse med den under 4.1 behandlade värdegränsen. Man bör inle ulan myckel slarka skäl använ­da sig av mer än en värdegräns i en reglering, som redan det förutan är ganska komplicerad. För atl man skall uppnå en likartad beloppsbesläm-ning i de aktuella fallen bör det i 17 § RP förekommande uttrycket "uppgår uppenbart ej till" ersättas med vad jag tidigare föreslagit, nämligen "upp­skattas till mindre än".

4.3 Den lagtekniska lösningen m. m.


Mitt förslag: De nya bestämmelserna om åklagarens rätt atl besluta om förverkande av beslagtagen egendom tas in i en särskild lag om förverkande m. m. som ersätter 17 § RP. I samband därmed upphävs och ändras vissa andra bestämmelser.


27


 


RÅ:s förslag går ut på alt de nya bestämmelserna arbetas in i 17 § RP.          Prop. 1986/87: 6

Remissinstanserna har i några fall uppehållit sig vid detaljer i bestämmel­sernas tekniska utformning. Malmö tingsrätt föreslår att de nya reglerna förs in i en ny paragraf i RP.

Skälen för mitt förslag: Vad gäller den lagtekniska lösningen har RÅ föreslagit att de nya bestämmelserna förs ini 17 § RP enligt vad jag tidigare sagt. Där finns de processuella bestämmelserna om förverkande av egen­dom och annan särskild rättsverkan av broll beträffande någon som inte är tilltalad. Enligt paragrafens första stycke skall i sådant fall särskild talan väckas vid domstol. I andra stycket behandlas situationer där ansökningen om förverkande får delges med kungörelsedclgivning.

De föreslagna bestämmelserna tar sikte pä samma situation som behand­las i 17 § RP, nämligen förverkande av egendom hos någon som inte är tilltalad. Det är därför en lagteknisk fördel om dessa frågor får en enhetlig reglering. Man kan därvid, somjag ser det, välja mellan två lösningar. En av dessa är, som RÅ är inne på, att föra in de nya bestämmelserna i 17 § RP och i övrigt låla lagrummet vara oförändrat. Detla är i och för sig fullt möjligt. Enligt min mening finns dock starka skäl som talar däremot.

För del första finns det anledning alt fråga sig om bestämmelser av denna karaktär rätteligen hör hemma i en 40 år gammal promulgationslag, dvs. en lag som hade till uppgift atl reglera övergängen till nya rättegångs­balken. Eftersom bestämmelserna har en allmän gillighel och en icke ringa betydelse i det praktiska rättslivet, bör de i slället ges en annan och mera framskjuten placering. För det andra skulle 17 § RP, om också den nu aktuella regleringen arbetades in där, bli lämligen svårtillgänglig. Jag vill därför för egen del förorda att man väljer den andra länkbara lösningen, nämligen atl ta in de föreslagna bestämmelserna och det övriga innehållet i 17 § RP i en särskild lag. Regleringen blir därigenom tydligare och avsevärt mera lättillgänglig. Den nya lagen kan lämpligen benämnas "Lag om förfarandel i vissa fall vid förverkande m. m.".

Genom den föreslagna lagen, som får generell tillämplighet, kan vissa bestämmelser som för särskilda fall ger åklagaren en mindre vidsträckt befogenhet upphävas. Jag syftar här på vad RÅ har lagit upp, nämligen dels lagen om förfarandet vid förverkande av vissa farliga föremål, dels 21 § lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling (varusmugglingslagen). I dessa båda fall är åklagarens rätl att besluta om förverkande begränsad till egendom vars värde uppskattas till mindre än 500 kr. I samband med alt den sistnämnda bestämmelsen upphävs görs en ändring i 24 § försia slycket varusmugglingslagen. Ändringen syftar till alt bibehålla den rätt som nu tillkommer befattningshavare vid tullverket och att samtidigt höja också den värdegräns som finns i bestämmelsen från 500 till 2000 kr. Den inskränkning därvidlag som nu gäller för forslingsredskap synes inle behö­va upprätthållas. Däremot anserjag inte att man nu börjuslera den värde­gräns som finns i 23 § vamsmugglingslagen. Jag vill i det sammanhanget erinra om att vamsmugglingslagen står inför en översyn (jfr prop. 1985/86:41 s. 32).

Det finns även andra lagmm som ger åklagaren en rätt att besluta om
förverkande, nämligen 2 § lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker
   28


 


m.m., 7§ tredje stycket narkotikastrafflagen (1968:64) och 7§ andra     Prop. 1986/87:6 stycket förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektions-spmtor och kanyler. Dessa bestämmelser saknar regler om ett visst högsia värde som en begränsning av åklagarens förverkanderätt och bör åtminsto­ne tills vidare slä kvar.

Beträffande vissa detaljer i den föreslagna lagen återkommer jag i spe­cialmotiveringen.

5 Ändringar i automatspelslagen 5.1 Bakgrund

Spel pä olika typer av automater regleras dels i lotterilagen, dels i automat­spelslagen.

I förstnämnda lag behandlas bl. a. automatspel där vinster betalas ut till spelaren i form av t.ex. pengar eller varor. Även rätt till fortsatt spel på sädana automater räknas som vinst enligt lotterilagen. Spel på sådana automater enligt vad som nu har sagts räknas enligt lotterilagen som lotteri.

För den som olovligen anordnar automatspel finns en straffbestämmelse i 28 § lotlerilagen till vilken är knuten en förverkanderegel i 30 § samma lag. Enligt denna kan uppburna insatser samt utmstning, annan egendom och handlingar förklaras förverkade, om de använts vid eller varit föremål för brott mot lotterilagen.

Automatspel som inte är att anse som lotterier i lotterilagens mening regleras i automatspelslagen. Till sådana automatspel räknas spel på meka­niska eller elektroniska spelautomater som inte ger vinst eller endast ger vinst i form av frispel på automaten. För att anordna sådana spel i för­värvssyfte krävs tillstånd av socialnämnden.

Spelautomaterna ägs ofta av någon annan än den som driver verksamhe­ten där spelen finns. I sädana fall är ägaren vanligen ell företag som yrkesmässigt hyr ut apparaterna till exempelvis restauranger, barserve­ringar, caféer, vamhus, tobaksaffärer och bensinstationer.

Den som anordnar automatspel utan tillstånd kan dömas till straff enligt 9§ automatspelslagen. Någon möjlighel att förklara spelautomater och annan egendom förverkade enligt automatspelslagen finns däremot inte.

Det huvudsakliga motivet för att genom lagstiftning reglera även anord­nandet av spel på automater som inle omfattas av lotterilagens beslämmel­ser var att man ville komma lill rätta med de olämpliga ungdomsmiljöer som uppkom i de spelhallar där spel på s.k. flipperspel och liknande auiomalspel bedrevs (prop. 1981/82:203 s. 7 ff).

Om någon anordnar spel på sådana automater, som i och för sig faller
under automatspelslagens bestämmelser, men vid sidan om betalar ut
vinster t. ex. i form av pengar eller varor, blir detta enligt vad jag tidigare
sagl alt bedöma som lotteri enligt lotterilagen. För att någon skall kunna
dömas för en sådan form av olovligt lotteri krävs självfallet atl det kan
klariäggas atl vinsler verkligen har betalats ut eller i vart fall alt det varit
möjligt att erhålla vinst.
                                                                    29


 


Polismyndigheten i Malmö har till stöd för den inledningsvis nämnda framställningen om en förverkandebestämmelse i automatspelslagen hän­visat lill att del vid spel på s. k. pokeraulomater, som i och för sig faller in under automatspelslagen, i stor utsträckning förekommer utbetalning av vinsler i kontanter. Vinslutbetalningen sker genom att den poängsumma spelaren erhåller i automaten kan bytas ut mot kontanter. Enligt polismyn­digheten har pokerautomaterna i många fall installerats utan socialnämn­dens tillstånd enligt automatspelslagen. Polismyndigheten pekar på svårig­heterna att i varje enskill fall bevisa att olagliga vinstutbetalningar sker. Detla medför att lotterilagens ansvars- och förverkanderegler inte kan tillämpas. De nu angivna förhållandena motiverar enligt polismyndigheten att del i automatspelslagen införs en möjlighet alt förklara spelautomater m. m. förverkade redan pä gmnd av att tillstånd enligt automatspelslagen saknas.

Polismyndigheten har i sin framställning vidare fört fram tanken på en slraffsanktionerad bestämmelse som ålägger den som hyr ut automater att före uthyrningen förvissa sig om att förhyraren har socialnämndens till­stånd till auiomalspel.

Polismyndighetens framställning har av det övervägande antalet remiss­instanser mottagits positivt.

Jag vill i detta sammanhang nämna att även andra ändringar i automat­spelslagen har aktualiserats under senare år. Bl. a. har socialstyrelsen och Malmö socialnämnd gjort vissa framställningar härom. Frågan har också diskuterats i riksdagen med anledning dels av en fråga till mig i mars 1984, dels av några motioner. Kultumtskotlet uttalade i sitt av riksdagen god­kända betänkande (KrU 1984/85:1) i oktober 1984 att del fanns skäl att vänta med en allmän ulvärdering av lagen ytteriigare någon lid. Utskottet ulgick från att regeringen efter samråd med Svenska kommunförbundet skulle la ställning till frågan om lidpunklen och formerna för en sådan utvärdering.

Jag gav för min del i den nyss nämnda frågedeballen ultryck för uppfalt­ningen atl del efter ytterligare någon tid kunde finnas skäl atl göra en allmän utvärdering av lagen. RÅ och Svenska kommunförbundet har i della ärende uttalat sig i samma riklning. De ändringar jag nu avser all föreslå är av lämligen begränsad karaktär. Jag avser därför att senare ta upp frågan om en utvärdering och översyn av lagen.


Prop. 1986/87: 6


5.2 En bestämmelse om förverkande införs i automatspelslagen


Mitt förslag: En möjlighet att förklara uppburna insatser, spelauto­mater och annan egendom som använts vid brott mot automatspels­lagen förverkade förs in i lagen. Förverkande skall kunna ske bl.a. även hos den som yrkesmässigt tillhandahållit egendomen, om detla inle är uppenbari oskäligt.


30


 


Polismyndighetens förslag innehåller en förverkandebestämmelse med     Prop. 1986/87:6 30 § lotterilagen som förebild. Mitl förslag går längre genom alt del uttryck­ligen anger att ett förverkande får ske även hos den som yrkesmässigl lillhandahälHl egendomen.

Remissinstanserna har till övervägande del tillstyrkt förslaget. Några remissinstanser har dock ställt sig avvisande till en förverkandebestäm­melse. Hovrätten för Västra Sverige erinrar sålunda om atl straffbestäm­melsen i 9§ automatspelslagen ger möjlighel att döma till fängelse. Enligt hovrätten skulle detta i många fall kunna vara en tillräcklig åtgärd. BRA hävdar att en förverkanderegel enligt polismyndighetens förslag har ett begränsat värde bl.a. eflersom spelulmstningen oftast ägs av annan än anordnaren. Sveriges advokatsamfund avslyrker förslaget bl. a. av hänsyn till risken för alt godtroende aulomatulhyrare drabbas av ett förverkande.

Skälen för mitt förslag: Straffbestämmelser inom specialslraffrällen är i mycket stor utsträckning förenade med regler om förverkande av den egendom som pä ett eller annat sätt haft anknytning till det aktuella brottet. Som framgår av vad jag tidigare sagt är detta fallet beträffande bl. a. lotterilagen men däremot inle beträffande automatspelslagen.

Mol bakgmnd av vad jag tidigare har redovisat beträffande dessa båda lagars tillämpningsområde ler sig enligt min mening denna skillnad svår att motivera. De svårigheter i det praktiska polisarbetet som polismyndighe­ten i Malmö har beskrivii utgör etl beaktansvärt skäl för alt i automatspels­lagen öppna en möjlighet till förverkande.

Vid tillkomsten av automatspelslagen berördes, efter förslag från några remissinstanser, möjlighelen alt införa en förverkandebestämmelse i la­gen. Tanken avvisades dock med motiveringen att spelutrustningen i all­mänhet inle ägdes av den som anordnade spelet och alt intäklsfrägan var ordnad på olika sätt. Föredragande departementschefen ansåg därför att föreskrifter om förverkande skulle vara av begränsat värde. (Prop. 1981/82:203 s. 27).

Somjag nämnl har hovrällen för Västra Sverige föreslagit alt en tillräck­lig skärpning kan ske genom atl hela straffskalan i 9§ utlnylljas och atl fängelsestraff döms ut i vart fall vid upprepat spel ulan tillstånd. Jag vill för egen del inte heller utesluta att en slrängare påföljdspraxis skulle kunna få en viss betydelse när det gäller förekomsten av automatspel utan lillstånd. Allmänna kriminalpolitiska skäl talar dock mot en sädan lösning. Även av andra orsaker, inte minst effektivitetshänsyn, anserjag alt en förverkande­bestämmelse är den lösning som är alt föredra.

En sådan beslämmelse kan utformas så atl det inte uttryckligen anges
hos vem förverkandet kan ske. Då blir bestämmelserna i 36 kap. 5§ BrB
analogt lillämpliga. Dessa bestämmelser förutsätter i de praktiskt länkbara
situationerna som faller under automatspelslagen att det i varje enskill fall
kan klarläggas att ägaren av spelautomaten genom sin uthyrning på ett
straffbart sätt har medverkat till eller beretts vinning genom brottet. Det
ligger i sakens natur att detta beviskrav i ett myckel stort antal fall inle
skulle kunna uppfyllas. En invändning från en uthyrare om att han trodde
eller utgick från att hyresmannen hade tillstånd till automatspel skulle ofta
inte kunna vederiäggas. Enbart en tillämpning av reglerna i 36kap. 5 § BrB
  31


 


skulle således vara av tämligen begränsat praktiskt värde. Så längt kan jag     Prop. 1986/87: 6 därför instämma i vad som uttalades i den nyss återgivna proposilionen.

Mol bakgrund av de problem som jag nu har redogjort för bör en förverkandebestämmelse i stället utformas enligt en annan modell. Om man i tagen direkt anger att ett förverkande får ske hos den som tillhanda­håller spelautomater m. m. faller kravet på atl straffbar medverkan eller annat i 36 kap. 5§ BrB avsett förhållande skall föreligga på ägarens sida. En bestämmelse med denna innebörd fanns i 11 § andra slycket i den före lotterilagen gällande lotteriförordningen (1939:207). I detla lagmm angavs just att förverkande kunde ske fömtom hos den som dömts för olovligt anordnande av lotteri, hos den "som yrkesmäsigt tillhandahåller sädan egendom." Denna bestämmelse synes inte ha skapal några olägenheter.

I rättsfallet NJA 1984 s.837 hade HD till bedömning frågan om ett förverkande enligt detta lagrum kunde ske hos uthyraren (ägaren) - etl bolag - av spelaulomater som av annan använls vid olovligt anordnat lotteri. Dessa spelautomater var till sin konsimktion sådana att de i och för sig skulle ha fallit under automatspelslagens bestämmelser. Emellertid hade vinster i pengar eller varor betalats ut vid sidan om. Därmed förelåg lillståndspliktiga lotterier. HD anförde i denna del.

Den nu akluella förverkandebestämmelsen i 11 § andra stycket lotleri­förordningen är genom uttrycklig bestämmelse om hos vem förverkande får ske lillämplig på bolaget. Varken bestämmelsens lydelse eller dess förarbeten ger stöd för slutsatsen att för förverkande skulle krävas vetskap hos bolaget om den brottsliga användningen. Bestämmelsen är liksom 36kap. 4§ BrB' fakultativ. En brislande kännedom hos bolaget om atl automaterna användes olovligen bör efter mönster av vad som gäller inom tillämpningsområdet för 36kap. 4§ BrB' bli atl beakla inom ramen för en skälighetsbedömning.

HD fann att spelautomalerna borde förklaras förverkade.

Med utgångspunkt frän vad HD sålunda uttalat vill jag förorda att det med den tidigare regeln i lotteriförordningen som förebild införs en förver­kandebestämmelse i automatspelslagen som direkt anger atl ett förver­kande får, utöver vad som framgår av 36kap. 5§ BrB, ske hos den som yrkesmässigt tillhandahållit spelautomal m.m. I del senare fallet kommer regeln att i de flesta silualioner träffa den som hyr ut egendomen.

Den samlade effekten av mitt förslag blir således alt en förverkandeför­klaring kan riklas dels, enligt vad som generelll gäller, mot den personkrels som avses i 36kap. 5 § BrB, däribland gärningsmannen, dels mot ägaren av egendomen när denne inte kan nås av förverkande med slöd av delta lagmm. Somjag tidigare uttalat är den senare situationen den praktiskt sett mest fömlsebara. Jag syftar givetvis på fall då ägaren av automaispel m. m. hyr ut egendomen.

Jag vill undersiryka att bestämmelsen bör göras fakultativ genom ett sedvanligt skälighetsrekvisil. Vederböriig hänsyn kan därigenom tas till uthyrarens situation i det enskilda fallel. Jag går nu över lill att behandla frågor som hänger samman med det.

' Numera 36 kap. 5 § BrB.                                                                   32


 


Kontrollskyldighet för uthyrare?

Bedömningen av om elt förverkande är uppenbart oskäligt måste givetvis i varje enskilt fall ske enligt allmänna principer. När det gäller att förklara egendom förverkad hos den som hyr ul egendomen bör belraktelsesättet i det rättsfall jag nyss nämnde kunna bilda utgångspunkt.

I detla sammanhang vill jag också ta upp den av polismyndigheten väckta frågan om det finns behov av en straffsanktionerad skyldighet för den som hyr ut spelaulomater och annan egendom att före uthyrningen förvissa sig om att den som hyr egendomen har tillstånd. Polismyndigheten har uttalat att en sådan beslämmelse eventuellt borde införas.

Jag vill då först på nytt erinra om alt den som hyr ut ifrågavarande egendom med tillämpning av 23 kap. 4§ BrB under vissa förhållanden kan dömas för medverkan till brott enligt 9§ automatspelslagen. Som jag tidigare påpekat kan det emellertid antas att ett medverkansansvar mera sällan kommer att kunna aktualiseras i praktiken.

En straffbestämmelse av det slag som polismyndigheten föreslår skulle rimligen få en låg straffskala. Den skulle dessutom innebära att det förut berörda intresset av begränsningar i straffrättens tillämpningsområde sköts åt sidan. Jag finner därför inte att del finns tillräckliga skäl alt införa en sädan bestämmelse.

Jag har emellertid övervägt atl, som några remissinstanser förordal, införa en regel om kontrollskyldighet för en uthyrare men utan någon straffsanktion. Detta skulle i sä fall motiveras av intresset atl genom en utirycklig regel slå fast att uthyraren bör kontrollera tillståndet. En sädan bestämmelse skulle också kunna tjäna som en varning för uthyrare att de, om sådan kontroll eftersatts, riskerar att den uthyrda automaten förklaras förverkad. Med andra ord skulle man få ett bättre underiag för atl bedöma om ett förverkande hos en uthyrare är uppenbart oskäligt.

Jag anser emellertid inte heller att en sädan regel är nödvändig. Det torde nämligen även utan någon särskild föreskrift stå klart alt bedömning­en av om ett förverkande hos den som hyr ul egendomen är uppenbari oskäligt i hög grad mäste påverkas av om denne företagit några åtgärder för att kontrollera eller se till alt den till vilken han hyr ut verkligen har etl gällande lillstånd. Pä samma säll ligger det i hans eget intresse att konlrol­lera att etl tillstånd inle har försetts med föreskrifier som enligt 5 § auto­matspelslagen inskränker speltillståndet. Utgångspunkten bör enligt min mening vara att ett förverkande bör övervägas om uthyraren inte har vidtagit några kontrollåtgärder i de avseenden somjag nu har nämnt liksom när det rör sig om upprepad passivitet i detla avseende. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till vad Cherryföretagen vid remissbehandlingen anfört om alt de faktiska förhållandena vid uthyrning av spelautomater i allmänhel är sådana att uthyraren svarar för den praktiska hanteringen av tillståndsansökan och dylikt.

3    Riksdagen 1986187. I saml. Nr 6


33


 


6 Ändringar i lotterilagens förverkandebestämmelse


Prop. 1986/87:6


Mitt förslag: 1 lotterilagens förverkandebestämmelse anges att ett förverkande kan ske även hos den som yrkesmässigt tillhandahållit den ifrågavarande egendomen.

Skälen för mitt förslag: Mitl förslag om en förverkandebestämmelse i automatspelslagen medför som jag tidigare redogjort för att ett förver­kande blir möjligt bl. a. hos den som bmtit mot lagens tillståndsregler eller hos den som yrkesmässigt tillhandahållit den ifrågavarande egendomen.

När det gäller lotlerilagens förverkandebestämmelser saknas en uttryck­lig bestämmelse som anger hos vem ett förverkande får ske. Delta medför att bestämmelsen i 36 kap. 5 § BrB på vanligt sätl blir analogt tillämplig.

För mig framstår det med hänsyn till de båda lagarnas sakliga samhörig­het som nalurligl och ändamålsenligt all förverkandebestämmelserna ges en likartad utformning.

Somjag lidigare har nämnt innehöll 11 § andra slycket lotteriförordning­en en förverkanderegel med samma innehåll som jag nu föreslagit skall införas i automatspelslagen. Avsikten med regeln var att åstadkomma en utvidgning som gjorde det möjligt alt ingripa mot företag som yrkesmässigt tillhandahöll automater och liknande anordningar i spelhallar och andra lokaler, där spel bedrevs olagligen, utan att själva framträda som anord­nare av spelet (prop. 1972: 128 s. 51).

1 lotterilagen, som alltså ersatte lotteriförordningen, ändrades förver­kanderegeln och fick del innehåll jag nyss har beskrivit. Därvid synes inte lillräckligt ha uppmärksammats att delta innebar en begränsning av möjlig­heterna till förverkande i förhållande till vad som kunde ske enligt lotteri­förordningen (prop. 1981/82: 170 s. 138). Någon motivering till ändringen i nu aktuellt hänseende har ej lämnats och det vill synas som om effeklen inte varit avsedd. Jag vill för att belysa vad jag nu har sagt påpeka att utgången i rättsfallet NJA 1984 s.837 uppenbarligen hade blivit den mot­satta, om förverkandefrågan skulle ha bedömts enligt lotterilagen.

Jag förordar således att del i lotterilagens 30 § förs in en bestämmelse som anger atl ett förverkande får ske, utöver vad som framgår av 36 kap. 5 § BrB, hos den som yrkesmässigl tillhandahållit egendomen.

Principerna för bedömningen om etl förverkande skall ske framgår av NJA 1984 s.837. Mitt förslag innebär således att rättsfallet får förnyad aktualitet.

7 Ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.


Mitt förslag: Det införs en möjlighet lill förverkande av alkoholhal­tiga drycker m. m. även hos den som bmtit mot bestämmelsen om trafiknyklerhelsbrott i järnvägstrafiklagen (1985:192).


34


 


Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om trafiknyklerhelsbrott såvitt Prop. 1986/87:6 gäller maskindrivet fordon på järnväg eller tunnelbana finns i 6 kap. 2§ järnvägstrafiklagen (1985: 192) som trädde i kraft den I maj 1985 (prop. 1983/84:117 och 1984/85:33, LU 1984/85: 27, rskr 201). Föreskrifterna har ersatt de regler i ämnel som tidigare fanns i 4 § 4 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrotts lagen). De sistnämnda föreskrifter­na upphävdes i samband med järnvägslrafiklagens ikraftträdande.

Med stöd av hänvisningen i 1 § andra stycket lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. till straffbestämmelsema i 4§ trafikbrottsla­gen fanns tidigare en möjlighet att förverka alkoholhaltiga drycker eller andra bemsningsmedel i samband med trafiknyklerhelsbrott vid förande av motordrivet spårfordon på jämväg eller tunnelbana. Någon motsvaran­de hänvisning till straffbestämmelserna i 6 kap. 2§ järnvägstrafiklagen fördes emellertid inte in i nyssnämnda lag i anslulning till järnvägstrafikla­gens ikraftträdande.

Genom att 4 § 4 mom. trafikbrotlslagen upphävts har den angivna möjlig­helen till förverkande vid trafiknykterhetsbrott av det aktuella slaget såle­des försvunnit. Eftersom avsikten inte har varit att avskaffa denna möjlig­het, bör en hänvisning till 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen motsvarande den nuvarande hänvisningen till 4 § trafikbrotlslagen göras i 1 § lagen om för­verkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Jag föreslår därför att sist­nämnda paragraf får ändrad lydelse i enlighel härmed.

I I § tagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. har nyligen företagits en ändring i ett annal lagstiftningsärende (prop. 1984/85:212, TU 6, rskr. 71, SFS 1986:170). Ändringen träder i kraft den 1 januari 1987. Riksdagen har helt nyligen (prop. 1985/86:9, JuU 24, rskr. 213) beslulat om ytterligare ändringar i paragrafen. Dessa ändringar träder i kraft den I juni 1987. Den ändring somjag nu föreslår bör träda i kraft samtidigt.

8 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom juslitiedepariemenlet upprällals förslag lill

1.  lag om ändring i brottsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m.,

3.  lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m.,

4.  lag om ändring i rättegångsbalken,

5.  lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbal­ken,

6.  lag om upphävande av lagen (1983:225) om förfarandel vid förver­kande av vissa farliga föremål,

7.  lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,

8.  lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst aulomat-spel,

9.  lag om ändring i lotlerilagen (1982:1011),

10.  lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958: 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.                                          35


 


Jag har beträffande utformningen av förslagen under 7 och 9 samrått    Prop. 1986/87:6 med chefen för finansdepartementet respektive chefen för utbildningsde­partementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7'.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 14 §

Förslaget innebär att straffansvaret upphävs för den som deltar i dobb­leri. Det har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3).

Det förtjänar anmärkas att medverkansbestämmelserna i 23 kap. 4§ är tillämpliga beträffande brottet dobbleri på samma sätt som när det gäller andra brott i BrB. Som anmärkts i den allmänna motiveringen kan emeller­lid den som deltar i sådanl spel som avses i paragrafen inle redan härige­nom anses som medverkande. Detta utesluter naturiiglvis inte atl förhål­landena undantagsvis kan vara sädana att ett ansvar för medverkan kan aktualiseras.

36 kap. 1§

I första stycket första meningen av paragrafen har det undantag från huvudregeln om förverkande som för närvarande föreskrivs för fall då utbyte av brott motsvaras av skada för enskild utgätt. I stället föreskrivs i andra stycket all domstolen skall, vid bedömningen av om del är uppen­bart oskäligt att förklara utbytet förverkat, bland andra omständigheter beakta om del finns anledning anta atl skadeslåndsskyldighel med anled­ning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord.

Den huvudsakliga konsekvensen av ändringen är att förverkande inte längre skall anses principiellt uteslutet vid sådana brott som innebär för­mögenhetsöverföring och inte heller vid sakhäleri. Uppenbarligen kommer det dock endasl sällan i fråga att tillämpa förverkande vid sådana brott. Ett exempel pä fall där detta emellertid i överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen kan vara befogal är den situationen atl tjuvgods i tjuvens eller hälarens händer representerar ett större värde än som motsvaras av skadan för målsäganden (jfr NJA 1974 s. 278). Ett annat mera praktiskt fall kan vara atl en ljuv har avyttrat stöldgodset och att något skadeståndsanspråk frän ägarens sida inte kan påräknas, exempelvis därför alt han är okänd.

I de fall då värdeförverkande kan komma i fråga efter exempelvis en stöld uppkommer frågan hur den abstrakta vinningen skall beräknas. För­verkande skall avse endast nettoutbytet. Ulgifter för förvärvet skall alltså i princip dras av. Enligt straffrättskommittén skulle dock detta förutsätta att utgifterna inte var sädana att de stred mot lag eller goda seder, som exempelvis vid muta eller ersättning till medbrotlsling. Enligt lagrådel

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella ändringar är förslagen

likalydande med dem som är fogade lill proposilionen.                                         36


 


(prop. 1948:80 s. 398) torde riktigheten av den ståndpunkten kunna sättas i Prop. 1986/87: 6 fråga. Åtminstone under vissa förutsättningar borde sådana kostnader enligt lagrådet fä dras av. Frågan överiämnades emellertid lill rättspraxis. Har viss egendom förvärvats genom bedrägeri, kan enligt min mening någon tvekan knappast råda om att det eventuella vederiag som varit förenat med bedrägeriet bör dras av från egendomens värde vid elt förver­kande. Beiräffande värdeförverkande vid stöld torde det ä andra sidan stå klart att kostnader för brottets genomförande i princip inte kan vara avdragsgilla Ofr NJA 1977 s. 735). En annan sak är att det vid bestämman­de av förverkandels omfattning kan finnas anledning atl beakta exempelvis om ett till en medbrottsling utgett vederiag förklaras förverkat.

När det gäller värdet av egendom som fränhänts annan genom brott bör detla anses molsvara minst del värde egendomen hade när brotiei begicks. Atl det därefter - genom förslitning eller på annat sätl - eventuellt har sjunkil i värde bör inle anses påverka värdet av själva utbytet. Det kan däremot beaktas vid avgörande om endast partiellt förverkande bör kom­ma i fråga. Klart är också all i de fall då värdeförverkande lillämpas gentemot en ljuv som har avyttrat stöldgodset del som regel är befogat att låta förverkandeförklaringen slanna vid värdet av det vederlag som han har erhållit, i den män detla kan utrönas.

Om egendomen hafl högre värde hos den som förverkandeyrkandet riktas mot än hos den som frånhänts egendomen, blir detta högre värde avgörande för vad som kan förklaras förverkat. S.k. övervärden avses således, som har konstaterats i den allmänna motiveringen, med mitt förslag kunna förklaras förverkade. Vad som är att anse som utbyte av ett visst brott behöver nämligen inte bero på hur omfattande skada som målsäganden åsamkals.

Från åklagarhåll har under remissbehandlingen av departementsprome­morian hävdats att uttrycket utbyle inte skulle omfatta sådana övervärden som här avses. Man har härvid hänvisat till det redan berörda rättsfallet NJA 1974 s. 278. HD: s slutsats gmndar sig emellertid främst på olika förarbetsullalanden angående innebörden i begränsningen alt utbytet inte får motsvaras av skada för enskild, eller — som del uttryckts i förarbetena - att förverkande inle får ske när mälsägandeanspråk har framställts eller kan framställas. Att bevara uttrycket utbyte av brott kan mot denna bakgrund inte anses vara något hinder mot den av mig föreslagna utvidg­ningen av bestämmelsens lillämpningsområde.

När det gäller den situalionen atl avkastning har upplupit under tiden
mellan mottagandet av en sak och tidpunkten för domen ansåg lagrådet i
samband med 1968 års lagstifining (prop. 1968:79 s. 76 O all frågan kunde
överlämnas åt rättstillämpningen (jfr NJA 1965 s. 97
II). Del finns enligt
min mening ingen anledning att inta någon annan ståndpunkt med hänsyn
till de ändringar jag nu föreslår. Detsamma gäller den situationen att
egendomen har ökal i värde efler brottet till följd av andra faktorer än
avkaslning. Det bör emellertid understrykas atl förverkande fömlsälter all
fråga är om utbyte som har uppstått i och med brottet. Om en tjuv har
använt stulna pengar till vinstgivande affärer, kan denna vinst inle anses
som ulbyte av slöldbroltet.
                                                                 37


 


Den som köper eller på annal sätt förvärvar stöldgods eller nägon annan Prop. 1986/87: 6 egendom som har frånhänts annan genom brott har däremot normall utby­te av sitl brott. Utbytet torde få antas uppgå till egendomens värde med avdrag för eventuella anskaffningskostnader. Med stöd av 36kap. 5 § förs­ta stycket d) BrB kan emellertid, om egendomen inte finns i behåll, hela värdel av egendomen förklaras förverkat hos hälaren. Har hälaren senare avyttrat egendomen, torde hans utbyte därav få anses uppgå till den ersättning han erhållil minskad med anskaffningskostnaden. Även om egendomen skulle finnas lillgänglig för att återlämnas lill ägaren, kan ett sådant utbyte förklaras förverkat.

Har hälaren hafl vinning genom att exempelvis hyra ul egendomen, kan också denna vinning förklaras förverkad, förulsalt alt förfarandel i sig uppfyller rekvisiten för sakhäleri.

Huruvida anspråk på skadestånd med anledning av brottet kan tänkas bli framställt gentemot gärningsmannen eller någon annan hos vilken förver­kande kan ske blir enligt andra slycket alt pröva som etl led i den allmänna skälighetsbedömning som alltid skall göras. Finns det anledning anta att skadeståndsskyldighet med anledning av brottet kommer att åläggas, bör förverkande inte ske med avseende på del utbyte som svarar mot ansprå­ket. I tveksamma fall bör i enlighet med allmänna principer den för den tilltalade förmånligaste bedömningen göras. 1 den siluationen atl stöldgod­set finns kvar hos exempelvis tjuven och delta återställs till målsäganden eller tas i förvar enligt stöldgodslagen, ligger det i sakens natur att stöld­godsets värde normalt inte bör förklaras förverkat hos tjuven.

Yllerligare en ändring har gjorts i första styckets första mening, nämli­gen den atl uttrycket "obilligl" bylts ut mol "oskäligt". All det i lagrum­met föreskrivs atl utbyte av brott inte skall förklaras förverkat om det är uppenbart obilligt är etl uttryck för att förverkande enligt paragrafen är fakultativt (prop. 1968:79 s. 60). Uttrycket "obilligl" förekommer också i andra paragrafer i kapitlet liksom i olika specialstraffrättsliga förverkande­bestämmelser. Under senare tid har i några lagstiftningsärenden konstate­rats att uttrycket "oskäligt" torde ha samma betydelse och atl delta uttryck borde väljas såsom språkligt mera lättbegripligt (se t.ex. prop. 1983/84:36 s. 28 och 30; jfr även prop. 1983/84:137 och 1985/86:159). I departementspromemorian har i konsekvens härmed föreslagits att obilligt skall bytas ul mot oskäligt. Frågan om vilket uttryckssätt som bör använ­das har därefter nyligen kommit upp i ärendel angående förelagsbot (prop. 1985/86:23). Lagrådet avvisade i det sammanhanget (s.95) tanken pä ett ändrat uttryckssätt. Jag godtog lagrådets ståndpunkt i det sammanhanget men förutskickade att jag avsåg att i nu förevarande ärende på nytt och mer utförligt aktualisera frågan om vilket språkbmk som borde begagnas.

1 samband med riksdagsbehandlingen (prop. 1985/86:23) uppmärksam­made även justitieulskoltet den aktuella språkfrågan (JuU 1985/86:13 s. 18 f,jfrs. 23f). Utskottet anförde bl. a. - utan alt ta slutgiltig ställning i frågan - att det här inte enbart gäller ett spörsmål om språklig lättbegriplighet utan att uppenbariigen olika synpunkter och argument måste vägas mot varandra och hänsyn tas till skilda intressen.

o                                                                      -JO

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har RA häv-       -'°


 


dal att orden har olika innebörd. Enligt honom torde uttrycket obilligt i Prop. 1986/87:6 lagtolkningssammanhang avse fall där en strikt lagtolkning skulle ge etl resultat som ter sig orättvist eller eljesi oacceptabelt på gmnder med vissa värderande inslag. Uttrycket oskäligt lorde däremot hänföra sig till situa­tioner där man har att väga i första hand sakliga omständigheter mot varandra.

Det torde i äldre juridiskt språkbruk ha funnils en nyansskillnad mellan de båda ordens valörer av ungefäriigen denna innebörd. I rättsliga sam­manhang har sålunda, under inflytande av romersk rättstradition, övervä­ganden kring begreppet billighet (lal. aequitas, eng. equity) tidvis spelat en inte obetydlig roll. Numera torde emellertid orden i juridiskt språkbmk användas synonymt. Ordel "obillig" kan därför vara svårförståeligt för allmänheten; begripligheten störs dessutom av att ordet "billig" i allmänt språkbmk används i en helt annan betydelse, nämligen "till lågt pris". Med hänsyn till intresset av att man tar tillvara möjligheterna att förenkla författningsspråket när så lämpligen kan ske harjag därför ansett mig böra föreslå att ordet "obilligt" på förekommande ställen i 36 kap. BrB byts ut mot "oskäligt". Nägon saklig ändring är inte avsedd med det. Motsvaran­de justering bör somjag ser det fortlöpande göras i de specialstraffrättsliga bestämmelser som har reglerna i detta kapitel som förebild.

Andra meningen av första stycket överensstämmer i sak med andra meningen i paragrafens nu gällande lydelse. Uttrycket föriag för brott, som numera inte används i allmänl språkbruk i den betydelse som är avsedd i brottsbalken, har emellertid bytts ut mol uttrycket egendom som nägon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med etl brott. Del bör dock anmärkas alt jag inte funnit anledning att i delta sammanhang föreslå någon motsvarande ändring i 23 kap. 2 § BrB där ordet förlag också förekommer i samma betydelse som i förevarande paragraf.

36kap. 4, 7och 16§§

I dessa paragrafer har gjorts endast den ändringen att ordet "obilligt" bytts ul mot "oskäligt".

36 kap. 17 §

Det nya andra slycket skall ses mot bakgmnd av den utvidgning av möjligheten att förklara utbyle av brott förverkat som har föreslagits i 36 kap. 1 §. Den ändrade lydelsen av sistnämnda paragraf innebär att exem­pelvis en tjuv kan drabbas av värdeförverkande i den situalionen att han har avyttrat stöldgodset och man inte räknar med att nägot skadeståndsan­språk skall fastställas gentemot honom därför att målsäganden är okänd. Målsäganden kan emellertid länkas ge sig till känna med skadeståndsan­språk i efterhand och tjuven skulle då drabbas av dubbla anspråk samlidigt som förverkandet, om det är verkstäUt, skulle gå ul över målsägandens rätt för det fall att tjuven inte kan betala skadeståndet.

Bestämmelsen i det nya andra stycket innebär alt, om i elt fall som avses
i den föreslagna nya bestämmelsen i 36 kap. 1 § första meningen BrB
utbyte av brottet som svarar mot skada för en enskild förklarats förverkat
hos någon, staten i dennes ställe svarar för ersättning åt den skadelidande
     39


 


intill värdet av vad som har tillfallit staten på gmnd av förverkandebeslu- Prop. 1986/87:6 let. En fömtsättning för att ersättning skall ulgå är således att förverkande har skelt hos någon som enligt allmänna principer skulle ha varit skade­ståndsskyldig geniemot målsäganden. Alt staten svarar i stället för den hos vilken förverkandel har skett innebär att denne i samma mån befrias från sitt skadeståndsansvar. Detsamma gäller annan som solidariskt med ho­nom svarar för skadeståndet. I den män den skadelidande inte fär full ersättning av staten, svarar emellertid den brottslige eller annan mot vilken anspråk kan riktas för äterstoden.

Till skillnad från vad som föreslogs i promemorian innebär mitt förslag dock alt statens ansvar blir begränsat till vad som faktiskt har tillfallil staten genom att förverkandebeslutet har verkställts. Detta alternativ dis­kuterades också i promemorian men avvisades med hänsyn till att svår­lösta situationer härigenom skulle kunna uppstå, bl.a. på verkställighets-planet.

Denna konsekvens förtjänar även enligt min mening uppmärksamhet. Vidare bör beaklas risken för att den som förverkandebeslutet avser med denna lösning trots allt skulle kunna drabbas av dubbla anspråk. Om förverkandebeslutet verkställs först och värdet av vad som därvid tillfaller staten fulll ut motsvarar elt senare framställt skadeståndsanspråk från målsäganden, uppkommer visserligen inga problem; denne kan då hänvi­sas till staten. Om någon särskild föreskrift inte meddelas, skulle däremot svårigheter kunna uppkomma i den situationen att målsäganden helt eller delvis blir gottgjord av den mot vilken beslutet om förverkande riktals innan full verkställighet har sketl av förverkandebeslutet.

Med tanke på situationer av denna typ - i praktiken sannolikt ytterligt sällan förekommande - har i stycket angells att den hos vilken förver­kande har skett har rätt att vid verkställighet av förverkandebeslutet räkna av vad han visar sig ha ulgetl lill den skadelidande. Någon gång kan den situationen tänkas föreligga alt exempelvis den hos vilken värdeförver­kande har skelt med anledning av en stöld återställer eller tvingas återställa själva stöldgodset som lidigare inte kunnat spåras. Den nu akluella regeln bör tolkas så att avräkning kan ske även i elt sådant fall.

När det gäller att beslämma vad som skall anses ha tillfallil staten pä grund av förverkandebeslutet uppkommer inga problem, om verkställighe­ten har skett genom att pengar tagits i anspråk. Har exempelvis lös egen­dom lagits i anspråk, bör i princip gälla att beloppet skall anses motsvara vad som flutit in vid försäljningen av egendomen minskat med försäljnings­kostnaderna.

Om det finns flera skadeståndsberättigade målsägande och dessa samti­
digt framställer anspråk mot staten, bör i enlighet med den allmänna
princip som kommii lill ultryck i bl.a. I§ förmånsrältslagen (1970:979)
normalt gälla alt dessa fär betalt i förhällande till sina fordringar, när inte
värdet av den förverkade egendomen räcker för atl tillgodose de samman­
lagda anspråken. Har däremot värdet av den förverkade egendomen tagils
i anspråk för alt gottgöra någon eller några av dem som framställt sina krav
före de övriga, blir de senare hänvisade till att i vanlig ordning föra lalan
mol den skadeståndsskyldige. Har ett partiellt förverkande skett av utbyte
40


 


som motsvarar skada för flera målsägande kan det bli beroende av beslu-     Prop. 1986/87: 6 tets utformning hur slor del av vad som tillfallit staten vatje målsägande har rätt till.

Som framgär av vad som har anförts i den allmänna motiveringen är avsiklen alt del skall ankomma på JK atl pröva frågor om statens ersätt­ningsansvar. Undantagsvis kan dock en sådan fråga komma upp i exeku­tivt sammanhang innan nägon prövning hos JK har kunnat ske. I sä fall bör givetvis vid behov yttrande inhämtas från denne.

Avslutningsvis bör påpekas att stycket bara har tillämpning på sådanl förverkande som sker med stöd av 1 §. Jag har ansett det föra för långt att föreslå en motsvarande ordning med sikte på förverkande enligt 4§. Av sistnämnda paragraf framgår för övrigt att, när både den och 1 § är tillämp­liga, 1 § har företräde.

9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m. m.

1 första stycket i dess nya lydelse föreskrivs i första meningen att, om egendom som frånhänts någon genom brott har anträffats hos annan som uppenbart saknar rätt till egendomen eller har anträffats utan alt vara i någons besittning och varken ägaren eller nägon annan rättsinnehavare är känd, egendomen skall tas i förvar, om det inte är uppenbart oskäligt.

Av bestämmelsens avfattning — som med anledning av påpekanden vid remissbehandlingen redaktionellt har förtydligats i förhållande till prome­morieförslagel - framgår att det, för att egendom skall kunna tas i förvar hos en viss innehavare, inte längre krävs att denne själv har kommii åt den genom brott. Detta innebär att förvarstagande kan ske så snart det är uppenbart att innehavaren inte har gjort ett godtrosförvärv. Till följd av kravet på atl förhållandet skall vara uppenbart mäste bevisningen vara siarkare än när frågan humvida godtrosförvärv föreligger prövas i civilmål.

Bestämmelsen i försia meningen av första stycket i nuvarande lydelse lar inle sikte enbart på stöldgods m. m. som påträffas hos en viss innehava­re. Ett annat huvudfall som bestämmelsen är avsedd för är det s.k. Ijuvgömmefallet, dvs. när stöldgods påträffas exempelvis nedgrävt i natu­ren och såväl den brottslige som ägaren är okänd. Detta.kommer i den ändrade lagtexten till uttryck genom att bestämmelsen blir tillämplig när egendom anträffas utan atl vara i någons besittning.

Avsikten med uttrycket "frånhänts någon genom brott" är även atl uppnå en förbättring i terminologiskt avseende. Också från straffrättslig synpunkt är det föreslagna nya uttrycket att föredra framför det nuvarande uttrycket "åtkommils genom brott" (jfr 9 kap. 6§ BrB angående konstmk­tionen av häleribrottet).

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) anses egen­
dom kunna tas i förvar enligt förevarande bestämmelse också i fall då
innehavaren har fällts till ansvar för häleri enligt 9kap. 6§ andra stycket
BrB utan att det gått att fullt ul styrka att egendomen har frånhänts någon
genom brott. Av förarbetena till nyssnämnda bestämmelse framgår nämli-
   41


 


gen atl del nuvarande rekvisitet i 1§ stöldgodslagen atl egendom som     Prop. 1986/87:6 åtkommils genom brott har anträffats är tillämpligt även vid brott av detta slag, dvs. även i vissa fall när det inle kan bevisas atl förbrott föreligger (se prop. 1979/80:66 s. 18 och 133).

Enligt min mening kan del emellerlid knappast sägas atl det nu föreslag­na ullryckel "egendom som frånhänts någon genom brott" tar sikle även pä silualioner av del nämnda slaget. För alt det liksom för närvarande skall vara möjligt atl ta i förvar egendom hos någon som fällts till ansvar för häleri av det aktuella slaget har därför i en ny andra mening i första slycket förls in en särskild regel som innebär att även egendom som förvärvals eller mottagits under förhällanden som anges i 9 kap. 6 § andra stycket BrB kan tas i torvar. Innehavaren av sådan egendom har samma möjligheter som för närvarande atl undvika att egendomen tas i förvar (se prop. 1979/80:66 s. 18).

9.3 Förslaget till lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m.

Jag föreslår atl lagen delas upp i fyra paragrafer. De tre försia paragraferna motsvarar efler en språklig omarbetning i sak innehållel i 17 § RP, bortsett från att värdegränsen förändrats, medan 4§ behandlar de vidgade möjlig­heterna för åklagaren att besluta om förverkande.

Innebörden av paragrafens andra mening är bl.a. alt regler som ger åklagaren en vidare rätt att förklara egendom förverkad, t. ex. enligt lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., gäller framför den av mig föreslagna lagen.

Paragrafen, som i sak hell moisvarar 17 § försia slyckel RP, reglerar förfarandet vid domstol vid prövning av fråga om förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av broll utan samband med åtal. Bestäm­melsen är beiräffande förverkande av beslaglagen egendom lillämplig när åklagaren väcker sådan talan antingen direkt eller sedan missnöjesanmälan gjorls enligt 4§.

Paragrafen motsvarar i sak 17 § andra stycket RP med den ändringen att delgivning av en stämning eller åklagarens beslut om förverkande får ske genom anslag på rättens kansli, om den beslagtagna egendomens värde uppskattas till mindre än 2000 kr. Förulom höjningen av värdegränsen från 1000 kr enligt 17 § andra slyckel RP lill 2000 kr har kravet på uppenbarhet slopats.

Åklagaren får enligt denna paragraf själv besluta om förverkande när
egendomens värde uppskallas till mindre än 2000 kr. Somjaghar påpekat i
        42


 


den allmänna moliveringen bör åklagaren beakta ägarens inställning till ett     Prop. 1986/87: 6 förverkande. Om ägaren motsätter sig etl förverkande, bör åklagaren, om han anser att ett förverkande kan ske, väcka talan vid domstolen. Del­samma bör gälla i tveksamma fall, åtminstone när egendomen inte har ett endast obetydligt värde.

Genom reglerna om missnöjesanmälan kan den som gör anspråk pä egendomen fä förverkandefrågan prövad av domstol. Om en anmälan om missnöje görs hos åklagaren, medför det att åklagarens beslut om förver­kande inte längre gäller (jfr lagrådets yttrande i prop. 1982/83:89 s.23 0. Innebörden av detta är att förverkandebeslutet fär full giltighet först sedan tiden för missnöjesanmälan gått till ända eller, sedan missnöjesanmälan skett, ett lagakraftvunnel beslul av domstol föreligger. Det sagda innebär alt åtgärder för verkslällighel inte får ske dessförinnan. Däremot består beslaget tills vidare, om det inte hävs av åklagaren eller går åter enligt paragrafens sista mening.

Under samma förutsättningar som nu gäller i fräga om delgivning av en stämning angående förverkande av egendom med ett värde uppenbart under 1 000 kr, fär även åklagarens förverkandebeslut delges genom anslag på rättens kansli.

Med egendomens värde avses dess saluvärde. Någon ändring i förhäl­lande till nuvarande principer (se prop. 1974:124 s.67) är inte avsedd. Vidare skall, om det i samma ärende är fråga om flera föremål, värdet avse det sammanlagda värdet.

Rätten för åklagaren att besluta om förverkande av egendom gäller endast när ålal inte väcks. Genom ändringen i 27 kap. 7§ RB kommer några särskilda tidsfrister för åklagarens beslut inte att gälla om han, när egendom till ett värde under 2000 kr tagits i beslag, skall väcka ätal eller själv besluta om förverkande.

9.4    Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Ändringen innebär att den värdegräns, under vilken lidsfristen för väck­ande av åtal inte skall gälla, har höjts från 1000 kr till 2000 kr. Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1) och i special­motiveringen till 4§ förverkandelagen.

9.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling

Förslaget är en konsekvens av del nyss behandlade förslaget till den särskilda förverkandelagen. Några kommentarer utöver dem som har getts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3) synes inte behövas.

9.6    Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:636) om
anordnande av visst automatspel

9a§

Genom paragrafen införs en möjlighel att förklara förverkade uppburna
insatser samt spelautomater och annan egendom som har kommit till
         43


 


användning vid automaispel i slrid mot tagens bestämmelser om tillstånd.    Prop. 1986/87:6 Ett förverkande av egendom kan pä grund av bestämmelsens utformning ske hos ägaren, vare sig denne l.ex. hyr ut egendomen eller är den som också anordnar spelet. Förverkande kan även ske hos annan som avses i 36 kap. 5 § BrB.

Möjligheten till förverkande av egendom hos den som enbart yrkesmäs­sigt tillhandahållit egendom gäller endast fall där detla inle är uppenbart oskäligt. Jag har i den allmänna moliveringen behandlat vissa typsitua-lioner där förverkande i regel bör ske.

9.7 Förslaget till lagen om ändring i lotterilagen (1982:1011)

30 §

Ändringen av paragrafen syftar lill att ge möjlighel lill förverkande även hos den som, utan alt tillhöra personkretsen i 36kap. 5§ BrB, yrkesmäs­sigt tillhandahåUit egendomen. De principiella möjligheterna för etl förver­kande i vissa fall framgår av rättsfallet NJA 1984 s.837. Motsvarande reglering fanns tidigare i lotteriförordningen.

10 Hemställan

Jag hemsläller att lagrådets yttrande inhämtas över de upprättade lagför­slagen.

11 Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.


44


 


o .                                                                      Prop. 1986/87:6

Lagrådet

utdrag ur protokoll vid sammanträde 1986-06-04

Närvarande: f. d. justitierådet Hult, regeringsrådet Dahlman, justitierådet Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 29 mju 1986 har regering­en på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttran­de över förslag lill

1.  lag om ändring i brottsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m, m,,

3.  lag om förfarandel i vissa fall vid förverkande m. m.,

4.  lag om ändring i rättegångsbalken,

5.  lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbal­ken,

6.  lag pm upphävande av lagen (1983:225) om förfarandet vid förver­kande av vissa farliga föremål,

7.  lag om ändring i lagen (1960:418) om siraff för varusmuggling,

8.  lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automat-spel,

9.  lag oiTi ändring i lotlerilagen (1982:1011),

10.  lag pm ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1938:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m,

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sten Falkner. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran,


45


 


Justitiedepartementet                             p- '86/87:6

Utdrag ur prolokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1986

Närvarande: statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Gustafs­son, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Hulterström

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om förverkande m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.    lag om ändring i brottsbalken,

2.   lag om ändring i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m. m.,

3.   lag om förfarandel i vissa fall vid förverkande m. m.,

4.   lag om ändring i rättegångsbalken,

5.   lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbal­ken,

6.   lag om upphävande av lagen (1983:225) om förfarandet vid förver­kande av vissa farliga föremål,

7.   lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,

8.   lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automat­spel,

9.   lag om ändring i lotterilagen (1982: 1011),

10.  lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Den redaktionella ändringen bör dock göras i förhållande till det remitterade förslagel att ordet över­gångsbestämmelser i ingressen till förslaget till lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. ändras till en övergångsbestämmelse . Vidare bör till be­stämmelsen om lagens ikraftträdande föras en övergångsbestämmelse. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådel granskade förslagen med vid­tagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslä riksdagen att anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 29 maj 1986.    46


 


Bilagal     Prop. 1986/87:6


 


JUSTITIE­DEPARTEMENTET


VISSA FRÅGOR OM FÖRVERKANDE OCH TAGANDE I FÖRVAR ENLIGT STÖLDGODSLAGEN

December 1984 DsJu 1984:12

47


 


Innehåll                                                                        Prop. 1986/87:6

1  Inledning.....................................................

2  Nuvarsinde ordning.......................................

2.1 Förverkande av utbyte av brott................

2.2 Tagande i Tdrvar av egendom.,................ ■

2.3 rerfarandet med egendom pom tagits i förvar.

2.4 Godtrosförvärv av lösöre.,.......................

3 Luckor i regleringen......................................

3 1 Inledning........ ,,..................................

3.2......................................................... Vinning som en tjuv eller halare gör på
grund av a.tt godsets värde i hans hand
är större än målsägandens skada kan inte
f
örverkaa...............................................

3.3......................................................... Ifeendom gom trätt i stället för egendom
som
åtkommits gencm brott kan inte fö
verkas eller tas i f
örvar...,.......................

3.4......................................................... För att egendom skall kunna tas i förvar hos
viss innehavare kr
ävs att denne själv
kommit
åt egendonjen nom brott..............

4 Överväganden,,..................... ,.,...................

4.1 Utgångspunkter.... ,........... .,..................

4.2 Brister i nuvarande ordning.,.,..................

4.3 Förslag till lagteknisk lösning....................

5 Specialmotivering...... ,..,..............................

5.1 Fbrslaget till lag om ändring i brotts­balken,       

5.2 Fdrslat till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m   


48


 


5.3 Förslaget till förordning om ändring                                 Prop. 1986/87:6

i kungörelsen (1972:416) om stats­
myndigheternas skadereglering i vissa
fall.....................................................

Bilaga 1  Riksåklagarens skrivelse..............

Bilaga 2 Rjrfattningsförslag.........................

1   Förslag till lag om ändring i brotts­balken            

2   Rjrslag till lag ora ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m....

3   förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1972:416) om statsmyndig­heternas skadereglering i vissa fall..

49 4    Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6


 


1      Inledning                                                                                 Prop. 1986/87:6

Regler om förverkande av egendom finns i 36 kap. brotts­balken (BrB). Reglerna inne\»r bl.a. att utbyte av brott skall förverkas i vissa fall. Lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen) kan sägas vara en komp­lettering av bestämmelserna om förverkande i BrB. Genom lagen ges möjliet i vissa fall att ta i förvar gsnom brott åtkommen egendom. Frågor om den vidare hanteringen av bl.a. egendom som har förverkats eller tagits i förvar regleras i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förfarandelagen).

I denna promemoria behandlas vissa problem med anknytning till de nämnda reglerna som har gett sig till känna i rättstillämpningen.


50


 


2           Nuvarande ordning                                             PfOp. 1986/87:6

2.1           Rjrverkande av utbyte av brott

I 36 kap. 1 § Törsta meningen BrB, som fick sin nuvarande lydelse år 1968, föreskrivs att utbyte av brott enligt BrB som inte motsvaras av skada för någon enskild skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Regeln innebär att förverkande inte kan ske när måls-ägandeanspräk som motsvarar utbytet har framställts eller kan framställas (se prop. 1968:79 s- 47).

Begreppet utbyte i 36 kap. 1 § BrB innefattar såväl konkreta föremål som nettovinst (se prop. 1968:79 s. 60, 75 f och 79). Penningbelopp som motsvarar ett föremåls värde kan alltså förverkas i stället för själva föremålet.

Frågan om mot vem förklaring om förverkande kan riktas regleras i 36 kap. 4 § BrB. Av första stycket a)-c) och andra stycket följer att förverkande kan ske hos en person ur en viss närmare angiven krets, bl.a rnings-mannen, om egendomen vid brottet tillhörde denne. Av första stycket d) följer emellertid att förverkande kan ske också hos den som efter brottet förvärvat egendomen pä grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Förutsättningen är enligt andra stycket också i dessa fall att egendomen vid brottet tillhörde någon ur personkretsen i första stycket a)-c).

2.2           Tagande i förvar av egendom

Bestämmelsen i 36 kap. 1 § första meningen BrB om förverkande av egendom kan inte tillämpas på egendom som

51


 


åtkommits genan brott, t.ex. stöldgods, och son antingen         Prop. 1986/87:6

saknar känd ägare eller som ägaren inte önskar få tillbaka. Utbytet av brottet i dessa fall motsvaras nämligen av skada för någon enskild.

lyftet med stöldgodslagen är att göra det möjligt att ta i förvar sådan egendom. Enligt 1 § första stycket denna lag ller sålunda att, om egendom san åtkommits genom brott anträffats och varken ägaren eller nägon annan som har rätt till egsndomen är känd, egendomen skall tas i förvar, om det inte är uppenbart obilligt. Detsamma gäller enligt andra stycket om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Regelsystemet i stöldgodslagen tar sikte på tvä huvudfall. Det första fallet är det s.k. tjuvgömme-fallet, dvs. när stöldgods anträffas exempelvis 1 naturen och såväl den brottslige som ägaren är okänd. Det andra huvudfallet är när egendom scm åtkommits genom brott anträffas hos mingsmannen men egendomen inte kan återställas till målsäganden, eftersom det inte kan utredas vem denne är.

Stöldgodslagen bygger på förslag i en departements­promemoria från år 1973 (Ds Ju 1973:14). I promemorian föreslogs att möjligheterna till förverkande skulle utvidgas till att omfatta också sådant utbyte av brott som motsvarade skada för nägon enskild. Utvidgningen borde dock enligt förslaget begränsas sä att den inte avsäg annan egendom än sådan där ägaren inte var känd. Rjr att täcka tjuvgömmefallen föreslogs i promemorian att förverkande skulle kunna ske även när det saknades känd motpart.

I promemorian föreslogs sålunda en ny paragraf i 36 kap. BrB. Den innebar bl.a. att, era egendom anträffats vid en förundersökning och det av omständieterna framgick att


52


 


egendomen uppenbarligen utgjorde utbyte av brott men det                Prop. 1986/87:6

inte kunde utredas vem egendomen rätteligen tillhörde, egendomen skulle förklaras förverkad, ora det inte var uppenbart obilligt.

I prememorian (s. 36) påpekades att bestämmelserna i 36 kap. 4 § BrB om mot vem förverkandeförklaring kan riktas skulle bli tillämpliga även på de fall sora avsågs i den föreslagna nya paragrafen. Detta var enligt vad som uttalades i promemorian inte önskvärt, eftersom det skulle medföra en onödig begränsning av möjliieterna att använda sig av den föreslagna nya bestämmelsen. I promemorian föreslog därför att de aktuella reglerna i 36 kap. 4 § BrB inte skulle la förverkande som avsägs i den nya bestämmelsen.

Förslagen i promemorian togs efter remissbehandling upp i proposition 1974:124- Departementschefen pekade på att den föreslagna nya bestämmelsen innebar att utbyte av brott som motsvaras av skada för någon enskild under vissa förhållanden kunde förverkas (a. prop. s. 50). Bl.a. detta medförde enligt departementschefens uppfattning att, om den föreslagna regleringen infördes i förverkandereglerna, dessa blev tekniskt komplicerade och svåra att överblicka. Departementschefen förordade en lösning som innebar att den aktuella egendomen i stället skulle kunna tas i förvar i särskild ordning.

Av depaiijementsohefens uttalanden framgär bl.a. att avsikten med den föreslagna stöldgodslagen inte var att skapa en möjliet att kunna ta i förvar även substitut för sådan egendom som avsågs med lagen och att lagen tar sikte pä viss konkret egendom och inte på egendomens värde. Enligt departementschefen borde vidare ett beslut om fdrvarstagande rikta sig enbart mot don scm åtkommit egendomen gsnom brott. Departementschefen betonade att grundförutsättningen för att kunna tillämpa den


53


 


föreslagna regleringen var att det inte kan fastställas                           PfOp. 1986/87:6

vem som enligt civilrättsliga regler är ägare till egendomen. Han uttalade ocksä att, i de fall då det kunde råda tveksamhet huruvida den hos vilken godset anträffats åtkommit detta på ärligt sätt, stöldgodslagens tillämpliet torde bli beroende av om det kan bevisas att denne åtkommit egendomen genom nägot brott, t.ex. häleri. (Se prop. 1974:124 s. 51 f och 61.)

2.3     Förfarandet med egendom som tagits i förvar

Genom förfarandelagen har införts en ordning som innebär bl.a. att det efter ett beslut om att egendom skall tas i förvar enligt stöldgodslagen i görlig mån företas ytterligare utredning om ven som kan vara äfflre till egendomen. Vidare syftar förfarandelagen till att bereda den okände ären en slrälig tidrymd för att gs sig tillkänna så att han kan fä tillbaka egendomen.

I 2 § första stycket förfarandelagen föreskrivs scm en huvudregel att egendom som tagits i förvar med stöd av stöldgodslagen skall förvaras hos polisen i minst sex månader efter det att beslut meddelats om att egendomen skall vara tagen i förvar. I första stycket anges vidare hur denna frist skall beräknas. Av paragrafens andra stycke följer att regeln om förvaring inte ller bl.a. om egendomen inte kan vårdas utan fara för förstöring. I paragrafens tredje stycke finns bestämmelser om bl.a. den kungörelse beträffande egendomen sora skall ske efter förvarinutidens slut.

I 7-9 §§ regleras möjligheterna för ägaren eller annan rättsinnehavare till egendom som tagits i förvar enligt stöldgodslagen att få tillbaka egendomen eller att få ersättning för den, om försäljning skett. Av bestämmelserna framgår att frågan om sädan ersättning prövas av rikspolisstyrelsen.


54


 


2.4      Godtrosförvärv av lösöre                                                  Prop. 1986/87:6

Reglerna ora godtrosförvärv av lösöre har utvecklats huvudsakligen gsnom rättspraxis. Bestämmelserna i handelsbalken om lånat och deponerat gods har därvid bildat utgä-igspunkten. Reglerna innebär att ären till godset (A) ges rätt att återlösa detta om låntagaren eller depositarien (B) utan ägarens tillstånd har överlåtit eller pantsatt godset. Motsättningsvis har ansetts följa att den som har mottagit egendomen (C) inte är skyldig att lämna den ifrän sig utan lösen om han var i god tro, dvs. gjort ett exstinktivt godtrosförvärv. Denna regel tillämpas även i många andra situationer, bl.a. vid förvärv av stöldgods.

Frågan huruvida C, då denne förvärvat stöldgods, gjort sig SKyldig till brott (häleri eller häleriförseelse) avgörs genora brottaålsförfärande. Detta innebär bl.a. att äklaren har bevisbördan för ond tro hos C. Denna straffrättsliga bedömning görs fristående frän bedöm­ningen av huruvida C gjort ett godtrosförvärv av egendomen; att C inte varit i god tro vid förvärvet åligger det A att visa för den senare bedömningen. Det är därför möjligt att det finns en "grå zon" mellan de krav pä god tro hos C vid förvärvet av godset som kan ställas i straffrättsligt och i civilrättsligt hänseende. Sålunda är det fullt tänkbart att åtalet mot C för t.ex. häleri ogillas men att denne ändå åläggs att utan lösen ge tillbaka egendomen till A (se SOU 1984:16 s. 81).

Gällande ordning i fråga om godtrosförvärv av stöldgods m.m. har nyligen setts över av en utredning (Ju 1980:06). I utredningens betänkande (SOU 1984:16) Förvärv i god tro föreläs en lag om godtrosförvärv av lösöre. Förslaget innebär en förändring i förhållande till nuvarande ord­ning bl.a. sä till vida att det enligt förslaget åvilar den sora förvärvat stöldgods att visa att han varit i god


55


 


tro för att godtrosförvärv akall anses ha skett. Betänk-                Prop. 1986/87:6

andet har remissbehandlats och övervägs f.n. i regerings­kansliet.


56


 


3           Luckor i regleringen                                            Prop. 1986/87:6

3.1        Inledning

Det har i rättstillämpningen visat sig att bestämmelserna i 36 kap. 1 § första meningen BrB om förverkande och i stöldgodslagen om tagande i förvar inte fångar in vissa situationer där det från kriminalpolitisk synpunkt kan anses motiverat att så sker. I det följande redovisas några fall där behovet av lagstiftningsåtrder särskilt kommit till uttryck.

3.2    Vinning som en tjuv eller halare gör på grund
av att godsets v
ärde i hans hand är större än
m
ålsägandens skada kan inte förverkas

NJA 1974 s. 278 Ide ett fall där innehavaren av en bensinstation dömdes för grovt häleri. Gämingen bestod i att den tilltalade köpt bensin och olja sora stulits från ett petroleumföretag. Till följd av utformningen av skattesystemet för dessa produkter fick stöldgodset ett högre värde i tjuvamas och hälarens händer än som motsvarades av skadan för målsäganden. Äklaren yrkade i målet med stöd av 36 kap. 1 § BrB förverkande av hälarens vinst vid försäljningen av petroleumprodukterna. I underrätterna skedde förverkande, men beträffande olika belopp. Högsta domstolen, som befriade hälaren från skyldighet att utge något belopp såsom förverkat, uttalade följande i frågan om förverkande:

Enligt 36 kap. 1 § BrB skall utbyte av brott som ej motsvaras av skada för enskild förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Den första allmänna bestämmelsen ora sådant förverkande infördes genora 1948 års strafflagsrevision. I 2 kap. 16 § 1 st. SL gavs dä bestäramelser on förverkande av muta, förlag och vederlag. Om någon eljest av rning, som i SL

57


 


var belagd med straff, haft vinning som ej motsvara-                          Prop. 1986/87: 6

des av skada för enskild, kunde han enligt en i 2 st. samma paragraf inskriven regel föiTpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan efter vad som prövades skäligt. I förarbetena till denna bestämmel­se underströks den begränsning som läg i att förver­kande ej fick drabba vinning som motsvaras av skada för enskild. Departementschefen anförde i detta sammanhang (se NJA II 1948 s. 179): I sädana fall

tillkommer det ----  målsägande att framställa anspråk

på återställande av vad scm berövats honom nom brottet eller på skadestånd. Det föreslagna stadgan­det kommer därför icke att vara tillämpligt i fråga om sädan vinning, som gör stöld, bedrägeri, försking­ring m.fl. brott till vinningsbrott. Stadmdet får pä grund av denna begränsning en tämligen inskränkt räckvidd. Sora exempel pä fall, där det är tillämp­ligt, kan nämnas vinning av koppleri eller hållande av spelhus och även i särskilda fall vinning av häleri.

I den av Beckman m.fl. år 1949 utgivna kommentaren "Brott mot staten och allmänheten" angavs (s. 68 f), att förverkande ej kunde ske, om någon erhållit stu­len egendom under sådana förhållanden att han därige­nom gjort sig skyldig till häleri. Som exempel på fall dä bestämmelsen var tillämplig nämndes däremot bl.a. sådan otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv varom stadgades i 21 kap. 6 § 1 st. andra punkten SL, dvs. vinninhäleri.

Strahl kom i "Cm påföljder för brott" (2 uppl. 1955) till i huvudsak samma resultat. Han framhöll (s. 301 f), att samtliga fdrmögenhetsbrott som förut­satte förmögenhetsöverföring föll utanför förverkan­debestämmelsens räckvidd och att det exempelvis ej kom i fräga att tillämpa bestämmelsen på en tjuv, som


58


 


skaffat sig större utbyte av brottet än han var skyl-                 Prop. 1986/87:6

dig utge till målsäganden. Vidare underströk han, att det enligt bestämmelsen skulle vara fräg? cm vinning som uppstod i och med brottet och alltså icke räckte med vilken vinning som helst som skördades tack vare ett brott. Vad häleribrotten angår begränsade han sig icke till att nämna vinningshäleri bland exemplen på brott, som kunde föranleda förverkande. Han förkla­rade också, att som vinning av häleri enligt 21 kap. 6 § 1 st. första punkten - sakhäleri - måhända borde förstås väl ej själva föremålet eller dess värde men vad hälaren kunde ha förtjänat genom att sälja eller eljest tillgodogöra sig föremålet.

Strömberg ville i "Om konfiskation som brottspåföljd" (1949) tillmäta förverkandebestämmelsen större räck­vidd. Han anförde bl.a. (s. 224): I den mån hälaren gjort sig en affärsvinst, bör dess belopp kunna kon­fiskeras enligt SL 2:16 2 st. Detsamma ler natur­ligtvis också om en vinning, som en tjuv själv gjort genom fdryttring av det stulna, till den del vinningen överstiger beloppet av ersättning, som han skall utgiva till målsäganden.

rerverkandebestämmelsema 1 2 kap. 16 § SL överfördes vid brottsbalksreformen i sak oförändrade till 36 kap. 1 § BrB. Det skedde i avvaktan pä resultatet av en särskild utredning i ämnet. Denna utredning lades sedermera till grund för 1968 ärs revision av BrB:s förverkandebestämmelser, dä 36 kap. 1 § fick sin nu filande lydelse. I förarbetena till denna reform uttalade departementschefen (se NJA II 1968 s. 725 f), att det enligt hans mening icke fanns skäl att frångå den dittillsvarande ordningen med förbud mot vinninfdrverkande, när mälsäindeanspräk har fram­ställts eller kan framställas. Han framhöll, att förverkande härigenom skulle komma att vara tillämp-


59


 


ligt vid samma sla broUsliet som dittills, och                                   Prop. 1986/87:6

tillade: Som vinning kan således förverkas muta och annan otillbörlig förmän samt vederlag för brott. Vidare omfattas sädan vinning som föll in under det tidire ylande 2 st. av paragrafen (2:16 SL), t.ex. vinning av koppleri eller främjande av otukt enligt 6 kap. 7 § och av häleri enligt 9 kap. 6 § 1 st. om häleriet innetär att nägon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvarv. I den av Beckman m.fl. utgivna kommentaren "Brottsbal­ken III" (2 uppl. 1971) påpekas (s. 386), att gsnom kravet "som ej motsvaras av skada för enskild" frän förverkande uteslutes den vinning som är den positiva sidan av förmögenhetsöverfdringen vid sådana brott där fdrmögenhetsöverföring är ett brottsrekvisit.

Vidare anföres: "Tjuvgods kan sålunda icke förlclaras förverkat enligt 36 kap- 1 §• Cta tjuven skaffat sig vinning av tjuvgodset genom att hyra ut det, kan denna vinning Icke heller betraktas scm utbiyte av brottet. Lika litet som tjuvgods kan bedragarens, ockrarens eller fdraklngrarens vinning förverkas enligt lagrummet.

Den nu verkställda genomgången av uttalanden 1 lag­förarbeten och litteratur visar, att avsikten varit att bestämmelserna i 36 kap. 1 § BrB om förverkande av utbyte skall ha nska begränsad räckvidd. Icke minst mot bakgrunden av uttalanden som gjorts om att förverkande borde kunna ske i större omfattning får av förarbetena till 1968 års reform anses framgå, att det ej har varit meningen att sådan vinning som kan uppstå för tjuven pä grund av hans stöld eller för hälaren pä grund av hans befattning med stöldgodset skall kunna förverkas enligt lagrummet, och detta ej heller cm vlnrången överstiger målsändens skada. Av


60


 


häleribrotten skall endast vlnninhäleri - sådant                         Prop. 1986/87:6

häleri som innebär att nägon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv - kunna grunda förverkande.

Att bestämma gränsema för vad som kan hänföras till vinningshäleri är förenat med åtskillig svårieter (jfr Elwln, Häleribrottet, 1969). Det kan andragas skäl för att, i det hänseende son nu är i fråga, med vinningshäleri jämställa sådant sakhäleri där hälaren tillgodogör sig ett övervärde hos tjuvgodset. Uppen­barligen framstår det som stötande, om hälaren får behålla vinsten i ett sådant fall. Qnellertid måste det anses lika stötande att tjuven i motsvarande läge fär behälla sin vinst; i fräga ora tjuvens utbyte är det med hänsyn till de klara uttalandena 1 lagens förarbeten uteslutet att tillämpa förverkanderegeln i 36 kap. 1 § BrB. Det förtjänar vidare framhållas, att gränsema mellan ansvar som rningsman, anstiftare, annan medverkande och sakhälare ofta är flytande, särskilt vid sådan samverkan om brottslig verksamhet som sträcker sig över läng tid. När ett främjande av huvudbrottet, t.ex. stöld, föreligger, skall ansvar för häleri icke förekomma. Förverkande av utbyte bör då ej komma i fråga. Det måste anses omöjligt att nu i rättstillämpningen åstadkomma tillfredsställande lösninir av de speciella problem som inställer sig i fråga om förverkande av vinning som tjuvar, anstiftare, medhjälpare och halare gör i fall av det slag som nu berörts; när det galler sädana fall varom 1 målet är fråga, har hithörande problem för övrigt samband med utformningen av skattebestämraeIserna på området. Det torde ankorama pä lagstiftaren att här finna lösningar.

Oavsett ordalagen i 36 kap. 1 § BrB fär lagrummet pä grund av det sagda ej anses möjliggöra att utbyte av häleri förverkas 1 ett fall som det förevarande.


61


 


3.3     Indom scm trätt 1 stället för egendom scm                       Prop. 1986/87:6

åtkommits genom brott kan inte förverkas eller tas i förvar

Som har framgått av redogörelsen för ffjllande ordning (avsnitt 2.2) kan egendom som trätt i stället för egendom som åtkommits genom brott inte tas i förvar enligt stöld­godslagen. Riksåklagaren (FiÄ) liar med anledning av ett konkret fall 1 en skrivelse den 21 september 1984 (bilaga _1_) bert att regeringen överväger att stöldgods­lagen ändras så att sådan egendom kan tas i förvar och att det görs en ändring också i förfarandelagen.

Utgångspunkten för RÄ:s framställning är den rättsliga bedömningen av den situationen att en person scm gjort sig skyldig till stöld frän en okänd målsägande därefter sålt godset och att penningmedel sora utgör vederlaget för försäljningen anträffas hos honom. Enligt RA kan för­verkande enligt 36 kap. 1 § BrB av penningmedlen inte ske, eftersom utbytet av brottet motsvarar skada för någon enskild. Hedlen kan enligt RÄ:s uppfattning inte heller tas i förvsur enligt stöldgodslagen, eftersom denna lag avser egendcm som åtkommits genan brott men inte substitut för sådan egendom.

Den konkreta situation som RÄ haft för ögonen innebar att det aktuella brottet utgjort stöld. Det kan visserligen göras filande att personen i fråga även gjort sig skyldig till häleri enligt 9 kap. 6 § första stycket första meningen BrB. Enligt detta lagrum innefattar det nämligen häleri att bl.a. tillgodogöra sig eller eljest med nägot som är frånliänt annan genom brott ta befattning som är ägnad att försvära dess återställande. En tjuvs åtgärd att försälja det stulna utgör således i princip liäleri, låt vara att situationen i rättstillämpningen normalt behandlas så att ätal väcks endast för stöld. Detta brott anses rämligsn konsumera de efterföljande befattningar med godset frän tjuvens sida som innefattar häleri.


62


 


Som framgår av det 1 föregående avsnitt redovisade fallet      Prop. 1986/87: 6

NJA 1974 s. 278 anses emellertid det förhållandet att ett häleribrott kan sägas ha förelet inte påverka möjlig­heterna att förverka utbytet.  Inte heller stöldsgodslagen kan här tillämpas. Den egendom som kan sägas ha åtkommits genom häleriet - penningmedlen som fysiska föremål - kan nämligen knappast anses sakna ägare i stöldgodslagens mening.

Oavsett hur man från straffrättslig synpunkt betraktar den konkreta situation som RÄ tagit upp torde det således enligt nuvarande ordning saknas möjligheter att förverka eller ta i förvar den aktuella egendomen.

3.4 För att egendom skall kunna tas i förvar hos viss innehavare krävs att denne själv kommit åt egendomen genom brott

Prän om det för att ta egendom 1 förvar enligt 1 § stöldgodslagen hos viss innehavare krävs att denne själv har kommit åt egendomen gpnom brott har nyligen prövats av högsta domstolen (se NJA 1983 s. 286 och 1984 s. 76).

NJA 1983 s. 286 gällde ett fall där åtalet mot en person för stöld i en viss del ogillades. Högsta domstolen fann att det var antagligt att det aktuella godset åtkommits genom brott men att man vid bedömningen av frågan huru­vida egendomen kunde tas 1 förvar enligt stöldgodslagen hade att utgå från att endomen inte av den tilltalade åtkommits genom brott. Högsta domstolen, sora fann att förutsättningar inte förelåg för att ta egendomen i förvar, uttalade bl.a. följande:

Cta förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott finns bestämmelser i 36 kap.

63


 


BrB. oaigt 1 § 1 detta kapitel ksn utbyte av brott                                 Prop. 1986/87: 6

förverkas. Utbytet får emellertid inte motsvaras av skada för enskild. Därmed utesluts frän förverkande enligt BrB den vinning som vid brott, där förmögen­hetsöverföringen är ett brottsrekvisit, utgpr den positiva sidan av förmögenhetsöverfdringen. Tjuvgods kan således inte förklaras förverkat enligt detta lagrum. Stadgandet, som fick sin avfattning vid 1968 års revision av BrB:s bestämmelser cm förverkande, visade sig 1 den praktiska tillärapningen 1 vissa lägen leda till inte önslivärt resultat. Främst var regleringen otillfredsställande 1 den situation som uppstod, när egendom anträffats som åtkommits genom brott och till vilken ägaren var okänd. Den dåvarande ordningen innebar nämligen att den brottslige flck behålla tjuvgods eller annan genom brott åtkommen egsndom bara därför att någon ägare till egerdomen ej kunde anträffas.

Genom lagen (1974:1065) om visst stöldgods ra.m. gavs möjliet att taga i förvar genom brott åtkommen egendom till vilken ägaren är okänd. Lagen tar sikte på två huvudfall. Det ena är det s.k. tjuvgömmefal-let, dvs. när stöldsgods anträffas t.ex. nedgrävt ute i naturen och såväl den brottslige som ägaren är okänd. Det andra är det fallet att genom brott åtkom­men egendom anträffas hos girnlngsmannen men egsndo-men inte kan återställas till målsäganden, eftersom det ej kan utredas vem denne är.

Endom kan tas i förvtu" enligt lagen om visst stöld­gods m.m., om egendomen har åtkommits gsncm brott. Lagen avser sora nämnts bl.a. att komma till rätta med fall där en person blir dömd för brott beträffande egendom som han åtkommit och innehar men vars äga.re är okänd. Har åtal ogillats, kan egendomen inte anses vara av den tilltalade åtkommen genom brott.


64


 


Av lagtexten framgår inte under vilka förutsättningar               Prop. 1986/87:6

egendom får tas i förvar hos innehavaren, när annan

än denne - känd eller okänd - åtkommit egendomen

genom brott. Förverkande enligt BrB kan ske hos annan

än gärningsmannen. Enligt 36 kap. 4 § 1 st d) BrB får

förverkande ske hos den som efter brottet förvärvat

egendom på grund av giftorätt, arv eller testamente

eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat

egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap ora

eller skälig anledning till antagande ora egendomens

samband raed brottet. Under motsvarande förhållanden

torde egendom kunna tas i förvar hos innehavare som

ej är rningsman.

Skydd mot förverkande enligt BrB:s bestämmelser går längre än det skydd som följer av civilrättsli reg­ler om godtrosförvärv (jfr kommentaren till brotts­balken III, 2 uppl., s. 394). Skäl kan åberopas för att tagande i förvar borde kunna tillämpas inte bara då innehavaren själv åtkommit egendomen genom brott -exempelvis stöld eller häleribrott - utan redan när innehavaren inte på grund av reglerna om godtrosför­värv är skyddad mot rätt ägares anspråk. I motsats till vad som är fallet vid förverkande finns vid förvarstagade en - lät vara frän början okänd -ägare. Om ägaren ger sig till känna och gör anspråk pä sin egendom, bör han, om innehavaren ej gjort ett godtrosförvärv, återfå sin egendom eller dess värde. Någon grund varför Innehavaren skulle få behälla egendomen föreligger knappast. Lagtextens ordalydelse utesluter inte tagande i förvar i det nu angivna läget.

Av motivuttalandena fär emellertid anses framgå att det ej varit avsikten att använda förfarandet för dessa fall. I förarbetena uttalas nämligen att, vid

65

5   Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6


 


tveksaishet huruvida den hos vilken godset anträffats                    Prop. 1986/87: 6

åtkommit detta på ett ärligt sätt, lagens tillämplig­het torde bli beroende av om det kan bevisas att denne åtkommit egendomen genom något brott (se prop. 1974:124 s. 52). Reglerna om tagande i förvar är att se som komplement till reglerna om förverkande. Det straffrättsliga inslag som präglar förfarandet är också ett skäl mot en extensiv tillämpning av lagen Offl visst stöldgods m.m.

NJA 1984 s. 76 rörde ett fall där åklagaren yrkade att vissa föremål som påträffats hos en person skulle tas i förvar enligt stöldgodslagen. Äklagg.ren gjorde tllande att föremålen uppenbarligen hade frånhänts annan gsnom brott och att ägare eller annan som hade rätt till godset inte var känd. Åklagaren påstod emellertid inte att egendomen av den aktuelle personen åtkommits genom brott. Högsta domstolen fann, efter att ha redogjort för innehållet 1 1 § första stycket stöldgodslagen, att i målet aktualiserades frågan huruvida egsndom som nägon innehar kan tas i förvar enligt nämnda lagrum under annan förutsättning än att innehavaren själv åtkommit egendomen genom brott. Högsta domstolen fortsatte:

Den återgivna lagtexten Innefattar inte nägon begränsning i det berörda hänseendet i vidare män än att tande i förvar inte kan ske hos någon scm har rätt till egendomen. Krarbetena till 1974 års lag innehåller emellertid - närmast 1 anslutning till ett promemorieförslag om införande 1 36 kap. BrB av en ny paragraf 1 a § om förverkande av genom brott åtkommen egendom utan känd Sgare - uttalanden sora ger vid handen att lagstiftarens avsikt varit en annan.


66


 


Departementschefen har otvetydigt givit uttryck åt                   Prop. 1986/87: 6

ståndpunkten att det för tagande 1 förvar enligt det

sedermera antagna lagförslaget av endom som någon

innehar är en förutsättning att denne själv åtkommit

egendomen genom brott. (Se prop. 1974:124 s. 51 f;

jfr Ds Ju 1973:14 s. 36 f.)

Nägra vggande saklig skäl synes i och för sig inte kunna anföras mot en sä vidsträckt tolkning av 1 § i 1974 års lag som dess lydelse medgsr. Säsora HD funnit i rättsfallet NJA 1983 s. 286 bör emellertid en sädan tolkning inte accepteras raed hänsyn till departe­mentschefens uttalanden i lagstiftningsärendet och till att det straffrättsliga inslag som präglar förfarandet talar mot en extensiv tolkning av lagen om visst stöldgods m.m.

I rättsfallet har HD å andra sidan uttalat, att egendom torde kunna tas i förvar hos innehavare som ej är rningsman under förhållanden raotsvarande dem som med avseende på förverkande angivits i 36 kap. 4 § 1 st d) BrB. Visserligen står reglerna om tainde i förvar sakligt sett tämligen nära reglerna om förver­kande, och det kan därför vara naturligt att den krets av personer som kan träffas av ett ingripande avgränsas på raotsvarande sätt beträffande båda insti­tuten. En sädan tolkning möter emellertid samma be­tänkligheter som den av HD i 1983 års rättsfall av­visade. De synpunkter som talar för att egendom skall i nägot fall kunna tas i förvar hos innehavare som inte själv åtkommit egendomen genom brott kan inte anses vara av den styrka att de motiverar en tillärap­ning av 1 § i 1974 Ars lag till nackdel för den en­skilda parten i strid med vad som enligt lagförarbe­tena åsyftats. Övervägande skäl får sålunda anses tala för att tagande 1 förvar enligt 1974 ärs lag av


67


 


egendom som nägon innehar förutsätter att Innehavaren               Prop. 1986/87: 6

själv åtkommit egendomen genom brott.

Högsta domstolen fann sålunda att det saknades laga skäl för det i målet meddelade förordnandet cm tainde 1 förvar. Ett justitieråd var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde bl.a. följande:

Enligt min mening bör domskälen fr.o.m. det stycke som Inleds med orden "Den återgivna lagtexten..." ha följande lydelse:

Den återgivna lagtexten innefattar inte nägon begränsning i det berörda hänseendet i vidare mån än att tande i förvar inte kan ske hos nägon som har rätt till egsndomen. I förarbetena till lagen har emellertid departementschefen gjort vissa uttalanden, som till aynes Innebär att enligt hans mening egsndom Inte bör kunna taa i förvar hos innehavaren annat än cm denne själv har åtkommit egendomen genom brott (prop. 1974:124 s. 51 f). Jag ifrågasätter om detta verkligen har varit departementschefens mening. En sådan begränsning i möjliheterna att ta egendom i förvar saknar inte bara stöd i den föreslagna lagtex­ten. Den avviker också från den ordning som hade föreslagits i den till grund för propositionen lig­gande promemorian. Där hade förordats att i 36 kap. BrB skulle införas en rsy \  a § om förverkande av genom brott åtkommen egendom som saknade känd ägare men att reglema i kapitlets 4 § inte skulle lla för sådant förverkande, eftersom detta skulle medföra "en onödig begränsning av möjliheterna att använda sig av den föreslagna r\ya bestämmelsen" (Ds Ju 1973:14 s. 36, a prop. s. 19). Nägot uttalande som tydligt anger att departementschefen har tagit


68


 


avstånd från promemorians synsätt i detta hänseende                Prop. 1986/87: 6

förekommer inte i propositionen. Än mindre har några saklig skäl anförts till stöd för en annan ordning.

Mot bakgrund av det anförda anser jag inte att
departementschefens uttalanden i latiftningsärendet
utgör tillräcklig anledning att i lagen intolka en så
långtgående begränsning som här har berörts. Uttalan­
dena ger dock,  1 enllet med vad HD har anfört i
rättsfallet NJA 1983 s. 286, anledning till en viss
restriktivitet i tillämpningen. Härvid synes det
lig nära till hands att - säsom också har skett i
ett uttalande av HD i 1983 års rä.tt3fall - knyta an
till vad som enligt 36 kap. 4 § BrB ler i frå om
förverkande. Förvarstagande bör sålunda enligt rain
mening kunna komma i frä hos innehavare scm tillhör
den 1 rämnda § angivna personkretsen men inte hos
annan. Jag vill dock tillägga att, i fall då det inte
kan konstateras att Innehavaren har åtkommit egendo­
men genan brott och det inte heller finns någon som
framför innehavaren gör anspråk pä egendomen, förut­
sättningar för bifall till en förvarstalan ofta torde
saknas redan av den anledningen att utredningen inte
medger bestämda slutsatser i frän om egendomen över
huvud taget har varit föremål för nägon brottslig
åtkomst. ---

69


 


4      Överväganden                                                                          Prop. 1986/87:6

4.1      Utgångspunkter

Det är från Kriminalpolitisk synpunkt angeläget att förhindra att den som gjort sig skyldig till ett brott får behålla den vinning han kan ha gjort genom brottet. Reglema cm förverkande av utbyte av brott och an tagande i förvar av egendom som åtkommits genom brott är avsedda att tillgodose detta syfte. De fall i rättstillämpningen som redovisats i avsnitt 3 visar emellertid att nuvarande ordning är behäftad med vissa brister i detta fiänseende.

Den nuvarande ordningen vilar ä andra sidan ocksä på uppfattningen att intresset av att den brottslige inte får behålla den vinning han kan ha gjort genom brottet inte fär inkräkta pä mälsägtndens intresse av att t.ex. fä tillbaka stöldgods eller att fä skadestånd av den brottslige. Bestämmelsen i 36 kap. 1 § första meningen BrB om förverkande av utbyte av brott irmefattar sålunda förbehåll för mälsägandeanspråk som har framställts eller kan framställas. Och det har visserligen genom stöldgods­lagen skapats rabjllet att ta i förvar egendom san åt­kommits genom brott dä ägaren är okänd. Ett viktigt syfte med regelsystemet 1 fdrfarandelagen är emellertid att skälig hänsyn sksdl tas till den okände ägarens intressen.

Mot den.na bakgrund måste det slås fast att en utvidgning av möjliheterna att förverka eller ta i förvar egendom Inte fär gå ut över målsägandens intressen. Det behöver här inte heller med nödvändiet uppstå en intresse­konflikt. Tvärtom bör en utvidgning av det nyssnämnda slaget kunna förenas med att man rent faktiskt förstärker möjllgjieterna för den som lidit skada att få ersättning.


70


 


4.2      Brister 1 nuvarande ordning                                             Prop. 1986/87:6

Genom det fall som prövades i NJA 1974 s. 278 (avsnitt 3.2) står det klart att den vinning som en tjuv eller sakhälare gör på grund av att godsets värde i hans hand är större än målsägandens skada inte kan förverkas med stöd av regeln i 36 iap. 1 § första meningen BrB. Inte heller den del av utbytet scm överstiger mälsändens skada, och som alltså inte raed fog kan bli föremål för ersättningsanspråk från dennes sida, kan således förverkas.

Detta mäste anses gå längt utöver syftet med det förbe­håll som har gjorts i 36 kap. 1 § första meningen BrB om att utbyte av brott inte får förverkas, ora det motsvarar skada för någon enskild. Detta syfte får antas vara att förhindra dels att den hos vilken förverkande sker drabbas av dubbla anspråk, dels att ett förverkande inkräktar på målsägandens rätt.

Den begräTiSnlng av möjliheterna till förverkande som förbehållet innebär utöver vad som sålunda är sakligt motiverat kan uppenbarligen, såsom 1 det aktuella fallet, leda till stötande resultat. Visserligen bör den möjlig­het till förverkande i fallet som nu skulle ha förelegat med stöd av de är 1982 införda reglerna i 36 kap. 3 a § BrB om förverkande vid brott begånget i utövningen av näringsverksamhet uppmärksammas i sammanhanget. Med hänsyn till att dessa bestämmelser fångar in endast en del av de nu aktuella situationer där ett förverkande med stöd av regeln i 36 kap. 1 § första meningsn BrB inte kan ske framstår det ändå som påkallat att sistnämnda föreskrift ändras.


71


 


Såsom tidigare har berörts (avsnitt 3-3) anses det inte                        Prop. 1986/87:6

heller .möjligt att förverka eller ta 1 förvar egendom som

trätt i stället för egendom som åtkommits genom brott.

Den komplettering av reglema ora förverkande som avsä

med regleringen i stöldgodsiagen är uppenbarligen för

snäv genom att lagen omfattar endast den konkreta egendom

som har en okänd ägare (eller som ägare eller nägon annan

rättsinneliavare inte gör anspråk pä) och inte egendom aom

trätt i stället för den ursprungliga egendomen. Även

denna brist som i enliet Varmed vidlåder regleringen

kan leda till stötande resultat, fii lagändring bör därför

genomföras. Huruvida man därvid bör utgå från begreppet

substitut - egsndon som trätt 1 stället för den

ursprungliga egendomen - eller ora man bör beskriva den

situation som bör fångas in på något annat sätt

diskuteras i följande avsnitt i samband med förslaget

till lagteknisk lösning.

När det slutligen ller högsta domstolens avgöranden i NJA 1983 s. 286 och NJA 1984 s. 76 (avsnitt 3-4) har det genom dessa avgöranden slagits fast att egendom som åt­kommits genom brott och som påträffas hos en viss inne­havare inte kan tas 1 förvar enligt stöldgodslagen, om inte denne själv kommit ät egendomen genom brott. Avgörandena visar att den tolkning sora måste göras av 1 § första stycket stöldgodsiagen i det aktuella hänseendet ger ett resultat som stämmer mindre väl med det primära syftet raed lagen, nämligen att reglera den situation som uppkommer för polis och åklagare när egendom anträffats som åtkommits genom brott men till vilken ären är okänd. Som har framgått av redogörelsen för nuvarande ordning (avsnitt 2.2) är det enligt motiven tänkt som en grundförutsättning för att tillämpa lagen att det inte kan fastställas vem som enligt; civilrättsli regler är ägare till egendoraen. I linje med vad högsta dora­stolen uttalat (NJA 1983 s. 286) bör därför tainde i förvar kunna ske inte bara då inneliavaren själv kommit ät egendom genom brott utan redan när innehavaren inte på


72


 


grund av reglema cm godtrosförvärv är skyddad mot rätt        Prop. 1986/87: 6

ägares anspråk.

4.3     Förslag till lagteknisk lösning

Den nuvarande regleringen pä området finns i 36 kap. BrB, stöldgodslagen och förfarandelagen. En strävan bör vara att nå tillfredsställande lösningar pä de aktuella problemen utan att nägra mer genomgripande förändringar av denna reglering behöver göras. Samtidigt måste det anses angeläget att den eller de lösningar som väljs får en sådan räckvidd att man kommer till rätta med ocksä andra brister som kan ha praktisk betydelse än dem som kommit fram i de fall som har diskuterats här. Vidare framgår av vad sora tidigare har uttalats att man vid den lagtekniska lösningen bör sträva efter att förena en utvidgning av möjligheterna att förhindra att den brotts­lige gör vinning pä sitt brott med bibehållna eller för­bättrade möjligheter för målsäganden att få ersättning.

När det först ller det problem som aktualiserats genom fallen NJA 1983 s. 286 och NJA 1984 s. 76 bör det, som uttalades i föregäende avsnitt, komma till klart uttryck att tagande i förvar enligt stöldgodslagen hos en viss Innehavare skall kunna ske redan när denne inte på grund av reglema om godtrosförvärv är skyddad mot rätt ägares anspråk. Någon begränsning till sådana fall som avses 1 36 kap. 4 § första stycket d) BrB, som diskuterades i i de båda rättsfallen, bör därvid inte ske.

Den åtrd som krävs frän lagteknisk synpunkt i detta hänseende kan begränsas till en ändring i 1 § första stycket stöldgodsiagen. I bilaga 2 (författnings­förslag 2) läg fram förslag till ny lydelse av det aktuella lagrummet avsedd att tillgodose det angivna syftet. Avsikten raed den rya utformningen


73


 


av bestämmelsen är ocksä att uppnå en förbättring i                 Prop. 1986/87: 6

terminologiskt avseende. Förslaget kommenteras närmare i

specialmotiveringen.

När det aå galler de återstående problem aom bör lösas i detta sammanhang är det mer tveksamt vilken väg man bör gä. En lämplig utgångspunkt förefaller dock vara att försöka finna en gemensara lagteknisk lösning.

RÄ har på anförda skäl (se bilaga 1) beträffande det av honom uppmärksammade problemet förordat en lösning som innebär att ändringar kommer till stånd i stöldgodslagen och fdrfarandelagsn. Denna lösning går ut på att stöldgodslagens tillämpningsområde skall utvidgas till att avse även substitut för egendom som har åtkommits genom brott, dvs. egendom som trätt i dennas ställe.

Begreppet substitut som förekommer inom civilrätten (se t.ex. 6 kap. 8 § första stycket 3 giftermålsbalken) är emellertid svårhanterligt i praktiken och har en begränsad räckvidd, inte minst i ett straffrättsligt sammanhang. Egenskapen av substitut i egentlig mening går sålunda snabbt förlorad. Vidare förefaller en lösning i linje med RÄ:s förslag utgå från uppfattningen att målsäganden är ägare eller har annan rätt till den egendom som har trätt i stället för den scm åtkommits genom brottet. Det är emellertid frän civilrättslig synpunkt diskutabelt om raålsägqnden, annat än i mycket begränsad omfattning, kan kräva att fä ut just den egendom som har påträffats - substitutet - och ora inte dennes rätt 1 stället är Inskränkt till ett allmänt fordrlngsanspräk (se t.ex. Hastad, Sakrätt avseende lös egendom, 1982, s. 124 ff och Wennberg, Förskingring, 1977, s. 145 ff)- Att utgå från begreppet substitut i detta sammanhang förefaller därför inte ändamålsenligt.


74


 


I själva verket torde man bättre kunna tillgodose en                Prop. 1986/87:6

okänd målsägandes intressen genora att skapa en möjllet

att konfiskera värdet av den ursprunglig egsndomen i det

fallet att denna inte längre finns i behåll.  Denna

raöjliet bör kombineras med en rätt för målsänden att

- upp till värdet av vad som förverkats - fä ersättning

av staten. Gärningsmannen bör i sä fall 1 motsvarande raån

befrias frän ersättningsskyldigjiet gentemot målsäganden.

Det är tydligt att en sädan ord.ilng på ett principiellt

sett mera tillfredsställande sätt tillgodoser både

intresset av att den brottslige inte fär behålla den

vinning han gjort av brottet och målsägandens intressen

än en utvidgning som enbart avser möjliheterna att

förverka eller ta i förvar substitut för den ursprungliga

egendomen.

Med denna utgångspunkt talar övervägande skäl för att det av RÄ uppmärksammade problemet bör få aln lösning bland reglema i 36 kap. BrB om förverkande och inte 1 stöld­godsiagen. Ett skäl till detta är att den ifräsatta ändringen i sak mäste anses Innefatta ett värdeför­verkande raedan stöldgodslagen är avsedd för viss konkret egendom sora har en okänd ägare.

När det sedan ller det problem son aktualiserats i NJA 1974 s. 278 stär det klart att problemet har sitt upphov i att den inskränkning av möjlieten till förverkande enligt 36 kap. 1 § första meningen BrB som ansetts föreligga är alltför vidsträckt. Problemet bör kunna lösas genom att förbehållet vid förverkande enligt bestämmelsen utformas så att det inte sträcker sig längre än som krävs för att tillgodose målsägandens intressen.

Tldlre har framhållits att man bör försöka finna en gemensam lagteknisk lösning pä de två senast diskuterade problemen. En sådan lösning skulle kunna åstadkommas genom en ändring i regeln i 36 kap. 1 § första meningen

75


 


BrB. Avsikten med ändringen bör vara att förverkande av        Prop. 1986/87:6

utbyte av brott 1 princip skall ske utom i de fall då det går att fastställa att det finns en måläögande som ställer motsvarande anspråk mot den brottölige.

Ett självklart sådant fall är då utbytet utgör just den egendom som fränhänts annan genom brott och där målsäinden är känd. Den brottslige är ju 1 detta fall skyldig att återlämna egendomen till målsäganden. Det fallet att målsäganden är okänd eller avstår från sin rätt regleras f.n.  i stöldgodslagen. Det förefaller lämpligt att så sker även i fortsättningen. Förverkande bör alltså inte heller ske 1 det sistnämnda fallet.

Ett annat undantag frän möjlleten att förverka utbyte av egendom bör göras för fall dä den brottslige drabbas av betalnlnskyldlg)iet gentemot raälsäginden på grund av skada sora svarar mot utbytet. Ett skäl till detta undantag är naturligtvis att ett förverkande inte skall gä ut över målsägandens möjlig)ieter att fä ersättning av den brottslige. Och med hänsyn till den brottsliges intressen bör det givetvia inte komma i fråga att förverkande kan ske samtidigt sora målsäganden kan framställa enskilt anspråk till raotsvarande värde; den brottslige skulle härigenom drabbas av dubbla anspråk. Om det däremot när förverkandefrågan skall prövas inte finns anledning att anta att den brottslige kommer att drabbas av något mälsägandeanspråk, bör förverkande kunna ä rum även om utbytet av brottet i och för sig motsvarar skada för någon enskild. Målsäganden kan ju vara okänd, och den brottslige bör då inte fä behälla utbytet.  Problemet med en aådan lösning är givetvis att raålsänden kan bli känd efter det att förverkandefrågan har prövats. Han bör då vara oförhindrad att framställa anspråk, förutsatt att det sker inom preskriptionstiden.


76


 


För att den nu föreslagna utvidgningen av möjlietema               Prop. 1986/87:6

att förverka utbyte av brott skall kunna ske utan att

målsägandens intressen blir lidande och utan att den

brottslige drabbas av dubbla anspråk krävs därför, sora

tidire har nämnts, att staten i den brottsliges ställe

svarar för ersättningen åt mäLsäganden i de fall dä

förverkande sker av utbyte raen det senare visar sig

att en målsägande har ersättningsanspråk mot den

brottslige. Den ersättning som staten skall ut bör

självfallet begränsas till att svara mot värdet av den

egendom som har förklarats förverkad,

Den rätt till ersättning som nu diskuterats skulle kunna regleras på olika sätt.

En möjlighet är att föra in regler av den angivna Innebörden 1 förfarandelagen. Den Innehåller nämligen regler om bl.a. ersättning till ägare till goda som tagits 1 förvar enligt stöldgodalagen och försålts. Den nu aktuella rätten till ersättning bör emellertid principiellt sett gilla oberoende av förfarandet med den förverkade egendomen. Att föra in en materiell regel om sädan ersättning bland förfaranderegler sora i jH-ineip saknar aakligt samband raed den materiella regeln förefaller sålunda mindre lämpligt.

En annan möjliet skulle kunna vara att utvidga brottsskadelagens (1978:413) tillämpningsområde så a,1;t även den nu aktuella situationen täcks in av regel­systemet i denna lag. Även denna lösning synes mifvlre ändamålsenlig,  eftersom det inte är fråga om någon generell rätt för målsäganden att fä ersättning.

Målsägandens här berörda rätt är knuten till att ett förverkande har skett. Det framstår därför som mest naturligt att den föreslagna rätten till ersättning får komma till uttryck i anslutning till reglerna i 36 kap,


77


 


BrB om förverkande. Det alternativ som därvid ter sig              Prop. 1986/87: 6

lämpligast är att den nya regleringen förs in 1 36 kap. 12 § BrB, där det f.n. föreskrivs att förverkad egendom tillfaller kronan, om ej annat är föreskrivet.

I bilaga 2 (författningsförslag 1) läggs fram förslag om ändringar i 36 kap. 1  och 12 §§ BrB av den innebörd som här har angetts.

Det kan diskuteras vilken ordning som bör lla för prövningen av den nu behandlade frågan om ersättning. En möjliet är att föreskriva att samma regler här skall glla som vid ersättning för gods scm tagits i förvar enligt stöldgodslagen och senare försålts enligt förfarandelagen. Det skulle innebära att prövningen skulle åvila rikspolisstyrelsen (8 § tredje stycket förfarandelagen) raed möjliiet för mälaäganden att anföra besvär hos kammarrätten (9 § förfarandelagen).

Med hänsyn till bl.a. att det i här aktuella fall någon gäng kan tänkas uppkomma juridiskt komplicerade frågor ter det sig eraellertid lämpligare att prövningen anförtros justitiekanslern sora nu har att pröva flera andra ersättninfrågor av liknande karaktär,  t.ex. skadeståndsanspråk enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.  Denna lösning innebär också att ersättningsfrågan kan föras till allmän domstol. Det raåste anses fördelaktigt med hänsyn till det samband sora föreligger mellan avgörandet av förverkandefrågan 1 brottmålet oeh prövningen av målsäindens anspråk. Det föresläs sålunda att justitiekanslern får företräda staten vid eraättningaanspråk av det angivna slaget och att nödvändiga adminiatrativa regler för förfarandet hämtas från kungörelsen (1972:416) ora statsmyndlg)ieternas skadereglering i vissa fall. Rjrslag till ändringar i derma kungörelse lägga fram i bilaga 2 (författnings­förslag 3)-


78


 


Med den lösning som här har föreslagits saknas det skäl              PfOp. 1986/87:6

att vidta någon sädan ändring 1 fdrfarandelagen av tiden för fdrvarstagande som rA aktualiserat.

79


 


5      Specialmotivering                                                                      Prop. 1986/87:6

5.1     Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 36 kap. 1 §

Paragrafen har ändrats i både sakligt och redalftjonellt avseende. Den nuvarande första meningen motsvaras av första stycket medan den nuvarande andra meningen utan ändring 1 sak - men med en pedaktionell ändring som senare koHmenteraa - har förts över till ett andra stycke.

I första stycket föreskrivs att utljyte av brott enligt BrB skall förklaras förverkat, qm inte utbytet utgör egendom sora frånhänts annan gsnoi)! brott eller förver­kande är uppenbart oskäligt» Undantag görs dock för fall dä utbytet svarar mot skada för yilken ersättnlngs-siyldlet är eller kan antas bli lagligen fastställd.

Som framgär av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3) är syftet raed ändringen att utvidga möjliheterna att förverka utbyte av brott genom .tt förbehållet för målsägandens intressen får en ry utformning i förhållande till den nuvarande bestämmelsen i första meningsn i paragrafen. Enligt nuvarande ordning kan förverkande av den vinning en brottsling har gjort genom ett brott inte ske i vissa fall trota att fdrverlsndet inte skulle inkräkta på det ersättningaanspräk som en målsägande kan ha och inte heller innebära en dubbelsanktion gentemot den brottslige, /vsikten med den nya utformningen är att hindret mot förverkande av det aktuella slaget inte skall sträcka sig längre än vad som påkalla.s av hänsyn 1:15.1 dessa Intressen.

Bestäramelsen i första s-tyci£et innebär ingen skillnad i jämförelse med Ijestämmelseri 1 jparagrafens nuvarande första mening så till vida att egendom som


80


 


81


frånhänts annan genom brott och som finns i behäll inte           Prop. 1986/87:6

kan förverkas. Detta komraer till uttryck i kravet pä att

utbyte som förverkas inte får utgöra "egendom vilken har

franlänts annan genom brott". Liksom nu skall med sådan

egendom, om den påträffas hos den brottslige, förfaras pä

olika sätt beroende på om målsäganden är känd eller inte.

Är målsänden känd, skall egendoraen lämnas ut till

denne. Är däremot målsäganden okänd, blir reglema i

stöldgodsiagen tillämpliga. Det innebär att egendomen

skall tas i förvar.

I övriga fall där utbyte av brott uppstått är möjligheten att förverka beroende av en bedömning av ora den brottslige har ålagts eller kan komma att åläggas att ersätta målsägtnden för skada san motsvarar utbytet av brottet. Detta uttrycks i andra meningen pä det sättet att förverkande dock inte skall ake i den mån utbytet avarar mot skada för vilken ersättningsskyldighet är eller kan antas bli lagligen fastställd. Motsvaras utbytet inte av skada för nägon annan, kan således förverkande ske liksom f.n. Men även om utbytet motsvaras av skada för någon kan förverkande, till skillnad från nu, ske 1 vissa fall. Vad san här avses är att förver­kande bör kunna ske 1 aädana fall där den brottslige aldrig kommer att drabbas av nägon eraättninakyldiet på grund av skada som svarar mot utbytet.

I alliänhet kan naturligtvis den domstol som har att avgöra frågan om förverkande konstatera att den brottslige kommer att åläggas sådan ersättningsskyldig­het eller att detta redan har skett. En vanlig situation är ju att en målsägande i det brottmål där frägfin om förverkande prövas framställer enskilt anspråk. Samma domstol avgör då båda frågorna. Inte sällan förekommer det emellertid att det anspråk som framställs mot den brottslige prövas i särskild ordning. Målsäganden behöver inte heller ha framställt sitt anspråk innan frågan ora

6   Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6


 


förverkande har avgjorts. Och i de fall där målsänden              Prop. 1986/87:6

är okänd är det naturligtvis ovisst om den brottslige någonsin kommer att drabbas av någon ersättningsskyldig­het med anledning av skada sora svarar mot utbytet av brottet. Detta ler särskilt i de fall där det är fråga om ett stort antal målsägande som var för sig lidit en liten ekonomisk skada.

Motsvarar utbytet skada för enskild, innebär alltså andra meningen att domstolen skall pröva ora ersättningsskyldig­het på grund av skadan kan antas bli fastställd i det fall detta inte redan har skett. I vissa situationer mäste det här ske en sannollkhetsbedöranlng. Avsikten är att det skall finnas åtminstone någon omständiet som gör att man med fog kan anta att den mot vilken förver­kande aktualiseras komraer att åläggas ersättningsskyldig­het. Har anspråk redan framställts, finns det naturligt­vis regelmässigt fog för ett sådant antainde. Är däremot målsäganden okänd och framstår det som praktiskt sett uteslutet att denne någonsin kommer att träda fram med ersättningsanspråk, finns det i allmänhet inte grund för att anta att den brottslige kommer att åläggas betal­ningsskyldighet .

Naturligtvis är det sora förut konstaterats tänkbart att det när förverkande har skett i vissa fall ändå inträffar att en målsägande senare träder fram med ett anspråk. För  att förverkandet i dessa fall inte skall gå ut över vare sig målsägandens eller den brottsliges intressen föreslås att det i 36 kap. 12 § BrB tas in en regel om rätt för målsäganden eller den hos vilken förverkande annars har skett - med motsvarande befrielse för den brottslige - att vända sig till ataten med sitt ersättningsanspråk. Angående denna regel hä.nvisas till specialmotiveringen vid förslaget till ändringen i nämnda paragraf.


82


 


uttrycket att ersättningsskyldieten "är eller kan antas              Prop. 1986/87: 6

bli lagligen fastställd" avses inbegripa även frivilliga överenskommelser. Har den brottslige, när förverkande­frågan prövas, redan betalat - eller åtagit sig att betala - ersättning åt raålsäinden till följd av en sådan överenskommelse, kan sålunda förverkande i motsvarande hänseende ej äga rum. Med ordet "lagligen" har avsetts att markera att det inte får vara fråga om skenavtal eller eljest fingrade transaktioner.

I paragrafen har det nuvarande uttrycket "obilligt" bytts ut mot "oskäligt". Angående skälen för detta hänvisas till prop. 1983/84:36 (s. 28 och 30 f).

En redaktionell ändring av språklig karaktär har gjorts även i andra stycket till vilket nuvarande andra meningen har förts. Ändringen är betingad av att ordet "förlag" inte använda i allnÉint språkbruk i den här avsedda betydelsen av kostnadsersättning (exempelvis förekommer inte ordet 1 denna mening i Svenska akademiens ordlista).

36 kap. 12 §

I paragrafen föreskrivs f.n. att förverkad egendom tillfaller kronan, om inte annat är föreskrivet. Enligt förslaget byts ordet kronan ut raot ordet staten.

Enligt det föreslagna andra stycket kan den som lidit skada som svarar mot det förverkade utbytet av brottet vända sig raot staten med motsvarande krav i stället för mot den brottslige. Som har berörts i den allmänna motiveringsn och vid förslaget till ändring i 36 kap. 1 § BrB är avsikten med den nya ordningen att en målsägandes intressen inte skall bli lidande av att möjliheterna att


83


 


förverka den vinning en brottsling kan ha gjort av sitt              Prop. 1986/87: 6

brott utvids. I själva verket Innebär förslaget pä

denna punkt att målsändens möjlieter att gå skadeslös

vid brottet förbättras. Det mäste nämligen anses

fördelaktigare för denne att kunna vända sig till staten

med sitt ersättningsanspråk än att vara tvungen att hålla

sig till den brottslige.

Bestämmelsen 1 det nya andra stycket innebär att, om 1 ett fall som avses i den förealagna nya bestämmelsen i 36 kap. 1 § första meningen BrB utbyte av brottet som svarar mot akada för en enskild förklarats förverkat hos den brottslige, staten i den brottsliges ställe svarar för ersättning åt den skadelidande intill värdet av den egendom som har förklarats förverkad. En förutsättning för att ersättning skall ut är således att förverkande har skett hos någon sora enligt allmänna principer akulle ha varit skadeståndsakyldig på grund av brottet. Att staten svarar 1 stället för den hos vilken förverkandet har skett Innebär att denne i samma raån befrias från skadeståndsansvar. I den mån den skadelidande inte får full ersättning av staten svarar emellertid den brottslige eller annan raot vilken anspråk kan riktas för äterstoden.

Vissa skäl skulle kunna tala för att begränsa statens ansvar till vad som faktiskt tillfallit staten till följd av förverkandeförklaringen i den situationen att värdeförverkande inte har kunnat verkställas f'jllt ut. Målsäganden skulle dä hänvisas till den brottslige eller annan skadeståndsskyldig for att söka ut återstoden. Därmed skulle eraellertid svårlösta situationer kunna uppstå, bl.a. i det fallet att mälsäinden får en dom gentemot den skadeständsskyldige på det återstående beloppet och verkställiet söks pä grundval av denna dom


84


 


samtidigt som ett nytt verkställietsförsök görs för                    Prop. 1986/87: 6

statens räkning med domen pä förverkande som exekutions­titel. Även i andra fall skulle svårieter i den praktiska hanteringen uppstå med en sådan princip.

Överväinde skäl talar därför för att staten bör ansvara gentemot den skadelidande intill värdet av den egendom som har förklarats förverkad oavsett hur verkställig­heten har fallit ut. Som regel rör det sig ju i här aktuella fall an värdeförverkande, och värderingsn innelär då inte nägra problem. Staten svarar intill det belopp son förverkandeförklaringsn avsett. Har det undantagsvis varit fråga ora sakförverkande bör normalt gälla att värdet uppskattas till vad scm influtit vid försäljningen av egendomen minskat med försäljning-kostnaderna (jfr 8 § förfarandelagen).

Om det finns flera skadeståndsberättigade målsägande och dessa samtidigt framställer anspråk raot staten bör i enllet med den allmänna princip som kommit till uttryck i bl.a. 1 § förmånsrättslagen (1970:979) normalt la att dessa får betalt 1 förhållande till sina fordringar, när inte värdet av den förverkade egendomen räcker för att tillgodose de sammanlagda anspråken. Har däremot rärdet av den förverkade egendomen tagits i anspråk för att gottgöra någon eller några av dem som framställt sina krav före de övriga, blir de senare hänvisade till att i vanlig ordning föra talan mot den skadeständsskyldige.

Det skulle kunna övervägas att göra ett uttryckligt undantag frän rätten till ersättning för det fallet att den skadelidande utan giltig ursäkt underlåtit att fram­ställa anspråk pä ersättning mot den brottslige innan frågan om förverkande avgjorts. Syftet med ett sådant


85


 


undantag skulle vara att förhindra att den skadelidande           Prop. 1986/87:6

inte i första hand håller sig till den brottslige med aitt ersättningsanspråk, när han har möjllet till det.

Risken för att den här föreslagna regleringen skulle utnyttjas 1 spekulativt syfte förefaller dock vara obetydlig. Nägot sådant undantag har därför inte tagits upp i förslaget.

5.2          Rirslaget till lag om ändring i lagen

(1974:1065) om visst stöldgods m.m.

§

I första stycket i dess nya lydelse föreskrivs att, om egendom som fränhänts nägon genom brott har anträffats och varken ägaren eller någon annan rättsinnehavare är känd, egendomen skall tas 1 förvar, ora det inte är uppenbart oskäligt.

Avsikten är att stycket i dess nya lydelse skall tillämpas pä det sättet att det som förutsättning för att kunna ta 1 förvar egendom enligt stöldgodslagen hos en viss innehavare inte längre krävs att denne själv kommit åt egendoraen genora brott. Självfallet kan dock egendomen inte tas i förvar hos den som har gjort ett godtros­förvärv. Genom uttrycket "fränhänts ainnan genom brott" har det också skapats likformiet med den fdreslaTa nya regeln i 36 kap. 1 § första stycket BrB där uttrycket förekommer. Även frän straffrättslig synpunkt är det föreslagna nya uttrycket att föredra framför det nuvarande ledet "åtkommits genom brott" (jfr 9 kap. 6 § BrB angående konstruktionen av häleribrottet).


86


 


5.3          rerslaget till förordning om ändring 1                             Prop. 1986/87:6

kungörelsen (1972:416) om statsn(yndieternaa skadereglering i vissa fall

1 och 2 §§

De regler som föreslås 1 36 kap. 12 § andra stycket BrB om ersättning till mälsände kopplas till de administra­tiva reglema i förevarande kungörelse. Vissa ärenden enligt kungörelsen skall prövas av justitiekanslern som enligt 4 § skall överlämna ett ärende till regeringen om det aktuella beloppet överstiger 100 000 kr. Enligt 8 § fär man inte föra talan mot beslut 1 ett ärende som handläggs enligt kungörelsen; som har nämnts i den allmanna motiveringen kan emellertid frågan om ersättning underkastas prövning i allmän domstol.

I 1 § 1 dess nya lydelse anges att kungörelsen ler även 1 fråga om ersättningsanspråk som riktas raot staten med stöd av 3é kap- 12 § andra stycket BrB. Med hänsyn till den nya form av anspråk som sålunda skall omfattas av kungörelsen har uttrycket ersättningsanspråk därvid ansetts lämpligare än det nuvarande ordet skadestånds­anspråk i paragrafen.

Ändringen beträffande 2 § Uer andra stycket som i sin nya utformning innebär att ocksä anspråk på ersättning med stöd av 36 kap. 12 § andra stycket BrB framställs hos justitiekanslern.


87


 


Prop. 1986/87:6


RIKSÅKLAGAREN


Bilaga   1


 


Tillsynsbyrän

Handläggare


Dolum

1984-09-21


AD 697-84

Er beleckning


Cxt;ra  föredragande G Berling,  Br


Regeringen Justitiedepartementet


 

iUSTniETi Re;

istratotn

i'ET,

Ifili.    B4.

-bl; /:.

 

n",r.

 

 


Hemställan om lagändring

Härmed fär jag hemställa att regeringen ville ta under över­vägande sådan ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m m (stöldgodsiagen) att substitut för egendom som åtkommits genom brott skall kunna tagas i förvar samt därtill anslutan­de ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m m (förfarandelagen).

Min hemställan föranleds av att fall inträffat där en person, som dömts för ett stort antal stöldbrott och som sålt delar av stöldgodset, fått behålla den del av likviden som inte motsvarades av anspråk från känd rättsinnehavare. Förverkande av penningmedlen kunde inte ske enligt 36 kap 1 § brottsbalken eftersom "utbytet" av brotten motsvarade skada för enskild. Inte heller kunde medlen tas i förvar enligt stöldgodslagen eftersom bestämmelserna därom i denna lag avser egendom som åtkommits genom brott men ej substitut för sådan egendom.

Chefsåklagaren i Motala Sven Ahl, som handlagt det mål som nu närmast föranleder denna hemställan, har i skrivelse till riks­åklagaren påpekat behovet av lagändring.

Reglerna om förverkande i 36 kap 1 § brottsbalken fick sin nu­varande lydelse genom lag 1968 om ändring i brottsbalken (SOU 1960:28 och NJA II 1968 s 719 ff). Föredragande departements­chefen uttalade i remiss till lagrådet, utom annat, att för­verkande liksom tidigare skulle avse vinning som uppstått genom en gärning som var brottslig enligt brottsbalken. Även begränsningen till sådan vinning som inte motsvarades av skada för enskild skulle behållas. I sistnämnda hänseende framhöll departementschefen att den gällande ordningen, som bestått sedan 1948, honom veterligt inte haft några otillfredsställande konsekvenser. Pä förslag av lagrådet gjordes den ändringen i det ursprungliga förslaget att uttrycket "vinning" ersattes med "utbyte".

Frågan om förverkandereglernas tillämpningsområde togs på nytt upp år 1973 i en departementspromemoria, "PIt om ändring i brotts-


 

Poiladre»

Goluadreii

Telefon

Bo« 2t08

Storkyrkobrinken 7

0e/22 73S0

10313 STOCKHOIM

 

 


Poitoiro IM 510


88


 


RIKSÅKLAGAREN                                                                                                           Prop. 1986/87:6

1984-09-21                    Ad 697-84

balken etc"  (Ds Ju 1973:14).   I denna PM framlades förslag till ändring av förverkandereglerna i  36 kap 1   § brottsbalken mot bakgrund av de praktiska  problem som uppkommit  beträffande  gods vartill  känd ägare  inte  kunnat  anträffas.   Som ändamålsenlig lösning  föreslogs en utvidgning av  reglerna  sä,  att  förverkande i   vissa   fall   skulle  kunna   ske  också av  sådant utbyte av  brott som molsvarade  skada   för  enskild.   Förslaget   kom att   täcka   b]   a det   fall  då gods anträffats  som  tveklöst  var  stöldgods men  som med rådande bestämmelser  inte  kunde   förverkas utan mäste åter­lämnas till   tjuven.

I proposition med  förslag  till  lag om visst  stöldgods m m  (1974: 124)   fann emellertid  departementschefen att  institutet   Lagande i   förvar skulle  tillskapas  istället  för genomförandet av den föreslagna  utvidgningen av   förverkandereglerna  i   brottsbalken. I  motiven uttalade dcpartenientschefen att det   föreslagna  regel­systemet  tog  sikte på  dels det  s  k  tjuvgömmefallet och dels det fallet dä genom brott  åtkommen egendom anträffats hos gärnings­mannen men inte  kunnat   återställas  eftersom det  inte  kunnat ut­redas vem som var målsägande.   Departementschefen ansåg emeller­tid att det  skulle   föra   för  långt  att  tillskapa  en möjlighet att  förverka även substitut   för  sådan egendom som avsågs med den nya  bestämmelsen.

De nuvarande båda   regelsystemen är uppenbarligen ägnade att  i vissa  situationer kunna   leda   till   resultat   som inte är godtag­bara.  Det inledningsvis  redovisade  fallet är inte helt unikt.


s

Mot bakgrund av det anförda behövs, till undvikande av de stötande konsekvenser nuvarande ordning kan få, en regel av­seende substitut för det fall där egendom åtkommits genom brott men där skadan inte kan hänföras till viss eller vissa målsägande. Fn ändring i angivet syfte kan göras antingen i 36 kap 1 § brottsbalken eller i stöldgodslagen.

Vad först angår alternativet med en ändring i brottsbalkens regler bör understrykas att förverkande innebär ett avhändande av äganderätten till den egendom som är föremål för förverkan­det respektive en indragning av motsvarande värde, i båda fallen till förmån för staten. För att inle enskilds rätt skall trädas för när genom förverkande har gjorts det förbehållet att förverkande inte får ske när utbytet av brottet motsvaras av skada för enskild. Detta förbehåll måste begränsas om man väljer att lösa det här aktuella problemet via förverkandeinslitutet. Begränsningen skulle i så fall innebära att förbehållet om mot­svarande skada för enskild inte skall gälla när den ifråga­varande egendomens ägare är okänd. Emellertid skulle, som jag ser det, en sädan begränsning i sin tur kräva en regel om "återgång" av förverkandet för det fall där den "rättmätige ägaren" avhör sig efter förverkandebeslutet. Detta skulle givet­vis bli bäde svårhanterligt och kostnadskrävande. Även frän principiell utgångspunkt kan göras invändning mot att den rätt till viss egendom eller substitut för denna som staten inträder i genom det slutliga beslutet om förverkande i vissa fall skulle kunna suspenderas.


89


 


RIKSÅKLAGAREN                                                                                                          Pfop. 1986/87:6

1984-09-21                   Ad 697-84

Vad sedan gäller en lösning av problemet via  stöldgodslagen är först att märka att denna  lag just har till  syfte att  lösa problem som uppkommer när ägaren inte är känd.  Den har alltså en annan   funktion än den som  fylls av  förverkandeinslitutet. Frän principiell   synpunkt   finns det alltså  skäl   som talar  för en lösning via  stöldgodslagen.   Till  detta  kommer att det  torde vara   från praktisk  synpunkt  enklare att uppnå  en godtagbar lösning pä denna  väg.   Stöldgodslagen och därtill  anslutande lagstiftning tillskapades  för att  bereda möjlighet  till  om­händertagande av gods som åtkommits genom brott  och  som sakna­de känd ägare;   dock utformades stöldgodslagen så att  substitut för sådant gods inte kunde tas i   förvar.   Vidare tillskapades en möjlighet  för målsäganden att inom en  frist om minst sex månader  efter beslutet anmäla  sina  krav på godset.   Den minst genomgripande åtgärden  för att undanröja de olägenheter som är   förbundna med den nuvarande ordningen skulleenligt min mening,  vara  en ändring av stöldgodslagen därhän att även substitut   för sådan egundom som åtkommits genom brott  kommer att  omfattas av  stöldgodslagen och därmed ocksä av   förfarande-lagen.   I  anslutning härtill   synes en  förlängning  böra  tas under övervägande av den  frist om minst sex månader,  som enligt  för­farandelagen  står ägaren eller annan rättsinnehavare  till   buds för hävdande av sin rätt  till  gods som tagits i   förvar.  När det gäller egendom i   form av lösöre,  som kan kräva  vård och som upptar plats i  lager eller dylikt,  bör tidrymden av praktiska skäl   inte utsträckas.   När det däremot gäller penningmedel,  som normalt  tas om hand genom insättning på bankkonto,  gör sig inte samma praktiska  problem gällande.   Till   förmån  för målsägar-intresset torde därför i  fråga om penningmedel  en tidsfrist om ett  år  kunna  övervägas.

Sammanfattningsvis hemställer jag att ändring görs dels i  stöld­godslagen av innebörd att även substitut  för här avsedd egendom skall  kunna  tagas i   förvar,  dels i  förfarandelagen pä det sätt att den minsta  tid som  förvarstagandet skall  råda  bestäms till ett  år  i  vad avser penningmedel.

'//      '-

Magnus  Sjöberg

Göran Berling


90


 


Bilaga 2


Prop. 1986/87:6


Författningsförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom fdresicrivs att 36 kap. 1 och 12 §§ brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


36 kap. 1 §1


Utbyte av brott enligt denna balk som ej motsvaras av skada för enskild skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma ler förlag för brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna balk.


Utbyte av brott enligt denna balk som ej utgör egendom vilken har frånhänts annan genom brott skall förklaras förverkat, ora det ej är uppenbart oskäligt. Rirverkande skall dock inte ske 1 den mån utbytet svarar mot skada för vilken ersättningsskyldighet är eller kan antas bli lagligen fastställd.


 


Senaste lydelse 1968:165.


lndom som någon har mottagit som kostnadsersättning för att begå ett brott skall förklaras förverkad, om mottagandet utgör brott enligt denna balk och förverkande ej är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.


91


 


Nuvarande lydelse


röreslagen lydelse


Prop. 1986/87:6


12 §2


förverkad egendom tillfaller kronan, om ej annat är före­skrivet.


Rjrverkad egendom tillfaller staten, om ej annat är före­skrivet.


 


Denna lag träder i kraft den

Senaste lydelse 1968:165.


Har i fall som avses i 1 § första stycket utbyte av brott som svarar mot skada för enskild förklarats förverkat hos någon, svarar staten 1 dennes ställe för ersättning åt den skadelidande intill värdet av den egendom som har förklarats förverkad.


92


 


2.  Förslag till

Lag om-ändring 1 lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. skall ha nedan angivna lydelse.


Prop. 1986/87:6


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 §


Har egendom som åtkommits genan brott anträffats och är varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen känd, skall egendomen tagas i förvar, cm det ej är uppenbart obllllgt.


Har egendcm som fränhänts annan genom brott anträffats och är varken ären eller annan scm har rätt till egendomen känd, skall egendomen tas i förvar, an det ej är uppenbart oskäligt.


 


Detsamma ller om varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen gör anspråk pä den.

Om förfarandet med egendom sora tagits 1 förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare san sedermera blir känd eller annan scm har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns bestämmelser 1 lagen (1974:1066) cm förfarande med förverksid egendom och hittegods m.m.

Denna lag träder i kraft den


93


 


3.   Förslag till                                                                               Prop. 1986/87:6

Förordning om ändring 1 kungörelsen (1972:416) om statsmyndighetemas skadereglering i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ kungörelsen (1972:416)    om statsmyndieternas skadereglering i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                          Föreslagen lydelse

1  §

Denna kungörelse galler i fråga om    Denna kungörelse ller i fräga om

skadeståndsanspråk som riktas mot   ersättningsanspråk som riktas raot

staten med stöd av 2 kap. 1 § eller    staten med stöd av 36 kap. 12 §

3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen   andra stycket brottsbalken, 2 kap.

(1972:207), 23 § datalagen               1 § eller 3 kap. 1 eller 2 §

(1973:289) eller lagen (1974:515) ora    skadeståndslagen (1972:207), 23 §

ersättning vid frlhetsinskränk-           datalagen (1973:289) eller lagen

ning.                                               (1974:515) om ersättning vid

frihetsinskränkning.

2§

Anspråk på ersättning med stöd av skadeståndslagen (1972:207) framställes hos justitiekanslern, om ajfispråket grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut. Anspråk enligt Skadeståndslagen på annan grund framställes hos den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat eller, om för viss verksamhet sådan nTidighet ej finnes, hos justitiekanslern.

Kungörelsen omtryckt 1976:319-


94


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:6


 


Anspråk pä ersättning med stöd av datalagen (1973:289) eller lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning framställes hos justitiekanslem.


Anspråk på ersättning med stöd av 36 kap. 12 § andra stycket brottsbalken, datalagen (1973:289) eller lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning framställs hos justitiekanslern.


 


Denna förordning träder i kraft den


95


 


BUaga 2    Prop. 1986/87:6

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds Ju 1984:12) Vissa frågor om förverkande och tagande i förvar enligt stöldgodslagen

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), Göta hovrätt, Malmö tings­rätt, riksskatteverket, statskontoret, riksrevisionsverket, Sveriges Advo­katsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

RÅ har överiämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt samt från cheferna för dåvarande länsåklagarmyn­dighelerna i Södermanlands län och Värmlands län. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgett ett gemen­samt yttrande.

2 Remissvaren

2.1 Allmänna synpunker

Förslaget i sin helhet tillstyrks eller lämnas utan erinran av justitiekans­lern, statskontoret, riksrevisionsverket, Sveriges Advokatsamfund, För­eningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och För­eningen Sveriges polischefer. Även riksskatteverket, som begränsat sitt yttrande till sådana frågor som rör kronofogdemyndigheternas verksam­het, tillstyrker förslaget.

fiÅ anser det vara av vikt att de i promemorian berörda bristerna nu avhjälps.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anser att det finns skäl att vidga möjligheterna att frånta den som begått brott utbytet av brottet och tillstyrker att detta åstadkoms genom ändring av reglerna om förverkande.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Som riksåklagaren anfört i skrivelse till regeringen föreligger starka skäl att företa en sådan lagändring att t.ex. vinst av försålt stöldgods eller annat substitut för gods som åtkommits genom brott inte kan komma den brottslige tillgodo. Jag delar den i promemorian uttalade uppfattningen att lagändringen bäst bör kunna ske genom en förändring främst av förverkandereglerna i brottsbalken. Detta framstår som motiverat med hänsyn till att den åtgärd varigenom den brottslige fråntas sin vinst av brottet i väsentlig mån har karaktär av konfiskation.

Chefen för dåvarande länsåklagarmyndigheien i Södermanlands län          96


 


uttalar att det nuvarande regelsystemet på området har lett till resultat som    Prop. 1986/87: 6 är kränkande för rättskänslan, varför det är angeläget att man snabbt kommer fram till en lösning på problemet.

Chefen för dåvarande länsåklagarmyndigheten i Värmlands län: Reglema om förverkande av utbyte av brott och tagande i förvar av egendom som åtkommits genom brott, syftar till att ta ifrån en gärnings­man den vinning som han kan ha gjort genom brottet. Vid utformningen av reglema har det ansetts angeläget att se till att målsägandens intressen inte träds för när. Av promemorian framgår emellertid att regelsystemet getts sådana begränsningar att det i den praktiska tillämpningen lett till att en gämingsman i vissa fall inte har kunnat fråntas vinningen av brottet, trots att en sådan åtgärd inte skulle ha inverkat menligt på målsägandens eller

någon annan enskilds intresse. De fall som varit aktuella gäller (1) då en tjuv eller en halare gjort vinning p.g.a. att godsets värde hos honom är större än målsägandens skada, (2) då egendom som åtkommits genom brott ersatts av annan egendom och (3) då egendomen väl frånhänts annan genom brott men det inte kan visas att innehavaren av egendomen själv åtkommit den genom brott.

Jag delar uppfattningen att det från kriminalpolitisk synpunkt är angelä­get att regelsystemet ges en sådan utformning att egendomen kan förver­kas eller tas i förvar i sådana fall som de angivna. Särskilt gäller detta enligt min mening fallen 2 och 3. Självfallet måste dock fortfarande garantier finnas för att målsägandens eller annan enskilds intressen inte kränks. Den som t.ex. gjort ett godtrosförvärv av egendomen skall naturiiglvis inte löpa risken att den fråntas honom. Jag tycker för min del att förslagen i promemorian på ett tillfredsställande sätt balanserar det kriminalpolitiska intresset av förverkande eller förvarstagande och motstående enskilda intressen.

Jag har i princip ingen erinran mot den lagtekniska lösning som föreslås i promemorian. Den nya reglering som föreslås i 36 kap. brottsbalken kan dock bli ganska komplicerad i tillämpningen och det är svårt att riktigt se vilka begränsningar förverkandet får.

Ändringarna i kapitlet torde motiveras främst av en önskan att kunna beröva gärningsmannen den vinning han gör p. g. a. att egendomens värde är högre hos honom än hos målsäganden. Sådana fall är dock såvitt jag förstår sällsynta. Frågan är om man inte skulle kunna nöja sig med att lösa de två andra situationer som avses i promemorian. I så fall görs detta enligt min mening enklast genom ändringar i stöldgodslagen.

Göta hovrätt:

Hovrätten delar uppfattningen, att möjligheten att konfiskera egendom bör utsträckas i den omfattning som anges i promemorian.

Emellertid avstyrker hovrätten den lagtekniska lösning som föreslagits. De föreslagna bestämmelserna, vilka skall tillämpas av åklagarna i första hand, fyller inte de anspråk på tydlighet och klarhet som måste ställas på en lagtext. I själva verket är det knappast möjligt att tillgodogöra sig innehållet utan att ha tillgång till förslagets motiv. En sådan ordning är av principiella skäl inte acceptabel.

Hovrätten ifrågasätter om det, med hänsyn till den utvidgning av 36 kap. 97

7    Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6


 


1§ brottsbalken som föreslås, längre finns skäl att behålla förvarstagan- Prop. 1986/87:6 deinstitutet och stöldgodslagen. Det kan erinras om att de regler som nu är intagna i stöldsgodslagen ursprungligen föreslogs ingå i brottsbalkens för-verkandekapitel (jfr promemorian s. 7 f)- Att istället den nu gällande ordningen valdes, berodde på att lagstiftaren var angelägen om att förver­kandereglerna inte skulle bli för tekniskt komplicerade och för svåra att överblicka. Mot den anförda bakgrunden anser hovrätten att möjligheten att inlemma stöldsgodslagens bestämmelser i brottsbalkens förverkande-kapitel bör närmare övervägas. Därmed skulle regelsystemet bli mindre splittrat samt vinna i klarhet och överskådlighet.

Malmö tingsrätt:

Tingsrätten delar den uppfattning som framförts i promemorian att det från kriminalpolitisk synpunkt är angeläget att förhindra att den som gjort sig skyldig till ett brott får behålla den vinning han kan ha gjort genom brottet. Att intresset av att förhindra detta inte får inkräkta på målsägan­dens rätt är dock uppenbart. Naturiigtvis får inte heller samhällets strävan­den att förhindra att en gärningsman får behålla vinningen av ett brott leda till att gärningsmannen kan komma att drabbas av anspråk från både samhällets och målsägandens sida.

Mot bakgrund av de rättsfall för vilka redogjorts i promemorian och det
förhållande som riksåklagaren aktualiserat synes en lagändring påkallad
beträffande samtliga de tre huvudområden som behandlats i promemorian.
Hur de uppmärksammade problemen skall lösas framstår till inte obetydlig
del som en fråga av teknisk karaktär.       

Sveriges domareförbund förklarar sig dela uppfattningen att det är ange­läget att eliminera de brister i den nuvarande lagstiftningen som påvisas i promemorian. Förbundet uttalar vidare att det i huvudsak kan ansluta sig till den lösning av problemen som föreslås.

Föreningen Sveriges statsåklagare anser att lagstiftningen bör ändras så att möjligheterna vidgas att helt eller delvis frånta en brottsling utbyte av brott. Detta bör enligt föreningen ske genom att främst reglerna i 36 kap. brottsbalken om förverkande ändras.

2.2 Synpunkter på föreslagna författningsändringar 2.2.1 36 kap. 1 § brottsbalken

RÅ:

I promemorian redovisas uttalanden i lagförarbeten och litteratur som
visar att den nuvarande bestämmelsen i 36 kap. I § brottsbalken har en
tämligen begränsad räckvidd. Med uttrycket "utbyte av brott" har sålunda
inte avsetts att täcka in även det värde exempelvis en tjuv eller halare
tillgodogör sig genom att godset i hans besittning är mer värt än i målsägan­
dens (här benämnt "övervärde"). Lagrummet täcker inte heller det fall då
utbytet motsvaras av skada för enskild. Syftet med den nu föreslagna
ändringen av 36 kap. 1 § första stycket är att förverkande skall, utöver vad
som nu gäller, kunna ske med avseende på dels, i vissa fall, "utbyte" som
motsvaras av skada, dels "utbyte" i form av "övervärde".
                          98


 


Vad först angår skadefallen kan jag på de skäl som anförts i promemo-    Prop. 1986/87:6 rian ansluta mig till förslaget i sak och även i vad den lagtekniska lösningen ges inom ramen för förverkandeinstitutet.

I lagtekniskl hänseende i övrigt kan dock enligt min mening resas viss invändning. Enligt första stycket första punkten i den ifrågavarande para­grafen är huvudregeln den att utbyte av brott skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Regeln gäller dock inte utbyle som utgör egendom som frånhänts annan genom broll.

I andra punkten görs ytteriigare ett undantag, i förhållande till vilket undanlaget i första punkten är ett specialfall. Andra punkten har emellertid getts en utformning som om den innehöll det enda undantaget från huvud­regeln i första punkten. Lagtexten bör omarbelas så, atl de båda punktema logiskt passar in i varandra.

Inte heller mot den uividgning som avser "övervärdefallen" har jag någon invändning i sak. Däremot kan även här laglekniska invändningar göras. Vad som bestämde utgången i 1974 års rättsfall synes, som över­åklagaren i Stockholms åklagardistrikt påpekar, ha varil att uttrycket "ulbyte" ansågs inte inbegripa vad som här kallats "övervärde". Likväl bibehålls nu i den föreslagna lagtexten uttrycket "uibyle" utan någon närmare bestämning av dess innebörd. Det är endasl genom molivuttalan­dena som läsaren får klart för sig att ullrycket avsetls få en ny och vidare innebörd. En sådan lagstiftningsteknik kan inte anses godtagbar. Enligt min meing bör, om termen "utbyte" bibehålls, i lagtexten anges vad den avses skola innefatta. Som framhållils i nyssnämnda yltrande är del även i sak oklart vad uttrycket "ulbyte" i den nya lagtexten skall anses omfatta. Detta bör närmare utvecklas under lagstiftningsarbetets fortsatta gång.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt:

Genom den föreslagna ändringen av 36 kap. 1 § brottsbalken skulle ges vidgade möjligheter till förverkande i två hänseenden, nämligen dels i fall som behandlats i 1974 års rättsfall, dels då utbytet väl svarade mol skada för enskild men ersättningsskyldighet inle är eller kan antagas bli fast­ställd.

När det gäller den förstnämnda delen villjag först anmärka att enligt min
uppfattning framgår den åsyftade utvidgningen inte av den föreslagna
lagtexten. Den ändring som föreslås i texten rör den nu gällande inskränk­
ningen avseende skada för enskild medan, såvitt jag förstått, 1974 års
rättsfall inte gällde detta rekvisit utan avsåg innebörden av begreppet
utbyle allmänt sell. Oavsett lagtextens utformning är det oklart hur långt
den föreslagna utvidgningen av möjligheterna till förverkande på denna
punkt skall sträcka sig. Genom 1974 års rättsfall synes vara fastställt alt
förkovran av genom brott åtkommen egendom inte kan förverkas såsom
utbyle av brott enligt nuvarande regler. Denna principiella begränsning
skulle nu genombrytas. Uiöver en hänvisning lill 1974 års rättsfall har i
promemorian inte närmare behandlats vad ändringen skulle komma alt
innebära. Man får närmast intrycket atl utvidgningen endast skulle avse
den vinning som ljuv eller halare gör genom förkovran av ljuvgods. Emel­
lertid kan häleri också gälla egendom som åtkommits t. ex. genom bedräge­
ri eller förskingring och där det finns lika slarka skäl alt förverka vinning
      99


 


av del slag del här gäller. Vad som i detta hänseende skall tillämpas för Prop. 1986/87:6 tjuven bör väl rimligen också gälla för bedragaren och förskingraren. Vidare kan den frågan ställas vilket orsakssammanhang som skall krävas mellan brotiei och den vinning genom förkovran av broltsegendom, som skall förklaras förverkad. Och skall även sådan vinning kunna förverkas som består i atl l. ex. förskingrade medel använts för alt lösa ett lån som löper med högre ränla än vad som enligt räntelagen kan åläggas på skade­stånd. Förhållandet mellan den nya innebörden av begreppet utbyte i 36 kap. 1§ och begreppet ekonomiska fördelar i 36 kap. 3 a§ synes böra behandlas. Ett närmare klargörande av vad som åsyftas är enligt min mening påkallad.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt uttalar att han i likhet med vad som framförts i promemorian anser att den nuvarande utformningen och tolkningen av 36 kap. 1 § första meningen brottsbalken är alltför snäv och all han därför kan ansluta sig lill ändringsförslaget i denna del.

Chefen för dåvarande länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län:

De föreslagna ändringarna av brottsbalken innebär att man går ifrån

principen i brottsbalken att förverkande inte får ske om förverkandet

motsvaras av skada för enskild. Förverkande av "övervärdet" i det tredje

typfallet står enligt min uppfattning i överensstämmelse med nuvarande

principer i brottsbalken och är därför fritt från invändningar. Vad jag    

— sagt' om den terminologiska ändringen i "stöldgodslagen" gäller även här. Den föreslagna ändringen alt lösa "substitutfallet" innebär dock en helt ny syn på brottsbalkens regler och medför även följdändringar somjag finner främmande att la in i brottsbalken. Enligt min uppfattning bör därför "substitutfallen" las in i "slöldgodslagen". I denna lag har man redan tidigare regler om förevarande i fall där siaten ingriper trots alt del förelig­ger skada för enskild, låt vara i flertalet fall okända målsägare.

Det ter sig därför naturligare alt samla alla dessa regler i en och samma lag. Jag kan inle ansluta mig lill förslaget att "substitutfallet" skall tas in i brottsbalken eftersom jag anser det innebära en så genomgripande ändring  av brottsbalkens principer alt det kräver en mer ingående analys. En reglering av dessa fall, som är mycket angelägen, bör istället ske genom en ändring av "slöldsgodslagen". Eftersom det ändock är fråga om elt spe­cialfall som inte direkt anknyter till denna lag bör frågan regleras i en särskild paragraf. Eventuella ersättningsfrågor skulle härigenom också med lätthet kunna regleras. RPS tillstyrker förslaget. Malmö tingsrätt:

Beträffande det problem som aktualiserats av riksåklagaren, nämligen förfarandet med sådan egendom som trätt i stället för egendom som åtkom­mits genom brott, konstaterar tingsrätten att det förslag som i anledning av riksåklagarens skrivelse framlagts i promemorian är mera långtgående än riksåklagarens. Promemorieförslaget synes till skillnad från riksåklagarens förslag även omfatta exempelvis den situation att stöldgods sålts och försäljningsvederiaget konsumerats. Såsom tingsrätten uppfattat förslaget

' Se avsnitt 2.2.3.


100


 


i promemorian avser detla, i motsats lill riksåklagarens, även den situation     Prop. 1986/87: 6 då målsäganden är känd.

Vad först gäller riksåklagarens förslag instämmer tingsrätten, som tidi­gare nämnls, i alt det förhållande för vilkel denne redogjort får anses otillfredsställande. Tingsrätten finner även de skäl som riksåklagaren åbe­ropat för en lösning av problemet enligt bestämmelserna i stöldsgodslagen vara beaklansvärda. Med hänsyn till vad som i promemorian anförts om substitut och en målsägandes rätt lill sådant framstår emellertid riksåkla­garens förslag till lösning av problemet som mindre lämpligt.

Vad därefter gäller promemorieförslaget i denna fråga kan del möjligen ifrågasättas om inte detta skulle föra för långt. Frågan om införande av en allmän möjlighet till värdekonfiskation då den egendom som frånhänts annan genom brott inte längre finns i behåll är inte enbart av leknisk ulan även av rättspolitisk karaktär. Det torde från straffrättslig synpunkt kunna diskuteras om den påföljd som bestäms för visst brott i förevarande fall regelmässigt bör kombineras med ett beslut om värdekonfiskation. Det hade varit värdefullt om denna fråga tagits upp till närmare behandling i promemorian. Å andra sidan framslår det heller inte som tilltalande att en gärningsman skulle behandlas mera gynnsamt om han hunnit förbruka vinningen av brottet. Det är heller inle tillfredsställande atl brott för vissa gärningsmän skall löna sig bättre än för andra beroende på atl målsäganden underlåter alt framställa skadeståndsanspråk. För bedömandet av såväl frågan om förverkande som frågan om statens ersäitning lill målsägande hade det varit värdefullt om närmare uppgifter lämnats om hur vanligl förekommande den avsedda situalionen kan tänkas komma att bli. Tings­rätten räknar med att den föreslagna bestämmelsen kommer atl lillämpas endast i sådana fall då del skulle framslå som stötande all låta gärnings­mannen behålla utbytet av sitt brott. Trots de betänkligheter som ovan anförts finner tingsrätten därför övervägande skäl lala för all tillstyrka del framlagda förslaget.

Såvitt avser den prakliska tillämpningen av den föreslagna bestämmel­sen om värdekonfiskation befarar tingsrätten atl det många gånger kan möta svårigheter att bedöma om ersättningsskyldighet på grund av skadan kan antas komma alt bli faslälld. Beiräffande storleken av del värde som skall förklaras förverkat torde ledning vanligtvis kunna hämias i den bevis­ning som åberopas i ansvarsdelen. Tingsrätten utesluter dock inte att vissa problem kan uppstå när det gäller alt avgöra storleken av utbytet. Möjligen borde förenämnda båda prakliska problem närmare ha belysts i promemo­rian.

Vad slutligen gäller förverkande av vinning som en tjuv eller halare gör på grand av att godsets värde i hans hand är större än målsägandens skada får tingsrätten i lillämpliga delar hänvisa till vad som ovan anförts beträf­fande värdekonfiskation. I övrigt har tingsrätten ingen erinran mol vad som föreslagits beträffande denna fråga.

Sveriges domareförbund : Genom den förslagna ändringen i 36 kap. 1 §
brottsbalken införs en allmän möjlighel till värdekonfiskation då den egen-
  101


 


dom som frånhänts annan genom brott inte längre finns i behåll. En sådan Prop. 1986/87: 6 långtgående möjlighet borde enligt förbundels mening ha belysts i prome­morian utföriigare än som sketl framför allt från rättspolitisk synpunkt. Förbundet utgår dock från alt avsikten är att bestämmelsen skall tillämpas endast i sådana fall då det skulle framstå som slötande att låla gärnings­mannen behålla utbytet av sitt brott. En dylik begränsning bör anges i lagtexten.

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Föreningen ansluter sig till förslaget i denna del, även om det synes ovissi om i NJA 1974 sid 278 aktualiserade problem rörande begreppet ulbyte av brott klarläggs fullt ul i de fall då förkovran av brotlsegendomen skelt efter brottet.

Ett klargörande av hur omfattande utredningen i denna del bör drivas vore önskvärt. I flertalel fall lorde beräkningen av beloppets storlek ej vålla svårigheter. Men i undanlagsfall kan uppkomma betydande bevis­svårigheter och uppstå behov av komplicerad och omfattande utredning.

2.2.2 36 kap, 12 § brottsbalken

RÅ instämmer i den kritik mot omfattningen av regeln i andra stycket som framförs av överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt och förordar en begränsning av statens ersättningsskyldighet i enlighet med vad som anges av överåklagarna (se nedan).

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt:

Beiräffande förslagel om förverkande i vissa fall även då utbytet svarar mot skada för enskild harjag endast erinran mot den förslagna bestämmel­sen i 36 kap. 12 § andra stycket. Enligt min mening bör statens ansvar begränsas lill ett belopp motsvarande vad som verkställts av förverkandel. De redovisade invändningarna mol en sådan ordning, vilken framslår som den mesl naturiiga, anserjag inle tillräckligt vägande.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt:

När det gäller förslaget till ny lydelse av 36 kap. 12 § BrB ställer jag mig
tveksam. Enligt förslaget skall staten gentemoi målsägande svara för er­
sättning intill värdet av förverkandeförklaringen, inte till värdet av verk­
ställd säkerhels-och indrivningsåtgärd. Även om antalet fall där en vid
domen oförmodad målsägande efter ett förverkandebeslut anmäler an­
språk kan väntas bli tämligen litet kan det emellertid mycket väl bli fråga
om slora belopp. I sådana fall ådrar sig staten en utbelalningsplikt mot
målsäganden samlidigt som fordran mol den brottslige vanligen är osäker.
Man kan väl hävda att målsägandens intresse bör gå före statens i dessa
fall. Emellertid skulle della innebära alt en målsägande som framställer
anspråk i efterhand i vissa fall skulle komma i en betydligt gynnsammare
situation än de som på vanligl säll i brottmål framställt skadeståndsan­
språk och fått dessa faslställda i brottmålsdomen. Med hänsyn härtill och
till den osäkerhet vad gäller omfattningen av statens reella betalningsan­
svar som förslaget innebär anser jag all siaten istället bör ansvara gent­
emot den skadelidande endast intill det belopp som faktiskt tillfallit staten i
följd av förverkandebeslut.
                                                               


 


Beiräffande chefens för dåvarande länsåklagarmyndigheten i Söder-    Prop. 1986/87: 6 manlands län uppfattning, se avsnitt 2.2.1.

RPS tillslyrker förslaget.

Malmö tingsrätt:

Om en bestämmelse om värdekonfiskalion av den föreslagna innebörden införs framstår det som naluriigt att kombinera denna med en beslämmelse om rätt för målsägande att under vissa föratsättningar erhålla ersättning av staten. Tingsrätien ifrågasätter dock det lämpliga i att staten skulle ikläda sig ett så omfattande ansvar för de förmögenhetsskador som kan drabba målsägande som föreslagils i promemorian. Trots de svårigheter som påpe­kats i promemorian anser tingsrätien, till skillnad från promemorieförfat-tama, att inte endast vissa ulan även starka skäl talar för att i vart fall begränsa slatens ansvar lill vad som faktiskt tillfallit staten till följd av förverkandeförklaringen. Dessulom framslår det enligt tingsrätien som mindre lämpligt atl den målsägande som medvetet avstått från all framstäl­la skadeståndsanspråk mot gärningsmannen skulle hållas skadelös av sta­ten. Denna uppgift får enligt tingsrättens uppfattning förbehållas försäk­ringsbolagen.

Statskontoret:

I promemorian finns ingen uppskattning av hur stora belopp som staten genom föreslagen ändring i 36 kap. 12 § brottsbalken kan bli belalningsan­svarig för. Vi ansluter oss emellertid till de skäl mot en begränsning av statens ansvar som anföris i promemorian (sid 39-40) och utgår för övrigl från atl det inte kan bli fråga om betydande belopp.

Sveriges domareförbund:

I motsats lill vad som anförs i promemorian anser förbundet atl det i 36 kap. 12 § brottsbalken bör göras undanlag från rätten till ersättning när den skadelidande utan giltig ursäkt underlåtit alt framställa anspråk på ersätt­ning mol den brottslige innan frågan om förverkande avgjorts. En sådan bestämmelse skulle molverka evenluell spekulation.

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Enligt de föreslagna ändringama skall siaten ansvara gentemoi den skadelidande intill värdet av den egendom som har förklarats förverkad, oavsett hur verkställigheten av en förverkandedom utfallit. Detta kan naturiigtvis utnyttjas av en "beräknande" målsägande. De fall där detta kan länkas förekomma får dock antas bli ytlerst få. Den föreslagna kon-straklionen är praktisk om man som huvudsyfte har atl frånta brottslingen dennes utbyle av brottet.

2.2.3 1 § lagen (1974:106S) om visst stöldgods m. m.

RA samt överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt förklarar
sig ej ha någon erinran mot den förslagna nya utformningen av paragrafen.
Chefen för dåvarande länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län:
Den föreslagna ändringen av "stöldgodslagen", som närmast måste -
med hänsyn till den ståndpunkt rättspraxis intagit - ses som ett klariäg­
gande av syftet bakom denna lag lillslyrkes. Jag kan dock inte finna någon
grund för den lerminologiska ändringen av paragrafen. Det är endast ägnat
103


 


att skapa osäkerhet huruvida bytet av del vedertagna begreppet "obilligt"     Prop. 1986/87:6 mot "oskäligt" verkligen skall enbart innebära en ny terminologi utan saklig innebörd.

RPS:

Rikspolisslyrelsen tillstyrker i och för sig den föreslagna ändring­
en i 1 § stöldgodslagen (1974: 1065). Den är utan tvekan ett steg i rätt
riklning när del gäller att komma tillrätta med de problem som ofta uppstår
när genom brott åtkommen egendom anträffas och innehavaren inte kan
misstänkas för alt ha tillgripit denna. Förslagel täcker dock inte t.ex.
följande situationer, som polisen alll oftare ställs inför.

Polisen har hos en för brott misstänkt person beslagtagit en mängd föremål, som inle gärna kan ha förvärvals på elt lagligt sätt. Del kan t. ex. röra sig om flera bilradioapparater med avklippta anslulningssladdar och bortrivna eller bortfilade identitetsbeteckningar (typnr, tillv-nr) eller flera dyra dampälsar hos en ensamstående man utan kända inkomster. Egen­domsinnehavaren förnekar tillgrepp och påstår att han köpt godset av en okänd. Godset kan inte härledas lill någon viss brottsanmälan. Om åtal väcks mol egendomsinnehavaren frikännes denne inte sällan därför att förbrott inte kan styrkas. Som en följd härav måsle den beslagtagna egen­domen återlämnas till honom vilket är högsl otillfredsställande. Under senare år har det dessutom allt oftare visat sig att egendomsinnehavaren är angelägen atl få kopior av beslagsprotokollet och av övriga handlingar. Han får på detta sätl åtkomsthandlingar som han dittills saknat.

Styrelsen anser det därför angeläget att det i samband med behandlingen av den nu föreliggande promemorian eller betänkandet "Förvärv i god tro" (SOU 1984: 16) måtte prövas vilka möjligheter som står till buds när det gäller att täcka de luckor i regleringen som exemplifierats i del föregå­ende.

Malmö tingsrätt:

Vad---- gäller frågan om tagande i förvar av viss egendom som

anträffats hos annan än gärningsmannen är det naturligt att reglera denna i slöldgodslagen. Tingsrätten lillslyrker det förslag till lösning somm presen­terats i denna del. Dock konstaterar tingsrätten att vissa gränsdragnings-problem inte alltför sällan torde kunna komma atl uppslå vid den praktiska tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen. Som ett exempel kan näm­nas bevisfrågor när godtrosförvärv kan vara aktuellt. Sädana problem borde enligt tingsrättens mening möjligen ha ägnats större uppmärksamhet i promemorian.

Sveriges domareförbund:

Syftet med den föreslagna ändringen i slöldgodslagen är, såsom anges
bl. a. på sid 28, att tagande i förvar enligt denna lag skall kunna ske hos en
viss innehavare redan när denne inte på grand av reglerna om godtrosför­
värv är skyddad mot rätt ägares anspråk. Detta syfte bör enligt förbundets
mening komma lill ultryck direkl i lagtexten och inte enbart genom motiv-
uttalande som avsikten uppenbarligen är. Den föreslagna bestämmelsen,
som skall lillämpas av åklagama i första hand, fyller inte de anspråk på
tydlighet och klarhet som måste ställas på en lagtext. En mera utförlig
lagbestämmelse rekommenderas därför.
                                                1"'*


 


2.2.4 1 och 2§§ kungörelsen (1974:416) om statsmyndigheternas         Prop. 1986/87:6

skadereglering i vissa fall

Överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt, RPS, Malmö Ungsrätt och Sveriges domareförbund tillstyrker eller lämnar förslaget i denna del utan erinran.

2.3 Övrigt

RÅ tar upp frågan om vissa terminologiska förändringar och anför:

1 de nya lydelserna av 36 kap. I § brottsbalken och 1 § slöldgodslagen föreslås vissa terminologiska förändringar. I båda lagrummen ersälts ut­trycket "obilligt" med "oskäligt" samt i den förstnämnda paragrafen uttrycket "förlag" med "kostnadsersättning". Jag tillstyrker förslaget all ersälta "förlag" med "kostnadsersättning". Mol förslaget att ersälta uttrycket "obilligt" med "oskäligt" kan enligt min mening däremot göras invändningar. Uttrycket "obilligt" torde sålun­da, i allt fall i lagtolkningssammanhang, ha en annan innebörd än "oskä­ligt". Det förstnämnda uttrycket torde därvid gälla fall där en strikt lag­tolkning skulle ge ett resultat som ter sig orättvist eller eljest oacceptabelt på grander med vissa allmänt värderande inslag; resultatet präglas inte i första hand av rent rationella avvägningar. "Oskäligt" däremoi torde hänföra sig till situationer där man har att väga i första hand sakliga omständigheter - exempelvis kvalitet och pris, brott och påföljd - mol varandra. Enligt min mening ger uttrycket "obilligt" (billigt) i rättstillämp­ningen ett slörre utrymme för avvägningar i det enskilda fallel än uttrycket "oskäligt" (skäligl). Som ett konkret exempel på begreppens olika inne­börd kan måhända följande sats nämnas: "Om en fattig och i ekonomiska ting oerfaren person bleve bunden av ett avtal som bygger på oskäliga villkor, vore detta obilligt". Jag vill i första hand förorda atl uttrycket obilligt bibehålls i förevarande sammanhang. Ändras lydelsen av de nu ifrågavarande lagrammen i enlighet med förslaget, bör dock under alla förhållanden inle del gamla uttrycket få stå kvar i andra lagram (jfr 36 kap. 3 § a andra stycket BrB). En annan ordning är helt oacceptabel.

105


 


Bilaga 3     Prop. 1986/87:6

Riksåklagarens promemoria med förslag till avkriminalisering och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde (avsnitten 3 och 8)

3 Deltagaransvaret vid dobbleri 3.1 Dobbleri

Enligt BrB 16:14 1 st dömes för dobbleri den som olovligen för allmänhe­ten anordnar spel eller liknande verksamhet, vars utgång helt eller till väsentlig del beror på slumpen, om verksamheten med hänsyn till sin art, insatsernas ekonomiska värde och övriga omständigheter framstår som äveniyriig eller är ägnad atl tillföra anordnaren en betydande ekonomisk vinning. Delsamma gäller den som tillåter en sådan verksamhel i en lägen­het eller annat uirymme som han upplåtit åt allmänheten.

Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Enligt 2 st dömes för dobbleri också den som deltar i spel eller liknande verksamhet som, med hänsyn till förhållanden som avses i försia stycket, framstår som äveniyriig och som är olovlig saml har anordnats för allmän­heten eller eljest äger ram i en lägenhet eller etl annat utrymme vartill allmänheten har tillträde. Straffet för sådant deltagande är böter.

I BrB 16: 18 stadgas vidare straff för den som under vissa föratsättningar upplåter lägenhel, om han får vetskap om att den används för speländamåi, och han underlåter att söka få verksamhelen all upphöra.

Dobbleribestämmelsen i sin nuvarande lydelse tillkom genom lag 1982:1061, som trädde i kraft den 1 januari 1983. Från denna dag gäller också den nya lotlerilagen (1982:1011), vilken ersatt den tidigare lotteriför­ordningen.

En av avsikterna med lagändringarna var all få till stånd överenssläm­melse mellan reglerna om lotterier och dobbleribestämmelsen. Sålunda skall såsom dobbleri bedömas alla sådana olovliga lotterier som tar sig mera kvalificerade former.

Straffbestämmelsen för äventyrligt spel är av mycket gammalt datum. Att anordna sådant spel ansågs lidigare huvudsakligen som ett brott mol goda seder och god ordning. Under de senaste årtiondena har dock den illegala spelverksamheten kommit att bedrivas i alltmer affärsmässiga former. I en av RÅ och RPS år 1971/72 gemensamt företagen ulredning framgick att spelverksamheten också kommit att få samband med annan allvariig brottslighet. Utredningen resulterade i att en särskild straffbe­stämmelse infördes om grovt dobbleri med etl straffmaximum om fängelse två år saml regler om straff för försök och förberedelse till sådanl brott.

Som ett led i elt av regeringen år 1977 erhållet uppdrag alt göra en
översyn av lagsiiftningen mol organiserad och ekonomisk brottslighet
förelogs inom brottsförebyggande rådel en ulredning av dobblerilagslift-
ningen. Arbelet redovisades i februari 1979 i promemorian Dobbleri (Brå
PM 1979:4). I promemorian påvisades bl.a. vissa svagheter i den dittills­
varande gränsdragningen mellan spel och lotteri. För att spel skulle förelig-
      106


 


ga gällde att utgången av verksamhelen skulle vara bestämd av regler som Prop. 1986/87:6 tillät deltagare att fortlöpande påverka sina vinstmöjligheter t. ex. genom kortföringen, ökade insatser o dyl. Detta innebar bl. a. atl illegal bookma-king, som är den form av illegalt spel som enligt promemorian då sannolikt omsatte de största beloppen i vårt land, var att hänföra till lotteri och sålunda straffrällsligt skulle bedömas enligt ansvarsbestämmelserna i lot­leriförordningen. Della ansågs föga ralionellt. Del hade också visal sig att det ibland var svårt att dra en gräns mellan vad som var att anse som äventyrligt spel, vilket var en fömtsättning för att dobbleribestämmelsen skulle vara tillämplig, och lotterier.

På grundval av Brå: s översyn och lotteriutredningens förslag Lotterier och spel (SOU 1979:29-30) lämnades i prop. 1981/82:170 det förslag till ny lagtiftning om dobbleri och lotteri som nu är gällande lag. Samtidigt företogs en höjning av straffgränserna för dobbleri från fängelse ett år till två för normalbroltet och från två lill fyra år för grovt dobbleri.

Genom lagändringen kom begreppet äventyrlig att definieras på ett annat sätl än som dittills gällt. Enligt departementschefen bör det avgöran­de för bedömningen om en verksamhet är att anse som dobbleri eller inte vara om spel- och lotteriverksamhelen vid en samlad bedömning framstår som äventyrlig. Därvid bör beaktas bl.a. sådana omständigheter som verksamhetens arl och insatsernas ekonomiska värden. Med denna be­slämning torde, enligt departementschefen, även illegal bookmaking vara att hänföra lill dobbleri, om verksamheten tagit sig viss omfattning. Där­emot blir vissa okvalificerade hasardspel, t.ex. ettörespoker, inte längre att bedöma som dobbleri.

Genom kravet att utgången hell eller till väsentlig del skall bero på slumpen, undantas från dobbleriområdet utpräglade skicklighelsspel som exempelvis schack, golf, biljard och tävlingsbridge. Men även en verksam­hel som inrymmer en viss möjlighel för deltagarna all genom sin skicklig­het kunna påverka utgången bör enligt departementschefen kunna bedö­mas som äventyrlig. Som exempel på sådana spel nämns poker, där indivi­duell spelskicklighet kan ha stor betydelse, men där den av slumpen beroende kortfördelningen betyder mycket för utgången.

Spel som till sin natur inte är äventyrliga, i den meningen alt spelarnas insatser är begränsade, men som är ägnade alt tillföra anordnaren en betydande ekonomisk vinning skall också enligt den nya lagen kunna vara att bedöma som dobbleri. Till spel av denna art har angetts höra exempel­vis kedjebrevspel, andelsspel och pyramidspel om pengar. Även rena lotterier, där visserligen varje lott kostar endast ett obetydligt belopp men där anlalel lotter är mycket stort och lotteriets omsättning följdaktligen betydande, torde enligt denna bestämmelse kunna vara att bedöma som dobbleri.

Utbyle av dobbleri kan enligt BrB 36:1 förklaras förverkat. Detla gäller
inle bara den vinning av rörelsen som uppkommer för den som anordnar
eller tillåter spel ulan även de vinsler som enskilda deltagare gjort på
spelet. Sedan straff införts för förberedelse till grovt dobbleri är det också
möjligt att förverka förlag för brottet, dvs. pengar som lämnas för bestri­
dande av utgifter som är förbundna med den brottsliga verksamhelen,
       107


 


exempelvis spelkassa för banken vid anordnande av roulettspel. Egendom Prop. 1986/87:6 som använts som hjälpmedel vid brott kan förverkas enligt BrB 36:2. Detta torde kunna gälla till exempel roulettbord och spelautomater som använts olovligt, men även förverkande av annan utmstning som exempel­vis apparatur för alarmering och bevakning bör kunna förverkas på denna grund.

3.2 Deltagaransvaret

Deltagande i äventyrligt spel har sedan länge varit straffbart. Alt deltagan­de på detla sätt straffbelagts beror på att spelare inte redan genom att delta i spelet kan anses ha medverkat lill anordnandet eller tillåtandet av spelet. Någon motsvarande bestämmelse om straff för deltagande finns inte i lotterilagen och fanns inle heller i den tidigare lotteriförordningen. Atl delta i olovliga lotterier är således straffritt.

De år 1983 genomförda förändringarna i dobbleribestämmelsen fick ock­så vissa konsekvenser för deltagaransvaret. Så innebar det förhållandet att illegal bookmaking i fortsättningen kan vara att bedöma som dobbleri atl även spelande kriminaliserades. Genom att å andra sidan mera okvalifice­rade hasardspel inte längre skall anses som dobbleri, utan hänföras lill lolleriregleringen, blir dellagande vid sådanl spel inte längre straffbart.

Genom lagändringen kom vidare vissa rena lotterier att hänföras till dobbleribestämmelsen om lotteriet varit av viss omfattning. Det ansågs emellertid inte önskvärt att del straffbara området utvidgades till alt omfat­ta också köp av en lottsedel i elt sådant lotteri. Straffansvaret borde därför, enligt departementschefen, begränsas till deltagande i spel eller liknande verksamhet som med hänsyn till sin arl, insatsernas ekonomiska värde och övriga omständigheter framstår som äventyrlig.

I sammanhanget förtjänar att påpekas att, såsom anförts i den tidigare nämnda Brå-promemorian, de närmasl professionella spelhajar som enligt uppgifl förekommer på de illegala spelklubbarna många gånger deltar så aktivt med spelarvärvning och liknande att de blir att bedöma som gär­ningsmän eller medverkande lill dobbleri.


3.3 Överväganden

Illegalt spel omsätter sannolikt slora summor varje år i vårt land. Med hänsyn inte minst till de sociala faror verksamheten medför och till den brottslighet som visal sig följa i del illegala spelels spår finns all anledning atl med kraft söka molverka dobbleriet.

Det finns dock en motsägelse mellan denna syn och samhällets insläll­ning till spel som ordnas i legala former. Det legala och samhällssanktio-nerade spelet har fått allt större omfattning. Tips, V 65, Lotto, totalisator-spel m. m. omsätter miljardbelopp varje år och lenderar att öka. Spelet ger också siaten stora intäkter i form av skatt. TVs och tidningarnas och andra massmediers bevakning och marknadsföring av spel i olika former måsle vidare ge allmänheten intryck av atl samhället närmast välkomnar delta­gande i spel i olika former. All samhället anser sig böra ha kontroll över


108


 


vilka som anordnar och medverkar till spel i större omfattning är naturiigt. Prop. 1986/87:6 Den motsättning somjag avser berör närmasl ansvaret för deltagande. Setl ur den spelandes synvinkel behöver de ekonomiska villkoren inte vara märkbart annorlunda vid illegalt än legalt spel. Insatserna kan vara obe­gränsade och risken för svåra ekonomiska föriuster vid exempelvis totali-satorspel torde vara lika slor oavsett om spelet är godkänt eller ej. Det kan därför framslå som svårförståeligt all samhället inbjuder till vissa spel medan deltagande i likartade, dock av myndigheterna icke sanktionerade, spel är kriminaliserat. Del kan visserligen hävdas att de illegala spelen ofta drivs i former som medför större risker för olyckliga sociala konsekvenser för den enskilde, exemplevis genom atl spel kan ske på kredii eller genom kontakt med kriminella miljöer. Det kan dock ifrågasättas om denna skill­nad mellan legalt och illegalt spel är så slor att det bör medföra kriminalise­ring av själva spelandet. Vissa paralleller torde för övrigt kunna dras med det förhållandet att alkohol- och narkotikamissbrak och att utnyttja prosti­tuerades Ijänsler inte är straffbart, trots de sociala faror missbrak och prostitution innebär. Det torde sålunda inte utan fog kunna hävdas att deltagaransvaret inger vissa principiella belänkligheter.

Att det är förbjudet att delta i illegalt spel har också - och inte minst -en praktisk sida. Tillslag mol illegala spelklubbar och liknande föregås ofta av omfattande spaningsinsatser från polisen. Det har ändå visat sig svårt att ingripa effektivt mot den illegala spelverksamheten. Anlalet dömda för dobbleri är årligen inte mera än cirka 20-50 personer. Anordnaren av spelet vidtar ofta en rad säkerhetsåtgärder, vilket får till följd att polisen har svårt alt säkra bevisning om all dobbleri förekommit. Den möjlighet som då återstår är atl få spelama atl berätta om verksamheten. Genom kriminaliseringen kan dessa emellertid inte höras som vittnen, utan måste först underrättas om misstanke om brott. Detla medför naturligtvis alt spelarna blir mindre benägna att redogöra för vad som förevarit, eftersom de härigenom indirekt erkänner alt de själva gjort sig skyldiga lill brott och dessutom riskerar atl få evenluella vinster förverkade. Svårigheterna alt få deltagarna att berätta om spelet är väl känt för de poliser och åklagare som har erfarenhet av denna typ av ärenden. Rädslan för repressalier och dylikl kan naturligtvis medverka till denna förtegenhet, men del är, enligt vad jag erfarit, polisens och åklagamas bestämda uppfattning alt deltagaransvaret har en betydande del i svårigheterna att få fram erforderlig bevisning i dobblerimål.

Antalet lagförda för deltagande i dobbleri är ungefär lika stort som
antalet dömda anordnare av spel. Detla tyder i och för sig på att man i stor
utsträckning, genom åtalsunderlåtelse eller på annat sätt, undviker att
straffa spelama, eftersom dessa rimligen måste vara betydligt fler än de
som anordnat spelet. Detla torde dock inte i någon högre grad påverkal
möjligheterna att få spelarna att delta i utredningama. Det lyder vidare på
att kriminaliseringen av spelandet inte upplevs som meningsfull bland dem
som ägnar sig åt alt bekämpa del illegala spelet. Enligt vad jag inhämtat är
det vidare oftast meningslöst att söka få spelarvinster förverkade eftersom
det i regel är omöjligt att slyrka att en spelare gjort vinsler på spelet.
Deltagaransvarets berättigande synes egentligen inte ha ifrågasatts un-
   109


 


der det lagstiftningsarbete som förekommit under senare år. Med hänsyn     Prop. 1986/87:6 till vad som ovan anförts vill jag nu emellertid förorda att det tas under allvarligt övervägande om inte deltagaransvaret vid dobbleri bör kunna upphävas.


8 Förverkande

Genom vidgade regler för åtalsunderlåtelse o.dyl. har det blivit alllmer vanligl att lagföring för mindre förseelser aldrig kommer till stånd, trols att elt konstaterat brott föreligger. Inle sällan förekommer i utredningen av sådana brott alt föremål beslagtas när föratsätlning för förverkande förelig­ger. Del kan vara fråga om traditionella brottsverktyg såsom brytverklyg och dyrkar men också exempelvis trimmade mopeddelar, alkoholhaltiga drycker, narkotika och smuggelgods. Det är inte heller i övrigt ovanligt alt förverkandeyrkande kan riktas mot någon som inte kan eller bör ställas till svars för brott. Det är också vanligt att polisen anträffar egendom som uppenbarligen använts vid brott eller eljest kan bli föremål för förver­kande, men där egendomen inte kan härledas till viss person eller där ägaren inle kan anträffas.

Enligt huvudregeln skall sådan lalan om egendoms förverkande som sker utan samband med åtal väckas vid rätten. Rättens handläggning regleras av 17 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (RP). För förfarandet gäller att det skall handläggas som ett bötesmål. Är ägaren okänd eller kan han inte anträffas får stämningen delges honom genom kungörelsedclgivning. Är värdet under ettusen kronor får stämning­en anslås på rättens kansli. Uteblir svaranden i sådant fall, skall egendo­men förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan därom är ogrundad.

Från förfarandereglerna i 17§ RP har dock stadgats en rad undantag. Sålunda ges i bl.a. varusmugglingslagen (1960:418), lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker, lagen (1977:293) om handel med drycker, narkotikastrafflagen (1968:64), KF (1968:70) med vissa bestäm­melser om injektionssprutor och kanyler, allmänna ordningsstadgan (1956:617), lagen (1983:225) om förfarandet vid förverkande av vissa farliga föremål och KF (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m., regler som ger åklagaren möjlighet alt själv besluta om förverkande under vissa föratsättningar. Förfarandet är i dessa fall förenal med möjlig­hel för den drabbade att anmäla missnöje mot beslutet, varvid åklagaren, om inte beslaget skall hävas, är skyldig att väcka talan om egendomens förverkande. Åklagaren är också nödgad atl föra särskild talan om delgiv­ning inte kan ske med ägaren eller annan från vilket beslaget skett.

Från flera åklagarmyndigheter har föreslagils all åklagarna skall ges generell rält att pröva frågan om förverkande av beslagtagna föremål av mindre värde när del sker ulan samband med lagföring för brott. En sådan möjlighet skulle ge inle obetydliga rationaliseringsvinster och förslaget är enligt min uppfattning väl värt att pröva.

De allmänna bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. BrB. I I §


110


 


stadgas att uibyle av brott enligt BrB som ej motsvaras av skada för     Prop. 1986/87:6 enskild skall förklaras förverkat, om del ej är uppenbart obilligl. Det­samma gäller förlag för brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandel utgör brott enligt BrB. Med utbyte avses såväl konkret egen­dom som värdet av utbytet.

Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt BrB eller som frambragts genom sådanl brott må, enligt 2§, förklaras förverkad, om det är påkallal till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller egendom vars användande utgör brott enligt BrB eller med vilken eljesi lagits befattning som utgör sådant brott. Även här kan värdeförverkande förekomma.

Enligt 3 § får även i annal fall än som avses i 2 § förverkande beslutas i fråga om

1.  föremål, som på grand av sin särskilda beskaffenhet och omständighe­
terna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning

2.  andra föremål, som är ägnade atl användas som vapen vid brott mot
liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anled­
ning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Har sådant vapen som är ägnal alt användas vid brott mol liv eller hälsa beslagtagits och är fråga om förverkande av föremålet enligt 36: 3 får, enligt lagen (1983:225) om förfarande vid förverkande av vissa farliga föremål, frågan prövas av åklagaren, om föremålets värde uppskattas till mindre än 500 kronor.

Enligt 36:4 gäller bl. a. att förverkande, om ej annal föreskrivils, får ske hos gärningsmannen eller annan som medverkat lill brottet, den i vars slälle gärningsmannen eller annan medverkande var eller den som efler brottet förvärvat egendomen på grand av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till anlagande om egendo­mens samband med brottet, under föruisättning att egendomen vid brottet tillhörde gärningsmannen eller medverkande eller den i vars ställe gär­ningsmannen eller den medverkande var.

Inom specialstraffrätten finns också en rad bestämmelser om förver­kande. Förutom de tidigare anförda exemplen kan nämnas lagen om skatt pä spel, valutalagen och vapenlagen.

Förverkande ulgör särskild rättsverkan av brott och skall normalt prö­vas i samband med ålal för brottet. Rätten är i princip skyldig att självmant pröva om förutsättningar för förverkande föreligger, men i prakliken torde förverkande inte aktualiseras om inle yrkande därom framförs av åklaga­ren.

Förverkande kan också ske i samband med strafföreläggande. Enligt 48:2 RB gäller att om brottet är förenat med egendoms förverkande, detta skall också föreläggas den misstänkte till godkännande. Även i samband med föreläggande av ordningsbot kan under vissa förutsättningar förver­kande förekomma.

Tillsammans med de tidigare nämnda undantagen från förfaranderegeln i
17 § RP medför möjligheterna lill förverkande i samband med framför allt
strafföreläggande atl etl stort antal beslul om förverkande sker ulom rätla.
111


 


Såvitt känt har detla inte visat sig medföra några olägenheter eller problem     Prop. 1986/87:6 ur rättssäkerhetssynpunkt.

De nuvarande reglerna om förfarandet medför vidare effekter som inte torde kunna motiveras av rationella skäl. Så kan exempelvis nämnas del fallet alt någon ertappas med att föra sin trimmade moped, varvid de ändrade mopeddelarna bör förverkas. Om åklagaren finner att lagföring bör ske kan han utfärda strafföreläggande och även förelägga förverkande. Finner han istället att åtal kan underlåtas är han tvungen att väcka talan vid rätten om förverkande av mopeddelarna, trots alt således den skyldige i det senare fallet blir utsatt för en mindre ingripande åtgärd. Vidare kan anföras det relativt vanliga förhållandet att slöldbrott av ungdomar av­skrivs enligt lagen (1964:167) om unga lagöverträdare. Har i elt sådant ärende exempelvis inbrollsverktyg beslagtagits saknas möjlighet att få dessa förverkade ulan all talan därom väcks. Detta kan jämföras med åklagamas möjlighet att själva besluta om förverkande av vissa våldsverk­tyg såsom knivar och stiletter utan samband med brott. Prövningen av förutsättningarna för verkande i det förra fallel torde snarare vara lättare än i det senare.

I de fall ägaren är okänd eller inle kan anträffas är de förhållanden vara förverkandeyrkandet gmndas ofta än mer uppenbara. Det kan t.ex. röra sig om verktyg som kvarlämnats på en brottsplats, fiskeredskap som anträffats i vatten där fiskeförbud råder, alkoholhaltiga drycker som hittats på en festplats eller gömd narkotika. Del torde vara mycket sällsynt att någon hos tingsrätten gör anspråk på sådan egendom. Delta är hell natur­ligt eftersom den som framställer ett anspråk ofta skulle röja atl han gjort sig skyldig till brott.

Det bör enligt min uppfattning finnas utrymme att vidga åklagarnas behörighet alt besluta i dessa frågor. En sådan lösning kan vara att åklagar­na ges generell rätt att själva förordna om förverkande av beslagtagna föremål när frågan angår annan än tilltalad och föremålet är av begränsai värde, förslagsvis mindre än 1 000 kronor. Denna räll bör gälla såväl när fråga är om förverkande enligt 36:1-3 BrB som när förverkande grundas på en bestämmelse inom specialstraffrätten. Den bör också kunna gälla såväl mot känd som okänd ägare. En sådan regel bör naturligtvis tillämpas med försiktighet. I tveksamma fall bör således frågan slällas under rättens prövning.

En sådan ordning har också den fördelen att samma förfarande kommer atl gällaför flertalet fall av sakkonfiskation utan samband med ålal.

Lagtekniskl torde bestämmelsen kunna placeras i anslulning lill de gene­rella reglerna i 17§ RP, som förslagsvis kan ges följande lydelse.

Angår fråga om egendoms förverkande till del allmänna eller annan särskild rättsverkan av brott någon, som ej är tilltalad, skall talan därom föras mot honom. Om sådan talan gäller i tillämpliga delar vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående ålal för brott vara icke kan följa svårare straff än böler.

År ifaU, som avses i första stycket, fråga om förverkande avföremål vars värde uppskattas UU mindre än ettusen kronor, får frågan prövas av

åklagaren. Sådant beslut om förverkande skall meddelas skriftligen. Den     ' '2

från vilken beslaget har skelt får hos åklagaren anmäla missnöje med


 


förverkandebeslutet inom en månad från det alt han fick del av del.     Prop. 1986/87: 6 Anmäls missnöje skaU åklagaren, om beslaget inle hävs, väcka talan på sätt som anges i första stycket. Har detta inte skett inom en månad från det anmälan har inkommit tdl åklagaren, skall beslaget gå åter.

Är i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av egendom, som tagils i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan, mot vilken talan föres, icke känt hemvist inom rikel eller kan eljesi ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i rikel, äge rätten utfärda stämning å honom atl å tid och slälle, som angivas i stämningen, komma tillstädes vid rätten för atl svara i målet vid påföljd, all egendomen eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall ulan hinder av 33 kap. 6§ första stycket nya rättegångsbalken delgivas genom kungörelsedclgivning. Uteblir svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, om ej av omstän­digheterna framgår, att talan därom är ogrundad. Har frågan prövats av åklagaren eller uppskattas värdet av beslagtagen egendom, ifaU då lalan väckts, till mindre än ettusen kronor, får delgivning ske genom att beslutet respeklive stämningen anslås på rättens kansU. .

Hava i lag eller författning meddelals avvikande beslämmelser, vare de gällande.

Huvudregeln skall således alltjämt vara att åklagaren skall väcka talan hos rätten om förverkande. Endast i de fall värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas lill mindre än ettusen kronor äger åklagaren själv besluta i frågan. Förfarandel hos åklagaren kan utformas enligt mönster från vad som idag gäller i bl.a. lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Beslutet skall således vara förenat med möjlighet atl anmäla missnöje. Anmäls sådant missnöje skall åklagaren, om inte beslaget bör hävas, vara hänvisad atl väcka lalan enligt huvudregeln. Förfarandel skall vara detsamma oavsett om den från vilken beslaget skett är känd eller ägaren är okänd eller inte kan anträffas. 1 det senare fallet måste dock särskilda regler ges för delgivning av beslutet. Det mest ändamålsenliga synes vara all sådant beslut delges genom anslag på rätlens kansli. I den mån åklagaren väljer att väcka talan om förverkande av föremål värda mindre än ettusen kronor mot okänd eller oanträffbar ägare bör även stämning i sådant mål, i likhet med vad som i dag gäller, kunna delges genom anslag.

Genom att åklagaren under angivna förutsättningar ges generell rält atl-beslula om förverkande, oavsett mol vem beslutet riklas, bör beslulen kunna ges en enhetlig utformning. Ingel synes heller hindra atl, i de fall besluten riktas mot okänd, beslutet, där det är praktiskt lämpligt, får omfatta flera i skilda sammanhang beslagtagna föremål, under föratsätl­ning att värdet av vart och ett av dem understiger ettusen kronor.

Genom den föreslagna lagändringaren bör lagen om förverkande av
vissa farliga föremål samt 21 § varasmugglingslagen kunna upphävas. Be­
stämmelserna i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker och den
hänvisning till denna lag som finns i lagen om handel med drycker, all­
männa ordningssladgan, narkotikastrafflagen och förordningen med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler saml i slilettförordningen,
vilka ger åklagaren en vidare rätt alt besluta om förverkande, bör dock
     113

kvarstå. 8    Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 6


 


Bilaga 4     Prop. 1986/87:6

Sammanställning av remissyttranden över RÅ: s promemoria med förslag till avkriminalisering och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde (avsnitten 3 och 8)

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgelts av Göta hovrätt, kammarrällen i Jönköping, Umeå tingsrätt, Malmö tingsräll, åklagarmyn­digheten i Stockholms åklagardistrikt, justiliekanslern, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, polismyndigheten i Stockholm, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), generallullslyrelsen (endast avsn. 8), riksskatteverket, lotterinämnden (endast avsn. 3), länsstyrelsen i Göle­borgs och Bohus län, riksdagens ombudsmän, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveri­ges polischefer. Landsorganisationen i Sverige, Centralorganisationen SA­CO/SR, föreningen Sveriges kronofogdar och Svenska kommunförbundet.

2 Remissvaren

2.1 Straffansvaret för deltagande i dobbleri

Ingen remissinstans har haft något att erinra mot förslaget atl överväga om inle deliagandet i dobbleri kan avkriminaliseras.

Endasl rikspolisstyrelsen och Sveriges domareförbund har något moti­verat sin inställning.

Rikspolisstyrelsen:

Spaning och utredning av dobbleribrott är mycket tids- och resurskrä­vande. Trols noggrann planering av skilda insatser är del dessulom myckel svårt alt ingripa på ett effektivt sätt. Krimianliseringen av speldeltagandet gör att det är synnerligen svårt att få upplysningar från deltagare i spelet. Om de lämnar uppgifter riskerar de att själva bli åtalade och att förlora eventuella vinster.

Tips om dobbleri lämnas nu ibland av anonyma personer saml av anhöri­ga till spelarna. Även sådan information kräver tidsödande uppföljning, som dessvärre inte sällan ger negativt resultat.

En avkriminalisering av deltagaransvaret skulle utan tvekan öka poli­sens möjligheter atl få fram bevisning i dobblerimål och samlidigt minska handläggningstiderna.

Sveriges domareförbund:

Från de synpunkier domareförbundet har all beakla föreligger heller
ingen erinran mot riksåklagarens förslag att dellagande i dobbleri skall
avkriminaliseras. Särskilt de utredningstekniska skäl som anförs i prome­
morian lalar för atl deltagaransvaret avskaffas. Förbundet är emellertid
      114


 


medvetet om alt förslaget kan vara kontroversiellt sell från andra utgångs-     Prop. 1986/87: 6 punkter. Som argument för sitt förslag åberopar riksåklagaren det förhål­landel atl alkohol- och narkotikamissbrak samt utnyttjande av prostituera­de inte är straffbart. Med lanke på hur omdiskuterade dessa regler är torde argumentet ha endasl begränsad bärkraft.

Även länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län påpekar att det torde bli lättare att få dellagande spelare att ställa upp som vittnen i dobblerimål, om förslaget genomförs.

2.2 Förfarandet vid förverkande av egendom av mindre värde

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat ulan erinran förslaget att utvidga åklagares rätt alt själva besluta om förverkande som riktas mot någon annan än en tilltalad. Det har dock från en del håll framförts synpunkter som i vissa fall avviker från promemorieförslaget om hur en sådan bestämmelse skall ulformas.

Göta hovrätt:

Hovrätten har ingen erinran mot atl åklagarens möjlighel alt besluta om förverkande vidgas i den utsträckning som föreslås.

Hovrätten ifrågasätter emellertid om inte lagtexten skulle kunna ulfor­mas på elt mer förståeligt sätt än som nu föreslås, låt vara att den nu föreslagna lydelsen godtagits i annan lagstiftning (1958 års lag om förver­kande av alkoholhaltiga drycker och lagen om förverkande av farliga föremål; se NJA II 1983 s478). Hovrätten föreslår att det nya andra stycket i 17 § RP får följande lydelse (ändringarna i förhållande till promemorian understrakna).

Är i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av i beslag lagen egendom, vars värde uppskattas till mindre än ettusen kronor, får åklagaren skriftligen förordna alt beslaget skall bestå. Egendomen skall anses förverkad om icke den, från vilken beslaget har skett, inom en månad från det han fick del av beslulel hos åklagaren anmäler missnöje. Anmäls missnöje skall åklagaren, om beslaget inte hävs, väcka lalan på sätt som anges i första stycket. Har detta inle skett inom en månad från det anmälan har inkommit till åklagaren, skall beslaget gå åter.

Umeå tingsrätt:

Tingsrätten lillslyrker förslaget. Beträffande den föreslagna nya lydelsen av 17§ lagen om införande av rättegångsbalken anser tingsrätten att det av bestämmelsen i tredje slycket om delgivning bör framgå att delgivning på annat sätt än genom anslag på rättens kansli alltid skall ske när rätten finner atl värdet av den beslagtagna egendomen uppgår lill eller överskri­der I 000 kr.

Malmö tingsrätt:

Riksåklagarens förslag beiräffande förverkande föranleder i och för sig
inte någon annan tingsrättens erinran än att det skulle vara mera överskåd­
ligt om de föreslagna författningsändringarna infördes i en helt ny paragraf
i RP. Tingsrätten vill i detla sammanhang emellertid föreslå alt åklagare får
en generell rätl att förverka gods i de fall åtgärden inte har samband med
115


 


lagföring. Alt i sådana fall väcka talan vid domstol är en onödig omgång,     Prop. 1986/87: 6 särskilt som den drabbade alltid kan föra saken dit. Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Förslaget om tillägg till 17§ RP innebär en allmän rätt för åklagaren att besluta om förverkande av föremål, vars värde understiga 1 000 kronor, innefattande även fall då ägaren är okänd eller saknar hemvist inom riket eller eljest inle kan personligen delges beslutet. I anslutning härtill före­slås, atl lagen om förverkande av vissa farliga föremål och 21 § varusmugg­lingslagen upphävs medan däremot 1958 års lag om förverkande av alko­holhaltiga drycker och de hänvisningar lill denna lag som finns i skilda författningar skulle kvarstå. Sistnämnda lag lorde inle ge rätl för åklagarna att besluta om förverkande om ägaren är okänd eller eljest inte kan nås för delgivning.    Endasl   i   narkotikastrafflagen   ges   undantag   (se   prop 1980/81:106). Huruvida sistnämnda särbestämmelse kan lillämpas även när känd ägare finns men inte kan nås med delgivning synes inte helt klarl. Enligt min mening bör de av riksåklagaren föreslagna bestämmelserna om åklagarnas rätt att besluta om förverkande gälla generellt. I den mån särbestämmelser i detaljer på något område, lex beträffande föremålets värde, anses behövas kan detta anges i den särskilda författningen. Jusliliekanslern:

Moiiven för den förenklade beslutsordning i förverkandefrågor som f. n. finns har varil bl. a. önskemålel atl undvika domstolsprocesser, som en­bart gäller förverkande av föremål med ringa värde. Rättssäkerhetsskäl har inte ansetts slå i vägen för att man i dessa fall inför en enklare beslutsord­ning än som följer av allmänna regler (se exempelvis prop. 1982/83:89 S.21). I den mån polismyndighet eller annan inle har gells en omedelbar rätt att frånta någon egendom har åklagaren i vissa fall berättigats att besluta om förverkande med möjlighet för den som berörs av beslaget att anmäla missnöje, varefter åklagaren inom viss tid får föra talan om förver­kande.

I promemorian lämnas inte någon närmare statistik rörande i hur stor utsträckning talan om förverkande ulan samband med åtal förs vid domsto­larna. Jag förmodar emellertid att förslaget om utökad befogenhet for åklagare att besluta om förverkande föranleds av att antalet sådana mål är så stort atl det från rationaliseringssynpunkt är något att vinna med en ändrad ordning.

Tvivelaktigt är också hur de ökade möjligheterna lill åtalsunderiåtelse påverkar anlalet mål om förverkande ulan samband med ålal. I kommenta­ren till brottsbalken förfäktas den uppfattningen att åklagare som beslular om åtalsunderlåtelse inte skall föra talan vare sig om brottspåföljd eller om förverkande (Brottsbalken III 2 uppl. s. 595).

Även om jag sålunda inte ser vilka vinster som från rationalitetssyn-
punkl kan ligga i förslaget harjag från principiella synpunkter inte någol att
invända mot del. Om man emellertid skall införa en allmän bestämmelse
bör man dock kanske överväga om man inte bör överge den i olika
specialförfatlningar föreskrivna ordningen lill förmån för elt syslem där
åklagarens beslul mera regelrätt överklagas hos domstolen. Den gällande
ordningen innefatlar bl. a. viss oklarhet om när föremålet skall anses vara
        116


 


laget i beslag respektive förverkat (jfr prop. 1982/83:89 s. 23, 26, se också    Prop. 1986/87:6 rättsfallet, RH 43:84).

Rikspolisstyrelsen:

I polisverksamheten förekommer inle sällan beslag av t ex trimmade mopeddelar, brottsverktyg eller annan egendom, som använts vid eller haft samband med brott, utan alt åtgärden följs av ålal. Anledningen härtill är i regel att den misstänkte begått brott före 15 års ålder eller är okänd.

I dessa och liknande fall måste lalan om egendomens förverkande väckas vid rätlen. Delta medför inte ringa merarbete för polisen, åklagaren och rätten.

Föreliggande förslag går ul på alt ge åklagaren en generell rätt att själva förordna om förverkande av beslagtagna föremål när frågan angår annan än tilltalad och föremålets värde understiger 1 000 kronor. För polisens del medför ett genomförande av förslaget en mycket tillfredsställande lösning på etl irriterande problem. Handläggningsrutinerna blir mycket enklare och handläggningstiderna kortare.

PoUsmyndigheten i Stockholm:

Polisen i Siockholm beslaglar årligen en slor mängd alkoholdrycker med stöd av lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker. Redan vid beslagstillfällel förstörs den beslagtagna egendomen i de fall laga stöd finns.

För att förenkla förfarandet i samtliga fall där alkoholhaltiga drycker beslagtas med stöd av ordningslagstiftning och avlasta åklagarna det for­mella förverkandebeslutet föreslås att beslut om förverkande enligt bl a lagen 1958:205 får meddelas även av polismyndigheten. I de fall polismyn­digheten beslutat om förverkande bör missnöje över beslulel kunna prövas av åklagare.

Sveriges advokatsamfund:

Av prakliska skäl bör övervägas om inte den föreslagna värdegränsen vid förverkande i 17§ RP bör relateras lill gällande basbelopp - exempel­vis 1/20 basbelopp - istället för bestämt penningbelopp. I övrigl har samfundet inte några erinringar mot riksåklagarens förslag i promemorian. Förslagen är enligt samfundels uppfattning väl lämpade att ligga lill grund för ändringar i lagsiiftningen.

Sveriges domareförbund:

Vad som anförs i promemorian om förverkande föranleder ingen erinran från förbundels sida. Det bör dock påpekas att det föreslagna tillägget till nuvarande 17 § andra stycket lagen om införande av nya rättegångsbalken synes gälla förfarandel inte bara enligt delta siycke ulan även enligt del närmast föregående. Därför bör tillägget kanske uigöra ett särskilt siycke i paragrafen.

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Föreningen instämmer i vad riksåklagaren föreslagit men vill ifrågasätta om inte beloppet 1000 kronor kan höjas till 2000 kronor.


117


 


BUaga 5    Prop. 1986/87:6


POLISMYNDIGHETEN MALMÖ Polismästaren


1985-03-04        1 (2)

A 540-2265/85


Regeringen Justitiedepartementet 103 33 STOCKHOLM


Angående ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automat-spel.

Polismyndigheten i Malmö får med översändande av bifogat utrednings­material hemställa om departementets medverkan till införande av förver­kandebestämmelser i ovan angiven lag.

Polisen har idag slora problem att komma till rätta med den alllmer florerande olagliga spelverksamhelen, som förekommer på ett stort anlal klubbar runt om i landet. Tips om olagligt spel på s.k. pokerautomater flödar dagligen in lill polisen. Stora penningsummor omsätts varje dygn på dessa pokermaskiner som är så konstruerade att de ger klubbägare och aulomatutställare enorma vinster. I många fall medför det för spelarna -förlorarna - personliga tragedier.

Som framgår av närslutna handlingar kan en spelare, då han så önskar, byta ut den i pokerautomaten erhållna poängsumman mot kontanter. Utbe­talningen sker "över disk" av innehavaren. Polispersonalen måste i ett sådant fall befinna sig i lokalen och vara åsyna vittne till utbetalningen. För atl få till stånd en övertygande bevisning om sådanl spel krävs för närva­rande att polismännen bevittnat 2-3 klara ulbelalningar. I dessa fall kan utbetalaren - oftast innehavaren - åtalas för brott mot lotterilagen och pokeraulomaten kan las i beslag och förverkas. Så har också skett i Malmö i ett antal fall. Dessa brottsutredningar är tidsödande och personalkrä­vande. Det är förenat med slora svårigheler för polispersonalen att ertappa klubbägare med denna form av olaglig spelverksamhel. Största antalet klubbar ägs och frekventeras av invandrare, vilket gör det svårt för spa­ningspersonalen att nå resultat bl.a. på grund av språkförbistring och avvikande utseende.

I Malmö har ett stort antal klubbar - mestadels invandrarklubbar - installerat pokerautomater utan att ha erhållit socialnämndens tillstånd. Innehavarna av dessa klubbar rapporteras för brott mot automatspelslagen och bötfälls, men möjligheten atl förverka pokerautomaten år inte lagligt reglerad. Därför fortsätter spelet på automaten när polispersonalen lämnat lokalen. Bötesbeloppet för sådant brott utgör en ringa del av dagsförtjän­sten på spelautomaten. Det finns klubbägare som nästan dagligen rappor­teras men som ändå fortsälter sin verksamhet.

Av vad ovan anförts lorde framgå att förhållandena kring de s. k. auto-malspelen i olika avseenden väsentligen ändrats i förhållande till vad som förutsetts vid automatspelslagens tillkomst. I förhållande till den förat beskrivna tilltagande illegala spelverksamhelen framstår automatspelsla-


118


 


gens ansvarsbestämmelser som föga verksamma, främst med hänsyn lill Prop. 1986/87:6 den stora vinning som det illegala spelet inbringar såväl för anordnare som för uthyrare av spelautomater. På grund härav framstår det som oundgäng­ligen nödvändigt atl företa en sådan lagändring atl nu förekommande lagtrots och omfattande vinning av brottslig verksamhet i största möjliga utsträckning begränsas. Detta bör enligt min uppfattning kunna ske genom att del i automatspelslagen intas en beslämmelse om förverkande av ut-rastning mm som använts vid eller varit föremål för brott enligt nämnda lag. En sådan bestämmelse kan intas i en 9a§ i lagen (1982:636) om anordnande av visst automaispel. Föreslagen lydelse:

"9a§

Insatser som uppburils vid brott enligt 9§ samt utrustning och annan egendom som använts vid eller varit föremål för sådanl brott skall förkla­ras förverkad, om inte detta är uppenbart obilligt.

I stället för egendom kan dess värde förklaras förverkat."

Vad gäller förverkande vid brott mot automatspelslagen vill jag slutligen peka på att bland annat riksåklagaren i yltrande 1982-01-08 lill regeringen över promemorian 1981:19 avseende kommunal kontroll över spelhallar förordade en förverkandebestämmelse och därvid också anförde att en sådan lämpligen borde ulformas i överensstämmelse med vad som gäller i lotterilagsliftningen.

Eventuellt bör automatspelslagen även kompletteras med en 3 a § inne­hållande en bestämmelse om skyldighet för aulomatulhyrare att före uthyr­ning förvissa sig om, atl förhyraren erhållit socialnämndens lillslånd för automaispel. En sådan bestämmelse bör då slraffsanktioneras i 9§. Moti­vet till införande av en sådan skyldighet är, atl därigenom komma lill rälla med de i denna verksamhet ofta förekommande bulvanförhållandena.

Med hänsyn lill vad jag sålunda anfört hemställer jag atl regeringen måtte ta under övervägande en sådan lagändring som ovan angivits.

Kopia av till polismyndigheten inkomna synpunkter och spaningsupp­slag' bifogas.

POLISMYNDIGHETEN

Nils E Åhmansson polismästare

Janne Ivarsson

tf polisintendent

' Handlingama har uteslutits vid justitiedepartementets remissbehandling.  119


 


Bilaga 6     Prop. 1986/87:6 Dnr 643-85

Sammanställning av remissyttranden över framställning från polismyndigheten i Malmö om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel (automatspelslagen).

I Remissinstanser

Efter remiss har yllranden över framställningen avgetls av riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsföre­byggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, lollerinämnden, slatens invandrar­verk (SIV), länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Malmöhus län, svenska kommunförbundet, Stockholms och Malmö kom­muner, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare, För­eningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges polischefer. För­eningen Sveriges länspolischefer, Sveriges automatägares riksförbund, Sveriges Holell- och Restaurangförbund (SHR) saml Cherryföretagen i Norden AB.

Några remissinslanser har överlämnat yttranden från andra myndighe­ter. RÅ har sålunda bifogat yttranden från överåklagarna i Göteborgs och Malmö åklagardistrikt saml från cheferna för dåvarande länsåklagarmyn­digheterna i Gävleborgs och Uppsala län. Stockholms kommunslyrelse har överlämnat och hänfört sig tiil elt yltrande från socialnämnden.


2 Remissvaren

2.1 Allmänna synpunkter

Framställningen har fått ett övervägande positivt mottagande vid remiss­behandlingen. Tre remissinstanser kan sägas ha en hell negaliv inställning till förslagen i framställningen.

RÅ och Svenska kommunförbundet pekar på ett behov av en utvärde­ring av automatspelslagen.

RÅ:

Från mera allmänna synpunkter villjag ytterligare anföra följande.

Väsentliga ändringar i lagstiftningen i vad avser spel- och lotleriverk-samheten genomfördes 1983. Det haremellertid i praktiken visat sig att det även efter denna lidpunkt varit svårt för polis och åklagare alt komma tillrätta med illegalt spel och lotteri. Svårigheterna har varil slora både i spaningsarbetet och i det efterföljande utredningsförfarandet. Vid rätte­gångarna har bevisfrågorna varit framträdande. Vissa uiredningar, som varit synnerligen resurskrävande, har utmynnat i att de åtalade dömts lill förhållandevis blygsamma bötesstraff.


120


 


Vissa av hithörande frågor har tagils upp i den promemoria om avkri- Prop. 1986/87: 6 minaliséring och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde, som riksåklagaren ingelt till justitiedepartementet i oktober 1984. Det har vidare vid handläggningen av detta ärende från olika håll framförts, att en något bättre kontroll skulle kunna nås på områdel om befogenheien all meddela tillstånd för automaispel överflyttades från socialnämnderna till polisen.

Mot bakgranden av del anförda skulle jag därför vilja ifrågasätta om inte en utvärdering av gjorda erfarenheler och en samlad översyn av lagstift­ningen på områdel skulle vara av värde.

Svenska kommunförbundei:

Lagen om anordnande av visst automatspel trädde i kraft vid halvårs­skiftet 1982 i syfte att motverka uppkomsten av olämpliga barn- och ungdomsmiljöer. Efter en del inledande tolkningssvårigheter i kommuner­na - lagen tillkom med kort varsel - förefaller arbetet i kommunerna ha stabiliserats. Samlidigt har lagen, under de tre år som gått sedan dess tillkomst, utsatts för en del kritik ulifrån olika perspektiv.

Till kritikerna sällar sig nu polismyndigheten i Malmö som i sin skrivelse föreslår en lagändring som medför möjlighet atl förverka pokeraulomater. Förbundsstyrelsen finner alt liden nu torde vara mogen för den utvärde­ring av lagen som tidigare förts på lal. I delta sammanhang bör det förslag som framställts av polismyndigheten i Malmö diskuleras närmare.

2.2 Förverkandebestämmelse i automatspelslagen

Förslaget i denna del tUlslyrks av följande remissinslanser.

RÅ:

Olaglig spel verksamhet omsätter sannolikt stora summor i vårt land. Del är uppenbart alt spel om penningvinster och olika slag av automatspel för många kan medföra skador av ekonomisk och social natur. Spelverksam­helen initierar ofta även brottslighet av allvariigare art. Utvecklingen på områdel inger oro. Det är därför angeläget atl olika åtgärder vidlas för all komma tillrätta med de problem som illegal spelverksamhet innebär.

Av uppgiflerna från Malmö polisdistrikt framgår atl nuvarande lagstift­ning inte ger möjlighet all effekiivt ingripa mol dem som anordnar olagligt automatspel. Förverkanderegler i enlighet med förslaget skulle göra lag­stiftningen mera slagkraftig. Den föreslagna regeln skulle sannolikt ha sin huvudsakliga betydelse genom att den öppnar en möjlighel till förverkande av de förhållandevis dyra apparater som del här är fråga om. Polismyn­dighetens förslag i denna del är enligt min mening välgrundat och förslagel lillslyrks. Enligt min mening bör paragrafen ulformas i överensstämmelse med vad som gäller enligt lotterilagen.

Överåklagaren i Göleborg saml cheferna för dåvarande länsåklagarmyn­dighelerna i Gävleborgs och Uppsala län anför.

Göteborg:

För den typ av spel som del här är fråga om - en form av pokerspel på
sk draw pokermaskiner - finns förverkanderegler i 30§ lotterilagen. En
förutsättning för förverkande är atl tillräcklig bevisning finns för att styrka
121

9   Riksdagen 1986187. I samt. Nr 6


 


olagligt spel. Bevissvårigheterna är emellertid ofta stora. Även frågor     Prop. 1986/87:6 angående problemen kring äganderätten av spelmaskinerna ger utred­ningssvårigheter. (Se NJA I 1984 hft6 sid 837 fO.

Redan vid tillkomsten av lagen om auiomalspel uttalade riksåklagaren sig för föreskrifier om förverkande. De nu gjorda iakttagelserna vid lagens praktiska tillämpning visar att riksåklagarens uppfattning var riktig. I pro­posilionen 1981/82:203 om koniroll över visst automaispel anfördes på sid 27 som skäl mot förverkande att frågan om äganderätten till spelutrust­ningen skulle begränsa sådana föreskrifters värde. Rättsfallet 1984 mot­säger detta. Jag ser inle något som lalar mot alt även i lagen om automat­spel ge möjlighel till förverkande vid olagligt spel. Tvärtom bör detla vara etl naturligt led i den brollsbekämpande verksamhelen. Gävleborgs län:

Om den problemalik, som framställningen redovisar, saknas erfarenhe­ter hos åklagarväsendet i Gävleborgs län. Jag har genom förfrågan lill kriminalpolisens spaningsrotel i Gävle kunnat konstatera atl polisen i distriktet inle hittills ställts inför de påtalade spörsmålen.

Genom framställningens innehåll bekräftas på fullgott sätt det behov av förverkandebestämmelser som förutsades och föreslogs av några remissin­stanser. Tvärtemot departementschefens bedömning (prop. 1981/82:203 s27) torde en utveckling ha inträtt och än mer förestå som ger föreskrifter om förverkande alll annat än begränsat värde. Förverkandebestämmelser avseende utrustning och intäkter från spel, lämpligen utformade med de i lotterilagsliftningen som förebild tillstyrks. Uppsala län:

Några principiella eller rätispolitiska betänkligheter mot all en förver­kandebestämmelse av föreslagen lydelse införs i lagen om anordnande av visst automatspel anserjag inte föreligga. Med en sådan beslämmelse kan, ifall då en automatspelsanordnare saknar socialnämnds lillstånd eller bryter mot en av nämnden meddelad föreskrift, en spelaulomat förklaras förverkad om detla inte skulle vara uppenbart obilligt.

Rent allmänt kan det förefalla som om den föreslagna förverkandebe­stämmelsen skulle komma alt få endast begränsad praklisk betydelse. I de flesta av mig kända fallen angående spelaulomater har nämligen social­nämnds tillstånd funnits men spelautomaterna har använts i strid mot lotlerilagen (lotleriförordningen) genom att vinster på automaterna utbeta­lats i form av pengar eller varor. Erfarenhelerna från Malmö tycks dock vara sådana all en förverkandemöjlighel även enligt automatspelslagen förefaller välmotiverad. RPS:

Vid remissbehandlingen av ulredningen (Ds Kn 1981: 19) med förslaget till rubricerad lag avstyrkte rikspolisstyrelsen i sill yttrande 82-02-11 lill kommundepartementet (dnr C-549-6117/81), alt förslaget skulle godlas. Bland de slarka invändningar som styrelsen anförde mot förslagel var bl a att en förverkandeklausul saknades. I yltrande 84-01-16 (dnr C-000-2871/83) lill justitiedepartementet över ifrågasatta ändringar i rubri­cerad lag framförde styrelsen ånyo samma anmärkning.

Styrelsen kan i alla delar bekräfta de brister i den aktuella lagsiiftningen        122


 


som påtalas i skrivelsen lill regeringen från polismyndigheten i Malmö.     Prop. 1986/87:6

Styrelsen vill samtidigt framhålla att det finns starka indikationer på att

missbraket av de sk pokerautomaterna är spritt över hela landet. Brott

mot lagstiftningen lorde vara en myckel lönsam skaltefri hantering och

annan allvariig kriminalitet förekommer i anslulning härtill. Styrelsen delar

därför polismyndighetens uppfattning atl det föreslagna tillägget i form av

en ny § 9a bör införas i lagen.

Socialslyrelsen:

Socialstyrelsen har inget all erinra mol framställningen från polismyn­digheten i Malmö polisdistrikt om införande av bestämmelser om förver­kande av spelaulomater, insalser mm i lagen om anordnande av visst automatspel.

Socialstyrelsen vill i detla sammanhang erinra om sin skrivelse 1985-03-18 lill regeringen rörande bl a förslag lill viss ändring i lagen.

Lotterinämnden lillstyrker i och för sig förslagel om en förverkandebe­stämmelse men anför i försia hand:

Den nuvarande lillslåndsgivningen för automater är splittrad. Lotteri-nämnden beviljar undantag från innehavsförbudel. Nämnden beviljar dess­utom tillstånd till spel ombord på fartyg. Länsstyrelserna beviljar tillstånd lill spel på varuautomater. Socialnämnderna beviljar tillstånd till uppstäl­lande av förströelseautomaler. Den myndighet som idag lägger ner mesl tid påautomalspelsverksamhelen torde vara polismyndigheten. Många social­nämnder hör nämligen regelmässigt polismyndighel över ansökan om auto­maispel. I polismyndighetens övervakning av ordningen ingår även auto-matspelsverksamheten och som tidigare anförts får polisen numera lägga ner myckel tid för alt komma lillräila med den illegala spelverksamheten bl a på pokermaskiner som ökal kraftigt efter införandel av förbudei mot utbelalningsaulomaler den Ijanuari 1979.

Huvudmannaskapet för automalspelsverksamheten bör kunna ges en smidig struktur. Den lösning som valls i Finland och på Åland bör kunna stå modell. De offenlliga penningaulomatföreningarna i Finland som har monopol på automat- och roulettspel tillför allmännyttiga ändamål ca 250— 300 miljoner mark årligen. Häri ingår avkastningen av spel på utbetalnings­automater. Den finska lösningen måste anpassas till svenska förhållanden. Detta kräver en utredning. Behållningens fördelning mellan olika organisa­tioner övervägas. Inle minst bör beaklas en eventuell konkurrens med föreningslivets nuvarande lotterier. Angående denna fråga kan anföras att marknadsutrymmet totalt för lotterier och spel i Sverige är ovisst. För vissa spelformer kan det konstateras att marknadsutrymmet är begränsat ex bingo och lotterier med försäljning från s k fasta försäljningsställen. Nya spelformer har dock visat sig attraktiva, ex Tipsljänsls lotto och joker. Det bör fastställas, vilken typ av aulomaler som skall tillåtas i Sverige. Dessut­om bör sociala frågor beaktas och härvid kommer utbelalningsaulomaler i blickfånget.

Lotterinämnden föreslår att en offentligrättslig förening bildas som med
ensamrätt får bedriva auiomalspel, roulettspel och kortspel i Sverige och
på fartyg inregistrerade i Sverige. Myndighetskontrollen över spelverk­
samhet bl a beaktande av sociala frågor bör ske bl a genom att siaten
      123


 


lillsälter hälften av föreningens styrelsemedlemmar. För automaispel kan     Prop. 1986/87: 6 införas en lag om begränsning i rätten alt ställa upp vissa spelautomater i likhet med det lagförslag som lotteriutredningen föreslog i SOU 1979:29. Enligt lollerinämndens uppfattning bör dock polismyndigheten vara tilläm­pande myndighel.

Om automatspelproblemaliken löses på del sätt nämnden föreslår bort­faller behovet av innehavsförbud på utbelalningsaulomaler. Lollerinämn­den anser del nuvarande innehavsförbudet ofullständigt, del illegala spelet sker som anförts på andra automattyper, och administrativt belastande.

Som lollerinämnden yttrade i remiss den 9 december 1983 (Ju dnr 1658-83) anser nämnden att problemet kräver en radikal reform. Sättet att komma till rätta med problemet lorde ej vara att i lag stifta förbud mot vissa automater och reglera spelet på andra utan atl anförtro automalspelel åt en lojal utövare.

5/V;

Slalens invandrarverk (SIV) kan vitsorda atl denna lyp av spelverksam­het orsakar sociala problem i vissa invandrargrupper.

SIV lillslyrker därför föreslagna ändringar av automalspellagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Länsstyrelsen är väl medveten om de problem som särskilt i Malmö föreligger all komma till rätta med olagliga automaispel. Polisens möjlighe­ter alt beivra denna verksamhel är klart otillfredsställande. Det kan näm­nas att socialnämnden i Malmö i flera fall har avslagit ansökningar om all få anordna spel med pokermaskiner. Länsstyrelsen har lämnal besvär häröver utan bifall under hänvisning bl a lill atl spelautomater av denna typ är olämpliga. Mot denna bakgrund är länsstyrelsen positiv till all insalser och utrustning kan förklaras förverkade på sätt som föreslagits.

Länsstyrelsen tillstyrker således polismyndighetens förslag. För den händelse de föreslagna ålgärderna inte får åsyftad verkan är länsstyrelsen inte främmande för etl totalt förbud för pokermaskiner.

Stockholms kommun tillstyrker förslagen med hänvisning bl.a. till so­cialnämndens yttrande. Av socialnämndens yttrande framgår bl.a. föl­jande:

Socialförvaltningen har i skilda sammanhang framhållil att Lagen om anordnande av visst automatspel inle fungerat på etl tillfredsställande sätl och föreslår atl effekterna av lagen utvärderas. Lagen har inte förhindrat uppkomslen av nya olämpliga ungdomsmiljöer, lyp spelhallar. Lagen har inle heller, annal än i undantagsfall, kunnat användas för ingrepp mot destruktiva miljöer där ungdomar vistas. 1 dag åvilar del socialförvaltning­en att bevisa att uppkomsten av sådana miljöer är en följd av automatspel.

Ändra problem vid tillämpningen av lagen är att det många gånger är svårt att veta vem som är ägare respektive spelutställare och vilket ansvar som den ene eller andre har. En möjlighet atl komma till rätta med dessa olägenheter skulle vara atl spelutställare ulifrån personlig lämplighet och ekonomisk sköisamhel får en legitimation för sin verksamhet.

Den snabba lekniska ulvecklingen på delta område gör del också svårt att definiera vad som, i lagens mening, är automatspel. Som exempel på


124


 


delta kan nämnas atl vissa "oskyldiga" TV-spel genom etl enkelt hand-     Prop. 1986/87:6 grepp kan slällas om till ell program lämpligl för illegalt spel.

Socialförvaltningen stödjer denna från Malmö föreslagna ändringen av lagen som skulle ge polisen bättre möjligheter all på ett mer kraftfullt säll ingripa mol den illegala hanleringen.

Mol kommunstyrelsens beslut reserverade sig fyra borgarråd (m) och yttrade:

Lagen om anordnande av visst automatspel trädde ikraft vid halvårsskif­tet 1982. Den infördes i syfte att ge kommunerna ett instrument att kunna motverka sk olämpliga ungdomsmiljöer.

Tre år efter ikraftträdandet kan vi, liksom föredragande borgarrådet, konstalera att syftet med lagen inte uppnåtts. Det är nödvändigl atl sam­hället har vissa möjligheter atl ingripa mot uppenbari olämpliga ungdoms­miljöer. Exempel på sådana är lokaler i vilka försäljning av droger före­kommer. Genom den aktuella lagen har samhället dock vall att inskrida mot en viss näringsverksamhet under förevändning av att densamma kan skapa olämpliga ungdomsmiljöer. Lagens ulformning innebär att lill-ståndsskyldighet även gäller för bensinstationer, kaféer, idrottsklubbar och liknande vars huvudsakliga verksamhet är någon annan än automal-spelsverksamhet. Sådana miljöer är, med möjligen något sällsynt undan­tag, inte att betrakta som olämpliga ungdomsmiljöer.

Lagen om anordnande av visst automaispel ger myckel stort utrymme för allmänt tyckande från socialnämndens sida. Enligt vår uppfattning bör lagar som ger uirymme för vilt skilda tolkningar undvikas. Sådana lagar undergräver rättssäkerheten. Del kan också konstateras att länsslyrelser­na och socialstyrelsen haft att la ställning till etl myckel stort anlal besvär i automatspelsärenden. I mer än hälften av dessa har länsstyrelserna upp­hävt socialnämndernas beslut. Uppenbarligen har lagen missbrukats och inte alltid använls för det syfle den var avsedd för.

Enligt vår uppfattning bör lagen om anordnande av visst automaispel upphävas. Elt bättre sätt att komma ål de olämpliga ungdomsmiljöerna vore t. ex. att se över den allmänna ordningssladgans regler. § 12 anger atl tillstånd krävs för att anordna offentlig tillställning på allmän plats. För särskilda fall får polisen meddela ordningsföreskrifter om bl a hållande av lokal eller plats för sport, spel eller liknande. Om det är påkallat med hänsyn lill den allmänna ordningen kan verksamheten förbjudas. En ut­vidgning av denna stadga skulle kunna ge samhällel önskade möjligheter att ingripa mot olämpliga ungdomsmiljöer. En sådan lagstiftning skulle ta fasla på reella missförhållanden och inle ge samma uirymme för godtycke och varierande rättstillämpning som lagen om anordnande av automatspel. De av polisen i Malmö framförda önskemålen bör, enligt vår uppfattning, väl kunna tillgodoses genom föreslagen ändring av den allmänna ordnings­stadgans regler.

Malmö kommun:

Kommunstyrelsen har under sitt i samarbete med bl a polisen bedrivna '
arbete med åtgärder för motsverkande av den organiserade ekonomiska
brottsligheten fått en klar bild av de svårigheler på inle minst det rättsliga
planet, som i delta arbete möler olika myndigheter. Dessa svårigheter är
    125


 


sådana att det är högst välbefogal alt man genom lagstiftning minskar dem     Prop. 1986/87: 6 för all på så sätt underlätta arbetet.

Kommunstyrelsen har all anledning att ställa sig positiv till bifall till polismyndighetens förslag, som därför tillstyrkes.

Föreningen Sveriges åklagare:

Den form av olaglig spelverksamhet som beskrivs i framställningen lill regeringen är inte enbart en storsladsföreteelse. Möjligheterna atl uppdaga och utreda misstänkt brott mot lotterilagen på en mindre ort i ett utpräglat landsorlsdistrikt där spaningsresurserna är små kan ibland vara än mer begränsade än i storstäderna. Föreningen lillslyrker polismyndighetens i Malmö framslällning om en ändring i lagen (1982:636) om anordnane av visst auiomalspel så att förverkande av automater kan ske så snarl auio­malspel anordnats ulan föreskrivet lillstånd. Föreningen, som inte har någon principiell invändning mol all även insatser som uppburits vid brott enligt 9§ nyssnämnda lag skall kunna förklaras förverkade, befarar emel­lertid atl slora bevissvårigheter kan uppstå när del gäller atl fastställa insatsernas storlek. Det stora antalet anmälningar om illegalt spel - oftast anonyma - som inges lill polismyndigheter i olika delar av landel talar för att ifrågavarande automater ofta används vid brott mol lotterilagen och att det sammantaget rör sig om stora ekonomiska värden med sociala skade­verkningar. Enligt föreningens uppfattning är det därför i första hand automaterna som i brottsförebyggande syfle bör kunna förverkas redan vid elt brott enligt lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel. Lagtekniskl kan det föreslagna 9a§ ges följande utformning: "mekanisk eller elektronisk spelautomat som används vid brott enligt 9§ skall förkla­ras förverkad, om inte detla är uppenbari obilligt."

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Av de från Malmö polismyndighel lämnade uppgifterna framgår att nuvarande lagsstiftning ej ger möjlighet till effektiva ingripanden mot dem som arrangerar automatspel i strid mot lagen. Den enda och i elt flertal fall till synes ganska verkningslösa sanktionen — böter — har uppfattals som en driftskostnad.

Tänkbara alternativ för en skärpning av sanktionerna mot dessa perso­ner är att låla fängelse utgöra normalpåföljden vid återfall eller införa en möjlighet till förverkande. En frihelsberövande påföljd vid återfall är dock av flera skäl mindre tilltalande.

En förverkandemöjlighel i enlighet med det i framställlan angivna försla­
get synes effeklivl mot en spelanordnare. Vad gäller aulomatuthyraren är
reglerna om medverkan i brott tillämpliga. Detta innebär atl en uthyrare
kan bli straffansvarig vid uppsåtlig medverkan och han kan därmed också
drabbas av den föreslagna förverkanderegeln. Även oaktsam medverkan
medverkan lill brott mot straffbestämmelsen bör kunna föranleda straff­
ansvar för uthyrare. Ansvar för oaktsamhet lorde kunna grundas på under­
låtenhet att konlrollera alt automaten ej används för otillåten verksamhel.
Naturligtvis blir det ofta svårt att bestämma hur långt kontrollskyldigheten
sträcker sig. I vart fall bör i princip kunna fordras alt en - i all synnerhet
yrkesmässig - uthyrare förvissar sig om atl förhyraren har vederböriigt
tillstånd atl använda den förhyrda automaten. Har han underiåtit delta
      '26


 


lorde i regel ej kunna anses uppenbart obilligt att även uthyraren drabbas     Prop. 1986/87: 6 av elt förverkande. Jämför NJA 1984:387.

Mol bakgrund av det anförda lillstyrker föreningen förslaget till en förverkanderegel, 9a §.

Föreningen Sveriges länspolishcefer och Föreningen Sveriges polis­chefer anför i etl gemensaml yltrande:

Del huvudsakliga syflel med rubricerade automatspelslag var att försöka motverka sociala skadeverkningar av viss spelverksamhet. Polisiär erfa­renhet har emellertid visal atl nonchalans och lagtrots har motverkat och i vissa fall även förhindrat all lagstiftningen fått den genomslagskraft som avsetls.

Eftersom lagstiftaren inte helt lyckats i sina ansträngningar att bekämpa de skadliga verkningarna och det väsentliga skyddsintresset alltjämt kvar­står, måsle enligt föreningarnas mening åtgärd vidlas för alt respekten för reglerna skall upprätthållas.

De föreslagna ändringarna i lagstiftningen är ett sleg i denna riklning och tillstyrks därför i alla delar.

Sveriges Aulomalägares Riksförbund:

Vi avser att Polismyndighetens i Malmö ändringsförslag är bra och det gäller särskilt syftet man vill uppnå. Vad först gäller förverkandebestäm­melsen är vi av den uppfattningen atl en sådan behövs för att komma till rätta med de påstådda problemen ävensom andra brott mol lagstiftningen ifråga. Dock är vi någol oroade över alt den kan komma all tillämpas regelmässigl. Vi vill här specielll fästa uppmärksamhel på att del myckel ofta förekommer - vid överlålelse av verksamhet som inrymmer flipper­spel - att lillstånd inte formelll sett föreligger för nye ägaren efler överlå­telsen och alt detla inte minsl beror på oklara ruiiner bland socialnämn­derna. Vi föreslår därför att departementschefen i förarbelena lill den föreslagna lagändringen uttalar att förverkandebestämmelsen är ämnad att i försia hand lillämpas vid överträdelser av den art Polismyndigheten i Malmö pekat på samt andra grövre eller upprepade överträdelser av lagen.

SHR:

SHR har ingen närmare kännedom om förekomsten av olagligt automat-spel. Det är emellertid viktigt atl polisens möjligheter atl ingripa blir effektiva. SHR har därför ingenting att erinra mol att den föreslagna bestämmelsen införs.

Cherryföretagen anför i denna del:

Etl av de största fel som begicks vid anlagande av Lag om anordnande av visst automatspel var att man definierade lagen såsom lillämplig på spel

som " ....... inte ger vinst eller endast ger vinst i form av frispel på

automaten". Denna uppfattning är allmänl förhärskande inom den seriösa automatbranschen. Innebörden av definitionen är nämligen all spel av den typ som man talar om i detla sammanhang (polismästarens i Malmö brev) då gjordes lagliga i och med den nya lagen. Tidigare var desamma genom

sin blotta existens illegala, eftersom den tidigare definitionen löd "       

inte ger vinsl eller endast ger vinst i form av enstaka frispel på automa­ten".

Från aulomalägarhåll drevs denna punkl siarkt vid utformandet av den     127


 


nya lagen men tyvärr logs ingen hänsyn till branschens kunskaper och de    Prop. 1986/87:6 farhågor för negaliva konsekvenser som framställdes. Detla är under för handen varande omständigheter endast alt beklaga och man kan konstate­ra atl de framförda farhågorna har besannats.

Den seriösa automalbranschen i Sverige, vilken vi måste anses uigöra en stor del av i och med det förhållandet all vi förelräder etl 20-lal operatörer i landel, har enbart inlresse av atl den lagstifining som finns är praktiskt lillämpbar och möjlig att efterleva. Den oseriösa verksamhelen i form av pokerspel på automater osv tar vi bestämt avstånd ifrån.

Vi uppfattar det lämnade förslaget såsom positivt i sammanhanget och föreslår dessutom att en justering av § I görs enligt vad ovan anförts på ett sådant sätl att anlal frispel begränsas. En sådan begränsning skulle förslag­vis kunna vara upp till elt tiolal frispel.

Följande remissinslanser avvisar tanken på att införa en särskild förver­kandemöjlighel i automatspelslagen.

Hovrätten för Väsira Sverige:

I framställningen behandlas två slag av illegalt spel, nämligen dels sådanl spel som sker på sk pokeraulomater för vilka socialnämndens tillstånd föreligger enligt lagen om anordnande av visst automatspel (automatspels­lagen), dels spel på aulomaler för vilka sådant tillstånd saknas. I båda fallen kan lotlerilagens siraff- och förverkandebestämmelser vara tilläm­pliga, nämligen då automatspelet bedrivs så alt spelaren kan få otillåten vinst. Den straffbestämmelse som automatspelslagen innehåller riktar sig endast mot spel på automater för vilka tillstånd saknas eller - om tillstånd finns - mot spel som sker i slrid mot av socialnämnd lämnade föreskrifter. För att den förverkandebestämmelse, som föreslås, skall bli tillämplig fömtsätls således alt det illegala spelet kan hänföras lill den senare katego­rin. Eftersom framställningen synes utgå från att spel på sk pokerauto­mater i stor utsträckning är förenat med möjligheter till vinst är tanken möjligen den att man här skall kunna förverka automater och insatser även om de beviskrav som slälls upp för ett förverkande enligt lotlerilagens bestämmelser inle är uppfyllda.

Som anförs i framställningen har förverkandefrågan aklualiserals vid automatspelslagens tillkomst. 1 framställningen - som lar upp riksåklaga­rens förslag i ämnet - redovisas emellertid inle vad departementschefen angav i proposilionen som skäl lill varför några föreskrifier om förver­kande inte fördes in i lagen. Han anförde atl sådana föreskrifter skulle vara av begränsai värde eftersom spelulmstningen i allmänhet inle ägs av den som anordnar spelet och intäktsfrågan är ordnad på olika sätt (prop. 1981/82:203 s27n). De faktiska förhållandena som invändningarna hänför sig till har inte närmare belysts i remisshandlingarna. Mol den bakgrunden får förutsättas att invändningarna fortfarande har bärkraft. De talar starkt mot en förverkandebestämmelse.

När del gäller spel på automater för vilka tillstånd saknas anges i fram­
ställningen atl bötesbeloppet utgör en ringa del av dagsförtjänslen och att
del finns klubbägare "som näslan dagligen rapporteras men som ändå
fortsätter sin verksamhet". Man frågar sig här vilka belopp det rör sig om,
på vilken nivå rapporterna stannar, varför rapporterna inte leder till åtgär-
128


 


der, vilken frekvens mål av denna lyp har och vilken praxis åklagare och Prop. 1986/87:6 domstolar tillämpar. I avsaknad av sådanl material är del svårt atl avgöra vilket behov av ålgärder som föreligger och hur en lämplig lösning bör se ut. Det bör dock erinras om alt automaispel som bedrivs ulan tillstånd kan föranleda böler eller fängelse i högsl sex månader (9 § automatspelslagen). Som framgår av övervägandena bakom den bestämmelsen (jfr prop 1981/82:203 s88n) skall fängelsestraff aklualiseras vid upprepat spel ulan lillslånd. Mot den bakgrunden vore en praxis av det slag som nämns i framställningen ägnad att förvåna. Del bör innan ny lagsliftning kommer i fråga undersökas om hittillsvarande praxis när del gäller påföljder för brott mot automatspelslagen inte följer de intentioner som anges i lagens förar­beten och om således uirymme kan finnas för en lösning inom ramen för den redan befintliga straffbestämmelsen.

I anslulning härtill bör uppmärksammas socialnämndens möjlighel att återkalla tillstånd till spel enligt 6 § nämnda lag. Om spel ändå fortsätter trots alt tillstånd dragits in förulsälts enligt förarbetena all elt fängelse­straff omedelbart aktualiseras. Det är uppenbart att det material som erfordras för alt lillslånd skall vägras eller återkallas inte ställer samma krav i bevishänseende som för framgång med etl åtal för brott och ett yrkande om förverkande enligt lotlerilagen.

En fråga som inte är helt ointressant i detta sammanhang rör pokerauto-malernas värde. Uppgift härom saknas. Del är uppenbart att det för bedömningen av vilken effekt en förverkandebestämmelse kan få inte är utan belydelse vilka ekonomiska konsekvenser förverkandet skulle medfö­ra för automatens ägare. Av de synpunkier som bilagls framställningen framgår (s2n) all en lokalinnehavare som fåll fyra automater beslagtagna någon vecka senare köpte tre nya automater som ställdes ul i hans rörelse. Fallet tyder inte på all möjligheten lill förverkande skulle ha någon påtaglig belydelse när del gäller atl komma till rätta med den olagliga spelverksam­helen. Hovrätten vill i detla sammanhang erinra om dels bestämmelserna i 36 kap 3 a § brottsbalken om förverkande av värdet av ekonomiska fördelar som uppkommit för en näringsidkare till följd av brott i näringsutövningen, dels den planerade lagstiftningen med anledning av kommissionens mot ekonomisk brottslighet delbetänkande Företagsbot (Ds Ju 1984:5).

Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten alt det översända remissma­terialet är alllför tunt för att kunna bekräfta polismyndighetens uppfattning att det nu är "oundgängligen nödvändigl" med den föreslagna regleringen. I avsaknad av ett dokumenlerat behov av en förverkandebestämmelse bör enligt hovrätten någon lagstiftning på området nu inte ske.

Om en annan bedömning görs i berörda hänseende uppkommer frågan
hur en förverkandebestämmelse lämpligen bör utformas. Den av polismyn­
digheten föreslagna bestämmelsen har i allt väsentligt 30 § lotterilagen som
förebild. Den skulle uppenbariigen träffa även fall - av svårbedömd om­
fattning - som inle berörs i framställningen och beträffande vilka något
behov av förverkande inte finns. Del kan således föralsällas atl bestäm­
melsen går utöver det behov som kan finnas, vilket i sig är föga tilltalande.
För att en bestämmelse skall få en lämplig utformning och t ex inle lätt
skall kunna kringgås erfordras material som närmare belyser hur ägande-
   129


 


frågan normalt är löst, hur det illegala spelet bedrivs, hur insatser sker och     Prop. 1986/87:6 vinsler utbetalas, vilka värden automaterna har, vilka summor som om­sätts per spel m m. I avsaknad härav kan några meningsfulla överväganden i ämnet inte göras. BRÅ:

Lagen om anordnande av visst automatspel är lillämplig endasl på sådana spelautomater som inte ger vinst eller som ger vinst enbart i form av frispel. Används dessa aulomaler för illegalt spel t ex genom atl anord­naren förbinder sig alt beiala ul vinsten i form av pengar blir bestämmel­serna i 16 kap 14 § brottsbalken om dobbleri eller 28 § lotterilagen (1982: 1011) tillämpliga och insatser, utmstning mm kan förverkas enligt 36kap brottsbalken resp 30 § lotterilagen.

Etl förverkande på grund av brott mol 9 § lagen om anordnande av visst automatspel har, som framhållits i prop 1981/82:203, ett begränsat värde eftersom spelulmstningen oftast ägs av annan än anordnaren. BRÅ kan inle heller se alt elt sådant förverkande skulle minska de spaningssvårig-heler, som tycks vara polisens huvudsakliga problem. Länsstyrelsen I Göleborgs och Bolius län:

Lagen om anordnande av visst automatspel har lillkommil som etl led i strävandena att förhindra uppkomslen av olämpliga ungdomsmiljöer. La­gen hör alltså hemma inom sociallagstiftningens område och ärenden enligt lagen handläggs primärt av socialnämnden. Lagens straffbestämmelse 9§ riktar sig mot den som anordnar auiomalspel utan lillstånd eller bryter mol någon föreskrift. Bestämmelsen är väl närmast av ordningskaraktär och meningen kan inle vara att den skall användas atl förhindra illegalt spel. Att komplettera denna straffregel med möjlighel lill förverkande kan inte anses rimligt.

I den mån spelautomater - med eller ulan tillstånd - används för illegalt spel av det slag polismyndigheten i Malmö åsyftar, torde ett sådant brott falla under rekvisiten för dobbleri och kunna bestraffas enligt brottsbalken 16kap 14 §. Brottsbalkens förverkanderegel kan då också tillämpas.

Länsstyrelsen anser inte att den föreslagna bestämmelsen bör intas i lagen om anordnande av visst automaispel. Sveriges advokatsamfund:

Anledning saknas atl ifrågasätta de av polismyndigheten påtalade be­
vissvårigheterna, genom vilka många fall av brott mol lotlerilagen inle kan
beivras. Syftet med den av polismyndigheten föreslagna ändringen i auto­
matspelslagen är därför befogat. Emellertid vili advokatsamfundet erinra
om alt så som del föreslagna tillägget 9a§ utformats, kan förverkande
komma ifråga även beträffande godtroende aulomalulhyrares egendom.
Med hänsyn till alt spelautomater och övrig egendom kan representera
belydande värden, i många fall ej understigande 50.000 kronor, bör inte
den krets mot vilka en förverkandeförklaring kan riklas innehålla perso­
ner, som inle haft kännedom om del brott som ligger lill grund för förver­
kandeyrkandet. En ändring måste därför ulformas så att godtroende aulo­
matulhyrare inte drabbas av förverkande. Härutöver bör en förverkande­
regel inskränkas till att omfatta, förutom den som anordnat automatspelet,
endast den som yrkesmässigt tillhandahållit sådan egendom som använts
        130


 


vid eller varit föremål för brott enligt 9§ automatspelslagen. Andra auto-     Prop. 1986/87:6

malulhyrare än den som yrkesmässigt tillhandahåller sådan egendom bör

över huvud taget inle kunna drabbas av ett förverkande. Bakgrunden

härtill är, atl endast den som yrkesmässigt lillhandahåller automaispel kan

säkert antagas vara väl medveten om att vissa spelaulomater genom sin

konstruktion inbjuder till otillåtet spel.

Såsom den föreslagna ändringen utformats, får advokatsamfundet, med hänvisning till ovanstående anförande, avstyrka förslaget.

2.3 Skyldighet för automatuthyrare att förvissa sig om att tillstånd till automatspel finns m. m.

SIV, länsstyrelsen i Malmöhus län, Stockholms kommun, Malmö kom­mun. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis­chefer samt SHR, tillslyrker förlaget på de skäl som redovisals tidigare.

I övrigt lillstyrker följande remissinstanser förslaget.

Föreningen Sveriges iklagare:

Polismyndigheten i Malmö har i sin framställning lill regeringen uttalat all automatspelslagen eventuellt borde kompletteras med en 3a§ innehål­lande en beslämmelse om skyldighet för aulomatulhyrare all före förhyr­ning förvissa sig om atl förhyraren erhållit socialnämndens lillstånd för automatspel. Enligt föreningens mening utgör en sådan bestämmelse etl nödvändigt komplemenl till den föreslagna förverkanderegeln i 9a§. I annat fall skulle möjligheten alt kunna förverka en spelautomat hos en uthyrare som påstår sig ha varit okunnig om att förhyraren saknat föreskri­vet tillstånd till automatspel bli siarkt begränsad.

Lollerinämnden anför i denna del:

Om automalspelsverksamheten inte överförs lill en offenlligrättslig för­ening tillstyrker lotterinämnden de av polismyndigheten i Malmö föreslag­na ändringarna i lagen om anordnande av visst automatspel. Dessutom anser lollerinämnden alt tillståndsprövningen i första instans bör överföras från socialnämnd till polismyndighet och atl lotterinämnden bör bli be­svärsinstans i slället för socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Med tanke på atl auiomalspel f n i icke ringa utsträckning bedrivs utan lillstånd bör även den föreslagna bestämmelsen om skyldighel för uthyrare av automat alt förvissa sig om att förhyraren har erforderiigl tillstånd införas.

Sveriges Aulomalägares Riksförbund:

Vad därefter gäller förslaget lill en 3a§ om skyldighet för automatuthy­
rare att före uthyrning förvissa sig om att förhyraren erhållil lillstånd,
anser vi utomordentligl viktig för konkurrensförhållandena inom bran­
schen. Såsom del nu är nonchaleras ofta detta helt av oseriösa uthyrare i
branschen. Del innebär samtidigt att de får ell försprång i konkurrensen
med de uthyrare som försöker förvissa sig om alt förhyrare har eller
ansöker om lillstånd. Enbart på grund härav anser vi alt den föreslagna
bestämmelsen är moliverad. Därtill kommer såsom nämnts i förslaget
möjligheterna alt komma lill rätta med bulvanförhållanden.
                                 131


 


Slutligen vill vi la tillfället i akt peka på del förhållandet att det i Prop. 1986/87:6 prakliken är polismyndigheterna och inle socialnämnderna som konfron­teras med de problem som överträdelser mot automatspelslagen medför. Innan automatspelslagen antogs föreslog vi att tillståndsprövningen skulle omhänderhas av polismyndighel i stället för socialnämnd. Vi frågar oss nu om det inle är hög tid att ompröva denna fråga och i stället anförtro tillståndsprövningen till landets polismyndigheter, som oftast är bäst insat­la i lokala förhållanden och även har de största förulsältningarna och resurserna alt kontrollera att lagstiftningen efterlevs.

Länsåklagaren i Uppsala län:

Avslutningsvis vill jag tillägga att jag saknar närmare erfarenhet av i vilken utsträckning socialnämnden i praktiken ger lillslånd till automat-spel. Del bör dock i samband med alt den föreslagna lagändringen genom­föres möjligen övervägas en skärpning av förutsättningama för lillslånd lill auiomalspel samlidigt som tillståndsgivningen eventuellt överflyttas till polismyndighel.

BRA anför atl en beslämmelse som ålägger aulomatuthyraren en skyl­dighel all förvissa sig om alt förhyraren har socialnämndens lillslånd i och för sig kan vara befogad. Enligt BRÅ är det emellertid tveksamt om en sådan bestämmelse bör vara slraffsanktionerad.

Några remissinstanser anger inte någon direkt inslällning i frågan men anför beträffande formerna för lillslåndsgivningen m. m. följande.

RPS:

Samiidigi vill styrelsen framhålla all en lidigare inte förutsedd komplika­tion har uppkommit vid tolkningen av lagen. I några besvärsärenden har socialstyrelsen nämligen funnil, att socialnämnd i villkor för lillslånd inte kan föreskriva, att vissa namngivna automaltyper som är ägnade för brottslig verksamhet inte fär förekomma. Grunden för detta ställningsta­gande torde vara att något uttryckligt förbud mot olämpliga automater inte har skrivits in i lagen. En komplettering av 4§ med innebörd att även automattypernas lämplighet skall prövas bör därför övervägas.

Socialstyrelsen:

Dessutom vill socialstyrelsen ta upp frågan om behovet av all i automat­spelslagen införa bestämmelser som yllerligare klargör vem som skall vara ansvarig för spelverksamheten.

Enligt 4§ i lagen skall socialnämnden vid prövningen av lillstånd bl a särskilt beakta sökandens lämplighet. Om spel anordnas av en juridisk person, lex etl aktiebolag eller en ekonomisk förening, gäller enligt all­männa regler (se prop 1981/82: 203 sid 27) alt den legale ställföreträdaren är ansvarig för spelverksamheten.

Socialnämnden skall därutöver utöva tillsyn över efterlevnaden så alt spelverksamheten inte anordnas i strid mot bestämmelserna i lagen.

Tillstånd enligt 3 § kan ges till viss fysisk eller juridisk person. Ges
lillslånd till en fysisk person är del dennes lämplighet som enligt 4 § särskilt
skall beaktas. Ges lillslånd till en juridisk person är det den legale ställföre­
trädarens (de legala ställföreträdarnas) lämplighet som skall beaktas. Där­
av följer att, om den legale ställföreträdaren byts ut, den juridiska perso­
nen har att söka nyll tillstånd eflersom den nye ställföreträdarens lämplig-
  '2


 


het är avgörande för rätlen alt driva spelverksamhelen. Denna ordning Prop. 1986/87:6 medför vissa problem. Socialnämndens tillsynsverksamhet skulle t ex underlättas, om tillståndet atl få anordna automaispel uteslutande knöts till en eller flera fysiska personer. För tillsynsmyndigheten kan det nämligen vara svårt atl hos exempelvis elt bolag, som tidigare fått tillstånd för anordnande av automaispel, upptäcka om del förekommit några person­förändringar inom bolaget som med hänsyn till vad som sagts ovan medför att nytt lillstånd måste sökas.

Socialstyrelsen hemställer därför om en sådan ändring av lagen att tillståndel enligt 3 § alltid kan knytas till en eller flera fysiska personer.

Några remissinslanser avvisar tanken på en skyldighet för en uthyrare alt förvissa sig om att tillstånd finns.

RÅ:

1 framställningen övervägs vidare en kontrollskyldighet för automatut­hyrare (3a§). .Iag kan för egen del inte finna att en sådan regel skulle ha någon direkt praklisk betydelse: bl a lorde del vara förenat med svårighe­ler atl beslämma hur långt konlrollskyldighelen skulle sträcka sig. Brotts­balkens regler om medverkan vid brott är för övrigt analogi tillämpliga när det gäller uthyrning och annat tillhandahällande av spelautomater. Jag avslyrker förslaget i denna del och ansluter mig här till vad chefen för dåvarande länsåklagarmyndigheien i Gävleborgs län anfört i silt yllrande.

I det av RÅ åberopade yttrandet anförs:

Framställningens förslag om lagens komplettering med en 3a§ med angivei innehåll kan jag inte finna skäl för. Brottsbalkens bestämmelser om medverkan är analogt tillämpliga. Om förverkandemöjligheter tillkommer, finns enligt min mening lillräckliga möjligheter atl reagera mol silualioner som avses med föreslagen 3a§.

Hovrällen för Väsira Sverige anför i denna del:

Förslagel om dels en bestämmelse om skyldighet för aulomathyrare atl före uthyrning förvissa sig om att förhyraren erhållil socialnämndens till­stånd, dels en straffsanktion för bestämmelsen, avstyrks på i huvudsak molsvarande skäl som angetls ovan beträffande behovet av en förverkan­debestämmelse.

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Däremot synes ej erforderiigl med den i förslaget upptagna regeln i en 3a§. Det bör ändå kunna göras klart atl en uthyrare har skyldighet att kontrollera alt förhyraren har tillstånd.

Cherryföretagen:

Beträffande förslagel om en beslämmelse med skyldighet för aulomat­uthyraren atl förvissa sig om atl förhyraren har erhållil lillstånd så upple­ver vi en sådan ändring såsom varande ulan värde. De faktiska förhållan­dena är i allmänhet sådana atl utställaren svarar för den prakliska hanle­ringen av lillståndsansökan och dylikl. I realiteten, vilkel enkell kan veri­fieras av berörda tillståndsmyndigheter, så är plalsupplålaren utomordent­ligt sällan inblandad i denna praktiska hanlering.

133


 


Innehåll                                                                       Prop. 1986/87:6

Proposition   ..................................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   .............................      1

Propositionens lagförslag

1   Lag om ändring i brottsbalken   ...................................      2

2   Lag om ändring i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m.m.   ... 4

3   Lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m..... .... 5

4   Lag om ändring i rättegångsbalken   ........................... .... 6

5   Lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångs­balken                  6

6   Lag om upphävande av lagen (1983:225) om förfarandet vid för­verkande av vissa farliga föremål  ........................................................................ .... 6

7   Lagom ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling  .. 7

8   Lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst auto­maispel                      7

9 Lag om ändring i lotterilagen (1982: 1011)    ............... .... 8

10 Lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958:205)

om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m............. ... 8

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 maj 1986   ....            10

1   Inledning ......................................................................     10

2   Brottsbalkens förverkanderegler och stöldgodslagen       II

 

2.1    Allmänna uigångspunkter ........................................     11

2.2    Vissa tidigare reformer   .......................................... ... 12

2.3    Departementspromemorian   ..................................     14

2.4    Min principiella ståndpunkt   ....................................     15

2.5    Möjligheterna alt förklara utbyte av brott förverkat utvidgas .  15

2.6    Ansvaret för ersättning lill målsäganden   ...............     20

2.7    Möjligheterna alt la egendom i förvar enligt stöldgodslagen utvidgas                    22

 

3   Deltagaransvaret vid dobbleri avskaffas  ......................     24

4   Åklagarens rätt atl själv förklara beslagtagen egendom förverkad vidgas                      25

 

4.1    Egendomens värde måste undersliga 2000 kr........     25

4.2    Förverkande mot okänd person m.m....................... ... 27

4.3    Den laglekniska lösningen m.m................................ ... 27

5 Åndringar i automatspelslagen   ................................... ... 29

5.1    Bakgrund  ............................................................... ... 29

5.2    En beslämmelse om förverkande införs i automatspelslagen   30

 

6   Ändringar i lotterilagens förverkandebestämmelse  ..... ... 34

7   Ändring i lagen (1986:000) om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.  ...............................................................     34

8   Upprättade lagförslag  ..................................................    35

9   Specialmotivering   ........................................................    36

 

9.1    Förslaget till lag om ändring i brottsbalken  ............ ... 36

9.2    Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m. m                                                                                             41

9.3    Förslaget till lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m                 42

9.4    Förslagel lill lag om ändring i rällegångsbalken  ......    43

9.5    Förslaget till lagen om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling                                                                                      43

9.6    Förslaget lill lagom ändring i lagen (1982:636) om anordnande

av visst automatspel   .............................................    43

9.7                                                                                  Förslaget till lagen om ändring i lotlerilagen (1982:1011)                                                                                         44                             134


 


10   Hemställan  ....................................................   44    Prop. 1986/87:6

11   Beslut   .........................................................   44

Utdrag ur lagrådets protokoll 1986-06-04   .............. . 45

Uidrag ul prolokoll vid regeringssammanlräde 1986-06-26                      46

Bilagor

Bilaga I   Promemorian (Ds Ju 1984: 12) Vissa frågor om förverkande

och lagande i förvar enligt slöldgodslagen    ...   47

1   Inledning   ............................................   50

2   Nuvarande ordning   ................................   51

3   Luckor i regleringen   ...............................   57

4   Överväganden    ....................................   70

5   Specialmotivering   .................................   80

Underbilaga I   .........................................   88

Underbilaga 2   .........................................   91

Bilaga 2   Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds

Ju 1984: 12)   ..........................................   96

Bilaga 3 Riksåklagarens promemoria med förslag lill avkriminalise­
ring och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsom­
råde (avsnitten 3 och 8)    .........................
  106

Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över RÅ:s prome­
moria   ...................................................
. 114

Bilaga 5   Framställning från polismyndigheten i Malmö 1985-03-04

ang. vissa ändringar i automatspelslagen    ....   118

Bilaga 6 Sammanställning av remissyttranden över polismyndighe­
tens framslällning    ...................................
. 120

Norstedts Trvckeri, Stockholm 1986                                                                                                        135