Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:47

om ändringar i taxeringsorganisationen


mm

Prop.

1986/87:47


Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 23 oktober 1986 för de åtgärder och det ända­mål som framgår av föredragandens hemställan.

Pä regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Kjell-Olof Feldt

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller dels förslag tiU lagreglering av vissa frågor röran­de laxeringsorganisafionen, dels etl principförslag till ett nytl taxeringsför­farande.

Lagregleringen innebär lUl alt börja med atl mellankommunala skallerät­ten avvecklas. Domslolens verksamhet skall övertas av länsrätterna. Den nuvarande mellankommunala målgruppen skall i princip fördelas mellan alla länsrätter. En möjlighel skall dock öppnas atl till en länsrätt föra samman sådana mål frän olika länsrätter som har nära samband med varandra. Uppgiften alt föra det allmännas lalan i de mål som nu handläggs i mellankommunala skatterätten läggs i princip på länsskatiemyndighe­terna. Det nuvarande allmänna ombudet för mellankommunala mål avskaf­fas följaktligen.

Överklaganden fr.o.m. 1987 ärs taxering skall handläggas vid länsrät­terna. Verksamhelen vid mellankommunala skatterätten skall vara helt avvecklad den 1 juli 1988.

Vidare föreslås all besvär av en skattskyldig över etl beskatlningsbeslul skall ges in lill besluismyndigheten i stället för till den myndighet eller domstol som har att pröva besvären. Besvär över beslut av en taxerings­nämnd skall dock ges in till den lokala skaltemyndigheten. Den föreslagna regleringen föranleds av den nya förvaltningslagen som träder i kraft den 1 januari 1987.

I proposilionen föresläs också lagändringar med anledning av inrättan­det av länsskaltemyndigheter och några mindre ändringar som rör den förenklade självdeklarationen.

1    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 47


 


Principförslaget till etl nyll taxeringsförfarande innebär i huvudsak föl-    Prop. 1986/87:47 jande.

Taxeringsbesluten skall enligt förslagel fattas av länsskatiemyndighe­terna och de lokala skattemyndighelerna och inte som för närvarande av taxeringsnämnderna. Men också enligt den föreslagna nya ordningen skall del finnas en beslutsform där förtroendevalda lekmän dellar. I varie skatte­myndighet skall det nämligen finnas en skatlenämnd, i vilken lekmän skall ingå. Skattenämndens och därmed lekmännens medverkan vid taxeringen skall koncenlreras till ärenden där ett behov av insyn och inflytande gör sig gällande. Lekmännen skall i försia hand delta i beslut som avser ompröv­ning av tidigare taxeringsbeslut. Till ordförande i en skattenämnd skall förordnas en tjänsteman inom skalleförvaltningen.

Möjligheterna till omprövning av ett taxeringsbeslut föreslås bli väsent­ligt vidgade. Skattemyndigheterna skall inom fem år från taxeringsårets uigång ompröva ett beslul om den enskilde begär del. På skaltemyndighe­ternas initiativ skall omprövning kunna ske inom elt år från taxeringsårets utgång. Efter etlårsfristens utgång skall liksom för närvarande efterlaxe­ring kunna äga rum om den skattskyldige lämnat ett oriktigt meddelande.

Reglerna om överklagande lill länsrätt föreslås bli anpassade lill det nya omprövningsförfarandet. Om den skatiskyldige överklagar elt taxeringsbe­slut skall länsskattemyndighelen svara för processföringen för det all­männa. I fråga om det allmännas räll att överklaga ett beslut av en skalte­myndighet föresläs att en överordnad skattemyndighet skall få överklaga ell beslut av en lägre myndighet.

Avsikten är att riksdagen skall ta ställning till principförslagen. En reform med detaljerade lösningar förutsätter ytterligare utredningsarbete och kan genomföras tidigast vid 1990 års taxering.


 


1 Förslag till                                                   Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs i fråga om laxeringslagen (1956:623)'

dels atl 3 och 29 §§, 105 § 2 mom. och 109 § skall upphöra alt gälla,

dels att i 6-9, 12 och 13 §§, 16 § 4 mom., 35 §, 37 § 2 mom., 50 § 2 mom., 61 § 1 mom., 116 d § och 129 § 2 mom. ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "länsskallemyndighel" i molsvarande form,

dels all i 15 och 26 §§, 31 § 3 mom., 33 §, 37 § 2 mom., 42 § 4 mom. och 46 § ordet "skattechef i olika böjningsformer skall bytas ul mot "läns­skattemyndighet" i motsvarande form,

dels att i 74 och 96 §§, 101 § 1-3 mom., 102, 115 och 116 n §§ ordel "taxeringsintendent" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskat­temyndighet" i motsvarande form,

dels att nuvarande 16 § 4 mom. och 105 § 1 mom. skall betecknas 16 respektive 105 §,

dels att2 § 1 mom., 10, 11, 14 och I8§§,22§ 1 och 3 mom., 24 § 2 och 3 mom., 25 och 28 §§, 37 § 1 och 5 mom., 38 § 1 mom., 42 § 1 och 2 mom., 43 § 5 mom., 51 och 53 §§, 56 § 3 mom., 57 §,61 § 2 mom., 63 och 66 a-68 §§, 69 § I mom., 72 a, 73, 75, 76 och 100 §§, den nya 105 §, 106, 116 1, 116 m, 116 o och 124 §§ samt 129 § 3 och 5 mom. skall ha följande lydelse,

dels atl del i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lyddse                         Föreslagen lydelse

/ mom. I denna lag förstås med

inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomstskatt;

förmögenhetslaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt;

allmän fastigheisiaxering: sådan allmän faslighetstaxering: sådan
taxering av fastighet, som enligt
taxering av fastighet, som enligt
1 kap. 7 § faslighelstaxeringslagen
1 kap. 7 § faslighelstaxeringslagen
(1979:1152) skall verkställas vart
(1979:1152) skall verkställas vart­
femte år; samt
                                                    annat år; samt

' Lagen omtryckt 1971: 399.       35 § 1979:490

Senaste lydelse av                    37 § 2 mom. 1986:513

lagens rubrik 1974:773             42 § 4 mom. 1984:952

3 §1978:316                              46 § 1980: 1086

6  § 1978:316                              50 § 2 mom. 1980:1086

7  §1981: 1110                            61 § Imom. 1981:1110

8  §1981: 1110                            96 §1979: 175

9  §1981: 1110                            101 § Imom. 1985:406

10                                              §1978:316   101 § 3 mom. 1978:196

12 §1978:316                             102 § 1981: 1120

13 §1978:316                             105 § 2 mom. 1979: 175 16 §4 mom. 1979:490     115 §1985: 106

26 §1983:318                            116 d § 1980:1015

29 §1984: 1081                         116 n § 1979: 175

31 § 3 mom. 1986:467               124 § 1979: 175

33 § 1984: 1081                         129 § 2 mom. 1974:773.
- Senaste lydelse 1981: 1120.


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                       Prop. 1986/87:47

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som enligt 16 kap. faslighelstaxeringslagen (1979:1152) skall verkställas de år, dä allmän fasfighelstaxering inle äger mm.

Inkomsttaxering och förmögenhetstaxering samt särskild fastighelstaxe­ring innefattas under benämningen årlig taxering.

Till den åriiga taxeringen hänförs också vad som enligt 68 § skall anteck­nas i skattelängden i fråga om annat än inkomsttaxering eller förmögen­hetstaxering.

Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skat­terätten, om inte annat framgår av omständigheterna.

6a §

Länsskattemyndighelen Jår för­ordna en tjänsteman vid myndighe­ten eller vid lokal skattemyndighet (laxeringsnämndsombud) atl full­göra de uppgifler i en taxerings­nämnd som följer av 11 § andra stycket och 63 § tredje stycket. För­ordnandet får när som helst åter­kallas.

10          §'

Besvär över kommunfullmäk-          Besvär över kommunfullmäk­
tiges eller landstings beslut enligt
tiges eller landstings beslut enligl
7 § eller över val av ledamöier och
7 § eller över val av ledamöter och
suppleanter i taxeringsnämnd an-
suppleanter i taxeringsnämnd an­
förs hos länsstyrelsen. I fråga om
förs hos kammarrätt. I fråga om
överklagandet skall / övrigl bestäm-
överklagandet skall bestämmelser-
melserna i kommunallagen
na i kommunallagen (1977: 179) om
(1977: 179) om besvär över beslut
besvär över beslut av kommunfull-
av kommunfullmäktige tUlämpas.
                    mäktige lillämpas.

Mot länsstyrelsens beslut enligl Mol en kammarrätts beslul enligt
första stycket får lalan ej föras. Tei-
första stycket fär lalan ej föras. Ta­
lan får ej heller föras mot beslul
lan får ej heller föras mol beslut
enligt 5 § eller mot länsstyrelsens
enligt 5 § eller mol en länsskatte­
beslut enligl 6-9 §§.
                  myndighets beslul enligl 6-9 §§.

11          §''

Taxeringsnämndens ordförande skall, utöver vad i denna lag annars anges, huvudsakligen ha tiU uppgifl att planera och leda nämndens arbete. Ordföranden skall granska deklarationer och andra handlingar i den ut­sträckning som behövs för en noggrann och tUlföriitlig taxering och vid behov föranstalta om utredning i ärendena. Ordföranden får själv föredra ärende i nämnden.

 Senaste lydelse 1978:316. " Senaste lydelse 1978:316.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


Taxeringsnämndsombudet skall biträda nämndens ordförande i ar­betet med förenklade självdeklara­lioner. Ombudei får föredra ärende i nämnden.

14 §'


Skattechefen skall bevaka det allmännas rält i taxeringsfrågor och verka för atl laxeringarna blir likformiga och rällvisa. Han leder och ansvarar för deklaralions­granskningen och annan kontroll vid laxeringen. Han skall även an­svara för alt laxeringarna granskas i erforderlig omfallning, varvid sär­skUl skall uppmärksammas ojämn­heter mellan olika taxeringsdistrikt.

Skallechefen får anlita sakkunnig för ulredning av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap.

Om det behövs, får skattechefen kalla ordförande eller annan leda­mot av taxeringsnämnd i länet för atl av denne erhålla upplysningar.


Länsskattemyndighelen får anli­ta sakkunnig för utredning av taxe­ringsfråga, som kräver särskild sak­kunskap.

Om det behövs, får länsskalle­myndigheten kalla ordförande eller annan ledamoi av taxeringsnämnd i länet för atl av denne erhälla upp­lysningar.


18


Riksskaiteverket skall genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tiUämpning av denna lag och av de skatleförfattningar, enligl vilka laxering verkställes på sätt i denna lag sägs.


Riksskaiteverket leder och an­svarar för skatteförvaltningens verksamhet enligt denna lag. Länsskattemyndighelen leder och ansvarar för verksamheten i länet.

Riksskatteverket har samma be­fogenheter som länsskatlemyn­dighel enligt 14 §,43 § 5 mom., 46, 51 och 53 §§, 61 §2 mom. och 124 § och som chef för länsskatlemyn­dighel enligt 57 §.

Del allmännas talan i ärenden enligl denna lagfors av länsskatte­myndighelen. En länsskatlemyn­dighel får uppdra ål en annan länsskattemyndighet alt föra del allmännas lalan i visst ärende eller viss grupp av ärenden. Etl uppdrag får ges endast om den andra myn­dighelen medger del.


' Senaste lydelse 1978:316. " Senaste lydelse 1974:773.


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                       Prop. 1986/87:47

Riksskatteverket får la över upp­giflen all föra det allmännas lalan i visst ärende eller viss grupp av ärenden. Därvid skall vad som är föreskrivet angående länsskatle­myndighel gälla i lillämpliga delar.

22 § / mom. Nedannämnda skattskyldiga är, om ej annal följer av 3 mom., skyldiga att ulan anmaning fill ledning för egen laxering avlämna deklara­tion (självdeklaration), nämligen:

1)   aktiebolag, ekonomisk förening, sparbank, ömsesidig skadeförsäk-ringsanstall och aktiefond ävensom sädan stiftelse, fond eller inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,

2)   ideeU förening, som avses i 7 § 5 mom. försia stycket lagen (1947: 576) om slallig inkomstskatt, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under beskattningsåret översiigii grundavdraget enligt 8 § nämnda lag,

3)   annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera för­värvskällor under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst IOO kro­nor,

4)   fysisk person, vilkens brut- 4) fysisk person, vilkens brut­tointäkter av en eller flera förvärvs-       tointäkter av en eller flera förvärvs­källor under beskattningsåret upp-   källor under beskattningsåret upp­gått, om han varil här i riket bosatl gäll, om han varit här i riket bosalt under hela beskattningsåret och un- under hela beskattningsåret och un­der denna lid icke erlagt sjömans-       der denna tid icke erlagt sjömans­skatt, till sammanlagt minst 6000        skatl, lill sammanlagt minst 10000 kronor och eljest till sammanlagt kronor och eljest till sammanlagt minsl 100 kronor,       minst 100 kronor,

5)   fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art som anges i 3 § I mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, vid beskatt­ningsårets utgång haft ett värde överstigande 400000 kronor eller, såvitt angår sädan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b nämnda lag, 25000 kronor,

6)   skattskyldig, för vilken garan­iibelopp för fastighet skaU tas upp såsom skalteplikiig inkomst,

7)   juridisk person för vUken un-      6) juridisk person för vilken un­deriag för skogsvårdsavgift eller derlag för skogsvårdsavgift eller slallig faslighetsskatt skall fastsiäl- statlig fasfighelsskatt skall faststäl­las,                                                      las.

Vid bedömandet av fysisk eller juridisk persons deklarationsskyldighet enligt punktema 2)-5) skaU hänsyn icke tagas fill sådan inkomst eller förmögenhel, för vilken den fysiska eller juridiska personen icke är skatt­skyldig enligt kommunalskallelagen (1928: 370), lagen om stathg inkomst­skatt eUer lagen om statlig förmögenhetsskatt.

' Senaste lydelse 1984: 1081.


 


Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse                 Prop. 1986/87: 47

Har makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och levt tillsammans under större delen därav, var för sig hafl inkomsi eller förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med hänsyn tiU makarnas sammanlagda inkomsi och förmögenhet.

Skall skatlskyldig enligt lagen om statlig förmögenhetsskatt taxeras för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första slycket vid 4) är siadgal, skall svensk medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos utländsk makt, svensk permanent delegation hos mellanstallig organisa­tion eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens, delegaiionens eller konsulatels betjäning och som på grund av sin tjänsl varit bosatl utom­lands, anses ha varit bosatl här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons make saml barn under 18 år, om de har varit svenska medborgare och har bott hos honom. En person, som under beskattningsåret har tillhört främ­mande makts beskickning eller lönade konsulat här i riket eller beskick­ningens eller konsulatets betjäning, som inte har varit svensk medborgare och som inte var bosatt här i riket när han kom att tillhöra beskickningen eller konsulatet eller beskickningens eller konsulatels betjäning, anses däremot vid tillämpningen av vad i första stycket vid 4) är stadgat inle ha varil bosall här i rikel. Detsamma skall gäUa sådan persons make, barn under 18 är och enskilda tjänare om de har bott hos honom och inte har varit svenska medborgare.

I fräga om deklaralionsskyldighel för dödsbo efler skattskyldig, som har avlidit under beskattningsåret, skall lillämpas vad som skulle ha gällt för den avlidne.

3 mom. Skatlskyldig, som uppburil folkpension, är med undantag som anges i andra stycket skyldig atl utan anmaning avlämna självdeklaration endast om hans bruttointäkt av en eller flera förvärvskällor under året varit större än belopp molsvarande intäkten för skattskyldig, som under be­skattningsåret inte haft annan intäkt än ålderspension enligt 6 kap. 2 § försia stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och pensionslillskolt enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstillskott. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgöran­de 78,5 procenl av basbeloppet. För övriga skattskyldiga beräknas intäk­ten med utgångspunkt frän en pension utgörande 96 procent av basbelop­pet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller ocksä för gift skatlskyldig som under viss del av beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, och under återstoden av året uppburU folkpension med belopp som tUlkommer gift vars make saknar folkpension. Med folkpension avses folkpension i form av ålders­pension, förtidspension, änkepension och hustmtillägg. Som folkpension räknas inle barnpension eller vårdbidrag.

Bestämmelserna i försia slycket Bestämmelserna i första slycket

gäller inle om den skattskyldiges gäller inte om den skattskyldiges

make är skyldig att utan anmaning make är skyldig att utan anmaning

avlämna självdeklaration, om den avlämna självdeklaration eller om

skatiskyldige har varit bosatt i rikel den skatiskyldige har varit bosall i

endasl en del av beskattningsåret rikel endast en del av beskatlnings-

* Senaste lydelse 1983:971.                                                                7


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


eller om garaniibelopp för faslighel skall upptagas såsom skaileplikiig inkomsi för honom. Bestämmelsen gäller inte heller i fråga om ogift skattskyldig om hans skattepliktiga förmögenhetstillgångar överstiger 90000 kronor och i fräga om gift skattskyldig om makarnas gemen­samma skattepliktiga förmögen­hetstillgångar översiiger 180000 kronor.


ärel. Bestämmelsen gäller inte hel­ler i fråga om ogift skattskyldig om hans skattepliktiga förmögenhets­tillgångar överstiger 90000 kronor och i fråga om gift skattskyldig om makarnas gemensamma skatteplik­tiga förmögenhetstUlgångar över­stiger 180000 kronor.


24 § 2 mom.'* Fysisk person får, om inle annat följer av 3 mom., avlämna förenklad självdeklarafion, om vad som skall redovisas i fråga om intäkter och avdrag avser endast

1.    inkomst av annan faslighet beträffande högst tvä fastigheter vilka den
skallskyldige innehaft hela beskattningsåret och för vilka dels intäkten
skall beräknas enligt 24 § 2 mom. kommunalskallelagen (1928:370), dels
taxeringsvärde har bestämls för beskattningsåret,

2.    inkomst av tjänst samt intäkten utgått i pengar och annat avdrag än som avses i 33 § 2 mom. kommunalskattelagen inte yrkas för kostnader för fullgörande av tjänsten,

3.    inkomst av kapital samt avdrag för kostnader yrkas endast för ränla och inläklen utgörs av


a)   ränta eller

b)   utdelning pä svenska aktier och andelar i svenska aktiefonder eller ekonomiska föreningar,

 

a)    ränta,

b)   utdelning pä svenska aktier och andelar i svenska aktiefonder eller ekonomiska föreningar eller

c)    sådan förmån av faslighel som skall las upp som skaileplikiig inläkt enligt punkl 2 andra stycket av anvisningarna Ull 38 § kommu­nalskallelagen och förmånen inle har överlåtits under beskattnings­året,

 

4.    allmänt avdrag för underhåll av icke hemmavarande barn eller för avgifi för pensionsförsäkring,

5.    sådanl avdrag för nedsatt skalteförmåga som avses i 50 § 2 mom. andra eller Qärde stycket kommunalskallelagen.

3 mom.° Förenklad självdeklaration får inle avlämnas, om

1.    den skattskyldige eller den med vilken den skattskyldige skall sam­
taxeras inte varit bosatt här i riker. under hela beskattningsåret,

2.    den skattskyldige under beskattningsåret haft inkomst av anstäUning i utlandet eller annars från ufiandel hafl inkomst eller vid utgången av beskattningsåret där ägl skattepliktig förmögenhet,

3.    den skattskyldige under beskattningsåret varit skyldig all betala sjö­mansskatt enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt.

' Senaste lydelse 1985:406. '" Senaste lydelse 1985:406,


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


4.   den skattskyldige är företags­ledare i fåmansförelag, närstående fill sådan person eller delägare i få­mansförelag eller

5.   den skattskyldige skall sam­taxeras med person som är skyldig att i självdeklaration lämna uppgifl om inkomst av rörelse eller jord­bmksfastighet eller av annan fastig­het, för vilken intäkten skall beräk­nas enligt 24 § 1 mom. kommunal­skattdagen (1928: 370).

 

4.   den skattskyldige är företags­ledare i fåmansförelag, närstående lill sådan person eUer delägare i få­mansförelag,

5.   den skatiskyldige skall sam­taxeras med person som är skyldig att i självdeklaration lämna uppgift om inkomsi av rörelse eller jord­bmksfastighet eller av annan fastig­het, för vUken intäkten skall beräk­nas enligt 24 § 1 mom. kommunal­skallelagen (1928: 370) eZ/er

6.   den skattskyldige skall redovi­sa sådanl räritelillägg som avses i 10 § 6 mom. fjärde slyckel lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

25 §" Allmän självdeklaration skall uppta

1)  den skaltskyldiges namn och posiadress, hemortskommun, där sådan finnes, och hemvist därstädes, personnummer samt nummer å för honom utfärdad skattsedel å preliminär skatt för årel näst före taxeringsåret även­som beträffande utlänning nationalitet, beträffande ufiändsk juridisk per­son det land, där styrelsen haft silt säle, saml beträffande skattskyldig, som allenast under någon del av beskattningsåret varil i riket bosatt, uppgift om den tid, han sålunda haft bostad härstädes,

2)  alla förvärvskällor, beiräffande vilka skattskyldighet för beskattnings­året åligger den skatiskyldige; och skall därvid i fräga om förvärvskälla, i vilken skattepliktig fastighet ingått, särskilt angivas dels beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde det året icke varit fastigheten åsatl, dess eljesi antagliga värde vid taxeringsårets ingång, dels ock, därest fastigheten icke ingått i förvärvskällan under hela beskattnings­året eller fastigheten ingått däri endast till viss del, hum lång lid eller till vilken del fastigheten sålunda ingåtl i förvärvskällan,

3)  de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra lill varie förvärvskälla, dock alt ersättning, som enligt bestämmelserna i 37 § 1 mom. l.g) icke behöver upptagas i kontrolluppgift, ej heller behöver upptagas i deklaratio­nen såsom intäkt,

4)  de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få fillgodonjuta vid taxeringen,

5)  den skattskyldiges tillgängar och skulder vid slutet av beskattnings­året, ändå att förmögenheten icke uppgär till skalleplikligl belopp, dock endasl om och i den mån skattskyldighet för förmögenhel åligger honom,

6)    beloppel av den preliminära 6) beloppet av den preliminära
skalt, som genom skatteavdrag er-
skatt, som genom skatteavdrag er­
lagts för året näst före laxerings-
lagls för året näst före taxerings­
året, ävensom
                                                                    året,

7)     garaniibelopp,

" Senasle lydelse 1986:513.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


7)     om deklarationen avser få­
mansförelag, delägares eller honom
närstående persons namn, person­
nummer och adress och i förekom­
mande fall akfie- eller andelsinne­
hav tillika med angivande av röst­
värde, om olika röstvärden före­
komma, dock att uppgifter icke be­
höva lämnas för närstående person,
som ej uppburit ersällning från,
träffat avtal eller hafl annat därmed
jämförligt förhållande med förela­
gel,

8)    ränletillägg som skall beaktas
vid fastställande av underlag för
tilläggsbelopp.

8)   om deklarationen avser få­mansförelag, delägares eller honom närstående persons namn, person­nummer och adress och i förekom­mande faU aktie- eller andelsinne­hav fillika med angivande av röst­värde, om olika röstvärden före­komma, dock atl uppgifler icke be­höva lämnas för närslående person, som ej uppburit ersällning frän, träffat avtal eller hafl annal därmed jämföriigt förhållande med företa­gel,

9)   räntefillägg som skall beaklas vid fastställande av underlag för tilläggsbelopp samt grunderna för beräkning av räntetilläggel.

Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för särskilda fall föreskrivs i denna lag eller som erfordras för beräkning av pensionsgrundande inkomst enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller för beräkning av skogsvårdsavgifi enligt lagen (1946: 324) om skogs­vårdsavgift eiler fastighetsskatt enligl lagen (1984: 1052) om statlig faslig­hetsskatt.

Om skatlskyldig skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgift lämnas även om sådan förmögenhet.

Belopp, som upptagas i självdeklaration, skola ulföras i hela kronlal så att överskjutande öretal bortfalla.

28 §'-Förenklad självdeklaration skall uppta

1)  den skattskyldiges namn, personnummer, postadress och hemorts­kommun,

2)  de uppgifter som behövs för all beslämma huruvida den skattskyldige skaU samtaxeras eller inle,

 

3)   de intäkter och avdrag som är att hänföra tUl inkomst av annan fastighet, varvid särskilt skall anges fastighetens taxeringsvärde för be­skattningsåret,

4)   de intäkter som är alt hänföra till inkomst av tjänst och som den skatiskyldige inte har fått meddelande om enligt 37 § 5 mom., med undan­lag av ersättning som enligt 37 f' 1 mom. 1 g inte behöver las upp i kontrolluppgift,


5) de inläkler som är att hänföra till inkomsi av kapital och som den skattskyldige inte har fått medde­lande om enligl 37 § 5 mom., jäm­fört med 8 mom. fiärde slyckel, saml de avdrag för ränla som den skatiskyldige yrkar.


5) de intäkter som är alt hänföra till inkomsi av kapital och som den skattskyldige inte har fått medde­lande om enligt 37 § 5 mom., jäm­fört med 8 mom. femte stycket, saml de avdrag för ränta som den skattskyldige yrkar,


 


' Senaste lydelse 1985:406.


10


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


6) garantibelopp,                         6) sådant ränletillägg som den

skattskyldige inte har fåll medde­lande om enligt 37 § 5 mom.. Jäm­fört med 2 mom. lionde stycket,

1) de avdrag som den skatiskyldige yrkar för underhåll av icke hemma­varande barn, för avgifi för pensionsförsäkring eller för nedsatt skatteför­måga enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (1928: 370),

8)  den skallskyldiges skalleplikfiga lillgångar och hans skulder vid ut­gången av beskattningsåret, om hans skattepliktiga förmögenhetstUlgångar uppgick lill minsl 90000 kronor eller, om beskattningsbar förmögenhet skall beräknas gemensamt för den skattskyldige och hans make eller barn enligl 12 § 1 mom. lagen (1947:577) om staUig förmögenhetsskatt, de sammanlagda skattepliktiga förmögenhetslillgångarna uppgick till minsl 180000 kronor,

9)  de uppgifter som behövs för beräkning av pensionsgrundande inkomsi enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring eller av fastighetsskatt enligl lagen (1984:1052) om slallig fastighetsskatt.

Skall den skattskyldige taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgift lämnas också om sådan förmögenhet som om den tiUhörde den skatiskyldige. Härvid tillämpas första stycket 8.

Om uppgtftsskyldighel i fråga om skuldbelopp och långivare föreskrivs i 25 c §.

37 §

Nuvarande lydelse I mom. TUl ledning vid inkomsttaxering, förmögenhetslaxering och registrering av preliminär A-skatt, som har innehållits genom skatteav­drag, skall varie år ulan anmaning avlämnas uppgifter (kontroUuppgifler) för del föregående kalenderåret enligt följande uppställning.


Uppgiftsskyldig


Vem   uppgiflen   skall avse


Vad   uppgiflen avse


skaU


Föreslagen lyddse 1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering, förmögenhetslaxering och registrering av preliminär A-skatt, som har innehållils genom skatteav­drag, skall varie är utan anmaning avlämnas uppgifter {kontrolluppgifter) för det föregående kalenderårel enligt följande uppställning.


Uppgiftsskyldig


Vem   uppgiflen   skaU      Vad   uppgiflen   skaU

av.se


 


10. Bostadsstyrdsen.


Fysisk person som erhålUt räntebidrag el­ler eftergift på ränte­lånefordran.


Debiterad ränta, räntebidrag, eftergi­ven rånla eller amor­tering saml lånenum­mer.


 


' Senaste lydelse 1985: 1029.


II


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


5 mom." Den som har att av­lämna kontrolluppgift enligt 1 mom. punklerna 1-3, 3 b—3 h, 4 a eller 1—9 skall senasl den 31 januari un­der taxeringsåret tUl inkomsttaga­ren översända meddelande med de upplysningar som lämnas i kontroll­uppgiften.


5 mom. Den som har atl avlämna kontrolluppgift enligt 1 mom. punk­lerna 1-3, 3 b-3 h, 4 aeUer7-;0 skall senasl den 31 januari under taxeringsåret tUl inkomstlagaren översända meddelande med de upplysningar som lämnas i kontroll­uppgiften.


38 §


1 mom.' Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för re­gistreringspliktigi fartyg skall varie år fill ledning för delägares laxering utan anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller re­deriet, nämligen

a)   för varje kommun, där deläga­
re är skattskyldig lill statlig in­
komstskatt och StaUig förmögen­
hetsskatt: uppgift, särskilt för varje
sådan delägare, vilken uppgift skall
avfattas enligl reglerna för allmän
självdeklaration och tUlika innehål­
la upplysning om den delägaren till­
kommande andelen av bolagets el­
ler rederiets inkomst och värdet av
hans andel eller lott i bolaget el(er
rederiet; saml

b)    för varje kommun, dil någon
av bolagel eUer rederiet innehavd
förvärvskälla är all hänföra: upp­
gift, avfattad enligl reglerna Jör
särskild självdeklaration, med upp­
lysning tillika om den andel av in­
komsten, som å varje delägare be­
löper.

Åro bolagels eller rederiels samt­liga delägare skattskyldiga tiU stat­lig inkomstskatt och statlig förmö­genhetsskatt i samma kommun, skall dock uppgifl, som i b) avses, icke lämnas för den kommunen.

Innefattar kommun flera försam­lingar, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i förekom­mande fall Jämväl lämnas erforder-


1 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för re-gislringsplikligt fartyg skall varje är lill ledning för delägares laxering utan anmaning avlämna uppgifler särskilt för varje delägare, an­gående den delägaren tillkom­mande andelen av bolagels eller re­deriels inkomsi och värdel av hans andel eller lott i bolaget eUer rederi­et. Uppgifterna skall avfattas och avlämnas enligt reglema för allmän självdeklaration. Till uppgifterna skaU fogas rfe i 30 § 1 mom. första och andra slyckena nämnda hand­lingarna.


 


'" Senaste lydelse 1985:406. " Senaste lydelse 1973: 1106.


12


 


Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse                    Prop. 1986/87: 47

liga uppgifter för tillämpning av be­stämmelserna 1 60 § kommunal­skattelagen.

Vid uppgift, som i denna para­graf sägs, skola fogas i 30 § 1 mom. första och andra styckena omför­mälda handlingar.

42 §

/ mom. Har medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsakue-bolag under hela eller större delen av beskattningsåret helt eller till övervä­gande del till annan upplåtit honom i nämnda egenskap tillkommande lägenhet, skall till ledning för medlemmens eller delägarens laxering vane år av föreningen eller bolaget lämnas uppgift om beloppet av medlemmens eller delägarens inbetalningar lill föreningen eller bolaget och huru myckel därav som ulgör kapilallillskolt.

Bostadsförening och bostadsak­
tiebolag skall även lämna uppgift
angående värdel av varje medlems
eller delägares andel i föreningens
eller bolagels behållna förmögen­
het beräknai på sätt anges i punkt 2
andra stycket av anvisningarna Ull
38 §
           kommunalskallelagen

(1928:370).

Motsvarande gäller beträffande sådan ekonomisk förening eUer sådant akliebolag som enligt punkt 2 femte stycket av anvisningarna lill 38 § kommunalskallelagen likställs med bostadsförening och bostadsaktiebolag vid inkomstbeskattningen.

Uppgifl om förmögenhetsvärde behöver inte lämnas om föreningen eller bolaget saknar behållen för­mögenhel. Skattechefen i del län där föreningen eller bolaget har sill säle får i andra fall medge befrielse från alt lämna uppgift om förmö­genhetsvärde. Beslut som skatte­chefen meddelat enligt delta siycke får inle överklagas.

2 mom. Efter anmaning åligger    2 mom. Efter anmaning åligger

det bostadsförening eller bostads- det bostadsförening eller bostads­aktiebolag att även beiräffande aktiebolag att i den omfattning, som andra medlemmar eller delägare i anmaningen angives, avlämna än som avses i 1 mom. i den om- uppgift angående värdet av med-fattning, som i anmaningen an- lems eller delägares andel i för-gives, avlämna uppgift angående eningens eller bolagets behållna värdel av medlems eller delägares förmögenhet, andel i föreningens eller bolagels behållna förmögenhet.

' Senaste lydelse 1984: 1081.                                                                             13


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


43 §


5 mom.' Chef för taxeringsen­het, revisionsenhet eller lokal skal­lemyndighet saml taxeringsinten­dent eller, efler hans förordnande, honom understäUd tjänsteman är berättigad att hos den, som har mottagit uppgifler som i 1 mom. sägs, för taxeringskontroll taga del av dessa uppgifler. Den hos vilken uppgifterna förvaras är därvid skyl­dig att lämna det bilräde, som er­fordras för kontrollens genomfö­rande.


5 mom. Länsskallemyndighel och lokal skattemyndighet är berät­tigad att hos den, som har mottagii uppgifter som i 1 mom. sägs, för laxeringskonlroll taga del av dessa uppgifler. Den hos vilken uppgif­lerna förvaras är därvid skyldig alt lämna del biträde, som erfordras för kontrollens genomförande.


51 §'


Anmaning som avses i 22 § 2 mom., 24 § 2 mom., 31 § 2 mom., 33 och 36 §§, 39 § 1 mom. samt 45 § fär utfärdas av chef för taxeringsen­ het, revisionsenhet eller lokal skal­ lemyndighet, taxeringsnämnd, lax­eringsiniendeni samt tjänsteman som biträder taxeringsnämnden. Samma rätt tillkommer den, som verksläller taxeringsrevision, dock all han icke får anmana någon att avlämna självdeklaration.

Anmaning som avses i 39 § 2 mom. utfärdas av skattechefen i del län, där den uppgiftsskyldige är bo­ satl eller, efter skattechefens för­ordnande, av annan tjänsteman.

1 de fall som avses i 39 § 3 mom.,
41 §, 42 § 2 mom. samt 42 § 3 mom.
andra stycket får anmaning utfär­
das av chef för taxeringsenhet,
revisionsenhet eller lokal skatte­
myndighet,
     taxeringsintendeni
saml den som får meddela beslul
om taxeringsrevision.


Anmaning som avses i 22 § 2 mom., 31 § 2 mom., 33 och 36 §§, 39 § 1 mom. samt 45 § får ulfärdas av länsskattemyndighet, lokal skat­temyndighet, taxeringsnämnd, och tjänsteman som bilräder taxerings­nämnden. Samma rätt tillkommer den, som verkställer taxeringsrevi­sion, dock att han icke får anmana någon att avlämna självdeklaration.

Anmaning som avses i 39 § 2 mom. utfärdas av länsskatlemyn­dighelen i det län där den uppgifts­skyldige är bosatl.

I de fall som avses i 39 § 3 mom., 41 §,42 § 2 mom. samt 42 § 3 mom. andra stycket får anmaning utfär­das av länsskatlemyndighel och lo­kal skaltemyndighet.


53 §'■


I anmaning, som utfärdas av chef för taxeringsenhet, revisionsenhel eller lokal skattemyndighet, taxe­ringsnämnd eller taxeringsinten­deni, får, utom i fall som i 31 § 2 mom. andra stycket sägs, vile föreläggas.

" Senasle lydelse 1978:316. '" Senaste lydelse 1983:1045. " Senaste lyddse 1978:316.


I anmaning, som ulfärdas av länsskattemyndighet, lokal skatte­myndighet eller taxeringsnämnd får, utom i faU som i 31 § 2 mom. andra stycket sägs, vite föreläggas.


14


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


56 § 3 mom. Taxeringsrevision skaU såvitt möjligt ske på sädanl sätt och på sådan lid att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, hos vilken revisionen sker.


Skattechefen äger, när det finnes påkallat, bestämma tid och plats för revisionen. Denna må verkställas hos den, vars verksamhet skall granskas. Skall revisionen äga rum annorstädes, skola räkenskaper och andra handlingar, som skola granskas, på anfordran av den som skall verkställa revisionen mot kvitto överlämnas till denne.


Den som meddelar ell beslul om taxeringsrevision äger, när del finnes påkallat, bestämma tid och plals för revisionen. Denna må verkställas hos den, vars verksam­het skall granskas. Skall revisionen äga rum annorstädes, skola räken­skaper och andra handlingar, som skola granskas, på anfordran av den som skall verkställa revisionen mol kvitto överlämnas tUl denne.


Böcker och andra handlingar, som överlämnats för taxeringsrevision, mä ej vara lillgängliga för annan än den som har atl verkställa revisionen och honom underställt biträde ävensom tjänsteman, som har att övervaka revisionens verkslällande. Handlingarna skola äterstäUas sä fort ske kan.

Meddelande om resultatet av revisionen skall snarast lämnas den, hos vilken revisionen skett, i vad angår hans taxering.

57 §2"


Beslut om taxeringsrevision meddelas av skattechefen eller tjänsteman som har erhållil upp­drag enligt 3 § andra stycket. Fin­ner skattechefen taxeringsrevision böra verkställas i annat län, skall han framställa begäran därom hos skattechefen i det länet.

Beslul om taxeringsrevision meddelas av chef för länsskatle­myndighel eller av en sådan annan kvaliflcerad tjänsteman vid myn­digheten eller vid lokal skattemyn­dighet som länsskattemyndighelen har gelt i uppdrag all meddela så­dana beslut. En sådan tjänsteman är granskningsledare enligt bevis­säkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgifisprocessen endasl om länsskattemyndigheten särskilt har förordnal honom till det. Fin­ner en länsskatlemyndighel alt tax­eringsrevision bör verkställas i an­nal län, skall begäran om detta framställas till länsskattemyndig­helen i del länel.

Finner taxeringsnämnd taxeringsrevision vara erforderlig, har nämnden atl göra framställning därom till den som får meddela beslut om taxerings­revision.


Taxeringsrevision skall verkstäl­las av tjänsteman, som den, som får meddela beslul om revision, därtill förordnar. Taxeringsrevision får även uppdragas åt annan i bokfö-


Taxeringsrevision skall verkstäl­las av tjänsteman, som den, som får meddela beslut om revision, därtill förordnar. Taxeringsrevision får även uppdragas åt annan i bokfö-


 


-" Senasle lydelse 1978:316.


15


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                Prop. 1986/87:47

ring och taxering sakkunnig person, ring och laxering sakkunnig person,

som därtill har godkänts av/ärt.y.sry- som därfill har godkänts av läns-

relsen.                                             skatlemyndighelen.

Tjänsteman vid länsstyrelse eller Tjänsteman vid länsskattemyn-
lokal skattemyndighet, som i taxe-
dighet eller lokal skallemyndighet,
ringsnämnd har deltagit i slutlig
som i taxeringsnämnd har deltagit i
handläggning av taxering, fär utan
slutlig handläggning av taxering, fär
hinder av - § första stycket 3 för-
utan hinder av // § försia slycket 3
valtningslagen (1971:290) utföra
förvaltningslagen (1986:223) utföra
taxeringsrevision rörande taxering-
taxeringsrevision rörande taxering­
en om särskilda skäl föreligger.
en om särskilda skäl föreligger.
Detsamma gäller sädan tjänsteman
Detsamma gäller sådan tjänsteman
som avses i 13 §.
                                 som avses i 13 §.

Mot beslut om taxeringsrevision fär lalan ej föras.

61 § 2 mom.- Sammanträde med taxeringsnämnd skall hållas inom slängda dörrar.

Föredragande   tjänsteman    och Taxeringsnämndsombud,    före-

suppleant som ej har trätt i leda- dragande tjänsteman och suppleant mols slälle får dellaga i nämndens som ej har trätt i ledamots slälle får överläggningar men ej i dess beslut.      dellaga i nämndens överläggningar

men ej i dess beslul.

Är den som har verkställt taxeringsrevision ej fiUika föredragande fär han företräda inför nämnden för att lämna upplysningar i ärendet.

Skattechefen eller tjänsteman, Länsskallemyndigheten får be-
som han har beordrat, får närvara
stämma att viss tjänsteman skall få
vid sammanträde med taxerings-
närvara vid sammanträde med lax­
nämnd men har räll att närvara vid
eringsnämnd. En sådan tjänsteman
nämndens överläggningar endasl
har rält att närvara vid nämndens
om nämnden beslutar del.
överläggningar endast om nämnden

beslular det.

63 §22

Taxeringsnämnd är beslutför med ordföranden och minsl tvä eller, i taxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun, minsl tre andra ledamöter. Dock skall den omständigheten att ledamot har all avträda vid behandling av visst ärende icke utgöra hinder mol atl beslul fallas rörande delta ärende.

Om del ej är påkallal av särskUd anledning att ärendet prövas av fuUsut-ten nämnd, är taxeringsnämnd beslutför med ordföranden ensam vid

1)  beslut som ej innefattar prövning av ärendel i sak,

2)  beslul om laxering ulan avvikelse från självdeklaration eller annan av den skallskyldige till ledning för egen taxering lämnad uppgift,

3)  beslut om taxering med avvikelse från självdeklaration eller annan av den skattskyldige till ledning för egen taxering lämnad uppgift, om avvikel­sen uppgår till högsl 2500 kronor laxerad inkomsi.

■' Senaste lydelse 1978:316. - Senasle lydelse 1983:976,


 


Nuvarande lyddse                        Föreslagen lydelse                      Prop. 1986/87: 47

4) beslut om rätlelse av tidigare beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annal sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighel,

5) beslul i ärende i vilket saken är uppenbar saml

6) avgivande av yttrande i besvärsmål eller i annat mäl eller ärende.

Taxeringsnämnd är beslutför med taxeringsnämndsombudei en­sam vid beslul om laxering på grundval av en förenklad självdek­laration i fall som avses i andra stycket 2.

66         a'-

Vid inkomsttaxeringen skall sär- Vid inkomsttaxeringen skall sär­
skilt iakttas atl den skattskyldige
       skilt iakttas att den skattskyldige
utan yrkande medges de avdrag
        utan yrkande medges de avdrag
som han har rätt till enligl 33 § 2
        som han har rätt till enligt 33 § 2
mom., 39 § 3 mom., 45 J, 46 § I
  mom., 39 § 3 mom., 46 § 1 mom.
mom. och 50 § 2 mom. Qärde
     och 50 § 2 mom. fjärde stycket
stycket kommunalskallelagen
     kommunalskallelagen (1928:370).
(1928:370).

66 b §2" Taxering fär beslutas på grundval av en förenklad självdeklaration ulan atl den som avgelt deklarationen underrättats om och beretts tillfälle att yttra sig över

1.    vad som från folkbokföringsmyndighet har inhämtats i fräga om
förutsättningarna för sådan skallereduktion enligl 2 § 4 mom. uppbördsla­
gen (1953: 272) som får åtnjutas av ogift skattskyldig eller

2.   kontrolluppgift som den lokala    2. kontrolluppgift som den lokala
skattemyndigheten fått enligt 37 §
  skattemyndigheten fått enligl 37 §
och som avser inkomst av tjänst el-
     och som avser inkomsi av tjänsl el­
ler kapital.
                                    ler kapital eller avser ränletillägg.

Har den skatiskyldige lämnal en förenklad självdeklaration, far taxering beslutas på grundval av denna, även om förutsättningarna enligt 24 § 2 och 3 mom. för en sädan självdeklaration inte föreligger i alla delar. Della gäller dock inte om uppgift skall lämnas om inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet eller av annan fastighet, för vilken intäkten skall beräk­nas enligt 24 § I mom. kommunalskattelagen (1928: 370).

67         §"

Omräkning av inkomst pä grund Omräkning av inkomsi pä gmnd
av 43 § I mom. kommunalskatlda-
av 43 § 1 mom. kommunalskallela­
gen (1928:370) eller taxering IiU
gen (1928: 370) får inle verkställas
kommunal inkomstskatt på grund
av taxeringsnämnd. Anser nämn-
av 57 § 3 mom. samma tag får inte
den att sådan ålgärd bör vidtas skall
verkställas av taxeringsnämnd. An-
skriftlig anmälan härom göras hos
ser nämnden att sädan åtgärd bör
länsskattemyndigheten, som får
vidtas skall skriftlig anmälan härom
göra framställning i frågan hos läns-

 Senaste lydelse 1985:406.
■' Senaste lydelse 1985:406.
-' Senaste lydelse 1980: 867.
                                                                               17

2   Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 47


 


Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse                      Prop. 1986/87: 47

göras hos skattechefen. Denne fär     rätten. I förekommande fall skall göra framställning i frågan hos läns-     länsskattemyndigheten  överlämna rälien. I förekommande fall skall     anmälan till annan länsskaiiemyn-han  överiämna  anmälan   tUl  all-     dighet för framstäUning hos läns-männa   ombudet för  mellankon-i-     rätlen i det länel. Vad nu sagls gäl-munala mål för framställning hos     ler också i fråga om lillämpning av den mellankommunala skaiierälten     lagen (1980: 865) mol skatteflykt. och  samtidigt  underrätta  skatte­chefen i annat län, där den skati­skyldige taxerats till kommunal in­komstskatt.  Vad  nu  sagts  gäUer ocksä i fråga om lillämpning av la­gen (1980: 865) mol skatteflykt.

Om handläggning av framställning enligt försia slyckel och om fullföljd av lalan mot beslut i sådan fråga skall i tillämpliga delar gälla vad som är siadgal om besvär rörande taxering.

68 §-"

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar skall för varje skattskyldig införas i skattelängd.

I skallelängden anlecknas särskilt

dels i avseende pä statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor, medgivet avdrag för underskott i. förvärvskälla, sammanräknad nettoin­komst (summan av inkomsterna av olika förvärvskällor, minskad med avdrag för underskott), medgivna allmänna avdrag som inle avser under­skott i förvärvskälla, taxerad och beskattningsbar inkomsi saml räntetill-lägg och underiag för liUäggsbelopp,

dels beskattningsbar inkomst enligl 2 § lagen (1958:295) om sjömans­skatt och enligl 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning samt det anlal perioder om Irellio dagar för vilka den skallskyldige har uppburit sådan inkomst under beskattningsåret, samt sjömansskaltenämndens be­slut om jämkning enligt 12 § 4 mom. lagen om sjömansskatt,

dels i avseende på kommunal inkomstskall laxerad och beskattningsbar inkomsi,

dels beslut i övrigt, som avser förutsättning för avdrag enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen (1928:370) eller för skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen (1953:272),

dels beslut om avräkning av utländsk skatt eller tillämpning av progres­sionsbestämmelser enligl avtal för undvikande av dubbelbeskattning,

dels uppgift om underlag, varpå skogsvårdsavgifi skall beräknas,

dels uppgift om underiag, varpå statlig faslighelsskall skall beräknas,

dels vinsldelningsunderiag,

dels skattepliktig och beskattningsbar förmögenhet, om skalt skall utgå enligl 11 § lagen (1947: 577) om stiitlig förmögenhetsskatt.

Uppgår den enligt lagen om stat­lig inkomstskatt beräknade taxera­de inkomsien liU minst 6 000 kronor för ensamslående och UU samman­lagt minst 6000 kronor för makar, som vartt gifta vid ingången av he-

-'• Senaste lydelse 1986:513.

18


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse                    Prop. 1986/87:47

skaltningsåret och under della år levt tillsammans, skall den beräk­nade taxerade inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke uppkommer.

Skattelängden skall underskrivas av lokal skaltemyndighet. Den skall därefter såvitt gäller den årliga taxeringen anses innefatta taxeringsnämn­dens beslut.

69 §

1 mom. Har självdeklaration icke blivit följd vid taxeringen, skall deklarationen förses med uppgift om avvikelsen och skälen därför. Tillika skall till den skallskyldige sändas underrättelse om i vilka hänseenden deklarafionen har frångåtts samt om skälen härför och om möjligheten lill omprövning enligt 3 mom. Vad nu har sagls skall också gälla beiräffande avvikelse från annan av skatlskyldig lill ledning för egen taxering lämnad uppgift eller upplysning.

Undertättelse enligt första stycket fär underlåtas, om avvikelsen leder till lägre taxering och grundas på förhållanden som anges i högst två av följande punkter:

1.  uppenbar felräkning eller uppenbart felaktig överföring av belopp i självdeklaralionen;

2.  uppenbar felaktighet i fråga om 2. uppenbar felaktighet i fråga om beräkning av inläkt av annan fastig- beräkning av inläkt av annan fastig­het enligt 24 § 2 mom. kommunal- het enligl 24 § 2 mom. kommunal­skattdagen (1928:370), beräkning skattelagen (1928: 370);

av avdrag enligl 45 § första stycket kommunalskattelagen eller beräk­ning av garantibelopp enligt 47 § kommunalskallelagen:

3.     uppenbar felaktighet i fråga
om avdrag enligt 25 § 3 mom. and­
ra slycket kommunalskattelagen;

4.   uppenbar felaktighet i fråga om 3. uppenbar felaktighet i fråga om avdrag enligt 33 § 2 mom. kommu-       avdrag enligt 33 § 2 mom. kommu­nalskattelagen;           nalskattdagen;

5.   uppenbar felaktighet i fräga om 4. uppenbar felaktighet i fräga om avdrag enligt 39 § 3 mom. kommu-        avdrag enligl 39 § 3 mom. kommu­nalskallelagen.           nalskattdagen.

Bestämmelsen i andra slycket skall inle tillämpas, om särskilda skäl lalar för atl den skatiskyldige underrättas enligt första stycket. Tillämpas bestämmelsen i andra stycket skall den skattskyldige i stället underrättas om avvikelsen genom anmärkning på skattsedeln för slullig skall enligl de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen besiämmer.

Har taxering för inkomsi eller Har taxering för inkomst eller förmögenhel åsatts skatlskyldig, förmögenhel åsatts skatlskyldig, som icke avgivit deklaration, skall     som icke avgivit deklaration, skall

" Senasle lydelse 1983:976.                                                                                 19


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


underrättelse om taxeringen sändas lill den skattskyldige, dock att så­dan underrättelse icke är erforder­lig, då den som i fastighetslängden för årel näst före taxeringsåret upptagUs såsom ägare till fastighet åsältes allenast taxering till kom­munal inkomslskall för garantibe­lopp för fastigheten.


underrättelse om taxeringen sändas till den skattskyldige.


 


72 a §


28


Har laxering för inkomsi eller förmögenhel som har beslutats av taxeringsnämnd icke införts i skat­telängd inom föreskriven tid eller har sådan taxering införts för annim än den taxeringen avseit eller eljesi uppenbarligen införts felaktigt i så­dan längd, får länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten be­sluta om rättelse av längden i denna del. Har beskattningsbar inkomsi enligt 2 § lagen (1958: 295) om sjö­mansskatt eller enligl 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpen­ning eller det anlal perioder om trettio dagar för vilka skallskyldig uppburit sådan inkomst ändrals, skall myndigheten vidtaga härav betingad rättelse av längden.

Länsstyrelsen eller den lokala skaltemyndigheten får vidare, om inte särskUda skäl lalar för att läns­rätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse av taxeringen i den mån denna blivit oriklig lill följd av

Har laxering för inkomsi eller förmögenhet som har beslutats av taxeringsnämnd icke införts i skal­lelängd inom föreskriven lid eUer har sådan taxering införts för annan än den taxeringen avsett eller eljesi uppenbarligen införts felaktigt i så­dan längd, får länsskallemyndighe­ten eller den lokala skattemyndig­heten besluta om rättelse av läng­den i denna del. Har beskattnings­bar inkomsi enligt 2 § lagen (1958:295) om sjömansskatt eller enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skat­tepliktig dagpenning eller del antal perioder om trettio dagar för vilka skatlskyldig uppburit sådan in­komst ändrats, skall myndighelen vidtaga härav belingad rättelse av längden.

Länsskattemyndigheten eller den lokala skattemyndigheten får vi­dare, om inte särskilda skäl lalar för att länsrätten bör avgöra frågan, be­sluta om rättelse av laxeringen i den mån denna blivit oriktig till följd av

1)   uppenbar felräkning eller uppenbart felaktig överföring av belopp i deklaration,

2)   uppenbar felaktighet i fräga om uppgift till lednifig för påförande av skogsvårdsavgifi eller stafiig fastighetsskatt eller om fastighets taxerings­värde.


3) uppenbar felaktighet i fråga om beräkning av intäkt av annan fastig­het enligt 24 § 2 mom. kommunal­skattelagen (1928:370), beräkning av avdrag enligt 45 § kommunaf skallelagen eller beräkning av ga­rantibelopp enligt 47 § kommunal­skattdagen,

2» Senaste lydelse 1986:513.


3) uppenbar felaktighet i fråga om beräkning av intäkt av annan fastig­het enligt 24 § 2 mom. kommunal­skattelagen (1928: 370),


20


 


Nuvarande lyddse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1986/87:47

4)  uppenbar felaktighet i fråga om schablonavdrag för egenavgift och avstämning av sådanl avdrag eller avdrag som annars medges skattskyldig utan särskild utredning,

5)  uppenbar felaktighet i fråga om 5) uppenbar felaktighet i fråga om avdrag, vars rälla belopp framgär avdrag, vars rätta belopp framgår av debitering eller avräkning enligl     av debitering,

46 § 4 mom. kommunalskallelagen av aUmänt avdrag,

6)   uppenbar felaktighet i fråga om    6) uppenbar felaktighet i fråga om
grundavdrag eller avräkning enligl     grundavdrag,

50 § 3 mom. andra slycket kom­munalskattdagen av sådanl av­drag,

I)    uppenbar felaktighet i fråga om sådana förutsättningar för skattere­
duktion, som enligt 68 § skall antecknas i skattelängd,

9) uppenbar felaktighet i fråga om beräkning av makars och hemmava­rande barns förmögenhet enligt 12 § lagen (1947:577) om statlig förmögen­hetsskatt,

II)     uppenbarligen för lågl avdrag enligt 50 § 2 mom. Ijärde slycket
kommunalskattelagen eller motsvarande avdrag enligt lagen om statlig
inkomstskatt.

Länsstyrelsen  eller  den  lokala Länsskattemyndighelen eller den

skattemyndigheten får ocksä, om lokala skattemyndigheten får ock-

inle särskilda skäl talar för alt läns- så, om inte särskilda skäl talar för

rätten bör avgöra frågan, besluta att länsrätten bör avgöra frågan, be-

om rättelse av taxeringen i de fall sluta om rättelse av taxeringen i de

då denna uppenbariigen bUvil för fall då denna uppenbarligen bhvit

hög till följd av                                              för hög till följd av

1)  att den skatiskyldige pä grund av ett felaktigt eller ofullständigt underlag, som lämnats av annan än honom själv, har taxerats för en intäkt som han inte har haft,

2)  att den skattskyldige först efter laxeringsperiodens uigång har styrkt sin rätt till ett i självdeklarationen eller hos taxeringsnämnden yrkat av­drag,

3)  atl taxeringsnämnden inte har prövat uppgifter som varit tillgängliga för skattemyndighelerna,

4)  att den skattskyldige först efter laxeringsperiodens uigång yrkat av­drag enligt 46 § 2 mom. första slyckel 3 kommunalskattelagen.

Föreligger felaktighet av angivna slag får myndighelen även besluta om därav föranledd ändring av den skattskyldiges eller makens taxering i ovan angivna hänseenden.

Efter utgången av maj månad året efter laxeringsåret fär rättelse enligt denna paragraf beslutas endasl om anmärkning i fräga om felaktighet av den art som denna paragraf avser dessförinnan har gjorts hos den som har att besluta om rättelsen.

Innan rättelse beslutas skall, om det behövs, yttrande inhämtas från taxeringsnämndens ordförande. Innebär ifrågasatt åtgärd enligl andra eller fjärde stycket höjning av taxering, skaU den skattskyldige beredas tillfälle yttra sig innan rättelse sker, om hinder härför ej möter.

Beslutas rättelse eller vägras rätlelse som den skattskyldige har yrkat,
skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, beslutet inom två veckor
                21


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


tillställas den skattskyldige i den ordning som i 69 § 4 mom. föreskrivs i fråga om underrättelse beiräffande taxeringsnämnds beslut.

Talan mot beslul i fråga om rättelse enligt denna paragraf förs genom besvär över den taxering som avses med rältelsebeslutet.

73 §2


Talan mol taxeringsnämnds be­slul föres genom besvär hos läns­rätten.

År förvärvskälla i fråga om be­skattningsort att hänföra till skilda län, skaU dock den meUankommu­nala skatterätten pröva besvär rö­rande laxering av den skatiskyldige och hans hemmavarande barn, som icke fyUl 18 år. Om den skall­skyldige varit gift vid ingången av beskattningsåret och under detta år levt tUlsammans med maken, skall den mellankommunala skalteräilen pröva besvär Jämväl rörande nia-kens taxering.

Den meUankommunala skaiie­rälten prövar likaledes besvär rö­rande fråga, i vilket län skattskyl­dig skaU laxeras.

Besvär rörande taxering av aklie­bolag, som tUlsammans med annat sådanl bolag utgör koncernbolag enligt 1 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385), prövas av den mellan­kommunala skatterätten, om bola­gen avlämnat eller skulle ha avläm­nat självdeklaration inom skilda län.


En taxeringsnämnds beslul får överklagas genom besvär hos läns­rätten.

En skattskyldig eller en kommun skall ge in besvärsskrivelsen till lo­kala skattemyndigheten i det fög­deri där den skattskyldiges hem­ortskommun för del taxeringsår be­svären avser är belägen. Saknar den skatiskyldige hemortskommun i rikel skaU besvären ges in till lo­kala skattemyndigheten i Stock­holms fögderi. Lokala skattemyn­digheten skall överlämna besvärs­skrivelsen och övriga handUngar i ärendel UU den länsrätt som skaU pröva överklagandet.

Besvär av en länsskatlemyn­dighel skall ges in Ull länsrätten.

Länsräiien prövar om besvärs­skrivelsen har kommit in i rätt tid.

Etl överklagande av en taxe­ringsnämnds beslut förfaller, om beslulel med slöd av 72 a § ändrats så som klaganden begärt.

Bestämmelserna i andra-femte styckena gäller i tillämpliga delar i fråga om sådana framställningar som skall prövas av länsrätten en­ligl 49 §, 50 § 2 mom. och 75 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370), 9§2 mom. och 15 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt saml 15 § 1 mom. la­gen (1947:577) om staUig förmö­genhetsskall.


 


75 §


30


 


Ha besvärshandlingarna till­stäUts annan länsrätt än den som har att pröva besvären, utgör detta ej   hinder för   målets   prövning.


Har en skattskyldig elter en kom­mun inom överklagandetiden getl in besvärsskrivelsen lill en annan lokal skattemyndighet än den som


 


' Senaste lydelse 1983:976. '" Senaste lydelse 1979:175.


22


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


Handlingarna skola då omedelbart anges i 73 § andra slyckel, skall
översändas till den länsrätt som delta inte hindra att målel prövas,
skall pröva besvären.
                    Delsamma   gäller   om   skrivelsen

getts in till en taxeringsnämnd, en länsrätt eller en länsskatlemyn­dighel. Skrivelsen skall i sådana fall omedelbart översändas till den lokala skattemyndighet som enligt 73 § andra slyckel skall ta emot den.

Har en länsskatlemyndighel inom överklagandetiden gett in besvärsskrivelsen UU en annan länsrätt än den som skall pröva överklagandet skall inte heller det­ta hindra atl målel prövas. I sådant fall skall skrivelsen omedelbart översändas Ull den länsrätt som skaU pröva överklagandet.

Bestämmelserna i första slyckel gäller i tillämpliga delar ifråga om sådana framställningar som avses i 73 § själle stycket.

16 f'

Besvär av skattskyldig skall ha inkommit före utgången av februari månad året efter taxeringsåret.

Kommuns besvär skall ha inkommii före utgången av maj månad årel efter taxeringsåret.

Besvär av länsskattemyndighet skall ha inkommii före ulgången av juni månad årel efter taxeringsåret. Myndighelen skall inom samma tid ha angivit yrkanden och grunder för besvärstalan, om ej med hänsyn till ulredningens vidlyftighet eller and­ra synnerliga skäl länsrätten med­giver anstånd, dock längst intill ul­gången av september månad sam­ma är.

Inkommer skattskyldigs besvär efter den i försia slycket angivna fiden men före utgången avjuni må­nad årel efter taxeringsåret, får länsrätten pröva besvären om länsskattemyndigheten helt eller delvis biträder besvären i sak.

Besvär av taxeringsintendeni skall ha inkommit före ulgängen av juni månad året efter taxeringsåret. Han skall inom samma tid ha angi­vit yrkanden och grunder för be­svärstalan, om ej med hänsyn till ulredningens vidlyftighel eller and­ra synneriiga skäl länsrätten med­giver ansiånd, dock längsl inlill ul­gången av seplember månad sam­ma år.

Inkommer skatlskyldigs besvär efler den i försia stycket angivna tiden men före utgången avjuni må­nad året efter taxeringsåret, får länsrätten pröva besvären om taxe­ringsintendenlen helt eller delvis biträder besvären i sak.

Har länsrätten avfört besvär över viss skattskyldigs taxering får besvär ej anföras hos länsrätten rörande samma laxering.


" Senaste lydelse 1979: 175.


23


 


Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse                      Prop. 1986/87: 47

100 §" Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skatiskyldige,

1)    om han taxerats för inkomsi eller förmögenhet, som icke är av
skattepliktig natur,

2)  om han taxerats för inkomst eller förmögenhel, för vilken han icke är skattskyldig,

3)  om han taxerats IiU kommunal inkomstskatt för garantibelopp för fastighet, vilket icke bortför honom upptagas såsom skattepliktig in­komst,

4)  om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en ort eller eljest taxerats å orätt ort,

5)  om hans laxering blivil oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller på grund av atl kontrolluppgift enligt 37 §, som avser inkomst av tjänst eller kapital, saknats eller varit felaktig,

6)  om han, lill följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från honom eUer i annan kontroUuppgifl än som avses vid 5) eller i handling som legat till grund för sådan deklaration eller uppgift, taxerats till väsent­ligl högre belopp än som svarar mot hans inkomsi eller förmögenhel,

7)  om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranle­da väsenlligl lägre laxering eUer väsentligl lägre skatt på gmnd av taxering­en,

8)    om han inte erhåUit avräkning av utländsk skatt eller avdrag enligt
46 § 2 mom. första slyckel 3 kommunalskallelagen som han är berättigad
fill.

I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej lagas upp lill prövning, med mindie den kan grundas på omsländighet eller bevis, varom kännedom saknats vid fastställandet av den taxering vari rättelse sökes, och det framstår såsom ursäkfiigl atl den skatiskyldige icke i annan ordning åberopat omständigheten eller beviset lill vinnande av riklig taxering.

Besvär som avses i denna paragraf må anföras inom fem år efler taxe­ringsåret.

105 §

1 mom.-* Finner kammartätt el- Fianev länsrätt, kammarrätt eller
ler regeringsrätien vid prövning av
regeringsrätten vid prövning av be­
besvär, att taxering verkstäUts på
svär, att taxering verkställts på
orätt ort eller underiåtits på rätt ort
orätt ort eller underiåtits på rätl ort
eller ej skell fill rikfigt belopp, må
eUer ej skell fill rikligl belopp, må
rätten, efter vederbörandes horan-
rätlen, efter vederbörandes höran­
de, vidtaga erforderlig rättelse,
de, vidtaga erforderlig rättelse.
Skattskyldigs hela taxering må
   Skallskyldigs hela taxering mä
dock icke höjas utöver vad tidigare
dock icke höjas uiöver vad tidigare
bestämts, om icke sådan höjning
bestämls, om icke sådan höjning
yrkats i besvären. Ändras taxering
yrkats i besvären. Ändras taxering

" Senaste lydelse 1985:924.

"Senaste lydelse 1984:349.                                                                                 24


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


av kammarrätten eller regerings­rätten därför atl inkomsi eller utgifi bör hänföras till annal beskatt­ningsår än det som taxeringen avser, må härav föranledd ändring vidtagas i den skattskyldiges taxe­ring för det förslnämnda beskatt­ningsåret. Om någon av kammar­rätten eller regeringsrätten befrias frän taxering därför all annan per­son i stället bort taxeras, må rätlen överflytta laxeringen på denne.

Kammarrätt eller regeringsrät­ten äger vid ändring i skatlskyldigs taxering besluta om härav påkallad rätlelse i taxering, som avser den skattskyldiges make eller med make vid laxeringen jämställd skallskyldig, såvitt angår tillämp­ning av 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. eller anvisningarna lill 52 § kom­munalskattelagen, 11 § I mom. la­gen om statlig inkomstskatt eller 12 § 1 mom. lagen om statlig förmö­genhetsskatt eller avser förutsätt­ning för skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen. I mål an­gående avdrag eller beskattning för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbeialning äger kammarrätt eller regeringsrätten vid ändring av givarens eller motta­garens taxering vidtaga därav för­anledd ändring av den andres taxe­ring.

Hava besvär anföris hos kam­marrätien eller regeringsrätien rö­rande taxering, som åsatts avliden person eller hans dödsbo, och har dödsboet tidigare befriats frän all erlägga skatt pä grund av taxering­en, skall vid ändring av taxeringen i anledning av besvären jämväl be­slutet om skattebefrielse i erforder­lig mån ändras.

Vidtager kammarrätt eller rege­ringsrätten sådan ändring i fråga om taxering till kommunal inkomst­skatt inom viss kommun atl avdrag enligt 46 § 2 mom. kommunalskat­telagen eller kommunalt grundav­drag icke vidare kan hell ulnylljas inom samma kommun, skall, ändå


därför att inkomsi eller utgift bör hänföras lill annat beskattningsår än det som taxeringen avser, må härav föranledd ändring vidtagas i den skallskyldiges taxering för det förstnämnda beskattningsåret. Om någon befrias från laxering därför alt annan person i stället bort lax­eras, mä rätlen överflytta taxering­en på denne.

Vid ändring i skattskyldigs taxe­ring äger rätlen besluta om härav påkallad rättelse i laxering, som avser den skaltskyldiges make eller med make vid taxeringen jämställd skallskyldig, såvitt angår tillämp­ning av 52 § 1 mom. eller anvisning­arna till 52 § kommunalskallelagen (1928:370), 11 § I mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt eller 12 § 1 mom. lagen (1947:577) om slallig förmögenhetsskatt eller avser förutsätlning för skattereduk­tion enligt 2 § 4 mom. uppbördsla­gen (1953:272). I mål angående av­drag eller beskattning för periodiski understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning äger rälien vid ändring av givarens eller molla­garens laxering vidtaga därav för­anledd ändring av den andres taxe­ring.

Har besvär anförts rörande taxe­ring, som åsatts avliden person el­ler hans dödsbo, och har dödsboet lidigare befriats från atl eriägga skatt på grund av laxeringen, skall vid ändring av taxeringen i anled­ning av besvären jämväl beslutet om skallebefrielse i erforderlig mån ändras.


25


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


alt yrkande därom icke framställts, sådan ändring vidtagas i taxering inom annan kommun som kan för­anledas av beslämelserna i 46 § 4 mom. eller 50 § 3 mom. andra stycket nämnda lag.

106 §


Taxeringsintendeni får inom den för honom gällande besvärsliden anföra besvär till den skaltskyldi­ges förmån. Därvid har han samma behörighel som den skattskyldige.


Länsskatlemyndighel fär inom den för myndigheten gällande be­svärstiden anföra besvär till den skallskyldiges förmån. Därvid har myndigheten samma behörighel som den skallskyldige.


 


1161 Talan mol lokal  skallemyndig­hets beslut i fråga om särskild av­gift/ö« genom besvär hos länsrät­ten.


En lokal skallemyndighets beslul om särskild avgifi får överklagas genom besvär hos länsrätten.

Ell överklagande av en skattskyl­dig skall ges in UU den lokala skal­lemyndighel som har meddelai del beslul som överklagas. Etl överkla­gande av en länsskallemyndighel skall ges in lill länsrätten. Länsrät­ten skall pröva om besvärsskrivel­sen har kommit in i rält lid.


Il6m§


Skallskyldigs besvär över lokal skattemyndighets beslut om sär­skild avgift som har meddelals un­dertaxeringsåret skall ha kommit in tiU länsrätten före ulgången av feb­ruari månad året därefter. Har den skatiskyldige inte fått del av beslu­tet under taxeringsåret får han dock anföra besvär intill utgången av året efter laxeringsåret eller, om han inle under laxeringsärel har fått del av skattsedel eller annan handling med uppgifl om den särskilda avgif­tens storlek, inom ett år efter det han erhöll sådan handUng.


Skattskyldigs besvär över lokal skattemyndighets beslul om sär­skild avgift som har meddelats un­der taxeringsåret skall ha kommii in före utgången av februari månad året därefler. Har den skattskyldige inte fått del av beslutet under taxe­ringsåret får han dock anföra be­svär intill ulgången av året efter taxeringsåret eller, om han inle un­der taxeringsåret har fätl del av skattsedel eller annan handling med uppgift om den särskilda avgiftens storlek, inom elt år efler del han erhöll sådan handling.


Har den lokala skattemyndigheten meddelat beslut i fråga om särskild avgifi efler taxeringsårets utgång, får den skallskyldige anföra besvär inom två månader från del han fick del av beslutet.


Utan hinder av bestämmelserna i försia   och   andra   styckena   skall


Utan hinder av bestämmelserna i första  och  andra  styckena  skall


 


" Senaste lydelse 1979: 175. ''Senaste lydelse 1980: 1015.


26


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lyddse


Prop. 1986/87:47


 


skatlskyldigs yrkande i fråga om särskild avgifi prövas, om den taxe­ring som avgiften avser inte har vunnit laga kraft. Detsamma gäller sådant yrkande av ta.xeringsinten-denl till förmån för skattskyldig. Om yrkande som har sagts nu fram­ställs först hos regeringsrätten eller kammarrätt, kan domstolen för­ordna att målet om särskild avgift skall upplagas och vidare handläg­gas av länsrätt.


skatlskyldigs yrkande i fräga om särskild avgifi prövas, om den laxe­ring som avgiften avser inte har vunnit laga krafl. Detsamma gäller sådanl yrkande av länsskattemyn­dighet till förmån för skatlskyldig. Om yrkande som har sagts nu fram­ställs först hos regeringsrätten eller kammartätt, kan domstolen för­ordna att målet om särskild avgift skall upptagas och vidare handläg­gas av länsrätt.


116 o §'


Har beslut om skallefillägg vun­nit laga kraft, får den skattskyldige genom besvär i särskild ordning föra lalan mol beslutet, om detta blivit oriktigt pä grund av felräk­ning, misskrivning eller annat up­penbart förbiseende. Detsamma gäller, om den skallskyldige kan åberopa tidigare ej framförd om­ständighet eller nylt bevis till stöd för yrkandet och det framstår som ursäktligt alt han ej i annan ordning åberopat omständigheten eller beviset. Besvär som nu har sagts får föras även av taxeringsinten­deni till den skaltskyldiges förmån.

Taxeringsintendeni fär genom besvär i särskild ordning föra lalan om höjning av skattetillägg, om be­slul i fråga om tillägg blivit oriktigt på grund av felräkning, misskriv­ning eller annat uppenbart förbi­seende. Beslutas pä grund därav höjning av skattetillägg enligl 116 c § med anledning av utebliven självdeklaration, gäller bestämmel­serna i 116 d § i fråga om undanrö­jande eller nedsättning av tUläggel.

Besvär som avses i första eller andra slycket får föras hos länsrätt. Besvären skall ha kommit in //// länsrättens kansli inom fem år från utgången av det taxeringsår som skaltelilläggel avser.


Har beslul om skattetillägg vun­nit laga krafl, fär den skatiskyldige genom besvär i särskild ordning föra talan mol beslutet, om della blivit oriktigt pä grund av felräk­ning, misskrivning eller annat up­penbart förbiseende. Delsamma gäller, om den skattskyldige kan åberopa lidigare ej framförd om­ständighet eller nytl bevis lill slöd för yrkandet och det framstår som ursäktligt att han ej i annan ordning åberopat omständigheten eller beviset. Besvär som nu har sagts får föras även av länsskallemyn­dighel lill den skaltskyldiges för­mån.

Länsskallemyndighel får genom besvär i särskild ordning föra talan om höjning av skattetillägg, om be­slut i fråga om tillägg blivit oriktigt på grund av felräkning, misskriv­ning eller annat uppenbari förbi­seende. Beslutas på grund därav höjning av skattetillägg enligt 116 c § med anledning av utebliven självdeklaration, gäller bestämmel­serna i 116 d § i fråga om undanrö­jande eUer nedsättning av tiUägget.

Besvär som avses i första eller andra stycket får föras hos länsrätt. Besvären skaU ha kommit in inom fem år frän utgången av det taxe­ringsår som skattefillägget avser.


 


 Senaste lydelse 1979: 175.


27


 


Nuvarande lyddse                       Föreslagen lydelse                     Prop. 1986/87: 47

124 §"
Om uttagande av vite förordniir
Om uttagande av vite förordnar

länsrätten efler anmälan av skatte- länsrätten efter anmälan av läns­
chefen eller chef jör lokal skatte- skattemyndighet eller lokal skalle­
myndighet,
                                  myndighel.

Finnes, då fråga uppkommer om uldömande av vile, ändamålel med vitel hava förfallit, får vilel ej uldömas. Har vitesföreläggande iakttagits först efter det anmälan enligl första stycket har inkommit, skall ändamålet med vilel icke anses hava därigenom förfallit.

Vid prövning av anmälan enligt första slyckel fär också fråga, huruvida och med vilket belopp vitel hade bort föreläggas, komma under bedöman­de.

129                                                                                          §
3 mom. Sakkunnig eller tolk er-
    3 mom. Sakkunnig eller tolk er­
håller gottgörelse, som bestämmes
håller gottgörelse, som bestämmes
av länsstyrelsen eller, då den sak-
av länsskattemyndigheten eller, dä
kunnige eller tolken biträtt all-
den sakkunnige eller tolken biträtt
manna ombudet för mdlankom-
          riksskatieverkel, av verkel.
munala mål, av riksskaileverket.

I fråga om gottgörelse fill sakkunnig eller lolk, som anlitats av domslol, finnas särskilda bestämmelser.

5 mom. De ordförande och and- 5 mom. De ordförande och andra
ra ledamöter i taxeringsnämnd,
ledamöier i taxeringsnämnd, som
som har inställt sig efter kallelse av
har inställt sig efter kallelse av
skattechefen eller länsstyrelsen för
länsskallemyndigheten för att läm-
att lämna upplysningar eller för
na upplysningar eller för överlägg-
överiäggningar rörande taxerings-
ningar rörande taxeringsarbetel,
arbetet har räll atl för inställelsen få
har rätl att för inställelsen fä ersätt-
ersätlning av statsmedel enligt be-
ning av statsmedel enligt bestäm-
slämmelser som meddelas av rege-
melser som meddelas av regering­
ringen,
                                                                                  en.

1.     Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

2.     Äldre bestämmelser som rör mellankommunala skatterätten eller
allmänna ombudet för mellankommunala mål tillämpas intill ulgången av
juni 1988 såvitt gäller åtgärder med anledning av 1986 års taxering samt
extraordinära besvär och eflertaxering för samma eller tidigare år.

3.  Mäl som är anhängigl vid mellankommunala skatterätten vid ulgången av juni 1988 prövas av den länsräu som är behörig enligt de nya bestäm­melserna.

4.  De nya bestämmelserna i 22 § I mom. tiUämpas första gängen vid 1988 års taxering utom såvitt avser första stycket 4 som lillämpas försia gången vid 1989 års taxering.

5.  Vid 1987 och 1988 års laxeringar gäller, i släUet för vad som i 28 § första stycket 5 anges om intäkter, som skall upptas i den förenklade självdeklaralionen, all aUa intäkter som är alt hänföra tUl inkomsi av kapital skall upptas. Vad som i 28 § försia slycket 6 anges om ränletillägg tillämpas första gången vid 1988 års taxering.

 Senaste lydelse 1979: 175.

' Senasle lydelse 1979:490.                                                                                  28


 


6.  Vid 1987 och 1988 års taxeringar skall 37 § 1 mom. 10 inte tiUämpas i     Prop. 1986/87:47 fråga om lån för vilket slutbetalning skett underår 1986 eller 1987.

7.  De nya bestämmelserna i 66 b § försia stycket 2 tillämpas första gången vid 1988 års taxering ulom såviit avser konlrolluppgifl om inkomst av kapital som tillämpas försia gången vid 1989 års laxering.

8.  De nya bestämmelserna i 22 §3 mom., 24 §2 och 3 mom., 25 §,42 § 1 och 2 mom., 66 a §, 69 § I mom., 72 a § andra stycket 3, 5 och 6 och IOO § fillämpas första gången vid 1988 års taxering.

9.  Äldre bestämmelser i 22 § 1 mom. försia slyckel 6, 22 § 3 mom., 25 § försia slyckel 7, 29 §, 38 § 1 mom. tredje slycket, 67 § såvitt gäller hänvis­ningen i första stycket till 57 § 3 mom. kommunalskattelagen (1928:370), 69 § I mom., 72 a § andra stycket 3, 100 § samt 105 § 1 mom. fjärde stycket tillämpas i fråga om förvärvskäUa för vilken beskattningsåret på­börjats före den I maj 1986.

10.  Med avvikelse från vad annars stadgas skall följande gäUa beträffan­
de överklagande av taxeringsnämnds beslut och lokal skaltemyndighets
beslut om särskild avgift, som rör 1987 och tidigare ärs taxeringar.

En skattskyldig eller en kommun skall ge in skrivelsen med överklagan­det till länsrätten. Har skrivelsen inom överklagandetiden kommit in till en annan länsrätt än den som skall pröva överklagandet eller till en taxerings­nämnd, en lokal skattemyndighet eller en länsskattemyndighet ulgör detta inte hinder för målets prövning. Skrivelsen skall i sådana fall översändas lill den länsrätt som har all pröva besvären.

11.  Bestämmelsen i 73 § femle slyckel lillämpas första gången vid 1988
års taxering.

29


 


2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)'

dels alt i 22 §, 27 § 4 mom., 40 § 3 mom., 44 §, 45 § 1 mom., 49 § 2 mom., 52 §, 53 § 1 och 2 mom., 54 § 1-3 mom., 55 § 1 och 2 mom., 57 §, 58 § 2 mom., 61 § 1 mom., 62 och 67 §§, 68 § 1-4 mom., 69 a §, 70 § 2 mom., 74, 75 a och 75 b §§, 78 § 1 och 2 mom., 83 §, 85 § 2 mom., 86 § 1 mom. och 88 § samt punkt 1 av anvisningarna till 45 § ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ul mol "länsskatlemyndighel" i motsva­rande form,

dels att i punkt 1 av anvisningarna till 49 § ordel "taxeringsintendent" skall bytas ut mol "länsskallemyndighel",

dels att 2 § 1 mom., 3 § 2 mom., 18 och 25 §§, 40 § 1 mom., 49 § I mom., 72 §, 85 § 1 mom. och 87 § skall ha följande lydelse.


Prop. 1986/87:47


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§

/ mom. Beteckningar som används i kommunalskallelagen (1928: 370), lagen (1947:576) om stafiig inkomstskatt, lagen (1947:577) om stafiig för­mögenhetsskatt eller taxeringslagen (1956:623) har samma betydelse i denna lag, om inte annat anges eller framgär av sammanhanget.

Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skat­terätten, om inle annat framgår av omständigheterna.

2 mom. Preliminär skatl utgär såsom preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt.

1. Preliminär A-skatt skall med de undantag, som framgårav vad nedan i detta momenl och i 10 § sägs, utgöras för sådan inkomst av tjänst, vilken hell eller delvis utgår i penningar och vUken hänför sig lill den skattskyldi­ges huvudsakliga arbetsanställning eller eljesi utgör hans huvudsakliga


' Lagen omtryckt 1972:75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771 22 § 1984:1084 27 §4 mom. 1985:404 40 § 3 mom. 1979:489 45 § 1 mom. 1979:489 49 §2 mom. 1980:868

52 § 1985:404

53 § 1 mom. 1984:669

 

53 §2 mom. 1979:489

54 § 1 mom. 1986:474

55 § 1 mom. 1984: 669 55 §2 mom. 1979:489 57 § 1984:669

 

61 § 1 mom. 1981:839

62 § 1981:839 67 § 1974:853

- Senaste lydelse 1979: 1159. ' Senaste lydelse 1985:407.


68 § 1 mom. 1974:853 68 §2 mom. 1974:853

68 §4 mom. 1979:489

69 a § 1983:977

70 § 2 mom. 1974:853

 

74 § 1984:669

75 a § 1985:149 75 b § 1985:404

78 § 1 mom. 1979:489 78 §2 mom. 1979:489 83 § 1979:489

85  § 2 mom. 1981:254

86  § 1 mom. 1979:489 88 § 1974:771

punkt 1 av anvisningarna

till 49 § 1979:999.

44 § föreslås ändrad I prop. 1986/87: 16.


30


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


inkomst av tjänsl. För inkomsi av sådan huvudsaklig arbetsanställning hos fysisk person eller dödsbo, som är avsedd atl vara korlare lid än en vecka, skall dock preliminär A-skatt eriäggas endasl om vad som utbetalats utgör ulgift i en av arbelsgivaren bedriven rörelse.

Med ijänst likställes i denna lag rätt lUl pension, livränta, som utgår på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än pä grund av försäkring och inte ulgör vederlag vid avyttring av egendom, ersättning, som i annan form än livränta utgår på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med ijänst, saml undantagsför­måner ävensom sådanl periodiskt understöd eller sådan därmed jämföriig periodisk inläkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 § kommunalskattela­gen är berättigad till avdrag.

Preliminär A-skatt skall utgå enligt skattetabell, som avses i 4 §, eller enligt de grunder som angivas i 7, 12 eller 40 §. Beträffande preliminär A-skatt för inkomst som avses under 1 andra stycket eller punkt 12 av anvisningarna fill 32 § kommunalskattelagen må regeringen föreskriva sär­skild beräkningsgmnd. För enskilda fall må lokal skattemyndighet före­skriva särskild beräkningsgmnd, exempelvis att skatten skall beräknas å viss del av inkomsten eller ä inkomsten minskad med visst belopp eller att skatten skall utgå med särskilt angiven procent av inkomsten.


Är den, som åtnjuter ovan av­sedd inkomst av tjänst, skattskyldig jämväl för annan inkomst eller för förmögenhel må lokal skattemyn­dighet, då särskilda skäl därtill för­anleda, föreskriva att preliminär A-skatl skall erläggas jämväl för sistnämnda inkomst eller för förmö­genheten. Därvid skall den skatt­skyldiges preliminära skatt beräk­nas aniingen till viss procent av den huvudsakliga inkomsien av Ijänst eller enligt skaltetabdl å nämnda inkomst ökad med visst belopp el­ler ock utgå med visst belopp ut­över vad i skattetabellen angives för den huvudsakliga inkomsten av tjänst.

Är den, som åtnjuter ovan av­sedd inkomst av tjänst, skattskyldig jämväl för annan inkomst, för ga­rantibelopp för fastighet eller för förmögenhet må lokal skattemyn­dighet, dä särskilda skäl därtill för­anleda, föreskriva att preliminär A-skatt skall erläggas jämväl för sisinämnda inkomst eller för garan­libeloppel eller förmögenheten. Därvid skall den skaltskyldiges pre­liminära skalt beräknas antingen tiU viss procent av den huvudsakliga inkomsien av ijänst eller enligt skattetabell ä nämnda inkomst ökad med visst belopp eller ock utgä med visst belopp utöver vad i skattetabellen angives för den hu­vudsakliga inkomsien av tjänst.

Är i fall varom i föregående stycke sägs inkomsten vid sidan av den huvudsakliga inkomsten av tjänst betydande i förhållande till denna eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må lokal skattemyndighet före­skriva, att preliminär B-skatl skall erläggas i slället för preliminär A-skatt.

Öretal som uppkommer vid beräkning av skatteavdrag skall jämnas till närmasl högre hela krontal.


2. Preliminär B-skatt skall för in­komståret betalas av skattskyldig, som inte skall betala preliminär A-skatt enligt I. Preliminär B-skatt skall betalas för inkomsler från den skaltskyldiges samtliga förvärvs­källor samt för garantibelopp för


2. Preliminär B-skalt skall för in­komståret betalas av skatlskyldig, som inle skall betala preliminär A-skatt enligt 1. Preliminär B-skatt skall betalas för inkomster från den skallskyldiges samtliga förvärvs­källor och för förmögenhet. Preli-


31


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


Prop. 1986/87:47


/a5-//g/ief och för förmögenhel. Pre-     minär B-skatt skall betalas enligt liminär B-skatt skall betalas enligl     särskild debitering, särskild debitering.

Den lokala skattemyndigheten får besluta att fysisk person, som har inkomst av sådan uppdragsverksamhet som avses i 4 § lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighei beträffande vissa uppdragsersätlning­ar, skall betala preliminär A-skall i slällei för preliminär B-skall. Ett sädant beslut får meddelas om den för inkomståret beräknade slulliga skatten kan antas till huvudsaklig del bli betald genom avdrag för skatt.

18 §

Preliminär självdeklaration skall avfallas ä blankett enligt formulär som riksskatteverket fastställer.


Preliminär självdeklaration enligt 17 § 1 mom. skall avlämnas senast den 1 december under ärel näsl före inkomståret eller, om den skatt­skyldige då icke ägde kännedom om atl han kommer att för inkomst­året laxeras för inkomst, senast Qorton dagar efter del han vunnit sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration enligl 17 § 1 mom. skall avlämnas senasl den 1 december under året näst före inkomståret eUer, om den skatt­skyldige då icke ägde kännedom om att han kommer atl för inkomst­året taxeras för inkomsi eller ga­rantibelopp för faslighet, senast Qorton dagar efler det han vunnit sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration enligt 17 § 2 mom. skall avlämnas senast den 1 december året näst före inkomslårel.

Preliminär självdeklarafion skall avlämnas till den lokala skattemyn­dighet, som har alt debitera skatt enligt vad i 22 § sägs.

25 §"

Vid debitering av preliminär B-skalt med ledning av preliminär taxering skall iakttas:

all egenavgifter uträknas med ledning av bestämmelserna i lagen (1981:691) om socialavgtfter saml


all kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skal­lesats, som för inkomståret gäller i beskattningsorten; dock får rege­ringen eller den myndighel rege­ringen besiämmer, om det förelig­ger särskilda omständigheter, för­ordna alt utdebitering i hemorts­kommunen får läggas IiU grund vid debitering av preliminär B-skatl även om beskattningsorten är en annan.


alt kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skat­tesats, som för inkomståret gäller i beskattningsorten.


 


" Senaste lydelse 1984: 1083,


32


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lyddse


Prop. 1986/87:47


40 §


/ mom. Arbetstagare, som skall vidkännas avdrag för preliminär A-skatl, skall överlämna skattsedel å sädan skatt lill arbetsgivaren omedelbart efler del han mottagit den. Annan arbetstagare skall sna­rast för arbetsgivaren uppvisa skallsedel å preliminär B-skatt, på­förd ( hemortskommunen, eller skattekort å sådan skatl eller intyg av lokal skattemyndighet, att han icke har att erlägga preliminär A-skatt.


/ mom. Arbetstagare, som skall vidkännas avdrag för preliminär A-skall, skall överlämna skattsedel å sådan skatt till arbetsgivaren omedelbart efter del han mottagit den. Annan arbetstagare skall sna­rast för arbetsgivaren uppvisa skattsedel å preliminär B-skatt eller skattekort å sådan skalt eUer intyg av lokal skallemyndighet, att han icke har atl erlägga preliminär A-skali.


Fullgör icke arbetstagare sin skyldighel enligt försia stycket, skall av­drag för preliminär skatt göras enligt skattetabellen för den ort, där arbets­givaren har sitt kontor eller lönen eljest utbetalas, efter följande grunder, nämligen

1)  i fråga om inkomst som avses i 4 § 4 mom.: ett belopp, motsvarande avdrag enligt skattetabellen för sädan inkomst jämte lio procenl av nämnda avdrag;

2)  i fråga om inkomst som avses i 7 § första slyckel: ett belopp, motsva­rande avdrag för månadslön enligt den i 4 § 2 mom. försia stycket vid I) avsedda kolumnen i skattetabellen jämte tio procent av nämnda avdrag;

3)  i fråga om inkomst som avses i 7 § andra stycket: ett belopp, motsva­rande avdrag för sädan inkomst beträffande skattskyldig, som avses i 4 § 2 mom. första slyckel vid 1), jämle lio procenl av nämnda avdrag;

4)  i övriga fall: ell belopp, motsvarande avdrag enligt den i 4 § 2 mom. försia slyckel vid 1) avsedda kolumnen i skattetabellen jämle lio procenl av nämnda avdrag.

Ålnjuler arbetstagaren, förutom kontant inkomst, naturaförmån som avses i 8 § första slycket, skall skatteavdraget enligl andra stycket beräk­nas även på naturaförmånens värde för den lid lönen avser.

Förhöjningen av avdrag som avses i andra stycket vid l)-4) skall uigöra minsl en krona för daglön, fem kronor för veckolön, tio kronor för halv­månadslön och tvåveckorslön saml tjugu kronor för månadslön.

49 § / mom. Skatlskyldig får av den lokala skattemyndigheten beviljas an­stånd med inbetalning av skatt, kvarskatleavgift eller ränta.


1)   om taxeringsintendenlen har anfört besvär över taxeringen med yrkande om ändring till den skatt­skyldiges förmån: lill del belopp som betingas härav,

2)   om den skattskyldige har an­fört besvär över taxeringsnämn­dens beslut om laxering och taxe­ringsintendenlen helt eller delvis har tillstyrkt besvären eller ansö-

' Senaste lydelse 1979:489. * Senaste lydelse 1981: 1156.


1)  om länsskattemyndigheten har anfört besvär över laxeringen med yrkande om ändring till den skatt­skyldiges förmån: lill det belopp som betingas härav,

2)  om den skatiskyldige har an­fört besvär över taxeringsnämn­dens beslul om laxering och läns­skatlemyndighelen hell eller delvis har tillstyrkt besvären eller ansö-


33


3    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 47


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


kan om anstånd eller det — utan alt yttrande har inhämtats från ta.xe-ringsintendenten — kan med skäl antas atl besvären kommer att bi­fallas hell eller delvis: tiU det be­lopp som betingas härav,

3) om den skattskyldige har an­förl besvär över länsrätts eller kam-martätts beslut om taxering och taxeringsintendenlen helt eller del­vis har tillstyrkt besvären eller an­sökan om ansiånd: lill det belopp som betingas härav.


kan om anstånd eller del - ulan atl yttrande har inhämlats från läns­skattemyndighelen - kan med skäl antas alt besvären kommer atl bi­fallas hell eller delvis: lill det be­lopp som betingas härav,

3) om den skallskyldige har an­förl besvär över länsrätts eller kam­marrätts beslul om laxering och länsskallemyndigheten helt eller delvis har tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd: till det belopp som betingas härav,


4) om laxeringen har blivil oriktig på grund av felräkning, felskrivning eller annal uppenbart förbiseende: till det belopp som betingas av förbi­seendet.


5) om den skattskyldige har tax­erats på mer än en orl för samma inkomsi eller förmögenhet: till det belopp som svarar mot ettdera av eller båda de skattebelopp som har påförts med anledning av taxering­en.

5)  om den skallskyldige har tax­erats på mer än en ort för samma inkomsi, garantibelopp för fastig­het eller förmögenhel: till det be­lopp som svarar mot ettdera av el­ler båda de skattebelopp som har påförts med anledning av taxering­en,

6)  om avgifisunderiag för egenavgifter har bestämts fill för högt belopp: till del belopp som betingas av felaktigheten,

7)  om skatl har påförls obehörigen eller med för högt belopp på grund av fel vid debileringen: till del belopp som betingas av felaktigheten i debite­ringen,

8)  om preliminär skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall goltskrivas den skattskyldige, kan beräknas överstiga motsvarande slulliga skall och bli avkortad enligl 65 § samt den skattskyldige inte har erhållit jämkning enligt bestämmelserna i 45 § I mom. sista slyckel: liU så stor del av skatten som kan antas bli avkortad.

72 §


Riksskaiteverket skall handlägga centrala uppgifier inom och uiöva lillsyn över uppbördsväsendel i ri­ket såvttt avser debUering och upp­börd av skatl enligt denna lag och arbetsgivaravgifter som uppbärs enligl lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifier från arbelsgivare.

Det åligger verket att efter fram­ställning från länssiyrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare eller när anledning därtill eljest uppkom­mer meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet för ut-


Riksskalleverkel leder och an­svarar för skalleförvallningens verksamhel enligl denna lag och la­gen (1984:668) orn uppbörd av so­cialavgifier från arbelsgivare. Länsskattemyndigheten leder och ansvarar för verksamhelen i länet.

Det åligger riksskatieverkel att efter framställning frän länsskalle­myndighel, lokal skallemyndighet, arbetsgivare eller när anledning därtill eljest uppkommer meddela bindande förklaring beträffande frå-


 


 Senaste lydelse 1984:669.


34


 


Nuvarande lyddse                     Föreslagen lydelse                    Prop. 1986/87: 47

tagande av preliminär skall saml     gor om sättet för uttagande av preli-om verkställande av skalleavdrag.       minär skatt samt om verkslällande

av skalleavdrag.

Ärenden enligt andra stycket skall avgöras inom riksskaiteverket av den särskilda nämnd, som avses i 19 § taxeringslagen. Talan får ej föras mot beslul som avser bindande förklaring.

85 § / mom. Den lokala skattemyndighetens beslut enligt denna lag överkla­gas hos länsrätten genom besvär, om inle annat följer av andra stycket. I fråga om beslut om faslslällande av avgiftsunderlag för egenavgifter gäller vad som föreskrivs i 11 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrun­dande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Beslut om preliminär laxering,     Beslul om preliminär laxering,
sället för uttagande av preliminär
sättet för uttagande av preliminär
skatt, debitering eller jämkning av
skall, debitering eller jämkning av
sädan skall, verkställande av skal-
sådan skalt, verkställande av skat­
teavdrag och anstånd med inbetal-
leavdrag och anstånd med inbetal­
ning av skall överklagas hos läns-
ning av skatt överklagas hos läns­
styrelsen genom besvär. Vad som
skallemyndigheten genom besvär,
sagls nu gäller dock inte lokal skal-
Vad som sagts nu gäller dock inte
temyndighets beslut med anledning
lokal skattemyndighets beslul med
av en begäran enligt 44 § om be-
anledning av en begäran enligt 44 §
sked angående skyldigheten att
om besked angående skyldighelen
verkställa skatteavdrag.
               att verkstäUa skatleavdrag.

De allmänna ombuden fär överklaga lokala skattemyndigheters beslut endast i fräga om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

Lokala skattemyndigheters beslut om revision enligt 78 § 1 mom. eller varigenom vite har förelagts får inle överklagas.

Om en besvärshandling före be­svärsiidens uigång inkommii till någon annan länsrätt eller länssty­relse än den som har att pröva be­svären, skall de Irols delta tas upp till prövning. Handlingarna skall då omedelbart översändas IiU den länsrätt eller länsstyrelse som skall pröva besvären.

Slf Besvär över beslul enligl denna lag eller över taxering inverkar icke på skyldigheten att erlägga den skatl, som besvären rör.

Åtgärd enligt denna lag skall        Åtgärd enligt denna lag skall
verkställas oavsett att det beslul el-
verkställas oavsett att det beslut el­
ler ulslag som föranleder åtgärden
ler utslag som föranleder åtgärden
icke vunnit laga krafl. Molsvarande
icke vunnit laga kraft. Motsvarande
gäller vid verkställighet enligt ut-
gäller vid verkställighet enligt ut­
sökningsbalken. Beslul eUer ulslag
                  sökningsbalken.

" Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1986/87: 16 föreslagna lydelsen

' Senaste lydelse 1981:839.                                                                                35


 


Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse                   Prop. 1986/87:47

i laxeringsmål, där laxeringen fast­stäUls IiU lägre belopp än taxe­ringsintendenlen yrkat eller medgi­vU, får dock icke föranleda restilu-lion om laxeringsiniendenlen an­mäll hinder härför. I sistnämnda faU får länssiyrelsen på ansökan medgiva restitution, varvid bestäm­melserna i 49 § 2 mom. sista stycket om ställande av säkerhet tillämpas.

Bestämmelserna i andra stycket om restitution äga motsvarande tUlämpning i mål där allmänt om­bud har besvärsrätt samt i mål om skattelillägg eller förseningsavgift enligt taxeringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. De nya bestämmelserna i 3 § 2 mom., 18, 25 och 40 §§ tillämpas första gången i fråga om preliminär skalt för år 1987. Äldre bestämmelser fiUämpas dock i fråga om preliminär skall som skall avräknas på slullig skatl såvitt avser förvärvskälla för vilken beskattningsåret har påbörjals före den 1 maj 1986. Den nya bestäm­melsen i 49 § 1 mom. 5 tillämpas första gången i fråga om skatl på gmnd av 1988 års laxering. Äldre bestämmelse i 2 § 1 mom. lillämpas intill utgången av juni 1988. Äldre bestämmelser i 85 § 1 mom. femle slyckel gäller fortfarande i fräga om beslut som har meddelals före ikraftträdandet.

36


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1968:430)' om mervärdeskatt

dels att 75 a § skall upphöra att gälla,

dels att i 2, 2 a, 3, 5, 5 a, 6, 10, 19, 20, 22, 23, 25, 28, 29, 33, 37, 39-41, 43, 45, 46, 49, 51, 64 a, 64 g och 69 §§ samt anvisningarna tiU 2, 16 och 22 §§ ordel "länsstyrelse" i olika böjningsformer skaU bytas ul mol "länsskattemyndighet" i motsvarande form,

dels att i 57 § ordet "taxeringsintendent" skall bytas ut mot "länsskatte­myndighet",

dels att 52, 61 och 62 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                                          Föreslagen lydelse

52 §
Besvär enligt 51 § första stycket
Besvär enligt 51 § första stycket
skall ha inkommit tiU länsräiien
skall ha inkommit inom tvä måna­
inom två månader från det klagan-
der från det klaganden fått del av
den fått del av det överklagade be-
  del överklagade beslutet,
slutet.

61           §

Riksskatteverket skall genom råd Riksskatteverket leder och an-

och anvisningar främja en riktig svarar   för    skalteförvaltningens

och enheilig tillämpning av denna    verksamhet enligt denna lag.
lag.

62           §

Riksskatteverket kan för atl till- Riksskaiteverket   kan   för   att

godose det syfte som anges i 61 § främja    en    riklig    och    enhetlig

meddela bindande förklaring hum- tillåmpning av denna lag meddela

vida vara eller tjänst är skattepliktig bindande förklaring huruvida vara

enligl denna lag. Även i annan frå- eller tjänst är skattepliktig. Även i

ga kan verket meddela bindande annan fråga kan  verket  meddela

förklaring som rör tillämpningen av bindande  förklaring   som  rör lil-

denna lag.                                         lämpningen av denna lag.

Talan får ej föras mol beslul om bindande förklaring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre bestämmelser i 52 § gäller fortfarande i fråga om beslul som har meddelals före ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1979:304.      25 § 1980:1090

Senaste lydelse av                  28 § 1981:1276

lagens rubrik 1974:885           40 § 1985: 110

2 §1985: 1116                         49 § 1985: 147

2a §1985: 1116                       51 § 1981: 1276

5a §1983:1052                        69 §1984:357

6 § 1985:1116                         anvisningarna till 2 § 1985:1116

10 § 1985:1116                      anvisningarna fiU 16 § 1984:357.

19 § 1981:1276
- Senasle lydelse 1984:357.
                                                                                 37


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1971:289) om allmänna förvalt­ningsdomstolar'

dds att 22-25 §§ saml rubriken närmasl före 22 § skaU upphöra alt gälla,

dels att 1, 20 och 28 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Regeringsrätten är, i enlighel med vad i regeringsformen sägs, högsta allmänna förvaltningsdomstol. Den har sitl säle i Stockholm.

Kammartälterna är allmänna förvaltningsdomstolar närmasl under rege­ringsrätten.

Kammartälterna är kammarrätten i Siockholm, kammarrätten i Göte­borg, kammartätten i Sundsvall och kammarrätten i Jönköping.

Länsrätterna    och    mdlankom-  Länsrätterna är allmänna förvalt-

munala  skallerätlen  år allmänna     ningsdomstolar     närmast    under förvaltningsdomstolar närmast un-     kammarrätterna. I varje län finns der  kammarrätterna.   I  varje  län     en länsrätt, finns en länsrätt.   Mellankommu­nala  skatterätten   har sill  säte i Stockholm.

20 §-Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och inle har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid allmän förvall- Tjänsteman vid allmän förvalt­
ningsdomstol, länsstyrelse eller un-
ningsdomstol, länsstyrelse, läns-
der länsstyrelse lydande myndig-
skattemyndighet eUer under läns-
het, lagfaren domare, åklagare, po-
styrelse eller länsskatlemyndighel
Usman eller advokat eller annan
lydande myndighet, lagfaren doma-
som har till yrke att föra andras la-
re, åklagare, polisman eller advokat
lan inför rätta får inte vara nämnde-
eller annan som har lill yrke alt föra
man.
                        andras talan inför rätta får inle vara

nämndeman.

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förtän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

28 § Ledamöier och föredragande i        Ledamöter och föredragande i allmän   förvaltningsdomstol   skall     allmän   förvaltningsdomstol   skall vara svenska medborgare. Den som     vara svenska medborgare. Den som

' Lagen omtryckt 1981:1323.

Senaste lydelse av 24 § 1984: 135.
 Senaste lydelse 1983: 372.
                                                              38


 


Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse                     Prop. 1986/87:47

är omyndig eller i konkurstillstånd är omyndig eller i konkurslillsiånd
får inle ulöva befallning som leda-
  får inte ulöva befattning som leda­
mot eller föredragande. I fråga om
mol eUer föredragande. I fråga om
nämndemän i kammartätterna och
       nämndemän i kammartätterna och
länsrätterna gäller 20 och 21 §§ och
     länsrätterna gäller 20 och 21 §§.
( fråga om nämndemän i meUan­
kommunala skatterätten 25 §.

Ledamöter och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall ha av­lagt domared.

De som står i sådant förhållande till varandra som anges i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får inte samUdigt tjänstgöra som ledamöter i allmän för­valtningsdomstol.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 20 § den I januari 1987, och i övrigt den 1 juli 1988.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1986: 169) om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs atl 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt­ningsdomstolar i paragrafens lydelse enligt lagen (1986:169) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

14 § Länsrätt prövar

1.   mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-och folkbokföringsförfatlnin-garna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2.   mål enligt socialtjänstlagen (1980: 620), lagen (1980:621) med särskU­da bestämmelser om vård av unga, lagen (1981: 1243) om vård av missbru­kare i vissa fall, utlänningslagen (1980: 376), smittskyddslagen (1968:231), lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar saml mäl enligl 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3.   mål som avses i 24 § lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mäl som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om vilen.
Länsrätten   i   Östergötlands   län   prövar   mäl   enligt   luftfartslagen

(1957: 297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer vid mer än en läns­
rätt flera mål enligi skalle-, taxe­
rings- eller uppbördsförfattningar­
na som har nära samband med var­
andra, får målen handläggas vid en
av länsrätterna, om del kan ske
utan avsevärd olägenhel för någon
enskild. Närmare föreskrifter om
överlämnande av mål mellan läns­
rätter meddelas av regeringen.
                       39


 


6 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs all 9 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen (1980: 100)' skall ha följande lydelse.


Prop. 1986/87:47


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


9 kap.


Sekretess gäller i myndighets verksamhel, som avser bestäm­mande av skalt eller som avser lax­ering eller i övrigt fastställande av underlag för bestämmande av skatt, för uppgifl om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Molsvarande sekreless gäller i myndighets verksamhel som avser förande av eller uttag ur register som avses i skalleregisterlagen (1980: 343) för uppgift som har till­förts sådant register. Uppgift hos tuUverket får dock lämnas ut, om del står klart att uppgiflen kan röjas utan atl den enskilde lider skada eller men. För uppgifl i mål hos domstol gäller sekretessen endast om det kan antas alt den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Har uppgiften erhållits från annan myndighet och är den sekre­tessbelagd där, gäller dock denna sekretess hos domstolen, om upp­giften saknar betydelse i målet.

Sekretess   gäller   i   myndighets verksamhet,   som   avser  bestäm­mande av skatt eller som avser tax­ering eller i övrigt faslslällande av underiag för besiämmande av skall, för uppgifl om enskilds personliga eller    ekonomiska    förhällanden. Motsvarande   sekretess   gäller   i myndighets verksamhet som avser förande av eller ullag ur register som   avses   i   skatteregislerlagen (1980: 343) för uppgift som har till­förts sädant register. Uppgifl hos lullverkel får dock lämnas ut, om del slår klart all uppgiflen kan röjas ulan att den enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol gäller sekretessen endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgifl som med  anledning   av   överklagande hos domstol regislreras hos annan myndighel enligl 15 kap. 2 § första stycket 3 eller 4. Har uppgift i mål hos domslol erhållits frän annan myndighet och är den sekretessbe­lagd där, gäller dock denna sekre­tess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målel.

Med skatt avses i detla kapitel skatl på inkomst eller förmögenhet samt omsättningsskatt, tull och annan indirekt skatt. Med skatl jämställs arbets­givaravgift, prisregleringsavgift och liknande avgift samt skatte- och av­giftstillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser bestämmande av skatt jämställs verksamhet som avser besiämmande av pensionsgrun­dande inkomsi.

Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skalt eller pensionsgrundande inkomst besläms eller underiag för besiämmande av skatt fastställs, såvida inte beslulel meddelas i ärende om

1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,


' Lagen omlryckt 1985: 1059. - Senaste lydelse 1986:618.


40


 


Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse                     Prop. 1986/87: 47

2.  befrielse från tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skatte­pliktig realisationsvinst vid avyllririg av akiier och liknande egendom i samband med slrukturtalionalisering,

3.  rätt atl erhålla avdrag vid taxeringen för avsättning till särskild nyan­skaffningsfond,

4.  rätt alt erhålla avdrag vid laxeringen för kostnad för exportkredit,

5.  beskattning av ulländska forskare vid lillfälligt arbele i Sverige när beslutet har fattats av forskarskattenämnden.

Ulan hinder av sekretessen får uppgifl lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lag om förfarandet vid beskattning eller om skalleregisler. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2§

Sekreless gäller i

1.   särskilt ärende om kontroll beträffande skatt eller om säkringsåtgärd i
samband med sådan kontroU samt annan verksamhel som avser lullkon­
lroll och som inte faller under 1 §,

2.  ärende om kompensation för eller återbetalning av skatl,

3.  ärende om anstånd med eriäggande av skatt för uppgtft om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

I fräga om sekretess enligl denna I fråga om sekreless enligt denna
paragraf tillämpas 1 § första stycket paragraf tillämpas 1 § första slyckel
lredje-/em/e meningarna.
          tredje-5/a/fe meningarna.

Sekretessen gäller inle beslul i ärende som avses i första slyckel 2 och 3. I fråga om uppgifl i allmän handling gäller sekretessen i högst Qugo år.

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1987. ' Senaste lydelse 1986:618.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor'

dels att i 3, 5 och 6 §§ ordet "taxeringsintendeni" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "länsskatlemyndighel" i molsvarande form,

dels alt 11 § skall ha följande lydelse.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1980:866 3§ 1970:914

5  § 1984:359

6  §1971:312.                                                                                                        41


 


Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse                               Prop. 1986/87: 47

11                                   §-

Vad i denna lag sägs om taxe- Vad i denna lag sägs om länsskat-

ringsiniendent  skall   avse  jämväl temyndighet skall avse jämväl all-

allmänna ombudet för mdlankom- mänt ombud enligt lagen (1968:430)

munala mål och allmänt ombud en-         om mervärdeskall,
ligt lagen om mervärdeskalt.

Denna lag träder i krafl den I januari 1987. Infill ulgången avjuni 1988 får allmänna ombudet för meUankommunala mål i fråga om etl visst för­handsbesked ta över den befogenhet atl anföra besvär som enligl 6 § tillkommer en länsskattemyndighet.

 Senaste lydelse 1980:866.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom föreskrivs att 8 § och 12 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt' skall ha följainde lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Skattskyldig med hemmavarande Skattskyldig med hemmavarande
barn under 18 år taxeras även för
barn under 18 år taxeras även för
barnets förmögenhet, om barnels
barnets förmögenhet, om barnets
till statlig inkomstskatt beräknade
till statlig inkomstskatt beräknade
beskattningsbara inkomst inte upp-
beskattningsbara inkomst inte upp­
går till minsl 6000 kronor. Barnels
går fill minst 100 kronor. Barnets
förmögenhet räknas då in i den
förmögenhel räknas då in i den
skattskyldiges skattepliktiga förmö-
skattskyldiges skatleplikliga förmö­
genhet,
                                                           genhet.

12 § / mom. För makar som levt tillsammans under beskattningsåret beräk­nas den skallepUktiga förmögenheten för makarna var för sig. Brist som uppkommer vid beräkningen av den ena makens förmögenhet, får avräk­nas från den andres förmögenhet.

Har skattskyldig hemmavarande Har skattskyldig hemmavarande
barn under 18 år, vars fill statlig
barn under 18 år, vars till stafiig
inkomstskatt beräknade beskatt-
inkomslskall beräknade beskatt­
ningsbara inkomst uppgår till minst
ningsbara inkomsi uppgår till minst
6000 kronor, beräknas den skatte-
100 kronor, beräknas den skatte­
pliktiga förmögenheten för den
pliktiga förmögenheten för den
skattskyldige och barnet var för sig.
skatiskyldige och barnel var för sig.

' Senasle lydelse av lagens rubrik 1974: 859.

- Senaste lydelse 1980: 270.

 Senaste lydelse 1980:270.                                                             42


 


Den beskattningsbara förmögenheten beräknas i fall som avses i försia Prop. 1986/87:47 stycket gemensamt för makarna och i fall som avses i andra slycket gemensaml för föräldrar och barn. Frågan om skatteplikt enligt 10 § be­döms med hänsyn lill den gemensamma beskattningsbara förmögenheten. Skatten beräknas med hänsyn lill denna förmögenhel och fördelas på var och en efler hans skattepliktiga förmögenhet. Därvid skall 11 § 3 mom. iaktlas.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1987. De nya bestämmelserna tillämpas första gången vid 1988 års taxering.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst'

dels alt i 5 § ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mol "länsskattemyn­dighelen"

dels att 4 och 8 §§ samt anvisningarna lill 4 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

4f Skattskyldig, som viU åtnjuta förmånen av skatteberäkning enligt 1 §, har att därom göra ansökan. I fråga om sådan ansökan och beslut i anledning därav skall vad i taxeringslagen (1956:623) är föreskrivet om yrkanden och beslul rörande taxering tUlämpas, om icke annal följer av bestämmelserna i denna lag.

Med länsrätt förstås i denna lag även den meUankommunala skat­terätten, om inle annat framgår av omständigheterna.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreligger förutsättningar för        Föreligger förutsättningar för
skatteberäkning enligl 1 § först ef-
skatteberäkning enligt 1 § först ef­
ter meddelandet av sådant beslut av
ter meddelandet av sådanl beslut av
länsrätt, kammarrätt eller rege-
länsrätt, kammarrätt eller rege­
ringsrätten, som i 7 § sägs, eller har
ringsrätten, som i 7 § sägs, eller har
den beräknade ackumulerade in-
den beräknade ackumulerade in­
komsten höjts genom sådant beslul,
komsten höjts genom sädant beslul,
äger den skatiskyldige inkomma
äger den skattskyldige inkomma
med ansökan enligt 4 § inom ett år
med ansökan enligt 4 § inom ett år
från del ifrågavarande beslul med-
från del ifrågavarande beslut med-

' Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974:860

5§ 1974:860.
= Senasle lyddse 1979: 173.
' Senaste lydelse 1979: 173.
                                                                                43


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


delades. Detsamma gäller i fråga om beslut som meddelas av taxe­ringsnämnd eller av lokal skatte­myndighet enligt 72 a § laxeringsla­gen (1956:623), om förutsättningar för skatteberäkning enligl 1 § före­ligger först efter meddelandet av beslutet.


delades. Detsamma gäller i fråga om beslut som meddelas av taxe­ringsnämnd eller av lokal skatte­myndighet enligt 72 a eller 72 b % laxeringslagen (1956:623), om för­utsättningar för skalleberäkning en­ligl 1 § föreligger först efter medde­landet av beslutet.


Äger skatlskyldig enligl 99 § laxeringslagen (1956:623) i särskild ordning anföra besvär hos länsrätt, får han lillika inom där angiven tid inkomma med ansökan enligl 4 §.


Har skalleberäkning enligl 1 § skelt och visas att skatteberäkning­en med hänsyn till sedermera fram­komna omständigheter har grun­dals på orikliga förutsättningar, äger vederbörande laxeringsinien­deni i särskild ordning anföra be­svär rörande skatteberäkningen. Härvid fillämpas bestämmelserna i 103 § taxeringslagen (1956:623). Ny skatteberäkning i anledning av besvär som nu sagts får icke verk­ställas med mindre fräga därom prövals inom fem år efter ulgången av det kalenderår, under vilket den ansökan, som har föranlell skatte­beräkningen enligt 1 §, har inkom­mit lUl taxeringsnämnden eller läns­rätten. Har den skattskyldige avli­dit, får sådan ny skatteberäkning som här avses icke verkställas med mindre fråga därom har prövats inom två år efter utgången av del kalenderår, under vilkel boupp­teckning efler honom har blivil ingi­ven för regisirering.


Har skatteberäkning enligl 1 § skelt och visas att skatteberäkning­en med hänsyn tUl sedermera fram­komna omständigheter har gmn­dats på orikliga förutsättningar, äger vederbörande länsskattemyn-dighet i särskild ordning anföra be­svär rörande skatteberäkningen. Härvid tillämpas bestämmelserna i 103 § taxeringslagen (1956:623). Ny skatteberäkning i anledning av besvär som nu sagts får icke verk­ställas med mindre fråga därom prövats inom fem år efter utgången av det kalenderår, under vilket den ansökan, som har föranlett skatte­beräkningen enligt 1 §, har inkom­mit till taxeringsnämnden eller läns-rätlen. Har den skatiskyldige avli­dit, får sådan ny skatteberäkning som här avses icke verkstäUas med mindre fråga därom har prövats inom två år efter utgången av det kalenderår, under vilket boupp­teckning efter honom har blivit ingi­ven för registrering.


Anvisningar

lill 4 f


Ansökan om skatteberäkning görs hos den taxeringsnämnd, sorn har atl åsätla den skattskyldige tax­ering fill stafiig inkomstskatt för det taxeringsår, då inkomsten tages till beskattning. Ansökan bör göras i den skallskyldiges självdeklara­fion. Skattskyldig som icke har kommit in med ansökningshandling


Ansökan om skatteberäkning görs hos den taxeringsnämnd, som har att åsätla den skattskyldige tax­ering till statlig inkomstskatt för det taxeringsår, då inkomsten tas till beskattning. Ansökan bör göras i den skattskyldiges självdeklara­tion. Skattskyldig som icke har kommit in med ansökningshandling


 


' Senaste lydelse 1979: 173.


44


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


före ulgången av november månad under taxeringsåret får göra ansö­kan om skatteberäkning hos den länsrätt som har att upptaga besvär rörande den taxering som förut har sagts. Ansökningshandlingen skall, med undanlag för fall varom i 8 el­ler 9 § sägs, ha kommit in lill läns­rätten före utgången av årel efler taxeringsåret. Den omständigheten atl ansökningshandlingen har ingi­vits till annan taxeringsnämnd eller länsrätt än nu har sagls utgör ej hinder för ärendets prövning.

Har ansökningshandlingen kom­mit in till taxeringsnämnd inom fö­reskriven tid men efter utgången av september månad under taxerings­året äger taxeringsnämnden, när ärendets särskilda beskaffenhel på­kallar det, genom särskilt beslut överlämna ärendet tUl länsrätten för prövning.


före utgången av november månad under taxeringsåret får göra ansö­kan om skatteberäkning hos den länsrätt som har att upptaga besvär rörande den taxering som förut har sagts. Ansökningshandlingen skall, med undanlag för fall som i 8 eller 9 § sägs, före utgången av året efter taxeringsåret ha kommit in till lo­kala skattemyndigheten i dei fög­deri där den skailskyldiges hem­ortskommun för dei taxeringsår då inkomsten tas UU beskattning är be­lägen. Den omständigheten att an­sökningshandlingen har getts in till en annan taxeringsnämnd eller lo­kal skattemyndighet ån nu har sagts eller UU en länsskallemyndighel el­ler en länsrätt, utgör inie hinder för ärendets prövning. Handlingarna skall då omedelbarl översändas lill den taxeringsnämnd eller lokala skattemyndighet som skall ta emot ansökningen.

Har ansökningshandlingen kom­mit in tiU taxeringsnämnd inom fö­reskriven fid men efter utgången av seplember månad under taxerings­året får taxeringsnämnden, när ärendeis särskilda beskaffenhet på­kallar del, genom särskilt beslul överlämna ärendel lill den lokala skaiiemyndigheien för prövning av länsräiien.


 


1.   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. 4 § i sin äldre lydelse tillämpas intill utgången avjuni 1988. Har ansökan om skatteberäkning hos mellankommunala skatterätten inte avgjorts vid utgången av juni 1988, skall ansökningen prövas av den länsrätt som är behörig enligt de nya bestämmelserna.

2.   Bestämmelsen i anvisningarna till 4 § om november månad skall till dess regeringen förordnar annal avse oktober månad.


45


 


10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1S»58: 295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:295) om sjömansskatt' dels att i 19 och 30 §§ ordet "länsstyrelse" skall bytas ut mot "länsskat­lemyndighel",

dels att 2 och 31 §§ skall ha följande lydelse.


Prop. 1986/87:47


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2f

I denna lag förstås med

sjöman: arbetstagare som enligt sjömanslagen (1973:282) anses som sjöman,

handelsfariyg: fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fort-skaffande eller till annat ändamål, som äger gemenskap med handelssjöfar­ten,

närfart: linjefart mellan svenska hamnar utanför öppen kusl eller ulom-skärs vid kusterna saml linjefart mellan svensk och ulländsk hamn, dock ej linjefart bortom linjen Hanslholm-Lindesnäs eller bortom Cuxhaven,

fiärrfart: annan fart än inre fart och närfart,

inkomsi ombord: lön eller annan gottgörelse, som sjöman uppbär på grund av sin anställning ombord och som skulle hava utgjort inläkl av Qänst enligt kommunalskallelagen,

beskattningsbar inkomsi: inkomst ombord med undantag för sådan fri kosl som har beaktats vid bestämningen av labellerna i 7 § I mom. och 8 § samt fri logi, i förekommande fall minskad med belopp, som har fastställts genom beslut om jämkning och, i den mån det har medgivits av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, med belopp som enligt avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer utgör krigsrisktillägg el­ler molsvarande ersäitning,

beskattningsår: del kalenderår, under vilkel sjömansskatt erlägges.

Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skat­terätten, om inle annat framgår av omständigheterna.

(Se vidare anvisningarna.)

31 §■'


Över sjömansskallenämndens beslul i ärenden som avses i 21 § 1 mom. vid 6) må klagan föras hos regeringen genom besvär, vilka skola ingivas UU finansdepartemen­tet.


Sjömansskaltenämndens beslut i ärenden som avses i 21 § I mom. vid 6) får överklagas hos regering­en.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. 2 § i sin äldre lydelse tillämpas infill utgången avjuni 1988.

' Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974: 777

19 § 1978:319

30 § 1981:389,  Senaste lydelse 1979: 176. 'Senaste lydelse 1974:777,


46


 


Förslag till


Prop. 1986/87:47


Lag om ändring i förordningen (1963: 587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1963: 587) om inkomstbe­skattning av fideikommissbo, m.m dels att 6 § skall upphöra att gälla, dels att rubriken lill förordningen saml 3-5 §§ skall ha följande lydelse.


3§'


Nuvarande lydelse

Förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m.


Föreslagen lydelse

Lag om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m.


 


Fråga om befrielse från beskatt­ning och om överförande av rätt till värdeminskningsavdrag för täck-dikningsanläggningar och skogsvä­gar handlägges av länsrätten i del län, där fasiigheien är belägen. År fråga om faslighel eller fasiighels-komplex i mer än ell län, skall ären­det handläggas av den mellankom­munala skatterätten.

Framslällning om befrielse och överförande ingives eller insändes till länsrättens kansli, eller om ärendet skall handläggas av den mellankommunala skatterätten till den mellankommunala skatterät­tens kansli, och skall vara till kans­liel inkommen före ulgången av årel efler det varunder fastigheten över­förts till bolaget. Har ansökan gjorts hos annan länsrätt än i försia slycket sägs eller hos den mellan­kommunala skatteräiten, skola handlingarna omedelbart översän­das lill kansliel hos den länsrätt som har all pröva ansökningen. Har ansökan gjorts hos länsrätt, då den mellankommunala skatterätten har all pröva ansökningen, skola handlingarna omedelbarl översän­das lill den mellankommunala skat­terättens kansli.


Fråga om befrielse från beskatt­ning och om överförande av rätt till värdeminskningsavdrag för täck-dikningsanläggningar och skogsvä­gar handläggs av den länsrätt som har att pröva besvär rörande in­komsttaxeringen det år som fram­ställningen avser av bolag som avses i 2 § första stycket.

Framställning om befrielse och överförande skall ges in tUl lokala skattemyndigheten i det fögderi där bolaget har sin hemortskommun och skaU ha kommii in före utgång­en av året efter det då fastigheten överfördes till bolaget. Den om­ständigheten all framställningen gells in till en annan lokal skatte­myndighet eller till en länsrätt eller en länsskatlemyndighel ulgör inte hinder för ärendets prövning. Handlingarna skall då omedelbart översändas till den lokala skatte­myndighet som skall ta emot dem.


 


Om handläggning av framsläll­ning som avses i denna förordning, så ock om fullföljd av lalan mot be-


Om handläggning av framställ­ning som avses i denna lag och om fullföljd av talan mol beslut rörande


 


' Senaste lydelse 1979: 179. - Senaste lydelse 1979: 179.


47


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


slut rörande lillämpning av förord­ningen skall i tillämpliga delar gäUa vad i laxeringslagen är stadgat rö­rande handläggning av besvär över taxeringsnämnds beslut och om fullföljd av talan mot länsrätts och den mellankommunala skatlerät­lens beslul rörande taxering.


tUlämpning av lagen skall i tiUämp­liga delar gälla vad i taxeringslagen (1956:623) är stadgat rörande hand­läggning av besvär över taxerings­nämnds beslut och om fullföljd av lalan mot länsrätts beslut rörande laxering.


5§


Berör beslut enligt 3 § första stycket åsatl taxering, skall av be­slutet belingad ändring i laxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den länsrätt, som har atl taga be­fattning med taxeringen, eller på den mellankommunala skatterätten om denna har alt laga befattning med taxeringen, eller, om besvär rörande laxeringen äro föremål för prövning i högre instans, på denna.

Lfnderrättdse angående beslut enligt 3 § försia slycket skall i före­kommande fall tillställas den myn­dighet som har atl vidtaga ändring­en i taxeringen saml länsstyrelsen i del län där bolagels slyrelse har sitl säte för alt tillställas den taxerings­nämnd, som har att verkställa taxe­ring av bolagel.


Berör beslut enligt 3 § första stycket åsatl taxering, skall av be­slutet belingad ändring i laxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den länsrätt som har alt taga befall­ning med laxeringen eller, om be­svär rörande taxeringen är föremål för prövning i högre instans, pä denna.

Underrättelse angående beslul enligt 3 § försia stycket skall i före­kommande fall tillställas den myn­dighel som har att vidtaga ändring­en i taxeringen saml lånsskatte­myndigheten i del län där bolagels slyrelse har sitt säte för alt tillstäl­las den taxeringsnämnd, som har atl verkställa taxering av bolagel.


Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1987 och tillämpas första gången i fräga om 1987 års taxering.

' Senaste lydelse 1979: 179.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1967:531) om tryggande av pen­sionsutfästelse m. m. skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


33 §'

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 22 § föres hos regeringen genom besvär.


Senaste lydelse 1975:1388.


48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


Talan mot annat beslul av till­synsmyndigheten enligt denna lag föres hos kammarrällen genom be­svär.


Talan mot annat beslut av till­synsmyndigheten enligt denna lag och mot länsskattemyndighetens beslut enligl 11 § tredje stycket föres hos kammarrätien genom be-


Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

13 Förslag till

Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601)

Härigenom föreskrivs all 3 och 30 §§ vägtrafikskallelagen (1973:601)' skall ha följande lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


3§

Beskatiningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där fordonets ägare har sin adress enligt bilregistret eller, om fordonet ej är registrerat, i del län där fordonets ägare har sin hemvist. Saknar ägaren hemvisl inom landet, är länsstyrelsen i Stockholms län beskatiningsmyndighet.

Beskattningsmyndigheien får anlita sakkunnig i enlighel med reglerna i I kap. 6 § lagen (1984: 151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.


Hos beskattningsmyndigheien skall det finnas ett allmänl ombud som för del allmännas lalan hos för­valtningsdomstol i mål och ärenden enligl denna lag. Ombudei skall också yttra sig i mäl och ärenden hos riksskatteverket om förhands­besked.

Regeringen eller den myndig­het som regeringen bestämmer för­ordnar det allmänna ombudei och ersättare för denne.


Det allmännas talan hos förvalt­ningsdomstol i mål och ärenden en­ligt denna lag förs av etl allmänt ombud. Ombudet skall också yllra sig i mäl och ärenden hos riksskat­teverket om förhandsbesked.

Regeringen eller den myndig­het som regeringen bestämmer för­ordnar allmänna ombud och ersät­tare för dessa.


30 §-


Vad som föreskrivs i uppbördsla­gen (1953:272) om indrivning, av­kortning och avskrivning av skalt skall i tillämpliga delar gälla for­donsskatl, kilometerskatt, skatte­lillägg och förseningsavgift. For­donsskatl som förfallit lill belalning men inle har erlagts får dock avkor-


Vad som föreskrivs i uppbördsla­gen (1953:272) om indrivning, av­kortning och avskrivning av skatl skall i tillämpliga delar gälla for­donsskatl, kilomelerskatt, skatte­lillägg och förseningsavgift. Vad i 58 § 2 mom. första stycket och 67 § försia stycket uppbördslagen sägs


 


Lagen omtryckt 1984:256. •Senaste lydelse 1986:214,


49


4    Riksdagen 1986/87. 1 .saml. Nr 47


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1986/87: 47

tas genom automatisk databehand-     om länsskatlemyndighel skall där-ling på grundval av uppgtfter i bilre-     vid i stället gälla länsstyrelse. For-gistret,  utan  att  beslut  meddelas     donsskatt som förfallit till betalning av  beskattningsmyndigheien.   Vid     men inte har erlagts får dock avkor-återbetalning av skatt skall avräk-     las genom automatisk databehand-nas endasl sådan till betalning för-     ling på grundval av uppgifter i bilre-fallen fordonsskatl eller kilometer-     gisiret, utan att beslul meddelas skall som ej erlagts, restavgift och     av  beskattningsmyndigheien.  Vid skattetillägg som belöper på sådan     återbetalning av skall skall avräk-skall, förseningsavgift enligl 28 §     nas endast sådan lill belalning för­sami sådan avgtft enligt bilregister-     fallen fordonsskatt eller kilometer-kungörelsen (1972:599) som upp-     skatt som ej erlagts, restavgift och bärs i samband med uppbörd av     skattetillägg som belöper på sådan väglrafikskati.  I fråga om avräk-     skalt, förseningsavgift enligl 28 § ningen skall 23 och 31 §§ tillämpas.     samt sådan avgtft enligt bilregister­kungörelsen (1972:599) som upp­bärs i samband med uppbörd av vägtrafikskatt.  I fråga om avräk­ningen skaU 23 och 31 §§ tillämpas. Införsel enligl 15 kap. utsökningsbalken får äga rum vid indrivning av fordonsskatl, kilometerskatt, restavgift, skattetillägg och förseningsavgift.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1987.

14 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385)

Härigenom föreskrivs att i 12 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385)' ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mol "länsskattemyndighelen".

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1987. ' Lagen omtryckt 1982: 739.

15 Förslag till

Lag om ändring i bokföringslagen (1976:125)

Härigenom föreskrivs att i 12, 22 och 23 §§ bokföringslagen (1976:125)' ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskatte­myndighet" i motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av               22 §1982: 151

12 §1976:991                      23 §1985:929.                                        50


 


16 Förslag till                                                  Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i jordbruksbokföringslagen (1979: 141)

Härigenom föreskrivs all i 8, 18 och 19 §§ jordbruksbokföringslagen (1979:141)' ordel "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskatlemyndighel" i motsvarande form.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

' Senasle lydelse av

18§ 1982:153

19§1985:930

17 Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs i fråga om faslighelstaxeringslagen (1979:1152)

dds alt 17 kap. 1 § skall upphöra att gäUa,

dels att i 17 kap. 6-9, 11,13, 15 och 22 §§, 18 kap. 9 och 10 §§, 19 kap. 8 §, 25 kap. 4 och 6 §§, 26 kap. 1 § och 28 kap. 12 § ordel "länssty­relse" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskattemyndighet" i motsvarande form,

ce/iattil7kap. 17, 20och 21 §§, 18 kap. 28 §, 19 kap. 5 och 6 §§ samt 20 kap. 1 § ordet "skattechef i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskattemyndighet" i motsvarande form,

dels att i 21 kap. 6 § och 22 kap. 3 § ordet "taxeringsintendent" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskatlemyndighel" i motsvaran­de form,

dels att 17 kap. 14, 19 och 24 §§, 18 kap. 22 och 24 §§, 19 kap. 1 §, 20 kap. 4 §, 21 kap. 1, 2 och 5 §§, 24 kap. 2 §, 25 kap. 7 § och 29 kap. 2 § skall ha följande lydelse.

' Senaste lydelse av

17kap, 8 § 1981: 1111

18kap. 9 § 1986: 258

19kap. 5 § 1986:258 19 kap. 6 § 1986:258 19 kap, 8 § 1986:258

 

21 kap. 6§ 1985:820

22kap. 3 § 1981:280 25 kap. 4 § 1981:1119

 

25kap. 6 § 1981:1119

26kap, 1 § 1981:1119

28 kap. 12 § 1981: 1119.                                                                                    51


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse 17 kap. 14 §


Prop. 1986/87:47


 


Besvär över kommunfullmäk­tiges eller landstings beslut enligt 7, 8 eller 12 § anförs hos länsstyrel­sen. I fråga om överklagandet skall / övrigt bestämmelserna i kommu­nallagen (1977: 179) om besvär över beslut av kommunfullmäktige lill­lämpas.

Mol länsstyrelsens beslut enligt första stycket får talan ej föras. Ta­lan får ej heller föras mot beslul enligt 5 § eller mot länsstyrelsens beslut enligt 6-8 och 11 -13 §§.


Besvär över kommunfullmäk­tiges eller landstings beslut enligl 7, 8 eller 12 § anförs hos kammarrätt. I fräga om överklagandet skall be­stämmelserna i kommunallagen (1977: 179) om besvär över beslut av kommunfullmäktige lillämpas.

Mot en kammarrätts beslut enligt första stycket får talan ej föras. Ta­lan får ej heller föras mot beslut enligl 5 § eUer mol en länsskaite­myndighets beslut enligl 6-8 och 11-13 §§.


19 §


Skattechefen skaU bevaka del aUmännas rätt i fastighetsta.xe-ringsfrågor och verka för all la.xe-ringarna blir likformiga och rättvi­sa. Han leder och ansvarar för dek­larationsgranskningen och annan kontroU vid fastighetstaxeringen. Han skall även ansvara för all lax­eringarna granskas i den omfatt­ning som behövs, varvid särskUt skall uppmärksammas ojämnheter mellan olika fastighet staxeringsdis-irikl.


Riksskatieverkel leder och an­svarar för skatteförvaltningens verksamhet enligt denna lag. Länsskattemyndigheten leder och ansvarar för verksamheten i länet.

Det allmännas talan i ärenden enligt denna lag förs av länsskalle­myndigheten.


24 §


Person, som skattechefen kallat med stöd av 20 § samt person, som kallats fill insimktionssamman-träde, som anordnats av riksskatte­verket, slatens lantmäteriverk eller länssiyrelse får för inställelsen be­talt av statsmedel enligt bestämmel­ser som meddelas av regeringen el­ler myndighel som regeringen be­stämmer.


Person, som kallats med stöd av 20 § samt person, som kaUals till instruktionssammanträde, som an­ordnats av riksskatteverket, slatens lantmäteriverk eUer länsskattemyn­dighet får för inställelsen belall av statsmedel enligt beslämmelser som meddelas av regeringen eller myndighel som regeringen bestäm­mer.


18 kap.

22 §


Anmaning får utfärdas av chef för taxeringsenhet eller lokal skat­temyndighet , fasfighetslaxerings-nämnd, taxeringsintendent samt tjänsteman eller konsulent för fas­lighetstaxering som biträder fas­lighelstäxeringsnämnden.   Konsu-


Anmaning får utfärdas av läns­skattemyndighet, lokal skattemyn­dighet eUer faslighelsiaxerings­nämnd samt tjänsteman eller kon­sulent för fastighetstaxering som bi­träder fastighetslaxeringsnämnden. Konsulent för fastighelstaxering får


52


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


 


24 § 1 anmaning, som utfärdas av chef       1  anmaning,   som  ulfärdas   av

lent för fastighetstaxering får dock ej anmana någon att lämna allmän faslighelsdeklaration.

för taxeringsenhet eller lokal skat­temyndighet, fastighetslaxerings­nämnd eller taxeringsintendent, får vite föreläggas ulom i faU som sägs i 7§.


dock ej anmana nägon att lämna all­män fastighelsdeklaralion.

länsskatlemyndighel, lokal skatte­myndighet eller fastighetslaxerings­nämnd, fär vile föreläggas utom i fall som sägs i 7 §.


19 kap. 1 § Senast den 15 december andra året före det år då allmän faslighetstaxe­ring äger rum, skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer besluta föreskrifier för förberedelsearbetet.


Senasl nämnda dag lämnar riks­skatteverket beiräffande småhus och tomtmark förslag till sådana fö­reskrifier som avses i 7 kap. 7 §. Senasl den / mars året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum lämnar riksskatteverket beträf­fande övriga byggnadstyper och ägoslag förslag till de föreskrifier som avses i 7 kap. 7 §.

Sädana föreskrifter och förslag till föreskrifter skall omedelbarl till­ställas slalens lantmäteriverk och länsstyrelserna.


Senast nämnda dag lämnar riks­skatteverket beträffande småhus och tomtmark förslag till sädana fö­reskrifter som avses i 7 kap. 7 §. Senast den 15 maj året före det år då allmän fastighelstaxering äger rum lämnar riksskatteverket beträf­fande övriga byggnadstyper och ägoslag förslag till de föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §.

Sådana föreskrifter och förslag lill föreskrifter skall omedelbart till­ställas statens lantmäteriverk och länsskatiemyndigheterna.


20 kap. 4§ Sammanträde med fastighetslaxeringsnämnd skall hällas inom stängda dörtar.

Föredragande Qänsteman och konsulent för fastighetstaxering samt suppleant som inte har trätt i ledamots ställe får delta i nämndens överlägg­ningar men ej i dess beslut.


Sakkunnig samt Qänsteman som av statens lantmäteriverk har be­ordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 §, får företräda inför nämnden för atl lämna upplysning­ar. Skattechefen eller tjänsteman, som denne har beordrat, får närva­ra vid sammaniräde med fastighets­laxeringsnämnd, men har rätt all närvara vid nämndens överiägg­ningar endasl om nämnden beslular del.


Sakkunnig samt Qänsteman som av slatens lantmäteriverk har be­ordrats bilräda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 §, får företräda inför nämnden för atl lämna upplysning­ar. Länsskattemyndigheten får be­stämma att viss Qänsleman skall få närvara vid sammanträde med fas­tighetslaxeringsnämnd. En sådan tjänsteman har räll atl närvara vid nämndens överläggningar endast om nämnden beslular det.


53


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:47


21 kap. 1§


Talan mol fastighetstaxerings­nämnds beslut förs genom besvär hos länsrätten.

Besvär får anföras av ägare av den faslighel beslulel rör samt av vederbörande kommun och taxe­ringsintendeni.


En fastighelstaxeringsnämnds beslut/år överklagas genom besvär hos länsrätten.

Besvär får anföras av ägare av den faslighel beslutet rör samt av vederbörande kommun och läns­skattemyndighet.

En fastighetsägare eller en kom­mun skall ge in besvärsskrivelsen lill lokala skattemyndigheten i del fögderi där fastigheten är belägen. Lokala skaltemyndigheten skall överlämna besvärsskrivelsen och övriga handlingar i ärendet IiU den länsräli som skall pröva överkla­gandet.

Besvär av en länsskatlemyn­dighel skall ges in till länsräiien.

Länsräiien prövar om besvärs­skrivelsen har kommit in i rätt tid.

Ett överklagande av en fastig-heislaxeringsnämnds beslul för­faller, om beslutet med stöd av 20 kap. 23 § ändrals så som klagan­den begäri.


2f


Har hesvärshandlingarna sänts UU annan länsrätt ån den som har att pröva besvären, utgör detta inte hinder för målels prövning. Hand­lingama skall då omedelbart över­sändas lill den länsrätt som skall pröva besvären.

 Senasle lydelse 1981:280. ' Senasle lydelse 1981:280.


Har en fastighetsägare eller en kommun inom överklagandetiden getl in besvärsskrivelsen UU en an­nan lokal skattemyndighet än den som anges i 1 § tredje stycket, skall delta inte hindra att målei prövas. Detsamma gäller om skrivelsen getts in UU en fastighetstaxerings-nämnd, en länsrätt eller en läns-skattemyndighet. Skrivelsen skall i sådana fall omedelbart översändas lill den lokala skattemyndighet som enligt 1 § tredje stycket skaU ta emot den.

Har en länsskattemyndighet inom överklagandetiden gett in besvärsskrivelsen till en annan länsrätt än den som skaU pröva överklagandet skaU inle heller det­ta hindra ati målet prövas. I sådanl faU skaU skrivelsen omedelbart översändas titl den länsrätt som skaU pröva överklagandet.


54


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


Prop. 1986/87:47


5§''


Taxeringsintendent har räll alt anföra besvär intill ulgängen av maj året efter taxeringsåret. Han skall inom samma tid ange yrkanden och grunder för besvärstalan, om inle med hänsyn till utredningens vid­lyftighel eller andra synnerliga skäl länsrätten medger anstånd.


Länsskattemyndighet har rält att anföra besvär intill utgången av maj året efter taxeringsåret. Myndighe­ten skall inom samma lid ange yr­kanden och grunder för besvärsta­lan, om inte med hänsyn lill ulred­ningens vidlyftighel eller andra syn­nerliga skäl länsrätten medger an­stånd.


24 kap.

2§-


Taxeringsintendeni får inom den för honom gällande besvärstiden anföra besvär till fastighetsägarens förmån. Därvid har han samma be­hörighet som fastighetsägare.


Länsskattemyndighet får inom den för myndigheten gällande be­svärstiden anföra besvär lill fastig­hetsägarens förmän. Därvid har myndigheten samma behörighet som fastighetsägare.


 


25


kap.

S6


 


Besvär över kommunfullmäk­tiges eller landstings beslut enligt

5 § eller 6 §, såvitt den gäller lill-
lämpningen av 17 kap. 8 och 12 §§,
anförs hos länsstyrelsen. I fråga om
överklagandet skall / övrigt bestäm­
melserna i kommunallagen
(1977: 179) om besvär över beslut
av kommunfullmäktige lillämpas.

Mol länsstyrelsens beslul enligl första slycket får lalan inle föras. Talan får inte heller föras mot be­slut enligt 3 § eUer mot länssiyrel­sens beslut enligt 4 och 5 §§ samt

6 §, såviit den gäller lillämpningen
av 17 kap. 8 och 11-13 §§.


Besvär över kommunfullmäk­tiges eller landstings beslut enligt 5 § eller 6 §, såvitt den gäller lill-lämpningen av 17 kap. 8 och 12 §§, anförs hos kammarrätt. I fråga om överklagandet skall bestämmelser­na i kommunallagen (1977:179) om besvär över beslut av kommunfull­mäktige lillämpas.

Mol en kammarrätts beslul enligt första slycket får talan inte föras. Talan får inte heller föras mol be­slut enligt 3 § eller mot en länsskat­temyndighets beslul enligt 4 och 5 §§ samt 6 §, såvitt den gäller till-lämpningen av 17 kap. 8 och 11-13§§.


 


29 kap. 2§ Besvär av ägare av fastighet skaU ha kommit in senast den 15 december under taxeringsåret.

Kommuns besvär skall ha kommtf in före utgången av januari året efler laxeringsåret.

Besvär    av    taxeringsintendeni   Besvär av länsskatlemyndighel

skall ha kommit in före ulgängen av      skall ha kommii före ulgängen av

" Senasle lydelse 1985:820. ' Senasle lydelse 1981:280. * Senaste lydelse 1981: 1119. ' Senaste lydelse 1985:820.


55


 


Nuvarande lydelse               Föreslagen lydelse                  Prop. 1986/87: 47

maj årel efter laxeringsåret. Han    maj årel efler laxeringsåret. Myn-

skall inom samma tid ha angivit yr-  digheten skall inom samma lid ha

kanden och grunder för besvärsta-  angivii yrkanden och grunder för

lan, om ej med hänsyn till utred-     besvärslalan, om ej med hänsyn lill

ningens vidlyftighel eller andra syn- utredningens vidlyftighet eller and-

neriiga skäl länsrätten medger an-   ra     synnerliga     skäl     länsrätten

stånd dock längsl intill den 15 oklo- medger anstånd dock längsl intill

ber samma år.                     den 15 oktober samma år.

Kommer besvär från ägare in ef-     Kommer besvär från ägare in ef­
ler den i första stycket angivna ti-
  ter den i försia stycket angivna ti­
den men före utgången av maj årel
  den men före ulgången av maj ärel
efter laxeringsåret, får länsrätten
    efler taxeringsåret, får länsrätten
pröva besvären om laxeringsinlen-
   pröva besvären om länsskattemyn-
denten hell eller delvis biträder be-
  digheten helt eller delvis biträder
svaren i sak.
                       besvären i sak.

1.     Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

2.  Den nya bestämmelsen i 21 kap. 1 § sjätle slyckel lillämpas försia
gängen vid 1988 års taxering.

3.  29 kap. 2 § tillämpas i sin lyddse enligt lagen (1981: 1119) om ändring i
faslighelstaxeringslagen (1979: 1152) vid särskild fastighetstaxering år 1987
eller tidigare såvitt gäller vid vilken lidpunkl besvär skall ha kommii in.

4.  Med avvikelse från vad annars stadgas skall följande gälla beiräffande
överklagande av fastighetstaxeringsnämnds beslut, som rör 1987 och tidi­
gare års laxeringar.

En fastighetsägare eller en kommun skall ge in skrivelsen med överkla­gandet till länsrätten. Har skrivehsen inom överklagandetiden kommii in till en annan länsrätt än den som skall pröva överklagandet eller lill en fas­tighetstaxeringsnämnd, en lokal skattemyndighet eller en länsskattemyn­dighet ulgör detta inte hinder för målets prövning. Skrivelsen skall i sädana fall översändas lill den länsrätt som har att pröva besvären.

18 Förslag till

Lag om ändring i skatteregisterlagen (1980: 343)

Härigenom föreskrivs i fräga om skatteregisterlagen' dels all i 4 och 10 §§ ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "länsskaltemyndighet" i motsvarande form, dels all 5 och 7 §§ skall ha följande lydelse.

5§ För fysisk person som är kyrkobokförd i riket skall i det centrala skatte­registret anges

' Lagen omtryckt 1983:143.

Senasle lydelse av 10 § 1985:155.
 Senasle lydelse 1983:143.
                                                                 56


 


Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse                Prop. 1986/87: 47

1.  personnummer, namn, adress, civilstånd, datum för civilståndsänd­ring, kyrkobokförings- och mantalsskrivningsförhållanden,

2.  registrering enligl lagen (1968:430) om mervärdeskatt; särskilt regi­strerings- och redovisningsnummer, organisalionsnummer och firma,

3.  förhållanden som enligl lag eller förordning skall anlecknas i skatte­längd,

4.  regisirering i sjömansregistret, tillhörighet till icke territoriell försam­ling, tillhörighet till svenska kyrkan,

5.   nalionalitel, antal hemmava- 5. nationalitet, personnummer
rande barn som inte har uppnått 16
för hos personen kyrkobokförda
eller 18 ärs älder, personnummer
barn under 18 år, anlal hemmava-
för make och, om samtaxering sker
rande barn som inte har uppnått 16
med annan person, personnummer
eller 18 års ålder, personnummer
för denne.
                  för make och, om samtaxering sker

med annan person, personnummer för denne,

6.   slag av pensionsförmän som personen är berättigad till enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i den mån del behövs för att debitera socialförsäkringsavgift,

7.   slag av preliminär skatt som personen skall betala.

För person som inte har uppnått 18 års älder skall ocksä anges person­nummer för den hos vilken personen är kyrkobokförd.

För person som inte har uppnått 15 års ålder skall införas endasl uppgifl om personnummer, namn och adress saml personnummer för den hos vilken personen är kyrkobokförd, om inte ytterligare uppgifter som avses i försia slyckel behövs för beskattning.

För person som ej är kyrkobokförd här i rikel skall uppgifler enligt första, andra eller tredje stycket införas i den mån det behövs för beskatt­ning här i rikel.

7§ För fysisk och juridisk person får, utöver de uppgifter som anges i 5 och 6 §§, det centrala skatteregislret innehälla följande uppgifter.

1.   Sådana uppgifter om ägarförhållandena i fåmansförelag som avses i 25 § 8) taxeringslagen (1956:623).

2.   Uppgifter angående avslutad revision, verkställt taxerings- eller mer­värdeskattebesök eller annat sammanträffande enligt 31 § 2 mom. tredje slycket taxeringslagen eller 26 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt. För vaQe sädan åtgärd får anges tid, art, beskallningsperiod, skatleslag, myn­dighets beslut om beloppsmässiga ändringar av skatt eller underlag för skatt med anledning av åtgärden samt uppgifl humvida bokföringsskyl­dighet har fullgjorls.

3.   Uppgift om registrering av skyldighet att betala skatt, uppgifter som behövs för all bestämma skatt enligl uppbördslagen (1953:272) och lagen om mervärdeskatt eller avgift enligt lagen (1982:423) om allmän löneavgift och lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare samt uppgifter om redovisning, inbetalning och äterbelalning av sädana skatter eller avgifier.

4.   Uppgifl om maskinellt framställt förslag till sådant beslut som enligt lag eller förordning skall antecknas i skattelängd.

' Senaste lydelse 1985:155.                                                              57


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lyddse                 Prop. 1986/87:47

5.   Uppgift om beslul om anstånd med avgivande av deklaration och med betalning av skatt, dock ej skälen för besluten, samt uppgift om att laga förfall föreligger för underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldighet.

6.   Administrativa och tekniska uppgifler som behövs för beskallningen.

7.  Uppgifter som skall lämnas i 7. Uppgifter som skall lämnas i självdeklaration i sammanställning- allmän självdeklaration i samman­arna för statlig och kommunal in-     ställningarna för statlig och kom-komstskatl samt i förmögenhetsre-        munal inkomstskatt, i förmögen-dovisningen om skattepliktig för- hetsredovisningen om skattepliktig mogenhet.                     förmögenhet samt uppgifter som

skall lämnas i förenklad självdek­laration.

8.   Uppgift om beslul om beskattning, dock ej skälen för beslulel, saml uppgifl om utmätning enligl 68 § 6 mom. uppbördslagen.

9.   Uppgift om alt fordran mot personen registrerats hos kronofogdemyn­dighet, uppgift om indrivningsresultal, uppgift om beslut om ackord, likvi­dation eller konkurs samt uppgift om betalningsinställelse.

 

10.  Uppgifl om anlal anslällda och de anställdas personnummer.

11.  Uppgift om telefonnummer, särskild adress för skallsedelsförsän-delse saml namn, adress och telefonnummer för ombud.

12.  Uppgtft från kontrolluppgift 12. Uppgift från kontrolluppgift
enligt 37 § 1 mom. 1-3, 3 b-3 f, 4
enligl 37 § 1 mom. 1-3, 3 b-3 f, 4,
och 8 saml 42 § 1 mom. och 3 mom.
4 a, S och 10, 8 mom. saml 42 § 1
försia stycket taxeringslagen samt
mom. och 3 mom. försia slyckel
från sådan särskild uppgift som
taxeringslagen samt från sådan sär-
avses i 3 § lagen (1959:551) om be-
skild uppgift som avses i 3 § lagen
räkning av pensionsgrundande in-
(1959:551) om beräkning av pen-
komsl enligt lagen (1962:381) om
sionsgrundande inkomst enligl la-
allmän försäkring.
             gen (1962:381) om allmän försäk­
ring.

13.  Uppgift om beteckning, köpeskilling, taxeringsvärde, delvärde, be­
skattningsnatur, typ av fång och tidpunkt för fånget för faslighel som ägs
eller innehas av personen, andelens slorlek om fastigheten har flera ägare,
sådan uppgift om fasligheten som. behövs för bedömning huruvida inkomst
av fastigheten skall beräknas med lillämpning av 24 § 2 mom. kommunal­
skattelagen (1928:370) och uppgift om intäkt som har beräknals med
fillämpning av nämnda lagrum, övriga uppgifter som behövs för beräkning
av statlig fastighetsskatt samt uppgift som behövs för värdering av boslad
på fastighet.

14.   Uppgifl om lid och arl för planerad eller pågående revision samt beskattningsperiod och skatleslag som denna avser samt uppgift om tid för planerat taxerings- eller mervärdeskattebesök eller annat sammanträffan­de enligt 31 § 2 mom. tredje stycket taxeringslagen eller 26 a § lagen om mervärdeskatt.

15.   Uppgift om postgiro- och bankgironummer, om personen är närings­idkare.

16.   Uppgift om bruttointäkt av Qänst och dennas fördelning på olika kategorier av tjänsl saml summan av avdrag från intäkten och dennas fördelning på kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats å ena sidan och övriga kostnader å andra sidtin.

17.   Uppgifl om omsättning i näringsverksamhet.                                    5g


 


18.  Uppgift angående varulager, resultat av bruttovinstberäkning, annan     Prop. 1986/87:47
beräkning av relafionstal eller liknande, nettointäkt eUer underskott av

förvärvskälla med angivande av den del därav som belöper på delägare, skönsmässig beräkning, belopp som under beskattningsåret har stått till förfogande för levnadskostnader,, varuuttag,, lolala bilkoslnader saml pri­vat andel därav, bilförmån, bostadsförmån eder annan sädan förmån, avsättning till fond, investeringsreserv eller liknande, insättning på skogs­konto eller liknande, nedskrivning av fordringar samt av- och nedskrivning med högsia möjliga belopp, dock endast uppgifl om att här angivei förhål­lande föreligger och om belopp, procenttal eller årtal.

19.  Uppgift frän centrala bilregistret om innehav av fordon samt om fordonels registreringsnummer, märke, typ och årsmodell.

20.  Uppgtft för beräkning av skattereduktion för fackföreningsavgifl.

21.  Uppgift om bosättningsland och lidpunkt för byle av bosättnings-land.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter

dels all i 5 kap. 5 § ordet "taxeringsintendeni" skall bytas ut mol "länsskattemyndighet",

dels all 8 kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

8                                  kap.

Besvär över kammarrättens be- Besvär över kammarrättens be­
slut i frågor som avses i 1 § första
slut i frägor som avses i I § försia
stycket skall ha kommit in //// rege-
stycket skall ha kommit in inom två
ringsrätten inom tvä månader från
månader från den dag då den som
den dag då den som klagar har fått
klagar har fått del av beslutet,
del av beslulel.

Besvär över kammarrättens be- Besvär över kammarrällens be­
slul om utdömande av vite skall ha
slut om utdömande av vile skall ha
kommit in /(// regeringsrätten inom
kommit in inom tre veckor frän den
tre veckor från den dag då den som
dag då den som klagar har fått del
klagar har fått del av beslutet.
                       av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

59


 


20 Förslag till                                                 Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:668) om uppbörd av social­avgifter från arbelsgivare

dels all i 3', 7, 9, 11, 15, 23, 26, 27, 30, 32, 52 och 54 §§ ordet "länsstyrd-se" i ohka böjningsformer skall bytas ul mol "länsskatlemyndighel" i molsvarande form,

dds atl 50 och 56 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

.50                                                                                          §-
Den lokala skattemyndighetens
Den lokala skattemyndighetens
beslut får överklagas genom besvär
beslut får överklagas genom besvär
hos länsrätten. Beslut enligt 5 §
hos länsrätten. Beslul enligl 5 §
tredje stycket, 6 § Iredje stycket el-
iredje slycket, 6 § tredje stycket el­
ler 19 § andra slycket överklagas
ler 19 § andra stycket överklagas
dock genom besvär hos länsstyrel-
dock genom besvär hos länsskatie-
sen. Beslut enligt nämnda stycken
myndigheten. Beslut enligl nämnda
eller 22 a § får inle överklagas av
stycken eller 22 a § får inte över­
del allmänna ombudet.
          klagas av det allmänna ombudet.

Sjömansskattekonlorets beslut får överklagas genom besvär hos sjö­mansskallenämnden. BesvärshandUngen skall ha kommii in senast två månader från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Den lokala skallemyndighetens eller sjömansskattekonlorets beslut om revision eller beslut varigenom vite har förelagts får inte överklagas. Det­samma gäller den lokala skattemyndighetens avvisningsbeslut enligl 22 a § andra slycket.

Om en besvärshandling före be­svärsiidens utgång har kommit in till en annan länsrätt eller länssty­relse än den som har atl pröva be­svären, skall handlingen anses ha kommU in i rätl lid. Handlingen skall omedelbart översändas lill den länsrätt eUer länsstyrelse till vilken den rätteligen borde ha in­gelts.

56 §

Det förhållandel atl ett beslut enligt denna lag har överklagats eller atl ansökan om omprövning har ingetls inverkar inte på skyldigheten alt betala det belopp som beslutet avser.

Ändras eller upphävs ett beslut, på vilkel utmätning eller annan verkstäl­lighet har följl hos arbelsgivaren, skall verkställigheten såvitt möjligt åter­gå.

' 3 § föreslås ändrad i prop. 1986/87: 16.

- Med nuvarande lydelse avses den i prop 1986/87: 16 föreslagna lydelsen.     60


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lyddse                     Prop. 1986/87:47

En ålgärd enligl denna lag skall  En åtgärd enligl denna lag skall

verkställas oavsett att det beslul el- verkställas oavsett att det beslul el­ler utslag som föranleder åtgärden ler utslag som föranleder åtgärden inte har vunnit laga krafl. Elt beslul inte har vunnii laga kraft. av allmän förvaltningsdomstol eller sjömansskallenämnden, varige­nom arbetsgivarens betalningsskyl­dighet har bestämls lill etl lägre be­lopp än del allmänna ombudei har yrkat eller medgett, får dock inle föranleda återbetalning innan det har vunnii laga kraft, om del all­männa ombudei har molsatl sig detla. Ulan hinder härav får dock länsstyrelsen på ansökan medge ålerbelalning. Därvid skall bestäm­melserna i 49 § 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om slällande av säkerhet tillämpas.

Denna lag träder i krafl den I januari 1987. Äldre bestämmelser i 50 § Qärde stycket gäller i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdan­det.

21  Förslag till

Lag om ändring i lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

Härigenom föreskrivs att i 4 § 5, 13, 15 och 16 mom. saml 6 § lagen (1908: 128 s. I) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättighe­ter' ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "läns­skallemyndighel" i molsvarande form.

Denna lag träder i krafl den I januari 1987.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 855 4 § 5 mom. 1974:855 4 § 13 mom. 1974:855 4 § 15 mom. 1974:855 4 § 16 mom. 1973:71 6 § 1971:413.

22 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs alt 3 § kommunalskallelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.
                                                                                                  61


 


Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse                      Prop. 1986/87:47

3§' Med laxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under vilket taxering i första instans verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller, där räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår (brulel räkenskapsår), del räkenskapsår, som gäll till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret.

Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skat­teräiten, om inte annat framgår av omständigheterna.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre bestämmelser lilläm­pas dock intill utgången avjuni 1988.

' Senaste lydelse 1979: 169.

23 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1933: 395) om ersättningsskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1933: 395) om ersättningsskatt' dels atl i 7 § ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mol "länsskattemyn­dighelen" dels att 4 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

4f
Fråga om taxering till ersätt-       Fråga om taxering lill ersätt­
ningsskatt prövas, efter framställ-
  ningsskatt prövas, efter framställ­
ning från taxeringsintendent, av
ning från länsskatlemyndighel, av
den länsrätt, som har att upptaga
  den länsrätt, som har att upplaga
besvär rörande företagets taxering
    besvär rörande företagets taxering
lill statlig inkomst- och förmögen-
    fill statlig inkomst- och förmögen­
hetsskatt,
                                    hetsskatt.

Framställning om taxering skall ske hos länsrätten senasl andra årel efler del år, då förelagel rälleligen skolat laxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för sin inkomsi under det i 1 § avsedda verksamhets­året.

Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skat­terätten, om inte annat framgår av omsländighetema.

Denna lag Iräder i krafl den I januari 1987. Äldre beslämmelse i 4 § Iredje stycket tillämpas inlill ulgången av juni 1988. Mål som då är anhängigl hos mellankommunala skatterätten prövas av den länsrätt som är behörig enligl de nya bestämmelserna.

' Senaste lydelse av

lagens rubrik 1984: 1077

7 § 1979: 170.
 Senasle lydelse 1984:1077.
                                                                                 62


 


24 Förslag till                                                              Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att i 17 §,22 § 2 mom., 26 och 44 §§,52 § I mom., 52 a och 53 §§,55 §2 ,4 och 6 mom., 56, 59,60,61,61 a och 62 §§,64 §2 mom. saml 70 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskall' ordet "läns­styrelse" i olika böjningsformer skall bytas ul mol "länsskattemyndighet" i molsvarande form.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av                  55 § 4 mom. 1981:1118

lagens rubrik 1974: 857            55 § 6 mom. 1983: 384

17 §1974:857                            56 §1977: 1174

22 §2 mom, 1983:384               59 §1980-75

26 §1983: 384                           60 §1964800

44 §1967:793                            61 §1986:475

52 § 1 mom, 1983:978              61 a § 1986- 475

52 a §1974:857                           62 §1974:857

53 § 1974:857                             64 § 2 mom. 1974:857 55 § 2 mom. 1983: 384        70 § 1983:384.

25 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947:576) om statlig inkomst­skatt'

dels att i 7 § 5 mom. uttrycket "Skattechefen eller Qänsteman, som skattechefen förordnar," skall bytas ut mot ordet "Länsskattemyndighe­len",

dels atl 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
                        Föreslagen lydelse

Till siaten skall årligen erläggas inkomstskatt enligt i denna lag givna beslämmelser.

Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å akfie i svenskt akfiebolag och beiräffande sjömansskatt skall gälla vad därom finnes särskilt stadgal.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering tiU statlig inkomstskatt stadgas i taxeringslagen.

Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skat­terätten, om inte annat framgår av omsländighetema.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre bestämmelse i I § tillämpas inlill ulgängen avjuni 1988.

'Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974:770

7 §5 mom, 1984: 1061,
Senaste lydelse 1979: 171,
                                                                                 53


 


26 Förslag till                                                 Prop- 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1954:40) om särskild fartygsfond

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1954:40) om särskild fartygs­fond'

dels att 14 § skall upphöra att gälla,

dels alt i 2, 4, 10 och 12 §§ ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skaU bytas ut mot "länsskaltemyndighet" i motsvarande form.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av           10 § 1984:1075

lagens rubrik 1984: 1075 12 § 1984: 1075

2 § 1984: 1075              14 § 1984:1075,
4 § 1984:1075

27 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1957: 686) om taxeringsväsendet under krigsförhållanden m. m.

Härigenom föreskrivs i fräga om förordningen (1957:686) om taxerings­väsendet under krigsförhållanden m. m.

dds att i 1-7 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att i 2 § ordet "taxeringsförordningen" skall bytas ut mot "taxe­ringslagen (1956:623)",

dels att i 3 § orden "uppbördsförordningen" och "folkbokföringsförord­ningen" skall bytas ul mol "upf)bördslagen (1953:272)" respekfive "folk­bokföringslagen (1967:198)",

dels atl i 6 § ordet "länsstyrelse" skall bytas ul mot "länsskatlemyn­dighel",

dels all i 6 och 7 §§ ordel "förordning" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "lag" i motsvarande form,

dels atl rubriken till förordningen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

Förordning om taxeringsväsen- Lag om taxeringsväsendet under

det under krigsförhållanden m. ra.        krigsförhåUanden m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

28 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, rn. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m.m.'

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1977:940.
Lagen omtryckt 1977:940,
                                                                                 64


 


dels att 9 § skall upphöra att gälla,                Prop. 1986/87:47

dels all i 7 § 3 mom. ordel "länsstyrelsen" skall bytas ut mot "länsskat­temyndighelen".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

29 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1959:551) om beräkning av pen­sionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                                          Föreslagen lydelse

10                                                                                           §
Handlingar, som har upprättats
Handlingar, som har upprättats
för beräkning av pensionsgrun-
för beräkning av pensionsgrun­
dande inkomst eller som har avläm-
dande inkomst eller som har avläm­
nats eller fillhandahållits enligt nå-
nåls eller fillhandahållits enligt nä­
gon bestämmelse i denna lag, får
gon beslämmelse i denna lag, får
inte tillhandahållas annan Qänsle-
inle tillhandahållas annan Qänsle­
man än den som för sin befattning
man än den som för sin befattning
bör få del av dessa. Ledamöier i
bör få del av dessa. Ledamöier i
taxeringsnämnden, länsrätten eller
taxeringsnämnden eller länsrätten
mellankommunala skatterätten fär
fär la del av handlingar som nyss
ta del av handlingar som nyss har
                            har sagls.
sagts.

Den som får ta del av sådana handlingar, som avses i första stycket, får ocksä la del av självdeklarationer och andra uppgifter eller handlingar som har avlämnats lill ledning vid åriig laxering, handlingar som har upprättats vid taxeringskontroll enligt taxeringslagen (1956:623) saml handlingar som har avlämnats lill ledning för uppbörd av skalt, om han behöver del för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1988.

' Lagen omtryckt 1976: 1015.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1976:1015. - Senaste lydelse 1980; 189.

30 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs att i 15 § lagen (1962:392) om husirulillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension' ordet "länsstyrelsen" skall by­tas ul mol "länsskattemyndigheten".


Denna lag träder i krafl den I januari 1987.

' Lagen omtryckt 1976; 1014.

5    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 47


65


31                                                                  Förslag till     Prop. 1986/87:47
Lag om ändring i lagen (1986: 271) om ändring i lagen

(1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1986:271) om ändring i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

dds att i 16 § ordet "länsstyrelserna" skaU bytas ul mol "länsskalte-myndigheterna",

dels alt ikraftträdandebestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Denna lag träder i krafl den 1 juli  Denna lag träder i kraft, i fråga

1987. Äldre beslämmelser gäller i om 16 § andrastycket den I Januari
fråga om avräkning av kommuner- 1987, och i övrigt den 1 juli 1987.
nas kosinader för kommunala bo- Äldre bestämmelser / 16 § första
stadstillägg för tid före ikraftträ- stycket gäller i fråga om avräkning
dandel.
                                av   kommunernas   kostnader   för

kommunala bostadstillägg för tid

före den 1 JuU 1987.

32     Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960: 63) 'om förlustavdrag

Härigenom föreskrivs att i 11 § lagen (1960:63) om förlustavdrag' ordel "taxeringsintendeni" skall bytas ul mot "länsskattemyndighet".

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1983:987 II § 1983:987.

33 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:269) om särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.

Härigenom föreskrivs att i 1, 3, 4, 4 a, 5 och 6 §§ lagen (1965: 269) om särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.' ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "länsskallemyndighel" i molsvarande form.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av              4 § 1985:534

lagens rubrik 1977; 191         4 a § 1985; 534

1 § 1982: 1054                   5 § 1977: 191

3 §1979: 1161                    6 §1977:191.                                          66


 


34 Förslag till                                                 Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1967: 96) om särskild nyanskaffningsfond

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967: 96) om särskild nyanskaff­ningsfond'

dels alt 11 § skall upphöra alt gälla,

dels att i 8 och 10 §§ ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mot "länsskat­temyndighelen".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

' Senasle lydelse av lagens rubrik 1984:1074 8 § 1984: 1074

10§ 1984;1074

11§ 1984:1074.

35 Förslag till

Lag om ändring i folkbokföringslagen (1967: 198)

Härigenom föreskrivs all i 3, 40 och 57 §§ folkbokföringslagen (1967: 198)' ordel "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "länsskaltemyndighet" i motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1985:1121 40 § 1985:1121 57 § 1982; 1135.

36 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 752) om avdrag vid inkomsttaxeringen för avsättning till fond för återanskaffning av fastighet

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1967:752) om avdrag vid in­komsttaxeringen för avsättning till fond för återanskaffning av faslighet'

dels att 13 § skall upphöra att gälla,

dels att i 3, 4, 10 och 11 §§ ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskattemyndighet" i motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

' Senasle lydelse av lagens rubrik 1976:345 4 § 1976: 345

10§ 1976:345

11§ 1976:345

13 §1976:345.                                                                                                    67


 


37 Förslag till                                                 Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1969: 738) om rätt att vid inkomsttaxering erhålla avdrag för belopp som tillförts Stiftelsen Petroleumindustriens Beredskapsfond, m. m.

Härigenom föreskrivs all i 3 § lagen (1969: 738) om rätl all vid inkomst­taxering erhålla avdrag för belopp som tillförts Stiftelsen Pelroleumindu-striens Beredskapsfond, m.m. ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mot "länsskattemyndighelen".

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

38 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskattelagen (1970: 624)' dels att i 17, 21, 22, 25 och 29 §§ ordet "länsstyrelse" i olika böjnings­former skall bytas ut mol "länsskattemyndighet" i molsvarande form, dels att 27 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lydelse

27 §-

Har i annat fall än som avses i 9 eller 16 § kupongskatt innehållits fastän skattskyldighet ej förelegat eller har kupongskatt innehållits med högre belopp än vad som skall erläggas enligt avtal för undvikande av dubbelbe­skattning, har den utdelningsberättigade rätt till restitution av vad som innehållits för myckel.

Ansökan om restitution skall göras skriftligen hos riksskatteverket se­nasl vid utgången av femte kalenderårel efter utdelningstillfället. Vid an­sökningshandlingen skall fogas intyg eller annan ulredning om all kupong­skatt innehållits för sökanden liksom ulredning till styrkande av atl skatt­skyldighet ej föreligger för honom.

Beslut rörande restitution får anstå inlill dess fräga om skattskyldighet för utdelningen enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt slutligen prövats.

Föreligger de förutsättningar för Föreligger de förutsättningar för
restitution som anges i första
     restitution som anges i första
stycket först sedan länsrätt, den
stycket först sedan länsrätt, kam-
mellankommunala skatterätten,
marrätl eller regeringsrätien med-
kammarrätt eller regeringsrätten
delat beslul angående utdelningsbe-
meddelal beslut angående utdel-
loppet eller efter det all uldelnings-
ningsbeloppet eller efter del atl ut-
berättigad åsatis efterlaxering för
delningsberättigad åsatts eflerlax-
detsamma, kan ansökan om reslitu-
ering för detsamma, kan ansökan
tion göras hos riksskatieverkel se-
om reslitution göras hos riksskatle-
nast inom etl år efler det beslulel

' Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974:996

25 § 1980:76

29 § 1974:996.
-Senaste lydelse 1979: 182,
                                                                                 68


 


Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse                 Prop. 1986/87:47

verkel senast inom ett år efter del     meddelades   eller   eftertaxeringen beslutet meddelades eller eftertax-      skedde, eringen skedde.

Är den som har rätt fill restitution av kupongskatt skyldig atl erlägga skall enligl denna lag eller uppbördslagen (1953: 272), gäller 68 § 3 och 4 mom. uppbördslagen i fillämpliga delar.

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1987. Äldre beslämmelser i 27 § tillämpas allQämt i fråga om beslut av mellankommunala skatterätten.

39 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 171) om särskilt uppskattningsvärde på fastighet

Härigenom föreskrivs att i 4, 5 och 6 §§ lagen (1971:171) om särskilt uppskattningsvärde på fastighet' ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mot "länsskattemyndigheten".

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1987. ' Lagen omtryckt 1980; 960.

40 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 1, 9, 27 och 33 §§ förvaltningsprocesslagen (1971: 291) skall ha följande lyddse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

1§'
Denna lag gäller rättskipning i re-
Denna lag gäller rättskipning i re-

geringsrätten, kammartätt, länsrätt     geringsrätlen, kammarrätt ocAläns-och den meUankommunala skalle-     rätt samt i försäkringsöverdomsto-rätten saml i försäkringsöverdom-     len och försäkringsrätt, stolen och försäkringsrätt.

Förfarandet är skriftligt.

I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgö­rande av målet.

' Senaste lydelse 1979; 167.

 Senaste lydelse 1983:461.                                                                69


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


Prop. 1986/87:47


 


I kammarrätt, försäkringsrätt, länsrätt och den mellankommunala skatterätten skall muntlig förhand­ling hällas, om enskild som för talan i målet begär det saml förhandling­en ej är obehövlig och ej heller sär­skilda skäl talar mot del.


I kammarrätt, försäkringsrätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i mälet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskil­da skäl talar mot det.


27 §'


Finner länsrätt all förhör med vittne eller sakkunnig lämpligen bör hållas av annan länsrätt, fär rätten efter samråd med denna besluta härom.

Finner länsrätt atl förhör med vittne eller sakkunnig lämpligen bör hållas av annan länsrätt eller av den mellankommunala skallerätlen, får rälien efter samråd med denna be­sluta härom. Vad nu har sagls gäl­ler också den mellankommunala skatteräiten, om denna finner all förhör med vttlne eller sakkunnig lämpligen bör hållas av länsrätt.

I fråga om bevisupptagning enligl första slyckel gäller 35 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken i lillämpliga delar.


Mol länsrätts beslul föres lalan hos kammarrätt. Mol kammarrälls beslut föres talan hos regeringsrät­ten. Mol försäkringsrätts beslul föres talan hos försäkringsöver­domstolen. Talan föres genom be­svär.

angår, om del gåll honom emot.

33 §' Mol länsrätts och den mellan­kommunala skatlerätlens beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslul föres lalan hos regeringsrätten. Mot försäkrings­rätts beslut föres talan hos försäk­ringsöverdomstolen. Talan föres genom besvär.

Talan får föras av den som beslutet


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. I fråga om besvär över beslul som meddelats före ikraftträdandet gäller den äldre lydelsen av 33 §.

-' Senaste lydelse 1979: 167. " Senaste lydelse 1979; 167.

41 Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973: 289)

Härigenom föreskrivs alt i 28 8 datalagen (1973: 289)' ordel "länsstyrel­se" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet "länsskattemyndighet" i motsvarande form.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. ' Lagen omtryckt 1982:446.


70


 


42 Förslag till                                                 Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i tullagen (1973:670)

Härigenom föreskrivs att i 54 a § lullagen (1973:670)' ordet "länsstyrel­se" skall bytas ul mot "länsskatlemyndighel".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. ' Senaste lydelse av .54 a § 1986: 315.

43 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:325) om avsättning till arbetsmiljöfond

Härigenom föreskrivs att i 8, 10, II och 19 §§ lagen (1974:325) om avsättning till arbetsmiljöfond' ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskatlemyndighel" i motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av 8 § 1983:666

10§ 1983:666

11§ 1983:666 19 § 1983:666.

44 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:988) om avsättning till särskild investeringsfond

Härigenom föreskrivs atl i 7, 9, 10 och 18 §§ lagen (1974:988) om avsättning till särskild investeringsfond' ordet "länsstyrelse" i olika böj­ningsformer skall bytas ul mot "länsskattemyndighet" i motsvarande form.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av 7 § 1983:667

9        § 1983:667

10     § 1983:667
18 § 1983:667.

45 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:989) om insättning på investeringskonto för skog

Härigenom föreskrivs atl i 7 och 16 §§ lagen (1974:989) om insättning på
investeringskonto för skog ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer
skall bytas ut mot "länsskatlemyndighel" i motsvarande form.
------------
                                                                                                            71

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.


 


46 Förslag till                                                  Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i kommunallagen (1977: 179)

Härigenom föreskrivs att i 6 kap. 5 § kommunallagen (1977: 179) ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mot "länsskattemyndighelen".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

47 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:401) om exportkreditstöd

Härigenom föreskrivs att i 7 § lagen (1978:401) om exportkreditstöd ordel "länsstyrelsen" skall bytas ut mot "länsskattemyndighelen".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

48 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisafionsvinsl

dels att i 7, 8 och 9 §§ ordel "skattechefen" skall bytas ut mot "läns­skallemyndigheten '',

dels att i 13 § ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mol "länsskattemyn­dighelen",

dds alt 12 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse

12                                                                          §'
Uppskov erhåUes endast om den
Uppskov erhälles endast om den
skallskyldige   framställer   elt   yr-
skattskyldige   framställer   ett   yr­
kande om detta hos taxeringsnämn-
kände om della hos taxeringsnämn­
den eUer, såvida besvär har anförts,
den eller, såvida besvär har anförts,
hos länsrätten, eller om besvären
hos länsrätten. Yrkandet skall gö-
skaU prövas av den mdlankom-
ras på blankett enligl ett formulär
munala skatterätten,  hos denna.
som   riksskatteverket   fastställer.
Yrkandel skall göras på blankett
TUl självdeklarationen skall fogas
enligl ett formulär som riksskatle-
två exemplar av blanketten,
verket fastställer. Till självdeklara­
tion skall fogas två exemplar av
blanketten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre bestämmelse i 12 § tiUämpas intill utgången avjuni 1988.

' Senaste lydelse 1979; 187.                                                                                72


 


49 Förslag till                                                 Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979: 189)

Härigenom föreskrivs att i 10 och 11 §§ bötesverkställighetslagen (1979:189) ordel "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ul mol "länsskaltemyndighet" i molsvarande form.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

50 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag

Härigenom föreskrivs att i 11, 13, 15 och 16 §§ lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ul mol "länsskatlemyndighel" i motsvarande form.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

51 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979: 609) om allmän investeringsfond

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:609) om allmän investe­ringsfond '

dels att i 3, 15 och 17 §§ ordet "länsstyrelsen" skall bytas ul mol "länsskattemyndigheten",

dels att 14 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

14 §2 Medel, som har inbelalals till konto för investering, får utbetalas endasl

a)  i faU som avses i 8 § första stycket,

b) i faU som avses i 9 § försia slycket,

c)  om allmän investeringsfond i fall som avses i 11 § första slyckel a)—g) helt eUer delvis har återförts tUl beskattning,

d)    om beslut har meddelals att företaget skall försättas i konkurs,

e)  om allmän investeringsfond helt eller delvis har överförts tUl annat
företag och medlen därför skall överföras liU annat företags konlo för
investering eller

O om företaget för visst beskattningsår inbetalat mer än tre Qärdedelar av det belopp som förelagel avser att avsätta till allmän investeringsfond

' Senaste lydelse av

3§ 1986:481

15 § 1986:481

17 §1983:668.
 Senaste lydelse 1984:1091.
                                                              73


 


Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse                                Prop. 1986/87: 47

eller för vilkel avdrag vid laxeriingen har medgetts enligt bestämmelserna i 2§.

Tidigare inbetalade medel skall anses ha utbetalats före senare inbetala­de medel.

I fall som avses i försia stycket c) 1 fall som avses i första slyckel c)
skall länsstyrelsen på framslällning
skall länsskattemyndigheten på
av förelaget besluta om utbetalning
framställning av förelagel besluta
av medel som svarar mot tre Qärde-
om utbetalning av medel som sva-
delar av den återförda fonden i den
rar mot tre Qärdedelar av den åler-
mån medlen inte tidigare har åler-
förda fonden i den mån medlen inle
gåtttill företaget. Sådanl beslul får
tidigare har ålergäll till förelagel,
inte utan medgivande av laxerings-
Om hinder inle föreligger får så-
iniendeni fattas förrän laxeringen
dant beslul fattas även om taxering-
för del beskaltningsår, dä återfö-
en för det beskattningsår, då äter-
ringen har skett, har vunnii laga
föringen har skett, inte har vunnit
kraft.
                                                                          laga kraft.

I fall som avses i första stycket f) I fall som avses i första slyckel f)

skall länsstyrelsen på framslällning skall    länsskattemyndighelen    på

av företaget besluta om utbetalning framstäUning av företagel besluta

av det överskjutande beloppet.      om utbetalning av del överskju­
lande beloppel.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

52 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:610) om allmän investeringsreserv

Härigenom föreskrivs att i 15 § lagen (1979: 610) om allmän investerings-reserv' ordel "länsstyrelsen" skall bytas ul mot "länsskallemyndighe­ten".

Denna lag träder i krafl den I januari 1987. ' Senaste lydelse 1986:482.

53 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:456) om insättning pä tillfälligt vinstkonto'

dels atl i 6, 14, 16 och 19 §§ ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsskaltemyndighet" i molsvarande form,

dels all 15 § skall ha följande lydelse,

' Senaste lydelse av
6§ 1983:670
14 § 1986: 483
19 §1983: 670.
                                                                                                   74


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                Prop. 1986/87:47

15 §

Företag som skall betala in medel till vinstkonlo skall vid självdeklara­lionen lämna uppgifter om beräkningen som skall ligga lill grund för inbe-lalningsskyldigheten. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligl formulär som fastställs av riksskatteverket.

Företag som vid beskattningsärels utgång har vinslfond eller som under beskattningsåret har avvecklat sin vinstfond skall vid självdeklarationen lämna uppgifter om fondens storlek, användning och avveckling. Uppgif­terna skall lämnas i två exemplar på blankett enligl formulär som fastställs av riksskatteverket. Till deklarationen skall fogas bevis från riksbanken angående insättning på vinstkonto.

Efter anmaning är ett företag. Efter anmaning är ett företag,
som avses i I §, skyldigt att lämna
som avses i I §, skyldigt alt lämna
uppgifter enligt första stycket. An-
uppgifter enligt första stycket. An­
maningen får utfärdas av chef för
maningen fär utfärdas av länsskat-
laxeringsenhet eller revisionsenhel,
lemyndighel eller taxeringsnämnd,
taxeringsnämnd eller taxeringsin-
I anmaningen får vite föreläggas.
/e/je«/. I anmaningen fär vite före-
Bestämmelserna om vite i 123 —
läggas. Bestämmelserna om vite
125 §§ taxeringslagen (1956:623)
i 123-125 §§ laxeringslagen
gäller i tillämpliga delar på sådanl
(1956: 623) gäller i tillämpliga delar
                          vite.
pä sädant vite.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

54 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981: 296) om eldsvådefonder

Härigenom föreskrivs att i 12 och 13 §§ lagen (1981:296) om eldsvåde­fonder ordel "länsstyrelsen" skall bytas ul mol "länsskattemyndighelen".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

55 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

Härigenom föreskrivs att i 9, 11, 18, 20, 25, 27, 28, 30 och 31 §§ lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beiräffande vissa upp­dragsersätlningar' ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "länsskatlemyndighel" i motsvarande form.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av 9§ 1983:856

20 § 1985: 152                                                                              _

25 §1985:114.                                                                               '


 


56 Förslag till                                                  Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1982: 1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter

Härigenom föreskrivs att i 8 kap. 5 § lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfäUigheler ordel "länsstyrelsen" skall bytas ul mol "länsskattemyndighelen".

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1987.

57 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982: 1185) om inbelalning på särskilt investeringskonto'

dels all i 3, 6, 14, 16 och 19 §§ ordet "länsstyrelse" i olika böjnings­former skall bytas ul mol "länsskaltemyndighet" i motsvarande form,

dds all 15 § skaU ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lyddse

15 §

Företag som skaU beiala in medel lill särskilt invesleringskonlo skall i självdeklaralionen lämna uppgifter om beräkningen som skall ligga till grund för inbetalningsskyldigheten. Uppgtftema skall lämnas på blankett enligt formulär som fastställs av riksskatteverket.

Företag som vid beskattningsårets utgång har särskild investeringsfond eUer som under beskattningsåret har avvecklat sin särskilda investerings­fond skall i självdeklarafionen lämna uppgifter om fondens storlek, an­vändning och avveckling. Uppgiflerna skall lämnas i tvä exemplar på blankett enligl formulär som fastställs av riksskatteverket. Till deklaratio­nen skall fogas bevis frän riksbanken angående inbelalning pä särskilt invesleringskonlo.

Efter anmaning är ell företag,  Efter anmaning är elt förelag,
som avses i 1 §, skyldigt att lämna
som avses i 1 §, skyldigt att lämna
uppgifter enligt försia stycket. An-
uppgifter enligl försia stycket. An­
maningen får utfärdas av chef för
maningen får utfärdas av länsskat-
laxeringsenhet eller revisionsenhet,
lemyndighel eller taxeringsnämnd,
taxeringsnämnd eller taxeringsin-
I anmaningen får vite föreläggas.
/ Beslämmelsema om vite i 123-
läggas. Bestämmelserna om vile
125 §§ taxeringslagen (1956:623)
i 123-125 §§ taxeringslagen
gäller i tiUämpliga delar på sådant
(1956:623) gäller i lillämpliga delar
                             vite.
på sådant vite.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

' Senasle lydelse av
3 § 1983:985
6§ 1983:671
14 § 1986:484
19 §1983:671.
                                                                                76


 


58 Förslag till                                                 Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1984:533) om arbetsställenummer m. m.

Härigenom föreskrivs att i 6 § lagen (1984:533) om arbetsställenummer m. m. ordet "länsstyrelsen" skall bytas ut mot "länsskattemyndighelen".

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

59 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984: 1090) om inbetalning på förnyelsekonto'

dels att i 3, 6, 14, 16 och 19 §§ ordel "länsstyrelse" i olika böjnings­former skall bytas ut mol "länsskatlemyndighel" i motsvarande form,

dds att 15 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

15 §

Förelag som skall betala in medel till förnyelsekonto skall i självdeklara­lionen lämna uppgifter om beräkningen som skall ligga till grund för inbe-lalningsskyldigheten. Uppgiflerna skall lämnas på blankett enligt formulär som fastställs av riksskatteverket.

Företag som vid beskattningsårets utgång har förnyelsefond eller som under beskattningsåret har avvecklat sin förnyelsefond skall i självdeklara­tionen lämna uppgifter om fondens storlek, användning och avveckling. Uppgifterna skall lämnas i två exemplar på blankett enligt formulär som fastställs av riksskaiteverket. Till deklarationen skall fogas bevis från riksbanken angående inbetalning på förnyelsekonto.

Efter anmaning är elt förelag.     Efter anmaning är ell företag,
som avses i I §, skyldigt atl lämna
som avses i I §, skyldigt alt lämna
uppgifler enligt försia stycket. An-
uppgifter enligl försia stycket. An­
maningen får ulfärdas av chef för
maningen får utfärdas av länsskai-
taxeringsenhet eller revisionsenhet,
lemyndighel eller taxeringsnämnd,
taxeringsnämnd eller taxeringsin-
I anmaningen fär vite föreläggas,
/é-weff/. 1 anmaningen får vite före-
Bestämmelserna om vite i 123-
läggas. Bestämmelserna om vile
125 §§ taxeringslagen (1956:623)
i 123-125 §§ taxeringslagen
gäller i tillämpliga deiar på sådant
(1956:623) gäller i fillämpliga delar
                                    vite.
på sådant vite.

Denna lag träder i krafl den I januari 1987.

Senaste lydelse av 14 § 1986; 485.                                                                   77


 


60 Förslag till                                                 Prop. 1986/87:47

Lag om ändring i lagen (1985: 533) om skatteutjämningsavgift

Härigenom föreskrivs atl i 7 och 9 §§ lagen (1985:533) om skalteuQäm-ningsavgifl' ordel "länsstyrelse" i olika böjningsformer skaU bytas ul mol "länsskallemyndighel" i molsvarande form.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse av 7 § 1986:495 9§ 1986:495.

61 Förslag till

Lag om ändring i utsökningsregisteriagen (1986:617)

Härigenom föreskrivs att i 8 § utsökningsregisteriagen (1986:617) ordet "länsstyrelse" i olika böjningsformer skall bytas ul mol "länsskatlemyn­dighel" i molsvarande form.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1987.

78


 


Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 oktober 1986

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldl, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Gra­din, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellslröm, Wickbom, Johansson, Hul­terström, Lindqvist, G. Andersson

Föredragande: statsrådet Feldt


Prop. 1986/87:47


Proposition om ändringar i taxeringsorganisationen

1 Inledning 1.1 Bakgrund

Sedan några år bedrivs etl omfattande reformarbete i syfte atl förenkla och förbättra skattesystemet. Flera stora reformer har redan genomförts. Mest omfattande är den av riksdagen förra våren beslutade nyordningen med en förenklad självdeklaration (prop. 1984/85: 180, SkU 60, rskr. 375, SFS 1985:405 m. fl.). Den innebär atl ca fyra miljoner löntagare och pensionä­rer fr. o. m. nästa år kan använda sig av en starkt förenklad deklarations­blankett. Samtidigt förenklas de materiella beskattningsreglerna, bl.a. ge­nom höjda schablonavdrag.

Till gmnd för reformen låg det av skatteförenklingskommitlén (B 1982:03) år 1984 lämnade beiänkandei (SOU 1984:21) Förenklad själv­deklaration. Kommittén har därefter avgett ytterligare tvä betänkanden. Förra hösten kom belänkandet (SOU 1985:42) Förenklad taxering (leda­möter vid avgivandet av beiänkandei var f.d.. generaldirektören Gösta Ekman, ordförande, riksdagsledamöterna Tage Sundkvist, Knut Wacht­meister, Hans-Olof Weslberg, Anna Lindh och Karl-Erik Svanberg, rek­torn Wilhelm Gustafsson, länsrådel Sven Gunnarsson och lagmannen Ber­lil Wennergren) och i somras (Ds Fi 1986: 20) Ersättning för kostnader i skalleärenden och skattemäl.

Jag skall i det följande behandla betänkandet Förenklad taxering, som innehåller principförslag om laxering, omprövning, process m. m. Belän­kandet innehåller således inga lagförslag. Sådana avser kommittén atl lägga fram i ett senare betänkande. Sammanfattningen av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Belänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­serna bör fogas fill protokollet som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom finansdepartementet och finns lill­gänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3902/85).

Kommitténs principförslag om den framtida utformningen av taxerings-
förfarandet och skatteprocessen har samband med riksdagens beslut förra
hösten om en ny sammanhållen skatteförvaltning (prop. 1985/86: 55, BoU
   79


 


11, rskr. 82). Den nya organisationen skall träda i kraft den 1 januari 1987.     Prop. 1986/87: 47 Beslutet föranleder viss lagsttftning som jag också tar upp i det här ären­det.

En ytterligare fråga som har samband med bl. a. skatleförenklingskom­mitléns principförslag är vad som i framfiden bör gälla i fråga om mellan­kommunala skallerätlen (MKSR) och allmänna ombudet för mellankom­munala mål (AO). Arbetsuppgifterna för MKSR och AO är för närvarande kopplade till reglerna om kommunal laxering. Riksdagens beslul (prop. 1984/85: 70, SkU 23, rskr. 110) om att slopa den kommunala laxeringen för juridiska personer leder tiU att MKSR och AO förlorar en stor del av sina arbetsuppgtfler om inte besvärsreglerna ändras. Besvär enligt den nya ordningen kan anföras i anslutning tiU 1986 års taxering. I nyssnämnda proposition uttalade jag alt tiden fram till dess borde utnyttjas för en grundligare översyn beträffande MKSR:s och AO:s framtida stäUning. En sådan översyn har presenterats i en inom finansdepartementet upprättad promemoria (Ds Fi 1986:5) Mellankommunala skatteräiten m.m. Även promemorian har varil föremål för remissbehandling. En förteckning över remissinstanserna bör fogas lill protokollet i detla ärende som bUaga 3. En sammanslällning av remissyttrandena har gjorts i finansdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 268/86). Jag avser att nu även ta upp frågan om MKSR:s och AO:s framlida ställning.

En annan fräga som jag behandlar i det följande gäller ordningen för ingivande av besvär på skatteområdet. Denna fråga aktualiseras främsl med anledning av de av riksdagen i april 1986 antagna förslagen lill ny förvaltningslag och ändringar i förvaltningsprocesslagen (prop. 1985/86:80, KU 21, rskr. 202, SFS 1986: 223 och 224). Dessa lagändringar påverkar nämligen den nuvarande ordningen för ingivande av besvär pä skatte- och uppbördsområdel.

Riksdagen beslutade våren 1986 i bl. a. förenklingssyfte att dels slopa den kommunala garanti- och utbobeskattningen m.m. (prop. 1985/86: 150 bil. 1, SkU 50, rskr. 360, SFS 1986:473 m.fl.), dels avskaffa sambeskatt­ningen av makars B-inkomsler och vidta vissa andra förenklingar (prop. 1985/86: 130, SkU 40, rskr. 332, SFS 1986: 507 m. fl.). Jag behandlar här de ändringar som lill följd av nämnda riksdagsbeslul behöver göras i bl. a. taxeringslagen (1956: 623) och uppbördslagen (1953:272).

Regeringen beslutade den 11 september 1986 att inhämta lagrådets yll­rande över de grundläggande förslagen liU lagändringar i nu nämnda frä­gor. Förslagen hade upprättats inom finansdepartementet, i några fall i samråd med justiliedepartemenlet. Följande lagförslag remitterades tUl lagrådet,

1.  lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

2.  lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

3.  lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskalt,

4.  lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvahningsdomstolar,

5.  lag om ändring i lagen (1986:169) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

6.  lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

80


 


7. lag om ändring i lagen (1951:442) om förhandsbesked i laxeringsfrå-      Prop. 1986/87:47 gor.

1 fräga om de till lagrådet remillerade lagförslagen föreslår jag atl det görs ändringar dels i två lagrum, 73 och 75 §§, i förslagel lill lag om ändring i laxeringslagen, dels i förslagel till lag om ändring i sekrelesslagen. 1 de två lagrummen i taxeringslagen föreslär jag endast mindre redaktionella ändringar i förhållande till de av lagrådet granskade förslagen. Till prolo­kollet i detla ärende bör med hänsyn härtill, som bilaga 4, endast fogas lagrådsremissens förslag lill lag om ändring i sekrelesslagen.

Lagrådel har i silt yltrande, som bör fogas till protokollet som bilaga 5, endast haft erinringar mol förslaget till ändring i sekretesslagen. I del följande återkommer jag därför till lagrådets yttrande enbart i det avsnitt (2.3.7) där sekretessfrågorna behandlas.

Som jag framhöll i lagrådsremissen föranleder de nu berörda ämnena åtskilliga lagändringar utöver de grundläggande lagförslag som remittera­des till lagrådet. Jag lar nu också upp dessa kompletterande lagförslag.

Dessulom tar jag upp ett par förslag som rör den förenklade självdek­laralionen. För det första förulsäller införandet av denna att en del jusle­ringar görs i lagstiftningen om skatteregislret. För det andra aktualiseras en smidigare beslutsordning för förenklade självdeklarationer. RSV har i en framställning till regeringen lagt fram förslag om det. Framställningen har nyligen remissbehandlats. Yttranden över framställningen har avgells av kammarrälten i Göleborg, skallechefen i Stockholms län, skallechefen och de lokala skaltemyndigheterna i Göteborgs och Bohus län samt taxe­ringsnämndsordförandenas riksförbund.

1.2 Allmänna synpunkter

Regeringens målmedvetna satsning de senasle åren på all förenkla och förbättra skattesystemet har som jag inledningsvis nämnde redan resul­terat i en rad stora reformer. Dessa gäller såväl de maleriella beskattnings­reglerna som beskaliningsförfärandet och skatteorganisationen.

Reformen med en förenklad självdeklaration fr, o, m. 1987 års laxering innebär direkta förenklingar av såväl förfarandereglerna som de maleriella beskattningsreglerna. Slopandet av den kommunala laxeringen för juridis­ka personer fr.o.m. 1986 års taxering (prop. 1984/85: 70, SkU 23, rskr. 110, SFS 1984: 1060 m.fi,) är i första hand en förenkling av de maleriella reglerna men reformen kommer givelvis att underiälla även taxeringsför­farandel hos myndigheterna. Av samma karaklär är tvä reformer som beslutades under föregående riksmöte. Jag tänker på dels slopandet av sambeskattningen av B-inkomsler, dels avskaffandet av beskatlningen av fysiska personer i annan kommun än hemortskommunen. Även dessa reformer har således posiliv effekt på såväl själva regelsystemet som beskaliningsförfärandet.

Av de anförda exemplen framgär alt målsättningen med del pågående reformarbetet är bl.a, att skapa enklare beskattningsregler som gör det lättare för såväl enskilda som myndigheler alt överblicka regelverket och

81

6    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 47


 


all samtidigt åstadkomma elt smidigare deklarations- och laxeringsförfa-     Prop. 1986/87:47 rande.

En annan viklig målsättning är alt skapa en effektivare skatteförvaltning som bättre än den nuvarande kan tillgodose rättvisa och likformighet vid beskattningen. Kraven pä taxeringsförfarandel vad gäller kvalilet, snabb­het, service m.m. har blivit allt starkare. Ell första steg i riktning mot en förbättring i dessa avseenden togs genom riksdagens beslut om en ny sammanhållen skalteförvaltning som bl. a. innebär all skatteförvaltningen får en självsländig organisalion och atl riksskatteverkets ställning slärks. Beslutet ökar möjligheterna till elt enhetligt uppträdande från hela skatte­förvaltningens sida utan atl därför underordnade myndigheters självbe­stämmanderätt i enskilda frågor går förlorad.

Genom riksdagens nämnda beslut skapas alltsä förutsättningar för en fast ledning av beskattningsverksamheten. Myckel återstår emellertid att göra innan man fär en bra organisalion av skatteförvaltningen. Ell problem i den nuvarande organisalionen är att beslutsfunktionen i första insians är fördelad på elt mycket stort antal organ, närmare bestämt ca 2600 taxe­ringsnämnder. Detla gör all del är mycket svårt all uppnå Ukformighet vid taxeringen. Ell annal problem är att det ofta tar mycket lång tid att fä rättelse i felaktiga taxeringsbeslut. Detta beror pä atl skattemyndigheter­nas möjligheter att rälla fel är relativt begränsade och alt domstolarna på en del håll har stora målbalanser. Jag lägger i det följande fram principför­slag som är inriktade främst pä att komma till rätta med de nu angivna problemen.

Del första reformbehovet gäller således beslutsfattandet. Det är då atl märka att för närvarande granskas en betydande del av deklaralionerna av fritidsfunktionärer. Redan till nästa års laxering kommer fritidsgranskning­en emellertid alt minskas kraftigt så att den hell dominerande delen av deklarationerna dä kommer att granskas av Qänsleman inom skalteförvalt­ningen som etl tjänsteåliggande. En fullständig avveckling av fritidsgransk­ningen bör kunna ske inom en nära framtid. Avvecklingen bör leda till en kvalitetsförbättring av del underlag som tillhandahälls vid beslutsfattandet och därmed också till bättre beslut.

Genom de förenklade deklaralionerna minskar belaslningen på både granskare och beslutsfattare. Därmed kan resurserna koncentreras lill Ivistiga och svårbedömda ärenden. Detta bör också få en gynnsam inver­kan på kvaliteten på taxeringsbesluten.

Som jag nyss antydde bör en koncenlration ske också på del sättet att antalet beslutsorgan minskas. Del är då naturligt all överväga om inte beslutsfattandet kan läggas hos de skattemyndigheter som ansvarar för granskningen av deklarationerna. Det är ju redan i dag så all del är granskningsQänslemännen som i realiteten svarar för en stor del av beslu­len i olvisliga ärenden och all nämnden i form av ordföranden mera har ett formellt beslutsansvar i sädana ärenden. En reform av beslutsorganisa-fionen i första instans bör således la sikle på all flytla över beslutsfunk­tionen från taxeringsnämnderna till länsskattemyndigheterna och de lokala skaltemyndigheterna. Jag återkommer strax till denna fråga.

82


 


Del andra reformbehovet innebär somjag nyss antydde all en ny prov- Prop. 1986/87: 47 ning av en tvistefråga eller en rättelse av elt uppenbart fel kan ske snabbt och enkell. Det nuvarande systemet har i det avseendet klara brister. Det finns visserligen möjligheter atl begära både omprövning i taxeringsnämnd av ett taxeringsbeslut och rättelse hos lokal skattemyndighet eller länssty­relse. Men dessa möjligheter svarar inte på långl när mot de krav som ställs. En statistisk undersökning som för ett par är sedan gjordes vid några länsrätter tyder sålunda på att endast en Qärdedel av de deklaranter som anförde besvär dessförinnan hade begärt omprövning av sina ärenden i taxeringsnämnden. Ömprövningsinslilulet lider av bl. a. den stora svaghe­ten atl det inte kan utnytQas efter ulgången av laxeringsperioden, dvs. oktober månad laxeringsåret, eftersom nämnden då avvecklas. Möjlighe­terna till rättelse hos de ordinarie skattemyndigheterna, dvs. länsstyrelser­na (länsskattemyndigheterna) och de lokala skallemyndighelerna, har på senare lid vidgals men innehåller också stora begränsningar. Rättelse kan sålunda normall ske bara i fräga om uppenbara formella fel. Möjligheterna till en ytterligare utvidgning av rältelseinstilutel är små inom ramen för nuvarande beslutsorganisation som ju bygger pä atl det är taxeringsnämn­den och inte de vanliga skattemyndigheterna som har all fatta taxerings­besluten.

Resultatet har blivit en anhopning av besvär i länsrätterna. Undersök­ningar som skatteförenklingskommiltén ulföri visar alt av de mål i länsrät--lerna som väckts av skattskyldiga är inemot 40 % olvisliga och ytterligare 20 % endast delvis Ivistiga. En domstolsbehandling av olvisliga frågor är självfallel en onödig omgång. Besparing i tid och pengar för bäde de enskilda och det allmänna uppkommer om sädana frågor kan hanleras inom de ordinarie skattemyndigheterna. Även för domslolarnas del är del en bäitre lingens ordning om domstolarnas särskilda kompelens koncen­lreras på ivistiga ärenden.

Del finns alltså brister i taxeringsförfarandel som kan återföras lill förfarandeis uppbyggnad. Möjligheterna atl inom ramen för den befintliga modellen genomföra tillräckliga förbättringar är begränsade. En nackdel med den nuvarande beslutsorganisationen är som nämnts att nämnden upphör med sill arbete i samband med utgången av taxeringsperioden. Det förhållandet lägger hinder i vägen för en behövlig utvidgning av rättelse-och omprövningsmöjligheterna. Mycket talar för all även lösningen av del sist berörda problemet ligger i att flytta beslutanderätten "till länsskalte­myndighetema och de lokala skattemyndigheterna med därav följande möjligheter till vidgade omprövningsmöjligheter.

De synpunkter jag nu fört fram har i stora delar även legat lill grund för kommitténs överväganden om taxeringsförfarandet. Övervägandena har mynnat ut i ett principförslag till ett i väsentliga delar nylt förfarande.

Kommilléns förslag innebär i korthet följande.

Taxeringsbesluten skall fattas av skattemyndigheterna, nämligen av lo­
kal skattemyndighet beträffande deklarationer som granskas där och av
regional skattemyndighet i fråga om deklarationer som granskas där. En
insyn och elt inflytande för lekmän bevaras och försiärks genom alt de
dellar i skattemyndigheternas beslutsverksamhet och genom att deras
       83


 


medverkan koncentreras lill vissa ärenden. Möjligheterna till omprövning Prop. 1986/87: 47 vidgas väsentligl genom en krafiig föriängning av omprövningsperioden. Omprövningsförfarandel förenas med regler som medför alt domstolspröv­ningen förbehålls ivistiga ärenden. Kommitténs principförslag innebär sä­ledes en förskjutning av tyngdpunkten i beskaliningsförfärandet lill försia insians. Den föreslagna nyordningen innebär enligl kommillén påtagliga fördelar för deklaranterna. Kvalilelen, handläggningstiden, service m.m. påverkas i positiv riktning.

Bakom kommilléns nämnda förslag slår kommitténs samtliga ledamöier och huvuddelen av dess sakkunniga och experter. Det godtas vidare av en bred remissopinion.

För egen del kan jag också godta huvudlinjerna i kommitténs förslag. Genom en reform i den rikiningen skapas somjag i det föregäende utveck­lat goda förutsättningar för all komma lill rätta med nuvarande problem rörande beslulsförfarandel i första insians.

När del sedan gäller det allmännas processföring presenterar kommittén alternativa lösningar. Även i den här delen bör enligl min mening målsätt­ningen vara all förbättra förutsättningarna för ell enhetligt uppirädande frän skatteförvaltningen som helhet. Jag anser därför alt man bör söka en lösning där processföringsfunklionen sä långl möjligt integreras med andra funktioner inom beskaltningsföriärandet. Härigenom kan ansvarei för hela beskattningsverksamheten samlas inom en och samma organisalion.

Av vad jag anförl torde framgå all de förslag som jag i det följande kommer att ta upp avser en genomgripande nyordning av taxeringsförfa­randel, skaiteprocessen och det allmännas processföring. I likhei med kommittén anserjag atl en nyordning bör läggas fast i sina huvuddrag av riksdagen innan detaljerna besläms. Del bör ankomma på skatteförenk­lingskommitlén atl efler riksdagens slällningstagande utarbeta erforderliga detaljförslag.

Det bör här ocksä nämnas att kommittén lämnal principförslag om ökade möjligheter att medge anstånd med alt betala skalt. Även för egen del anserjag att de nuvarande villkoren för ansiånd bör kunna mildras. Enligt min mening bör denna fråga tas upp i särskild ordning ochjag räknar med att kunna presentera ett förslag i ämnel inom en nära framlid.

Innan jag behandlar kommitténs belänkande länker jag la upp några frågor som enligt vad jag nyss antydde bör föranleda lagstiftning under höslen. Till att börja med gäller det den redan beslutade omorganisationen inom skatleförvallningen. För det andra gäller del mellankommunala skat­terättens verksamhet. Som ett tredje ämne tar jag upp en del följdändringar till den nya förvaltningslagen. Ell Qärde lagstiflningsavsnitt behandlar några ändringar med anledning av bl. a. den förenklade självdeklarationen. Först därefter lägger jag fram mina principförslag om beskaliningsförfäran­det. Slutligen redovisar jag vissa överväganden i några till förslagen an­gränsande frägor.

84


 


2 Förslag till lagstiftning

2.1 Länsskattemyndigheterna m. m.

Bakgrund

Enligt riksdagens principbeslut om en ny organisation för skatteförvalt­ningen skall länsstyrelsernas skatteavdelningar den 1 januari 1987 brytas ut ur länsslyrelserna och bilda egna myndigheter, länsskaltemyndigheter, en i varje län. En renodlad och sammanhållen beskatlningsorganisation kom­mer dä att bildas bestående av riksskatteverket, länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna. Riksskaiteverket skall få i uppdrag att leda verksamheten inom skatteförvaltningen. Länsskattemyndigheten skall leda beskattningsverksamheten i länel. Skatlechefsinstitulet skall avvecklas ur taxeringslagen (1956:623) m.fl. författningar. Del medbor­gerliga inflytandet över och insynen i skatteförvaltningens verksamhet skall förstärkas genom att länsskattemyndigheterna får en lekmannasty­relse i ledningen.

Till grund för regeringens förslag i frägan låg elt betänkande (SOU 1985:20) Sammanhållen skalleförvaltning från skatleförvaltningsutred-ningen (Fi 1984:03; utredningsman riksdagsledamoten Egon Jacobsson). Belänkandet har remissbehandlats. Betänkandet saml en förleckning över remissinstanserna och deras huvudsakliga inställning har fogals till prop. 1985/86: 55 som bilaga I resp. 2.

I prop. 1985/86: 55 framhöll jag att en kommitté borde tillkallas för att lämna förslag till den närmare ulformningen av länsskallemyndighelernas organisalion m. m. saml alt i övrigl förbereda omorganisationen. En sådan kommitté, organisationskommittén för skatteförvaltningen (Fi 1985:07), tillsattes i december 1985. Denna har lill regeringen lämnat vissa förslag om organisationen av länsskatiemyndigheterna. Kommiitén fortsätter silt arbete och bedriver det så atl den nya organisalionen kan börja sin verk­samhet den 1 januari 1987.

Jag avser här alt med anledning av riksdagens principbeslut ta upp de frågor som enligt min mening bör föranleda ändringar i gällande lagregle­ring. Vidare kommerjag att redovisa vissa frågor där nägon reglering i lag inte krävs men där riksdagen enligt min mening bör informeras i det här sammanhangei.


Prop. 1986/87:47


Ledningen av beskattningsverksamheten

Mitt förslag: I de lagar som reglerar skatteförvaltningens verksam­hel las in beslämmelser om all riksskatteverket (RSV) leder och ansvarar för verksamheten i landet och all länsskallemyndigheten leder och ansvarar för verksamhelen i länet.


Skälen för mitt förslag: Lagregleringen avser alt i överensstämmelse med vad jag anförde i prop. 1985/86:55 och enligt riksdagens beslut uttrycka


85


 


RSV:s och länsskallemyndighelernas ledningsuppdrag inom skatteförvall-     Prop. 1986/87: 47 ningen. Syftet är att skapa klara ansvars- och befogenhetsförhållanden.

Genom riksdagens principbeslut slås fast alt RSV:s roll skall förstärkas. Det övergripande ansvaret för beskattningsverksamheten, i vilket innefat­tas att en uppföljning sker, skall ligga hos RSV och detta ansvar skall förenas med befogenheter. RSV skall därför ha direktivrätt beträffande hur verksamheten ute i länen skall bedrivas. Som jag uttalade i den nämnda proposilionen bör RSV därvid ange principerna för granskningsarbetet, ambitionsnivåer, inriktning m. m. för såväl revisions- som taxeringsarbe­tel, mervärdebeskattningen samt uppbörds- och ADB-verksamheten i länen. Vidare bör RSV samordna och ge rikfiinjer för processverksamhe­ten.

De befogenheter som enligt min mening bör tillkomma RSV har verket i slora delar redan i dag. Verket har sålunda bemyndigats atl meddela verkställighetsföreskrifter lill bestämmelserna i bl. a. taxeringslagen och uppbördslagen (1953: 272). Men i många fall kan det tfrågasättas vilken roll RSV egentUgen har mol bakgrund bl.a. av all organisalionen är splittrad och att en del bestämmelser i de lagar och förordningar som styr beskali­ningsförfärandet uttryckligen ger andra skattemyndigheter ansvars- och styrningsfunktionerna. Pä exempelvis taxeringsområdet gäller att skatte­cheferna enligt 14 § laxeringslagen leder och ansvarar för deklaralions­granskningen och annan kontroll vid laxeringen. RSV har här i formelll hänseende inget ledningsuppdrag. Vid den författningsreglering som nu bör äga mm bör därför markeras atl RSV skall ha den samlade lednings­funktionen och säledes vara högsta förvaltningsmyndighet på ifrågavaran­de verksamhetsområden.

Vad närmare gäller rätten för RSV att meddela direkliv anser jag atl RSV liksom för närvarande skall få meddela de verkslälligheisföreskrifter som behövs pä bl. a. taxerings- och uppbördsområdena. En annan sak är atl de nuvarande bemyndigandena för RSV i en del fall getts en enligl min mening alltför vid omfattning. Del gäller särskilt bemyndigandet i 60 a § laxeringsförordningen (1957:513) som formellt setl ger RSV vittgående befogenheter att meddela verkställighetsföreskrifter till bl. a. de gmndläg­gande skattelagarna. Jag avser senare föreslå regeringen att en begränsning görs. Men regeringen bör kunna ge RSV utvidgade befogenheter alt med­dela de underordnade myndigheterna bindande regler i frågor som inte direkt avser tillämpning av lag utan huvudsakligen rör arbelsformer, orga­nisation e.d. Det kan exempelvis gälla att få till stånd kontrollinsatser beträffande ett visst slag av lran:;aktioner. En annan situation kan vara atl RSV för sin planerings- eller uppföljningsverksamhet behöver en viss typ av uppgifter från de handläggande myndigheterna och därför bör kunna bestämma atl uppgifterna skall lämnas till verket. RSV bör givetvis också kunna utfärda icke-bindande regler eller rekommendationer. Sådana bör kunna utfärdas t. ex. i fråga om deklaralionsgranskningen och avse vilka poster i en deklaration som granskaren normalt bör fästa särskild vikt vid.

Även vad gäller materiella beskattningsfrågor bör enligt principbeslutet
kravel på enhetlighet och lika behandling av alla skattskyldiga mötas med
en försiärkning på det centrala planet. RSV bör därför också i fortsättning-
°"


 


en verka för lagenlighet och enhetlighet vid rättstillämpningen genom Prop. 1986/87:47 allmänna råd, uttalanden och, inom ramen för sin normgivningskompeiens i särskilda fall, föreskrifier. De uppfattningar som RSV därvid redovisar bör ges ökad lyngd så till vida all man pä regional nivå inle bör få utfärda rekommendationer som strider mot RSV:s. Bakgrunden är som jag an­förde i prop. 1985/86: 55 all det förekommit att skattecheferna i sina med­delanden till granskare och taxeringsnämnder lämnat sinsemellan olika rekommendationer i tolknings- och tillämpningsfrägor och därvid frångått RSV:s uppfattning.

Enligl principbeslulet skall länsskattemyndigheten leda beskattnings­verksamheten pä regional nivå. En länsskallemyndighel bör enligl min mening för länel på motsvarande sätt som RSV för hela landet få meddela de lokala skallemyndighelerna sådana direkliv i formella frågor som inte direkt avser tillämpning av lag. Den begränsningen måste dock gälla för länsskattemyndigheterna att eventuella direktiv endast får meddelas inom ramen för de riktlinjer RSV dragit upp. Detla innebär bl. a. atl länsskatte­myndigheterna med beaklande av övergripande direktiv men i övrigl lik­som nu skattecheferna skall fä ge föreskrifter för lokal skallemyndighets medverkan i taxeringsarbetet både till den del som gäller själva deklara­tionsgranskningen och den del som avser revisioner eller annan kontroll­verksamhet Qämför 6 § laxeringsförordningen). Vad gäller laxeringsområ­del kan de nya ansvars- och befogenhetsförhållandena beiräffande läns­skattemyndigheten beskrivas så atl den skall spela samma roll som länssty­relsen och skattechefen nu gör med det förbehållet alt verksamheten skall bedrivas under RSV:s överinseende. Därmed bör skapas förutsättningar för etl enhetligt uppirädande inom skatteförvaltningen i stort.

Den nya ordningen i fräga om ledningsfunktionen i såväl formellt som materieUl hänseende bör som jag här antytt och som också föreslogs i den nämnda propositionen uttryckas genom att del i de lagar som reglerar förvaltningens verksamhel las in bestämmelser om att RSV leder och ansvarar för verksamheten i landet. På motsvarande sätt bör anges att länsskallemyndigheten leder och ansvarar för verksamheten i länel. Detla föranleder ändringar i bl.a. 18 § taxeringslagen, 72 § uppbördslagen, 61 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt och 17 kap. 19 § fastighetstaxeringsla­gen (1979: 1152).

Härutöver bör de ändrade ledningsuppdragen regleras i en för skalleför­valtningen gemensam inslmkfion. I denna bör alla de frågor rörande orga­nisalionen av skalleförvaltningen som behöver en närmare reglering tas upp. Den nya inslruklionen bör således ersätta de nuvarande instmklio-nerna för RSV och de lokala skaltemyndigheterna och den del av länssty­relseinslruktionen som avser skatteavdelningarnas verksamhel. Det an­kommer på regeringen atl meddela de föreskrifier som instmklionen skaU innehålla.

Vad gäller ledningsfunktionen bör framhållas atl sådana direktiv som RSV och länsskattemyndigheterna enligt vad jag anfört bör få meddela delvis kan fä karaktären av föreskrifier i regeringsformens mening. In­struktionen för skatleförvallningen bör därför innehålla bestämmelser om

87


 


all dessa myndigheler får meddela underordnade myndigheter de föreskrif-     Prop. 1986/87: 47 ler som behövs.

Det bör påpekas alt en sådan utformning av ledningsfunktionen inte innebär någon egentlig förändring av den rådande arbetsfördelningen mel­lan de olika myndigheterna, eftersom denna till helt övervägande del är beslämd genom särskilda författningsbestämmelser. 1 del nya ledningsupp­draget ligger däremot en befogenhel all påverka hur arbelel organiseras inom de olika myndigheterna.

En belydelsefull fråga som vid beslutsfattandet om en sammanhållen skalteförvaltning inle blev föremål för slutligt avgörande är den om pro­cessverksamheten. Del ansågs då att man borde avvakta remissbehand­lingen av skatleförenklingskommitléns betänkande (SOU 1985:42) För­enklad taxering som innehåller olika alternativa lösningar vad gäller del allmännas processföring. Mina närmare överväganden och förslag i den här delen redovisar jag senare i samband med behandlingen av kommitténs betänkande (se avsnill 3.4). Jag föreslår där all uppgiften all föra del allmännas talan i laxeringsmål läggs på länsskattemyndighelen eller, i vissa fall, RSV som en myndighetsupppgift och följaktligen alt den nuvarande konstruktionen med mer eller mindre fristående taxeringsintendenier av­vecklas. Med hänsyn till den ståndpunkten bör man enligt min mening redan vid inrättandet av länsskaltemyndighetema undanröja de oklara ansvars- och befogenhelsförhållanden som följer av nuvarande regler om alt del allmänna i laxeringsprocessen skall företrädas av en taxeringsinten­deni. Det bör alltsä i bl. a. taxeringslagen anges att länsskattemyndighelen är det allmännas representant i taxeringsmål.

Slutligen bör nämnas alt den nya organisationen föranleder ätskilliga följdändringar i skatte- och taxeringsförfattningarna.

2.2 Mellankommunala skatterätten m. m. 2.2.1 Behovet av en särskild underrätt för taxeringsmål

Mitt förslag: Mellankommunala skatteräiten (MKSR) avvecklas. Besvär avseende sådana frågor som nu handläggs av MKSR skall handläggas inom länsrältsorganisalionen.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker förslaget eller lämnar del utan erinran. Många inslanser för dock fram mer eller mindre krifiska synpunkter. Näringslivel är i allmänhet negativt inställt lill en avveckling och betonar därvid den höga kompetensen hos skatterätten och den enhet­lighet denna skapat som underdomstol för storföretagens taxeringar.

MKSR påpekar att det är uppenbart atl vissa reformer behövs beträffan­de rättens målområde och föreslår en viss utvidgning av detta. MKSR anser all en nedläggning av rälien skulle få allvarliga konsekvenser för kvalilelen i rättstillämpningen, eftersom länsrätterna, där företagsbeskall-


 


ningsfrågor inte är särskilt frekventa, inte har lika goda möjligheter att    Prop. 1986/87:47

upprätthålla erforderlig kompelens i sädana kvalificerade skattefrågor som MKSR nu handlägger.

Bakgrunden till mitt förslag:

MKSR:s behörighet m. m.

MKSR är en fristående allmän förvaltningsdomstol med säte i Stockholm. Ordförande och nämndemän i MKSR förordnas av regeringen. Vid MKSR tjänstgör i övrigl elt Qugolal personer, däribland en kanslichef och lolv andra handläggare.

MKSR prövar vissa mäl enligl skatte- och taxeringsförfatlningarna.

Den grundläggande behörighetsregeln finns i 73 § andra stycket taxe­ringslagen. TL. Regeln innebär all MKSR är behörig domstol om den skattskyldige har en förvärvskälla som kommunalt beskaltas i mer än etl län. Skall besvär rörande en fysisk persons taxering prövas av MKSR prövar den ocksä besvär som gäller maken och hemmavarande barn under 18 år.

MKSR är också rält insians om besvären gäller i vilket län den skallskyl­dige skall laxeras (73 § tredje stycket TL).

Kompetensområdei för MKSR vidgades väsentligt år 1971 genom infö­randet av den s.k. koncernbolagsregeln (73 S Qärde stycket TL). Den innebär atl MKSR prövar besvär rörande laxering av alla akliebolag som ingår i en koncern om bolagen har lämnal eller skulle ha lämnal självdek­laration inom skilda län. Regeln medförde alt anlalel mellankommunala juridiska personer ökade från ca I 500 till ca 12000. Pä några undanlag när är börsbolagen och deras dotterbolag mellankommunala. Därtill kommer ett stort antal mindre och medelstora företag med dotterbolag.

Till de mål som MKSR prövar hör också mål som tas över enligt 105 § 2 mom. TL, Del är fråga om fall där konsekvensändring skall göras i en taxering i etl annal län. Målet i hela dess vidd skall dä prövas av MKSR. I allmänhet gäller det makar som är bosatta i olika län.

Det allmännas talan vid MKSR förs av allmänna ombudet för mellan­kommunala mål (AO). Behörigheten för AO följer direkt av TL. AO är chef förden lill RSV knutna enhelen för allmänna ombud och har ställning som skattechef. Även hos AO sysselsätts elt Qugolal personer.

Tidigare förslag rörande MKSR

MKSR föregicks av en mellankommunal prövningsnämnd. Denna inrätta­
des år 1928. Tillkomsten av en mellankommunal instans hängde samman
med svårighelerna att få lill sländ en enheilig taxering i de fall då inkoms­
ten av en förvärvskälla skulle fördelas lill beskattning mellan kommuner i
skilda län. I sådana fall kunde, om de olika beskallningsmyndighelerna
inte var av samma uppfallning om inkomstens storlek och fördelning, den
skattskyldige lidigare få rätlelse och en enheilig taxering först i kammarräl­
ten. Som argument för en mellankommunal insians åberopades också det
olämpliga i alt en länsprövningsnämnd avgjorde taxeringarna när del före­
låg konkurrens om beskattningsunderlaget mellan tvä eller flera län.
                 89


 


I samband med inrättandet av länsrätter och länsskatterätler år 1971      Prop. 1986/87:47 ombildades mellankommunala prövningsnämnden lill skatterätt. Kansliet, som tidigare stått under ledning av AO, inordnades under RSV. AO, som alllsä upphörde att vara chef för kansliet, inordnades också administrativt under RSV.

Ett principbeslut om utbrytning av MKSR från RSV fattades år 1978 (prop. 1977/78:170, KU 1977/78:47, rskr. 308). Genomförandel senare­lades emellerlid mol bakgrund bl. a. av en ivekan om i vad mån MKSR skulle samordnas med länsskatlerällen i Stockholms län. I det kommitté­betänkande som föregick propositionen föreslogs att MKSR skulle inord­nas i länsskatterätten. Enligl kommilléns mening talade organisatoriska synpunkier starkt mot atl MKSR blev en självsländig myndighel. Några remissinslanser ifrågasatte emellertid om MKSR borde inordnas i länsrät­ten och del framhölls bl. a. alt i mål hos MKSR förekommer intressekon­flikter mellan kommuner. I proposilionen anförde föredraganden alt frågan om på vilket säll en administrativ samordning borde ske borde övervägas yllerligare med hänsyn till bl. a. remissynpunkterna.

Utbrytningen till en fristående allmän förvaltningsdomstol skedde den 1 juli 1981 (prop. 1980/81: 143). Anknyiningen fill länsrätten i Stockholms län begränsades lill att de båda domstolarna fick dela vissa funktioner såsom vaktmäsleri, kopiering och telefonväxel.

Vid riksdagsbehandlingen av proposilionen om genomförandet av ut­brytningen väcktes en motion om besvärsreglerna vid fullföljd till kammar­rätt. I motionen föreslogs alt del skulle undersökas om del var möjligt att införa ell system där samtliga mål som avgörs av MKSR vid besvär hänförs till endasl en kammarrätt. Utskottet avstyrkte motionen och an­förde bl. a. följande (JuU 1980/81:34 s. 7): "Som framgårav redovisningen i del föregående kan det här röra sig om invecklade skallerällsliga förhål­landen, ofta av särpräglad natur. Det är alllsä många gånger fråga om kvalificerade mäl av betydande svårighetsgrad. Dessa mål bör enligt ut­skottets mening uigöra ett välkommet lillskotl fill de målgrupper som i övrigl ankommer på kammarrätterna och därmed verka stimulerande på rättsskipningen där."

I samband med slopandet av den kommunala taxeringen av juridiska personer kom man på nytt in pä frågan om MKSR. I propositionen (prop. 1984/85:70 s. 161) konstaterade jag all ell beslul om en slopad kommunal-laxering av juridiska personer skulle leda till atl MKSR förlorade slörsia delen av sina arbelsuppgifter. Jag ansåg det emellertid inte nödvändigl att i det lagstiftningsärendet ta ställning till MKSR:s framtida roll i taxerings­processen. Vad gäller AO konstaterade jag alt dennes funkiion och ställ­ning är direkt kopplad fiU MKSR. Frågorna rörande domstolen och AO borde därför behandlas i ett sammanhang.

Vid riksdagsbehandlingen av den sisinämnda proposifionen underströk skatteutskottet (SkU 1984/85:23 s. 161) att MKSR:s verksamhet dittills haft väsenllig belydelse för en enheilig praxis i många svåra och betydelse­fulla taxeringsfrågor. Utskottet anförde vidare att det givetvis är av vikt att man i den kommande översynen noga undersöker möjligheterna att i

90


 


samlad form behålla den särskilda kompetens som MKSR kunnat förvärva     Prop. 1986/87: 47 genom den nuvarande ordningen.

Skälen för mitt förslag: Under senare år har ell flertal reformer genom­förls i syfle all förenkla de maleriella och formella skallereglerna. Refor­merna har bl. a. berört den kommunala taxeringen.

Fr. o. m. 1985 ärs laxering har de s. k. utbotaxeringarna avskaffats för fysiska personer och dödsbon. Del innebär all taxeringsnämnden i hem­ortskommunen beslular om taxering lill kommunal inkomstskatt även i fråga om inkomster som härrör från förvärvskällor i andra kommuner.

Fr. o. m. 1986 ärs laxering har laxeringen tiU kommunal inkomstskatt slopats för juridiska personer.

Dessa ändringar innebär således att den skattskyldige - oavsett om det är fråga om en fysisk eller juridisk person - taxeras enbart av taxerings­nämnden i hemortskommunen. Del förekommer säledes inte längre att tvä taxeringsnämnder har alt bedöma den skattskyldiges taxeringar med åtföl­jande risk för olika resultat och för alt en enhetlig taxering kan komma lill slånd först i andra instans.

En annan förenklingsätgärd som också gäller fr. o. m. 1986 ärs laxering och som påverkar kommunalbeskallningen är att kommunernas och för­samlingarnas skatteinkomster inte skall korrigeras i efierhand pä grund av gjorda taxeringsändringar i högre instans. Skatten skall i stället ulgä enbart enligt taxeringsnämndens beslut.

På grundval av kompletteringspropositionen 1986 (prop. 1985/86: 150) har nyligen ytterligare en förenklingsåtgärd beslutats (SkU 1985/86:50, rskr. 360, SFS 1986:473). Den innebär att all inkomst fr.o.m. 1988 ärs taxering skall beskattas i hemortskommunen oavsett frän vilken kommun inkomsten härrör.

De här nämnda reformerna har lelt till all de motiv som en gäng låg lill grund för inrättandet av MKSR mist sin betydelse. Någon uppgift att skilja mellan motstridiga länsintressen finns i stort selt inte längre. Från princi­piella synpunkter finns det därför inget skäl att behälla en icke länsanknu-len besvärsinslans.

Frägan är i stället om man bör behålla MKSR av andra skäl. MKSR:s verksamhet har med liden i allt större utsträckning kommii all avse skat­teärenden som inte har något markerat länsintresse. Della beror främst på den är 1971 införda koncernbolagsregeln som medför att besvär över taxeringarna av de allra flesla storföretagen avgörs av MKSR. Det kan därför med visst fog hävdas att MKSR för storföretagens del fungerar som en specialdomstol.

Vid remissbehandlingen har, inte minst från näringslivshäll, också fram­hållits atl besvär över storföretagens taxeringar även i fortsättningen bör avgöras av MKSR. Det har bl. a. understrukits att MKSR har en belydan­de sakkunskap inom företagsbeskattningens område med åtföljande förtro­ende hos de berörda skattskyldiga.

Frägan är således om det finns tillräckliga skäl för alt även i framliden ha
en speciell, rikstäckande underdomslol av MKSR:s slag för alt avgöra
vissa taxeringsbesvär. Som flera remissinstanser har påpekat har MKSR
utfört ett värdefulll arbele när del gäller rättskipningen på företagsbeskall-
91


 


ningsområdet. Men en grundläggande föruisättning för att en sädan dom­slol skall finnas måste enligt min mening vara atl målområdet är så speci­ellt att det inte bör ankomma pä någon länsrätt att handlägga målgruppen i fräga. De nämnda reformerna har medförl att det inte längre förekommer någon sådan målgrupp hos MKSR. Jag har inte heller i övrigt funnit alt det föreligger tillräckliga skäl för ett bibehållande av MKSR. De olika syn­punkter som kan tala för att besvären frän storföretagen även framdeles hålls samman motiverar enligt min mening inte att dessa avgörs av en från besvärsinstanserna i övrigt fristående domslol. Den från remisshåll önska­de samordningen kan praktiskt tagel lika väl nås genom alt de aktuella arbetsuppgifterna handhas inom ramen för länsrältsorganisalionen.

Jag kommer säledes fram till att MKSR bör avskaffas och att de mål­grupper som nu handläggs av MKSR bör föras över till länsrällsorganisa-tionen. I det följande diskuterar jag bl.a. om målen bör fördelas mellan länsrätterna enligt den vanliga besvärsordningen eller om målen bör sam­ordnas till viss eller vissa länsrätter.


Prop. 1986/87:47


2.2.2 Nya forumregler

Mitt förslag: Den vanliga forumbestämmelsen i fråga om länsrät­terna, som innebär atl besvär över taxeringsnämnds beslut skall avgöras av länsrätten i det län där taxeringsnämnden varil verksam, skall också tillämpas beträffande hela den nuvarande mellankom­munala målgruppen.

För länsrätternas del skall det, i likhei med vad som för närvaran­de gäller på kammarrättsnivå, bli möjligt att till en länsrätt föra samman sädana mål i två eller flera länsrätter som har nära samband med varandra. Detta innebär bl. a. alt besvär rörande tvä eller flera koncernbolags taxeringar skall kunna sammanföras till en länsrätt.


Promemorieförslaget: Besvär rörande laxering av koncernförelag skall enligl en särskild forumregel avgöras av länsrätten i del län där moderföre­laget i koncemen har sin hemortskommun. I övrigt överensslämmer för­slagel i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har i allmänhet tillstyrkts. I några yttran­den framhålls dock atl den föreslagna särskilda forumregeln rörande kon­cernföretagen kommer att leda till administrativa problem, eftersom rätl forum beträffande ett koncernförelag kan skifta år från år bl. a. i samband med omstruktureringar inom en koncern. En del instanser ifrågasätter om inte koncernföretagsmålen bör läggas på ett begränsat antal länsrätter.

Skälen för mitt förslag: Med hänsyn tiU de tidigare nämnda reformerna är det i fråga om vissa av de målgmpper som nu handläggs av MKSR enligl min mening naturligt att dessa gmpper förs över lill länsrätterna enligl den vanliga besvärsordningen. Della gäller mål enligl 73 § andra slyckel TL angående förvärvskälla som hör lill mer än etl län. Även beiräffande de mål som avses i 73 § Iredje slyckel TL och som rör frågor om rätl beskatt­ningsort bör enligt min mening den vanliga besvärsordningen lillämpas. Besvär rörande sådana frägor bör alltså följa huvudregeln eller med andra


92


 


ord anföras hos länsrätten i det län där den taxeringsnämnd som fattat det     Prop. 1986/87:47 överklagade beslutet hör hemma.

Vad däremot angår den s. k. koncernbolagsregeln gör sig olika syn­punkter gällande.

Det kan sålunda hävdas atl del finns behov av en samordning på dom­stolsnivå av mål rörande storföretagens taxeringar. Dessa avser nämligen ofta komplicerade skattefrågor och belydande belopp. Den samordning som nu sker genom MKSR:s verksamhet befrämjar också effektiviteten och helhetssynen vid hanteringen av taxeringstvisler rörande storföreta­gen.

Den rådande samordningen är emellertid inte konsekvent. Den gäller varken i försia eller tredje instans. Koncernbolagens taxeringar prövas således av en taxeringsnämnd i hemortskommunen och besvär över MKSR:s beslut avgörs av samtliga fyra kammarrätter. Samordningen avser inte heller alla koncernbolag ulan bara sädana där de i koncernen ingående bolagen lämnar självdeklaration inom skilda län.

Några av bristerna hos den nuvarande modellen skulle kunna avhjälpas, samtidigt som fördelarna behålls, genom atl MKSR:s verksamhet inordnas i en och samma länsrätt och då i försia hand i länsrätten i Stockholms län. Nägra remissinslanser har förordat detla. En sådan ordning skulle precis som den nuvarande underlätta en enheilig rätlslillämpning i andra instans. Dessulom skulle förutsättningarna för en enheilig rättstillämpning i tredje insians öka, eftersom besvär över de ifrågavarande besluten skulle komma all anföras hos en och samma kammarrätt, nämligen kammarrätten i Stockholm.

Även om storföretagens taxeringsfrågor många gånger avser invecklade förhållanden är de emellertid inte av en sä särpräglad natur att liknande frågor inte kan komma upp hos andra skattskyldiga. Bland de besvär avseende juridiska personer som nu avgörs av MKSR dominerar för övrigl aUmänna frägor om rörelsebeskattning. Det får vidare anses klart att det hos länsrätterna sketl en höjning av kompetensen och alt de är kvalificera­de all - i likhei med vad som i viss utsträckning redan sker — avgöra besvär över storföretagens taxeringar. För egen del anser jag därför att man bör sträva efler att utveckla och slimulera rättskipningen i länsrät­terna i likhet med vad som gjordes i samband med riksdagens ställningsta­gande att var och en av kammarrätterna skulle fä handlägga mäl beträffan­de besvär över beslul av MKSR. Att tillföra alla länsrätter flera mål som rör större företags taxeringar bör leda lill en yllerligare höjning av den allmänna kompetensen där.

Vad jag nu sagl bör i och för sig inle hindra all man av hänsyn lill
intresset av en enhetlig rättstillämpning till en viss grad koncentrerar mål
lill några länsrätter. 1 sä fall skulle man - såsom frän olika häll framförls
som önskvärt - kunna behålla den nuvarande kompetensen inom MKSR i
en i huvudsak samlad form. En inte obetydlig koncentration till de tre
slörsta länsrätterna skulle följa av promemorieförslagel att laxeringsbe­
svär rörande ett bolag i en koncern alllid skall prövas av länsrätten i det län
där moderbolaget har sitt säte, eftersom en stor del av moderbolagen finns
inom de största länsrätternas domkretsar. Förslagel uppfyller till stor del
           93


 


önskemålel om alt besvär rörande koncernbolag hälls samman. Som påpe- Prop. 1986/87: 47 kals vid remissbehandligen skulle emellertid en sädan tvingande regel vara svår all tillämpa och leda tiU praktiska problem. Del skulle sålunda kunna vara svårt bl. a. att spåra moderbolaget. Vidare skulle ändringar i koncern­strukturen kunna föranleda många mer eller mindre slumpartade skiften av forum för bolagen.

Jag kommer därför fram till all man även i fräga om koncernbolagen bör följa den vanliga besvärsordningen, dvs. forum besläms enbari utifrån bolagets egna förhållanden så atl besvär skall anföras hos länsrätten i det län där den taxeringsnämnd som fatlat del överklagade beslutet varil verksam, dvs. i princip där bolaget har sin hemortskommun. En sådan fommregd svarar således också mot den behörighetsfördelning som gäller i försia instans. Den ligger också i linje med vad jag kommer att föreslå rörande det allmännas processföring, nämligen atl länsskattemyndighelen skall ha hand om processföringen angående de bolag som hör tiU del egna länet.

Ett införande av den nu beskrivna ordningen förutsätter dock enligt min mening att mäl rörande närstående bolag också i fortsättningen kan avgö­ras av en och samma domstol i de fall målen gäller frägor som har nära samband med varandra. Något behov av samordning föreligger däremot knappast i de fall en tvistefråga inle har direkt samband med något annat bolag. Det bör därför vara fulll tillräckligt atl låta en evenluell samordning vara beroende av omständigheterna i de enskilda fallen. Detla kan uppnäs genom att man öppnar möjligheter för länsrätterna att till en länsrätt föra samman sådana mål frän olika länsrätter som har nära samband med varandra. Departementspromemorian innehåller etl sådanl förslag efter förebild från den regel som för närvarande gäller pä kammarrättsnivå och som återfinns i 4 § förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkret­sar.

Den i promemorian föreslagna regeln avser alllsä atl även för länsrätter­nas del skapa möjligheier att samordna mål som har samband med varand­ra. Det kan t. ex. gälla vissa s. k. oäkta koncerner där ägaren och hans företag taxeras i olika län. Ell annat exempel är att delägarna i etl handels­bolag är bosatta i oUka län. Den föreslagna regeln har i allt väsentligl godtagits av samtliga remissinstanser. Även för egen del ansluter jag mig i sak till promemorieförslagel. Jag återkommer strax med nägra ytterligare synpunkter som inte direkl avser frågorna om koncernbolagen.

Den nu förordade sammanföringsregeln på länsrättsnivå skulle enligl promemorieförslaget inte vara tillämplig på koncernbolagen, eflersom des­sa skulle Iräffas av den särskilda forumregdn med moderbolagets hemorts­förhållanden som styrande faklor. Men genom att uividga tillämpningsom­rådet för den så alt den omfattar också koncernbolagen uppnår man att besvär över koncernbolagens taxeringar vid behov kan hållas samman för avgörande av en och samma domstol. Det behov av sammanföring som gör sig gällande för koncernbolagens del bör alltså kunna täckas av en allmän sammanföringsregel.

Av intresse är vad den nu beskrivna ordningen i prakfiken kommer att
leda fill i fråga om fördelningen mellan länsrätterna av mäl rörande kon-
      94


 


cernbolag. I förhällande till promemorieförslaget lorde följden bli all inte lika mänga mäl kommer att styras till de tre största länsrätterna och då främst länsrätten i Stockholms län. Resultatet lorde ändå bli att närmare hälften av de allra största bolagen (aktiebolag noterade vid Stockholms fondbörs) kommer att hamna under länsrätten i Stockholms län. Man kan över huvud taget räkna med en betydande koncentration av mål rörande koncernbolag till denna länsrätt, eftersom relativt många bolag har sin hemortskommun i Stockholms län. Möjligheterna att i slora delar hålla ihop den kompetens som nu finns inom MKSR och atl bibehålla en enhet­lig rättstillämpning i andra instans bör således vara goda med den här förordade ordningen.

På grund av vad jag nu sagt föreslår jag att hela den målgrupp som nu handläggs av MKSR i princip fördelas mellan samtliga länsrätter. Behörig alt avgöra ett mål skall vara domstolen i det län till vilken den taxerings­nämnd som meddelat del överklagade beslulel hör. Jag föreslår vidare att del införs en regel om att mål i olika länsrätter skall kunna föras samman lill en enda länsrätt oberoende av huruvida mälen rör koncernbolag eller inte.

Vad gäller sammanföringsregeln villjag lillägga följande. 1 departementspromemorian föreslogs att frägan reglerades i lag. För egen del anser jag att detaljföreskrifter - i likhet med vad som gäller pä kam­marrättsnivån — bör ges i en förordning. Jag föreslär alt det i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar tas in bestämmelser om att sådana mål vid flera länsrätter som har nära samband med varandra fär handläggas vid en av länsrätterna och atl regeringen meddelar närmare föreskrifier om detta.


Prop. 1986/87:47


2.2.3 Det allmännas talan

Mitt förslag: Det allmännas lalan i mål av del slag som nu avgörs av MKSR skall föras av länsskattemyndigheterna i stället för av all­männa ombudet för mellankommunala mål (AO). RSV skall dock ges möjlighet att la över uppgiflen all föra talan.


Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: I den här frågan har remissinstanserna över lag en inställning som moisvarar den som redovisats beträffande frågan om av­vecklingen av MKSR. De som vill behålla MKSR vill alltså ocksä behålla AO medan de som godtar att MKSR avvecklas även godtar promemorie­förslaget om det allmännas talan.

Skälen för mitt förslag: Det allmännas talan i mål som för närvarande prövas av MKSR förs av AO. Som skattechef ansvarar AO också för eftergranskningen beträffande mellankommunala taxeringar. AO:s funk­tion är direkt kopplad till det verksamhetsområde som är bestämi för MKSR.

Mitl förslag att avveckla MKSR och föra över den mellankommunala målgruppen till länsrätterna leder till att AO:s ställning måsle omprövas.


95


 


Den naturiiga lösningen är då alt den fördelning av de mellankommunala     Prop. 1986/87:47

målen som föreslås på domslolssidan följs av en motsvarande fördelning i

fräga om behörigheten att föra det allmännas lalan. Detta skulle innebära

att man på regional nivå lar hand om de arbelsuppgifter som nu ankommer

påAO.

En överföring av talerätten till regional nivä ligger också i linje med ställningstagandet angående en sammanhållen skatteförvaltning (se avsnill 2.1). En sädan överföring skapar också ökade möjligheter all samordna processföringen med utrednings- och revisionsfunktionerna. En decen­tralisering av processföringsuppgifterna bör vidare - med hänsyn till den breda kompetens som behövs - medföra en värdefull stimulans för myn­digheterna på del regionala planel. Det är enligt min mening också nalurligl atl det allmännas representanter pä regional nivå får ansvaret för de angelägenheler som rör det egna länet.

Mot en sädan decentraliserad ordning kan vissa invändningar riktas. Det kan bl.a. hävdas all man bör slä vakt om den enhelliga behandling och överblick som nu finns hos AO och som är särskilt belydelsefull vad gäller många storförelags taxeringar. Även med en regional placering av process­förarna bör det emellerlid enligl min mening vara möjligl att på etl tillfreds­ställande säll lillgodose önskemålet om enhetlighet frän det allmännas sida beträffande den här målgruppen. Bl.a. bör RSV ulnytQa sin enligt princip­beslutet om en sammanhållen skatteförvaltning stärkta ställning och ge riktlinjer och räd för processverksamheten (jämför avsnill 2.1). Men för alt säkerslälla enhetlighet från del allmännas sida bör härulöver en decentrali­sering av processföringen förenas med möjligheter alt från centralt håll direkt ulöva processverksamhet. Jag ålerkommer lill detta.

Behörigheten att föra del allmännas lalan i sädana mål som nu avgörs av MKSR bör mot bakgrund av vad jag nu sagt i första hand läggas på länsskattemyndigheterna. Nästa fråga blir dä hur en viss myndighets behö­righel skall bestämmas. Del ligger här närmast till hands att låla en läns-skallemyndighets behörighet avse skattskyldiga som taxerats i det egna länet. Delta skulle vad gäller koncernbolagen innebära att länsskattemyn­dighelen i ett sädanl bolags hemortslän blir bolagets moipart i en eventuell taxeringsprocess. Milt förslag om forumregler innebär ju att forum vid besvär över ell koncernbolags taxering skall bestämmas endasl med ut­gångspunkt i del egna bolagels förhållanden.

Jag anser också för egen del alt behörighetsfördelningen mellan läns-skallemyndigheterna i fråga om talerätten normalt bör vara den nu be­skrivna. Detta bör emellertid inte hindra en länsskatlemyndighel från all passera länsgränsen och närmare utreda beskatiningsförhållandena beträf­fande en skallskyldig i ett annat län på samma sätt som AO för närvarande gör. Uiredningar över länsgränserna är ju angelägna inle minsl i fräga om koncernbolagen. När det i sädana fall blir fräga om att föra talan i domstol bör del allmänna kunna samordna processföringen i likhei med vad som nu sker genom AO och i enlighel med den samordning som kan äga rum på domstolssidan. Del bör alltså vara möjligt för en länsskaltemyndighet att föra talan beiräffande en skatlskyldig i ett annat län.

Enligt min mening finns det inle anledning all koppla en sådan behörig-      96


 


het till någon bestämd länsskattemyndighet. En sådan koppling föreslogs    Prop. 1986/87:47 däremot i departemenlspromemoriah, men della gjordes mol bakgrund av förslagel där om en särskild forumregel för koncernbolagen.

Med den lösning jag förordat i fommfrågan lalar ralionella skäl i slället för att den geografiska behörigheten är i princip obegränsad så atl den länsskallemyndighel som är bäsl lämpad atl föra talan i del enskilda fallel också får göra detta. Om exempelvis en viss länsskatlemyndighel i sam­band med eftergranskning av en koncern finner att talan bör väckas beträf­fande flera koncernbolag belägna i olika län, skulle hanleringen av besvärs­frågorna underiättas om denna myndighet fick föra lalan rörande alla bolagen. I en sådan siluation kommer mälen i regel att föras samman till en enda länsrätt varvid det ankommer på de berörda länsrätterna att bestäm­ma vilken av dem som skall handlägga målen. Även om det då inte blir länsrätten i del län som den utredande skattemyndigheten hör till som skall avgöra målen, bör denna enligl min mening kunna föra det allmännas lalan i målen.

En länsskallemyndighel bör givelvis inte ges helt fria händer vad gäller processföringen rörande skallskyldiga i andra län. Del är ju ytterst myn­dighelen i hemorlslänel som ansvarar för beskattningsverksamheten där. För att en annan länsskattemyndighet skall fä föra talan bör del därför vara en nödvändig föruisättning att myndigheten i den skattskyldiges hemorts­län uppdrar äl den andra länsskattemyndighelen alt föra det allmännas lalan.

Jag vill tillägga att det med den nu förordade ordningen ges utrymme för skatteförvaltningen alt utnyttja de samlade resurserna mera effekiivt. Det blir bl, a. möjligt att la hänsyn fill en viss myndighets speciella kapacilet och tiUdela denna ett samordningsansvar beträffande bolagen i en koncern även om moderbolagel inle har sitt säte i del länet.

Vad jag här förordat i fräga om behörighelen all föra talan över länsgrän­serna bör enligl min mening komma till uttryck i TL. Jag föreslär att del i 18 § las in en beslämmelse om att en länsskatlemyndighel får uppdra ät en annan länsskaltemyndighet all föra lalan i mål enligt TL.

Även om behörighelen i fråga om det allmännas lalan i de nuvarande mellankommunala mälen i första hand bör ligga på regional nivå, bör det som jag tidigare berört vara möjligl alt också i fortsättningen frän centralt häll föra talan i laxeringsmål. Därigenom bevaras till stor del möjligheterna till överblick och enhetlighet frän det allmännas sida. En central talerätl är angelägen särskilt i fråga om mål som har principiellt inlresse eller som representerar belydande ekonomiska värden. En annan fördel med cen­tralt placerade processförare är all det kan fömtsättas alt sådana kan bistå en länsskatlemyndighel när detta är påkallat med hänsyn till t.ex. ett ärendes svårighetsgrad.

Erfarenheterna visar också atl det finns behov av alt centralt kunna föra
processer i särskilda ärendeiyper, inle minsl i ärenden som rör internalio­
nell beskaltning. Detla behov har föranlett särskilda förordnanden för
vissa Qänsleman, s. k. riksintendenter, hos RSV alt föra talan i visst mål
eller viss grupp av mål. Sådana förordnanden har regeringen getl med stöd
av 3 § Qärde slycket TL. Här villjag erinra om att jag i årets budgetpropo-
  97

7    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 47


 


sition mol bakgrund av företagens ökande internationalisering bl. a. under- Prop. 1986/87: 47 strök del angelägna i att det finns en tillräcklig kompetens på den fiskala sidan för hanteringen av multinationella förelag. Jag uttalade vidare alt del för att RSV skall kunna fullgöra sina uppgifter pä det inlernationella området förutsätts att den speciella kunskap som erfordras vid handlägg­ningen finns inom verket. Dessa frågor borde lämpligen tas upp vid den inom verket pågående översynen av verkels organisalion.

Jag anser alltså att del även i framtiden bör finnas möjligheter atl från centralt håll föra processer i taxeringsmål. Den cenirala nivån bör enligl min mening ges en rätt all från länsskatiemyndigheterna ta över uppgiflen att föra talan.

Frågan är sedan hur denna centrala processföringsfunklion skall utfor­mas. Jag vill då fömlskicka atl jag senare (se avsnitt 3.4) kommer alt föreslå att RSV i det framtida, förenklade taxeringsförfarandel skall vara ensamt behörigt atl föra lalan lill den skaltskyldiges nackdel över tax­eringsbeslut som meddelats av länsskattemyndighet. Jag lar därvid inle ställning i frågan hur RSV bör organiseras med tanke på processförings­uppgifterna i det förenklade systemet. Om sysiemel genomförs på föresla­get sätl bör emellerlid den centrala processfunkiion som avser de mellan­kommunala mälen kunna inordnas i den processfunktion som kommer all uigöra ell led i reformen om ell förenklal taxeringsförfarande.

I departemenispromemorian har föreslagits att behörighelen alt pä cen­lral nivå föra del allmännas talan skall ligga hos särskilda ijänslemän hos RSV. Där skulle en processföringsenhet kunna bUdas genom en samman­slagning av verksamhetsgrenarna hos AO och de nuvarande s. k. riksinten­denterna. När del förslagel lades fram hade man emdlertid inle tagit ställning i frågan om hur processföringsfunklionen på det regionala planet borde ulformas i samband med bildandet av länsskatiemyndigheterna. I det här sammanhanget (se avsnill 3.4) föreslår jag atl rätlen atl föra det allmännas lalan på den regionala nivän skall ligga pä länsskattemyndighe­terna som en myndighetsuppgift. Syftet är bl. a. att skapa bättre förutsätt­ningar för en samordning mellan de olika leden inom beskattningsverksam­heten. Med hänsyn härtill bör enligl min mening också den centrala pro­cessfunktionen utformas som en sedvanlig myndighetsuppgift. Den cen­trala behörigheten att föra talan i mål om taxering bör alltså enligl min mening tillkomma RSV som myndighet.

Den nu förordade omläggningen av processbehörigheten innebär alt det inte längre blir fråga om funktionellt frislående processförare. Funktionen AO bör därför avskaffas. Det finns heller inte något behov av atl förordna riksinlendenler. RSV bör i stället på egen hand få beslämma i vad män man från centralt håll skall driva processer, l.ex. i ärenden om inlernationell beskattning.

Mitt förslag föranleder ändringar i 3 § TL. Vidare mäste ell anlal följd­ändringar göras i andra förfallningar.

AO företräder för närvarande det allmänna även i vissa ärenden om
förhandsbesked enligt lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrå­
gor. Eftersom många ärenden om förhandsbesked innehåller principielll
viktiga frågor, är det enligt min mening angeläget att man från centralt håll
98


 


också i framtiden kan bevaka det allmännas rält i sådana ärenden. Det bör emellertid inle tillkomma RSV att föra talan mol elt förhandsbesked, eftersom ett sådanl formellt sett lämnas av verkel även om det är en särskild nämnd, nämnden för rällsärenden, som handlägger ärendet. På grund härav och då avvecklingen av AO - som jag kommer att föreslå i närmast kommande avsnitt - avses ske först vid utgången av juni 1988 anser jag att AO också tills vidare bör få föra talan rörande ärenden om förhandsbesked. Jag avser atl i elt senare sammanhang ta upp frågan om hur organisalionen bör utformas för tiden efter avvecklingen av AO. Vad jag här sagt medför att en övergångsbestämmelse bör fogas till lagen om förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Till sist vill jag nämna att RSV genom den nu föreslagna ordningen ges möjlighet att inom tämligen vida ramar från länsskattemyndigheterna överta uppgiften att föra lalan i laxeringsmål. Enligl min mening bör man inte genast företa några slörre ändringar beträffande de nuvarande arbets­uppgifterna pä processområdet. Tvärtom kan del vara lämpligt att framför allt under inledningsskedet se till atl en slor del av AO:s nuvarande arbelsuppgifter ligger kvar på central nivä. Jag tänker då på att det är angeläget dels att decentraliseringen till länsskatiemyndigheterna genom­förs på elt sådant sätt att man även i fortsättningen får en god överblick över koncernbolagens taxeringar, dels att en hög processkompetens be­varas inom RSV med hänsyn inle minsl till de nya uppgifter på processom­rådet som jag föreslår alt RSV skall tilldelas i del framlida, förenklade taxeringsförfarandet.


Prop. 1986/87:47


2.2.4 Ikraftträdande

Mitt förslag: Verksamhelen vid MKSR skall vara helt avvecklad den 1 juli 1988. De nya reglerna om forum och del allmännas lalan beträffande de nuvarande mellankommunala målen skall tillämpas försia gången vid 1987 års laxering.


Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitl.

Remissinstanserna: Förslaget godlas.

Skälen för mitt förslag: De tidigare nämnda förenklingsreformerna under senare år talar i och för sig närmast för en ändring av forumreglerna redan i fråga om 1986 års taxering. Som framhållits i promemorian är det emeller­tid — mot bakgrund bl. a. av alt slopandet av den kommunala laxeringen av juridiska personer genomförs fullt ut först vid 1987 års laxering - inle lämpligt atl länsrätterna skall behöva ta sig an mål där frågor uppkommer som de i dag har ringa erfarenhet av och som redan vid 1987 års taxering kommer alt vara inaktuella. Jag gör därför också för egen del bedömningen att länsrätt bör vara rält fomm vid besvär i fräga om 1987 och senare ärs taxeringar.

Jag delar ocksä uppfattningen att verksamhelen vid MKSR bör fortsätta fram t. o. m. den 30 juni 1988. Därmed bör MKSR kunna avvecklas utan atl


99


 


någol större antal redan anhängiggjorda mål behöver föras över till länsrät­terna. De mål som då kvarstår icke avgjorda bör fördelas enligt de nya forumreglerna.

Det måltillskott fill länsrätterna som förslaget innebär (år 1985 inkom knappt 1 400 mål till MKSR) kan ställas i relation lill del målbortfall -också fr.o.m. 1987 ärs taxering - som den förenklade löniagarbeskati­ningen leder lill. Delta bortfall för länsrätternas del har av skatteförenk­lingskommitlén beräknats till ca 25000 mål. Med hänsyn härtill bör man sammantaget kunna räkna med en minskning av målbalansen hos länsrät­terna.

TUl sist vill jag nämna att jag avser föreslå regeringen all de aviserade bestämmelserna om sammanföring av mål i olika länsrätter tillämpas från kommande årsskifte.


Prop. 1986/87:47


2.3 Ingivande av besvär 2.3.1 Inledning

Mitt förslag: De nya reglerna i förvaltningslagen och förvaltnings­processlagen atl besvärsskrivelser skall ges in tiU den myndighel som har meddelat det överklagade beslutet och alt denna myndighel skall pröva om överklagandet har kommit in i rält lid skall i så stor utsträckning som möjligl tillämpas på skatteområdet. Vissa relativt omfattande undanlag måste dock göras bl.a. när det gäller besvär över taxeringsnämndernas beslul.


Skälen för mitt förslag: På förvaltningsrättens område har huvudprinci­pen när det gäller hur beslut överklagas hitlills varit alt besvärshandlingen skall ges in till den instans som har att pröva besvären. Enligt de av riksdagen i april 1986 antagna förslagen till ny förvaltningslag (FL) och ändringar i förvaltningsprocesslagen (FPL) (prop. 1985/86:80, KU 21, rskr. 202, SFS 1986: 223 och 224) skall emellertid klaganden i slället lämna in besvären till den myndighel eller domstol som har fattat det överklagade beslutet och inte direkl liU den högre inslansen. Vidare skall den insians som fallal del överklagade beslutet pröva om besvären anförts i räll tid.

De nya reglerna i FL och FPL träder i krafl den 1 januari 1987 och kommer att gälla i förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar i den mån inte annat är föreskrivet i en annan lag eller i en förordning.

För de allmänna domstolarna och på socialförsäkringsområdet gäller redan alt besvären skall ges in till beslutsmyndigheten.

Frägan om vart en besvärshandling skall ges in är ofullständigt reglerad i författningarna pä skalleområdel. I vissa lagar, såsom exempelvis lagen om mervärdeskall finns beslämmelser som anger atl besvärshandlingen skall ges in lill den instans som skall pröva besvären, medan frågan på andra skatteområden inle alls eller endasl delvis är särskUl reglerad. Tax­eringslagen (TL) innehåller således inga uttryckliga regler om vart besvär


IOO


 


över en taxeringsnämnds beslut skall ges in. Lagens 75 § är dock formule-     Prop. 1986/87:47

rad på ett sädant sätt alt den kan sägas förutsätta att besvären skall ges in

till länsrätt. Beträffande lokala skattemyndighetens beslut om särskild

avgift finns regler som direkl anger atl besvär över dessa beslul skall ges in

fill länsrätten (116 m och 116 o §§ TL). En utföriigare reglering har inte

ansetts nödvändig med hänsyn Ull att bestämmelserna i FL och FPL blir

fillämpliga i den mån från dessa lagar avvikande regler inte finns.

I stor ulslräckning faller således ordningen för ingivande av överklagan­den lillbaka på de allmänna reglerna i FL och FPL. De av riksdagen antagna ändringarna i dessa regler gör det därför nödvändigl alt företa en del ändringar i skatte- och laxeringsförfaltningarna sä atl de aniingen anpassas fill de nya principerna i FL och FPL eller regler införs som gör det möjligt alt bibehålla den nuvarande ordningen.

För taxeringsprocessens del har sedan länge en ändrad ordning för ingivande av besvär övervägts. Den s. k. RDB-utredningen föreslog i rap­porten (RSV Rapport 1983: 7, DV Rapport 1983:1) Förenklad hanlering av taxeringsbesvär m.m., att flertalet besvär över taxeringsnämndernas be­slul skulle ges in lill lokaia skaltemyndigheten i stället för lill länsrätten. Nuvarande förfarande borde enligl utredningen behållas i fråga om besvär och ansökningar från taxeringsintendeni samt besvär lUl mellankommu­nala skatterätten. Liknande förslag har lagls fram i den s. k. ÖBO-rappor-len (elt projekl inom riksskatteverket) och i en av riksdagens ombudsmän (JO) företagen utredning 1981 om den långsamma skaiteprocessen. RDB-utredningens förslag mottogs i huvudsak positivi av remissinslanser­na.

Skatteförenklingskommitlén har föreslagil att skallskyldiga och kom­muner skall ge in sina besvär över skattemyndigheternas beslut tiU den myndighel som har fattat det överklagade beslutet och atl besvär från det allmännas sida skall ges in direkt till länsrätten. Remissinstanserna har inte riktal nägra invändningar mol kommitténs förslag i denna del.

Enligt min mening talar flera starka skäl för alt bestämmelserna om ingivande av besvär på skatteområdet i sä stor utsträckning som möjligt anpassas till de nya principerna i FL och FPL.

Som framhölls i propositionen om ny förvaltningslag är del angelägel all reglerna angående till vilken instans klaganden skall vända sig är enhetliga, eftersom olikheter kan verka förvillande och ge upphov till förseningar och krångel i handläggningen. Genom omläggningen slipper överinstansen ar­betet med att rekvirera handlingar från besluismyndigheten och handling­arna i ärendel kommer snabbare lill överinstansen. Det blir vidare lättare att "spåra" otydliga klagomål och att avgöra vUka ärenden de hör till.

Jag vill även framhålla RDB-utredningens påpekande atl förfarandet med omprövning av beslut i taxeringsnämnd skulle kunna utnytQas mera frekvent och på ett smidigt sätt saml att möjligheterna att vidta rättelse enligl 72 a § TL skulle kunna utnytQas fulll ul om besvär över taxerings­nämndernas beslut gavs in till lokala skallemyndigheten. RDB-utredning­en ansåg dessutom att handläggningen av ansökningar om anstånd med atl betala in kvarstående skatt skulle kunna förenklas.

Mol bakgmnd av vad jag nu har anfört bör enligt min mening de nya      101


 


bestämmelserna i FL och FPL slå igenom på skatteområdet i slörsia Prop. 1986/87:47 möjliga utsträckning. Vissa avsteg måsle dock göras från huvudprincipen alt besvären skall ges in till besluismyndigheten, bl. a. när del gäller besvär över taxeringsnämndernas beslut. Med hänsyn till de regler om extraor­dinär besvärsräll som finns pä många håll inom skattelagstiftningen är det enligt min mening inte heller lämpligt atl alllid låta beslutsinstanserna pröva om besvärsskrivelsen kommit in i rätl tid. Jag kommer alt i föQande avsnill la upp de fall där jag anser att avsteg frän de aktuella reglerna i FL och FPL bör göras eller där det krävs jusleringar i nu gällande bestämmel­ser.

De nya reglerna för ingivande av överklaganden får givelvis inle leda lill atl enskilda föriorar möjligheten atl få sin sak prövad genom att de råkar sända besvärsskrivelsen till fel myndighel. I syfte att förhindra rättsförlus­ter kommerjag därför atl föreslå särskilda regler om verkan av atl besvär lämnats in till fel myndighel eller domstol (se avsnitt 2.3.5). Jag vill vidare framhålla vikten av att berörda myndigheter lämnar tillräcklig informalion ull allmänheten om de företagna ändringama.

Huvudskälet lill den omläggning av ordningen för överklaganden som förelagils i FL är enligt vad som framgår av motiven till propositionen atl besluismyndigheten skall få lillfälle att ompröva sitt beslut i samband med att det överklagas. I avsnitt 4.5 förordar jag att det framtida omprövnings­förfarandel i samband med överklaganden på skalleområdel får en ulform­ning som relativt nära ansluter till det som kommer atl gälla enligt den nya förvaltningslagen. Ett sädanl omprövningsförfarande förutsätter att besvä­ren ges in tUl beslutsinstansen. Vidare föreslär jag i avsnitt 3.1 atl rälien alt fatta de grundläggande taxeringsbesluten förs över från taxeringsnämn­derna till lokala och regionala skattemyndigheter samt att besvärsreglerna förenklas avsevärt. Om dessa Förändringar genomförs blir det således möjligt att ytterligare anpassa reglerna för anförande av besvär på skat­teområdet till den ordning som anges i FL och FPL.

En omläggning av ordningen för ingivande av besvärsskrivelser kommer
att föra med sig en del problem av övergångsnatur. Besvärshänvisningarna
i olika blanketter måste t.ex. ändras och nya ruiiner måsle införas av
beslutsmyndigheterna. Enligl min mening hade del varit önskvärt atl de
nya reglerna angående ingivande av besvär på skatteområdet hade trätt i
kraft vid årsskiflet 1986/1987, samtidigt med den nya förvaltningslagen.
Riksskatteverket har emellertid framhållit att del skulle uppstå slora prak­
liska svårigheler för de lokala skaltemyndigheterna atl klara av denna
omläggning redan till nästa årsskifte vad gäller besvären över taxerings­
nämndernas beslul och över lokala skallemyndigheternas beslul om sär­
skild avgifi. Sistnämnda myndigheter kommer nämligen all få en ökad
arbetsbelastning under 1987 bl. a. på grund av de nya rutinerna för den
förenklade självdeklarationen och arbetet inför 1988 års allmänna fastig­
helstaxering. Vidare krävs för att den ändrade ordningen för ingivande av
besvär skall fungera smidigt att datorstödet lill de lokala skattemyndighe­
lerna anpassas lill de nya rulinerna. Inte heller delta kan vara klarl lill
näsla år. Jag har mot bakgrund härav funnit del nödvändigt att skjuta på
ikraftlrädandet när det gäller besvär över taxeringsnämndernas beslut och
  '02


 


lokala skattemyndigheternas beslut om särskild avgift så att de nya regler­na blir tillämpliga först fr. o. m. 1988 ärs laxering. Särskilda övergångsbe­stämmelser måsle införas på grund härav. Vad gäller övriga lyper av ärenden på skatteområdet bör enligt min bedömning de praktiska svärighe­lerna inte vara av sådan omfattning all det moiiverar att omläggningen skjuts upp.


Prop. 1986/87:47


2.3.2 Besvär över taxeringsnämndernas beslut m. m.

Mitt förslag: Besvär av skallskyldiga och kommuner över en laxe-ringsnämnds beslul skall ges in lill lokala skaltemyndigheten i del fögderi där den skaltskyldiges hemortskommun för det taxeringsår besvären avser är belägen. Saknar den skattskyldige hemortskom­mun i riket skall besvären ges in till lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi. Besvär av länsskatlemyndighelen skall ges in direkl till länsrätten. Prövningen av om besvären kommii in i rätt tid skall företas av länsrätten.

En bestämmelse motsvarande den i 28 § första stycket FL införs för del fall taxeringsnämndens beslul genom rättelse enligt 72 a § TL ändrats i enlighel med vad klaganden begärt. Besvären förfaller säledes i detta läge.

För besvär över fastighelstaxeringsnämnds beslul skall molsva­rande regler gälla som för besvär över taxeringsnämnds beslut.

Besvär över beslut enligl lagen (1958: 295) om sjömansskatt ges in till beslutsinstansen som ocksä prövar om besvären kommit in i rält tid.


Skälen för mitt förslag: För besvär över taxeringsnämndernas beslut måste en särskild ordning införas som avviker från den som i allmänhet kommer alt gälla för överklagande av beslul. Taxeringsnämnderna arbelar endasl en del av ärel och upplöses vid taxeringsperiodens utgång. Dessut­om har taxeringsnämnderna ingen egen kansliorganisalion. Kanslifunk­tionerna fullgörs av lokala skattemyndigheten och i viss utsträckning läns­styrelsen. Det är därför inle möjligt att ha en regel som föreskriver atl besvären skall ges in till den myndighel som har faitat det överklagade beslutet. Enligt min mening bör i slället gälla alt överklaganden frän skattskyldiga och kommuner skall ges in tUl lokala skattemyndigheten.

Som jag nämnt i avsnitt 2.2 om mellankommunala skatterätten har de s.k. utbotaxeringarna avskaffats fr.o.m. 1985 ärs taxering för fysiska personer och dödsbon och fr.o.m. 1986 ärs taxering har laxeringen fill kommunal inkomstskatt slopats för juridiska personer. Dessa ändringar innebär atl den skattskyldige laxeras enbart av taxeringsnämnden i hem­ortskommunen. Besvären bör därför enligt min mening ges in till lokala skattemyndigheten i hemortskommunen för det aktueUa taxeringsåret. Del är denna myndighel som i allmänhet prövar frågan om anstånd med inbe­talning av kvarstående skalt och i flertalet fall har tillgång till deklarations-materialet. Om den skallskyldige saknar hemortskommun här i riket bör


103


 


besvären ges in liU lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi efter-     Prop. 1986/87:47 som dessa skattskyldiga laxeras i del för rikel gemensamma taxeringsdi­striklel av en gemensam taxeringsnämnd som finns i Stockholm.

De nya reglerna i FL och FPL innebär även som nämnls alt besluismyn­digheten skall pröva om besvären har kommii in i rätt tid och om så inte är fallet avvisa överklagandet. Vidare har införts en skyldighel för myndighe­terna att i vissa fall ompröva beslut som de har meddelat som försia insians. I förarbetena lill dessa beslämmelser (prop. 1985/86:80, s. 74) framhålls atl myndighelen eller domstolen har möjlighet att avvika från regeln om att för sent anförda besvär skall avvisas bara när det är uttryckli­gen föreskrivet. Som exempel pä sådana föreskrifter i specialförfatlningar nämns 76 § TL. Vidare framhålls all myndigheten också måste beakta regler om särskilda besvärsmöjligheter, t. ex. 100 § TL.

Prövningen av om besvärsskrivelsen kommii in inom ordinarie besvärs­lid är normall av enkel beskaffenhet. På skalleområdet finns emellertid i stor utsträckning regler som möjliggör all elt överklagande trots atl del kommit in efter den ordinarie besvärsiidens utgång kan prövas om vissa särskilda omsiändigheter föreligger, s. k. extraordinär besvärsräll. 1 av­snill 3.3 kommerjag att lämna en redogörelse för TL:s besvärsregler. Av denna framgår att reglerna om extraordinära besvär enligl 99 och 100 §§ TL är relativt invecklade och ofta svårtillämpade. Vidare kompliceras bilden när det gäller överklaganden till länsrätt av bestämmelsen i 76 § Qärde stycket TL, som innebär atl om en skattskyldigs besvär inkommii efler ordinarie besvärslid, febmari månad årel efter taxeringsåret, men före utgången av juni månad året efter taxeringsåret, får länsrätten pröva besvären om taxeringsintendenlen (länsskattemyndighelen) hell eller del­vis biträder besvären i sak.

Mot bakgmnd härav är det enligt min bedömning inte lämpligt atl beträf­fande besvär till länsrätt över en taxeringsnämnds beslut eller en lokal skattemyndighets beslut om särskild avgift låla lokal skattemyndighet före­ta prövningen av om besvären kommii in i rätt tid. Delta bör i stället ankomma på länsrätten. En särskild beslämmelse bör således införas här­om.

Uiöver vad jag anförde i lagrådsremissen villjag när del gäller överkla­
ganden i laxeringsmål av länsrätts och kammarrätts avgöranden göra del
förtydligandet att det enligt min mening inle finns tillräckliga skäl atl frångå
de akluella reglerna i 7 § FPL, även om extraordinära besvär enligt 100 §
TL i vissa fall prövas direkt av kammarrätt eller regeringsrätten. De nya
bestämmelserna i FPL medför att den länsrätt eller kammartätt som fattat
del överklagade beslutet normalt skall avvisa en besvärsskrivelse som
kommii in efler den i 96 resp. 98 § TL angivna besvärstiden. Anger
emellertid klaganden i besvärsskrivelsen att han anför besvär i särskild
ordning eller ger omständigheterna vid handen att det kan vara fråga om
sådana besvär bör beslutsinstansen dock, såvida inte även tiden för anfö­
rande av besvär i särskUd ordning gått ul, överiämna skrivelsen till överin­
stansen för eventuell prövning av de extraordinära besvären. Det kan inle
anses ankomma på beslutsinstansen all i övrigl gå in på frågan om fömt­
sällningarna för extraordinär besvärsrätt är uppfyllda.
                            104


 


Enligt 69 § 3 mom. TL skall taxeringsnämnden ompröva beslut när den     Prop. 1986/87:47 skattskyldige begär del eller skäl annars föreligger. Frägan om nyll beslut får inte prövas av taxeringsnämnden efler utgången av oktober månad under taxeringsåret eller när den skattskyldige har anfört besvär över taxeringsnämndens beslul och särskilda skäl för prövning inte föreligger.

Enligt min bedömning får reglerna i TL om taxeringsnämndens ompröv-ningsskyldighel anses vara en sådan specialreglering som utesluter att reglerna i FL angående omprövning skall tillämpas. Jag anser inle atl det finns skäl att med anledning av de nya omprövningsreglerna i FL nu företa några ändringar i reglema angående taxeringsnämndernas omprövnings­skyldighet. Somjag emellertid närmare kommer atl utveckla i avsnitt 3.3 bör dock på sikt omprövningsmöjligheterna av taxeringsbeslut utvidgas avsevärt.

Lokala skattemyndigheten har inte rätt att ompröva taxeringsnämndens beslul. Däremot kan lokala skatlemyndighelen företa vissa rättelser enligt 72 a § TL. Efler utgången av maj månad året efter taxeringsåret får rättelse beslutas endasl om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dessförin­nan.

Besvär som kommer in före nämnda tidpunkt bör enligl min mening granskas av lokala skattemyndigheten för bedömning av om rättelse enligt sistnämnda lagrum kan företas. För de besvär som kommer in efter denna tidpunkt behövs emdlertid knappast någon närmare granskning från lokala skaltemyndighetens sida.

Enligt 28 § första stycket FL förfaller överklagandet om den myndighet som har faltal beslutet själv ändrar det så som klaganden har begärt. Om taxeringsnämnden vid en omprövning ändrar ett överklagat beslul i enlig­het med klagandens yrkande förfaller överklagandet säledes. Lokala skat­temyndigheten behöver då inte överlämna besvärsskrivelsen och övriga handlingar till länsrätten. Om däremot taxeringsnämndens beslut ändras av lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen med stöd av 72 a § TL i enlighet med besvären blir regeln i FL inte tillämplig. En bestämmelse motsvarande den i 28 § FL bör därför enligl min mening införas för sistnämnda fall. Även här bör således gälla att besvären förfaller.

Jag vUl framhålla att den skattskyldige har kvar sin allmänna besvärs­möjlighel enligl 76 § TL i de fall lokala skatlemyndighelen, länsstyrelsen eller taxeringsnämnden avskrivit etl besvärsärende eflersom besvären då aldrig varil under länsrättens prövning.

Jag vill i della sammanhang vidare påpeka all del inle åligger lokala
skatlemyndighelen all pröva om reglerna för måls anhängiggörande i 3 och
4 §§ FPL är uppfyllda. Ansvaret för denna prövning ligger pä länsrätten.
Lokala skattemyndighetens möjligheter att företa rättelse enligt 72 a § TL
är inte beroende av ansökan eller motsvarande från den skatiskyldige utan
kan ske ex officio. Lokala skattemyndigheten har därför i regel inget behov
av att t.ex. fullmakt företes. Det kan dock givetvis ofta vara praktiskt att
lokala skattemyndigheten t. ex. i samband med alt någon personligen ger in
en besvärsskrivelse kontrollerar sådana saker som alt besvärsskrivelsen är
undertecknad och atl eventuell erforderlig fullmakt finns, m. m. Denna
kontroll får dock inle medföra att handläggningen av ärendel fördröjs.
       105


 


I likhei med kommittén och RDB-utredningen anserjag alt endasl be- Prop. 1986/87:47 svär av skallskyldiga och kommuner skall ges in till lokala skallemyndig­heten. Besvär av länsskallemyndigheten bör däremot ges in direkt lill länsrätten. För dessa fall uppstår inte några fördelar när det gäller aktkom-plellering m.m. om besvären ges in till lokala skallemyndigheten, efter­som den akt som överlämnas samiidigi med besvärsskrivelsen normall är fullständig. Efter registreringen kan länsrätten således direkl delge den skattskyldige det allmännas yrkande. Om besvären ges in fill lokala skalle­myndigheten uppkommer i stället en viss tidsförlust. Den olikformighet som uppstår medför enligt min mening inle några påtagliga nackdelar.

Även beiräffande ansökan av länsskaltemyndighet eller kommun om eftertaxering bör den nuvarande ordningen enligt vilken ansökning skall ges in lill länsrätt bibehållas med hänsyn till att dessa måls handläggning annars kan fördröjas.

För de skattskyldiga medför milt förslag angående ingivande av överkla­ganden enligl min mening betydande fördelar, främst genom alt möjlighe­terna att snabbt få rättelse förbällras.

De lokala skaltemyndigheterna kommer pä grund av förslaget att få en viss ökning av arbetsbelastningen genom att de måste registrera besvären saml företa en viss granskning och bedömning av dem bl. a. för atl kunna företa rättelser enligl 72 a § TL. Nya rutiner för hanteringen av besvärs­skrivelser måsle vidare läggas upp. Del kan även bli etl ökat anlal förfråg­ningar frän allmänheten. Som jag tidigare framhållit är dock en del av svårigheterna av övergående art. Registreringen av inkommande besvär bör kunna underiättas genom ADB-slöd. En omläggning medför emellertid även vinster från arbetssynpunkt, främsl för länsrätternas del. Komplet­teringen av akterna med deklarationer förenklas genom att länsrätten inte behöver rekvirera dem från de lokala skattemyndigheterna. Etl ökat antal ärenden bör kunna avgöras genom omprövning eller rättelse hos laxerings-nämnd resp. lokal skattemyndighet. Vidare förenklas handläggningen av ärenden om anstånd med inbetalning av skall vid taxeringsbesvär. Dessa vinster uppväger enligt min mening de nackdelar som kan uppslå i form av ökat arbete för lokal skattemyndighet. Sammantaget bör således omlägg­ningen kunna medföra vissa rationaliseringsvinster. Konsekvenserna från arbelssynpunkl kan därför inle anses lägga hinder i vägen för en reform.

Enligt min mening bör motsvarande regler gälla för besvär över fastig­helstaxeringsnämnds beslut som vid besvär över taxeringsnämndens be­slul. Besvären bör således ges in till lokal skattemyndighet. Flertalel av de fördelar som kan vinnas med att skattskyldigs besvär i fråga om inkomst­och förmögenhetslaxering ges in fill lokal skattemyndighet i stället för lill länsrätt uppkommer även i fråga om besvär över fastighetstaxerings­nämnds beslul. Dessutom bör reglerna vara enhetliga.

Besvär över sjömansskaltenämndens beslul enligt lagen om sjömans­
skatt bör enligt min mening ges in till beslutsinstansen och nämnden bör
pröva om besvären kommii in i räll lid. Sjömansskattenämnden är en
permanent verkande, av regeringen förordnad, nämnd inom riksskattever­
ket. De hinder mot atl ge in besvären till beslutsinstansen som föreligger
vid beslut av taxeringsnämnd finns således inte här. Reglerna angående
     '06


 


besvär över beslut enligl denna lag är inle heller av sådan beskaffenhel att det kan antas föranleda några svårigheter för nämnden all pröva om besvären kommii in i räll tid. Denna prövning lorde i regel vara av sådan enklare beskaffenhel atl nämnden enligt 21 § 2 mom. lagen om sjömans­skatt kan delegera beslutsfattandet. Mitt förslag föranleder en ändring i 31 § i lagen.


Prop. 1986/87: 47


2.3.3 Besvär över vissa besiut av lokal skattemyndighet

Mitt förslag: Besvär över beslul om skattetillägg och förseningsav­gift ges in till den lokala skattemyndighet som fattat det överklagade beslutet. Besvär av länsskallemyndigheten över sådana beslut ges dock in till länsrätten. Länsrätten skall pröva om besvären kommit in i rätt lid.

Besvär över en lokal skattemyndighets beslut i frågor rörande debitering och uppbörd av skatter och socialavgifter skall lämnas in lill samma myndighet som fallal del överklagade beslutet. Denna prövar också om besvären kommit in i rätt lid.


Skälen för mitt förslag: För besvär över beslut om skallelillägg och förseningsavgift bör huvudregeln atl besvären skall ges in till den myndig­het som har fallat det överklagade beslutet, alltsä lokala skaltemyndighe­ten, gälla. Förslaget föranleder ändringar i 116 1, 116 m och 116 o §§ TL. Regler om räll att anföra besvär i särskild ordning över beslut om skattetill-lägg finns i 116 o §. Även dessa är av relativt komplicerad nalur. I likhei med vad jag föreslagit beträffande besvär över taxeringsnämndens beslul bör det därför inte heller vid besvär över särskild avgift ankomma på lokala skattemyndigheten att pröva om besvären kommit in i rätt lid.

Om länsskattemyndighet för självsländig talan om påförande av särskild avgift talar samma skäl som jag anfört beträffande besvär av länsskatle­myndighel över beslul av taxeringsnämnd för att besvären skall ges in till länsrätt direkt och inte till lokal skallemyndighel. Som RDB-utredningen framhållil skulle det inle vara rimligt atl länsskattemyndigheten ger in yrkandet om inkomsttaxeringen lill länsrätten medan yrkandel om skatte­tillägg baserat på yrkandet om taxeringshöjning ges in till lokala skatte­myndigheten.

Även beiräffande de lagar som reglerar uppbörd av skatter och socialav­gifter bör enligl min mening huvudregeln gälla, nämligen all besvären skall ges in lill den myndighel som har fallal det överklagade beslutet dvs. lokala skattemyndigheten. Lokala skatlemyndighelen bör också pröva om besvären har anförts i rätt tid. Eftersom reglerom besvär i särskild ordning inte förekommer på detta område bör denna prövning inle ge upphov till några speciella problem.

Vissa anpassningar behöver med anledning härav göras i uppbördslagen och lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

Förlagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt


107


 


lagen (1962:381) om aUmän försäkring och lagen (1982:1006) om avdrag och uppgiftsskyldighei beträffande vissa uppdragsersätlningar kommer den nya ordningen för ingivande av besvär m. m. atl följa direkt av de ändrade reglerna i FL och FPL.


Prop. 1986/87:47


 


2.3.4 Besvär över beslut angående mervärdeskatt, punktskatter m. m.

Mitt förslag: Besvär över länsstyrelses beslut enligt lagen om mer­värdeskatt och vägtrafikskallelagen (1973:601) samt besvär över riksskatteverkets beslut enligt lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skaU ges in tiU beslutsinstansen som också prövar om besvären kommit in i rätt fid.

Skälen för mitt förslag: Såsom jag inledningsvis nämnt bör eftersträvas att reglerna om vart en besvärshandling skall ges in är enhelliga på hela beskaltningsområdel. Detta är enligt min mening etl starkt skäl för atl en omläggning av ordningen för ingivande av besvär bör göras också beträf­fande de indirekta skallerna. Även här uppkommer dessulom i regel lik­nande fördelar vad gäUer ökade möjligheter atl företa rättelser saml snab­bare aktkomplettering som på tidigare behandlade beskattningsområden.

För beslut enligt lagen om mervärdeskatl, lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP) och vägtrafikskallelagen bör således enligt min mening huvudregeln gälla att besvären skall ges in till den instans som fattat del överklagade beslutet och att denna skaU pröva om besvären kommit in i rätl lid.

Jag föreslår således att lagen om mervärdeskall och LPP ändras i enlig­hel med vad jag nu anfört. I vägtrafikskallelagen behövs inga ändringar utan den ändrade ordningen för ingivande av besvär kommer att följa direkt av de nya reglerna i FL och FPL.

2.3.5 Besvär som ges in till fel myndighet

Mitt förslag: Besvär av en skatlskyldig eller en kommun över etl beslul av en taxeringsnämnd eUer en faslighelsiaxeringsnämnd eller en lokal skattemyndighets beslul om särskild avgifi skall prövas även om besvärshandlingarna getts in lill en annan lokal skallemyn­dighel än den till vUken besvären rätteligen skulle ha getts in eller till en taxeringsnämnd, en länsrätt eUer en länsskattemyndighet. Ätt länsskatlemyndighelen gett in sina besvär lill en annan länsrätt än den som har att pröva besvären skall inte heUer utgöra hinder för målels prövning. För övriga ärenden på skatte- och uppbördsområ­det skall i detta hänseende reglerna i FL och FPL gälla.


108


 


Skälen för mitt förslag: Enligt 24 § FL skall en besvärsskrivelse inte avvisas om den inom överklagandetiden har kommit in lill den myndighel som skall pröva överklagandet. I sådanl fall skall denna myndighet vidare­befordra skrivelsen till den myndighet som har meddelat beslutet och samtidigt lämna uppgtft om vilken dag skrivelsen kom in till den högre instansen. En motsvarande regel har införts i 7 § FPL för det fall att besvären lämnats in till den domslol som har att pröva överklagandet.

Enligt 75 § TL ulgör den omständigheten att besvärshandlingen tillställts annan länsrätt än den som har all pröva besvären inle hinder för målets prövning. Handlingarna skall då omedelbart översändas lill den länsrätt som har all pröva besvären.

Den av mig nu föreslagna ordningen för ingivande av besvär över taxe­ringsnämnds beslut kommer förmodligen att åtminstone till en början medföra att ett relativt stort antal besvär ges in till fel myndighel. Bestäm­melsen i 75 § TL bör därför anpassas lill den nya ordningen och ulformas sä atl omläggningen inte leder till rättsförluster. Stadgandets tillämpnings­område bör enligt min mening utvidgas lill att avse också de fall då besvär av en skattskyldig eller en kommun getts in lill en taxeringsnämnd eller en länsskattemyndighet eller till en annan lokal skattemyndighet än den lill vilken besvären rätteligen skulle ha getts in. Vidare bör gälla att inle heller besvär av länsskattemyndigheten skall avvisas om de inom överklagande­tiden getts in till fel länsrätt. Motsvarande ändringar bör göras i 21 kap. 2 § faslighelstaxeringslagen. Genom bestämmelsen i 116 t § TL kommer reg­lerna i 75 § att bli tillämpliga även på lokal skattemyndighets beslut om särskild avgift.

I övrigt bör enligt min mening de nya reglerna i FL och FPL i nu aktuellt avseende bli tillämpliga även på skatte- och uppbördsområdel.


Prop. 1986/87:47


2.3.6 Ingivande av ansökningar från skattskyldiga

Mitt förslag: Vissa typer av ansökningar från skattskyldiga som I en del fall skall prövas av länsrätt, t.ex. om extra avdrag för nedsalt skatteförmåga, dödsbobefrielse m. m. skall ges in till lokal skalte­myndighet.


Skälen för mitt förslag: Vissa ansökningar från skattskyldiga, l.ex. om extra avdrag för nedsall skalteförmåga, dödsbobefrielse m. m. skall under vissa förulsältningar prövas av länsrätt. De behandlas där i alll väsentligl som besvärsärenden. Del är således i regel samma slags aktmaterial som skall tas fram. Om man låter även dessa ansökningar ges in till lokala skattemyndigheten kan man därför uppnå motsvarande vinster när det gäller aklkomplettering m. m. Det bör även underlätta för de skallskyldiga atl ha en enda myndighet alt vända sig till. Jag anser mol bakgrund härav all ansökningar frän skattskyldiga i följande ärenden bör ges in till lokala skattemyndigheten:

I. ansökan om grundavdrag för dödsbo [49 § kommunalskallelagen (1928:370)],


109


 


2.  ansökan om extra avdrag för nedsall skalteförmåga [50 § 2 mom. kommunalskallelagen och 9 § 2 mom. lagen (1947: 576) om slallig inkomst­skatt],

3.  ansökan om dödsbobefrielse [75 § I mom. kommunalskallelagen, 15 § I mom. lagen om slallig inkomstskatt saml 15 § I mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt],

4.  ansökan om skalleberäkning enligt lagen (1951: 763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomsi,

5.  ansökan om sådan skatteberäkning i anledning av domstols dom (8 § samma lag),

6.   ansökan om befrielse eller överförande enligl 3 § förordningen
(1963: 587) om inkomstbeskattning av fideikomissbo m.m.

Beträffande ansökningar enligt 1-3 föreslår jag att en bestämmelse om atl ansökningar av ifrågavarande slag skall ges in till lokal skattemyndighet förs in i 73 § TL. För ansökningar enligt 4-6 bör behövliga författnings­ändringar göras i resp. förfallning.


Prop. 1986/87:47


2.3.7 Registrering och sekretess

Mitt förslag: I 9 kap. I och 2 §§ sekrelesslagen (1980: 100) införs bestämmelser om begränsning av sekretessen för sådana uppgifter som behövs för skattemyndigheternas diarieföring av överklagan­den lill domstol. För uppgifter som med anledning av överklagande till domslol regislreras hos myndighel enligl 15 kap. 2 § första slyckel 3 eller 4 sekretesslagen skall således sekretess gälla endast om del kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgtften röjs. Genom ändringen undviks alt dubbla diarier behöver föras beträffande besvär lill domslol.


Skälen för mitt förslag:

GäUande bestämmelser

De viktigaste bestämmelserna om skatlesekreless till skydd för enskilda finns i 9 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen (SekrL).

Enligl 9 kap. 1 § gäller s. k. absolut sekreless i myndighetsverksamhet som avser bestämmande av skatt, taxering och fastställande av underlag för bestämmande av skalt. Att sekretessen är absolut innebär atl den inle är beroende av någon prövning av om ett utlämnande av uppgifter skulle vara förenat med skada eller men i det enskilda fallel.

Sekretessen gäller uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Vad som menas med uttrycket personliga förhållanden får enligt förarbetena liU sekrelesslagen (prop. 1979/80: 2, del A s. 84) bestäm­mas med ledning av vanligt språkbruk. Hit hör således uppgifter om en enskild persons namn, adress och telefonnummer, hälsotillstånd och eko­nomi.

Myndighetens verksamhet skall bestå i bestämmande av skalt eller taxering eller annan verksamhet för fastställande av underlag för besläm-


110


 


mande av skatt. Verksamheten kan också avse de särskilda slag av skal-     Prop. 1986/87:47 teärenden som nämns i 2 §.

Del framgär av förarbelena till sekretesslagen (prop. 1979/80: 2, del A, s. 258) atl sekretessen enligl 9 kap. I och 2 §§ SekrL inte bara gäller ärenden i FL:s mening ulan även annan verksamhel med anknylning fill förfarandet på skatteområdet, t. ex. regislerföring.

Etl undantag från huvudregeln om absolut sekretess är sekretessen i mål hos skaltedomstolarna där ett rakt skaderekvisit skall tillämpas. Hos en skaltedomstol gäller sålunda sekretess endast om del kan antas all den enskilde lider skada eller men om en uppgifl röjs.

Elt annat undantag från den absoluta sekretessen på skatteområdet är att uppgifter i beslut och domar i slor ulslräckning är offentliga. Delta gäller även om uppgifterna har varit sekretessbelagda tidigare i ärendet. Bestämmelser om beslutsoffenllighet finns i 9 kap. I § iredje slyckel och 2 § tredje stycket SekrL. Se också 12 kap. SekrL.

Vissa slag av beslut är undantagna från huvudregeln om beslutsoffent­lighet. Det gäller 1. beslul i ärenden om förhandsbesked i en taxerings-eller skattefråga, 2. beslut i ärenden om befrielse från lillämpning av bestämmelserna orn beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid avytt­ring av aktier och liknande egendom i samband med en strukturrationali­sering, 3. beslul i ärenden om rätt alt erhålla avdrag vid taxering för avsätining till en särskild nyanskaffningsfond, 4. beslul i ärenden om rätt atl erhålla avdrag vid laxering för kostnaderna för exportkredit samt 5. beslut i ärende om beskattning av ulländska forskare vid lillfälligt arbete i Sverige när beslutet har fatlals av forskarskattenämnden. Dessutom gäller sekretess för beslut i särskilt ärende om kontroll beträffande skatl eller om säkringsätgärd i samband med sädan kontroll.

Allmänheten har rätt att hos stat och kommun få ta del av de allmänna handlingar som är offentliga. För att garantera den rätten föreskrivs bl. a. i 15 kap. I § SekrL alt en myndighet i princip är skyldig alt registrera en allmän handling utan dröjsmål så snart den har kommit in lill eller upprät­tats hos myndighelen. Det som skall registreras är I. inkomsldatum, 2. diarienummer, 3. frän vem handlingen har kommit in eller lill vem den har expedierats och 4. vad handlingen rör.

Registreringsskyldigheten omfattar både offenlliga och hemliga hand­lingar. I ett diarium får emellertid inle sådana anteckningar göras att innehållel i en sekretessbelagd handling avslöjas. I 15 kap. 2 § andra stycket föreskrivs därför alt uppgifter enligl 3 eller 4 skall utelämnas eller särskiljas om det behövs för atl registret i övrigt skall kunna företes för allmänheten.

Enligl 15 kap. 2 § tredje stycket SekrL får regeringen för etl visst register föreskriva atl bestämmelsen i andra stycket inte skall lillämpas, om den skulle omfatta flertalet i registret upptagna handlingar. Nägot förordnande av detta slag har hittills inte meddelats för någol register på skatteområdet.

Den ajsolula sekretessen på skatteområdet medför att en uppgift om
vem som har gett in en handling och vad ärendel rör ofta måsle utelämnas
för att diariel skall kunna företes för allmänheten. I dessa fall framgår av
  111

diariet ibland bara datum och diarienummer.


 


Insynen i skatiediarierna                                                   Prop. 1986/87:47

Det har sedan relativt lång lid från bl. a. skatteförvaltningens sida fram­ställts krav på en uppmjukning av skattesekretessen för sådana uppgifter som behövs vid diarieföringen.

För alt få del av synpunkier på bl. a. denna fråga vände sig finansdepar­tementet till skallecheferna och RSV i en skrivelse den 12 oklober 1982.

I skrivelsen visade departementet bl. a. hur man skulle kunna lätta på sekretessen för uppgifter av aktuellt slag. Förslaget innebar atl den abso­luta sekretessen skulle slopas vad gäller sådana uppgifler som enligl 15 kap. 2 § SekrL skall antecknas i skattemyndighets diarium, samt atl elt skaderekvisit, i likhet med vad som gäller för uppgift i mål hos domstol, skulle införas. Med förslaget som utgångspunkt ställde departementet ock­så ett antal frågor.

Av svaren framgår atl RSV och flertalet av länens skattechefer anser att diarier som enbart innehåller uppgifler om datum för ingivande eller upp­rättandet av handlingen och diarienummer för med sig påtagliga nackdelar. Rätten till insyn blir inte mycket värd i prakliken. Vidare ivingas skalle­myndigheterna ofta att föra interna arbetsregisler vid sidan av diariel för atl få en mera komplett uppsättning uppgifter.

Med hänvisning till de påtalade bristerna ifrågasatte RSV och skatteche­ferna om inte skattesekretessen borde mjukas upp för de uppgifter som normalt sett skall framgå av diariet hos en myndighel.

Frågan om sekretessen för skatlemyndighelernas diarier logs också upp av RDB-utredningen. Ulredningen konstaterade bl.a. alt om nuvarande sekretessregler bibehålls kommer besvärshandlingar som skall registreras hos lokal skattemyndighet atl omfattas av ett mer långtgående sekretess-skydd än vad som gäller för registrering hos länsrätt. Utredningen redo­gjorde vidare för förslaget i nyssnämnda skrivelse samt förklarade all ulredningens förslag byggde på förutsättningen alt de regler som kommer alt gälla för registrering av skattskyldigbesvär hos lokal skattemyndighet blir desamma som de som i dag g;äller hos länsrätt. Jag vill i sammanhangei framhålla all RDB-utredningens förslag varit föremål för sedvanlig remiss­behandling och att ingen remissinstans förordat strängare sekretess hos skattemyndigheterna för de aktuella uppgifterna än vad som för närvaran­de gäller hos domstolarna.

Mot bakgrund av vad som framkommit i svaren pä departementets skrivelse samt vad RDB-utredningen anfört gjorde jag i lagrådsremissen den bedömningen atl nuvarande regler angående sekretess för uppgifter av ifrågavarande slag inle kunde anses fungera tillfredsställande och att nack­delarna skulle komma all bli ännu större om besvär i skattemäl i framtiden ges in lill lokal skattemyndighet. Jag anförde vidare i huvudsak följande.

Ett av syftena med den nya ordningen för ingivande av besvär är alt
beslutsmyndigheten skall få tillfälle att gå igenom besvärsskrivelserna för
atl bl. a. se om vissa typer av rättelser kan göras. 1 och med della faller
enligl min bedömning besvärshanteringen under sädan verksamhet som
omfattas av den absoluta sekretessen. Härav följer deis att dessa besvär
skall registreras utan dröjsmål när de kommer in lill myndigheten, dels atl
    ..-


 


sådana uppgifter som den skattskyldiges namn och adress måste utelämnas Prop. 1986/87:47 vid registreringen för att regislret skall kunna företes för allmänheten. Med hänsyn lill del slora anlal ärenden som det här rör sig om kommer betydan­de olägenheter att uppstå för främst de lokala skatlemyndighelerna. De lorde bli tvungna alt förutom det offenlliga diariet föra etl mer utförligt hemligt arbetsdiarium. En hel del enligt min mening onödigt arbete föror­sakas således. Besvärshandlingar som skall registreras hos lokal skatte­myndighet kommer dessutom atl omfattas av ett mer långtgående sekre­tesskydd än vad som i dag gäller för regisirering vid länsrätt. Sekretessen för uppgift i mål hos domstol gäller nämligen enbari om del kan antas alt den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Endast i undanlags­fall lorde förhållandena vara sådana all de uppgifter som antecknas i ell diarium medför skada eller men om de lämnas ut till enskild.

Min slutsats i lagrådsremissen var atl det således knappast kunde råda något ivivel om att den absoluta sekretessen på skatteområdet är onödigl sträng när det gäller sådana uppgifter som normalt setl behövs vid diarie­föringen av en allmän handling. Uppgifter om inkomstdatum, diarienum­mer, ingivare, adressat och ärendemening är normall inle särskilt känsliga och risken att någon skall åsamkas skada eller men om de lämnas ul är inle slor. Del finns i allmänhet inte heller någol behov av all sekretessbelägga uppgiftskombinationen namn och ärendemening, eftersom ärendemening­arna i regel är så allmänt hållna atl de inle ger någon upplysning om handlingarnas närmare innehåll. I vissa fall finns emellertid, framhöll jag, behov av alt kunna hemlighålla antingen namnel eller ärendemeningen, i enslaka fall båda uppgifterna. Det gäller t.ex. vissa typer av dispensären­den, där redan en uppgift om atl en ansökan gjorts kan vara fillräcklig upplysning för atl avslöja att en betydelsefull affärshändelse av visst slag förestår. Särskilt känsliga ur iniegritelssynpunkt är även ärenden om för­handsbesked i en taxerings- eller skallefråga och ärenden om revision. Sekretessen kunde därför inte lillålas alt vika helt. Även i fortsättningen borde uppgifl om t. ex. från vem en handling har kommit in kunna skyddas i vissa slag av skatteärenden.

Mot bakgrund av det anförda föreslog jag i lagrådsremissen att det i 9 kap. 1 och 2 §§ SekrL skulle införas beslämmelser om begränsning av sekretessen för sädana uppgifter som behövs vid diarieföring hos skatte­myndigheterna. Innebörden av regleringen borde vara att sekretess inle skulle gälla för uppgifter som avses i 15 kap. 2 § första stycket 3 eller 4 SekrL såvida uppgifterna inle gäller sådant ärende som faller under 9 kap. I § iredje slycket 1-5 eller 2 § första stycket I.

Lagrådel riklar i sitt yltrande viss kriiik mot detla förslag. Lagrådet
förordar i första hand atl ställningstagandet i sekretessfrågan skjuts upp
tills det nya förfarandet, vars principer skissas i remissen, är närmare
utarbetat. Lagrådet förklarar emellertid alt man inte vill motsätta sig att
SekrL, om del anses angeläget, ändras redan nu så att samma regler
kommer atl gälla för diarieföringen av överklaganden i skatteärenden hos
domslol och hos myndighet. Lagrådet avslyrker förslagel i vad del går
uiöver del som direkt hänger samman med den ändrade ordningen för
ingivande av besvär. Enligt lagrådet har bärande skäl inte anförts för en
    113

8   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 47


 


generell uppmjukning av den sekreless som för närvarande gäller för diarieföringen hos skattemyndigheterna. Lagrådel framhåller att det vis­serligen är klart att en uppmjukning av sekretessen skulle innebära admini­strativa förenklingar hos skatlemyndighelerna, men atl de noga måste vägas mol de nackdelar som kan uppkomma för de enskUda och för systemel i stort. Lagrådel anser vidare att ärendet inte berells på ett sådanl sätt att utomstående intressen fält komma till tals.

Med anledning av vad lagrådet yttrat villjag anföra följande. Jag har för egen del svårt all se att den mycket begränsade uppmjukning av sekretes­sen som föreslagits i lagrådsremissen skulle kunna innebära nackdelar för enskilda eller för systemet i stort. Uppmjukningen avsåg som nämnts enbari uppgifter om från vem en handUng har kommit in eller till vem den expedierats och om vad ärendet i korthet rör. Jag vill erinra om alt myndigheternas beslut i de här fallen är offenlliga och atl grundläggande uppgifter om den skattskyldige - l.ex. om hans namn, adress och om vUket slag av preliminär skatt han skall betala - normalt får lämnas ut även i andra fall genom all del införts en särskild bestämmelse om del i skalleregisieriagen. Del finns även anledning att framhålla atl regislre­ringsskyldigheten enligt 15 kap. SekrL, som avser att stärka rätlen till insyn enligt offentlighetsprincipen, genom den föreslagna ändringen skulle få ett större praktiskt värde.

Jag kan således i sak i och för sig inte godta de invändningar lagrådet riklat mol förslagel i den här delen. Men med hänsyn lill all förslagel går utöver vad som är påkallat med anledning av den nya ordningen för ingivande av överklaganden är j;ig dock beredd atl i det här sammanhanget begränsa milt förslag lill att avse endast diarieföringen av överklaganden lill domslol. Som lagrådel berört kan del nya taxeringsförfarandet, med bl.a. väsentligt ökade möjligheter lUI omprövning, komma att aktualisera en ytterligare översyn av sekretessen på skatteområdet. Däremot bör aUlså förslaget vad gäller sekretessen för diarier rörande besvärsärenden genomföras i förevarande sammanhang. Det saknas enligt min bedömning skäl att för dessa grunduppgifter ha strängare sekretess än vad som i dag gäller hos domstol. Om nuvarande regler behålls kommer de lokala skatte­myndigheterna dessutom att förorsakas elt betydande merarbete.

Jag föreslär säledes att del i 9 kap. 1 och 2 §§ SekrL införs regler om begränsning av sekretessen för sådana uppgifter som behövs vid diariefö­ringen hos skallemyndigheterna av överklaganden till domslol. Beträffan­de den laglekniska utformningen ansluter jag mig till lagrådets förslag.


Prop. 1986/87:47


2.4 Övriga lagstiftningsfrågor

2.4.1 Följdändringar med anledning av garantibeskattningens avskaffande

m.m.


Mitt förslag: 1 laxeringslagen och vissa andra förfarandelagar görs följdändringar med anledning av riksdagens beslut om slopande av den kommunala garanti- och utbobeskattningen m. m.


114


 


Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade våren 1986 i bl.a. förenk-lingssyfle omfattande ändringar i den kommiihala beskatlningen. Den kommunala garantibeskatlningen och utbobeskattningen av fysiska perso­ner slopas fr. o. m. laxeringen 1988. Den individuella schablonbeskattning­en av bostadsrättshavare avskaffas ocksä (prop. 1985/86:150 bil. 1, SkU 50, rskr. 360, SFS 1986: 473 m. fl.). Under våren 1986 beslutade riksdagen även att slopa sambeskattningen av makars B-inkomster och atl förenkla reglerna om räntetillägg vid beräkning av underlag för lUläggsbelopp samt att det kommunala grundavdraget skall höjas i tvä steg med början år 1987 (prop. 1985/86:130, SkU 40, rskr. 332, SFS 1986:507 m.fl.). Riksdagsbe­sluten avsåg endast vissa gmndläggande lagregler. Ytteriigare ändringar i skattelagarna har nyligen föreslagits genom prop. 1986/87:30. De ändring­ar som behövs i taxeringslagen och uppbördslagen fill följd av bl.a. nämnda riksdagsbeslut tas upp här. Även vissa smärre justeringar bör göras i lagen om statlig förmögenhetsskatt med anledning härav.

I fråga om den närmare innebörden av följdändringarna hänvisas fill avsnitt 6, Författningskommentarer.


Prop. 1986/87:47


2.4.2 Beslutsordningen för förenklade självdeklarationer

Mitt förslag: Länsskattemyndighelen får förordna en Qänsleman vid myndighelen eller en lokal skallemyndighet (taxeringsnämndsom­bud) alt biträda ordföranden i arbelel med förenklade självdeklara­lioner. Taxeringsnämnden föreslås bli beslutför med laxerings-nämndsombudet ensam vid beslut om taxering som grundar sig på en förenklad självdeklaration och som inte föranleder någon avvi­kelse från uppgifterna i deklarationen.


RSV:s förslag: Överensslämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av kammarrätien i Göteborg och av skattechefen och de lokala skattemyndigheterna i Göteborgs och Bohus län. Skattechefen i Stockholms län och laxeringsnämndsordförandenas riksförbund avslyrker förslagel och anser därvid bl. a. alt man inte bör föregripa statsmakternas ställningstagande till skalteförenklingskommit­téns förslag i betänkandet Förenklad laxering om en ny beslulsorganisa-fion.

Skälen för mitt förslag: Införandet av den förenklade självdeklarationen vid 1987 ärs laxering medför förenklingar för både de enskilda och taxe­ringsmyndigheterna. Det nya förfarandel omfattar skattskyldiga med enk­lare inkomstförhållanden. Av allt atl döma kommer större delen av de förenklade deklarationerna att leda till beslut om taxering enligt lämnade uppgifter, dels från den skallskyldige genom deklaralionen, dels från an­nan, t. ex. arbetsgivare, genom kontrolluppgifter. I fråga om dessa deklara­tioner kan man alltså lala om ell rutinmässigt beslutsförfarande.

Del kan dä ifrågasättas om den nuvarande beslutsorganisationen med taxeringsnämnd, i realiteten dess ordförande, som beslutande bör behållas


115


 


för dessa enklare ärenden. Om nämndens ordförande befrias från mlinupp- Prop. 1986/87: 47 gifter, bör sålunda möjligheterna förbältras till en rättvis och likformig laxering i andra ärenden. Beslutsorganisationen är inle heller anpassad lill de ökade krav på en snabb handläggning som det nya förfarandet släller. De förenklade självdeklarationerna mäste normalt resultera i beslut redan under vårmånaderna taxeringsåret, eftersom de skallskyldiga skall få med­delande om laxeringen senasl vid utgången av juni. Det är då en svaghet atl beslut måsle fattas av en person som inte är direkt knuien lill den myndig­het, den lokala skattemyndigheten, som i övrigl handlägger deklarationer­na. En sådan beslutsfattare har inte heller lika goda möjligheter som en Qänsteman inom myndigheten all - när det är påkallal - företa kontroller av de olika led som ligger till grund för ett beslut.

Mol den här bakgrunden har RSV föreslagit atl kvalificerade Qänsleman vid de lokala skattemyndigheterna skall få fatta beslut beträffande förenk­lade självdeklarationer i de fall lämnade uppgifter inle frångås. Förslagel ligger i linje med det nya, förenklade taxeringsförfarande somjag i det här sammanhanget (se avsnitt 3.1) lägger fram principförslag om. RSV:s för­slag är samtidigt anpassat lill gällande ordning genom all beslulen formellt sett skall fattas av nämnden och atl del lill denna skall knytas en Qänste­man på ett sådant sätt atl nämnden - i likhei med vad som nu gäller ordföranden - blir beslutför med enbart Qänstemannen. Enligt min mening bör förslaget skapa förutsättningar för en snabbare och rationellare be-sluLsordning än den nuvarande.

Det av RSV framlagda förslagel avser som nämnts förenklade självdek­laralioner som inle föranleder nägon avvikelse och således enbart deklara­lioner som normalt inte innehåller några bedömningsmoment. Också för egen del anserjag atl man i avvaktan på att den nya beslutsorganisationen genomförs bör ge Qänsteman behörighel atl besluta i den här lypen av ärenden. Jag delar också RSV:s uppfallning att nämnden - i sin helhet eller genom dess ordförande - bör vara oförhindrad att själv fatta beslul i sådana ärenden.

Enligl min mening bör beslutsbehörighelen under den här övergångs­perioden ligga hos ett mindre antal kvalificerade tjänstemän vid de lokala skattemyndigheterna eller länsskattemyndigheterna. RSV har pekat på att behörighelen bör kunna tilldelas Qänsteman som fungerar som gransk­ningschefer, dvs. enhetschefer och gruppchefer vid en myndighets granskningsenhet, lill vars uppgifter hör all leda och övervaka gransk­ningsarbetet. Jag ansluter mig i huvudsak till delta. Del bör ankomma på länsskattemyndighelen att förordna de Qänsteman som bör tilldelas be-slulsbehörighel. De bör benämnas laxeringsnämndsombud.

Jag föreslår alltså att det fr. o. m. 1987 års taxering införs en modifierad
beslutsordning i fråga om sådana förenklade självdeklaralioner som inle
gett anledning till avvikelse. Detta föranleder ändringar ill §,61 § 2 mom.
och 63 § TL samt införande av en ny paragraf, 6 a §, i lagen. Bestämmel­
serna har utformats så atl det framgår att Qänstemannen får träda i nämnd­
ordförandens ställe vad gälier beslutfattandet beträffande nämnda deklara­
tioner. 1 andra fall, t.ex. ärenden som skall beslutas av nämnden i sin
helhet, får Qänstemannen inte della i beslulen.
                                      116


 


Slutligen bör påpekas att det genom förslaget blir möjligt att begränsa det material med beslulsunderiag som annars mäste tas fram. I propositio­nen om den förenklade självdeklarationen (prop. 1984/85:180) angavs så­lunda all en särskild taxeringsheslutsförteckning, med upplysningar om sådanl, t. ex. lön enligt kontrolluppgifter, som inle framgick av självdekla­rationen skulle upprättas för nämnden. Men för de fall en Qänsteman vid skattemyndighelerna fattar beslul bör enligt min mening förteckningen kunna begränsas med avseende på innehållet, eflersom Qänstemannen har tillgång lill de nödvändiga uppgifterna genom skatteregislret.


Prop. 1986/87:47


2.4.3 Ändringar i skatteregisterlagen m. m.

Mitt förslag: Skatleregistret skall tillföras

   uppgift om bl. a. bankräntor och kapitalbelopp

   uppgift om utdelning på aktier och aktieinnehav vid årets utgång

   uppgift om hemmavarande barns personnummer

   uppgifler som anges i den förenklade självdeklaralionen

   uppgifter från bostadsstyrelsen om erhållet ränlebidrag och efter­gift på slalliga lån saml storleken på detla slöd i fråga om fysiska personer


Skälen för mitt förslag: Genom lagsliflning våren 1985 införs från och med taxeringsåret 1987 en nyordning med en förenklad självdeklaration. I det nya förfarandet är det förutsatt atl deklaralionskontrollen i slor ut­sträckning skall ulföras med hjälp av ADB. Taxeringarna skall i huvudsak beräknas maskinelll med ledning av den informalion som registreras från kontrolluppgifter och från deklarationsblanketten.

Somjag förutskickade i prop. 1984/85: 180 om förenklad självdeklaration förutsätier den ökade ADB-användningen att vissa kategorier av uppgifter behöver tillföras skalleregislren. RSV har i skrivelser till regeringen fram­hållit behovel av att ytteriigare uppgifter regislreras. Det gäller främst uppgifter från kontrolluppgifter enligt 37 § 1 mom. 4 a och 8 mom. TL, dvs. i huvudsak aktier och bankmedel. Även uppgifter om hemmavarande barns personnummer bör regislreras. Vidare bör regisirering ske av den skattskyldiges uppgifter i den förenklade självdeklarationen.

Slutligen bör sådana uppgifler frän bostadsstyrelsen som härrör från den statliga bosladslångivningen regislreras. Det gäller uppgifler avseende lån för vilka ränlebidrag utgått eller ränta eller amortering på räntelän som eftergells av bostadsstyrdsen. Dessa uppgifler påverkar laxeringen avse­ende inkomsi av annan faslighel. För fysiska personer lämnar bostadssty­relsen uppgiflerna i dag till RSV med undantag för de lån som slulbetalas under året. Detta uppgiftslämnande bör även författningsregleras i 37 § TL.

Datainspektionen har inle hafl någon erinran mot en uividgning av skatteregistret som en del i förfarandet med den förenklade självdeklara­tionen. Inspektionen har dock påpekat att registreringen inle får innebära att andra uppgifter införs än de som behövs i skatteadministrationen. Jag


117


 


vill därför framhålla alt det förenklade förfarandel förutsätter att ifrågava­rande uppgifter registreras.

Med hänsyn lill atl regleringen av uppgifterna från bostadsstyrelsen i princip inle innebär någol utökat uppgtftslämnande kan den i huvudsak tillämpas redan vid 1987 års laxering. Uppgiftslämnandet bör dock kom­pletteras och omfalta även den kategori som löser in sina lån. Med hänsyn lill alt detta kräver visst förberedelsearbete bör dessa uppgifler lämnas först vid 1989 års taxering.

.Ändringar behöver säledes göras i skatteregisterlagen (1980:343) och i 37 § TL.


Prop. 1986/87:47


2.4.4 Allmänt ombud i ärende om vägtrafikskatt

Mitt förslag: Det nuvarande kravel alt de allmänna ombuden i väg­trafikskattefrågor skall vara knutna lill länsstyrelserna slopas.


Skälen för mitt förslag: Länsstyrelserna är beskatlningsmyndigheter i fråga om vägtrafikskatt. Hos de olika beskallningsmyndighelerna skall del enligt 3 § vägtrafikskattelagen (1973: 601) finnas etl allmänt ombud som för det allmännas lalan hos förvaltningsdomstol i mål och ärenden enligt lagen. Ombudet skall också yllra sig i mäl och ärenden hos RSV om förhands­besked. Regeringen eUer den myndighel som regeringen bestämmer för­ordnar det allmänna ombudei och ersättare för denne.

Enligt 52 § väglrafikskatteförordningen (1973:776) skall länsstyrelse för­ordna allmänt ombud och ersättare för denne. Ombudei och ersättaren får förordnas för högst fyra år.

Ärenden rörande vägtrafikskall handläggs i dag inte inom skatteavdel­ningarna vid länsstyrelserna utan vid de allmänna enheterna. Ärendena berörs därför inle av alt skatteavdelningarna bryts ul ur länsslyrelserna och bildar fristående länsskattemyndigheter. Vägtrafikskalten kommer även i fortsättningen alt handhas inom länsstyrelseorganisationen. Den övervägande delen av de allmänna ombuden i vägtrafikskatteärenden tjänstgör dock i dag på länsstyrelsernas skatteavdelningar. Nämnda or­ganisationsförändringar medför således alt flertalet ombud försvinner från länsslyrelserna och inte längre kan ha kvar sin funkfion.

Atl även i fortsättningen låla ombuden vara knulna lill länsslyrelserna skulle medföra problem. Elt stort anlal nya ombud skuUe behöva utses hos länsslyrelserna. Samtidigt är antalet ärenden för de allmänna ombuden i flera av länen så litet att det är svårt att upprätthåUa kompetensen hos ombuden. Detta talar enligl min mening för att ombudsfunktionen inte längre bör vara knuten till beskattningsmyndigheten. Lämpligen bör för­ordnandet av ombuden ske centralt. Enligt min mening bör RSV anförtros denna uppgift. Det ankommer pä regeringen att besluta i frågan. Del antal allmänna ombud som förordnas får anpassas efter ärendetUlslrömningen. RSV bör få bestämma inom vilka geografiska områden resp. ombud skall verka.

Mitl förslag föranleder ändringar i 3 § vägtrafikskallelagen.


118


 


2.4.5 Förberedelsearbetet itiför den allmänna fastighetstaxeringen


Prop. 1986/87:47


Mitt förslag: RSV skall enligt gällande ordning lämna förslag lill föreskrifter om bl.a, indelning i värdeområden vid 1988 års all­männa fastighelstaxering beträffande bl.a. hyreshus- och industri­enheler senast den I mars 1987. Denna lidpunkt flyttas nu fram till den 15 maj 1987.

Skälen för mitt förslag: Enligl 19 kap. I § andra slycket faslighelstaxe­ringslagen skall RSV senast den 1 mars året före det år då allmän fastig-hctitaAcridg gcr rum lämnu ftfrälfls iil! forésknfUr ém bl.ä. indéJKiitg i värdeområden beiräffande andra byggnadstyper än småhus och andra ägoslag än tomtmark. Detta innebär att RSV, inför den allmänna fastig­hetstaxering som SkaU äga rum är 1988 av bl.a. hyreshus- och Industrien­heler, senast den I mars 1987, skall lämna förslag till sådana föreskrifter såvitt avser bl.a. hyreshus- och industrienheler. Under förberedelsearbe­tet skall i varje fastighetstaxeringsdislrikt finnas en arbelsgrupp som består av ledamötema i nämnden. Arbetsgruppen skall senast den 30 juni året före taxeringsåret bl.a. föreslå ändringar i de förslag till föreskrifter som RSV lämnat (19 kap. 5 § faslighelstaxeringslagen).

Enligt vad jag har erfarit skulle kvalilelen på förberedelsearbetet väsent­ligt förbällras om lidpunkten den I mars flyttas fram. I underlaget för provvärderingen skulle nämligen annars köp av fastigheter under sista kvartalet 1986 saknas. Vidare skulle en framflytlning av tidpunkten inne­bära atl förulsältningarna alt få bättre föreskrifter och därmed bättre taxering ökar. Jag föreslår därför att tidpunkten den 1 mars flyttas fram till den 15 maj. Den tid som arbetsgruppen har till sitl förfogande efter den föreslagna ändringen är enligt vad jag har erfarit tillräcklig för att arbets­gruppen pä ell tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina arbetsuppgif­ter.

Vad jag nu föreslagit föranleder en ändring i 19 kap. 1 § faslighelstaxe­ringslagen.

3 Principförslag om förenklad taxering 3.1 Beslutsorganisationen i första instans 3.1.1 Myndighetsbeslut och lekmannamedverkan


Mitt förslag: Beslul om laxering skall fallas av de lokala skattemyn­digheterna och länsskatiemyndigheterna.

De nuvarande taxeringsnämnderna ersätts med förtroendeorgan, kallade skatlenämnder, som ingär i skattemyndigheterna.

Skallenämnderna fattar för myndighelernas räkning beslut i ären­den där etl behov av insyn och inflylande för lekmän gör sig gällan­de. I andra fall fattar Qänstemannen beslulen.


119


 


Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Prop. 1986/87:47

Remissinstanserna: Del slora flerlalel instanser är positiva till kommit­téns förslag. För all ytterligare stärka lekmännens insyn och inflylande ifrågasätts från elt håll om inte skallenämnden bör medverka också vid omprövning av andra sorts beslul, t. ex. i fråga om uppbörd, arbetsgivarav­gifter och mervärdeskatl.

Nägra, bl. a. tre länsrätter, anser all en bäitre lösning är den som förordals i ell särskilt yttrande av tre experter i kommittén och som innebär bl. a. att taxeringsnämnderna behålls som fristående myndigheter verksamma endasit unir ta?itrin|öpcriuiiiii iiicn nicij läU 311 äillggfS

bsdlitcfunlftionen tiU éi granskande Ijänatemänncn. Därigenom kan man enligt desia instanser undvika ätt den utredande myndigheten fattar beslut i tvistiga ärenden och diirmed att taxeringsförfarandel ges en mera tlskalisk inriktning än för närvarande.

Ytteriigare några remissinstanser vill ha kvar taxeringsnämnderna med nuvarande utformning, varvid det framhålls att den av kommittén föreslag­na ordningen blir en form av tvåinslansförfarande hos skaltemyndigheter­na.

Skälen för mitt förslag: Det råder allmän enighet om att det nuvarande taxeringsförfarandel har brister i fråga om enhetlighel, kvalitet och likfor­mighet och att brislerna har direkt samband med taxeringsorganisationen i försia instans.

Förfarandet i försia insians är för närvarande uppdelat på så sätt att utrednings- och kontrollfunktionerna ligger hos de ordinarie skattemyndig­heterna - länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna och i viss mån RSV - medan beslutsfunktionen ligger hos de ca 2600 taxerings­nämnderna som är alt anse som egna myndigheter. Samtidigt har länets skattechefer ansvaret för beskattningsverksamheten i länet och de skall bl. a. verka för atl taxeringarna blir likformiga och rättvisa.

Atl de grundläggande taxeringsbesluten många gånger inte uppfyller kraven på kvalitet och likformighet hänger av naturliga skäl samman med svårigheterna att från centralt och regionalt håU leda och styra en förvalt­ning med sä pass många oberoende myndigheter som nu är fallet. Den svårbemästrade skatterättsliga lagstiftningen ställer krav på en fast såväl formell som materiell ledning av laxeringsverksamhelen. Den ställer också höga krav på dem som fattar besluten i de enskilda fallen.

Bristerna med den nuvarande taxeringsorganisationen bör lill stor del kunna avhjälpas genom att begränsa antalet beslutsorgan och knyta dem närmare de ordinarie skattemyndigheterna. Den praktiskt sett enda möjlig­heten atl få en fillräckligt nära anknytning är alt i enlighet med kommitténs förslag tillskapa en ordning där en form av taxeringsnämnder ingår i skaltemyndighelerna. Då kan en samverkan komma lill stånd som ökar möjligheterna till att rältsenliga och Ukformiga beslut fallas. Fömtsättning­arna för att riktiga beslut meddelas bör sålunda förbättras avsevärt när det inom den egna myndighelen finns lillgång fill kvalificerade Qänsteman som kan anlitas vid behov.

Alt inlemma taxeringsnämnderna i skattemyndigheterna medför att tax­
eringsbesluten formeUt kommer att fattas av skattemyndighelerna. Någon
'20


 


egentlig ändring i sak av lekmännens medverkan innebär inte detta. För    Prop. 1986/87:47

närvarande är del nämligen endast omkring 5 % av deklarationerna som

föredras inför nämnden och beslutas av denna medan återstående del, eller

95 %, beslutas av nämndens ordförande ensam. I de senare fallen, där

deklaralionerna normalt följs, fattas taxeringsbesluten efter en granskning

som i en ökad utsträckning ulförs av tjänstemän. Beslulen i de olvisliga

ärendena är därför i praktiken redan en form av Qänslemannabeslul. Det

bör vidare framhållas atl en ordning där de ordinarie skattemyndighelerna

också fattar beskattningsbesluten i första instans förekommer på i stort

sett hela skatteområdet i övrigt och all motsvarande ordning är regel också

på angränsande förvaltningsområden.

Genom att föra över de formella beslutsbefogenheterna tUl skattemyn­digheterna vad gäller taxeringarna kan stora samordningsfördelar uppnås på elt enkelt sätt. Del blir nämligen möjligl alt göra förfarandet enhetligt t.ex. i fråga om taxering, skattetillägg och pensionsgrundande inkomst. Beslut i de senare frågorna meddelas för närvarande inte av taxerings­nämnderna utan av de lokala skattemyndigheterna. Med en ny beslutsord­ning däremot kan gemensamma beslut meddelas. En samordning kan också ske med t. ex. mervärdeskalten där beslut fattas av länsstyrelsen.

Några remissinslanser har inväni mot kommiltéförslagel i den här delen och ansell att det resulterar i en oönskad sammanblandning av fiskala och dömande funktioner för skallemyndigheternas del. Till gmnd för invänd­ningarna ligger en oro för alt kraven på objeklivitet skjuls i bakgmnden och all taxeringsförfarandet blir mer fiskaliskt inriktat. För egen del kan jag med ulgångspunkl i del nuvarande förfarandet inle se att en samord­ning av de olika taxeringsfunklionerna kommer atl medföra en minskad objektivitet. Tvärtom bör reformen kunna befrämja objektivitet och likfor­mighet vid beslutsfattandet. Med elt begränsat anlal myndigheter med en bred kompetens bör man nämligen pä ett hell annat sätt än för närvarande kunna se till att besluten fallas på en lillräckligt kvalificerad nivå. Taxe­ringsförfarandet i försia insians kan av resurs- och effektivitetsskäl inle heller anordnas som elt domstolsmässigt förfarande. För allmänhelens tilltro till systemet torde dessutom avgörande vikl läggas vid att det finns förtroendevalda med ett verkligt inflytande i tvistiga frågor. Den antydda ordningen avser här att förstärka lekmannainflytandet och förändringarna bör sammantaget leda till en ökad lilllro från allmänheten.

Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med kommittén och en bred remissopinion atl beslutsorganisationen bör ändras så att taxerings­besluten i framtiden i formell mening fallas av de skattemyndigheter som också ansvarar för granskningen av deklarationerna. Beslutsfunktionen bör alltså ligga hos länsskattemyndigheterna och de lokala skallemyndig­heterna.

Lekmännen har somjag berört en viklig uppgifl att fylla inte bara genom att de deltar i beslutsfallandet. Genom deras medverkan får allmänheten insyn i verksamhelen och ges garanlier för all taxeringsarbetel - och även i någon mån den grundläggande skattelagstiftningen - vUar på medborger­liga värderingar.

En följd av atl taxeringsbesluten enligt milt förslag skall fattas av de      121


 


ordinarie skattemyndighelerna blir att lekmännens medverkan måste ske Prop. 1986/87: 47 inom ramen för myndigheternas verksamhet. Detta bör såsom kommittén har föreslagil åstadkommas genom att det i länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna inrättas skattenämnder med förtroende­valda. När lekmännen deltar i ell beslul blir del således fråga om elt beslut av myndigheten i särskild sammansättning.

Någon anledning att ha lekmännens medverkan i hell olvisliga ärenden av rutinkaraktär finns givelvis inte. I det framtida systemet bör Qänste­mannen själva få fatta beslut i ärenden av det slaget. Lekmännens medver­kan bör i första hand koncentreras lill vissa ärendetyper med skälighets-och bedömningsfrågor där deras speciella insikter och kunskaper är sär­skilt värdefulla. Men en medverkan av lekmän kan vara moliverad också i andra ärendetyper med hänsyn till kravet på insyn i beskattningsverksam­heten. Det är sålunda viktigt att denna insyn blir tUlräckligt vid så all den ger uirymme för en kritisk granskning av beskattningens effektivitet, rim­lighet och begriplighet.

En följd av att låla lekmän vara verksamma i skattemyndigheterna är alt det skapas organisatoriska förutsättningar att låta lekmän della också i beslul rörande annat än egentliga laxeringsärenden. Bl. a. ärenden om skatletiHägg är inte sällan lämpade atl avgöras under medverkan av för­troendevalda. Den nya ordningen medför att lekmannainflytandet kan utvidgas också till andra beskatlningsområden. Jag tänker då särskilt på uppbördsområdet och närmare besläml på lokal skattemyndighets möjlig­het atl under vissa förutsättningar göra en arbetsgivare ansvarig för arbets­tagares skatl. Den möjlighet till lekmannainflytande som nu öppnar sig på exempelvis det området ligger något vid sidan av vad den nu aklueUa reformen avser att åstadkomma och har inte berörts av kommittén. Del finns emellertid enligt min mening skäl att i ett senare sammanhang ta upp den frågan.

Frågan är då hur man närmare bör avgränsa de taxeringsärenden som lekmän bör della i. Till att börja med bör därvid beaktas all jag - somjag senare närmare kommer att utveckla - föreslår att ett väsenlligl utvidgat omprövningsförfarande införs. Av betydelse är vidare att jag även kommer alt föreslå att eftertaxeringsärenden skall prövas av skattemyndighelerna som första instans. Genomförs dessa ändringar bildas osökt en grund för atl beslämma avgränsningen av de fall där nämnden bör fatta beslul. Delta ligger också helt i linje med vad kommillén kommit fram till.

Avgränsningen bör sålunda kunna beslämmas med utgångspunki främst
i ärenden om omprövning och eftertaxering. Av störst volym kommer med
all sannolikhet omprövningsärenden på den skattskyldiges begäran all bli.
Kommittén har uppskattat antalet sådana ärenden tUl drygt 100000, att
jämföras med ca 80000 vid det nuvarande omprövningsförfarandel. Del
totala antalet ärenden för lekmännen skulle enligt kommitténs beräkningar
uppgå tiU ca 135000. 1 detta antal ingår 10000 gmndläggande taxeringsbe­
slut. Nämnden bör nämligen enligt kommittén även kunna fatta det försia
taxeringsbeslutet för myndighetens räkning, t. ex. när det rör sig om svåra­
re bedömnings- eller skälighetsfrågor eller frågor av störte ekonomisk
betydelse. För egen del finner jag skäl som talar för att lekmännen bör
       '22


 


delta i en större utsträckning vad gäller de grundläggande besluten än vad kommitténs uppskattningar ger vid handen. Exempelvis ärenden av sköns­taxering är ofta av en art att de enligt min mening inte bör avgöras utan lekmän.

Sammantaget bör ärendemängden för skattenämnderna emellerfid kun­na minskas i förhållande till de nuvarande taxeringsnämnderna. Jag räknar med atl antalet ärenden kan uppgå tiU ca 150000 att jämföras med att ca 350000 föredrogs inför fullsutlen nämnd vid 1984 års laxering. En sådan minskning skall emeUertid inte ses som en begränsning av lekmannainfly­tandet. Det är i stället fråga om en naturlig anpassning så att inflytandet får en reeU innebörd. Till de här frågorna återkommer jag i avsnill 4.2.


Prop. 1986/87:47


3.1.2 Skattenämndernas sammansättning m. m.

Mitt förslag: Del skall finnas en skatlenämnd i varje skattemyn­dighet. 1 de större myndigheterna bör nämnden indelas i avdelning­ar.

Regeringen besiämmer ytterst det antal lekmän som skall utses för skatlemyndighelerna. Lekmännen väljs av landslingel. Om det i länet finns kommun som inte ingår i landstingskommunen får även fullmäklige i den kommunen välja ledamöter. Lekmännen skall ingå i en "pool" som indelas till Qänstgöring enligl särskilda Qänslgö-ringslislor. Fem lekmän skall kallas till varje sammaniräde i nämn­den.


Kommitténs förslag: Överensslämmer i huvudsak med mitl. En olikhet är atl kommiitén anser alt fyra lekmän skall kallas till varje sammanträde.

Remissinstanserna: Förslagel tillstyrks med några få undantag. Ell par remissinstanser ullalar att förslagel innebär en alltför långtgående ned­dragning av förtroendemannaorganisationen. Några vänder sig mot att endasl fyra lekmän skall kallas till nämndsammanträdena och föreslår i stället alt fem kallas.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande ordning skall anlalel valda leda­möter i taxeringsnämnd vara minsl fem och högsl älta. För de valda ledamöterna skall vidare lika många suppleanter väljas. Del finns för närvarande ungefär 2 600 taxeringsnämnder.

När lekmännen enligl den nya ordningen skall deha i taxeringsbesluten skall del enligl mitt förslag ske genom skattenämnderna. Det måsle därför finnas en skatlenämnd i var och en av länsskatiemyndigheterna och de lokala skallemyndigheterna eller sammanlagi 144 stycken - 24 i länsskat­temyndigheterna och 120 i de lokala skatlemyndighelerna.

Som jag framhöU i föregående avsnitt kan del uppskattas atl anlalel ärenden där lekmän fattar besluten kommer atl uppgå liU mindre än hätflen än för närvarande, närmare beslämt minska från ca 350000 fill ca 150000. Med hänsyn lill den slora neddragningen av anlalet nämnder kommer emellertid varje nämnd all få elt slörre antal ärenden än för närvarande. Det behövs därför en ökning av antalet ledamöier som ingår i varje nämnd


123


 


för all inle lekmännen skall bli för hårl arbetsbelastade. 1 de större myndig-     Prop. 1986/87: 47 heterna bör vidare nämnden kunna arbela i olika avdelningar. Man bör säledes inle skapa flera olika skallenämnder inom en och samma myndig­hel, eftersom det ju är fråga om beslul av myndighelen även när lekmän­nen deltar.

Det anförda leder till att det i stället för den nuvarande ordningen bör tillskapas en "pool" av lekmannaledamöter enligt eii syslem som motsva­rar det som gäller för nämndemän i domslolarna. Till varje sammaniräde bör då etl visst anlal ledamöter kallas enligt ett i förväg bestämt Qänstgö-ringsschema. Med ulgångspunkl i bl.a. det av kommittén uppskallade antalet ärenden all behandla finner kommiitén att det skulle behövas närmare 4000 lekmän för all lillgodose skattenämndernas behov. Därvid har förutsatts all ell nämndsammanträde varar i fyra timmar, att fyra lekmän kallas till vaQe sammanträde och att varje lekman deltar i tio sammanträden per år.

Kommittén föreslår vidare att landstinget skall välja i huvudsak samtliga ledamöter. Om del i länet finns kommun som inte ingår i landstingskom­munen skall valel dock förrättas av landstinget och kommunfuUmäklige med den fördelning dem emellan som länsskallemyndigheten bestämmer efler befolkningstalen. Antalet ledamöter skall enligt kommitténs mening bestämmas av länsskattemyndighelen.

För egen del kan jag i huvudsak anslula mig lill kommitténs förslag om hur nämndledamöterna skall ulses. Jag anser dock all antalel lekmän bör beslämmas av regeringen med möjlighel för denna atl delegera uppgiften till skattemyndigheterna. Jag föreslår alltså att del ytlerst bör tillkomma regeringen alt bestämma hur många lekmän som skall utses för skallemyn­digheterna och alt de lekmän som skall Qänslgöra vid en skaltenämnds sammanträde kallas ur en "pool" av ledamöter som väljs av landstinget eller — i förekommande fall - landstinget och kommunfullmäktige.

När det gäller frägan om hur många förtroendevalda som skall kallas till varje sammanträde delar jag inte kommitténs uppfallning all endasl fyra lekmän skaU kallas. 1 likhet med några kommittéledamöler och en del remissinstanser finner jag det lämpligare atl fem lekmän kallas. Därigenom ökas möjligheterna atl ge nämnden en mer allsidig sammansättning. Dess­utom molverkas en alllför kraftig neddragning av den nuvarande förtroen­demannaorganisationen.

En angränsande fråga är hur många ledamöter som fömiom ordföranden skall vara närvarande för all skallenämnden skall vara beslutsför. Kom­mittén föreslår att tre ledamöier skall vara tillräckligt. Den här frågan är emellertid enligt min mening av sådan mera delaljbetonad karaktär att man inte nu bör binda sig för en bestämd lösning.

Även beiräffande vissa andra frågor som kommillén lar upp anser jag det lämpligt alt avvakta med ett slällningstagande till dess en reform kan fullföljas. Detta gäller bl. a. valbarhels- och behörighelskraven beiräffande nämndledamölema, ersättningen till ledamöterna och den närmare utform­ningen av förfarandel i nämnden.

Jag vill här slutligen framhålla alt nämnderna bör sammansättas av
personer med lämplig erfarenheisbakgrund från olika områden inom sam-
    124


 


hällslivel. Därigenom kan nämnden få en sådan saklig kompetens alt den utgör en förstärkning åt myndighelen och etl komplement till den fack­kunskap som myndigheten själv represenlerar. Jag vill lillägga att det sä långl möjligt också bör ses till att ledamöterna har en geografisk spridning över nämndens hela verksamhetsområde.


Prop. 1986/87:47


3.1.3 Ordförandeskapet i skattenämnden

Mitt förslag: Till ordförande och vice ordförande i skallenämnden eller - i förekommande fall - avdelning i skattenämnd skall förord­nas tjänstemän inom skatteförvaltningen.


Kommitténs förslag: Överensslämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget har biträtts eller lämnats utan erinran av den helt övervägande delen av remissinslanserna. Etl par av dem har betonat alt i första hand myndighelens chef bör vara ordförande. Lands­tingsförbundet och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ut­tryckt tveksamhet till behovel av en Qänsleman som vice ordförande. Svenska kommunförbundet har ansett alt såväl ordföranden som vice ordföranden bör hämtas utanför skalleförvaltningen för att öka tilltron till skallenämndens opartiskhet.

Skälen för mitt förslag: Den föreslagna omläggningen av taxeringsförfa­randel medför att skattenämnderna får en mer framskjuten och avgörande roll än dagens taxeringsnämnder. Vidare kommer deras behörighet alt slräcka sig över ett vitt fäll. Det är därför enligl min mening heU klart atl ordföranden i skatlenämnden måste besitta breda kunskaper inom beskalt­ningsområdel.

Med hänsyn härtill ligger det närmast lill hands all ordföranden rekryte­ras frän skalleadministrationen och dessutom i första hand från den egna skattemyndigheten, eftersom ju nämnden enligt mitt förslag skall fatta beslut för myndighetens räkning. Genom en sådan ordning understryks all det är fråga om en nämnd inom myndigheten, inte en annan instans.

En nackdel med att nämndens ordförande är en skatleQänsteman kan som en del remissinslanser påpekat vara all de enskildas tilltro lill nämn­dens opartiskhet därigenom skulle kunna försvagas. För allmänhetens förtroende bör emellertid den hell avgörande omständigheten vara att lekmän på ell meningsfullt sätl dellar i besluten och särskilt i beslul där del finns utrymme för skälighetsbedömningar. Med en lekmannaordförande skulle för övrigl risken vara belydande att nämnden domineras av den granskare som föredrar ärendet.

Jag förordar därför att en Qänsteman inom skalleförvaltningen skall vara ordförande i skattenämnden.

Fråga är vidare om skattemyndighetens chef skall vara självskriven ordförande eller om det skall finnas möjlighet atl till ordförande ulse en annan Qänsteman. Det måste här beaklas att frägan berör samtliga skatte­myndigheter pä regional och lokal nivå, för vilka mycket skifiande förut­sättningar, särskilt beiräffande storiek, kan gälla. Arbetsbelastningen för


125


 


myndighetscheferna kan variera och det kan för många chefer vara nöd­vändigt atl ägna krafterna ål andra arbelsuppgifler för atl myndighelernas arbele skall kunna löpa utan allvarliga siörningar. På grund härav delar jag kommitténs uppfattning alt till ordförande bör kunna ulses även annan än myndighelschefen. I försia hand bör givetvis myndighetschefen ändå kom­ma i fråga eftersom ju denne har ansvaret för myndighetens verksamhel och del därför är önskvärt atl de båda uppgiflerna förenas. Enligt kommit­téns förslag skulle till ordförande kunna utses också en Qänsteman utanför den egna myndighelen. Även detta ansluter jag mig till. Men jag vill framhålla atl det måste underlätta samarbetet mellan nämnden och myn­dighelen i övrigl om ordföranden rekryteras från den egna myndigheten.

Arbetsbelastningen på flertalet nämnder blir sådan att del även bör utses vice ordförande. Denne bör enligt min mening normalt också vara en Qänsteman vid den myndighel som nämnden hör tiU. Därigenom blir det bl. a. lättare atl ersälla ordföranden vid förfall för denne.

Vad jag här sagt om skattenämnden bör där denna är indelad i avdelning­ar gälla i fråga om varje avdelning. För varje avdelning bör säledes utses ordförande och vice ordförande bland Qänsteman inom skalteförvaltning-


Prop. 1986/87:47


 


3.2 Beslutsbehörigheten i vissa ärenden

Eftertaxering

Mitt förslag: Skattemyndigheten skall som första instans få fatta beslut om eftertaxering.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lillslyrker förslagel. Några är dock kriiiska och framhåller all del är av slor principiell belydel­se all en skattskyldig kan vända sig till en utomstående och självständig insians - med andra ord till en domstol — för alt fä sin sak prövad. Bl. a. en del länsstyrelser betonar att eftertaxeringsärendena i vissa faU är svår­bedömda och del ifrågasätts om inte skattemyndigheten åtminstone över-gängsvis borde ges möjlighet all hänskjuta ett ärende till länsrätt.

Skälen för mitt förslag: Ansökan om eftertaxering prövas för närvarande av länsrätten som första instans. Ordningen skiljer sig från den som råder på den indirekta beskattningens område där beslut rörande det motsvaran­de efterbeskattningsinstilutet fattas av beskattningsmyndigheten.

Eftertaxeringsbeslul har lidigare, närmare bestämi före år 1956, fattats av taxeringsnämnd. Genom en reform det året utvidgades eftertaxeringsin-siiiutei lill alt omfatta även eftertaxering efter skönsmässiga gmnder och del ansågs atl en eftertaxering därmed kunde innebära en sådan fullständig omprövning av grunderna för den skaltskyldiges taxering som i vissa avseenden kunde sägas vara jämförbar med den prövning som sker när en laxering omprövas med anledning av exiraordinära besvär. Man ansåg att


126


 


de två särskilda prövningsförfarandena borde närma sig varandra genom     Prop. 1986/87: 47 all också eftertaxering fick beslutas endast av en besvärsinstans.

De synpunkter som låg bakom att taxeringsnämnden inte längre fick eftertaxera talar för en ordning där institutet besvär i särskild ordning ersätts med ett i liden utsträckt omprövningsförfarande hos skattemyn­digheten och där eflertaxeringarna samtidigt förs tillbaka till en lägre nivå. En sådan ordning ligger också i linje med en av de grundprinciper som enligt min mening bör gälla för den nya organisationen, nämligen atl taxeringsbeslut i vid mening i försia hand bör fallas inom skatteadministra­tionen - med eller utan lekmän - och atl domslolarna bör befrias från uppgiften atl fungera som beskallningsmyndigheier.

En överföring av beslutanderätten till skattemyndigheterna kan synas väl långtgående med hänsyn till att ärendena om eftertaxering många gånger innehåller komplicerade skatterätlsliga frågor och avser belydande belopp. Dessulom är de ofta tvistiga. Del kan vidare göras gällande att ärendena i processuelll hänseende kan innehålla svårbedömda moment.

Att svårighetsgraden i regel är slörre beträffande eflertaxeringarna än de ordinarie taxeringarna medför att det ställs höga krav på beslutsmyndighe­ten. De maleriella frågorna i eftertaxeringsfallen är dock inte svårare än de som uppkommer vid taxeringen avseende löpande år. Skillnaden är i stället alt svåra frägor inte uppträder lika ofta vid den årliga taxeringen.

Det förhållandet atl eftertaxeringsfallen ofta är tvistiga talar enligl min mening i och för sig mol en nedflyttning av beslutsbehörigheten till skatte­myndigheterna. Om de skattskyldiga regelmässigt skulle överklaga eventu­ella beslut av skattemyndigheterna, skulle det ju vara en onödig omgång med en sådan beslutsordning. Jag anser därför att det i vart fall bör finnas en möjlighet atl ta upp ell eftertaxeringsärende direkt i länsrätt. Det kan vidare ifrågasättas om inte skattemyndighetens behörighet bör begränsas fill ärenden där den skattskyldige har medgelt yrkandet om efterlaxering. För egen del vill jag då betona atl man bör siräva efler en ordning där handläggningen kan bli snabb och effekliv i fräga om alla eftertaxeringsfall och alt den skattskyldiges inslällning till ändringsyrkandet inte helt bör få avgöra vilken instans som skall vara beslutsbehörig. En möjlighet att med länsrätt som första instans ta upp en fråga om eftertaxering kommer att följa av den ordning som jag senare (avsnitt 4.4) kommer att förorda beiräffande det allmännas rätt atl yrka taxeringsändring i domstol. Jag kan förutskicka att jag förordar en sådan rätt även vad gäller tvistefrågor som inte prövals av beskattningsmyndighelerna. Detla innebär all det allmänna ges möjlighel atl direkt vända sig till länsrätt med ett yrkande om eftertax­ering och således att man kan undvika den fördröjning som en obligatorisk skatlemyndighetsprövning skulle ha inneburil för de fall där ett beslut av skattemyndighet om eftertaxering med all sannolikhet skulle ha överkla­gats.

En annan aspekl som har förts fram som skäl mol en nedflyttning av
beslutsbehörighelen är alt del för beslul om eftertaxering krävs att spe­
ciella fömlsätlningar är uppfyllda. Till dessa formella grunder hör framför
allt att det måste fastställas alt en oriktig uppgifl föreligger. Skattemyndig­
helerna är emellertid redan väl bekanta med begreppet oriktig uppgift. De
  127


 


lokala skattemyndighelerna fattar sålunda beslut om skattetillägg och då måste en bedömning av rekvisitet oriktig uppgifl göras. Detsamma är sedan den 1 januari 1985 fallet i fråga om oriktig uppgift i uppbördsdeklara­tion o. d. enligt det nya samordnade uppbördssystemet för socialavgifter. Till bilden hör också att skattemyndigheterna enligt milt förslag skall förslärkas genom skaltenämnderna.

Genom att låta skatlemyndighelerna bli behöriga all meddela beslut om eftertaxering skapas förutsättningar för en samordning med andra skatte-slag så alt skattemyndigheten l.ex. vid s. k. integrerade revisioner kan fatta samtidiga beslut för samtliga berörda skatter. Då bör beslutsprocessen kunna bli avsevärt snabbare och smidigare. En klar förbättring kan upp­komma även för fall som enbari rör inkomsttaxering, exempelvis när del i samband med granskning av det löpande årels deklaration uppmärksam­mas utelämnade inkomster avseende såväl löpande som tidigare år. Kan myndigheten då pröva ärendena rörande samtliga år vid ett enda lillfälle undviks det nuvarande omständliga förfarandet att tidigare års deklaratio­ner måste skiljas ut och bli föremål för prövning av domslol med den tidsutdräkt det innebär.

På grund av del anförda anser jag all övervägande skäl talar för att länsskatiemyndigheterna och de lokala skallemyndigheterna bör bli försia instans i fråga om beslul om eflertaxering.


Prop. 1986/87:47


Övriga särskilda laxeringsåtgärder

Mitt förslag: Skatlemyndighelen skall vara försia insians vid pröv­ning av bl.a. ärenden om ersättningsskatt och om skatteberäkning för ackumulerad inkomst.


Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks med något undantag.

Skälen för mitt förslag: Länsrätt är för närvarande första inlåns också i fråga om taxering till ersällningsskatt enligt lagen (1933:395) om ersäll­ningsskatt. Den kan i vissa fall även vara del beträffande fillämpning av bestämmelserna i 49 § KL om grundavdrag för dödsbo och 50 § 2 mom. KL och 9 § 2 mom. lagen om statlig inkomstskatt, SIL, om avdrag för väsentligl nedsatt skatteförmåga saml beträffande särskild skalleberäkning enligt lagen om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad in­komst. Vidare handläggs ansökan om dödsbos befrielse från skalt enligt 75 § I mom. KL, 15 § 1 mom. SIL och 15 § 1 mom. lagen om statlig förmögenhetsskatt av länsrätten som första instans. Vad gäller samtliga nu angivna ärendegrupper finner jag i likhet med kommittén och remissinslan­serna inget hinder mot att föra över beslulskompelensen i sin hdhel till skattemyndigheterna. Förfarandet i sådana ärenden bör därför samordnas med laxerings- och omprövningsförfarandet i övrigt.

Har laxeringsbesvär anförts kan länsrätten vara första instans i fråga om uppskov enligt lagen om uppskov med beskattning av realisationsvinst.


128


 


Uppskovsbeslämmdserna övervägs för närvarande inom regeringskansliel på grundval av betänkandena (SOU 1985:38 och 39) Reavinstuppskov -Fastigheter. Vid de övervägandena bör ställning också las till hur besluts­förfarandet bör ulformas.

Vid tillkomsten av lagen (1980: 865) mot skatteflykt ägnades stor upp­märksamhet åt frågan om lagen skulle få tillämpas i försia insians av taxeringsnämnd eller först i domstol. Av rättssäkerhetsskäl valdes den senare lösningen och denna gäller fortfarande. Lagen är lidsbegränsad och har nyligen förlängts att tillämpas på rättshandlingar som företagils fram till utgången av år 1988. I samband därmed kommer en ulvärdering av lagen från rättssäkerhetssynpunkt att äga mm. Frågan om beslutskompe­tensen bör enligt min mening inte prövas nu ulan först i samband med den kommande ulvärderingen.


Prop. 1986/87:47


 


Skallelillägg m. m.

Mitt förslag: Länsskattemyndighelen skall vara behörig att meddela beslul om skattetillägg och förseningsavgift och om beräkning av pensionsgrundande inkomsi och egenavgifter.

Kommitténs förslag: Överensslämmer i allt väsenlligl med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks.

Skälen för mitt förslag: Den nuvarande beslulskompelensen för länssty­relse och lokal skattemyndighet i vissa frägor som angränsar till taxeringen framslår beträffande fördelningen dem emellan som orationell mot bak­grund av att de båda myndigheterna var för sig har hand om granskningen av olika delar av deklarationsmaterialet. Della gäller i fråga om beslut om skattetillägg och förseningsavgift och om beräkning av pensionsgrundande inkomst och egenavgifter.

När del gäller de särskilda avgifterna är sålunda lokal skattemyndighet ensam behörig atl som försia insians falla beslul som föranleds av den årliga taxeringen. Länsstyrelsen får alltså inle pröva dessa frågor beträf­fande de deklarationer som granskas av Qänsteman hos den egna myndig­heten. I praktiken brukar detta lösas så att granskarna där förordnas atl biträda den lokala skattemyndigheten som i sin tur genom särskild delega­tion ger granskarna behörighet atl fatta beslul på den lokala skallemyn­dighetens vägnar. De lokala skallemyndighelerna är ensam behöriga även vad avser beslut om pensionsgrundande inkomst och egenavgifter. I regel används också här ett praktiskt förfarande motsvarande det som tillämpas för de särskilda avgifterna så all en och samma deklaration inte behöver gås igenom av mer än en Qänsleman.

I likhet med kommittén och remissinslanserna anserjag all den formella kompetensen bör utvidgas i det framtida förfarandet så att länsskattemyn­digheten får besluta om skattetillägg och förseningsavgift och om beräk­ning av pensionsgrundande inkomsi och egenavgifter.

9    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 47


129


 


3.3 Omprövningsförfarandet 3.3.1 Inledning


Prop. 1986/87:47


Mitt förslag: I syfte all få en enkel, smidig och snabb ordning för rättelse av felaktiga taxeringsbeslut införs i förhållande till dagens ordning väsentligl utvidgade möjligheter för skattemyndigheterna all ompröva sina beslul.


Kommitténs förslag: Förslagets huvudlinjer överensslämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: De flesta är positiva lill elt utvidgat omprövningsför­farande.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare betonat atl tyngdpunkten i förfarandet på beskallningsområdel bör förskjutas nedål i instansordning­en mot den försia inslansen, skattemyndigheten, och atl domstolsprövning i princip bör vara förbehållen tvistiga ärenden. Syftet är atl fä en enklare, smidigare och inle minst snabbare ordning för ändring av felaktiga tax­eringsbeslut. För atl dessa mål skall kunna uppnås krävs all skattemyndig­heterna i stor utsträckning själva kan företa ändringar i redan beslutade taxeringar.

1 del nuvarande systemel kan en laxering ändras, förulom efter besvär till domstol genom dels omprövning hos taxeringsnämnden, dels rätlelse enligt 72 a § TL hos de ordinarie skallemyndigheterna.

Taxeringsnämnden är enligt 69 § 3 mom. TL skyldig att på begäran av den skallskyldige la upp en beslutad laxering till förnyad prövning. Nämn­den kan också på egel initiativ ompröva ett beslut. Omprövningen kan leda till ett nytl beslut till den skattskyldiges fördel eller till hans nackdel.

Omprövningen måste företas inom taxeringsperioden, dvs. för närvaran­de före ulgången av oktober månad taxeringsåret. Ell beslul kan bli före­mål för omprövning flera gånger. Beslut som överklagats lill länsrätt kan taxeringsnämnden ompröva endast om särskilda skäl föreligger.

Taxeringsrättelse enligl 72 a § TL får avse vissa i lagen uppräknade uppenbara felaktigheter i skattelängden eller i taxeringsnämndens beslul. Taxeringsrättelserna beslutas av lokal skattemyndighet eller länsstyrelse. Rättelse får ske t. o. m. maj månad året efter taxeringsåret. Har den skati­skyldige ansökt om rättelse inom denna tid får dock beslutet fattas efler nämnda fidpunkt.

Den skaltskyldiges nuvarande möjligheter att få sin taxering ändrad ulan att gå den relativt långsamma och omständliga domstolsvägen är i prakti­ken ganska begränsade. Omprövning hos taxeringsnämnden kan som nämnts förekomma bara inom taxeringsperioden. Möjligheterna att företa laxeringsrältelse enligl 72 a § TL inskränks främst genom all lokala skalte­myndigheten resp. länsstyrelsen i de flesta fall inte har befogenhel att ompröva ställningstaganden i materiella taxeringsfrågor.

Av en undersökning som kommittén företagit i samarbete med domstols­verket framgår att inemot 40% av målen i länsrätt är hell olvisfiga och ytterligare ca 20% är endasl delvis tvistiga. Med ett effeklivare ompröv-


130


 


ningsförfarande borde det vara möjligt all avlasta domstolarna större delen     Prop. 1986/87: 47

av del betydande antal mål där någon egenflig tvist inte föreligger. Andra

fördelar med större möjligheter till omprövning är atl rättelser därigenom

kan göras enklare och snabbare. Elt utvidgat omprövningsförfarande på

den direkla skattens område medför även alt förfarandel närmar sig del

som gäller för den indirekla beskatlningen. Möjligheterna lill en bälire

samordning ökar därmed.

Del föreligger således enligt min mening slarka skäl all uividga skalte­myndigheternas möjligheter atl genom omprövning företa ändringar i de grundläggande taxeringsbesluten. För alt den önskvärda förskjutningen mot den försia instansen i beslutskedjan skall kunna åsladkommas bör vidare införas en spärr mol att olvisliga mål förs upp lill domstol. Denna bör skapas genom att man inför krav på att beslut som överklagas till domslol alllid skall bli föremål för omprövning.

En grundläggande förulsältning för att omprövningsförfarandel skall kunna göras effeklivare är att tiden för omprövning förlängs i förhållande lill vad som i dag gäller. Delta blir möjligt först om det finns en permanent verkande beskatiningsmyndighet som fattar besluten i försia instans. Som framgårav avsnitt 3.1 föreslårjagatten sådan inrättas genom att taxerings­nämndernas uppgifter förs över till de lokala och regionala skaltemyndig­heterna. Genom all skattemyndigheterna fattar taxeringsbesluten saknas vidare anledning att särskilt överväga de nuvarande möjligheterna till rättelse enligt 72 a § TL. Alla de ändringar som bör få företas bör kunna rymmas inom ramen för ell utvidgat omprövningsförfarande.

Vid bestämmandet av omprövningsperiodens längd gör sig delvis mot­stridiga intressen gällande. För den skallskyldige är del en fördel om han under lång tid kan fä felaktigheter som är till hans nackdel rättade. Han har å andra sidan ett berättigat behov av trygghel mot alt skattemyndighelerna ändrar tidigare åsatta laxeringar till hans nackdel. Taxeringsmyndighe­terna har beträffande det slora flerlalel skattskyldiga inte nägot siarkare inlresse av all låla deras taxeringar stå öppna under längre tid. Resurserna behöver i stället i försia hand användas lill atl faslställa taxeringarna för det senasle taxeringsåret. För ett mindre antal skattskyldiga med svårkon­trollerade beskattningsförhållanden har däremot skattemyndigheterna ett behov av en längre period av granskning och kontroll. Kommittén har inte ansett det lämpligl alt anpassa förfarandet för samtliga skallskyldiga till vad som är motiverai för en mindre grupp. Kommittén har också avvisat tanken på etl förfarande med olika långa omprövningstider för olika kate­gorier av skattskyldiga. Jag delar kommitténs uppfattning härvidlag. En sådan lösning skulle som kommittén påpekar förulom principiella betänk­ligheter medföra en rad praktiska problem, bl. a. med avgränsningen av de olika grupperna och med skattskyldiga som växlar mellan olika långa omprövningsperioder. Elt mer enhetligt förfarande för samtliga skattskyl­diga är därför all föredra. Däremoi kan del finnas anledning att ha olika långa omprövningsperioder beroende på om ändringen är till den skattskyl­diges fördel eller lill hans nackdel.

I det följande skall jag närmare redogöra för de huvudprinciper som
enligt min mening bör gälla för del framtida omprövningsförfarandet. In-
    131


 


nan dess vill jag emellertid framhålla del nära samband som finns mellan denna fråga och frågan om processformen. Exempelvis är en lång om­prövningslid enligl min bedömning svår all förena med en beloppsprocess. Vid mina överväganden angående utformningen av omprövningsförfaran­det harjag utgått ifrån att en övergång till sakprocess kan ske. Somjag närmare kommer alt redogöra för i avsnill 4.6 behöver emellerlid vissa frågor rörande processformen utredas ytterligare innan definitiv ställning tas till dennas närmare utformning. Enligt min bedömning bör delta dock inte komma att påverka gmnddragen av det omprövningsförfarande jag här kommer alt föreslå.


Prop. 1986/87:47


3.3.2 Omprövning på begäran av den skattskyldige

Mitt förslag: Den skattskyldige får inom fem är efter taxeringsårels uigång begära omprövning av skaltemyndighetens beslut. Några särskilda krav för rätt till omprövning på den skallskyldiges initiativ skall i övrigl inte ställas. Skattemyndigheten fär fatta beslut till den skattskyldiges fördel även efter omprövningsperiodens uigång om ansökningen har kommii in inom perioden. Omprövning på den skaltskyldiges inilialiv av samma års laxering och även av samma sakfråga kan ske flera gånger under fömtsättning atl saken inte prövats av domstol.


Kommitténs förslag: Överensslämmer i huvudsak med mitl. KommUtén har dock ett alternativt förslag med en ettårig omprövningstid.

Remissinstanserna: En majorilel av remissinslanserna lillstyrker kom­mitténs förslag. Särskilt positivt har förslaget om en femårig omprövnings­tid mottagils. Några remissinstanser anser dock att omprövningsperioden bör vara korlare.

Skälen för mitt förslag: Som jag framhållit inledningsvis krävs för etl effekiivt omprövningsförfarande atl den tid under vilken skaltemyndighe­ten får företa ändringar i redan beslutade laxeringar sträcks ut i förhållande till vad som gäller för närvarande. Kommittén har som sitt förstahands-allernativ föreslagit en omprövningsperiod om fem år. För egen del föror­dar jag della alternativ.

Vid omprövning på den skaltskyldiges initiativ föreligger av rättssäker­hetsskäl inget hinder mot att man fiUåler omprövning under en lång fid. Som kommiitén framhållit måste del anses som god service och en fördel ur rättssäkerhetssynpunkt för de skattskyldiga om de på etl smidigt sätl och under lång lid kan få felaktiga laxeringar rättade. Ell annat viktigt skäl för en femårig omprövningstid är atl del då blir möjligl att helt slopa de nuvarande reglerna angående extraordinära besvär.

Den ordinarie besvärstiden för den skallskyldige går enhgt nu gällande regler ut den sista febmari året efler laxeringsåret. Om hans besvär kom­mit in efler denna tidpunkt men före ulgången av juni månad året efter taxeringsåret får länsrätten ändå pröva besvären om taxeringsintendenlen helt eller delvis tillstyrkt dem i sak. Den skattskyldige har dessutom


132


 


möjlighet att på flera olika grunder anföra besvär i särskild ordning. Enligt Prop. 1986/87: 47 99 § TL får den skatiskyldige anföra besvär hos länsrätt intill utgången av året efter taxeringsåret om han inte under taxeringsåret har erhållil under­rättelse om nämndens avvikelse från deklarationen. Har han inte under laxeringsåret fält skattsedel på slutlig skatl beiräffande den aktuella taxe­ringen får han anföra besvär inom ell år efler det han erhållit sådan skattsedel. Extraordinära besvär enligt 100 § TL får anföras inom fem år efter laxeringsåret. Besvären får las upp lill prövning om de kan inordnas under någon av åtta olika besvärsgrunder. Beträffande två av dessa gmn­der är reglerna särskilt komplicerade. Där krävs nämligen att tre ytterligare förutsättningar skall vara uppfyllda nämligen, alt ändringen skall röra ett väsentligt belopp, att den skall grundas på en ny omständighet eller ett nytt bevis och att det skall vara ursäktligt att den skattskyldige inte åberopal omständigheten eller beviset i ordinär ordning.

Reglerna om extraordinära besvär är som framgår komplicerade och har sedan länge kritiserals av denna anledning. Enligl den av kommittén re­dovisade undersökningen är 7 % av skattskyldigbesvären i länsrätt besvär i särskild ordning som tagits upp till prövning. Det totala antalet extraor­dinära besvär har uppskattats lill ca 10 % av målen. Även de extraordinära besvär som inte tas upp till prövning medför en hel del arbele för domsto­larna. För att avgöra om särskild besvärsrätt enligl 100 § TL föreligger måste domstolen nämligen ofta först gå in på en bedömning av sakfrå­gorna. Även om det kan konstateras att en nedsättning av taxeringarna i enlighel med besvären i och för sig är motiverad kan besvären inte bifallas om inte de formella fömtsättningarna i övrigt i IOO § är uppfyllda, något som ofta måsle te sig svårförståeligt för den skatiskyldige.

En femårig omprövningslid medför således inte enbart den fördelen att de skallskyldigas möjligheter alt på ett enkelt sätt få sina taxeringar rättade vidgas. Del kan dessutom antas leda lill att domstolarna avlastas större delen av de exiraordinära besvär som nu handläggs där. Därtill kommer att reglerna blir avsevärt enklare atl lillämpa för både skattemyndigheter och domslolar.

Kommittén har ett allernativi förslag med en obegränsad omprövnings-möjlighet endast under ett år. För tiden därefter skall för rätt till prövning krävas att särskilda förutsättningar motsvarande de nuvarande kriterierna för extraordinär besvärsrätt föreligger. Enligt min mening skulle några mer belydande förenklingar av regelsystemet inte uppkomma med detta alter­nativ. Kommitténs förstahandsförslag är därför enligt min mening bättre.

Den kriiik som har riktats mol förslaget om en femårig omprövningstid är främst alt skattemyndigheterna därigenom blir tvungna att ha kunskaper om äldre lagsliftning och anvisningar, att praxisändringar skulle kunna ge upphov till ett stort antal ansökningar om omprövning och atl arbelsbelasl­ningen skulle kunna komma all öka avsevärt på gmnd av en krafiig ökning av antalel ansökningar om omprövning.

Beiräffande den försia invändningen villjag framhålla att jag i avsnitt 3.2
föreslagit att skattemyndighelerna skall få besluta om eftertaxering. De
kommer därför även av denna anledning atl tvingas ha kunskap om äldre
lagsliflning. Det kan dessutom antas att omprövningar som rör laxeringar
   133


 


flera år fillbaka i tiden blir relativt få. Det ligger ju i den skattskyldiges     Prop. 1986/87:47 inlresse alt så snabbt som möjligt få rättat taxeringar som är lill hans nackdel för att få tillbaka för myckel erlagt skall eller slippa beiala kvar­stående skatt.

Praxisändringar anses för närvarande i sig inle utgöra skäl för exlraor­dinär besvärsräll, men kan ändå i vissa faU leda fill sådan besvärsräll. För det faU en skattskyldig åberopar praxisändring för att få en äldre laxering nedsatt kommer det således även med en begränsad omprövningsrätt ofta alt bli nödvändigt för skattemyndigheten alt gå in på en bedömning av sakfrågan. Som kommittén framhållit torde det i sådana fall i allmänhel vara lika enkelt för myndigheten atl rätta taxeringen, vilkel givelvis är den bäsla lösningen för den skattskyldige.

Del finns enligt min bedömning inle heller anledning befara alt den långa omprövningstiden skulle leda lill någon slörre ökning av skattemyndighe­ternas arbetsbelastning i förhållande lill l.ex. en ettårig omprövningslid. De flesta omprövningar lorde av skäl som jag nyss nämnt förekomma redan under försia årel efler taxeringsåret.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag inte de ifrågavarande invändningarna vara av sådan tyngd att de utgör hinder mot en femårig omprövningsperiod.

Jag delar kommitténs uppfattning att det inle finns anledning atl införa en undre beloppsgräns för rält fill omprövning. Inte heller i övrigt bör några särskilda krav för rätt till omprövning slällas.

Omprövningsbesluien bör normall fattas av myndigheten i nämndsam-mansättning. Vissa delegationsmöjligheier bör emellertid finnas, l.ex. för rätlelse av uppenbara felaktigheter. Skattemyndigheten bör givetvis få fatta beslut till den skattskyldiges fördel även efler omprövningstidens utgång så länge ansökningen har kommit in i rält tid.

Yllerligare en fråga somjag vill ta upp i detla sammanhang är om fiera omprövningar av samma fråga skall tillåtas. Enligt kommitténs förslag skaU omprövning på den skattskyldiges initiativ av samma års laxering och även av samma sakfråga få ske fiera gånger under förutsättning atl frågan inte varit föremål för domslolsprövning. Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del. Att låta skattemyndigheten ompröva frågor som varil föremål för domstolsavgörande skulle slrida mol instansordningsprincipen och bör därför inte tillåtas. Däremot bör domstolsprövning av en sakfråga inte utesluta omprövning av en annan sakfråga, även om den rör samma taxeringsår. Som kommittén framhållit skulle annars en omotiverad skill­nad uppstå mellan en skattskyldig som nöjt sig med ett omprövningsbeslut och den som klagat och fått ell domstolsavgörande. En begränsning i möjligheten att få flera sakfrågor rörande ett taxeringsår omprövade vid skilda fillfällen skulle dessutom medföra atl man inle kan avvara besläm­melser om extraordinära besvärsrätt.

För skattemyndighetens del skulle tillåtandet av flera omprövningar underlätta på så sätt att myndighelen vid en begäran om omprövning inte behöver kontrollera om frågan tidigare varit föremål för omprövning.

Jag viU slutligen framhålla att jag även delar kommitténs bedömning att
taxeringsändring till nackdel och eftertaxering, somjag närmare kommer
    134


 


att behandla i följande avsnitt, skall kunna omprövas på begäran av den skattskyldige.


Prop. 1986/87:47


3.3.3 Omprövning på skattemyndighetens initiativ

Mitt förslag: Beslut om taxeringsändring på skattemyndighetens initiativ till den skallskyldiges fördel bör få fattas inom fem år efter taxeringsåret utan begränsningar. Beslul om laxeringsändring till den skattskyldiges nackdel bör få fattas inom ett år efter taxerings­årets utgång. För del fall att den skattskyldige inte inkommit med självdeklaration skall särskilda regler gälla. Skattemyndigheten skall i dessa fall oberoende av om förutsällningarna för efterlaxering föreligger ha möjlighet alt besluta om taxeringsändring till nackdel under elt år efter det deklarationen lämnades in dock inle längre än till utgången av femle årel efter taxeringsåret.

De nuvarande förutsättningarna för eftertaxering skall i princip bibehållas.


Kommitténs förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med milt förslag.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinslanserna tillstyrker försla­get. Relativt många är dock kriiiska till vissa delar av det. Framför allt riktas invändningar mol att laxeringsändring till nackdel skall få ske under sä lång lid som ett år efter taxeringsåret.

Skälen för mitt förslag: Beiräffande omprövning på skattemyndighetens initiativ lill den skattskyldiges fördel år del enligt min mening naluriigt atl skattemyndighelerna kan ändra taxeringarna under i huvudsak samma förutsättningar som efter yrkande från den skattskyldige. Skallemyndighe­ten bör således kunna besluta om taxeringsändring lill den skaltskyldiges fördel inom fem år efter laxeringsåret.

När det gäller beslut om taxeringsändring UU nackdel för den skallskyl­dige föreslår jag i likhet med kommittén atl sådan ändring skall få beslutas inom ett år efter taxeringsåret.

För den skattskyldiges rättssäkerhet är det givetvis väsenlligl alt hans laxeringar fastställs definitivt så snart som möjligt. En avvägning måsle emellertid göras mellan delta intresse och del allmännas behov av att rätta uppkomna felaktigheter. Skattemyndigheterna skall självfallel sträva efler alt redan från bögan falla rikliga beslut. Taxeringsförfarandet äremellertid en masshantering som bedrivs under stor lidspress. Del maierial som de skattskyldiga lämnar i sina deklarationer är många gånger bristfälligt eller oklart. Skattemyndighelerna behöver därför ofta utreda oklara frågor när­mare och skaffa fram uppgifter till belysning av en fråga. Deklarationernas svårighetsgrad skiftar dessulom starki. Jag vill här peka på resultatet av den tidigare nämnda undersökningen som kommittén företagit i samarbete med domstolsverket. Av denna framgår all den skattskyldige medger taxeringsiniendentens yrkande hell eller delvis i närmare 60 % av de ordinarie intendentbesvären och i ca 45 % av eftertaxeringsmålen. 1 in-


135


 


emot 90% av sakfrågorna åberopar intendenten ny utredning eller nya     Prop. 1986/87:47 bevis som inle bedömts i första instans.

Mot denna bakgrund är det enligl min mening uppenbari atl del mäste finnas möjligheter atl företa omprövningar till den skattskyldiges nackdel även efter taxeringsperiodens utgång. I annat fall kan den önskvärda förskjutning av skaiteprocessen mot första instans inte åstadkommas och del torde inte heUer bli möjligt att upprätthålla kravet att taxeringarna i möjligaste mån skall vara likformiga och rättvisa.

När del gäller längden av den lidsperiod under vilken laxeringsändringar fill nackdel skall få beslutas är enligl min mening etl år efter taxeringsåret en lämpligl avvägd lid. Vid en ettårig omprövningslid får skaltemyndighe­lerna någol längre lid på sig all granska komplicerade deklarationer än vad som nu är fallel. Vidare ger en omprövningsperiod av denna längd bäitre överensstämmelse mellan skallemyndigheternas och den enskildes möjlig­heter all få beslut ändrade. Jag viU som jämförelse framhålla atl taxerings­perioden för närvarande slutar den 31 oktober taxeringsåret. Taxeringsin­tendenlen kan emellerlid iniliera taxeringsändringar genom all anföra be­svär fill länsrätten fram fill den sista juni året efter taxeringsåret. Taxering­arna är således öppna 1. o. m. denna tidpunkt. Det finns ingen tidsfrist för länsrättens prövning av taxeringsiniendentens yrkanden. Handläggningen i länsrätten tar för närvarande i regel minst etl år och det är inte ovanligt att den skattskyldige får vänta etl och elt halvt till två år efler taxeringsåret innan han får besked om laxeringarna kommer att ändras eller ej. Jämfört med dagens ordning innebär milt förslag atl den skatiskyldige i allmänhet betydligt snabbare kan få besked om evenluella ändringar i sina taxeringar. Med en omprövningsfid om ell år bör man även kunna slopa taxeringsin­iendentens möjlighel atl under fem år anföra extraordinära besvär enligt 101 § TL liU den skattskyldiges nackdel när taxeringen blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annal uppenbart förbiseende, s. k. misstagstaxering.

Beslutanderätten i ärenden om taxeringsändring till den skaltskyldiges nackdel bör i enlighet med vad kommittén föreslagil tillkomma skattemyn­digheten i såväl olvisliga som tvistiga ärenden. En majorilel av remissin­stanserna slöder detla förslag. Relativt många anser emellertid atl beslu­tanderätten i Ivistiga ärenden skall ligga på domstol.

I avsnitt 3.2 harjag angett alt eftertaxering bör beslutas av skattemyn­
digheten även i tvistiga fall. De skäl som jag där anförde för en sådan
beslutsordning talar enligt min mening även för att låta skattemyndigheten
besluta i tvisfiga ärende om laxeringsändring till nackdel. Beslutsfattandet
bör således läggas så långt ner som möjligl i instansordningen. Man kan då
lättare skapa en enkel och rafioneU beslutsordning och avlasta domstolar­
na arbete. Omprövningsbeslut är i princip inte heller av svårare beskaffen­
hel än de gmndbeslut skattemyndigheterna har att falla i taxeringsfrå­
gorna. Jag anser därför inte atl del finns anledning att lägga beslutsfattan­
det på domstol. Beslulen i tvistiga omprövningsärenden bör i regel fattas
av myndigheten i nämndsammansättning. Härigenom ges enligt min me­
ning tillräckliga garantier för all handläggningen av frågorna blir omsorgs­
full och kvalificerad.
                                                                          136


 


Taxeringsändring fill nackdel för den skatiskyldige bör givetvis inte Prop. 1986/87:47 göras beträffande småbelopp. Enligl nuvarande regler får taxeringsnämn­den underiåla avvikelser från deklaralionen om avvikelsen skulle avse endast ett mindre belopp (65 § andra stycket TL). Efter taxeringsperiodens utgång finns det ännu större anledning all låta mindre felaktigheter passera utan ålgärd. Det bör emellertid inle vara någol formkrav för taxeringsänd­ring lill nackdel atl denna överstiger visst minsta belopp utan denna fräga får klaras ut genom interna myndighetsdirektiv.

Ett problem som kommittén uppmärksammat gäller deklaraiionsskyl-diga som inte alls deklarerar eller som ger in deklaration så sent att någon reell möjlighet till granskning av den inle föreligger. För all undvika all de som inle fullgör sin deklarationsskyldighet i rält lid behandlas förmånligare än andra och att skattemyndigheternas reella möjligheter att ändra taxe­ringar till nackdel inskränks finns det enligt min mening skäl att införa en särregel för dessa fall. Skattemyndigheten bör således ha möjlighel alt besluta om laxeringsändring till nackdel oberoende av om förutsällningar­na för eftertaxering föreligger under etl år efter det deklarationen lämnades in dock inte längre än infill utgången av femte årel efter laxeringsåret. Om deklaration inle alls ges in bör skattemyndigheten få ändra taxeringen till nackdel t. o. m. femle året efter taxeringsåret.

Som jag nyss nämnt föreslog jag i avsnitt 3.2 att efterlaxering skall beslutas av skaltemyndigheten. I övrigt bör enligl min mening den ordning som nu gäller för eftertaxering i allt väsentligl bibehållas. Som kommiitén framhållit fungerar de nuvarande eftertaxeringsreglerna i stort sett till­fredsställande och en fast praxis har utvecklats. Det finns därför inle anledning att företa några större ändringar i dem. Remissinstanserna har inte heller haft några erinringar mot kommitténs förslag i denna del.

Kommittén har i sitt betänkande även lagit upp vissa andra frågor som bl. a. rör anpassning av reglerna om skattetillägg, förlustavdrag, pensions­grundande inkomsi m. m. till ett utvidgat omprövningsförfarande. Vidare har kommiitén lagl fram förslag angående hur vissa följdändringar, bl. a. på grund av ändrat fastighelstaxeringsvärde skall handläggas i framtiden. Enligt min mening finns det inle anledning atl ta definiliv ställning lill dessa frägor förrän kommitténs slutliga förslag föreligger.

137


 


3.4 Det allmännas processföring


Prop. 1986/87:47


Mitt förslag: Atl föra del allmännas lalan i skattemäl skall i princip vara en uppgift för beskattningsmyndighelerna som sådana.

När den enskilde har överklagat ett skalleärende där beslut med­delas av länsskaltemyndighet eller lokal skattemyndighet skall länsskallemyndigheten vara hans motpart i domstolen. Länsskatte­myndigheten får om det är lämpligt utse Qänsteman hos den lokala skattemyndighet som har meddelat del överklagade beslutet alt såsom ombud förelräda del allmänna.

En överordnad myndighel skall få föra lalan om ändring i en lägre myndighets beslul. Delta innebär atl länsskallemyndigheten skall få överklaga beslut av de lokala skallemyndighelerna medan RSV skall få överklaga beslut av länsskatiemyndigheterna.


Kommitténs förslag: Kommittén presenlerar - ulan atl förorda någon -fyra alternativa lösningar i fråga om det allmännas processföring, varav en i huvudsak överensstämmer med den somjag vall. De övriga allernaliven innebär följande.

Enligl ett alternativ skall det finnas funktionellt frislående allmänna ombud som administrativt är knutna till RSV och länsskattemyndighe­terna. I rollen som processförare är ombuden alltså självständiga i förhål­lande till skatleförvallningen i övrigt. Denna modell motsvarar i huvudsak den nuvarande.

Ett med det föregående närslående alternativ är att efter förebild från åklagarområdet skapa en helt fristående organisation för del allmännas processföring. De allmänna ombuden skall här bilda egna myndigheter.

Det sista alternativet innehåller en med mitl förslag i huvudsak överens­stämmande lösning vad gäller överklaganden från de skattskyldigas sida. I fråga om det allmännas möjligheter att ändra lill de skattskyldigas nackdel kännetecknas alternativet av atl överordnade skaltemyndigheter ges en rätt att överpröva lägre myndigheters beslul.

Remissinstanserna: Bland de inslanser som yttrat sig särskilt i den här delen förordaren knapp majoritet det av kommitténs alternativ som i stort motsvarar den gällande ordningen, dvs. funktionellt fristående allmänna ombud. Nästan lika många förordar det alternativ som ligger nära mitt förslag. Endasl en remissinstans stöder något av de tvä andra alternativen.

Skälen för mitt förslag: Den gällande regleringen av det allmännas pro­cessföring i taxeringsmål innebär att denna sköts av taxeringsintendenter vid besvärsenheten inom länsstyrelsens skatteavdelning såviu gälier mål som skatl prövas av länsrätten. Behörigheten för en laxeringsiniendeni vilar på uttryckliga regler i taxeringslagen. En taxeringsintendeni har alt självständigt pröva de laxeringsmål han fåll på sin lott och avgöra i vad mån han för egen del skall väcka talan beträffande viss skattskyldigs laxering. Med taxeringsintendent avses också skattechefen. Denne skall bl. a. bevaka det allmännas rält i taxeringsfrågor och verka för all taxering­arna blir likformiga och rättvisa (14 § TL). Skattechefens ledande roll


138


 


anses innebära bl. a. att han har räll att ta över-ett mål som ankommer på     Prop. 1986/87:47 en underställd taxeringsintendeni och själv driva det i sin egenskap av taxeringsintendent. Detla förekommer dock myckel sällan i prakliken.

Utgångspunkterna

Det allmännas processföring i taxeringsmål påverkas i hög grad av mina förslag lill förenklad laxering, framför allt förslagen om myndighetsbeslul i laxeringsärendena och förlängda omprövningsperioder. Bl.a. de nu van­liga fallen av missuppfattningar eller uppenbara felaktigheter i samband med taxeringarna kan i det framlida systemet hanteras av skatlemyndighe­lerna ulan att domstolarna behöver blandas in. Anlalel mål kommer med all sannolikhet all minska krafligl. En inle obetydlig minskning bör för övrigl bli föQden redan av reformen om den förenklade självdeklaralionen.

De belydande utvidgningarna av omprövningsförfarandel torde också resultera i atl processerna kommer all vara av en annan karaklär. Ären­dena kommer oftare all vara färdigulredda och därför i en ökad omfallning avse renl rättsliga frågor. En särskilt markanl skillnad i förhållande lill nulägel kommer att gälla för den s. k. offensiva processverksamheten, dvs. den som består i alt del allmännas förelrädare yrkar ändring till den skaltskyldiges nackdel. Denna verksamhet bör såvitt gäller motsvarighe­ten till de nuvarande ordinarie besvären i allt väsentligt kunna bedrivas hos skattemyndighelerna själva inom ramen för det utvidgade omprövningsför­farandet. Även efterlaxeringsinslilutet, som också tillhör den offensiva processverksamheten, avses enligt mitl förslag bli hanterat av skaltemyn­dighelerna som första instans. Endast i undantagsfall, t. ex. när tvekan råder om rättsläget eller oenighet uppkommer vid myndighelens besluts­fallande, torde därför behov av en domslolsprövning på det allmännas initiativ komma alt uppstå.

Det står sålunda klart atl det allmännas processföring bör inordnas i och anpassas till det föreslagna systemet för taxeringsförfarande. Ändringarna bör enligt min mening i betydande grad präglas av strävandena mot en enhetligare beskattningsorganisation för att åstadkomma en likformig tillämpning av beskattningsreglerna i hela landel.

Statsmakternas strävanden i den angivna riktningen har somjag lidigare redovisat nyligen kommii till ultryck genom riksdagens principbeslul om en sammanhållen skatteförvaltning. 1 det sammanhangei underströk jag viklen av ett i hela landet enhetligt och konsekvent uppirädande från skaltemyndigheternas sida gentemoi de skallskyldiga. Vidare angav jag som min mening alt RSV skall ha direktivrält beträffande inriktningen av verksamheten ute i länen och att RSV därvid bör ange principerna för granskningsarbelel, ambitionsnivåer, inriktning m. m. för bl.a. taxerings­arbetel. Vad gäller processverksamheten framförde jag att RSV bör ges i uppdrag atl samordna och ge rikllinjer för denna.

Vad jag sälunda anfört bör vara vägledande också vid val av modell för
det allmännas processföring. För all RSV skaU kunna utöva en effektiv
ledning och slyrning förutsätts väl ulvecklade system för fillsyn och upp­
följning av processföringen. Detta fömtsätter i sin tur en god kännedom
    139


 


om och insikter i den verksamhet som följs upp. 1 första hand krävs Prop. 1986/87:47 kunskaper om de materiella regler som styr beskaltningen och uppenbarli­gen mäste en koppling göras till det övergripande ledningsansvaret för de materiella frågorna. Det är enligt min mening också viktigt att skatteför­valtningen frän centralt håll har möjlighet att välja ut frågor för prövning i domslol och därvid ansvara för den rättsliga argumenteringen frän det allmännas sida. Någon skarp skiljelinje mellan processfunktionen och an­svaret i övrigl för en materieUl riktig taxering kan mot den här bakgrunden inle dras.

Anknytningen Ull andra beskatlningsfiinklioner

I samband med det nämnda principbeslulet framhöll skatieutskottel - med bostadsutskottels instämmande - alt skatteförvaUningen har karaktären av en för riket gemensam angelägenhel där krav ställs på enheilig praxis och på en jämlik och rättvis behandling av alla skattskyldiga i landet. Detla bör leda fill att sambandet mellan de olika funktionema — utredning, be­slut, processföring — inom taxeringsförfarandel i vid mening slärks så att skalteförvaltningen mer än för närvarande kan uppträda som en enhet. I del belänkande (SOU 1985:20) som föregick principbeslutet föreslogs atl det allmännas talan enligt taxeringslagen skulle med ulgångspunkl i den nuvarande beslutsorganisation i första instans läggas på länsskattemyn­dighelen som en myndighetsuppgift. Om man enUgt mitt förslag flyttar över beslutanderätten i taxeringsärenden från taxeringsnämnderna till den lokala skaltemyndigheten och länsskattemyndigheten blir lägel ett annat i vart fall vad gäller den offensiva processverksamhelen. Man kan ju inle gärna ha en ordning som innebär att länsskallemyndigheten överklagar de egna taxeringsbesluten. När del däremot gäller att uppträda som motpart i mål där den skallskyldige överklagar finns del inga principiella hinder mol alt myndigheten som sådan får partsfunktionen. Så är för övrigt fallel i fråga om många andra förvaltningsområden.

Det har vid remissbehandlingen från några håll framhållils atl process-funktionen inom skatteförvaltningen bör hållas isär från övriga funklioner och därmed att det allmännas företrädare skall inta en oberoende ställning i de ärenden som tilldelas honom. Endast härigenom skulle det aUmänna kunna upplräda objektivt.

För egen del vill jag betona de slarka krav på objekfivitel som skatte­
myndighelerna över huvud laget har atl iaktta. Kraven bör således vara
lika stränga i fråga om ärenden som inte förs till domslol. Processföraren
har att liksom andra skatleQänsteman verka för riktiga och rältsenliga
beskattningsbeslut. I processen är det vidare domstolen som ytterst ansva­
rar för att ulredningen är komplett och slutligen avgör målel på grundval av
framlagda fakla och ståndpunkter. Det finns enligt min mening inte någon
anledning att det förhållandet atl en laxering prövas i domstol skall medfö­
ra krav på objektivitet som innebär atl det allmänna skall företrädas av
någon som intar en mer eller mindre oberoende ställning lill besluismyn­
digheten. Delta hindrar emellertid inte atl en ordning där processföringen
sköts av mer eller mindre självsländiga organ eller enheter kan vara moti-
   140


 


verad med hänsyn fill andra faktorer såsom möjligheterna att få goda     Prop. 1986/87:47 organisaloriska lösningar, en lämplig nivå — centralt, regionalt eller lokalt - för processföringen och kvaltficerade Qänsleman för uppgiflen.

Det anförda leder fram lill all även vad gäller del allmännas processför­ing så bör inrikiningen vara att skatteförvaltningen sä långt möjligt skall hållas samman så atl elt enhetligt och konsekvent uppträdande från organi­salionen som helhel kan erhållas. Mot den bakgmnden bör del allmänna i en process företrädas av en representant med slark bindning lill skalleför­valtningen. Som jag nyss antydde ser jag för egen del inte heller någon påtaglig nackdel från principiell synpunki med en sådan ordning.

En synpunki som skulle kunna lala för oberoende förelrädare även i fortsättningen och då i synnerhet vad gäUer den defensiva processverk­samheten är alt sådana kan sägas utgöra en garanti för att det allmännas nya ställningstagande är fritt från förutfattade meningar. Men då måste man också godla all skalteorganisalionen rymmer dubbla ledningsfunk­tioner, en för själva taxeringsarbetet och en annan för processföringen. En sådan ordning skulle bl. a. innebära att processfunktionen skulle spela rollen som en sorts överprövningsinslans i förhållande fill skaltemyndighe­lerna och därmed lill skattenämnderna med sina förtroendevalda. För egen del finner jag inle detta tilltalande. Samtidigt villjag betona att det givetvis inte får vara så alt det allmännas företrädare fill vaQe pris försvarar ett överklagat beslul, något som i all synnerhet gäller beslut som bygger på ell ofullständigt underiag.

Del finns sålunda enligl min mening stora svagheier med en ordning med självsländiga ombud för del allmänna. Risk finns exempelvis all sådana skulle driva en hell annan linje än skatteförvaltningen i övrigl. Ansvarsbil­den skulle bli splittrad. Det saknas enligt min mening också skäl att ge något större uirymme för det allmänna att överklaga besluten i första instans lill den skaltskyldiges nackdel. Förändringarna bör nämligen sam­mantagna leda lill en effektivisering och kvalitetshöjning så atl den enskil­de i en störte utsträckning bör kunna räkna med alt en skattemyndighets bedömning skall stå fast. En processordning med fristående företrädare för skatteförvaltningen skulle rent av kunna innebära att del allmänna ges alternativa möjligheter att få till stånd en taxeringshöjning. Genom att sammanlänka processföringen med skatteförvaltningen i övrigt begränsas alltså möjligheterna att ändra till den skattskyldiges nackdel.

Åtskilliga skäl lalar sälunda för att det allmännas processföring inle skall vara åtskild från den övriga beskattningsverksamheten utan så långl möj­ligt samordnas med denna. De synpunkter jag förl fram svarar i huvudsak också mot del av kommitténs alternativ som uimärks av alt det är skalte­myndighelerna som är svarande i domstolen och inte etl organ utanför dem och att överordnade myndigheter ges en besvärsrätt.

Vad gäller kommitténs tre övriga alternativa modeller kännetecknas två
av dem av atl processföringen skulle vara funktionellt frislående från
beskattningsverksamheten vilkel jag inte finner ändamålsenligl. Del åter­
stående alternativet skulle såvitt gäller den offensiva processverksamheten
innebära atl en överordnad skallemyndighel skulle få överpröva en lägre
myndighels beslut. Etl överprövningsbeslul skulle enligt del alternativet
     141


 


inle få överklagas till domslol av det allmänna och skatteförvaltningen      Prop. 1986/87:47 skulle således sakna möjligheter atl få till stånd för lagtillämpningen klar­läggande domstolsavgöranden. Inle heUer det alternativet finner jag ända­målsenligl.

Vad jag anfört har i försia hand tagit sikte på taxeringsförfarandel. Målsätlningen att skapa enhetlighel föranleder att hänsyn måste tas också till övriga förfaranderegler på skatteområdet med inriktningen att process­föringen bör kunna samordnas i fråga om alla skatleslag. Della bör med fördel kunna ske med en lösning enligt vad jag anfört. En påtaglig föränd­ring skulle då inträda i fråga om talerätten rörande mervärdeskatten, punktskatterna och enligt uppbördslagen. Inom dessa sektorer förelräds det allmänna för närvarande av ett allmänt ombud som i funklionelll avseende är frislående från den skattemyndighet - länsstyrelse eller RSV - som han administrativt är knuien lill och som med bortseende från processföringen ansvarar för de olika beskatlningsleden såsom ulredning, kontroll och skattefaslslällande. Enligl min mening bör processföringen också på dessa områden kunna integreras med resp. utrednings- och be­slutsfunktion. Skälen för della är i huvudsak desamma somjag åberopal i fråga om taxeringssidan.

Den defensiva rollen

Vid besvär från skattskyldiga över skattemyndigheternas beslul bör i enlig­het med vad jag anfört del allmännas processföring kunna anordnas så atl det är fråga om all företräda den organisation vars beslut sätts under prövning. Den skattemyndighet som fattat det överklagade beslutet skulle då i och för sig kunna vara den skaltskyldiges motpart och låta sig företrä­das av den tjänsteman som myndigheten finner mesl lämpad för uppgiften. Det skulle i princip inte vara någol hinder atl den tjänsteman som i samband med det grundläggande beslutet handlagt ärendet företräder det allmänna i processen. Tvärtom skulle detta kunna eliminera det dubbel­arbete som den nuvarande ordningen alltid leder till.

Del finns emellertid organisatoriska skäl som talar för att en överordnad myndighet bör svara för processföringen. För en sådan ordning talar atl processverksamhelen kan ses som ett led i den tillsynsfunktion som RSV skall ha på central nivå och länsskallemyndigheten på länsplanet. När del gäller beslul av den lokala skattemyndigheten kan sålunda länsskattemyn­dighetens lillsynsroll utövas på ett naturligt sätt genom atl denna myndig­het får det formella anvaret för processföringen. Härigenom skapas också bättre förutsättningar för en effektiv bevakning av all skalleorganisalion ges möjlighet att utveckla en gemensam linje i för rättstillämpningen vikti­ga frågor. Vidare är det så alt det för närvarande i regel saknas processer­farenhet på lokal nivå och även om del är önskvärt all den processuella kompetensen stärks på den nivån, skulle etl överförande av talerätten till den lokala skattemyndighelerna leda lill en försvagning av kompeiensen i processuellt hänseende. Man måste nämligen räkna med att det tar lid innan tillräcklig processerfarenhet över lag kan fås på det lokala planet.

142


 


Dessulom bör som några remissinstanser också understrukit den nuvaran-     Prop. 1986/87:47 de processkompetensen snarare vidmakthållas och förslärkas.

Enligl min mening bör sålunda den defensiva processverksamheten även i fortsättningen ligga på regional nivå där kunskaperna i processfrågor finns och för övrigt de mest komplicerade taxeringsärendena lorde komma att handläggas också i framtiden. Länsskattemyndigheten bör emellertid när det är lämpligl kunna delegera uppgiften att såsom ombud föra det allmännas talan lill Qänsteman hos den lokala skattemyndigheten. Genom en sådan ordning bör de samlade resurserna kunna utnytQas bäitre samli­digt som de lokala skaltemyndigheterna kan få flera stimulerande uppgifter och efter hand en bredare kompetens. Förordnandet av lokala Qänsteman som ombud bör kunna avse visst mål eller viss lyp av mål och vara beroende av svårighetsgraden och de kvalifikationer som finns inom den ifrågavarande myndigheten.

All låta länsskattemyndigheterna ansvara för den defensiva process­verksamhelen är som nämnts ägnat att tillgodose intresset av enhetlighet. För att ytteriigare siärka enhetligheten bör RSV med hänsyn till verkets övergripande ansvar för beskattningsverksamheten ges rätt att överta om­budsfunktionen från länen. Elt övertagande bör kunna avse t. ex. mål som rör skattskyldiga inom olika län och innehåller någon gemensam fråga av central betydelse för prejudikatbildningen.

Den offensiva rollen

Den föreslagna förskjutningen av tyngdpunkten i beskaliningsförfärandet till skaltemyndigheterna genom bl. a. det utvidgade omprövningsförfaran­det påverkar skatteförvaltningens offensiva processverksamhel i betydligt högre grad än den defensiva. Antalel ärenden som kommer all prövas av domslol på skattemyndigheternas initiativ torde komma att minska krafligl och har av kommittén beräknats fill något eller några lusen per år. Dessa torde främst avse fall där oenighet förelegat vid beslulsfallandet, t. ex. fall som avgjorts i skattenämnd och nämndens lekmannaledamöter gått emot myndighetens Qänsteman i någon betydelsefull rättslig fråga och andra fall där Iveksamhel föreligger om rättsläget och behov finns av etl prejudice­rande avgörande. Det får anses stå klart atl målen normalt kommer atl vara väsentligt mer rättsligt betonade och avse mer svårbedömda frågor än för närvarande.

Med hänsyn både till tvisternas karaktär och till det förhällandevis låga anlalet besvär som förväntas kan det med fog ifrågasättas om inte besvärs­rätten bör tillkomma endasl RSV. Om endast RSV får anföra besvär till den skallskyldiges nackdel, skulle RSV:s specialkompetens kunna utnytt­jas bättre och säkra en god utveckling av prejudikaibildningen.

Ell avgörande argument mot att RSV blir ensamt besvärsberättigat är emellertid enligt min mening att en sådan ordning skulle strida mot deceni­raliseringssirävandena inom såväl skatteförvallningsområdel som samhäl­let i slort. Den skulle också i någon mån leda till en försvagning av processkompetensen på länsnivå.

143


 


För egen del finner jag därför att besvärsrätten så långl möjligt bör ligga     Prop. 1986/87: 47 hos länsskatiemyndigheterna.

Besvärsräiien för länsskattemyndighelen kan av naturliga skäl omfalla bara beslut av underordnade myndigheler, dvs. de lokala skattemyndighe­terna i länel. Beslul av länsskattemyndighelen bör fä överklagas av RSV.

Besvärsrätten för RSV torde inle bli särskilt omfattande i praktiken. Antalel taxeringsmål som kommer att väckas av skattemyndigheterna har av kommittén uppskattats till något eller några tusen. Den helt övervä­gande delen av dessa bör avse beslul som meddelats av de lokala skatte­myndighelerna och som det alltså inte faller på RSV att överklaga. Som en jämförelse bör nämnas atl RSV:s enhel för alla allmänna ombud för närva­rande ansvarar för processföringen i mellankommunala skatterätten i un­gefär 1 500 taxeringsärenden per år. Mitt förslag angående mellankommu­nala skatterätten innebär såvitt gäller processföringen beträffande den ärendegruppen atl den i princip skaU föras över lill regional nivå. Jag vUl också nämna all nuvarande antal skatiemål som initieras av allmänna ombudei i uppbörds- resp. mervärdeskaltemål understiger IOO per är för hela landet.

En besvärsrätt för RSV medför att administrationen blir lyngre, efler­som RSV måsle kopplas in när besvär aktualiseras men denna olägenhet väger enligl min mening lätt jämförl med alla de fördelar som den här föreslagna ordningen sammantaget innebär.

Den föreslagna befogenheien för RSV alt i taxeringsmål föra lalan i domslol lill den skattskyldiges nackdel bör i och för sig föranleda elt ställningstagande till hur den närmare skall ulövas där. Del finns emellertid skäl atl låta frågan stå öppen en tid. Denna hänger nämligen nära samman med de redan befintliga processföringsuppgifterna på central nivå, där särskilda överväganden behövs pä grund av atl RSV fattar beslul som försia insians i vissa ärenden, närmare bestämt vad gäller punktskatter, kupongskatt och sjömansskatt och I ärenden om förhandsbesked. En lös­ning kan vara att en fristående AO-funklion bibehålls i fråga om dessa ärenden medan processfunktionen i ärenden där de lokala skattemyndighe­terna eller länsskatiemyndigheterna varil beslutande blir en ren myndig­hetsuppgift. Kommittén har ocksä pekat på problemen. Dessa bör belysas i del fortsatta utredningsarbetet.

De här föreslagna förändringarna i processföringsverksamheten föranle­der en anpassning av organisationen av såväl RSV som länsskaltemyn­dighetema. Frågorna får övervägas närmare i ett annat sammanhang. Därvid bör också beaklas att det inom RSV för närvarande görs en genom­gripande översyn av verkets organisation.

144


 


4 Information om vissa överväganden angående       '"p- '986/87:47

förenklad taxering

4.1 Taxeringsperiodens längd

Enligt nuvarande ordning skall taxeringsnämndens arbele beiräffande visst ärs taxering vara avslutat före utgången av oktober månad under taxerings­året. Denna ordning infördes vid 1979 års taxering i samband med den s. k. RS-reformen som i den här delen innebar alt laxeringsperioden förlängdes från den 30 juni. Vid införandet förutsattes atl perioden efler en lid av intrimning av de nya rutinerna skulle utsträckas till den 30 november. Della har alltså ännu inle skelt.

1 del nuvarande förfarandet har laxeringsperiodens längd en central roll även om den i mycket hög ulslräckning avspeglar vad som måste följa av en rad andra förfaranderegler. Taxeringsperioden är nämligen beroende av vad som gäller i fråga om bl.a. deklarationslidpunkter, gransknings- och kontrollarbetet, omprövningar, uppbörd, utskrift av slutskattesedlar och besvärsordningen.

1 del framtida taxeringsförfarande somjag här föreslår blir behovel av en beslämd laxeringsperiod inle lika pålagligl. Skaltenämnderna bör nämli­gen till skillnad från taxeringsnämnderna vara verksamma under hela årel. Taxeringsarbetel i vid mening bör därför i och för sig kunna pågå kontinu­erligt året runt. Jag förordar vidare alt omprövning bör kunna göras av besluismyndigheten av redan fattade taxeringsbeslut och all laxerings­processen knyts närmare omprövningen. Men även i della kommande förfarande är det lämpligl med vissa fasta hållpunkter, i försia hand för alt ange när den skattskyldige senast skall fä besked om sin taxering.

Del råder såvitt remissbehandlingen ger vid handen enighet om att den nuvarande sluttidpunkten för dä skallsedel på slutlig skall skall ha sänts till den skatiskyldige - den 15 december under taxeringsåret - bör ligga fast. För egen del är jag av samma uppfallning. Med hänsyn härtill kan frågan om taxeringspreiodens längd begränsas till hur nära den 15 december som den bör sträcka sig.

Som antytts har riksdagen redan fattal beslul om atl taxeringsperioden skall fortgå till den 30 november. Kommiitén har nu föreslagit all ell genomförande sker i enlighet med beslutet. Realiseras detta bör som kommittén påpekar granskningsperioden kunna utnyttjas effektivare. Då bör mer tid kunna ägnas åt det svårgranskade deklarationsmaterialet och del för närvarande betungande arbetet med omprövningar av besvärliga deklaralioner i sluiet av perioden kunna fördelas jämnare. För all förläng­ningen skall få avsedd verkan måste emellertid skattemyndigheterna för­bättra ledning och planering med avseende på kontroll- och granskningsru-liner.

För de skattskyldiga torde en förlängning i sig vara ulan någon slörre
betydelse. De ökade möjligheterna till en jämnare arbelsrytm för skatte­
myndigheterna bör emellertid ocksä kunna ha positiva effekter för de
skattskyldiga i form av t. ex. längre rådrum vid skriftväxling. För egen dd
villjag framhålla att det bör undvikas atl den skattskyldige på etl myckel
               ,ac

10    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 47


 


sent sladium under taxeringsperioden underrättas om att avvikelse har Prop. 1986/87:47 gjorts från hans deklaration eller att en avvikelse ifrågasatts. Del bör också bli lättare för skallemyndighelerna all arbela med störte marginaler i elt system där det finns större tidsmässigt utrymme för omprövning på skalte­myndighetens initiativ. Enligt min mening kan del därför vara lämpligt att en förlängning av laxeringsperioden förenas med en särskild regel om när den skatiskyldige senasl skall ha undertällats om taxeringen i del fall deklarafionen inle föQs. Med en sådan regel skulle den allra sisla delen av taxeringsperioden kunna förbehållas omprövningar av den årliga laxering­en.

Att den senaste tidpunkten för dä arbetet i taxeringsnämnderna skall vara avslutat fortfarande är utgången av oktober månad betingas av prak­liska och administrativa orsaker. Förfarandet efter själva taxeringsarbetel består ju också i ett antal moment som kräver lid alt genomföra. Del gäller bl.a. framställningen av slutskattesedlar och förfarandet vid kvittning av överskjutande skatl. Vid remissbehandlingen har del från skatteförvalt­ningens sida uttalats alt det bör vara möjligl att förlänga laxeringsperioden med en månad utan att tidpunkten för utsändande av skattsedlarna på slullig skatl därför behöver senareläggas. Det framhålls emellerlid att förutsättningen för detta är atl den nuvarande arbelsbelaslningen med skaltsedelsutskrifter i slutet av året kan minskas avsevärt. Detla beräknas kunna ske om de deklaranter som taxeras på grundval av en förenklad självdeklaration i enlighet med kommitténs förslag får sina slutskattesedlar redan under juni månad taxeringsåret. RSV har redovisat samma uppfatt­ning och dessulom pekal på alt den föreslagna förlängningen torde kräva stora systemförändringar i ADB-stödet. Enligt RSV:s mening bör en för­längning av laxeringsperioden genomföras samtidigt med en lidigarelagd utsändning av skattsedlar på grundval av de förenklade självdeklarationer­na. En sådan reform bör, menar RSV, närmare övervägas i nära kontakt med verket.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening frågan om taxerings­periodens längd utredas ytterligare innan definitiv ställning tas. Jag utgår från atl detla skall kunna göras i samband med ställningstagandet lill kommitténs kommande betänkande om delaQutformningen av de här be­handlade förslagen.

4.2 Vissa förfarandefrågor Beslutsordningen inom skallemyndigheten

Mina förslag om all beslul om taxering skall fattas av länsskattemyndighe­terna och de lokala skattemyndigheterna och att del i dessa inrättas skat­lenämnder väcker frågan om fördelningen av beslulskompelensen mellan Qänstemannen och skattenämnderna.

Enligt min mening bör utgångspunkten vara att lekmännens medverkan
genom skattenämnden avser ärenden där det finns ett berättigat krav på
insyn och inflytande för förtroendevalda. Med delta sammanhänger att
lekmän så långt möjligl bör medverka i avgöranden där del kan antas atl de
146


 


enskilda har anledning att räkna med att lekmännens deUagande stärker     Prop. 1986/87:47

myndigheternas objektivitet. För all lekmännens medverkan skall vara

meningsfull i den masshanlering som den årliga taxeringen innebär bör

sälunda vissa beslämda förutsättningar gälla för när beslut bör fallas av

skallenämnd.

Kommillén har förordat att de grundläggande taxeringsbesluten normalt skall fallas av Qänsteman i myndigheten. Grundbeslut som inrymmer svårare skälighels- eller bedömningsfrågor med kännbara ekonomiska konsekvenser för den skattskyldige skall dock fattas av myndigheten med skatlenämnd. Beslut om laxeringsändring till den skaltskyldiges nackdel och om eftertaxering skall enligl kommillén fallas av myndigheten med skatlenämnd om det inte är fråga om rättelse av uppenbar felaktighet. Däremoi anser kommittén att beslut om taxeringsändring till förmån, som innebär att den skattskyldiges yrkanden bifalls hell eller lill väsenllig del, skall fallas av tjänsteman. I annat fall eller om ärendel är komplicerat skall myndigheten i nämndsammansältning falla beslut om taxeringsändring till den skaltskyldiges fördel.

Remissinstanserna har i allmänhel inte haft något atl erinra mot den av kommittén förordade ärendefördelningen. Domstolsverket har dock ifrå­gasatt om inle en vidgad nämndmedverkan i gmndbesluten bör eftersträ­vas. Enligt verkel bör grundprincipen vara alt skattenämnden fattar beslut så snart del står klart att deklaralionsgranskaren och den enskilde har olika uppfattningar om taxeringen eller ärendet innefattar skälighets- eller be­dömningsfrågor. Därvid anser verkel att nämnden i fråga om uppenbara fall bör kunna delegera beslutanderätten lill dess ordförande.

För egen del kan jag i huvudsak anslula mig till kommitténs och näslan alla remissinstansers uppfattning om fördelningen av beslutskompetensen. Denna fördelning bygger på att lekmännens medverkan bör koncenlreras lill ärenden där ett lekmannainflytande är av väsentlig belydelse.

Jag har emellertid samtidigt förståelse för domstolsverkets synpunkt att lekmän bör delta i fler grundläggande beslut än vad kommillén förordar. Della innebär dock inte alt jag generellt vill förorda andra principer för fördelningen av beslutsfunktionerna. Däremot vill jag redan nu framhålla atl beslut om skönstaxering enligt min mening i regel bör fattas av myndig­heten med skallenämnd. Vid sådana beslut är det enligt min mening särskilt angeläget alt det skapas garantier för att avgörandena framstår som rimliga.

De grundläggande besluten om skattelillägg bör, liksom för närvarande, fattas av den enskilde Qänstemannen. Beslutsordningen för skallefillägg och taxering bör emellertid samordnas. Om beslut i taxeringsfrågan fattas av nämnden bör denna sålunda samtidigt pröva frågan om eventuellt skattetillägg. Frågorna om skattetillägg bör i övrigl behandlas på samma säll som ärendena om taxering. En motsvarande ordning bör kunna gälla i fråga om pensionsgrundande inkomst och egenavgifter.

Även omjag här angett hur beslutsfunktionerna i stort bör kunna förde­
las torde framgå att en detaljreglering knappast kan förekomma. Vissa
rikllinjer för fördelningen bör kunna ges av RSV. I etl senare sammanhang
bör man närmare lägga fast vad sådana riktlinjer skall grundas på liksom
     147

överväga i vad mån gmnddragen bör anges i författning.


 


När det gäller frågan om vilken myndighel som skall vara beslulsbehörig Prop. 1986/87:47 är del som jag lidigare antytt mest ändamålsenligt atl beslut fattas av den myndighel som i övrigl handlagt taxeringsärendel. Av avgörande betydel­se är alltså efter vilka grunder deklarationsmalerialei skall fördelas på regional och lokal nivå. Denna fråga ålerkommer jag fill i kommande avsnitt, där jag förordar atl man i stort sett håller fast vid de nuvarande fördelningsprinciperna som innebär atl deklaralioner från företrädesvis juridiska personer granskas regionalt medan övriga deklarationer granskas lokalt. Oavsett hur deklarationsmaterialet fördelas uppkommer ibland be­hov av atl samordning sker mellan skattemyndigheter som har att besluta om laxeringar där det finns elt inbördes samband. Enligt gällande regler skall samråd ske mellan berörda taxeringsnämnder (22 § taxeringsförord­ningen). Elt sådant samråd bör i flertalet fall medföra all enhefliga bedöm­ningar kommer till stånd. Det kan emellertid förekomma atl de två myndig­heterna är av olika uppfattningar och för sådana fall bör man enligl min mening söka lösningar som leder till att en för flera skallskyldiga gemen­sam tvistefråga avgörs på ett enhetligt sätl.

En möjlighel alt åsladkomma detla är all ge länsskallemyndigheten befogenhet atl la över beslulsfallandet från de lokala skaltemyndigheler­na. En sådan överlagandemöjlighet kan vara motiverad över huvud taget när det hos de lokala skattemyndigheterna kommer upp frågor där det finns risk för en olikformig behandling. Mot bakgrund av länsskatlemyn-dighetens ansvars- och ledningsfunktion och den därmed sammanhängan­de besvärsrätten framstår det enligt min mening också som följdriktigt atl den regionala myndighelen i särskilda fall får la över enskilda ärenden från de underordnade myndigheterna. En molsvarande frågeställning gör sig gällande i samband med omprövning. Härtill kommer att omprövning av beslut många gånger torde komma att aklualiseras efler revisioner -utförda av Qänsteman hos länsskattemyndighelen - som föranleder änd­ringsförslag beträffande flera skattskyldiga. Handläggsordningen skulle dä kunna förenklas genom alt länsskallemyndigheten får meddela ompröv-ningsbeslul även i del fall där grundbeslulel faltals av en lokal skallemyn­dighel.

Del bör ankomma på kommiitén att närmare undersöka dessa möjlighe­ter. Del gäller då all bl.a. dra upp en gräns för länsskallemyndighetens befogenheier så all inle en sorts överprövningsrätt skapas. När del gäller omprövning bör vidare framhållas att en sådan normalt torde få handläggas av den myndighel som fatlat grundbeslutet.

Granskningsförfarandet

Det nya förfarandel förutsätter i princip att all granskning av deklarationer
sköts av Qänsleman som ell Qänsteåliggande och således alt den nuvaran­
de fritidsgranskningen hell upphör. Etl principbeslul om en övergång till
Qänslemannagranskning fattades av riksdagen redan år 1975 men har av
olika skäl ännu inte kunnal realiseras. RSV har emellertid nyligen med
anledning av reformen om den förenklade självdeklarationen beräknat att
antalel fritidsgranskade deklarationer kan minska från ca 3,2 miljoner vid
    ''*°


 


1984 års taxering till ca 0,5 miljoner vid 1987 års taxering. Mot den     Prop. 1986/87:47 bakgrunden bordet vara möjligt att inom den närmaste tiden helt avveckla frilidsgranskningen.

De föreslagna ändringarna av förfarandet ökar möjligheterna atl samord­na granskningen och kontrollen och i många fall kan beslut fattas i stort sell samiidigi avseende olika skalleslag och inom samma myndighetssfär. Företagskontrollen kan sålunda bedrivas i mer integrerade former.

Även om den här föreslagna ordningen inte kommer att minska behovet av klara direkliv för beskattningsverksamheten från centralt och regionall håll kommer den alt i hög grad påverka arbetsformerna och arbetsuppgif­terna för många Qänsteman. Detta föQer redan av atl de tjänstemän som granskar deklarationerna normalt också skall få fatta taxeringsbesluten och i förekommande fall även beslut om t.ex. skattelillägg.

Av än slörre betydelse är all den förväntade kraftiga minskningen av antalet besvär bör leda till ändrade arbetsuppgifier för en stor del av de Qänsteman som nu har hand om det aUmännas processföring. Många av dessa bör i stället kunna användas i det löpande arbelet. Del är enligt min mening också angeläget att dessa kvalificerade Qänsteman vid behov kopp­las in på ett tidigt stadium av beskattningsförfarandet för att säkerställa en hög kvalitet i beslulen. Della gäller särskilt i fräga om eftertaxering där etl samarbete med processerfarna Qänsteman många gånger kan behövas. Den nya ordningen innebär ju att skattemyndigheten har hand om både utredningsarbelel och beslutsfattandet. Även när del gäller andra ärende­typer är det önskvärt att ett så smidigt samarbete som möjligt kan komma till stånd såväl mellan Qänstemannen inom en myndighet som mellan olika myndigheler och då givetvis i första hand mellan länsskaltemyndigheter och de underordnade lokala skaltemyndighelerna.

Vad närmare gäller deklaralionsgranskningen harjag antytt all det nya
förfarandet knappast föranleder några genomgripande ändringar. Den änd­
rade beslutsordningen fömtsätter inte heller någon förändring av nuvaran­
de granskningsorganisation och fördelning av deklarationsmaterialet på
regional och lokal nivå. Som jag nyligen berört kan emellertid nya syn­
punkter läggas på frågan om fördelningen av deklarationsmalerialei. Den
föreslagna beslutsordningen innebär nämligen att en myndighets besluts-
behörighet kopplas till det deklarationsmaterial som granskas inom myn­
digheten, eftersom ell taxeringsbeslut skall fattas av den Qänsleman som
handlagt tfrågavarande deklaration eUer av skattenämnden efter föredrag­
ning av Qänstemannen. Frågan gäller sålunda inte bara hur granskningsre­
surserna skall disponeras utan också var beslutsbehörigheten skall ligga
och hur denna skall dimensioneras. Kommitténs olika förslag rörande
taxeringsförfarandel bygger på att de nuvarande principerna för fördelning
mellan regional och lokal nivå behålls. Dessa principer angavs - med
riksdagens godkännande - av föredraganden i prop. 1976/77: 100 bil. 18
och innebär att deklarationer från juridiska personer, delägare i fåmansbo­
lag och deras familjer saml högst 75 000 andra svårkontrollerade deklara­
tioner skulle granskas regionall. Jag finner inte för egen del anledning alt
nu förorda nägon annan förddningsgrund. Det kan emellertid finnas skäl
att i etl senare sammanhang la upp frågan och undersöka möjligheterna till
    149


 


en utlokalisering av arbelsuppgifter lill de lokala skallemyndigheterna. Till      Prop. 1986/87: 47 grund för en sådan undersökning kan då ligga del arbete som just i denna fråga utförts av deklarationskontrollutredningen (B 1982:06) och resullatet av den försöksverksamhel med decenlraliserad deklarationsgranskning som under åren 1983-1986 bedrivits inom Uppsala län.

Mol bakgrund av den slora belydelse frågan om fördelningen av deklara-tionsmaierialel har kan del enligt min mening vara lämpligt alt i förfatl-ningsform ange gmnderna för fördelningen. Della förefaller böra ske oav­sett vUken förfaltningsleknisk lösning i övrigt som väljs beträffande mitt förslag om en ny beslutsordning, eftersom beslutsbehörigheten bör vara knuten till vad som skall gälla i fråga om den övriga handläggningen av deklarationsmalerialei. Enligt min mening är del mycket som talar för all de fördelningsgrunder som för närvarande lillämpas i enlighet med riksda­gens tidigare nämnda godkännande redan nu - i samband med inrättandet av länsskaltemyndigheter - bör läggas fast genom förfatlningsföreskrifler. Regleringen bör ske i laxeringsförordningen.

De nuvarande granskningsrutinerna torde inte särskilt komma att berö­ras av det nya förfarandet. Dessa kommer å andra sidan atl väsentligt påverkas av reformen om den förenklade självdeklarationen. Redan vid nästa års taxering kommer sålunda en omdisponering all göras så att de förenklade deklarationerna, som kan komma alt uppgå till ca fyra miljoner, är i princip färdiggranskade under våren. De allmänna självdeklarationer­na, från t. ex. näringsidkare men i många faU också löntagare med lämligen okomplicerade inkomslförhållanden, berörs inle i någon störte utsträck­ning av den reformen. Målsättningen bör emellertid vara att de resurser som frigörs genom den förenklade deklarationen används bl.a. för en fördjupad granskning av företagen.

Jag vill här också nämna att den framtida granskningen av företagens deklarationer kan komma att påverkas av resultatet av RSV:s utredning om standardiserade räkenskapsutdrag. RSV har sålunda fåll regeringens uppdrag alt ulforma ell nytt kontrollsystem baserat på de princier om elt enhetligt uppgtftslämnande vid taxeringen i form av standardiserade rä-kenskapsuldrag, som föreslogs av kommissionen mot ekonomisk brottslig­het i beiänkandei (SOU 1983:75-76) Förelagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål.

Besluts- och underrättdseformer

Kommittén har i sitt betänkande lämnat en redogörelse för hur besluts- och underrällelseformerna enligt dess mening bör se ul. Som mönsier för utformningen har Qänat det förfarande som i dag tillämpas för undertät­telser om taxeringsnämndens beslut.

I huvudsak innebär kommitténs förslag följande.

Ell grundbeslul som innebär alt deklarationen godtas i oförändrat skick
bör liksom i dag inte meddelas på annal säll än all laxerade belopp m. m.
anges på slulskaltesedeln. Möjligheten atl som i dag underlåta särskild
undertättelse då meddeladen om ändring i stället lämnas på skallesedeln
bör kvarslå. Elt omprövningsbeslut under taxeringsperioden bör föranleda
   150


 


en särskild underrättelse. Beslut om skattetillägg bör i enlighel med den Prop. 1986/87:47 nuvarande ordningen meddelas den skattskyldige i rekommenderat brev. Kravel på rekommenderade försändelser kan däremot släppas för beslul om förseningsavgift. Vad gäller beslut efter laxeringsperioden, oavsett om det är fråga om taxeringsändring pä myndigheten eller den skattskyldiges initiativ, bör en underrättelse om beslutet kunna sändas i lösbrev. Endast vid omprövningsperiodens slul kan obligatorisk delgivning bli aktuell för att säkerställa att den skatiskyldige får en besvärsfrisl om minst två måna­der.

Kommitténs förslag i den här delen har i allmänhel lämnals utan kom­menlarer från remissinslansernas sida. Några skattemyndigheter har in­vänt mot alt en underrättelse om beslul om skattelillägg skall sändas i rekommenderat brev. De åberopar att undertättelse genom lösbrev skulle underiätta hanleringen, eflersom samtliga underrättelser - taxering, pen­sionsgrundande inkomst, skattetillägg och förseningsavgift - då kan sän­das gemensamt.

För egen del är jag för närvarande inle beredd atl la ställning i de här frågorna. Jag vill dock redan här nämna alt jag i likhei med en del skatte­myndigheter ifrågasätter om undertättelser om beslul om skallelillägg skall sändas i rekommenderade försändelser.

4.3 Uppbördsfrågor

Genom införandet av den förenklade självdeklarationen öppnas möjlighe­ter atl lidigarelägga slutskatledebileringen. Del förenklade deklarations­systemet innebär nämligen att taxeringarna för flertalet löntagare och pensionärer måste ha beslämts före utgången avjuni under taxeringsåret.

Kommillén har lagit fasta på detla och bl. a. föreslagit atl skattskyldiga som laxeras på grundval av en förenklad självdeklaration skall få slulskal­tesedeln i juni under taxeringsåret. För övriga skall utsändningen liksom för närvarande ske i december. Förslaget aktualiserar ändringar på flera andra områden inom del nuvarande uppbördsförfarandel. Kommittén fö­reslår sålunda att överskjutande skatt utbetalas ijuni och räntan på denna anpassas till detta, att senaste tidpunkt för fyllnadsinbetalning av prelimi­när skatt tidigareläggs från den 30 april till den 10 april laxeringsåret och atl rält lill förtida återbetalning av skalt inte skall föreligga för dem som får slulskaltesedeln ijuni.

De remissinstanser som inle är knutna lill skatteförvaUningen har utom
på en punkt tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat del utan erinran. Det
framhålls bl.a atl en tidigare slutskattedebilering innebär en ökad service
samt underlättar den ekonomiska planeringen för breda grupper skattskyl­
diga. Erinringarna avser delförslaget om att fyllnadsinbetalning av skatt
skall göras senast den 10 april taxeringsåret. En sådan ändring skulle,
påpekar man, i hög grad försvåra för många företagare att bl.a. hinna
utföra beräkningarna av hur stor fyllnadsinbetalning som skall göras. Det
ifrågasätts vidare om del kan vara nödvändigt all ändra inbetalningstid-
punklen för samtliga skattskyldiga enbari därför alt ändringen är moli­
verad för dem som omfattas av det förenklade deklarationssyslemel.
        11


 


Bland de remissinstanser som represenlerar skatteförvaltningen är me- Prop. 1986/87:47 ningarna delade även om de allmänt anser del önskvärt — som ett led i servicen genlemol de skattskyldiga — med en tidigare utsändning av slut-skatlesedlarna. Många betonar all förslaget förutsälter bl. a. att avsläm­ningen av kontrolluppgifter i hög grad påskyndas och förbättras vilkel kräver resursförstärkningar. Andra synpunkter är atl den föreslagna ord­ningen är ägnad att skapa merarbete för skatteförvaltningen saml förvir­ring och irritation hos allmänheten genom dels uppdelningen av de skatt­skyldiga i två kategorier, dels den bristande likformigheten i hanteringen av överskjutande och kvarstående skalt. Vad gäller fyllnadsinbetalningar ifrågasätts frän etl par håll om inle den nu gällande sista tidpunkten, den 30 april, skulle kunna behållas.

Även för egen del anserjag det i och för sig önskvärt att de skattskyldiga fär besked om taxering och debitering och i förekommande fall skatt återbetalad så snabbt som möjligl. En tidigare utsändning av slutskaltesed-larna och äterbelalning av överskjutande skatt fömtsätter emellertid som kommittén också påpekar en rad ändringar i uppbördsförfarandel och all det blir tekniskl och praktiskt möjligt att företa dessa ändringar. Det råder en osäkerhet om när ändringarna kan genomföras. Som jag tidigare har nämnl är vidare den här frågan nära kopplad till den om laxeringsperiodens längd. Härtill kommer att den föreslagna framflyttningen av sluttidpunkten för fyllnadsinbetalningar, som enligt kommittén är en nödvändig förutsätt­ning för att skattsedlarna skall kunna sändas ut tidigare, mött stark krUik vid remissbehandlingen.

På grund av det anförda anser jag atl erfarenhelerna från något års hantering av de förenklade självdeklaralionerna bör avvaktas, innan man bestämmer sig om en eventuell tidigareläggning av utskriften av slutskalte-sedlarna. I samband därmed bör särskilt övervägas om fyllnadsinbetal­ningar måste göras så tidigt som senasl den 10 april.

4.4 Besvär till länsrätt

Besvär av den skatiskyldige

Kommittén har föreslagit att endast omprövade beslut och beslut fattade av skattemyndigheten i nämndsammansältning skall kunna överklagas. En annan förutsättning för besvärsrätt bör enligt kommittén vara att beslutet gått emot den skallskyldige.

Kommitténs förslag innebär vidare att besvär över skattemyndighetens beslut får föras av den skattskyldige intill utgången av femte året efler taxeringsåret. För de beslut som fattats av skattemyndigheten mot sluiet av eller efler omprövningsperioden skall en besvärslid pä två månader löpa från delgivningen av beslutet.

De flesla remissinslanser som har beröri dessa delfrågor har inte hafl någonting atl erinra mot kommitténs förslag. Beträffande utformningen av den obligatoriska omprövningen har dock, vilkel jag närmare kommer atl beröra i avsnitt 4.5, många riktal kriiik.

För egen del gör jag föQande bedömning. I avsnitt 3.3 om omprövnings-


 


förfarandel harjag framhållit alt de nuvarande.:besvärsreglerna är svåra för Prop. 1986/87: 47 den enskilde att överblicka. Den skattskyldiges ordinarie besvärstid går ul den siste februari året efter taxeringsåret. Besvär som kommit in efter nämnda lidpunkt skall trots det prövas om besvären kommit in före ut­gången av juni månad samma år och taxeringsintendenlen tillslyrker be­svären i sak. För extraordinära besvär gäller tre olika besvärstider: årel efler laxeringsåret, elt år efler del alt den skatiskyldige fått skallsedel på slullig skatl och fem år efler laxeringsåret. Därutöver lillkommer elt antal speciella ansöknings- och besvärsfrisler, t. ex. beträffande avdrag för ned­sall skatteförmåga och beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.

Det av mig föreslagna omprövningsförfarandet möjliggör kraftiga för­enklingar av besvärsreglerna. Den nuvarande mångfalden av besvärsregler kan således ersättas med ell par enkla bestämmelser. Huvudregeln bör vara atl den skatiskyldige skall få överklaga skattemyndighetens beslut, under förutsättning att del gäll honom emot, intill utgången av femte året efter taxeringsåret. För beslut som fattas strax före eller efter ompröv­ningsperiodens uigång bör en särskild, relativt kort besvärslid löpa från delgivningen av beslulel.

I enlighet med principen atl endasl tvistiga mål skall bli föremål för domstolsprövning bör en förutsättning för rätt till besvär vara alt skatte­myndighetens beslul har gått emot den klagande. Vill den skattskyldige t. ex. ha ändring i en laxering som beslutals i enlighet med vad han yrkat i sin deklaration bör han vara hänvisad till att begära omprövning hos skattemyndigheten.

Omprövningsförfarandet och besvärsräiien har nära samband med var­andra. Besvärstiden bör därför sammanfalla med omprövningsperiodens längd. Om man bestämmer en kortare besvärstid, knuten till exempelvis delgivningen av skattemyndighetens beslut, skulle den skattskyldige om han försuttit besvärstiden men omprövningsperioden ännu inte gått ut nämligen kunna begära omprövning av beslutet och sedan överklaga det nya beslutet. En femårig besvärstid konsumerar dessutom de många olika besvärstider som nu finns. Reglerna blir därigenom lättare att förstå för den enskilde och de blir också enklare att lillämpa för myndighetema.

Besvär av det aUmänna

Genom milt förslag om att skattemyndigheterna skall fatta beslut om
taxering i försia insians får dessa ansvaret för taxeringsverksamheten.
Genom förslagel om ett utvidgat omprövningsförfarande blir det närmast
fråga om ell samlat och odelat ansvar. Förslagen innebär ju bl.a. att
skattemyndigheten själv kan initiera och besluta om en taxeringsändring.
Mina förslag bör vidare leda lill en högre kvalitet i taxeringsbesluten. Den
beslutade organisationsförändringen av skatteförvaltningen med bl. a.
klarare ledningsfunktion bör ocksä verka kvalilelshöjande på taxeringen.
Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det bör finnas möjligheter
för det allmänna all vända sig till domstol för alt få en taxering höjd. Det
finns emellertid ell klart behov av att i principiellt viktiga ärenden få till
      153


 


stånd prejudicerande avgöranden. Dessulom finns det behov av över- Prop. 1986/87:47 prövning för atl jämna ul skillnader i lagtillämpningen mellan olika myndig­heler liksom i vissa fall där ett beslul från det allmännas synpunki bedöms vara felaktigt. För dessa silualioner bör det enligt min mening finnas möjlighel för det allmänna att överklaga den enskilda skattemyndighetens beslut till domslol. Elt sädanl finner jag bättre än ett överprövningsförfa-rande inom skatteadministrationen som i och för sig annars ulgör en möjlighel. En besvärsrätt för det allmänna bör alltså finnas.

Frågan om i vilken mån besvärsvägen skall användas för att rikliga beskattningsresullal skall uppnås hänger samman med frågan om hur del allmännas processföring skall vara organiserad. 1 den sistnämnda frågan har jag föreslagit (se avsnitt 3.4) atl del allmänna i taxeringsmål skall företrädas av närmast högre myndighet, dvs. länsskattemyndighet vad gäller beslut av lokal skattemyndighet och RSV i fråga om beslut av länsskattemyndighet. Med hänsyn till della och lill all verkel också skall ge allmänna direktiv rörande processverksamhelen kan man enligl min mening utgå från all besvärsräiien används bara när det verkligen är påkallat. Jag är därför Iveksam lill all införa några särskilda begränsningar i denna med avseende på tvistefrågans art, t. ex. så alt överklagande bara får avse ärenden av prejudikaiinlresse e.d.

Besvärsrätten skulle i och för sig kunna begränsas så atl den förutsätter atl skallemyndigheten först meddelat ett beslut i sakfrågan, dvs. samma begränsning somjag nyss föreslog i fråga om överklaganden från de enskil­das sida. För det allmänna finner jag emellertid inle någon sådan inskränk­ning moliverad. Möjlighelen atl i administrativ ordning besluta om ändring bör nämligen ändå komma att utnyttjas så all länsrätterna inle belastas med några olvisliga ärenden. Jag förordar därför en ordning som — i överensslämmelse med gällande räll - innebär att det allmänna i domstol får framställa yrkande angående taxeringsåtgärd som beskattningsmyn­digheten vidtagit eller bort vidta. En sådan ordning har också, som jag lidigare berört, den fördelen alt man i vissa fall, t. ex. i eftertaxeringsären­den, kan förkorta den sammanlagda handläggningsfiden genom all begära domstolsprövning utan att avvakta att skattemyndigheten fattar ett be­skatlningsbeslul.

Besvärsräiien för del allmänna bör sålunda i likhei med vad jag tidigare anfört om motsvarande rält för de enskilda kunna anslutas lill ompröv­ningsförfarandet och därvid motsvara beslutsmyndighetens möjligheter att företa ändringar.

Kommittén har i den här delen redovisat en uppfattning som i alll väsentligt stämmer överens med den somjag nu fört fram. Kommiitén har därvid föreslagit följande.

Till den skaltskyldiges förmån skall det allmänna få anföra besvär inom fem år efter laxeringsåret.

Besvär till den skallskyldiges nackdel skall få anföras inom ett år efler taxeringsårets uigång. Den begränsningen bör dock gälla alt överklagandet bör avse ell visst minsta belopp. 1 övrigt skall inga särskilda krav slällas upp. Besvär skall sålunda få avse även grundbeslul om laxering. För att

154


 


besvärsräiien skall kunna utnytQas i fråga om senl meddelade beslut skall     Prop. 1986/87:47 det allmänna garanteras en viss minsta besvärslid.

Efler utgången av den nämnda ettårsfristen skall, enligt kommittén, det allmänna få yrka ändring inom fem år från ulgången av taxeringsåret, om särskilda förutsättningar är uppfyllda. Detta skall gälla i fråga om de nuvarande kriterierna för eftertaxering enligl 114 § TL eller för besvär i särskild ordning antingen enligt 101 § 1 mom. TL jämfört med IOO § första stycket 5 samma lag på grund av atl konlrolluppgifl saknats eller varit felaktig eller enligl 101 § 3 mom. TL på grund av atl den skattskyldige underiåtit att göra anmälan om nedsättning av utländsk skatt. Inte heller vad gäller denna besvärsräll skall krävas att skaltemyndigheten först be­slutat i taxeringsfrågan. Har ett beslul väl fattats skall besvärstiden knytas till lidpunkten för beslutets meddelande och vara två månader.

För egen del gör jag för närvarande den bedömningen all besvärsreg­lerna bör kunna utformas i stort på det sätt som kommittén föreslagit. Som jag tidigare berört anserjag emellertid alt man inle nu bör la ställning till den närmare utformningen av reglerna för det allmännas besvärsräll.

4.5 Omprövning i samband med överklaganden

Den nuvarande omprövningen är frivillig. Den skallskyldige kan välja mellan atl vända sig till taxeringsnämnd för alt få beslutet omprövat och att besvära sig till länsrätten. Kommitténs förslag innebär att omprövning av grundbeslut skall vara obligatorisk på så sätt att endasl omprövade beslut skall kunna överklagas till länsrätten. Ett undantag är dock beslut fattade av myndighelen i nämndsammansältning.

Om en skattskyldig överklagar ett beslul som inle tidigare varit föremål för omprövning av skaltemyndigheten skall överklagandet enligt kommit­téns förslag således avvisas. Den skattskyldige blir hänvisad till att först begära omprövning hos skattemyndigheten. Även om skattemyndigheten därvid hell eller delvis avslår yrkandena överlämnas ärendet inle lill läns­rätten, utan omprövningsbeslutet måste överklagas särskilt.

Kommitténs förslag i denna del har föranlett en relativt omfattande kritik från remissinstanserna. Bl. a. har hävdats att omprövningen i många fall enbart skulle leda lill en onödig omgång skriftväxling som fördröjer processen och som för den skattskyldige framstår som byråkratisk och negativ. Det har vidare gjorts gällande all den av kommittén föreslagna omprövningen i praktiken leder tiU att en ny femle insians inrätlas. Försla­get att undanta nämndbesluten från omprövning har också kritiserals. Bl.a. har påpekals att den skallskyldige kan komma med nya uppgifler som påverkar bedömningen av ärendet även i samband med överklagande av nämndbeslut.

Obligalorisk omprövning förekommer redan nu på områdena för den
indirekta beskaltningen och socialförsäkringen. I del av riksdagen nyligen
anlagna förslagel till ny förvaltningslag (prop. 1985/86:80, KU 21) införs en
skyldighet för förvaltningsmyndigheterna att i vissa fall företa en ompröv­
ning av beslut. Etl beslut som på grund av nya omständigheter eller av
någon annan anledning är uppenbari oriktigt, skall ändras av den myndig-
155


 


hel som har meddelat beslutet, om del kan ske snabbt och enkell och utan      Prop. 1986/87:47 nackdel för någon enskild part. Denna skyldighel skall gälla även om beslutet överklagats till högre insians.

För någon form av obligatorisk omprövning talar enligl min mening flera tungt vägande skäl.

En av de bärande tankarna bakom en reformering av skatteprocessen bör som jag tidigare framhållit vara att olvisliga ärenden inte skall prövas av domslol. Genom en obligatorisk omprövning skapas en spärr mot att ärenden där någon tvist inte föreligger förs upp till domslolsprövning. En obligalorisk omprövning ger vidare skattemyndigheten möjlighet att snabbi rätta uppenbara felaktigheter samt även atl la ställning till eventuel­la nya uppgifter eller ny argumentering från den skallskyldige som kan ge anledning lill ändrad bedömning av ärendet.

Kommitténs förslag innebär som nyss nämnts alt omprövningen görs obligalorisk på så sätt att endast omprövade beslut får överklagas till domslol. Själv ställer jag mig Iveksam lill denna lösning. Enligt min mening förefaller det lämpligare att efter mönster från den nya förvaltningslagen en omprövning sker i samband med all ett beslut överklagas till domstol. Skattemyndigheten bör således i samband med all den lar emot ell över­klagande vara skyldiga alt granska det överklagade beslutet, även om det redan lidigare varil föremål för omprövning, och ändra beslutet om det på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning framstår som oriktigt.

1 de fall där den skallskyldiges yrkanden vid omprövningen avslås hell eller delvis skall enligl kommitténs förslag ärendet inte överlämnas till länsrätten ulan den skatiskyldige bli tvungen att på nylt anföra besvär till länsrätten. Som skäl för förslagel anför kommiitén atl många skattskyldiga säkert låter sig nöja med alt deras yrkanden bifallils lill någon del och att den skattskyldige också kan vara nöjd med avslagsbeslutet om det är så formulerat att han förstår en tidigare för honom oklar beskattningsfråga. I sådana situationer har den skatiskyldige enligt kommittén inget intresse av en domstolsprövning.

Inte heller i denna fråga delar jag kommitténs bedömning. Såsom flera remissinstanser framhållit finns det risk för all skalleprocessen fördröjs om de skattskyldiga efter omprövningen på nytt måste anföra besvär hos länsrätten. Denna extra omgång torde dessulom för många skattskyldiga framstå som onödig byråkrati. Dessa nackdelar är enligl min mening så stora att de inte uppvägs av de fördelar som kommitténs förslag innebär. Om klagandens yrkanden inte helt kan bifallas bör målet således lämnas över till länsrätt sedan aktkompletleringen avslutats.

Kommittén har vidare föreslagit att den obligatoriska omprövningen inte
skall gälla för beslut fattade av skatlemyndighelen i nämndsammansätt­
ning. Enligt min mening finns det emellertid med den ulformning av förfa­
randel vid omprövning i samband med överklaganden som jag nyss föror­
dal ingen anledning all undanta nämndbeslulen härifrån. Även i dessa
beslut kan del givelvis förekomma felaktigheter av mer uppenbari slag som
behöver rättas. Vidare kan även i nämndärenden nya fakla från klagandens
sida föranleda myndigheten att ändra sitt tidigare beslul. Jag ser det dess-
       156


 


ulom som en fördel om enhetliga regler gällei" för samtliga beslul av     Prop. 1986/87:47 skattemyndigheten, oavsett på vilken nivå inom myndigheten de fattas.

4.6 Sak- eller beloppsprocess

Enligt kommitténs förslag skall skaiteprocessen i domstol utformas som en sakprocess.

En slor majoritet av remissinstanserna tillstyrker kommitténs förslag. Några är dock kritiska och anser atl den nuvarande processformen bör bibehållas.

Föregen del gör jag följande bedömning. Den svenska skatteprocessen har sedan lång lid i huvudsak haft karaktären av en s.k. beloppsprocess. Processens ram bestäms genom de inom besvärstiden framställda belopps­mässiga yrkandena. Det är vidare tillätet all under processens gång i stor ulslräckning anföra nya grunder lill slöd för de yrkade beloppen samt att göra kvittningsinvändningar. Processens föremål är således det belopp som yrkats och inte de olika inkomsi- och avdragsfrågorna.

Som exempel kan nämnas att en skallskyldig som i besvär fill länsrätten ursprungligen yrkat alt han skall få ett av taxeringsnämnden vägrat avdrag för resor i Qänsten på 5000 kr. senare kan ändra grunden för sitt yrkande fill all avse avdrag för räntekostnader med samma belopp. Den skattskyl­dige kan däremoi inte efter besvärstidens utgång ändra sin talan till all avse avdrag med etl högre belopp än 5000 kr. Klaganden kan anföra nya grunder för sitt beloppsmässigt bestämda yrkande även i en överinstans. Vissa begränsningar gäller dock i delta hänseende beträffande prövningen i regeringsrätten (37 § FPL).

Mot klagandens rält all åberopa nya grunder till slöd för sin talan svarar motpartens möjlighel all även efter besvärsiidens uigång framställa kvitt­ningsinvändningar, dvs. all anföra molfakla som hänför sig till andra grunder än de klaganden åberopat. I del nyss nämnda exemplet kan taxe­ringsintendenten således förklara alt han godlar del yrkade avdraget för resor i Qänsten men yrka all laxeringarna ändå inte skall sättas ned pä grund av att den skattskyldige fåll göra avdrag för räntekostnader med ell 5000 kr. för högt belopp.

Beloppsprocessen får även tiU konsekvens att man inte kan tala om en slufligt avgjord "sak" (resjudicata) i vedertagen bemärkelse. Den sak som prövas är nämligen de beloppsmässiga taxeringarna och inte de ställnings­taganden i olika avdragsfrågor m. m. som ligger till grund för taxeringarna. Taxeringarna kan däremot vinna laga kraft.

Skaiteprocessen rör emeUertid inle alltid taxerade och beskattningsbara
inkomster. Processen kan l.ex. gälla den debiterade skatten, frågan om
viss inkomst ulgör A- eller B-inkomst, åsätlande av taxeringskod m. m.
Kommiitén har framhållil alt utvecklingen inom skattelagstiftningen har
medförl atl det i skaiteprocessen efler hand har kommit in företeelser som
inte kan hänföras lill en process avseende taxerade och beskattningsbara
inkomster. Som exempel nämns att reglerna om A- och B-inkomst och
skattereduktion inneburit problem genom att den praxis som utvecklats för
beloppsprocessen inte direkt kunnat överföras på de nya företeelserna.
    157


 


Genom atl gränsen mellan laxering och debitering inte har kunnal hållas så Prop. 1986/87: 47 klar som tidigare har skalleprocessen kommit alt röra två olika belopps­mässiga storheter, taxerade/beskattningsbara inkomsler och debiterade belopp. Enligt kommittén har detta medfört osäkerhel om vilket belopp processramen utgörs av och i vad mån beloppsprocessens regler om t. ex. kvittning är tillämpliga.

Förulom de fall där yrkandena rör skattebelopp och inte taxerade belopp står även ett flertal andra fall ulanför beloppsprocessen, även i den ordina­rie skaiteprocessen, t. ex. mål som rör slorieken på avskrivningsunderlag utan att detla påverkar taxeringen och mäl om skattetillägg.

Beträffande den extraordinära processen gälleraii såväl den skatiskyldi­ge som taxeringsintendenten är bundna vid den åberopade gmnden vid besvär enligt 99 och 100 §§ TL. Taxeringsintendenten kan således inte sedan besvärstiden gått ul framslälla kvillningsyrkanden på annan grund än den som den skallskyldige åberopat. Däremot lorde den skatiskyldige ha möjlighet att framställa kvittningsinvändningar när taxeringsintenden­ten anfört extraordinära besvär. För eflertaxeringsprocessen gäller alt taxeringsintendenlen inle kan byta grund för eflertaxeringsyrkandet om liden för efterlaxering gått ut. Den skallskyldige har emellerlid räll all i eflertaxeringsprocessen få kvittningsinvändningar prövade i samma ut­sträckning som i den ordinära processen.

Till de företeelser i beloppsprocessen som främst har kritiserats hör klagandens möjlighet att byta grund för sin talan och taxeringsiniendentens räll all efler besvärstidens uigång göra kvittningsinvändningar. Den försl­nämnda har kriliserats på grund av att den strider mot instansordningsprin­cipen och den sistnämnda på grund av alt den kan ses som en sorts latent besvärsräll som bara utnytQas i de fall den skatiskyldige försöker ta till vara sin rält.

Kännetecknande för en sakprocess år i korthet atl processföremålet ulgörs av en enskild sakfråga. Ramen för processen besläms av de yrkan­den och grunder som klaganden angetl inom besvärstiden och klaganden har inte möjlighet att frill byla grund. Han får dock åberopa nya omstän­digheter under förutsättning alt inte saken ändras därigenom och han kan framställa ett nytt yrkande om del slöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare. I en sakprocess kan motparten vidare i princip inle framslälla kvittningsinvändningar efler den för honom gällande besvärsii­dens utgång och en sakfråga som avgjorts genom lagakraftvunnel beslut utgör res judicata.

Som framgått av min här lämnade redogörelse är den nuvarande skalle­processen inte någon renodlad beloppsprocess. Från flera håll har påpe­kats att utvecklingen under senare år medfört att skatteprocessen i realite­ten kommii alt handla om enslaka frågor i den överklagade laxeringen och inle om denna i dess helhet. 1 de allra flesta fall skulle därför en övergång till sakprocess enbart innebära en formell skillnad.

Enligl kommitténs mening medför emellertid inte denna utveckling mol en sakprocess att en reform skulle vara betydelselös. Tvärt om anser man

atl en övergång tiU sakprocess är en förutsättning för elt rationellt ulformal

158 omprövningsförfarande och för en modernisering av skalleprocessen. Elt


 


utvidgat omprövningsförfarande skulle enligl kommittén bli svårt alt för-     Prop. 1986/87:47 ena med en beloppsprocess. En inskränkning av möjligheten för klaganden all byta grund skulle dessulom möjliggöra en förskjutning av processen till den första domslolsinstansen.

Ett annat argument för en sakprocess som betonats av flera remissin­stanser är att aklhanleringen skulle kunna rationaliseras avsevärt. Kam­marrätten i Göteborg har vidare hävdat att även belydande integritetsvin-sler står alt uppnå vid en övergång till sakprocess genom atl sekretessen kring skatterältsskipningen skulle förenklas avsevärt. Om nämligen skalle­processen även formellt kommer att handla om bara en viss eller vissa frägor, skulle sekretessproblemen kring det övriga taxeringsmalerialel, som ofta är det känsligaste från inlegriletssynpunkl försvinna på domstols-planet.

Några remissinslanser har kritiserat sakprocessen främsl för alt den skulle medföra nackdelar för den skatiskyldige. Bl.a. har gjorts gällande att det skulle kunna uppstå svårigheter för den enskilde all på ett lillräck­ligt specificerat sätl ange grunden för sitt yrkande, att en sakprocess för det stora flertalet skattskyldiga skulle komma alt te sig som något oförståe­ligt eftersom saken för dem lorde framstå som en parentes i förhållande till den slutliga skatten och alt ett bibehållande av beloppsprocessen medför alt domstolarna även i fortsättningen kan "hjälpa" den skattskyldige inom den faslställda beloppsramen. Det har vidare anförts atl nackdelarna med kvittningsrätlen måsle vägas mol de processekonomiska fördelar som denna rättighet medför.

För egen del anserjag att övervägande skäl talar för all skatteprocessen i framtiden bör utformas som en sakprocess. Den blandning av olika pro­cessformer som nu föreligger komplicerar skaiteprocessen och gör den svårförståelig för den enskilde. Jag har i etl tidigare avsnitt i princip anslutit mig lill kommitténs förslag om en femårig omprövningsperiod. Jag delar kommitténs uppfattning atl del torde vara svårt att förena etl sådant omprövningsförfarande med en beloppsprocess. Enligt min bedömning föreligger knappasl heller någon risk för att en sakprocess i sig skulle försvåra för den skallskyldige alt få rättelse. Tvärt om bör del finnas förutsättningar att ulforma en sakprocess pä ett sådanl sätt all den i kombination med en lång omprövningstid leder till förenklingar i förhållan­de lill vad som nu gäller. Beträffande svårighelen all ange grunden vill jag påpeka att en klagande redan nu enligt FPL är skyldig att ange grunderna för sina yrkanden. Jag kan inte inse att sakprocessen i detta hänseende skulle innebära några ökade svårigheler. De nackdelar som kan ligga i all möjligheterna till kvittningsinvändningar begränsas bör enligt min mening för den enskildes del kunna uppvägas av ell utvidgat omprövningsförfa­rande.

Jag anser således att skaiteprocessen i framliden i huvudsak bör ha
formen av en sakprocess. Jag vill emellertid i nuvarande läge inle hell
utesluta atl det kan finnas anledning att behålla en del inslag från belopps­
processen. Jag tänker här närmast på möjligheten till kvittning i vissa
situationer. Jag har nyss nämnl att det enligt min bedömning inte bör
uppslå några nackdelar för den enskilde vid en kombination av sakprocess
       159


 


och lång omprövningslid. Däremot kan en sådan ordning medföra vissa Prop. 1986/87:47 nackdelar för det allmännas del vad gäller möjlighelen att åberopa fakla som skulle leda lill att en taxering inte ändras. Justitiekanslern nämner i sitt remissyttrande som ett exempel att om en skattskyldig efter det alt besvärstiden för del allmänna gåll ul inleder en process kan del allmänna inte väcka lalan till den enskildes nackdel angående en annan sak som skulle leda till all laxeringen förblev oförändrad eller inte sänktes i så stor ulslräckning som eljest. Är den upptäckta felaktigheten uppenbar och avser den ett betydande belopp kan del framstå som slötande alt taxering­en inle skall påverkas härav. Dylika situationer torde visserligen bli rela­tivt sällsynta. Det bör dock enligl min mening ändå övervägas om kvittning bör tillålas i sådana fall.

Även vissa andra frågor kräver enligt min mening ytterligare utredning. En av svårighelerna med sakprocessen är att beskriva vad som skall anses utgöra "saken" i målet. Kommittén framhåller alt det av nuvarande praxis är svårt att få någon klar bild av vad saken bör anses vara i skallemål. Kommittén redogör bl.a. för reglerna i rättegångsbalken och för den diskussion i frågan som fördes av förvallningsdomslolskommillén. Enligt kommillén bör ulgångspunklen vid bedömningen av om det är "samma sak" vara att gmnderna lillhör samma händelseförlopp eller lillhör samma saksammanhang. Jag har i och för sig ingenting atl erinra mot detla men enligt min bedömning krävs yllerligare analys av vad som skall avses med saken i skattemål, t. ex. i mål angående skönstaxering. En annan fråga som behöver klarläggas är om en övergång till sakprocess kan ge upphov tUl svårigheter inom förtagsbeskattningen när det gäller olika periodiserings-frågor. Kommitténs förslag om processformen synes närmasl beröra in­komstbeskattningen. Samma processform bör emellertid om möjligt gälla även för mervärdeskatl och andra former av indirekta skatter. Även dessa frågor bör enligt min mening belysas ytterligare. Till sist anser jag att förslag till lagteknisk lösning måste föreligga innan slullig ställning tas till den närmare ulformningen av den framlida processformen.

4.7 Genomförande

Kommittén har bedömt att elt nytt enhetligt taxeringsförfarande som byg­ger på dess förslag om en samordning av beslutsfunktionerna och etl utvidgat omprövningsförfarande bör vara möjligt att genomföra i samband med 1989 års taxering. Därvid förutsälter kommittén ett sFutligt stäUnings­tagande av statsmakterna under hösten 1987.

De förslag och synpunkter jag här fört fram överensstämmer i del stora hela med kommitténs. I några frågor har jag dock redovisat avvikande ståndpunkler och i andra harjag gjort klarlägganden. Även omjag i och för sig anser att etl genomförande av ett nytt förfarande pä grundval av vad jag anfört bör ske så snart som möjligl, räknar jag inle med att det kan ske vid 1989 års taxering. Enligt min mening bör siktet i stället vara inställt på 1990 års taxering.

Med hänsyn till atl reformen är av ett genomgripande slag är det vidare
tveksamt om del går all införa det nya förfarandel i sin helhet vid 1990 års
  10


 


taxering. I del fortsatla arbetet med reformen bör därför bl. a. behovet och      Prop. 1986/87:47 utformningen av övergångslösningar övervägas.

4.8 Kostnadseffekter

Mina principförslag innefaltar en väsentlig förändring av taxeringsförfa­randet med åtföljande konsekvenser inle minst i fråga om tilldelningen och fördelningen av resurser. Kommtftén har belyst de konsekvenser som skulle uppkomma lill följd av dessa förslag men då även tagil med effekter­na av redan beslutade ändringar på gmndval av kommitténs betänkande om den förenklade självdeklarationen.

Kommillén har i korthet gjort följande beräkningar.

För granskning och fördjupad kontroll av deklarationerna vid den årliga taxeringen blir det sammanlagda personalbehovet vid lokala och regionala skattemyndigheter ca 235000 dagar räknat i effektiv granskningstid. Jäm­fört med 1984 års personalresurser (180000 dagar) innebär detta ett till­kommande behov om ca 55 000 dagar. Genom bl.a. en förlängning av laxeringsperioden och slopandet av nuvarande assistans lill frilidsgransk­ningen kan del behovel läckas så pass alt nytillskottet kan slanna vid ca 20000 dagar vilkel moisvarar 165 årsarbetskrafter. Del ulvidgade ompröv­ningsförfarandet framkallar elt behov om ytterligare ca 200 årsarbelskraf­ter. För ordförandeskapet i skatlenämnd behövs minst 45 årsarbetskrafter. Genom framförallt den förväntade krafiiga minskningen av inkomstskatte­mål i länsrätterna minskar personalbehovei vid besvärsenheterna med mellan 130 och 180 årsarbetskrafter för handläggande personal (nuvarande tillgång är ca 420) och mellan 50 och 70 årsarbetskrafler för övrig personal (nuvarande tillgång är ca 190). Sammanfattningsvis kommer kommittén fram lill att det behövs etl nettotillskott av handläggande Qänsleman med mellan 220 och 270 årsarbetskrafler.

De nuvarande kostnaderna för taxeringsnämndsorganisationen och fri­lidsgranskningen har kommittén beräknat lill ca 185 milj. kr. varav ca 55 milj. kr. bekostas av kommunerna. För den nya skatlenämndsorganisa-tionen har kostnaderna för arvoden m. m. till de valda ledamöierna upp­skattats till ca 17 milj. kr. En neitobesparing om sammanlagt 168 milj. kr. skulle alltså uppkomma i den här delen. För länsrätternas och kammarrät­ternas del räknar kommittén vidare med en sammanlagd möjlig besparing på mellan 35 och 55 milj. kr.

Kommitténs beräkningar mynnar således ut i ett behov om i mnda tal ytteriigare 250 årsarbetskrafter för handläggande uppgifter alt ställas mot en viss neddragning på btfrädessidan och kostnadsbesparingar i övrigt i storleksordningen 200 milj. kr.

Vid remissbehandlingen har inle sällan de remissinstanser som direkt berörs av beräkningarna kommit med invändningar om att kommittén underskattat behovel av personalförslärkningar inom skatteförvaltningen resp. överskattat möjligheterna till kostnadsbesparingar i domslol.

Regeringen har lidigare denna dag beslutat att ge RSV i uppdrag att
uiarbeta en plan för rationaliserings- och besparingsarbete inom skatleför­
vallningen med hänsyn till skatteförvaltningens nya organisation och lill de
       161

11    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 47


 


många beslut om förenklingar i regelsystemet som faltals. RSV skall Prop. 1986/87:47 därvid redovisa hur förändringarna påverkar skatteförvaltningen, t. ex. genom att undersöka vilka arbetsuppgtfler som förändras, bortfaller eller tillkommer samt vilka organ och vUken personal som berörs härav. Upp­draget skall redovisas i riksskatteverkets anslagsframställning för budget­året 1988/89.

Jag vill därför inle i nuläget närmare gå in på vilka kostnadseffekter som kommer att uppstå på gmndval av nu tfrågavarande förslag. Del får emel­lertid anses stå klart att stora besparingar kommer atl kunna göras.

Slutligen villjag nämna att den redan beslutade reformen om den förenk­lade löniagarbeskatiningen medför en effeklivare resursanvändning. Som jag tidigare påpekal har RSV redovisat de administrativa effekterna fr. o. m. 1987 års taxering av beslutet om den förenklade självdeklara­tionen. Verkel räknar med att antalet fritidsgranskade deklarationer kan minska från ca 3,2 miljoner vid 1985 års taxering lill ca.0,5 miljoner vid 1987 års laxering. Bl. a. denna minskning leder lill ralionaliseringseffekter. Hur de resurser som därvid frigörs kan användas räknar jag med alt kunna redovisa i den kommande budgetpropositionen.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprät­tals förslag lill

1.  lag om ändring i laxeringslagen (1956:623),

2.  lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

3.  lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskalt,

4.  lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

5.  lag om ändring i lagen (1986:169) om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

6.  lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100),

7.  lag om ändring i lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrå­gor,

8.  lag om ändring i lagen (1947: 577) om statlig förmögenhelsskalt,

9.  lag om ändring i lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,

 

10. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskall,

11. lag om ändring i förordningen (1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m.,

12. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,

13. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

14. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

15. lag om ändring i bokföringslagen (1976:125),

16. lag om ändring i jordbruksbokföringslagen (1979:141),

17. lag om ändring i faslighelstaxeringslagen (1979:1152),

18. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),                             162


 


19.  lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-     Prop. 1986/87:47
avgtfter,

20.  lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,

21.   lag om ändring i lagen (1908:128 s.l) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,

22.   lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

23.   lag om ändring i lagen (1933:395) om ersättningsskall,

24.   lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

25.   lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

26.   lag om ändring i lagen (1954:40) om särskild fartygsfond,

27.   lag om ändring i förordningen (1957:686) om taxerings väsendet
under krigsförhållanden m. m.,

28.   lag om ändring i lagen (1958: 575) om avskrivning å vissa oljelagrings­anläggningar, m.m.,

29.   lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgmn-dande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

30.   lag om ändring i lagen (1962: 392) om hustmtillägg och kommunalt bostadstillägg liU folkpension,

31.   lag om ändring i lagen (1986: 271) om ändring i lagen (1962: 392) om husirulillägg och kommunall bostadstillägg till folkpension,

32.   lag om ändring i lagen (1960:63) om förlustavdrag,

33.   lag om ändring i lagen (1965:269) om särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,

34.   lag om ändring i lagen (1967: 96) om särskUd nyanskaffningsfond,

35.   lag om ändring i folkbokföringslagen (1967: 198),

36.   lag om ändring i lagen (1967: 752) om avdrag vid inkomsttaxeringen för avsätining till fond för återanskaffning av fastighet,

37.   lag om ändring i lagen (1969:738) om rätt att vid inkomsttaxering erhälla avdrag för belopp som tillförts Stiftelsen Petroleuminduslriens Beredskapsfond, m. m.,

38.   lag om ändring i kupongskallelagen (1970: 624),

39.   lag om ändring i lagen (1971:171) om särskilt uppskallningsvärde på fastighet,

40.   lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),

41.   lag om ändring i datalagen (1973:289),

42.   lag om ändring i tullagen (1973:670),

43.   lag om ändring i lagen (1974: 325) om avsätining till arbetsmiljöfond,

44.   lag om ändring i lagen (1974:988) om avsättning till särskild investe­ringsfond,

45.   lag om ändring i lagen (1974:989) om invesleringskonlo för skog,

46.   lag om ändring i kommunaUagen (1977: 179),

47.   lag om ändring i lagen (1978:401) om exportkreditstöd,

48.   lag om ändring i lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst,

49.   lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979: 189),

50.   lag om ändring i lagen (1979: 362) om skalteuQämningsbidrag,

51.   lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,           163


 


28.  lag om ändring i lagen (1979:610) om allmän investeringsreserv,      Prop. 1986/87:47

29.  lag om ändring i lagen (1980:456) om insättning på tillfälligl vinst­konto,

30.  lag om ändring i lagen (1981:296) om eldsvådefonder,

31.  lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyl­dighet beträffande vissa uppdragsersättningar,

32.  lag om ändring i lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter,

33.  lag om ändring i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investe­ringskonto,

34.  lag om ändring i lagen (1984:533) om arbetsställenummer m. m.,

35.  lag om ändring i lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto,

36.  lag om ändring i lagen (1985: 533) om skatteuQämningsavgift,

37.  lag om ändring i utsökningsregisteriagen (1986: 617).

De under 4-6, 12, 14,15,40,41 och 49 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen för justtfiedepartementet, de under 20 och 29-31 angivna förslagen i samråd med chefen för socialdepartementet och de under 46, 56 och 58 angivna förslagen i samråd med chefen för civUdepar­tementet.

Lagrådets yttrande har inle inhämlats beträffande dels 6 a och 11 §§, 37 § 1 och 5 mom., 42 § 2 mom., 61 § 2 mom. (delvis) och 63 § i förslaget lill lag om ändring i taxeringslagen, dels 62 § i förslaget till lag om ändring i lagen om mervärdeskatt, dels de under 8-61 angivna lagförslagen. Dessa förslag avser i huvudsak konsekvensändringar till de lagförslag som lagrå­det har yttrat sig över. Enligt min mening är de nytillkomna ändringsförsla­gen av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

6 Författningskommentarer

Taxeringslagen

2 § I mom.

Ändringen föranleds av avvecklingen av MKSR samt den nya ordningen

för allmän faslighetstaxering.

3§

Paragrafen har upphävis.

De nuvarande bestämmelserna i första-fjärde styckena om olika Qäns-
lemäns befogenheter m. m. kan lill slörsta delen utmönstras. De befogen­
heter som för närvarande tillkommer bl.a. skattechef och taxeringsinten­
deni skall normall i stäUet ligga hos länsskatiemyndigheterna som en
sedvanlig myndighetsuppgift. Vilka Qänsteman som skall få utöva dessa
befogenheter får bestämmas i administrativ ordning. Därvid förutsätts att
myndigheterna delegerar de särskilda befogenheterna endasl lill Qänsle­
man som är kvalificerade atl la hand om ifrågavarande uppgifler.
               164


 


I fråga om en situation anserjag emellertid atl befogenheterna även i Prop. 1986/87:47 fortsättningen bör vara relaterade till tjänsteställningen genom uttryckliga beslämmelser. Det gäller befogenheien enligt 57 § all meddela beslut om taxeringsrevision. Beslämmelser om detla finns för närvarande i andra stycket av förevarande paragraf och liknande bestämmelser har lagits in i 57 § första stycket.

Sista stycket i paragrafen får en motsvarighet i ett nytt andra stycke i 18 §.

6a§

Bestämmelsen har föranletts av det i avsnitt 2.4.2 behandlade förslaget om en smidigare beslutsordning för förenklade självdeklaralioner.

Enligl bestämmelsen får länsskatlemyndighelen förordna en Qänsleman vid myndigheten eller vid en lokal skattemyndighet atl fullgöra vissa upp­gifter i fråga om förenklade deklaralioner. Tjänstemannen, som i sin nya uppgift benämns laxeringsnämndsombud, skall medverka på del sätt som anges i de nya bestämmelserna i 11 § andra stycket och 63 § tredje stycket. Enligl den sistnämnda bestämmelsen får ombudei ensam besluta om taxe­ring i faU där lämnade uppgifler inle frångås.

Den nya ordningen innebär alt nämndens ordförande hell kan avlastas från befattningen med förenklade deklarationer beträffande vilka ombudei fattar beslut om taxering. Ordföranden har med andra ord för dessa fall inle någon sådan granskningsskyldighet som avses i 11 § försia slycket. I de ärenden däremoi som taxeringsnämndsombudet inte fattar beslulen har ordföranden även i fortsättningen det övergripande ansvaret. Det kan gälla deklarationer där avvikelser frän lämnade uppgtfter bör göras eller där annars någon tveksamhet råder. Om beslutet i ett sådant fall fattas av nämnden i sin helhet, får ombudet givetvis inte delta. Denne får dock - i likhei med vad som gäller för en föredragande - närvara vid nämndens överläggningar.

10       §

Paragrafens nuvarande försia stycke innebär att beslut av kommunfull­mäktige eller landsling enligl 7 § om hur många valda ledamöter det skall finnas i en taxeringsnämnd och enligl 6 § om val av ledamöier och supp­leanter i nämnden skall överklagas lill länsstyrelsen. Del är emellertid fråga om kommunala beslul som genom 1980 års reformering av instans­ordningen i kommunalbesvärsmål i slället bör överklagas liU kammarrätt. Första stycket har ändrats i enlighet med detta. Vidare har en anpassning gjorts i andra stycket.

11       §

Se kommentarerna till 6 a §.

165


 


14 §                                                                            Prop. 1986/87:47

Bestämmelserna överensstämmer i sak med andra och tredje slyckena enligt nuvarande lydelse. Vissa ändringar av formell karaktär har gjorts.

Nuvarande första stycke försia meningen innebär att skattechefen skall dels företräda det allmänna i taxeringsprocessen, dels verka för att taxe­ringarna blir likformiga och rällvisa. En beslämmelse motsvarande det första ledet har tagils in i ett nyll tredje siycke i 18 §. Andra ledel om att skattechefen skall verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa kan enligt min mening utgå med hänsyn inte minsl till föreskrifierna i 1 §.

I förhållande lill nuvarande reglering (första slyckel andra och tredje meningarna) tas inte heller särskilt upp något om ledningen och ansvaret för deklarationsgranskningen och annan kontroll vid taxeringen eller om ansvarei för att taxeringarna granskas i erforderlig omfattning. Därmed avses emellerlid inle någon förändring av den regionala lednings- och ansvarsfunktionen i fråga om taxeringsverksamheten inom länel. Della får anses framgå redan genom den föreslagna bestämmelsen i 18 § första slyckel om länsskaitemyndighets ledande roll i länel.

18 §

Paragrafens första stycke innehåller mera övergripande bestämmelser om taxeringsverksamheten i enlighet med vad som anförts i avsnitt 2.1. Enligt della skall RSV leda och ansvara för verksamheten i landel medan läns­skattemyndighelen skall leda och ansvara för verksamhelen i länel.

RSV:s ledande roll inom skalteförvaltningen bör i och för sig också komma till sådant ullryck som anges i nuvarande lydelse i paragrafen. Den lar upp den huvuduppgift för verkets verksamhel på laxeringsområdel som beslår i att genom informalion och räd lill allmänhet och myndigheter sprida kännedom om skatlelagsliflningen och hur den skall lolkas och lillämpas. Någon beslämmelse i lag om detta behövs enligt min mening inte.

Som jag anförde i kommentarerna till 14 § avses vad gäller länsskatte­myndighetens ställning inte någon förändring av den regionala lednings-och ansvarsfunktionen i fråga om taxeringsverksamheten inom länet. Länsskallemyndigheten skall alltså i likhet med vad som nu sker från regionalt håll bl.a. få ge direktiv om hur lokal skattemyndighets medverkan i taxeringsarbetel i vid mening skall gå till. Den styrmodell som uttrycks i första stycket innebär emellertid atl länsskatiemyndigheterna måsle se tiU att de utövar sin verksamhel inom ramen för och med beaklande av de direkliv som RSV kan ha utfärdat i egenskap av högsta förvallningsmyn­dighel inom taxeringsområdet. Verket skall nämligen ha direktivrätt be­träffande inriktningen av verksamheten ute i länen. Därvid skall verket få ange bl. a. principerna för gransknings- och kontrollarbetet, ambitionsni­våer, riktlinjer för processverksamheten m. m. Bestämmelser om denna direktivrält vad gäller både verkets förhållande till de underordnade myn­digheterna och länsskallemyndighetens förhållande till de lokala skatte­myndigheterna i länet kan det enligt min mening vara lämpligl alt ta in i den

166


 


instruktion för skatteförvaltningen somjag avser att senare lämna rege-     Prop. 1986/87:47 ringen förslag om.

Här bör också nämnas alt RSV bör tilldelas även en rätt all meddela bindande regler om principerna för fördelningen av deklarationsmalerialet mellan regional och lokal nivå. Grundbestämmelser om denna fördelning synes emellerlid somjag redogjorde för i avsnitt 4.2. böra las in i taxerings­förordningen. Verkets uppgift i denna del kommer därför atl vara begrän­sad. De grundläggande bestämmelserna avses ge uirymme för avvikelser från den vanliga ordningen med hänsyn lill variationer av skilda slag mellan de olika myndigheterna. Det skall därvid ankomma på verket att ta ställning i de mera övergripande frågorna i vad mån avvikelse skall få göras. Mera detaljbetonade frågor skall länsskattemyndigheterna själva få avgöra.

Andra stycket svarar i huvudsak mot nuvarande 3 § femle stycket. En olikhet är att berörda befogenheier skall tillkomma RSV som myndighet och inte - efter verkels förordnande - särskilda Qänsleman.

Bestämmelserna i Iredje och Qärde styckena har behandlals i avsnitt 2.2.3.

Tredje slyckel innebär all en länsskaltemyndighet kan få föra talan i taxeringsmål beiräffande skattskyldiga som har taxerats ulanför del egna länet och vars motpart därför egentligen är en annan länsskaltemyndighet. För att etl sådant avsteg från den geografiska avgränsningen skall få göras krävs enligt bestämmelsen atl den länsskaltemyndighet som normalt är behörig uppdrar ål den andra myndigheten att föra del allmännas talan. Ett uppdrag bör enligt min mening förutsätta att den andra länsskatlemyndig­helen samtycker lill alt föra det allmännas talan. En sådan förutsättning har tagils in i stycket. Uppdraget får avse ell visst ärende eller en viss grupp av ärenden enligt TL.

Avsikten med bestämmelsen är främst atl möjliggöra en ralionell pro­cessföring frän del allmännas sida i fråga om besvär rörande laxeringar av koncernbolag mot bakgrund av den föreslagna avvecklingen av MKSR och AO. Genom förevarande bestämmelse kan skatteförvaltningen vid efter-granskningsarbetet även fortsättningsvis hålla samman de olika bolagen i en koncern så atl det vid evenluella processer finns endast en företrädare för del allmänna. Della gäller även beiräffande processen i överdomstol.

Bestämmelsen i Qärde stycket första meningen ger RSV rätt att föra det
allmännas talan i taxeringsmål även om behörigheten primärt ligger hos
länsskattemyndighet. Som tidigare angetts är del framför aUt principiellt
intressanta eller ekonomiskt betydelsefulla mål som bör komma i fräga för
övertagande av verket. Med den här bestämmelsen som grund kan RSV
bl. a. anordna del så alt eftergranskningen beiräffande t. ex. de allra största
koncernerna ligger kvar på cenlral nivå. Bestämmelsen täcker också de
lypfall som med slöd av bestämmelsen i nuvarande 3 § Qärde stycket
föranlett förordnande av s. k. riksintendenter. För det fall atl RSV lar över
processföringen anges vidare i en andra mening alt bestämmelserna om
länsskattemyndigheterna skall ha motsvarande tillämpning. Föreskrtflen
avser då alt klariägga bl. a. att RSV får ansöka om eftertaxering i samma
utsträckning som länsskattemyndighelen.
                                            167


 


22 § 1 mom.                                                                  Prop. 1986/87:47

I första slycket har en ändring gjorts till följd av att del kommunala grundavdraget höjs. För närvarande anges en beloppsgräns för skatteplik­tiga bruttointäkter som förutsättning för deklaralionsplikl. Den gräns som avser fysiska personer, som varit bosatta här i landet under hela beskatt­ningsåret, är för närvarande 6000 kr. Det kommunala gmndavdraget höjs till 9000 kr. vid 1988 års taxering och fill 10000 kr. vid 1989 års laxering. Vid den slatliga beskallningen äterinförs samlidigt elt statligt grundavdrag på motsvarande belopp. För atl inte besvära skattskyldiga med alt av­lämna deklaralioner som man redan på förhand kan bedöma inte kommer atl leda lill någol beskattningsresullal och därmed förenkla arbelel för myndigheterna är del angelägel all beloppsgränsen höjs fill grundavdra­gens nivå. Med hänsyn till alt täta ändringar av deklarationspliktsgränsen medför praktiska olägenheter har jag efter samråd med RSV funnit att övervägande skäl lalar för all höja beloppsgränsen i elt sleg. Det innebär atl gränsen bör ändras till 10000 kr. vid 1989 års taxering.

Eftersom garantibeskatlningen avskaffats kan punkten 6 ulgå och punk­ten 7 betecknas punklen 6.

22 § 3 mom.

Ändringen beror pä all garantibeskatlningen har avskaffats.

24 § 2 mom.

Den individuella beskallningen av medlem i bostadsrättsförening har slo­pats. Som en konsekvens av detta avskaffas bestämmelserna i punkten 3 c.

24 § 3 mom.

I fråga om räntefria och lågförräntade lån från arbetsgivare har denne i stället för att ange lånebeloppet och erlagd ränta ålagts att lämna uppgtft om förmånens slorlek. Det finns därför inte längre anledning atl undanta den som skall redovisa ränletillägg från möjlighelen alt lämna förenklad självdeklaration om inkomstförhållandena i övrigt medger detta. Punkt 6 som innehåller en beslämmelse om atl den som skall redovisa räntetillägg inte får lämna förenklad självdeklaration utgår därför.

25 §

Garantibeskatlningen har avskaffats. I enlighet härmed slopas bestämmel­sen i punklen 7 om garantibelopp. Arbetsgivare skall i fråga om ränleliUägg lämna uppgift om förmånens storlek i kontrolluppgift. Den allmänna själv­deklaralionen behöver därför inte innehålla uppgtft om hur detla beräk­nats. Bestämmelsen om att gmnderna för beräkning av tillägget skall anges

i deklarationen upphävs och nuvarande punkterna 8 och 9 numreras om.

168


 


28                                                                               §  Prop. 1986/87:47

1 konsekvens med atl garantibeskatlningen slopats upphävs bestämmelser­na i punklen 6 om garaniibelopp. I punkl 6 har i stället tagils in sådant räntetillägg som den skattskyldige inte har fått meddelande om genom kontrolluppgift. Detla beror på alt den som i sin självdeklaration skall redovisa ränteliUägg får fr. o. m. 1988 års taxering göra det i en förenklad självdeklaration, jämför kommentarerna till 24 § 3 mom.

29      §

Fysiska personer och dödsbon skall beskattas för all inkomst i hemorts­kommunen eller - om sådan saknas - i Stockholm för gemensamt kom­munalt ändamål. Regler om fördelning av beskattningsunderlag mellan kommuner och på församlingar har upphävts. I konsekvens härmed upp­hävs bestämmelserna om fördelning i 29 §.

37      § 1 och 5 mom.

Ändringarna har behandlats i avsnitt 2.4.3.

38      § I mom.

För att möjliggöra en kontroll av delägarnas inkomsi- och förmögenhels-förhållanden i handelsbolag m. m. föreskrivs atl bolagel varje år skall lämna uppgift om den inkomst- och förmögenhetsandel som belöper på varje enskild delägare. Redovisning skall ske enligl reglerna för självdek­larafion som om bolaget självt var skattskyldigi. Eftersom den särskilda självdeklaralionen slopats kan reglerna förenklas. Ändringen innebär att ifrågavarande bolag skall avfatta och avlämna de aktuella uppgifterna enligt reglerna för allmän självdeklaration.

Regler om fördelning av beskattningsunderlag på församlingar har av­skaffats, varför Iredje stycket kan upphävas.

42 § 1 mom.

Ändringen föranleds av beslulel att slopa den individuella beskattningen av medlemmar i bostadsrättsföreningar. Skyldigheten att lämna uppgift om förmögenheisvärdet enligl 42 § 1 mom. andra stycket och vissa undanlag från denna skyldighet i Qärde slyckel infördes samtidigt som den individu­ella beskattningen år 1979 (prop. 1978/79:209, SkU 1979/80:11, rskr. 42, SFS 1979:1018). Del primära syftet med uppgiftslämnandet har således fallit bort. När man överväger utformningen av de nödvändiga följdänd­ringarna måsle dock några andra aspekter beaklas.

Även om någol kontrollbehov inte längre kommer att föreligga när det gäller inkomstbeskattningen kan det sättas i fråga om inte motsvarande uppgifler fyller en nödvändig kontrollfunktion vid förmögenhetsbeskatt­ningen. I det sammanhanget bör det först slås fast atl de nuvarande


 


värderingsreglerna i de allra flesla fall medför förhållandevis små förmö- Prop. 1986/87: 47 genhetsvärden på bostadsrätterna. En belydande del av bostadsrättsföre­ningarna - del gäller framför alll nyare föreningar — har lill föQd av delta medgells sådan befrielse från den nuvarande uppgiftsskyldigheten som avses i Qärde stycket. Med hänsyn till det skulle en generell skyldighet att lämna uppgifter om förmögenheisvärdena innebära en uividgning av den uppgiftsskyldighei som föreningarna har i dag. Eftersom värdena i allmän­hel är små och de allra flesla bostadsrättshavare inte heller har förmögen­heier som når upp till skattepliklsgränsen är det enligt min mening inle rimligt all kräva en obligatorisk konlrolluppgiftsskyldighet för det omdis­kuterade ändamålet. Det skulle rimma iUa med förenklingssträvandena om man nu inför en generell skyldighel all lämna uppgtfter om bostadsrätts-värdena. Enligt min mening får del - i enlighel med vad som gäUde innan den individuella medlemsbeskattningen infördes — anses lill fyllest med den möjlighel atl anmana föreningarna all lämna uppgifler om förmögen­heisvärdena som följer av 42 § 2 mom. TL.

När jag intar den nu angivna ståndpunklen utgår jag från att föreningarna även i fortsättningen kommer att lämna sina medlemmar uppgifter om förmögenhetsvärdena. Det är självfallet angelägel att bostadsrättshavarna har lillgång lill dessa uppgifler när de skall upprätta sina självdeklara­tioner.

42 § 2 mom.

Jusieringen föranleds av ändringen i paragrafens försia moment och är av redaktionell natur.

43 § 5 mom., 51 och 53 §

Bestämmelserna har justerats med anledning av inrättandet av länsskalte­myndigheter. Det anges nu atl de berörda befogenheterna tillkommer länsskallemyndigheten eller lokal skattemyndighet i stället för vissa chefsQänstemän. Vilka Qänsleman som skall ha befogenheterna bör be­stämmas i administrativ ordning.

56      § 3 mom.

Ändringen är av redaktionell art.

57      §

Som antyddes i kommentaren lill 3 § knyts befogenheten att meddela
beslul om taxeringsrevision liksom för närvarande till chefen för den
regionala skalteförvaltningen. Den nuvarande regleringen innehåller sär­
skilda behörighetsbestämmelser. Dessa innebär atl beslul om laxerings-
revision får meddelas endast av skattechefen och av kvalificerad Qänste­
man som skattechefen gett sådant uppdrag ål. Bakgrunden lill detta är del
stora ansvar som med hänsyn till befogenheterna vid genomförandet av en
      170


 


revision vilar på den som får besluta atl en revision skall inledas. Enligl Prop. 1986/87:47 min mening bör de höga krav som bör ställas i samband med taxeringsrevi­sion även fortsättningsvis komma lill uttryck i lagen. Del bör också påpe­kas att utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen (USS) i sitt nyligen lämnade belänkande (SOU 1986:39) med förslag lill en lag om utredning för beskattning har ställt upp särskUda behörighetskrav i sitt förslag fill lagbeslämmelser. Beslut om taxeringsrevision bör i första hand meddelas av chefen för länsskatlemyndighelen. Vidare bör befogenheten att meddela sådana beslut liksom i dag få delegeras lill andra kvalificerade Qänsteman vid länsskattemyndighet eller lokal skattemyndighet. I första slycket anges därför också att länsskattemyndighelen får utfärda förord­nande åt sådana Qänsteman.

I första stycket har dessulom förts in en bestämmelse angående vem som skall anses som granskningsledare enligt bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgiftsprocessen. Bestämmelsen knyter an lill 2 § sisinämnda lag och har sin molsvarighet i det nuvarande andra slycket av 3 § TL. Av den nya lydelsen följer att uppdrag all meddela beslul om taxeringsrevision inle i och för sig medför behörighet atl vara gransknings­ledare enligl bevissäkringslagen. För detta krävs alt länsskallemyndighe­ten särskilt förordnar om det. Ändringen är betingad av lagtekniska skäl.

61 § 2 mom.

Vad gäller jusieringen i andra slycket hänvisas till kommentarerna i 6 a §. I sista stycket i momentet har en redaktionell ändring gjorts till följd av avvecklingen av skattechefsinslitutel.

63 §

Se kommentarerna till 6 a §.

66 a §

Ändringen beror på all garantibeskattningen avskaffats.

66 b §

Genom bestämmelsen i första stycket ges taxeringsmyndigheterna rätl att beträffande en förenklad självdeklaration besluta om taxering på grundval av uppgifter som den skatiskyldige inte har lämnal eller annars fåll la ställning lill. Del gäller bl. a. kontrolluppgift enligt 37 § som avser inkomsi av Qänst eller kapital. I bestämmelsen har kontrolluppgift avseende ränte­tillägg lagts till, eftersom räntefillägg får fr. o. m. 1988 års taxering tas upp i en förenklad självdeklaration och förfarandel då bör vara detsamma som beträffande inkomsi av Qänst.

171


 


67 §                                                                             Prop. 1986/87:47