Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 2 april 1987.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås vissa ändringar av grundlagsskyddet för tryckta skrifter pä grundval av förslag som lades fram av yiirandefrihelsutredning-en i belänkandet (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten.

Möjligheterna att genom straffbestämmelser i vanlig lag inskränka tryckfriheten skall enligt propositionen begränsas mer än i dag. Del skall göras genom all de otillåtna offentliggöranden som innefattar brott mot rikets säkerhet beskrivs fullständigt i tryckfrihetsförordningen. På så sålt uppnås att slraffbarheten inte kan utvidgas utan grundlagsändring. Endast för krig och omedelbar krigsfara behålls den nuvarande ordningen att de närmare förutsättningarna för straffbarhel bestäms genom vanlig lag.

Också möjligheterna atl föreskriva straff för l.ex. tidningsutgivare som offentliggör hemliga handlingar begränsas.

Ansvarsbestämmelserna i den s. k. videovåldslagen förs över till brottsbalken. Ett nytt brott, olaga våldsskildring, införs. Det får etl vidare tillämpningsområde än videoväldslagens motsvarande regler. En ändring i tryckfrihetsförordningen innebär att också s. k. våldspornografi i tryckta skrifter blir kriminaliserad.

Förslaget innebär också att straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp skärps. Något förbud mot rasistiska organisationer föreslås inte i detta sammanhang.

När det gäller de undanlag från meddelarfriheten som avser vissa s. k. kvalificerade tystnadsplikter som räknas upp i sekretesslagen, föreslås att reglerna i regeringsformen om uppskov med rältighelsbegränsande lagstiftning skall bli tillämpliga. Det betyder atl en minoritet i riksdagen i framtiden skall kunna få etl lagförslag, som går ul på att en tystnadsplikt skall

I Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 151

vara kvalificerad, vilande i ett är innan riksdagen tar slutlig ställning lill Prop. 1986/87:151 del.

Principen om allmänna handlingars offentlighet skall enligt propositionen ges ett vidare tillämpningsområde utanför myndighelssektorn. Genom ändringar i sekretesslagen görs den tillämplig också hos vissa aktiebolag, föreningar och stiftelser som på statens uppdrag handhar förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning eller liknande.

En mindre justering av regeringsformens bestämmelser om mötes- och demonstralionsfriheterna förordas också.

Yttrandefrihelsulredningens förslag om ändrade grundlagsregler för radio, TV, filmer, videogram m.m. tas inte upp i propositionen. Frågan om ett utbyggt grundlagsskydd för dessa medier skall i stället beredas ytterligare under pariamentarisk medverkan.

De nya reglerna föresläs träda i kraft den 1 januari 1989.

Lagförslagen i propositionen har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 18), lagrådets yttrande (s. 291) och föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s. 319).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna. Därvid bör särskilt observeras atl i propositionen läggs fram endast delar av de lill lagrådet remitterade förslagen. Det förslag lill en ny andra avdelning lill tryckfrihetsförordningen som lades fram i lagrådsremissen återfinns sålunda inte i propositionen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis atl den förre utgivaren erhållit del av anmälan.

Om utgivningsorten eller utgivningsplanen ändras, skall ägaren genast anmäla det till den myndighet som avses 14 §.

9§ För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare. Ställförelrädare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmälan därom göras hos myndighet som avses i 4 §. Vid anmälan skall fogas bevis att ställföreträdaren fyller för utgivare föreskrivna behörighetsvillkor saml förklaring dels av ställföreträdaren atl han åtagit sig uppdraget och dels av ägaren all han godkänt ställföreträdaren.

Angående ställförelrädare gälle i Angående ställföreträdare gälle i

övrigt vad i 2 § andra stycket är övrigt vad i 2 § andra och tredje

stadgal. Kommer utgivarens upp- styckena är stadgat. Kommer utgi-

drag alt upphöra, vare även upp- vårens uppdrag att upphöra, vare

draget som ställföreträdare förfal- även uppdraget som slällföreträ-

let. dåre förfallet.

14 §

Underlåter ägaren till en peri
odisk skrift att enligt 8 § anmäla ny
utgivningsorl eller ny utgivnings-
plan, skall han dömas till böter,
högst ettusen kronor.
Överträder utgivare vad i 11 § är Överträder utgivare vad i 11 § är

föreskrivet, vare straffet böter, föreskrivet, vare straffet böter, lägst femtio och högst femhundra högst ettusen kronor. Vad nu sagts kronor. Vad nu sagts gälle ock ställ- gälle ock ställförelrädare, vilken in-företrädare, vilken inträtt som utgi- trätt som utgivare, vare.

6 kap.

3 §

Saknar skrift, som avses i 4 kap. Saknar skrift, som avses i 4 kap.

2 § första stycket, där föreskriven 2 § första stycket, där föreskriven

uppgift eller är sådan uppgift eller uppgift eller är sådan uppgift eller

uppgift enligt 1 kap. 5 § första uppgift enligt I kap. 5 § första

stycket 2 å skrift, som där åsyftas, stycket 2 å skrift, som där åsyftas,

ulspridaren veierligt, oriktig, ulspridaren veterligt, oriktig,

straffes ulspridaren med böter, straffes ulspridaren med böter,

lägst femtio och högst femhundra högst ettusen kronor.
kronor.

För spridande av tryckt skrift som, ulspridaren veterligt, lagts under beslag eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som enligt denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, vare straffet böter eller fängelse i högst ett är.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

7 kap. 1 § Med tryckfrihetsbrott förstås i . Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning brotl. som inne- denna förordning c/e gflni(«gflr iotrt fattar otillåtet yttrande i tryckt anges i 4 och 5 §§. skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan skrift.

3§ Om nägon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket, eller, utan alt svara enligt 8 kap., medverkar till framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift, säsom författare eller annan upphovsman eller säsom utgivare och därigenom gör sig skyldig lill

\.\\ögförriidcr\, uppror, landsför- 1. högförräderi, spioneri, grovt
räderi. landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning
spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, lands
med hemlig uppgift eller försök, förräderi, landssvek eller försök,
förberedelse eller stämpling till så- förberedelse eller stämpling lill så
dant brott; dant brott;

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahällande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller

3. uppsälligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angivas i särskild lag,

gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat.

Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses i 1 kap. 1 § fjärde stycket och därigenom gör sig skyldig lill brotl som angives i förevarande paragrafs första stycke I, gäller om ansvar härför vad i lag är stadgat.

Det som sägs i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen skall gälla också i fråga om förslag till föreskrifter som avses i första stycket 3.

4§
Med beaktande av del i 1 kap.     Med beaktande av del i 1 kap.
angivna syftet med en allmän tryck-      angivna syftet med en allmän tryck
frihet skall såsom otillåtet yttrande frihet skall såsom tryckfrihetsbrott
i tryckt skrift anses sådan enligt lag      anses följande gärningar, om de
straffbar framställning som inne-    begås genom tryckt skrift och är
fattar:                                        straffbara enligt lag:

1. högförräderi, förövat med uppsåt atl riket eller del därav skall med
våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas
under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller atl del
av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen,
regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bi
stånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppså
tets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling lill sädant högförräderi;

2. krigsansliftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med iitländskl bistånd;

Nuvarande Ivdelse

3. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller atl åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller

Föreslagen lydelse

3. spioneri, varigenom någon för
alt gå främmande makt till hända
obehörigen befordrar, lämnar eller
röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export, till-
verkningssäit, underhandlingar,
beslut eller något förhållande i öv
rigt, vars uppenbarande för främ
mande makt kan medföra men för
totalförsvaret eller eljest för rikets
säkerhet, vare sig uppgiften är rik
lig eller ej;

försök, förberedelse eller stämpling lill sådant spioneri;

4. obehörig befattning med hem
lig uppgift, varigenom någon utan
syfte all gå främmande makt lill
hända obehörigen befordrar, läm
nar eller röjer uppgift rörande nå
got förhållande av hemlig natur,
vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för rikets
försvar eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda ut
omordentliga förhållanden eller el
jest för rikets säkerhet, vare sig
uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskih skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst beträtts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhel begår gärning som avses under 4;

6. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller

Prop. 1986/87:151

7. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår annan liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;

4. landsförtäderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning, någon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket till myteri, trolöshet eller modlöshet eller genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten eller begår annan dylik förtädisk gärning som är //// men för försvaret eller för folkförsörjningen eller, om riket är helt eller delvis ockuperat av främmande makt ulan att militärt motstånd förekommer, för motståndsverksamheten;

försök, förberedelse eller stämpling till sädant landsförräderi eller landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhel begär gärning som avses ur\der4;

7. ryktesspridning till fara för rikels säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning, någon sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat all framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller påstående;

6. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldig-hel eller ohörsamhet mot myndighet;

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ur-

8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhel begår gärning som avses under 7;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brotl äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikels säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller på-ståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

10. uppvigling, varigenom någon
uppmanar eller eljest söker förleda
till brottslig gärning, svikande av
medborgerlig skyldighet eller ohör
samhet mot myndighet eller åsido
sättande av vad som åligger krigs
man i tjänsten;

11. hets mot folkgrupp, varige
nom någon hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller an
nan sådan grupp av personer med

Nuvarande lydelse

sprung eller med viss trosbekännelse;

12. barnpornografibroll, varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt alt bilden sprides, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

9. förtal, varigenom någon utpe
kar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller
eljest lämnar uppgift som är ägnad
alt utsätta denne för andras miss
aktning, dock ej om det med hän
syn lill om'tändighelerna var för
svarligt all lämna uppgift i saken
och han visar att uppgiften var sann
eller atl han hade skälig grund för
den;

10. förtal av avliden, om gärning
som avses under 9 är sårande för de
efterlevande eller eljest kan anses
kränka den frid, som bör tillkomma
den avlidne;

//. förolämpning, varigenom nägon smädar annan genom kränkande lillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom; eller

Föreslagen lydelse

anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse;

12. barnpornografibrott, varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt alt bilden sprides, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig;

13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inle gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig;

14. förtal, varigenom nägon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, och, om den förtalade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn til! omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den;

15. förolämpning, varigenom nå
gon smädar annan genom krän
kande lillmäle eller beskyllning el
ler genom annat skymfligt beleende
mot honom.

Prop. 1986/87:151

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

sträckning som 13-16 §§ med- sträckning som 13-16 §§ med
giver, begränsas genom lag eller ge- giver, begränsas genom lag. Efter
nom annan författning efter bemyn- bemyndigande i lag får de begrän-
digande i lag enligt 8 kap. 7 § förs- sas genom annan författning / de
ta stycket 7 eller 10 §. fall som anges i 8 kap. 7 § första

stycket 7 och 10 §. / samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 14 § första stycket andra meningen.

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i etl demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt atl den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen säsom en av folkslyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart pä grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Förslag till lag som avses i första stycket eller till lag om ändring eller upphävande av sådan lag skall, om det ej förkastas av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila i minst tolv månader från del att del första ulskoltsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens kammare. Utan hinder härav kan riksdagen antaga förslaget, om minsl fem sjättedelar av de röstande förenar sig om beslutet.

Tredje stycket gäller icke förslag till lag om fortsalt giltighet i högst två är av lag. Det gäller ej heller förslag till lag som enbart angår

1. förbud all röja sådant, som nägon har erfarit i allmän tjänst eller under
utövande av tjänsteplikt och vars hemlighållande är påkallat av hänsyn lill
intresse som angives i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,

2. husrannsakan eller liknande intrång eller

3. frihetsstraff som påföljd för viss gärning. Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens vidkommande huruvida

tredje stycket är tillämpligt i fråga om visst lagförslag.

14 §

Mötesfriheten och demonslra- Mötesfriheten och demonstra-

tionsfriheten får begränsas endast tionsfrihelen får begränsas av hän-
av hänsyn lill rikets säkerhet, till syn till ordning och säkerhet vid
ordning och säkerhet vid samman- sammankomsten eller demonstra-
komsten eller demonstrationen el- tionen eller till trafiken. I övngr/år
ler till trafiken eller för all motver- dessa friheter begränsas endast av
ka farsot. hänsyn till rikets säkerhet eller för

att motverka farsot.

Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sädan grupp av personer med anspelning pä ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp lill fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

kap.

i§'

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp lill fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

10 b §

Den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn lill omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Första stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biografbyrå har godkänt för visning. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer el ler videogram.

Har en upptagning av rörUga bilder försetts med ett intyg om att

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

en film eller elt videogram med samma innehåll har godkänts av . stålens biografljyrå. skall inte dömas till ansvar enligt första stycket för spridning av upptagningen. Vad som har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har spritt upptagningen har insett eller bort inse detta.

10 c §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhel i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femlon år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan upptagning av rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för otillåten utlämning a v film eller videogram till böter eller fängelse i högst sex månader.

Första stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn underfemton år. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer eller videogram.

Har en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en fdm eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år, skall inte dömas till ansvar enligt första stycket. Vad som har sagts nu gäller dock inte om intyget var orikligt och den som har lämnat ut upptagningen har insett eller bort inse detta.

19 §

Allmänt åtal för brott som avses i 10 b och c §§får såvitt avser filmer

Länsbildningsförbunden

Notarius publicus

Regleringsföreningarna Föreningen för mejeriprodukter, ekonomisk förening. Svensk költhandel, förening u.p.a., Sveriges oljeväxlintressenter, förening u, p. a., Sveriges potatisintressenter, ekonomisk förening. Svensk sockerhandel ekonomisk förening. Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening, och Svensk ägghandel, förening u.p.a.

Regleringsföreningen Svensk fisk, ekonomisk förening

Riksprovplatserna Aktiebolaget Statens Anläggningsprovning, Aktiebolaget Svensk Bilprovning och Apoteksbolaget Aktiebolag

Skolor med enskild huvudman och statligt reglerade anställningar

Stiftelsen Svenska institutet

Stiftelsen Svensk-norska samarbetsfonden

Stiftelserna Nordiska museet. Riksutställningar, Stockholms internationella fredsforskningsinstilut (SIPRI), Sveriges Tekniska museum och WHO Collabora-ting Center on International Drug Monitoring

Svenska föreningen Norden

Svenska institutet i Rom Svenska språknämnden

statligt stöd till kulturverksamhet genom ideella föreningar (SFS 1976; 1046)

all verksamhet som notarius publicus (SFS 1981:1363)

statligt stöd i marknadsreglerande syfte (SFS 1967:340)

statligt stöd i marknadsreglerande syfte (SFS 1974:226)

obligatorisk kontroll (SFS 1985; 1105)

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt reglerad anställning hos skolan

all verksamhet

statligt stöd i form av stipendier (SFS 1976; 1046)

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt reglerad anställning hos stiftelsen (SFS 1976; 1046)

statligt stöd i form av bidrag lill resor och sfipendier (SFS 1976; 1046)

statligt stöd i form av stipendier

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt reglerad anställning hos nämnden (SFS 1976; 1046)

Prop. 1986/87:151

Bestämmelse i brottsbalken eller annan lag om påföljd för brott, som avses i 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen, eller om förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av sådant brott gäller även när brottet är atl anse som yllrandefrihetsbroll i radioprogram.

Med yllrandefrihelsbrott i radioprogram avses i denna lag framställning eller offentliggörande, som enligt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts genom tryckt skrift. Som yllrandefrihelsbrott i radioprogram anses också sådan olaga våldsskildring i rörliga bilder som avses i 16 kap. 10 b § brottsbalken. Yllrandefrihetsbroll föreligger endast om programmet blivit sänt.

Bestämmelse i brottsbalken eller annan lag om påföljd för brotl, som avses i andra stycket, eller om förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av sådant brott gäller även när brottet är atl anse som yttrandefrihetsbrott i radioprogram.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:15i

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 november 1986

Närvarande; statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Bodström, Dahl, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande; statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten, m. m.

1 Inledning

I vårt land har friheten att yttra sig i tryckt skrift etl särskilt starkt grundlagsskydd. Sedan år 1810 har vi fortlöpande haft en särskild tryckfrihetsförordning av grundlags karaktär. Den nu gällande tryckfrihetsförordningen (TF) är frän år 1949.

Den växande betydelsen av andra medier än del tryckta ordet, såsom radio och TV. har aktualiserat frågan om alt utvidga de grundlagsfästa garantierna för yttrandefriheten till nya områden. Dessa medier har i dag ett mera begränsat grundlagsskydd genom regeringsformen (RF). Även i övrigt har en översyn av gällande regler om yttrandefriheten i massmedier med tiden blivit aktuell.

Jag kommer i nästa avsnitt att närmare redogöra för det reformarbete som har pågått på detta område. Jag nöjer mig därför nu med att nämna att detta arbete senast har bedrivits i en kommitté som tillkallades år 1977 av chefen för juslitiedeparlementet efter bemyndigande av regeringen. Kommittén antog namnet ytirandefrihetsutredningen (YFU) och har som ledamöter haft chefredaktören Hans Schöier, ordförande, författaren Anders Ehnmark, riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö, informationschefen Anders Ljunggren samt riksdagsledamöterna Lisa Mattson, Olle Svensson, Per Unckel och - fr. o. m. den 20 december 1982 - Lars Hedfors.

YFU avlämnade i augusti 1979 ett delbetänkande (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet. Detta belänkande var avsett som ett underlag för debatt i frågan om hur grundlagsskyddet för yttrandefriheten skulle förstärkas. Det blev föremål för en omfattande remissbehandling. Yttrandena finns sammanställda i departementspromemorian (Ds Ju 1980:5) Remissyttranden över yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet.

YFU avlämnade därefter i januari 1984 betänkandet (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten, som innehåller förslag lill en ny yttrandefrihetsgrundlag saml förslag till ändringar i TF och RF. Den nya grundlagen bygger pä de bärande principerna i TF.

YFU;s sammanfattning av innehållet i belänkandet bör fogas lill proto- 18

kollet i detta ärende som bilaga I. De av YFU framlagda lagförslagen bör Prop. 1986/87:151 fogas till protokollet som bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas som bilaga 3 till protokollet i detta ärende. Även dessa remissvar har sammanställts i en departementspromemoria (Ds Ju 1985:4) Remissyttranden över yttrandefrihelsulredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten.

Jag avser atl nu ta upp frågan om ett förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten. Jag kommer också alt behandla vissa andra frägor som har samband med denna fråga. Först bland dessa frågor vill jag nämna etl förslag lill ändring i TF som har en viss anknytning till de förslag som YFU har lagt fram men som har utretts särskilt. Del gäller en utvidgad tillämpning hos enskilda rättssubjekt av den princip om allmänna handlingars offentlighet som f. n. gäller hos myndigheter och andra offentligrättsliga organ.

I april 1978 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté för att utreda frågor om kommunala företag m.m. Kommittén, som antog namnet kommunalföretagskommit-lén (ledamöter: regeringsrådet Gustaf Petrén, ordförande, kommunalrådet Axel Gisslen och riksdagsledamoten Stig Josefson), avlämnade i november 1983 sitt slutbetänkande (SOU 1983:61) Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet.

Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4. Kommitténs förslag till lag om ändring i TF, lag om allmänna handlingars offentlighet hos andra organ än myndigheter och lag om ändring i sekretesslagen (1980; 100) m.fl. lagförslag bör fogas till protokollet som bilaga 5.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas som bilaga 6 till protokollet i detta ärende.

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom jusliliedepartemenlel och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3500-83).

Regeringen beslutade år 1984 att överlämna betänkandet, såvitt angår frågan om tillämpning av offentlighetsprincipen hos privaträttsliga organ med kommunala förvaltningsuppgifter, till stal-kommunberedningen (C 1983:02). Beredningen har i juni 1985 avgett betänkandet (Ds C 1985:13) Kommunala förelag. I betänkandet har beredningen lagt fram förslag i denna delfråga. Belänkandet har remissbehandlats och övervägs f. n. inom civildepartementet. Jag tar i det följande inte upp den frågan till särskild behandling ulan begränsar mig i denna del till frågor som rör offentlighetsprincipen hos privata organ med statliga förvaltningsuppgifter.

Justitieombudsmannen Holstad (JO) har i december 1984 lill justitiedepartementet för kännedom överlämnat ett beslut som bl. a. rör skyddet för den som anskaffar uppgifter för offentliggörande i massmedierna. JO anser atl det kan finnas skäl för statsmakterna all i lämpligt sammanhang överväga om inte en författningsändring behövs. Svenska journalistförbundet har i januari 1985 kommit in med en skrivelse föranledd av JO-beslutet.

Dalainspektionen har i maj 1984 kommit in med en skrivelse angående
förhållandel mellan kreditupplysningslagen (1973:1173) och TF. Justilie-
kanslern (JK), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt. Soliditet AB, AB 19

Svensk upplysningstjänst och Upplysningscentral UC AB har yttrat sig Prop. 1986/87:151 över skrivelsen. Yttrandena finns tillgängliga i det ärendet (Dnr 1335-84).

Slutligen bör nämnas att det till justitiedepartementet från enskilda personer och organisationer har kommit in ett stort antal olika skrivelser med anknytning lill YFU;s förslag.

1 fortsättningen redogör jag först korlfallat för gällande rätt och reformarbetet (avsnitt 2). Därefter diskuterar jag behovet av ett förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten samt den principiella utformningen och omfattningen av elt sådant skydd. Jag diskuterar också vilken grundläggande lagteknisk lösning som bör väljas (avsnitt 3.1 och 3.2). Därefter presenterar jag mina överväganden och förslag under sex huvudrubriker med utgångspunkt i de grundläggande principerna inom det tryckfrihets-rättsliga systemet, nämligen

— censurförbudet (avsnitt 3.3)

— etableringsfriheten (avsnitt 3.4)

— det speciella ansvarighetssystemet (avsnitt 3.5)

— den särskilda regleringen av yttrandefrihetsbrotten (avsnitt 3.6)

— skyddet för meddelare m. fl. (avsnitt 3.7)

— den särskilda rättegångsordningen (avsnitt 3.8).

Sist i den allmänna motiveringen lar jag upp frågan om handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet (avsnitt 3.9).

2 Gällande rätt och reformarbetet m. m. 2.1 Gällande grundlagsregler

En översikt av regelsystemet

Redan i den inledande bestämmelsen i RF slås fast alt en fri åsiktsbildning är en av grundvalarna för den svenska folkstyrelsen. Den fria åsiktsbildningen skyddas framför allt genom bestämmelserna om de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna i 2 kap. RF. Det skydd som dessa bestämmelser ger har byggts ut och förstärkts genom grundlagsändringar åren 1976 och 1979.

Bland de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna intar yttrandefriheten och informationsfriheten en central ställning. Yttrandefriheten beskrivs i 2 kap. 1 § RF som en frihet all i tal, skrift eller bild eller pä annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informationsfriheten anges på motsvarande sätt bestå i frihet att inhämta och motta upplysningar saml all i övrigt la del av andras yttranden. Liksom flertalet andra fri- och rättigheter i 2 kap. RF är medborgarna tillförsäkrade dessa friheter gentemot "del allmänna", och inle gentemot andra enskilda. Yttrandefriheten och informationsfriheten kan begränsas genom lag inom vissa ramar som anges främst i 2 kap. 12 och 13 §§ RF. Det finns ett särskilt kvalificerat beslutsförfarande som kan tillämpas i riksdagen när sådana begränsningar är aktuella (2 kap. 12 § tredje- femte styckena RF).

Sedan lång tid tillbaka har det tryckta ordet en dominerande ställning när
del gäller förutsättningarna för en allsidig upplysning och opinionsbildning. 20

Tryckfrihetens grundläggande betydelse för en fri samhällsdebatt och ett Prop. 1986/87:151 fritt samhällsskick har föranlett lagstiftaren att omgärda de tryckta skrifterna med ett särskilt starkt rättsligt skydd. Tryckfriheten skyddas mot ingrepp från del allmänna genom detaljerade bestämmelser i TF. Beträffande tryckfriheten hänvisar 2 kap. 1 § RF därför till TF, som också innehåller bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet.

Genom alt TF är en grundlag ger den utförliga regleringen där etl gott skydd för det tryckta ordet. Elt utmärkande drag för en grundlag är ju att den kan ändras endast genom likalydande beslut vid två riksmöten med nyval emellan. När en vanlig lag skall ändras räcker det att riksdagen beslutar om ändringen vid ett tillfälle. Förfarandet vid ändring av en grundlag ger en särskild stabilitet åt de gällande bestämmelserna och utgör ett skydd mot förhastade ändringar l.ex. på grund av tillfälliga opinionsvindar. Väsentligt är också att grundlagsbestämmelser är överordnade bestämmelser i vanlig lagstiftning och således i princip har företräde vid eventuella lagkonflikter.

Yttrandefriheten i övrigt skyddas visserligen också av grundlagsbestämmelser. Men del skyddet består som antytts av färre och mera allmänt hållna bestämmelser i RF. För främst radio och TV är grundlagsskyddet dessutom kompletterat med bestämmelser i vanlig lag. Det råder alltså en viktig skillnad i del rättsliga skyddet för yttrandefriheten. Friheten att yttra sig i tryckta skrifter kan begränsas bara genom ändringar i TF. När det gäller t. ex. sändningar i radio och TV kan yttrandefriheten däremot begränsas genom ändringar i vanlig lag inom de ramar RF anger.

Tryckfrihetens syfte

Tryckfrihetens syfte är enligt 1 kap. 1 § andra stycket TF att säkerställa elt fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Genom bestämmelserna i TF skyddas i första hand den fria debatten och det fria informationsflödet i olika samhällsfrågor. Men skyddet är inle begränsat lill detta område. Friheten atl yttra sig i tryckta skrifter gäller "vad ämne som helst". Detta innebär att t. ex. religiösa, konstnärliga och vetenskapliga framställningar omfattas av skyddet lika väl som framställningar av ren underhållningskaraktär.

I TF skyddas tryckta skrifter och skrifter som har framställts på elt jämförbart sätt, om vissa förutsättningar är uppfyllda (1 kap. 5 §). TF är exklusiv i den meningen atl bara ingripanden som har stöd i grundlagen får göras mot tryckta skrifter. En viss begränsning i skyddet är dock att ingripanden som inte grundas pä "missbruk av tryckfriheten" är tillåtna vid sidan av TF (1 kap. 3 §). Om en tryckt skrift används som ett led i t. ex. ett bedrägeribrotl, kan gärningen sålunda beivras utan att del finns något särskilt stöd för detta i TF. Likaså anses ingripanden i viss utsträckning kunna göras mot kommersiell reklam, även utan att det finns någon bestämmelse i TF som uttryckligen tillåter det (se dock 1 kap. 9 § 1).

Skyddet för det tryckta ordet mot ingrepp frän del allmännas sida bygger
på vissa grundläggande principer. Det finns särskilda bestämmelser i TF
om censurförbud, etableringsfrihet, etl speciellt ansvarssystem med ett 21

ensamansvar, en särskild och uttömmande reglering av iryckfrihelsbrot- Prop. 1986/87:151 ten, skydd för meddelare m.fi. genom ansvarsbegränsning och anonymitetsskydd och en särskild rättegångsordning i tryckfrihetsmål med bl. a. jury.

Censurförbudet

En av tryckfrihetens viktigaste principer är censurförbudet. Av bestämmelserna i 1 kap 2 § TF följer att det allmänna inte får förhandsgranska en skrift som skall tryckas. Det allmänna får inte heller ulan stöd av bestämmelserna i TF hindra en skrifts mångfaldigande, utgivning eller spridning pä grund av skriftens innehåll.

Etableringsfriheten

Ett grunddrag i tryckfriheten är enligt 1 kap. 1 § andra stycket TF att alla har frihet att i tryckt skrift framföra tankar och åsikter, offentliggöra innehållet i myndigheternas allmänna handlingar saml meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst. Vidare följer av 4 kap. 1 § TF att etableringsfrihet gäller för den som vill framställa tryckta skrifter. I 6 kap. finns motsvarande bestämmelser om rätlen att sprida tryckta skrifter.

Det speciella ansvarighetssystemet

Det speciella systemet med ett principiellt ensamansvar utgör också etl skydd för tryckfriheten. Ansvarighetssyslemet innebär enligt 8 kap. TF atl endast en person normall är slraffrättsligt ansvarig för vad som trycks i en skrift. Ansvaret vilar i första hand på en särskilt utsedd utgivare, om det är en periodisk skrift enligt 1 kap. 7 § TF, och i andra fall på författaren (8 kap. 1 och 5 §§ TF).

Den som är slraffrättsligt ansvarig har i allmänhet också enligt II kap. TF det skadeständsrältsliga ansvaret även om han delar det med andra personer, t. ex. med ägaren till en periodisk skrift.

Med ensamansvaret följer också i princip en frihet från slraffrättsligt ansvar för den som har medverkat till en skriftlig framställning, t. ex. genom tryckning, utgivning eller spridning. I undantagsfall kan dock ansvar utkrävas av personer som har medverkat till en framställning i tryck enligt bestämmelserna i 7 kap. 3 § TF och 11 kap. 1 § tredje stycket.

Den särskilda regleringen av iryckfrihelsbrotten

Ett inslag i skyddet för tryckfriheten är att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten får ske bara om tryckfrihetsbrott föreligger.

Det finns tvä olika slags tryckfrihetsbrott; otillätet yttrande (7 kap. 4 § TF) och otillätet offentliggörande (7 kap. 5 § TF).

Som otillätet yttrande i tryckt skrift anses gärningar som är straffbara på
grund av yttrandenas innehåll. Gärningarna anges genom att rekvisiten för
motsvarande brott i brottsbalken (BrB) återges i TF. Det är fråga om
högförräderi, uppvigling och andra liknande brott samt hets mot folkgrupp, 22

ärekränkning och barnpornografibrott. För straffbarhet krävs att gärning- Prop. 1986/87:151 en är kriminaliserad också i vanlig lag, dvs. i praktiken BrB. Genom detta krav på dubbel straffbarhel uppnås den värdefulla effekten att det straffbara området inte kan utvidgas iitan grundlagsändring men däremot inskränkas redan genom en ändring i vanlig lag.

Som otillåtet offentliggörande straffbeläggs i första hand offentliggörande av uppgifter rörande förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet, l.ex. obehörig befattning med hemlig uppgift. Bestämmelsen omfattar vidare uppsåtligt offentliggörande av allmänna handlingar som är hemliga samt brott mot tystnadsplikt i vissa fall. Ansvar för otillåtet offentliggörande kan utkrävas bara om gärningen också är straffbar enligt vanlig lag. I 7 kap. 5 § TF saknas dock motsvarighet till de detaljerade brotlsbeskrivningar som finns i 7 kap. 4 §. Vad som skall anses som elt otilläiet offentliggörande bestäms därför i ganska stor mån av regler i vanlig lag. Av särskilt stor betydelse i detta sammanhang är sekretesslagen, som anger både vilka allmänna handlingar som är hemliga och i vilka fall tystnadsplikter inte får brytas av meddelare m.fl. Det straffbara området kan här vidgas redan genom en ändring i BrB eller i nägon annan vanlig lag. Någon grundlagsändring är alltså inte nödvändig.

I TF regleras också exklusivt när en tryckt skrift får tas i beslag eller konfiskeras. Även utkrävande av skadeståndsansvar för missbruk av tryckfriheten fordrar stöd av bestämmelserna i TF.

Skyddeiför meddelare m.fl.

Var och en har enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF frihet att till författare, utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna meddelanden för offentliggörande i tidningar och andra tryckta skrifter. Dessutom är enligt paragrafens fjärde stycke den skyddad från påföljder som anskaffar sädana uppgifter och underrättelser för att själv offentliggöra dem eller för atl lämna elt sådant meddelande som nyss har nämnts. Inga andra begränsningar i dessa rälligheter gäller än de som är tillåtna enligt TF (jfr dock I kap. 9 § 3 TF). I 7 kap. 3 § och 11 kap. 1 § TF finns angivet i vilka fall meddelare och anskaffare kan fällas till ansvar för att de har lämnat resp. anskaffat uppgifter för publicering.

Ytteriigare etl grunddrag i skyddet av tryckfriheten är bestämmelserna i 3 kap. TF om räll lill anonymitet för författare lill tryckta skrifter och för dem som lämnar uppgifter för publicering i sådana. Anonymitetsskyddet innebär också att en myndighet i princip inte får efterforska vem som har lämnat uppgifterna annat än när ett ingripande mot denne är tillätet enligt TF. Avsikten med dessa bestämmelser är att ingen skall behöva avstå från att vidarebefordra information till bl. a. pressen på grund av rädsla för repressalier.

Den särskilda rättegångsordningen

För tryckfrihetsmål, till vilka räknas främst mål om ansvar för tryckfrihets-
brott, gäller en särskild rättegångsordning som också den utgör ett skydd
för tryckfriheten. 23

Tryckfrihetsmålen är till stor del undantagna från den vanliga polis- och Prop. 1986/87:151 åklagarorganisalionens verksamhet. I stället är JK i princip ensam åklagare. Endast JK får inleda förundersökningar i fråga om iryckfrihetsbrott (9 kap. 2 §TF).

Tryckfrihetsmål handläggs i första instans av vissa tingsrätter, s. k. tryckfrihetsdomstolar, i regel en i varje län (12 kap. 1 § första stycket TF).

I mål om ansvar för tryckfrihelsbrolt prövar i princip en jury bestående av valda lekmän frågan om en skrift är brottslig. Tanken bakom jurysystemet är atl lekmännen i jämförelse med juristdomare antas vara friare i sin bedömning till förmån för tryckfriheten. Om juryn friar från ansvar är juryns utslag slutgiltigt. Konstaterar däremot juryn alt innehållet eller offentliggörandet är brottsligt prövas ansvarsfrågan av juristdomare. Dessa kan fria eller fälla. Deras dom kan överklagas i vanlig ordning till högre instans.

Av betydelse för tryckfrihetsmålen är också den s. k. instruktionen i 1 kap. 4 § första stycket TF. Det följer av instruktionen all de som dömer över missbruk av tryckfriheten skall ha i minnet att tryckfriheten utgör en grundval för etl fritt samhällsskick och därför mera bör fästa uppmärksamheten på ämnets och tankens än på uttryckets lagslridighet. Vidare bör de dömande mera ta hänsyn till syftet än till framställningssättet. Slutligen understryks i instruktionen att rätten vid ivivelsmål hellre bör fria än fälla.

2.2 Det rättsliga skyddet i vanlig lag för övriga uttrycksformer

Någon grundlagsreglering, som motsvarar den som finns i TF för tryckta skrifter, finns inte för övriga uttrycksformer. För vissa medier ges dock i vanlig lag etl skydd som påminner om det tryckfrihetsrältsliga. Detta gäller för radio- och TV-sändningar från Sveriges Radio-koncernen, lokala kabelsändningar av radio- och TV-program och radiosändningar i närradion. Ett liknande regelsystem finns också för radio- och kassettidningar.

I 8 § radiolagen (1966:755, omtryckt 1972:240) finns ett censurförbud som gäller rundradiosändningar och som motsvarar det i TF. Pä i stort sett samma sätt som i TF finns det regler om ensamansvar, en särskild reglering av ytlrandefrihetsbrolt, elt meddelarskydd och en särskild rättegångsordning. Bestämmelserna finns i radioansvarighetslagen (1966:756), i lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar, lagen (1982:460) om ansvarighet för närtadio och lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar (omtryckt 1985:373). Dessa lagar bygger pä TF:s regelsystem och hänvisar i stor utsträckning till detta.

En viktig skillnad mellan denna radiorättsliga reglering och TF är att någon etableringsfrihet inte gäller. Enligt 5 § radiolagen krävs det i princip tillstånd för att sända radioprogram i rundradiosändning från sändare här i landet. Särskilda regler om sådant tillstånd finns i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (omtryckt 1985:1056), närradiolagen (1982:459), lagen (1981:508) om radiotidningar och lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram.

En reglering efter mönster frän TF saknas för t. ex. filmer, videogram, 24

grammofonskivor och inspelade ljudkassetter (bortsett frän de nyss Prop. 1986/87:151 nämnda kassettidningarna). Om sådana upptagningar spelas upp vid en allmän sammankomst finns del visserligen ett visst skydd utöver det som enligt RF gäller yttrandefriheten i allmänhet. RF ger nämligen snävare ramar för begränsningar i mötesfriheten, som omfattar också dessa situationer, än för begränsningar i yttrandefriheten (2 kap. 14 S första stycket RF). Den närmare regleringen av mötesfriheten finns emellertid i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster där del bl. a. föreskrivs om tillståndsplikt för allmänna sammankomster pä allmänna platser. För biograffilmer och videogram som är avsedda för offentlig förevisning finns det vidare bestämmelser om förhandsgranskning i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. (biografförordningen).

Det finns inle heller något särskilt regelsystem som avser teaterföreställningar, utställningar eller demonstrationer och liknande allmänna sammankomster utöver lagen om allmänna sammankomster. Allmänna bestämmelser, t. ex. i BrB, reglerar därför yttrandefriheten i dessa uttrycksformer.

2.3 Lagstiftningsarbetet på området

Uppdraget alt utreda en utvidgning av del grundlagsskydd som finns för tryckta skrifter lill alt omfatta också yttranden i andra former gavs först till massmedieutredningen (MMU) som tillkallades år 1970. Utredningen avlämnade i juli 1975 sitt huvudbetänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag. Betänkandet innehöll förslag till en ny grundlag, massmediegrundlagen, avsedd att ersätta TF. I den nya grundlagen ingick bl. a. bestämmelser om yttrandefriheten i tryckta och vissa andra skrifter, i radio och TV och i film.

MMU;s belänkande remissbehandlades. En utförlig sammanställning av remissyttrandena upprättades inom justitiedepartementet och offentliggjordes särskilt (Ds Ju 1976:2).

Tanken att ge ett grundlagsskydd av det slag som återfinns i TF också till andra medier än tryckta skrifter mottogs myckel positivt både av remissinstanserna och i den allmänna debatten. MMU;s förslag utsattes emellertid för kritik i främst två hänseenden. Den första frågan gällde urvalet av medier som skulle omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. Från etl par häll anfördes sålunda att radio och TV borde hållas utanför detta åtminstone till dess resultatet av den då pågående radioutredningens arbete förelåg. Å andra sidan hävdade åtskilliga remissinstanser atl grundlagsregleringen borde få etl avsevärt vidgat tillämpningsområde. Sådana medier som fono-gram, videogram, utställningar, teaterföreställningar och demonstrationer nämndes. Den andra punkten i förslaget som särskilt drabbades av kritik avsäg rättegångsordningen i yttrandefrihetsmål. Ett stort antal remissinstanser ville inte godta MMU;s förslag alt del skulle inrättas en för hela riket central yttrandefrihetsdomstol.

Kritiken mot MMU;s förslag ledde lill att frågan om en mera genomgri
pande reform på detta område ansågs böra anslå. På grundval av förslaget
genomfördes emellertid under år 1976 en omfattande partiell reform av TF. 25

Bl. a. utvidgades TF;s tillämpningsområde till att i princip avse också Prop. 1986/87:151 skrifter som har mångfaldigats genom stencilering. fotokopiering eller liknande förfarande. Vidare förstärktes skyddet för dem som anskaffar eller meddelar uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1978 (prop. 1975/76:204, KU 54, rskr. 394, KU 1976/77; 1, rskr. 2, SFS 1976:955).

Statsmakternas ställningstagande till MMU;s förslag innebar inle att planerna på en ny grundlag av TF:s typ men med vidare syftning skrinlades. Enligt elt uttalande i propositionen med förslaget till partiell reform av TF (prop. 1975/76:204 s. 38) hade skälen för en sädan grundlag efter hand snarare vunnit i styrka. En proposition i ämnet borde emellertid föregås av ytterligare utredning i en parlamentariskt sammansatt kommitté. Del var mot denna bakgrund som YFU tillsattes.

En av de frågor som har behandlats av YFU är frågan om åtgärder mot våldsskildringar i filmer och videogram. YFU har i sitt huvudbetänkande bl. a. föreslagit att förhandsgranskning av filmer och videogram i fortsättningen skall ske i begränsad utsträckning. Utredningens förslag i denna del utsattes emellertid för betydande kritik. Då det ansågs angelägel att så snart som möjligt komma till rätta med vissa ölägenheter som var förenade med de då gällande reglerna om ingripanden mot våldsskildringar i videogram lade regeringen i november 1984 fram en proposition (prop. 1984/85:83) med förslag till en ändring av övergångsbestämmelserna till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen. Därigenom blev del möjligt alt införa bestämmelser om förhandsgranskning av videogram som skall visas offentligt. I januari 1985 lade regeringen fram en proposition om åtgärder mot våldsskildringar i videogram (prop. 1984/85:116).

De föreslagna ändringarna antogs av riksdagen och trädde i kraft den 1 januari 1986 (KU 1985/86:11, rskr. 40, SFS 1985:990). De innebär i korthet atl även videogram som visas offentligt skall vara förhandsgrans-kade. Undantag görs för vissa typer av visningar vid varumassor, utställningar eller sporlevenemang. Vidare har en möjlighet till frivillig granskning av videogram som sprids på annal sätt än genom offentlig visning införts.

Vidare bemyndigade regeringen i maj 1985 statsrådet Göransson att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågor om åtgärder mot våldsskildringar i inspelningar av rörliga bilder (dir. 1985:29). Bakgrunden till detta var att regeringen ansåg att de starkt delade meningar som hade kommit till uttryck i frågan om förhandsgranskning av filmer och videogram kunde ses som ett uttryck för oro och osäkerhet inför den snabba framväxten av nya medier för spridning av program med rörliga bilder. Del ansågs därför angeläget att dessa frägor gavs en mer ingående belysning än som hittills skett. Utredningsarbetet kan beräknas pågå åtminstone till halvårsskiftet 1987.

I sammanhanget bör nämnas att föredragande statsrådet i den proposi
tion i vilken regeringen lade fram förslag till lag om lokala kabelsändningar
anförde att det kunde bli nödvändigt att göra ändringar i den lagen efter
förhållandevis kort lid. Ändringar kunde också aktualiseras i samband med
beredningen av YFU:s betänkande Värna yttrandefriheten (prop. 26

1984/85:199 s. 18 f). Uttalandet lämnades utan erinran av riksdagen (KU Prop. 1986/87:151 1984/85:37 s, 7, jfr KU 1985/86:7 s. 8 f).

I anslutning till atl regeringen fattade beslut om propositionen bemyndigades statsrådet Göransson atl tillkälla en särskild utredare för att företa en översyn av den radiorätlsliga lagstiftningen (dir. 1985:21). Utredaren, som arbetar under beteckningen radiolagsutredningen (U 1985:05), avlämnade i slutet av 1985 delbetänkandet (Ds U 1985:12) Kabelsändningarna och videocensuren. Efter remissbehandling har betänkandet lagts till grund för prop. 1985/86:109 om ändring i radiolagen m.m. Propositionen behandlas f. n. av riksdagen. Utredningen har nyligen fåft tilläggsdirektiv (dir. 1986:3). Utredningsarbetet väntas pågå under hela år 1987.

3 Allmän motivering

3.1 Mina allmänna utgångspunkter

I ett samhällsskick som bygger på fri åsiktsbildning är det en gaindläggan-de förutsättning alt det råder en vidsträckt yttrandefrihet. Sedan länge har den svenska rättsordningen gett samhällsmedlemmarna slora möjligheter att uttrycka sina åsikter och meddela upplysningar i olika frågor utan risk för ingripanden från myndigheternas sida. Under lång lid har tryckfriheten som en central del av yttrandefriheten haft ett särskilt skydd genom 1949 års TF och dess föregångare. Yttrandefriheten i övrigt var länge reglerad bara i vanlig lag, men ett grundlagsskydd infördes på detta område genom 1974 års RF. Härigenom har denna frihet pä ett annat sätt än tidigare kommit till ett positivt uttryck i rättsordningen. Det framgår sålunda direkt av RF att yttrandefriheten gäller, om det inle finns särskilda lagbestämmelser som begränsar den. Grundlagsskyddet för yttrandefriheten och övriga grundläggande fri- och rättigheter har sedan byggts ut och förstärkts genom reformer under 1970-talet.

Parallellt med del arbete att förslärka grundlagsskyddet för bl. a. yttrandefriheten som nu har nämnts har man sökt skapa elt grundlagsskydd efter mönster av TF också för andra uttrycksformer än tryckta skrifter. MMU;s utredningsarbete omfattade inte bara tryckta skrifter utan även andra medier. Utredningens förslag ledde visseriigen till relativt omfattande grundlagsändringar angående tryckfriheten år 1976, men ändringarna avsåg enbart tryckta skrifter. Frågan om ett grundlagsskydd för andra medier har därefter utretts av YFU som har lagt fram förslag som har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Förslaget går främst ut på att del i en ny yltrandefrihetsgrundlag skall ges ett grundlagsskydd som motsvarar TF;s och som gäller radio och TV, film och videogram m. m.

Det omfattande arbete på alt bygga ul och förstärka grundlagsskyddet
för de medborgerliga fri- och rättigheterna som jag nu har berört har inte
varit betingat av atl det har funnits sådana inskränkningar i fri- och rättig
heterna att reformer av det skälet har varit behövliga. Tvärtom har det
varit en utgångspunkt i arbetet att det bara i undantagsfall har behövts 27

förbättringar av rättighelsskyddei under normala förhållanden. Att riksda- Prop. 1986/87:151 gen i lider av inre och yttre lugn skulle missbruka sina beslutsbefogenheter framstår nämligen som höggradigt osannolikt. Man måste emellertid räkna med möjligheten all del demokratiska styrelseskicket med ett fritt och öppet samhälle kan komma atl hotas av antidemokratiska och yttrandefrihetsfientliga rörelser inom landet eller t. ex. i tider av krigsfara utsättas för påfrestningar till följd av tryck utifrån. Det är främst i sådana lägen som etl förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheterna kan vara en värdefull tillgång. Del kan konstaleras all 1949 års TF delvis har fåll sin utformning mot bakgrund av de erfarenheter som gjordes under andra världskriget. Som YFU uttrycker det är del i de extrema lägena och de obestämda mellanlägena som det är särskilt viktigt att förutsättningarna för alt försvara yttrandefriheten finns.

Värdet av en vidsträckt yttrandefrihet är oomtvistligt. Givetvis är det elt utomordentligt starkt önskemål att den yttrandefrihet som råder i vårt land har etl så bra grundlagsskydd som möjligt mot ingrepp, och då särskilt mot åtgärder från det allmännas sida. Jag delar därför YFU;s och remissinstansernas uppfattning atl grundlagsskyddet för yttrandefriheten bör förslärkas. Diskussionen bör enligt min mening koncentreras till frågan om vilken omfattning och utformning skyddet bör ha.

Innan jag går in närmare på denna fråga vill jag ange några principiella synpunkter som bör vara vägledande när man överväger hur man skall åstadkomma en utvidgad grundlagsreglering av yttrandefriheten.

En utgångspunkt för mina överväganden är att TF ger elt mycket gott skydd åt tryckfriheten. De förslag som gäller ändringar av denna grundlag avser inle heller de bärande principerna utan snarast kompletteringar och justeringar av skyddet. Del finns alltså frän dessa synpunkter ingen anled ning överväga att ersätta TF med någon ny grundlag.

I delta sammanhang vill jag också beröra en fråga som både YFU och vissa remissinstanser har tagit upp, nämligen risken för atl etl förstärkt grundlagsskydd som utformas efter mönster av TF och som gäller andra uttrycksformer än tryckta skrifter skulle försvaga TF;s skydd. Det är för mig en given förutsättning all grundlagsskyddet för tryckfriheten inte får försvagas därför att andra uttrycksformer ges ett liknande skydd.

Det är självklart en önskan att grundlagsskyddet för yttrandefriheten i alla uttrycksformer förstärks. Den särskilda grundlagsregleringen av tryckfriheten är delvis historiskt betingad. Det kan likväl hävdas att det är berättigat atl också i fortsättningen ge tryckfriheten en särställning. Rent principiellt går det dock numera knappast att tillmäta vissa medier eller uttrycksformer i övrigt en helt annan betydelse från yttrandefrihetssynpunkt än andra. A andra sidan kan man inle blunda för att skälen för att förstärka grundlagsskyddet för olika uttrycksformer kan variera i styrka alltefter den användning som uttrycksformerna har. Det ter sig mera angeläget att skydda t. ex. yttranden som är en del av flödet av information och åsikter i samhället än yttranden som är av mindre betydelse från allmän synpunkt och mindre utsatta för risken av ingripanden från samhällets eller enskildas sida.

En annan utgångspunkt för de fortsatta övervägandena är atl grundlags- 28

formen i sig sätter vissa gränser för den räckvidd som särskilda skyddsregler i grundlag för olika uttrycksformer rimligen kan få. Uppenbart är sålunda att det både såvitt gäller tryckta skrifter och i fråga om andra uttrycksformer måsle krävas särskilda skäl för att i grundlag reglera förhållandet mellan enskilda och inte som nu i princip ge skydd enbart gentemot ingrepp från del allmännas sida. Jag tar upp denna fråga i avsnitten 3.2.2 och 3.7.1.

Ytterligare en principiell ståndpunkt som jag vill redovisa nu är att det är viktigt att grundlagsskyddet ges en sådan utformning alt reglerna blir tillräckligt klara för att inte vålla tillämpningsproblem för myndigheter och enskilda. Det har varit en strävan i reformarbetet på fri- och rättighetsom-rådel att skapa ett skydd som är så otvetydigt som möjligt och som kan tillämpas av alla de myndigheter och andra allmänna organ som har att se till att skyddet inte sätts åsido. Också de som vill utnyttja någon av de fri-och rättigheter som grundlagen reglerar skall vela vad de har att hälla sig till. Grundlagsregler som inte tydligt anger var gränserna för rättighets-skyddet går kan vålla mera skada än nytta. Myndigheter kan komma att gripa in även i fall där skyddet gäller. Enskilda kan avstå från atl begagna en rättighet som de har för all vara säkra pä atl hålla sig inom dess gränser. I båda fallen har rättigheten blivit mer begränsad än nödvändigt.

Ställer man kravet atl grundlagsreglerna till skydd för yttrandefriheten skall vara så klara som möjligt är det viktigt alt man bedömer skyddsmöjligheterna för varje uttrycksform för sig. Jag anser därför atl man måste anpassa skyddet till de olika förutsättningar som gäller för olika sätt atl begagna yttrandefriheten. Etl så detaljerat grundlagsskydd som det TF ger kan bara skapas för uttrycksformer som har någorlunda likhet med tryckta skrifter. Vidare medför ett sådant krav på klarhet i regleringen alt del kan vara svårt att åstadkomma en mycket långtgående samordning av grundlagsreglerna i fråga om sädana olika uttrycksformer som skyddet bör omfatta eftersom den ena uttrycksformen skiljer sig frän den andra. Dessa svårigheter blir större ju fler uttrycksformer man vill skydda.

Prop. 1986/87:151

under förutsättning att en ansvarig utgivare för föreställningen eller utställ- Prop. 1986/87:151 ningen har utsetts.

Remissinstanserna: YFU;s förslag har fält ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Nästan alla håller med kommittén om atl skyddet för yttrandefriheten bör förbättras. Åsikterna går isär om vilka uttrycksformer som bör fä ett särskilt grundlagsskydd och hur detaljerat det bör vara för de olika uttrycksformerna.

En del remissinstanser anser att grundlagsskyddet inte bör omfatta yttranden i alla de medier som YFU har föreslagit skall skyddas. Andra menar alt skyddet inte bör begränsas lill vissa uttrycksformer utan omfatta offentliga yttranden i alla former.

Skälen för mitt förslag: Grundlagsskyddet för yttrandefriheten i RF omfattar alla uttrycksformer utom dem som skyddas av TF. Till skillnad mot TF som gäller endast skrifter som trycks och utges, dvs. lämnas ut för spridning, behandlas i RF på samma sätt både yttranden som görs offentligt och sådana som görs "privat". Grundlagsskyddet i RF är alltså enhetligt ulan hänsyn till uttrycksformen.

En tanke som YFU har diskuterat och som vissa remissinstanser har fört fram är alt en förstärkning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten borde omfatta alla yttranden som görs offentligt. Vissa av de principer som ligger lill grund för TF skulle göras tillämpliga på alla offentliga yttranden medan etl detaljerat syslem som i huvudsak svarar mot TF skulle införas endast för yttranden i vissa medier. Som jag ser det har YFU anfört bärande skäl mot en sådan lösning. Dessa kan sammanfallas så all behovet av en så omfattande reglering är litet eller obefintligt samtidigt som en sädan skulle leda lill betydande praktiska svårigheter och oklarheter i fråga om skyddets omfattning. Till detta kommer all man med den antydda lösningen skulle få ett grundlagsskydd på tre "nivåer"; en detaljerad reglering som den TF innefattar, nuvarande reglering i RF såvitt gäller "privata" yttranden och en särskild reglering i fräga om de "offentliga" yttranden som inte ges etl skydd som motsvarar TF;s. Del säger sig självt alt man med elt så invecklat regelsystem inte uppnår den klarhet i grundlagsregleringen som bör eftersträvas.

Jag delar därför uppfattningen hos YFU och del stora flertalet remissinstanser att man inte bör skapa etl särskilt grundlagsskydd som omfattar alla offentliga yttranden.

Den inställning som jag sålunda har redovisat hindrar givetvis inte alt det skydd som RF nu ger både "offentliga" och "privata" yttranden byggs ut ytterligare som etl komplement till nya regler som utformas efter mönster av TF och som avser vissa uttrycksformer.

I elt syslem med skyddsregler pä två nivåer är det en primär fråga vilka
uttrycksformer som bör ges ett detaljerat skydd av ett sådant slag som de
tryckta skrifterna redan har. YFU har föreslagit att ett enhetligt grund
lagsskydd efter mönster från bestämmelserna i TF skall införas för yttran
den som görs offentliga genom program i eter- eller trådsändningar, ljud
upptagningar, upptagningar av rörliga bilder samt sådana sceniska fram
ställningar och utställningar där man frivilligt har valt att utse en ansvarig
utgivare för framställningen eller utställningen. I stort sett är remissinstan- 30

serna ense med YFU om att ett enhetligt regelsystem efter förebild från TF Prop. 1986/87:151 inle bör gälla för andra uttrycksformer än de nu angivna. De remissinstanser som är kritiska mot YFU;s förslag har främst invändningar mot atl en eller flera av dessa uttrycksformer skall omfattas av skyddet. De vill med andra ord begränsa urvalet av medier ytterligare.

För min del vill jag först säga att jag delar uppfattningen att nian inte bör skydda andra medier än de YFU har föreslagit, när man skapar ett grundlagsskydd efter TF;s mönster. Det finns knappast några andra uttrycksformer som är av betydelse i delta sammanhang och som låter sig inordnas i etl regelsystem av TF;s typ.

Till skillnad frän en del remissinstanser kan jag inle se några principiella hinder mot att införa ett detaljerat grundlagsskydd för yttrandefriheten som efter mönster av TF skall gälla för andra medier än tryckta skrifter. Jag kan hålla med om alt TF i praktiken har gett etl skydd också åt andra uttrycksformer. Däremot kan jag inte instämma i uppfattningen att andra medier inte bör ges ett uttryckligt skydd enbart av det skälet att detta inte kan bli fullt ut lika långtgående som det TF ger. Enligt min mening är erfarenheterna goda av den reglering som f. n. finns i fråga om yttrandefriheten när det gäller radio och TV. Man bör därför kunna bygga vidare på denna reglering, om man vill ge andra medier ett särskilt skydd i grundlag. Om TF därvid inte ändras i syfte alt anpassa reglerna där till vad som gäller de andra medierna, finns det enligt min mening inte något underlag för uppfattningen att TF;s skydd skulle uttunnas.

Bland de medier som YFU har föreslagit skall bli föremål för en särskild grundlagsreglering intar eter- och trådsändningar lill allmänheten i viss mån en särställning. Radio och TV har en funktion i värt samhälle som har stor betydelse för den fria åsiktsbildningen och deras genomslagskraft är otvivelaktigt jämförbar med och ibland t.o.m. överlägsen det tryckta ordets. Det är också dessa medier som redan i dag har ett särskilt skydd, låt vara alt det är reglerat i vanlig lag och inte i grundlag. Jag anser övertygande skäl tala för att radio och TV bör omfattas av ett förstärkt grundlagsskydd. Jag är medveten om alt radio och TV i ett betydelsefullt avseende skiljer sig från tryckta skrifter genom att det inte råder någon etableringsfrihet. Utan att vilja föregripa mina överväganden i den frågan (avsnitt 3.4) vill jag konstatera all del inte heller enligt det förevarande förslaget förutsätts någon fullständig etableringsfrihet på radio- och TV-området men att detta inte rimligen bör få hindra att man ändå ger medierna elt så starkt grundlagsskydd som möjligt. Jag kommer i senare sammanhang tillbaka lill den närmare avgränsningen av ett sädant skydd.

Det torde vara ovedersägligt att filmer och videogram inte i dag har
samma betydelse för den fria åsiktsbildningen och det fria informationsflö
det som tryckta skrifter, radio och TV. För den konstnärliga och kulturella
yttrandefriheten är de emellertid viktiga medier. Delsamma kan sägas om
fonogrammen, dvs. grammofonskivor, ljudkassetter och andra ljudupptag
ningar. Såväl filmer och videogram som fonogram liknar de tryckta skrif
terna i det alt de innehåller framställningar vilkas innehåll är fixerat i så
måtto att man kan ta del av del i efterhand sedan del har spritts offentligt.
Jag delar därför YFU;s och nästan alla remissinstansers uppfattning att 31

också dessa medier bör las med i en ny grundlagsreglering av yttrandefri-

heten. Jag återkommer till frågan om censur av filmer och videogram (avsnitt 3.3 och 3.6.2).

När det gäller sceniska framställningar och utställningar är jag däremot mera tveksam. YFU;s förslag har visserligen allmänt sett fält ett förhållandevis gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Flera av de remissinstanser som företräder de aktuella medierna, t. ex. Svenska Riksteatern och Konstnärernas Riksorganisation, anser emellertid atl dessa inte alls bör omfattas av grundlagsskyddet. Jag har förståelse för detta. Man kan enligt min mening inte bortse från att dessa uttrycksformer i viktiga hänseenden skiljer sig från dem som jag har behandlat förut. De liknar l.ex. demonstrationer och allmänna sammankomster, som på goda grunder har lämnats utanför YFU;s förslag lill en ny yltrandefrihetsgrundlag, genom att det finns stort utrymme för spontana yttranden och improvisationer. Sceniska framställningar lika väl som utställningar kan ha olika innehåll vid olika tillfällen. Det finns i efterhand normall ingen särskild dokumentation om vad som har förevarit, och det är inte rimligt att föreskriva en skyldighet all dokumentera teaterföreställningar och liknande samt utställningar pä ett sätt som motsvarar den skyldighet som gäller i fråga om radio- och TV-sändningar.

Dessa svårigheter har också uppmärksammats av YFU, som har föreslagit ett frivilligt ensamansvar. Det betyder att bara de sceniska framställningar och utställningar för vilka det har utsetts en utgivare faller in under det särskilda grundlagsskyddet. YFU har själv pekat på ett problem med en sådan ordning, nämligen att en meddelares ställning blir osäker. Detsamma kan sägas om andra medverkande, t. ex. författare, regissörer och skådespelare. För egen del vill jag också framhålla all del torde vara betydligt svårare att avgränsa vad som är sceniska framställningar och utställningar från andra företeelser än det är alt avgöra vad som är tryckta skrifter, radio- eller TV-sändningar eller filmer, videogram eller fonogram.

Enligt min mening är det av skäl som jag nu har redovisat inte möjligt alt åstadkomma en grundlagsreglering som är så klar och otvetydig som krävs. Jag har därför kommit lill slutsatsen alt övervägande skäl talar mot YFU;s förslag i denna del.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså atl etl förstärkt grundlagsskydd efter förebild i TF införs för yttranden som görs offentliga genom radio-och TV-sändningar, visningar av filmer, videogram och andra bildupplagningar, uppspelningar av ljudupptagningar samt spridning av bild- och ljudupptagningar på annat sätt.

Prop. 1986/87:151

Utredningens förslag överensstämmer med mitt. Prop. 1986/87:151

Remissinstanserna: Alla de remissinstanser som uttalar sig i denna del är ense om att några nya grundlagsregler inte bör införas.

Skälen för mitt förslag: I elt samhälle som värt är det en förutsättning för en fungerande tryckfrihet inte bara att del allmänna avhäller sig från all ingripa mot tryckta skrifter utan också atl olika enskilda avstår från att hindra framställningen, utgivningen och spridningen av tryckta skrifter. Detsamma kan sägas om andra medier med likartad funktion. Åtgärder från enskildas sida kan ta sig uttryck i tvång av olika slag i avsikt atl hindra någon frän alt utnyttja den yttrandefrihet som gäller. Del kan också vara fråga om olika typer av repressalier eller om åtgärder som tar sikte på material eller annat som är en förutsättning för att yttrandefriheten skall kunna utnyttjas. Det kan gälla sådant som alt trycksvärta och papper inle levereras till en tidning eller all utsändningar av radio- och TV-program ställs in pä grund av en arbelskonflikt.

Eftersom åtgärder från enskildas sida i praktiken kan ha samma eller liknande betydelse för yttrande- och informationsfriheten i samhället som ingrepp från det allmänna är del naturligt alt frågan har lagils upp om man i grundlagen bör reglera yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda och inte bara olika former av ingripanden av myndigheter och andra allmänna organ.

Denna frågeställning är inle ny. Redan vid den nuvarande TF;s tillkomst diskuterades om inle grundlagens förbud mot hindrande åtgärder (I kap.

2 § TF) borde utsträckas till all gälla också till skydd mot andra enskilda.
1944 års tryckfrihelssakkunniga, vilka lade fram det förslag som låg till
grund för TF (SOU 1947:60), ansåg uppenbart all det kunde föreligga elt
behov av regler lill skydd mot åtgärder av enskilda. Kommittén framhöll
alt enskilda organisationer och sammanslutningar ibland intog en sådan
ställning atl de verksamt kunde hindra tryckning, utgivning eller spridning
av en skrift vars innehåll ansågs misshagligt eller anstötligt. Del borde
enligt kommitténs mening inte vara tillåtet för enskilda att hindra utövan
det av tryckfriheten. Även den principen borde komma till ullryck i grund
lagen (SOU 1947:60 s. 49).

Föredragande statsrådet uttalade i propositionen med förslag till TF
stark tvekan om det lämpliga i att göra grundlagens förbud mot hindrande
åtgärder tillämpligt också beträffande enskilda sammanslutningar och per
soner. Visserligen var det i och för sig riktigt att inte heller tvångsåtgärder
från enskilda i syfte atl undertrycka en misshaglig skrift i allmänhet borde
få förekomma. Det uppstod emellertid slora svårigheter alt i lag närmare
ange i vilken omfattning sådana enskilda åtgärder skulle anses rättstridiga.
I praktiken kunde det därför bli vanskligt alt upprätthälla en klar och
otvetydig gräns mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra
sidan tillålen moralisk påverkan. T. ex. åtgärder av ideella föreningar och
andra enskilda sammanslutningar mot skandaltidningar, pornografiska
skrifter o.d. kunde ibland anses mycket berättigade, även om de inte
inskränkte sig till bara ogillande omdömen och uttalanden. Föredraganden
ansåg del därför klokast att inte i TF la upp bestämmelser rörande åtgärder
av enskilda sammanslutningar eller personer; frågan om rätlstridighelen i 33

3 Riksdagen 1986/87. I saml. N, 151

sådana åtgärder borde bero av de rättsregler som gäller i övrigt (prop. Prop. 1986/87:151 1948:230 s. 87).

I riksdagen förordade konslitulionsulskoltets majoritet kommitténs förslag, medan minoriteten gick på propositionens linje (KU 1948:30). Emellertid fattade riksdagen beslut i enlighet med minoritetens uppfattning (rskr. 1949:101).

Frågan om yttrandefrihetsbegränsande åtgärder togs upp i direktiven till såväl MMU som YFU som en fräga som borde behandlas av kommittéerna. Båda utredningarna kom emellertid fram till att förbudet mot hindrande åtgärder borde ha samma omfattning som f. n., dvs. avse bara myndigheter och andra allmänna organ. Vid remissbehandlingen av MMU;s förslag ansåg visserligen några remissinstanser alt ett skydd mot yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda borde införas (Ds Ju 1976:2 s. 69 ff). De remissinstanser som har berört frågan med anledning av YFU;s huvudbetänkande delar emellertid samtliga YFU;s bedömning (Ds Ju 1985:4 s. 56 0.

För egen del vill jag först konstatera att de sakskäl som lagts till grund för TF;s nuvarande utformning i här aktuellt hänseende uppenbarligen fortfarande är av betydande styrka. Denna uppfattning har också stöd av MMU;s och YFU:s överväganden, som har vunnit bred anslutning bland remissinstanserna. Särskilt YFU;s utförliga argumentering i denna del måste anses mycket övertygande, något som det entydiga remissutfallet bekräftar.

Även om jag därmed har redovisat för min grundinställning i frågan vill jag utveckla min syn på saken något närmare. Först kan det finnas skäl all beröra en fråga som har diskuterats i den allmänna debatten och som gäller hur långt gående krav grundlagarna f. n. ställer på samhället när del gäller all aktivt verka för alt yttrande- och informationsfriheterna fungerar.

I motsats till vad som ibland hävdas innebär den tryckfrihet och yttrandefrihet i övrigt som grundlagarna tillförsäkrar enskilda inle någon formell skyldighet för det allmänna atl aktivt skapa förutsättningar för alt friheterna kan utnyttjas. Man kan uttrycka saken så atl del är fråga om en frihet från ingripanden av det allmänna, inle någon rätt för enskilda alt fä samhällets stöd för atl kunna begagna sin frihet. Grundlagens regler om skydd för tryckfriheten och yttrandefriheten i övrigt ålägger därför inte samhället någon skyldighet att t. ex. se lill all tidningar får trycksvärta och papper eller alt arbetskonflikler inom televerket inte leder till alt Sveriges Radios program inte kan sändas ut till allmänheten. Enligt min mening är det inte heller möjligt alt införa någon uttrycklig sådan skyldighet för det allmänna. Motsvarande resonemang är tillämpligt i fräga om informationsfriheten som ju är yttrandefrihetens "spegelbild".

En väl fungerande tryckfrihet och yttrandefrihet i övrigt i samhället är
emellertid ett så vitalt intresse i en demokrati alt statsmakterna måste
anses ha etl ansvar som i detta hänseende sträcker sig längre än de
formella krav som grundlagarna ställer. Ett uttryck för detta ansvar är det
stöd som stat och kommun ger till dagstidningar och olika tidskrifter, till
bokutgivning och bokhandel och till film, teater och utställningar. Som jag
ser det är stöd av detta slag i nuvarande läge myckel väsentligt för atl en 34

betydande del av den åsiktsbildning och del informationsflöde som nu Prop. 1986/87:151 förekommer skall kunna fortgå.

Vidare finns det som YFU har redovisat elt flertal bestämmelser i BrB som ger ett direkt eller indirekt skydd mot yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda.

Det skulle naturiigtvis vara värdefullt, om man kunde gå ett steg längre i syfte att stärka yttrandefriheten genom alt i grundlag förbjuda yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda. Betydande svårigheter möter emellertid om man försöker skapa ett sådant skydd. Som YFU har funnit är det tydligt att ett förbud mot hindrande åtgärder frän enskilda måste ha en betydande räckvidd för alt fylla sill syfte atl säkerställa åsiktsbildning och spridning av information. Man skulle t. ex. vara tvungen att införa en långtgående skyldighet för den ene enskilde all hjälpa den andre i dennes verksamhet. En utvidgad yitrandefrihelsrätislig lagstiftning skulle vidare med en sådan ordning innebära stora förändringar av de civilrättsliga regler som nu reglerar produktion, distribution och handel med skrifter, fonogram, videogram och filmer. Regleringen skulle också komma att ingripa i sådana förhållanden som uthyrning av lokaler för masssmedier, anställningsavtal för journalister, tekniker, grafiker m. fl.

Samtidigt med att man kan förutse dessa vittgående effekter är det emellertid uppenbart all del i ganska stor utsträckning skulle vara oklart vilka åtgärder som skulle vara förbjudna och vilka som skulle vara tillåtna. Åtgärder av ideella föreningar och andra enskilda sammanslutningar mot skandaltidningar, pornografiska skrifter o.d. ler sig ju i dag inle mindre berättigade än vid TF:s tillkomst, snarare tvärtom. En grundlagsbestämmelse kan nämligen inle gärna ges en utformning som i detta hänseende är mycket mera detaljerad än den allmänna regel som föreslogs av 1944 års tryckfrihelssakkunniga.

Också när det gäller den mera begränsade fråga som YFU har tagit upp särskilt och som gäller arbetskonflikler som berör massmedieområdet skulle det krävas en alltför detaljerad reglering för att den skulle kunna rymmas i grundlag, om man i regleringen vill göra en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som otvivelaktigt är för handen.

Mot tanken pä en sådan reglering kan vidare anföras atl den i realiteten skulle innebära en form av arbetsplikt för journalister och andra berörda yrkesgrupper i normala situationer. Jag har dessutom den uppfattningen att bestämmelser av detta slag skulle visa sig inle vara särskilt effektiva utan skulle kunna kringgås på olika sätt som är svåråtkomliga för lagstiftning. För min del är jag övertygad om att de problem som onekligen finns i första hand bör lösas på annat sätt än lagstiftningsvägen. Jag delar därför YFU:s uppfattning att det bästa är om parterna på massmedieområdet genom avtal kan ställa garantier för alt opinionsbildningen och nyhetsförmedlingen åtminstone i viss utsträckning skall kunna fortgå också under fackliga konflikter. Det finns redan avtal av detta slag, och en utbyggd avtalsreglering bör vara den lösning som bäst gagnar alla berörda intressen.

Sammanfattningsvis kommer jag alltså till samma resultat som YFU och
flertalet remissinstanser, nämligen alt frågan om skydd för enskilda mot 35

Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag utom i del atl åklagare enligt utredningen skall ha en vidare åtalsplikt för ärekränknings-brott än hittills. F.n. gäller alt en åklagare får väcka allmänt åtal för ärekränkningsbrott endast om det av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt. I fortsättningen skulle det räcka med att åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Remissinstanserna: Remissutfallet är relativt splittrat. I fråga om rätt till genmäle eller beriktigande anser ungefär hälften av de remissinstanser som uttalar sig att nägon lagsladgad skyldighet all la in genmälen och berikti-ganden inte bör finnas. Den andra hälften anser att dessa frågor bör övervägas ytterligare och att någon form av lagreglering bör införas. Kammarrätten i Jönköping föreslår sålunda att den ansvarige utgivaren åläggs alt genom annonsutrymme låta publicera den enskildes genmäle och beriktigande. Stockholms tingsrätt föreslår att domstolen pä samma sätt som gäller för tryckta skrifter skall kunna förordna om att en dom helt eller delvis skall läsas upp i radio eller television.

Frågan om lagstiftning till skydd för den enskildes integritet berörs endast av ett fåtal remissinstanser. Också här är uppfattningarna ganska jämnt fördelade mellan dem som avstyrker och dem som förordar sådan lagstiftning. Radionämnden, Allmänhetens pressombudsman och Sveriges Television AB hör till den förra gruppen, medan svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges domareförbund är för lagstiftning.

Remissutfallet är till övervägande del positivt såvitt avser förslaget till ändrade åtalsregler. Några remissinstanser vill dock gå längre än YFU, medan andra avstyrker utredningsförslaget. Förslaget tillstyrks av bl. a. JK, Svea hovrätt, JO, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Pressens opinionsnämnd. Svenska tidningsutgivareföreningen. Svenska journalistförbundet, Sveriges författarförbund och Sveriges Television AB. Till de remissinstanser som avstyrker hör riksåklagaren (RÅ) och Allmänhetens pressombudsman.

Bakgrunden till mitt förslag Prop. 1986/87:151

Gällande regelsystem

1 våra grundlagar finns del ett flertal bestämmelser som avser skyddet för den enskildes integritet. Den mest generella bestämmelsen ingår i I kap.

2 § RF där det sägs att det allmänna skall värna den enskildes privatliv och familjeliv. Bestämmelsen är inte rättsligt bindande ulan ett mälsättnings-stadgande (prop. 1975/76:209 s. 131).

1 2 kap. RF finns del däremot andra föreskrifter som har karaktären av bindande rättsregler och som skyddar enskildas integritet. Bland dessa tar vissa sikte på den kroppsliga integriteten genom skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp (4-6 §§). Denna aspekt av den enskildes integritet skall emellertid inte vidare behandlas här, eftersom de föreskrifter som är av intresse i detta sammanhang är de som skyddar den "andliga" integriteten, privatlivet. I vissa hänseenden skyddas den enskildes privatliv genom bestämmelserom skydd mot husrannsakan, intrång i förtrolig meddelelse, hemlig avlyssning och åsiktsregistrering (6 resp. 3 §). Vidare kan det nämnas all yttrande- och informationsfriheterna får begränsas genom vanlig lag med hänsyn bl. a. till enskilds anseende (13 § första stycket).

Likaså finns det i TF vissa bestämmelser som tar sikte pä skyddet av den enskildes integritet. Vissa av dessa rör genmälen och beriktiganden. Med genmäle brukar man avse ett bemötande av uppgifter i sak och/eller värdeomdömen. Avser etl bemötande bara sakuppgifter, används det mindre omfattande begreppet beriktigande.

De bestämmelser i TF som rör genmälen och beriktiganden ger inle någon räll för en enskild som anser sig utsatt för ett angrepp i en tryckt skrift att fä göra ett genmäle eller ett beriktigande. De berör denna fräga bara på etl indirekt sätt. Enligt 1 kap. 4 § andra stycket skall det vid bestämmande av påföljd för missbruk av tryckfriheten särskilt beaktas, om en rättelse som varit påkallad av en meddelad uppgift på lämpligt sätt har bringats lill allmänhetens kännedom. I I kap. 9 § 2 ges möjlighet alt i vanlig lag föreskriva om rättelse av oriklig eller missvisande uppgift i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhel. Till denna kategori av föreskrifter kan räknas också 7 kap. 6 § andra stycket där det föreskrivs att en domstol, som fäller någon för ärekränkningsbrott i en periodisk skrift, på yrkande får bestämma att domen skall införas i skriften.

Som en bestämmelse till skydd för den enskildes integritet kan räknas också den i 2 kap. 2 § första stycket TF intagna regeln om att rätten alt ta del av allmänna handlingar får begränsas bl. a. av hänsyn till skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Offentlighets- och sekretesslagstiftningen skall dock inte redovisas närmare i just detta sammanhang. Detsamma gäller de undantag frän meddelarfriheten som avser allmänna handlingar och tystnadsplikter (7 kap. 3 § första stycket 2 och 3 TF, jfr 7 kap. 5 § 2 och 3 TF). Jag återkommer lill dessa i avsnitt 3.7.

Av större intresse här är däremot bestämmelserna i 7 kap. 4 § 9-11 om ansvar för ärekränkningsbrott. Enligt dessa bestämmelser skall som otillåtet yttrande i tryckt skrift anses förtal, förtal av avliden eller förolämpning enligt den närmare gärningsbeskrivning som är angiven och som i sak stämmer överens med motsvarande ansvarsbestämmelser i 5 kap. BrB.

Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt Prop. 1986/87:151 eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning kan enligt 5 kap. 1 § BrB dömas för förtal. Om han var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar atl uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall inte dömas till ansvar. Om brottet är grovt skall dömas för grovt förtal. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada (5 kap. 2 § BrB).

I 5 kap. 3 och 4 §§ BrB finns bestämmelser om brotten förolämpning och förtal av avliden.

I processuellt hänseende gäller att mål om förtal eller annat ärekränkningsbrott som begåtts genom tryckt skrift i regel skall handläggas vid juryrättegäng. Detsamma gäller om någon av de radiorättsliga ansvarighetslagarna är tillämplig på brottet. Andra ärekränkningsmål handläggs i vanlig brotlmålsordning. Som huvudregel för båda kategorierna av mål gäller atl åtal får väckas bara av målsäganden. Förtal och grovt förtal får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Under samma förutsättningar får allmänt åtal väckas för förolämpning mot nägon i eller för hans myndighetsutövning eller förolämpning mot någon med anspelning på hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse (5 kap. 5 § BrB).

De bestämmelser som jag nu har redogjort för kan tyckas vara ganska begränsade när det gäller skyddet för den enskildes integritet. De kan emellertid inte ses isolerade ulan hänsyn måsle också tas till de utomrätts-liga regler som gäller på del område där det i praktiken framför allt kan inträffa kränkningar av privatlivets fred.

Vad jag avser är i första hand Publicistklubbens, Svenska journalistförbundets. Svenska tidningsulgivareföreningens och Sveriges Radios gemensamma pressetiska regler som ligger lill grund för pressens självsane-rande verksamhet. Reglerna innehåller bestämmelser bl. a. om rättelse och genmäle samt om respekt för privatlivels helgd. Enligt reglerna skall felaktig sakuppgift rättas när det är påkallat. Den som har befogat anspråk att bemöta ett påslående skall beredas tillfälle till genmäle. Rättelser och genmälen skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på sådant sätt alt de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Vidare sägs det i reglerna bl. a. följande om den personliga integriteten: "Avstå från publicitet, som kan kränka privatlivets helgd, om inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig belysning. Överväg särskilt noga publicering av familjelvister och vårdnadsärenden med hänsyn till den skada som kan förorsakas de berörda."

Ärenden som rör tillämpningen av de pressetiska reglerna handläggs av Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd. Klandrande uttalanden av pressombudsmannen och opinionsnämnden skall enligt de pressetiska reglerna utan dröjsmål publiceras i den tidning dessa gäller.

De gällande avtalen mellan regeringen och de programföretag som 38

ingår i koncernen Sveriges Radio innehåller liknande regler om all pro- Prop. 1986/87:151 gramföretagen skall berikliga felaktiga sakuppgifter när det är påkallat och att den som har befogat anspråk att bemöta etl påslående skall beredas tillfälle till genmäle. Begäran om beriktigande eller genmäle skall behandlas skyndsamt. Om en begäran om beriktigande bifalls, skall beriktigandel så snart det kan ske sändas i ett för publiken naturligt sammanhang. Bifalls begäran om genmäle, skall genmälet så snart del kan ske sändas i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det anmärkningen avser. Den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten, om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat. De nu redovisade avtalsreglerna har stöd i 6 § radiolagen.

Enligt 7 § radiolagen finns radionämnden för granskning av radioprogram från Sveriges Radios programförelag. Med stöd av samma paragraf har i avtalen tagits in en regel om att programföretagen på lämpligt sätt i program skall redogöra för beslut av radionämnden enligt vilket företaget har brutit mot 6 § radiolagens bestämmelser om saklighet och opartiskhet m. m. eller mot reglerna i avtalet med staten.

För närradions del finns etiska regler antagna av Sveriges Närradioför-bund. Reglerna stämmer i stort sett överens med de pressetiska regler som tidigare har redovisats och hänvisar uttryckligen till dessa i fråga om sändningar av nyhetskaraktär.

Sveriges Närradioförbund har tillsatt Närradions etiska nämnd med uppgift att efterhandsgranska, övervaka och påverka efterlevnaden av de etiska reglerna. Nämndens utlåtande skall enligt reglerna återges i sändning.

Tidigare utredningsförslag

Som framgår av MMU;s huvudbetänkande (SOU 1975:49 s. 143 ff) har frågan om rätt till genmäle eller beriktigande varit aktuell i lagstiftnings-sammanhang under lång tid. Också MMU skulle enligt sina direktiv ta upp den. I sitt huvudbetänkande anförde kommittén all en direkt reglering i grundlag av genmälesrätten i vidsträckt mening skulle erbjuda så stora lagtekniska och organisatoriska svårigheter att frågan åtminstone tills vidare fick överlämnas till pressens självsanerande åtgärder. Inte heller ansåg MMU;s majoritet att någon grundlagsfäst rätt lill beriktigande borde införas på grund av gränsdragningsproblem och svårigheter alt utforma etl förfarande i ärenden om beriktigande (SOU 1975:49 s. 158 ff). Ett utkast till en grundlagsregel i ämnet, som presenterades i belänkandet, lades fram som förslag i en ledamots reservation.

Remissutfallet på MMU;s förslag i denna del blev det alt avvisandet av tanken på en grundlagsreglerad genmälesrält fick allmän anslutning bland remissinstanserna. Däremot föreslog en majoritet bland de instanser, som yttrade sig i frågan om rätt lill beriktigande, atl bestämmelser härom skulle tas in i grundlagen.

När det gäller skyddet för den enskildes integritet i andra hänseenden
bör erinras om att inlegritetsskyddskommittén i betänkandet (SOU
1980:8) Privatlivets fred diskuterade frågan om gällande rättsregler om 39

skydd för den enskilde mot missaktande yttranden skulle kompletteras Prop. 1986/87:151 med elt allmänt skydd mot intrång i privatlivet. Kommittén var inle enig. Fyra ledamöter fann alt den enskildes privatliv skyddas tillräckligt genom pressens egen självsanering inom den nuvarande organisationens ram. En femte ledamot ville bereda den enskilde skydd genom möjlighet till ekonomisk ersättning. Övriga tre ledamöter förordade lagstiftning i form av en ny ansvarsbestämmelse i 5 kap. BrB om kränkning av privatlivets fred med en korresponderande bestämmelse i 7 kap. 4 § TF.

Belänkandet remissbehandlades. Remissutfallet var splittrat. Regeringen överlämnade i februari 1981 belänkandet jämte remissyttrandena till YFU för att beaktas vid uppdragels fullgörande.

I detta sammanhang bör vidare nämnas att integritetsskyddskommiltén i etl annat betänkande (SOU 1974:85) Fotografering och integritet lade fram förslag om införande av nya ansvarsbestämmelser i BrB om olovlig och otillbörlig fotografering. Förslaget remissbehandlades och fick då ett blandat mottagande. Det ledde inte till lagstiftning, varken i samband med atl ett annat av förslagen i betänkandet genomfördes i form av lagen (1977:20) om TV-övervakning eller senare. Del skäl som anfördes var all de bestämmelser i BrB som föreslagits borde prövas först när kommittén slutfört sill arbete (prop. 1975/76; 194 s. 6).

I fråga om ärekränkningsbrotten kan först anmärkas atl kommittén för lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet i början av 1970-lalel lade fram betänkandet (SOU 1972:88) Ärekränkning. I detta lades fram förslag om sädana ändringar i BrB och TF som skulle medföra atl del straffbara området begränsades. Betänkandet remissbehandlades men har inte lett till lagstiftning.

Även reglerna om åtal vid ärekränkningsbrott har varit aktuella tidigare när det har gällt lagstiftning som rör inlegriletsskyddet. Tystnadsplikts-kommittén lade i betänkandet (SOU 1975; 102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet fram förslag som senare utgjorde grund för sekretesslagens utformning. I samma belänkande förordade kommittén - i anslutning till övervägandena om tystnadsplikt och meddelarfrihel — all allmänt åtal skulle vara huvudregel vid förtal och grovt förtal. En förutsättning skulle dock vara att målsäganden angivit brottet lill åtal. Åklagaren skulle fä underlåta åtal om sådant inle var påkallat från allmän synpunkt. Förslaget fick ett blandat mottagande när det remissbehandlades (se Ds Ju 1977; 1 s. 79 ff) och ledde aldrig till lagstiftning (jfr Ds Ju 1977: II Del 1 s. 186 f).

Skälen för mitt förslag: Den enskildes rätt till skydd för sitt privatliv är en
av de mest fundamentala fri- och rättigheterna. Samhällets ansvar för
skyddet för den enskildes integritet kommer därför till uttryck i RF bland
de mål som ställs upp för det allmännas verksamhet. Nägon rättsligt
bindande grundlagsregel som ger ett allmänt integritetsskydd finns dock
inte i Sverige därför att en sådan bestämmelse inle har kunnat ges en
tillräckligt klar utformning. Inte heller i vanlig lag finns någon sådan
generell regel. De rättsligt bindande regler i Sverige som skyddar den
enskildes integritet lar följaktligen sikte på olika aspekter av integritets-
skyddet. Jag har nyss redogjort för ett antal sådana bestämmelser, som
finns i grundlagen och andra författningar. Andra exempel är datalagen 40

(1973:289), kreditupplysningslageti (1973; 1173), inkassolagen (1974:182) Prop. 1986/87:151 och lagen (1978:800) om namn och bild i reklam.

Eftersom den enskildes rätt atl bli lämnad i fred aldrig kan vara absolut i ett samhälle utgör inlegriletsskyddet i gällande lagstiftning resultatet av ofta besvärliga avvägningar mellan intressen som står mot varandra. Vad som i detta sammanhang närmast är aktuellt är att mot intresset atl värna privatlivets fred väga intresset av fri debatt i samhälls- och kulturfrågor och offentlig granskning av dem som i en allmän eller enskild befattning övar inflytande. För denna debatt och bevakning spelar särskilt tidningspressen och radio och TV en huvudroll. Det är också på det området som konflikten mellan öppenhet i diskussionen och informationsflödet och integritetsskydd är som mest uttalad. Givetvis kan det också förekomma fall där det är antingen andra tryckta skrifter eller filmer, videogram eller fonogram som uppfattas som kränkande för privatlivels fred. Man måste dock med YFU konstatera att del är de först nämnda medierna som det finns anledning atl i första hand diskutera när man överväger grundlagsskyddet för den enskildes integritet.

De bestämmelser som gäller på integriletsskyddets område och som är aktuella här kan förefalla ganska begränsade till omfattningen, om man ser på förhållandena i andra jämförbara länder. Enligt min mening kan man emellertid inte bara ta hänsyn till de författningsbestämmelser som finns, ulan man måste också beakta andra regler på detta område. I praktiken spelar dessa senare nämligen en lika stor - om inte större - roll än det formellt bindande regelsystemet när det gäller skyddet för den enskildes privatliv. Jag avser dä inle bara de presseliska reglerna ulan också reglerna i avtalen mellan staten och Sveriges Radios programföretag. Den fråga man måste ställa sig är om dessa regler i dagens läge är tillräckliga eller om det behövs en förstärkning av det författningsreglerade skyddet för den enskildes integritet.

Redan vid TF;s tillkomst hänvisades till vad som var god publicistisk sed när man stannade för att inte införa någon grundlagsfäst rätt lill genmäle eller beriktigande. Som framgår av MMU;s huvudbetänkande (SOU 1975:49 s. 152 f) avvisade riksdagen därefter olika förslag om lagstiftning i ämnet med hänvisning bl. a. till pressens självsanerande verksamhet. Enligt MMU;s mening erbjöd denna verksamhet väl sä goda praktiska möjligheter till ett gott resultat som en lagstiftning (bet. s. 159). Bland remissinstanserna var meningarna delade om den självsanerande verksamheten hos pressen är tillräcklig. Vid de grundlagsändringar angående tryckfriheten som MMU;s förslag ledde till år 1976 fästes stort avseende vid pressens självsanerande verksamhet när det gällde meddelarfrihetens omfattning (prop. 1975/76:204 s. 94 0-

Som YFU har anfört är del svårt alt a.vgöra om standarden inom pres
sen, radio och TV har stigit eller sjunkit.tinder det senaste decenniet såvitt
gäller hänsynen till den enskilda människans integritet. För sådana bedöm
ningar finns inga tillföriilliga mätinstrument. Även om allvarliga integri-
telskränkningar har förekommit, kan man knappast hävda atl läget är
oroväckande. Att standarden i vårt land är högre än pä många andra häll i
världen tycks vara erkänt av alla. Jag har därför uppfattningen att det 41

också i fortsättningen finns goda skäl all förlita sig på massmediernas Prop. 1986/87:151

omdöme och ansvarskänsla i förening med de självsanerande instrument

som redan existerar. Enligt min mening bör det krävas alt det finns elt

starkt behov av lagstiftning för att man skall överge den inställning som

statsmakterna hittills har haft och som innebär att det primärt skall vara

massmediernas egen sak att upprätthålla etl gott skydd för den enskildes

privatliv.

Jag övergår nu till atl ta upp de olika aspekter på skyddet för den enskildes integritet som YFU har behandlat.

Genmäle och beriktigande

Jag har redan nämnt att med genmäle avses etl bemötande av uppgifter i sak eller av värdeomdömen och med beriktigande rättelse av uppgifter i sak.

Som YFU har anfört gäller som en princip för all publicistisk verksamhet alt sakuppgifternas vederhäftighet och argumenteringens hållbarhet noggrant skall prövas före offentliggörandet. Pä samma sätt torde del råda allmän enighet om alt de presseliska reglerna och radioavialens föreskrifter om genmäle och beriktigande ger uttryck för vad som bör iakttas för del fall atl någon som berörs av vad som har blivit offentliggjort, gör gällande alt publicisten har brustit i sin prövningsskyldighet. All företrädarna för den publicistiska verksamheten visar stor generositet mot önskemål om genmälen eller beriktiganden är av grundläggande betydelse för allmänhetens förtroende för verksamheten.

YFU har inte kunnat finna annat än alt efterlevnaden av de pressetiska reglerna på detta område är god. Framställningar från allmänheten om genmälen eller rättelser behandlas generöst av press, radio och TV. Pressens opinionsnämnd fäller visserligen varje år etl antal avgöranden som innefattar klandrande uttalanden om underlåtenheter alt tillmötesgå krav pä genmäle eller beriktigande. Men antalet är så begränsat att det inte ger anledning lill någon oro för den journalistiska etikens allmänna nivå på det nu diskuterade området. Även om en del remissinstanser har haft invändningar mot YFU;s bedömning, finns del enligt min mening inte underlag för att anse atl situationen på detta område skulle vara sämre än tidigare.

En grundlags utformning bör dock i princip inte vara beroende av innehållet i och efterlevnaden av ett sådant regelsystem som de pressetiska reglerna utgör. Tanken på att i grundlagen införa bestämmelser som ger möjlighet alt lagstifta om rätt till genmäle eller beriktigande kan därför inte avvisas bara med hänvisning till den självsanerande verksamhet hos pressen som förekommer f. n.

I fråga om radio- och TV-program från programföretagen inom Sveriges
Radio gäller speciella garantier för saklighet och opartiskhet i form av
regler om genmäle och beriktigande m. m., vilka är betingade av program
bolagens ställning som etl s. k public-service-företag. Dessa regler får i allt
väsentligt betraktas som tillräckliga. Jag anser därför i likhet med YFU alt
bolagen kan lämnas ål sidan i den fortsatta diskussionen om genmäle och
beriktigande. 42

Till förmån för bestämmelser om en skyldighet i första hand för pressen Prop. 1986/87:151 atl offentliggöra genmälen och beriktiganden kan åberopas att skyddet mot förtal och annan ärekränkning inle är tillräckligt för alt förhindra publici-letsskador. Även omstridda uppgifter som inte innebär förtal kan skada. Publiciteten kan fä vittgående negativa följder för den som uppgifterna rör utan alt för den skull kunna anses vara "ägnad att utsätta denne för andras missaktning", vilket krävs för att straffansvar för förtal skall komma i fråga. Om uppgifterna enligt hans välgrundade uppfattning inle ger tillräcklig information om bakomliggande förhållanden eller är oriktiga i sak, måste man hysa förståelse för att han upplever det som orättvist att lagstiftningen inte ger honom rätt atl delge läsekretsen sin version av motiven för hans agerande eller de faktiska förhållandena. Jag anser det således i och för sig vara ett helt berättigat önskemål att - då missvisande eller felaktiga uppgifter har influtit i en tidning - ge den förfördelade en möjlighet att bemöta dessa. En rätt till genmäle eller beriktigande kan naturligtvis också ha ett värde vid sidan av integritetsskyddet. Även myndigheter, företag och organisationer kan ha ett befogat anspråk på att kunna bemöta angrepp och rätta felaktiga sakuppgifter.

Det finns dock argument att anföra mot en sådan lagstiftning. I stort sett är del samma argument som anfördes vid TF;s tillkomst.

Ett sådant skäl mot lagstiftning är att den inte går väl ihop med principen om utgivarens ensamansvar. Antingen får man göra avkall på''denna princip och låta den enskilde själv ansvara för sitt inlägg, något som inle ter sig särskilt lämpligt. Eller också skall utgivaren ha bestämmanderätt även i fräga om inlägget, vilket starkt begränsar värdet av atl lagfästa rätten till genmäle eller beriktigande.

Som både MMU och YFU funnit skulle det vidare möta mycket slora lagtekniska och organisatoriska svårigheter alt införa denna typ av regler. Det är mycket svårt att ange förutsättningarna för en genmälesrält på etl sådant sätt alt bestämmelserna inte inbjuder till tvist. De etiska reglerna anger all den som har "ett befogat anspråk att bemöta ett påstående" skall beredas tillfälle lill genmäle och att felaktig sakuppgift skall rättas "när det är påkallat." Att överföra sädana bestämmelser till lag låter sig knappast göra ulan alt samtidigt införa bestämmelser om all ett utomstående organ skall avgöra när anspråk på genmäle resp. beriktigande är befogal. Någon annan lösning än att anordna ett domslolsförfarande för prövning av tvister är inte tänkbar. Den skulle i så fall innebära elt krångligt och tidsödande förfarande och i många fall förta effekten för den förfördelade därför att lång tid hinner förflyta frän det att en felaktig eller missvisande uppgift publiceras till tidpunkten för införande av genmäle eller beriktigande.

Svårigheterna skulle sannolikt inte vara lika stora i fråga om beriktigande som i fråga om genmäle. Det är dock många gånger svårt alt skilja mellan sakuppgifter och värderingar. Det kan t. ex. mycket väl förhålla sig sä att en publicerad uppgift i och för sig är sann men kan le sig missvisande därför att andra fakta inte har redovisats samtidigt. En lagsladgad möjlighet till rättelse ger inte nägon hjälp i ett sädant fall. I praktiken skulle säkert svårlösta tvister uppstå även i dessa fall.

Ett annat argument, som YFU har berört men vars bärkraft kommittén 43

funnit mera svårbedömd, är alt en lagsladgad skyldighet att publicera

skulle få en negativ inverkan på pressens självsanerande verksamhet. Prop. 1986/87:151 Presseliska överväganden skulle få stå tillbaka för juridiska. Detta skulle i sin tur betyda att den pressetiska nivån sjönk i stället för atl stiga och då skulle syftet med lagregleringen förfelas.

En samlad bedömning av skälen för och emot lagstiftning har gett mig uppfattningen att det inle nu finns tillräckliga motiv för atl gå ifrån den uppfattning som rådde vid TF;s tillkomst och som också MMU och YFU har delat, nämligen alt även i fortsättningen frågan om genmäle och beriktigande bäst lämpar sig för reglering inom ramen för pressens självsanerande verksamhet. Det bör därför i grundlagen finnas bara de mera indirekt verkande bestämmelser som avser hänsynslagande lill rättelser vid bestämning av påföljd för Iryckfrihetsbrott (1 kap. 4 § andra stycket TF) och införande i periodiska skrifter av domar (7 kap. 6 S andra stycket TF). Jag förordar emellertid en viss utvidgning av grundlagsregleringen och föreslår att motsvarande bestämmelser skall gälla i fråga om de andra medier som enligt milt förslag skall ges ett särskilt grundlagsskydd.

I mitt ställningstagande ligger att jag ser del som viktigt atl pressens självsanerande verksamhet befästs och utvecklas så atl man får en rimlig balans mellan de motstående intressena och sä att man frän pressens sida under ansvar brukar den frihet som härigenom ges. Jag förutsätter också alt den självsanerande verksamhet som har börjat inom närradion kommer atl leda till en situation på det området som är lika bra som pä pressens område. Del är också önskvärt alt ett motsvarande regelsystem skapas för den verksamhet med lokala kabelsändningar som nyligen har startat och för annan jämförbar verksamhet som kan komma till stånd i framtiden.

Skydd för privatlivets fred e. d.

Jag delar YFU;s uppfattning atl gällande bestämmelser i 7 kap. 4 § 9-12 TF och 5 kap. 1-4 §§ BrB om ärekränkningsbrotten sakligt sett inte bör ändras i detta sammanhang.

YFU har också pä grundval av integriletsskyddskommitténs slutbetänkande och remissyttrandena över detta övervägt frågan om kriminalisering av kränkningar av privatlivets fred e. d. I likhet med kommittén och - som jag uppfattar remissutfallet — en stor majoritet bland remissinstanserna anser jag atl man även här mera bör lita till de regler som gäller inom pressens självsanerande verksamhet och motsvarande regler på radio- och TV-området än på lagstiftning. Att inskränka den grundlagsskyddade tryckfriheten och yttrandefriheten i övrigt utan atl del finns någon mera allmän uppslutning bakom detta är för min del otänkbart. Det är också svårt atl göra den grannlaga avvägning mellan yttrandefrihets- och integri-telsskyddsintressena som måste göras, om man skall utforma en ansvarsbestämmelse. Inle heller ser jag det som lämpligt alt utöka möjligheterna att fä ersättning sä som föreslagits av en ledamot i integritetsskyddskommiltén.

Åtal för ärekränkningsbrott

Även om man anser att det primärt är massmediernas egen sak alt se lill atl 44

den enskildes integritet har ett nöjaktigt skydd, kan man inte bortse från atl

del inle så sällan händer atl den enskilde utsätts för ett angrepp som han upplever som så kränkande alt han vill la lill rättsliga åtgärder. Nuvarande regler innebär att det då oftast blir hans egen sak atl driva en process mot den som ansvarar för kränkningen.

1 syfte att - som YFU uttrycker det - "minska motlutet" för en målsägande som anser sig förtalad har kommittén föreslagit att det inle längre skall krävas särskilda skäl för allmänt åtal för förtal och grovt förtal utan att del skall räcka att målsäganden har angett brott till åtal och atl åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

För egen del har jag svårt alt bilda mig en klar uppfattning om vad denna ändring skulle innebära i praktiken. Som RÅ anfört torde det endast sällan vara påkallat av allmänna skäl att väcka åtal i de fall som det här gäller. Det är därför tvivelaktigt om ett borttagande av kravet på särskilda skäl skulle innebära någon markant ändring av åtalspraxis; kvar står kravet på att åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt, vilket torde kunna åberopas för att underlåta åtal i flertalet fall. Även om jag har förståelse för de synpunkter som ligger bakom förslaget är del alltså som jag ser det alltför ovisst om det skulle medföra några påtagliga effekter. Det bör därför inte genomföras.

Vill man fä till stånd en ordning enligt vilken allmänt åtal i större utsträckning än f. n. skall förekomma vid ärekränkningsbrott, torde ändringar av annat slag böra övervägas. För sädana ändringar finns emellertid knappast tillräckligt underiag i delta ärende. Jag anser mig därför inle behöva ta upp frågan vidare i detta sammanhang.

Prop. 1986/87:151

kan vidtas utan att det finns något uttryckligt stöd för del i TF. Enligt sina Prop. 1986/87:151 direktiv har YFU behandlat frågan om man i grundlag närmare bör reglera förhållandet mellan yttrandefriheten och reklamen. Frågan har givetvis betydelse inle bara för skyddet av tryckfriheten utan också för yttrandefriheten i de andra uttrycksformer som nu föreslås få etl särskilt grundlagsskydd.

Eftersom frågan har speciell betydelse när det gäller tryckfriheten börjar jag med atl behandla den delen. På det radiorätlsliga området skiljer sig förhållandena från vad som gäller övriga massmedier genom att kommersiell reklam f. n. inte får förekomma i rundradiosändningar annat än i radio-tidningar, där det likväl finns vissa begränsningar i rätlen att sända annonsmaterial. Jag lar därför upp radio- och TV-området för sig, innan jag går in på de övriga uttrycksformer som enligt mitt förslag nu skall ges ett särskilt grundlagsskydd.

Tryckfriheten och reklamen

En diskussion om tryckfrihetsförordningens tillämplighet i fråga om kommersiell reklam måste ha som utgångspunkt bestämmelserna i TF om tryckfrihetens innebörd och syfte och om vilka ingripanden som är tillåtna vid missbruk av tryckfriheten.

Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1 § TF varje medborgares rätt alt ge ut skrifter utan några av myndigheter eller andra allmänna organ i förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas pä grund av skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol och rätten all inle kunna straffas för innehållet i annal fall än då del strider mot tydlig lag. 1 överensstämmelse med dessa grunder för en allmän tryckfrihet och för att säkerställa etl fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt samma paragraf varje medborgare fritt att - med iakttagande av bestämmelserna i TF - i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar och meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst.

Av 1 kap. 3 § TF framgår att ingen kan dömas lill ansvar eller ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annal fall eller i annan ordning än TF föreskriver. Pä samma sätt begränsas möjligheten att konfiskera en skrift eller ta den i beslag.

Frågan om den bestämmelsens räckvidd behandlades utförligt av 1944 års tryckfrihelssakkunniga. De anförde (SOU 1947:60 s. 119 O att den i den dåvarande TF uttryckta principen att grundlagen ensam reglerade brottsligheten av en tryckt skrifts innehåll hade en begränsad räckvidd. Den gällde inle i fräga om varje förfarande, i vilket skriftens innehåll laget i bokstavlig mening ingick som ett led. Vissa brott, vid vilka en tryckt skrift hade kommit till användning, bedömdes omedelbart enligt bestämmelser i annan lag. I praktiken hade den uppdelning som skett mellan iryckfrihetsbrott och brott som föll under vanlig lag vunnit viss stadga.

Förklaringen till att del måste anses naturiigl och riktigt att omedelbart
under straffbud i andra lagar än TF hänföra vissa förfaranden, som skedde
genom eller med hjälp av yttranden eller meddelanden i en tryckt skrift låg
i atl dessa förfaranden är brottsliga i andra avseenden än som ett överskri- 46

dande av tryckfrihetens gränser. Tryckfrihetens innebörd och syfte måste Prop. 1986/87:151 vara avgörande. TF hade inte som sin uppgift att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter. Begagnandet av (rycket som ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst krävde inte grundlagsskydd. Därför borde inte heller oredliga eller illojala yttranden och meddelanden kriminaliseras som tryckfrihetsbrott. De sakkunniga anförde vidare att den gränsdragning som genom rättsutvecklingen kommit till stånd mellan tryckfrihetsbrotten och andra genom eller med hjälp av tryckta skrifter begångna brott uppenbarligen var ur praktisk synpunkt tillfredsställande.

I propositionen (1948:230) med förslag lill ny tryckfrihetsförordning m.m. anslöt sig föredragande statsrådet lill de sakkunnigas mening. Han framhöll (s. 172) atl de synpunkter som är bestämmande för begreppet tryckfrihetsbrott föranledde att dit räknades endast sådana brott som innebar missbruk av den yttrandefrihet TF avsäg alt värna, under det atl brott som inte var av den beskaffenheten borde kunna straffas omedelbart enligt vanlig lag, även om en framställning i en tryckt skrift ingick som elt led i det brottsliga förfarandet.

Den ståndpunkt som intogs under förarbetena till TF var alltså all räckvidden av bestämmelsen i I kap. 3 § är beroende av en tolkning av syftet med TF sådant del har kommit till uttryck i främst 1 kap. 1 §.

Grunduppfaltningen atl TF inte fullt ut reglerar frågan om ansvar för framställningar i tryckt skrift har därefter knappast satts i fråga. Tvärtom barden kommit till uttryck i senare lagstiftningsärenden och rättspraxis (se t. ex. prop. 1973:123 s. 39 och NJA I 1961 s. 715 och 1979 s. 602).

I 1 kap. 9 § anges vissa uttryckliga undantag från förordningens tillämpningsområde. Där föreskrivs bl. a. att utan hinder av TF gäller vad som föreskrivs i lag om förbud mot kommersiella annonser i den mån annonserna används vid marknadsföring av alkoholhalliga drycker eller tobaksvaror (jfr lagen 1978:763 med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen 1978:764 med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaks varor).

Genom 7 kap. 2 § TF undantas annonser och därmed jämförbara meddelanden delvis från det tryckfrihetsrältsliga ansvarssyslemel.

Även om TF alltså innehåller några uttryckliga bestämmelser som begränsar tillämpningsområdet i fräga om reklam o. d. har förhällandet mellan TF och den kommersiella reklamen lämnats i huvudsak oregleral. De andra begränsningarna i grundlagsskyddet följer av att TF som tidigare angetts inte syftar till annal än att skydda det centrala i tryckfriheten.

Innehållet i en tryckt skrift kan vara ett led i flera slag av brott utan att brotten utgör "missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri" som det slår i 1 kap. 3 § TF. Etl exempel på det är bedrägeri genom en annons i en tidning. Sådana brott kan bestraffas enligt vanlig lag. De är — som det uttrycktes under förarbetena lill TF - straffbara i andra avseenden än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.

Utanför TF:s syfte faller att skydda näringsidkares ekonomiska intres
sen. Med den utgångspunkten anses stadgandet i 1 kap. 3 § TF om TF:s
straff- och processrätlsliga exklusivitet inte hindra alt reklam i viss ut
sträckning underkastas regler i vanlig lag. Allmän enighet råder om alt 47

eflerhandsingripanden mot framställningar som är av utpräglat kommersi- Prop. 1986/87:151 ell natur och har rent kommersiella förhållanden till föremåloch som är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare kan göras utanför TF;s ram. Del anses också möjligt att i vanlig lag föreskriva om informationsskyldighet såväl i reklam som i andra meddelanden om kommersiella förhållanden. Föreskrifter av detta slag finns i marknadsföringslagen (1975:1418, jfr lagen 1975:1154 om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror) och konkurrenslagen (1982:729). Som sanktion används därvid i allmänhet inte straff ulan vile som åläggs i del enskilda fallet. Del blir i så fall fräga om en reaktion som grundas på ett tidigare förfarande men som skall motverka elt upprepande eller undanröja en skadlig effekt av del tidigare förfarandet.

På motsvarande sätt har det i lagen (1978:800) om namn och bild i reklam och i läkemedelsförordningen (1962:701) meddelats bestämmelser som reglerar marknadsföringen i bl. a. tryckta skrifter. I lotterilagen (1982; 1011) förbjuds reklam för olovliga lotterier och utländska lotterier.

Det är däremot omdiskuterat i vad mån TF;s regler i övrigt — l.ex. om ensamansvar, om ansvarsfrihet för meddelare och om rätt till anonymitet — är tillämpliga på kommersiell reklam i en tryckt skrift. Det kan också synas osäkert vilken betydelse förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder i 1 kap. 2 § TF har i fråga om möjligheterna att ingripa mot sådan reklam.

Förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen har tidigare diskuterats i åtskilliga lagstiftningsärenden efter TF;s tillkomst (se SOU 1983:70 s. 218-224). Det blev därför en viktig uppgift för MMU att utreda denna fråga. I betänkandet (SOU 1972:49) Tryckfriheten och reklamen lade kommittén fram förslag som var sä formulerade alt frågan om och i vilken mån reklam faller under TF skulle kunna bedömas med stöd av uttryckliga bestämmelser i grundlagen. Förslaget innebar att det skulle bli möjligt atl i vanlig lag begränsa eller förbjuda reklam för alkoholdrycker och tobaks-varor. Vidare skulle TF uttryckligen tillåla vissa ingripanden enligt mark-nadsföringslagsliflningen.

Förslaget om möjlighet att införa förbud mot reklam för alkohol och tobak mottogs övervägande positivt av remissinstanserna. Bestämmelser i detta ämne infördes också i 1 kap. 9 § TF (prop. 1973:123, KU 23, rskr. 229, KU 1974:2, rskr. 10, SFS 1974:67). Remissutfallet var däremot relativt splittrat i fråga om förslaget i övrigt, och enligt prop. 1973:123 (s. 42) borde man avvakta MMU;s fortsatta arbete.

MMU återkom i SOU 1975:49 till frågan om förhållandet mellan TF och reklamen. MMU föreslog atl undanlag skulle göras i grundlagen beträffande reklamen genom en uppräkning som medgav vissa slag av generella ingripanden mot kommersiell reklam, medan i övrigt grundlagen skulle gälla för denna. Dessutom föreslog MMU en allmän regel som skulle ange TF:s tillämpningsområde genom en gränsdragning mellan brott som utgör missbruk av tryckfriheten och andra brott.

Remissutfallet var också denna gång splittrat. Förslaget utsattes för
kritik i två principiellt motsatta riktningar. Instanser som företrädde kon
sumentintressen ansåg alt reklamen borde ligga utanför grundlagsskyddet, 48

medan man från näringsidkarhäll hävdade att kommersiella annonser Prop. 1986/87:151 borde ha samma grundlagsskydd som andra framställningar.

YFU:5 förslag bygger på samma principiella inställning som MMU:s. All reklam bör enligt utredningen falla under grundlagens bestämmelser. Samtidigt bör grundlagen öppna möjlighet för ingripanden med stöd av regler i vanlig lag mot vissa effekter av kommersiella yttranden.

YFU har följaktligen utformat sitt förslag sä att man har låtit grundlagsreglerna omfatta även reklam men medgivit möjlighet att i lag meddela föreskrifter om innehållet i och utformningen av yttranden i näringsverksamhet, om föreskrifterna har till ändamål att skydda konsumenters eller näringsidkares ekonomiska intressen, att skydda mot allvariig fara för personlig säkerhet eller kroppslig hälsa eller att skydda enskilda individers namn eller bild. I lag skall också få föreskrivas skyldighet för näringsidkare att rätta felaktiga eller vilseledande uppgifter som har lämnats i deras näringsverksamhet, om del sker i de angivna syftena.

YFU;s principiella lösning har i stort sett mottagits positivt under remissbehandlingen. Flera remissinstanser har dock invändningar mot utformningen av undantagen och menar att dessa är alltför snävt utformade. Andra är kritiska mot förslaget i dess helhet.

För egen del vill jag anföra följande.

Det kan naturligtvis ses som en brist alt TF:s räckvidd inte framgår uttryckligen av grundlagen utan beror på en tolkning av dess syfte. Del skulle därför vara av värde om man kunde skapa den förfaliningsmässiga klarhet om grundlagens tillämplighet på reklamen som har varit ett önskemål enligt direktiven till MMU och YFU.

En orsak till att det f.n. saknas sådana regler är de svårigheter som möter när man försöker sig på att utforma en hållbar rättslig reglering. Tre utredningsförslag har lagts fram som alla tre har blivit kritiserade. Kritiken går i mycket ut på att man genom den detaljerade reglering som föreslås begränsar möjligheterna alt med stöd av vanlig lag ingripa mot företeelser i den kommersiella reklamen som framstår som icke godtagbara men som inte berör det område som TF är avsedd att skydda. Denna kritik är värd att beakta.

Flera remissinstanser ifrågasätter sålunda om begreppet näringsidkare
medger ingripanden mot samma personkrets som den nuvarande mark
nadsföringslagen. Några remissinstanser har invändningar mot att del inle
kommer att finnas utrymme för en etisk bedömning av den kommersiella
marknadsföringen. Marknadsdomstolen påpekar angelägenheten av att
hinder inte kommer atl finnas mot ingripande mot reklam som kan anses
uppmana till brott. Näringsfrihetsombudsmannen kritiserar ett uttalande
av YFU att ingripanden inte skall kunna göras för att skydda samhällseko
nomin. Han menar att det ofta är svårt atl dra en skiljelinje mellan skydd
för konsumenters eller näringsidkares ekonomiska intressen och skydd för
samhällsekonomin. Han ifrågasätter om inte den föreslagna definitionen
och utredningens förslag till gränsdragning skapar sådana och andra gräns
dragningsproblem som till sin omfattning väl motsvarar dagens. Vidare har
flera remissinstanser invändningar mot begreppet "allvarlig fara för per
sonlig säkerhet och hälsa''. 49

4 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 151

Produktåterkallelsekommittén (H 1982:06) har pekat pä ett annal pro- Prop. 1986/87:151 blem. YFU;s förslag innebär att en näringsidkare kan tvingas att vara aktiv endast i fräga om skyldighet att rätta felaktiga och vilseledande uppgifter. Produktåterkallelsekommittén skall enligt sina direktiv lägga fram förslag som innebär ytterligare åligganden för näringsidkare.

De invändningar som remissinstanserna har gjort mot utformningen av förslagen visar alt det är osäkert om de av YFU föreslagna undantagen täcker in de regler av detta slag som i dag finns i vanlig lag. Det behövs därför under alla förhållanden ytterligare överväganden innan förslagen kan antas.

Men även om dessa och likartade invändningar beaktas vid utformningen av grundlagen finns en stor risk att man åstadkommer omotiverade låsningar. Om man i en uttrycklig reglering vill ha utrymme för en fortsatt rättsutveckling på del marknadsrältsliga området synes alternativet vara att man tvingas att göra så många undanlag från grundlagsskyddet atl detta kommer att framstå som enbart en formell konstruktion.

Det tycks nämligen vara ofrånkomligl atl man med en utförlig men ändå inte heltäckande reglering av del slag YFU har förordat skapar nya oklarheter om grundlagsskyddets omfattning. Då är del ju knappast något vunnet. Dessutom kvarstår l.ex. problemet att i praktiken skilja den kommersiella reklamen från sådan annonsering som bör åtnjuta grundlagens skydd, nämligen den som skall påverka opinionsbildningen i samhället e.d.

En lösning efter de linjer som YFU har förordat kan vidare te sig mindre följdriktig så till vida all utredningen - lill skillnad mot MMU i SOU 1975:49 — lämnar det oreglerat i vilken utsträckning sådana framställningar i tryckta skrifter, som utgör endast elt led i elt bedrägeri eller något annat liknande brott, faller in under TF:s tillämpningsområde. Man kommer därför ändå inte undan atl bestämma TF;s tillämpningsområde med utgångspunkt i grundlagens syfte. Ur principiell synvinkel blir det dä svårt att motivera varför just den kommersiella reklamen skall särbehandlas i detta sammanhang. Delta gäller särskilt mot den bakgrunden all de bestämmelser i marknadslagslifiningen som TF skall ge utrymme för lar sikte på förfaranden som ibland kan sägas ligga nära vissa förmögenhelsbroll.

Med liden har rättsläget såvitt avser TF:s förhållande till kommersiella framställningar fått en viss stadga och det kan sägas all det i flera avseenden har utbildats en vägledande praxis i fräga om vilka ingripanden som är möjliga att göra vid sidan av TF mot bl. a. olillböriiga marknadsföringsåtgärder i tryckta skrifter. Frågan har också uppmärksammats i samband med det lagstiftningsarbete inom bl. a. det konsumenträttsliga området som har ägt rum de senaste årtiondena. Rättsläget i dag har därför åtminstone delvis blivit klarare än det var tidigare. Marknadsdomstolen och högsta domstolen har l.ex. i några uppmärksammade fall de senaste åren gjort flera uttalanden som belyser denna fråga.

En samlad bedömning har inte övertygat mig om att det är sådana
fördelar förenade med YFU;s förslag i denna del alt det bör genomföras i
sina huvudsakliga delar. Jag är därför inle beredd atl förorda någon sådan
ordning. Mitt ställningstagande innebär alt problem som alltjämt kan fin- 50

nas på detta område får finna sin lösning i den rättstillämpning som bl. a. Prop. 1986/87:151 marknadsdomstolen svarar för.

Det jag nu har sagt utesluter inte att vissa ändringar i TF skulle kunna vara motiverade, nu eller i en framlid, även om man behäller den nuvarande principiella inställningen att TF bara delvis bör reglera förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen. Innan jag går in pä frågan om några sådana ändringar bör göras i detta sammanhang vill jag något beröra frågan om räckvidden av vissa bestämmelser i TF när det gäller kommersiell reklam. De bestämmelser jag avser rör ensamansvaret, meddelarskyddet och censurförbudet.

När det gäller frågan om vilken räckvidd TF;s olika bestämmelser har i fråga om kommersiell reklam anser jag alt man inle kan dra den slutsatsen av de förut återgivna uttalandena i förarbetena till TF alt denna reklam helt skulle falla utanför TF;s tillämpningsområde. Dessa uttalanden tar sikte på de fall i vilka efterhandsingripanden är tillåtna och lämnar beträffande dessa ett utrymme för åtgärder mot den kommersiella reklamen. Mera bör inte läsas ut ur dem. Som har sagts av MMU och föredragande statsrådet i prop. 1978/79:2 med förslag till lag om namn och bild i reklam får TF tvärtom anses skydda reklamen i viss utsträckning.

Vad angår ensamansvaret gör sig enligt min mening inga större problem gällande i fråga om TF;s tillämplighet. Är det fräga om elt missbruk i kommersiell reklam av tryckfriheten i den mening som avses i 1 kap. 3 § TF, kan ett ingripande riktas bara mot den som bär det tryckfrihetsrältsliga ansvaret enligt 8 och 11 kap. TF, bortsett från de fall som avses i 7 kap. 2 och 3 §§TF.

Som elt utflöde av del tryckfrihetsrältsliga ensamansvaret kan man se den bestämmanderätt som utgivaren av en periodisk skrift skall ha enligt 5 kap. 3 § TF. Enligt detta lagrum får inget införas i den periodiska skriften mot hans vilja. Som framgår av rättspraxis gäller denna bestämmanderätt också i fråga om kommersiell reklam (marknadsdomstolens beslut den 22 mars 1974).

Denna ordning har satts i fråga när det gäller s. k. annonsvägran, dvs. vägran av utgivaren av en periodisk skrift att införa en (kommersiell) annons i skriften. YFU hävdar uppfattningen att intresset att kunna motarbeta annonsvägran bör stä tillbaka för intresset alt utgivarens ensamansvar gäller ulan begränsning. Utredningen hänvisar till att utgivaren inte rimligen kan få ställas till ansvar för yttranden som han inte kan stoppa.

Näringsfrihetsombudsmannen förordar däremot i sitt remissvar att det i TF införs en uttrycklig undantagsregel av innebörd att ett åläggande enligt konkurrenslagen att införa en kommersiell annons i en periodisk skrift skall kunna göras ulan hinder av TF.

För egen del vill jag framhålla alt det här är frågan om en av brytnings
punkterna mellan två mycket viktiga rättsområden. Det är uppenbarligen
ett problem att annonsvägran nu inte kan angripas enligt konkurrenslag
stiftningen. Å andra sidan är det en av hörnpelarna i det tryckfrihetsrälts
liga systemet som skulle rubbas, om man skulle tillmötesgå näringsfrihets
ombudsmannens önskemål om en undantagsregel för dessa fall. Enligt min
mening har det inte visals pä sådana olägenheter med nuvarande ordning 51

att man bör överväga en ändring av denna. Eftersom jag vet att pressens Prop. 1986/87:151 egna organisationer har uppmärksamheten riktad på denna fråga utgår jag frän att fallen av annonsvägran kommer att vara klara undantagsfall även i fortsättningen. Skulle min förmodan visa sig felaktig och denna form av skadlig konkurrensbegränsning bli ett verkligt allvarligt problem, kan frågan emellertid behöva tas upp lill förnyad diskussion.

Givetvis hindrar inte regeln i TF om utgivarens bestämmanderätt i fråga om innehållet i en periodisk skrift att någon annan åläggs att i en annons eller i form av ett annat meddelande om kommersiella förhållanden lämna viss information med stöd av konsumentskydds- eller konkurrensbegränsningslagstiftningen.

En annonsör intar vanligen ställning som meddelare i förhållande till en tryckt skrift där annonsen förs in. I den mån kommersiell reklam i en annons faller utanför det område där TF enligt 1 kap. 3 § är exklusivt tillämplig kan annonsören bli föremål för ingripande enligt regler i vanlig lag. Någon meddelarfrihel föreligger alltså inte i det fallet.

En annan komponent i meddelarskyddet är det tryckfrihetsrältsliga anonymitetsskyddet. Enligt 3 kap. 1 § TF är bl. a. en meddelare inte skyldig att låta sitt namn sättas ut pä en skrift till vilken han har lämnat elt meddelande för publicering. Denna bestämmelse kan inle innebära något hinder mot att en annonsör åläggs att sälla ul sill namn och sin adress i en kommersiell annons. Skyldighet alt lämna information i tryckta skrifter anses nämligen vara förenlig med TF utanför det område där TF enligt 1 kap. 3 § TF är exklusivt tillämplig. En sådan skyldighet kan inte gärna vara sä begränsad att den omfattar bara andra uppgifter än sädana som identifierar annonsören. Skyldigheten skulle ju i så fall bli illusorisk, eftersom man inte får veta vem som skulle ha lämnat den information skyldigheten avser. Om någon bryter mot l.ex. en enligt lag vilessanktionerad skyldighet för näringsidkare att i sin marknadsföring ta in uppgifter om namn och adress i kommersiell reklam, bör vilel därför kunna dömas ul utan hinder av TF.

Även om en skyldighet alt uppträda med namn och adress i kommersiella annonser är förenlig med TF, är det därmed inle sagt att anonymitetsskyddet är satt helt ur spel för det fall att skyldigheten åsidosätts eller annonsören, i fall då en sädan skyldighet inte gäller, väljer att framträda anonymt. Den tystnadsplikt för dem som har tagit befattning med tillkomsten av tryckta skrifter m.m. som gäller enligt 3 kap. 3 § TF måste anses skydda också den som t. ex. har lämnat in en annons för publicering i en tidning. Tystnadsplikten är dock inte absolut, utan i de fall som anges i punkterna 1 -5 i paragrafen får uppgifter lämnas om annonsörens identitet. Av intresse i detta sammanhang är främst punkt 5 enligt vilken rätten av hänsyn till elt allmänt eller enskilt intresse kan besluta alt uppgifterna får lämnas vid ett vittnesförhör eller ett förhör med en pari under sanningsförsäkran därför att det är av synnerlig vikt. Anonymiteten viker alltså bara om det kan åberopas mycket starka skäl för det. Den tystnadsplikt som råder skall vidare beaktas, om en myndighet efterforskar vem som har lämnat in annonsen (3 kap. 4 § TF).

När det gäller censurförbudet m. m. i 1 kap. 2 § TF anser jag alt man bör 52

skilja mellan olika typer av situationer.

Någon allmän rätt för myndigheter att i förväg få granska en näringsid- Prop. 1986/87:151 käres tilltänkta annonsering torde inte kunna införas utan grundlagsändring. En sådan ordning är från tryckfrihetssynpunkt inte godtagbar, eftersom det t. ex. i en annons kan finnas både sädan kommersiell reklam som delvis faller utanför grundlagsskyddet och sädana opinionspåverkande uttalanden som omfattas av TF.

En annan fråga är om det i förväg kan ställas krav på innehållet i något som skall tryckas. Föreskrifter i lag som innebär sådana krav är tillåtna, om de har stöd i TF. Ett exempel pä detta är bestämmelserna om tryckfrihetsbrotten. Ett annat är de ansvarsbestämmelser (l.ex. förbudet mot reklam för utländska lotterier) som - genom att de inte anses gälla missbruk av tryckfriheten enligt I kap. 3 § - faller utanför TF:s exklusiva tillämpningsområde och därför får anses ha stöd i grundlagen. Del anses vidare tillåtet att en myndighet förbjuder ett upprepande av viss kommersiell reklam därför att denna strider mot marknadsföringslagen. Denna typ av inskränkningar i tryckfriheten får anses utgöra sådana hindrande åtgärder som avses i I kap. 2 § andra stycket TF, och de faller inte under censurförbudet i paragrafens första stycke.

Vissa typer av åtgärder ter sig mera tveksamma när man skall bedöma om de är förenliga med TF eller inte. Det gäller generella förbud mot kommersiell reklam för vissa varor, generella förbud mot kommersiell reklam i vissa slags tryckta skrifter, t. ex. periodiska skrifter, eller begränsning av reklamens volym i tryckta skrifter. För att undanröja sädan tveksamhet har man gjort elt särskilt undanlag i TF när det gäller alkohol och tobak. Enligt min mening bör man göra detsamma, om andra reklambe-gränsande åtgärder av denna art skulle aktualiseras.

Jag övergår så lill frågan om TF - med den principiella inställning lill frågan om regleringen av förhällandet mellan tryckfriheten och reklamen som jag har redovisat - bör ändras i något mera begränsat avseende i enlighet med YFU;s förslag eller i övrigt.

När det gäller de förslag som YFU har lagt fram, anser jag alt det f.n. inte finns ett sä starkt behov av sädana undantag som förordats från det av TF skyddade området att någon ändring i detta hänseende bör göras i förevarande lagstiftningsärende.

Jag vill särskilt kommentera ett av förslagen, nämligen det som innebär att möjligheterna atl i vanlig lag ingripa mot yttranden i näringsverksamhet i fräga om periodiska skrifter skall gälla endast sådana yttranden i näringsverksamhet som framställs i annons såvida de inte härrör frän skriftens ägare eller utgivare. Syftet med bestämmelsen är att de periodiska skrifterna, med tanke på den centrala betydelse de typiskt sett har för opinionsbildningen, bör omgärdas med ett särskilt starkt skydd mot ingripanden. Möjlighet skall enligt förslaget alltså inte finnas att ingripa mot reklam i redaktionell text, s. k. textreklam, annat än i tryckfrihetsrättslig ordning.

YFU har ansett att den omständigheten alt det finns etl utvecklat system
för självsanering på området bidrar till att en särreglering för de periodiska
skrifterna kan införas. En följd blir ju att den redaktionella texten i en
periodisk skrift inte kan angripas annat än i tryckfrihetsräitslig ordning om
skriftens ägare eller utgivare avhäller sig från att där göra reklam för egna 53

produkter, däribland skriften i fräga.

Systemet för självsanering grundar sig på de regler utgivna av Pressens Prop. 1986/87:151 samarbetsnämnd som syftar till att förhindra att reklam förekommer i redaktionell text. Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer samt Sveriges Radio. Övervakningen av att reglerna om textreklam följs ankommer på Texireklamkommiiién. som är tillsatt av Pressens samarbetsnämnd.

Mitt förslag - atl den ordning som nu gäller för förhällandet mellan reklam och tryckta skrifter skall bestå - innebär alt del inte heller i fortsättningen kommer att vara reglerat i TF i vilken mån ingripande kan ske enligt vanlig lag. främst marknadsföringslagen, med anledning av kommersiella yttranden i redaktionell text. Dvs. det är budskapets innebörd och syfte som även här är avgörande för i vilken omfattning ingripande kan ske utanför TF;s ram. I praktiken innebär mitt ställningstagande knappast någon försämring för den redaktionella textens ställning i periodiska skrifter, om man jämför med YFU;s förslag. För alt ingripande skall kunna ske vid sidan av TF krävs enligt rådande rättsuppfattning atl meddelandet lämnas i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte och har rent kommersiella förhållanden till föremål (prop. 1978/79:2 s. 72). Atl detta skulle kunna anses vara fallet beträffande redaktionell text i en periodisk skrift — om man bortser från det fall där ägaren eller utgivaren gör reklam för egna produkter - bedömer jag som uteslutet i fråga om dem som följer de förut nämnda reglerna om textreklam.

Det har under remissbehandlingen av YFU:s förslag förts fram önskemål om att ytteriigare reklambegränsningar bör vara tillåtna enligt grundlagen. Marknadsdomstolen har uttalat det angelägna i att hinder inte kommer alt finnas mot ingripande mot reklam som kan anses uppmana till brott. Arbetarnas bildningsförbund och Unga örnars riksförbund anser att det skall gå atl ingripa mot s.k. livsstilsreklam och olika former av köns-diskriminerande reklam.

Att uppmana till brotl i en tryckt skrift kan vara ett tryckfrihetsbrott. Enligt nuvarande lydelse av 7 kap. 4 § 6 TF skall säsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses uppvigling, varigenom nägon söker förleda till bl. a. brottslig gärning. Någon saklig ändring av denna reglering föreslås inte (utöver den som följer av att bestämmelsen har anpassats lill den nya lydelsen av BrB;s bestämmelse om uppvigling, se specialmotiveringen till 7 kap. 4 § TF). Jag återkommer till frågan i avsnitt 3.6.1. Om det i andra fall är fräga om förfaranden som kan angripas enligt konsumentskyddslagstiftningen eller konkurrenslagstiftningen tillåter TF givetvis sådana ingripanden som jag har nämnt förut i detta avsnitt. Det finns härigenom ett utrymme för marknadsdomstolen att i sin rättstillämpning ange gränser för vad som får förekomma.

Frågan om s. k. livsstilsreklam och könsdiskriminerande reklam har behandlats av konsumentpolitiska kommittén i betänkandet (SOU 1985:32) Hushållning för välfärd. Den framtida konsumentpolitikens inriktning.

I fråga om den könsdiskriminerande reklamen skiljer kommittén mellan
kränkande reklam och schabloniserande eller könsrollsbevarande reklam
(bet. s. 101). Kommittén anser att den schabloniserande reklamen torde 54

falla in under begreppet äsiklsannonsering och anför med stöd av YFU;s Prop. 1986/87:151 resonemang i dessa delar (SOU 1983:70 s. 237 f) alt lagstiftning som inskränker förekomsten av schabloniserande reklam torde vara utesluten. Däremot finner kommittén atl det bedömt från konsumenlpolitisk synpunkt är angeläget att grundlagen ger möjlighet atl genom vanlig lag ingripa mot könsdiskriminerande reklam som är kränkande. Denna uppfattning bör enligt kommittén beaktas i det fortsatta grundlagsarbetet.

I fråga om livsstilsreklamen föreslår kommittén inte någon lagstiftning. Enligt kommittén bör man emellertid bevaka livsstilsreklamens utveckling och skapa resurser för atl åstadkomma en allsidig belysning av reklamen (SOU 1985:32 s. 104 f).

Regeringen har på grundval av betänkandet beslutat en proposition med riktlinjer för den framlida konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121). I propositionen föreslogs alt konsumentverket skall följa utvecklingen i fråga om bl. a. livsstilsreklam och den könsdiskriminerande reklamen. Konsumentverkets erfarenheter och bedömningar beträffande den sistnämnda typen av reklam skall redovisas till regeringen senast vid utgången av är 1988. I propositionen anfördes att verkets arbete kommer alt ge underlag för överväganden om eventuella framtida åtgärder mot könsdiskriminerande reklam (s. 40). Riksdagen har godtagit propositionen i dessa delar (LU 1985/86:34, rskr. 292).

Med anledning av ställningstagandet i sistnämnda ärende finns det inte någon anledning för mig alt i detta sammanhang ta upp denna fråga.

Reklam i radio och TV

I YFU;s uppdrag har inle ingått att ta ställning till frågan om och i vilken utsträckning reklam skall förbjudas i olika medier. Utredningen har begränsat sig till att föreslå en grundlagsregel som möjliggör en reglering i vanlig lag beträffande de medier som i dag är underkastade restriktioner, dvs. eter- och trådsändningar. En ledamot har reserverat sig mot förslaget och anser atl det inte skall finnas någon sådan regel.

Bland de relativt få remissinstanser som har berört frågan är uppfattningarna ganska jämnt fördelade mellan dem som stöder utredningsförslaget och dem som ansluter sig lill reservanten.

En särskild utredare (U 1985:03) har haft i uppdrag att bedöma vilka effekter reklam i företrädesvis TV kan förväntas få för ekonomin i andra medier och andra reklamintäklsberoende verksamheter samt för förhållandena i näringslivet. I direktiven till utredaren har betonats alt det inte ingick i uppdraget alt lägga fram förslag om införande i svensk radio- och TV-verksamhet av kommersiell reklam mot vederlag då någon förändring av det grundläggande förhållningssättet inte har skett. Syftet med utredningen var alt fä fram ett fullständigare underlag om TV-reklamfrägan.

Utredaren har i betänkandet (Ds U 1986:2) Effekter av TV-reklam
redovisat sina bedömningar. Betänkandet remissbehandlas f. n. Dessa frå
gor kommer därefter all övervägas ytterligare. I det läge som råder finns
del inte anledning att gå ifrån YFU;s förslag (jfr KrU 1985/86:21 s. 15). Jag 55

förordar därför en uttrycklig regel i grundlagen som gör det möjligt atl i Prop. 1986/87:151 vanlig lag meddela föreskrifter om förbud mot reklam i radio och TV.

Radiolagen medger också att avtalen med programföretagen innehåller förbud mot program som bekostas av nägon annan än programföretaget, s. k. sponsring (6 §). I lagen om lokala kabelsändningar föreskrivs om bl. a. äterkallelse av tillstånd till egensändningar om sponsrade program har förekommit (23 och 25 §§). Motsvarande bestämmelser finns i 10 och 13 §§ närradiolagen. YFU har inte nämnt denna fråga. Jag anser inte atl någon ändring bör ske i detta avseende. Som villkor för sändningsrätt bör även i fortsättningen kunna uppställas förbud mot sponsring. Detta bör kunna ske med stöd av de grundlagsbestämmelser som tillåter villkor för radio och TV som sänds med stöd av tillstånd (se avsnitt 3.4).

I lagen om radiotidningar finns bestämmelser om sändning av radiotidningar. En radiotidning är ett radioprogram som är avsett för synskadade. Radiotidningen har en eller flera dagstidningar som förlaga och återger helt eller delvis innehållet i föriagan. Som ett särskilt villkor gäller att sändning av annonsmaterial får ske endast om ljudet är förvrängt eller innehållet kodat (4 §).

.Annonsmaterial är etl vidare begrepp än reklam genom alt däri innefattas också platsannonser, familjeannonser m. m. Bestämmelsen i sin nuvarande lydelse kommer därför inte att kunna stödjas på den grundlagsbestämmelse som jag nyss har föreslagit och som avses ge möjlighet alt i vanlig lag meddela föreskrifter om reklam i radio och TV. Bestämmelsen i lagen om radiolidningar bör därför ändras så att kravet på kodning eller förvanskning i stället avser reklam. Jag återkommer till denna fråga i samband med följdlagsiiftningen.

Reklam i filmer, videogram och fonogram

Vad jag har kommit fram till såvitt avser förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen bör gälla också för de andra medier, med undantag för radio och TV som skall omfattas av del särskilda grundlagsskyddet. För dessa medier skall ju i princip samma regler gälla som för tryckta skrifter. Delta innebär att det regelsystem som numera har utvecklats och som jag närmare har redogjort för i det föregående såvitt gäller reklam i tryckta skrifter bör tillämpas också på reklam i de andra medierna, dvs. främst filmer och videogram där reklam ju är vanlig.

Det sagda innebär att den som överväger ell ingripande mot t. ex. en framställning i en reklamfilm måste ta ställning till budskapets syfte. Om brottet innebär ett missbruk av den yttrandefrihet som TF avses värna, kan ingripande endast ske om det är fråga om ett yttrandefrihetsbrott (se avsnitt 3.6) och då endast i de former som TF medger. Om brottet inte är av den beskaffenheten, kan det leda till påföljd enligt vanlig lag trots atl en bildupplagning ingår som ell led i det brottsliga förfarandet. Vidare får vad jag anfört om ensamansvar och meddelarskydd avseende även beträffande de övriga medierna.

Som jag längre fram skall redogöra för (avsnitt 3.3) anser jag atl grundla
gen skall innehålla ett särskilt undantag från censurförbudet i fräga om 56

Utredningens förslag: Tryckta skrifter skall också i fortsättningen skyddas av bestämmelserna i TF. Yttranden som har gjorts offentliga i de andra medier som skall ges etl liknande grundlagsskydd skall skyddas genom bestämmelser i en ny yttrandefrihetsgrundlag efter mönster från TF.

Remissinstanserna: Frågan om den lagtekniska lösningen har tilldragit sig en förhållandevis stor uppmärksamhet bland remissinstanserna. Remissutfallet är splittrat. Det finns dock en viss övervikt för kommitténs förslag om att en ny yltrandefrihetsgrundlag skall finnas vid sidan av TF.

Skälen för mitt förslag: Frågan om den särskilda grundlagsregleringen av yttrandefriheten i vissa uttrycksformer skall ske i en eller två författningar på konstitutionell nivä har ägnats betydande uppmärksamhet såväl av YFU som av remissinstanserna. Också jag anser att den har stor vikt.

Grundlagarna intar en särställning i beståndet av författningar, och det är naturligt att stor omsorg läggs ned pä utformningen av det konstitutionella regelverket. I karaktären av grundlag ligger att författningen skall kunna bestå åtminstone i huvudsak under längre tid än andra lagar. Den utgör också en markering av regleringens betydelse och innebär att denna blir överordnad vanlig lagstiftning, något som bl. a. betyder att en föreskrift i vanlig lag skall sättas åsido av de offentliga organen, om föreskriften strider mot grundlagsregleringen (11 kap. 14 § RF). I övrigt gäller att en grundlag rent juridiskt-formellt inte i sig har annan bindande kraft i tillämpningen än en annan lag. Det som skiljer en grundlag från en annan författning som beslutas av riksdagen är ju framför allt det särskilda förfarandet som gör atl den inte kan ändras eller upphävas med ett enkelt riksdagsbeslut.

YFU har i huvudbetänkandet diskuterat två lösningar: en ny, sammanhållen grundlag eller ett bibehållande av TF med en parallell reglering i en yttrandefrihetsgrundlag för de "nya" uttrycksformerna. YFU har stannat för det sistnämnda alternativet men samtidigt uttalat sympatier för en lösning i del längre perspektivet med en enda, sammanhållen grundlag.

Remissutfallet kan sägas spegla den tvekan som sålunda har kommit till Prop. 1986/87:151 uttryck redan i ulredningsbetänkandet.

Enligt min mening finns det nackdelar förenade med båda de lösningar som har presenterats av YFU. Som jag redan har anfört i mina allmänna utgångspunkter (avsnitt 3.1) anser jag att det egentligen bara är systematiska och lagtekniska skäl som talar för tanken att ersätta TF med en ny grundlag. Som framgår av mina ställningstaganden i andra frågor som jag behandlar kommer i milt förslag vissa viktiga avvikelser från det skydd TF nu ger alt finnas beträffande de andra medier som skall ges ett särskilt grundlagsskydd. Förhandsgranskning skall vara möjlig i fråga om filmer och videogram avsedda för offentlig förevisning (se avsnitt 3.3 och 3.6.2). Radio- och TV-sändningar till allmänheten kommer inle atl omfattas av någon grundlagsskyddad etableringsfrihet (se avsnitt 3.4). Dessa förhållanden talar emot all man försöker skapa en "enhetlig" reglering av alla de aktuella medierna. Jag anser därför att alternativet med en enda, sammanhållen ny grundlag inte bör väljas.

Å andra sidan ser jag fog för den kritik som har framförts mot YFU;s förslag. Redan del förhållandet att man skulle få två grundlagar med en nära nog parallell reglering kan inle undgå alt ge ett egendomligt intryck, och en sådan ordning skulle nog vara ägnad att skapa viss förvirring inte bara från systematisk synpunkt utan också för rättstillämpningen. Det skall vidare uppenbarligen föreligga mycket starka skäl innan man inför ytteriigare en grundlag.

För min del har jag därför kommit lill slutsatsen att man bör välja en tredje lösning som har nämnts i ett remissyttrande och som delvis har framskymtat i andra. Den går ut pä alt man kompletterar TF med grundlagsbestämmelser om de andra medier som bör ges ell särskilt grundlagsskydd. Med en sådan lösning undviker man de nackdelar som de andra alternativen har. Grundlagsregleringen av tryckfriheten kan behållas oförändrad i allt väsentligt, och tryckfrihetens särställning markeras. I en sådan lösning bör man kunna utnyttja den teknik som har använts i den särskilda regleringen av yttrandefriheten pä radio- och TV-området och som bygger på hänvisningar lill TF. Man slipper då två parallella regelsystem med åtföljande risk för olikheter i rättstillämpningen. Några beaktans-värda olägenheter med denna teknik har inte uppkommit, och den bör kunna fungera lika bra i en grundlag som i en vanlig lag.

En invändning som kan göras mot milt förslag är att rubriken pä grundla
gen blir oegentlig, eftersom den kommer att reglera också annal än tryck
friheten. Som har uttalats i flera remissyttranden framstår dock tryckfrihe
ten under överskådlig tid som det mest väsentliga. Vidare gäller att TF
redan f. n. reglerar även bl. a. frågan om allmänna handlingars offentlighet,
som visserligen har etl klart samband med tryckfriheten men som inte
återspeglas i grundlagsrubriken. Det kan f.ö. hävdas alt även den av YFU
föreslagna beteckningen ytlrandefrihelsgrundlag skulle vara oegentlig lik
som "massmediegrundlag", som MMU föreslog. Del torde förhålla sig så
att ingen rubrik på en ny grundlag, oavsett vilken lösning som väljs, kan bli
heltäckande, om den samtidigt skall bibehålla den pregnans som bör krä
vas när det gäller namnet på en grundlag. Till detta kommer att på samma 58

Utredningens förslag: I fråga om de uttrycksformer som enligt utredningen skall ha elt särskilt grundlagsskydd införs förbud mot censur och andra hindrande åtgärder från det allmännas sida. I fråga om filmer och videogram görs ell undanlag som delvis avviker frän del i milt förslag. Etl allmänt förbud införs i RF mot censur och andra hindrande åtgärder i fråga om "offentliga" yttranden. Där skall också finnas bestämmelser om rätt att inneha informationsbärare m. m. för privatbruk samt om förbud för del allmänna att vid stödgivning till offentliga framställningar gynna eller missgynna någon på grund av dennes åskådning eller ställningstaganden.

Remissinstanserna: Remissutfallet är positivt i fråga om utredningsförslaget om censurförbud m. m. Vissa instanser är dock kritiska mot undantaget beträffande offentligt förevisade filmer och videogram. Övervägande kritisk är inställningen hos de remissinstanser som har uttalat sig om förslaget till grundlagsbestämmelser om rätt all inneha informationsbärare m. m. och om åsiktsneutralilet vid samhällelig stödgivning till offentliga framställningar.

Skälen för mitt förslag: En grundläggande princip för tryckfrihelslagslifl-ningen i vårt land är att ingripanden mot tryckta skrifter får göras först sedan de har publicerats. För atl denna princip skall upprätthållas är del nödvändigt atl det finns spärrar mot olika former av åtgärder från det allmännas sida före publiceringen. Elt centralt inslag bland dessa spärrar är det förbud mot förhandsgranskning som sedan länge ingår i grundlagsregleringen av tryckfriheten. På radio- och TV-området finns ell motsvarande förbud i 8 § radiolagen. En bestämmelse med samma syfte återfinns också i 5 § lagen om allmänna sammankomster.

Bara pä ett område finns det föreskrifter om att förhandsgranskning skall ske av framställningar som är avsedda alt spridas bland allmänheten: enligt biografförordningen får filmer och videogram inle förevisas offentligt, om de inte dessförinnan har godkänts av statens biografbyrå.

När jag nu skall ta ställning till de olika frågorna som gäller förbud mot Prop. 1986/87:151 censur m.m. behandlar jag dem för överskådlighetens skull under olika rubriker. Jag börjar med frågan om elt censurförbud för de medier som enligt mitt förslag skall ges etl särskilt grundlagsskydd. Sedan tar jag upp tanken på ell allmänt förbud i RF mot censur och andra hindrande åtgärder. Till sist går jag in på förslaget till grundlagsregler om äsiklsneutralitet vid det allmännas stödverksamhet och om rätt alt inneha informationsbärare m. m.

Tvä spörsmål som jag lill skillnad mot YFU inte berör i detta sammanhang är frågan om ett förbud mot yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda och frågan om förbud mot tillslåndstvång beträffande allmänna sammankomster och demonstrationer. Den förra frågan har jag redan tagit upp i avsnitt 3.2.2 och den senare återkommer jag till i avsnitt 3.4.

Förhud mot censur m. m. i fråga om radio och TV samt ljud- och bildupplagningar

I ett förstärkt grundlagsskydd för andra medier än tryckta skrifter bör ett censurförbud ingå som en central beståndsdel. Också andra hindrande åtgärder av det allmänna bör vara förbjudna, om de inte uttryckligen är tillåtna i grundlagen. Jag delar således YFU;s principiella inställning, vilken har elt brett stöd bland remissinstanserna.

Som framgått finns det f. n. bara ett område där förhandsgranskning är föreskriven, nämligen i fråga om filmer och videogram avsedda för offentlig förevisning. Frågan är om censurförbudel bör förses med ell undanlag för delta område och hur detta undantag i så fall bör vara utformat. Eftersom denna fråga är nära förknippad med utformningen av bestämmelserna om efterhandsingripanden mot våldsskildringar m. m. skall jag la upp båda dessa frågor när jag behandlar yttrandefrihetsbrotlen (avsnitt 3.6.2). Som kommer atl framgå där förordar jag nu inga mera grundläggande förändringar i det nuvarande regelsystemet. Det betyder att grundlagen skall tillåla bestämmelser i vanlig lag om nuvarande förhandsgranskning. Liksom f.n. bör i fråga om sädan lagstiftning gälla det som sägs i 2 kap. 12 § andra—femte styckena och 13 § RF om rättighetsbegränsande lagstiftning. Det betyder bl. a. att det särskilda uppskovsförfarande som regleras där kommer all vara tillämpligt. Vidare kommer de allmänna ramar som anges för begränsningar av yttrande- och informationsfriheterna atl gälla.

Elt allmänt censurförbud

YFU;s förslag om ett generellt förbud mot censur i fråga om de uttrycksformer som inte skall ges ett särskilt grundlagsskydd har vunnit etl tämligen utbrett stöd under remissbehandlingen. Delade meningar har yppats bara i fråga om förhandsgranskningen av filmer och videogram. Utformningen av ett sädant förbud har emellertid inte närmare diskuterats i YFU;s huvudbetänkande eller i remissyttrandena.

Också jag delar naturligtvis uppfattningen att det skulle vara en förstärk
ning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten, om man inför ett allmänt 60

censurförbud i RF. Jag anser det emellertid tveksamt om uiredningsförsla- Prop. 1986/87:151 get uppfyller de krav på tydlighet som bör ställas pä en sådan grundlagsre-get. En oklar regel med svårbestämbar räckvidd kan vara till mera skada än nytta.

En oklar punkt är om man, som utredningen har föreslagit, undantagslöst kan förbjuda sådana hindrande åtgärder från det allmännas sida som grundas på det kända eller förväntade innehållet i en framställning och som vidtas av myndigheter och andra allmänna organ. Jag kan erinra om att motsvarande grundlagsregel i TF inte är undantagslös, eftersom den tillåter sådana åtgärder som har stöd i TF. Man kan inle gärna ha etl längre gående förbud i RF. Eftersom denna grundlag inte uttryckligen anger vilka hinder som får ställas upp i vanlig lag, är det inte möjligt att utforma en regel i RF på samma sätt som TF:s. Inte heller finns det underiag för att i detta ärende lägga fram förslag till en uttömmande reglering i RF som skulle ange vilka slags hindrande åtgärder lagstiftningen bör tillåta. Ett alternativ är dä att rent allmänt tillåta sådana hindrande åtgärder som har stöd i lag. En regel av detta slag skulle emellertid inte få annan reell innebörd än bestämmelsen i 2 kap. 12 § RF om att begränsningar i yttrandefriheten skall lagregleras.

Till dessa problem med utformningen av ett förbud i RF mot hindrande åtgärder kommer svårigheten att kunna överblicka vilka konsekvenser en sådan regel skulle få på alla de områden där den skulle vara tillämplig.

Rikligt lika stora problem är inte förenade med ett allmänt förbud i RF som enbart avser förhandsgranskning av yttranden. Men också här ger grundlagsregelns närmare utformning upphov till problem.

En fräga som inställer sig är hur den regel som YFU förordar förhåller sig till de bestämmelser som finns om granskning av brev och andra försändelser t. ex. från intagna i kriminalvårdsanstalter (25-27 §§ lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt). Samma frågeställning uppkommer naturligtvis också när det gäller motsvarande regel i TF. Eftersom det där främst är fråga om rätten att granska försändelser lill medieförelag o. d. pä de aktuella områdena, finns det större möjligheter för myndigheterna att beakta grundlagens förbud mot förhandsgranskning än om det är fräga om en regel som tar sikte på alla möjliga slags offentliga framställningar.

En annan invändning som kan göras mot utredningsförslaget är att det gör skillnad mellan "offentliga" yttranden och andra. Som jag har anfört i avsnitt 3.2.1 ter sig en grundlagsreglering på tre "nivåer" (en efter mönster av TF, en för "offentliga" yttranden och en för "privata") alltför komplicerad. Utredningen har som framgått själv i annat sammanhang gett uttryck för samma uppfattning, men dess förslag i den här delen innebär just en sådan (redelning. Ett alternativ som dä kan övervägas är ett allmänt grundlagsförbud mot förhandsgranskning som omfattar alla yttranden oavsett om de är riktade till allmänheten eller inte. Därmed skulle man undgå del gränsdragningsproblem som otvivelaktigt skulle följa av en begränsning till yttranden som är avsedda att framföras "offentligen". A andra sidan är det svårt alt överblicka konsekvenserna av elt så vidsträckt förbud. Jag vill därför inte förorda en sådan lösning.

Det anförda leder mig till den uppfattningen att den ifrågasatta grund- 61

lagsregleringen av flera skäl skulle bli mycket vansklig, och dess fördelar Prop. 1986/87:151 är uppenbarligen tämligen begränsade. Med hänsyn härtill anser jag mig inte kunna tillstyrka atl det i RF införs en bestämmelse av det slag som YFU har föreslagit.

Äsiklsneutralitet vid samhällelig stödgivning

Jag har redan tidigare (avsnitt 3.2.2) framhållit betydelsen av att stat och kommun inle bara avhäller sig frän ingrepp i yttrandefriheten utan också aktivt stöder olika medier, t. ex. dagspressen, bokutgivning, filmer och teater. Det är därvid ett starkt intresse alt det allmänna vid sin stödgivning inle i praktiken hindrar vissa yttranden alt nå offentligheten, därför att innehållet i yttrandena anses oacceptabelt av det ena eller andra skälet. Det är därför en viktig princip atl det allmänna vid stöd lill verksamhet för framförande av framställningar till offentligheten inle ulformar stödet eller fördelar detta så att någon gynnas eller missgynnas på grund av sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat liknande hänseende eller på grund av sina ställningstaganden i särskilda frågor. Det är denna princip som YFU vill se grundlagsfäst.

Remissyttrandena visar emellertid på en rad svårigheter när det gäller att omsätta denna princip lill en undanlagslös grundlagsregel. En majoritet av de remissinstanser som har tagit upp denna del av YFU:s förslag är kritiskt inställda.

Till en böijan ligger det uppenbariigen myckel nära lill hands alt anta atl man från olika häll skulle söka kringgå ell så allmänt påbud om åsiktsneutralilet. För att undvika atl stödja l.ex. rasistiska framställningar skulle man kanske i praktiken ställa upp olika kriterier för stödet som inte uttryckligen gäller innehållet men som får den effekt som grundlagsregeln skall hindra.

En grundlagsregel av det slag som YFU har föreslagit kommer dessutom lätt i motsatsförhållande till de grundlagsbestämmelser som finns i 1 kap. 2 § RF och som anger olika mål för den samhälleliga verksamheten, säsom exempelvis att verka för demokratins idéer och tillförsäkra män och kvinnor lika rälligheter. I den mån man från det allmännas sida vill ge elt särskilt stöd ät framställningar med denna målsättning kan ju stödet inte karaktäriseras som åsiklsneutrall. Det har varit en genomgående strävan i reformarbetet på fri- och rättighetsområdel atl söka undvika grundlags-regler som slår i konflikt med varandra. Det system för kontroll av författningars grundlagsenlighet som finns i värt land är inte avpassat för att lösa den typ av konflikter som lätt uppstår om man har grundlagsregler som står i viss motsättning lill varandra.

Enligt min mening ligger del vidare åtskilligt i argumentet att en grundlagsregel om äsiklsneutralitet kan anses överflödig, eftersom del indirekt av RF och TF följer alt principen gäller i all rimlig utsträckning. De regler i ämnet som finns i förordningen (1981:409) om statligt stöd till dagstidningar kan på goda grunder anses utgöra bara en bekräftelse på något som följer redan av TF.

En oklarhet som ligger i YFU;s förslag är vad som avses med stöd i detta 62

sammanhang. Motiven tyder pä att det är ekonomiskt stöd i form av Prop. 1986/87:151 bidrag, krediter osv. som åsyftas. Begreppet stöd får emellertid anses omfatta också sädant som atl det allmänna ställer lokaler till förfogande på förmånliga villkor eller att man på andra sätt underlättar för framställningar alt nå offentligheten. För min del anser jag det riktigt att en princip om åsiktsneutralitet skall omfatta stödverksamhet i denna vidsträckta bemärkelse. Samtidigt innebär dock detta att tillämpningsområdet för en grundlagsregel i ämnet blir så obestämt att man kommer i konflikt med principen att grundlagsregleringen skall vara klar och otvetydig.

Sammanlaget anser jag att invändningarna mot YFU:s förslag i denna del är så betydande att detta inte bör genomföras. Jag vill dock understryka att detta ställningstagande inte på något sätt rubbar den neulraliletsprin-cip som är nedlagd i såväl TF som RF och som har kommit till förfatlnings-mässigt uttryck i bestämmelserna om presstödet.

Rätt att inneha informationsbärare m. in.

Även om det inte uttryckligen är föreskrivet i TF får det anses följa av grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten att rätten att inneha tryckta skrifter inle får begränsas annat än av ordnings- och säkerhetsskäl på sådana institutioner som t. ex. sjukhus, militärförläggningar och kriminal-värdsanslalter. Utsträcks det särskilda grundlagsskyddet för tryckta skrifter lill att omfatta också andra medier kommer motsvarande princip att gälla för dem. I fråga om dessa medier kommer detsamma att bli fallet med sådan apparatur som är nödvändig för att ta del av innehållet i radio-och TV-sändningar och i ljud- och bildupplagningar. Det är alltså inle möjligt atl utan grundlagsändring förbjuda innehav av radio- och TV-apparater, bandspelare och liknande teknisk utrustning annat än i de undantagsfall som jag nyss berörde.

YFU har föreslagit att den princip som alltså redan kan anses ligga i det utvidgade grundlagsskyddet skall komma till uttryck i en ny bestämmelse i RF, som också skall avse andra yttranden till allmänheten än dem som omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. Förslaget går ul pä atl var och en gentemot det allmänna skall vara tillförsäkrad rätt alt för privat bruk inneha tryckta skrifter, mottagare för eter- eller trädsändningar, ljudupptagningar, upptagningar av rörliga bilder och apparatur för inspelning eller återgivning av sådana upptagningar saml andra föremål avsedda att la emot eller återge yttranden riktade till allmänheten. Elt relativt fåtal remissinstanser har behandlat detta förslag, men en majoritet bland dessa ställer sig avvisande till del. De anser att en generell författningsreglering av rätten att inneha informationsbärare m. m. är både onödig och vilseledande.

Också för min del anser jag att YFU;s förslag ger upphov lill en rad
invändningar. Som jag redan har berört följer elt betydande skydd redan
indirekt av TF på dess utvidgade tillämpningsområde enligt mitt förslag.
Det väsentliga i YFU:s förslag får därför anses tillgodosett ulan någon
uttrycklig grundlagsregel. Som vissa remissinstanser har anfört skulle den
bestämmelse YFU har förordat kunna läsas motsätlningsvis så alt det 63

Utredningens förslag överensstämmer i princip med mitt när det gäller att grundlagsfästa etableringsfriheten i fråga om de uttrycksformer som skall få elt särskilt grundlagsskydd. Undanlag från etableringsfriheten skall dock gälla bara för etersändningar. I fråga om trådsändningar föresläs alltså en sändningsfrihet, men denna får begränsas genom vanlig lag om det sker för att främja allmänhetens tillgång till sändningar av dagshändelser eller för alt möjliggöra ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som är ensidigt inriktat på våldsframställningar eller pornografiska skildringar. I RF tas in föreskrifter som innebär att tillstånd inle får krävas för all fä anordna demonstrationer och allmänna sammankomster.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fält ett blandat mottagande. Även om yttrandena är övervägande positiva finns invändningar i flera frägor. Vissa remissinstanser uttalar sig till förmän för en friare etable-ringsrätt i fråga om elersändningar. Andra förordar ett koncessionssyslem även för trådsändningar. Också när det gäller nya regler i RF till skydd för mötes- och demonstrationsfriheten förekommer olika meningar.

Skälen för mitt förslag: TF garanterar varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätten att framställa och sprida tryckta skrifter (4 kap. I § resp. 6 kap. 1 §). I fråga om det tryckta ordet råder med andra ord etableringsfrihet. Den har inle alltid varit självklar.

Frän första början ställdes boktryckarkonsten under kontroll av överheten. Kontrollen har i vårt land efter hand givits upp. En av de sista kvarievorna kan sägas ha försvunnit i och med aU skyldigheten att till länsstyrelsen anmäla inrättandet av ett boktryckeri avskaffades vid 1976 års partiella revision av TF.

Etableringsfriheten utgör nu sedan länge en hörnsten i skyddet för tryckfriheten. Den innebär tillsammans med förbudet mot censur att det allmänna inte kan hindra ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning som förmedlas genom tryckta skrifter.

Rätten att driva verksamhet för att sprida åsikter och information genom

andra medier än tryckta skrifter har också elt visst skydd i grundlag genom Prop. 1986/87:151 regler i RF (se avsnitt 2.1). Utöver dessa regler innehåller lagstiftningen inte några särskilda garantier för friheten för svenska medborgare och svenska juridiska personer alt driva verksamhet som går ut på att sprida åsikter och information till offentligheten genom andra medier än tryckta skrifter. På ett undanlag när finns å andra sidan inte heller några regler om tillståndstväng. Undantaget avser radioprogram enligt radiolagen (5 § m.fl. lagrum som paragrafen hänvisar till). Också på etl annat, närbesläktat område finns föreskrifter om krav pä tillstånd för att fä meddela sig med allmänheten. Jag tänker dä på allmänna sammankomster på allmän plats (3 § lagen om allmänna sammankomster).

YFU föreslår att var och en skall i grundlag tillförsäkras rätt gentemot det allmänna alt framställa och importera ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder samt att sprida sädana upptagningar bland allmänheten. Samma rätt skall gälla i fråga om trådsändare, mottagare för eter- eller trädsändning samt apparatur för inspelning eller återgivning av ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder. Var och en skall vidare tillförsäkras rätt gentemot det allmänna att bedriva verksamhet för offentligt framförande av sceniska framställningar, trådsändningar lill allmänheten, offentlig visning av filmer och videogram, offentlig uppspelning av ljudupptagningar samt utställningar. Också i fråga om rätlen att anordna mölen och demonstrationer föreslås att grundlagsskyddet skall stärkas genom att del inle längre skall vara möjligt att kräva tillstånd för allmänna sammankomster.

Av mina ställningstaganden i avsnitt 3.2.1 följeratt jag inte har anledning atl här gå närmare in på frågan om etableringsfrihet när det gäller sceniska framställningar och utställningar i vidare män än dessa berörs av frågan om elt stärkt grundlagsskydd för möten och demonstrationer.

När jag nu skall redogöra för mina överväganden i anslutning till YFU;s förslag behandlar jag först ljud- och bildupptagningar och därefter radio och TV. Avslutningsvis tar jag upp skyddet för mölen och demonstrationer.

Ljud- och bildupplagningar

I likhet med YFU och remissinstanserna anser jag att del särskilda grundlagsskydd, som efter mönster av TF bör gälla för filmer, videogram och fonogram, bör innefatta också en etableringsfrihet. Produktionen av filmer, videogram och fonogram sker pä elt sätt som i det här sammanhanget kan sägas nära överensstämma med framställningen av tryckta skrifter. Några skillnader som kan motivera atl dessa medier inte skulle omfattas av en grundlagsfäst etableringsfrihet kan inte anses finnas. Det är självklart av värde från yltrandefrihetssynpunkt att det införs en rätt att framställa och sprida ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. En motsvarande etableringsfrihet bör finnas i fråga om offentlig visning av rörliga bilder och offentlig uppspelning av ljudupptagningar.

Till skillnad från YFU anser jag atl del inte bör anges särskilt i
grundlagslexlen att etableringsfriheten omfattar också rätten att importera 65

5 Riksdagen 1986/87. I saml. Ni 151

ljud- och bildupptagningar och viss apparatur. Några bestämmelser i TF Prop. 1986/87:151

som uttryckligen ger en motsvarande rätt på tryckfrihetens område finns

inle. Det måste emellertid anses följa av det skydd TF ger att det allmänna

inte får hindra framställning och spridning av tryckta skrifter genom atl

t. ex. förbjuda import av sådana skrifter eller av tryckeriutrustning. Det är

därför enligt min mening onödigt atl beträffande de andra medier som ges

ett särskilt grundlagsskydd införa regler om en sådan rätt. Sådana regler

skulle dessutom kunna vålla den missuppfattningen att någon motsvarande

rätt inte finns på tryckfrihetens område.

Radio och TV

Som jag har nämnt i avsnitt 3.2.1 skiljer sig villkoren för yttrandefriheten i fråga om radio och TV frän vad som gäller för övriga uttrycksformer genom att det inte råder någon etableringsfrihet beträffande sändningar lill allmänheten. Huvudregeln är att regeringen bestämmer vem som har rätt atl sända radioprogram i rundradiosändning frän sändare här i landet (5 § radiolagen, 2 § lagen om radiolidningar och I § lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram). I andra fall ger en förvaltningsmyndighet tillstånd till rundradiosändningar (3 § lagen om lokala kabelsändningar och 2 § närradiolagen).

Det koncessionssystem som sålunda gäller har sin grund i nödvändigheten av att fördela utrymmet för sändningar i etern. Samtidigt har det funnits en önskan att låta den centrala radio- och TV-verksamheten handhas av ett enda företag i allmänhetens tjänst (prop. 1966; 149 s. 29). Denna önskan torde också vara orsaken lill alt reglerna i radiolagen har gjorts tillämpliga även på sändningar av radioprogram till allmänheten genom träd. De ändringar i radiolagen som gjordes år 1978 för att möjliggöra alt radio- och TV-verksamheten i Sverige skulle kunna bedrivas av fyra programföretag inom Sveriges Radio-koncernen har inte rubbat detta grundläggande förhållande (jfr prop. 1977/78:91 s. 162). Även i fråga om andra sändningar än sådana som kan räknas lill den centrala radio- och TV-verksamheten gäller koncessionssystemet. När det angår elersändningar har funnits behovet av att fördela tillgängligt utrymme. Bakom kravet på tillstånd för lokala kabelsändningar ligger bedömningen att ett sådant system ger bättre förutsättningar för en vid yttrandefrihet (prop. 1984/85; 199 s. 28).

När man vill införa ett grundlagsskydd för vissa medier, vilket skall utformas efter mönster av TF, måste det finnas mycket starka skäl för alt man skall göra avsteg från de grundläggande principerna i det tryckfrihets-rättsliga regelsystemet. En av dessa grundläggande principer är etableringsfriheten, och det är därför viktigt all noga överväga om man bör ha kvar del koncessionssystem i fråga om radio- och TV-sändningar som nu gäller. Eftersom förutsättningarna i praktiken är ganska olika för eter- och trådsändningar, börjar jag med att diskutera vad som bör gälla elersändningarna för att sedan ta upp trådsändningarna.

Som YFU konstaterar är en oinskränkt etableringsfrihet för
etersändningar en omöjlighet på grund av att utrymmet i etern är begrän- 66

sal. Någon form av eiableringskonlroll är därför enligt min mening ofrån- Prop. 1986/87:151 komlig, oavsett om det gäller etersändningar som avser hela landet eller bara delar av detta. Den remisskritik som förekommer mot YFU;s förslag om elt undantag från etableringsfriheten beträffande etersändningarna jävar inte denna uppfattning eftersom kritiken är principiell. Den går huvudsakligen ut på att de regler som skyddar nyhetsförmedlares och opinions-bildares verksamhet i massmedieföreiagen bör balanseras av en etableringsfrihet som ger konkurrerande röster möjlighet att göra sig hörda.

Som jag närmare skall gä in på när jag behandlar trädsändningarna anser jag emellertid att man inte bör fästa överdriven vikt vid motsatsförhållandet mellan etableringsfrihet och koncessionssystem. Någon mera djupgående kritik i sak av det sätt på vilket etermediet har tagits i bruk i vårt land har inte heller kommit fram i lagstiftningsärendet. För min del anser jag del därför inte befogat att avvika från det som YFU har föreslagit på denna punkt.

Jag ansluter mig alltså till ståndpunkten att de nya grundlagsreglerna bör tillåta ett system med krav på koncession för etersändningar. I enlighet med en under remissbehandlingen framförd synpunkt bör dock detta undantag frän etableringsfriheten framgå av en uttrycklig bestämmelse i lagtexten, och inte - som utredningen har föreslagit - endast av att etersändningarna har utelämnats vid uppräkningen av de uttrycksformer som omfattas av etableringsfriheten.

YFU har inte föreslagit några särskilda grundlagsregler som ställer krav på hur elt koncessionssystem för etersändningarna skall vara utformat. Eftersom jag anser det viktigt att yttrandefriheten ges etl så starkt grundlagsskydd som möjligt, kommer jag strax att behandla frågan om sådana regler.

Hittills har etersändningarna varit den mest betydelsefulla formen för sändning av radio och TV. Vid sidan av dem förekommer emellertid också trådbundna sändningar. Den tekniken utvecklas nu snabbt. Till skillnad från vad som kanske kan anses ha gällt tidigare är det därför numera inte utan vidare naturligt att behandla trådsändningarna på samma sätt som etersändningarna.

Som YFU har påpekat består frågan om etableringsfrihet för trådsändningar i realiteten av två delfrågor. Den första rör rätlen att anlägga elt ledningsnät för sådana sändningar. Den andra avser rätten alt bedriva verksamhet för sändning i ett nät.

Den som vill anlägga ett irådnäl måste beakta åtskilliga förhållanden för
att kunna genomföra företaget. Han kan behöva tillgång lill annans mark,
enskild eller allmän. Hänsyn lill bebyggelseplanering, försvarssynpunkter,
den allmänna samfärdseln osv. kan också behövas. Förutsättningarna för
anläggandet av ett ledningsnät kan följaktligen vara beroende av regler i
olika lagar, t. ex. jordabalken och byggnadslagstiftningen. Men något sär
skilt tillstånd att anlägga ett trådnät behövs inte. I den bemärkelsen råder
alltså etableringsfrihet redan i dag. Någon grundlagsregel till skydd för
denna etableringsfrihet har inte föreslagits av YFU. Inte heller massmedie
kommittén, som senare behandlat samma fråga i betänkandet (SOU
1984:65) Via satellit och kabel, har föreslagit någon särskild lagstiftning 67

om rätten att anlägga trädnäl. Jag ser mig nu inte ha anledning att vidare gå Prop. 1986/87:151 in på det ämnet.

Dagens teknik och säkerligen än mer morgondagens ger starkt ökade möjligheter att sända pä tråd. Samma tekniska skäl mot en sändningsfrihet i trådmediet föreligger därmed inte som i fråga om etersändningarna. YFU har mot bakgrund av detta förhållande föreslagit att varje svensk medborgare eller svensk juridisk person gentemot det allmänna skall vara berättigad att bedriva verksamhet för sändning till allmänheten av ljud, bilder eller text genom tråd. Sändningsfriheten är dock inte utan undantag. Den får enligt förslaget begränsas genom föreskrifter i vanlig lag, om dessa syftar till att främja allmänhetens tillgång till sändningar av dagshändelser eller att möjliggöra ingripanden mot fortsalt sändning av ett utbud som är ensidigt inriktat på väldsframställningar eller pornografiska skildringar. Dessa begränsningar i sändningsfriheten skall vara tillåtna för att säkra Sveriges Radios möjligheter att fullgöra sin funktion som public-service-företag, dels genom att tillåta regler som förhindrar alt Sveriges Radios programföretag genom avtal mellan andra parter utestängs från atl sända vissa evenemang av dagshändelse-karaktär, dels genom all tillåta regler som garanterar alt koncernens rikstäckande programutbud förmedlas också via tråd. Begränsningarna skall också möjliggöra all den som har begagnat sändningsfrihelen till att distribuera ett ensidigt utbud av våldsskildringar och pornografi fråntas sin rätt alt sända.

Bland remissinstanserna råder delade meningar beträffande YFU:s förslag om sändningsfrihet i fräga om trädmediet. I flera av yttrandena framhålls atl frågan inte borde bedömas innan resultatet av massmediekommii-téns vid tiden för remissbehandlingen pågående utredning förelåg. 1 övrigt är åsikterna ungefär jämnt fördelade mellan dem som är för och dem som är emot ett koncessionssystem för trådsändningarna.

Massmediekommittén har numera slutfört sitt uppdrag genom alt avge det nyss nämnda betänkandet Via satellit och kabel. På grundval av betänkandet har regeringen lagt fram prop. 1984/85; 199 om radio- och TV-sändningar i kabelnät. I propositionen föreslogs att lokala kabelsändningar i princip skulle kräva tillstånd. Riksdagen godtog denna princip när den beslutade lagen om lokala kabelsändningar (KU 1984/85:37 s. 13, rskr. 398). Regleringen där bygger på massmediekommitléns förslag. I propositionen anslöt sig föredragande statsrådet i allt väsentligt till kommitténs argumentering för ett koncessionssystem (prop. 1984/85; 199 s. 28).

I en sammanfattande bedömning framhöll kommittén att det skulle komma att kunna uppstå trängsel också i kabelnäten även om dessa byggdes ut. Skillnaden i förhållande till del utrymme som kan användas för elersänd-ning skulle inte komma att bli så stor att den kunde anföras som skäl för sändningsfrihet i trådsändning.

Kommittén ansåg vidare bl. a. alt en fri sändningsrält gentemot det
allmänna skulle ge nätägaren en monopolställning som i praktiken kunde
begränsa yttrandefriheten och yttrandemöjligheterna avsevärt. Med ett
koncessionssystem kunde nätägarfunktionen skiljas från ansvaret för den
lokala programsäliningen. Därmed kunde man undvika att operatören
skaffar sig en monopolställning utan möjlighet för andra all påverka utbu- 68

det av program. Behovet av en rationell och effektiv organisation av Prop. 1986/87:151 kabelsändningsverksamheten talade enligt kommittén också för att endast etl fåtal aktörer skulle vara verksamma inom varje nät.

Föredragande statsrådet framhöll härutöver bl. a. att garantier behövde skapas för att kabelnäten skulle bli tillgängliga för sådan verksamhet som inte i första hand kunde bedrivas med lönsamhetsmål. På så sätt skapades förutsättningar att den ökade sändningskapaciteten verkligen skulle komma att leda till förbättrade yttrandemöjligheler.

Konstitutionsutskottet pekade på ett annat skäl för att ha koncessionssystem, nämligen behovet att kunna ställa upp vissa villkor för sändnings-rätt i syfte att skapa garantier för att Sveriges Radios sändningar och de s.k. egensändningarna nådde ut till alla som var anslutna till kabelnäten. Utskottet hänvisade vidare till vad kulturutskottet yttrat om viklen av att de vidgade möjligheterna till programutbud i radio och TV sägs i ett större sammanhang, eftersom dessa medier hade en myckel stor genomslagskraft.

För egen del finner jag det till en början uppenbart att det i fräga om trådsändningar finns helt andra både principiella och praktiska förutsättningar för etableringsfrihet än när det gäller etersändningar. Samtidigt måsle man givetvis även i detta ärende beakta de skäl som har föranlett statsmakterna att helt nyligen besluta om ett koncessionssystem för trådsändningar. De nya grundlagsreglerna om yttrandefriheten bör därför medge att ett krav på tillstånd för trådsändningar upprätthålls genom vanlig lag.

Det behöver inte betyda att de koncessionsregler som gäller nu skall förbli oförändrade. I prop. 1985/86; 109 föreslås bl. a. atl tillstånd inle skall krävas för trådsändningar som inte riktar sig lill bosläder utan bara lill andra lokaler. Också andra ändringar i koncessionssystemel kan behöva göras. En grundlagsreglering i ämnet bör inte hindra att sädana frågor prövas i den ordning som gäller för stiftande av annan lag än grundlag.

Om man, som jag förordar, ulformar grundlagsregleringen av radio- och TV-sändningar till allmänheten så atl det blir möjligt att också i fortsättningen kräva tillstånd för både eter- och irådsändningar, är del viktigt att man försöker att i grundlagen ge vissa garantier för att ett koncessionssystem inle innebär alltför stora ingrepp i möjligheterna alt använda Irådme-diet som massmedium. Där bör därför ställas upp vissa grundläggande krav på utformningen av koncessionssystem på radio- och TV-området. De gäller vem som får besluta om tillstånd och äterkallelse av etl sådant och förfarandet vid äterkallelse. De krav som bör ställas innebär i vissa avseenden att nuvarande regler i vanlig lag behöver ändras i syfte att förstärka skyddet för yttrandefriheten.

När det gäller tillståndsfrågor som gäller rätt atl sända i hela landet eller
stora delar av detta är del svårt att se något lämpligt alternativ till atl ge
regeringen beslutanderätten i första instans. Eftersom regeringen handlar
under ansvar inför riksdagen bör en sådan ordning även i fortsättningen
kunna behällas. Genomförs etl förslag som nyligen lagts fram i departe
mentspromemorian (Ds Ju 1986:3) Europakonventionen och rätten till
domstolsprövning, kommer regeringens beslut i sådana ärenden att kunna
överprövas av domstol. I övrigt bör tillståndsprövningen ligga på antingen 69

en domstol eller en sådan nämnd som kan jämställas med domstol, nämli- Prop. 1986/87:151 gen en nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare (jfr 2 kap. 9 § RF).

Vidare bör i grundlagen anges atl tillstånd får återkallas pä grund av missbruk av yttrandefriheten bara i den ordning som gäller för tryckfrihetsmål. Detta krav bör dock inte gälla vid äterkallelse som grundas på att ett förbud mot reklam har överskridits e. d. (jfr avsnitt 3.2.4). Jag kommer att beröra den frågan även i specialmotiveringen (16 kap. 2 §).

Det som nu har sagts om äterkallelse av tillstånd gäller också andra ingripanden av samma karaktär som riktar sig mot rätten att sända.

Vad jag nu har förordat innebär i viss mån alt man grundlagsfäster några viktiga grunddrag i det ansvarssystem som riksdagen lade fast när den antog lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar (KU 1985/86:7). Mitt förslag innebär alltså också att systemet med krav på tillstånd för trådsändningar ges möjlighet att beslå. Som jag förut har antytt anser jag emellertid att man inte bör fästa överdriven vikt vid skillnaden mellan etableringsfrihet och koncessionssystem när det gäller trädsändningarna. Det numera gällande regelverket grundas främst pä nödvändigheten att åstadkomma en praktisk ordning som ger möjlighet för även andra än nätägarna all sända. På etl sätt som närmast liknar det som gäller för närradion öppnar systemet i princip möjlighet för vem som helst att begagna ett Irådnät för att förmedla sändningar till allmänheten. Tillståndsreglerna är inte avsedda att bära upp någon ensamrätt för ell enda förelag alt bedriva de lokala trådsändningarna. Samtidigt innehåller regleringen vikliga garantier för yttrandefriheten. I enlighet med vad konstitulionsutskottei uttalade vid lagstiftningens tillkomst ligger reglerna om lokala kabelsändningar nu i linje med YFU:s förslag till lösning av de aktuella frågorna (KU 1985/86:7 s. 9). Jag ser därför inte någon större saklig motsättning mellan milt förslag och YFU;s.

Vad jag nu har sagt utesluter inte att den närmare utformningen av lagen om lokala kabelsändningar och den därtill knutna ansvarighetslagen kan behöva ses över. Som riksdagen har uttalat bör lagstiftningen ses som en tillfällig lösning i avvaktan pä att beredningen av YFU:s förslag skall avslutas. För min del anser jag all det skulle vara värdefullt, om man först får en viss tids erfarenhet av denna lagstiftning, som bara har varit i kraft en kort lid, innan man överväger ändringar i den. Jag vill därför alt man väntar med att ta ställning lill behovet av sådana ändringar till beredningen av frågan om följdlagstiftning till de nya grundlagsreglerna.

Även i andra avseenden bör man enligt min mening överväga att i grundlag närmare reglera förutsättningarna för koncessionssystem på detta område.

Det system vi nu har i fråga om radio och TV i vårt land innebär alt
rikstäckande sändningsverksamhet f.n. bedrivs endast av förelagen inom
Sveriges Radio-koncernen. Det sker med stöd av tillstånd enligt radiola
gen. Företagen utövar i enlighet med avtal med staten en självständig
verksamhet i allmänhetens tjänst. Sändningar med mera begränsad räck
vidd bedrivs av sammanslutningar och andra enskilda efter tillstånd enligt
lagen om lokala kabelsändningar, närradiolagen eller lagen om 70

radiotidningar.

Såväl de lokala kabelsändningarna som närradion omfattas enligt milt Prop. 1986/87:151 förslag av elt stärkt skydd för ytträtidefriheten. Det sker genom grundlagsfästandet av principerna om censurförbud, speciellt ansvarssystem, särskild reglering av yttrandefrihetsbrotten, skydd för meddelare m.fl. och särskild rättegångsordning. Endast i fråga om etableringsfriheten görs ett undantag från de principer som skall gälla för övriga medier. Nägon ytterligare reglering i grundlag av de lokala kabelsändningarna och närradion är inle påkallad.

För radiotidningarnas del förordar jag alt nuvarande ordning grundlagsfästs. Det innebär i stort sett att TF;s skydd för förlagan till en radiotidning utsträcks till alt omfatta också den radiosända versionen. Också här är det bara etableringsfriheten som avviker frän de tryckfrihelsrätlsliga principerna. Inte heller för radiotidningarna finns det någon anledning att ha andra grundlagsregler än de jag redan har berört.

När del gäller den rikstäckande verksamheten för radio- och TV-sändningar finns det däremot enligt min mening skäl för en närmare uppmärksamhet. Den ordning för verksamheten pä detta område som har vuxit fram i värt land har byggt på att endast Sveriges Radios programföretag skall ha en riksomfattande sändningsrält. Grundlagen bör vara neutral i frågan om denna ordning skall bibehållas för framtiden eller ej. En särställning av den art som Sveriges Radio har kräver emellertid uppenbart särskilda regler. Grundlagen bör följaktligen ge utrymme för sådana.

Sveriges Radio-koncernens ställning som enda programföretag med en rikstäckande verksamhet balanseras av bestämmelser i radiolagen om att rätten till rundradiosändningar skall utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av alt en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i rundradion (6 § första stycket radiolagen). Radiolagen ålägger vidare förelagen all i programverksamheten hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (6 § andra stycket). För programföretagen gäller i övrigt vad som föreskrivs i avtal mellan regeringen och förelaget om bl. a. skyldighet att på begäran av myndighet sända meddelande till allmänheten, skydd för enskilds privatliv och skyldighet atl sända beriktigande och genmäle (6 § tredje stycket radiolagen).

Det har vidare ansetts att en möjlighet måste finnas att genom ett frän Sveriges Radio-koncernen frislående organ fä prövat om elt visst program överensstämmer med de grundläggande krav som gäller för programverksamheten. Enligt 7 § radiolagen har radionämnden en sådan uppgift. Radionämndens granskning sker först efter det att etl program har sänts.

Den verksamhet som bedrivs av Sveriges Radio-koncernen skall vara självständig. Etl publicistiskt oberoende i förhällande lill staten såväl som andra maktcentra är grundläggande för tanken pä en programverksamhet i allmänhetens tjänst. Censurförbudel i 8 § radiolagen kompletteras därför med en föreskrift om att programföretagen ensamma avgör vilka program som skall förekomma i rundradiosändningar som de anordnar (5 § andra stycket radiolagen).

Det nu befintliga systemet för eter- och trådmediets användning som
rikstäckande massmedium som jag nu har översiktligt beskrivit bygger 71

alltså på att företagen inom Sveriges Radio-koncernen har tillagts vissa Prop. 1986/87:151

rättigheter och skyldigheter. Inom deras ram skall företagen verka som

organ i allmänhetens tjänst. Som jag nyss har anfört bör grundlagen lämna

utrymme för en sädan organisation av radio- och TV-verksamheten även i

framtiden. Liknande bedömningar gjordes i samband med radiolagens

tillkomst år 1966 (prop. 1966; 149 s. 27, jfr SOU 1975:49 s. 86).

Det bör därför slås fast att det är tillåtet atl genom lag upprätthålla en rätt för ett enda eller några företag atl bedriva sådan verksamhet för eter-och trädsändningar som omfattar hela landet och att staten får träffa avtal med etl sådant företag om utövandet av sändningsrätten.

Vidare bör en grundlagsmässig förankring ges ät vissa delar av del nu rådande systemet, dvs. förutom censurförbudel främst rätten för ett programföretag att inom ramen för de villkor som gäller enligt lag eller avtal ensamt avgöra vilka program som skall förekomma i de rundradiosändningar som företagel anordnar. Radionämndens existens och ställning hör också till de inslag i systemet som bör komma till uttryck i grundlagen.

Som redan bör ha framgått innebär de regler jag förordar inle all grundlagen slår fast att en nationell radio- och TV-verksamhet skall vara organiserad enligt de principer som gäller nu. Men grundlagen bör klart och tydligt tillåta ett system av den arten. Och den bör säkerställa det publicistiska oberoende och den självständighet som är kärnan i den ställning som ett radio- och TV-företag i allmänhetens tjänst bör ha.

Möten och demonstrationer

Bland de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. 1 § RF ingår mötesfriheten och demonstrationsfriheten. Dessa friheter får enligt 2 kap. 14 § RF begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet, lill ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller lill trafiken eller för att motverka farsot. De allmänna villkor för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna som anges i 2 kap. 12 § RF gäller också. Dessa innebär bl. a. all en sådan begränsning i princip skall ske genom lag.

Närmare regler om mötesfriheten och demonstralionsfriheten finns i lagen om allmänna sammankomster. Enligt huvudregeln i 3 § i den lagen får en allmän sammankomst inte hällas på allmän plats ulan tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd lill en allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning.

Om det är påkallat av hänsyn till krig, krigsfara eller andra sädana utomordentliga förhållanden eller farsot, kan regeringen enligt 2 § förordna att allmänna sammankomster inle får hållas inom ett visst län eller del av länet. Regeringen kan överlåta denna befogenhet lill länsstyrelsen.

Polismyndigheten får enligt 10 § lagen om allmänna sammankomster
inställa eller upplösa en allmän sammankomst, om den hålls i strid med ell
förbud enligt 2 § mot allmänna sammankomster eller elt beslut alt den inte
får äga rum. Rätt att upplösa en sammankomst föreligger också, om den
orsakar svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och andra 72

åtgärder har visat sig otillräckliga för alt återställa ordningen eller skydda Prop. 1986/87:151 de närvarande.

YFU anser alt kravet pä tillstånd för att anordna en sammankomst eller en demonstration är otillfredsställande från principiell synpunkt. Blotta möjligheten att på förhand förbjuda en sammankomst eller en demonstration kan inbjuda lill en tvivelaktig tillämpning. Utredningen föreslår därför alt lillståndsreglerna avskaffas. Intresset av allmän ordning och säkerhet bör enligt utredningen i stället kunna tillgodoses genom regler om anmälningsskyldighet och rätt för myndigheterna att ge föreskrifter i ordningsfrågor, t. ex. tilldelning av tid och plats för olika sammankomster. Vad gäller rätten för myndigheterna att upplösa allmänna sammankomster eller demonstrationer är det enligt utredningen uppenbart atl om sädana hålls under krig etc. i strid med ett förbud måste de kunna upplösas. Överträdelser av ordningsföreskrifter för en sammankomst eller demonstration bör däremot inte utgöra grund för upplösning. Att anmälningsplikten har försummats bör ej heller vara en tillräcklig grund för upplösning. I övrigt har utredningen dragit den slutsatsen att lagen om allmänna sammankomster i stort innebär en rimlig avvägning. YFU förordar att bestämmelser i RF utformas i enlighet med det sagda.

Remissutfallet i fråga om det som YFU har föreslagit beträffande demonstrationer och allmänna sammankomster är oenhetligt. Några remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller föreslagit ytterligare förstärkningar av skyddet för mötes- och demonstrationsfriheterna. Andra har avstyrkt förslaget eller ställt sig tveksamma till det, särskilt när det gäller förslaget alt avskaffa tillståndstvånget.

Parallellt med alt YFU har lagt fram sitt grundlagsförslag har reglerna om allmänna sammankomster setts över av ordningssladgeulredningen. Utredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag föreslagit bl. a. en ny lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Den är avsedd att ersätta de regler om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som nu finns i lagen om allmänna sammankomster och allmänna ordningsstadgan (1956:617). Regleringen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar skall enligt förslaget i allt väsentligt överensstämma med vad som gäller i dag. Detta innebär bl. a. att tillståndskravet skall behällas för sammankomster på allmän plats.

Enligt ordningsstadgeulredningens mening ger etl anmälningsförfarande
kombinerat med möjligheter att utfärda ordningsföreskrifter inte tillräck
liga garantier för all allmänna sammankomster skall kunna hållas pä allmän
plats utan fara för ordning och säkerhet. De nu gällande bestämmelserna
innebär däremot att polismyndigheten haren viss möjlighet alt sätta "kraft
bakom orden", om en överenskommelse med en sökande om t. ex. tid eller
plats för sammankomsten inte kan uppnås. Polismyndigheten kan dä vägra
att ge tillstånd till sammankomsten eller upplösa den om den ändock
kommer lill stånd. Utredningen anser all man inte kan bortse från alt
polisens befogenheter i inle ringa grad har bidragit lill att mötes- och
demonstrationsfriheterna har kunnat utövas på ell i huvudsak smidigt och
friktionsfritt sätt. Bestämmelser som omöjliggör en tillståndsprövning kan
därför enligt utredningen snarare befaras motverka yttrandefrihetens och 73

mötesfrihetens intressen (SOU 1985:24 s. 349 0.

Ordningsstadgeulredningens belänkande har remissbehandlats. Förslå- Prop. 1986/87:151 get övervägs f. n. i regeringskansliet.

För min del ser jag elt betydande värde i YFU;s förslag i syfte alt förebygga elt tvivelaktigt handhavande av myndigheternas befogenheter gentemot medborgare som vill utöva sin frihet all ordna och delta i demonstrationer och sammankomster. Den faktiska innebörden av vad som redan gäller torde emellertid i själva verket inle ligga långt från vad YFU har föreslagit. Utredningen anser själv atl föreskrifter i ordningsfrågor kan behövas för atl tillgodose allmän ordning och säkerhet vid demonstrationer och sammankomster. Under remissbehandlingen har påpekats att sädana ordningsregler måste kunna avse t. ex. lid och plats för en demonstration. Den reella innebörden av en sådan reglering ligger i praktiken mycket nära en ordning med krav på tillstånd.

Någon kritik av den hittillsvarande tillämpningen av de regler som nu gäller i fråga om demonstrationer och allmänna sammankomster har inle kommit fram i lagstiftningsärendet. Det finns goda skäl som talar för den nuvarande ordningen med krav på tillstånd — skäl som inte kan avfärdas ulan vidare. De kommer att prövas ytterligare vid den fortsatta beredningen av ärendet om en översyn av allmänna ordningssladgan och angränsande författningar pä grundval av ordningsstadgeulredningens betänkande. Frågan huruvida tillståndskravet skall upprätthållas i vanlig lag bör prövas i det sammanhanget. I det här ärendet vill jag endast göra det ställningstagandet att jag anser atl övervägande skäl talar mot all man i grundlag inför etl förbud mot krav på tillstånd för demonstrationer och allmänna sammankomster.

Inte heller bör enligt min mening utredningens övriga förslag om ändringar av de materiella reglerna i RF om mötes- och demonstralionsfriheten genomföras. De begränsningar i fråga om inskränkningsändamålen som framgår av 2 kap. 14 § RF får anses tillräckliga. Den närmare regleringen inom dessa ramar bör liksom hittills göras i vanlig lag.

YFU har pekat pä alt den möjlighet som finns för regeringen och länsstyrelserna atl förbjuda sammankomster och demonstrationer inte har annat stöd i RF än punkt 6 i övergångsbestämmelserna. Utredningen har därför föreslagit en komplettering av föreskrifterna i RF som skall ge ett sädant stöd. Jag kan i huvudsak ställa mig bakom förslaget.

Däremot behövs inte här någon möjlighet att begränsa dessa friheter genom föreskrifter om förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas offentligt. I den mån sädan förevisning sker vid en allmän sammankomst kommer enligt mitt förslag TF alt vara tillämplig och inle RF. Den bestämmelse i övergångsbestämmelserna till 1976 års ändringar i RF (SFS 1976:871) som nu ger stöd åt sådana begränsningar kan därför upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer i princip med mitt. Dock skall det vara obligatoriskt att utse en utgivare även i fråga om ljudupptagningar.

Remissinstanserna: YFU:s förslag har i sina huvuddrag mottagils positivt av remissinstanserna. En viss tveksamhet framkommer emellertid i fråga om vissa nya medier, t. ex. telefaksimil.

Skälen för mitt förslag: Det speciella ansvarighetssystemet är elt av de bärande inslagen i TF.

Principen att en person ensam skall stä det straffrättsliga ansvaret för innehållet i en tryckt skrift motiveras i främsta rummet av att hot om straff för medverkan lill Iryckfrihetsbrott skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten. De som är verksamma vid tillkomsten av tryckta skrifter kan befaras dra sig för alt lämna sin medverkan till skrifter som kan ådra dem straff. Det kan särskilt gälla skrifter med ett samhällskritiskt innehåll.

Ensamansvaret medför ä andra sidan också att beivrande av iryckfrihetsbrott underlättas. Etl ingripande behöver i allmänhet inle föregås av några tidsödande utredningar om vem som i en given situation är den ansvarige.

Med ensamansvaret sammanhänger TF;s regler om ansvarsfrihet för meddelare och anonymitetsskydd för medverkande. Regelsystemet syftar till att säkerställa att nyhetsmaterial och upplysningar när offentligheten även i de fall då innehållet är känsligt eller åsikterna obekväma.

Det speciella ansvarighetssystem som har utvecklats i fråga om tryckta skrifter har sedan år 1966 efterbildats genom lagstiftning för de olika formerna av radio- och TV-sändningar. Ett principiellt ensamansvar gäller nu enligt radioansvarighetslagen, lagen om ansvarighet för närradio, lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar och lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar. Enligt min mening är det närmast självklart alt ett sådant ensamansvar på radio- och TV-området nu bör bli föremål för grundlagsreglering.

För övriga medier råder inte något undanlag från allmänna regler om slraffrättsligt ansvar. Om etl straffbart yttrande förmedlas genom en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder, är alltså den av de medverkande ansvarig som gärningsman som enligt gängse föreställningssätt och språkbruk naiurligen kan anses stä närmast brottet. Ingenting utesluter att flera är gärningsmän. De som inte är gärningsmän kan straffas för sin delaktighet enligt reglerna om ansvar för medverkande.

Det kan hävdas atl den särskilda ansvarighetsordningen och de med den Prop. 1986/87:151 förbundna reglerna om meddelarskydd och rätt till anonymitet inte bör gälla för andra uttrycksformer än dem som är viktigast för nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen, dvs. pressen samt radio och TV. En utvidgning av reglernas tillämplighet utöver dessa medier kan tänkas leda till att hela systemet sätts i fråga också på de områden där det nu gäller. Frågan har ställts i vad mån pressens och uppgiftslämnares omdöme när det gäller att hantera ömtåligt material har sin motsvarighet inom andra medier.

Å andra sidan kan sägas att framställningar med ett känsligt eller obekvämt innehåll bör skyddas även om de framförs i ett medium som lill största delen används på ett sätt som gör atl skyddet inte behöver tas i anspråk. Man kan som YFU påpekar inte heller bortse från möjligheten att tekniska och ekonomiska förändringar styr över nyhetsflödet från etl medium lill ett annat. Inle heller bör man glömma atl behandlingen av känslig information sker under slraffrättsligt ansvar.

Jag fäster stor vikt vid de skäl som kan anföras för ett ensamansvar. Det kan också framhållas att ensamansvaret enligt TF gäller inte bara i fråga om periodiska skrifterutan också andra tryckta skrifter som ju ofta inle har samma betydelse för nyhetsförmedling och opinionsbildning som tidningspressen. Det finns alltså enligt min mening goda skäl att införa etl sådant ansvar för de uttrycksformer där det nu saknas men kan genomföras pä etl ändamålsenligt sätt.

Möjligheterna att utforma ett ensamansvar beror som YFU framhåller främst pä om den ansvarige kan pä förhand kontrollera de yttranden som framförs. Förutsättningarna för det är uppenbarligen bäst i sådana fall där yttrandena sprids i tekniskt fixerad form. Som framgår av avsnitt 3.2.1 anser jag att det speciella ansvarighetssyslemet bör reserveras för sådana uttrycksformer. Jag behandlar nu de olika uttrycksformerna i tur och ordning. Sist berör jag det skadeståndsrättsliga ansvaret.

Filmer och videogram

Offentlig visning av filmer och videogram spelar f. n. en underordnad roll som nyhetsmedium. Delsamma gäller annan direkt spridning av bildupplagningar till enskilda. Framställningsformerna rymmer dock en möjlighet lill nyhetsförmedling. Den kan visa sig både nödvändig och effektiv. Redan nu har bildupptagningarna uppenbarligen betydelse för opinionsbildningen i mera vidsträckt bemärkelse. Som konstnärlig uttrycksform har filmerna och videogrammen särskilt stor betydelse.

I fräga om filmer och videogram är möjligheterna alt genomföra etl särskilt ansvarighetssystem goda. Innehållet är tekniskt fixerat. Den ansvarige har därför goda möjligheter att överblicka vad som offentliggörs. Det kan utan större svårighet klargöras för utomstående vem som bär ansvaret för framställningen.

Del speciella ansvarighetssyslemet skulle givelvis även i fråga om filmer
och videogram tjäna till att undanröja hinder för upplysningar som kan
vara värda att befordra lill offentligheten som nyheter. Men även en annan
fördel står alt vinna. Jag tänker på möjligheterna alt komma lill rätta med
vissa avarter inom framställningsformerna. 76

I avsnitt 3.3 har jag nämnt frågan om förhandsgranskning av filmer och Prop. 1986/87:151 videogram. Mitt förslag i ämnet redovisas närmare i avsnitt 3.6.2. Den nu gällande ordningen att filmer och videogram inte får förevisas offentligt utan godkännande av statens biografbyrå rubbas inte av vad jag där föreslär. Grundlagen skall alltså tillåta att biografcensuren fortsätter.

Möjligheterna att motverka extrema våldsskildringar och pornografi skall också förbättras enligt vad jag föreslår i detta ärende. Jag syftar på förslagen om straff för offentliggörande av vissa sådana skildringar i stillbilder och röriiga bilder. De inskränkningar i yttrandefriheten som alltså skall få förekomma bl. a. i fräga om filmer och videogram är avsedda all ge möjligheter att slävja spekulation i extrema våldsskildringar och pornografiska framställningar med våldsinslag.

Behovet av medel mot en sådan spekulation har tilltagit i takt med atl videotekniken slagit igenom som ett sätt atl sprida bildframslällningar till hemmen. Missförhållandena på området - främst bestående i att barn och ungdom alltför lätt kom åt videogram med grova våldsskildringar - ledde till atl videovåldslagen infördes år 1981. År 1985 beslutades vissa skärpningar i lagen (prop. 1984/85:116, KU 1985/86; 11, rskr. 40, SFS 1985:989).

I det sammanhanget berörde jag frågan om ansvarig utgivare för filmer och videogram. Jag ansåg att frågan krävde noggranna överväganden som inte lämpligen borde göras i det begränsade ärende som var aktuellt då. I stället avsåg jag atl återkomma till frågan i samband med behandlingen av YFU;s huvudbetänkande i dess helhet.

När jag nu pä nytt tar upp frågan om att införa det speciella ansvarighetssystemet för filmer och videogram kan jag först konstatera att YFU:s förslag i den delen har fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna. Många tillstyrker förslaget eller lämnar det uttryckligen utan erinran. Några framför meningar som går ul på alt åtal i producent-, importörs- eller distributionsledet förmodligen är effektivare som medel mot brottsliga våldsskildringar än atl ställa den enskilde videogramulhyraren till svars.

I samband med 1985 års ändringar i videovåldslagen nämnde jag de farhågor för missbruk med bulvaner m.m., som företrädare för videobranschen fört fram. Om ensamansvarei införs i sammanhang med att TF:s system efterbildas mera fullständigt i fråga om filmer och videogram, anser jag dock atl del bör gå att komma till rätta med dessa ölägenheter. Det förslag till ansvarighetsregler som YFU har lagt fram bygger i likhet med TF bl. a. på alt utgivaren skall ha elt bestämmande inflytande över framställningens innehåll och offentliggörande. Saknar han det eller är han utsedd för skens skull, faller ansvaret för framställningens innehåll på den som har ansvaret för att utse utgivaren. Kan del inte fastställas vem del är, ansvarar den som offentligen återger framställningen eller sprider denna på annat sätt. Elt genomförande av det speciella ansvarighetssystemet i enlighet med YFU;s förslag bör alltså kunna leda till en väl fungerande ansva-righelsordning.

För ell införande av ensamansvar för filmer och videogram talar också
det sätt på vilket framställningar i dessa medier vanligen kommer till. En
upptagning av rörliga bilder som är avsedd för spridning bland allmänheten
är i regel en produkt av många medverkandes insatser. Under sådana 77

förhållanden är del inte alltid självklart vem eller vilka som enligt allmänna Prop. 1986/87:151 straffrättsliga regler skall anses som ansvariga för brottet. Om detta i stället är klart pä förhand, underlättas ingripanden mot framställningar som överskrider yttrandefrihetens gränser. Ställningen som utgivare kan därtill såvitt gäller det stora flertalet videogram stärka den utseddes känsla av ansvar för produkten, så att han avstår från alt offentliggöra framställningar som saknar annal syfte än att exploatera våldsskildringarna och pornografin.

Enligt YFU;s förslag skall utgivaren utses av den som driver verksamheten. Verksamhet för utgivande av ljud- och bildupptagningar torde i de allra flesta fall bedrivas i ordnade associationsrältsliga former. Ansvaret för att en utgivare utses ligger alltså på det företag som producerar framställningen. I fråga om importerade framställningar ligger ansvaret på den som här i riket lämnar ul upptagningen för spridning eller offentlig återgivning, dvs. normalt importören.

De regler som har föreslagits av YFU leder alltså lill alt ansvaret för innehållet i upptagningar av rörliga bilder fästs sä högt som möjligt i spridningskedjan. Detta bör bidra lill att möjligheterna atl ingripa mot spridning av filmer och videogram med extrema våldsskildringar förbättras.

Möjligheterna att genomföra ett ensamansvar för filmer och videogram är goda. Skälen för en sådan ordning är enligt min mening starka. Därför är min uppfattning all det straffrättsliga ansvaret för framställningar som offentliggörs genom filmer och videogram bör bäras av en ensam, pä förhand bestämd person. Del mest ändamålsenliga sättet all uppnå detta är atl föreskriva atl varje upptagning av detta slag skall ha en särskild utgivare. Jag förordar därför ett sådant system, där ansvaret i andra hand bör ligga pä den som driver verksamheten och i tredje hand på spridaren.

Utgivaren bör vara densamme, oavsett i vilken form en film eller ett videogram hålls allmänheten till hända - genom offentlig visning, spridning av exemplar genom försäljning eller uthyrning eller pä annat sätt. En förutsättning för atl utgivaren skall ha ett sädant ansvar bör vara alt hans identitet anges antingen i själva filmen eller videogrammel (t. ex. på samma sätt som en översättares namn anges) eller - i fråga om exemplar som sprids lill allmänheten - på en etikett eller jämförbart sätt pä exemplaren av upptagningen.

För utgivarens behörighet bör gälla samma krav som i fråga om utgivare av periodiska skrifter och radio- och TV-program.

Ljudupptagningar

Inte heller ljudupptagningar, dvs. bandinspelningar, grammofonskivor och
liknande, spelar i dag någon stor roll som nyhetsmedium. Men på samma
sätt som bildupptagningarna är de av väsentlig betydelse för opinionsbild
ningen i vidare bemärkelse, samtidigt som de rymmer en möjlighet för
nyheter atl nå offentligheten på nya vägar. Jag kan i del sammanhanget
erinra om de s.k. kassettidningarna, dvs. ljudupptagningar med samma
eller likartat innehåll som periodiska skrifter. Vidare har ljudupptagningar
na stor betydelse som konstnärlig uttrycksform. 78

Samma skäl som beträffande bildupptagningarna talar för att man skall Prop. 1986/87:151 införa ensamansvarighet för framställningar i ljudupptagningar. Även i fråga om ljudupptagningarna finns goda möjligheter att genomföra ett ensamansvar. Upptagningarna offentliggörs i tekniskt fixerat skick och innehållet kan kontrolleras av den ansvarige. Det kan dock övervägas atl av praktiska skäl avvika något från vad som föreslagits i fräga om bildupptagningarna.

Elt ensamansvar som bygger på alt en utgivare utses för med sig vissa administrativa bestyr. En utgivare skall utses och hans namn skall göras tillgängligt för allmänheten. En stor del av ljudupptagningarna innehåller musik, som mycket sällan kan ge anledning till ingripanden i yttrandefrihetsrättslig ordning. Med tanke på det framstår en skyldighet att för varje upptagning utse och tillkännage en utgivare som en föga meningsfull belastning.

I fråga om tryckta skrifter föreligger skyldighet all utse en utgivare endast för den periodiska pressen. Andra tryckta skrifter behöver inte ha någon utgivare. För dem ansvarar i stället författaren, om han har givit sig till känna. Har skriften utgivits anonymt, ansvarar normall förläggaren. I andra hand ansvarar i så fall tryckaren eller ulspridaren för innehållet. Bortsett från vad som gäller om antologier svarar utgivaren, dvs. i dessa sammanhang den som tillhandahållit skriften för tryckning och utgivning, för innehållet i en icke periodisk skrift endast om författaren var avliden när skriften utgavs.

I fråga om ljudupptagningar skulle en lämplig ordning kunna vara att den som medverkar som t. ex. vokalist själv bär del straffrättsliga ansvaret för vad han framför i en ljudupptagning, om hans identitet anges i upptagningen eller på exemplaren av denna. Har en särskild utgivare utsetts och finns uppgift om vem som är ansvarig utgivare i upptagningen eller pä exemplaren av denna, bör dock utgivaren bära första-handsansvaret i stället för övriga medverkande under förutsättning att han liksom särskilt utsedd utgivare i andra fall inte är utsedd för skens skull e. d. och att han uppfyller de behörighetsvillkor som bör gälla. I annat fall bör den ansvara i vilkens verksamhet utgivningen sker. Det kan innebära att en företrädare för elt skivbolag blir ansvarig. I sista hand bör ansvaret falla på den som sprider upptagningen.

Den ordning som jag nu har skisserat skulle i viss mån motsvara den som enligt 4 § andra stycket radioansvarigheislagen gäller för vissa direktsändningar hos Sveriges Radios programföretag. Det skulle alltså vara möjligt för den som bedriver verksamheten att bestämma om ett särskilt utgivar-ansvar skall gälla eller om var och en som medverkar i upptagningen skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som han begår genom att vara så att säga upphovsman i den delen. En skillnad mellan ljudupptagningarna och radio- och TV-programmen skulle dock vara att i det förra fallet den medverkande skulle ha ansvaret i de fall någon särskild utgivare inle har detta, medan det i det senare är programmets utgivare som är ansvarig, om ansvaret inte i särskild ordning har överförts på de medverkande.

Med den av mig angivna ordningen i fräga om ansvaret för ljudupptag
ningar kan man uppnå den fördelen att utgivarsystemet kan användas i de 79

fall där detta är motiverat, medan man slipper det onödiga krånglet med att Prop. 1986/87:15 1 utse och ange utgivare i del stora flertalet fall där det i praktiken aldrig kan bli aktuellt med något särskilt ansvar. Jag vill dock understryka att mitt förslag innebär elt undantagslöst inordnande av ljudupptagningarna under det detaljerade grundlagsskydd för yttrandefriheten som jag föreslär i delta ärende. Den ansvarige är alltid utpekad pä förhand och en ljudupptagning omfattas alltid av grundlagsskyddet. Förslaget skiljer sig därför pä avgörande punkter från den valfrihet som YFU föreslagit för utställningarnas och de sceniska framställningarnas del och som jag ställt mig avvisande lill i det föregående.

En speciell fräga är vilka medverkande som bör komma i fräga som ansvariga. Man kan urskilja olika kategorier av medverkande. Vissa är upphovsmän i den mening delta begrepp har i t. ex. 7 kap. 3 § TF. Det avser där författare, illustratörer, fotografer och andra därmed jämförbara personer (prop. 1975/76:204 s. 130). I fråga om ljudupptagningar är det författare och tonsättare som står i förgrunden. I praktiken är det författarna som det är aktuellt att ställa till ansvar.

En annan kategori medverkande är vad som kan kallas utövande konstnärer, dvs. de som i egenskap av sång- och musikartister, uppläsare osv. återger upphovsmannens framställning genom alt framträda i upptagningen.

De två nu angivna kategorierna bör enligt min mening bära del yttrande-frihelsrältsliga ansvaret för upptagningar ulan särskilt utsedd utgivare. En förutsättning för deras ansvar bör dock vara att de är atl anse som gärningsmän enligt allmänna regler. Vidare bör de inle vara anonyma, dvs. deras identitet skall anges i upptagningen eller på exemplar av denna. Givelvis bör ljudupptagningen också ha offentliggiorts med deras samtycke.

Ansvaret för yttranden av anonyma medverkande av nu angivet slag bör vila på den som därefter står i tur i ansvarskedjan, dvs. den som bedriver verksamheten i fräga, t. ex. en företrädare för ett skivbolag.

Övriga kategorier av medverkande till att en ljudupptagning får ett visst innehåll - producenter, inspelningspersonal, tillverkare av exemplar m. fl.

— bör däremot inte komma i fräga för något yilrandefrihetsrättsligt ansvar i
första hand.

Den ordning med ett frivilligt utgivaransvar som jag således förordar kan emellertid i vissa fall vara mindre lämplig. Jag tänker då på l.ex. sädana kassettidningar som inte har bara en enda periodisk skrift som förlaga. Enligt lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar skall en kassettidning som innehåller en sammanställning av material ur flera periodiska skrifter under vissa förutsättningar ha en särskild utgivare. En sådan reglering kan visa sig lämplig också i andra fall. Jag föreslår därför alt grundlagen skall ge möjlighet att i vanlig lag föreskriva om ett obligatoriskt utgivaransvar.

I fräga om kassettidningar med bara en periodisk skrift som föriaga bör

- som YFU föreslär - ansvarigheten regleras direkt i grundlag och med
samma sakliga innehåll som f. n. Det betyder att de bör jämställas med en

tidningsbilaga eller en löpsedel. Om det blir vanligare än i dag alt böcker 80

kommer ul också i form av ljudupptagningar, kan en motsvarande regie- Prop. 1986/87:151 ring tänkas bli aktuell för andra än periodiska skrifter som trycks.

Liksom i fräga om filmer och videogram bör det vara en förutsättning för alt utgivaren skall anses ansvarig att hans identitet anges antingen i själva upptagningen eller på de exemplar som sprids till allmänheten. Vidare bör han givetvis uppfylla de sedvanliga behörighetsvillkoren m. m.

Radio och TV saml andra sändningar lill allmänheten

Som jag förut har nämnt gäller i dag ensamansvar för sädana radio- och TV-sändningar som är lillständsplikliga därför att de riktas till allmänheten. Den ordningen har växt fram med början för de rikstäckande sändningarna. Den har senare införts också för de mera begränsade eter- och Irådsändningarna. Ansvarighelsordningen har byggts upp efter mönster av TF. Vissa undanlagsregler för direktsändningar saknar dock förebild i TF.

YFU föreslår atl varje program i eter- eller trådsändning skall ha en utgivare. Utgivaren skall bära ansvaret för yllrandefrihetsbroll i programmet. Undantag för direktsändningar skall kunna föreskrivas i vanlig lag.

Förslaget innebär att de radio- och TV-sändningar som nu sker under ensamansvar skall göra det också i fortsättningen. Enligt den begreppsbildning som ligger till grund för utredningens förslag innebär det emellertid också att sädana nya medier som text-TV, teledata och telefaksimil läggs under ensamansvar för en utgivare.

Förslaget att ensamansvarei pä radio- och TV-området till allmänheten skall grundlagsfästas svarar mot en tanke som länge har varit aktuell. Radio och TV har numera en sådan betydelse för samhällslivet alt det yttrandefrihelsrättsliga skyddet för dessa medier har allmänt ansetts böra ges samma styrka som det som gäller för tryckta skrifter.

Det speciella ansvarighetssystemel är i dag en väl fungerande ordning på det radiorätlsliga området. Inga skäl talar för något annat än all det bör beslå. Förslaget att ge huvuddragen av ansvarighetsordningen ett fäste i grundlag bör därför genomföras.

Liksom f. n. bör gälla att vissa sändningar inte omfattas av ett krav i grundlag på alt utgivare skall finnas. Jag tänker då l.ex. på satellitsändningar och vidaresändningar från satelliter i fast trafik (3 § lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar) och av TV- program från Finland (3 § lagen 1986:3 om rundradiosändning av finländska televisionsprogram). Sådana sändningar bör undantas från det speciella ansvarighetssystemet och över huvud taget frän huvudparten av de grundlagsregler som enligt mitt förslag skall gälla för eter- och trädsändningar.

Ansvarighetsordningen är något olika utformad i de olika radiorätlsliga ansvarighetslagarna. Enligt radioansvarighetslagen skall varje radioprogram ha en utgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Enligt lagen om ansvarighet för närradio skall utgivaren utses för hela programverksamheten. Lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar ger möjlighet att utse en utgivare för ett kabelsändarförelags hela programverksamhet eller för en viss kanal. Lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar innehåller olika regler om ulgivarskapet för sådana radiotidningar

6 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 151

som är versioner av en enda förlaga och för radiotidningar som innehåller Prop. 1986/87:151 en SBinmanställning av material ur mer än en förlaga. För en förlagetrogen radiotidning ansvarar den som är utgivare för den periodiska skrift som utgör förlagan. För en sammanställning ur flera förlagor skall en särskild utgivare utses.

De radiorätlsliga ansvarighetslagarna - utom radioansvarigheislagen -innehåller vidare regler om ställföreträdare för utgivaren. Sädana regler finns även i TF.

Det förslag till grundlagsreglering av det särskilda ansvarighetssystemet som YFU har lagt fram lämnar utrymme för de lösningar som har valls för de olika typerna av eter- och trådsändningar till allmänheten, vilkas yttrandefrihelsrättsliga villkor nu framgår av de skilda radiorättsliga ansvarig-helslagarna. YFU anser all skillnaderna gäller detaljer som inte behöver regleras i grundlag. YFU föreslår dock att reglerna om utgivaransvarel för förlagetrogna radiotidningar skall regleras direkt i grundlagen med samma sakliga innebörd som i dag.

Jag finner förslaget i delta avseende i huvudsak väl avvägt. Det väsentliga är att principen om ett ensamansvar grundlagsfästs. Jag anser dock att grundlagsregleringen av utgivarsystemet bör vara något mera utförlig än i utredningsförslaget. Mindre skillnader i utformningen, som kan vara betingade av praktiska behov, bör kunna framgä av vanlig lag. Jag återkommer lill dessa frågor i samband med följdlagsiiftningen.

Något som däremot bör klargöras på elt annat sätt än vad YFU har gjort är att regler om ställföreträdare för utgivare får ges i vanlig lag. YFU;s förslag utgår från att sådana regler skall kunna ges, men detta har inle kommit till klart uttryck i den föreslagna grundlagstexten. Jag anser att reglerna bör ges en tydligare avfattning.

Som jag nyss nämnde leder YFU;s förslag till att ett ensamansvar införs också för vissa nya typer av sändningar. Enligt YFU gäller det närmast text-TV, teledata och telefaksimil.

De nu nämnda medierna är nya företeelser som ännu inte kan sägas ha funnit några slutliga användningsformer eller tekniska lösningar. För en närmare beskrivning av dem får jag hänvisa till YFU;s belänkande (SOU 1983:70 s. 120 ff).

Sändningar i de nya framställningsformer som jag nu talar om kan ske till allmänheten via etern eller genom tråd. Medierna kan tänkas få betydelse för nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen. Det finns därför goda skäl att låta det speciella ansvarighetssystemet gälla för dem.

Bland remissinstanserna har en viss tveksamhet kommit till uttryck i fräga om förutsättningarna för att grundlagsreglera de nya mediernas villkor. JO menar att del är nödvändigt all avvakta utvecklingen pä det tekniska området. TT pekar särskilt på de svårigheter som kan vara förenade med ett ensamansvar för teledata. I extremfallet med mycket stora databaser med information från många uppgifislämnare blir svårigheterna att överblicka innehållet nästan oöverstigliga. Som alternativ lill ell obligatoriskt ensamansvar pekar TT på möjligheten att delegera ansvaret till varje uppgifislämnare. En liknande synpunkt har framförts av televerket.

För egen del finner jag möjligheterna atl genomföra det speciella ansva- 82

righetssystemet goda när det gäller text-TV och telefaksimil. I fråga om Prop. 1986/87:151 dessa medier kan också behovet av ett yttrandefrihetsrättsligt skydd framträda särskilt påtagligt. Text-TV används redan nu som ett komplement till vanlig TV och bör när så sker följa samma principer i fråga om ansvarighet. Text-TV som fungerar som teledata bör följa samma regler som detta medium i övrigt. Beträffande telefaksimil i form av förlagetrogna versioner av en periodisk skrift bör gälla detsamma som i fråga om motsvarande slag av radio- och kassettidningar.

När det gäller teledata - eller med en kanske vanligare term "videotex" - är det inte lika lätt att ta ställning för ett ensamansvar. Teledata kan antas komma att till stor del användas för att ge allmänheten tillgång lill uppgifter som normalt är utan större intresse frän yttrandefrihetssynpunkt. Jag tänker nu pä sådant som tidtabeller, prisuppgifter och adresser. I den mån uppgifter i teledata sprids frän mycket stora databaser kan man vidare komma till en gräns där det inle längre är rimligt att låta ansvaret bäras av cn person ensam. Det kan sägas även med hänsyn tagen till att en utgivare i praktiken ofta är hänvisad att i ganska betydande utsträckning förlita sig på medarbetares kunskaper och omdöme när det gäller att undvika lagbrott i en publicistisk verksamhet. Särskilt betänkligt framstår etl ensamansvar för databaser där också utomstående får föra in uppgifter. Också när det gäller behovet av att i efterhand kunna la del av vad som har förmedlats möter vissa svårigheter i fräga om teledata. Skyldighet atl för efterhands-granskning bevara inaktuellt material i en databas, vars innehåll förnyas med korta intervall, kan medföra kostnader som påtagligt försvårar verksamheten.

Sammantagna gör de förhållanden som jag nu har pekat på all jag inte finner förslaget att genomföra det speciella ansvarighetssystemtet för teledata självklart. Samtidigt måsle erkännas all önskemålet atl skapa goda förutsättningar för nyhetsförmedling och opinionsbildning är angeläget även i fräga om teledata.

En utväg skulle som TT har pekat pä kunna vara att låta ansvaret för vad som förmedlas frän en databas vila på den som har lämnat uppgiften för spridning från basen. Men detta skulle leda till atl en databas kunde ha elt stort antal utgivare. I själva verket har man i sä fall avlägsnat sig från ensamansvaret i så hög grad alt det är oegenlligl atl tala om elt sådant ansvar.

En annan lösning skulle kunna vara att göra ensamansvaret för dalabas-lagrad information som är tillgänglig för allmänheten frivilligt. En sädan utväg har förordats av massmediekommitlén (SOU 1984:65 s. 424).

Enligt massmediekommitlén kan information med en opinionsbildande roll i viss mån komma atl spridas lill allmänheten frän databaser. Den övervägande delen av vad som förmedlas på sådant sätt kan dock vänlas bli av annal slag. Obligatoriska regler om ensamansvar skulle därför innebära all onödiga krav ställdes på ägarna av de databaser som framför allt förmedlar från yttrandefrihetssynpunkt okontroversiell information.

En invändning som kan riktas mot förslaget om ett frivilligt ensamansvar
är atl det gör meddelarskyddet mindre verkningsfullt. Den som sitter inne
med känsliga upplysningar kan tänkas dra sig för att meddela dem för 83

publicering om han först måste kontrollera att förutsättningarna för meddelarskydd är uppfyllda beträffande mediet. Man kan inte heller bortse från risken att en meddelare felaktigt föriitar sig på atl ensamansvar gäller i fråga om en viss teledatabas. Sådana misstag kan undergräva hela teledata-teknikens ställning som nyhetsmedium och kanal för förmedling av obekväma eller känsliga upplysningar.

Mina överväganden om ensamansvaret för teledata har lett till den slutsatsen atl osäkerheten om hur teledata i framliden kommer att användas är så stor au man nu inle i grundlag bör låsa fast något visst ansvarssystem. Jag föreslår därför att detta medium lämnas utanför grundlagsregleringen. Eftersom mediet f. n. knappast har någon betydelse från informationsfrihets- och opinionsbildningssynpunkt kan detta inte anses äventyrligt av hänsyn till yllrandefrihetens intresse. Skulle del visa sig att teleda-tas betydelse i detta hänseende kommer att öka - exempelvis på det sättet att man genom detta medium kommer att förmedla innehållet i tidningar -måste emellertid frågan övervägas på nytt. Det finns dä möjlighet att till en början reglera ansvaret för yttranden i sådana datasystem i vanlig lag.

Prop. 1986/87:151

Skadestånd

Det speciella ansvarighetssystemet enligt TF och radiolagstiftningen gäller inle bara i fråga om straff. Också möjligheterna att få skadestånd för rättskränkningar som skett genom yttranden i press, radio och TV är begränsade på så sätt atl anspråk inte kan riktas mot nägon annan medverkande än den som är slraffrättsligt ansvarig. Vid sidan om honom ansvarar emellertid också den som driver utgivnings- eller sändningsverksamheten för skadeståndet.

Enligt YFU:s förslag skall dessa principer grundlagsfästas för alla ylt-randeformer som omfattas av det nya grundlagsskyddet. Jag kan ansluta mig till YFU;s ståndpunkt såvitt gäller de medier som enligt mitt förslag skall falla under grundlagens skydd.

3.6 Yttrandefrihetsbrotten

3.6.1 Grundlagsregleringen av yttrandefrihetsbrotten

Mitt förslag: I grundlagen skall regleras i vilka fall ingripande får ske mot missbruk av yttrandefriheten i de medier som skall omfattas av det särskilda skyddet. Däremot skall TF inte uttryckligen ange gränsen för exklusivitelsprincipens tillämpningsområde. De gärningar som i dag är straffbara som tryckfrihetsbrott skall vara straffbara som yttrandefrihetsbrott i samma omfattning i de andra medierna. Kravet på dubbel täckning skall gälla även för brott i dessa medier. Uppdelningen av iryckfrihelsbrotten i otillåtna yttranden och otillåtna offentliggöranden skall upphöra.

Remissinstanserna: Remissutfallet är i stort sett positivt. Flertalet av de Prop. 1986/87:151 remissinstanser som uttalar sig i frågan tillstyrker YFU;s förslag eller lämnar det uttryckligen utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som jag nämnde inledningsvis är ett av inslagen i skyddet för tryckfriheten att ingripanden pä grund av missbruk av tryckfriheten får ske bara om tryckfrihetsbrott föreligger. Jag nämnde dä också att det finns två olika slags tryckfrihetsbrotl; otillåtet yttrande (7 kap. 4 § TF) och otillåtet offentliggörande (7 kap. 5 § TF). I ett otillätet yttrande är del tankeinnehållet som är lagstridigt, medan det brottsliga i etl otillåtet offentliggörande ligger i publiceringen av något som skall hållas hemligt.

För alt nägon skall kunna fällas till ansvar för tryckfrihetsbrotl krävs alt gärningen är straffbar också enligt vanlig lag, dvs. i praktiken BrB. Genom detta krav på s. k. dubbel täckning uppnås den värdefulla effekten att det straffbara området inte kan utvidgas utan grundlagsändring men däremot inskränkas redan genom en ändring i vanlig lag. Kravet alt gärningen skall vara straffbar även enligt vanlig lag har dock fått en något annorlunda utformning beträffande brottet otillåtet yttrande än beträffande otillåtet offentliggörande.

Vilka gärningar som kan bestraffas som otillåtet yttrande framgår av de detaljerade broltsbeskrivningarna i 7 kap. 4 § TF, den s. k. broltskatalo-gen. I TF beskrivs här fullständigt de olika brotten. I 7 kap. 5 § saknas däremot motsvarande detaljerade brottsbeskrivningar. Vad som skall anses som otillåtet offentliggörande bestäms därför i stor utsträckning av regler i vanlig lag. Jag återkommer lill brottet otillåtet offentliggörande i avsnitt 3.6.5.

I brottskatalogen uppräknas under tolv punkter ett antal brott som skall anses som otillätet yttrande. Det är fråga om högförräderi, krigsanstiftan och andra sådana brott mot staten saml uppvigling, hot mot eller missaktning för folkgrupp, ärekränkning och barnpornografibrott. Rekvisiten för brotten är angivna efter förebild i motsvarande beskrivningar i BrB.

Jag har också redan nämnt alt det på det radiorättsliga området finns ett skydd liknande det som gäller för tryckta skrifter, nämligen för radio- och TV-sändningar frän Sveriges Radio-koncernen, för lokala kabelsändningar, för närradion samt för radio- (och kassett-) tidningar. För samtliga dessa former av eter- eller trådsändningar finns särskilda ansvarighetslagar i vilka det sägs att missbruk av yttrandefriheten i program medför ansvar och skadeständsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Med ytlrandefriheisbroll avses framställning eller offentliggörande som enligt 7 kap. 4 eller 5 § TF skulle ha varit alt anse som tryckfrihets-brott om gärningen begåtts genom tryckt skrift (se 2 S radioansvarighetslagen, 2 § lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar, 1 § lagen om ansvarighet för närradio samt 2 och 16 §S lagen om ansvarighet för radio-och kassettidningar).

I likhet med YFU och en här enhällig remissopinion anser jag att princi
pen bör vara att straff- och skadeslåndsrättsliga sanktioner på grund av
missbruk av yttrandefriheten i medier som skall omfattas av det utvidgade
grundlagsskyddet i fortsättningen endast skall få tillgripas inom samma
ram som gäller för tryckta skrifter. Härigenom uppnås en angelägen för- 85

stärkning av skyddet för yttrandefriheten. Visserligen innebär det i dagslä- Prop. 1986/87:151 get i sak inga förändringar såvitt gäller de medier som omfattas av de särskilda ansvarighetslagar jag just redogjort för. Genom att bestämmelserna i fortsättningen kommer att vara av grundlags karaktär blir dock skyddet väsentligt starkare, eftersom det inte går att utan grundlagsändring utvidga del straffbara området. Regelsystemet utsträcks också sä atl filmer och videogram samt ljudupptagningar kommer att omfattas av det. Detta innebär alt ingripanden på straff- eller skadeståndsrättslig grund mot framställningar i dessa medier i fortsättningen kan ske endast om det är fråga om ett yttrandefrihetsbrott.

Jag har i avsnittet om yttrandefriheten och reklamen (avsnitt 3.2.4) redan diskuterat frågan om TF:s räckvidd. Som jag berörde där innebär YFU:s förslag generellt sett all grundlagens räckvidd .ven i fortsättningen skall avgöras med ledning av grundlagens syfte. Förslaget bygger alltså pä den nuvarande ordningen att räckvidden av del skydd som TF ger mot ingripanden med stöd av bestämmelser i vanlig lag inte uttryckligen framgår av TF (jfr avsnitt 2.1). Det innebär att ingripanden även i fortsättningen kan ske enligt vanlig lag för brott begångna i de grundlagsskyddade medierna, om brottet inte berör yttrandefriheten, l.ex. om bedrägeri begås med hjälp av en framställning i tryckt skrift. YFU:s förslag har pä denna punkt kritiserats av ett par remissinstanser.

För min del kan jag instämma i dessa remissinstansers uppfattning att det skulle vara värdefullt om man kunde ge uttryck ät avgränsningen av TF;s exklusiviieisprincip genom en särskild regel i grundlagen. Men som föredragande statsrådet framhöll i 1948 års proposition om TF är det knappast möjligt. MMU föreslog en regel av innebörd att det ulan hinder av grundlagen skulle gälla vad som var föreskrivet i lag för det fall att framställningen i etl grundlagsskyddat medium begagnades endast som elt led i ell förfarande som var straffbart i annat hänseende än som elt överskridande av tryckfrihetens gränser. Förslaget kritiserades och ledde inte till lagstiftning. Man kan invända mot det att det inte gick så mycket längre i tydlighet än den ordning som nu gäller. Jag finner - i likhet med YFU och, som jag uppfattar det, det alldeles övervägande antalet remissinstanser - all man måste godta att grundlagsskyddels räckvidd även i fortsättningen bestäms med ledning av grundlagens syfte.

Beträffande de medier som jag föreslår skall omfattas av det särskilda skyddet uppkommer inte några andra gränsdragningsproblem än de som redan är kända pä det tryckfrihetsrättsliga området. De nya mediernas karaktär möjliggör inte några andra slag av brottsliga framställningar än sådana som kan förekomma i tryck. Jag återkommer dock strax lill frågan om våldsskildringar i rörliga bilder. I de nu angivna fallen kan alltså inga särskilda svårigheter följa av att TF;s princip om en särskild, exklusivt tillämplig broltskatalog skall gälla. Brottsbeteckningen bör vara yttrandefrihetsbrott för denna brottskategori.

Som kommer att framgå av avsnitt 3.6.5 förordar jag att de tryckfrihets
brott som innefattar otillåtna offentliggöranden i fortsättningen i ökad
utsträckning skall regleras mera utföriigt i TF än f. n. Med hänsyn härtill är
det inle längre lika motiverat alt skilja mellan de tvä kategorierna av 86

en i sä fall skall vara bindande eller rådgivande. Även i frågan om höjning Prop. 1986/87:151 av åldersgränsen för barncensuren lill 18 är är meningarna delade.

Flera remissinstanser, som i och för sig önskar censurens avskaffande, anser alt det nuvarande systemet är bättre än det som har föreslagits. I frågan om förhandsgranskning över huvud tagel skall finnas av filmer avsedda att visas för vuxna är meningarna delade. De remissinstanser som företräder barn och ungdom, de flesta kvinnoorganisationerna liksom de kyrkliga organisationerna anser att förhandsgranskningen skall finnas kvar och utsträckas till att också omfatta uthyrning och försäljning. Däremot anser film- och videobranschens företrädare, de flesta kulturförelrädarna och flertalet av de juridiska instanserna att tiden nu är mogen all avskaffa filmcensuren för vuxna. Också biografbyrån härden uppfattningen.

Den nya 18-årsgränsen är de flesta remissinstanserna kritiska till. Skolöverstyrelsen, biografbyrån, statens filmgranskningsräd och statens barnfilmnämnd är dock positiva.

Bakgrunden till mitt förslag: Möjligheter att ingripa mot våldsskildringar har sedan länge förelegat främst genom reglerna om filmcensuren i biografförordningen. Där föreskrivs bl. a. alt filmer inte får godkännas för offentlig visning, om deras förevisande "på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott".

Filmcensuren är omdebatterad, vilket inte är förvånande. I elt öppet samhälle väcker varje censurmöjlighet självfallet betänkligheter; i Sverige saknas också censurregler på andra områden. Frågan om filmcensurens avskaffande har därför utretts flera gånger och varit föremål för överväganden i olika sammanhang.

Filmcensurutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1969:14) Filmen - censur och ansvar att filmcensuren skulle avskaffas för vuxna men behällas för filmer som visas offentligt för barn under 15 år. Utredningens förslag remissbehandlades men ledde endast lill åtgärder när det gällde vissa frågor om barncensurens organisation (prop. 1972:1 bil. 10, KrU 18, rskr. 210).

Förslaget överlämnades i övriga delar lill MMU. I sitt huvudbetänkande föreslog den utredningen som jag tidigare redovisat en samlad grundlag för yttrandefriheten i tryckt skrift, radio, TV och film. Utredningen tog emellertid inte ställning i sakfrågan om filmcensur skulle finnas eller inte.

I direktiven till YFU anförde departementschefen att del borde ankomma pä den kommittén att överväga om det föreligger tillräckliga skäl atl behålla någon form av vuxencensur på filmens område. Atl viss barncensur behövs ansågs ganska klart.

Tidigare var det filmen som vid sidan av televisionen var del medium som dominerade i fråga om visning av rörliga bilder. Under åren kring 1980 etablerades i takt med att det blev allt vanligare med videobandspelare i hemmen en verksamhet med uthyrning av videogram för privat bruk. Eftersom reglerna om förhandsgranskning i biografförordningen då endast gällde offentlig visning av biograffilm och del vid den tiden inte heller gällde några andra regler för videouthyrningen, började det lill allmänheten

spridas våldsskildringar av ett slag som tidigare i praktiken inte varit 88

tillgängliga i Sverige på grund av reglerna om förhandsgranskning.

Utbudet av sädana videogram med skildringar av grovt våld av olika slag Prop. 1986/87:151 kom att tilldra sig stor uppmärksamhet. Diskussionerna om videoteknikens utveckling har sedan dess i stor utsträckning kommit att handla om hur denna leder till en spridning bland allmänheten av våldsskildringar, framför allt om problemet att barn och ungdomar relativt lätt kan komma att se videogram med sådant innehåll. Missförhållandena pä detta område ledde till alt riksdagen antog lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med väldsinslag, den s. k. videovåldslagen (omtryckt 1986:18). I lagen straffbeläggs yrkesmässig spridning av vissa extrema våldsskildringar. När videovåldslagen beslutades pågick fortfarande YFU;s utredningsarbete. Det betonades därför i lagstiftningsärendet att lagen var ett provisorium i avvaktan på resultatet av YFU:s överväganden (KU 1980/81:28 s. 33).

Frågan om filmcensuren och våldsskildringarna i filmer och videogram är utförligt behandlad i YFU;s huvudbetänkande (s. 273-284). Den har också tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet under remissbehandlingen av betänkandet. Utöver remissvar från dem som av departementet anmodats eller beretts tillfälle att yttra sig har ett stort antal yttranden kommit in från olika organisationer m. m. Vidare har det förekommit opinionsyttringar i form av namninsamlingar, uppvaktningar m. m. Merparten av dessa går ut på att YFU;s förslag för atl Komma till rätta med de extrema våldsskildringar som förekommer i videogram är otillräckliga och atl förhandsgranskningen bör omfatta även filmer och videogram som sprids pä annat sätt än genom offentlig visning. Videovåldslagen - som ju endast medger ingripande i efterhand - är enligt dessa åsiktsyttringar inte tillräckligt effektiv mot skildringarna. Kritiken avser också den tidigare olika behandlingen av film och videogram i granskningshänseende.

1 syfte att sä snart som möjligt förbättra möjligheterna alt ingripa mot våldsskildringar i videogram har riksdagen under år 1985 på förslag av regeringen beslutat dels en ändring i RF (prop. 1984/85:83, KU 20, rskr. 117, KU 1985/86:1, rskr. 1. SFS 1985:862), dels ändringar i videovåldslagen och biografförordningen (prop. 1984/85; 116, KU 1985/86; 11, rskr. 40, SFS 1985:989-991). Ändringarna, som delvis har utformats mot bakgrund av YFU:s förslag, har trätt i kraft den I januari 1986. De innebär främst följande.

RF tillåter numera förhandsgranskning av såväl filmer som videogram som skall förevisas offentligt. I biografförordningen jämställs film och videogram. Kriterierna i I § videovåldslagen har skärpts för vad som skall anses vara otillåtna våldsskildringar sä alt rekvisiten närmare stämmer överens med den praxis biografbyrån tillämpar vid förhandsgranskningen. Efter ändringen gäller atl filmer och videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur inte i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller annars i förvärvssyfte får spridas genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inte spridandet är försvariigl med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.

Däremot är bestämmelserna i 2 § oförändrade. De innebär därför fortfa
rande alt filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstro- 89

gen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur Prop. 1986/87:151 inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte får lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp vid en särskilt anordnad visning när något sådant barn är närvarande.

Andra ändringar avser ansvarssystemet. Inte endast detaljister utan också grossister och andra leverantörer har uttryckligen gjorts slraffrättsligt ansvariga som gärningsmän för spridningen av filmer och videogram med väldsinslag. En ny bestämmelse innebär att en detaljist undgår ansvar om han hyr ut en film eller ell videogram som har försetts med etl intyg om att innehållet motsvarar ett exemplar som godkänts av statens biografbyrå. Den regeln skall ses i samband med en annan föreskrift som anger att filmer och videogram som har godkänts av biografbyrån är undantagna från videoväldslagens tillämpning. Avsikten med den angivna ändringen är bl. a. att underlätta möjligheterna till frivillig förhandsgranskning. Vidare bör nämnas en annan ny bestämmelse som innebär att allmänt åtal för brott mot videovåldslagen får väckas endast efter medgivande av statens biografbyrå. Tanken bakom denna regel är att man skall få en mer enhetlig praxis och kunna spara resurser. En av olägenheterna med videovåldslagen har ansetts vara att vid vatje ingripande polis, åklagare och domstolar måsle göra en egen bedömning av videogrammet.

Som jag redan har nämnt (avsnitt 2.3) har också en särskild utredare tillkallats för alt utreda frågor om åtgärder mot våldsskildringar i inspelningar av rörliga bilder. Utredaren har antagit namnet våldsskildringsul-redningen.

Utredaren skall kartlägga hur utvecklingen av nya medier för att återge inspelningar av rörliga bilder påverkar risken för att framför allt barn och ungdomar utsätts för skadeverkningar genom våldsskildringar i sådana inspelningar. Utredaren skall vidare bedöma om utvecklingen kan väntas leda till atl det behövs nya eller ändrade regler för att motverka sådana skador. Utredaren skall i så fall avge förslag lill lämpliga regler. Alternativet med förhandsgranskning av alla filmer och videogram skall belysas ingående. Utredaren skall vidare behandla vissa frågor rörande barncensuren samt se över biografförordningen med tillhörande författningar i tekniskt hänseende.

Utredningsarbetet pågår. Utredaren räknar med alt bli klar med sitt arbete under den senare delen av år 1987.

Slutligen vill jag här nämna all det i lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar finns föreskrifter om att sändningsrätten i lokala kabelnät kan inskränkas, om del i en TV-kanal vid upprepade tillfällen har förekommit program med skildringar av del slag som avses i videoväldslagens extremvåldsparagraf eller om en TV-kanal har varit ensidigt inriktad på våldsskildringar. Beslut härom meddelas i etl förfarande som i princip överensstämmer med den tryckfrihelsrätlsliga processordningen.

De nu redovisade möjligheterna att ingripa mot våldsskildringar har det
gemensamt att de avser rörliga bilder i olika medier. I övrigt saknas det
bestämmelser som särskilt tar sikte på just våldsskildringar, även om
bestämmelserna i BrB om barnpornografibrott (16 kap. 10 a §), otillåtet
förfarande med pornografisk bild (16 kap. 11 §) och förledande av ungdom 90

(16 kap. 12 §) kan vara tillämpliga också pä vissa former av sådana fram- Prop. 1986/87:151 ställningar.

Skälen för mitt förslag: Möjligheter att ingripa mot våldsskildringar som sprids till allmänheten finns i huvudsak enbart i fråga om framställningar i olika former av rörliga bilder. För filmer och videogram gäller f. n. flera principiellt olika system. Ett innebär att filmer och videogram som skall visas offentligt granskas på förhand av en myndighet, medan möjligheterna alt ingripa slraffrättsligt i efterhand är små. Pä filmer och videogram som sprids till allmänheten på annat sätt tillämpas i stället videoväldslagens ansvarsbestämmelser, som alltså avser straffrättsliga ingripanden i efterhand.

Sprids filmer och videogram till allmänheten i form av TV-program finns det ytterligare regelsystem för vissa typer av sändningar.

När man skall i grundlag skapa en sä enhetlig reglering av yttrandefriheten i olika medier som möjligt, är del flera frågor av principiell natur som inställer sig. Skall man ha kvar särskilda möjligheter att ingripa mot våldsskildringar i rörliga bilder? Är den nuvarande uppdelningen av möjligheterna att ingripa mot våldsskildringar på olika system lämplig? Skall man ge avkall på principen att offentliga framställningar inte får underkastas en granskning på förhand?

Behovet av restriktioner ifråga otn våldsskildringar

När man skal! diskutera vilka möjligheter som bör finnas alt ingripa mot våldsskildringar som sprids till allmänheten, är den grundläggande frågan vilket behovet är av sådana ingripanden. Utgångspunkten måsle vara att det skall finnas elt starkt behov av all samhället motverkar framställningar av delta slag för atl man över huvud laget skall begränsa yttrandefriheten i detta syfte.

Nuvarande lagstiftning om ingripanden mot våldsskildringar i rörliga bilder har motiverats med den risk för allvarliga skadeverkningar som sädana framställningar kan medföra. Jag är ense med YFU om atl del är detta skäl som kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Forskning om effekten pä åskådaren av film- och TV-seende har bedrivits länge och har främst varit inriktad på om dessa medier bidrar till alt skapa aggressiva attityder och beteenden. Det är främst barn och ungdomar som har studerats.

De teorier som oftast framförs av vissa forskare går ut på att filmer med
aggressivt innehåll har i huvudsak tre slags effekter. De kan för del första
verka mönsterbildande genom atl åskådarna imiterar beteenden och hand
lingsmönster i filmerna. Beteenden kan gälla nya sålt alt slåss eller nya
vapen, handlingsmönstren kan gälla nya situationer dä det är berättigat och
naturiigl att la till våld. För det andra kan filmerna ha en utlösande effekt
pä sä sätt alt aggressioner som ligger latenta i åskådarna ger upphov till
våldshandlingar då åskådarna t. ex. provoceras i anslutning till filmförevis
ningen. Den tredje sortens effekt är en mera långsiktig avirubbning som
innebär all den åskådare som har sett många våldsinriklade filmer så 91

småningom blir likgiltig för våld i omväriden och för andra människors Prop. 1986/87:151 lidanden.

De vetenskapliga resultaten är säkrast när det gäller kortsiktiga påverkningar som har studerats i laboratorieexperiment. Vid sådana undersökningar kvarstår emellertid alllid en stor osäkerhet om i vilken grad resultaten kan generaliseras och tillämpas på situationer i det verkliga livet.

Undersökningar som syftar till atl studera påverkningar i verkliga livet brottas å andra sidan med svåra metodproblem, något som blir särskilt märkbart vid studier som sträcker sig över längre tidsperioder. Det blir svårt att hälla olika påverkande faktorer under kontroll och därigenom all uttala sig med säkerhet om orsak och verkan.

På senare tid har forskningen mindre intresserat sig för de isolerade effekterna av våldsfilmer än för dessa filmers roll i en ungdomlig motkultur som i övrigt innehåller avståndstagande från vuxenvärldens värderingar, trots mot skolan, avvikande klädsel, utseende och musiksmak och ibland kriminalitet och missbruk. Det är alltså inle våldsfilmernas individualpsy-kologiska verkningar som i första hand är av intresse, utan deras funktion i en fortgående "ulstraffning" ur del etablerade samhället.

Med dessa förutsättningar är det givet att uppfattningarna går starkt isär om vad forskningsresultaten egentligen bevisar om effekterna av våldsinnehåll i filmer, TV och videogram. De som hävdar atl egentligen ingenting är bevisat om att aggressivitet i film skulle leda till aggressivitet eller våld i verkligheten — eller t. o.m. atl verkningarna lill en del skulle vara rakt motsatta - åberopar bl. a. metodiska svagheter eller bristande generaliser-barhet i de enskilda undersökningarna. De som hävdar motsatt ståndpunkt pekar på att flertalet undersökningar som publicerats har visat positiva samband mellan medieaggressivitet och verklig aggressivitet.

Själv vill jag peka pä att filmer och numera också videogram i andra sammanhang utgör erkänt starka påverkningsmedel, t. ex. i fråga om klädmoden, musik och vissa yttre attityder i övrigt. Även om del kanske inte föreligger full vetenskaplig bevisning i fräga om deras förmåga alt påverka när det gäller aggression, våld och skrämsel, måste det ligga mycket nära lill hands att anta att de åtminstone för vissa grupper eller individer har betydelsefulla verkningar även i dessa hänseenden. Denna påverkan måste i så fall förutsättas äga rum i ett samspel mellan mediet, den enskilde åskådaren och hans omgivning, som antagligen är alltför komplicerat för att helt kunna fångas med de metoder som är lillgängliga för forskarna.

Filmer och videogram kan alltså sällan antas vara den enda orsaken lill beteenden som t. ex. råa gängslagsmål eller övergrepp mot okända personer. Å andra sidan bör man inle underskatta betydelsen av filmerna och videogrammen i den process som lett fram till eller utlöst sädana beteenden.

Sammanlaget anser jag att det finns starka skäl för att staten inte av-
händer sig möjligheten att inskrida mot spridningen till allmänheten av
upptagningar av rörliga bilder som, på det sätt jag nu angivit, kan ha en
skadlig inverkan pä åskådarna. Det finns därför alltjämt behov av möjlig
heter att kunna ingripa mot våldsskildringar i dessa medier. Däremot
saknas det lika starka skäl när det gäller sådana uttrycksformer som 92

tryckta skrifter och radio. Jag återkommer dock i nästa avsnitt om porno- Prop. 1986/87:151 grafin.

Det finns emellertid självfallet anledning alt varna för uppfattningen att man enbart med hjälp av restriktiva ingripanden mot filmer och videogram skulle kunna komma till rätta med problem som har sin grund bl. a. i utslagningsmekanismer i samhället och där filmerna och videogrammen endast utgör en del i ett komplicerat sammanhang. För mig slår det klart att generella åtgärder mot våldsbrottsligheten bör vara en av huvudpunkterna i samhällets kriminalpolitik. Jag vill här hänvisa till regeringens skrivelse 1986/87:21 om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott.

Formerna jör ingripanden mot våldsskildringar

Eftersom jag således anser att det bör finnas särskilda möjligheter att ingripa mot våldsskildringar i rörliga bilder som sprids till allmänheten, skall jag nu gå in pä frågan om vilka former sädana ingripanden bör ha. Framför allt gäller det möjligheterna till förhandsgranskning visavi utrymmet för straffrättsliga ingripanden i efterhand. Man kan här tänka sig tre huvudalternativ: enbart förhandsgranskning, enbart efterhandsingripanden eller en kombination av båda metoderna. Man kan också ha olika alternativ för olika spridningsformer för rörliga bilder.

Nuvarande reglering innebär som framgått i praktiken enbart förhandsgranskning i fråga om offentlig visning av filmer och videogram. Annan yrkesmässig spridning av filmer och videogram kan leda till efterhandsingripanden på straffrätlslig väg. TV-program är i praktiken undantagna från båda dessa former av ingripanden och följer i stället den radiorätlsliga regleringen.

Jag börjar med att diskutera frågan om det bör finnas någon form av förhandsgranskning av rörUga bilder i syfte all motverka spridningen av våldsskildringar till allmänheten.

Viktiga principiella invändningar kan resas mot att röriiga bilder skall underkastas en granskning på förhand. Det krävs därför enligt min mening mycket starka skäl för att vi skall ha kvar censur i någon form. Jag vill dock framhålla att censurfrågan inte kommer i elt väsentligt nytt läge bara därför atl regleringen av yttrandefriheten i vissa bildmedier skall ske mera utföriigt i grundlag än f. n. Enligt min mening är det de sakliga skälen för och emot förhandsgranskning som skall vägas mot varandra. Den naturliga utgångspunkten är därvid atl undersöka om skälen för etl sådant system är tillräckligt starka för alt man skall överbrygga de principiella invändningarna mot detta.

När det gäller TV-program anser jag att det inte finns anledning att gå ifrån nuvarande ordning att förhandsgranskning inte skall förekomma. Denna ståndpunkt har jag redan tagit i avsnitt 3.3. I specialmotiveringen berör jag frågan om gränsdragningen mellan TV-program och offentlig visning av filmer och videogram.

Frågan om förhandsgranskning av filmer och videogram som sprids på
annal sätt än genom offentlig visning utreds som jag tidigare nämnt av
våldsskildringsutredningen. I väntan på resultatet av del arbetet, som inte 93

kan föreligga i sädan tid atl det kan beaktas i förevarande lagstiftningsären- Prop. 1986/87:151 de, anser jag mig inte ha underlag för att nu föreslå någon grundlagsregel som tillåter annan censur än den som avser offentlig förevisning. Skulle på grundval av resultatet av väldsskildringsuiredningens arbete det ställningstagandet göras att förhandsgranskning skall omfatta mer än fn. kommer det vid denna bedömning alt krävas ett nytt förslag till grundlagsändring. Eftersom utredningsarbetet beräknas vara klart först under hösten 1987, är det uteslutet att ett eventuellt sådant förslag skall kunna föreläggas riksdagen för ett första grundlagsstiftningsbeslul under innevarande mandatperiod i sådan tid som krävs enligt huvudregeln i 8 kap. 15 § RF, nämligen tio månader före 1988 års allmänna val. Detta behöver dock inte innebära att lagändringar på grundval av utredningens arbete försenas i tre är, eftersom det finns en möjlighet för konstitutionsutskottet att medge undantag frän tiomånadersregeln så att grundlagsförslag i ämnet skall kunna läggas fram av regeringen våren 1988 för riksdagsbeslut före och efter 1988 års val.

I likhet med YFU och de allra flesta remissinstanserna anser jag det hell klart all det bör finnas en förhandsgranskning av filmer och videogram avsedda för offentlig förevisning för barn. De principiella betänkligheterna mot censur gör sig inte särskilt starkt gällande här, samtidigt som det måste anses mycket angeläget att skydda barn mot psykiska skador av olämpliga filmer. Frågan om vilka åldersgränser som skall gälla ingår bland de frågor som väldsskildringsutredningen skall överväga. I avvaktan på resultatet av delta arbete anser jag att de nuvarande åldersgränserna bör finnas kvar. Detta betyder att grundlagen i vart fall bör tillåta förhandsgranskning av filmer och videogram för barn under 15 är.

Utredningens förslag om rådgivande förhandsgranskning av filmer och videogram avsedda för offentlig visning för vuxna har utsatts för mycket kritik. Förslaget innebär all förhandsgranskning även i fortsättningen alllid skall ske. Skillnaden är alt biografbyråns utlåtande i dag är bindande medan del enligt förslaget skulle vara endast rådgivande; ingripande skall dock kunna ske i efterhand. Jag instämmer i den kritik som riktats mot förslaget i denna del. Det skulle vara olämpligt och både för allmänheten och berörda förelag innebära en närmast förvirrande ordning, om en film som av en statlig myndighet förklarats inte innefatta olaga våldsskildring ändå skulle fällas för detta brott av en domstol. Vidare kan domstolen fria en film som biografbyrån har ansett brottslig. Rätten för det allmänna alt i förväg ta del av en meningsyttring avsedd att spridas till allmänheten med hjälp av film finns kvar även i utredningens förslag, låt vara alt den principiellt framstår som mindre ingripande enligt detta. I praktiken torde det dock inte föreligga någon större skillnad mellan de båda formerna. Man kan heller inle helt bortse frän risken atl biografbyråns utlåtande att en film innehåller olaga våldsskildring kommer att användas som argument vid marknadsföring av filmen eller videogrammet. De skadeeffekter som förhandsgranskningen har till syfte att motverka kan då hinna uppstå innan ett ingripande har kunnat komma lill stånd.

Av dessa skäl är jag inte beredd att förorda YFU:s förslag om rådgivande förhandsgranskning.

Frågan är då om man skall välja att helt avskaffa förhandsgranskningen 94

för vuxna eller om den skall finnas kvar i sin nuvarande form. Meningarna i Prop. 1986/87:151

denna fräga är delade hos remissinstanserna. Min ståndpunkt i frågan är

följande.

Intresset av atl kunna ingripa effektivt mot våldsskildringar i rörliga bilder har inte minskat, och den nuvarande granskningen anses av många som mera verkningsfull än möjligheterna att ingripa i efterhand. Det är denna uppfattning som ligger till grund för tanken på en förhandsgranskning av alla filmer och videogram som sprids lill allmänheten. Regeringen har gett väldsskildringsutredningen i uppdrag att utreda bl. a. etl alternativ med en sådan generell granskning. Det skulle då vara inkonsekvent och dessutom i strid med en kraftig opinion atl nu avskaffa förhandsgranskningen av filmer och videogram som skall visas offentligt för vuxna. Även om den nuvarande ordningen kan ge upphov till principiella betänkligheter kan det knappast på allvar hävdas att den utgör en fara för yttrandefriheten i vårt land.

Jag anser därför sammanfattningsvis atl den obligatoriska förhandsgranskningen av filmer och videogram som är avsedd för offentlig förevisning skall kunna finnas kvar. Ställning får senare las till vilka grundlagsändringar som våldsskildringsutredningens arbete kan motivera. Förhandsgranskningen skall kunna vara förenad med en möjlighet atl helt eller delvis förbjuda visningar av den granskade produkten.

För min del finner jag att den lösning som jag således förordar sakligt sett ligger ganska nära YFU;s förslag. Som jag redan har varit inne på bör man inte övervärdera skillnaderna mellan den rådgivande förhandsgranskningen i det förslaget och den nuvarande förhandsgranskningen. Båda regleringarna är avsedda alt motverka spridning av grova våldsskildringar som inte syftar till något annat än ekonomisk vinning genom spekulation i sensationslystnad (SOU 1983:70 s. 279).

Jag övergår nu lill atl behandla möjligheterna till efterhandsingripanden mot våldsskildringar.

Videovåldslagen har hell nyligen fält sin nuvarande utformning, bl. a. mot bakgrund av förslag av YFU. Jag anser därför atl del inte nu finns anledning all i sak göra några andra grundläggande förändringar i regelsystemet pä detta område än de som följer av atl det skall införas etl grundlagsskydd efter mönster av TF. Våldsskildringsutredningens arbete kan framdeles medföra alt frågan får tas upp på nytt.

För filmer och videogram som skall spridas till vuxna på annat sätt än genom offentlig förevisning bör således nu gällande regelsystem i stort sett bestå. I dag är det spridningen som är kriminaliserad, i fortsättningen bör det dock - eftersom den ansvarige utgivaren skall bära ansvaret - vara innehållet. (Jag återkommer i avsnitt 3.8 till frågan om rättegången i mål om sådant ansvar.)

När videovåldslagen infördes diskuterades om man skulle göra en sär
skild lag eller om bestämmelserna skulle las in i BrB. Med hänsyn lill
lagstiftningens provisoriska karaktär infördes en särskild lag. I viss ut
sträckning blir den ordning jag nu förordar också ett provisorium i väntan
pä resultatet av väldsskildringsuiredningens arbete. Jag anser ändå att
bestämmelserna nu bör tas in i BrB. Övriga bestämmelser i TF;s brottska- 95

talog har sin motsvarighet i BrB. Det är då en klar fördel alt alla bestäm- Prop. 1986/87:151

melserna i vanlig lag finns samlade där. Brottet olaga våldsskildring bör

därför bli ett särskilt brott i 16 kap. BrB. Beskrivningen av vilka

våldsskildringar som skall vara otillåtna bör vara densamma som i I §

videovåldslagen.

Liksom i fråga om andra yttrandefrihetsbrott bör principen om dubbel täckning gälla. I fråga om vad som skall anses vara yttrandefrihetsbrott är det min avsikt att de nya grundlagsbestämmelserna för bl. a. filmer och videogram skall hänvisa till 7 kap. 4 och 5 §§ TF. För all olaga våldsskildring skall vara ett yttrandefrihetsbrott krävs härutöver alt videoväldslagens extremvåldsparagraf får en motsvarighet bland de nya yttrandefrihetsbrotlen i TF. Ansvaret också för detta yttrandefrihetsbrott bör åvila den ansvarige utgivaren av filmen eller videogrammet.

Detta skulle kunna länkas innebära att den ansvarige utgivaren kan ställas till svars för en skildring som påstås innefatta olaga våldsskildring trots att filmen godkänts av biografbyrån. Biografbyrån kan ju t. ex. ha ansett att en våldsskildring bör få finnas kvar därför att den är konstnäriigt motiverad, medan domstolen i en yitrandefrihelsprocess kan komma lill motsatt uppfattning. Nuvarande ordning innebär atl det gäller ett undantag från videoväldslagens tillämplighet för motsvarande situation. Däremot saknas del sädana undantag från tillämpligheten av de ansvarsbestämmelser som nu finns i BrB och som också kan länkas utgöra grund för förbud mot offentlig visning l.ex. därför alt en framställning strider mot lag, låt vara all dessa situationer saknar nämnvärd praktisk betydelse.

Det kan diskuteras om man bör ha kvar del nuvarande undantaget i videovåldslagen. En viktig skillnad mellan milt förslag och videovåldslagen är att åklagaruppgiften centraliseras lill JK och inle längre skall ligga på landets alla åklagarmyndigheter. Genom detta kan man få en enhetlig bedömning, och risken minskar för åtal för brott mot extremväldsförbudet i den situationen atl biografbyrån har godkänt innehållet i framställningen för offentlig visning för vuxna. Jag anser likväl atl man bör behålla ett undantag från straffansvaret för denna situation. Det förhållandet att den som avser atl visa en film offentligt skall kunna förlita sig på bedömningen hos biografbyrån i frågan om en upptagning innefattade olaga våldsskildring eller ej var ju en av de starkare invändningarna mot den rådgivande förhandsgranskningen. Det vore otillfredsställande alt behöva räkna med en möjlighet att en domstol fäller en film som biografbyrån har godkänt för visning. Något praktiskt behov av en motsvarande regel i fråga om andra yttrandefrihetsbrott kan inte anses föreligga.

Även bestämmelsen i 2 § videovåldslagen om förbud att sprida vissa
våldsskildringar till barn under 15 år bör tas in i 16 kap. BrB, samtidigt
som det i grundlagen bör öppnas möjlighet atl begränsa rätten att sprida
filmer och videogram med sådant innehåll. Liksom f. n. bör uthyrning och
försäljning av filmer och videogram av detta slag vara förbjuden, om den
sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärssyfte. I den nuvarande
bestämmelsen finns också intaget etl förbud att spela upp denna typ av
filmer och videogram vid särskilt anordnade visningar där barn är närva
rande. När lagen infördes angavs i propositionen alt man härigenom avsäg 96

att träffa bl.a. offentlig förevisning av videogram (prop. 1980/81:176 Prop. 1986/87:151 s. 15). Videogram omfattades då inte av biografförordningens bestämmelser. Dä detta numera är fallet har detta skäl för denna del av bestämmelsen fallit bort. Vidare avsågs särskilt anordnade visningar i slutna sällskap under förutsättning atl visningen skedde i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte. Visningar i pauser på diskotek eller andra dansställen nämndes i motiven. Sådana slutna tillställningar som drivs i förvärvssyfte torde i praktiken inle vara särskilt vanliga. I allmänhet är sådana tillställningar allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar och omfattas då av biografförordningens bestämmmelser. För alt få visa ett videogram pä ett diskotek dit allmänheten har tillträde krä's alltså alt videogrammet är förhandsgranskat. Detsamma gäller visningar pä ungdomsgårdar m. m. Jag anser att man kan avvara denna del av bestämmelsen då behovet av den i de fall den hade störst praktisk betydelse numera är tillgodosett på annal sätt.

Också frän slraffbarheten för brott mot förbudet i videovåldslagen att sprida filmer och videogram till barn gäller ett undanlag som avser filmer som har godkänts av biografbyrån för offentlig visning. I likhet med vad jag anförde nyss om "vuxenvåldet" anser jag att undantaget bör få en motsvarighet i den nya regleringen. Också de regler som nu finns om möjligheten alt undgå ansvar för det fall all del finns ett intyg om biografbyråns godkännande av en barnfilm bör i sak överföras lill en kommande lagstiftning.

Övriga undanlag från ansvarsbestämmelserna i videovåldslagen bör kunna undvaras. Ett av dessa avser filmer och videogram som visas vid biografföreslällningar. Detta undanlag infördes för att den som offentligt visar en inte godkänd film inte skulle kunna straffas både enligt videovåldslagen och biografförordningen (prop. 1980/81:176 s. 16). Med den nya ordningen kommer det normalt att vara olika personer som har det straffrättsliga ansvaret i de båda fallen. Om en film eller ell videogram med extrema våldsskildringar visas offentligt ulan att först ha granskats, kommer i första hand den ansvarige utgivaren eller - vilket kanske är det praktiska fallet - den som svarar i hans ställe enligt ansvarighetskedjan att straffas för innehållet, medan den som ordnar förevisningen straffas enligt biografförordningen därför att han visar en icke godkänd film. Jag anser därför att detta undantag inte längre är motiverat. Skulle det inträffa att del är samma personer som skall ansvara enligt de båda regelsystemen får situationen bedömas enligt allmänna principer.

Vidare undantas i videovåldslagen sändningar av TV-program som sänds av något av programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen eller av ett lokalt kabelsändarföretag. YFU har föreslagit atl brottet olaga våldsskildring skall omfatta inte bara filmer och videogram utan även TV-program oavsett om de sänds via etern eller tråd.

I dag gäller ett allmänt censurförbud för TV-sändningar. Enligt elt för
slag som f. n. behandlas av riksdagen skall dock vissa Irådsändningar för
offentlig förevisning av filmer och videogram vara undantagna från censur
förbudet. Dessa skall förhandsgranskas enligt biografförordningen (prop.
1985/86; 109). Reglerna för programverksamheten hos förelagen inom Sve- 97

7 Riksdagen 1986/87. I saml. Ni 151

riges Radio-koncernen är en spärr mot TV-sändningar som innehåller extremvåldsinslag (jfr prop. 1977/78:91 s. 194). Någon möjlighet alt ingripa mot etl program pä grund av att det innehåller väldsinslag finns dock inte annat än inom ramen för radionämndens verksamhet. Som yttersta sanktion kan avtalet med staten omprövas. För lokala kabel-TV-sändningar kan sändningsräilen begränsas, om del i en TV-kanal vid upprepade tillfällen har förekommit program med skildringar av det slag som avses i videoväldslagens extremvåldsparagraf eller om en kanal har varit ensidigt inriktad på våldsskildringar.

När nu i princip samma regler skall gälla för tryckta skrifter, eter- och trådsändningar samt filmer och videogram anser jag att möjligheterna lill ingripande bör vara desamma för alla medierna, eftersom det inte finns någon saklig anledning att TV-program skall vara undantagna frän exlrem-väldsbeslämmelsen. Jag förordar alltså alt brottet olaga våldsskildring skall avse även TV-program. Undantaget för dessa i videovåldslagen bör då inte få någon motsvarighet i den nya lagstiftningen.

Jag har redan förordat att den bestämmelse i videovåldslagen som avser möjligheterna för grossister alt utfärda intyg om alt innehållet i en film eller etl videogram avsedd för barn stämmer överens med en granskad kopia skall fä en motsvarighet i brottsbalken. Med etl system med ansvarig utgivare är del inle motiverat atl behålla dessa möjligheter såvitt gäller film för vuxna.

Ifrågavarande bestämmelser i videovåldslagen blir alltså överflödiga. Detsamma gäller den nyligen införda bestämmelsen om krav pä biografbyråns medgivande till åtal, dådelär JK som skall väcka åtal i fortsättningen. Den särskilda förverkandebestämmelsen bör få en motsvarighet i grundlagen genom föreskrifterom konfiskation.

Sammanfattningsvis innebär delta alt videovåldslagen kan upphävas.

Prop. 1986/87:151

allmänt förbud mot atl framställa, saluhålla, förevisa eller på annat sätt Prop. 1986/87:151 sprida skrifter eller bilder som ansågs såra tukt och sedlighet. En motsvarande bestämmelse fanns i 7 kap. 4 § TF.

De sexualliberala strömningar som växte fram under 1960-lalet ledde dock till att synen pä sexual- och samlevnadsfrågor markant förändrades. Den allmänna debatten i dessa frågor kom atl präglas av allt större öppenhet. Detta avspeglade sig i att lagstiftning och framför allt rättspraxis gick i riktning mot en större tolerans inom detta område.

Mot den bakgrunden framstod straffbudet om sårande av tukt och sedlighet som föråldrat och otidsenligt. År 1965 tillkallades därför en kommitté med uppgift alt se över bl. a. den straffbestämmelsen. I kommittédirektiven uttalades särskilt att översynen borde företas med utgångspunkt frän en i princip obegränsad yttrande- och tryckfrihet.

I sitt slutbetänkande (SOU 1969:38) Yttrandefrihetens gränser föreslog kommittén en ny lydelse av stadgandet i 16 kap. 11 S BrB. Förslaget innebar etl allmänt förbud mot alt publicera eller sprida framställningar som var så grovt sedlighetssärande eller uppenbart förråande att de kränkte den allmänna känslan för anständighet. Denna bestämmelse kompletterades med elt förbud mot att offentligen utställa, förevisa eller sprida sedlighetssårande framställningar. Motsvarande ändringar föreslogs i TF.

Under det påföljande lagstiftningsarbetet ansåg emellertid dåvarande departementschefen att utgångspunkten borde vara alt den enskilde i vidaste möjliga omfattning själv borde få bestämma vilka framställningar i skrift, bild och andra medier han ville la del av. Mot den bakgrunden fann han det inte befogat all behälla ens en sådan yttersta gräns för yttrandefriheten i dessa frägor som kommittén hade förordat. Straffbestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet med dess motsvarighet i TF upphävdes därför helt. Däremot ansågs att vissa begränsningar när det gällde själva spridningsrätten borde behällas. Ingen borde påtvingas pornografiska framställningar mot sin uttalade önskan (prop. 1970; 125 s. 68 fO. Med den motiveringen infördes det s.k. skyltningsförbudel (16 kap. 11 § BrB och 6 kap. 2 § första stycket 1 TF). De nya bestämmelserna trädde i kraft i början av år 1971.

Skyltningsförbudet innebär atl det är förbjudet att pä eller vid allmän plats genom skyltning eller annal liknande förfarande förevisa pornografiska bilder på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt samt atl med posten sända eller på annat sätt tillställa nägon pornografiska bilder utan föregående beställning. Brottet benämns otillåtet förfarande med pornografisk bild.

Efter dessa ändringar var rätten att publicera pornografi praktiskt taget obegränsad. De restriktioner som fanns avsäg spridandet, dels genom skyltningsförbudel, dels genom bestämmelserna om förledande av ungdom i 16 kap. 12 § BrB och 6 kap. 2 § första stycket 2 TF. Enligt det först nämnda lagrummet är det belagt med straff atl bland barn eller ungdom sprida skrift eller bild som genom sill innehåll kan verka förråande eller annars medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Såvitt är känt har bestämmelsen knappast kommit atl tillämpas i praktiken.

Del fanns nog inte många som vid denna lid räknade med alt pornografin 99

skulle utvecklas så som den sedan gjorde, både vad gäller omfattning och Prop. 1986/87:151 former.

Försäljningen av pornografiska tidskrifter ökade kraftigt för att nä en toppnotering just år 1971. Även om marknaden sedan dess har krympt något - bl. a. till följd av frivilliga överenskommelser inom t. ex. dagligvaruhandeln och bojkotiaktioner - är omfattningen fortfarande mycket betydande. Man beräknar atl det år 1984 såldes ca 13,6 miljoner s. k. herrtidningar i landet och i den siffran är varken utländska sädana herrtidningar eller rena pornografimagasin inkluderade. Läsarna är många - enligt branschens egna undersökningar räknar man med i genomsnitt 2.5 läsare per inköpt exemplar.

1 takt med att utbudet av pornografika ökade kunde även iakttas att framställningarna blev allt grövre. De sexuella skildringarna blev successivt mer utmanande och avancerade - ofta med inslag av våld, tvång, sadism o. d.

Denna utveckling ledde till att frågan om alt pä nytt införa ett förbud mot framför allt grövre former av pornografi tilldrog sig ett allt starkare intresse. Vid åtskilliga tillfällen under det senaste decenniet har således pornografifrågorna varit föremål för diskussion i riksdagen och i den allmänna debatten. Särskilt uppmärksammmat blev att barn i allt större utsträckning framställdes i pornografiska bilder.

Frågan om att utvidga det straffbara området beträffande pornografiska framställningar togs också särskilt upp av den dåvarande chefen för justitiedepartementet i direktiven till YFU. Departementschefen framhöll därvid att den utveckling som hade skett på pornografiområdet med bl. a. bilder av barn i sexuella situationer visade att en viss försiktig utvidgning av det straffbara området kunde vara motiverad också vad gällde framställningar i andra medier än film, t. ex. tryckta skrifter och videogram. Det framhölls vidare att kommittén under en första utredningsetapp lämpligen borde överväga om en straffbestämmelse rörande bl. a. pornografi borde införas.

I september 1978 avgav kommittén delbetänkandet (Ds Ju 1978:8) Barnpornografi som innnehöll förslag lill en straffbestämmelse om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § BrB med en motsvarighet i 7 kap. 4 § 12 TF. Förslaget ledde till lagstiftning som trädde i kraft den I januari 1980 (prop. 1978/79:179, KU 33, rskr. 317, KU 1979/80:1, rskr. 2, SFS 1979:375,936).

Enligt BrB-bestämmelsen kan den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider en sådan bild av barn dömas för barnpornografibrott om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Som framgått anser YFU i sill huvudbetänkande att några lagstiftningsåtgärder mot pornografiska alster inte bör komma i fråga utöver de gällande begränsningarna och vad utredningen föreslär i fräga om våldsskildringarna i rörliga bilder.

Frågan har uppmärksammats i mycket ringa grad av remissinstanserna.
Majoriteten i Svenska kommunförbundets styrelse samt Sveriges frikyi-
koräd m.fl.. Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Sveriges social
demokratiska kvinnoförbund. Kooperativa konsumentgillesförbundet och 100

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) hävdar dock att även sprid- Prop. 1986/87:151 ning av pornografiska stillbilder bör vara kriminaliserad.

Efter remissbehandlingen av YFU;s betänkande har emellertid frågan om ett vidgat förbud mot pornografi kommit alt tilldra sig stor uppmärksamhet.

Som exempel kan nämnas alt de politiska kvinnoförbunden i Stockholm har gått ut med ett gemensamt krav pä förbud mot våldspornografi. I mars 1985 har Folkaktionen mot pornografi bildats som en partipolitiskt och religiöst obunden sammanslutning som vill samla organisationer och enskilda med den gemensamma målsättningen alt bekämpa pornografin. Vidare har RFSU aktivt engagerat sig i arbetet på ett förbud mot pornografi som förbundet menar är kvinnodiskriminerande och avhumaniserande och utgör ett hot mot jämställda kärleks- och sexualrelationer mellan människor. Även den s.k. idégrupp, som tillsattes av statsrådet Anila Gradin år 1983 och som antog namnet Arbetsgruppen om mansrollen, tar i sin publikation Mannen i förändring avstånd från pornografin och uttalar sig för alt våldspornografi kriminaliseras.

De politiska kvinnoförbunden och andra sammanslutningar av kvinnor men även andra organisationer som t. ex. RFSU framhåller med skärpa hur pornografin på ett djupt kränkande sätt skildrar kvinnor som viljelösa objekt ulan eget värde och pä så sätt vidmakthåller etl kvinnoförakt som försvårar strävandena atl främja jämställdheten mellan könen i samhället.

I riksdagen togs frågan om samhällets syn på pornografin upp när jag besvarade en interpellation den 12 april 1985. Jag uttalade i det sammanhanget bl. a. atl del enligt min uppfattning förekom yttringar av pornografi som klart överskred gränsen för vad som rimligen kunde accepteras av samhället. Jag försäkrade även att frågan skulle ägnas stor uppmärksamhet under den fortsatta beredningen av yttrandefrihelsulredningens betänkande (prot. 1984/85:117 s. 24).

Skälen för mitt förslag: En allmän princip inom strafflagstiftningen är att ett beteende inte bör förbjudas genom slraffsanklionerade lagbestämmelser, om det inte kan påvisas eller framstår som övervägande sannolikt att beteendet i fråga kan ge skadeverkningar för del allmänna eller någon enskild. Denna princip har givelvis särskild bärkraft på TF:s område. Här är särskild varsamhet påkallad. YFU har uttryckt sin inställning sä all begränsningar av yttrandefriheten inte är godtagbara, om de har lill enda syfte att värna om en viss attityd, moraluppfattning eller etisk norm hur allmänt spridd och hur allvarligt upplevd denna än är. Detta synsätt leder till att man måste acceptera att produkter som av många uppfattas som t. ex. anstötliga eller smaklösa fritt kan framställas och spridas bland allmänheten.

Beträffande eventuella skadeeffekter av pornografiska stillbilder ger
forskningen ännu mindre underlag än i fråga om rörliga bilder (se avsnitt
3.6.2). För det första är den s.k. påverkansforskningen när det gäller
pornografiska framställningar mycket sparsam. Dessutom torde det vara
svårt alt vetenskapligt belägga all det finns ett samband mellan konsum
tion av pornografi och t. ex. benägenhet att tillgripa sexuellt våld. Än
större blir naturligtvis svårigheterna alt kartlägga vilka psykiska effekter 101

pornografiska framställningar kan ha på betraktaren.

Å andra sidan måste man utgå frän att negativa återverkningar kan Prop. 1986/87:151 uppstå till följd av atl många personer tar del av pornografiska framställningar på samma sätt som människors värderingar rent allmänt kan påverkas av massmedierna. Enligt min mening är den kanske allvarligaste faran med pornografiutbudet att framför alll ungdomen kan fä en vrångbild av sexuallivet, kärleken och förhällandet mellan könen. Därtill kommer atl åtskilliga yttringar av den pornografi som publiceras i dag av stora delar av befolkningen uppfattas som kränkningar av både kvinnor och män.

För egen del står jag fast vid den uppfattning jag gav uttryck för i inlerpellationsdebaiien år 1985. Inle minsl på grund av vad som under den senaste tiden har förekommit i den allmänna debatten anser jag atl det finns all anledning att utgå från att min uppfattning är väl förankrad i en bred allmän opinion. Jag kan i detla sammanhang också nämna att jag sammanträffat med företrädare för dels de politiska kvinnoförbunden i Stockholm, dels Folkaktionen mot pornografi.

Man måste dock ställa frågan om i vilken utsträckning strafflagstiftning är ett lämpligt och verksamt medel mot den människokränkande pornografin. Enligt min mening är svaret på frågan inte utan vidare givet. För det första står det klart att opinionsbildning och folkrörelsearbeie är vida viktigare än lagstiftning. För del andra kan man inte bortse frän alt en svårtillämpad lagstiftning — som man lätt riskerar att fä pä ett område som detta - t. o. m. kan få negativa effekter. Därmed är inte sagt att lagstiftning helt skall undvikas utan bara atl den måsle utnyttjas med urskillning och i medvetande om dess olägenheter och begränsade effekter.

Som jag tidigare har framhållit förekommer emellertid nu pornografiska skildringar som klart går över gränsen för vad som rimligen kan accepteras och mot vilka även lagstiftning bör tillgripas, trots den tvekan man allmänt sett kan hysa mot den formen av åtgärd. Vad jag tänker på är sådana framställningar i bild där sexuella motiv kombineras med våldshandlingar eller inslag av sadistiska beteenden, l.ex. avbildningar av sexuella övergrepp, lortyrscener eller liknande tvångssituationer. I denna typ av bilder skildras regelmässigt den avbildade kvinnan pä ett grovt kränkande och mänskligt nedvärderande sätt.

Alt sädana skildringar också måste vara ägnade all negativt påverka
framför allt kanske uppväxande pojkars men även vuxna mäns syn pä och
värdering av kvinnan måste anses uppenbart. Samhällets strävanden alt på
olika sätt främja jämställdhet mellan könen motverkas av atl dessa alster
fritt kan spridas. Som jag har framhållit i regeringsskrivelsen (1986/87:21)
om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott är det angelägel alt med all
kraft motverka utbredningen av en kultur där våld uppfattas som ett mer
eller mindre naturiigl inslag. Del finns enligt min mening inga rimliga skäl
att - vad gäller just sådana produkter - behälla den nu rådande synnerli
gen generösa friheten atl publicera pornografiska bilder. 1 likhet med de
remissinstanser som har kritiserat YFU;s ställningstagande atl inte införa
nägon ytteriigare inskränkning beträffande pornografiska stillbilder anser
jag alt det är av särskild vikt atl man ställer upp en straffsanktionerad gräns
även för sädana alster. Jag vill gärna i detta sammanhang säga att jag
tillmäter de politiska kvinnoorganisationernas eniga inställning i denna 102

fråga en mycket stor betydelse. En sådan gräns gäller ju redan för skild- Prop. 1986/87:151 ringar av sexuellt våld och tvång m. m. i filmer och videogram. En begränsning av yttrandefriheten av delta slag anses således tillåten enligt 2 kap. 13 § första stycket RF.

I fråga om den närmare utformningen av ett straffsanklionerat spridningsförbud av pornografiska stillbilder vill jag anföra följande!

Skildringar i rörliga bilder uppfattas i regel som mera påtagliga och suggestiva än när ett motiv med motsvarande innehåll återges i en stillbild. Man bör därför inte gå längre i kriminaliseringen av här berörda pornografiska skildringar i stillbilder än vad som gäller för sexuella skildringar enligt det extremvåldsförbud som jag har behandlat i föregående avsnitt. Å andra sidan bör ett sådant straffbud när det gäller stillbilder heller inle göras mera begränsat än vad som nu gäller för filmer och videogram. Om det för straffbarhet ställs upp alltför höga krav. finns nämligen anledning befara all etl förbud framstår som tämligen verkningslöst. Det ter sig också frän tillämpningssynpunkt rationellt att dra gränsen för det straffbara området på ett sä likartat sätt som möjligt i båda de här aktuella avseendena, låt vara att det för tillämpningen av en straffbestämmelse i ämnet kan få betydelse om fråga är om rörliga bilder eller stillbilder.

Med hänvisning till det sagda förordar jag således att det i BrB införs en straffbestämmelse som kriminaliserar framställning och spridning av skildringar av sexuellt våld eller tvång i bilder som inte ingår i filmer eller videogram. Bestämmelsen bör lämpligen samordnas med det av mig förordade straffbudet om olaga våldsskildring i 16 kap. BrB och ges en motsvarighet i 7 kap. 4 § TF. Bestämmelserna bör utformas så atl skildringar av sexuellt våld eller tvång i alla typer av bilder kan bestraffas, om skildringen är avsedd att spridas. Likaså bör det vara möjligt alt särskilt bestraffa också själva spridningen av sådana skildringar (jfr 16 kap. 10 a § BrB), om dessa faller utanför det grundlagsreglerade området.

Den lösning jag förordat medför all gränsen för den lotalförbjudna pornografin blir snävare än enligt det s. k. skyltningsförbudel i 16 kap. 11 § BrB. Enligt den straffbestämmelsen är del som jag redan nämnt straffbelagt atl på eller vid allmän plats förevisa pornografisk bild på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt. Härunder faller även "mjukare" pornografiska framställningar, såsom t. ex. vissa sådana bilder som brukar förekomma i de s.k. herrtidningarna. Jag vill i det sammanhanget erinra om att också skyltningsförbudets utformning och tillämpning tidigare har blivit föremål för kritik. Jag har övervägt frågan om ändringar även i den straffbestämmelsen kan vara påkallade. Efter samråd med bl. a. företrädare för detaljhandelsbranschen har jag dock funnit att de självsanerande åtgärder som numera företagits pä området har fått sädan praktisk betydelse atl tanken pä en skärpning av straffbestämmelsen åtminstone inte för närvarande bör aktualiseras. Jag tar därför inte upp den saken i detta ärende.

Avslutningsvis kan nämnas alt den föreslagna grundlagsregleringen inle hindrar att man behåller nuvarande möjligheter att inskränka sändningsräilen i lokala kabelsändningar, om en kanal har innehållit pornografiska skildringar.

103

YFU:s förslag: Beskrivningen av brottet hels mot folkgrupp preciseras genom att ett yttrande för att vara straffbart skall vara grundat på ras e. d. i stället för som nu anspela på detla. Den nya brottsbeskrivningen skall förenas med en föreskrift om prövning av försvarlighelen i yttranden som uttrycker missaktning för en folkgrupp eller någon annan liknande grupp av personer.

Remissinstanserna: YFU;s förslag har fått ett blandat mottagande. Flertalet remissinstanser är i princip positiva. Dock finns det även bland dessa kritiska synpunkter på försvariighetsrekvisitets utformning.

Diskrimineringsutredningens förslag: Bildande av eller deltagande i organisationer vilkas verksamhet främjar eller uppmanar till förioljelse på etnisk grund skall kriminaliseras.

Remissinstanserna: Många är positiva till diskrimineringsutredningens förslag och åberopar dä i allmänhet att Sverige enligt FN;s rasdiskrimine-ringskonvenlion måste lagstifta i frågan. Något färre är negativa och hänvisar till viklen alt värna föreningsfriheten. (En sammanställning av remisssvaren finns i prop. 1985/86:98 om invandrarpolitiken, bil. 12, s. 296.)

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 16 kap. 8 § BrB skall den som offentligen eller eljest i elt uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp. Straffet är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Brottet hets mot folkgrupp ingår också i TF:s brottskatalog (7 kap. 4 § 8). Sin nuvarande lydelse fick bestämmelsen år 1982 (prop. 1981/82:58, KU 24, rskr. 221, JuU 41, rskr. 222, KU 1982/83; 1, rskr. I).

En allmän straffbestämmelse om hels mot folkgrupp tillkom år 1948. Bestämmelsen överfördes sedermera till BrB. Som framgår av det följande är paragrafens senare historia sammankopplad med Sveriges tillträde år 1971 lill den konvention som FN;s generalförsamling antog år 1965 om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt artikel 4 b i konventionen förbinder sig konventionsstaterna atl förbjuda organisationer som främjar och uppmuntrar till rasdiskriminering samt att förklara deltagande i sådana organisationer som en brottslig handling.

Inför Sveriges tillträde till FN;s rasdiskrimineringskonvention gjordes en grundlig genomgång av vilka lagändringar som krävdes för att den

104

svenska lagstiftningen skulle stå i överensstämmelse med de krav konven- Prop. 1986/87:151 tionen ställde. Utredningen angående förbud mot rasdiskriminering konstaterade sålunda att möjligheteratt förbjuda organisationer som främjade rasdiskriminering saknades i svensk räll. Utredningen fann vidare alt förhållandena i Sverige inte motiverade kriminalisering redan av bildande eller dellagande i sådana sammanslutningar (SOU 1968:68 s. 62).

1 det lagstiftningsärende som föregick Sveriges ratificering av rasdiskrimineringskonventionen föreslogs inte heller något organisationsförbud. Föredragande statsrådet hänvisade till en början till att det enligt artikel 2 punkt I d i konventionen krävs lagstiftning mot rasdiskriminering som utövas av personer, grupper eller organisationer endast i den män de faktiska förhållandena i vederbörande siat är sådana att de påkallar lagstiftning. Enligt föredraganden innebar detta atl, även om vissa föreskrifter i konventionen inte hade full täckning i svensk rätt, en ratificering inte krävde lagstiftning pä samtliga dessa punkter (prop. 1970:87 s. 60). När del gällde rasistiska föreningar pekades på att främjande av eller uppvigling lill straffbar rasdiskriminering kunde beivras med stöd av BrB;s regler om medverkan och bestämmelsen om uppvigling; den effekt man ville nå med ett uttryckligt förbud kunde man i viss utsträckning vinna genom de förslag om bl. a. utvidgat straffansvar för hets mot folkgrupp som samtidigt lades fram. Föredraganden ansåg därför inte att något starkt behov av kriminalisering då förelåg i Sverige (prop. s. 64).

Någon annan mening framfördes inle heller under riksdagsbehandlingen (ILU 1970:41).

Rasdiskrimineringskonventionen fick betydelse också för utformningen av fri- och rättighetsskyddet i RF. Det ena av de två fall där det är tillåtet alt i vanlig lag begränsa föreningsfriheten gäller nämligen sädana sammanslutningar vilkas verksamhet innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller visst etniskt ursprung (2 kap. 14 § andra stycket RF). Delta undantag frän grundlagsskyddet för föreningsfriheten motiverades med hänvisning lill FN-konvenlionen. Del kan noteras atl JK i grund-lagstiflningsärendet hade satt i fräga om det var nödvändigt atl göra ell undantag för rasistiska föreningar. Enligt JK tvingade nämligen lagstiftningen om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering eventuella föreningar med rasisliskt program till passivitet. JK menade därför all konventionens krav på organisationsförbud i praktiken kunde anses i allt väsentligt uppfyllt (prop. 1975/76:209 s. 235). Föredragande statsrådet förklarade atl han var närmast benägen atl instämma med JK men ansåg all man borde undvika att utforma grundlagen så att del kunde hävdas atl denna lägger hinder i vägen för elt fullständigt uppfyllande av Sveriges konventionsälaganden (prop. s. 113). Uttalandet berördes inte vid riksdagsbehandlingen (KU 1975/76:56).

Den möjlighet till lagstiftning som RF sålunda ger har inte utnyttjats.

Den svenska ståndpunkten har föranlett kritik i den särskilda FN-kom-
milté som övervakar tillämpningen av konventionen. Tonen har successivt
skärpts i de rapporter rasdiskrimineringskommillén avgett till generalför
samlingen. Frän att år 1979 ha noterat all den svenska synpunkten föran
ledde olika kommentarer inom kommittén, har i 1981 års rapport framhäl- 105

lits att ledamöter har uttryckt oro över att svensk lag inte helt täckte Prop. 1986/87:151 konventionens krav vad gällde organisationer med rasisliskt syfte och att man hoppades alt Sverige skulle ändra lagen. År 1983 erinrades om att Sverige var bundet av konventionen att förklara organisationer som främjade rasdiskriminering olagliga.

I mars i år avlämnade Sverige sin periodiska rapport lill FN-kommittén. I samband därmed uttalade enskilda ledamöter av kommittén att de inle delade Sveriges uppfattning i fråga om innebörden av konventionsbestämmelsen om införande av ett organisationsförbud. Man förklarade att artikel 4 b i konventionen är en tvingande regel som inte lämnar något utrymme för konventionsslaterna atl pröva behovet av lagstiftning. Kommittén har ännu inte avgelt någon rapport till generalförsamlingen efter den svenska rapporteringen.

År 1981 avgav diskrimineringsulredningen betänkandet (SOU 1981:38) Om hets mot folkgrupp. Utredningen ansåg alt reglerna om hets mot folkgrupp i BrB och TF gav tillräckligt skydd mot rasistiska organisationer eftersom deras medlemmar straffas, om de för ul organisationernas budskap. Det förelåg enligt betänkandet (s. 76) inle något behov av förbud.

Däremot förordade diskrimineringsutredningen i belänkandet alt ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp borde ändras så att även sådana kollektiv av folkgrupper som exempelvis invandrare eller utlänningar skulle skyddas av den. I praxis hade det nämligen visat sig att bestämmelserna inle ansetts tillämpliga på yttranden som uttrycket hot mot eller missaktning för invandrare i allmänhet. Vid remissbehandling av betänkandet hävdade YFU atl rekvisitet "missaktning", som vid lagändringen år 1970 hade ersatt "förtal eller smädelse", var alltför vidsträckt. YFU menade att lagtexten vid en strikt tolkning inle garanterade något utrymme för saklig kritik och föreslog att "missaktning" skulle bytas ut mot "förakt". I prop. 1981/82:58 tog föredragande statsrådet fasta på YFU;s förslag. Vid riksdagsbehandlingen ansåg emellertid riksdagen atl frågan borde bli föremål för ytteriigare överväganden inom YFU (KU 1981/82:24 s. 5 f och JuU 41 s. 6 f). Detla gavs regeringen till känna (rskr. 1981/82:221 och 222).

Sedan regeringen överlämnat frågan till YFU har utredningen i sitt slutbetänkande på nytt behandlat utformningen av ansvarsbestämmelsen om hels mot folkgrupp.

Enligt YFU är kärnfrågan hur man skall förhindra atl någon etnisk grupp
blir behandlad och betraktad som mindervärdig i förhållande lill andra
grupper utan alt man samtidigt inkräktar på det vidsträckta utrymme som
behövs för en allsidig debatt. Utredningen framhåller som sin uppfattning
att endast sådana omdömen som syftar till att förringa en etnisk grupps
människovärde eller att motarbeta dess jämställdhet med andra grupper
och som grundas pä ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse bör omfattas av kriminaliseringen. Utredningen anser att
lösningen är atl införa en försvarlighetsprövning. En sådan behövs emel
lertid bara vid yttrande som innefattar missaktning för en grupp som
skyddas av kriminaliseringen; att hota en folkgrupp kan nämligen aldrig
vara försvarligt. 106

YFU anser vidare att det för straffbarheten nödvändiga sambandet Prop. 1986/87:151 mellan hotet eller missaktningen och det för gruppen särskiljande draget bör uttryckas tydligare. Utredningen föreslår därför att uttrycket "med anspelning pä" ersätts med "som är grundat på".

Även diskrimineringsutredningen har på nytt tagit upp utformningen av de bestämmelser som skall hindra rasism. I sitt slutbetänkande (SOU 1984:55) I rätt riktning redovisar utredningen en annan uppfattning än tidigare i frågan om förbud mot organisationer som främjar etnisk diskriminering. I slutbetänkandet föresläs nämligen att ett sådant förbud införs.

Huvudskälet för ett förbud är enligt diskrimineringsutredningen vårt konvenlionsätagande och de allt kraftigare anmärkningar som FN-kommittén riklat mot Sverige och som kan ha effekt på vär allmänna trovärdighet i internationella sammanhang. Utredningen pekar också pä att föreningar som genom närradiosändningar upprepade gånger har gjort sig skyldiga till hels mot folkgrupp inte har kunnat fråntas ;in räll att sända i närradion. Föreningsbildningen är enligt utredningen en förutsättning för förmåner exempelvis i samband med kommunala lokalupplätelser (SOU 1984:55 s. 189).

Skälen för mitt förslag: Som redan framgått finns det ett samband mellan ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp och frågan om elt förbud mot rasistiska organisationer. Jag tar därför upp båda ämnena lill en gemensam behandling. Eftersom den senare frågans lösning är beroende av den förra börjar jag med brottet hets mot folkgrupp. Jag vill redan här anmäla alt jag i dessa frägor har samrätt särskilt med statsrådet G. Andersson.

Hets mot folkgrupp

I likhet med YFU anser jag alt det är en svär och grannlaga avvägning som måsle göras mellan ä ena sidan etniska gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen och yttranden och å andra sidan utrymmet för den allmänna debatten och däri möjligheterna atl anföra kritik. Det är också så att invandrarfientlig verksamhet inte förebyggs bäst genom straffbestämmelser ulan genom information, upplysning och den fria opinionsbildningen. Därför är det viktigt alt de straffbestämmelser som trots allt är nödvändiga inte är utformade så atl de blir ett hinder för den upplysning, information och sakliga debatt som behövs för att skapa kunskap om och förståelse för invandrarnas förhållanden och för att motverka rasism. De positiva attityder som man strävar efter kan skapas genom öppen debatt eller annat meningsutbyte inom ramen för bl. a. den fackliga verksamheten eller i föreningslivet. Folkrörelserna spelar självfallet en viktig roll i detta sammanhang. Genom straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp begränsas otvivelaktigt den medborgeriiga yttrandefriheten. Frågan om hur bestämmelsen skall vara utformad måste ses mot denna bakgrund.

Det har under frågans behandling inte framkommit att yttrandefriheten
är inskränkt pä ett oacceptabelt sätt genom straffbestämmelsens nuvaran
de utformning. Antalet väckta åtal på området har varit ytterligt begränsat.
Stockholms tingsrätt, som har prövat en del av de mål som faktiskt före
kommit, har i sitt remissvar över YFU;s förslag ansett att några tolknings- 107

problem av det slag utredningen har antytt inte har uppkommit i de mål Prop. 1986/87:151 tingsrätten har avgjort. Detta styrker mig i min uppfattning att den nuvarande bestämmelsen i och för sig ger tillräckliga garantier för all saklig kritik på detla område kan framföras slraffritt.

Mot intresset av en fri samhällsdebatt slår intresset av alt värna om enskilda människors och gruppers integritet och värdighet. Det har med den växande andelen invandrare blivit alltmer betydelsefullt alt samhället med kraft markerar sitt avståndstagande mot försök att sprida föreställningar om vissa folkgruppers mindervärdighet. Jag är därför inte beredd att föreslå en begränsning av det straffbara området så att enskilda folkgrupper erhåller vad som skulle kunna uppfattas som ett sämre skydd än de har i dag. Inte heller finner jag det lämpligt att i övrigt justera lagtexten på det sätt YFU har föreslagit.

Däremot anser jag att det finns anledning alt ta upp frågan om en ändring av bestämmelsen frän en annan utgångspunkt.

Som jag redan har nämnt tillkom bestämmelsen år 1948. Den skärptes i samband med att Sverige tillträdde rasdiskrimineringskonvenlionen och därefter år 1982, då den kom att omfatta även kollektiv av invandrare. Av dessa ändringar har endast den som skedde år 1970 gällt del rekvisit i bestämmelsen som nu anger atl elt yttrande skall ha gjorts offentligen eller annars i ett uttalande eller meddelande som har spritts till allmänheten för att det skall vara straffbart.

Före år 1970 måste hotel eller förtalet ha skett offentligen, vari får anses ligga alt det skulle direkt rikta sig till allmänheten eller i övrigt lill en större krets. Utvidgningen skedde för atl även olika former av propagandakampanjer som skedde i det fördolda genom upprepade uttalanden skulle vara straffbara. Meddelandet behöver alltså sedan dess inte på ett direkt sätt vända sig till allmänheten. Det är tillräckligt om det sprids bland allmänheten. Detta kan ske exempelvis genom upprepade uttalanden i privata samtal (prop. 1970:87 s. 62 1).

Det krävs emellertid för straffbarhel att gärningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en obestämd krets. Straff skall alltså inle inträda, om hans uppsåt varit inriktat pä en krets av bekanta eller exempelvis medlemmar i en organisation, även om denna krets har varit vidsträckt. Med uttrycket sprider uttalande avses såväl atl göra elt uttalande som att sprida vad man hört av annan. Stadgandet omfattar inle bara muntlig och skriftlig framställning utan även l.ex. åtbörder eller framställning i bild som inte kan anses som skrift.

Praxis beträffande hets mot folkgrupp är sparsam. Enligt en kartläggning som diskrimineringsulredningen har gjort (Ds A 1984:7 s. 108) meddelades åtta fällande domar under drygt tio år. Utredningen har också framfört kritik mot tillämpningen av lagrummet. Den ansåg att polis och åklagare i alltför hög grad skrev av ärendena i stället för att väcka åtal.

I det regeringsförslag om invandrarpolitiken som presenterades för riks
dagen i mars 1986 har jag visseriigen förklarat all jag har svårt all se att del
finns fog för någon mer allvarlig kritik av rättsväsendets handläggning av
ärendena rörande etnisk diskriminering (prop. 1985/86:98 s. 113). Proposi-
Uonen har antagits av riksdagen (SfU 1985/86:20. rskr. 301). Detla hindrar 108

emellertid inte att det kan finnas anledning all i detta sammanhang över- Prop. 1986/87:151 väga om det straffbara området bör ändras med hänsyn till att det måste anses vara ett starkt samhälleligt intresse att med all kraft motverka rasistiska organisationer.

Den nuvarande utformningen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp begränsar i praktiken kraftigt möjligheterna till utåtriktad verksamhet frän rasistiska organisationer. En ändring av bestämmelsen vad gäller offent-lighetsrekvisilet skulle kunna innebära ytterligare elt sleg i skärpande riktning och pä liknande sätt lägga hinder i vägen också för intern verksamhet. Enligt min mening är del angeläget att ändra spridningsrekvisitet i detla syfte så att det utrymme, som nu finns för här avsedda organisationer att verka, i praktiken försvinner.

Det är dock uppenbart att kriminaliseringen inte bör gå så långt att den omfattar yttranden inom den helt privata sfären. Det bör t. ex. fortfarande vara straffritt atl till en nära anhörig uttrycka en i och för sig förgriplig åsikt. Något annat skulle komma atl innebära en alltför långtgående inskränkning av yttrandefriheten och dessutom vara omöjligt att övervaka på ett någorlunda rimligt sätt.

Utanför denna privata sfär bör det dock enligt min mening vara otillåtet att sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot folkgrupp på grund av ras e. d. Detta kan bli fallet, om kravet pä att uttalandet måste ske offentligt eller spridas till allmänheten tas bort. Också spridning av rasistiska och liknande uttalanden inom en förening skulle härigenom bli straffbar.

En sådan ändring som jag nu har diskuterat är motiverad också av andra skäl.

Diskrimineringsutredningen har pekat på att det förekommit att rasistisk (nazistisk) propaganda har spritts på en skola men alt förundersökningen har lagts ned, eftersom gärningsmannen inte ansågs ha haft för avsikt atl sprida skriften utanför skolan (SOU 1981:38 s. 42 O- Enligt utredningen skulle delta visa pä en bristande överensstämmelse mellan rättstillämpningen och interrionerna med lagstiftningen. Statens invandrarverk har mot den bakgrunden framhållit att eventuella oklarheter med offentlighets-rekvisitet bör undanröjas, om Sverige skall kunna hävda att lagstiftningen uppfyller FN-konventionens krav.

Det anförda visar att gränsdragningen mellan vad som är och vad som inte är att bedöma som straffbar spridning bland allmänheten kan ge upphov till problem. Det är inle hell lätt alt säga när en avgränsad sluten krets övergår till att bli en större obegränsad krets som kan anses representera allmänheten. Dessa tveksamheter bör elimineras.

Sammanfattningsvis anser jag att man helt bör slopa kravet på alt etl uttalande måste ske offentligt eller spridas bland allmänheten. Det skall räcka atl uttalandet sprids. Samhället skulle därigenom slå fast att uttalanden som uttrycker rasförakt är oacceptabla så snart de förekommer utanför den rent privata sfären.

Ett liknande "rent" spridningsrekvisit finns redan i bestämmelserna om
barnpornografibrott (7 kap. 4 § 12 TF och 16 kap. 10 a § BrB). Paragra
fen, som trädde i kraft den 1 januari 1980, straffbelägger den som skildrar 109

barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider Prop. 1986/87:151 sådan bild av barn. Av förarbetena framgår atl det för att bilden skall anses spridd krävs något mera än alt bilden gjorts tillgänglig för endast elt fätal personer (prop. 1978/79:179 s. 59 ff och 62). De förslag rörande tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrotten som jag lägger fram i detla lagstiftningsärende innebär ingen förändring i detta avseende.

Det straffbara området i bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp kommer i konsekvens med det sagda alt omfatta även uttalanden eller meddelanden som når ut lill en grupp av personer, som utgör mer än ett fätal. Ulan att man kan säga att det sker offentligt eller bland allmänheten.

Någon motsvarande ändring av bestämmelsen om hels mot folkgrupp i 7 kap. 4 § 8 TF behövs inle, eftersom något spridningsrekvisit över huvud taget inte ingår i den bestämmelsen (jfr 1 kap. 6 S TF).

Avslutningsvis bör i detta sammanhang nämnas att några organisationer som har yttrat sig över YFU;s förslag anser all även missaktning på grund av kön skall vara kriminaliserat enligt BrB-bestämmelsen. Syftet med en sådan ändring skulle vara atl komma till rätta med vissa pornografiska skildringar som av kvinnor upplevs som. kränkande. Jag förordar i avsnitt 3.6.3 att pornografiska skildringar skall kriminaliseras i ökad utsträckning. Syftet med den föreslagna ändringen i bestämmelsen om hels mot folkgrupp får i väsentliga delar anses tillgodosett pä det sättet. All härutöver införa en allmän kriminalisering av uttryck för missaktning på grund av kön i den nu aktuella paragrafen bedömer jag som alltför vanskligt. Gränsdragningsproblemen skulle bli ytterligt svårbemästrade och bestämmelsen skulle förlora sin inriktning på minoritetsskydd.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att jag inte i detta ärende går in på det förslag om ändring i bestämmelserna om hets mot folkgrupp som har lagts fram av utredningen om homosexuellas situation i samhället i belänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället. Betänkandet i fråga är efter remissbehandling föremål för beredning inom regeringskansliet.

Förbud mot rasistiska organisationer

Jag förordar alltså att ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp skärps på det sätt som angetts. Frågan är dä om en sädan skärpning av strafflagstiftningen undanröjer de tvivel som har yppats om att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt rasdiskrimineringskonventionen eller om det behövs ytterligare åtgärder. Det som i sä fall i första hand är aktuellt att diskutera är om det i svensk lagstiftning skall införas ett uttryckligt förbud mot bildande av eller deltagande i rasistiska organisationer.

Jag vill först understryka att organisationer som främjar rasdiskrimine
ring givelvis saknar alll berättigande. Del är viktigt att samhället tydligare
markerar sitt avståndstagande från sädana organisationer. Så sker genom
den ändring jag nyss har föreslagit. Vidare skulle det, som diskriminerings
ulredningen har föreslagit, kunna ske genom en bestämmelse som generellt
gör det straffbart alt över huvud taget verka i en organisation som ägnar sig 110

åt förföljelse av folkgrupper pä etnisk grund. Jag är emellertid inle beredd Prop. 1986/87:151 att föreslå någon sådan bestämmelse. Skälen lill delta är följande.

Visserligen förekommer det emellanåt rasistiska aktiviteter i mer eller mindre organiserad form och det finns anledning att noga följa utvecklingen pä området. Men även om man beaktar de enstaka oroande händelser som förekommit på senare tid, kan man konstatera atl det knappast finns några mera betydande sammanslutningar med rasförföljelse på programmet. De öppet rasistiska organisationerna har mycket liten anslutning, och de är inbördes splittrade och utan inflytande. Varhelst de uppträder möts de av starka reaktioner av avsky från omgivningen, något som f.ö. torde vara betydligt viktigare och mer effektivt än lagstiftning.

Genom den ändring i reglerna om hets mot folkgrupp i BrB som jag likväl förordar kommer emellertid också rättsväsendets möjligheter att ingripa mot dem som söker sprida ell rasisliskt budskap atl förbättras avsevärt. I praktiken torde härigenom det utrymme komma alt försvinna som har funnits för organisationer av här aktuellt slag att agera. Redan denna reglering är alltså tillräcklig för att tvinga dessa organisationer till total passivitet. Därmed skulle det inte heller finnas något egentligt behov av alt tillföra lagstiftningen även ett direkt organisationsförbud.

Härutöver finns det emellertid särskilda skäl som starkt talar emot att ett sädant förbud införs. Själva förbudet skulle ge organisationerna en ökad uppmärksamhet, något som inte är önskvärt. Ingripandena mot dem kan av grupperna själva upplevas som etl spänningsmoment och ge allmänheten en överdriven föreställning om deras betydelse. Elt formellt förbud skulle vidare kunna uppmuntra organisationerna lill underjordisk verksamhet vilket i sin tur leder till att verksamheten blir farligare och svårare atl kontrollera. Svårigheterna att tillämpa en förbudsregel av detla slag kan även föra med sig alt en organisation efter etl rättsligt förfarande oförtjänt kommer all uppfattas som godkänd av samhället. Erfarenheter frän andra länder som har en förbudsreglering visar också att den är föga verkningsfull. Till detta kommer de principiella aspekterna mot en lagstiftning som tar omedelbart sikte pä en begränsning av föreningsfriheten.

Med den lagändring jag här har föreslagit anser jag vidare att det slår klart att det inte kan göras gällande att lagstiftningen på området ej skulle motsvara våra åtaganden enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention. Varje främjande eller uppmuntrande av rasdiskriminering kommer ju i fortsättningen praktiskt sett atl vara förbjudet.

I sammanhanget vill jag också nämna att närradiolagen nyligen har
ändrats så alt sändningstillstånd kan återkallas interimistiskt redan efter en
fällande men inle lagakraflvunnen dom, om den som har sändningstillstånd
gjort sig skyldig lill exempelvis hets mot folkgrupp. Det innebär alt ell av
de skäl diskrimineringsutredningen har anfört för en kriminalisering inte
längre har bärkraft. Ett annat skäl som utredningen förebär är alt myndig
heter skulle vara tvingade alt lämna förmåner även till organisationer som
bedriver rasistisk verksamhet. Som JK framhållit i sitt remissvar med
anledning av diskrimineringsulredningens belänkande förefaller utredning
en ha missbedöml möjligheterna att underiäta alt ge sådana organisationer
kommunala förmåner vid exempelvis lokalupplätelser. Om man på goda 111

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Något undanlag för krigsförhållanden skall dock inte göras i fråga om brotten mot rikets säkerhet. Inte heller skall del göras någon begränsning i fråga om möjligheterna alt kriminalisera publicering av allmänna handlingar.

Remissinstanserna är genomgående positiva lill YFU;s förslag. Alla remissinstanser som uttalar sig i frågan tillstyrker sålunda förslaget eller lämnar del utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som nämnts tidigare är principen om dubbel täckning inle hell genomförd beträffande brottet otillåtet offentliggörande. I praktiken bestäms vad som skall anses som otillåtet offentliggörande av regler i vanlig lag; BrB och sekretesslagen. TF begränsar dock möjligheterna till inskränkningar i tryckfriheten genom all det skall vara fråga om antingen brott mot rikets säkerhet eller sekrelessbrott. Inom dessa ramar kan del straffbara området vidgas redan genom en ändring i BrB eller sekretesslagen. Nägon grundlagsändring är således inte nödvändig.

I motiven lill TF anfördes som skäl för den olika behandlingen av de båda brotten de olägenheter som skulle uppstå - särskilt under krigsförhållanden - om regleringen i TF i alltför hög grad var bunden vid delaljfor-muleringar. Bestämmelsen i 7 kap. 5 § TF gavs därför en något allmännare formulering. Härigenom kan jämkningar i de motsvarande allmänna bestämmelserna, omedelbart bli tillämpliga även på tryckfrihetens område (prop. 1948:230 s. 102).

MMU ansåg alt denna uppdelning från principiell synpunkt knappast var motiverad redan med hänsyn lill att vissa brotl kunde utgöra såväl otillåtet yttrande som otillåtet offentliggörande (t. ex. landsförräderi) och aU gränsdragningen mellan de olika momenten i brolien saknade avgörande betydelse. Vad angick önskemålet att vid krigsförhållanden kunna utvidga räckvidden av vad som enligt TF skulle straffas som otillåtet offentliggörande framhöll MMU atl som yttrandefrihetsbrott enligt MMU:s förslag -liksom enligt TF - skulle anses bl. a. obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift. Härigenom straffbelades publicering av uppgifter rörande vissa angivna förhållanden av betydelse för försvaret under förutsättning att uppgifterna rörde förhållanden av hemlig

112

natur. I sistnämnda hänseende skulle det bli av betydelse vilka bestämmel- Prop. 1986/87:151

ser som vid krigsförhällanden gällde rörande tystnadsplikt och sekretess.

MMU ansåg att grundlagen i förevarande hänseende inle borde göra någon

principiell skillnad mellan otillåtet yttrande ocn otillåtet offentliggörande.

Alla yttrandefrihetsbrotten borde sålunda i grundlagen anges med sina

rekvisit (SOU 1975:49 s. 235).

1 den proposition med förslag till grundlagsändringar angående tryckfriheten som förelades riksdagen med anledning av bl.a. MMU:s förslag (prop. 1975/76:204) anförde föredragande statsrådet alt MMU;s förslag att i fortsättningen inle skilja mellan sådana brott som utgjorde otillätet yttrande och sådana som innebar otillåtet offentliggörande hade goda skäl för sig, liksom tanken alt i grundlag namnge och beskriva de brotl mot rikets säkerhet som innefattade otillåtet offentliggörande. Det fanns emellertid inle då tillräcklig anledning all göra den ganska omfattande omarbetning av 7 kap. TF som förslagets genomförande skulle påkalla (s. 170 0.

I direktiven till YFU anförde föredragande statsrådet att del var uppenbart atl den begränsning av handlingsfriheten i fräga om allmän lag som skulle bli en följd av MMU;s förslag skulle innebära en förstärkning av yttrandefrihetsskyddei såvitt gällde de brotl som betraktades som otillåtet offentliggörande. YFU borde därför på denna punkt arbeta efter de principer som hade förordats av MMU.

YFU har i sitt förslag följt MMU;s uppläggning. Någon uppdelning mellan vad som skall anses som otillåtet yttrande och vad som skall anses som otillåtet offentliggörande görs inte. De brott mot rikets säkerhet som kan komma i fråga arbetas in i broltskalalogen. Jag anser i likhet med remissinstanserna att den förstärkning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten som det innebär atl i grundlagen ange rekvisiten för de brott mot rikets säkerhet, som i dag bestraffas som otillåtet offentliggörande, är angelägen. Efter en sådan förändring skulle det straffbara området för dessa brott inle kunna vidgas utan grundlagsändring.

Å andra sidan kan man inte blunda för att de skäl, som vid TF;s tillkomst anfördes för att grundlagen för krigsförhållanden inte alltför mycket bör binda utformningen av regleringen, alltjämt har betydande styrka.

För min del anser jag all man skulle kunna nå en rimlig avvägning mellan de starka intressen som här bryts mot varandra, om man låter den ordfiing som f. n. gäller generellt bara tillämpas när landet är i krig eller omedelbar krigsfara (jfr '3 kap. 7 § RF). För andra situationer bör YFU;s förslag genomföras.

Lagtekniskt bör mitt förslag utformas på följande sätt. Broltskalalogen i

7 kap. 4 § TF bör utvidgas med brotten spioneri, obehörig befattning med
hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift. Vidare bör broltsbe
skrivningarna där för brotten landsförräderi eller landssvek kompletteras
så atl de omfattar även de moment som kan vara otillåtet offentliggörande.
I 7 kap. 5 § bör som tryckfrihetsbrotl anges också andra brott mot rikets
säkerhet, som innefattar otillåtet offentliggörande och som enligt lag utgör
straffbar gärning när riket är i krig eller omedelbar krigsfara.

I punkt 2 i 7 kap. 5 § TF anges som otillåtet offentliggörande uppsåtligt
offentliggörande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar. Av 113

8 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 151

regeln om ensamansvar följer atl det endast är den som bär det tryckfri- Prop. 1986/87:151 hetsrättsliga ansvaret enligt TF - l.ex. tidningens ansvarige utgivare eller bokens icke anonyma författare - som kan drabbas av ansvar för otillåten publicering av en hemlig handling. Denna punkt blir därmed tillämplig bara i det fall att denne själv har en skyldighet att inte lämna ul handlingen. Han måsle alltså ha fält tillgäng till den i egenskap av offentlig funktionär (1 kap. 6 § sekretesslagen). Har han fått del av den på något annat sätt, l.ex. av misstag eller pä grund av atl någon annan har handlat brottsligt, kan han inte straffas. Det beror emellertid inte pä grundlagsregelns formulering utan på avfatlningen av den nuvarande regeln i 20 kap. 3 § BrB enligt vilken bara den kan bestraffas som röjer uppgifter han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning m.m. Eftersom bestämmelserna i 7 kap. 5 S ger utrymme för en mera omfattande kriminalisering än i dag genom en ändring i vanlig lag kan kravet på dubbel täckning ej sägas vara fullt ut uppfyllt.

Jag kan inte finna att en sådan skärpning kan vara motiverad annat än för krigsförhållanden. Den specialregel som jag nyss har förordat bör vara tillräcklig för dessa situationer. För andra fall bör bestämmelsen ändras så att del där anges vilka fall del kan vara fråga om. Bestämmelsen bör således omfatta dem som har fått tillgäng till handlingen i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt (jfr 2 kap. 12 S fjärde stycket 1 och 8 kap. 7 § första stycket 1 RF), dvs. de offentliga funktionärerna. Med offentliga funktionärer bör här jämställas de som är verksamma hos de enskilda organ där offentlighetsprincipen enligt lag (I kap. 8 § sekretesslagen) är tillämplig (se vidare avsnitt 3.9).

Del kan nämnas i sammanhanget all del fallet alt den tryckfrihetsrätts-ligt ansvarige har fått tillgäng till en hemlig allmän handling med förbehåll atl inte publicera den (14 kap. 9 och 10 §§ sekretesslagen) eller efter förordnande av domstol med samma verkan (5 kap. 4 § RB) täcks av kvalificerade tystnadsplikter enligt punkt 3 (punkt 2 i mitt förslag) i 7 kap. 5 § TF och 16 kap. sekretesslagen (jfr prop. 1975/76:204 s. 171 f).

Som jag kommer att redogöra närmare för i avsnitt 3.7.4 föreslär YFU att de tystnadsplikter som bryter igenom meddelarfriheten, de s. k. kvalificerade tystnadsplikterna, fullständigt skall anges i ett särskilt kapitel i grundlagen. Dessa bestämmelser återfinns i dag i 16 kap. sekretesslagen. YFU har i linje med detta också föreslagit att den bestämmelse om otillåtet offentliggörande som rör röjande av en uppgift vilken omfattas av de kvalificerade tystnadsplikterna (p. 3 i 7 kap. 5 § TF) inte längre skall hänvisa till vanlig lag (sekretesslagen) ulan i stället till dessa bestämmelser i grundlagen. Härigenom kommer även denna del av bestämmelsen alt omfattas av kravet på dubbel täckning. Som framgår av avsnitt 3.7.4 anser jag det emellertid inte möjligt att ange undantagen från meddelarfriheten i grundlag. Detla får till följd att hänvisningen avseende de kvalificerade tystnadsplikterna även i fortsättningen får ske till vanlig lag, dvs. 16 kap. sekretesslagen.

114

Utredningens förslag skiljer sig från mitt i följande delar. Meddelarfriheten utvidgas när det gäller förhållandet mellan enskilda. Den skall sålunda gälla när en tystnadsplikt åvilar nägon i en enskild befallning eller på grund av något annat åtagande, t. ex. avtal. Vissa undanlag från denna utvidgade meddelarfrihel skall anges i grundlag. Bl. a. skall meddelarfriheten inte avse enskildas yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur. Den utvidgade meddelarfriheten kompletteras med etl förbud för personer i ledande ställning inom företag och organisationer att efterforska den som har lämnat uppgifter med stöd av sin meddelarfrihel.

Remissinstanserna har inle haft någon erinran mot att meddelarskyddet enligt TF utvidgas till de medier som skall få ell särskilt grundlagsskydd. Remissutfallet i fråga om meddelarskydd utanför den offentliga rättens område är splittrat. Den största gruppen av remissinstanser stöder YFU:s förslag och anser att det bör genomföras nu. En nästan lika stor grupp är kritisk till förslaget i sak och anser att reglerna om meddelarfrihel inte skall utvidgas när det gäller förhållandet mellan enskilda. En tredje grupp bland remissinstanserna stöder förslaget i princip men anser alt frågorna bör övervägas ytterligare innan man tar slutlig ställning.

Bakgrunden till milt förslag: Med meddelarskydd brukar man avse det komplex av regler i TF (och radiolagstiftningen) som skall skydda den som medverkar vid tilli. .»msten av en tryckt skrift (eller elt radio- eller TV-program) genom atl lämna uppgifter för offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom bestämmelserom meddelarfrihel och anonymitetsskydd.

Meddelarfriheten är ett viktigt inslag i den reglering som avser att förverkliga offentlighetsprincipen. Den innebär att det i viss utsträckning är möjligt atl slraffritt lämna normalt sekreiessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV.

Meddelarfriheten har utvecklats ur en av de principer på vilka tryckfrihetslagstiftningen vilar - principen att bara en person har det straff- och skadeslåndsrättsliga ansvaret för en tryckt skrift. De nu gällande bestämmelserna om detta ensamansvar går i sina huvuddrag tillbaka på 1812 års tryckfrihetsförordning och fick sin nuvarande utformning i samband med den reform av TF som riksdagen beslöt år 1976.

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF har var och en rätt atl lämna meddelande i vilket ämne som helst för publicering i tryckta skrifter. Meddelandet skall lämnas till skriftens författare, till någon annan upphovsman lill

115

en framställning i skriften, till dennas utgivare, till skriftens redaktion (om Prop. 1986/87; 151

del finns en sådan) eller till en nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att

uppgiftslämnaren går fri frän ansvar och skadeständsskyldighet, även om

meddelandet normalt skulle vara straffbart som brotl mot en tystnadsplikt.

Undantag från denna huvudregel gäller bara i den män sädana är angivna i

TF.

Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket TF var och en rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för att antingen själv offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna meddelande som avses i paragrafens tredje stycke. Också undanlag från detla skydd för anskaffare av uppgifter för publicering skall ha stöd i TF.

I 1 kap. 3 § TF föreskrivs all ingen får tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet för medverkan till missbruk av tryckfriheten i någon annan ordning eller i något annat fall än TF bestämmer.

Bestämmelser om undantag från principerna om meddelarfrihel och skydd för anskaffare finns i 7 kap. 3 § TF. I tre fall får meddelare dömas till straff eller skadestånd (jfr '' kap. 1 § tredje stycket TF). Det är sålunda inte tillätet att lämna elt meddelande, om uppgiftslämnaren därigenom gör sig skyldig lill något av de allvarliga brott mot rikels säkerhet som räknas upp, l.ex. spioneri och grov obehörig befallning med hemlig uppgift. Vidare är det inte tillåtet atl uppsåtligen lämna ut en allmän handling som omfattas av sekretess. Slutligen är det inte tillåtet alt uppsåtligen åsidosätta sin lystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag. Den "särskilda lag" som avses är 16 kap. sekretesslagen. Där anges de s.k. kvalificerade tystnadsplikterna genom hänvisningar främst lill bestämmelser i lagens 2-9 och 12 kap. men också till vissa andra lagar. Dessa tystnadsplikter för främst offentliga funktionärer har alliså försteg framför principen om meddelarfrihel.

Samma undanlag från meddelarfriheten som nu har angetts gäller också för den som - utan atl ha det tryckfrihetsrältsliga ansvaret enligt 8 kap. TF - medverkar lill en framställning som är avsedd alt införas i en tryckt skrift genom att vara författare, annan upphovsman eller utgivare.

För anskaffare av uppgifter för publicering gäller samma undantag från skyddet som i fråga om meddelare m.fl. som begär något av de särskilt uppräknade brotten mot rikels säkerhet.

I sak samma reglering av meddelarfriheten och skyddet för anskaffare gäller enligt 5 § andra stycket radioansvarigheislagen och motsvarande lagrum i den övriga radiolagsliftningen.

I de fall då undantagsregleringen i 7 kap. 3 § TF är tillämplig kan ingripande alltså ske såväl mot en meddelare som mot den som bär det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för själva publiceringen enligt 8 kap. TF.

Viktiga komplement för att förverkliga de syften som bär upp meddelarfriheten är reglerna i 3 kap. TF om anonymitetsskyddet. Motsvarande regler finns i radiolagsliftningen. Jag nämner dock inte dem i den fortsatta redogörelsen.

Anonymitetsskyddet består av flera komponenter. En är rätten lill ano
nymitet som innebär att bl. a. författare, meddelare samt utgivare av icke
periodiska skrifter inte är skyldiga alt låta sina namn sällas ut på skriften 116

(3 kap. 1 § TF).

Ett centralt moment i anonymitetsskyddet utgör vidare bestämmelserna Prop. 1986/87:151 i 3 kap. 3 § TF om tystnadsplikt för dem som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som har varit avsedd att införas i tryckt skrift och för dem som har varit verksamma vid l.ex. bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa får enligt huvudregeln inte röja vem som är författare, meddelare eller utgivare av en icke periodisk skrift.

En annan väsentlig del i anonymitetsskyddet är efierforskningsförbudel i 3 kap. 4 § TF. Detta innebär att myndigheter och andra allmänna organ inle får efterforska författaren lill en framställning som har införts eller varit avsedd atl införas i en tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att ge ut tryckt skrift eller den som lämnat ett meddelande för publicering. Författaren, meddelaren eller utgivaren får dock efterforskas då detta behövs för åtal eller annal ingripande som är tillåtet enligt TF. Vid sådan efterforskning skall den förut nämnda tystnadsplikten beaktas.

Meddelarskyddet för offentliga funktionärer

Som offentliga funktionärer brukar man beteckna dels de anställda hos myndigheterna, dels sädana andra personer som deltar i en myndighets verksamhet pä grund av uppdrag, tjänsteplikt eller annan liknande grund.

För denna kategori av personer kan meddelarskyddet sägas gälla fullt ul. De kan utsättas för sanktioner för atl de har lämnat ett meddelande för publicering enligt I kap. 1 § tredje stycket TF bara i de fall och i den ordning TF anvisar. I de undantagsfall som anges i 7 kap. 3 § TF kan de dömas till straff eller skadestånd i ett tryckfrihetsmål. Däremot kan de inte utsättas för andra sanktioner, l.ex. disciplinära påföljder, eftersom en sädan påföljd inte kan åläggas i ett tryckfrihetsmål.

Eftersom begränsningar i offentliga funktionärers yttrandefrihet anses kunna ske endast genom föreskrifter som i princip skall ha formen av lag (2 kap. 12 § RF) är det inle aktuellt atl för denna personkategori behandla frågan om sanktioner för brott mot tystnadsplikter som uppkommer genom avtal eller på liknande civilrätlslig grund. Del är alltså alltid här fråga om en offentligrätlslig tystnadsplikt som har ålagts av del allmänna.

Meddelarskyddet för andra än offentUga funktionärer

För dem som inle är offentliga funktionärer anses det delvis oklart i vilken utsträckning de har ett lika omfattande meddelarskydd som de offentliga funktionärerna. Sä mycket är säkert att rätlen lill anonymitet och tystnadsplikten för tidningspersonal m. fl. gäller också till förmån för dem. Också förbudet för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska vem som är t. ex. meddelare skyddar dem som inle är offentliga funktionärer.

Vidare har vissa tystnadsplikter för enskilda tagits med bland de tyst
nadsplikter som i 16 kap. sekretesslagen ges företräde framför principen
om meddelarfrihel. Dessa tystnadsplikter skiljer sig i princip inte från de
tystnadsplikter som åvilar offentliga funktionärer, eftersom de är lagstad
gade och slraffsanklionerade. Härav bör slutsatsen kunna dras att andra 117

jämförbara tystnadsplikter inte "bryter igenom" meddelarfriheten (se Prop. 1986/87:151 SOU 1983:70 s. 159).

Som YFU anmärker är rättsläget mer eller mindre oklart beträffande andra typer av tystnadsplikter.

När det först gäller sådana lagstadgade tystnadsplikter som inte är slraffsanklionerade har YFU framhållit att det får anses ovisst om de har företräde framför meddelarfriheten eller inte. Utredningen kommer dock efter en diskussion fram till uppfattningen att varje lagsladgad tystnadsplikt som inte är straffsanktionerad torde få anses vika för meddelarfriheten (SOU 1983:70 s. 159- 161). Jag kan ansluta mig till denna uppfattning, som inte har kritiserats av remissinstanserna. Också dessa tystnadsplikter är ålagda genom ett ensidigt beslut av det allmänna. Det är alltså fråga om etl förhållande mellan del allmänna och en enskild, även om dessa tystnadsplikter ibland främst kan anses skydda enskilda intressen. Härigenom skiljei- de sig dock inte frän andra offentligrättsliga tystnadsplikter.

1 fråga om en tystnadsplikt kan man dock ifrågasätta YFU:s resonemang. Jag avser då den tystnadsplikt som en domstol kan besluta enligt 21 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Tystnadsplikt enligt denna paragraf skall i första hand förhandlas fram mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Kan någon enighet om tystnadsplikten inte näs vid förhandlingen, kan ena parlen väcka talan vid domstol om tystnadsplikt. Enligt min mening bör man se denna situation som elt fall av avtalsreglerad lystnadsplikt, låt vara alt det här är domstolen som bestämmer avtalets innehåll vid oenighet mellan parterna. Denna tystnadsplikt bör därför jämställas med andra tystnadsplikter i avtalsförhållanden mellan enskilda Gfr prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 508).

När del så gäller dessa avtalade tystnadsplikter har YFU kommit lill den slutsatsen all de sannolikt bryter igenom meddelarfriheten (SOU 1983:70 s. 161-163). Utredningen pekar bl. a. på ett rättsfall (arbetsdomstolens dom 1961:27) och uttalanden vid tillkomsten av lagen om medbestämmande i arbetslivet (se nyss angivna ställe i prop. 1975/76; 105).

Å andra sidan kan det sägas att 1 kap. 3 § TF inte uttryckligen gör någon skillnad mellan skadestånd pä grund av brotl och skadestånd i avtalsförhållanden. Enligt förarbetena (SOU 1947:60 s. 212) avser lagrummet inte talan om skadestånd på annan grund än missbruk av yttrandefriheten. Skadestånd på grund av gärningar som inte betraktas som missbruk av tryckfriheten torde därför falla utanför det område som regleras av TF. Hur man skall betrakta brott mot avtalade tystnadsplikter i detta sammanhang tycks däremot ha lämnats öppet (jfr SOU 1947:60 s. 174). Det har hävdats atl man dä bör tolka 1 kap. 3 § TF efter ordalagen så alt skadestånd på grund av avtalsbrott inte får dömas ul (Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser s. 324).

YFU:s uppfattning har emellertid inle mött några invändningar under
remissbehandlingen, och själv är jag benägen all instämma i utredningens
slutsats. Enligt min mening kan man resonera på följande sätt. Eftersom
reglerna om meddelarfriheten inte ger någon närmare ledning, bör man
undersöka vad reglerna om ansvar för dem som bär det tryckfrihelsrätls
liga ansvaret enligt 8 kap. TF innebär för del fallet alt någon bryter mot en 118

avtalad tystnadsplikt genom att publicera uppgifter i en bok som han själv Prop. 1986/87:151 står som författare till.

Som utgångspunkt för en sådan undersökning bör tas 1 kap. 3 § TF. Är det fråga om ett missbruk av tryckfriheten i det angivna fallet, torde skadestånd inte kunna dömas ut på konlraktsrättslig grund. Är det däremot inle etl sädant missbruk, kan skadestånd åläggas på grund av atl fallet ligger utanför det område där TF är exklusivt tillämplig. Liksom i fråga om reklamen (se avsnitt 3.2.4) bör man här tolka begreppet "missbruk av tryckfriheten" utifrån syftet med denna frihet. Man kan dä konstatera alt TF inte anses kunna ge handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande dem som gäller för myndigheterna (SOU 1947:60 s. 49). TF bygger alltså pä principen att tryckfriheten skyddas bara gentemot det allmänna. Ur TF kan därför inle utläsas att grundlagen skulle hindra en enskild frän att genom avtal med en annan enskild inskränka sin rätt atl yttra sig i tryckt skrift sä som han kan begränsa sin frihet atl yttra sig i andra former. Som det heter i förarbetena till TF (prop. 1948:230 s. 91) är principen att yttrandefriheten bör vara av samma utsträckning vare sig det är fräga om en framställning i tryckt skrift eller pä annat sätt. Av det anförda kan anses följa atl det inte utgör etl missbruk av tryckfriheten i TF;s mening när någon bryter mot en avtalad tystnadsplikt genom att yttra sig i tryckt skrift.

Del skulle vara inkonsekvent och stridande mot TF:s utformning i övrigt om skadeständspåföljd för brotl mot en avtalad tystnadsplikt skulle kunna tillgripas mot den som står som författare lill en tryckt skrift men vara principiellt utesluten, om samma person lämnar uppgifter för publicering i en skrift för vilken någon annan har det tryckfrihelsrätlsliga ansvaret enligt 8 kap. TF.

Det resonemang som jag nu har fört styrker uppfattningen att övervägande skäl talar för att avtalade tystnadsplikter generellt bryter meddelarfriheten.

Skälen för mitt förslag: Jag har i ell föregående avsnitt (3.5) behandlat frågan om ensamansvar i fråga om de medier som skall ges elt särskilt grundlagsskydd. Liksom YFU och remissinstanserna anser jag att detla ensamansvar bör kompletteras med grundlagsregler om meddelarfrihel och anonymitetsskydd för den som medverkar vid tillkomsten av en framställning i dessa medier. En reglering av meddelarskyddet efter mönster av TF;s nuvarande bestämmelser ler sig här som en följdriktig konsekvens av grundlagens utvidgade tillämpningsområde.

YFU har emellertid inte stannat vid denna utvidgning ulan förordat en utökning av meddelarskyddet sä att detta skall gälla mera generellt i förhållandel mellan enskilda. Denna del av utredningens förslag är mera omstritt, och jag vill nu ta upp det till en ingående diskussion.

Ett karaktäristiskt inslag i den svenska rättsordningen är offentlighets
principen. Denna har länge varit nästan unik för vårt land men har pä
senare år fått tillämpning också i ell flertal andra stater. Genom den insyn
offentlighetsprincipen ger främjas rättssäkerhet och effektivitet hos myn
digheterna och skapas underlag för medborgarnas deltagande i folkstyret.
Offentlighetsprincipen har av tradition varit tillämplig på myndighelsomrä- 119

det, dvs. hos domstolar och andra myndigheter och hos riksdagen och Prop. 1986/87:151 andra beslutande politiska församlingar. Frän början var det den statliga verksamheten som underkastades denna insyn, vilket framstår som naturligt med tanke pä att det då framför allt var där som makt utövades. Med den utveckling som skedde pä det kommunala området ansågs det för snart 50 år sedan angeläget alt slå fast att principen gällde också inom den kommunala sektorn.

Under den lid som har gått därefter har olika enskilda förelag och organisationer fått sädan ökad betydelse i Sverige att del ter sig följdriktigt atl också dessas verksamhet läggs under den insyn från medborgarnas sida som kännetecknar vårt styrelseskick. Som YFU framhåller kan enskilda företag träffa avgöranden som får ingripande följder för medborgarna. Besluten kan vara av väsentlig betydelse för enskildas liv och hälsa, för miljön och för det ekonomiska livet i orter eller regioner eller kanske i hela landet. Flyttningar och nedläggningar av produktionen kan få effekter som måste kunna granskas. Även intresseorganisationerna har fått en alll starkare ställning. De har numera uppgifter som är förgrenade till stora delar av samhällslivet. Beslut av dessa organisationer kan ha verkningar jämförbara med dem som meddelas av myndigheter och företag.

Företag och organisationer avgör till skillnad mot myndigheterna i stor utsträckning själva vad som skall komma till allmän kännedom. Det finns visserligen en del regler i bolags- och föreningslagsliflningen om atl vissa handlingar skall registreras hos myndigheterna och där vara offentliga. Företagen är också i stor utsträckning skyldiga alt lämna uppgifter till myndigheterna för olika ändamål - uppgifter, som i den mån de ej skyddas av sekretess, står under allmänhetens insyn. Möjligheterna lill insyn är dock avsevärt mindre i enskilda företag och organisationer än i statliga och kommunala myndigheter.

Under senare år har det också i den allmänna debatten rests krav på en vidsträckt offentlighet också inom näringslivet och organisationsväsendel. Den ofta långt drivna sekretessen inom företagen har särskilt i journalist-kretsar framhållits som en avgörande nackdel, därför att den inte ger den möjlighet till insyn i och kritik av de privata maktkoncentrationerna som borde finnas med hänsyn till dessas betydelse för medborgarna. Del är mot denna bakgrund som YFU har diskuterat en utvidgning av offentlighels-principens tillämpningsområde till andra än myndigheter och vissa andra allmänna organ. Del kan här också nämnas all frågor om allmänhetens möjligheter till insyn och inflytande i bl. a. det privata näringslivet behandlas l.ex. i regeringens direktiv till folkstyrelsekomminén (Ju 1984:05) och maktutredningen (Ju 1985:02).

Den svenska offentlighetsprincipen förverkligas på flera olika sätt. Ett
centralt inslag är grundsaisen om allmänna handlingars offentlighet. Denna
grundsats är tillämplig bara på myndigheter och några få därmed jämställda
allmänna organ. Framför allt pä det område där det allmänna bedriver
verksamhet i form av aktiebolag, stiftelser och andra privaträttsliga sub
jekt kan det te sig naturligt att samma handlingsoffentlighet skall råda som
på det traditionella myndighetsområdet. Jag kommer i avsnitt 3.9 att lägga
fram förslag om en sådan utvidgning av principen om allmänna handlingars 120

offentlighet. Som framgår där är det emellertid redan på det område som Prop. 1986/87:151

ligger närmast myndighetsområdet mycket svårt att nå särskilt långt med

en utökad handlingsoffentlighet. Problemen är ändå större, om man skulle

överväga alt införa denna princip .generellt inom enskilda företag och

organisationer.

För att skapa en ökad insyn utanför myndighetsområdet har YFU tagit fasta på en annan beståndsdel i offentlighetsprincipen, nämligen meddelarfriheten. Genom en utvidgad meddelarfrihel anser utredningen alt man kan få betydande vinster i form av riktigare information och därmed en bättre underbyggd debatt i frägor som rör företag, organisationer och andra sammanslutningar.

För egen del vill jag först ansluta mig lill uppfattningen att det är synneriigen önskvärt att offentlighetsprincipen ges ett så stort tillämpningsområde som möjligt. 1 detta ligger atl jag anser alt det skulle vara en betydelsefull förstärkning av denna princip, om meddelarskyddet i TF kan utvidgas utanför det område där det gäller i dag.

Å andra sidan går det inte atl bortse från alt ell slort antal remissinstanser har haft invändningar mot YFU:s förslag. Vissa av dessa remissinstanser är i sak emot den föreslagna utvidgningen av meddelarfriheten, medan andra anser att utredningsförslaget inte är tillräckligt väl underbyggt.

Själv har jag den grundläggande åsikten att en sådan utvidgning av meddelarfriheten som jag anser önskvärd inle bör genomföras ulan att man har tillräckligt underlag för att kunna säga atl de vinster som görs är större än de nackdelar som kan följa av en reform pä detta område.

När det gäller vinsterna kan jag instämma i alt man skulle skapa förutsättningar för etl riktigare informationsflöde och därigenom en bättre underbyggd debatt i frågor som rör det enskilda näringslivet, organisationsväsendet och andra sektorer utanför myndighetsområdet.

Som framgått av min redogörelse för bakgrunden till mitt förslag är del emellertid så att meddelarskyddet till en del redan gäller på det område som jag diskuterar här. Rätten till anonymitet gäller fullt ut också för den som lämnar uppgifter från ell enskilt förelag eller annat rättssubjekt. Den tystnadsplikt som är föreskriven skyddar kanske rent av bättre en meddelare utanför myndighetsområdet eftersom det är troligt atl undantagen från tystnadsplikten är mindre aktuella där. Efierforskningsförbudel för myndigheter och allmänna organ är också här verksamt, låt vara att det i praktiken torde vara andra än myndigheter och därmed jämställda organ som kan ha intresse av alt ta reda pä vem som har lämnat ut uppgifter.

Det kan visserligen sägas atl del skydd, som sålunda redan finns och som skall få tillämpning i fråga om fler medier än f.n., bara är en del av meddelarskyddet. Anonymitetsskyddets betydelse skall dock inte underskattas, och det kan hävdas atl detta är den viktigaste komponenten i TF;s skydd för nyhetskällorna (prop. 1975/76:204 s. 95). YFU:s förslag innebär därför snarare en förstärkning av skyddet för meddelare utanför myndighetsområdet än en genomgripande nyordning. Man får för den skull inte underskatta värdet av också en begränsad utökning av meddelarskyddet. Varje utvidgning av detta skydd är som sagt angelägen.

Det måste emellertid framhållas att meddelarfriheten som en bestånds- 121

del i offentlighetsprincipen inle har samma betydelse som en utökning av Prop. 1986/87:151 handlingsoffentlighetens tillämpningsområde. Meddelarfriheten fungerar närmast som ett slags säkerhetsventil som mjukar upp den stelhet i regleringen av offentlighet och sekretess, som följer av atl regleringen är utformad med tanke på normala fall men ulan hänsyn till all det i andra fall kan finnas ett särskilt intresse av att uppgifter lämnas ut (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 104 n, Meddelarfriheten skapar härigenom etl visst utrymme för information men endast pä meddelarens villkor. Det ligger i hans hand att avgöra om en uppgift bör lämnas ut eller inte. Detta gäller givetvis lika myckel utanför myndighetsområdet som inom detla.

De vinster som är förenade med elt utökat meddelarskydd skall som jag sagt förut ställas mot de problem som en sådan utvidgning kan välla. Som jag ser det är det inte sä myckel principiella svårigheter som avgränsnings-och tillämpningsproblem som YFU:s förslag ger upphov lill.

En första svårighet som möter när man överväger en utökning av meddelarskyddet utanför myndighetsområdet är atl avgränsa tillämpningsområdet på ett lämpligt sätt. Av motiven att döma tar utredningens förslag främst sikte på de stora maktkoncentrationerna och pä alt medge insyn i dessa. Som det har utformats skulle det emellertid fä verkningar långt härulöver. Rätten atl lämna publiceringsmeddelanden skall således enligt utredningens förslag gälla generellt i förhållandet mellan enskilda. Någon begränsning till de subjekt som utredningen närmast har haft i åtanke har inte gjorts. Tvärtom skulle meddelarfriheten komma att gälla även i de mycket små företagen med kanske bara ett fätal anställda. Vidare omfattas alla föreningar, l.ex. politiska, fackliga, kulturella och idrottsliga, av förslaget. Men verkningarna skulle inle upphöra härmed utan sträcker sig än längre. Meddelarfriheten skulle i princip gälla t.o.m. i den rent privata sfären, t. ex. i familjekretsen eller i grannförhållanden. Enligt min mening för en sädan utvidgning av meddelarfriheten för långt.

Redan det som jag nu har sagt antyder vidden av de konsekvenser som ett genomförande av utredningens förslag kan fä. Jag har därför övervägt om man på något annat sätt än utredningens kunde avgränsa kretsen av enskilda så alt regleringen endast kom atl omfatta den egentliga målgruppen - de slora maktcentra. Jag har emellertid funnit att del på det underlag som nu föreligger inte är möjligt att på elt lämpligt sätt lösa de avgräns-ningsproblem som uppkommer, om man vill inskränka regleringen till någon viss utpekad grupp av enskilda.

Även om man trots dessa redovisade svårigheter skulle lyckas finna en lämplig avgränsning av meddelarfriheten utanför myndighetsområdet, finns det andra avgränsnings- och tillämpningsproblem.

Utredningen har som jag nämnt föreslagit att den utökade meddelarfriheten skall kompletteras av elt efterforskningsförbud. Den som intar en ledande ställning i ett företag eller en sammanslutning skall inle få efterforska källan till en uppgift, som har offentliggjorts eller varit avsedd alt publiceras, om uppgiften rör företagel eller sammanslutningen eller någon som är verksam eller utövar inflytande där. Elt sådant förbud är etl givet komplement till en utökad meddelarfrihel.

Att i praktiken avgränsa den krets som kan anses inta en ledande 122

ställning i ett förelag eller en organisation är inte helt lätt. Det skulle därför Prop. 1986/87:151 vara svårt för de personer som kan tänkas vara skyldiga atl iaktta förbudet alt vela om de får forska efter en meddelares identitet eller inte. Härtill kommer att man knappast kan gardera sig mot olika möjligheter alt kringgå ett sädant efterforskningsförbud. Det skulle vara svårt att komma ål olika "bulvansiluationer". En direktör i elt företag från vilket uppgifter läckt ut skulle bl. a. kunna anlita en utomstående för alt anställa undersökningar. Man kan också tänka sig atl en kollega till direktören i ett närstående företag med gemensamma intressen av att vissa uppgifter inte när allmänheten skulle kunna göra efterforskningen.

Det torde vidare vara förenat med betydande svårigheter att bedöma omfattningen av del föreslagna efterforskningsförbudet i ett annat avseende. Det skulle ofta vara svårt att, som YFU:s förslag förutsätter, avgöra om en uppgift rör företaget eller sammanslutningen eller nägon som är verksam eller utövar inflytande där eller om det är en sådan uppgift angående rent personliga förhållanden eller relationer som skulle hällas utanför det föreslagna efterforskningsförbudet.

Om jag återgår till meddelarfriheten enligt YFU:s förslag, vill jag peka på all del kan innebära problem alt urskilja de fall då någon har åsidosatt en avtalad lystnadsplikt och därigenom lämnat ut yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur. Vederbörande skall ju dä enligt utredningens förslag kunna bli föremål för rättsliga sanktioner, eftersom dessa tystnadsplikter skall ha företräde framför meddelarfriheten. Efterforskningar skulle däremot inte fä ske om den uppgift som lämnats enbart framstår som obekväm för förelagaren eller för någon annan person med anknytning till företaget. Också här kan uppenbarligen tillämpningsproblem förutses.

Ytterligare en invändning mot att genomföra utredningens förslag är atl tillräckligt underlag för att bedöma behovet av bl. a. undantag frän meddelarfriheten till skydd för andra än företag inte föreligger i ärendet.

Man kan också mot YFU:s förslag rikta den invändningen att värdet av en meddelarfrihel som inte omfattar yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur är begränsad.

Det kan också uppstå svårigheter när det gäller atl bedöma vilka åtgärder som en arbetsgivare får vidta mot en anställd. Det måsle vara svårare utanför myndighetsområdet att bedöma tillåtligheten av sådana åtgärder, eftersom det där inte finns samma välutvecklade regelsystem för anställningsförhållandena som pä myndighetsområdet.

På den privata arbetsmarknaden saknas också det sanktionssystem som gäller inom den offentliga sektorn l.ex. genom straffbestämmelserna i 20 kap. BrB för brott i myndighetsutövningen och reglerna om disciplinpåföljder i lagen (1976:600) om offentlig anställning. Vidare finns möjligheten all hos olika lillsynsorgan som JK och JO påtala och få prövade åtgärder som en överordnad vidtagit mot en meddelare och som kan misstänkas ha ett obehörigt syfte. Möjligheterna att ingripa mot den privata arbetsgivare som överträtt del föreslagna meddelarskyddet och vidtagit en repressiv åtgärd måste anses vara betydligt mindre väl utvecklade.

Som YFU har utformat sill förslag bygger delta på att man i grundlag 123

närmare reglerar vilka tystnadsplikter som skall ha företräde framför meddelarfriheten. Som kommer att framgå av etl senare avsnitt (3.7.4) lägger jag inte fram något sådant förslag. Det är då svårt att finna en lämplig lagteknisk utformning av regler om en utökad meddelarfrihel.

De nu berörda svårigheterna atl ge en utökad meddelarfrihel en lämplig utformning är kanske var för sig inte avgörande. Sammantagna gör de dock att det i betydande grad måste sättas i fräga, om en reglering nu kan åstadkommas som tillgodoser de krav på klarhet som bör vara uppfyllda och som särskilt på meddelarskyddets område är av stor vikt.

När regleringen av den nuvarande meddelarfriheten har utformats, har det ansetts önskvärt all regelsystemet uppfyller kravet att regleringen skall vara enkel, otvetydig och lätlillämpad. Detla är nämligen av intresse både för den som avser att lämna en uppgift t. ex. lill en journalist och för den som överväger atl efterforska en meddelare. Klarhet i gränsdragningen har således ansetts främja både informationsfriheten och sekretesskyddet (piop. 1975/76:204 s. 102, jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 109). När man överväger utformningen av etl meddelarskydd utanför det offentligrättsliga området har dessa krav samma giltighet. Det är således viktigt alt reglerna är sådana att den enskilde i varje särskilt fall utan större svårighet kan avgöra om meddelarfrihel föreligger eller inle. Det kan knappast sägas atl utredningens förslag uppfyller de krav som bör ställas i detta hänseende. Inte heller finns del tillräckligt underlag för att åstadkomma någon annan reglering, som kan anses vara tillfredsställande från denna synpunkt.

Härtill kommer att elt genomförande av utredningsförslaget skulle föra med sig ett behov av en invecklad rättegångsordning (jfr SOU 1983:70 s. 204 f, 319 O, som skulle strida mot önskemålet om en snabb handläggning av mål på delta område. Delta utgör i sig ett tungt vägande skäl mot förslaget om en vidgad meddelarfrihel utanför myndighetsområdet.

Sammanfattningsvis vill jag anföra följande. I likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser finner jag att övertygande skäl i och för sig kan anföras för tanken att utvidga meddelarfriheten utanför myndighetsområdet. Vid närmare övervägande av möjligheterna att genomföra en sädan utvidgning har jag emellertid funnit att det föreligger avgörande invändningar mot all man nu genomför förslaget. Vidare har jag bedömt det inte vara möjligt atl pä grundval av materialet i delta lagstiftningsärende lägga fram något annat förslag för riksdagen som tillgodoser de krav som bör ställas på en reglering på detta område. Jag anser därför att frågan om en vidgad meddelarfrihel utanför myndighetsområdet inle kan fä någon lösning i detta sammanhang. Det kan i stället vara lämpligt all la upp den på nytt t. ex. i samband med maktutredningens arbete.

Prop. 1986/87:151

Utredningens förslag stämmer överens med mitt utom så till vida som Prop. 1986/87:151 den nuvarande möjligheten atl ingripa mot andra än offentliga funktionärer som lämnar försvarshemligheler för publicering i tryckt skrift eller i radio-eller TV-program föreslås slopad.

Remissinstanserna har gett förslaget atl vidga nuvarande meddelarfrihel ett blandat mottagande.

Skälen till mitt förslag: I föregående avsnitt har jag redogjort för meddelarskyddet. Som framgår där är det inte tillåtet att lämna ett meddelande om uppgiftslämnaren därigenom gör sig skyldig till något av de allvarliga brott mot rikets säkerhet som räknas upp, t. ex. spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Samma undantag frän meddelarfriheten som nu har angetts gäller också för den som - utan att ha det tryckfrihetsrättsliga ansvaret enligt 8 kap. TF - medverkar till en framställning som är avsedd att införas i en tryckt skrift genom att vara författare, annan upphovsman eller utgivare. Motsvarande undantag från meddelarfriheten gäller enligt 5 § andra stycket radioansvarigheislagen.

Enligt mitt förslag skall meddelarfrihel och frihet frän ansvar för medverkan lill yttrandefrihelsbrolt gälla i fråga om alla de uttrycksformer som ges ett särskilt grundlagsskydd i TF. Del betyder en utvidgning av del straffria området till att avse också andra medier än tryckta skrifter och radio- och TV-program. Samma begränsningar av dessa friheter bör då gälla oavsett vilket medium det är fråga om, bl. a. det undantag som avser brott mot rikels säkerhet.

För möjligheten att ingripa mot en meddelare, som har gjort sig skyldig till ett brott mot rikels säkerhet, saknar del i princip betydelse om vederbörande är en offentlig funktionär eller inte. Denna ordning har gällt sedan 1965 och infördes på förslag av straffrättskommittén som utarbetade förslaget till en ny brottsbalk. Enligt TF:s ursprungliga lydelse kunde åtal väckas bara mot offentliga funktionärer för sådant meddelande av uppgifter som innebar brott mot rikets säkerhet eller brott mot någon lagsladgad tystnadsplikt. Såvitt gällde brott mot rikets säkerhet ansågs detta emellertid inte tillfredsställande och en begränsning av meddelarfriheten genomfördes. Straffrättskommilténs motiv härför var att "de värden, som i en för riket kritisk situation äventyrades genom en sådan handling, vore sä slora att det icke kunde anses tillfredsställande alt värdet av anonymitetsskyddet skulle väga över, så att ansvaret uteslutande lades pä den ansvarige utgivaren av den tryckta skriften eller att ansvar över huvud icke kunde utkrävas" (SOU 1953:14 s. 469 jfr prop. 1964:133 s. 8 och KU 1964:13 s. 6).

Det kan inte gärna råda några delade meningar om vikten av att kunna
förebygga och beivra allvarliga brotl mot rikels säkerhet som spioneri och
grov olovlig befattning med hemlig uppgift. Vad som skulle kunna diskute
ras är om det räcker alt kunna ingripa mot den som bär det yttrandefrihels
rättsliga ansvaret för publiceringen som sådan, om denna innefattar etl
otillåtet offentliggörande eller ett otillåtet yttrande i en tryckt skrift eller i
något av de andra särskilt skyddade medierna. Varken YFU eller remissin
stanserna föreslår emellertid att man helt skall avskaffa det undantag frän
meddelarfriheten m.m. som gäller allvarliga brott mot rikets säkerhet. 125

Olika uppfattningar har däremot framkommit om vilken personkrets detta Prop. 1986/87:151 undantag bör avse.

YFU har för sin del gjort bedömningen alt det räcker med atl kunna ingripa mot sådana meddelare och andra medverkande som är offentliga funktionärer (eller som kan jämställas med sådana) när de begär ett av de angivna brotten mot rikets säkerhet. Bland remissinstanserna är uppfattningarna delade i denna fråga.

Som jag ser det ligger det ett mycket betydande värde i att TF inte föreskriver några särskilda begränsningar i tryckfriheten under krig eller krigsfara (bortsett från att en periodisk skrift kan fä utgivningsförbud, jfr också avsnitt 3.6.5). Skall man kunna upprätthålla denna principiella inställning är det nödvändigt aU TF ger tillräckliga möjligheter till ingripanden under sädana förhållanden. Jag har stor förståelse för YFU:s befogade strävan att avskaffa en inskränkning i meddelarfriheten som kan le sig långtgående. Jag har emellertid svårt att komma ifrån all YFU:s bedömning, även om denna kan anses vara motiverad med tanke på normala förhållanden, ter sig mindre välgrundad om man ser lill ett läge där landet är i krig eller krigsfara. Risk finns i sådan situation all personer försöker utnyttja den frihet TF ger för atl slraffritt kunna lämna ut viktiga, hemliga uppgifter i andra syften än dem som TF är avsedd atl tillgodose. Denna synpunkt ökar i betydelse när TF ges ett utvidgat tillämpningsområde.

En svårighet som är förenad med YFU:s förslag är att man inle kan låta alla som inle är offentliga funktionärer få meddelarfrihel vid de här diskuterade gärningarna. YFU har också fört fram tanken att vissa enskilda bör jämställas med offentliga funktionärer i detta sammanhang. YFU har pekat på enskilda som får del av hemliga uppgifter med förbehåll enligt sekretesslagen eller som omfattas av sekretessregleringen i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar. För min del anser jag alt också andra kategorier enskilda i sä fall skulle få jämställas med offentliga funktionärer, t. ex. väktare, lokalvårdare och andra utomstående som i sin tjänstgöring har tillträde till arbelplatser där hemliga handlingar förvaras samt anställda inom privata förelag som tillverkar militär materiel eller som annars har vikliga uppgifter inom totalförsvaret. Det torde därvid vara mycket svårt all finna nägon lämplig avgränsning av personkretsen.

Ett skäl för YFU:s ställningstagande synes ha varit uppfattningen att slraffprocessuella tvångsmedel, t. ex. husrannsakan och beslag, inle bör kunna tillgripas mot massmedieredaklioner för att spåra hemlig information som omfattas av TF:s anonymitetsskydd då otillåtna meddelanden har lämnats för publicering.

Konflikten mellan anonymiletsrälten och de slraffprocessuella tvångsmedlen undanröjs emellerfid inte med den av utredningen föreslagna ordningen. Som YFU själv anmärker skulle den ju även fortsättningsvis kunna aktualiseras vid utredning om l.ex. en offentlig funktionärs brott mot tystnadsplikt genom meddelande för publicering.

Enligt min mening skulle man därför bara i viss utsträckning nå den av
YFU önskade effekten alt stärka TF:s anonymitetsskydd genom en be
gränsning av den personkrets som kan komma i fråga för ansvarstalan mot
meddelare för brotl mot rikets säkerhet. Del problem som ulan tvekan 126

Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har endast i några fall berört förslaget närmare. Åsikterna går därvid isär om del befogade i förslaget.

Skälen för min bedömning: Jag har nyss redogjort för meddelarfriheten. Förutom för vissa allvarliga brott mot rikets säkerhet görs undantag från principen om meddelarfrihel i fråga om uppsälligt utlämnande av en allmän handling, som omfattas av sekretess, eller tillhandahållande av en sädan handling i strid med elt förbehåll som en myndighet har ställt upp vid handlingens utlämnande (7 kap. 3 § första stycket 2 TF). Det är heller inte tillåtet all uppsåtligt åsidosätta en lystnadsplikt i de fall som räknas upp i 16 kap. sekretesslagen - de kvalificerade tystnadsplikterna (7 kap. 3 § första stycket 3). Motsvarande reglering finns i 5 § andra stycket radioansvarighetslagen. Innebörden av regleringen är att uppgifter som omfattas av sekretess aldrig uppsåtligen får lämnas ut i form av en allmän handling men ibland får lämnas ut på annat sätt, vanligen då munlligen.

Den som överträder dessa bestämmelser kan dömas "enligt vad i lag är stadgat", dvs. förbrott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Man kan fråga sig om den skillnad som ibland alltså finns mellan att

127

lämna ul en hemlig, allmän handling och alt lämna samma uppgifter på Prop. 1986/87:151 annat sätt är sakligt motiverad. Jag kan erinra om atl elt av syftena med den genomgripande revidering som låg bakom den nya sekretesslagstiftningen just var att åstadkomma en enhetlig reglering av handlingsoffentligheten och tystnadspliktsregleringen. Den tidigare skillnaden mellan brottet otillåtet utlämnande av allmän handling och brotl mot tystnadsplikt har också undanröjts i den "vanliga" lagstiftningen.

YFU har i enlighet med sina direktiv prövat om elt enhetligt sekretessbegrepp skulle kunna införas också i fråga om de regler som avser meddelarfriheten. Utredningen har emellertid funnit att den nuvarande ordningen inle bör frångås. Endast fä remissinstanser har satt denna bedömning i fräga.

För egen del vill jag erinra om all meddelarfriheten har sin grund i att de vanliga sekretessbestämmelserna ger uttryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekrelessinlressen. Detta innebär atl önskemålet om insyn i elt särskilt fall kan vara starkare än det sekretessintresse som har föranlett en sekretessregel. Det kan vidare förhälla sig sä att en regel om skydd t. ex. för elt enskilt intresse ibland pä etl olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt alt fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle inte förverkligas fullt ut om de offentliga funktionärerna i situationer av det nämnda slaget hindrades från att bidra med uppgifter till den allmänna debatten. Reglerna om meddelarfrihel är bl. a. avsedda att motverka sådana icke önskvärda resultat av sekretessregleringen. Man kan som YFU uttrycka saken så atl meddelarfriheten utgör en "säkerhels-ventil".

I detta synsätt ligger alt meddelarfriheten får ses som elt undantag från vad som gäller normalt i fråga om offentlighet och sekretess. Härav följer alt de undanlagsregler som bestämmelserna om meddelarfrihel utgör måste utformas med viss försiktighet så att ambitionerna att stärka yttrandefriheten inte får motsatt effekt genom att utsätta systemet för alltför stora påfrestningar.

För den offentliga debatten och de möjligheter till kontroll och insyn i myndigheternas verksamhet, som meddelarfrihetsreglerna avser att garantera, är det knappast nödvändigt atl tillåta publicering av hemliga handlingar. Förbudet mot sådan publicering kan tvärtom ses som en garanti för att publicisten inte av vårdslöshet eller bekvämlighet avslöjar mer av hemligt material än vad som är nödvändigt för förverkligandet av de syften som jag nyss nämnde. Det kan inte heller anses atl nuvarande ordning har lett till att uppgifter har lämnats för publicering i massmedierna i allför begränsad omfattning.

När en tystnadsplikt viker för grundsatsen om frihet alt lämna meddelanden för publicering offras som framgått etl intresse för ell annat, t. ex. hänsynen lill den personliga integriteten. Det skulle ofta i sådana fall utsätta den enskilde för en starkare kränkning av integriteten om inte bara uppgifter om honom lämnas ut utan också den hemliga handling där uppgifterna finns återges i massmedierna.

Främst av dessa skäl föreslär jag inle nägon ändring av den nuvarande
ordningen. 128

Utredningens förslag: I grundlagen skall ställas upp hinder mot att meddelarfriheten inskränks genom vanlig lag. För att en tystnadsplikt skall bryta igenom meddelarfriheten beträffande något visst slag av uppgifter skall krävas alt delta är uttryckligen medgivet i grundlagen. Detta uppnäs genom alt de fall där sädana kvalificerade tystnadsplikter skall fä förekomma avgränsas genom detaljerade grundlagsregler. Avgränsningen stämmer lill stora delar överens med gällande rättsläge. Bl. a. pä skatteområdet, på hälso- och sjukvårdsområdet och inom socialtjänsten skall meddelarfriheten dock fä ell större utrymme än f. n.

Remissinstansernas åsikter är delade. Många är positiva lill att området för de kvalificerade tystnadsplikterna skall anges i grundlagen. En del av dessa instanser anser dock att lagstiftningen genom den föreslagna lösningen blir alltför detaljerad och svåröverskådlig. De förordar i stället atl principerna för gränsdragningen kring de kvalificerade tystnadsplikterna anges i grundlag medan reglerna i detalj anges i vanlig lag. Andra remissinstanser avstyrker förslaget helt eftersom det bedöms vara för komplicerat. En majoritet bland de remissinstanser som har uttalat sig i den delen är kritiska mot den föreslagna utvidgningen av meddelarfriheten när det gäller skatteärenden samt hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Skälen för mitt förslag: Bland de tre undantagen från meddelarfriheten har genom åren del som avser vissa tystnadsplikter orsakat mest diskussion och intresse. Vid TF:s tillkomst löstes frågan sä atl lagstadgade tystnadsplikter för offentliga funktionärer gavs försteg framför meddelarfriheten. Efter förslag av MMU valdes vid 1976 års ändringar av TF en annan lösning: de tystnadsplikter - för offentliga funktionärer och andra -som anges i en särskild lag har företräde. Den särskilda lager är 16 kap. sekretesslagen där ett antal tystnadspliktsbestämmelser räknas upp, främst bestämmelser i 2-12 kap. sekretesslagen, men också några föreskrifter som gäller andra än offentliga funktionärer. Avsikten med denna reglering är att den bättre än den tidigare skall ge riksdagen en möjlighet att i praktiken direkt ta ställning lill om en lystnadsplikt skall bryta igenom meddelarfriheten eller inte.

Samtidigt uttalade föredragande slalsrädet sympati för tanken alt TF borde dra upp särskilda ramar för de fall då tystnadsplikter får ges företräde framför meddelarfriheten (prop. 1975/76:204 s. 103 f). Den frågan skulle

129

utredas av YFU på grundval av den utformning som 16 kap. sekretessla- Prop. 1986/87:151 gen skulle fä.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny sekretesslag förutsatte riksdagen att YFU skulle göra en noggrann genomgång av de enskilda sekretessbestämmelsernas förhållande till meddelarfriheten (KU 1979/80:37 s. 19).

När det gäller förhållandet mellan meddelarfriheten och lystnadsplikterna är del alltså två olika men sammanhängande frägor som aktualiseras. Den ena är om man i grundlag pä något sätt kan begränsa möjligheterna alt i vanlig lag inskränka meddelarfriheten när man där anger vilka lystnadsplikter som skall ha försteg framför principen om meddelarfrihel. Den andra frågan är om det finns skäl att göra en annan avvägning än den nuvarande mellan det område där meddelarfrihel råder och del där tystnadsplikterna har företräde. Man kan uttrycka saken så att den förra frågan gäller utformningen av grundlagsreglerna och den senare den materiella utformningen av de regler som nu finns samlade i 16 kap. sekretesslagen. Mellan frågorna finns det sambandet alt ändrade grundlagsregler givetvis kan påverka regleringen i vanlig lag. Eftersom det ändå rör sig om två olika frågor behandlar jag dem var för sig, och jag börjar med den mera övergripande.

Grundlagsregleringen av förhållandet mellan meddelarfriheten och tystnadsplikterna

Frågan om en lämplig utformning av grundlagsreglerna om vilka tystnadsplikter som skall bryta igenom meddelarfriheten har visat sig vara svårlöst. En mängd olika lösningar har under årens lopp presenterats. Jag kan erinra om att del vid 1976 års ändringar av TF förelåg flera alternativ (prop. 1975/76:204 s. 99-104). Av dessa valdes det som innebar atl man i vanlig lag särskilt anger i vilka fall tystnadsplikter har företräde framför meddelarfriheten. Enligt min mening finns det ingen anledning alt gå ifrån den principiella lösning som dä valdes. Det betyder att jag i likhet med YFU avvisar tanken på alt reglera frågan helt i grundlag.

Skall man mera utförligt än f n. i grundlagen reglera området för de kvalificerade tystnadsplikterna blir det alltså fråga om att åstadkomma ramar för den vanliga lagstiftningen på detta område.

En möjlighet är dä den som JK pekade pä i 1976 års lagstiftningsärende och som innebär att man i grundlagen anger de principer enligt vilka gränsen mellan meddelarfrihelsbrytande tystnadsplikter och andra sådana skall dras i vanlig lag. Tanken är att man på detta område skulle fä en grundlagsreglering som motsvarar uppräkningen av de s. k. sekretessgrunderna i 2 kap. 2 § TF (jfr prop. 1975/76: 204 s. 54).

YFU har inte tagit fasta pä delta förslag, och inte heller jag vill ansluta
mig till det. Om man tar 2 kap. 2 § TF som förebild, uppnår man inte någon
skyddseffekt i praktiken. Att hitta några andra ramar av liknande slag går
knappast. Om man inte gör några större förändringar avgränsen mellan de
meddelarfrihelsbrytande tystnadsplikterna och de andra, vilket inle är
aktuellt här, kan man inte ange några sådana principer som att tystnads- 130

plikterna alltid skall ha företräde när uppgifter har lämnats i förtroendesi- Prop. 1986/87: 151 tuationer, medan de alltid skall vika om det är fråga om uppgifter i ärenden av myndighetsutövning mot enskilda.

En tredje möjlighet är dä att grundlagen - efter viss förebild i regleringen av tryckfrihetsbrotten - mer eller niindre självständigt anger de fall då tystnadsplikter "tar över" meddelarfriheten. En sådan lösning har YFU förordat.

Den lösning som utredningen har stannat för innebär att inskränkningar i meddelarfriheten aldrig skall fä gä längre än vad som uttryckligen är medgivet i grundlagen. Delta vill utredningen i princip uppnå genom en förteckning som beskriver de undantagssituationer då meddelarfriheten får vika för de kvalificerade tystnadsplikterna. Beskrivningen är i flertalet fall så detaljerad att den nära överensstämmer med de bestämmelser i sekretesslagen och andra lagar i vilka tystnadsplikter föreskrivs. Några tystnadsplikter, främst sädana som gäller skydd för enskilda intressen, ges dock en mera sammanfattande beskrivning i grundlagstexten och förutsätter en utfyllnad i vanlig lag,

YFU har så långt det är möjligt försökt alt uppnå den s. k. principen om dubbel täckning. Förutsättningen för att en tystnadsplikt skall ha företräde framför meddelarfriheten skall således vara att detta är föreskrivet både i grundlag och i vanlig lag. Härigenom har utredningen velat vinna den fördelen att en tystnadsplikt kan upphävas eller inskränkas genom en ändring av den grundläggande tystnadspliktsbeslämmelsen. Däremot kan någon ny kvalificerad tystnadsplikt, som inte ryms inom grundlagens ramar, inte införas ulan ändring av själva grundlagen. Utredningen anser visserligen alt de föreslagna grundlagsbestämmelserna blir ganska omfattande och inle särskilt lättförståeliga. Med hänsyn till det stora värdet av en grundlagsreglering av meddelarfriheten menar dock YFU att man utan avgörande nackdelar bör kunna välja den av utredningen förordade lösningen.

YFU:s förslag har fått ell blandat mottagande.

För egen del vill jag först än en gäng understryka det slora värde som meddelarfriheten i vårt land har för den fria debatten och den offentliga granskningen av myndigheternas verksamhet. För atl meddelarfriheten skall tillgodose sill syfte krävs att regleringen av den är enkel, otvetydig och lätlillämpad. Detta underströks också av föredraganden i 1976 års lagstiftningsärende (prop. 1975/76:204 s. 102). Alt sådana grundläggande krav uppfylls är nämligen av intresse både före den som avser all lämna en uppgift, t. ex. lill en journalist, för en myndighet som överväger alt efterforska en meddelare och för den som lämnar upplysningar lill annan i förlitan på ett undantagslöst sekretesskydd. Klarhet i gränsdragningen främjar således både informationsfriheten och sekretesskyddet. Också i förarbetena lill sekretesslagen framhölls att värdet av en reglering i hög grad blir beroende av hur bestämmelserna utformas. Om regleringen görs sä klar att den knappast ger upphov till några tolkningssvårigheter, kommer t. ex. benägenheten att utnyttja den sannolikt alt bli större än om den är så utformad att en tilltänkt meddelare aldrig med säkerhet kan förutse

om hans meddelande kommer att vara slraffritt eller inte (prop. 1979/80:2 131

Del A s. 108).

Jag kan lill fullo instämma i dessa synpunkter. De krav som jag nu nämnt Prop. 1986/87:151 måsle givetvis också ställas när man överväger all genom en grundlagsreglering styra utformningen i vanlig lag av gränsdragningen mellan de kvalificerade tystnadsplikterna och de andra. Jag vill erinra om mina uttalanden i avsnitt 3.1 om atl det har varit en strävan i reformarbetet på fri- och rättighetsområdet att skapa ett skydd som är så otvetydigt som möjligt och som kan tillämpas av alla de myndigheter och andra allmänna organ som har att se till atl skyddet inle sätts åsido. Också de som vill utnyttja någon av de fri- och rättigheter som grundlagen reglerar skall veta vad de har all hålla sig till. Man måste pä en grundlagsreglering på detta område ställa upp särskilt stränga krav på klarhet och lättillgänglighet.

Enligt min och många remissinstansers mening uppfyller inle YFU:s förslag de krav som således måste ställas. Det kan hävdas alt redan den nuvarande regleringen av förhållandet mellan meddelarfriheten och tystnadsplikterna är tämligen svårtillgänglig. Med den av utredningen förordade ordningen skulle regleringen bli än mer komplicerad. Bestämmelserna måste som YFU själv i viss män har erkänt betecknas som myckel svårtillgängliga även för den som behärskar nuvarande bestämmelser. En sådan lagstiftningsteknik inger sä starka betänkligheter all jag anser övervägande skäl tala mot att man genomför utredningens förslag. Jag kan i sammanhanget hänvisa till atl en snarliknande, men likväl mindre invecklad lösning avvisades vid sekretesslagens tillkomst (prop. 1979/80:2 Del A s. 109).

Jag konstaterar alltså att det inte synes vara en framkomlig väg alt genom vad som kan kallas en materiell metod styra innehållet i den vanliga lag som skall ange undantagen från meddelarfriheten pä lyslnadspliktsom-rådet. Mot bakgrund av del reformarbete som har bedrivits på fri- och rätlighetsområdet kan det då finnas anledning atl överväga om man kan förstärka grundlagsregleringens skyddsverkan genom bestämmelser om ett särskilt, s. k. kvalificerat förfarande, som skall iakttas när meddelarfriheten skall inskränkas. Elt sådant förfarande har ansetts vara en väsentlig förstärkning av RF:s rätlighelsskydd (prop. 1978/79:195 s. 35).

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag har det också pekats pä denna metod att stärka skyddet för meddelarfriheten. Bl. a. JO har föreslagit alt förfarandereglerna i 2 kap. 12 § RF görs tillämpliga vid en ifrågasatt ändring av bestämmelserna om de kvalificerade tystnadsplikterna i 16 kap. sekretesslagen. En sådan lösning har den fördelen all den inle är behäftad med samma lagtekniska komplikationer som de alternativ jag förut har diskuterat.

Bestämmelserna i 2 kap. 12 § tredje stycket RF innebär att ett förslag till lag som angår begränsning av vissa grundläggande fri- och rälligheter, bl. a. yttrandefriheten, på begäran av lägst tio riksdagsledamöter skall vila hos riksdagen i minst tolv månader innan det får antas. Undantag görs dock för del fallet att ett förslag vid omröstning i riksdagens kammare får stöd av minst fem sjättedelar av de röstande. I så fall är förslaget omedelbart antaget.

Jag har i etl annat sammanhang (prop. 1984/85:83 s. 4 f) anmält alt en
ändring av dessa regler övervägs av folkstyrelsekommittén (Ju 1984:05). 132

Del är dock därvid fräga om en justering av tidsfristen och inte någon mera Prop. 1986/87:151 genomgripande förändring.

Tanken bakom detta särskilda beslulsförfarande är alt man kan fä etl uppskov med det slutliga ställningstagandet i riksdagen. Man får då bl. a. tid att noggrannare behandla den föreslagna rättighetsbegränsningen. Det skapas också ett större utrymme för den allmänna debatten i frågan. Det finns dock en möjlighet att få till stånd ett snabbt avgörande utan att man för den skull släpper kravet på en skyddseffekt. Garantin ligger här i att beslutet i sådana fall måste fattas med mycket stor majoritet. Förfarandet enligt 2 kap. 12 § RF tillgodoser alltså i betydande mån samma syften som reglerna om grundlagsliftning i 8 kap. 15 § RF. I praktiken når man en skyddseffekt som inte är så mycket sämre än den som en fullständig grundlagsreglering av förhållandet mellan meddelarfriheten och tystnadsplikterna skulle ge.

Tystnadspliklsregler, som ju begränsar yttrandefriheten, omfattas inte f. n. av det särskilda förfarandet i RF i den mån de avser offentliga funktionärer cch tillgodoser sekrelessgrunderna i 2 kap. 2 § TF (2 kap. 12 § fjärde stycket RF). Delta hänger samman med det s. k. bihangsproblemet (jfr prop. 1978/79:195 s. 36 0. Detta aktualiseras l.ex. i det fallet atl en rällighetsbegränsning måste företas vid en reform som i övrigt inle har något med rätligheisskyddet att göra. Det kan t. ex. gälla en social eller ekonomisk reform som kräver en tystnadsplikt för de offentliga funktionärer som skall administrera reformen. Skulle en föreskrift om tystnadsplikt vara underkastad det särskilda lagsliftningsföifarandet skulle detta kunna påverka genomförandet av hela reformen. Dä en sädan ordr.ing inte kunde godtas undantogs bl. a. lagstiftning angående tystnadsplikter från förfarandet när delta infördes. Inte heller lagregler om vilka tystnadsplikter som har företräde framför meddelarfriheten omfattas av det särskilda förfarandet (a. prop. s. 62). Detla beror på att TF och inle RF reglerar normgiv-ningen i fråga om meddelarfriheten (jfr 2 kap. 1 § andra stycket och 8 kap. 1 § RF).

Enligt min mening kan del nu inle komma i fräga atl rubba grundvalarna för rättighelsskyddei i RF. Del bör därför inte göras någon ändring i det förhållandet atl fiertalet lystnadspliktsföreskrifter inle omfattas av det särskilda lagsliflningsförfarandel. Detla ställningstagande hindrar emellertid inle atl de särskilda förfarandereglerna för rättighetsbegränsande lagstiftning kan göras tillämpliga också på regleringen i vanlig lag av meddelarskyddet. Som JO har påpekat finns det nämligen ingenting som hindrar all man särskiljer frågan, huruvida en tystnadsplikt skall vara av kvalificerat slag, från frågan huruvida en tystnadsplikt över huvud taget skall införas. Det särskilda förfarandet kan med andra ord tillämpas vid en ifrågasatt ändring av de bestämmelser som är intagna i 16 kap. sekretesslagen, fastän vanliga regler för lagstiftningen gäller vid ändring av de materiella sekretessbestämmelserna i övrigt. Att frågan, om en tystnadsplikt skall vara kvalificerad eller ej, i ett lagstiftningsärende kan frikopplas från frågan om en tystnadsplikt över huvud laget skall införas eller ändras har för övrigt erkänts redan tidigare (prop. 1975/76:204 s. 103).

Fördelen med denna ordning är att meddelarfriheten får elt starkare 133

skydd än f. n. Genom atl det särskilda lagstiftningsförfarandet är tillämpligt Prop. 1986/87:151 förebygger man att meddelarfriheten begränsas pä grund av tillfälliga opinioner eller dagshändelser. Om inte en kvalificerad riksdagsmajoritet ger sitt stöd åt elt förslag alt låta en tystnadsplikt bryta igenom meddelarfriheten, kan en minoritet åstadkomma att förslaget får vila i ett år. Under denna lid ges rådrum för ytterligare överväganden om del önskvärda i den föreslagna begränsningen av meddelarfriheten.

Det särskilda lagsliftningsföriarande, som jag alltså förordar för förslag till vanlig lag som begränsar meddelarfriheten i förhällande till en tystnadsplikt, bör regleras exklusivt i TF. Regleringen kan göras enklare än förebilden i 2 kap. 12 §RF.

Alt den särskilda regleringen inte är avsedd att tillämpas vid lagstiftning som berör vanliga materiella bestämmelser om tystnadsplikt har jag tidigare sagt. Detta kommer också att framgä av alt undantaget i 2 kap. 12 § fjärde stycket 1 RF lämnas orubbat.

Någon tvekan om huruvida del särskilda lagsliflningsförfarandel skall tillämpas då det är fråga om en ändring av bestämmelser som rör meddelarfriheten kommer inte att behöva uppstå. Tillämpningsområdet bör därför bestämmas så att del omfattar bara förslag till lag som begränsar meddelarfriheten och inte förslag som innebär att en inskränkning las bort. Någon särskild prövning av konstitutionsutskottet, motsvarande den som kan ske enligt 2 kap. 12 § femte stycket RF, torde inte heller behövas, eftersom det inte gärna kan råda någon oklarhet i fråga om förslagets konsekvenser för meddelarfriheten.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. 18 § RF bör lagrådets yttrande bl. a. inhämtas innan riksdagen beslutar grundlag om tryckfriheten och lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar. Gällande regler om inskränkningar i meddelarfriheten omfattas emellertid inle av RF:s regler om grundläggande fri- och rättigheter och därmed heller inte av föreskrifterna i 8 kap. 18 § RF om lagrådets hörande. Någon anledning att ändra denna ordning anser jag inte finnas med det av mig nu framlagda förslaget (jfr SOU 1983:70 s. 137).

Sekretesslagens gränsdragning mellan kvalificerade tystnadsplikter och andra

Vid tillkomsten av sekretesslagen ägnades stor uppmärksamhet åt den avvägning som borde göras mellan intresset av sekretess och intresset av offentlig insyn när meddelarfrihetens omfattning bestämdes. Etl flertal olika faktorer skulle beaktas enligt föredragande statsrådet (prop. 1979/80:2 Del As. 111 f). t. ex. om en uppgift lämnats av en enskild i en förtroendesituation eller om uppgiften hänförde sig lill elt ärende om myndighetsulövnitig. I del förta fallet borde meddelarfrihel normalt vara utesluten. När det gällde uppgifter av det senare slaget borde däremot meddelarfrihel ofta föreligga.

Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till ny sekretesslag godtogs i
allt väsentligt vad som anförts i propositionen. Konstitutionsutskottet
uttalade därvid (KU 1979/80:37 s. 19) bl. a. att utskottets grundläggande 134

inställning var atl meddelarfriheten skall sträcka sig så långt det är möjligt. Prop. 1986/87:151 Utskottet ställde sig därför inte främmande till atl del kunde finnas utrymme för en ytterligare utvidgning av meddelarfriheten i förhållande till propositionens förslag. Utskottet kunde emellertid inte bortse från risken alt den meddelarfrihel som föreslagits i propositionen i vissa fall kunde sträcka sig för långt i förhållande lill i första hand den enskildes berättigade integriletskrav. Utskoltel förutsatte atl YFU skulle komma att göra en noggrann genomgång av de enskilda sekretessbestämmelsernas förhållande till meddelarfriheten. Riksdagen lämnade dessa uttalanden ulan erinran.

YFU har numera gjort en sädan genomgäng som riksdagen förutsatte. Utredningen har i stort sett godtagit den nuvarande omfattningen av undantagen frän meddelarfriheten pä tystnadspliktsområdel. Utredningens analys har emellertid lett fram till en dei ändringsförslag. Dessa innebär bl. a. följande.

På skatteområdet föresläs att meddelarfriheten skall få större utrymme än f. n. I och för sig sekreiessbelagda uppgifter skall få lämnas ut för publicering, om det står klart att röjandet kan ske ulan fara för att någon part utsätts för men. Vid förvaltningsdomstolarna skall meddelarfriheten gälla om det inte kan antas atl ett röjande av en uppgift innebär fara för all någon part utsätts för men.

I sådana förvaltningsärenden pä hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens område som gäller omhändertagande eller vård ulan samtycke föreslås meddelarfrihel få råda, om det inte finns anledning att anta atl fara för att någon enskild utsätts för men skall uppkomma om en uppgift röjs. I mål och ärenden hos domstolar och vissa domstolsliknande nämnder skall meddelarfriheten därutöver gälla beträffande uppgifter om enskildas personliga förhållanden ulan något särskilt förbehåll för fall där skada kan befaras.

YFU föreslär också att meddelarfriheten för den som under särskilt beslutad tystnadsplikt får del av hemliga uppgifter under rättegång eller förundersökning i brottmål eller pä grund av särskilt utlämnandebeslut i förening med förbehåll utvidgas så att den får motsvarande omfattning som för offentliga funktionärer.

Vidare föreslår YFU en del ytterligare smärre ändringar som jag inle närmare redovisar här. När det gäller utredningens ändringsförslag nöjer jag mig här med att hänvisa till huvudbelänkandel s. 137—154.

Flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig i dessa frågor är kritiska till den föreslagna utvidgningen av området för meddelarfrihet när det gäller skatteärenden samt hälso- och sjukvärden och socialtjänsten. Denna kritik drabbar också förslaget att samma inskränkningar i meddelarfriheten som gäller för offentliga funktionärer skall gälla också för den som åläggs särskild tystnadsplikt under rättegäng m. m. eller genom särskilt förbehåll. En återkommande invändning är atl utredningsförslaget inte tillräckligt beaktar hänsynen till den enskildes personliga integritet.

De särskilda sekretessbestämmelser som jag har tagit upp i det föregåen
de är exempel pä sådana fall där tungt vägande skäl kan anföras såväl för
intresset av offentlig insyn som för intresset att skydda uppgifter av hänsyn
till enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. YFU har föga 135

Utredningens förslag: Den rättegångsordning som gäller för tryckfrihetsmål skall skrivas in i grundlag också för övriga uttrycksformer som omfattas av grundlagsskyddet. I mål om ansvar skall frågan huruvida elt yttrande i en av de grundlagsskyddade uttrycksformerna är brottsligt alltså kunna prövas av en jury. Bevisfrågor skall i större utsträckning än f. n. avgöras enbart av rätten. De frågor som skall prövas enbart av rätten skall vara avgjorda genom lagakraftägande beslut innan juryn tar ställning till om etl brotl har förövats. Ett syslem med proportionella val av jurymän införs. Möjligheten enligt TF att genom vanlig lag överlämna ät andra åklagare än JK au besluta om användning av tvångsmedel slopas.

Remissinstanserna: Remissutfallet är ganska splittrat. Några remissinstanser är kritiska till jurysystemet och önskar inte se del utsträckt till fler områden. Den handläggningsordning som kommittén har föreslagit möter viss kritik. Flera remissinstanser uppfattar den som alltför komplicerad och utdragen.

Kritiska synpunkter förekommer också i några andra hänseenden, bl. a. i fråga om sättet att välja jurymän och regleringen av tvångsmedelsanvändningen i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.

Skälen för mitt förslag: Grundläggande för mina överväganden om en

136

förstärkning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten är att det skydd TF i Prop. 1986/87:151 dag ger det tryckta ordet bör utsträckas till också andra jämförbara uttrycksformer. En viktig beståndsdel i TF:s regelsystem är den särskilda rättegångsordning som gäller för tryckfrihetsmål och som skall tillämpas också i mål om yttrandefrihetsbrott enligt de radiorättsliga ansvarighetslagarna. Jag vill här nämna att frågan om man bör bibehålla särskilda forumregler för bl. a. tryckfrihetsmål f. n. övervägs av rättegängsutredningen (Ju 1977:06). Även om del framdeles kan finnas skäl all förutsättningslöst pröva frågan om koncentrationen av de nu aktuella målen, ser jag i del här sammanhanget ingen anledning alt ändra den nuvarande ordningen i fråga om tryckfrihetsmålen.

Jag anser all det utvidgade grundlagsskyddet bör bygga på samma principer som den nuvarande processrättsliga regleringen. En fördel med att införa den tryckfrihelsrätlsliga rättegångsordningen för de medier som nu skall ges etl särskilt grundlagsskydd är att bedömningen av om en våldsskildring i en film eller ett videogram innefattar det nya yttrandefrihels-brottet i princ-T kommer att göras av endast en domstol, nämligen tryckfri-hetsdomstoleii i utgivarens hemlän. Den nuvarande ordningen där motsvarande bedömning ankommer på domstolarna för de orter där en film eller elt videogram t. ex. har hyrts ul, har kritiserats eftersom bedömningen kan bli olika hos skilda domstolar.

Mot denna bakgrund kan jag i detta avsnitt nöja mig med alt behandla de punkter som det finns anledning att ta upp särskilt. Eftersom själva jury-systemet i viss mån har satts i fräga vill jag dock först gä in pä denna centrala del av rättegångsordningen.

Jurysystemel

Juryinstitulionen infördes i den svenska tryckfrihetsprocessen år 1815. Motiven för det kan ha varit blandade. Juryinstitulionen har emellertid kommit alt bli ett bestående inslag i det skydd för yttrandefriheten som upprätthålls genom TF.

I sin nuvarande utformning bärs jurysystemet upp av önskemålet atl så långt som möjligt tillgodose yttrandefrihetens intressen. Juryn uppfattas som en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den politiska yttrandefriheten (jfr prop. 1948:230 s. 97). Sammajurysyslem finns i rättegångsordningen på det radiorättsliga området.

Den särskilda rättegångsordningen med jury saknar motsvarighet på annat häll i den svenska rättsordningen. Med hänsyn till juryrältegångens speciella karaktär är det i och för sig inte förvånande atl det tid efter annan har förts fram förslag att juryprövningen skall ersättas med andra processformer. MMU föreslog i sitt huvudbetänkande att alla ytlrandefrihelsmål skulle koncentreras till en enda för hela riket gemensam yttrandefrihetsdomstol, knuten till Stockholms tingsrätt. Den domstolen skulle döma utan medverkan av jury.

Vid remissbehandlingen av MMU;s förslag var meningarna i hög grad
delade i fräga om förändringen av rättegångsordningen. Kritiken ledde lill
atl den delen av förslaget inte genomfördes. 137

I direktiven till YFU framhölls alt det är av synneriig vikt atl det Prop. 1986/87:151 allmänna lekmannainflylandet får spela en avgörande roll när det gäller att bedöma om etl yttrande överskrider gränsen för vad som är tillätet. En naturiig utgångspunkt för kommitténs arbete borde vara att etl särskilt rättegängssystem skulle gälla, åtminstone för alla de viktigare mediernas del. Den nuvarande instruktionen i 1 kap. 4 § TF borde självfallet också i fortsättningen utgöra den principiella grundvalen för avgöranden i ytlrandefrihelsmål.

YFU berörde i sitt debattbetänkande (SOU 1979:49 s. 88 fO diskussionen om jurysystemet. Kommittén anförde atl det är av yttersta värde atl det organ som skall bedöma brottsligheten av ett yttrande som innefattar kritik mot statsmakterna eller nägon av deras företrädare står fritt frän styrning av del allmänna. Efter att ha diskuterat betydelsen av prejudikatbildning pä det yttrandefrihelsrättsliga området kom utredningen till den slutsatsen att juryn borde behållas och om möjligt medverka vid prövningen av alla mål om ytlrandefriheisbrott oavsett vilket medium som använts.

Remissutfallet visade att meningarna var delade i fråga om bibehållande av jurysystemet men att YFU:s uppfattning hade stöd bland fler remissinstanser än uppfattningen alt ytlrandefrihelsmål borde prövas i annan ordning. I sitt huvudbetänkande har YFU därefter huvudsakligen uppehållit sig vid möjligheterna alt införa juryprövning i fråga om medier där den inte förekommer i dag och vid frågan om i vilken utsträckning juryn bör medverka i processen.

Även under remissbehandlingen av YFU:s huvudbetänkande har kritiska synpunkter på jurysystemel framförts av flera instanser. Kritiken gäller främst svårigheten alt förutse utgången av en rättegång med juryprövning. Svårigheten hänger samman bl. a. med alt jurysystemel endast i mycket begränsad utsträckning leder till prejudikatbildning. Vidare ges enligt kritiken bristande rättsligt skydd för målsäganden i tryckfrihetsmål.

För min del vill jag inte bortse från den kritiken. Möjligheterna att stärka skyddet för mälsägandena vid olika slags brott är allmänt sett något som bör ägnas stor uppmärksamhet i lagstiftningsarbetet. Delta gäller naturligtvis även i fråga om rältskränkningar genom yttranden i massmedier.

När det gäller juryinstitutionen har dock enligt min mening de bärande skälen kvar sin fulla styrka, särskilt med tanke på orostider. I likhet med YFU anser jag därför alt lekmannainslaget i de domstolar som skall döma i yttrandefrihetsrättsliga mål i princip bör utgöras av en jury. Det är knappast möjligt att begränsa juryns medverkan lill enbart mål med någon form av politisk anknytning. Även l.ex. förlalsmål där målsäganden har väckt åtal kan ju vara av sädant slag all juryprövning är starkt motiverad. Frågan är därför i första hand om den för tryckta skrifter avpassade rättegångsformen kan tas som mönster också för prövningen av andra yttrandefrihelsrättsliga mål. Jag återkommer strax lill frågan om vilket område juryprövningen bör omfatta i sådana mål.

I mål om ansvar för innehållet i en tryckt skrift uppkommer i praktiken aldrig frågor om lydelsen av det yttrande som påslås vara brottsligt. Den tryckta skriften är elt självklart bevis. Detta är bakgrunden till att juryns

uppgift har kunnat i huvudsak renodlas till en prövning av yttrandets 138

laglighet.

Den normala formen för lekmannamedverkan i prövningen av bl. a. Prop. 1986/87:151 bevisfrägor är enligt den svenska rättegångsordningen att nämndemän deltar i domstolarnas avgöranden. Nämndemännen tar ställning var för sig tillsammans med yrkesdomare och är skyldiga att redovisa skälen för sina ställningstaganden.

Juryns ställning är en annan. Dess överläggning sker utan medverkan av yrkesdomare. Utslaget skall inle motiveras. Det är kollektivt och anonymt.

Som jag förut har berört är juryprövningen ägnad att vara etl särskilt värn för yttrandefriheten. Som företrädare för en allmänt medborgerlig uppfattning har juryn ansetts vara mera skickad än en domstol för den svåra och grannlaga uppgiften atl avgöra var gränsen skall dras mellan befogad kritik och straffvärda yttranden (prop. 1948:230 s. 96 0- Ett sådant avgörande sker genom ett beslut om tillämpningen av ett lagbud. I mål om ansvar för förtal kan det förutsätta att juryn tar ställning också lill viss bevisning. Detsamma gäller f. n. i mål om ansvar för meddelare och anskaffare. Men normalt kan juryns beslut fattas helt ulan att juryn behöver göra nägon bevisvärdering.

Det nu anförda pekar på att avsikten med jurymedverkan inte i första hand har varit all juryn skall ägna sig ål bevisprövning. Juryrällegången har gestaltats utifrån andra motiv. Frågan om den kan införas på nya områden bör prövas från den utgångspunkten.

YFU anser att den principiellt rikliga lösningen skulle vara alt juryn fick delta i prövningen av alla ytlrandefrihelsmål oavsett i vilken form yttrandena har fällts. Men det finns enligt kommittén också skäl mot all ge juryn en så vidsträckt uppgift. I mål där bevisfrågor spelar en stor roll kan jurysystemet inle införas utan komplikationer.

Enligt YFU är en rimlig avvägning mellan önskemålet om elt sä vidsträckt område för juryprövningen som möjligt och intresset av en praktiskt hanterbar processordning att använda juryn vid prövning av mål där ansvarighetsfrågan som regel är klar pä förhand. Därigenom faller normalt sett behovet av bevisning i den delen bort. Utredningen föreslår all del skall vara juryns uppgift att delta i prövningen av ytlrandefrihelsmål som rör framställningar i tryckt skrift, radio, TV, teledata och liknande överföringar, film, videogram och fonogram samt sädana teaterföreställningar och utställningar som har en utgivare. Förslaget innebär alt juryrällegången skall vara tillämplig i fråga om alla de uttrycksformer som enligt YGL skall åtnjuta ett detaljerat yttrandefrihetsrättsligt skydd i grundlag.

Som YFU själv har påpekat kan det dock hävdas att inslaget av bevisprövning även med den avgränsningen blir för stort. Juryprocessen förutsätter i sin nuvarande form atl de yttranden som skall bedömas är så väl dokumenterade all några bevissvärigheter inle uppkommer. Det är fallet i fråga om yttranden i tryckta skrifter, radio och TV, film, videogram och fonogram. Jag har redan i avsnitt 3.2.1 pekat på atl motsvarande krav inle kan uppfyllas i fräga om sceniska framställningar och utställningar. I enlighet med mitt förslag där bör de lämnas utanför området för juryprövning.

Såvitt gäller radio och TV är jury systemet redan genomfört i vanlig lag. 139

Det saknas anledning att nu sätta den ordningen i fråga. Enligt min mening Prop. 1986/87:151

är det i stället en självklar angelägenhet att befästa den i grundlag. Den

form av trådsändningar till allmänheten som utgörs av teledata bör dock

lämnas utanför del utvidgade grundlagsskyddet i enlighet med vad jag har

sagt i avsnitt 3.5. Även YFU har här uttalat tvekan om möjligheterna till

juryprövning.

Också i fråga om ljudupptagningarna och upptagningarna av rörliga bilder finns starka skäl att införa det speciella skydd för yttrandefriheten som ligger i juryrättegången. En sådan ordning stöter inte heller på några större praktiska hinder.

På grund av det nu anförda föreslår jag alt mål om ansvar, skadestånd och konfiskation pä grund av yttranden i radio, TV, film. videogram och fonogram enligt grundlag skall prövas i yttrandefrihetsrättslig ordning i en rättegång med tillgäng till jury.

Uppdelning av rättegången

Med det tillämpningsområde som juryrällegången skulle få enligt YFU:s förslag är det oundvikligt atl behovet av bevisning skulle öka i jämförelse med vad som förekommer i tryckfrihetsprocessen. För alt undvika de olägenheter som kan anses förenade med det föreslår YFU alt frågorna om vad som har yttrats och - när den frågan undantagsvis kan uppkomma -om den tilltalade är ansvarig för yttrandet skall bedömas av rätlen. Den prövningen skall vara slutförd genom elt lagakraftägande beslut innan juryn underställs frågan om yttrandets laglighel.

Kommitténs förslag innebär atl den yttrandefrihelsrättsliga processen delas i två skeden.

Under det första skall frågan om vad som har yttrats och om den tilltalade är ansvarig för yttrandet avgöras. Den prövningen ankommer pä rätten ensam. Dess avgörande skall kunna överklagas till hovrätten, men inte längre.

När de frågor som skall prövas enbart av rätten är rätlskraftigt avgjorda inträder del andra skedet. Då skall yttrandets laglighet prövas av juryn. Därefter vidtar rättens handläggning på samma sätt som enligt TF. Det betyder att elt friande juryutslag skall leda till en frikännande dom medan ett fällande utslag skall överprövas av rätten.

Förutom de ändringar i den nuvarande tryckfrihetsprocessen som jag nu har beskrivit föreslär YFU ett särskilt förfarande för mål om meddelarskydd utanför den offentliga rätlen. Som en konsekvens av mina ställningstaganden i avsnitt 3.7.1 i fråga om meddelarskyddet för andra än offentliga funktionärer saknar jag dock anledning att här gå in närmare på delta förslag.

Den uppdelning av processen som YFU har föreslagit hänger samman
med kommitténs förslag om yttrandefrihetsrällsligt skydd för uttrycksfor
mer där yttrandena inte alltid framträder i tekniskt fixerat skick. Den har
mött ganska omfattande kritik. Pade skäl som jag har anfört i avsnitt 3.2.1
har jag för min del stannat för att inle lägga fram något sådant förslag. De
komplikationer som skulle följa för den yttrandefrihetsrättsliga processen 140

har varit en viktig bidragande orsak till det. Med den omfattning som Prop. 1986/87:151 grundlagsreglerna får enligt mitt förslag faller det huvudsakliga behovet av en uppdelning av rättegången bort. Den nuvarande ordningen alt rätten ensam prövar vem som bär det tryckfrihetsrättsliga ensamansvarei bör dock behållas.

Milt förslag innebär därför atl de principer som nu gäller för prövningen av tryckfrihetsmål sträcks ul lill att gälla även ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. Det innebär också att principerna skrivs in i grundlag för sådana upptagningar samt för radio, TV och andra sådana överföringar (utom teledata).

Val avjuiymän m.m.

Enligt 12 kap. 4 § TF utses jurymän genom val för en tid av fyra kalenderår. Jurymännen väljs av landstinget eller, om det inom länet finns någon kommun som inte tillhör landstingskommunen, av landstinget och kommunfullmäktige i den eller de fristående kommunerna. För varje län skall utses 24 jurymän, fördelade på två grupper. Den första gruppen skall bestå av 16 jurymän, den andra av åtta. Jurymännen i den andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt (12 kap. 3 §).

Till jurymän skall enligt 12 kap. 5 § TF utses myndiga svenska medborgare, som är bosatta inom länet. De bör enligt lagrummet vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. I paragrafen föreskrivs också all skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av länet bör vara företrädda bland jurymännen.

YFU har föreslagit en regel om proportionella val av jurymän på samma sätt som redan nu gäller för val av nämndemän enligt 4 kap. 7 § rättegångsbalken. Den fördel som står att vinna är enligt kommittén att företrädare för en majoritet av väljarna inte kan driva fram alt jurymannakären består av enbart egna sympatisörer. YFU har själv anfört viss tveksamhet beträffande sitt förslag (jfr SOU 1983:70 s. 205).

Jag vill för egen del först erinra om alt den nuvarande regeln i 12 kap. 5 § TF såvitt nu är av intresse har gällt alltsedan TF trädde i kraft. I lagförslaget i prop. 1948:230 fanns dock inle med någon regel om att skilda meningsriktningar borde vara företrädda.

I motiven till sitt förslag anförde föredragande statsrådet (prop 1948:230
s. 99) bl. a, att de farhågor som hade framförts i lagstiftningsärendet för att
valen skulle medföra att juryns avgöranden präglades av politiska syn
punkter inte utgjorde ett tillräckligt skäl mot den föreslagna ordningen för
juryns bildande. "Yttrandefrihetens vidmakthållande är icke en partipoli
tisk fråga. Det är ett gemensamt intresse för alla partier, som erkänna de
demokratiska grundsatser på vilka vårt samhälle är byggt" uttalade före
draganden. Någon avsevärd risk att partipolitisk trångsynthet skulle kom
ma att göra sig gällande i rättskipningen förelåg knappast enligt hans
mening. En viktig garanti för rättssäkerheten låg i så fall däri alt juryn
enligt förslaget inte kunde åstadkomma en fällande dom annat än om
domstolen biträdde dess mening. Självklart var även alt en majoritet inom
landsting eller stadsfullmäktige inte hade rätt att missbruka sin ställning 141

och ge jurymannakären en helt ensidig sammansättning. I förslaget hade Prop. 1986/87:151

uttryckligen angetts att skilda samhällsgrupper och olika delar av länet

skulle vara företrädda bland jurymännen. Föredraganden ansåg del inte

vara rikligt att, såsom i något yttrande ifrågasatts, föreskriva proportionell

valmetod.

Under riksdagens behandling av propositionen uttalade konslilulionsul-skotiet med anledning av en motion atl proportionella val väl skulle ha det värdet att ensidiga val förhindrades. Emellertid skulle den proportionella valmetoden kunna medföra att jurymännen på etl icke önskvärt sätt betraktade som sin uppgift all inom juryn företräda vissa väljargrupper. Utskottet hänvisade också lill att nämndemän dä utsågs genom majoritetsval. Utskottet ansåg att valet av jurymän i enlighet med propositionen borde ske genom majoritetsval men atl det i lagtexten borde komma lill ullryck att bland jurymännen olika meningsriktningar borde vara företrädda (KU 1948:30 s. 35).

Jag kan alltså konstalera att den nu gällande lydelsen av 12 kap. 5 § TF avses hindra det som YFU vill förebygga med regler om proportionella jurymannaval. Ändamålet med utredningens förslag bör sålunda vara tillgodosett redan nu. Den föreslagna ordningen är enligt YFU:s egen mening inle heller idealisk, och remissutfallet visar att det inte är något mera påtagligt atl vinna med vad kommittén har föreslagit i denna del.

Visserligen kan den övergång till proportionella valregler som har genomförts i fråga om nämndemän i allmänna domstolar (prop. 1975/76:64, JuU 18, rskr. 124, SFS 1975:1288) ses som ell skäl atl genomföra samma ordning när det gäller jurymännen. Men den ordning som nu gäller i fråga om jurymannavalen saknar inte förtjänster vid en jämförelse med det proportionella valsättet. Föreskriften atl skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av länet bör vara företrädda bland jurymännen ger grund för alt angripa ett ensidigt valresultat genom kommunalbesvär. I enlighet med vad KU anförde vid TF:s tillkomst är det inle självklart att ell proportionellt valsätt är bättre ägnat att förebygga en icke önskvärd politisering av jurymannarollen än den ordning som gäller nu. Vad som emellertid framför allt synes vara av avgörande betydelse för frågans bedömning är atl del inle har gjorts gällande atl den nuvarande regleringen vid något enda tillfälle har gett upphov till missbruk eller andra ölägenheter under den långa tid som den har tillämpats.

Jag anser därför att övervägande skäl talar för atl behålla nuvarande valsätt i fräga om jurymän.

Behörigheten atl vara juryman

Som YFU har föreslagit bör reglerna om juryns sammansättning ändras sä
alt jurymännen i den andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän
vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol. Med den ordningen
blir inle som nu bara tingsrätternas utan även hovrätternas och de allmän
na förvaltningsdomstolarnas nämndemän behöriga att vara jurymän i and
ra gruppen. Jag anser alltså i likhet med utredningen all alla nämndemän 142

bör vara jämställda i delta avseende. En sådan ordning är motiverad även Prop. 1986/87:151 av hänsyn till beredskapen för krig och krigsfara.

Jag vill i detta sammanhang la upp också en annan fråga som har aktualiserats med tanke på beredskapen för krig. Jag syftar på elt förslag om rätlen att frånträda ett jurymannauppdrag som har lagts fram i en promemoria (Ds Ju 1983:8) med titeln De offentliga organens verksamhet vid krig eller krigsfara. 2 Domstolar. Bakgrunden till det förslaget är följande.

I 4 kap. rättegångsbalken finns bl. a. regler om val av nämndemän. För valbarhet föreskrivs i 6 § bl. a. en övre åldersgräns på 70 år. Enligt 6 § tredje stycket äi vidare den som har avgått som nämndeman ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år. Enligt 8 § första stycket får den som har fyllt 60 år avgå ur nämnden.

De regler som nu har nämnts kan sättas ur tillämpning genom regeringsföreskrifter med stöd av lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. (särskilda rätlegångslagen). I promemorian föreslås att den ordningen skall förbli oförändrad i sak i en ny beredskapslagstiflning. Inom regeringskansliet pågår f. n. arbetet på en sådan lagstiftning.

Bestämmelserna i särskilda rätlegångslagen är inle tillämpliga på jurymän. Enligt vad som uttalas i promemorian behövs särskilda åtgärder för att del inte skall bli svårt att upprätthålla lekmannainflylandet i tryckfrihetsmål eller mål om yttrandefrihetsbrott m.m. under beredskap och i krig. Bl. a. borde den rätt som nu enligt 12 kap. 6 § TF finns för en juryman att avsäga sig sitt uppdrag av åldersskäl när han har fyllt 60 är skäras av. Del skulle stämma överens med vad som redan gäller i fråga om nämnde-mannauppdrag. Även andra åtgärder kunde enligt promemorian behöva vidtas. I promemorian uttalades atl frågan vilka särskilda anordningar som var mest ändamålsenliga lämpligen borde utredas av YFU.

YFU:s betänkande innehåller inte något annal förslag som syftar särskilt lill atl säkra möjligheterna att upprätthälla rättegångsordningen för tryckfrihets- och yttrandefrihelsmål under beredskap och i krig än det förut nämnda om en vidgning av behörigheten alt vara jury man i den grupp som skall ha erfarenhet av nämndemannauppdrag. Det finns dock inget hinder att nu ta upp den fråga som har berörts i promemorian.

Promemorian har remissbehandlats. Frågan om rätten alt frånträda jurymannauppdrag av åldersskäl har dock inle föranlett några särskilda uttalanden av remissinstanserna.

För min del anser jag alt det är angeläget all såvitt möjligt säkerställa att juryinstitulionen kan verka på del sätt som är avsett även under beredskap och i krig och därav föranledda utomordentliga förhållanden. Jag föreslär därför att TF skall medge alt del i vanlig lag föreskrivs undanlag från rätten att avsäga sig jurymannaskap efter 60 års ålder för fall när riket befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest i sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig.

143

Tillsyn och åtal Prop. 1986/87:151

Nuvarande ordning för tillsynen över tryckta skrifter har vissa grunddrag som är av stort värde för tryckfriheten. Dessa grunddrag är systemet med ett centralt tillsynsorgan och en diskreiionär prövningsrätt i fräga om ingripanden mot iryckfrihetsbrott i stället för övervakning genom den vanliga polis- och åklagarorganisationen (prop. 1975/76:204 s. 123). Samma grunddrag återfinns i den radiorättsliga ansvarighetsregleringen. Enligt min mening är värdet av delta system sädant all det inte bör komma i fråga att lägga om det i något mera väsenlligt hänseende. Tvärtom är det angeläget atl motsvarande system skall gälla också för de medier som skall ges elt särskilt grundlagsskydd men som i dag slår utanför denna särreglering på det tryckfrihets- och radiorätlsliga området.

YFU föreslår alt JK också i fortsättningen skall vara ensam åklagare i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmäl. Den skyldighet att "vaka över" tryckfrihetens gränser som nu åvilar honom enligt 9 kap. 1 § TF skall dock tas bort enligt förslaget. Nägon särskild organisation för JK:s tillsyn föreslås ej.

De remissinstanser som berör frågorna har skiftande meningar. Allmänhetens pressombudsman ansluter sig till förslaget alt JK skall vara åklagare i ytlrandefrihelsmål, medan Stockholms tingsrätt anser att åklagaruppgiften i stället borde anförtros ät RÅ. Bland det fåtal instanser som uttalar sig i frågan finns en viss övervikt för förslaget att la bort tillsynsplikten.

För min del finner jag inte orsak att gå ifrån den nuvarande ordningen med JK som åklagare i tryckfrihetsmål och mål om ansvar inom radiorätten. Det är dä naturligt att även uppgiften atl vara åklagare i övriga ytlrandefrihelsmål läggs pä JK. Jag biträder alltså YFU:s förslag såvitt gäller de medier som omfattas av det särskilda grundlagsskyddet i milt förslag.

Däremot anser jag att det saknas anledning atl upphäva föreskriften i 9 kap. I § TF om JK:s övervakning på tryckfrihetens område. Föreskriften kan närmast ses som en s. k. portalparagraf som inleder de bestämmelser som ger tillsynsfunktionen dess egentliga innehåll. Någon motsvarighet till föreskriften är enligt min mening dock knappast befogad för de andra uttrycksformer som nu bör ges ett förstärkt grundlagsskydd. På del radiorättsliga området finns inte heller någon sådan nu.

Tvångsmedel

I 10 kap. TF finns bestämmelser om särskilda tvångsmedel i tryckfrihetsmål. Bl. a finns i 1 § regler om beslag som kan tillgripas för att säkerställa kommande konfiskation (som motsvarar förverkande enligt BrB). I 14 § föreskrivs om beslag i syfte att säkra bevisning. Det är JK som beslutar om beslag i båda fallen, men TF ger möjlighet att i vanlig lag föreskriva att allmän åklagare får besluta interimistiskt. Denna möjlighet har emellertid inte utnyttjats hittills.

YFU föreslär att möjligheterna att förordna om konfiskation och beslag
enligt TF skall bestå. Möjligheten att enligt 10 kap. 14 § TF la tryckta 144

skrifter i beslag för att säkra bevisning skall dock begränsas till tio exem- Prop. 1986/87:151 plar. Vidare föreslär utredningen att bestämmelsen i 10 kap. 2 § TF, som gör det möjligt att i vanlig lag föreskriva atl även allmän åklagare får förordna om beslag, upphävs.

När det gäller övriga framställningsformer föreslår YFU regler om beslag och konfiskation endast för ljud- och bildupptagningar. Beslag i syfte att säkra bevisning föresläs fä läggas endast på ett exemplar av upptagningen.

I fräga om andra medier torde det enligt utredningen vara svårt att skilja ut sädana föremål som endast kan användas för spridning av det brottsliga yttrandet. Utredningen bedömer också behovet av konfiskation för att motverka fortsatt spridning som litet.

Regleringen av tvångsmedlen berörs endast av några fä remissinstanser. RÅ och Stockholms tingsrätt anser att möjligheten alt i lag föreskriva att även allmän åklagare äger förordna om beslag bör få finnas kvar. Föreningen Folket i Bild/Kulturfront är positiv lill att endast tio exemplar av en tryckt skrift skall kunna las i beslag i bevissäkringssyfte.

För min del finner jag YFU:s förslag i fråga om tvångsmedlen i huvudsak väl avvägda. På två punkter är jag emellertid tveksam.

De allmänna åklagarna har f n. inte getts befogenhet alt förordna om beslag enligt TF. Några mera betydande ölägenheter har knappast visat sig vara förenade med denna ordning. Å andra sidan kan behovet av att kunna fatta beslut utan dröjsmål öka när reglerna görs tillämpliga också pä ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. Jag anser att övertygande skäl inle har anförts för en ändring av nuvarande reglering pä denna punkt. Motsvarande bestämmelser bör gälla också för de nämnda upptagningarna. Jag har emellertid inte för närvarande för avsikt alt föreslå att man skall utnyttja möjligheten att genom vanlig lag ge allmänna åklagare befogenheter pä området.

När del gäller beslag i bevissäkringssyfte i fråga om tryckta skrifter är givetvis utgångspunkten att inle fler exemplar än som är oundgängligen nödvändigt får tas i beslag. Det får anses vara innebörden av gällande rätt (jfr prop. 1975/76:204 s. 183). Mot den bakgrunden framstår YFU:s gräns på tio exemplar som alltför hög i praktiskt taget alla fall. Nägon nämnvärd skyddseffekt ger därför inte förslaget. Tvärtom kan det inge föreställningen att sä många som tio exemplar kan fä las i beslag, även om bara elt mindre antal är strängt laget nödvändigt frän bevissynpunkt. Ett genomförande av YFU:s förslag kan därför få en effekt som är motsatt den åsyftade. Å andra sidan kan del länkas att YFU:s förslag om all ett enda exemplar av en film e.d. eller ljudupptagning får tas i beslag i bevissäkringssyfte är alltför begränsat. Jag vill därför inle tillstyrka utredningsförslaget i denna del.

Sammanfattningsvis anser jag atl YFU:s förslag bör genomföras utom så till vida att möjligheten alt genom vanlig lag överlämna beslutanderätten i beslagsfrågor behålls och får avse också fonogram samt filmer, videogram m. m. Vidare bör det inte i lagtexten anges något visst antal exemplar som beslag i bevissäkringssyfte får omfatta.

145

10 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 151

Kommunalföretagskommitténs förslag stämmer överens med mitt utom i följande hänseenden. Offentlighetsprincipen skall gälla hos delvis andra enskilda organ än enligt milt förslag. Handlingsoffentligheten skall hos de berörda organen regleras genom en särskild lag, medan begränsningar i offentligheten hos organen skall regleras i sekretesslagen på samma sätt som i fråga om myndigheterna. I TF skall införas en hänvisning lill denna reglering i vanlig lag.

Remissinstanserna: Förslaget alt utvidga offentlighetsprincipen till enskilda organ med statliga myndighetsutövande förvaltningsuppgifter har fått ett i huvudsak positivt mottagande. Däremot har etl relativt slort antal remissinstanser en kritisk inställning till urvalet av de organ som föreslås omfattade av regleringen. Många av dessa organ avstyrker sålunda förslaget såvitt det berör dem själva.

Bakgrunden till mitt förslag: Principen om handlingsoffentlighet, dvs. att de handlingar som förvaras hos statliga och kommunala myndigheter är allmänt lillgängliga, är etl karaktäristiskt inslag i den offentliga rätlen i värt land. De grundläggande bestämmelserna återfinns i 2 kap. TF, som fick helt ny lydelse år 1976 (prop. 1975/76:160, KU 54, 1976/77:1, SFS 1976:954). Föreskrifter som begränsar handlingsoffentligheten finns i sekretesslagen.

Principen om handlingsoffentlighet ingår som en beståndsdel i den mera allmänna grundsats om en fri insyn i del allmännas angelägenheter som betecknas offentlighetsprincipen och som kommer till uttryck också genom grundlagsregler om offentliga funktionärers yttrande- och meddelarfrihet och om offentlighet vid domstolsförhandlingar. Ofta använder man dock uttrycket offentlighetsprincipen i mera snäv bemärkelse just för principen om handlingsoffentlighet, eftersom denna av ålder har varit det centrala inslaget i den lagstiftning som skall förverkliga allmänhetens insyn i myndigheternas verksamhet.

Principen om allmänna handlingars offentlighet omfattar emellertid inte alla organ som i någon form utövar verksamhet för det allmänna. En handling är enligt TF allmän endast om den förvaras hos en myndighet

146

eller därmed jämställda beslutande församlingar, t. ex. riksdagen och kom- Prop. 1986/87:151 m.unfullmäktige (se 2 kap. 5 §). Med myndighet avses enligt förarbetena (prop. 1975/76:160 s. 134) organ inom den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen. Om en förvaltningsuppgift har överlämnats till elt bolag eller till en förening, samfällighei, stiftelse eller enskild individ, vilket kan ske med stöd av 11 kap. 6 § RF, faller delta organ utanför tillämpningsområdet för 2 kap. TF. Detla gäller även om organet anför-trotts uppgifter som innefattar myndighetsutövning.

Regeln att principen om handlingsoffentlighet gäller endast hos myndigheter är dock inte undantagslös. Sekretesslagen innehåller nämligen i I kap. 8 § en bestämmelse enligi vilket denna princip - lät vara i mycket begränsad omfattning - gjorts tillämplig också utanför den offentligrättsliga organisationen. Enligt den paragrafen skall vad som föreskrivs i TF om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos notarius publicus och, såvitt avser verksamhet för officiell provning av fordon. AB Svensk Bilprovning. Dessa organ skall vidare vid tillämpningen av sekretesslagen jämställas med myndighet. Att reglerna om handlingsoffentlighet och sekretess har gjorts tillämpliga beträffande dessa organ hänger samman med att offentlighetsprincipen tidigare varit tillämplig på dem och all man inte önskade inskränka principens tillämpningsområde i samband med att 2 kap. TF fick ny lydelse (prop. 1977/78:38 s. 41 och prop. 1979/80:2 Del A s. 125).

Undantagen frän regeln att principen om allmänna handlingars offentlighet endast gäller inom myndighetsområdet är alltså få. Frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet har emellertid diskuterats flera gånger.

Bl. a. vid TF:s tillkomst pekades pä svårigheter att genom allmänna bestämmelser reglera offentlighetsprincipens tillämplighet på privata rättssubjekts handlingar. Övervägande skäl ansågs dä tala för att denna fråga liksom dittills borde regleras utanför grundlagens ram (SOU 1947:60 s. 71 f).

I det förslag till nya grundlagsregler om allmänna handlingars offentlighet som offentlighetskommittén lade fram är 1966 föreslogs atl med myndigheter i detta sammanhang skulle jämställas enskilda organ såvitt deras årgärder kunde överprövas av en myndighet (SOU 1966:60 s. 133). Förslaget ledde inle till lagstiftning, utan en ny utredning - offenllighels-och sekretesslagstiftningskommittén - tillsattes. Enligt denna kommitté var det vanskligt all överblicka konsekvenserna av en regel om handlingsoffentlighet hos enskilda organ vilkas verksamhet var offenlligrätlsligt reglerad. Nägon motsvarighet lill den förra kommitténs förslag förordades därför inte (SOU 1975:22 s. 141). Kommittén tänkte sig dock möjligheten av en framlida utvidgning, något som krävde en särskild utredning (bet. s. 132). Under remissbehandlingen av kommitténs förslag vann denna tanke anslutning av flera remissinstanser.

1 prop. 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna
handlingars offentlighet log föredragande statsrådet fasta på kommitténs
tankegång och ansåg del också för sin del befogat atl överväga en utvidg
ning av offentlighetsprincipens tillämpningsområde. Överflyttningen av en
förvaltningsuppgift från ett myndighetsorgan lill annat organ, l.ex. ell 147

privalrätisligt subjekt, borde inte automatiskt få den verkan alt handlings- Prop. 1986/87:151 offentligheten i motsvarande mån begränsas. Enligt föredraganden låg det särskilt nära till hands alt behålla insynen i fråga om handlingar som rör myndighetsutövning även sedan denna har tillagts ett enskilt subjekt. Frågan rymde emellertid enligt föredraganden komplikationer som inte utan särskild utredning kunde överblickas och bemästras. En särskild kommitté borde därför tillkallas för uppgiften (prop. 1975/76:160 s. 74). Föredragandens uttalanden i denna del mötte inle någon erinran under riksdagsbehandlingen (KU 1975/76:48 och 1976/77:1). Utredningsuppdraget lämnades till kommunalförelagskommittén som har behandlat frågan i betänkandet Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet.

Skälen för mitt förslag: Handlingsoffentligheten har lill syfte atl utgöra en garanti för rättssäkerhet och för effektivitet i förvaltningen och i folkstyret. I ett samhälle som värt där den offentliga makten utgår från folket är det givetvis nödvändigt att allmänheten kan få en sådan insyn i de allmänna angelägenheterna att det finns underiag för en fri åsiktsbildning och etl fritt informationsflöde. För denna insyn är rätten att la del av allmänna handlingar av stor betydelse. De allmänna handlingarnas betydelse som informationskälla har otvivelaktigt ökat allteftersom stat och kommun i växande omfattning påtagit sig ansvaret för skilda uppgifter i samhällsgemenskapens intresse. Offentlighetsprincipens tillämpningsområde har härigenom kommit att växa.

Del kan med fog hävdas att intresset av insyn i offentlig verksamhet gör sig gällande med likartad styrka oavsett den yttre form som valts för verksamheten. I takt med att den offentliga förvaltningen har kommit atl få delvis nya mål, och i högre grad än tidigare inriktas på bl. a. planering och produktion, har emellertid förvaltningsuppgifter i allt större utsträckning kommit att läggas pä organ som står utanför det traditionella myndighetsområdet. I en inte obetydlig omfattning har man härvid valt att för den offentliga verksamheten använda associationsrältsliga former. Denna utveckling kan sägas gä i motsatt riktning mot den faktiska utvidgning av offentlighetsprincipens tillämpningsområde som jag berörde nyss.

Atl staten eller en kommun driver verksamhet i privaträttslig form eller överlåter en offentligrätlslig uppgift till ett enskilt rättssubjekt kan ha många olika orsaker. Valet av den privaträttsliga formen för offentlig verksamhet kan t. ex. ha motiverats av att verksamheten skall bedrivas i organiserat och permanent samarbete med utomstående intressenter. Skälet kan också vara att det är fråga om affärsverksamhet eller annan ekonomisk självbärande verksamhet som inte lämpligen kan ombesörjas av en myndighet. En snabbare beslutsprocess och det skydd mot insyn och inblandning utifrån som de privaträttsliga verksamhetsformerna ger kan vara tänkbara motiv till atl en förvaltningsuppgift har förts över till ett enskilt rättssubjekt.

När sädana enskilda organ har fått uppdrag av staten alt ombesörja
förvaltningsuppgifter kan det synas vara ett naturiigl krav alt allmänhetens
insyn i verksamheten skall vara densamma som om uppgiften handlagts av
en myndighet. Etl av skälen lill alt en uppgift lagts pä ett enskilt organ kan
emellertid som nämnts ibland vara just alt man velat undvika den offent- 148

lighet som gäller så snart det är fräga om en myndighels verksamhet. Det Prop. 1986/87:151 föreligger alltså en konflikt mellan den offentlighetsprincip som bör råda inom den offentliga sektorn och den relativa slutenhet som kännetecknar privaträttens juridiska personer.

De praktiska och principiella problem som denna motsättning innebär bör få sin lösning som resultat av en avvägning mellan insynsinlresset och de intressen som står mot detta. Nägon sädan avvägning har emellertid knappast gjorts hittills annat än i enstaka fall. Nuvarande rättsläge är därför inte resultatet av några överväganden av systematisk natur utan beror i varje fall till betydande del på slumpen. En sädan ordning kan inte anses tillfredsställande.

Den naturliga utgångspunkten, när man överväger vilket tillämpningsområde offentlighetsprincipen bör ha utanför myndighetssektorn, kan med hänsyn till principens syfte synas vara att denna bör gälla i allmänna angelägenheter, oavsett om dessa handhas av myndigheter eller enskilda. Vill man förverkliga denna grundsats stöter man emellertid på mänga och svårlösta problem.

Ett sådant är att avgöra när en angelägenhet som handhas av ett enskilt organ skall anses vara allmän till sin karaktär. Det rättsliga begrepp som det i så fall skulle ligga närmast till hands alt utgå från är förvaltningsuppgifter, som enligt RF kan anförtros åt enskilda. Begreppet förvaltningsuppgift är emellertid inte så klart avgränsat att det är möjligt att använda det som grund för alt ange offentlighetsprincipens tillämpningsområde. Jag anser nämligen att etl ofrånkomligl krav när det gäller all utvidga delta område är att det av lagstiftningen tillräckligt klart skall framgä i vilken utsträckning handlingar som förvaras hos andra än myndigheter är offentliga.

En annan metod att skilja ul allmänna angelägenheter är den som offentlighetskommittén använde och som byggde pä förhällandet atl beslut i verksamheten hos det enskilda organet kan överprövas av en myndighet. Remissbehandlingen av förslaget visade emellertid att inte heller detta är en framkomlig väg.

Som jag ser det går det inte atl genom en generell formel tillräckligt klart skilja ut vilka angelägenheter hos enskilda organ som är "allmänna" och vilka som inte är det. Inte ens om man använder ett så pass etablerat och ofta begagnat begrepp som myndighetsutövning för atl åtminstone fånga de i detta sammanhang mest centrala förvaltningsuppgifterna uppnår man den tydlighet i avgränsningen som måste eftersträvas. Någon generell regel som med utgångspunkt i offentlighetsprincipens syfte anger hos vilka enskilda organ denna princip är tillämplig är alltså inte möjlig. Med den angivna utgångspunkten blir man därför hänvisad till att från fall lill fall avgöra om ett visst enskilt organ skall tillämpa offentlighetsprincipen eller inte.

Även bortsett från denna avgränsningsfräga finns det problem förenade
med en ordning enligt vilken vissa enskilda organs handlingar blir tillgäng
liga för allmänheten. Offentligheten förutsätter erfarenhetsmässigt särskil
da administrativa rutiner och för också oundvikligen med sig vissa ökade
kostnader. Att införa en ordning som innebär sådana konsekvenser för etl 149

enskilt rättssubjekt bör inte övervägas utan att man fåren offentlighet som Prop. 1986/87:151

har någon praktisk betydelse. Det kan t. ex. vara fråga om ett enskilt organ

som endast i mycket liten omfattning har fått i uppgift att sköta en offentlig

angelägenhet, medan verksamheten till den alldeles övervägande delen är

rent privat. Det skulle då te sig oproportioneriigt och föga rationellt att

belasta ett sädant organ med kostnader för en offentlighet av ringa praktisk

betydelse för nägon del av verksamheten.

Del kan vidare finnas sådana fall då det visserligen kan åberopas principiella goda skäl att göra ett visst enskilt rättssubjekts handlingar offentliga, men där det skulle vara nödvändigt alt genom sekretessregler kraftigt begränsa eller rent av i praktiken helt upphäva insynen, Detla skulle av lätt insedda skäl behöva bli fallet l.ex. i sådana enskilda organ där staten driver affärsverksamhet i konkurrens med andra privata företag. Det kan också vara svårt att hos elt enskilt organ hålla isär sådan verksamhet där offentlighet bör råda från annan verksamhet så att insynsrätten kan fungera i praktiken.

Vidare kan förhållandena vara olika inom skilda sektorer. Som jag nämnt inledningsvis behandlar jag inte det kommunala området här, men även pä den statliga sektorn varierar förhållandena mellan förelag som bedriver affärsverksamhet, handhar kuUurella uppgifter eller utövar offentlig makt mot enskilda. Ägarförhållandena e.d. kan också vara i hög grad olika. Det ter sig mera näraliggande med handlingsoffentlighet hos enskilda organ som helt ägs eller drivs av staten än hos sådana där det statliga inslaget bara är ett bland en rad andra.

Ett skäl mot atl nu införa offentlighet hos elt enskilt organ kan vara atl organels verksamhet ses över och att det därför är ovisst om offentlighetsprincipen bör gälla där också i ett längre perspektiv. En utvidgad offentlighet kan knappast komma i fråga, om man inte kan förutse att den skall bestå under överskådlig tid.

Ytterligare etl problem som man måste beakta är att det på myndighetsområdet finns en mängd regler som bildar den rättsliga bakgrunden till offentlighetsprincipens tillämpning och som oftast saknar motsvarighet hos enskilda organ. Jag tänker pä sädana offentligrättsliga regler som föreskrifter om arkivvård, bestämmelser om förfarandet vid ärendehandläggning, föreskrifter om straff- och disciplinrätisligt ansvar saml regler om tillsyn genom JO och JK. Enligt min mening måste man tveka inför tanken atl bygga upp motsvarande regelsystem för enskilda rättssubjekt.

De överväganden som jag nu har redovisat har lett mig till samma
slutsats som kommunalförelagskommittén: en utvidgning av offentlighets
principens tillämpning utanför myndighetsområdet bör inriktas pä de organ
som det framstår som mest angeläget att reglera från offentlighetssyn
punkt, nämligen sädana som handhar myndighetsutövning mot enskilda.
Som jag förut har konstaterat bör frågan om vilka organ som skall omfattas
av en sädan utvidgning avgöras efter en prövning av de specifika förhållan
den som råder på varje särskilt område. Jag vill redan här påpeka att en
sådan utvidgning av offentlighetsprincipen inte i sig innebär att det allmän
na ikläds några nya förpliktelser i fråga om arkivvård. De frågor som
utvidgningen aktualiserar i fräga om arkivläggning, gallring och arkivvård 150

över huvud taget bör inte tas upp här utan behandlas fristående från detta Prop. 1986/87:151 lagstiftningsärende. Jag har i denna del samrålt med statsrådet Göransson.

Kommittén har närmast av tidsskäl inte haft möjlighet att gå vidare men uttalar att det inte finns skäl atl begränsa införandel av offentlighetsprincipen lill enbart myndighetsutövningsomrädel. För min del har jag angett att min grundinställning är att offentlighet sä långt möjligt bör råda i allmänna angelägenheter. Med hänsyn lill de slora svårigheter som är förenade med att utvidga offentlighetsprincipen utanför myndighetsområdet vill jag emellertid avvakta erfarenheterna av de förslag jag lägger fram i del följande innan jag är beredd att överväga någon längre gående utvidgning.

Jag skall nu gå in något närmare på vilka enskilda organ beträffande vilka jag anser man nu kan överväga att göra offentlighetsprincipen tilllämplig. De organ som jag lar upp kan indelas i etl antal huvudgrupper efter karaktären av den myndighetsutövning som har anförtrotts dem. Jag behandlar dem under skilda rubriker i del följande. Sist i detta avsnitt berör jag den lagtekniska utformningen av mina förslag. Jag har beträffande de olika organen samrålt med de statsråd till vilkas ansvarsområde resp. organ hör.

Obligatorisk kontroll genom teknisk provning e. d.

Obligatorisk kontroll (ett begrepp som enligt SFS 1985:1105 har ersatt den tidigare officiella provningen) utförs vid riksprovplalser och auktoriserade provplatser. Förutom tre statliga myndigheter, som är riksprovplalser och där offentlighetsprincipen således redan gäller i dag, finns det fyra aktiebolag i vilka staten har ett bestämmande inflytande och som i egenskap av riksprovplats svarar för obligatorisk kontroll. Uppgiften alt fatta beslut om en produkt skall godkännas för etl visst ändamål eller inte innefattar utan tvekan myndighetsutövning (prop. 1974:162 s. 17). Hos elt av de bolag som svarar för sådan provning - AB Svensk Bilprovning - gäller som jag tidigare nämnt offentlighetsprincipen redan nu. I fräga om de tre övriga bolag som är riksprovplalser anser jag i likhet med kommittén att AB Statens anläggningsprovning och Apoteksbolaget AB bör omfattas av offentlighetsprincipen. Några bärande skäl som talar emot detta ställningstagande har inle framkommit under remissbehandlingen, och de berörda bolagen har inle heller själva haft något att erinra mot delta. När det däremot gäller SEMKO, Svenska Elektriska Malerielkontrollanstalten, som är riksprovplats för elektriskt material, anser jag att det bolaget tills vidare bör lämnas utanför ett förslag om ökad offentlighet. SEMKO:s verksamhet är föremål för översyn (jfr Ds I 1986:1). Frågan om offentlighetsprincipen bör utvidgas till atl omfatta även SEMKO bör därför t. v. få anstå i avvaktan på resultatet av översynen.

De auktoriserade provplatser som kan utses enligt lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. har inte myndighetsut-övningsuppgifler och bör därför inte omfattas av offentlighetsprincipen.

Viss likhet med den provning som nu har berörts har den besiktning och
tillsyn som Kungl. Svenska Aeroklubben (KSAK) utför av segelflygplan
med stöd av bestämmelser i luftfartslagen (1957:297, omtryckt 1986:166) 151

m.fl. författningar. På samma sätt som den obligatoriska kontrollen vid Prop. 1986/87:151 riksprovplalser i princip bör omfattas av offentlighet bör offentlighet gälla också i besiktnings- och tillsynsärenden hos KSAK.

Sammanfattningsvis föreslär jag alltså att offentlighetsprincipen införs hos AB Statens anläggningsprovning, Apoteksbolaget AB och KSAK. Den bör gälla beträffande själva besluten i ärenden om obligatorisk kontroll resp. ärenden om besiktning eller tillsyn och de andra handlingar som ingår i sädana ärenden. Liksom hos de statliga myndigheter som har likartad verksamhet och hos AB Svensk Bilprovning finns det behov av att kunna sekretessbelägga uppgifter om enskildas affärs- och driftförhällan-den m.m. hos de organ som offentlighetsprincipen således bör vara till-lämplig på. Jag återkommer senare till hur detla bör ske.

Fördelning av statliga medel

Vissa privalrättsliga subjekt har tillagts uppgiften alt lill enskilda fördela statligt stöd i olika former. Det föreligger elt starkt intresse av offentlighet i sådana ärenden där allmänna medel skall fördelas.

När det först gäller sådana organ som fördelar statliga medel till kulturaktiviteter m.m. eller delar ut statliga stipendier anser jag i likhet med kommittén och remissinstanserna all oifentlighetsprincipen bör gälla i sådan verksamhet hos Handelshögskolan i Stockholm, Musikaliska akademien. Stiftelsen Svensk- norska samarbetsfonden. Föreningen Norden, Folkbildningsförbundet, länsbildningsförbunden. Svenska institutet i Rom samt Stiftelsen Svenska institutet.

Något behov av sekretesskydd för uppgifter i sådana ärenden som jag nu nämnt torde normall sett inte föreligga.

Kommittén har för sin del föreslagit att offentlighetsprincipen skall införas också hos ytterligare några organ som kan hänföras till denna grupp. Även om goda skäl i och för sig kan anföras för kommitténs uppfattning anser jag emellertid alt de bör lämnas utanför regleringen. Jag nämner i del följande de organ som nu åsyftas och anger i anslutning härtill skälen för mitt ställningslagande.

Stiftelsen Institutet för rikskonserter kommer att omorganiseras vilket
innebär förändringar i fråga om dess verksamhetsuppgifier (prop.
1985/86:114). Frågan om offentlighetsprincipens tillämpning hos stiftelsen
bör därför anstå t. v. Det stöd som Sveriges Hantverks- och Industrior
ganisation - Familjeföretagen tidigare har haft om hand för granskning av
gesällprov har numera upphört, och frågan om offentlighet hos organisatio
nen får därmed anses ha fallit. Riksföreningen mot cancer skall enligt
tidigare riksdagsbeslut inte pröva frågor om anslag av statliga medel för
forskning inom föreningens versamhelsområde efter utgången av budget
året 1985/86 (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 578). Riksdagen har emellertid för
budgetåret 1986/87 i stället anvisat medel lill föreningens informations
verksamhet (UbU 1985/86:33 s. 5 och 10). I avvaktan på elt slutligt
ställningslagande om föreningens roll i hithörande frägor bör den lämnas
utanför regleringen. Den verksamhet hos Sveriges exportråd som består i
fördelning av statligt stöd till språkutbildning (Svensk-Franska Språkfon- 152

den) har marginell betydelse vid sidan av uppgiften att fördela statligt stöd Prop. 1986/87:151 lill projekt-export. Endast om denna senare verksamhet omfattas av offentlighet, bör språkutbildningsstödet bli föremål för allmän insyn. Jag återkommer strax till den senare frågan. Det stöd som Sveriges författarförbund förmedlar till författare och översättare äger samband med utformningen av biblioteks- och talboksersättningen. Den frågan övervägs f n. av upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02) som kan komma att föreslå andra grunder för utgivandet av sådan ersättning. Denna verksamhet bör därför inte t. v. omfattas av offentlighetsprincipen. Svenska Riksteaterns befattning med frågor om statsbidrag lill finsk amatörteaterverksamhet i Sverige kan väntas bli föremål för omprövning inom regeringskansliet. Också denna verksamhet, som utgör en mycket liten del av Riksteaterns uppgifter, bör därför nu lämnas utanför regleringen.

När det härefter gäller fördelning av allmänna medel i form av statligt stöd till näringslivet har sädana uppgifter anförtrotts en rad enskilda juridiska personer. De medel som fördelas pä detta sätt uppgår ärligen till avsevärda belopp och intresset av insyn i verksamheten gör sig i många fall starkt gällande. 1 likhet med kommitténs och remissinstanserna anser jag därför i princip att det finns goda skäl all vidga offentlighetsprincipen till de enskilda organ som sysslar med denna form av stödverksamhet.

Remissbehandlingen av kommitténs förslag har emellertid gett vid handen att behovet av sekretess hos de berörda organen gör sig gällande med betydligt större styrka än vad kommitténs undersökningar syntes utvisa. Hänsynen lill enskildas affärsintressen skulle således, hos samtliga de organ som utredningen i denna del föreslagit omfattade av offentlighels-principen, innebära att man måste införa en mycket långtgående sekretess. Denna skulle medföra atl offentligheten skulle begränsas kraftigt eller rent av upphävas hell. I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör del inle ifrågakomma att införa offentlighetsprincipen i sådana fall där man redan pä förhand kan se all detta inte skulle fä någon praktisk betydelse. I motsats till kommittén är jag därför inte beredd alt förorda att offentlighetsprincipen skall gälla i sädan verksamhet som avser statligt stöd till näringslivet och som bedrivs av AB Svensk Exportkredit, Bokbranschens Finansieringsinstitut AB. Fonden för industriellt samarbete med u-länder. Fonden för industriellt utvecklingsarbete. Fonden för Svenskl-norskt industriellt samarbete. Norrlandsfonden, de regionala utvecklingsfonderna och Sveriges exportråd. När det gäller del stöd och de bidrag som i marknadsreglerande syfte fördelas på jordbrukets och fiskels områden av åtta fristående regleringsföreningar anser jag i likhet med kommittén atl dessa föreningar utan beaktansvärda olägenheter kan omfattas av mitt förslag. Offentlighetsprincipen bör således införas i den del av föreningarnas verksamhet som består i förmedling av statligt stöd. När det gäller föreningarnas rent affärsdrivande verksamhet föreslår jag däremot ingen förändring. De föreningar som omfattas av mitt förslag är Föreningen för mejeriprodukter. Svensk kötthandel, Sveriges oljeväxlintressenter, Sveriges potatisintressenler. Svensk sockerhandel. Svensk spannmålshandel och Svensk ägghandel saml Svensk fisk.

Det finns behov av sekretess i den verksamhet som sålunda bör omfattas 153

av offentlighetsprincipen. Jag återkommer till hur detla bör tillgodoses.

Stiftelsen Samhällsförelag skiljer sig i viss mån från de hittills nämnda Prop. 1986/87:151 organen som ger statligt stöd i olika former. Stiftelsen fungerar som etl slags moderbolag till regionala stiftelser för skyddat arbete genom att ha tillsyn över dessa och fördela anslag till deras verksamhet. Enligt min mening är del olämpligt atl behandla stiftelserna i "koncernen" på olika sätt från offentligheissynpunkt. Behovet av sekretess i den affärsverksam-hel som bedrivs är påtagligt, och del har inte föreslagils atl offentlighet skulle införas i de regionala stiftelserna. Enligt min mening talar därför övervägande skäl för att offentlighetsprincipen inle bör göras tillämplig på Stiftelsen Samhällsförelag.

När det slutligen gäller del statliga stöd som genom de erkända arbetslöshetskassorna förmedlas till de arbetslösa finns det principiella skäl som talar för en utvidgad offentlighetsprincip. Främst med hänsyn till det sekretessbehov som kan förutses uppstå och till praktiska skäl - närmast kassornas organisation på lokal nivå - anser jag emellertid att man bör avstå från alt låta offentlighetsprincipen omfatta de erkända arbetslöshetskassorna.

Beslut om statligt reglerade anställningar

Vissa enskilda organ skall beträffande sin personal tillämpa lagen (1976:600) om offentlig anställning, bl. a. i frägor som rör avskedande, disciplinpåföljd, avstängning, åtalsanmälan och läkarundersökning. När del berörda organet fattar beslut i sådana ärenden blir det fråga om myndighetsutövning. Det finns inga beaktansvärda skäl mot atl införa offentlighet i dessa fall. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag därför att Nordiska museet, Sveriges tekniska museum och Svenska språknämnden ber omfattas av en utvidgad offentlighetsprincip. Detsamma gäller andra enskilda organ som har statligt reglerade anställningar, främst vissa skolor med enskild huvudman (jfr 12 kap. 9 § skollagen 1985:1100). Dessa är riksinlernatskolor, skolor som omfattas av privatskolförordningen (1967:270), tvä lanthushållsskolor (Vackstanässkolan och Apelrydsskolan), Bergsskolan i Filipstad och vissa fristående särskolor samt folkhögskolor som omfattas av folkhögskoleförordningen (1977:551). Vidare bör av samma skäl Stockholms internationella freds-forskningsinstitut (SIPRI), Stiftelsen WHO Collaborating Center on International Drug Monitoring samt Skogs- och lantbruksakademien omfattas av offentlighetsprincipen. Liksom i myndigheternas personaladministrativa verksamhet finns det ell visst behov av sekretess i de nu avsedda fallen. Jag återkommer till denna fråga.

Utseende av offentliga funktionärer

Befogenheten att utse ledamöter i styrelserna för vissa myndigheter har
anförtrotts elt flertal organ utanför den statliga och kommunala förvalt
ningsorganisationen. Denna uppgift innefattar myndighetsutövning. Detta
talar i och för sig för insyn i verksamheten. Å andra sidan kan man inte
bortse ifrån att uppgiften att utse en styrelseledamot ofta är en mycket 154

begränsad del av det berörda organets hela verksamhet. Om organet inte i Prop. 1986/87:151 övrigt har anförtrotts offentligrättsliga uppgifter, bör det som jag tidigare har framhållit inte komma i fräga att ålägga organet alt tillämpa offentlighetsprincipen för en marginell del av verksamheten. Till skillnad frän kommittén menar jag således att följande organ bör lämnas utanför en utvidgning av denna princips tillämpningsområde: arbelstagarorganisalioner. Föreningen svenska tecknare. Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. Konstnärernas riksorganisation, Svenska fotografers förbund och Sveriges författarförbund (jfr vad som tidigare sagts under fördelning av statliga medel).

Beslut om belygssällning m.m.

Inom det enskilda utbildningsväsendet förekommer inslag som kan anses utgöra myndighetsutövning mot elever, t. ex. betygssättning och beslut om disciplinära åtgärder. Det är i viss mån oklart vilka beslut i de enskilda skolornas verksamhet som får anses innefatta myndighetsutövning. F. n. pågår inom regeringskansliet en översyn av vissa författningar som har anknytning till det enskilda utbildningsväsendet. Jag anser för min del att frågan om offentlighetsprincipens utvidgning inom detla område lämpligen bör behandlas i samband med den översynen. Jag avstår därför från all i delta lagstiftningsärende lägga fram förslag som rör myndighetsutövning mot elever i de enskilda skolorna.

Beslui om medlemsskap m. m. i offenlligrättsliga korporationer

I befogenheten alt besluta om medlemsskap i vad kommittén har betecknat som offentligrättsliga korporationer samt om disciplinåtgärder beträffande deras medlemmar ingår moment som kan ses som former av myndighetsutövning. De organ som enligt kommittén bör omfattas av offentlighetsprincipen är i detta sammanhang Sveriges advokatsamfund, Stockholms fondbörs och de erkända arbetslöshetskassorna.

I likhet med kommittén anser jag myckel tala för alt handlingar som rör inträde i eller uteslutning ur advokatsamfundet eller som rör dess disciplinära verksamhet bör vara underkastade den insyn som offentlighetsprincipen innebär. Samfundet har emellertid motsatt sig kommitténs förslag. De skäl som samfundet har åberopat är visserligen beaktansvärda men knappast starkare än de som i regel kan anföras mot en tillämpning av offentlighetsprincipen, Ä andra sidan hyser jag ändå tvekan inför tanken på alt förorda kommitténs förslag. De regler som f. n. ger sekretess hos JK och högsta domstolen och som del skulle ligga närmast lill hands atl göra tillämpliga också hos samfundet, om offentlighetsprincipen skall gälla där, ger knappast elt tillräckligt skydd för uppgifter om advokater. En längre gående sekretess skulle därför vara motiverad. Den skulle emellertid minska värdet av en utvidgning av offentlighetsprincipen. Vidare finns det under alla förhållanden en risk för alt det underlag som disciplinnämnden skulle ha tillgång lill i sina ärenden skulle bli sämre.

En minskad effektivitet i samfundets tillsyn över advokatkåren skulle i 155

så fall bli följden. Detta vore en mycket olycklig effekt. Min samlade Prop. 1986/87:151

bedömning blir därför atl jag inle vill tillstyrka kommitténs förslag i denna

del.

Beträffande fondbörsen delar jag kommitténs åsikt all huvuddelen av verksamheten får anses vara av sådan arl som ligger myndighetsutövningen mycket nära, vilket talar för den insynsmöjlighet som offentlighetsprincipen erbjuder. Häremot står alt behovet av sekretessreglering kan förutses bli mycket långtgående om den väsentliga börsetiska funktion som börsstyrelsen utövar skall kunna upprätthällas med full effektivitet. Jag har därför stannat för att inte lägga fram något förslag som berör fondbörsen. 1 samband med att ändringar i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs kan komma att aktualiseras i framtiden kan frågan emellertid las upp pä nytt.

I samband med mina överväganden om en vidgad insyn hos organ som sysslar med stödgivning uttalade jag mig mot att offentlighetsprincipen skulle omfatta de erkända arbetslöshetskassorna. Det bör då inte heller komma i fråga att tillämpa principen i den del av kassornas verksamhet som rör medlemskap i dessa.

Den lagtekniska utjörmningen

Lagtekniskt kan de förslag som jag för fram lämpligen genomföras genom alt området för den utvidgade handlingsoffentligheten anges i sekretesslagen pä i princip samma sätt som nu görs i 1 kap. 8 §. Detta bör ske i form av en bilaga till lagen av i stort sett det slag som kommittén har förordat. Någon särskild ny lag behövs dä inte. Vidare anser jag till skillnad frän kommittén att man inte behöver göra nägon erinran i 2 kap. TF om att allmänna handlingar kan finnas hos också andra organ än myndigheter (jfr prop. 1975/76:160 s. 135). Inte heller är jag beredd att tillstyrka kommitténs förslag om en särskild straffbestämmelse i fråga om den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhel underlåter alt lämna ut en allmän handling enligt de nya reglerna. Jag har inle blivit övertygad om det praktiska behovet av en sådan bestämmelse.

Del behov av sekretess hos andra organ än myndigheter som uppstår, om handlingsoffentlighet införs hos dessa organ, bör tillgodoses genom kompletteringar av bestämmelserna i sekretesslagen. I vissa fall behövs dock inle några sädana tillägg. En konsekvens av den reglering som jag sålunda förordar blir att inte bara handlingssekreless kommer att gälla hos de enskilda organen utan också en motsvarande tystnadsplikt. Min grunduppfattning, som jag redan här vill redovisa, är att sekretessen hos de enskilda organen i princip bör vara densamma som hos myndigheter med motsvarande verksamhet. Detsamma bör gälla i fräga om meddelarfriheten. Jag återkommer till dessa frägor i specialmotiveringen.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät
tals förslag till 156

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen, Prop. 1986/87:151

2. lag om ändring i regeringsformen,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag.

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollet i detla ärende som bilaga 7.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Enligt förslaget indelas TF i två avdelningar, en första avdelning som omfattar regleringen för de tryckta skrifterna, alltså TF:s nuvarande lill-lämpningsområde, och en ny andra avdelning som innehåller bestämmelser om de andra medierna.

Den andra avdelningen innehåller tio kapitel. Systematiken är i stort sett densamma som i första avdelningen. 15 kap. motsvarar 1 och 3 kap. och 16 kap. 4 och 6 kap. I 17, 18 och 19 kap. finns de bestämmelser som motsvarar 5, 7 resp. 8 kap. Föreskrifterna i 20 kap. avser samma ämnen som 9 och 10 kap. I 21-24 kap. finns bestämmelser som svarar mot II-14 kap. Någon motsvarighet till 2 kap. är inte aktuell.

1 kap.

7§

Det nya andra stycket skall i första hand bevara det enhetliga ansvar som nu gäller när innehållet i en dagstidning eller annan periodisk skrift distribueras också i form av en radio- eller kassettidning. Enligt lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar är utgivaren för den tryckta föriagan ansvarig även för den version som sprids genom radiosändning i etern eller via tråd eller i form av en ljudupptagning. Som förlaga för radiotidningar får enligt lagen om radiotidningar förekomma allmänna nyhetstidningar som trycks, har dagspresskaraktär och ges ut här i landet (1 § första stycket 3). Förlaga för en kassettidning kan vara vilken periodisk skrift som helst, som ges ut här i landet (1 § andra stycket lagen om ansvarighet för radio-och kassettidningar).

Eftersom radio- och kassettidningar sprids genom eter- eller irädsänd-ning eller genom ljudupptagningar skulle enligt de nya grundlagsreglerna om utgivarskap som jag föreslår (17 kap. TF) en särskild utgivare behöva utses för sädana versioner av en periodisk skrift, om inga särbestämmelser meddelas. Genom den regel som finns i förevarande lagrum uppnäs alt ansvaret enligt grundlag skall falla på utgivaren för den tryckta föriagan. Därmed hålls också rätten alt bestämma över vad som publiceras samlad hos utgivaren för den periodiska skriften (5 kap. 3 § TF).

Regeln innebär att en föriagetrogen version av en periodisk skrift som
sprids på något av de sätt som anges i paragrafen skall behandlas pä samma 157

sätt som en bilaga till den tryckta skriften. Den skall följaktligen anses som Prop. 1986/87:151 en del av iryckalstret och omfattas av det skydd som TF ger periodiska skrifter. De bestämmelser som finns i 1-14 kap. TF skall alltså tillämpas på programmet eller upptagningen i fräga. Några särskilda tolkningsproblem bör inte uppkomma med denna ordning. Det kan anmärkas alt begreppet utgivning i t. ex. 1 kap. 6 S och 9 kap. 3 § får anses avse sändningen av programmet eller utlämnandet av upptagningen för spridning.

I etl avseende gäller dock ell avsteg från TF:s tryckfrihelsrätlsliga principer. Del gäller etableringsfriheten. Etersändningar för distribution av periodiska skrifters innehåll kan inte ske helt fritt. Ordningen i radiotrafiken kräver ett tillståndssystem. Spridning genom tråd bör kunna ske under samma förutsättningar som i övrigt gäller för trådsändningar. Lagtexten innehåller därför en hänvisning lill reglerna om krav pä tillstånd i 16 kap.

Avfatlningen av lagtexten ger principen om samlat ansvar för periodiska skrifter och på annat sätt än genom tryck spridda versioner av dessa elt vidare giltighetsomräde än det som gäller i dag. Det sker genom att principen görs tillämplig på spridning av innehållet i alla slags periodiska skrifter genom eter- eller trådsändningar, även sådana som saknar dagstidnings-karaktär. 1 fråga om radiolidningar kommer den vidare att gälla oavsett om det finns sändningstillstånd eller inte. Inle heller krävs att det är fråga om version som är avsedd för synskadade.

5 kap.

/ och 2 §§

Ändringarna är huvudsakligen redaktionella. Syftet med att ändra lagtexten är alt förebygga missförstånd, som ansetts kunna uppslå med den gällande lydelsen (jfr SOU 1983:70 s. 324). Som nu anges i lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område föreskrivs il § atl en utländsk ägare skall ha hemvist här i landet.

8§

Bestämmelsen i andra stycket om att ändring av utgivningsplanen eller utgivningsorten skall anmälas är ny. Som YFU har påpekat behövs den för alt göra anmälningsskyldigheten enligt 5 § verkningsfull. Avsaknaden av en sädan regel framstår som en uppenbar lucka i den nuvarande regleringen. Anmälningsskyldigheten straffsanklioneras i 14 §.

14 §

Genom det nya första stycket straffbeläggs underlåtenhet att enligt 8 § anmäla ändring av ulgivningsorten eller utgivningsplanen.

Bötesskalans maximum anges i paragrafens båda stycken till 1 000 kr. i
enlighet med vad som uttalades vid tillkomsten av den nuvarande lydelsen
av 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken (prop. 1980/81:38 s. 16). Sedan
minsta bötespåföljd enligt brottsbalken numera höjts till 50 kr. (SFS
1980:1133) kan angivelsen av bötesminimum i TF slopas. 158

6 kap. Prop. 1986/87:151

3§

Ändringen innebär att bötesskalan enligt första stycket justeras på samma

sätt som 15 kap. 14 §.

7 kap.

1 §

I enlighet med vad som har sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.1) har uppdelningen av iryckfrihelsbrotten i otillåtna yttranden och otillåtna offentliggöranden slopats. Av praktiska skäl anges tryckfrihetsbrotten dock fortfarande i tvä paragrafer (4 och 5 §§), av vilka den senare avser enbart sådana brott som tidigare betecknades otillåtna offentliggöranden. Kravet atl gärningarna skall vara straffbara enligt vanlig lag framgår nu redan av 1 §.

3 §

I första stycket 1 har ordningsföljden mellan brotten ändrats så att den blir densamma som i den nya lydelsen av 4 §. Motiven lill det nya tredje stycket finns i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.7.4.

4§

I broltskalalogen har arbetats in de brott mot rikets säkerhet som f. n. utgör otillåtet offentliggörande enligt 7 kap. 5 § 1. Skälen för denna ändring redovisas i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.5. De brott som avses är spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift. Vidare har broltsbeskrivningarna för brotten landsförräderi och landssvek kompletterats så att de omfattar även de moment som kan vara otillåtet offentliggörande.

Några av brottsbeskrivningarna har anpassats till den nya lydelse vissa ansvarsbestämmelser i BrB erhållit i samband med lagstiftningen om disciplinförseelser av krigsmän m. m. (prop. 1985/86:9, JuU 24, rskr. 213, SFS 1986:645). Det gäller brotten landsförtäderi, landssvek, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och uppvigling.

Vissa redaktionella ändringar har gjorts beträffande brotten hets mot folkgrupp och förtal.

I brottskatalogen har också tagits in del nya brottet olaga våldsskildring i den del det avser bilder i tryckta skrifter. Jag har utförligt redogjort för denna ändring i avsnitt 3.6.3.

De olika brottens ordningsföljd har också modifierats.

5§

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.5.

Ullrycket "därmed jämförbart förhållande" syftar på de personer som i 159

sekretesslagen behandlas som offentliga funktionärer därför att de organ Prop. 1986/87:151 där de är verksamma där jämställs med myndigheter.

6 och 8 §§

Ändringarna är av redaktionell natur.

12 kap.

3 och 6 §§

Beträffande dessa ändringar hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 3.8.

Andra avdelningen 15 kap.

Kapitlet är det första i den nya avdelning av TF som föreslås behandla andra offentliga framställningar än tryckta skrifter. I delta kapitel finns bestämmelser som motsvarar 1 och 3 kap TF.

/ §

Första stycket anger de medier som omfattas av det nya grundlagsskyddet. Som gemensam beteckning på dessa används i enlighet med YFU;s förslag termen offentliga framställningar (jfr 5 §).

1 överensstämmelse med vad YFU har föreslagit används beteckningarna eter- och trädsändning för sådana sändningar som i dagligt tal avses med radio och TV. Deparlementsförslaget överensstämmer vidare med YFU:s förslag så till vida att nya medier som text-TV och telefaksimil blir hänförliga under eter- och irådsändningar (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 3.5). I den mån telefaksimil används för förlagetrogen distribution av periodiska skrifter, blir framställningsformen hänföriig under 1 kap. 7 § andra stycket TF. I andra fall där tekniken används som massmedium blir sändningarna att anse som offentliga framställningar enligt 5 § i detla kapitel. Av 5 § följer också all teledata inle omfattas av det nya grundlagsskyddet.

Grundlagen innehåller inle någon definition av begreppen etersändning och trådsändning (jfr SOU 1983:70 s. 294). Vad som avses med eiersänd-ning är det som i radiolagen f. n. benämns radiosändning, dvs. "ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser äro lägre än 3 000 gigaherlz och vilka utbreda sig i rymden utan särskilt anordnad ledare". Termen elersändning har valls därför alt radiosändning i det allmänna språkbruket har kommit att beteckna endast den traditionella (Ijud-)radion, lill skillnad från TV. Användningen av termen utesluter inte alt radiolagens beskrivning av vad som avses med radiosändning jämkas något som ett resultat av pågående utredningsarbete i ämnet (jfr avsnitt 2.3).

Med trådsändning menas detsamma som avses med samma term i radio- 160

lagen: "ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av eleklro- Prop. 1986/87:151 magnetiska vågor vilka äro bundna vid särskilt anordnad ledare". Atl endast sädan användning av trådmedier som kan anses som massmedial faller under grundlagsreglerna framgår av 5 §.

YFU har i sitt grundlagsförslag begagnat termerna ljudupptagning och upptagning av rörliga bilder. Den av utredningen föreslagna lagtexten anger dock inle närmare vad som avses med dessa uttryck. Enligt utredningens motiveringar åsyftas med "ljudupptagning" grammofonskivor och ljudkassetter och med "upptagning av rörliga bilder" filmer, videokassetter och videoskivor. Deparlementsförslaget är inte avsett alt avvika från vad YFU har föreslagit. Emellertid används genomgående termen film i stället för begreppet upptagningar av rörliga bilder. "Film" är etl kortare och enklare uttryck än "upptagningar av rörliga bilder" och därför bättre lämpat för användning i lagtext. I tredje stycket anges därför att det som sägs om film i TF avser även andra upptagningar av rörliga bilder.

I andra stycket anges del nya grundlagsskyddels syfte genom en hänvisning till tryckfriheten, vars ändamål i 1 kap. 1 § andra stycket förklaras vara "säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning".

2§

Friheten atl anskaffa och lämna meddelanden för publicering i de skyddade medierna är densamma som när del gäller tryckta skrifter. Lagtexten har avfattats som en hänvisning lill motsvarande regler i 1 kap. De personer till vilka den som vill lämna ell publiceringsmeddelande kan vända sig skall följaktligen svara mot beskrivningen i 1 kap. 1 § tredje stycket. Till skillnad frän program i eter- och irådsändningar torde filmer och ljudupptagningar sällan produceras vid något som kan betecknas som en redaktion. Det innebär alt den krets lill vilken meddelanden kan lämnas för publicering i sådana framställningar blir mera begränsad. I denna del överensstämmer departemenlsförslagel med YFU:s förslag.

I detta sammanhang finns anledning alt beröra etl beslut av JO den 14 december 1984 med anledning av klagomål från Svenska journalistförbundet m.fl. (dnr 759-1984 och 1029-1984). JO har pekat på ett par punkter där de nu gällande reglerna om friheten atl anskaffa uppgifter och underrättelser för publicering kan anses lämna utrymme för ovisshet.

Den fråga som JO främst har aktualiserat gäller huruvida straff får
dömas ut om någon har fotograferat elt objekt som skyddats från sådan
avbildning genom ett förbud enligt lagen (1940:358) med vissa bestämmel
ser till skydd för försvaret m. m. (skyddslagen) och fotograferingen har
skett i publiceringssyfte men utan att fotografen har gjort sig skyldig till ett
brott som avses i 7 kap. 3 § andra stycket TF. I 7 kap. 3 § andra stycket
avses vissa grova brott mot rikels säkerhet när de begås genom anskaffan
de av uppgifter för publicering. I sådana fall får enligt lagrummet straff
dömas ul i överensstämmelse med vanlig lag. I de andra fallen beror
möjligheten atl inskrida med straff på om TF i övrigt medger det. I I kap.
9 § 3 TF förklaras att vad i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldig- 161

11 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 151

het som avser det säii pä vilket uppgift eller underrättelse anskaffats gäller Prop. 1986/87:151 utan hinder av TF:s regler i övrigt.

JO har fäst uppmärksamheten pä all fotografering inte i sig är någonting olagligt och alt elt brotl i de diskuterade fallen kommer lill stånd först genom alt den fotograferande bryter mot elt förbud enligt skyddslagen. Straffet gäller med andra ord inte enbart del sätt på vilket det som är avsett för publicering anskaffas utan har också etl samband med att anskaffandet gäller en viss typ av uppgifter. Detta skulle enligt JO kunna ges den betydelsen att straff inte kan komma i fråga.

JO har dock också konstaterat atl mycket talar för att del enligt 1 kap. 9 § 3 TF är möjligt att döma till straff i de diskuterade fallen men att ett bindande avgörande av den frågan kan meddelas endast av allmän domstol. För min del är jag benägen atl instämma i det av JO;s två tolkningsalternativ som innebär atl del är fråga om ett sådant fall som avses i 1 kap. 9 § 3 TF, vilket också förefaller ge den sakligt sett rimligaste lösningen. Givelvis får förevarande paragraf anses ha samma innebörd. Tillräcklig anledning saknas därför att nu ta upp reglerna om friheten att anskaffa uppgifter och underrättelser för publicering till förnyat övervägande i lagsliflningssammanhang. Det kan tilläggas att skyddslagen f. n. ses över av utredningen (Fö 1982:03) om tilllrädesskydd.

3§

Paragrafens första stycke innehåller förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder i fräga om de skyddade medierna. Det har utformats efter förebild av 1 kap. 2 §.

Andra stycket öppnar den möjlighet till lagstiftning om förhandsgranskning som jag har förordat i avsnitt 3.6.2 i fråga om offentlig förevisning av filmer och videogram. Det ges härigenom utrymme för förhandsgranskning enligt biografförordningen. Säsom har framhållits i den allmänna motiveringen skall lagstiftning om sådan granskning vara underkastad reglerna i 2 kap. 12 § andra-femle styckena och 13 § RF. Med offentlig förevisning avses i förevarande paragraf sådana förevisningar som riktar sig till en öppen krets, såsom är fallet framför allt vid offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster (jfr prop. 1984/85:116 s. 14).

Om en offentlig förevisning av en film eller etl videogram e. d. sker med
hjälp av en eter- eller trådsändning är andra stycket tillämpligt under
förutsättning alt det inte är fråga om ett program som sänds till en större
allmänhet utan atl det huvudsakliga syftet är att del skall spridas just i form
av offentlig förevisning. Det betyder atl rundradiosändningar enligt den
terminologi som har föredragits i prop. 1985/86:109 om ändringar i radiola
gen m.m. och som har tillstyrkts i KU 1986/87:6 inle omfattas av undanta
get från censurförbudel. Inte heller faller under andra stycket program i
sändningar från satelliter i fast trafik annat än om de är avsedda alt nå
allmänheten just genom offentlig förevisning. Trådsändningar till bostäder
enligt 5 § andra stycket eller 5 a § radiolagen i den avsedda nya lydelsen av
dessa paragrafer eller enligt lagen om lokala kabelsändningar faller likaså 162

utanför tillämpningsområdet för andra stycket. Riksdagens beslut med Prop. 1986/87:151 anledning av prop. 1985/86:109 väntas inom kort.

Den närmare avgränsningen av området för förhandsgranskning får ske i vanlig lag inom det utrymme som denna paragraf lämnar.

Genom hänvisningarna till 1 kap. 3 och 4 §§ kommer den tryckfrihetsrältsliga exklusiviietsregeln och instruktionen för prövningen av tryckfrihetsmål och annan tillämpning av TF att gälla också i fråga om de medier som skyddas av reglerna i andra avdelningen. Detsamma gäller föreskriften i 1 kap. 4 § andra stycket TF om att hänsyn vid påföljdsbestämning skall las lill rättelse av oriktiga uppgifter (jfr avsnitt 3.2.3).

Som etl komplement lill motsvarigheten till 1 kap. 4 § första stycket TF i YFU:s förslag förordade utredningen, alt en bestämmelse skulle införas i YGL och TF om alt samma förhållningssätt som den nuvarande instruktionen ger anvisning om skall iakttas i vanliga brottmål där gärningsmannen har handlat i syfte alt tillgodose dessa grundlagars ändamål. Avsikten med bestämmelsen var att ge de rätlstillämpande organen etl uttryckligt stöd för att i sådana mål beakta yttrandefrihets- och informalionsinlressena. Det ansågs betydelsefullt inte minst när del gäller demonstrationer och sammankomster liksom i fråga om teaterföreställningar och utställningar som saknar utgivare (SOU 1983:70 s. 197).

Förslaget mottogs relativt positivt av remissinstanserna och tillstyrktes av de flesta av dem som tog upp frågan. Bl. a. RÅ var dock negativ. RÅ menade att ett påbud i grundlag om att ett specifikt intresse generellt skall beaktas i alla brottmål oberoende av eljest tillämpliga stadganden borde underkastas mer noggranna överväganden. Vidare ansåg RÅ att det var ovisst om bestämmelsen var tänkt som en straffrihelsgrund eller slraffmät-ningsregel. Slutligen anförde han all del ur legaliteissynpunkl fanns skäl alt motsätta sig denna typ av regler.

Med hänsyn lill bl. a. vad RÅ anfört föreslås inle atl instruktionen skall utvidgas lill att omfatta även övriga brottmål. Domstolarna har ju alltid möjlighet att vid straffmätningen la hänsyn till all den tilltalade i sitt handlande har styrts av angelägna motstående intressen. Brottsbalken innehåller f.ö. också en särskild bestämmelse som ger möjlighet att ådöma lindrigare straff än vad som stadgats för brottet, om del finns synnerliga skäl till detla (33 kap. 4 §). I sammanhanget kan nämnas atl högsta domstolen i en dom (NJA 1985 s. 893) som gällde brott mot upphovsrältslagen begånget i en tryckt skrift behandlat fallet alt ett yttrandefrihets- och informationsinlresse står mot etl upphovsrättsligl intresse.

5§

Paragrafen anger vad som avses när grundlagen talar om offentliga fram
ställningar, jfr 1 §.
Första stycket klargör vid vilken tidpunkt en framställning skall anses 163

vara offentlig. Därefter är den en offentlig framställning. Stycket motsva- Prop. 1986/87:151 rar I kap. 6 §.

Offentliggörandet har betydelse framför allt som utgångspunkt för del allmännas möjligheter att ingripa mot en framställning. Innan offentliggörande har skett får det allmänna inte vidta några åtgärder mot en framställning i andra fall än som avses i 3 §. Förslaget överensstämmer i sak med vad YFU har föreslagit (jfr SOU 1983:70 s. 11,293).

Andra stycket anger vad som avses med program i eter- och Irådsändningar. Genom definitionen fastläggs för del första att allt innehåll i en sändning omfattas av grundlagens skydd, dvs. även s. k. enkla meddelanden, som enligt den nu gällande radiolagsliftningen till största delen faller utanför skyddsreglerna (1 § radiolagen och 1 § radioansvarighetslagen, jfr SOU 1983:70 s. 294).

Vidare framgår av andra stycket att grundlagsskyddet för program avser endast sådana sändningar som riktas till allmänheten och som är avsedda atl tas emot av denna med tekniska hjälpmedel. Genom denna beskrivning särskiljs de sändningar som omfattas av grundlagsskyddet från andra på två sätt.

Det första är att sändningarna skall riktas till allmänheten. Därmed menas att den sändande utan särskild begäran från mottagaren riktar sändningen till vem som helst som önskar ta emot den. Det typiska fallet är givetvis rundradiosändning genom etern. En sådan sändning kan tas emot av alla som skaffar sig en mottagare. Pä etl i princip likartal sätt riktas trådsända radio- och TV-program lill allmänheten. I båda fallen är det den som sänder som svarar för den huvudsakliga aktiviteten. Mottagaren varken kan eller behöver påverka sändningen. Hans medverkan begränsas till att koppla på mottagarapparalen och välja kanal.

Denna egenskap skiljer de typiska rundradiosändningarna från vissa andra tillämpningar av tekniken för eter- och Irådsändningar som på senare år har fält allt större aktualitet. Med den snabba utvecklingen på datateknikens område och bättre teletekniska hjälpmedel har nya sätt all förmedla information blivit möjliga. Som nämnts i den allmänna motiveringen (3.5) kan sådant som lidtabeller, prisuppgifter och adresser antas komma i fråga för spridning genom sändningar från databaser i s. k. teledata. En sådan teknik kan dock i princip användas för alt förmedla meddelanden av vilket innehåll som helst. Sändningar av det nu berörda slaget skiljer sig frän de typiska rundradiosändningarna genom att den som önskar ta del av sändningen själv tar kontakt med sändaren och begär en viss information. Han har på så sätt en möjlighet atl påverka sändningen genom att välja bland olika meddelanden som samtidigt är tillgängliga för honom hos samma källa. Del kan inte sägas att en sändning som på detta sätt styrs av mottagaren riktas till allmänheten pä samma sätt som en rundradiosändning. Den faller därför utanför grundlagens tillämpningsområde.

Del andra kännetecknet på sändningar som omfattas av grundlagsskyd
det är alt de är avsedda att tas emot av allmänheten med tekniska hjälpme
del. Härigenom särskiljs de skyddade sändningarna från andra som också
kan begagna eter- eller irådsändningsteknik men inte har sådan karaktär av
massmedium atl de behöver skyddas av elt detaljerat grundlagssyslem 164

med utgivaransvar. Här åsyftas t. ex. användning av högtalaranläggningar Prop. 1986/87:151

pä estrader och idrottsarenor och användning av TV-monitorer för all en

eslraddeball eller etl scenframträdande skall kunna följas av en publik

också utanför det rum där framträdandet äger rum. I sådana sammanhang

kan tekniken för eter- och trådsändningar komma lill användning utan att

mottagaren själv behöver begagna något tekniskt hjälpmedel för atl kunna

uppfatta vad som sänds. Av lagtexten framgår att sändningar som inte är

avsedda atl tas emot av var och en med egna tekniska hjälpmedel faller

utanför tillämpningsområdet för del nya grundlagsskyddet. Del kan gälla

t. ex. överföringar av sportevenemang till särskilda visningslokaler på en

annan ort.

De framställningsformer som närmast berörs av gränsdragningen mellan grundlagsskyddade sändningar och sådana som faller utanför skyddet är som YFU har anfört lexl-TV, teledata och telefaksimil.

Del sätt pä vilket text-TV används, som etl komplement lill vanlig TV, svarar mot villkoren för grundlagsskydd enligt denna paragraf. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen följer denna framställningsform alltså principerna för grundlagsskydd i TF.

Som nyss har antytts är användningen av teledata olik de typiska rundradiosändningarna när det gäller mottagarnas medverkan. Sändningar i den framställningsformen faller därför utanför grundlagens skyddssystem. Delta gäller också när lexl-TV fungerar som teledata (se avsnitt 3.5).

Vad gäller telefaksimil kan den tekniken tänkas komma till användning på skilda sätt. I den mån det blir fråga om distribution av förlagetrogna versioner av periodiska skrifter faller framställningsformen under I kap. 7 § andra stycket TF. I andra fall får med ledning av förevarande paragraf avgöras om en användning av tekniken utgör en eter- eller trådsändning som riktas till allmänheten och därmed skall behandlas enligt TF.

Den frågan kan uppkomma också när del gäller andra spridningssätt. Del är inte något nytt. Också de nuvarande reglerna om tryckta skrifter kan ge upphov till vissa tolkningsfrågor. De kan t. ex. gälla huruvida olika tekniska framställningssätt skall anses som tryckning. Det ligger i sakens natur alt sådana frågor inle alltid kan besvaras helt entydigt genom lagstiftning utan måste överlämnas för avgörande i rättstillämpningen. När det nu gäller de nya tekniska möjligheterna atl begagna eter- och trådsändningar för olika slags kommunikation bör frågorna om deras ställning i yttrandefrihetsrättsligt avseende kunna bemästras med ledning av den regel som här föresläs.

Självfallet kan den tekniska utvecklingen komma att orsaka nya frågor. Del kan dä uppslå behov av all justera lagstiftningen. Detta synsäU har i den allmänna motiveringen anlagts på leledalamediet. Givelvis kan också den översyn av den radiorättsliga lagstiftningen som har uppdragits åt radiolagsutredningen (se avsnitt 2.3) ge anledning lill jämkningar av grundlagsregleringen i fråga om eter- och trådsändningar.

6§

I första stycket undantas etersändningar från satelliter i princip från de nya

grundlagsreglernas tillämpningsområde (jfr avsnitt 3.5). Undantaget omfat- 165

lar även direkt vidarespridning av satellitsändningar genom eter eller träd. Prop. 1986/87:151 Regleringen stämmer överens med vad som nu gäller enligt lagstiftningen om lokala kabelsändningar. Grunden för undantaget är atl elt system med utgivare som råder över vad som sänds och ansvarar för innehållet inle kan upprätthållas i fråga om satellitsändningar (se avsnitt 3.5). Vidare får i vanlig lag föreskrivas om motsvarande undanlag l.ex. beträffande sådana sändningar som i dag sker enligt lagen om rundradiosändningar av finländska televisionsprogram. Den vidareutsändning av utländska radio- och TV-program som f. n. sker inom Sveriges Radios verksamhet skall givetvis också i fortsättningen falla under det särskilda skyddet.

Den nu berörda begränsningen behöver inte nödvändigtvis gälla svenska sändningar som förmedlas hit via satellit. Inget hindrar att man i fråga om sådana sändningar genom vanlig lag föreskriver etl skydd som motsvarar del i TF.

I elt avseende skall dock de nya grundlagsreglerna gälla även för de sändningar som åsyftas i paragrafen. Det gäller skyddet för meddelare m. fl. Av 23 kap. 2 § framgår att samma regler skall gälla i detla avseende som för tryckta skrifter.

I 1 § andra stycket radioansvarighetslagen undantas program och delar av program, som beslår i direktsändningar av en dagshändelse eller av en sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av annan än programföretaget, från tillämpningen av huvuddelen av den yttrandefrihelsrättsliga särregleringen i lagen. Undantaget innebär atl yttranden som förmedlas genom sådana sändningar skall bedömas enligt allmänna regler om straff och i vanlig rättegäng. I fråga om skadestånd gäller dessutom vissa särskilda regler.

YFU:s förslag innehåller inte något undantag från det ytlrandefrihets-rältsliga systemet för direktsändningar av den nu avsedda typen. Å andra sidan har YFU inte i sitt betänkande diskuterat frågan om alt avvika från den ordning som nu råder enligt radioansvarighetslagen. Enligt andra stycket behålls i sak gällande rätt pä denna punkt.

Många trädnäl är mycket små. De kan finnas i ett bostadsområde, på elt hotell etc. Deras betydelse som medium för nyhetsförmedling och opinionsbildning är begränsad. Det bör därför inle krävas all sändningar i sådana nät alltid skall ha en utgivare. Frågan hur omfattande ell nät får vara innan dess betydelse som massmedium påkallar skydd av TF:s regler lämpar sig dock i vart fall f n. inte för lösning genom grundlag. I tredje stycket medges därför att vanlig lag undantar trådsändningar som inte är avsedda för nägon störte allmänhet från TF:s tillämpningsområde.

7§

Det undantag från TF:s tillämpningsområde som enligt 1 kap. 8 § gäller i
fråga om upphovsrätten utvidgas genom hänvisningen i första stycket till
atl omfatta också de medier som skyddas av de nya grundlagsreglerna. Del
innebär l.ex. alt intrång i upphovsrätt kan bestraffas även om det sker
genom publicering i en offentlig framställning enligt andra avdelningen i
TF. 166

YFU har pekat på att upphovsmannens förfoganderätt kan vålla komph- Prop. 1986/87:151 kalioner i förhållande lill TF, främst från inforinalionssynpunkt (SOU 1983:70 s. 188). Med hänvisning till en pågående rättegång som gällde denna fråga har dock YFU avstått från alt lägga fram något förslag i ämnet. Den rättegång YFU åsyftat har avslutats genom den dom av högsta domstolen som omnämnts under 4 §. Den fråga som YFU har berört gäller upphovsrätten snarare än tryckfriheten. Denna fräga får därför övervägas i annat lämpligt sammanhang. Det kan nämnas alt den f n. är föremål för behandling i riksdagen med anledning av två motioner (1985/86:L 245 och L 254).

Första stycket innebär vidare alt reglerna i 1 kap. 9 § om alkohol- och tobaksreklam, om begränsningar i friheten att bedriva yrkesmässig kreditupplysningsverksamhel och om straff och skadestånd för brottsliga sätt att anskaffa uppgifter och underrättelser för publicering skall tillämpas även på de medier som omfattas av det utvidgade grundlagsskyddet.

Förbud mot reklam råder i dag i fräga om radio och TV. Andra stycket medger att elt sådant förbud upprätthålls också i framtiden enligt vad som har anförts i avsnitt 3.2.4. Bemyndigandet innebär en rätt inle bara all förbjuda reklam utan även atl närmare reglera under vilka former reklam kan få förekomma. Med reklam avses inle bara kommersiell reklam ulan också t. ex. åsiktsannonsering.

Under denna paragraf finns anledning atl beröra en fråga som har anknytning lill medgivandel i 1 kap. 9 § 2 TF att utan hinder av TF i vanlig lag föreskriva om förbud mot vissa offentliggöranden i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet. Frågan har aktualiserats genom en skrivelse den 15 maj 1984 från datainspektionen (dnr 1335-84).

Del är enligt 3 § andra stycket kredilupplysningslagen tillätet all bedriva kreditupplysningsverksamhet utan tillstånd om det sker genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § tryckfrihetsförordningen. Datalagen är inle tillämplig pä registrering av juridiska personer. I datainspektionens skrivelse pekas på att det lill följd av dessa bestämmelser är möjligt att utan något tillstånd bedriva kreditupplysningsverksamhel genom alt databehandla upplysningar om juridiska personer och sprida upplysningarna i form av en fotokopierad utskrift av dataregistrets innehåll, om denna har försetts med sådana uppgifter om mångfaldigandet att den enligt 1 kap. 5 § TF skall jämställas med en tryckt skrift.

Datainspektionens skrivelse har remissbehandlats. Av de remissinstanser som har yttrat sig har JK inte funnit någon anledning till ändring av de nu gällande reglerna som fick sin utformning är 1981 (prop. 1980/81:10 s. 71 f). Jag delar denna bedömning.

8§

Genom denna paragraf blir anonymitetsskyddet i 3 kap. tillämpligt också
på författare och andra upphovsmän, pä meddelare och på dem som
framträder såvitt gäller sådana radio- och TV-program och bild- och ljud
upptagningar som faller under TF: s nya tillämpningsområde. 167

16 kap. Prop. 1986/87:151

Kapitlet motsvarar både 4 och 6 kap.

/ .*

I första stycket fastslås etableringsfrihetens princip för film, videogram och ljudupptagningar. Etableringsfriheten innefattar rätt alt framställa sådana produkter och att sprida dem på vad sätt som helst, t. ex. genom atl filmer visas offentligt inför publik eller att ljudupptagningar spelas upp under motsvarande förhållanden. En erinran görs i andra meningen om föreskrifterna i 15 kap. 3 § om förhandsgranskning av filmer, videogram o.d.

Friheten att t. ex. sprida en film eller en ljudupptagning genom all sända den som etl program i radio eller TV är beroende av reglerna om tillstånd lill eter- och Irådsändningar. Detta följer av andra stycket. Grunderna för detla lagnim har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.

Enligt andra stycket är det möjligt alt i vanlig lag närmare ange de villkor som skall gälla. Sädana villkor bör inle fä ges vilken innebörd som helst. Atl närmare ange vilka slags villkor som får ställas upp är knappast möjligt i grundlagen. För att inte ge större möjligheter än f. n. all på delta sätt begränsa yttrandefriheten föreskrivs emellertid alt reglerna om inskränkningar i yttrande- och informationsfriheterna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF skall vara tillämpliga i fråga om normgivning som sker med stöd av andra stycket i denna paragraf.

2§

Grunderna för denna paragraf har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4. Regeln alt frägor som gäller missbruk av yttrandefriheten skall prövas av domstol under medverkan av jury lar sikte på andra ingripanden än straff och andra sådana rättsverkningar av yttrandefrihetsbrott som enligt 22 kap. skall behandlas i yttrandefrihetsmål, dvs. med tillgång till jury. Vad som avses i denna paragraf är l.ex. äterkallelse av tillstånd till lokala kabelsändningar och förbud mot fortsalt vidaresändning av programkanaler från satellit i sådana sändningar. Jag återkommer i samband med följdlagsiiftningen till frågan i vad mån den här föreslagna regeln påkallar ändringar i andra lagar, 1. ex. i fråga om sändningar i närradio. Såvitt gäller sändningar som bedrivs av programföretag som stöder sig på tillstånd eller avtal med staten innebär den omprövning av förutsättningarna för verksamheten som görs vid förnyelse av sändningstillståndet eller avtalet inte ett sådant ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten som skall föranleda prövning i juryrättegång enligt andra meningen. I stället finns den möjlighet all få en prövning lill stånd som avses i första meningen.

Att frågor om överträdelser av regler om reklam inte skall prövas i
juryrättegång har framgått av den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2.4.
Samma ståndpunkt intogs av riksdagen när lagen om ansvarighet för lokala 168

kabelsändningar beslutades. Enligt den tanke som dä lades lill grund för Prop. 1986/87:151 riksdagens ställningstagande rör det sig här visserligen om sändningarnas innehåll, men några yttrandefrihetsrättsliga frägor i egentlig mening som motiverar en juryprövning blir ej aktuella.

Första stycket öppnar möjlighet för ett koncessionssystem av det slag som nu gäller i fråga om programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen. Lagtexten ger stöd för elt system med flera lillståndshavare än dem som nu finns. Den medger också att tillstånd avser endast delar av landet. I stycket tillåls också uttryckligen aU staten träffar avtal med lillståndshavare om villkor för sändningsverksamheten. Det gäller både vid sädana begränsade koncessionssyslem som avses i styckets första mening och i övrigt. I den mån sädana avtal innebär inskränkningar i yttrandefriheten bör de nämligen ha stöd i lag (jfr prop. 1977/78:91 s. 230). Beträffande sädan lag gäller detsamma som i fråga om annan lag om villkor vid sändningstillstånd (1 § andra stycket). Härav följer atl reglerna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF är tillämpliga.

I andra stycket fastslås programföretagens självständighet i fråga om programverksamheten. Därigenom säkerställs del publicistiska oberoende, vars grundläggande betydelse berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4). Programföretagens rätt att ulan påverkningar från utomstående avgöra vilka program som skall sändas utesluter - såsom också har påpekats i den allmänna motiveringen - självfallet inte alt allmänna regler om programverksamhetens utformning fastställs genom lag eller avtal (jfr också 18 kap. 2 § andra stycket).

4§

Första stycket innebär att de förfaranden som enligt 6 kap. 2 § första stycket får bestraffas ulan hinder av TF kan vara brottsliga också om de begås i något av de medier som omfattas av det nya grundlagsskyddet i andra avdelningen. Pä motsvarande sätt blir undantaget från spridningsrätten i den paragrafens andra stycke tillämpligt på kartor m.m. som återges i t. ex. en film.

Andra stycket innehåller ett medgivande lill att i vanlig lag straffbelägga yrkesmässig spridning av våldsskildringar till barn under 15 år. Denna regel har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.2.

5§

Genom hänvisningen till bestämmelsen i 4 kap. ges möjlighet all i vanlig
lag föreskriva om bl. a. pliktexemplar av offentliga framställningar. Vidare
är förbudet i 6 kap. mot s. k. iransportförbud m. m. tillämpligt också i fråga
om dessa medier. 169

6§ Prop. 1986/87:151

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 §. Syftet med bestämmelsen är att underlätta utkrävande av det subsidiära ansvaret för yllrandefrihelsbrott i framställningen enligt 19 kap. Det är den som bedriver verksamheten för framställning av filmer e.d. eller ljudupptagningar som avses, inle annan som har hand enbart om den tekniska produktionen.

Regeln är undanlagslös och saknar alltså motsvarighet till regeln i 4 kap. 2 § i fråga om tillfällighetslryck. Närmare föreskrifter om hur uppgiften skall lämnas får meddelas genom vanlig lag.

7§

Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 § och 6 kap. 3 §. Straffansvaret för underlätenhet att ange ursprungsuppgifter enligt 6 § har dock lagts på den som har låtit framställa en film eller en ljudupptagning utan atl uppgifterna har blivit angivna.

17 kap.

Bestämmelserna i kapitlet har motsvarigheter i 5 kap.

/ §

Beträffande grunderna för första stycket hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 3.5.

Utgivaren skall utses av den som bedriver verksamheten. Det kan knappast antas välla några svårigheter att avgöra vem som är skyldig att utse utgivaren. I fråga om eter- och trådsändningar kan del antas så gott som undantagslöst stå klart vem som bedriver verksamheten. Detsamma kan sägas om filmer och ljudupptagningar. Att närmare regler om utseende av utgivare kan ges i vanlig lag framgår av 3 §.

Kraven för behörighet atl vara utgivare är enligt andra stycket desamma som för periodiska skrifter. Andra stycket tillägger också utgivaren för sådana offentliga framställningar som avses i andra avdelningen samma befogenheter som utgivaren för en periodisk skrift.

Enligt tredje stycket skall uppgift om vem som är utgivare vara tillgänglig för allmänheten. Närmare bestämmelser om detta får enligt 3 § meddelas i vanlig lag.

2§

I fräga om denna paragraf hänvisas lill den allmänna motiveringen, avsnitt

3.5. 170

3§ Prop. 1986/87:151

Paragrafen tillåter atl del i vanlig lag föreskrivs om hur utgivare skall utses m. m. I andra meningen klargörs att utgivare av radio- och TV-program kan utses både för varje program och för hela eller delar av programverksamheten. Vilken ordning som skall gälla bestäms i vanlig lag.

4§

Paragrafen saknar motsvarighet i YFU:s förslag. Den svarar närmast mot 5 kap. 9 §.

5§

Första stycket motsvarar första ledet av 5 kap. 12 §. Andra ansvarsbestämmelser av del slag som återfinns i övriga delar av den paragrafen får meddelas i lag, eftersom de sanktionerar regler i sådan lag.

18 kap.

Kapitlet motsvarar 7 kap.

1 §

I paragrafens första stycke anges vad som skall anses som yttrandefrihetsbrott genom en hänvisning till motsvarande bestämmelser i 7 kap. Termen yltrandefrihetsbrolt svarar mot Iryckfrihetsbrott. Även för yllrandefrihets-brotlen gäller elt krav på dubbel täckning.

I fräga om brottet olaga våldsskildring har broltskalalogen i 7 kap. 4 § kompletterats med de moment som är straffbara endast såvitt gäller röriiga bilder, dvs. de extrema våldsskildringarna. Dessa har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 3.6.2.

Andra och tredje styckena innehåller hänvisningar till 7 kap. 2 och 3 §§. Dessa innebär all vissa brott genom annonser o. d. faller utanför yllrande-frihetsbrolten och atl samma undantag från ensamansvaret skall gälla för offentliga framställningar som för tryckta skrifter.

2 och 3 §§

Bestämmelserna motsvarar 7 kap. 6 och 7 §§.

I 7 kap. 6 § andra stycket finns en bestämmelse som pä grund av hänvisningen i denna paragraf ger domstol möjlighet att förordna atl en fällande dom för ärekränkningsbrott skall sändas i radio eller TV. Eftersom det ofta skulle vara alltför betungande för sändarförelaget all återge hela domen kan domstolen begränsa åläggandel till atl gälla elt sammandrag av domen. Eftersom del inle kan anses lämpligt att sändarförelaget skall göra etl sådant sammandrag är det rätlen som själv skall göra detta.

Det som föreskrivs i 7 kap. 6 § kan ses som en inskränkning i utgivarens 171

rätt att ensam bestämma över innehållet i en periodisk skrift utan all det Prop. 1986/87:151 har kommit till något särskilt uttryck i lagtexten. På samma sätt innebär skyldigheten all offentliggöra en fällande dom i radio eller TV en begränsning i utgivarens bestämmanderätt. Den kan pä motsvarande sätt betraktas som en begränsning av den självständighet som enligt 16 kap. 3 § skall tillkomma programförelag. Liksom när del gäller de tryckta skrifterna har det dock ansetts obehövligt att i lagtexten särskilt nämna detla förhållande.

Enligt bestämmelsen i 3 § andra stycket andra meningen skall etl beslut om konfiskering medföra all alla föremål som kan användas "uteslutande för mångfaldigande" görs obrukbara för fortsall mångfaldigande. I 7 kap. 7 § andra stycket finns en exemplifiering på de föremål som där avses: "formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika uteslutande för tryckningen av skriften använda materialier". I fräga om filmer och ljudupptagningar motsvaras delta av l.ex. matriser och s.k. masterband. Däremot omfattas inte t. ex. inspelningsapparater, eftersom dessa kan användas även i andra sammanhang.

Av lagtexten framgår att färdiga exemplar av den film eller ljudupptagning som konfiskationsbeslutet gäller och som är avsedda för spridning skall förstöras. Såvitt gäller de föremål som är lill enbart för all mångfaldiga framställningen är del däremot tillräckligt all de behandlas så alt de inte kan användas för atl framställa ytterligare exemplar av upptagningen. Del öppnar en möjlighet att använda föremålen, om det brottsliga avsnittet elimineras, l.ex. vid kopiering från etl masierband. En film eller en ljudupptagning som mångfaldigas och sprids efter en sådan åtgärd är all anse som en ny offentlig framställning.

19 kap.

Kapitlet motsvarar 8 kap.

1 §

Första stycket innehåller regler om vem som i första hand ansvarar för yttrandefrihetsbrott i en offentlig framställning. Del är enligt första stycket utgivaren (eller dennes ställförelrädare, om han har inträtt i utgivarens ställe). I fråga om direktsända radio och TV-program kan enligt andra stycket del i lag föreskrivas en ordning som motsvarar 4 § andra stycket radioansvarighetslagen.

1 tredje stycket finns föreskrifter om första-handsansvaret i fråga om
ljudupptagningar som saknar utgivare. Ansvaret vilar på upphovsmannen
till det som framförs och på den som framträder i upptagningen. En
förutsättning för att de skall vara ansvariga är alt de är att betrakta som
gärningsmän i allmänt straffrättslig mening. Den som enligt straffrättsliga
principer skulle vara att bedöma som anstiftare eller medhjälpare är alltså
inte ansvarig enligt detta lagrum. Genom att ange ensamansvarei på detta
sätt utesluter grundlagen t. ex. en ackompanjerande orkester från ansvarig
heten, när det brottsliga består i en sångtext för vilken författaren och
sångaren blir ansvariga. En annan förutsättning är att upphovsmannen och 172

l.ex. den utövande konstnären namnges i upptagningen. Det bör anses Prop. 1986/87:151 tillräckligt för att ansvarigheten skall inträda att deras namn anges på en etikett på upptagningen eller på något jämförligt sätt. I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 3.5.

2§

Paragrafen innehåller regler om det ansvar i andra hand som åvilar den som bedriver verksamhet i fråga om offentliga framställningar som skall ha utgivare.

Om en utgivare utses för skens skull i fråga om en ljudupptagning eller uppgift om hans namn inte hålls tillgänglig eller han inle kan påträffas under en rättegång bör samma regler gälla som i motsvarande fall i fråga om övriga uttrycksformer. Detsamma gäller om en utgivare har utsetts men han inte längre var behörig när framställningen offentliggjordes eller hans uppdrag hade upphört. Ansvaret bör alltså falla pä den som har utsett utgivaren. Alt låta upphovsmannen eller den utövande konstnären bära ansvaret skulle inle vara rimligt, eftersom de kan ha medverkat till utgåvan i förlitan på att ansvaret skulle falla pä utgivaren. Inte heller bör i de i 2 och 4 angivna fallen ansvaret läggas på den som sprider ljudupptagningen, eftersom denne bör kunna ta fasta pä uppgiften alt en utgivare har utsetts. För det fall att utgivarens namn inte har tillkännagivils enligt 17 kap. 1 § tredje stycket kunde övervägas att låta ansvaret falla på spridaren. Emellertid kan i detla fall upphovsmannen och den som framträder i upptagningen ha gått med på alt låta sina namn framgä av upptagningen. Dä kan spridaren förledas att tro att ansvaret faller pä dem, trots att del enligt vad jag nyss har anfört inle rimligen bör göra det. Följaktligen bör ansvaret falla pä den som har utsett en utgivare även i del fallet att utgivarens namn inle har angivits. Det finns inle anledning att befara att det i praktiken vanligen skulle möta några hinder alt under en rättegång nå fram till ett klarläggande av frågan om vem som bär ansvaret i en situation av det slag som nu har berörts. Andra stycket har utformats i enlighet med det anförda.

I tredje stycket finns bestämmelser om ställförelrädare som motsvarar första styckets regler om utgivare.

3§

Paragrafen innehåller regler om andrahandsansvarel för ljudupptagningar
för vilka någon utgivare inle har utsetts. Om den eller de som i första hand
skulle bära ansvaret enligt I § tredje stycket, dvs. upphovsmannen och
den utövande konstnären, inte kan göras ansvariga därför alt deras identi
tet inte framgår av upptagningen eller de hade avlidit innan framställningen
lämnades ut för spridning, skall ansvaret i stället falla på den som har låtit
framställa upptagningen, dvs. den som driver den verksamhet i vilken
utgivningen sker. Andrahandsansvarel inträder också på samma sätt som i
fräga om framställningar för vilka en utgivare skolat ansvara, om första- 173

handsansvaret inte kan utkrävas därför alt den ansvarige inte är bosatt i Prop. 1986/87:151 Sverige och inle heller kan påträffas här under rättegången.

4 §

Paragrafen motsvarar 8 kap. 4 och 9 §§. Enligt reglerna om ansvarighet för ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder faller dock aldrig ansvaret på framställaren, om denne är en annan än den som bedriver verksamheten för spridning av upptagningen lill allmänheten. Ansvaret faller följaktligen alllid direkt på spridaren, om en ljudupptagning utan vare sig känd utgivare eller ansvarig upphovsman eller utövande konstnär sprids lill allmänheten. Detsamma gäller om en film har spritts utan atl ansvaret kan utkrävas av utgivaren eller den som ansvarat för utseende av utgivare. Det ansvar som enligt 8 kap. 3 § kan utkrävas av en tryckare har alltså inte någon motsvarighet här. Jag ser inte detla som någon olägenhet. Det som från effekiiviieissynpunkt är viktigt i detta sammanhang torde vara all man kan vända sig mot den som sprider upptagningar med etl straffbart innehåll.

5§

Reglerna i 8 kap. 11 och 12 §§ kan tillämpas också i fråga om de uttrycksformer som nu får sitt detaljerade grundlagsskydd.

20 kap.

Kapitlet motsvarar både 9 och 10 kap.

I §

Reglerna i 9 kap. om åtal skall tillämpas också på de nya uttrycksformer som förs in under TF. Den skyldighet all vaka över atl tryckfrihetens gränser inte överskrids som i 9 kap. 1 § åläggs justiliekanslern har dock inle någon motsvarighet i fråga om den yttrandefrihet som skall skyddas av de nya reglerna. Den tid inom vilken åtal skall vara väckt i mål om ansvar för program i eter- eller irådsändning är liksom f n. sex månader.

När det gäller övriga offentliga framställningar är preskriptionstiden i enlighet med YFU:s förslag ell är. Det är samma tid som enligt 9 kap. 3 § gäller för tryckta skrifter som inle är periodiska. Efter den tiden skall del alltså stå klart atl en viss framställning kan spridas ulan risk för åtal eller andra ingripanden.

I fråga om olaga våldsskildring är dock en särreglering påkallad. Med en
sä förhållandevis kort tid för åtalspreskription som ett är kan det inte
uteslutas att filmer med sädant innehåll offentliggörs under former som
väcker föga uppmärksamhet och alt spridning i större skala vidtar först när
straff inle längre kan ådömas. För alt detta skall motverkas har preskrip
tionstiden för olaga våldsskildring i film gjorts längre än för andra yttrande
frihetsbrott, nämligen densamma som i allmänhet gäller för brott med den 174

aktuella straffskalan. Detta kommer till uttryck genom att det i paragrafen Prop. 1986/87:151 anges att preskriptionstiden bestäms i vanlig lag. Därmed kommer BrB:s regler att gälla, vilket innebär all preskriptionstiden blir två år. Under den tiden är del alltså möjligt alt ingripa med åtal. Hänvisningen till allmän lag avses vidare innebära att även BrB:s reglerom preskription av förverkan-delalan blir tillämpliga, vilket bl. a. innebär att, om till följd av ätalspres-kription åtal ej kan väckas, konfiskation likväl kan beslutas pä talan som delgivits inom fem år från brottet (36 kap. 9 § BrB).

De medel som TF alltså ställer lill förfogande för alt motverka spekulativa våldsskildringar och pornografi i film bör härigenom kunna bli effektiva. Under en tid av två är bör rimligen de filmer som inte kan tolereras ha hunnit uppmärksammas och föranleda ingripanden enligt TF; skulle så undanlagsvis inte ha skett kan i vart fall filmerna konfiskeras inom fem år.

1 den mån spridningen av kopior fortsätter efter etl beslut om konfiskation är det straffbart enligt 16 kap. 7 § tredje stycket. Det bör också hällas i minnet all den som driver ulgivningsverksamhelen inle kan undgå ansvaret för innehållet i filmen genom att utse en bulvan som utgivare (19 kap.

2 §). Det är ändock inle möjligt atl helt bortse från risken alt den nu föreslagna regleringen kan kringgås. Utvecklingen pä området bör därför även i fortsättningen följas uppmärksamt. Om det visar sig erforderiigt, bör möjligheterna att ingripa mot olaga våldsskildringar kunna övervägas på nytt i samband med behandlingen av det förslag som är att vänta från väldsskildringsutredningen. Med hänsyn bl. a. härtill har som framgått paragrafen avfattats pä det sättet atl en eventuell ändring av preskriptionstiden kan göras ulan grundlagsändring.

2§

I första hand hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 3.8. Reglerna i denna paragraf om beslag berör endast ljudupptagningar och upptagningar av röriiga bilder, inte eter- och trädsändningar. Upptagningar hos sän-darföretag kan alltså inle bli föremål för tvångsmedel enligt detta kapitel, om de inte är avsedda för spridning på annal sätt än genom sändning.

Paragrafen hänvisar i stort sett till 10 kap. I andra och tredje styckena görs dock vissa nödvändiga modifikationer i reglerna om tryckta skrifter. I andra stycket nämns inte beslag av band, eftersom den termen används beträffande tryckta skrifter i 10 kap. 6 § och där givelvis avser något som inte kan förekomma i fråga om ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder. Även termen nummer, som används i 10 kap. 6 § är mindre lämplig atl använda här, eftersom dess huvudsakliga beiydelseområde torde ha avseende endast pä tryckta skrifter. I stället används här termerna skivor och rullar, vilka givetvis i första hand syftar på grammofonskivor och filmrullar men som också torde kunna anses som adekvata beteckningar på ell antal andra bärare av ljud- och bildupplagningar, l.ex. videoskivor och fonogramrullar.

Tredje stycket motsvarar 10 kap. 8 § andra stycket.

175

21 kap. Prop, 1986/87:151

/ §

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § första stycket första meningen och tredje stycket.

2§

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § första stycket andra meningen och 2 §.

3§

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § första stycket tredje meningen.

4§

Uppsåtspresumtionen enligt hänvisningen i 11 kap. 1 § andra stycket lill 8 kap. 12 § och de återstående reglerna om skadestånd i 11 kap. kan tillämpas i fräga om skadestånd på grund av yltrandefrihelsbroll i framställningar som omfattas av det nya grundlagsskyddet. Paragrafen hänvisar därför till dessa.

22 kap.

Kapitlet motsvarar 12 kap. och hänvisar helt till detta.

Som beteckning svarande mot tryckfrihetsmål används som i YFU:s förslag uttrycket yttrandefrihetsmål.

Departementsförslaget skiljer sig från YFU:s förslag i så måtto att yttrandefrihetsmäl skall tas upp av tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelsen har sitt säte. Enligt YFU:s förslag (SOU 1983:70 s. 25) skulle ytlrandefrihelsmål tas upp av någon av tingsrätterna inom det län där framställningen offentliggjordes eller där brottet annars förövades. Någon saklig skillnad i förhällande lill regeln i 12 kap. 1 § TF torde inte vara åsyftad med YFU:s förslag. Regleringen blir enklare om samma kompetensregler väljs i de två avdelningar som TF nu skall innehålla.

23 kap.

/ och 2 §§

I paragraferna, som motsvarar 13 kap. 1-5 §§, finns bestämmelser om de nya grundlagsreglernas tillämplighet på utländska framställningar.

1 1 § behandlas de filmer e.d. och ljudupptagningar som framställs
utomlands och som offentliggörs här i landet. Dessa upptagningar jämställs
i princip med inhemska framställningar. De uppgifter och det ansvar som
för svenska upptagningar ligger på den som bedriver den verksamhet vari
offentliggörandet sker ligger i fråga om de importerade upptagningarna i
stället på den som här lämnar ut framställningen för spridning, dvs. på
importören. 176

I andra stycket av 1 § modifieras denna huvudregel om likställdhet sä till Prop. 1986/87:151 vida att friheten atl meddela och anskaffa uppgifter och rätten till anonymitet i fråga om dessa utländska upptagningar får samma omfattning som enligt motsvarande bestämmelser i 13 kap.

I 2 § finns föreskrifter om andra utländska offentliga framställningar än dem som avses i 1 §. Det är alltså fräga om dels filmer e.d. och ljudupptagningar som framställs utomlands men som inte offentliggörs här, dels program i eter- eller trådsändning frän sändare utomlands, l.ex. i direktsändning frän satellit (jfr 15 kap. 6 § första stycket). Beträffande dessa upptagningar och program bör det särskilda svenska yttrandefrihelsrättsliga regelsystemet inte tillämpas annat än såvitt gäller meddelar- och an-skaffarfrihet och anonymitetsrätt. Motsvarande regler gäller i dag i fråga om skrifter som tryckts utomlands och som inle ges ut här i landet (13 kap. 5 § TF) och i fråga om utländska radioprogram (1 S andra stycket radio-ansvarighetslagen).

24 kap.

Av kapitlets enda paragraf följer att reglerna i 14 kap. skall tillämpas också i fräga om de medier som omfattas av det nya grundlagsskyddet.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna i TF föreslås träda i kraft den 1 januari 1989, dvs. vid årsskiftet efter utgången av det år när förslagen kan bli slutligt antagna av riksdagen.

När det gäller behovet av övergångsbestämmelser får del anses givet alt de nya grundlagsreglerna skall tillämpas på sådana program i eter- eller trådsändning som sänds efter ikraftträdandet. I fräga om filmer, videogram o. d. och ljudupptagningar skall på motsvarande sätt de nya reglerna tillämpas på sädana upptagningar som offentliggörs efter samma tidpunkt.

Vad som kan välla tvekan är om framställningar som har gjorts offentliga före den 1 januari 1989 också skall falla under det nya grundlagsskyddet, helt eller delvis.

Såvitt gäller program i eter- eller irådsändning finns det knappast anledning att låta de nya grundlagsbestämmelserna vara tillämpliga; i stället kan nuvarande reglering gälla, eftersom den i sak ligger mycket nära den nya ordningen. I punkt 2 i övergångsbestämmelserna föreskrivs därför atl gamla radio- och TV-program inte omfattas av den nya grundlagsregleringen. Det betyder visserligen att etl reprisprogram kan omfattas av andra regler än det först sända. Några olägenheter av detla bör dock inte uppstå. I samband med följdlagsiiftningen får övervägas hur de nu angivna principerna skall komma till uttryck i regleringen av övergången till ny lagstiftning om ansvarigheten på del radiorätlsliga området.

Svårare är att avgöra hur man skall behandla "gamla" filmer, videogram
o.d. och ljudupptagningar. En nära till hands liggande lösning skulle vara
att på samma sätt som i fräga om eter- och trädsändningarna förklara att 177

12 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 151

äldre regler fortfarande skall tillämpas pä framställningar som har gjorts Prop. 1986/87:151 offentliga före de nya grundlagsreglernas ikraftträdande. Det skulle innebära att brott som begåtts genom framställningar i äldre upptagningar fortfarande skulle kunna beivras enligt allmänna regler om straff och skadestånd. Det skulle också innebära att det nu gällande förbudet mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag även i fortsättningen skulle tillämpas pä äldre sådana upptagningar. Spridningen av filmer och andra upptagningar fortsätter emellertid under lång tid. Följaktligen skulle det länge komma alt finnas såväl ljudupptagningar som filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder som faller under olika regelsys-lem.

Den nu diskuterade lösningen är inte fullt tillfredsställande, lät vara att de olägenheter som den skulle välla i huvudsak torde vara begränsade till frågan om ansvaret för spridning av filmer och videogram med våldinslag. Om en upptagning saknar uppgift om när den har framställts, skulle det inle utan vidare vara klart vilka regler som gäller om den. Och svårigheterna atl uppnå en enhetlig bedömning enligt videovåldslagen av en viss våldsskildring skulle bestå. Det kan också te sig mindre tillfredsställande att inte de nya reglerna om juryrättegäng m. m. får gälla även äldre upptagningar.

Tanken att låta äldre regler gälla i fräga om filmer o. d. samt ljudupptagningar, om de har offentliggjorts före de nya grundlagsreglernas ikraftträdande, möter alltså betänkligheter. Dessa får anses vara så starka atl den diskuterade lösningen inte bör väljas, om nägon annan godtagbar möjlighet erbjuder sig.

Den andra utväg som står till buds är att göra de nya grundlagsreglerna tillämpliga pä äldre upptagningar. En sädan ordning kan visseriigen inte innebära att en utgivare får bära ansvaret. Någon sådan har ju inte utsetts enligt TF:s nya regler, och den bristen kan knappast botas i efterhand. Men ansvaret för innehållet i upptagningarna bör kunna bäras av dem som både är ansvariga enligt de nuvarande reglerna och har ett ansvar enligt de nya bestämmelserna i TF. En ordning enligt vilken TF skall tillämpas pä filmer, videogram m. m. och ljudupptagningar, även om de har offentliggjorts redan före ikraftträdandet, får emellertid inte öppna nägon ny möjlighet att utdöma straff för innehållet i äldre upptagningar (2 kap. 10 § RF, jfr 5 § lagen 1964: 163 om införande av brottsbalken).

De brott som las upp som yttrandefrihetsbrott i TF:s brottskatalog i dess föreslagna lydelse är straffbara också enligt nu gällande rätt. De kan begås genom framställningar i filmer och videogram m. m. liksom i ljudupptagningar. Såväl upphovsmän som utövande konstnärer kan i princip vara straffljara som gärningsmän i fräga om brott som utförts på sådant sätt, med undantag för olaga våldsskildring. Både den som har lämnat ut upptagningen för spridning och den som säljer eller på annat sätt sprider den i detaljistledet kan göras ansvarig. Ett likadant ansvar som det, som de nu nämnda kategorierna alltså kan bära för ett brott som består i en framställning i en ljud- eller bildupptagning, kan utkrävas också enligt de nya reglerna i TF.

Beträffande brottet olaga våldsskildring föreligger i förhållande lill övri- 178

ga yttrandefrihelsbrolt enligt TF:s föreslagna lydelse den skillnaden att i

dag endast spridningen är kriminaliserad. Själva skildringen av vissa Prop. 1986/87:151 former av våld och handlingar med sexuell innebörd är inte straffbar. Såvitt gäller de rekvisit som avser skildringarnas innehåll är förutsättningarna för straffbarhet dock desamma som enligt de nu gällande reglerna i videovåldslagen. En annan skillnad är alt ansvaret för yttrandefrihelsbrot-tet olaga våldsskildring enligt de nya bestämmelserna i första hand vilar på utgivaren, i andra hand på den som har låtit framställa eller importera upptagningen och i sista hand på den som sprider den. Det ansvar som f n. kan utkrävas enligt videovåldslagen för detta slags framställningar avser spridningen. Det vilar på samma personer som enligt de nya grundlagsreglerna kan bära ett subsidiärt ansvar för yttrandefrihetsbroltet, dvs. på dem som lämnar ut framställningarna för spridning och pä importörer och detaljister.

Som förut har anförts kan något ensamansvar för en särskilt utsedd utgivare inle komma i fräga för olaga våldsskildring i äldre filmer och andra upptagningar av rörliga bilder. Däremot får det subsidiära ansvaret enligt de nya reglerna i TF i sak anses överensstämma med det ansvar som åvilar spridare på olika nivåer enligt videovåldslagen. De personer som kan straffas enligt videovåldslagen bör alltså efter de nya grundlagsreglernas ikraftträdande i stället kunna göras ansvariga för olaga våldsskildring enligt de nya reglerna utan hinder av att dessa kriminaliserar själva skildringen och inte spridningen. Vid bedömningen av brottets slraffvärde i det särskilda fallet bör självfallet utan hinder av en sädan konstruktion hänsyn kunna tas till vilket slags spridning som gärningsmannen har gjort sig skyldig till och de omständigheter som i övrigt föreligger pä den subjektiva och objektiva sidan.

I enlighet med det nu anförda står det klart att de nya reglerna i TF om ansvarighet för offentliga framställningar i princip bör kunna tillämpas också på filmer och ljudupptagningar som har gjorts offentliga redan före den 1 januari 1989. Detta bör dock inte ske fullt ut. Om man ulan några begränsningar skulle tillämpa den ordning som enligt de nya reglerna föreskrivs för det fall att utgivare saknas, skulle detla nämligen innebära att särskilt de nu befintliga straffrättsliga spärrarna mot spridning av bildupptagningar som innehåller grova våldsskildringar luckrades upp ganska avsevärt i detaljistledet. Ansvar för spridning av en äldre upptagning med sådant innehåll skulle ju enligt de nya ansvarsreglerna inte kunna utkrävas av någon annan än den som bedrivit den verksamhet i vilken filmen framställts eller, såvitt gäller alster framställda i utlandet, lämnats ul för spridning (17 kap. 1 §, 17 kap. 2 S och 23 kap. 1 S). om det av upptagningen framgår vem denne är. Därtill kommer att det kan finnas en viss risk för svårigheter i tillämpningen av en sädan ordning, eftersom de ursprungsuppgifter som kan finnas på äldre upptagningar inte har kommit till med tanke pä att uppfylla de krav som den nya ordningen innebär. Vid införandel av de nya reglerna bör därför i fräga om äldre filmer och videogram det avsteget göras frän huvudprinciperna alt den som sprider framställningen, vare sig det är i grossist- eller detaljistledel, skall kunna straffas om framställningen innehåller olaga våldsskildring.

För sådan spridning av videogram med våldinslag som har ägt rum före 179

ikraftträdandet och som varit straffbar enligt videovåldslagen bör den Prop. 1986/87:151 lagen och inte de nya reglerna tillämpas. Detta kan inle anses komma i konflikt med de principer som har kommit lill uttryck i 2 kap. 10 § RF eller grundtankarna bakom 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken. Den nya regleringen blir nämligen närmast en lagteknisk omgestaltning av ansvarigheten och inte etl uttryck för en ändrad mening i fråga om våldsskildringarnas straffvärde. Inle heller i övrigt kan den här föreslagna övergångsordningen komma i konflikt med de angivna principerna.

Den övergängsordning som jag i enlighet härmed föreslär bör gälla inte bara för filmer och videogram med väldsinslag utan även för andra brotl som kan begås genom filmer, videogram o. d. och ljudupptagningar.

Även i fortsättningen gäller atl den som sprider en äldre film som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid biografföreställning eller enligt 5 § videovåldslagen för spridning pä annal sätt inte kan straffas för olaga våldsskildring. Det följer av de nya 10 b och 10 c §§ i 16 kap. brottsbalken.

I övrigt bör de nya reglerna kunna tillämpas pä äldre upptagningar med de undanlag som betingas av vad som sägs i del följande. Frågorna behandlas i huvudsak i samma ordningsföljd som i 15-24 kap. TF.

Upphovsmän och meddelare saml de som har framträtt i en offentlig framställning skall enligt 15 kap. 8 § ha rätt atl förbli anonyma. Nägon sådan räll tillkommer dem inle på grund av nu gällande lag. Det är inte godtagbart att i efterhand t. ex. ålägga dem som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av ljud- eller bildupptagningar eller i nyhets-förmedlande verksamhet enligt vad som sägs i 3 kap. 3 § en straffsanktionerad tystnadsplikt till skydd för anonymitelsrätten. Reglerna om denna bör därför inte gälla i fräga om äldre upptagningar.

Den ansvarsfrihet som enligt grundlagsreglerna tillkommer dem som har anskaffat eller meddelat uppgifter för publicering bör däremot kunna fä gälla även om uppgifterna har offentliggjorts eller varit avsedda för offentliggörande genom en äldre framställning. En sådan ordning innebär visserligen atl möjligheterna all beivra äldre gärningar går förlorade. Men den konsekvensen torde i praktiken inte ha nägon större betydelse. En viktig fördel med en sådan ordning är alt regleringen blir enklare, om de nya föreskrifterna får gälla ulan inskränkningar i detta hänseende. Den är vidare bäst förenlig med det syslem med begränsning av ansvarigheten till vissa särskilt utpekade personer som nu föreslås.

Enligt 16 kap. 6 § skall filmer och ljudupptagningar förses med tydliga uppgifter om vem som har låtit framställa dem samt om när och var det har skett. Den som låter framställa en film eller en ljudupptagning och åsidosätter vad som föreskrivs i 6 § skall enligt 7 i? i samma kapitel dömas till straff Också den som sprider en upptagning som saknar en föreskriven uppgift eller som spridaren veterligt utvisar en oriktig sådan uppgift skall straffas. Dessa regler saknar såvitt gäller de avsedda uttrycksformerna motsvarigheter i gällande rätt. De kan därför inte göras tillämpliga pä äldre filmer och ljudupptagningar.

Det innebär att den som sprider filmer och ljudupptagningar inte sällan i
sin verksamhet kan fä att ta befattning med upptagningar som saknar 180

sådana uppgifter om ursprunget som är föreskrivna i de nya grundlagsreglerna. I ett sådant fall bör detaljisten vara berättigad att utgå frän att

upptagningen har offentliggjorts före den I januari 1989, om inle något Prop. 1986/87:151 annal framgår eller kan anses allmänt veterligt. Det skulle betyda alt han är fri från det ansvar som föreskrivs i 16 kap. 7 § för spridning av upptagningar som saknar korrekt ursprungsmärkning men enligt vad förut har sagts bär det yttrandefrihelsrättsliga ansvaret för innehållet.

Eftersom den straffrättsliga ansvarigheten för innehållet i äldre filmer inte helt följer de nya reglerna bör vissa särskilda bestämmelser införas också i fräga om skadestånd.

Som jag förut har berört kan enligt nu gällande regler slraffrättsligt ansvar göras gällande mot dem som, utan all själva vara gärningsmän i fråga om elt brotl som innefattas i framställningen, i olika led medverkar i spridningen av en film eller en ljudupptagning med ett brottsligt innehåll. När det gäller äldre upptagningar torde ofta preskription ha inträtt i fråga om ansvarstalan mot dem som i första hand kan antas vara att anse som gärningsmän, dvs. upphovsmän, utövande konstnärer och andra som stått resultatet av inspelningsarbetel särskilt nära. De nu gällande reglerna kan å andra sidan knappast anses med säkerhet utesluta straff för spridning av upptagningen som sker efter sådan preskription.

Enligt de nu gällande reglerna i videovåldslagen är spridning av filmer och videogram med vissa kvalificerade våldsskildringar kriminaliserad. Eftersom del är spridningen som är straffbelagd begås elt nytt brotl vid varje spridningstillfälle. När nu de nya reglerna skall tillämpas pä äldre upptagningar som innehåller våldsskildringar av kvalificerat slag innebär del alt i fortsättningen själva skildringen i filmen eller videogrammet är det som straffholel avser. Den har inte utgjort något brott förut. Följaktligen har inle heller någon preskriptionstid löpt i fråga om framställningens innehåll. För atl de äldre filmer och videogram som innehåller framställningar som nu blir kriminaliserade som olaga våldsskildring skall kunna fogas in i det nya regelsystemet krävs alltså atl en utgångspunkt för preskriptionstiden fastställs.

Del nu anförda visar att den yttrandefrihetsrättsliga ansvarighet som enligt de nya reglerna kommer att vila pä dem som sprider äldre filmer, videogram o. d. samt äldre ljudupptagningar måste begränsas i tiden genom en preskriptionsregel. Eftersom upptagningarna redan är i omlopp framstår den dag då den nya regleringen börjar gälla som den naturliga utgångspunkten för preskriptionstiden. Jag har i specialmoliveringen till 20 kap. 1 § berört den särskilda reglering som föreslås i fråga om preskription av ansvars- och konfiskafionstalan när det gäller filmer som innefattar olaga våldsskildring.

Äldre regler bör fortsätta att gälla beträffande mål där talan redan har väckts när de nya grundlagsreglerna träder i kraft. Det gäller i fråga om ansvarigheten såväl som rättegången. Om den nya lagen skulle ha lett till frihet från straff eller lindrigare straff för den tilltalade skall dock principen i 5 § andra stycket andra meningen lagen (1964:163) om införande av brottsbalken gälla.

Väcks talan för äldre brott först efter det all de nya grundlagsreglerna
har trätt i kraft bör däremot de nya reglerna tillämpas. Detla betyder bl. a.
alt JK skall överta de förundersökningar som pågår vid ikraftträdandet och 181

pröva åtalsfrågan i stället för den allmänne åklagaren.

Frågan om hur våldsskildringar i filmer och videogram skall behandlas Prop. 1986/87:151 har berörts tidigare. Det fallet kan naturligtvis tänkas förekomma all lagföring skall ske för att en film med otillåtna våldinslag har spritts både före och efter ikraftträdandet. I etl sådant fall måsle talan föras om ansvar för brott mot videovåldslagen, såvitt gäller spridningen före ikraftträdandet, och för olaga våldskildring i fräga om den spridning som förekommit därefter. Självfallet bör åtalen i sä fall handläggas i samma rättegäng; se nuvarande regler i 1 b § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.

Enligt 23 kap. 1 § vilar skyldigheten atl utse utgivare i fråga om importerade framställningar på den som här i riket lämnar ul upptagningen för spridning. Lika litet som när det gäller äldre inhemska upptagningar kan emellertid en regel om skyldighet atl utse utgivare tillämpas på utländska upptagningar som redan har importerats och lämnats ut för spridning här i landet när de nya reglerna träder i kraft. Därför kan inte 23 kap. 1 § första stycket andra meningen göras tillämplig på äldre upptagningar.

Punkt 3 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med det anförda.

5.2 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen

2 kap.

1 §

Den nya lydelsen av andra stycket innebär att friheten alt yttra sig i de medier som omfattas av det nya detaljerade grundlagsskyddet undantas från RF:s regelsystem på samma sätt som tryckfriheten. Atl vissa regler i 2 kap. RF ändock skall tillämpas framgår av 7 kap. 3 § tredje stycket, 15 kap. 3 § andra stycket samt 16 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket TF.

12 §

Tredje meningen i första stycket ger elt uttryckligt stöd i RF för de •möjligheter som finns att genom författning av lägre valör än lag förordna om inskränkningar i mötes- och demonstrationsfriheterna (jfr avsnitt 3.4 under rubriken Mölen och demonstrationer).

14 §

Första stycket har delats upp i tvä meningar med anledning av ändringen i 12 §. Del betyder att mötes- och demonstrationsfriheterna alltjämt kan begränsas av lagregler om krav på tillstånd som grundas på t. ex. hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen.

Det har gjorts gällande att uttrycket "vid sammankomsten eller demon
strationen" gör atl det inte är möjligt atl begränsa mötes- och demonstra
tionsfriheterna på grund av bullerstörningar som inträder som en följd av
en sammankomst men inle drabbar dem som deltar i sammankomsten utan 182

endast andra som vistas i närheten (JO 1983/84 s. 85 och SOU 1985:24 s. Prop. 1986/87:151 290). Uttrycket "vid sammankomsten eller demonstrationen" måste dock anses ge ett vidare utrymme för begränsningar av dessa friheter. Inte bara ordningen och säkerheten bland just de personer som deltar i sammankomsten utan också ordnings- och säkerhetsproblem som samtidigt uppslår i sammankomstens omedelbara omgivning och är en direkt följd av sammankomsten bör kunna ligga till grund för begränsningar av mötes-och demonstrationsfriheterna (jfr justitiedepartementets PM dnr 1862-85, remitterad tillsammans med SOU 1985:24).

5.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap.

8§

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.4.

10 b §

I denna paragraf har tagits in de nya bestämmelser som generellt förbjuder bilder med våldsskildringar av sexuell karaktär, dvs. i första hand den s. k. våldspornografin. Bestämmelserna kompletterar det förbud mot extrema våldsskildringar i rörliga bilder som f n. finns i en särskild lag, den s. k. videovåldslagen.

Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.2 och 3.6.3.

I princip alla slags bilder som visar sexuellt våld eller tvång omfattas av förbudet oberoende av om det är fråga om stillbilder eller rörliga bilder. Hit hör dels bilder i tryckta skrifter, fotografier, teckningar o.d., dels film-bilder, videogram och bilder som förmedlas med hjälp av TV-leknik.

I fråga om vilka skildringar som skall omfattas av förbudet såvitt avser rörliga bilder hänvisas lill förarbetena fill videovåldslagen och ändringarna i den (prop. 1980/81:176, KU 28, prop. 1984/85:116).

Vad som i de tidigare förarbetena sägs om sexuellt våld och tvång i rörliga bilder har avseende även på skildringar av sådant våld och tvång i stillbilder. Alla sexuella skildringar i bild som innehåller våld i nägon form avses således komma att träffas av förbudet. Del ställs inte något krav på alt del skall framgå av bilden att väldet kan återföras till en människa; även våld som härrör frän djur eller tekniska anordningar o.d. förekommer också. Något krav pä all väldet skall vara grovt e.d. gäller inle heller. Klart är dock alt det beträffande stillbilder i praktiken måste vara fräga om våld av någorlunda kvalificerat slag för atl det skall kunna konstateras att bilden faller under straffbestämmelsen.

Förutom våld omfattas sexuella situationer som innehåller Ivångsmo-
menl. Hit räknas främst skildringar av sadistiska beteenden eller likartade
förfaranden som är ägnade att uppfattas sä atl någon mot sin vilja blir
utsatt för kränkande eller nedvärderande behandling. Det förekommer inte
sällan att modellen har avbildats på etl sätt som av betraktaren är avsett att 183

uppfattas så att den betvingande eller förnedrande behandlingen är njut- Prop. 1986/87:151 bar. Även sådana situationer skall naturiigtvis omfattas av bestämmelsen, om brottsrekvisiten i övrigt är uppfyllda.

Försvarlighetsrekvisitel har utformats på samma sätt som i bestämmelsen om barnpornografi. I fråga om innebörden av begreppet hänvisas lill prop. 1984/85; 116 s. 19 och där gjorda hänvisningar.

Undantaget i tredje stycket för filmer och videogram som har godkänts av biografbyrån har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.2. En motsvarande bestämmelse finns i dag i videovåldslagen (jfr prop. 1984/85:116 s. 22 ff).

10 c §

I denna paragraf har förbudet atl sprida filmer och videogram lill den som är under 15 år tagits in. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.6.2.

Undanlaget för filmer och videogram som har godkänts av biografbyrån och möjligheten för distributören att förse filmerna och videogrammen med intyg om sådant godkännande har överförts från videovåldslagen (se prop. 1985/86; 116 s. 22 fO.

5.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

En utvidgning av principen om handlingsoffentlighet till vissa organ ulan-för myndighetsområdet medför - som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) — elt behov av vissa kompletteringar av reglerna i sekretesslagen. Behovet av nya sekretessregler blir dock förhållandevis begränsat. De organ som skall tillämpa offentlighetsprincipen men som inle nu är myndigheter jämställs vid tillämpningen av sekretesslagen med dessa. Sekretessen hos de enskilda organen bör nämligen som jag har framhållit vara densamma som hos myndigheter med motsvarande verksamhet. Några tillägg till sekretesslagen behövs över huvud taget inle i vissa fall. Sä t. ex. kommer sekretessen i 7 kap. 11 § med bestämmelser om sekretess i myndigheternas personaladminislrativa verksamhet också alt täcka behovet av sekretess hos andra organ som har statligt reglerade tjänster.

Svenska institutet har begärt alt bestämmelserna i 9 kap. 5 § om sekretess för bl. a. uppgifter om studiestöd skall utvidgas till all omfatta även uppgifter om stipendier eller andra bidrag. Institutet har framhållit atl dess stipendieärenden ofta innehåller uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden vilka kan vara i behov av skydd. Delta skulle inle minst gälla uppgifter som rör utländska sökande.

Del bör emellertid inle komma i fråga att generellt införa sekretess för uppgifter i stipendieärenden. Någon sådan sekretess för dessa uppgifter gäller inte i dag på myndighetsområdet och bör heller inte gälla med hänsyn lill att insynsintressena gör sig starkt gällande i ärenden om fördelning av statliga medel.

Som institutet har anfört kan det emellertid ibland finnas anledning atl 184

anta att utlänningar som söker och erhåller stipendier för vistelse i Sverige Prop. 1986/87:151

blir föremål för etl politiskt betingat intresse bland andra grupper av

utlänningar här. Det erinras om bestämmelsen i 7 kap. 14 §, enligt vilken

sekretess gäller för uppgift som rör utlänning om det kan antas alt röjande

av uppgiften skulle medföra fara för alt någon utsätts för övergrepp eller

annat allvariigt men i vissa situationer. Denna s.k. utlänningssekreless är

inte inskränkt lill något visst verksamhetsområde utan gäller inom hela den

offentliga förvaltningen. Sekretessen i 7 kap. 14 §, som således skulle

komma att gälla också hos Svenska institutet, får anses väl läcka del behov

av skydd som kan föreligga för uppgifter i sådana fall som institutet har

pekat pä.

Behovet av nya sekretessregler inskränker sig därför till en komplettering av bestämmelserna i 8 kap. 7 § för att skydda uppgifter i stödverksamhet.

Någon ändring av det område där meddelarfriheten i dag har försteg framför tystnadsplikterna har deparlementsförslaget i denna del inte ansetts ge anledning lill. Del kan dock anmärkas alt undanlaget i 16 kap. I § sekretesslagen från meddelarfriheten såvitt gäller 8 kap. 7 § samma lag kommer alt avse också sädana uppgifter i stödverksamhet som nu föresläs bli skyddade av sekretessen enligt den paragrafen. Som framgår under 16 kap. 1 § förordas dock en viss utvidgning av undantagen från meddelarfriheten såvitt gäller uppgifter som lämnas av anmälare m.fl. inom den enskilda hälso- och sjukvården. Vidare föreslås en följdändring till den föreslagna nya lydelsen av TF.

/ kap. 8 § och bilagan till lagen

Dessa bestämmelser har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.9.

Området för den utvidgade handlingsoffentligheten bestäms i huvudsak genom en uppräkning av de organ som skall omfattas av de nya reglerna. Denna uppräkning görs i en bilaga som anknyts till 1 kap. 8 §. I bilagan anges också den verksamhet hos organet i vilken TF;s regler om rätt all ta del av allmänna handlingar skall gälla. Där hänvisas också i förekommande fall lill numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits ål organet. Notarius publicus och AB Svensk Bilprovning, vilkas verksamhet redan i dag helt eller delvis omfattas av handlingsoffentligheten nämns inte längre i 1 kap. 8 § ulan i bilagan.

Genom den laglekniska konstruktion som har valts kommer formellt
samtliga bestämmelser i 15 kap. sekretesslagen all bli tillämpliga även hos
de organ som räknas upp i bilagan men som inte är myndigheter. Vissa
bestämmelser i kapitlet är dock sädana atl de inle kan tillämpas på andra
organ än myndigheter. Det kan t. ex. inle bli fråga om att tillämpa delega-
lionsreglerna i 15 kap. 1 och 2 §§ pä sådana organ. Det finns också andra
exempel på sådana bestämmelser, l.ex. de i 15 kap. 6 § första stycket
angivna reglerna om all endast vissa myndigheter skall pröva frågan om
utlämnande av allmän handling (jfr 2 kap. 14 § TF och 7 § sekrelessförord-
ningen 1980:657). 185

Att den laglekniska konstruktionen således kommer att innefatta en Prop. 1986/87:151 något för vid hänsyftning på bestämmelserna i 15 kap. bör inte vålla några problem i den praktiska tillämpningen. Notarius publicus och Svensk Bilprovning AB har ju såvitt känt utan problem kunnat tillämpa de nuvarande reglerna i 1 kap. 8 § som är i sak desamma som de nu föreslagna. Alternativet, alt tynga lagtexten med en uttrycklig hänvisning lill tillämpliga lagrum i 15 kap., är därför inle behövligt för att uppnå erforderlig klarhet om vad som avses.

8 kap. 7 §

I 8 kap. 7 § regleras för närvarande sekretessen dels i kommunala myndigheters tillsyns- och stödverksamhet med avseende på näringslivet, dels i AB Svensk Bilprovnings obligatoriska kontrollverksamhet. Paragrafen har sin motsvarighet pä det statliga myndighetsområdet i 8 kap. 6 §.

Enligt avsnitt 3.9 skall även sådan obligatorisk kontroll m. m. som utförs av andra än myndigheter och AB Svensk Bilprovning omfattas av handlingsoffentligheten. Den sekretess som f. n. gäller enligt 8 kap. 7 § kommer då även utan något tillägg alt gälla också hos AB Statens Anläggningsprovning, Apoteksbolaget AB och Kungl. Svenska Aeroklubben. Vidare föreligger motsvarande behov av sekretess i sådan stödverksamhet med avseende pä näringslivet som handhas av regleringsföreningarna på jordbrukets och fiskets områden. Behovet av sekretess i denna stödverksamhet har lillgodosetts genom ett tillägg till förevarande paragraf

16 kap. 1 §

Ingressen

Hänvisningarna till TF har ändrats i konsekvens med de föreslagna grundlagsändringarna.

Förhållandet mellan ingressen och vissa delar av punkt 3 i paragrafen är
tämligen komplicerat. I ingressen erinras om alt vissa undantag från med
delarfriheten m. m. anges direkt i 7 kap. 3 och 5 §§ TF, medan de s. k.
kvalificerade tystnadsplikterna räknas upp i 16 kap. 1 § sekretesslagen.
Svårigheterna är särskilt stora när det gäller att i regleringen klargöra vilka
uppgifter av betydelse för rikets säkerhet som inle får röjas. Bland de brott
som avses i 7 kap. 3 och 5 §§ TF återfinns bl. a. spioneri (19 kap. 5 och
6 §§ BrB) och grov obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 8 §
BrB) och i 7 kap. 5 § också obehörig befattning med hemlig uppgift (19
kap. 7 § BrB), vårdslöshet med hemlig uppgift (19 kap. 9 § BrB) samt
landsförräderi och landssvek (22 kap. 1 S). Dessa ansvarsbestämmelser
kan betraktas som en form av lystnadspliktsföreskrifter (jfr prop.
1979/80:2 del A s. 369). De omfattar delvis samma uppgifter som är
sekreiessbelagda enligt 2 kap. 1 och 2 S§ (utrikes- resp. försvarssekretess)
och 5 kap. I § sekretesslagen (förundersökningssekreless). Den som läser
punkt 3 i 16 kap. 1 § återfinner emellertid där bara 2 kap. I § och 5 kap.
I § - och den senare paragrafen enbart i den del den sekretessbelägger 186

uppgifter om viss särskild sorts tvåhgsmedelsanvändning. Läsaren kan dä Prop. 1986/87:151 förledas att tro att det är tillåtet att lämna ut uppgifter som omfattas av försvarssekreiessen och huvuddelen av förundersökningssekretessen fastän meddelarfriheten här är inskränkt genom de undantag som anges direkt i TF. Det har också visat sig atl den nuvarande utformningen av bestämmelserna har lett till missuppfattningar om meddelarfrihetens omfattning.

Eftersom det är angeläget atl regleringen pä delta område är sä tydlig som möjligt (jfr prop. 1979/80:2 del A s. 108), bör det undersökas om inte en mera klargörande utformning av bestämmelserna kan åstadkommas, bl. a. pä grundval av den utförligare regleringen i TF i fråga om brotten mot rikets säkerhet som nu föreslås. Detla är emellertid en fråga som behöver övervägas ytterligare och den får därför tas upp i annat sammanhang.

Punkt 2

Med anledning av det utvidgade grundlagsskyddet för andra medier än tryckta skrifter har i punkt 2 hänvisningarna till tystnadsplikterna enligt radiolagstiftningen ersatts av en hänvisning till 15 kap. 8 § TF.

Punkt 8

1 punkt 8 har 6 a § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. lagts till uppräkningen av de tystnadsplikter som har försteg framför meddelarfriheten. Härigenom blir skyddet för uppgifter som lämnats av anmälare m.fl. detsamma inom allmän och enskild hälso- och sjukvård. Motsvarande beslämrnelser i sekretesslagen, 7 kap. 6 §, återfinns nämligen i punkt 3. Något skäl för nuvarande sakliga skillnad mellan de tvä sektorerna kan inle anses föreligga.

Ikraftträdande m.m.

Ändringarna i sekretesslagen kan i och för sig träda i kraft innan de här föreslagna grundlagsändringarna gör det. Med tanke främst på att del är lämpligt atl de organ som enligt förslaget nu skall börja tillämpa offentlighetsprincipen bör få viss lid att förbereda detta, föreslås att även detla lagförslag skall träda i kraft den 1 januari 1989.

Några särskilda övergångsbestämmelser finns inte/Handlingar som för
varas hos de organ som anges i bilagan och hör till däri angiven verksamhet
blir i och med ikraftträdandet all anse som allmänna handlingar. Någon
skyldighet att registrera sådana handlingar föreligger inte. Bestämmelsen i
15 kap. 1 § lar sikte enbart på handlingar som kommer in filbéller upprättas
hos organet efter lagens ikraftträdande. Eftersom de enskilda organen inte
tidigare har haft en laglig skyldighet atl registrera sina handlingar eller hälla
dessa ordnade på visst sätt, kan svårigheter ibland föreligga atl identifiera
efterfrågade handlingar. Av 2 kap. 12 § TF följer emellertid alt skyldighet
all tillhandahålla handling pä stället inte föreligger, om betydande hinder
härför möter. Under en övergångstid kan organen ha anledning att hänvisa 187

lill denna bestämmelse om betydande praktiska svårigheter skulle förelig- Prop. 1986/87:151 ga att få fram icke registrerade handlingar.

5.5 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag

Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.2) har de bestämmelser i videovåldslagen som fortfarande skall gälla förts över till BrB. Att videovåldslagen fortfarande skall vara tillämplig i fråga om gärningar som har begåtts före ikraftträdandet har berörts i specialmotiveringen till övergångsbestämmelserna lill TF (5.1.).

6 Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över förslagen lill

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i regeringsformen,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilagal Prop. 1986/87:151

Yttrandefrihetsutredningens sammanfattning

Skyddet för det tryckta ordet enligt tryckfrihetsförordningen (TF) bygger på sex grundläggande principer, nämligen censurförbud, etableringsfrihet, särskilda regler om ansvarighet för Iryckfrihetsbrott, skydd för dem som anskaffar eller tillhandahåller upplysningar för offentliggörande i tryckt skrift, uttömmande angivande av de gärningar som kan beivras som Iryckfrihetsbrott och särskild rättegångsordning för beivrande av tryckfrihets-brott.

Yttrandefrihetsutredningen lägger nu fram förslag som går ut pä att i grundlag förstärka och befästa skyddet för yttrandefriheten. Rätlen att framföra yttranden med hjälp av medier där yttrandefriheten hittills har saknat ett detaljerat grundlagsskydd föreslås bli säkerställd genom ett regelverk efter TF:s mönster. Det utformas som en särskild, fristående ytlrandefrihelsgrundlag som skall gälla vid sidan av TF och i alll väsentligt själv ange vad som gäller utan att hänvisa till TF. Det trycka ordet behåller sin ställning enligt TF med förstärkningar i några betydelsefulla avseenden.

Etl allmänt förbud mot censur och en bestämmelse om att del allmänna skall iaktta neutralitet gentemot olika åsiktsriktningar när stöd ges lill offentliga framställningar föreslås bli införda i regeringsformen (RF). I RF införs också bestämmelser till skydd för rätten att inneha föremål som bär eller förmedlar yttranden och regler lill skydd för demonstrationer och allmänna sammankomster.

Den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) avser yttranden som görs offentliga i vissa av grundlagen angivna uttrycksformer, nämligen program i eter- eller irådsändningar, ljudupptagningar, upptagningar av rörliga bilder saml sådana sceniska framställningar och utställningar som har en utgivare.

YGL bygger på de bärande principerna i TF.

Förbud mot censur

Förbudet mot censur av tryckta skrifter motsvaras i YGL av ett förbud för myndigheter och andra allmänna organ mot att förhandsgranska yttranden som är avsedda att framföras genom offentliga framställningar och mot att på grund av det kända eller väntade innehållet i en framställning förbjuda eller hindra dess offentliggörande.Grundlagen medger dock all vanlig lag föreskriver all upptagningar av rörliga bilder inle får återges offentligt utan att ha granskals i förväg. Den medger också atl vanlig lag förbjuder atl sådana upptagningar, ulan alt tillstånd har lämnats i förväg, sprids till dem som inte har fyllt arton år eller offentligt återges för dem.

Medgivandena öppnar för en förhandsgranskning av filmer och video
gram (se nedan). 189

Etableringsfrihet Prop. 1986/87:151

Rätten att framställa, importera och sprida ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder grundlagsfästs. Delsamma sker i fråga om trådsändare, mottagare för eter- eller irådsändning och apparatur för inspelning eller återgivning av ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder. Likaså föresläs att verksamhet för offentligt framförande av yttranden i olika former skall förses med grundlagsskydd. Det gäller sceniska framställningar, sändningar av ljud, bilder eller text till allmänheten genom tråd, offentlig visning av filmer eller andra upptagningar av rörliga bilder, offenligt uppspelande av ljudupptagningar saml utställningar. Beträffande rätten atl etablera verksamhet för sändning av radio- eller TV-program i etern föreslås dock inte nägon ändring av vad som gäller nu.

Rätten att bedriva verksamhet för trädsändning lill allmänheten av ljud, bilder eller text skrivs in i grundlagen. Del innebär atl en principiell sändningsfrihet slås fast. Sändningsfrihelen hindrar inte atl ordningsregler rörande fördelningen av sändningslid m.m. meddelas genom vanlig lag. Någon grundlagsfäst rätt att anlägga ledningsnät för överföring av yttranden till allmänheten föreslås inle av oss.

Sändningsfriheten kan begränsas i vissa syften. De syftena anges i grundlagen. Sändningsfriheten får begränsas genom vanlig lag om del sker för att främja allmänhetens tillgång lill sändningar av dagshändelser eller för att möjliggöra ingripanden mot fortsatt sändning av etl utbud som är ensidigt inriktat på väldsframställningar eller pornografiska skildringar.

Den första medgivna begränsningen av sändningsfriheten syftar till atl säkra Sveriges Radios (SR) möjligheter atl fullgöra sin funktion som public-service-företag, dels genom att tillåta regler som förhindrar att SR genom avtal mellan andra parter utestängs frän att sända vissa evenemang av dagshändelsekaraklär, dels genom atl tillåta regler som garanterar att SR:s rikstäckande programutbud förmedlas också via tråd.

Det andra medgivandet möjliggör regler som tillåter att den som begagnat sändningsfriheten till att distribuera ett ensidigt utbud av våldsskildringar och pornografi fråntas sin rätt att sända. Meningen är atl det skall ske efter prövning i former som ligger nära den yllrandefrihelsrältsliga processen.

Ensaniansvar

Enligt TF är utgivaren för en periodisk skrift ensam ansvarig för tryckfri
helsbrolt. På samma sätt skall enligt förslaget obligatoriskt ensamansvar
för en särskilt utsedd utgivare som regel gälla när yttranden offentliggörs i
de former som omfattas av YGL. Men i fräga om utställningar och scenis
ka framställningar föreslås en valfrihet. Där skall ensamansvar gälla bara
om den som bedriver verksamheten frivilligt har utsett en särskild person
att vara utgivare. Väljer man att inte utse utgivare lill en sådan framställ
ning faller den utanför YGL:s skydd. Yttranden i framställningen kan då
vara straffbara enligt vanlig lag utan något särskilt inedgivande i grundlag. 190

Meddelarfrihet och anonymitetsskydd Prop. 1986/87:151

Ensamansvaret möjliggör enligt TF:s konstruktion skyddet för nyhetskällorna, dvs. reglerna om ansvarsfrihet för meddelare och rätt för upphovsmän och andra medverkande lill en framställning i tryckt skrift atl förbli anonyma.

Meddelarfriheten innebär enligt TF att uppgifter som är sekreiessbelagda ändå i betydande omfattning får lämnas lill nyhetsförmedlande förelag för publicering i tryckt skrift. Samma princip gäller i dag enligt vanlig lag om uppgifter lämnas för publicering i radio eller TV.

Vissa undantag frän meddelarfriheten finns. Enligt TF skall elt meddelande, som innefattar något av vissa angivna brott mot rikets säkerhet, bestraffas enligt vanlig lag. Detsamma gäller brott mot förbudet att lämna ul hemliga handlingar och brott mot vissa tystnadsplikter, som numera anges i 16 kap. sekretesslagen (1980:100).

Rätten till anonymitet innebär enligt TF i huvudsak att författare och uppgifislämnare inte är skyldiga att framträda med sitt namn i tryckt skrift, alt fråga om vem som är författare eller uppgifislämnare till en framställning i en periodisk skrift inte får väckas i mål om tryckfrihetsbrotl, alt de som i sin yrkesutövning vid företag för nyhetsförmedling eller framställning av tryckta skrifter får vetskap om vem som har författat en framställning eller lämnat ett meddelande är skyldiga att inte röja denne och alt myndigheter och andra allmänna organ är förbjudna atl forska efter författare och meddelare.

Principerna om meddelarfrihel och anonymitetsskydd föreslås nu bli grundlagsfästa också för de yttrandeformer som omfattas av YGL.

Meddelarfriheten får sin ställning befäst. Grundlagen ställer upp hinder mot att den inskränks genom vanlig lag. För att en tystnadsplikt skall få upphäva meddelarfriheten beträffande något visst slag av uppgifter skall krävas att detta är uttryckligen medgivet enligt grundlag. Det område där sådana s.k. kvalificerade tystnadsplikter skall fä förekomma föresläs bli avgränsat genom detaljerade regler i TF och YGL. Avgränsningen överensstämmer inom den offentliga rätten till stora delar med det rättstillstånd som nu råder. Men några ändringar föreslås.

I fråga om brott mot rikels säkerhet föresläs att den nuvarande möjligheten att väcka åtal mot andra än offentliga funktionärer för meddelande eller anskaffande av försvarshemligheler avskaffas. I fråga om personkretsen återförs alltså rättsläget lill vad som gällde före brottsbalkens ikraftträdande 1965.

På skatteområdet ges i förslaget meddelarfriheten större utrymme än f. n. Den nuvarande oinskränkta sekretessen vid förvaltningsmyndigheterna inom beskattningsväsendet får lämna plats för en regel som medger frihet att lämna meddelande för publicering om del står klart all röjandet kan ske utan att någon part utsätts för men. Vid förvaltningsdomstolarna skall meddelarfriheten gälla om det inte kan antas att etl röjande av en uppgift innebär fara för att någon part utsätts för men.

I förvaltningsärenden om omhändertagande eller vård utan samtycke
föresläs meddelarfriheten fä råda om det inte finns anledning att anta att
fara för atl någon enskild utsätts för men skall uppkomma om en uppgift 1'

röjs. I mål och ärenden hos domstolar och vissa domstolsliknande Prop. 1986/87:151 nämnder skall meddelarfriheten tillåtas slå igenom beträffande uppgifter om enskildas personliga förhållanden ulan något särskilt förbehåll för fall där skada kan befaras.

Utöver detla medger grundlagsförslaget vissa förskjutningar av meddelarfrihetens omfattning.

Meddelarfriheten sträcks ul till förhållanden mellan enskilda. Den föreslås gälla när en tystnadsplikt åvilar någon i en enskild befattning eller på grund av något annal åtagande. Del innebär att den som lämnar uppgifter för publicering frän exempelvis ett företag eller en organisation går fri från påföljder även om han på grund av avtal var bunden av tystnadsplikt. Härigenom öppnas en möjlighet till ökad insyn i och mera genomlysande debatt om verksamheten hos viktiga förelag och organisationer.

För vissa fall föresläs undantag frän meddelarfriheten på del enskilda området. De fallen anges i grundlag. Elt viktigt undantag avser yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur.

Den principiellt nya meddelarfriheten utanför den offentliga rätten följs upp när del gäller anonymitetsskyddet. Del sker genom ett förbud för personer i ledande ställning inom förelag och organisationer mot alt efterforska den som har lämnat uppgifter i skydd av meddelarfriheten.

Yttrandefrihets- och tryckfrihetsbrott

TF anger uttömmande vilka gärningar som får beivras som tryckfrihelsbrolt. Också den principen kommer till uttryck i förslaget lill yltrandefrihetsgrundlag.

Principen förankras fastare i grundlag än vad som f. n. gäller. Det sker genom att även de tryckfrihelsbrolt som nu kan bestraffas som otillåtet offentliggörande enligt etl stadgande i TF (7 kap. 5 §), som i fråga om brottsrekvisiten hänvisar till vanlig lag, beskrivs fullständigt i grundlags-text. Beskrivningarna las in i TF och i YGL.

Genom atl de brott som får bestraffas enligt vanlig lag beskrivs fullständigt i grundlag uppnås en konsekvent genomförd s. k. dubbel täckning. Den innebär att det straffbara området väl kan inskränkas genom lagstiftningsbeslut i vanlig ordning men inle utvidgas ulan att grundlagsändring genomförs.

I frågan vilka gärningar som skall kunna bestraffas som yttrandefrihets-brotl har vi enligt våra direkfiv haft alt väsentligen utgå från gällande rättsläge. På två punkter har vi dock fått anledning all närmare behandla omfattningen av det straffbara området.

Den första gäller beskrivningen av brottet hets mot folkgrupp. Vi föreslår där en ändring av lagtexten. Den är avsedd att åstadkomma en precisering av det straffbara området. Den nya broltsbeskrivningen förenas med en föreskrift om prövning av försvarligheten i yttranden som uttrycker missaktning för en folkgrupp eller nägon annan liknande grupp av personer.

Den andra punkten gäller pornografi och väldsframställningar. Vi före
slår att det nuvarande s.k. extremväldsförbudet i lagen (1981:485) om 192

förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag skärps i Prop. 1986/87:151 vissa avseenden. Så sänks l.ex. tröskeln för ingripanden mot skildringar av sexuellt våld. Överträdelser av förbudet skall bestraffas som yttrandefrihelsbrolt. Brottet skall benämnas olaga våldsskildring. Utöver vad som ligger i detta föreslås inte någon skärpning av kriminaliseringen av pornografi.

TF innehåller i 1 kap. 4 § - den s. k. instruktionen - ett särskilt påbud om den anda i vilken förordningen skall tillämpas. Därav framgår bl. a. alt tryckfrihetens roll som grundval för ett fritt samhällsskick alltid bör hållas i åtanke. I betänkandet föreslås att det förhållningssättet skall iakttas i vanliga brottmål lika väl som i tryckfrihetsmål och mål enligt YGL. De allmänna domstolarna får därmed elt uttryckligt stöd för alt la hänsyn till yttrandefrihetens och informationsfrihetens intressen, när de prövar frågor om ansvar för brott där del framgår av omständigheterna atl gärningsmannen har handlat i syfte att främja sådana värden.

Rättegången

Rättegångsordningen för tryckfrihetsmål, med tillgång till jury, lämnas i värt förslag i huvudsak oförändrad. Vi föreslår endast den ändringen att jurymännen skall väljas proportionellt. Samma rättegångsordning föreslås för mål enligt YGL. Beträffande mål om sanktioner mot åsidosättanden av tystnadsplikter utanför den offentliga rätlen föresläs dock att de särskilda yltrandefrihelsrällsliga rättegångsreglerna skall gälla endast i fråga om juryns medverkan. I övrigt skall sådana mål behandlas enligt vanliga rättegångsregler.

Enligt TF åligger del justiliekanslern atl vaka över atl gränserna för tryckfriheten inte överskrids. Den tillsynsplikten, som synes sakna etl självständigt innehåll, tas bort i förslaget. JK behåller uppgiften att ensam vara åklagare i tryckfrihetsmål och får motsvarande uppgift i mål enligt YGL. Möjligheterna enligt TF att genom vanlig lag överlämna åt andra åklagare atl besluta om användning av tvångsmedel slopas.

Reklamen och yttrandefriheten

Förhållandel mellan reklam och yttrandefrihet regleras. Reklam kan innehålla både ett opinionsbildande och ett avsällningsfrämjande moment. All reklam skall därför falla under grundlagens skydd. Men grundlagen skall inle hindra att det genom vanlig lag meddelas föreskrifter för näringsidkare om innehållet i och utformningen av yttranden i näringsverksamhet.

Med yttranden i näringsverksamhet menas varje yttrande av en näringsidkare vilket syftar till alt främja avsättningen eller anskaffandet av varor, tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls eller efterfrågas i verksamheten. Föreskrifter om sådana yttranden får meddelas i syfte atl skydda konsumenters eller näringsidkares ekonomiska intressen, alt skydda mot allvarlig fara för personlig säkerhet eller kroppslig hälsa eller atl skydda enskilda individers namn eller bild.

För alt tillgodose dessa syften får vidare genom vanlig lag föreskrivas alt 193

13 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 151

näringsidkare skall vara skyldiga att rätta felaktiga eller vilseledande upp- Prop. 1986/87:151 gifter som har lämnats i deras näringsverksamhet. I syfte alt skydda mot allvarlig fara för personlig säkerhet eller kroppslig hälsa får också i vanlig lag förbjudas viss reklam.

Enligt det syslem som föresläs kan etl yttrande komma att prövas både enligt brottsbeslämmelserna i grundlagarna och enligt de regler i vanlig lag om yttranden i näringsverksamhet som får förekomma enligt grundlagarna. För tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott svarar utgivaren eller den som i hans ställe bär ensamansvaret. Sanktioner enligt de lagar som kan gälla om yttranden i näringsverksamhet, dvs. närmast den marknadsrältsliga lagstiftningen, får riktas mot den som är ansvarig enligt vad som följer av dessa lagar.

YGL innehåller en regel som medger alt de nu gällande restriktionerna för reklam i program i eter- eller trådsändningar kan upprätthållas med stöd av vanlig lag.

Integritetsskydd

Enligt brottsbalken får en åklagare väcka åtal för ärekränkningsbrott bara om del av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt. För atl skyddet för den enskildes integritet skall stärkas, bör enligt vår mening det allmänna åläggas en vidare åtalsplikt. Det skall räcka med atl åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Förhandsgranskning av filmer och videogram

Den nuvarande filmcensuren vid offenlig visning för vuxna omvandlas. Förhandsgranskningen blir kvar men förenas inte med någon möjlighet för biografbyrån att förbjuda visning. Biografbyråns uppgift blir att avge ett utlåtande i frågan om en framställning innefattar olaga våldsskildring. Om byrån finner att sä är fallet, kan filmen eller videogrammet ändå visas. Frågan om ett brott har begåtts genom visningen får prövas i efterhand av domstol i ytlrandefrihelsrällslig ordning om justiliekanslern finner skäl att väcka åtal.

Syftet med förhandsgranskningen är att förbudet mot olaga våldsskildring skall bli verkningsfullt. I samma syfte åläggs biografbyrån att övervaka marknaden av filmer och videogram som är avsedda för tillhandahållande på annat sätt än genom offentlig visning.

Beträffande den underåriga publiken har vi inte funnit någon anledning att frångå den i direktiven gjorda bedömningen att den förhandsgranskning som gäller offentlig visning för barn bör behållas. Den förhandsgranskningen skall som hittills vara förenad med möjlighet alt utfärda förbud mot visning. Den skall vidare utsträckas lill alt gälla också uthyrning och försäljning.

Vårt förslag innebär att YGL skall medge alt det i vanlig lag föreskrivs
förbud att utan i förväg lämnat tillstånd sprida upptagningar av rörliga
bilder till dem som inte har fyllt arton år eller offentligen återge sädana
upptagningar för dem. Den regeln gäller både filmer och videogram. Del 194

skydd mot skadlig påverkan som förhandsgranskningen skall ge sträcks ul Prop. 1986/87:151 till att omfatta också dem som är äldre än femton år men ännu inle har fyllt arton år.

Reservationer m.m.

Ledamoten Per Unckel har reserverat sig i följande avseenden: Han anser att utredningen hade bort föreslå ett system för etersänd radio och TV som bringat radio och TV så nära de elableringsprinciper som föreslås gälla för andra medier som möjligt. Han vänder sig mot vad kommittén föreslär om möjlighet atl genom vanlig lag förbjuda reklam i radio och TV. Han anser inle att utredningens förslag om meddelarfrihet utanför den offentliga rätten bör genomföras. Han föreslår slutligen en annan lydelse av bestämmelsen om olaga våldsskildring.

Ledamöterna Anders Ehnmark, Anders Ljunggren och Per Unckel har reserverat sig mot förslaget att införa en ny åldersgräns pä 18 är vid förhandsgranskning av film.

Ett särskilt yttrande i frågan om det tryckta ordet och yttranden i andra former borde skyddas genom en enda ytlrandefrihelsgrundlag har avgivils av ledamöterna Bertil Fiskesjö och Anders Ljunggren samt Torbjörn Vallinder, en av kommitténs sakkunniga, och Jan Gehlin, en av dess experter. De anser atl det skulle vara att föredraga att skyddet för yttrandefriheten sammanfördes i en sammanhållen ytlrandefrihelsgrundlag.

Ledamoten Lisa Maltson har avgivit ett särskilt yttrande angående frågan om en yttersta gräns för pornografiska framställningar.

Anders Ehnmark har avgivit etl särskilt yttrande om filmcensuren.

Torbjörn Vallinder har avgivit ett särskilt yttrande om filmcensuren. Han anser all någon förhandsgranskning av filmer för vuxna inle bör få förekomma.

195

Bilaga 2 Prop. 1986/87:151

Yttrandefrihetsutredningens lagförslag

1 Förslag till Yttrandefrihetsgrundlag

1 Kap.

Grundläggande bestämmelser

1 § Denna grundlags syfte är alt säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och etl fritt konstnärligt skapande.

2 § Varje svensk medborgare har gentemot det allmänna rätt att i enlighet med denna grundlag offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor, offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt offentligen lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

I dessa rälligheter får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

I de hänseenden som inle berörs i denna grundlag gäller regeringsformen. Beträffande tryckfriheten gäller dock vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.

3 § Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person har gentemot del allmänna rätt att ulan andra begränsningar än dem som följer av denna grundlag framställa, till riket införa och bland allmänheten sprida ljudupptagningar och upptagningar av röriiga bilder. Samma rätt gäller i fråga om Irådsändare, mottagare för eter- eller Irådsändning samt apparatur för inspelning eller återgivning av ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder.

4 § Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person har gentemot det allmänna rätt att, utan andra begränsningar än dem som följer av denna grundlag, bedriva verksamhet för

1. offentligt framförande av dramatik, musik, balett eller andra liknande framställningar (scenisk framställning),

2. sändning lill allmänheten av ljud, bilder eller text genom träd,

3. offentlig visning av filmer eller andra upptagningar av rörliga bilder,

4. offentlig uppspelning av ljudupptagningar,

5. offentligt utställande av bilder eller andra föremål (utställning).

I vanlig lag får meddelas föreskrifter om begränsning av den i första stycket 2 angivna rätten, om föreskrifternas ändamål är

1. atl främja allmänhetens tillgång till sändningar av dagshändelser, eller

2. alt möjliggöra ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som är
ensidigt inriktat pä våldsframslällningar eller pornografiska skildringar.

5 § Varje svensk medborgare har räll atl lill författare och andra upp
hovsmän samt till utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna uppgifter i
vilket ämne som helst för offentliggörande genom eter- eller trädsändning
ar, ljudupptagningar eller upptagningar av röriiga bilder. Han har också
rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgiftsläm-
nande eller offentliggörande. Dessa rättigheter gäller både gentemot det
allmänna och i förhållandel mellan enskilda. I rättigheterna får inga andra

begränsningar göras än de som följer av denna grundlag. j95

Bestämmelserna i första stycket om rätt att lämna och anskaffa uppgifter Prop. 1986/87:151 gäller också när avsikten är alt uppgifterna skall offentliggöras genom sådana sceniska framställningar eller utställningar som avses i 2 kap. 1 § första stycket.

6 § Myndigheter och andra allmänna organ får inle förhandsgranska
yttranden som är avsedda att framföras,genom offentliga framställningar.
Myndigheter och andra allmänna organ får inle heller, ulan stöd i denna
grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i en framställning
förbjuda eller hindra dess offentliggörande.

Som villkor för offentlig återgivning av upptagningar av rörliga bilder får dock i vanlig tag föreskrivas att upptagningarna har granskats i förväg. 1 vanlig lag får också föreskrivas förbud att utan i förväg lämnat tillstånd sprida upptagningar av rörliga bilder till dem som inle har fyllt arton är eller offentligen återge sådana upptagningar för dem.

7 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot nägon pä grund av atl han har yttrat sig i en offentlig framställning eller medverkat till ett sådant yttrande.

8 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka atl yttrandefriheten är en grundval för elt fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla.

Den som i övrigt skall döma i brottmål skall iaktta samma förhållningssätt, om det av omständigheterna framgår att syftet har varit all tillgodose yttrande- eller informationsfriheten.

2 Kap.

Begrepp och avgränsningar

1 § Denna grundlags bestämmelser om offentliga framställningar skall tillämpas pä följande slag av framställningar under förutsättning all de har gjorts offentliga:

1. program i eter- eller irådsändningar,

2. ljudupptagningar,

3. upptagningar av röriiga bilder,

4. sceniska framställningar, som har en utgivare, under förutsättning alt en uppgift om vem utgivaren är har hållits tillgänglig pä föreskrivet sätt,

5. utställningar, som har en utgivare, under förutsättning alt en uppgift om vem utgivaren är har hållils tillgänglig på föreskrivet sätt.

Beträffande sådana bild- och ljudupptagningar samt program i eter- och trådsändningar, genom vilka innehållet i en periodisk skrift hell eller delvis sprids lill allmänheten, gäller vad som är föreskrivet i 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Framställningar är offentliga

1. program i eler- eller trädsändningar, när sändning till allmänheten har
ägt rum,

2. ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder, när de har blivit utlämnade för försäljning eller annan spridning till allmänheten eller blivit återgivna för allmänheten,

3. sceniska framställningar och utställningar, när allmänheten har kunnat ta del av dem. 197

2 § I denna grundlag menas med program i eter- eller irådsändning Prop. 1986/87:151
innehållet i varje sådan sändning av ljud, bild eller text om sändningen är

avsedd för allmänheten.

3 § Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om den rätt som tillkommer upphovsmannen till etl litterärt eller konstnärligt verk eller framställaren av en fotografisk bild eller om förbud mot all återge litterära eller konstnärliga verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen.

4 § Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte all del i vanlig lag meddelas föreskrifter för näringsidkare om innehållet i och utformningen av yttranden i näringsverksamhet, om föreskrifterna har till ändamål

1. all skydda konsumenters eller näringsidkares ekonomiska intressen,

2. atl skydda mot allvarlig fara för personlig säkerhet eller kroppslig hälsa,

3. att skydda enskilda individers namn eller bild.

I de syften som anges i första stycket får också i vanlig lag föreskrivas skyldighet för näringsidkare atl rätta felaktiga eller vilseledande uppgifter som har lämnats i deras näringsverksamhet.

Med yttrande i näringsverksamhet menas varje yttrande av näringsidkare som syftar till att främja avsättningen eller anskaffandet av varor, tjänster eller andra nyttigheter och som angår hans egen eller någon annan näringsidkares verksamhet eller nylligheter som tillhandahålls eller efterfrågas i verksamheten.

I del syfte som anges i första stycket 2 får i vanlig lag även meddelas förbud mot all i näringsverksamhet yttra sig om visst slag av nyttigheter.

5 § Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om förbud mot reklam i program i eter- eller irådsändning.

6 § Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inle att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhel av sådana upplysningar om enskilda som är oriktiga eller missvisande eller som i övrigt innebär ett otillbörligt intrång i deras personliga integritet.

7 § Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om ansvar för det sätt som uppgifter har anskaffats på och om skyldighet all ersätta den skada som har vållats genom anskaffandet.

3 Kap.

Rätten till anonymitet

1 § Upphovsmannen till en offentlig framställning är inte skyldig alt röja
vem han är. Detsamma gäller den som har framträtt i framställningen och
den som har lämnat en uppgift enligt 1 kap. 5 §.

I vanlig lag får föreskrivas undantag från bestämmelserna i första stycket i fråga om näringsidkares yttranden i näringsverksamhet.

2 § I mål om yttrandefrihelsbrolt genom en offentlig framställning får

ingen la upp frågan om vem som är framställningens upphovsman, vem 198

som har framträtt i den eller vem som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. Prop 1986/87' 151 5§.

Det finns inte något hinder all i en och samma rättegång handlägga både mål om yttrandefrihetsbrott och mål om brott enligi 6 kap. 2-7 §§.

3 § Den som har tagit befattning med förberedelser till eller tillkomsten
av en offentlig framställning eller den som har varit verksam pä en nyhets
byrå får inte, utan samtycke av den som saken rör, yppa vad han därvid
har erfarit om

1. vem som är upphovsman till framställningen eller har framträtt i
denna,

2. vem som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 5 §.
Tystnadsplikten gäller inte i rättegäng eller vid vittnesförhör under för
undersökningen i elt brottmål, om

1. det är fråga om elt brott enligt 6 kap. 7 § 3,

2. det är fråga om ett brotl enligt 7 kap. 2 § eller etl annat brott enligt 6 kap. än som anges under 1 och rätten finner det nödvändigt för prövningen av åtalet alt uppgiften lämnas,

3. rätten, vid vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran, i andra fall av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.

4 § Ingen myndighet eller annat allmänt organ får efterforska

1. upphovsmannen till ett yttrande som har offentliggjorts eller varit avsett atl offentliggöras genom en offentlig framställning eller den som har framträtt i en sädan,

2. den som har offentliggjort eller avsett att offentliggöra elt yttrande på sådant sätt,

3. den som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 5 §.

Delsamma gäller den som intar en ledande slällning i ell förelag eller en sammanslutning om yttrandet eller uppgifterna rör företaget eller sammanslutningen eller nägon som är verksam eller utövar inflytande där.

Dessa förbud hindrar inte efterforskning i fall dä denna grundlag medger åtal eller något annat ingripande. I sådana fall skall den i 3 § angivna tystnadsplikten beaktas.

5 § Den som bryter mot sin tystnadsplikt enligt 3 § skall dömas lill böter
eller fängelse i högst elt år. Delsamma gäller den som vid offentliggörandet
av en offentlig framställning lämnar felaktiga uppgifter om vem som är
framställningens upphovsman eller utgivare, vem som framträder i denna
eller vem som har lämnat uppgifter i den.

Den som bedriver efterforskning i strid med 4 § skall dömas till böter eller fängelse i högst elt år.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsäganden har anmält brottet lill åtal.

4 Kap.

Utgivare för offentliga framställningar

1 § Varje program i eler- och Irådsändningar och varje ljud- eller bild
upptagning som är en offentlig framställning enligt 2 kap. 1 § skall ha en
utgivare.
Varje scenisk framställning och varje utställning får ha en utgivare. 199

2 § Utgivaren skall vara svensk medborgare. Också utlänning får vara Prop. 1986/87:151
utgivare, om det medges i vanlig lag. Den som är utgivare skall vara bosatt

här i riket. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara utgivare.

Utgivaren utses av den som bedriver verksamheten. Uppgift om vem som är utgivare skall vara tillgänglig för allmänheten.

Utgivaren skall ha befogenhet all utöva tillsyn över framställningens offentliggörande och att bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas i den mot hans vilja. Varje inskränkning i den befogenheten skall vara utan verkan.

3 § Närmare bestämmelser om hur utgivare skall utses och om hur
uppgiften om vem som är utgivare skall hällas tillgänglig för allmänheten
meddelas genom vanlig lag.

Genom vanlig lag får straff föreskrivas för den som bryter mot någon bestämmelse i detta kapitel eller i en vanlig lag som meddelats med stöd av en sådan bestämmelse.

5 Kap

Framställande och spridande av ljud- och bildupptagningar

1 § Sådana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som framställs i riket för alt ges ut här, skall förses med uppgift om vem som har framställt dem. Närmare bestämmelser meddelas i vanlig lag.

2 § Föreskrifter om skyldighet att bevara exemplar av ljud- och bildupplagningar för granskning samt om skyldighet att lämna sådana exemplar till bibliotek eller arkiv meddelas i vanlig lag,

3 § Vad som sägs i 1 kap. 2—4 och 6 §§ hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter med syfte att förebygga spridning av kartor, ritningar eller bilder som återger Sverige hell eller delvis och innehåller upplysningar av betydelse för rikets försvar.

4 § Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inle alt det i vanlig lag meddelas föreskrifter om straff för den som

1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats genom skyltning eller något liknande förfarande på etl sätt som kan väcka allmän anstöt,

2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt tillställer någon pornografiska bilder,

3. bland barn och ungdom sprider upptagningar av rörliga bilder, som genom sitt innehåll kan verka fönåande eller medföra annan allvarlig fara för de unga.

5 § Postverket och andra allmänna trafikinrättningar får inte underlåta
att befordra ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder på grund
av deras innehåll.

En allmän trafikinrältning som för befordran tar emot en sädan framställning som avses i första stycket skall inte anses som spridare av framställningen.

6 § Den som framställer en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga

bilder och bryter mot 1 § skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. 200

7 § Om en upptagning som avses i 1 § saknar sådan uppgift som är Prop. 1986/87:151 föreskriven där, skall spridaren dömas till böter, lägst femtio kronor och högst ettusen kronor. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och spridaren känner till detta.

Den som sprider eller offentligen återger en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder trots att han vet atl den enligt denna grundlag har tagits i beslag eller konfiskerats skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

6 Kap.

Tystnadsplikt och meddelarfrihet

1 § Trots vad som sägs i 1 kap. 5 § kan den som lämnar uppgifter för
offentliggörande i vissa fall fällas lill ansvar och dömas till ersättningsskyl
dighet om han bryter mot en straffbelagd tystnadsplikt. Dessa fall anges i

2-7 §§.

2 § Den som uppsåtligen bryter mot det förbud att röja uppgifislämnare och utgivare som finns i 3 kap. 3 § svarar för sitt brott.

3 § Den som uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt som gäller för

1. dem som är prästvigda inom svenska kyrkan i fråga om det som de har
erfarit under bikt eller annat själavårdande samtal,

2. advokater eller biträden på advokatbyråer eller försvarare i brottmål i fråga om vad de har erfarit i samband med hänvändelser från dem som söker hjälp eller råd,

3. dem som har deltagit i handläggningen av tillsynsärenden hos något organ som är behörigt att utöva tillsyn över advokater i fall då tystnadsplikten gäller till förmån för nägon annan än den advokat som avses med prövningen,

svarar för sitt brott om del i en särskild lag, anlagen i den ordning som gäller för vanliga lagar, har föreskrivits alt brottet kan beivras.

4 § Den som är läkare eller i övrigt är verksam inom hälso- och sjukvår
den och som bryter mot en tystnadsplikt i fråga om vad han har erfarit i
samband med hänvändelser från vårdsökande, svarar för sitt brott, om det
i en särskild lag, anlagen i den ordning som gäller för vanliga lagar, har
föreskrivits att brottet kan beivras.

Delsamma gäller om han uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt i fråga om vad han har erfarit angående anmälningar och andra utsagor av någon enskild om andras personliga förhållanden, om det dessutom kan antas att brottet medför fara för att den enskilde eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men.

5 § Den som uppsåtligen bryter mot elt förbud atl utlämna eller tillhandahålla handlingar som ej är lillgängliga för alla svarar för sitt brott om han har fått tillgång till handlingen på grund av allmän befattning, lagsladgad tjänsteplikt eller en myndighets beslut atl med förbehåll om tystnadsplikt lämna ut handlingen till honom.

6 § Den som uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt som är angiven i 7 § svarar för sitt brotl under följande förutsättningar.

I. Han har fått kännedom om uppgifterna på grund av allmän befallning
eller lagsladgad tystnadsplikt, i samband med en rättegång eller en förun- 201

dersökning om brott, varvid förordnande om tystnadsplikt har meddelats, Prop. 1986/87:151 eller lill följd av en myndighets beslut all till honom med förbehåll om tystnadsplikt lämna uppgifter som inle är lillgängliga för alla.

2. Brottet förövas på annat sätt än det som anges i 5 §.

3. Del är föreskrivet i en särskild lag, anlagen i den ordning som gäller för vanliga lagar, att brottet får beivras.

7 § Bestämmelsen i 6 § gäller följande tystnadsplikter.

1. Tystnadsplikt pä grund av beslut enligt 10 kap. 7 § tredje stycket andra meningen regeringsformen.

2. Tystnadsplikt för riksdagens eller riksdagsutskottens ledamöter, suppleanter och tjänstemän enligt riksdagsordningen, om det kan antas att överträdelsen sätter rikets säkerhet i fara eller på annal sätt skadar riket allvarligt.

3. Tystnadsplikt om verksamhet för alt försvara landet, om planläggning eller andra förberedelser av sådan verksamhet eller i övrigt om totalförsvaret, såvida överträdelsen innefattar högförräderi, uppror, landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller försök, förberedelse eller stämpling till etl sådant brott.

4. Tystnadsplikt om förhällandet till andra stater eller i övrigt om andra staters myndigheter eller medborgare eller om statslösa, om det kan antas att överträdelsen sätter rikets säkerhet i fara eller på annat sätt skadar riket allvarligt.

5. Tystnadsplikt hos riksbanken angående rikels centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas atl överträdelsen motverkar syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder.

6. Tystnadsplikt om kvarhällande av försändelser på trafikanstaller eller om planerad eller pågående hemlig avlyssning, om åtgärderna har beslutats av domstol, undersökningsledare eller åklagare som ett led i en verksamhet med syfte atl förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott och det kan antas att överträdelsen motverkar syftet med åtgärderna eller skadar den framtida verksamheten.

7. Tystnadsplikt om det allmännas eller om enskildas åtgärder för att bevaka eller på annat sätt mot brottsliga angrepp skydda

byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier;

tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål eller förvaring eller transport av vapen, ammunition, spräng-än\nen, kärnämnen eller radioaktivt avfall;

telekommunikationer;

upptagningar för automatisk databehandling eller andra handlingar;

allt i den mån det kan antas all överträdelsen motverkar syftet med åtgärderna.

8. Tystnadsplikt om chiffer, koder eller liknande metoder alt underlätta
befordran eller användning i allmän verksamhet av hemliga meddelanden,
om det kan antas att överträdelsen motverkar syftet med metoden.

9. Tystnadsplikt om åtgärder inom polisväsendet eller kriminalvärden
med syfte att hindra rymning eller fritagning, om det kan antas att överträ
delsen motverkar syftet med åtgärden.

10. Tystnadsplikt om anmälningar eller utsagor till myndigheter inom socialtjänsten, om det kan antas att överträdelsen medför fara för att anmälaren eller sagesmannen eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men.

11. Tystnadsplikt om uppgifter angående någon utlänning, om det kan antas att överträdelsen medför fara för övergrepp eller annat allvariigt men

till följd av utlänningens förhållande lill någon utländsk stal eller myndig- 202

hel eller nägon organisation av utlänningar.

12. Tystnadsplikt inom kriminalvården angående den som har dömts atl Prop. 1986/87:151
undergå kriminalvård om det kan antas att överträdelsen medför fara för

att nägon utsätts för våld eller annat allvarligt men.

13. Tystnadsplikt om vad som vid psykologiska undersökningar eller vid
utredning eller behandling hos psykologer, kuratorer, sludievägledare eller
yrkesvägledare inom utbildningsväsendet eller arbetsmarknadsverket eller
hos psykologer, kuratorer eller konsulenter inom försvarets, andra statliga
myndigheters eller kommunala myndigheters personalvård har kommit
fram om enskildas personliga förhållanden.

14. Tystnadsplikt angående enskildas förhållanden i ärenden om förhandsbesked eller dispens i skalle- och taxeringsfrågor, om patent eller registrering av mönster eller om rätt till arbetstagares uppfinningar.

15. Tystnadsplikt, i andra fall än dem som avses under 14, till skydd för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden i ärenden om

taxering, bestämmande av skatt eller underiag för skatt, av skatiefillägg eller förseningsavgifter inom skatteväsendet, av avgifter som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen eller av pensionsgrundande inkomst inom socialförsäkringssystemet ;

kompensation för eller återbetalning av skatt eller anstånd med erläg-gande av skatt;

revision eller annan kontroll inom skatte- eller tullväsendet eller samarbete på skatteområdet med andra stater;

rättsliga eller konsulära angelägenheter där enskilda söker del allmännas bistånd;

dels i den mån tystnadsplikten avser all skydda dem som inte är parter i ärendena, dels, vid förvaltningsmyndigheter, om det inle står klart att uppgifterna kan röjas utan fara för att någon part utsätts för men, dels, vid förvaltningsdomstolar, om det kan antas alt röjandet innebär fara för alt någon part utsätts för men.

16. Tystnadsplikt, i andra fall än dem som avses i 3 och 4 §§ och här
ovan under 10-15, om enskildas personliga förhållanden eller om deras
förhållanden i personliga angelägenheter till varandra eller till det allmän
na, med undantag dock för

uppgifter i mål och ärenden hos domstolar eller sådana nämnder som avses i 2 kap. 9 § regeringsformen;

uppgifter om parters förhållanden i sådana ärenden hos förvaltningsmyndigheter utanför hälso- och sjukvården och socialtjänsten som innefattar myndighetsutövning;

uppgifter i förvaltningsärenden om omhändertagande eller vård utan samtycke om del inle finns anledning alt anta alt röjandet innebär fara för att någon enskild utsätts för men;

uppgifter om verkställigheten av beslut i ärenden om omhändertagande eller vård ulan samtycke.

17. Tystnadsplikt, i andra fall än dem som avses i 3 § och här ovan under
14 och 15, angående enskildas yrkeshemligheter av teknisk eller kommer
siell nalur eller också angående enskildas förhållande till det allmänna i
ekonomiska angelägenheter, med undanlag dock för

uppgifter i mål och ärenden hos domstolar;

uppgifter angående parters förhållanden i sädana ärenden hos förvaltningsmyndigheter som innefattar myndighetsutövning.

18. Tystnadsplikt om särskilda postförsändelser eller telefonmeddelanden.

19. Tystnadsplikt om domstolsavgöranden eller juryutslag som ännu inte har meddelats eller om vad som har förekommit vid domstolens eller

juryns överläggning inom stängda dörrar. 203

8 § Trots vad som sägs i I kap. 5 § kan den som genom att lämna Prop. 1986/87:151

uppgifter för offentliggörande uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt, som

inte är straffbelagd men som åligger honom i en enskild befattning eller på

grund av något annat åtagande, i vissa fall dömas till ersätlningsskyldighel

eller någon annan påföljd som enligt vanlig lag eller enligt åtagandel gäller

för överträdelsen. Detla gäller om tystnadsplikten faller under 7 § 6-8, 13,

16 eller 18. Det gäller också om den faller under 7 § 17 och innefattar

röjande av yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur.

Vad som i de angivna punkterna sägs om allmän verksamhet och myndigheter och om skilda förvaltningsgrenar skall vid tillämpningen av denna paragraf gälla det förelag eller den organisation där den tystnadspliktige är verksam.

7 Kap. Yltrandefrihelsbroll

1 § Med beaktande av det i 1 kap. 1 § angivna syftet med denna grundlag skall som ytlrandefriheisbrott bestraffas de gärningar som beskrivs i 3-18 §§, om de begås genom en offentlig framställning, dock endast om de dessutom är straffbara enligt vanlig lag.

2 § Ell tillkännagivande i en annons eller elt annal liknande meddelande skall inte anses innebära något yttrandefrihelsbrolt, om det inte framgår direkt av innehållet att meddelandet kan vara ett missbruk av yttrandefriheten.

Meddelandet kan bestraffas enligt vanlig lag, om del är straffbart på grund av bakomliggande omständigheter som inte omedelbart framgår av innehållet.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller även i fråga om meddelanden på chiffer eller annat hemligt språk.

3 § Som högförräderi betraktas atl någon, med uppsåt atl riket eller del
därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med ut
ländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av
sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling
som innebär fara för uppsåtets förverkligande. Delsamma gäller om någon,
med uppsåt all åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen
eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, företager handling som innebär fara därför.

Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara som yttrandefrihetsbrott.

4 § Som krigsanstiftan betraktas att någon uppsåtligen med utländskt
bistånd framkallar fara för alt riket skall invecklas i krig eller andra fient-
ligheter.

5 § Som uppror betraktas atl någon, med uppsåt atl statsskicket skall
med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att
åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta do
marmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som
innebär fara för uppsåtets förverkligande.

Även försök, förberedelse och stämpling är straftbara som yttrandefri
hetsbrott. 204

6 § Som landsförräderi eller landssvek betraktas alt någon, dä riket är i Prop. 1986/87:151
krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämp
ning, uppsåtligen förråder krigsfolk hörande till rikets eller med riket

förbunden stals krigsmakt eller andra som är verksamma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder befästning, krigsmateriel, fabrik, förråd, kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten eller begär annan dylik förrädisk gärning som är till men för försvaret eller för folkförsörjningen eller, om riket är helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer, för motständsverksamheten.

Handlingen är landsförräderi, om den är ägnad att medföra avsevärt men för rikets försvarsmakt eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen, landssvek om den endast i mindre mån är ägnad att medföra sädant men.

Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara som yttrandefrihetsbrott.

7 § Som landsskadlig vårdslöshet betraktas att någon av oaktsamhel begår gärning som, om den hade förövats uppsåtligen, skulle ha innefattat landsförräderi eller landssvek.

8 § Som spioneri betraktas att någon, för att gå främmande makt lill banda, obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förtäd, import, export, lillverkningssält, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, och detla oavsett om uppgiften är riktig eller ej.

Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara som yllrandefrihetsbroll.

9 § Som obehörig befattning med hemlig uppgift betraktas att någon utan
syfte att gå främmande makt lill banda obehörigen befordrar, lämnar eller
röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbaran
de för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för
folkförsöijningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhål
landen eller eljest för rikels säkerhet, och delta oavsett om uppgiften är
riktig eller ej.

Även försök och förberedelse är straffbara som yttrandefrihetsbrott.

Med avseende på grov obehörig befallning med hemlig uppgift är även stämpling straffbar som yttrandefrihelsbrolt. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

10 § Som vårdslöshet med hemlig uppgift betraktas alt någon av grov oaktsamhel befordrar, lämnar eller röjer uppgift som avses i 9 §.

11 § Som ryktesspridning till fara för rikets säkerhet betraktas att nägon, då riket är i krig eller eljest i vanlig lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, uppsåtligen sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till

främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller päslåen- 7Q5

de.

12 § Som uppvigling betraktas att nägon uppsåtligen uppmanar eller Prop. 1986/87:151 eljest söker förleda lill brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet.

13 § Som hets mot folkgrupp betraktas atl någon uppsåtligen uttrycker hot mot folkgrupp eller annan liknande grupp av personer som är grundat på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Som hets mot folkgrupp betraktas också atl någon uppsåtligen uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan liknande grupp av personer på någon av de grunder som anges i första stycket, såvida icke gärningen är försvarlig av hänsyn till yttrandefriheten eller omständigheterna i övrigt.

14 § Som olaga våldsskildring betraktas atl någon uppsåtligen i en upptagning av rörliga bilder eller i ett televisionsprogram skildrar sexuellt våld eller närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människa eller djur, om inte gärningen är försvarlig med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang.

15 § Som barnpornografibroll betraktas att någon uppsåtligen skildrar barn i pornografisk bild, om inle gärningen är försvarlig med hänsyn till omständigheterna.

16 § Som förtal betraktas att någon uppsåtligen utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest uppsåtligen lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt all lämna uppgift i saken och han visar alt uppgiften var sann eller alt han hade skälig grund för den. Förtal av avliden skall medföra ansvar endast om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne.

17 § Som förolämpning betraktas att någon uppsåtligen smädar annan genom kränkande tillmäle eller genom annat skymfligt beleende mot honom.

18 § Som otillåtet offentliggörande betraktas atl någon i en offentlig framställning som han svarar för uppsåtligen offentliggör en allmän handling som inte är tillgänglig för alla eller på annat sätt åsidosätter en tystnadsplikt som anges i 6 kap. 2-7 §§.

19 § Vad som är föreskrivet i vanlig lag om påföljd för de brott som avses 13-18 §§ skall gälla också när brotten är yllrandefrihetsbroll.

20 § När en domstol bestämmer straff för etl yttrandefrihelsbrolt, skall domstolen särskilt ta hänsyn lill om en rättelse har offentliggjorts eller om nägon annan åtgärd har vidtagits i efterhand för alt minska skadan.

21 § Om en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder innefattar ett yttrandefrihetsbrott, får upptagningen konfiskeras.

Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för spridning förstö
ras. Detsamma gäller de exemplar som är avsedda för offentlig återgivning.
Dessutom skall de föremål som kan användas enbart för mångfaldigande
av upptagningen behandlas så, atl de inte kan användas för framställande
av ytterligare exemplar. -)()g

8 Kap. Prop. 1986/87:151

Ansvarighet

1 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i program i eter- eller irådsändning
ar och för yttrandefrihetsbrott i ljudupptagningar och upptagningar av
röriiga bilder ligger pä utgivaren.

I fråga om direklsända program i eter- och trådsändningar kan i vanlig lag föreskrivas att ansvaret skall ligga på den som fäller del brottsliga yttrandet.

2 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i sädana utställningar och sceniska framställningar som har en utgivare ligger pä denne.

3 § Ansvaret för sådana yttrandefrihetsbrott som avses i I § ligger i följande fall pä den som ansvarar för att en utgivare utses, nämligen

1. om det inle finns nägon utgivare när brottet förövas,

2. om utgivaren är utsedd för skenels skull eller uppenbarligen inte kan utöva den befogenhet som han har enligt 4 kap. 2 § tredje stycket,

3. om uppgift om vem utgivaren är inte har hållits tillgänglig för allmänheten,

4. om utgivaren inte har någon känd hemortsadress i riket när brottet förövas och inle heller kan påträffas i riket under rättegången.

Det ansvar som enligt 2 § ligger på utgivaren för en scenisk framställning eller en utställning skall i det fall som anges i första stycket 4 i stället ligga på den som har utsett utgivaren.

4 § Den som sprider eller offentligen återger en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder är ansvarig för yllrandefrihelsbrott i upptagningen om den saknar den i 5 kap. 1 § föreskrivna uppgiften om vem som har framställt den och det inle kan klarläggas vem som är ansvarig enligt 3 §. Detsamma gäller om upptagningen är försedd med en oriktig uppgift om framställaren och den som sprider eller offentligen återger upptagningen känner till atl uppgiften är oriktig.

5 § Den som ansvarar för ett yttrandefrihetsbrott skall anses ha haft kännedom om den brottsliga framställningen. Han skall också anses ha medgivit offentliggörandet.

6 § Om åtal väcks för ett yltrandefrihelsbroll och den filllalade anser alt det finns någon omständighet som medför atl han inte skall vara ansvarig, skall han åberopa denna omständighet före huvudförhandlingen. Om han inte gör det, skall han betraktas som ansvarig.

9 Kap.

Om ålal

1 § Endast justiliekanslern får väcka allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott och inleda förundersökning om sädana brott. Genom vanlig lag får föreskrivas att allmänt åtal för sädana brott får väckas bara efter regeringens medgivande.

Endast justiliekanslern får väcka allmänt ålal i andra ytlrandefrihelsmål
än mål om yttrandefrihetsbrott samt i mål om brott mot bestämmelser i
denna grundlag. Genom vanlig lag får dock föreskrivas atl riksdagens
ombudsmän får väcka allmänt åtal i sådana mål. 207

2 § Allmänt åtal för ett yttrandefrihetsbrott skall väckas inom ett är från Prop. 1986/87:151
det atl brottet förövades. Om åtalet gäller elt program i eler- eller tråd
sändning, skall det dock väckas inom sex månader.

Om allmänt åtal har väckts inom den tid som anges i första stycket, får nytt åtal väckas senare mot någon annan som är ansvarig för brottet.

I övrigt gäller bestämmelserna i vanlig lag om ålalspreskriplion även i fråga om yttrandefrihelsbrolt.

3 § Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats utan alt det finns någon som
enligt 8 kap. är ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i
stället ansöka om konfiskering. Delsamma gäller om inte stämning här i
riket kan delges den som är ansvarig för brottet.

10 Kap.

Särskilda tvångsmedel

1 § Om det finns anledning att anta att en ljudupptagning eller en upptag
ning av rörliga bilder kommer all konfiskeras på grund av etl yttrandefri
hetsbrott, får upptagningen tas i beslag i väntan på avgörandet. Beslut om
beslag fallas av rätten.

Innan talan har väckts vid domstol får också justiliekanslern falla beslut om beslag i fråga om yttrandefrihelsbrolt som hör under allmänt åtal. Beslutet upphör atl gälla, om inte justiliekanslern inom två veckor väcker ålal eller ansöker om konfiskering.

2 § Gäller ett beslut om beslag när rälten avgör målet, skall rätten pröva om beslutet skall fortsätta all gälla. Om handläggningen avslutas ulan att framställningens brottslighet har prövats och ny talan om konfiskering kan förmodas bli väckt, kan rätten bestämma atl beslutet skall fortsätta atl gälla under en av rätten bestämd tid. Om talan inle väcks inom denna lid, upphör beslutet all gälla.

3 § Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda band, nummer eller liknande delar av framställningen, där dessa avsnitt förekommer.

4 § Beslut om beslag skall genast verkställas av polismyndighet.

5 § Beslag enligt 1 § av ljud-eller bildupptagningar får verkställas endast i fråga om de exemplar som är avsedda för spridning eller för offentlig återgivning.

Ett bevis att beslag har beslutats skall gratis tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har framställt upptagningen.

6 § När ett beslag har hävts eller upphört aU gälla, skall verkställigheten genast avbrytas och följderna av de vidtagna åtgärderna undanröjas i största möjliga utsträckning.

7 § Om nägon, medan riket är i krig eller krigsfara, vid en avdelning av försvarsmakten anträffar en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder som uppenbart är straffbar såsom uppvigling enligt 7 kap. 12 § och som kan förleda någon krigsman all åsidosätta sin tjänsteplikt, får upptagningen las i förvar i väntan på förordnande om beslag. 208

Behörig alt fatta beslut är den befattningshavare som enligt vanlig lag Prop. 1986/87:151 har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen. I trängande fall får beslutet fattas av någon annan befattningshavare enligt bestämmelser i vanlig lag. Beslutet skall snarast möjligt anmälas lill den befattningshavare som anges i första meningen. Denne skall genast pröva om upptagningen skall förbli i förvar.

8 § Beslut av den befattningshavare som avses i 7 § andra stycket första meningen skall genast anmälas till justiliekanslern. Denne skall genast pröva om upptagningen skall tas i beslag. En upptagning som inle las i beslag skall genast återlämnas.

9 § För utredning i yttrandefrihetsmäl får en ljudupptagning eller en upptagning av rörliga bilder tas i beslag, dock endast i ett exemplar. Därvid gäller bestämmelserna i I, 3, 4 och 6 §§. I övrigt skall bestämmelserna i vanlig lag om beslag tillämpas.

// Kap. Skadestånd

1 § Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehållet i en offentlig
framställning i andra fall än när framställningen innebär ell yllrandefrihets
broll.

Om skadestånd på grund av brott eller överträdelser som avses i 6 kap. eller brotl som avses i 7 kap. 2 § gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag.

2 § Den som enligt 8 kap. bär det straffrättsliga ansvaret för en offentlig framställning ansvarar även för skadestånd. Skadeståndet kan krävas ut även av den som bedriver verksamheten; närmare bestämmelser meddelas i vanlig lag.

3 § Om den som skulle bära det straffrättsliga ansvaret inte har någon känd hemortsadress i riket när brottet förövas och inle heller kan påträffas i riket under rättegången och ansvaret därför övergår på någon annan enligt 8 kap. 3 §, får skadestånd ändå krävas ut även av den förre, i den män vanlig lag medger del.

4 § Om någon ansvarar för skadestånd enligt 2 § i egenskap av ställföreträdare för en juridisk person, får skadestånd krävas ut även av den juridiska personen, i den mån del kan ske enligt vanlig lag. Motsvarande regel gäller när någon ansvarar för skadestånd i egenskap av förmyndare eller god man.

5 § Om flera ansvarar för skadestånd med anledning av etl yltrandefrihelsbroll, bär de ansvaret solidariskt. Det inbördes ansvaret fördelas mellan dem enligt vanlig lag.

6 § Bestämmelserna i 7 kap. 20 § och 8 kap. 5 § gäller även vid prövningen av skadeståndsanspråk.

7 § Skadestånd med anledning av ett yllrandefrihelsbrott får dömas ut, även om brottet är preskriberat eller det finns något annal hinder för

prövning av ålal. 209

14 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 151

12 Kap. Prop. 1986/87:151

Rättegången i yttrandefrihetsmål

1 § Yttrandefrihetsmål tas upp av någon av tingsrätterna inom del län där framställningen offentliggjordes eller där brottet annars förövades. Som yttrandefrihelsmål betraktas

1. mål om ansvar eller skadestånd på grund av yllrandefrihelsbrott,

2. mål enligt 9 kap. 3 § om konfiskering,

3. mål om ansvar eller skadestånd på grund av brott som anges i 6 kap. 2-7 §§.

Som yttrandefrihelsmål betraktas också mål om påföljd enligt 6 kap. 8 §.

1 fråga om handläggningen av sådana mål finns särskilda bestämmelser i
10 §.

2 § I mål enligt 1 § andra stycket 1, där talan om ansvar förs, skall frågan
om framställningen är brottslig eller om ell brott i övrigt har förövats
prövas av en jury, om inte parterna pä båda sidor avslår från detla. Frågan
om vad som har yttrats och om den tilltalade är ansvarig skall dock prövas
enbart av rätten.

I mål om ansvar på grund av brott som anges i 6 kap. 2—7 §§, skall rälten pröva om den tilltalade har lämnat den påstådda uppgiften. I övrigt skall frågan om ett brott har förövats prövas av jury enligt vad som sägs i första stycket.

3 § Juryn skall ha nio medlemmar.

Om minsl sex av dessa är ense om att det föreligger ett brott, skall juryns utslag anses fällande. 1 så fall skall också rätten pröva frågan. Rälten får dock inte tillämpa en strängare straffbestämmelse än vad juryn har gjort.

Om juryutslaget inte är fällande, skall den tilltalade frikännas.

De begränsningar för rättens prövning som anges i andra och tredje styckena gäller även för högre rätt.

4 § I fråga om jurymän och val av sådana gäller 13 kap. 3-9 §§ och 16 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

5 § Juryn i ell visst mål bildas pä följande sätt.

Först skall tingsrätten pröva om någon av jurymännen är jävig; bestämmelserna i vanlig lag om jäv mot domare skall tillämpas.

Sedan får vardera parten utesluta tre inom den första gruppen och en inom den andra.

Slutligen skall rätten lotta bort så mänga atl sex finns kvar i den första gruppen och tre i den andra. De som lottas bort blir suppleanter.

6 § Om del finns flera parter på ena sidan och bara en av dem begagnar
sin uleslulningsrält, gäller den uteslutning han gör för dem alla. Om flera
medparter vill utesluta olika jurymän, skall tingsrätten göra uteslutningen
genom lottning.

7 § Ingen får ulan laga förfall dra sig undan atl tjänstgöra i jury.

Om jäv eller laga förfall medför alt antalet jurymän inle blir tillräckligt, skall Ungsrätten för vatje juryman som behövs nominera tre behöriga personer, som inte förut har uteslutits i samma mål. Av dessa tre får vardera parten utesluta en. Om delta inte sker, företar tingsrätten lottning. Den återstående skall tjänstgöra som jury man.

210

8 § Om det i ett mål om ansvar för yttrandefrihetsbrott förs talan om Prop. 1986/87:151
skadestånd mot någon annan än den tilltalade, skall den tilltalade även för

medpartens räkning vidta de åtgärder som anges i 2 §, 5 §t iredje stycket och 7 8 andra stycket.

När talan om konfiskering eller skadestånd förs utan samband med åtal gäller 2, 3 och 5-7 §§.

I mål enligt 9 kap. 3 § om konfiskering skall den uteslutning som skulle ha ankommit på parterna ersättas av lottning. Denna företas av tingsrätten.

9 § Har frågan om ett brott förövats blivit prövad i ett ytlrandefrihelsmål
om ansvar för brottet, skall samma fräga inte prövas på nytt i ett yttrande
frihetsmål som rör endast skadestånd eller konfiskering.

10 § I mål om påföljd enligt 6 kap. 8 § skall frågan huruvida det finns
någon grund för påföljd prövas av jury, om inte parterna på båda sidor
avstår från detta. Frågorna om innehållet i den lämnade uppgiften, huruvi
da uppgiften har lämnats av den som påstås vara meddelaren och om
tystnadspliktens innehåll prövas dock enbart av rätten.

Finner sex eller flera av juryns ledamöter alt del finns grund för påföljd, skall delta anses vara juryns utslag. Detla utslag är inte bindande vid den fortsatta handläggningen av målet. Finner fyra eller fler av juryledamöterna att grund för påföljd saknas, skall detla anses vara juryns utslag. Detla utslag är bindande.

När juryprövning har ägt rum, skall målet inle längre betraktas som yttrandefrihetsmäl. Detsamma gäller om parterna avstår från juryprövning.

I övrigt gäller 3 § första stycket och 4-7 §§.

11 § Närmare bestämmelser om rättegången i yttrandefrihetsmål medde
las i vanlig lag.

13 Kap.

Offentliga framställningar som har tillkommit utomlands

1 § Denna grundlagar tillämplig på sådana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som har framställts utomlands, om de har gjorts offentliga här i riket.

2 § Varje upptagning av röriiga bilder som är framställd utomlands men gjorts offentlig här i riket skall ha en utgivare. Utgivaren utses av den som här i riket lämnar ut upptagningen för spridning eller offentlig återgivning. I övrigt gäller bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 §§.

Varje sådan upptagning skall förses med uppgift om vem som här i riket har lämnat ut upptagningen för spridning eller offentlig återgivning.

Den som här i riket sprider eller offentligen återger en upptagning av rörliga bilder som är framställd utomlands är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i upptagningen, om den saknar en sådan uppgift som avses i andra stycket och det inte kan klariäggas vem som är ansvarig enligt 8 kap. 3 §. Detsamma gäller om upptagningen är försedd med en oriktig uppgift enligt andra stycket och den som sprider eller offentligen återger upptagningen känner till att uppgiften är oriktig.

Den som här i riket lämnar ut en sädan upptagning som avses i första
stycket och därvid bryter mot andra stycket skall dömas till böter eller
fängelse i högst ett år. 211

Den som sprider eller offentligen återger en sådan upptagning som avses Prop. 1986/87:151 i första stycket skall, om upptagningen saknar uppgift enligt andra stycket, dömas till böter, lägst femtio kronor och högst ettusen kronor. Delsamma skall gälla om en sädan uppgift är oriktig och han känner lill detta.

3 § Ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som har framställts utomlands skall i vissa fall bevaras för granskning eller lämnas till bibliotek eller arkiv. Föreskrifter om detta finns i vanlig lag.

4 § Bestämmelserna i I kap. 5 § skall gälla även till förmån för dem som lämnar uppgifter för offentliggörande genom sådana ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder som framställs utomlands eller genom program i eler- eller trådsändningar som anordnas av utländska programföretag. Bestämmelserna skall också gälla till förmån för dem som anskaffar uppgifter för sådant uppgiftslämnande.

Den som har lämnat en uppgift enligt första stycket får dock fällas till ansvar enligt vanlig lag, om han därigenom har gjort sig skyldig lill

1. brott mot rikets säkerhet,

2. utlämnande eller tillhandahållande som avses i 6 kap. 5 §,

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.

Första stycket hindrar inte atl den som har anskaffat en uppgift fälls Ull ansvar enligt vanlig lag, om han därigenom har gjort sig skyldig till ell brott mot rikets säkerhet.

Mål om ansvar eller skadestånd på grund av brott enligt andra eller tredje stycket skall handläggas som ytlrandefrihelsmål. Om målet gäller ell brott som avses i tredje stycket och den som har anskaffat uppgiften varken har offentliggjort den eller meddelat den lill någon annan för offentliggörande enligt första stycket, skall målet handläggas som yttrandefrihetsmål endast om det är uppenbart att han har avsett alt uppgiften skulle offentliggöras på något av de sätt som anges i det senast nämnda stycket.

5 § Bestämmelserna i 3 kap. om räll till anonymitet för den som har lämnat uppgifter för offentliggörande gäller även om uppgifterna är avsedda att offentliggöras utomlands. Det undantag som anges i 3 kap. 3 § andra stycket 1 skall dock omfatta också andra brott mot rikets säkerhet än dem som avses där.

6 § I de hänseenden som inte har behandlats i 1-5 §§ i detla kapitel skall, i fråga om sädana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som är framställda utomlands och görs offentliga här, gälla vad som är föreskrivet i 1 kap., 2 kap., 3 kap., 5 kap. 3-5 §§, 6 kap., 7 kap., 8 kap. I §, 3 § första stycket, 5 och 6 §§ samt 9-12 kap.

14 Kap.

Allmänna bestämmelser

1 § Bestämmelserna i regeringsformen och i vanlig lag om resning skall tillämpas i yttrandefrihetsmål även i de fall då jury har deltagit.

Om det beviljas resning i ett mål där jury har deltagit och resningen
grundas på nägon omständighet som kan antas ha inverkat på juryns
prövning, skall målet på nytt las upp inför jury av den tingsrätt som har
dömt i målet. Om resning beviljas till den tilltalades förmån, får dock
domen ändras omedelbart om saken är uppenbar. 212

2 § Om en högre rätt lill tingsrätten återförvisar ett yttrandefrihetsmäl Prop. 1986/87:151
där jury har deltagit och målet till följd av detlä på nytt las upp inför jury,

skall 12 kap. 5-9 §§ tillämpas.

3 § Yttrandefrihelsmål och andra mål och ärenden enligt denna grundlag skall behandlas skyndsamt.

4 § I alla hänseenden, som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i vanlig lag som har beslutats med stöd av den, gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag eller i förordning.

Utlänningar är i fräga om yttrandefriheten likställda med svenska medborgare, om inte något annat följer av regeringsformen, av denna grundlag eller av vanlig lag.

2 Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen

att nuvarande 9 kap. 1 §, 10 kap. 3 § och 12 kap. 13 § skall upphöra aU gälla,

alt i förordningen skall införas elt nytt kapitel, 7 kap., av nedan angivna lydelse,

att nuvarande 7-14 kap. skall betecknas 8-15 kap.,

att i rubriken lill 10 kap. orden "tillsyn och" skall utgå,

att nuvarande 7 kap. 6-8 §§ skall betecknas 8 kap. 18-20 §§ och att nuvarande 12 kap. 15 § skall betecknas 13 kap. 16 §,

alt i förordningen skall införas arton nya paragrafer, 1 kap. 10 §, 5 kap. 15 §,8 kap. 3-17 §§och 13 kap. 15 §,

atl 1 kap. 1 §, 4 §, 7 § och 9 §, 3 kap. I §, 2 §, 3 §, 4 § och 5 §, 5 kap. 1 §, 2 §, 5 §, 8 §, 12 § och 14 §, 6 kap. 3 § samt de nya 8 kap. I §, 2 § och 18-20 §§, 10 kap. 5 §, 11 kap. 1 §, 2 §, 4 §, 8 §, 11 § och 14 §, 12 kap. 1 §, 13 kap. 1-5 §§, 14 § och 16 §, 14 kap. 5 § och 15 kap. 2 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

IKap. Om tryckfrihet

I §

Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt alt, ulan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och atl icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given atl bevara allmänt lugn, ulan atl återhålla allmän upplysning.

I överensstämmelse med de i första stycket angivna grunderna för en
allmän tryckfrihet och till säkerställande av etl fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt alt, med
iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade lill
skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar
och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst. 213

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

Det skall ock slå envar fritt att, i Det skall ock stå envar fritt att, i

alla de fall då ej annat är i denna alla de fall dä ej annat är i denna
förordning föreskrivet, meddela förordning föreskrivet, meddela
uppgifter och underrättelser i vad uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst för offentliggöran- ämne som helst för offentliggöran
de i tryckt skrift till författare eller de i tryckt skrift till författare eller
annan som är alt anse som upp- annan som är att anse som upp
hovsman lill framställning i skrif- hovsman till framställning i skrif
ten, till skriftens utgivare eller, om len, lill skriftens utgivare eller, om
för skriften finnes särskild redak- för skriften finnes särskild redak
tion, till denna eller till företag för tion, till denna eller till företag för
yrkesmässig förmedling av nyheter yrkesmässig förmedling av nyheter
eller andra meddelanden till perio- eller andra meddelanden lill perio
diska skrifter. diska skrifter. Dessa rättigheter

gäller både gentemot det allmänna och i förhållandet enskilda emellan.

Vidare skall envar äga rätt atl, om ej annal följer av denna förordning, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för alt offentliggöra dem i tryckt skrift eller för all lämna meddelande som avses i föregående stycke.

4§ Envar, vilken blivit förtrott alt döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke atl tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera pä ämnets och tankens än pä uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssältet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Den som i övrigt skall döma i brottmål skall iaktta samma förhållningssätt som har påbjudits i första stycket, om det av omständigheterna framgår att gärningsmannen har handlat i syfte all främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats lill allmänhetens kännedom.

7§ Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minsl fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften åriigen, samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skriften meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.

Om innehållet i en periodisk
skrift helt eller delvis sprids till all
mänheten genom bild- eller ljud- 214

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

upptagningar eller genom program i eter- eller trådsändningar, skall i fråga om rätten atl lämna meddelanden för offentliggörande, om rätten till anonymitet, om tryckfrihetsbrotl, om ansvaret för innehållet, om åtal, om särskilda tvångsmedel och om rättegången anses att upptagningen eller programmet är en del av den periodiska skriften. Detta skall dock icke gälla upptagning eller sändning som återger olika periodiska skrifter eller delar av sådana.

9§ Utan hinder av denna förordning gäller vad i lag är stadgat

/. om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen användes vid marknad.sföring av alkoholhalliga drycker eller tobaks-varor;

2. om förbud mot offenlliggöran- 1. om förbud mot offentliggöran
de i yrkesmässig kreditupplysnings- de i yrkesmässig kreditupplysnings-
verksamhet av kreditupplysning, verksamhet av sådana upplysning-
som innebär otillbörligt inträng i en- ar om enskUda som är oriktiga eller
skilds personliga integritet eller missvisande eller som i övrigt inne-
som innehåller oriktig eller missvi- bär ett otillbörligt intrång i deras
sande uppgift, om ersättningsskyl- personliga integritet;

dighet för sådant offentliggörande samt om rättelse av oriktig eller missvisande uppgift;

3. om ansvar och ersättningsskyl- 2. om ansvar och ersättningsskyl
dighet som avser det sätt pä vilket dighet som avser det sätt på vilket
uppgift eller underrättelse anskaf- uppgift eller underrättelse anskaf
fats, fals.

10 §

Bestämmelserna i denna förordning hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter för näringsidkare om innehållet i och utformningen av yttranden i näringsverksamhet, om föreskrifterna har till ändamål:

1. att skydda konsumenters eller
näringsidkares ekonomiska intres
sen;

2. att skydda mot allvarlig fara
för personlig säkerhet eller kropps
lig hälsa; -.-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

3. atl skydda enskilda individers namn eller bild.

I de syften som anges i förslå stycket får också i vanlig lag föreskrivas skyldighet för näringsidkare all rätta felakiiga eller vilseledande uppgifter som har lämnats i hans näringsverksamhet.

Med yttrande i näringsverksamhet menas varje yttrande av näringsidkare som syftar till att främja avsättningen eller anskaffandet av varor, tjänster eller andra nylligheter och som angår hans egen eller någon annan näringsidkares verksamhet eller nyttigheter som tillhandahålls eller efterfrågas i verksamheten.

I del syfte som anges i första stycket 2 får i vanlig lag även meddelas förbud mot att i näringsverksamhet yttra sig om visst slag av nylligheter.

Föreskrifter eller förbud får ifråga om periodiska skrifter gälla endast sådana yttranden i näringsverksamhet som

1. härrör från skriftens ägare eller utgivare,

2. härrör från någon annan näringsidkare och framställs i annons.

3 Kap. Om rätt till anonymitet

1 § Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn eller sin pseudonym eller signatur utsättas å skriften. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande den som lämnat meddelande enligt I kap. I § tredje stycket, så ock i fråga om utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk.

/ vanlig lag får föreskrivas undantag från bestämmelserna iförs-ta stycket i fråga om näringsidkares yttranden i näringsverksamhet.

2§
I mål som rör tryckfrihelsbrolt må fräga ej väckas om vem som är
författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § Iredje stycket, ej
heller om vem som är utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk. Om för
skrift, som ej är periodisk, författare eller utgivare har angivits ä skriften 216

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 151

med namn eller med pseudonym eller signatur, som enligt vad allmänt är känt åsyftar bestämd person, eller nägon i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller utgivaren eller inför domstol i målet självmant avgivit sådant erkännande, må dock frågan om han är ansvarig behandlas i målet.

Fråga om vem som är ansvarig Fräga om vem som är ansvarig

för brott enligt 7 kap. 3 § må utan för brott enligt 7 kap. 2-7 §§ får

hinder av första stycket handläggas utan hinder av första stycket hand-

i samma rättegång som mål som där läggas i samma rättegång som mål

angives. som där angives.

3§ Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift och den som har varit verksam inom förelag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter må icke röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket eller är utgivare av skrift som ej är periodisk, om ej

1. denne har samtyckt därtill;

2. fråga därom får väckas enligt 2 § första stycket;

3. fräga är om brott som angives i 3. fråga är om brott som anges i 7 7 kap. 3 § första stycket 1; kap. 7 § 3;

4. fråga är om brott enligt 7 kap. 4. fråga är om brott enligt 8 kap. 2 § eller 3 § första stycket 2 eller 3 2 § eller ett annat brott enligt 7 kap. och rätten finner det erforderligt att än som anges under 3 och rätten vid förhandling uppgift lämnas, hu- finner det erforderligt alt vid för-ruvida den som är tilltalad eller skä- handling uppgift lämnas, huruvida ligen misstänkt för brottet har läm- den som är tilltalad eller skäligen nal meddelandet eller medverkat misstänkt för brottet har lämnat till framställningen; meddelandet eller medverkat till

framställningen;

5. rätlen av hänsyn lill allmänt eller enskilt intresse finner det vara av
synnerlig vikt atl uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör eller förhör med
part under sanningsförsäkran.

4§ Myndighet eller annat allmänt organ må ej efterforska författaren till framställning som införts eller varit avsedd atl införas i tryckt skrift, den som utgivit eller avsett atl utgiva framställning i sädan skrift eller den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som ej står i strid med denna förordning. Får efterforskning förekomma, skall därvid beaktas den i 3 § angivna tystnadsplikten.

Det som sägs i första stycket gäller också för den som intar en ledande ställning i ett företag eller en sammanslutning, om yttrandet eller uppgifterna rör företaget eller sammanslutningen eller någon som är verksam eller utövar inflytande där.

217

Utgiver ägare lill periodisk skrift sådan skrift utan atl utgivningsbevis finnes eller ägaren är behörig

eller underlåter ägaren alt på sätt i 8 § sägs draga försorg om atl ny utgivare utses och göra anmälan därom

eller underlåter utgivare att, ifall som avses i 10 § andra stycket, överlämna sitt uppdrag till ställföreträdare

eller utgiver någon periodisk skrift, för vars utgivning förbud enligt denna förordning meddelats eller som uppenbart utgör fortsättning av sådan skrift,

eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller ställföreträdare utan att vara behörig,

straffes med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år.

Överträdelser av föreskrifterna om utgivning av periodiska skrifter bestraffas med dagsböter i följande fall:

1. ägaren ger ul ell nummer av skriften utan alt han själv är behörig eller utan att det finns ulgivningsbevis för skriften;

2. ägaren underlåter att enhgt 8 § utse ny utgivare eller anmäla ny utgivare, ny utgivningsort eller ny ulgivningsplan;

3. utgivaren underlåter att överlämna sitt uppdrag åt en ställföreträdare när han enligt 10 § andra stycket skall göra del;

4. någon överträder ett utgiv
ningsförbud enligt 8 kap. 20 §;

5. någon låter ange sitt namn på
en periodisk skrift som utgivare el
ler ställföreträdare ulan att vara
behörig.

Om skriften har förklarats brottslig eller omsländighelerna i övrigl är synnerligen försvårande, kan siraffel bestämmas till fängelse i högsl ett år.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

6 Kap. Om tryckta skrifters spridning

3§

Saknar skrift, som avses i 4 kap. Om en skrift som avses i 4 kap.

2 § första stycket, där föreskriven 2 § första stycket saknar någon

uppgift eller är sådan uppgift eller uppgift som är föreskriven där,

uppgift enligt 1 kap. 5 § första skall spridaren dömas lill böter,

stycket 2 å skrift, som där åsyftas, lägst femtio och högst ettusen kro-

ulspridaren veterligt, oriktig, nor. Detsamma skall gälla om en

straffes ulspridaren med böter, sådan uppgift eller en uppgift enligt

lägst femtio och högst femhundra 1 kap. 5 § första stycket 2 är oriktig

kronor. och spridaren känner till delta.

För spridande av tryckt skrift      Den som sprider en tryckt skrift
som, ulspridaren veterligt, lagts un-     trots att han vet att den enligt den-
der beslag eller förklarats konfis-    na förordning har tagits i beslag
kerad eller utgivits i strid mot för-   eller konfiiskerats skall dömas till
bud som enligt denna förordning     böter eller fängelse i högst etl år.
meddelats för skriftens utgivning    Till samma straff skall den dö-
eller uppenbart utgör fortsättning   mas som sprider en periodisk skrift
av skrift som avses med sådant för-     och vet att skriften har givits ut i
bud, vare straffet böter eller fängel- strid med elt utgivningsförbud en
se i högsl elt år.                         ligt 8 kap. 20 §.

7 Kap. Tystnadsplikt och meddelarfrihet

1 §

Trots vad som sägs i 1 kap. 5 § kan den som lämnar uppgifter för offentliggörande i vissa fall fällas till ansvar och dömas till ersättningsskyldighet om han bryter mot en straffbelagd tystnadsplikt. Dessa fall anges 12—7 §§.

2§

Den som uppsåtligen bryter mot det förbud att röja uppgifislämnare och utgivare som finns i 3 kap. 3 § svarar för sitt brott.

3§

Den som uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt som gäller för

1. dem som är prästvigda inom
svenska kyrkan ifråga om del som
de har erfarit under bikt eller annat
själavårdande samtal;

2. advokater eller biträden på ad
vokatbyråer eller försvarare i brott
mål i fråga om vad de har erfarit i
samband med hänvändelser från

dem som söker hjälp eller råd; 220

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

3. dem som har deltagit i handläggningen av tillsynsärenden hos något organ som är behörigt alt utöva tillsyn över advokater ifall då tystnadsplikten gäller till förmån för någon annan än den advokat som avses med prövningen,

svarar för sill brott om det i en särskild lag, antagen i den ordning som gäller för vanliga lagar, har föreskrivits att brottet kan beivras.

4§

Den som är läkare eller i övrigl är verksam inom hälso- och sjukvården och som bryter mot en tystnadsplikt i fråga om vad han har erfarit i samband med hänvändelser från vårdsökande, svarar för sitt brott, om del i en särskild lag, antagen i den ordning som gäller för vanliga lagar, har föreskrivits att brottet kan beivras.

Detsamma gäller om han uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt i fråga om vad han har erfarit angående anmälningar och andra utsagor av någon enskild om andras personliga förhållanden, om det dessutom kan antas att brottet medför fara för att den enskilde eller någon honom närstående utsätts för våld eller annal allvarligt men.

5§

Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud atl utlämna eller tillhandahålla handlingar som ej är tillgängliga för alla svarar för sitt brott om han har fått tillgång lill handlingen på grund av allmän befattning, lagsladgad tjänsteplikt eller en myndighets beslut att med förbehåll om tystnadsplikt lämna ut handlingen till honom.

6§

Den som uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt som är angiven i 7 § svarar för sitt brotl under följande förutsättningar.

I. Han har fått kännedom om
uppgifterna på grund av allmän be- 221

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

fattning eller lagsladgad tysinads-plikt. i samband med en rättegång eller en förundersökning om brotl, varvid förordnande om tystnadsplikt har meddelats, eller till följd av en myndighets beslut att till honom med förbehåll om lystnadsplikt lämna uppgifter som inte är tillgängliga för alla.

2. Brottet förövas på annat sätt än det som anges i 5 §.

3. Det är föreskrivel i en särskild lag, antagen i den ordning som gäller för vanliga lagar, atl brottet får beivras.

7§

Bestämmelsen i 6 § gäller följande tystnadsplikter.

1. Tystnadsplikt på grund av be
slut enligt 10 kap. 7 § iredje stycket
andra meningen regeringsformen.

2. Tystnadsplikt för riksdagens eller riksdagsutskottens ledamöter, suppleanter och tjänstemän enligt riksdagsordningen, om del kan antas atl överträdelsen sätter rikets säkerhet i J'ara eller på annal sätt skadar riket allvarligt.

3. Tystnadsplikt om verksamhet för att försvara landet, om planläggning eller andra förberedelser av sådan verksamhet eller i övrigt om totalförsvaret, såvida överträdelsen innefattar högförräderi, uppror, landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befallning med hemlig uppgift eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.

4. Tystnadsplikt om förhållandet till andra stater eller i övrigt om andra staters myndigheter eller medborgare eller om statslösa, om det kan antas att överträdelsen sätter rikets säkerhet i fara eller på annal sätt skadar riket allvarligt.

5. Tystnadsplikt hos riksbanken angående rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, om del kan antas att överträdelsen motverkar syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder.

6. Tystnadsplikt om kvarhällande 222

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

av försändelser på trajikanstalter eller om planerad eller pågående hemlig avlyssning, om åtgärderna har beslutats av domstol, undersökningsledare eller åklagare som etl led i en verksamhet med syfte att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brotl och det kan antas alt överträdelsen motverkar syftet med åtgärderna eller skadar den framlida verksamheten.

7. Tystnadsplikt om det allmän
nas eller om enskildas åtgärder för
att bevaka eller på annal sätt mot
brottsliga angrepp skydda

byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier;

tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål eller förvaring eller transport av vapen, ammunition, sprängämnen, kärnämnen eller radioaktivt avfall;

telekommunikationer;

upptagningar för automatisk databehandling eller andra handlingar,

allt i den mån det kan antas att överträdelsen motverkar syftet med åtgärderna.

8. Tystnadsplikt om chiffer, koder eller liknande metoder att underlätta befordran eller användning i allmän verksamhet av hemliga meddelanden, om det kan antas alt överträdelsen motverkar syftet med metoden.

9. Tystnadsplikt om åtgärder inom polisväsendet eller kriminalvården med syfte alt hindra rymning eller frilagning, om det kan antas att överträdelsen motverkar delta syfte.

10. Tystnadsplikt om anmälningar eller utsagor till myndigheter inom socialtjänsten, om det kan antas att överträdelsen medför fara för atl anmälaren eller sagesmannen eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men.

11. Tystnadsplikt om uppgifter
angående någon utlänning, om det

kan antas alt överträdelsen medför 223

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

fara för övergrepp eller annat allvarligt men till följd av utlänningens förhållande till någon utländsk stat eller myndighet eller någon organisation av utlänningar.

12. Tystnadsplikt inom kriminalvården angående den som har dömts alt undergå kriminalvård, om det kan antas att överträdelsen medför fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men.

13. Tystnadsplikt om vad som vid psykologiska undersökningar eller vid utredning eller behandling hos psykologer, kuratorer, studievägledare eller yrkesvägledare inom utbildningsväsendet eller arbetsmarknadsverket eller hos psykologer, kuratorer eller konsulenter inom försvarets, andra stadiga myndigheters eller kommunala myndigheters personalvård har kommit fram om enskildas personliga förhållanden.

14. Tystnadsplikt angående enskildas förhållanden i ärenden om förhandsbesked eller dispens skatte- och taxeringsfrågor, om patent eller registrering av mönster eller om räll till arbetstagares uppfinningar.

15. Tystnadsplikt i andra fall än dem som avses under 14, till skydd för enskildas personliga eller ekonomiskaförhållanden i ärenden om

taxering, bestämmande av skatt eller underlag för skatt, av skattetillägg eller förseningsavgifter inom skatteväsendet, av avgifter som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen eller av pensionsgrundande inkomst inom socialförsäkringssystemet;

kompensation för eller återbetalning av skatt eller anstånd med er-läggande av skatt;

revision eller annan kontroll inom skatte- eller tullväsendet eller samarbete på skatteområdet med andra stater;

rättsliga eller konsulära angelä
genheter där enskilda söker det all
männas bistånd, dels i den mån
tystnadsplikten avser att skydda 224

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

dem som inte är parter i ärendena, dels, vid förvaltningsmyndigheter, om del inle står klan all uppgifterna kan röjas utan fara för att någon part utsätts för men, dels, vid förvaltningsdomstolar, om det kan antas att röjandet innebär fara för alt någon part utsätts för men.

16. Tystnadsplikt, i andra fall än
dem som avses i 3 och 4 §§ och här
ovan under 10—15, om enskildas
personliga förhållanden eller om
deras förhållanden i personliga an
gelägenheter till varandra eller till
del allmänna, med undantag dock
för

uppgifter i mål och ärenden hos domstolar eller sådana nämnder som avses 12 kap. 9 § regeringsformen;

uppgifter om parters förhållanden i sådana ärenden hos förvaltningsmyndigheter utanför hälso-och sjukvården och socialtjänsten som innefattar myndighetsutövning;

uppgifter i förvaltningsärenden om omhändertagande eller vård ulan samtycke om del inte finns anledning att anta att röjandet innebär fara för att någon enskild utsätts för men;

uppgifter om verkställigheten av beslut i ärenden om omhändertagande eller vård utan samtycke.

17. Tystnadsplikt, i andra fall än
dem som avses i 3 § och här ovan
under 14 och 15, angående enskil
das yrkeshemligheter av teknisk el
ler kommersiell natur eller också
angående enskildas förhållande till
det allmänna i ekonomiska angelä
genheter, med undantag dock för

uppgifter i mål och ärenden hos domstolar;

uppgifter angående parters förhållanden i sådana ärenden hos förvaltningsmyndigheter som innefattar myndighetsutövning.

18. Tystnadsplikt om särskilda poslförsändelser eller telefonmeddelanden.

19. Tysinadsplikl om domstolsavgöranden eller juryutslag som

Prop. 1986/87:151

225

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

ännu inte har meddelats eller om vad som har förekommit vid domstolens eller juryns överläggning inom stängda dörrar.

8§

Trots vad som sägs i 1 kap. 5 § kan den som genom att lämna uppgifter för offentliggörande uppsåtligen bryter mot en tystnadsplikt, som inte är straffbelagd men sotn åligger honom i en enskild befattning eller på grund av något annal åtagande, i vissa fall dömas till ersätlningsskyldighel eller någon annan påföljd som enligt vanlig lag eller enhgt åtagandet gäller för överträdelsen. Detta gällerom tystnadsplikten faller under 7 § 6-8, 13, 16 eller 18. Det gäller också om den faller under 7 § 17 och innefattar röjande av yrkeshemligheter av teknisk eller kommersiell natur.

Vad som i de angivna punkterna sägs om allmän verksamhet och myndigheter och om skilda förvaltningsgrenar skall vid tillämpningen av denna paragraf gälla del förelag eller den organisation där den tystnadspliktige är verksam.

7 Kap. 8 Kap.

Om Iryckfrihetsbrott

/ § Med tiyckfrihetsbrott förstås 1 § Med beaktande av del i 1 kap.
i denna förordning brott, som inne- angivna syftet med en allmän tryck-
fattar   otillåtet   yttrande   i   tryckt frihet skall som   tryckfrihetsbrott
skrift   eller   otillåtet   offentliggör- bestraffas de gärningar som be-
ande genom sådan skrift.       skrivs i 3—17 §§, om de begås ge
nom en framställning i tiyckt skrift,
dock endast om de dessutom är
straffbara enligt vanlig lag.
2 § Såsom tryckfrihetsbrott skall 2 § Ett tillkännagivande i en an-
icke anses tillkännagivande i an- nons eller ett annat liknande med-
nons eller annat sådant meddelan- delande skall inte anses innebära
de, om ej av meddelandets innehåll något tryckfrihetsbrott, om det inte
omedelbart framgår att ansvar för framgår direkt av innehållet atl
sådant brolt kan ifrågakomma. Är i meddelandet kan vara elt missbruk
förening med omständighet, som                      av tryckfriheten,
icke omedelbart framgår av medde- Meddelandet kan bestraffas en-
landets     innehåll,     meddelandet ligt vanlig lag, om det är straffhart
straffbart, gälle vad därom är stad- på grund av bakomliggande om-
gal. Vad nu sagts äge motsvarande ständigheter som inte omedelbart
tillämpning ifråga om meddelande framgår av innehållet.                                                        226

genom chiffer eller på annal sätt, som är hemligt för allmänheten.

3 § Om någon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket, eller, ulan att svara enligt 8 kap., medverkar till framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift, såsom författare eller annan upphovsman eller såsom utgivare och därigenom gör sig skyldig till

1. högförräderi, uppror, lands
förräderi, landssvek, spioneri,
grovt spioneri, grov obehörig be
fattning med hemlig uppgift eller
försök, förberedelse eller stämpling
till sådant brotl;

2. oriktigt utlämnande av allmän
handling som ej är tillgänglig för
envar eller tillhandahållande av så
dan handling i strid med myndig
hetsförbehåll viddess utlämnande,
när gärningen är uppsåtlig; eller

3. uppsåtlig! åsidosättande av
tystnadsplikt i de fall som angivas i
särskild lag,

gäller om ansvar för sådant brotl vad i lag är stadgat.

Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses i 1 kap. 1 § fiärde stycket och därigenom gör sig skyldig till brott som angives i förevarande paragrafs första stycke 1, gällerom ansvar härför vad i lag är stadgal. 4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag strafflar framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med uppsåt atl riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt

Det sagda gäller även ifråga om meddelanden på chiffer eller annat hemligt språk.

3 § Som högförräderi betraktas atl någon, med uppsåt all riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagslridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande. Detsamma gäller om någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara därför.

227

bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för atl riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

3. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domar-maklen skall sålunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

4. landsförräderi eller landssvek,
i vad därigenom, då riket är i krig
eller eljest i lag meddelade bestäm
melser om sådant brott äga
tillämpning, någon förleder krigs
folk hörande till rikets eller med ri
ket förbunden stats krigsmakt eller
andra som äro verksamma för för
svaret av riket till myteri, trolöshet
eller modlöshet eller genom osann
framställning sprider misströstan
bland allmänheten eller begår an
nan dylik förrädisk gärning som är
t dl men för försvaret eller för folk
försörjningen eller, om riket är hell
eller delvis ockuperat av främman
de makt utan atl militärt motstånd
förekommer, för motståndsverk
samheten;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhel begår gärning som avses under 4;

6. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldig-hel eller ohörsamhet mot myndighet;

7. ryktesspridning till jära för ri-

Åven försök, förberedelse och stämpling är straffbara som tryckfrihetsbrotl.

4 § Som krigsanstiftan betraktas att någon uppsåtligen med utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheler.

5 § Som uppror betraktas att någon, med uppsåt atl statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande.

Åven försök, förberedelse och stämpling är straffbara som tryckfrihetsbrott.

6 § Som landsförräderi eller
landssvek betraktas att någon, då
riket är i krig eller eljest i lag med
delade bestämmelser om sådant
brott äger tillämpning, uppsåtligen
förråder krigsfolk hörande till rikets
eller med riket förbunden stats
krigsmakt eller andra som är verk
samma för försvaret av riket eller
förleder dem till myteri, trolöshet
eller modlöshet, förråder befäst
ning, krigsmateriel, fabrik, förråd,
kraftanläggning, trafikled, fartyg
eller annat av betydelse för försva
ret eller folkförsörjningen eller ge
nom osann framställning sprider
misströstan bland allmänheten el
ler begår annan dylik förrädisk gär
ning som är till men för försvaret
eller för folkförsörjningen eller, om
riket är heh eller delvis ockuperat
av främmande makt utan att mili
tärt motstånd förekommer, för
motständsverksamheten.

Handlingen är landsförräderi, om den är ägnad att medföra avsevärt men för rikels försvarsmakt eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen, landssvek om den endast i mindre mån är ägnad atl medföra sådant men.

Åven försök, förberedelse och

228

kels säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brotl äga tillämpning, någon sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, eller tiU främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller påslående;

8. hot mot eller missaktning för
folkgrupp eller annan sådan grupp
av personer med anspelning på ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ur
sprung eller med viss trosbekän
nelse;

9. förtal, varigenom någon utpe
kar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller
eljest lämnar uppgift som är ägnad
att utsätta denne för andras miss
aktning, dock ej om det med hän
syn till omständigheterna var för
svarligt att lämna uppgift i saken
och han visar att uppgiften var
sann eller att han hade skälig grund
för den;

10. förtal av avliden, om gärning
som avses under 9 är sårande för
de efterlevande eller eljest kan
anses kränka den frid, som bör till
komma den avlidne;

11 .förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfiigt beteende mot honom; eller

12. barnpornografibrott, varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt alt bilden sprides, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

stämpling är straffbara som tryckfrihetsbrott.

7 § Som landsskadlig vårdslöshet betraktas att någon av oaktsamhel begår gärning som, om den hade förövats uppsåtligen, skulle ha innefattat landsförräderi eller landssvek.

8 § Som spioneri betraktas att någon, för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, och detta oavsett om uppgiften är riktig eller ej.

Åven försök, förberedelse och stämpling är straffbara som tryckfrihetsbrott.

9 § Som obehörig befattning med
hemlig uppgift betraktas att någon
utan syfte att gå främmande makt
tillhanda obehörigen befordrar,
lämnar eller röjer uppgift rörande
något förhållande av hemlig natur,
vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för rikets
försvar eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden eller
eljest för rikets säkerhet, och detta
oavsett om uppgiften är riktig eller

Åven försök och förberedelse är straffbara som tryckfrihetsbrotl.

Med avseende på grov obehörig befattning med hemlig uppgift är även stämpling straffbar som tryckfrihetsbrott. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den

229

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild ijänsl hetrons honom.

10 § Som vårdslöshet med hemlig uppgift betraktas atl någon av grov oaktsamhel befordrar, lämnar eller röjer uppgift som avses i 9 §.

11 § Som lyktesspridning till fara jör rikets säkerhet betraktas att någon, då riket är i krig eller eljest i vanlig lag meddelade bestämmelser om sådant brotl äger tillämpning, uppsåtligen sprider falskt rykte eller annat osant påslående, som är ägnat att framkalla fara för rikels säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller påstående.

12 § Som uppvigling betraktas atl någon uppsåtligen uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet.

13 § Som hets mot folkgrupp betraktas att någon uppsåtligen uttrycker hot mot folkgrupp eller annan liknande grupp av personer som är grundat på ras, hudfärg, nationeUl eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Som hets mot folkgrupp betraktas också att någon uppsåtligen uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan liknande grupp av personer på någon av de grunder som anges i första stycket, såvida icke gärningen är försvarlig av hänsyn till yttrandefriheten eller omständigheterna i övrigt.

14 § Som barnpornografibroll betraktas atl någon uppsåtligen skildrar barn i pornografisk bild, om inte gärningen är försvarlig med hänsyn till omständigheterna.

15 § Som förtal betraktas att någon uppsåtligen utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest uppsåtligen lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn

till omständigheterna var försvar- 230

5 § Såsom otillåtet offentliggö
rande i tryckt skrift skall anses så
dan enligt lag straffbar gärning
som innefattar:

1. offentliggörande av uppgifter rörande förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta bron mot rikets säkerhet;

2. uppsåtligt offentliggörande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar;

3. röjande av uppgift, varigenom den som enligt 8 kap. svarar för skriften uppsåtligen åsidosätter tystnadsplikt som avses i den i 3 § första stycket 3 angivna särskilda lagen.

6 § Vad i lag är stadgat an
gående påföljd för brott, som avses
i 4 och 5 §§, gälle ock då brottet är
att anse som tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott stadgas i 11 kap. Fälles den tilltalade för brott, som avses 14 § 9, 10 eller 11, må ock, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordnas att domen skall införas i skriften.

7 § Tryckt skrift, som innefattar
tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förslö-ras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier

ligt atl lämna uppgift i saken och han visar atl uppgiften var sann eller atl han hade skälig grund för den. Förtal av avliden skall medföra ansvar endast om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förfiulit sedan den avlidne var i livet samt omsländighelerna i övrigt, kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne.

16 § Som förolämpning betraktas atl någon uppsåtligen smädar annan genom kränkande tillmäle eller genom annal skymfiigt beleende mot honom.

17 § Som otillåtet offentliggörande betraktas att någon i en offentlig framställning som han svarar för uppsåtligen åsidosätter en tystnadsplikt som anges i 7 kap. 2— 7§§.

18 § Vad som är föreskrivet i
vanlig lag om påföljd för de brott
som avses i 3—17 §§ skall gälla ock
så när brotten är tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrotl stadgas i 12 kap. Om någon döms för förtal eller förolämpning i en periodisk skrift, kan domstolen på yrkande av motparten förordna att domen skall införas hell eller delvis i skriften.

19 § Om en tryckt skrift innefat
tar ett yltrandefrihelsbroll, får
skriften konfiskeras.

Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för spridning förstöras. Dessutom skall de föremål som kan användas enbart för mångfaldigande av skriften behandlas så, att de inte kan använ-

231

skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

8 § I samband med konfiskering av periodisk skrift må, då fråga är om otillåtet yttrande, som avses i 4 § 1—4, eller sådant enligt 5 § 1 otillåtet offentliggörande som innefattar spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift, meddelas förbud att utgiva skriften under viss, av rätlen bestämd lid, högsl sex månader från del domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock meddelas allenast då riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på grund av brott.

das för framställande av ytterligare exemplar.

20 § Om en domstol konfiskerar en periodisk skrift på grund av något av de brolt som avses 13-6 och 8 §§ eller på grund av grov obehörig befattning med hemlig uppgift, får domstolen utfärda förbud att ge ut skriften eller någon annan skrift som uppenbarligen är en fortsättning av samma skrift. Förbudet får gälla under högst sex månader från det atl domen i tryckfrihetsmålet har vunnit laga kraft. Utgivningsförbud får meddelas endast när riket befinner sig i krig.

Om etl utgivningsförbud överträds, kan skriften konfiskeras enligt bestämmelserna i vanlig lag om förverkande av föremål på grund av brott.

Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar iryckfrihetsbrott. Sådant anspråk må, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet, som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gällande även mot den som före honom haft atl svara, om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt anspråk.

Om enskilt anspråk på grund av brott enligt 7 kap. 2 eller 3 § gäller vad / lag är stadgat.

Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrotl. Sådant anspråk mä, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan än den som enligt 9 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet, som avses i 9 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gällande även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

Vad i 9 kap. 12 § är stadgal i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt anspråk.

Om skadestånd på grund av brott .som avses i 8 kap. 2 § eller brolt eller överträdelse som avses i 7 kap. gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag.

I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall frågan, huruvida brolt föreligger, prövas av en jury om nio medlemmar, såframt ej parterna å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. Frågan, huruvida den tilltalade enligt 8 kap. är ansvarig för skrift, prövas dock alllid enbart av rätlen. Dä jury prövar, huruvida brolt föreligger, skall så anses vara fallet, om minsl sex jurymän äro ense därom.

I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall frågan, huruvida brott föreligger, prövas av en jury om nio medlemmar, såframt ej parterna å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. Frågan, huruvida den tilltalade enligt 9 kap. är ansvarig för skrift, prövas dock alllid enbart av rätten. / mål om ansvar på grund av brotl som anges i 7 kap. 2—7 §§, skall rätten pröva om den tilltalade har lämnat den påstådda uppgiften. I övrigt skall frågan om etl brott har förövats prövas av jury. Då jury prövar, huruvida brott föreligger, skall så anses vara fallet, om minst sex jurymän äro ense därom.

Finner juryn att brolt icke föreligger, skall den tilltalade frikännas. Har juryn funnit brott föreligga, skall även rätten pröva frågan härom. Är rätten av annan mening än juryn, äger rälten frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn tillämpat. Högre rätt, dit talan mot tingsrättens dom fullföljts, äge ej i vidare mån än tingsrätten frångå juryns bedömning.

3§

Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår.

Valet skall förrättas av landstinget i länet eller, då inom länet finnes kommun som ej tillhör landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige / förstnämnda kommun. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun. Skola enligt vad nu sagts jurymännen väljas av mer än en valmyndighet, fördelar länsstyrelsen antalet jurymän inom vardera gruppen mellan valmyndigheterna med ledning av folkmängden.

Då juryman skall väljas, an-komme på tingsrätten att göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet.

Jurymännen väljs för en tid av fyra år. Valet förrättas av landstinget. Om ett län beslår av en enda primärkommun, väljs jurymännen av kommunfullmäktige. Om det i länet finns någon primärkommun som inte tillhör landstingskommunen, förrättas valet av landstinget och primärkommunens fullmäktige; länsstyrelsen fördelar antalet jurymän i vardera gruppen mellan landstingskommunen och primärkommunen med ledning av folkmängden.

Valet skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålls, då alla väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med I.

Närmare bestämmelser om val av jurymän meddelas i vanlig lag.

År meddelandet eller anskaffandet straffbart i angivet hänseende, gäller vad därom stadgal. Mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som nu sagts skall handläggas som tryckfrihetsmål, när ej 12 kap. I § andra stycket tredje punkten har motsvarande tillämpning. I fråga om räll till anonymitet för meddelaren gäller vad i 3 kap. är stadgat; bestämmelsen i 3 § 3 skall dock omfatta även annat brott mot rikets säkerhet än som där avses.

I övrigl skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket och här ut-gives, i tillämpliga delar gälla vad i I kap., 3 kap., 6 kap., 7 kap., 8 kap. I, 2, 5-7 och 10-12 §§ saml 9-12 kap. är föreskrivel.

Första stycket hindrar inle att den som har anskajfai en uppgift fälls lill ansvar eller döms till ersättningsskyldighet enligt vanlig lag, om han därigenom har gjort sig skyldig lill ell brotl mot rikets säkerhet.

Mål om ansvar eller skadestånd pä grund av brott enligt första eller andra stycket skall handläggas som tryckfrihetsmål, öm den som har anskaffat en uppgift varken har offentliggjort den i någon irycki skrift eller meddelat den lill någon annan för offentliggörande, skall dock målet handläggas som tryckfrihetsmål endast om det är uppenbart atl han har avsett atl uppgiften skulle offentliggöras i en tryckt skrift.

I fråga om rätt till anonymitet för meddelaren gäller vad i 3 kap. är stadgal; bestämmelsen i 3 § 3 skall dock omfatta även annat brott mot rikets säkerhet än som där avses.

I övrigl skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket och här ul-gives, i tillämpliga delar gälla vad i 1 kap., 3 kap., 6 kap., 7 kap., 8 kap.,9 kap. 1,2, 5-7och 10-12 §§ samt 10-13 kap. är föreskrivel.

14 §

Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller för att motverka farsot.

När del allmänna stöder verksamhet för framförande av framställningar till offentligheten, får stödet inte utformas eller fördelas så att någon gynnas eller missgynnas på grund av sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat liknande hänseende eller på grund av sina ställningstaganden i särskilda frågor.

17§

Förbud mot sammankomster eller demonstrationer får utfärdas endast vid krig eller krigsfara eller för att motverka farsot. Anmälningsplikt får dock föreskrivas. Vidare får föreskrifter utfärdas som gör det möjligt för en myndighet att meddela bestämmelser om tid och plats för de särskilda demonstrationerna eller sammankomsterna samt om ordningen vid dessa.

Det får föreskrivas att myndighet eller annal allmänt organ kan upplösa sammankomster eller demonstrationer,

om de hålls i strid med ett utfärdat förbud;

om de föranleder allvarlig oordning eller avsevärd fara för de närvarande och andra åtgärder har visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller skydda de närvarande.

Som villkor för jorevisning av upptagningar av rörliga bilder vid

240

Lagrådets granskning -Närmare bestämmelser

8 Kap.
18 §
För att----- av riksdagsutskott.

Yttrande av lagrådet bör inhämtas innan riksdagen beslutar grundlag om tryckfriheten, lag om begränsning av rälten att laga del av allmänna handlingar, lag som avses i 2 kap. 12 S första stycket, 17-19 §§ eller 20 § andra stycket eller lag som ändrar eller upphäver sådan lag, lag om kommunal beskattning, lag som avses i 2 eller 3 § eller lag som avses i 11 kap., om lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Vad nu har sagts gäller dock icke, om lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling sä alt avsevärt men skulle uppkomma. Föreslår regeringen riksdagen att stifta lag i något av de ämnen som avses i första meningen och har lagrådets yttrande dessförinnan inte inhämtats, skall regeringen samtidigt för riksdagen redovisa skälen härtill. Atl lagrådet icke har hörts över elt lagförslag utgör aldrig hinder mot lagens tillämpning.

Yttrande av lagrådet bör inhämtas innan riksdagen beslutar grundlag om yttrandefriheten eller tryckfriheten, lag om begränsning av rätlen all ta del av allmänna handlingar eller att lämna meddelande för offentliggörande på något sätt som anges i grundlag om yttrandefriheten eller tryckfriheten, lag som avses i 2 kap. 12 § första stycket, 17-19 §§ eller 20 § andra stycket eller lag som ändrar eller upphäver sådan lag, lag om kommunal beskattning, lag som avses i 2 eller 3 § eller lag som avses i 11 kap., om lagen är viktig för enskilda eller frän allmän synpunkt. Vad nu har sagts gäller dock icke, om lagrådets hörande skulle sakna betydelse pä grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling sä alt avsevärt men skulle uppkomma. Föreslår regeringen riksdagen att stifta lag i något av de ämnen som avses i första meningen och har lagrådets yttrande dessförinnan inte inhämtats, skall regeringen samtidigt för riksdagen redovisa skälen härtill. Att lagrådet icke har hörts över etl lagförslag utgör aldrig hinder mot lagens tillämpning.

— vid tillämpningen.

- - i lag.

Bilaga 3 Prop. 1986/87:151

Remissinstanser

över yttrandefrihelsulredningens (YFU:s) betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten har remissyttranden efter anmodan avgetts av justiliekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammar-rätlen i Göteborg, kammarrätten i Jönköping, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Härnösands tingsrätt, tvängsmedelskommitlén (Ju 1978:06), utredningen (Ju 1979:09) om skydd för företagshemligheter, överbefälhavaren (ÖB), beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, postverket, televerket, kon-sumenlpolitiska kommittén (Fi 1983:03), riksantikvarieämbetet, skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, juridiska fakultelsnämnden vid Stockholms universitet, juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet, samhällsvetenskapliga fakultelsnämnden vid Stockholms universitet, samhällsvetenskapliga fakultelsnämnden vid Uppsala universitet, journalisthögskolan i Stockholm, journalisthögskolan i Göteborg, statens biografbyrå, statens filmgranskningsräd, statens barnfilmnämnd, radionämnden, statens ungdomsråd, närradiokommitlén (U 1978:11), lallidningskommil-tén (U 1982:05), massmediekommitlén (U 1982:07), utredningen (U 1983:02) om videogram för döva, marknadsdomstolen, näringsfrihets-ombudsmannen (NO), konsumentverket, statens invandrarverk, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Kopparbergs län och länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Vidare har remissyttranden avgetls av arkivet för ljud och bild, Svenska
kyrkans centralstyrelse, justitieombudsmannen Wigelius (JO), Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Näringslivels delega
tion för marknadsrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareför
bund. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polis
chefer. Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Sveriges frikyrkoråd, Sveriges industriförbund. Pressens opinionsnämnd,
Allmänhetens pressombudsman (PO), Svenska tidningsutgivareföreningen
(TU), Svenska journalistförbundet, Publicislklubben, Sveriges författar
förbund (SFF), Författarcentrum, Svenska bokförläggareföreningen. Tid
ningarnas Telegrambyrå AB (TT), AB Piainvest, Sveriges Radio AB (SR),
Sveriges Riksradio AB (RR), Sveriges Television AB (SVT), Sveriges
Lokalradio AB (LRAB), Sveriges Utbildningsradio AB (UR), Radio- och
Hemeleklronikhandelns Riksförbund, Sveriges Radio- och Hemelektro
nikleverantörer, Folkets Husföreningarnas Riksorganisation, Arbetarnas
Bildningsförbund (ABF), Sveriges kyrkliga studieförbund. Frikyrkliga stu
dieförbundet. Synskadades riksförbund. Riksföreningen Våra Gårdar,
Föreningen Folket i Bild/Kulturfront, Stiftelsen Svenska Filminstitutet,
Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening,
Smalfilmdislributörernas Förening, Sveriges Biografägareförbund, Video-
lekens samarbetsorganisation (Vidsam), Föreningen IFPI-Video (IFPI), 243
Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation, Svenska Musiker-

förbundet. Föreningen Musikcentrum, Teatrarnas Riksförbund, Svenska Prop. 1986/87:151 Riksteatern, Kungl. Dramatiska teatern AB, Stiftelsen Nortbotlenstea-tern. Svenska Tealerförbundet, Teatercentrum, Stiftelsen Riksutställningar, Göteborgs museinämnd, Stockholms kulturnämnd. Kulturnämnden i Södertälje, Svenska Museiföreningen, Länsmuseernas samarbetsråd. Konstnärernas riksorganisation (KRO), Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Centerns Kvinnoförbund (CKF), Folkpartiets Kvinnoförbund (FPK), Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (SSKF), Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Yrkeskvinnors Riksförbund, Kooperativa Konsumentgillesförbundet, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Barnmiljörädet, Svenska Fotografernas Förbund och Medborgarrätisrörelsen.

Yttranden har kommit in också frän riksskatteverket (RSV), diskrimineringsutredningen (A 1978:06), produktåterkallelsekomminén (H 1982:06), Nämnden för barn- och ungdomsfilm, Ale, Dals-Eds, Gislaveds, Hultsfreds, Luleå, Marks och Mönsterås kommuner, Kalmar läns landsting, Norrbottens läns landsting, Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), studieutskotlet av Vänsterpartiet kommunisterna i Östergötland, Kristen Demokratisk Samling i Kalmar län. Krislen Demokratisk Samling i Örebro län, Kristen Demokratisk Samling i Norta Älvsborgs distrikt. Krislen Demokratisk Ungdom, Svenska Missionsförbundels Ungdom, Svenska Alliansmissionens Ungdom, Sveriges Kristna Ungdomsråd, Förbundet för krislen humanism och samhällssyn. Riksförbundet Hem och Skola, Rädda Barnen, Unga Örnars Riksförbund, Arbetarnas Bildningsförbund i Motala, Sveriges Arbetares Centralorganisation, Kvinnorättsgruppen, Samarbetskommiltén för Alla Kvinnors Hus i Karlstad, Föreningen Kvinnojour i Lidköping, Föreningen Kvinnogemenskap, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Stiftelsen Alla Kvinnors Hus, Kvinnor i Säffle, Piteå Kvinnojourförening, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Kvinnliga Läkares Förening, personal inom barnpsykialri, barnhabilitering och barnhälsovård i Västmanlands läns landsting, Hälsofrämjandet, Svenska Filmkritikerförbundel, Sveriges Förenade Barn- och Ungdomsfilmstudio, Sveriges Förenade Filmstudios, Sveriges Konstföreningars Riksförbund, Offentliganställda journalister, Södermanlands Nyheters Journalistklubb, SAMBU-kommitlén i Piteå, Riksorganisationen Blå Hästen, Arbetsgruppen kring ytirandefrihetsutredningen i Kalmar, Arbetsgruppen mot videovåld i Öckerö kommun saml Samrådskommittén för Stenungsund, Tjörn och Orust kommuner.

Yttranden och opinionsyttringar i frågan om film- och videocensur har därjämte inkommit från ett stort antal organisationer och enskilda personer.

RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt länsåklagarna i Södermanlands, Malmöhus och Kopparbergs län. Rikspolisstyrelsen har bifogat etl yttrande från polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt. LO har bifogat yttrande från Grafiska Fackförbundet.

Massmediekommitlén har inte avgivit något yttrande i sak utan hänvisat
lill sitt kommande belänkande. 244

Bilaga 4 Prop. 1986/87:151

Kommunalföretagskommitténs sammanfattning

Kommittén behandlar i sitt slutbetänkande frågan om offentlighetsprincipens tillämpning hos privaträttsliga organ som tillagts statliga eller kommunala förvaltningsuppgifter.

I sina två tidigare belänkanden har kommittén lagt fram förslag lill lagreglering av - enligt kommitténs terminologi - kommunalförelaget och det mellankommunala företaget. Tanken bakom dessa förslag är att den kommunala resp. den inlerkommunala verksamhet som drivs i privalrätts-1ig form bör knytas närmare till kommunallagens regler om kommunal förvaltning. Elt viktigt led i en sädan reglering gäller den insyn som allmänheten bör beredas i de kommunala företagen. Molsvarande behov gör sig gällande i privaträttsliga organ med statliga uppgifter.

Det är för kommittén klart att det inte går atl i generella termer ange den krets av organ för vilka offentlighetsprincipen skall gälla. Framför alll varierar behovet av sekretess för uppgifter i organens verksamhet alltefter dennas arl. Del blir därför nödvändigt atl bedöma möjligheten av att införa offentlighet för varje organ för sig. En fullständig sådan studie skulle pä grund av det stora antal organ som det rör sig om både på den statliga och den kommunala sidan la mycken tid atl utföra. Då kommittén haft att avsluta sill arbete omkring halvårsskiftet 1983 har någon fullständig genomgång av samtliga nu avsedda organ inte medhunnils. Kommittén har i första hand koncentrerat sina undersökningar lill enskilda organ som från allmänhetens synpunkt kan bedömas fullgöra särskilt vikliga förvaltningsuppgifter, nämligen sädana som innefattar myndighetsutövning. Sådan verksamhet förekommer i stort sett bara hos organ som fått sitt uppdrag av staten.

I några av de undersökta organen har staten ett avgörande inflytande som ägare eller som innehavare av annan bestämmanderätt. Andra organ domineras helt av enskilda intressenter. Gemensamt för organen är emellertid all de av staten tillagts förvaltningsuppgift som i ett eller annat avseende innefattar myndighetsutövning. I somliga fall utgör denne endast en obetydlig del av den verksamhet som organet bedriver i övrigl.

Offentlighetsprincipen föreslås bli reglerad hos de berörda organen genom en särskild lag benämnd lagen om allmänna handlingar hos andra organ än myndigheter. Lagen är utformad som en motsvarighet till reglerna om allmän handling hos myndighet i 2 kap. TF. Lagen bygger på enumerationsprincipen, dvs. de organ som skall omfattas av lagens bestämmelser räknas upp i en bilaga till lagen. Där anges också den verksamhet hos organet i vilken offentlighet skall gälla. I huvudsak omfattar förteckningen verksamhet med inslag av myndighetsutövning. Lagen knyter an till TF:s väl kända handlings- och offentlighetsbegrepp. En förutsättning för alt en handling skall vara allmän enligt den föreslagna lagen är således dels att den förvaras hos något av de organ som anges i bilagan till lagen och hör till verksamhet som anges där, dels atl den hos myndighet

skulle ha varit all betrakta som allmän handling. I 2 kap. TF föreslås en 246

allmän regel införd om att handlingsoffentlighet kan gälla utanför myndig-

helsorganisationen. Prop. 1986/87:151

Begränsningar i offentligheten hos de enskilda organen föreslås bli reglerade i sekretesslagen på samma sätt som fallet är i fråga om myndigheterna. Genom några ändringar i sekretesslagen föreslås denna bli utbyggd sä all sekretessbehovet hos de enskilda organen som åläggs offentlighet blir täckt.

Frågor om utlämnande av allmän handling hos organen, besvär över beslut atl vägra lämna ut sådan handling, registrering av handlingar m. m. föreslås bli reglerade i lagen genom hänvisningar lill de bestämmelser som gäller härom hos myndigheter. 1 lagen har tagits in också en regel om ansvar för del fall någon som hos del enskilda organet har atl besluta om utlämnande av allmän handling underlåter att göra detta.

Föreskrifter om tystnadsplikt i vissa lagar avseende myndighetsutövande verksamhet hos enskilda organ föreslås skola upphävas eftersom de ersätts av sekretessregler i sekretesslagen.

Inte heller när det gäller kommunalföretag och mellankommunala förelag föreslår kommittén några generella regler. I stället föreslår kommittén en regel som ålägger kommunerna alt, då kommunalförelag eller mellankommunala förelag inrättas, ta ställning lill om och i vilken utsträckning offentlighet skall gälla för handlingar hos förelagen. Offentligheten blir då av en annan art än den som går tillbaka på regelsystemet i 2 kap. TF. Det blir närmast ett privträttsligt åtagande för företaget atl gå allmänheten till mötes och tillhandahålla sina handlingar till den som önskar ta del av dessa. Man kan därför tala om en fakultativ offentlighet till skillnad frän den lagstadgade. Förslaget innebär att 1 kap. 4 § KL kompletteras med en föreskrift för fullmäktige atl, när de beslutar att ett kommunalföretag skall komma lill stånd, också prövar om och i vilken utsträckning offentlighet av nyss angiven art skall tillämpas i företaget. Pä motsvarande sätt föreslås lagen om kommunalförbund bli kompletterad med en föreskrift om att de samverkande kommunerna skall pröva frågan om räll för allmänheten atl ta del av det mellankommunala förelagels handlingar. Träffar kommunerna överenskommelse i ämnet skall samarbetsavtalet mellan dem om förelaget innehålla en bestämmelse härom.

Med den lagtekniska lösning som har valts när del gäller enskilda organ med myndighetsutövande verksamhet blir det möjligt att. efterhand som ytteriigare erfarenhet av offentlighetsproblematiken kan vinnas på det privaträttsliga området, reglera offentligheten hos ytterligare organ med statliga eller kommunala förvaltningsuppgifter. Detta kan åstadkommas genom atl den bilaga till lagen som anger lagens tillämpningsområde fylls på med nya organ allteftersom det finns skäl därtill.

247

Bilaga 5 Prop. 1986/87:151

Kommunalföretagskommitténs lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs atl i tryckfrihetsförordningen' skall införas en ny paragraf, 2 kap. 17 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

17 §

Om allmänna handlingars offentlighet hos andra organ än myndigheter och de beslutande församlingar som anges i 5 § finns bestämmelser i lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

2 Förslag till

Lag om allmänna handlingars offentlighet hos andra organ än

myndigheter

1 § Denna lag innehåller föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet hos andra organ än myndigheter och de beslutande församlingar som enligt 2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen är jämställda med myndighet.

2 § Svenska medborgare och utlänningar har rätt att ta del av allmänna handlingar hos de organ som avses i 3 §.

I fråga om begränsningar i denna rätt och om skyldighet att iaktta sekretess gäller föreskrifterna i 1 —14 kap. sekretesslagen (1980:100).

3 § En handling är allmän enligt denna lag

1. om den förvaras hos något organ som anges i bilagan till denna lag och
hör till den verksamhet hos organet som nämns däri och

2. om den enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen i molsvarande fall skul
le vara en allmän handling hos en myndighet.

4 § I fråga om utlämnande av allmänna handlingar hos de organ som
anges i 3 § tillämpas föreskrifterna i 2 kap. 12 §, 13 § och 14 § första och
tredje styckena tryckfrihetsförordningen. Hos dessa organ tillämpas i fråga
om registrering, hemligstämpling och utlämnande av uppgifter i allmänna
handlingar också bestämmelserna i 15 kap. 1 § första och tredje styckena,
2 § första och andra styckena, 3 § första stycket saml 5 och 13 §§ sekre
tesslagen.

Mot beslut varigenom någons begäran att få ta del av handling avslagits eller allmän handling lämnats ul med förbehåll som inskränker sökandens

' Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1982:941. 248

Organ

Aktiebolaget Statens Anläggningsprovning

Aktiebolaget Svensk Bilprovning

Aktiebolaget Svensk Exportkredit

Apoteksbolaget Aktiebolag

Arbetstagarorganisation

Bokbranschens finansieringsinstitut aktiebolag

Erkänd arbetslöshetskassa

Folkbildningsförbundet

Fonden för industriellt samarbete med u-länder

Fonden för industriellt utvecklingsarbete

Fonden för svenskl-norskt industriellt samarbete

Föreningen Norden

Verksamhet

officiell provning (SFS 1975:444)

officiell provning av fordon (SFS 1975:444)

statligt exportkreditslöd (SFS 1978:403)

officiell provning av preventivmedel (SFS 1975:444)

utseende och entledigande av företrädare för de anställda i styrelse eller annat organ vid statlig myndighet (SFS 1976:230)

statligt kreditstöd fill bokhandel (SFS 1977:485)

ersättning vid arbetslöshet samt prövning av medlemskap i sådan kassa (SFS 1973:370)

fördelning av statliga medel lill länsbildningsförbundens verksamhet (SFS 1976:1046)

statligt stöd lill förelag i u-länder (SFS 1979:54)

statligt stöd lill näringsidkare inom fondens verksamhetsområde (SFS 1979:631)

statligt stöd inom fondens verksamhetsområde (SFS 1981:600)

statligt stöd till resor och utdelning av statliga stipendier inom föreningens verksamhetsområde (SFS 1976:1046)

249

Föreningen svenska tecknare

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare

Handelshögskolan i Stockholm

Konstnärernas riksorganisation

Kungliga Svenska Aeroklubben

Länsbildningsförbunden

Musikaliska akademien

Nordiska museet

Norriandsfonden

Notarius publicus Regional utvecklingsfond

Regleringsföreningar inom jordbrukets område

Föreningen för mejeriprodukter, ekonomisk förening, beträffande mjölk och mjölkprodukter

Svensk költhandel, förening u. p. a., beträffande kött och fläsk

Sveriges oljeväxlintressenter, förening u. p. a., beträffande oljeväxtfrö och vallfrö

Sveriges potatisintressenter, ekonomisk förening, beträffande potatis och potatisprodukter

utseende och entledigande av en ledamot och en suppleant dels i styrelsen för Sveriges författarfond, dels i styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond (SFS 1976:1046)

utseende och entledigande av två ledamöter och tvä suppleanter i styrelsen för Sveriges bildkonslnärsfond (SFS 1976:1046)

utdelning av doktorandslipendier och utbildningsbidrag för doktorander till studerande vid högskolan (SFS 1976:1046)

utseende och entledigande av sex ledamöter och sex suppleanter i styrelsen för Sveriges bildkonslnärsfond (SFS 1976:1046)

besiktning och tillsyn av segelflygplan samt förnyande av luflvärdigheisbevis (SFS 1957:297)

statligt stöd till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. (SFS 1976:1046)

statligt stöd lill musikakliviieler (SFS 1976:1046)

prövning av anställnings- och arbetsvillkor i fråga om vid museet anställd personal (SFS 1976:1046)

statligt stöd för främjande av näringslivels utveckling i Väslernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

all verksamhet (SFS 1981:1363)

statligt stöd till näringsidkare inom regional utvecklingsfonds verksamhetsområde (SFS 1978:19)

statligt stöd i marknadsreglerande syfte i fräga om jordbruksprodukter (SFS 1967:340)

Prop. 1986/87:151

250

Svensk sockerhandel, ekonomisk förening, beträffande socker

Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening, beträffande spannmål och fodermedel

Svensk ägghandel, förening u. p. a., beträffande ägg, äggprodukter och fjäderfäkött

Regleringsföreningen Svensk fisk, ekonomisk förening

Riksföreningen mot cancer

SEMKO, Svenska Elektriska Material-konlrollanstallen Aktiebolag

Stiftelsen Institutet för rikskonserter

Stiftelsens Samhällsförelag

Stiftelsen Svenska Institutet

Stiftelsen Svensk-norska samarbetsfonden

Stockholms fondbörs

Svenska fotografers förbund

Svenska institutet i Rom

Svenska Riksteatern

Svenska Språknämnden

statligt stöd i marknadsreglerande syfte på fiskets område (SFS 1974:226)

statligt stöd till forskning inom föreningens verksamhetsområde (SFS 1976:1046)

officiell provning av elektrisk materiel (SFS 1975:444)

statligt stöd till musikaktiviteter (SFS 1976:1046)

fördelning av statliga medel till regionala stiftelser för skyddat arbete (SFS 1979:47)

all verksamhet

utdelning av statliga stipendier inom fondens verksamhetsområde (SFS 1976:1046)

anlagande av medlem av fondbörsen, upphörande av sådant medlemskap, erinran till börsmedlem, godkännande av börsombud, äterkallelse av sådant godkännande, erinran lill börsombud, inregistrering eller avregistrering av fondpapper eller avbrytande av handel eller notering hos börsen i fråga om fondpapper (SFS 1979:749)

utseende och entledigande av en ledamot och en suppleant dels i styrelsen för Sveriges författarfond, dels i styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond (SFS 1976:1046)

utdelning av statliga stipendier inom institutels verksamhetsområde

statligt stöd till finsk amalörteaterverk-samhel i Sverige (SFS 1976:1046)

prövning av anställnings- och arbetsvillkor i fräga om vid nämnden anställd personal (SFS 1983:512)

Prop. 1986/87:151

251

Sveriges advokatsamfund Sveriges exportråd

Sveriges författarförbund

Sveriges Hantverks- och Industriorganisation — Familjeföretagen

Tekniska museet

ärende om inträde i samfundet, om disciplinärt ingripande mot en advokat eller om uteslutning ur samfundet

1. statligt stöd till språkutbildning (SFS 1975:490)

2. statligt stöd till projekt export (SFS 1979:545)

1. statligt stöd till författare och översät
tare (SFS 1976:1046)

2. utseende och entledigande av åtta leda
möter och åtta suppleanter i styrelsen
för Sveriges författarfond (SFS
1976:1046)

statligt stöd för granskning av gesällprov (SFS 1976:1046)

prövning av anställnings- och arbetsvillkor i fråga om vid museet anställd personal (SFS 1983:512)

Prop. 1986/87:151

Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan atl den enskilde eller nägon honom närstående lider men. Motsvarande sekretess gäller i ärende om arbetsvärd, antagning till arbetsmarknadsutbildning, medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning lill arbetslivet. Sekretessen gäller dock inte beslut i

7 kap 10 § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inle slår klart atl uppgiften kan röjas ulan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Motsvarande sekretess gäller i ärende om arbetsvärd, antagning till arbetsmarknadsutbildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende som avses i detla stycke.

ärende som avses i detla stycke.

I ärende hos allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket eller försäk-ringsdomslol gäller 7 § i stället för första stycket. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl femtio år.

8 kap.
7§
Sekretess gäller i kommunal Sekretess gäller i kommunal

myndighels verksamhet, som be- myndighets verksamhet, som består i tillsyn eller stödverksamhet står i tillsyn eller stödverksamhet

253

Nuvarande lydelse

med avseende på näringslivet och i tillsynsverksamhet, som annan än statlig eller kommunal myndighet utövar med avseende på näringslivet, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driflför-hållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för tillsyns- eller stödverksamhet som avses i denna paragraf

Föreslagen lydelse

med avseende på näringslivet, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas alt den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undanlag från sekretessen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt atl uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

nellt utvecklingsbistånd för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om del av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undanlag från sekretessen, om den finner det vara av vikt atl uppgiften lämnas.

Sekretess gäller i myndighets Sekretess gäller i myndighets verksamhet avseende internalio- verksamhet avseende internationellt utvecklingsbistånd eller för främjande av företag i u-länder för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undanlag från sekretessen, om den finner del vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Beträffande handling som anger villkoren i avtal, slutet mellan enskild och myndighet, gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit frän det avtalet slöts.

19 §

Sekretess gäller i sådan verksamhet hos annan än statlig eller kommunal myndighet, som består i till-slåndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet, för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om del kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Ifråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Prop. 1986/87:151

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 151

9 kap. 22 §

Sekretess gäller hos Stockholms fondbörs i ärende om anlagande av börsmedlem, upphörande av sådant medlemskap eller erinran till börsmedlem, om godkännande av börsombud, ålerkallelse av sådant godkännande eller erinran till börsombud, om inregistrering eller av-registrering hos börsen av fondpapper eller om avbrytande av handel eller notering hos börsen ifråga om fondpapper för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om del kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Ifråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

4 Förslag till

Lag om ändring i kommunallagen (1977:179)

Härigenom föreskrivs atl 1 kap. 4 § kommunallagen (1977:179) skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse i Ds C 1983:6 Föreslagen lydelse

1 kap. 4§ Kommun och landstingskommun får själva värda sina angelägenheter. Stockholms läns landstingskommun får handha angelägenhet som avser del av landstingskommun och som ankommer på kommun, om det är påkallat med hänsyn till betydande behov av samverkan mellan kommunerna inom nämnda del.

Kommun och landstingskommun Kommun och landstingskommun
får genom beslut av fullmäktige får genom beslut av fullmäktige
överlämna vården av i första överlämna vården av i första
stycket angiven angelägenhet, för stycket angiven angelägenhet, för
vars handhavande inte särskild ord- vars handhavande inle särskild ord
ning föreskrivits, till aktiebolag el- ning föreskrivits, lill aktiebolag el
ler stiftelse vari kommunen eller ler stiftelse vari kommunen eller
landstingskommunen bestämmer landstingskommunen bestämmer
ensam (kommunalföretag). Vård av ensam (kommunalförelag). Vård av
angelägenhet som innefattar myn- angelägenhet som innefattar myn
dighetsutövning får dock enligt dighelsulövning får dock enligt
Il kap. 6 § regeringsformen över- 11 kap. 6 § regeringsformen över
lämnas endast om det finns stöd lämnas endast om det finns stöd 255

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

därför i lag. Fullmäktige skall utse     därför i lag. Fullmäktige skall utse
styrelse   i   kommunalförelag   och     styrelse   i   kommunalförelag   och
tillse att företaget blir bundet av så-     tillse atl företaget blir bundet av sä
dana villkor för angelägenhetens     dana villkor för angelägenhetens
handhavande som tryggar kommu-     handhavande som tryggar kommu
nens eller landstingskommunens in-     nens eller landstingskommunens in
flytande, insyn och kontroll,          flytande, insyn och kontroll. Full
mäktige skall vidare besluta om
vad som skall gälla i fråga om rätt
för allmänheten att ta del avföreta
gels handlingar och, om allmänhe
ten skall ha en sådan rätt, tillse att
företagel blir bundet av vad som
beslutats härom.

Om det är av särskild betydelse för kommun eller landstingskommun atl beträffande viss kommunal angelägenhet samverka med annan, får den överlämna vården av angelägenheten lill juridisk person, vari sådan samverkan kan komma lill stånd. Om samverkan mellan endast kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund i mellankommunali förelag finns bestämmelser i 2 kap. lagen (1957:281) om kommunalförbund och mellankommunala företag.

Om vissa angelägenheter som ankommer på kommun eller landstingskommun finns särskilda bestämmelser. Vad som sägs i andra stycket gäller ej i fråga om sådana angelägenheter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

2. Har kommun eller landstingskommun före ikraftträdandet av denna
lag överlämnat vården av angelägenhet till aktiebolag eller stiftelse, för
vilka reglerna om kommunalföretag gäller, skall fullmäktige senast den 31
december 1986 ha beslutat om vad som skall gälla om allmänhetens rätt alt
ta del av företagets handlingar. Senast samma dag skall också företagel,
om allmänheten skall ha en sådan rätt, ha förbundils att iaktta vad som
beslutats härom.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:281) om kommunalförbund

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 4 §tj lagen (1957:281) om kommunalförbund skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse i Ds C 1983:6 Föreslagen lydelse

2 kap.

2§

Samarbetsavial, som avses i I S, Samarbetsavial, som avses i 1 §,

skall innehålla bestämmelser om skall innehålla bestämmelser om

1) parterna i avtalet och varje 1) parterna i avtalet och varje parts andel i eller ursprungliga lill- parts andel i eller ursprungliga tillskott till företaget, skott till företaget,

2) den angelägenhet som över- 2) den angelägenhet som överlämnas till företaget, lämnas till förelaget,

3) företagets form och innehållet i 3) förelagets form och innehållet i 256

Nuvarande lydelse

bolagsordning eller stadgar, som skall gälla för företaget,

4) antalet ledamöter och supp
leanter i företagets styrelse och det
sätt på vilket de utses,

5) den kapitalinsats varje part har att göra i företagel och övriga ekonomiska åtaganden från parternas sida gentemot företagel,

6) de villkor för angelägenhetens handhavande som avses i 4 §,

7) antalet revisorer i förelaget och det sätt på vilket de utses samt genomförandet av revisionen i förelaget,

8) förelagets befogenhet alt ha dotterföretag,

9) parts möjlighet atl utträda samt

10) avtalstiden och samverkans
upphörande.

Parterna skall tillse att del mellankommunala företagel blir bundet av sådana villkor för angelägenhetens handhavande som tryggar deras insyn, inflytande och kontroll.

4§

Föreslagen lydelse

bolagsordning eller stadgar, som skall gälla för företaget,

4) antalet ledamöter och supp
leanter i företagets styrelse och det
sätt pä vilket de utses,

5) den kapitalinsats varje part har att göra i företagel och övriga ekonomiska åtaganden från parternas sida gentemot företagel,

6) de villkor för angelägenhetens handhavande som avses i 4 §,

7) rätt för allmänheten att la del av företagets handlingar, om allmänheten skall ha en sådan rätt,

8) antalet revisorer i förelaget och del sätt på vilket de utses samt genomförandel av revisionen i företaget,

9) förelagels befogenhet all ha dotterföretag,

10) parts möjlighet atl utträda
samt

//) avtalstiden och samverkans upphörande.

Parterna skall tillse alt del mellankommunala förelaget blir bundet av sådana villkor för angelägenhetens handhavande som tryggar deras insyn, inflytande och kontroll. Parterna skall vidare besluta om vad som skall gälla i fråga om rätt för allmänheten att ta del av företagets handlingar och, om allmänheten skall ha en sådan rätt, tillse att företagel blir bundet av vad som överenskommas härom.

Prop. 1986/87:151

6 Förslag till Prop. 1986/87:151
Lag om ändring i lagen (1977:485) om tillfälligt överiämnande

av förvaltningsuppgift inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Härigenom föreskrivs alt 2 § lagen (1977:485) om lillfälligl överlämnande av förvaltningsuppgift inom utbildningsdepartementels verksamhetsområde skall upphöra att gälla vid utgången av år 1985.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:19) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling

Härigenom föreskrivs atl 2§ lagen (1978:19) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för atl på regional nivå främja näringslivels utveckling skall upphöra att gälla vid utgången av år 1985.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall skall upphöra alt gälla vid utgången av år 1985.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:54) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja tillkomst och utveckling av företag i u-länder

Härigenom föreskrivs atl 2 § lagen (1979:54) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja tillkomst och utveckling av företag i u-länder skall upphöra att gälla vid utgången av år 1985.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:545) om beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande projektexport

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1979:545) om beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande projektexport skall upphöra atl gälla vid utgången av år 1985.

258

11 Förslag till Prop. 1986/87:151
Lagom ändring i lagen (1979:631) om beslutanderätt för

stiftelse som har bildats för att främja industriellt utvecklingsarbete

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1979:631) om beslutanderätt för stiftelse som har bildals för att främja industriellt utvecklingsarbete skall upphöra att gälla vid utgången av år 1985.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs

Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 § Den som är eller har varit ledamot av börsstyrelsen, slyrelsesuppleant eller befattningshavare vid fondbörsen får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten har fått vela om annans affärsförhållanden eller personliga förhållanden.

/ ärenden enligt 11, 13, 14, 16, 19. 24 och 25 §§ gäller i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:600) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja svenskt-norskt industriellt samarbete

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1981:600) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för atl främja svenskt-norskt industriellt samarbete skall upphöra all gälla vid utgången av år 1985.

259

Bilaga 6 Prop. 1986/87:151

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över slulbelänkandet (SOU 1983:61) Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet avgetls av justiliekanslern (JK), hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Jönköping, bankinspektionen, statens jordbruksnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk, riksrevisionsverkel (RRV), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Kopparbergs län och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Vidare har yttranden avgetls av justitieombudsmannen Sigvard Holstad (JO), Sveriges Radio AB, 1983 års demokratiberedning (C 1983:03), verksledningskommittén (C 1983:04), statens nämnd för internationella adop-lionsfrägor, samarbetsnämnden för statsbidrag till vissa trossamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Lantbrukarnas riksförbund. Svenska kommunförbundet. Botkyrka kommun, Stockholms kommun, Uppsala kommun, Eskilstuna kommun, Linköpings kommun, Gislaveds kommun, Växjö kommun, Gotlands kommun, Kristianstads kommun, Helsingborgs kommun, Göteborgs kommun, Karlstads kommun, Sundsvalls kommun, Östersunds kommun. Landstingsförbundet, Uppsala läns landstingskommun, Malmöhus läns landstingskommun, AB Storstockholms Lokaltrafik, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges kommunaljuridiska förening. Aktiebolaget Statens Anläggningsprovning, SEMKO-Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten Aktiebolag, Aktiebolaget Svensk Bilprovning, Kungl. Svenska Aeroklubben, Riksföreningen mot cancer, Sveriges författarförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation-Familjeföretagen, Svenska Riksteatern, Stiftelsen Svenska institutet, Sveriges exportråd. Bokbranschens finansieringsinstitut ak-fiebolag. Aktiebolaget Svensk Exportkredit, Fonden för industriellt utvecklingsarbete, Fonden för svenskl-norskt industriellt samarbete. Fonden för industriellt samarbete med u-länder. Norrlandsfonden, Stiftelsen Samhällsförelag, Arbetslöshetskassornas samorganisation. Nordiska museet. Svenska språknämnden, Sveriges advokatsamfund, Stockholms fondbörs. Pressens samarbetsnämnd, Riksarkivet, Sveriges Handelsagenters förbund, Statens energiverk. Svensk Induslriförening, Miljöljuskretsen - Föreningen för bättre ljusmiljö, Förbundet Adoptionscentrum, Fackliga Journalistklubben och lektorn Lennart Lillieroth.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förutom eget yttrande överlämnat två reservationer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden från Lysekils och Uddevalla kommuner.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har överlämnat ell yttrande från Luleå kommun.

SACO/SR har bifogat ett yttrande från JUSEK, Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer.

Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund och Sveriges 260

Grossistförbund har avgett ett gemensamt yttrande.

Svenska kommunförbundet har förutom eget yttrande överlämnat en Prop. 1986/87:151 reservation.

Stockholms kommun har förutom eget yttrande överlämnat en reservation, ett suppleantyllrande samt yttranden av stadskansliets juridiska avdelning, drätselnämnden och kammarkontoret.

Uppsala kommun har förutom eget yttrande överlämnat en reservation.

Eskilstuna kommun har förutom eget yttrande överlämnat en reservation.

Kristianstads kommun har förutom eget yttrande överlämnat en reservation.

Göteborgs kommun har förutom eget yttrande bifogat etl särskilt yttrande av en ledamot.

Landstingsförbundet har förutom eget yttrande överlämnat två reservationer.

Uppsala läns landstingskommun har förutom eget yttrande överlämnat en reservation.

De regionala utvecklingsfonderna i Stockholms län och Blekinge län har avgett likalydande yttranden.

Jordbrukets regleringsföreningar, (Föreningen för mejeriprodukter, ekonomisk förening, beträffande mjölk- och mjölkprodukter. Svensk költhandel förening u. p. a., beträffande kött och fläsk, Sveriges oljeväxlintressenter, förening u. p. a., beträffande oljeväxtfrö och vallfrö, Sveriges potatis-intressenter, ekonomisk förening, beträffande potatis och polalispro-dukter, Svensk sockerhandel, ekonomisk förening, beträffande socker. Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening, beträffande spannmål och fodermedel samt Svensk ägghandel, förening u.p.a., beträffande ägg, äggprodukter och fjäderfäkött) har avgelt elt gemensamt yttrande.

Föreningen Svenska Tecknare har förklarat att föreningen i de delar som berör föreningen ansluter sig till del remissvar som avlämnats av Sveriges Författarförbund.

Statsföretag AB, Mölndals kommun (som beretts tillfälle att yttra sig av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län), Göteborgs och Bohus läns landstingskommun och Nordvästra Skånes kommunalförbund har uttryckligen förklarat att de avstår från alt yttra sig.

261

Bilaga 7 Prop. 1986/87:151

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen'

dels au 1 kap. 7 §, 5 kap. 1, 2, 8 och 14 §§, 6 kap. 3 §, 7 kap. 1,3-6 och 8 §§, samt 12 kap. 3 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels alt del närmast före 1 kap. skall införas en ny rubrik som skall lyda "Första avdelningen. Om tryckta skrifter",

dels att det i förordningen skall införas tio nya kapitel, 15—24 kap., samt närmast före 15 kap. en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 7§ Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan ulgivningsbevis för skriften meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.

Om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett program i eter- eller trådsändning eller i form av en bild-eller ljudupptagning, skall i fråga om tillämpning av 1 — 14 kap. programmet eller upptagningen jämställas med en bilaga till skriften i den utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat och anger hur innehållet har disponerats. I lag får föreskrivas om särskild skyldighet att spela in sådana program och bevara upptagningar samt att tillhandahålla dessa. Bestämmelser om tillstånd för sändningar finns i 16 kap.

5 kap.
1 §
Ägare till periodisk skrift skall Ägare till periodisk skrift skall

vara svensk medborgare eller vara svensk medborgare eller

' Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1982:941. 262

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

svensk juridisk person, om ej annat svensk juridisk person. / lag får fö-
föreskrives i lag. reskrivas atl även utlänning med

hemvist i riket får vara ägare till

sådan skrift.

2§ För periodisk skrift skall finnas en utgivare.

Utgivare skall vara svensk med- Utgivare skall vara svensk med-

borgare, om ej annal föreskrives i borgare. / lag får föreskrivas att
lag. Han skall äga hemvist inom även utlänning får vara utgivare.
riket. Ej må den vara utgivare som Utgivare skall äga hemvist inom

är omyndig eller i konkurstillstånd. riket. Ej må den vara utgivare som

är omyndig eller i konkurstillstånd.

8§ Är utgivaren ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare utses saml att därom göra anmälan hos myndighet som avses i 4 §. Angående sådan anmälan äge vad i 4 § är föreskrivel molsvarande tillämpning; vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis alt den förre utgivaren erhållit del av anmälan.

Om utgivningsorten eller utgivningsplanen ändras, skaU ägaren genast anmäla det till den myndighet som avses 14 §.

14 §

Underlåter ägaren till en periodisk skrift att enligt 8 § anmäla ny utgivningsort eller ny utgivnings-plan, skall han dömas till böter, högst ettusen kronor. Överträder utgivare vad i 11 § är Överträder utgivare vad ill § är föreskrivel, vare straffet böter, föreskrivel, vare straffet böter, lägst femtio och högsl femhundra högsl ettusen kronor. Vad nu sagts kronor. Vad nu sagts gälle ock ställ- gälle ock ställföreträdare, vilken in-förelrädare, vilken inträtt som utgi- trätt som utgivare, vare.

6 kap.

3§
Saknar skrift, som avses i 4 kap. Saknar skrift, som avses i 4 kap.
2 § första stycket, där föreskriven 2 § första stycket, där föreskriven
uppgift eller är sådan uppgift eller uppgift eller är sädan uppgift eller
uppgift enligt 1 kap. 5 § första uppgift enligt 1 kap. 5 § första
stycket 2 ä skrift, som där åsyf- stycket 2 å skrift, som där åsyf
tas, ulspridaren veterligt, oriktig, tas, ulspridaren veterligt, oriktig,
straffes ulspridaren med böter, straffes ulspridaren med böter,
lägst femtio och högsl femhundra högst ettusen kronor,
kronor.

För spridande av irycki skrift som, ulspridaren veterligt, lagts under beslag eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som enligt denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, vare straffet böter eller fängelse i högst ett år.

7 kap.
1 §
Med Iryckfrihetsbrott förstås i Med tryckfrihetsbrott förstås i

denna förordning brott, som inne- denna förordning gärning som
fattar otillåtet yttrande i tryckt anges i 4 eller 5 §, om den begås
skrift eller otillåtet offentliggöran- genom tryckt skrift och är straffbar
de genom sådan skrift. enligt lag.

3§ Om någon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket, eller, ulan alt svara enligt 8 kap., medverkar till framställning, som är avsedd atl införas i tryckt skrift, såsom författare eller annan upphovsman eller säsom utgivare och därigenom gör sig skyldig till

1. högförräderi, Mppror, (andx/ör- 1. högförräderi, spioneri, grovt räderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsmed hemlig uppgift eller försök, förräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling lill så- förberedelse eller stämpling till sådant brotl; dant brott;

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angivas i särskild lag,

gäller om ansvar för sädant brott vad i lag är stadgat.

Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses i I kap. I § fjärde stycket och därigenom gör sig skyldig till brott som angives i förevarande paragrafs första stycke 1, gäller om ansvar härför vad i lag är stadgat.

Det som sägs i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen skall gälla också i fråga om förslag till föreskrifter som avses i första stycket 3.

4§
Med beaktande av del i 1 kap. Med beaktande av det i I kap.

angivna syftet med en allmän tryck- angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande frihet skall såsom iryckfrihetsbrott i tryckt skrift anses sådan enhgt lag anses följande gärningar: straffbar framställning som innefattar:

I. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makl eller bringas i beroende av sådan makt eller alt del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmaklen skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling lill sådant högförräderi; 264

3. uppror, förövat med uppsåt atl statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen.

3. spioneri, varigenom någon,
för att gå främmande makt tillhan
da, obehörigen befordrar, lämnar
eller röjer uppgift rörande försvars
verk, vapen, förråd, import, export,
tillverkningssätt, underhandlingar,
beslut eder något förhållande i öv
rigt, vars uppenbarande för främ
mande makt kan medföra men för
totalförsvaret eller eljest för rikets
säkerhet, vare sig uppgiften är rik
tig eller ej;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;

4. obehörig befattning med hem
lig uppgift, varigenom någon utan
syfte att gå främmande makt till
hända obehörigen befordrar, läm
nar eller röjer uppgift rörande nå
got förhållande av hemlig natur,
vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för rikets
försvar eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden eller
eljest för rikets säkerhet, vare sigi
uppgiften är riktig eller ej;

försök och förberedelse till sådan obehörig befallning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brotl, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skaU beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn tid pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemUg uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhel begår gärning som avses under 4;

6. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen.

265

7. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, dä riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sädant brott äga tillämpning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begär annan liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;

4. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning, nägon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket lill myteri, trolöshet eller modlöshet eller genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten eller begär annan dylik förrädisk gärning som är till men för försvaret eller för folkförsörjningen eller, om riket är helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan atl militärt motstånd förekommer, för motståndsverksamheten;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhel begår gärning som avses under 4;

7. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brotl äga tillämpning, någon sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eWer påstående;

6. uppvigliitg, varigenom någon söker förieda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet;

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp

8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhel begår gärning som avses under 7;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller på-ståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

IL hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker

266

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av personer med anspelning på ras, missaktning för folkgrupp eller an-
hudfärg, nationellt eller etniskt ur- nan sådan grupp av personer med
sprung eller med viss trosbekän- anspelning på ras, hudfärg, nalio-
nelse; nelll eller etniskt ursprung eller

med viss trosbekännelse;

12. barnpornografi brott, varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt alt bilden sprides, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

9. förtal, varigenom någon utpe
kar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller
eljest lämnar uppgift som är ägnad
atl utsätta denne för andras miss
aktning, dock ej om det med hän
syn lill omständigheterna var för
svarligt all lämna uppgift i saken
och han visar att uppgiften var sann
eller alt han hade skälig grund för
den;

10. förtal av avliden, om gärning
som avses under 9 är särande för de
efterlevande eller eljest kan anses
kränka den frid, som bör tillkomma
den avlidne;

//. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom; eller

13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig;

14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad atl utsätta denne för andras missaktning, och, om den förtalade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar alt uppgiften var sann eller atl han hade skälig grund för den;

15. förolämpning, varigenom nägon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beleende mot honom.

Prop. 1986/87:151

I samband med konfiskering av periodisk skrift må, då fråga är om något av de brott som avses i 4 § 1—3, 4, såvida det brottet är att anse som grovt, samt 6 och 7, meddelas förbud att utgiva skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader från det domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock meddelas allenast då riket befinner sig i krig.

I samband med konfiskering av periodisk skrift må, då fråga är om otdlåtel yttrande, som avses i 4 § 1—4, eller sådant enligt 5 § 1 otillåtet offentliggörande som innefattar spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift, meddelas förbud att utgiva skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader från del domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock meddelas allenast då riket befinner sig i krig.

12 kap.

3§

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

utöva uppdraget. Upphör juryman att vara valbar, vare uppdraget förfal-

let.

År riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, får genom lag föreskrivas undantag från jurymans rätt att avsäga sig sitt uppdrag.

ANDRA A VDELNINGEN. OM OFFENTLIGA FRAMSTÅLL-NINGAR

15 kap.

Yttrandefriheten i eter- och Irådsändningar samt filmer och ljudupptagningar

1 §

Varje svensk medborgare är, med de begränsningar som följer av denna förordning, gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att yttra sig i offentliga framställningar genom eter- och trådsändningar och i form av filmer och ljudupptagningar som sprids på annat sätt.

Den här angivna friheten har samma syfte som tryckfriheten.

Vad som sägs om film i denna förordning avser även videogram och andra upptagningar av rörliga bilder. I 1 kap. 7 § andra stycket föreskrivs att vissa offentliga framställningar skall jämställas med tryckta skrifter.

2§

Den rätt att lämna meddelanden som enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tillkommer envar gäller också när ett meddelande lämnas för offentliggörande genom en offentlig framställning. Detsamma gäller rätten enligt 1 kap. 1 § fiärde stycket alt anskaffa uppgifter och underrättelser för offentliggörande.

3 §

Del får inle förekomma att ytt
randen som är avsedda att fram
föras genom offentliga framställ- 269

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

ningar först måsle granskas av en myndighel eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna förordning, på grund av del kända eller väntade innehållet i en framställning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

Utan hinder av första stycket får i lag föreskrivas att offentlig förevisning av filmer skall föregås av granskning och godkännande. Vad som sägs i 2 kap. 12 § andra—femte styckena och 13 § regeringsformen skall gälla också sådana föreskrifter.

4§

Det som sägs i 1 kap. 3 § om missbruk av tryckfriheten och medverkan däri skall gälla också ifråga om offentUga framställningar. Likaså skall 1 kap. 4 § tillämpas beträffande dessa.

5§

Med offentlig framställning avses i denna avdelning en framställning som

1. har sänts som ett program i eter- eller trådsändning, eller

2. har lämnats ut i form av en film eller ljudupptagning för offentlig förevisning eller annan uppspelning eller för försäljning eller spridning på annal sätt.

Med program avses innehållet i en sådan eter- eller trådsändning av ljud eller bilder som riktas till allmänheten och som är avsedd att tas emot av denna med tekniska hjälpmedel.

6§

Bestämmelserna i detta kapitel
samt 16—22 och 24 kap. gäller inte
etersändningar från satelliter och
inte heller samtidig och oförändrad
återulsändning av sådana sänd
ningar genom eler- eller trådsänd
ning. I lag får föreskrivas att del
samma skall gälla samtidig och "-'"

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

oförändrad återulsändning av eter-eller trådsändningar från utlandet som inte sker från satelliter.

Bestämmelserna 12,4 och 8 §§ samt 18—20 och 22 kap. skall inte tillämpas på program eller delar av program som består i direktsändning av dagshändelser eller av sådana gudstjänster eller offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten.

I lag får föreskrivas att denna förordning inte skall tillämpas på sådana trådsändningar som inte är avsedda för någon större allmänhet.

7§

Vad som sägs i I kap. 8 § andra stycket och 9 § skall gälla också i fråga om offentliga framställningar.

Bestämmelserna i denna förordning hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter omförbud mot reklam i program i eter- eller trådsändningar eller om villkor för sådan reklam.

8§

Den rätt t dl anonymitet som föreskrivs i 3 kap. skall gälla också den som har deltagit i tillkomsten av en offentlig framställning som upphovsman eller meddelare eller som har framträtt i denna.

16 kap.

Om framställande och spridning av offentliga framställningar

1 §

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har räll alt bedriva verksamhet för framställning av filmer och ljudupptagningar, för offentlig förevisning av filmer eller uppspelning av ljudupptagningar eller för spridning av sådana upptagningar på annat sätt. Offentlig förevisning av film kan

dock föregås av granskning och

271

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

godkännande / enlighet med 15 kap. 3 § andra stycket.

Ulan hinder av denna förordning gäller vad som föreskrivs i lag ifråga om tillstånd för eier- eller trådsändning av offentliga framställningar och villkor för sådan sändning. Vad som sägs i 2 kap. 12 § andra-femle styckena och 13 § regeringsformen skall gälla också sådana föreskrifter.

2 §

Frågor om rätt all sända program i eler- eller trådsändningar skall kunna prövas av domstol eller av en nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Gäller prövningen fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten, skall frågan på talan av justiliekanslern prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare bestämmelser som meddelas i lag. Det sist sagda gäller dock inte om frågan rör överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor i fråga om reklam i program i eler- eller trådsändning som avses i 15 kap. 7 § andra stycket.

3§

1 lag får föreskrivas atl sådant tillstånd atl sända program i eter-eller trådsändning som omfattar hela landet eller en del av detta får ges enbart lill någon eller några svenska juridiska personer (programföretag). I sådant faU får villkor för sändningsverksamheten också bestämmas genom avtal. Villkor som avser begränsning av yttrandefriheten skall därvid ha stöd av lag enligt 1 § andra stycket.

Ett programföretag avgör ensamt vilka program som företaget skall sända.

I lag får föreskrivas att en sådan
nämnd som anges i 2 § skall gran
ska om program, som program
företagen har sänt, står i överens
stämmelse med de föreskrifter eder

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

villkor som gäller för programverksamheten.

4§

Vad som föreskrivs i 6 kap. 2 § skall gälla också offentliga framställningar.

Ulan hinder av denna förordning gäller det som föreskrivs i lag för det fall att någon i förvärvssyfte lill den som är under femton år lämnar ut filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur.

5§

Vad som sägs i 4 kap. 4 § och 6 kap. 4 § skall gälla också offentliga framställningar.

6§

Sådana filmer och ljudupptagningar, som framställs i riket och som är avsedda för spridning här, skall förses med tydliga uppgifter om vem som har låtit framställa dem samt om när och var det har skett. Närmare bestämmelser om detta meddelas i lag.

7§

Den som låter framställa en film eller en ljudupptagning och som därvid bryter mot 6 § skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Om en upptagning som avses i 6 § saknar uppgift som är föreskriven där, skall spridaren dömas till böter, högst ettusen kronor. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och spridaren känner till detta.

Den som genom offentlig förevisning av en film eller uppspelning av en ljudupptagning eUer på annat sätt sprider en sådan upptagning, trots att han vet att den enUgt denna förordning har lagils i beslag eller konfiskerats, skall dömas tid böter eller fängelse i högst ett år.

Prop. 1986/87:151

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

17 kap.

Om utgivare för offenlliga framställningar

I §

Varje offentlig framställning i form av ett program i eter- eller Irådsändning eller i form av en film som skall spridas på annat sätt skall ha en utgivare. Utgivaren utses av den som bedriver verksamheten.

Vad som sägs i 5 kap. 2 § andra stycket och 3 § andra stycket skall gälla också utgivare enligt första stycket i denna paragraf.

Uppgift om vem som är utgivare skall vara tillgänglig för allmänheten.

2§

Utses en särskild utgivare för en offentlig framställning i form av en ljudupptagning, skaU det som sägs om utgivare i detta kapitel och i 18—23 kap. gälla också sådan utgivare. I lag får föreskrivas att skyldighet att utse utgivare skall gälla även vissa ljudupptagningar.

3§

Närmare bestämmelser om hur utgivare skall utses och om hur tPPglft om vem som är utgivare skall hållas tillgänglig för allmänheten meddelas genom lag. För program i eler- eller trådsändning får därvid föreskrivas all utgivare skall utses för varje program eller för hela eller delar av programverksamheten.

4§

Utses en utgivare för hela eller
en del av programverksamheten,
får utgivaren utse en eller flera
ställföreträdare för sig. Vad som
sägs om utgivare i 1 § andra och
tredje styckena saml 3 § skall gälla
också ställföreträdare. Om utgiva
rens uppdrag upphör, upphör även
uppdraget att vara ställföreträ
dare. ,

274

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

5§

Den som bryter mot 1 § första stycket skall dömas till böter eUer, om omständigheterna är synnerligen försvårande, till fängelse i högst ett år.

I lag får föreskrivas straff för den som bryter mot en föreskrift i lag som meddelats med stöd av 3 eller 4§.

18 kap.

Om yttrandefrihetsbrott

1 §

De gärningar som anges i 7 kap. 4 och 5 §§ skall anses som yllrandefrihelsbrott, om de begås genom en offentlig framställning och är straffbara enligt lag. Under samma förutsättning skall som yllrandefrihelsbrott anses även sådan olaga våldsskildring, varigenom någon i en film eder i etl program i en eler-eller trådsändning närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt atl framställningen sprids, om inte gärningen med hänsyn lill omständigheterna är försvarhg.

Gärningar som enligt 7 kap. 2 § inte skall anses som tryckfrihetsbrott skall inte heller anses som yllrandefrihelsbrott, om de begås genom en offentlig framställning.

Vad som sägs i 7 kap. 3 § om begränsningar i friheten att meddela och anskaffa uppgifter för offentliggörande och alt medverka i tillkomsten av tryckta skrifter skall gälla också i fråga om offentliga framställningar. Hänvisningen till 8 kap. skall dock i stället avse

19 kap. Med författare och andra
upphovsmän, som inle ansvarar
enligt 19 kap., skall jämställas de
som framträder i offentliga fram
ställningar.

2§

Vad som är föreskrivel i lag om
påföljd för ett brotl som avses i 1 §
skall gälla också när brottet är att
anse som yttrandefrihetsbrott. ~

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

Om skadestånd på grund av ytt-randefrihelshrolt finns beslämrnelser i 21 kap. Vad som sägs i 7 kap. 6 § andra stycket andra meningen i fråga om tryckfrihetsbrotl i periodisk skrift skall gälla yttrandefrihetsbrott i eter- eller trådsändning. Rätten får besluta atl skyldigheten alt återge domen skaU avse endast ell av rätten gjort sammandrag av denna.

3§

Om en film eller ljudupptagning innefattar ett yttrandefrihelshroti, får den konfiskeras.

Vid konfiskering skall alla sådana exemplar förstöras som är avsedda för offentlig förevisning eller uppspelning eller annan spridning. Dessutom skall tillses atl föremål som kan användas uteslutande för mångfaldigande av denna fdm eller ljudupptagning, inte skall kunna användas för all framställa ytterligare exemplar av upptagningen.

19 kap. Ansvarighelsregler

1 §

Ansvaret för yltrandefrihelsbroll i en offentlig framställning som har en utgivare ligger på denne. Har en ställföreträdare inträtt som utgivare, har han ansvaret.

I fråga om andra direktsända program i eter- eller trådsändning än som avses i 15 kap. 6 § andra stycket får i lag föreskrivas alt i stället den som framträder i programmet skall ansvara för sina yttranden.

Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i en sådan ljudupptagning som inle har eller skall ha en utgivare ligger på upphovsmannen till framställningen och den som framträder i upptagningen, om de är atl anse som gärningsmän och deras identitet angivits i enlighet med 3 kap.

2 §. De är dock inte ansvariga, otn
upptagningen lämnats ut för sprid
ning ulan deras samtycke eller om 276

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

deras identitet angivits mot deras vilja.

2§

Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i en offentlig framställning ligger på den som är skyldig att utse utgivare

1. om det inle fanns någon behörig utgivare när brottet förövades och del inte heller är fråga om en framställning som avses i 1 § tredje stycket,

2. om utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde utöva den befogenhet som han skulle ha och som anges i 5 kap. 3 § andra stycket,

3. om uppgift om vem utgivaren var inle har hållils tillgänglig för allmänheten på föreskrivet sätt,

4. om utgivaren inte har någon
känd hemorlsadress i riket och inte
heller kan påträffas här under rät
tegången.

Har en särskild utgivare utsetts för en offentlig framställning i form av en ljudupptagning, men var han inte längre behörig när brottet förövades, eller hade hans uppdrag annars upphört eller förelåg det i fråga om honom något sådant förhållande som anges i 2 § första stycket 2—4, ligger ansvaret för yttrandefrihelsbrolt på den som har utsett utgivaren.

Har en ställföreträdare inträtt som utgivare, ligger i molsvarande fall ansvaret på utgivaren.

3§

Ansvaret för yttrandefrihetsbrott
i en ljudupptagning som saknar ut
givare ligger på den som har låtit
framställa upptagningen, om upp
hovsmannen och den som fram
träder i upptagningen inte kan hål
las ansvariga enligt 1 § tredje
stycket eller var avlidna när upp
tagningen lämnades ul för sprid
ning enligt 15 kap. 5 §. Delsamma
gäller, om upphovsmannen och den
som framträder i upptagningen
saknar känd hemortsadress i riket 277

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

och inte heller kan påträffas här under rättegången.

4§

Den som genom offentUg förevisning av en film eller uppspelning av en ljudupptagning, som har utgivare, eller på annal sätt sprider sådan upptagning är ansvarig för yllrandefrihetsbroll i upptagningen, om denna saknar den i 16 kap. 6 § föreskrivna uppgiften om vem som har låtit framställa den och det inle kan klarläggas vem som är ansvarig enligt 1-3 §§.

Den som genom offentlig uppspelning eller på annal sätt sprider en ljudupptagning, som saknar utgivare, är ansvarig för yllrandefrihelsbrott i upptagningen, om varken upphovsmannen eller den som framträder i upptagningen har angivits i enlighet med 3 kap. 2 § och inte heller den som har låtit framställa upptagningen har angivits i enlighet med 16 kap. 6 § och det inte kan klarläggas vem denne är.

Vad som sägs i forsla och andra styckena gäller också om upptagningen är försedd med oriklig uppgift om vem som bedriva verksamheten och den som sprider upptagningen känner lill an uppgiften är oriklig.

5§

Vid bedömande av frågor om ansvar för yttrandefrihetsbrott tillämpas 8 kap. 11 och 12 §§.

20 kap.

Om åtal och särskilda tvångsmedel

I §

Bestämmelserna i 9 kap. om tryckfrihetsmål skall gälla också i fråga om ytlrandefrihelsmål. 1 fråga om lid för väckande av allmänt åtal skall därvid gälla att ålal som avser elt program i eter- eller trådsändning skall vara väckt inom sex månader samt att åtal som avser en annan offentlig framställning skall

vara väckt inom ett är. I fråga om 278

olaga våldsskildring gäller dock

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

vad som är föreskrivet i lag om lid för väckande av talan. Den lid inom vilken åtal skall väckas räknas från offentliggörandet enligt 15 kap. 5 § första stycket.

2§

Vad som sägs i 10 kap. om beslag av tryckta skrifter på grund av Iryckfrihetsbrott skall gälla också i fråga om beslag av filmer och ljudupptagningar på grund av yitran-defrlhetsbroll. I slällei för 10 kap. 6 § och 8 § andra styckel gäller dock vad som föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller liknande delar av upptagningen, där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall gratis tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa upptagningen. Beviset skaU innehålla uppgift om del eller de avsnitt i framställningen som har föranlett beslaget.

21 kap.

Om skadestånd

1 §

Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehåUet i en offentlig framställning i andra fall än när framställningen innefattar etl yttrandefrihetsbrott.

Om skadestånd på grund av brott som avses i 18 kap. I § andra och Iredje styckena gäller vad som är föreskrivet i lag.

2§

Den som enhgt 19 kap. bär det straffrättsliga ansvaret för en offentlig framställning ansvarar även för skadestånd. Skadeståndet kan krävas ul också av den som bedriver verksamheten.

Ifall som avses i 15 kap. 6 § andra stycket ansvarar gärningsman-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

nen för skadestånd i anledning av brotl som han begår i sändningen. Skadeståndet kan krävas ut även av den som bedriver programverksamheten.

3§

Om den som skulle bära det slraffrälisliga ansvaret inte har någon känd hemorlsadress i riket när brottet förövas och inte heller kan påträffas i riket under rättegången och ansvaret därför övergår på någon annan enligt 19 kap. 2 eller 3 §, får skadestånd ändå krävas ut även av den förre, i den mån det medges i lag.

4§

Vad som sägs i 8 kap. 12 § och 11 kap. 3—5 §§ skall gälla också i fråga om skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i offentliga framställningar.

22 kap.

Om rättegången i ytlrandefrihelsmål

1 §

Vad som sägs i 12 kap. om tryckfrihetsmål skall gälla också ifråga om motsvarande mål som avser offenlliga framställningar. Sådana mål är yttrandefrihelsmål.

23 kap.

Om offenlliga framställningar från utlandet

1 § Bestämmelserna i 15-22 och

24 kap. är tillämpliga också på så
dana filmer och ljudupptagningar
som har framställts utom riket och
som har lämnats ut för spridning
här på det sätt som anges i 15 kap.
5 § första stycket 2. Vad som an
nars sägs om den som har låtit
framställa upptagningen skall där
vid i stället gälla den som här i riket
lämnar ut den för spridning.

I fråga om rätten atl meddela
och anskaffa uppgifter för offent- 280

liggörande och om rätten till ano-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

nymiiel gäller dessutom vad som sägs i 13 kap. 5 § första och andra styckena. Därvid skall vad som sägs om tryckfrihetsmål avse yttrandefrihetsmål.

2§

Del som enligt 1 § gäller i fråga om räll all meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser och alt vara anonym gäller också program i eter- och trådsändning från sändare utom riket och ifråga om andra filmer och ljudupptagningar, som framställs utom riket, än dem som avses i den paragrafen.

24 kap.

Allmänna bestämmelser om offentliga framställningar

1§

Vad som sägs i 14 kap. 1—3 §§ skall gälla också ifråga om yttrandefrihetsmål.

Bestämmelserna i 14 kap. 5 § är tillämpliga också ifråga om offentliga framställningar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. De nya föreskrifterna skall inte tillämpas på program som har gjorts offenlliga genom eter- eller trådsändning före ikraftträdandet.

3. I fråga om filmer och ljudupptagningar som har gjorts offentliga före ikraftträdandet skall de nya föreskrifterna tillämpas med följande undantag:

a) Framställningarna skall anses ha gjorts offentliga den dag denna lag trätt i kraft.

b) Föreskrifterna i 15 kap. 8 §, 16 kap. 6 § saml 7 § första och andra styckena, 17 kap., 19 kap. 1-4 §§ och 23 kap. I § första stycket andra meningen skall inte tillämpas.

c) Den som sprider en film är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i filmen om spridningen skulle ha varit straffbar även enligt äldre bestämmelser.

d) Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i en ljudupptagning ligger på upp
hovsmannen till framställningen och den som framträder i upptagningen,
om de är att anse som gärningsmän. Sådant ansvar ligger också pä den som
har låtit framställa upptagningen och på den som genom offentlig uppspel
ning eller på annat sätt sprider upptagningen.

e) I stället för vad som föreskrivs i 21 kap. 2 § gäller att skadestånd kan
krävas ul av den som enligt c) och d) bär del straffrättsliga ansvaret för
innehållet i en offentlig framställning.

281

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

f) De nya föreskrifterna gäller inte i fråga om spridning som före ikraftträdandet har skett av filmer med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur. De nya föreskrifterna skall inte heller tillämpas pä annal brotl som har begåtts före ikraftträdandet, om talan bar väckts dessförinnan. Skulle en tillämpning av de nya föreskrifterna i del fallet ha lett till frihet från påföljd, får någon sådan dock inle ådömas för gärningen.

2 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen' dels atl 2 kap. 1, 12 och 14 §§ skall ha följande lydelse, dels atl punkt 4 övergångsbestämmelserna till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen skall upphöra atl gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 1 §

I § Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet atl i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,

2. informationsfrihet: frihet atl inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigl taga del av andras yttranden,

3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konslnärligt verk,

4. demonstralionsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,

5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften,

6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Beträffande tryckfriheten gäller Beträffande tryckfriheten och

vad som är föreskrivet i tryckfri- molsvarande frihet all yttra sig i
hetsförordningen. I denna finns vissa andra uttrycksformer än
också bestämmelser om rätt atl tryckta skrifter gäller vad som är
taga del av allmänna handlingar. föreskrivet i tryckfrihetsförord-

ningen. I denna finns också bestämmelser om rätt atl taga del av allmänna handlingar.

12 §

De fri- och rättigheter som avses De fri- och rättigheter som avses

i 1 § 1-5 samt i 6 och 8 §§ och i i 1 § 1-5 samt i 6 och 8 §§ och i

II § andra stycket får, i den ut- 11 § andra stycket får, i den ut
sträckning som 13-16 §§ med- sträckning som 13-16 §§ medgiver,
giver, begränsas genom lag eller ge- begränsas genom lag. Efter bemyn-
nom annan författning efter bemyn- digande i lag får de begränsas ge-

' Regeringsformen omtryckt 1985:866, 282

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

digande i lag enligi 8 kap. 7 § förs- nom annan författning / de fall som
ta stycket 7 eUer 10 §. anges i 8 kap. 7 § första styckel 7

och 10 §. / samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 14 § första stycket andra meningen.

Begränsning som avses i första styckel får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i etl demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Förslag till lag som avses i första stycket eller till lag om ändring eller upphävande av sädan lag skall, om det ej förkastas av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila i minst tolv månader från det att det första utskoltsyllrandet över förslaget anmäldes i riksdagens kammare. Utan hinder härav kan riksdagen antaga förslaget, om minst fem sjättedelar av de röstande förenar sig om beslutet.

Tredje styckel gäller icke förslag till lag om fortsatt giltighet i högsl tvä år av lag. Det gäller ej heller förslag till lag som enbart angår

1. förbud all röja sädant, som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt och vars hemlighållande är påkallat av hänsyn lill intresse som angives i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,

2. husrannsakan eller liknande intrång eller

3. frihetsstraff som påföljd för viss gärning.
Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens vidkommande huruvida

tredje stycket är tillämpligt i fråga om visst lagförslag.

14 §

Mötesfriheten och demonslra- Mötesfriheten och demonstra
tionsfriheten får begränsas endast tionsfrihelen får begränsas av hän-
av hänsyn //// rikets säkerhet, lill syn lill ordning och säkerhet vid
ordning och säkerhet vid samman- sammankomsten eller demonstra-
komsten eller demonstrationen el- tionen eller lill trafiken. / övrigr/år
ler till trafiken eller för att motver- dessa friheter begränsas endast av
ka farsot. hänsyn till rikets säkerhet eller för

att motverka farsot.

Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande nalur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

283

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:151

10 c §

Den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film, etl videogram eller en annan upptagning av rörUga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för otillåten utlämning av film eller videogram till böter eller fängelse i högsl sex månader.

Första stycket gäller inte filmer och videogram som statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. Del gäller inte heller filmer och videogram med samma innehåll som en exemplar som har godkänts av statens biografbyrå.

Har upptagningen forsens med etl intyg om att ett exemplar med samma innehåU har godkänts av statens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år, skall inte dömas lill ansvar. Vad som har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har lämnat ul upptagningen har insen eller bort inse detta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

285

8 kap.

7§

Sekretess gäller i kommunal Sekretess gäller i verksamhet, myndighets verksamhet, som be- som bedrivs av annan än statlig slår i tillsyn eller stödverksamhet myndighet och som består i tillsyn med avseende pä näringslivet, och i eller stödverksamhet med avseende tillsynsverksamhet, som annan än på näringslivet, för uppgift om statlig eller kommunal myndighet utövar med avseende på näringslivet, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om del kan antas atl den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första styckel 1. om den finner del vara av vikt atl uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

16 kap.

Organ Folkbildningsförbundet

Handelshögskolan i Stockholm

Kungliga Musikaliska akademien

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien

Kungliga Svenska Aeroklubben

LänsbJJdningsförbunden

Verksamhet

fördelning av statliga medel mellan länsbildningsförbunden för stöd till kulturverksamhet genom ideella föreningar (SFS 1976:1046)

statligt stöd i form av utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976:1046)

statligt stöd till utbildnings- och utgivningsverksamhet (SFS 1976:1046)

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt reglerad anställning hos akademien

besiktning och tillsyn av luftfartyg samt utfärdande och förnyande av luftvärdig-helsbevis (SFS 1957:297)

statligt stöd till kulturverksamhet genom ideella föreningar (SFS 1976:1046)

287

notarius publicus Prop. 1986/87:151

all verksamhet som (SFS 1981: 1363)

statligt stöd i marknadsreglerande syfte (SFS 1967:340)

Notarius publicus

Regleringsföreningarna Föreningen för mejeriprodukter, ekonomisk förening. Svensk kötthandel, förening u.p.a., Sveriges oljeväxlintressenter, förening u.p.a., Sveriges potatisintressenter, ekonomisk förening. Svensk sockerhandel, ekonomisk förening. Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening och Svensk ägghandel, förening u.p.a.

statligt stöd i marknadsreglerande syfte (SFS 1974:226)

obligatorisk kontroll (SFS 1985: 1105)

Regleringsföreningen Svensk fisk, ekonomisk förening

Riksprovplatserna Aktiebo
laget   Statens   Anläggnings
provning,       Aktiebolaget
Svensk     Bilprovning     och
Apoteksbolaget Aktiebolag

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt reglerad anställning hos skolan

Skolor med enskild huvudman och statligt reglerade anställningar

Stiftelsen Svenska Institutet all verksamhet

Lagrådet Prop. 1986/87:151

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-01-19

Närvarande: juslitierådet Knulsson, f. d. juslitierådet Sterzel, regeringsrådet Totlie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 27 november 1986 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i regeringsformen,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Marianne Eliason och hovrättsassessorn Bertil Wennberg.

Föredragningen påbörjades under hand den 17 november 1986, sedan del upplysts att förslagen antagits av regeringen vid allmän beredning. Lagrådsremissen överensstämmer - bortsett från några smärre detaljer av formell art — hell med den under hand föredragna versionen.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Remissen utgör slutprodukten av ett drygt sextonärigt arbete med atl åstadkomma ett förstärkl grundlagsskydd för yttrandefriheten. Åtskilliga praktiskt betydelsefulla nyheter har genomförts tidigare, främst genom en störte reform av tryckfrihetsförordningen för etl tiotal år sedan. Det primära syftet med det förslag som nu läggs fram är att till grundlags nivå upphöja ett skydd, som f n. ges i författningar av lägre valör, och anpassa det så långt som möjligt efter tryckfrihetsförordningens mönster.

Den lagtekniska uppgiften är ganska svår, framför alll därför atl så pass många och olikartade medier berörs. Under arbetets gång har också skiftande åsikter kommit till uttryck om vilka led i yttrandefriheten som bör grundlagsskyddas och hur regleringen bör byggas upp. Genom att de sakliga nyheterna nu i huvudsak begränsas till vad som sammanhänger med anpassningen lill tryckfrihetsförordningen kan uppmärksamheten särskilt inriktas på alt fä till stånd elt så gott lagtekniskt system som möjligt. Det kan anmärkas redan inledningsvis, alt lagrådet i huvudsak ansluter sig till de sakliga ställningstagandena i remissen.

I fräga om grundlagsskyddets omfattning var utgångspunkten, då mass
medieutredningen tillsattes 1970, alt åtminstone radio och television borde
las med, sannolikt även film. Yttrandefrihelsulredningens förslag omfattar
därutöver sceniska framställningar, utställningar och ljudupptagningar av
olika slag. Utredningen har övervägt, om man också bör föra in demon
strations- och mötesfriheterna, men har stannat för att de bör lämnas 290

utanför. Remissens förslag begränsar sig till, förutom radio och television, Prop. 1986/87:151 film och videogram saml andra ljudupptagningar.

Det långvariga utredningsarbetet har enligt lagrådets mening visat klart, att man i vart fall inte bör gä längre än yttrandefrihetsutredningen. Att föra in t. ex. demonstrations- och mötesfriheterna skulle ge grundlagen ett alltför oenhetligt innehåll. Det skulle leda lill bristande stringens ulan all, såvitt framgått, medföra några påtagliga vinningar för de medborgerliga friheterna. För den ståndpunkten har man etl starkt stöd i remissyttrandena över yttrandefrihetsutredningens belänkande.

Goda skäl har enligt lagrådets mening anförts för att inte heller låta sceniska framställningar och utställningar omfattas av grundlagsregleringen. Flera av de remissinstanser som företräder de aktuella medierna anser också, alt dessa bör hållas utanför. Om det sker är del emellertid enligt lagrådels mening önskvärt, att man såvitt möjligt tar till vara de uppslag till förbättringar på dessa områden, som har kommit fram under utredningsarbetet.

Diskussionen bör således nu begränsas till de medier som omfattas av remissens förslag. Inte heller med den avgränsningen undgår man emellertid problem.

Del är ofrånkomligt atl ge radio och television grundlagsskydd om inle själva grundtanken bakom lagstiftningsarbetet skall förfalla. Redan på detla område möter dock en del svårigheter. Delvis hänger dessa samman med den tekniska utvecklingen. Särskilda frågor aktualiseras t. ex. av satellittekniken. En översyn av radiolagsliftningen pågår också genom en särskild utredare, radiolagsutredningen (U 1985:06). Det antyder att tiden kanske egentligen inte ännu är mogen för en grundlagsreglering. Emellertid skulle ett ytterligare uppskov med detta länge förberedda lagsfiflningspro-jekl knappast vara rimligt. Lagrådet tillstyrker därför i princip remissens förslag i denna del. En översyn av de nya grundlagsreglema kan dock bli aktuell redan inom en ganska nära framlid.

Större tvekan inställer sig inför förslaget atl grundlagsskydda även film och videogram. Som sägs i remissen har dessa medier inle samma betydelse för den fria åsiktsbildningen och det fria informationsflödet — som 15 kap. 1 § andra styckel i remissens lagförslag hänvisar till - som tryckta skrifter, radio och television. De har sin väsentliga betydelse för den konstnärliga och kulturella yttrandefriheten.

Frågan är om ell grundlagsskydd för filmer och videogram verkligen medför sådana fördelar som väger upp de laglekniska problemen. Regler om t. ex. meddelarskydd och ensamansvar har inte samma betydelse som i fråga om de medier som är grundläggande för samhällsinformationen och den allmänna debatten. En avsevärd nackdel blir i stället all man får in de svårhanterliga problemen med våldsvideogram, pornografiska filmer etc. Med visst fog kan man säga sig att redan de tryckta skrifterna drar med sig tillräckligt av den problematiken.

Man kan således tveka om det är välbetänkt alt nu grundlagsskydda film
och videogram. Lagrådet vill emellertid från sina utgångspunkter inte
motsätta sig remissens förslag. Bl. a. har lagrådet beaktat, atl filmen har
varit med i diskussionerna under lång tid. Redan innan massmedieutred- 291

ningen tillsattes hade ett betänkande (SOU 1969:14) lagts fram med förslag Prop. 1986/87:151 till filmlag och filmansvarighetslag.

Ett grundlagsskydd föreslås också för andra ljudupptagningar än sådana som utgör led i radio- eller televisionsprogram, film eller videogram. Det gäller bl. a. grammofonskivor och ljudkassetter. Dessa medier har kommit med först genom ytirandefrihetsutredningen. Remissens motivering är — liksom i fråga om grundlagsskydd för film - utomordentligt kortfattad; den utgör närmast en hänvisning lill utredningen och remissyttrandena. Särskilt som remissen inte tar upp någoldera av utredningens båda förslag till lagteknisk lösning, framstår motiveringen som tunn. Man kommer onekligen ganska långt bort från de tryckta skrifterna, som dock är grundlagens kärna, då man för in de ifrågavarande ljudupptagningarna. De lagtekniska problemen ökar väsentligt utöver dem som filmer och videogram drar med sig. Det beror inle bara på atl själva begreppsbildningen kompliceras utan också bl. a. på att systemet med ensamansvar i princip görs frivilligt.

Det är svårt alt se något riktigt bärande motiv för atl la med dessa ljudupptagningar i grundlagen. Emellertid går det att finna en godtagbar lagteknisk lösning. Lagrådet har därför inte anledning att avstyrka förslaget.

Lagrådet övergår härefter till frågorna om hur del utbyggda grundlagsskyddet bör utformas. Inte mindre än fyra fullständiga förslag har lagts fram. Massmedieulredningen har presenterat ett förslag lill massmediegrundlag, som skulle ersätta tryckfrihetsförordningen.

Ytirandefrihetsutredningen har förordat att tryckfrihetsförordningen behålls och atl en ny grundlag stiftas vid sidan av den för andra led i yttrandefriheten. Den har också lagt fram ett förslag till en enda, samlad ytlrandefrihelsgrundlag och har antytt sympatier för detla alternativ på längre sikt. Remissen har stannat för att man bör bibehålla tryckfrihetsförordningen men tillföra den en andra avdelning med regler om skydd för radio, television m. m.

Även lagrådet finner starka skäl tala mot alternativet med två parallella grundlagar. De synpunkter som anförs på den frågan i remissen förtjänar instämmande. Valet står således mellan atl antingen stifta en helt ny grundlag eller bibehålla tryckfrihetsförordningen och i den på något sätt infoga regler om de "nya" medierna. En ny, samlad grundlag har elt klart företräde från allmänna, systematiska synpunkter. Å andra sidan har viktiga skäl också anförts mot en sådan lösning. De sammanhänger främst med att de olika medierna måste regleras olika på flera väsentliga punkter. Man kan inte helt avfärda de farhågor som har uttalats för att en "sammansmält" grundlag skulle kunna leda till en uttunning av skyddet för skrifter enligt den nuvarande tryckfrihetsförordningen.

Lagrådet har för sin del stannat för att i princip ansluta sig till remissens förslag. Därvid har lagrådet lagt avgörande vikt vid alt del tryckfrihetsrältsliga skyddet är själva grunden och utgångspunkten för regleringen och att tryckfrihetsförordningen har en lång hävd och en betydande förankring.

En utbyggnad av tryckfrihetsförordningen kan genomföras på olika sätt.
Den bästa lösningen hade man sannolikt fält genom att dela upp grundla
gen på flera avdelningar, l.ex. en med inledande bestämmelser, en om 292

allmänna handlingars offentlighet, en om tryckta skrifter etc. Lagrådet vill Prop. 1986/87:151 emellertid inle pä detla stadium ifrågasätta någon sädan större omarbetning av remissens förslag utan utgår från den föreslagna uppläggningen med två avdelningar.

Andra avdelningen i förslaget kan emellertid inle godtas utan en del redaktionella förändringar. Som sägs i remissen är det viktigt att grundlagsreglerna blir så klara och bestämda som möjligt. Lagrådet vill särskilt understryka, alt en grundlag med syftet alt värna yttrandefriheten måste vara lätt att läsa och tillägna sig. Den grundläggande begreppsbildningen måste vara enkel och begriplig och lagreglerna disponeras pä ell sä pedagogiskt sätt som möjligt.

Från dessa synpunkter kan remissens förslag inte undgå en viss kritik. Lagtexterna har blivit väl krångliga och svårforcerade. De har, som en följd bl, a, av de begrepp som används, kommit att ligga pä en alltför hög abstraktionsnivå. Några vinningar i sak som kan väga upp dessa nackdelar föreligger inle.

Enligt lagrådets mening är begreppet "offentliga framställningar" inle tillfredsställande, allra minsl som rubrik över andra avdelningen men inte heller som samlingsbeteckning i den följande lagtexten. Del för tanken vilse genom att det språkligt snarare anknyter till sceniska framställningar än till exempelvis radioprogram och grammofonskivor. Lagrådet föreslår i stället alt rubriken över andra avdelningen direkt får tala om vad saken gäller, dvs. radio och television saml filmer och ljudupptagningar. Även i lagtexten bör dessa ord användas för att förenkla för läsaren.

Begreppet radio kan lämpligen - liksom i nuvarande lagstiftning - få avse både ljudradio och television. Begreppet film bör, som föreslås i remissen (15 kap. 1 § Iredje stycket), omfatta även videogram och andra upptagningar av rörliga bilder.

Lagtexten bör vidare förtydligas genom att den får tala om "radioprogram" i stället för om "program" (remissens 15 kap. 5 § andra stycket). Lagrådet har noterat, atl den föreslagna definitionen på program avviker från definitionen i radiolagen. Lagrådet har inte underlag för någon annan bedömning än att förslaget i denna del kan godtas. Del får förutsättas att radiolagstiflningens begrepp anpassas till dem som förs in i grundlagen.

Lagrådels förslag innebär att man inte får någon samlingsbeteckning för de olika medier som kommer i fräga. De alternativ som har övervägts har synts konstlade; de skulle snarast göra grundlagslexlen svårare att förstå. Emellertid är det angeläget att man undviker att betunga lagtexten med uppräkningar av de olika medier som avses eller att överhuvudtaget göra de enskilda paragraferna långa och invecklade.

Hur pass lättillgänglig grundlagen blir beror bl. a. på hur den disponeras.
Vad som gör den lagtekniska uppgiften svår är, som lagrådet förut framhål
lit, att olika medier, som kräver speciella regler på en rad viktiga punkter,
skall föras samman i en gemensam avdelning. Del går knappast att undvika
all lagtexterna blir rätt krångliga, om samtliga medier genomgående be
handlas tillsammans. Å andra sidan är del otvivelaktigt en fördel om man i
huvudsak kan ansluta till första avdelningens disposition och allmänna
mönster. 293

En viss motsättning visar sig alltså mellan olika synpunkter. Egenvärdet Prop. 1986/87:151 av all följa första avdelningens uppläggning är emellertid inte så slort, alt det bör få ta över hänsyn lill grundlagens lättillgänglighet. Vissa avsteg är sakligt starkt motiverade.

Radio och film kan utan större olägenheter hållas samman, men svårigheter uppstår om man också tar med de fristående ljudupptagningarna. Lagrådet har funnit atl en väsenlligt enklare och mera lättillgänglig lagtext kan åstadkommas, om bestämmelserna rörande dessa ljudupptagningar bryts ul och samlas i ett särskilt kapitel i slutet.

Om detta förslag godtas, skulle alliså samtliga kapitel i andra avdelningen utom det sista behandla radio, television och film. En ytterligare förbättring åstadkoms om 16 kap. delas på två, ett om sändning av radioprogram och etl om framställning och visning av filmer. I stället bör remissens 24 kap. utgå och bestämmelserna föras in på lämpliga ställen i andra kapitel.

Lagrådet har överarbetat remissens förslag i enlighet med del sagda.

Innan lagrådet går in på att närmare kommentera lagtexterna, skall en del av de frågor, som las upp i remissens allmänna motivering, beröras något.

Lagrådet kan i huvudsak instämma i vad som sägs om allmänna utgångspunkter (3.1), men några randanmärkningar bör göras. Onekligen ligger det mycket i påslåendet, att del bara i undantagsfall behövs förbättringar av skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter i vårt land under normala förhållanden. Det låter sig också sägas, atl grundlagsskyddet har sitt främsta värde i krislägen då vår demokrati och yttrandefrihet hotas inom landet eller utsätts för påfrestningar till följd av tryck utifrån. Remissen trycker emellertid enligt lagrådels mening väl starkt pä dessa synpunkter.

Man får inte bortse från all grundlagens huvuduppgift rent praktiskt blir att anvisa lösningar på en rad frägor av väsentlig betydelse under normala förhållanden. En del sådana frägor kan få en alltför ytlig behandling om man överbetonar krisperspektivel. Exempel ger de enskildas skydd mot publicilelsskador, ingripande mot kommersiellt missbruk av yttrandefriheten, motverkande av diskriminering m.m.

Flertalet av de sakfrågor, som tas upp i den allmänna motiveringen, är välkända från tidigare diskussioner. Mot slutsatserna har lagrådet i de flesta fall ingen invändning. Detta gäller l.ex. yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda (3.2.2). Hithörande frägor, som vållade slora svårigheter då tryckfrihetsförordningen stiftades, framstår även enligt lagrådets mening som ej ägnade för reglering i grundlag.

Något annorlunda ser lagrådet på de frågor som gäller de enskildas skydd mot publicitetsskador. De tas i remissen upp dels i avsnittet om grundlagsskyddet för den enskildes integritet (3.2.3), dels i avsnittet om rättegången (3.8). Del gäller här några olika men i sak nära sammanhörande frågor av väsentlig betydelse för de enskilda medborgarna.

I regeringsformens målsätlningsstadgande i I kap. 2 § sägs bl. a. att det
allmänna skall värna den enskildes privatliv och familjeliv. Departements
chefen betecknar i lagrådsremissen rätten till skydd för privatlivet som "en
av de mest fundamentala fri- och rättigheterna". Samtidigt medger han att 294

de lagbestämmelser som finns på området kan förefalla ganska begränsade Prop. 1986/87:151 till omfattningen, om man ser pä förhållandena i andra jämförbara länder. Detla är ovedersägligen rikligt. Bl. a. i våra nordiska grannländer finns lagregler som ger den enskilde ett skydd mot oberättigat intrång i privatlivets fred. När departementschefen lar avstånd frän tanken pä en sädan lagstiftning för svensk del hänvisas framför allt till massmediernas självsanerande verksamhet.

Lagrådet kan i slort sett instämma i vad som sägs i remissen då del gäller rätt lill genmälen och beriktiganden. Dessa frågor har länge ställ i förgrunden både för den allmänna debatten och för självsaneringen. Det finns onekligen goda skäl atl även fortsättningsvis lita till andra åtgärder än lagstiftning. Utvecklingen bör dock följas med uppmärksamhet, särskilt naturligtvis på radioområdet där självsaneringen ännu inle har hunnit lika långt som inom pressen.

Större tvekan inger remissens ståndpunkt när det gäller åtgärder mot kränkningar av privatlivets fred. Frågan om lagstiftning mot sådana kränkningar diskuterades av integritetsskyddskommiltén i dess slutbetänkande (SOU 1980:8) Privatlivets fred. Fyra ledamöter ansåg att den enskildes privatliv skyddas tillräckligt genom pressens självsanering. En femte ledamot ville förslärka den enskildes skydd genom atl införa en möjlighet lill ekonomisk ersättning. Övriga tre ledamöter förordade lagstiftning i form av en ny straffbestämmelse i brottsbalken med en hänvisning i tryckfrihetsförordningen. Straffbeläggningen skulle i sin tur medföra skadestånds-rätt för målsäganden.

Vid remissbehandlingen av betänkandet var opinionen ganska jämnt fördelad mellan de båda huvudalternativen. Betänkandet och remissyttrandena överlämnades till ytirandefrihetsutredningen, som för sin del enhälligt avrådde frän lagstiftning. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har frågan tilldragit sig mycket begränsad uppmärksamhet. Av detla drar departementschefen slutsatsen, alt en stor majoritet bland remissinstanserna stöder utredningens ståndpunkt, något som skulle betyda att flera av dem ändrat uppfattning sedan de yttrat sig över det tidigare belänkandet.

Lagrådet konstaterar alt de pressetiska reglerna - liksom avtalet mellan staten och Sveriges radios programföretag - i och för sig avser att ge ett skydd för den enskildes privatliv. Ytirandefrihetsutredningen har inte ansett sig kunna avgöra om standarden inom pressen, radio och television har stigit eller sjunkit under senare år när det gäller hänsynen till den enskilda människans integritet. Såväl utredningen som departementschefen gör emellertid bedömningen, all lägel f. n. inte är oroväckande och atl standarden i vårt land är högre än på många andra håll i väriden. Alt allvarliga integriletskränkningar förekommer i en ingalunda obetydlig omfattning torde dock knappast kunna bestridas. Del kan vara fråga om exempelvis publicering av fotografier som har tagils i hemlighet eller av uppgifter - stundom i form av en fikliv intervju - om en namngiven persons intima personliga förhållanden.

Publicitet av detla slag kan otvivelaktigt medföra avsevärt lidande och
ibland också ekonomisk förlust för den drabbade även i fall då rekvisiten 295

för ärekränkningsbrott inle är uppfyllda. Någon möjlighet lill ekonomisk Prop. 1986/87:151 ersättning torde emellertid inte föreligga. Den enda form av upprättelse som står till buds enligt de utomrältsliga normsystemen är att ett klandrande nämndultalande skall publiceras. Har etl offentliggörande skett i ett medium, som inte omfattas av något sådant normsystem, kan inte ens ett sådant uttalande utverkas. Del kan inte utan fog ifrågasättas om detta är en tillfredsställande ordning.

I avsaknad av en allmän lagregel till skydd för den personliga integriteten skulle man i och för sig kunna tänka sig alt del genom rättspraxis, med utgångspunkt i regeringsformens målsätlningsstadgande, utvecklas regler om rätt till skadestånd för den som har utsatts för ett obefogat intrång i sitt privatliv. När det gäller uttalanden i tryckta skrifter torde emellertid I kap. 3 § tryckfrihetsförordningen lägga hinder i vägen för en sädan utveckling. Delsamma kommer med det remitterade förslaget att bli fallet i fråga om andra grundlagsskyddade medier.

Mot bakgrund av det anförda vill lagrådet för sin del ifrågasätta om det är befogat att avvisa tanken på lagstiftning lill skydd för privatlivets fred med en sådan bestämdhet som har skett i remissen. Snarare torde statsmakterna ha all anledning atl även i fortsättningen följa utvecklingen på området och bevaka att den fundamentala rättighet del är fråga om inte träds för när.

En i sak näraliggande fråga gäller rällegångssystemets utformning. Jurysystemel har, som redovisas i remissen, varit föremål för diskussion under senare år, särskilt i anslutning lill massmedieutredningens arbete. Den uppfattningen har efterhand stabiliserat sig, alt juryinstitulionen bör behållas och i princip införas även för de nya medier som blir skyddade genom en utsträckt grundlagsreglering.

Lagrådet har ingen annan uppfattning i själva principfrågan. Det är emellertid viktigt alt anlägga etl nyanserat synsätt. Juryinstitulionen har onekligen en stark motivering som ett värn för yltrandefrihelen i oroslider, men man måste också beakta hur systemet faktiskt fungerar i dag. Sedan länge är läget obestridligen att nästan alla tryckfrihetsmål gäller ärekränkning av enskilda. Det finns ingen anledning atl anta, atl denna bild kommer atl ändras inom överskådlig tid; lagrådet bortser här frän olaga våldsskildringar.

Det är uppenbart att skälen för en särskild rättegångsordning inte är lika starka vid alla typer av mål. Motiveringen är svag för alt ge massmedierna ett särskilt processuellt skydd vid kränkningar av enskilda medborgare. Givetvis kan även förialsmål vara av sådant slag, alt juryprövning är motiverad. Erfarenheten visar dock att det är ett fåtal mål som inte likaväl skulle kunna prövas av en tingsrätt med nämnd som av en jurydomstol.

Det framstår som klart otillfredsställande, att man i diskussioner om en
grundlag som skall trygga den medborgerliga yttrandefriheten skall behöva
medge behovet av åtgärder för all "minska motlutet" för enskilda männi
skor som blir kränkta och söker stöd i rättsordningen. Lagrådet delar
sålunda den i remissen uttryckta uppfattningen, att möjligheterna att stär
ka skyddet för mälsägandena bör ägnas stor uppmärksamhet i lagstift
ningsarbetet. Som en konsekvens härav bör bl. a. frågorna om rättegångs- 296
ordningen inle betraktas som slutligt avgjorda om detla förslag antas.

För den meningen talar också de nya jurymålen om olaga våldsskildring. Prop. 1986/87:151 Deras antal kan inte uppskattas i dag. Uppenbart är dock att en ordning med en tryckfrihetsjury, som nästan enbart handlägger mål om ärekränkningar och olaga våldsskildringar, kan anses stötande redan frän principiella synpunkter. En översyn och utvärdering av jurysystemel bör därför komma lill stånd om inte alltför många år.

Frågor om yttrandefriheten och reklamen (3.2.4) har, som nämns i remissen, behandlats i flera sammanhang, men alla förslag som lagts fram har fått rätt mycket kritik. Rättsläget torde i dag vara tillräckligt klart för all man även fortsättningsvis skall kunna klara sig utan närmare regler i tryckfrihetsförordningen. Onekligen blir det emellertid här fråga om en brist i grundlagsregleringen, som gärna borde rättas till i framtiden.

I övrigt vill lagrådet endast helt kort beröra en av de andra frågor rörande tryckfrihetsförordningen, som behandlas i den allmänna motiveringen (3.3). Yttrandefrihetsutredningen föreslog etl särskilt stadgande om skyldighet för det allmänna atl iaktta åsiktsneutralitet vid stödgivning m. m. Goda grunder har i och för sig anförts både i remissyttranden och nu av departementschefen för att inte ta med en sädan bestämmelse av mera allmän räckvidd. Lagrådet saknar emellertid en närmare diskussion av möjligheterna att utforma en godtagbar regel i tryckfrihetsförordningen som tar sikte endast på pressen.

Det är obestridligt att det stöd, som sedan länge utgår till dagstidningar i vårt land, har en avgörande betydelse för upprätthållandet av en rimligt allsidig opinionsbildning via pressen. Redan en flyktig blick på slödförord-ningens utformning gör emellertid klart, att det i princip är enkelt att genom smärre korrigeringar av synbarligen närmast teknisk art åstadkomma väsentliga negativa effekter. Särskilt med tanke på sådana kristider, som ofta åberopas i andra sammanhang, är detla inle tillfredsställande.

Frågan är om tryckfrihetsförordningen skulle kunna ge något skydd pä denna punkt, även om del inte skulle bli fullgott. Genom alt antyda presstödets existens skulle grundlagen också ge en mera realistisk bild av tryckfriheten i vårt land. Lagrådet vill därför förorda, all frågan om en sädan bestämmelse övervägs under den fortsatta beredningen av delta ärende.

Lagrådet övergår härefter till grundlagstexterna. Mot första avdelningen finns ingen erinran. Rubriken bör dock ändras till "Om tryckta skrifter och allmänna handlingars offentlighet".

Som nämnts tidigare har lagrådet överarbetat den andra avdelningen i remissens förslag. Lagrådets förslag, som även omfattar övergångsbestämmelserna, tas upp i en bilaga till delta protokoll. I anslutning härtill är följande atl anföra.

15 kap.

Motsvarar 15 kap. i remissen med undantag för bestämmelserna om ljudupptagningar.

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i del remitterade förslaget såtillvi
da att här den grundläggande yltrandefrihelen i radio, television och film 297

slås fast. Med hänvisningen i andra styckel nämnda paragraf till tryckfrihe- Prop. 1986/87:151 lens syfte åsyftas enligt specialmotiveringen vad som sägs i I kap. 1 § andra styckel om "säkerställande av elt fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning". Detta har getts ell tydligare ullryck i lagrådels förslag. Vidare finns här, av skäl som lagrådet redovisat i del föregående, i fråga om ljudupptagningar endast en erinran om de bestämmelser härom som i lagrådels förslag återfinns i det tillagda 25 kap.

2§

Första stycket inleds med en definition som i förenklande syfte låter begreppet "radio" täcka såväl ljudradion som televisionen. Andra meningen motsvarar den i del remitterade förslagels 5 § andra stycke intagna bestämningen av radio- och televisionsprogram. Den iredje meningen har av skäl som närmare kommer att anges vid 6 § tillagts för alt klargöra alt sändningar från satellit alltid är att betrakta som verkställda från sändare utom riket.

Andra och tredje styckena motsvarar i det remitterade förslaget 1 § Iredje stycket och 5 § första stycket 2. Härvid är att anmärka att i lagrådets förslag rekvisitet för förordningens tillämplighet på filmer beskrivs som att filmen "sprids till allmänheten". Begreppet spridning kommer därmed atl fortsättningsvis läcka alla i förordningen behandlade offentliggöranden, dvs. både offentlig förevisning av en film och försäljning eller "spridning på annat sätt" av de individuella exemplaren av en film. Om en film återges i etl televisionsprogram är det däremot inte fråga om spridning av filmen i förordningens mening.

3-5 §§

Motsvarar 2-4 §§ i remissen.

6{!

Motsvarar 6 § i remissen.

Paragrafen behandlar i första stycket sändningar från satelliter. Sådana sändningar kan vara av olika slag (jfr bl. a. prop. 1984/85:199 s. 10 f). I förevarande sammanhang är det två huvudfall som är av intresse. Det ena är när sändningarna från en satellit är avsedda atl las emot direkt av allmänheten. Sändningar från en direklsändande satellit faller in under förordningens definition pä program (2 § ovan i lagrådels förslag). Del andra huvudfallet är när satelliten tjänstgör enbart som en s. k. kommunikationssatellit, vars sändningar tas emot av fasta stationer på marken för atl från dem överföras till de slutliga mottagarna. I det fallet är det först det senare ledet - den samtidiga och oförändrade återutsändningen - som är atl hänföra till förordningens tillämpningsområde. Vad som sänds omedelbart från satelliten är nämligen inle riklat till allmänheten och faller därmed utanför. Vare sig fråga är om direktsändning eller återulsändning kan

298

programmet eller den ursprungliga sändningen härröra från Sverige eller Prop. 1986/87:151 frän utlandet.

Det remitterade förslaget gör i paragrafen undantag för såväl direktsändning som återulsändning. Grunden härför anges vara atl elt syslem med utgivare som råder över vad som sänds och ansvarar för innehållet inte kan upprätthållas i fråga om satellitsändningar. Delta skäl har enligt lagrådets mening full bärkraft när det gäller utländska program. Såvitt avser svenska program kan det däremot ifrågasättas om de skall vara undantagna så snart de förmedlas över satellit. I remissen sägs också att ingenting hindrar att man i fräga om sädana sändningar genom vanlig lag föreskriver ett skydd som motsvarar det i tryckfrihetsförordningen.

Det är emellertid inte helt klart hur det remitterade förslaget ställer sig till frågan om etl programs ursprung och om detta ursprungs betydelse. Under del att förevarande paragraf i remissen generellt talar om sändningar frän satellit rubriceras 23 kap. som "offentliga framställningar från utlandet" och nämns "sändare utom riket" i kapitlets 2 §. Ordvalet i 23 kap. för närmast tankarna lill den ursprungliga sändningen och till slutsatsen atl alla sändningar av utländska program avhandlas i det kapitlet. Tillämpningsområdet för förevarande paragraf skulle därmed begränsa sig till satellitsändningar av svenska program. Vid föredragningen inför lagrådet har emellertid upplysts att avsikten är att alla sändningar från satelliter - oavsett programmets ursprung - är att betrakta som sådana sändningar som faller under remissens 23 kap. och alltså som sändningar från sändare utom riket. Endast de samtidiga och oförändrade återutsänd-ningarna, vilka sker från fasta stationer i Sverige, kvarstår därmed säsom i systematiskt hänseende jämställda med vanliga programsändningar inom riket. I sakligt hänseende innebär förslaget emellertid atl båda huvudfallen av satellitsändningar skall falla utanför förordningens tillämpningsområde, utom såvitt avser meddelar- och anskaffarskyddet.

Lagrådet saknar underiag för att föreslå någon annan principiell lösning än den remissen sålunda eftersträvar. Något skäl alt undanta återutsänd-ningarna frän 16 kap:s regler om rätt att sända radioprogram finns dock inte enligt lagrådets uppfattning. Detsamma gäller undantaget från 15 kap:s tillämpningsområde.

I systematiskt hänseende skulle förslaget enligt lagrådets mening vinna på alt den avsedda skillnaden mellan direktsändning och återulsändning kom till ett tydligare uttryck. Detta kan ske genom att förevarande paragraf får avhandla endast åierutsändningarna och all direktsändningarna får komma in under den reglering som tar sikte på de utanför förordningens direkta tillämpningsområde fallande utlandssändningarna, dvs. i lagrådets förslag i 24 kap. 2 §. För att den valda systematiken skall bli fullt tydlig bör klart utsägas att en satellit alllid är all betrakta som en sändare utom riket. Detta kan lämpligen ske i en till 15 kap. 2 § första stycket i lagrådets version fogad hänvisning till 24 kap. 2 §.

7§

Motsvarar 7 § i remissen.
Med anledning av hänvisningei till 1 kap. 8 § andra stycket vill lagrådet 299

framhålla följande. I nämnda stycke anges atl särskilda lagregler gäller om Prop. 1986/87:151 bl. a. den rätt som tillkommer upphovsmän lill litterära och konstnärliga verk. Utvidgningen av TF:s tillämpningsområde aktualiserar frågan om förhållandet till de räuigheler som enligt upphovsrättslagen Ullkommer utövande konstnärer, fonogramframslällare samt radio- och televisions-företag. Det kan visseriigen med visst fog göras gällande att den privalrättsliga förfoganderätt som regleras i upphovsrättslagen inte innebär någon begränsning av yttrandefriheten och atl en erinran om denna rätt i TF därför skulle kunna undvaras (jfr SOU 1983:70 s. 188 f). När nu en sädan erinran har gjorts beträffande upphovsmännen bör emellertid lill undvikande av tolkningsproblem motsvarande erinran göras i fråga om de nämnda s. k. närstående rättigheterna. Härigenom klargörs dessutom all även det s. k. katalogskyddet enligt 49 § upphovsrättslagen omfattas. Lagrådet föreslär sålunda att i 1 kap. 8 § andra styckel efter orden "fotografisk bild", inskjuts "om upphovsrätten närstående rättigheter".

Möjligheten enligt 15 kap. 7 § andra stycket att förbjuda och reglera reklam i radio omfattar enligt specialmotiveringen även s. k. åsiktsannonsering. Vad som avses med detta uttryck är oklart. Det synes emellertid inte lämpligt all till begreppet reklam hänföra exempelvis meddelanden frän politiska partier, ideella organisationer eller statliga myndigheter, vilka syftar till all påverka mottagarnas attityder och handlande men inte uppbärs av något kommersiellt intresse. En så vidsträckt innebörd överensstämmer knappast med allmänt språkbruk. Härtill kommer att det i reklambegreppet inle ligger att meddelandet skall bekostas av nägon annan än sändarförelaget och avse dennes verksamhet. Det torde emellertid inte vara meningen atl ell förbud mot äsiklsannonsering skall kunna gälla andra programinslag än sådana som införs för en utomstående beställares räkning. Ett längre gående förbud mot spridande av åsikter skulle inte vara förenligt med den nuvarande uppläggningen av bl. a. närradioverksamhe-len.

Av nu anförda skäl har i lagrådets förslag bestämmelsen om reklam preciserats aft gälla kommersiell reklam. Därutöver föreslås en uttrycklig möjlighet att förbjuda s. k. sponsring, dvs. sändning av program som helt eller delvis bekostas av annan på villkor atl programmet sänds. Atl sådan verksamhet skall kunna förbjudas framgår av den allmänna motiveringen (3.2.4). Denna bestämmelse torde också ge utrymme för förbud mot sädan åsiktsannonsering som åsyftas i remissen.

8§

Motsvarar 8 § i remissen.

9§

Motsvarar 24 kap. 1 § andra stycket i remissen och har flyttats till 15 kap. med vars bestämmelser den enligt lagrådets mening har etl nära samband.

300

16 kap. - "' Prop. 1986/87:151

Detta kapitel upplär med lagrådels systemalik bestämmelser enbart om sändning av radioprogram, varmed enligt definitionen i 15 kap. 2 § första stycket avses även televisionsprogram.

Motsvarar 16 kap. 1 § andra stycket i remissen.

Motsvarar 2 § i remissen.

Den särskilda bestämmelse som i det remitterade förslagels lagtext avser den processuella hanteringen av frågor som las upp på talan av justiliekanslern har i lagrådels förslag flyttats till 23 kap. och dess föreskrifter om rättegången (23 kap. 1 § tredje stycket).

3§

Motsvarar 3 § i remissen.

Elt huvudsyfte med bestämmelsen är atl klargöra atl grundlagen tillåter ett koncessionssystem för en nationell radio- och televisionsverksamhet enligt de principer som nu gäller. I remissen har inle lämnats nägon motivering till att ensamrätt skall kunna medges också för en del av landet. Det torde emellertid inte vara avsett atl ge utrymme för ett system med rent lokala sändningsmonopol. I förtydligande syfte anges därför i lagrådets förslag att tillståndet kan avse hela landet eller en "större del" av detla.

4§

Motsvarar de för radioprogrammen aktuella hänvisningarna i 4 § första stycket och 5 §.

17 kap.

Detta kapitel motsvarar det remitterade förslagets 16 kap. såvitt avser bestämmelserna där om filmer. I fråga om innebörden av begreppet spridning i lagrådels förslag hänvisas till anmärkningarna under 15 kap. 2 §.

1 §

Motsvarar 16 kap. 1 § första stycket.

2§

Motsvarar 16 kap. 4 och 5 §§. 301

3-4 §§ Prop. 1986/87:151

Motsvarar 16 kap. 6-7 §§. I anslutning till dessa paragrafer vill lagrådet påpeka följande.

Del framgår inte av lagtext och motiv efter vilka kriterier man skall avgöra var en film är framställd. Platsen för själva inspelningen kan inte gärna vara utslagsgivande; filmen kan för övrigt ha spelats in på flera olika orter. Närmare lill hands ligger alt anknyta lill var redigeringen av materialet har ägt rum. En annan möjlighet är att se lill var de för spridning avsedda kopiorna har tillverkats. Frågan bör belysas närmare i motiven.

Hänvisningen till den som har låtit framställa en film framstår också som något oklar. I massmedieulredningens förslag användes i delta sammanhang uttrycket producenten, och innebörden av detta uttryck belystes genom en hänvisning lill uttalanden av filmcensurutredningen (SOU 1975:49 s. 230). Det är troligt atl det nu remitterade förslaget skall innebära detsamma. Däremot torde del inte syfta på exempelvis den som har beställt en filmproduktion.

18 kap.

Motsvarar 17 kap. i remissen.

I §

Motsvarar I § första stycket.

Enligt det remitterade förslaget skall även utgivare för en film utses av "den som bedriver verksamheten". Det synes lagrådet bättre alt anknyta till den på andra häll i förslaget begagnade lokutionen "den som låter framställa" en film.

2§

Motsvarar 1 § andra och tredje styckena.

3-5 §§

Motsvarar 3-5 §§.

I remissens förslag (4 §) sägs bl. a. att ställföreträdare utses av utgi
varen. F. n. ankommer denna uppgift enligt 3 § lagen (1982:460) om ansva
righet för närradio och 4 § lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala
kabelsändningar pä den som bedriver sändningsverksamheten. Motiven
ger inte nägon förklaring till att det nu föreslås en grundlagsreglering som
avviker från den gällande ordningen. Lagrådet förordar att frågan om vem
som skall utse ställföreträdare överlämnas till reglering i vanlig lag. 302

19 kap. Prop. 1986/87:151

Motsvarar 18 kap. i remissen, vars alla paragrafer erhållit sina motsvarigheter, dock alt I § andra och Iredje styckena har brutits ul och i lagrådets förslag fått bilda en egen paragraf, 2 §, med motsvarande förskjutning av den efterföljande paragrafnumreringen.

20 kap.

Motsvarar 19 kap. i remissen, bortsett frän de särskilda reglerna om ljudupptagningar, vilka har förts till 25 kap.

1 §

Motsvarar I § första och andra styckena.

2§

Motsvarar 2 § första och tredje styckena. Ingressen har formulerats om för atl det skall slå klart att inte också utgivaren ansvarar i dessa fall.

Första stycket upptar inte någon motsvarighet till punkt 4 i del remitterade förslaget. Denna punkt synes sakna självständig betydelse vid sidan av punkt 1. Av föreskriften i 5 kap. 2 § atl en utgivare skall ha hemvist här i landet får nämligen anses följa alt den som saknar känd hemortsadress här inle är behörig att vara utgivare.

Andra stycket har anpassats till lagrådets förslag (18 kap. 4 §) att grundlagen inte skall ange vem som har atl utse ställföreträdare.

3§

Motsvarar 4 § första och tredje styckena.

Av paragrafens utformning framgår att spridaren kan bli ansvarig endast i fall dä något ansvar för utgivare inte kommer i fråga. Med hänsyn härtill behövs inle någon hänvisning till del fallet att det inle kan klarläggas vem som är ansvarig enligt 1 §.

Om det kan klarläggas atl den som har låtit framställa en film här själv har hemvist utomlands finns med remissens förslag inle någon möjlighet att göra spridaren ansvarig för yttrandefrihetsbrott. Detta överensstämmer med vad som gäller för tryckta skrifter enligt 8 kap. 10 § första styckel. Ett liknande fall, där spridaren går fri frän ansvar enligt förslaget, är att en utomlands framställd film utlämnas till spridning här av någon som själv har hemvist utomlands. På denna punkt avviker förslaget frän vad som gäller om tryckta skrifter enligt 13 kap. 3 §.

Lagrådet föreställer sig all situationer av åsyftat slag inte är helt ovan
liga. I denna paragraf föreslås atl spridaren skall kunna åläggas ansvar
även i sådana fall under vissa närmare angivna förutsättningar. Nägon
principiell invändning torde inle kunna resas mot en på detta sätt begrän
sad utvidgning av spridarens ansvar. 303

4§ Prop. 1986/87:151

Motsvarar 5 §.

21 kap.

Bestämmelserna i detla kapitel överensstämmer i sak med 20 kap. i remis-

22 kap.

Motsvarar 21 kap. i remissen.

I 3 § har inte upplagils motsvarighet lill remissens hänvisning till 19 kap. 2 §. Det synes nämligen inte böra komma i fråga au utkräva ett skadeståndsansvar av den som utsetts till utgivare, om inle denne är slraffrättsligt ansvarig. Den bestämmelse i 11 kap. som specialmotiveringen hänvisar till omfattar inte del fallet att utgivaren går fri från ansvar enligt 8 kap.

23 kap.
I §

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 22 kap. 1 § i det remitterade förslaget. Lagrådet har emellertid undvikit termen yttrandefrihetsmäl, vilken framstår som alltför vidsträckt.

Bestämmelsen i andra stycket syftar lill atl klargöra att det inte skall utses särskilda jurymän för tjänstgöring i de mål del här är fråga om.

Tredje stycket gäller sådan talan som enligt 16 kap. 2 § kan väckas av justiliekanslern. Bestämmelser härom finns f. n. i lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Enligt 19 § nämnda lag är juryprövning obligatorisk i mål om inskränkningar i sändningsrätten. Någon motsvarighet finns alltså inle lill den möjlighet alt avstå frän sådan prövning som partema har enligt 12 kap. 2 § första stycket TF. Som motiv för denna ordning har anförts atl juryn skall bevaka allmänhetens rätt atl i framtiden ta del av sändningar i verksamheten (KU 1985/86:7 s. 34). För att detta system skall kunna upprätthållas föreslås en möjlighet att i lag föreskriva om obligatorisk juryprövning.

2§

Motsvarar 24 kap. 1 § första stycket i remissen.

24 kap.

Motsvarar 23 kap. i remissen.

1 §

Motsvarar 1 §.

Förslaget i remissen synes leda lill atl den som importerar en utomlands 304

framställd film är skyldig alt utse en utgivare och kan straffas om han inle Prop. 1986/87:151 gör det. Del kan ifrågasättas om det finns fog för en sådan ordning. Den som utses till utgivare för en redan färdig produkt har i praktiken mycket begränsade möjligheter att påverka dess innehåll. De hänsyn lill upphovsmän och andra medverkande som utgör ett väsentligt skäl för systemet med ensamansvar gör sig knappast gällande i sådana fall. Lagrådet föreslår därför att det inte skall vara obligatoriskt alt utse utgivare för importerade filmer. Å andra sidan bör del vara möjligt all utse utgivare även för dem. Detta kan vara motiverat exempelvis när en film produceras utomlands för spridning här. Om en importerad film saknar behörig utgivare bör importören alltid vara ansvarig för yllrandefrihetsbroll som förekommer i filmen. Kan inte denne påträffas övergår ansvaret under de förutsättningar som anges i 20 kap. 3 § lagrådets förslag på spridaren.

Bestämmelsen i andra stycket i remissens förslag innebär en viss inskränkning i del skydd för meddelare m.fl. som annars gäller. För alt delta skall framgä tydligare har paragrafen disponerats om.

2§ Motsvarar 2 §.

25 kap.

1 delta kapitel har samlats bestämmelser om ljudupptagningar.

1 §

Genom denna paragraf görs reglerna om filmer i princip tillämpliga också på ljudupptagningar. Delta gäller givetvis inte sådana ljudupptagningar som ingår i filmer. För att klargöra detla har i lagtexten ordet "andra" insaUs framför "ljudupptagningar".

2§

Genom denna paragraf klargörs all någon förhandsgranskning av ljudupptagningar inle skall fä förekomma.

Paragrafen motsvarar 17 kap. 2 § i det remitterade förslaget. I enlighet med vad som föreslås där skall det alltid vara möjligt att utse utgivare för en ljudupptagning, men någon skyldighet atl göra detla skall inle gälla annat än om det föreskrivs i lag. Utses en utgivare blir samtliga regler om utgivarens behörighet, ansvar etc. tillämpliga.

För fall då utgivare skall utses enligt bestämmelse i lag gäller samma

ansvarighetsregler som för film. Detla följer av 25 kap. I §. Utses en 305

20 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 151

utgivare i annat fall gäller detsamma pä grund av föreskriften i 3 S. Om det Prop. 1986/87:151 i ett sådant fall föreligger något förhållande som avses i 20 kap. 2 § blir enligt förevarande paragraf den som har utsett utgivaren ansvarig enligt samma regler som om han hade varit skyldig all göra detla.

5 §

I denna och följande paragrafer regleras ansvaret för yltrandefrihelsbroll i ljudupptagningar för vilka det varken har utsetts eller skall finnas en utgivare. Av formuleringen framgår atl bestämmelserna inle blir tillämpliga om en utgivare har utsetts men hans uppdrag upphört. I så fall skall 25 kap. 4 § och 20 kap. 2 § gälla.

Denna paragraf motsvarar 19 kap. 1 § tredje stycket i det remitterade förslaget. 1 remissens lagtext anges där som en förutsättning för att upphovsmän m.fl. skall vara ansvariga för ytlrandefriheisbrott i en ljudupptagning att deras identitet "angivils i enlighet med 3 kap. 2 §". Innebörden av denna hänvisning är inle hell klar. I 3 kap. 2 § talas nämligen dels om det fallet att författare eller utgivare har angetts pä skriften dels om del fallet att någon i skriftlig förklaring eller inför domstol har erkänt sig vara författare eller utgivare. Frågan är om även det senare fallet täcks av hänvisningen i denna paragraf. Detta torde vara innebörden av motsvarande hänvisning i 8 kap. 5 §, som använder ordet "uppgivits". Specialmotiveringen lill 19 kap. 1 § ger visserligen närmast intrycket att delsamma inte skall gälla här. Nägon motivering för en sädan olikhet har emellertid inle lämnats och lagrådet har därför utgått från all samma regel skall gälla som i fråga om tryckta skrifter.

6§

Paragrafen motsvarar 19 kap. 3 § i remissen. Lagrådet har vid sin formulering utgått från att regeln skall vara tillämplig bara när hinder föreligger beträffande både upphovsmannen och den som framträder i upptagningen.

7§

Motsvarar 19 kap. 4 § andra och tredje styckena i remissen.

Lagtexten i remissen innebär att ansvaret inte kan överföras på spridaren, om uppgift finns rörande upphovsmannen och den som framträder i upptagningen men ingen av dessa kan göras ansvarig, exempelvis på grund av alt de har avlidit eller har hemvist utomlands. Enligt lagrådets bedömning förefaller det emellertid rimligt att den som sprider en ljudupptagning, vilken saknar föreskriven uppgift om vem som har låtit framställa den, får inträda i dennes ansvar för yttrandefrihetsbrott, oavsett av vilken anledning upphovsmannen och den som framträder i upptagningen går fria från ansvar. Vidare bör, av skäl som har anförts vid 20 kap. 3 §, spridaren under vissa förutsättningar kunna göras ansvarig i stället för den som har låtit framställa upptagningen, om denne har hemvist utomlands.

Av angivna skäl har denna paragraf utformats efter mönster av 20 kap. 306

3 § i lagrådets förslag.

8§ Prop. 1986/87:151

En av de hänvisningar som omfattas av denna paragraf är hänvisningen i 22 kap. 3 § till 20 kap. 3 §. Denna kommer att avse 6 och 7 §§ i förevarande kapitel. Det har inte ansetts nödvändigt att uttryckligen ange detla.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 8 §

Enligt del remitterade förslaget skall det inte längre för straffbarhet krävas att elt uttalande sprids bland allmänheten. När detta rekvisit slopas är motivet i första hand en önskan att motverka organisationer som främjar rasdiskriminering. Enligt departementschefen kan det efter den föreslagna ändringen inte göras gällande att vår lagstiftning inte skulle motsvara våra åtaganden enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention. Något förbud mot deltagande i organisationer av åsyftat slag föreslås inle.

Enligt artikel 4 (b) i den nämnda konventionen har konventionsslaterna förbundit sig all olagligförklara och förbjuda organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt att förklara dellagande i sådana organisationer som en straffbar handling. Härvid skall enligt artikeln beaktas de principer som omfattas av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och de rättigheter som uttryckligen anges i konventionens artikel 5.

Frågan om införande i svensk lag av ett förbud mot organisationer av angivet slag har, som framgår av remissen, behandlats i flera tidigare lagstiftningsärenden. Härvid har under hänvisning särskilt till brottsbalkens bestämmelser om hels mot folkgrupp och olaga diskriminering hävdats att svensk lag i praktiken uppfyller konventionens krav.

FN:s rasdiskrimineringskommiité har riktal skarp kritik mot den svenska inställningen och framhållit all Sverige enligt konventionen är bundet att olagligförklara organisationer som främjar rasdiskriminering. Diskrimineringsulredningen, som tidigare inte velat förorda ett förbud, har under intryck av kritiken ändrat uppfattning och i sill slutbetänkande (SOU 1984:55) uttalat sig för ett förbud. Detta förslag har fått etl blandat mottagande vid remissbehandlingen (prop. 1985/86:98 s. 296-298). Del har avstyrkts av bl. a. justiliekanslern och riksåklagaren, vilka hänvisat till föreningsfriheten och anslutit sig till uppfattningen att konventionens krav är tillgodosedda genom de bestämmelser som finns i brottsbalken.

Lagrådet har förståelse för de argument som departementschefen har
anfört mot ett organisaiionsförbud. Del är emellertid enligt lagrådets me
ning svårt alt komma ifrån att konventionen enligt sina ordalag ålägger
staterna all införa ell uttryckligt sådant förbud. Hänvisningen i artikel 4 (b)
till förklaringen om de mänskliga rättigheterna torde knappast kunna berät
tiga en stat alt under åberopande av yttrande- och föreningsfriheten helt
avstå från att meddela elt sådant förbud som konventionen föreskriver.
Den i 1970 års lagstiftningsärende åberopade föreskrift i konventionens
artikel 2.1 (d) som anger atl staterna skall genomföra den lagstiftning "som 307

omständigheterna påkallar" synes inle heller kunna tas till intäkt för att Prop. 1986/87:151 underiäta att fullgöra den förpliktelse som artikel 4 (b) ålägger dem.

Enligt lagrådets mening finns sålunda goda skäl för den tolkning av konventionen som ligger till grund för rasdiskrimineringskommilténs kritik. Redan detta förhällande talar med styrka för atl Sverige, som traditionellt varit angeläget om att lojalt uppfylla sina folkrätlsliga åtaganden, omprövar den avvisande inställningen till ell organisaiionsförbud. Lagrådet förordar att en sådan omprövning kommer till stånd.

Lagrådet anser del tveksamt om den lagändring som nu föreslås i någon mera betydande mån skulle underlätta bekämpningen av organisationer som verkar för rasdiskriminering. Sådana organisationers utåtriktade propaganda kan redan nu beivras med stöd av paragrafen, och möjligheterna atl ingripa mot vad som förekommer vid slutna möten begränsas i praktiken väsentligt av svårigheten atl få fram en tillfredsställande utredning.

1 remissen åberopas som ett särskilt skäl för all slopa rekvisitet "bland allmänheten" att detta ger upphov till vissa gränsdragningsproblem. Även den föreslagna lydelsen kan emellertid föra med sig svårigheter av detta slag. Vidare kan ifrågasättas om inte paragrafen efter ordalagen får en alltför vidsträckt räckvidd.

Det är enligt remissen inte meningen atl paragrafen skall omfatta vad som sker inom den "rent privata sfären". Hur långt denna sfär sträcker sig kan givetvis var svårt alt säga. Den torde emellertid kunna vara relativt omfattande, och språkligt sett bör man kunna tala om spridning även inom en sådan sfär. Del synes emellertid knappast påkallat atl straffbelägga uttalanden som fälls i elt privat sällskap, ens om de åhörs av ett ganska stort antal personer, och inte heller uttalanden som upprepas vid enskilda samtal med olika individer, såvida det inte är fråga om led i en kampanj. Om rasdiskriminerande uttalanden sprids pä ett mera planmässigt sätt, bör man ä andra sidan normall kunna utgå från alt spridaren räknar med att hans synpunkter skall nå ut till allmänheten, även om den direkta spridningen är inriktad på en avgränsad grupp. Om, för atl anknyta till etl i remissen berört exempel, rasdiskriminerande propaganda sprids bland eleverna i en skola eller de anställda på en arbetsplats eller medlemmarna i en idrottsförening, förefaller del sålunda föga sannolikt alt det skulle ligga utanför gärningsmannens uppsåt atl materialet skall bli känt utanför skolan, arbetsplatsen eller föreningen.

Mot bakgrund av det sagda är lagrådet närmast benäget att förorda att paragrafens nuvarande lydelse lämnas oförändrad. Denna bör kunna anses på ett tillfredsställande sätt täcka vad som är straffvärt och tillgodose konventionens krav, om man bortser från vad som sker inom rasdiskriminerande organisationer. Införs elt förbud mot sådana organisationer bortfaller det huvudsakliga motivet för lagändringen. I detta sammanhang kan också erinras om all del i paragrafen förekommande ullrycket "offentligen" föreslogs utgå redan vid 1970 års ändring men, efter påpekande av lagrådet, bibehölls för alt del klart skulle framgå att paragrafen kan tillämpas också på åtbörder och liknande (prop. 1970:87 s. 127 och 130).

308

16 kap. 10 c § Prop. 1986/87:151

Enligt 5 § videovåldslagen straffbeläggs överträdelser av lagen som sker uppsåtligen eller av oaktsamhel som inte är ringa. När nu reglerna föreslås överförda lill brottsbalken sägs inte något om del subjektiva rekvisitet. Detta innebär alt endast uppsåtliga gärningar omfattas (jfr I kap. 2 § första stycket BrB). Såvitt gäller 10 b § finns inte något att invända mot detla. När sädana gärningar skall bedömas enligt TF:s ansvarighetsregler blir uppsåtspresumtionen i 8 kap. 12 § tillämplig, och den ansvarige kan alltså inte till sitt fredande åberopa alt han inte kände lill skildringens innehåll. För de former av spridande som ligger utanför TF:s tillämpningsområde bör del vara tillräckligt att uppsålliga gärningar kan bestraffas.

När del gäller sädana gärningar som avses i 10 c § — där TF:s regler inte blir tillämpliga — vill emellertid lagrådet ifrågasätta om inte möjligheten all döma till straff vid oaktsamhel alltjämt har ett berättigande. Annars kan gärningsmannen inte fällas lill ansvar, såvida det inle visas både alt han kände till upptagningens innehåll och att han insåg att den som upptagningen lämnades ul till var under 15 år.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Frågan om att utsträcka principen om allmänna handlingars offentlighet lill vissa subjekt utanför det egentliga myndighetsområdet har länge varit aktuell. Det har varit naturligt med hänsyn lill den vikt, som sedan gammalt fästs vid denna princip i vårt land och till den genomgripande utveckling som formerna för den offentliga förvaltningen har undergått under senare årtionden. Det är tillfredsställande att reformdiskussionen nu omsider börjar avsätta praktiska resultat. Lagrådet tillstyrker därför i princip remissens förslag.

I fråga om det tekniska genomförandet och motiveringarna för olika konkreta ställningstaganden finns det emellertid utrymme för olika bedömningar. Lagrådet vill lill en början ifrågasätta om det är en riktig lösning att endast behandla dessa frågor i sekretesslagen. I och för sig har lagrådet ingen invändning mot att regleringen sker i sekretesslagen och en bilaga till denna. Med hänsyn till att det gäller en både praktiskt och principiellt viktig utsträckning av offentligheten talar emellertid starka skäl för att införa en huvudbestämmelse i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Den kan där lämpligen placeras i 5 § som ell andra stycke och ges följande lydelse:

"I lag får föreskrivas att även vissa handlingar hos andra än myndigheter, som handhar förvaltningsuppgifter, skall anses som allmänna handlingar."

En fråga som enligt lagrådets mening bör övervägas i ell längre perspektiv är, om inte sekretesslagen borde tillföras vissa grundläggande bestämmelser om arkivering. I detta avseende föreligger i dag en principiell brist. Denna kommer, som framgår av remissen, all få större praktisk betydelse, då offentlighetsprincipen utsträcks utanför myndighetsområdet.

Om remissens ställningstaganden i fråga om de organ och verksamheter,
där offentlighetsprincipen bör gälla, kan allmänt konstateras, atl de präglas 309

21 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 151

av en utomordentlig försiktighet. Särskilt har lagrådet fäst sig vid resone- Prop. 1986/87:151

mang av innebörden, att ett påtagligt intresse av insyn visserligen gör sig

gällande men att tillgodoseende av sekrelessbehoven skulle göra en reform

praktiskt värdelös. Överhuvudlaget gäller all remissens motiveringar i

dessa delar kan göras till föremål för invändningar. Med hänsyn till all del

nu är fråga om endast de första stegen på vad som får antas bli en vidare

utveckling har lagrådet emellertid ansett sig kunna nu godta remissens

ställningstaganden.

Förslagen berör endast den statliga sektorn. Motsvarande frägor på den kommunala sidan bereds i annan ordning (jfr Ds C 1985:13). Med tanke på den väsentliga betydelse, som de kommunaldemokraliska synpunkterna har haft i denna reformdiskussion, vill lagrådet understryka vikten av atl lagförslag som rör den kommunala sektorn läggs fram inom en snar framtid.

Remissen i denna del föranleder i övrigt endast påpekandet, att de ändringar som nu föreslås inte bör fä nägon återverkan på begreppen myndighet och myndighetsutövning, som de bedöms i rättspraxis. Remissen åsyftar inte heller att sekretesslagen eller bilagan till denna skall, t. ex. genom tolkning e conirario, få någon sådan effekt. Delta bör möjligen förtydligas, förslagsvis genom alt 1 kap. 8 § andra stycket jämkas till följande lydelse;

"Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att la del av allmänna handlingar skall i tillämpliga delar gälla handlingar hos de organ som anges i bilagan till denna lag, i den mån handlingarna hör lill den verksamhet som nämns där. De i bilagan angivna organen utgör myndigheter vid tillämpningen av denna lag."

Molsvarande jämkning bör göras i ingressen till bilagan.

Avslutningsvis bör erinras om atl lagrådets förslag till ändrad utformning av tryckfrihetsförordningen inverkar på hänvisningarna i 16 kap. 1 §.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

310

Bilaga Prop. 1986/87:151

Andra avdelningen. Om radio och television samt filmer och ljudupptagningar

15 kap. Allmänna bestämmelser om radio, television och filmer

1 § Till säkerställande av etl fritt meningsutbyte och en allsidig upplys
ning gäller yttrandefrihet i radio och film enligt vad som föreskrivs i denna
förordning.

Om andra ljudupptagningar finns bestämmelser i 25 kap.

2 § Med radio avses i denna förordning både ljudradio och television.
Med radioprogram avses innehållet i en eter- eller trädsändning, som riktas
till allmänheten och är avsedd att tas emot av denna med tekniska hjälpme
del. Om sändningen sker från en satellit eller annan sändare utom riket
gäller 24 kap. 2 §.

Förordningen är tillämplig på sådana filmer som sprids lill allmänheten genom att förevisas offentligt eller genom all säljas eller tillhandahållas pä annat sätt. Vad som sägs om filmer avser även videogram och andra upptagningar av rörliga bilder.

Att vissa radioprogram och filmer skall jämställas med tryckta skrifter framgår av 1 kap. 7 §.

3 § Den rätt att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för offentliggörande som tillkommer envar enligt 1 kap. 1 § tredje och Qärde styckena gäller också offentliggörande i radioprogram och filmer.

4 § Det får inte förekomma alt vad som är avsett alt framföras i ett radioprogram först måste granskas av en myndighel eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ all ulan stöd i denna förordning, pä grund av det kända eller väntade innehållet i elt program, förbjuda eller hindra atl del sänds.

I lag får föreskrivas alt offentlig förevisning av filmer skall föregås av granskning och godkännande. I övrigl gäller vad som sägs i första stycket också filmer.

I fråga om sådana föreskrifter som avses i andra styckel gäller 2 kap. 12 § andra-femle styckena och 13 § regeringsformen.

5 § Vad som sägs i I kap. 3 och 4 §§ om missbruk av tryckfriheten och medverkan däri skall gälla också i fråga om radioprogram och filmer.

6 § Bestämmelserna om radioprogram i 18-22 kap. gäller inte samtidig och oförändrad återulsändning av sändningar frän satelliter. I lag får föreskrivas all undantag skall gälla också när andra sändningar från utlandet återulsänds på samma sätt.

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ samt 19-21 och 23 kap. skall inle tillämpas på radioprogram eller delar av program, som består i direktsändning av dagshändelser eller av sådana gudstjänster eller offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten.

I lag får föreskrivas att denna förordning inte skall tillämpas på sådana Irådsändningar av radioprogram som inle är avsedda för någon större allmänhet.

311

7 § Vad som sägs i I kap. 8 § andra styckel och 9 § skall gälla också i Prop. 1986/87:151
fräga om radioprogram och filmer.

Bestämmelserna i denna förordning hindrar inte atl det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radioprogram och villkor för sådan reklam eller om förbud mot sändning av program, som hell eller delvis bekostas av annan på villkor att programmet sänds.

8 § Den rätt lill anonymitet som föreskrivs i 3 kap. skall gälla också den som har deltagit i tillkomsten av ett radioprogram eller en film som upphovsman eller meddelare eller som har framträtt i programmet eller filmen.

9 § Vad som sägs i 14 kap. 5 § gäller också i fråga om radioprogram och filmer.

16 kap. Om sändning av radioprogram

1 § I lag får meddelas föreskrifter om tillstånd för sändning av radioprogram och villkor för sådan sändning. I fråga om sådana föreskrifter gäller

2 kap. 12 § andra- femte styckena och 13 § regeringsformen.

2 § Frågor om rätt all sända radioprogram skall kunna prövas av domsto) eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Ingripande pä grund av missbruk av yttrandefriheten får dock beslutas endast av domstol på talan av justiliekanslern. Detta gäller inte vid överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor som avses i 15 kap. 7 § andra stycket.

3 § I lag får föreskrivas att sådant tillstånd att sända radioprogram som omfattar hela landet eller en större del av detta fär ges enbart till en eller några svenska juridiska personer (programföretag). I sådant fall får villkor för sändningsverksamheten bestämmas genom avtal. Villkor som innebär begränsning av yttrandefriheten skall därvid ha stöd av lag enligt 1 §.

Ett programföretag avgör själv om ett program skall sändas.

I lag fär föreskrivas att en sådan nämnd som anges i 2 § skall granska om program som etl programföretag har sänt slår i överensstämmelse med de föreskrifter och villkor som gäller för sändningsverksamheten.

4 § Vad som föreskrivs i 4 kap. 4 § och 6 kap. 2 § skall gälla också
radioprogram.

17 kap. Om framställning och spridning av filmer

1 § Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att bedriva verksamhet för framställning och spridning av filmer. För rätt att offentligt förevisa film kan dock krävas granskning och godkännande enligt 15 kap. 4 § andra stycket.

2 § Vad som föreskrivs i 4 kap. 4 § samt 6 kap. 2 och 4 §§ skall gälla också filmer. Hänvisningen i 6 kap. 4 § till 3 § skall därvid avse 4 § i detta kapitel.

Utan hinder av denna förordning gäller det som föreskrivs i lag för det
fall att någon i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut
filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär, som återger
våld eller hot om våld mot människor eller djur. 312

3 § Filmer som framställs här i riket och är avsedda all spridas här skall Prop. 1986/87:151
förses med lydliga uppgifter om vem som har låtit framställa filmen saml

om när och var den har framställts. Närmare bestämmelser om detta meddelas i lag.

4 § Den som låter framställa en film och därvid bryter mot 3 § skall
dömas till böter eller fängelse i högsl ell år.

Den som sprider en film som saknar i 3 § föreskriven uppgift skall dömas lill böter, högst ettusen kronor. Delsamma gäller om en sådan uppgift är oriklig och han känner till detla.

Den som sprider en film, trots att han vet att den har tagits i beslag eller konfiskerats, skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

18 kap. Om utgivare

1 § Radioprogarm skall ha en utgivare. Denne utses av den som bedriver
sändningsverksamheten.

En film som framställs här i riket och skall spridas här skall ha en utgivare. Denne utses av den som låter framställa filmen.

2 § Vad som sägs i 5 kap. 2 § andra och tredje styckena och 3 § andra stycket skall gälla också utgivare för radioprogram och filmer. Uppgift om vem som är utgivare skall vara tillgänglig för allmänheten.

3 § Närmare bestämmelser om hur utgivare skall utses och om hur uppgift om utgivaren skall hållas tillgänglig meddelas i lag. I fråga om radioprogam får föreskrivas att utgivare skall utses för varje program eller för hela eller delar av programverksamheten.

4 § I lag får föreskrivas om ställföreträdare för utgivare som har utsetts för hela eller en del av programverksamheten. Vad som sägs om utgivare i 2 och 3 §§ skall gälla också ställföreträdare.

5 § Den som bryter mot I § skall dömas till böter eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, till fängelse i högst ett år.

I lag får föreskrivas straff för den som bryter mot en föreskrift i lag som har meddelats med stöd av 3 eller 4 §.

19 kap. Om yttrandefrihetsbrott

1 § De gärningar som anges i 7 kap. 4 och 5 §§ skall anses som yttrande
frihetsbrott, om de begås genom ett radioprogram eller en film och är
straffbara enligt lag.

Under samma förulsättningar skall som yttrandefrihetsbrott anses även sådan olaga våldsskildring, varigenom någon i ett radioprogram eller en film i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

2 § Gärningar som enligt 7 kap. 2 § inte skall anses som tryckfrihetsbrott
skall inle heller anses om yttrandefrihetsbrott.

Vad som sägs i 7 kap. 3 § om den som meddelar eller anskaffar uppgifter
eller underrättelser för offentliggörande eller som medverkar i tillkomsten
av en tryckt skrift skall gälla också i fråga om radioprogram och filmer. 313

Hänvisningen till 8 kap. skall dock i stället avse 20 kap. Med författare Prop. 1986/87:151 eller annan upphovsman jämställs härvid den som framträder i ett radioprogram eller en film.

3 § Vad som är föreskrivet i lag om påföljd för brott som avses i I S skall
gälla också när brottet är att anse som ett yttrandefrihetsbrott.

Om skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott finns bestämmelser i 22 kap. Vad som sägs i 7 kap. 6 § andra stycket andra meningen om iryckfrihetsbrott i periodisk skrift skall gälla ytlrandefrihetsbrolt i radioprogram. Rälten får besluta att skyldigheten atl återge domen skall avse endast ett av rätten gjort sammandrag av denna.

4 § En film som innefattar elt yllrandefrihelsbrott får konfiskeras.

Vid konfiskering skall alla sådana exemplar förstöras som är avsedda för spridning. Dessutom skall tillses all föremål, som kan användas uteslutande för att mångfaldiga filmen, inle skall kunna användas för atl framställa ytterligare exemplar av den.

20 kap. Ansvarighetsregler

1 § För ytlrandefrihetsbrolt i ett radioprogram eller en film ansvarar
utgivaren. Har en ställföreträdare inträtt som utgivare, har han ansvaret.

I fråga om andra direktsända radioprogram än sådana som avses i 15 kap. 6 § andra styckel får i lag föreskrivas atl den som framträder i programmet själv skall ansvara för sina yttranden.

2 § Del ansvar för yttrandefrihetsbrott som annars skulle åvila utgivaren
ligger på den som är skyldig att utse utgivare, om

1. del inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades,

2. utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inle kunde utöva den befogenhet som anges i 5 kap. 3 § andra stycket, eller

3. uppgift om utgivaren inte har hållits tillgänglig för allmänheten på föreskrivet sätt.

Har en ställföreträdare inträtt som utgivare och var han inte behörig eller hade hans uppdrag upphört eller förelåg beträffande honom något förhållande som anges i första stycket 2 eller 3, ansvarar den som har utsett ställföreträdaren.

3 § I stället för den som anges i 2 § ansvarar den som sprider en film för
yttrandefrihetsbrott i denna, om filmen saknar i 17 kap. 3 § föreskriven
uppgift om vem som har låtit framställa den samt det inte kan klarläggas
vem denne är eller han saknar känd hemortsadress i riket och inte heller
kan påträffas här under rättegången.

Vad som sägs i första stycket för det fall att en uppgift saknas gäller också om en lämnad sädan uppgift innebär att den som har låtit framställa filmen har hemvist utomlands eller om uppgiften är oriktig och den som sprider filmen känner lill detta.

4 § Vid bedömande av frägor om ansvar för yllrandefrihetsbroll Ulläm-
pas 8 kap. 11 och 12 §§.

21 kap. Om åtal och särskilda tvångsmedel

1 § Bestämmelserna i 9 kap. om tryckfrihetsmål skall gälla också mål om

radioprogram och filmer. Hänvisningen i 9 kap. 5 § till 8 kap. skall därvid i 314

stället avse 20 kap. Prop. 1986/87:151

Den lid inom vilken allmänt ålal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes och i fråga om film etl år från det alt filmen lämnades ut för spridning. Ålal för olaga våldsskildring får dock väckas inom den längre tid som är föreskriven i lag.

2 § Vad som sägs i 10 kap. om beslag av tryckta skrifter på grund av tryckfrihelsbrolt skall gälla också i fråga om beslag av filmer på grund av ytlrandefrihetsbrolt.

Vatje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt i filmen som har föranlett beslaget. Delta gäller endast de särskilda rullar eller liknande delar av filmen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om all beslag har beslutats skall gratis tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa filmen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i filmen som har föranlett beslaget.

22 kap. Om skadestånd

1 § Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehållet i ell radiopro
gram eller en film i andra fall än när programmet eller filmen innefattar ell
yttrandefrihetsbrott.

Om skadestånd på grund av brolt som avses i 19 kap. 2 § gäller vad som är föreskrivet i lag.

2 § Den som enligt 20 kap. bär det straffrättsliga ansvaret ansvarar även
för skadestånd. Skadeståndet kan krävas ut också av den som bedriver
sändningsverksamheten eller har låtit framställa filmen.

I fall som avses i 15 kap. 6 § andra styckel ansvarar gärningsmannen för skadestånd på grund av brotl som han begår i sändningen. Skadeståndet kan krävas ut också av den som bedriver sändningsverksamheten.

3 § Om den som skulle bära det straffrättsliga ansvaret inle har någon känd hemortsadress i riket när brottet förövas och inle heller kan påträffas här under rättegängen och ansvaret därför övergår pä någon annan enligt 20 kap. 3 §, fär skadestånd ändå krävas ut av den förte, i den mån det medges i lag.

4 § Vad som sägs i 8 kap. 12 § och 11 kap. 3-5 §§ skall gälla också i fråga om skadestånd på grund av yllrandefrihetsbroll i radioprogram och filmer.

23 kap. Om rättegången

1 § Vad som sägs i 12 kap. skall gälla också i fräga om motsvarande mål som avser radioprogram och filmer. Hänvisningen i 12 kap. 2 § lill 8 kap. skall därvid avse 20 kap.

De som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål skall också vara jurymän i mål om radioprogram och filmer.

Sådan talan av justiliekanslern som avses i 16 kap. 2 § skall prövas i
samma ordning som tryckfrihetsmål. Därvid skall vad som sägs i 12 kap.
rörande frågan om brotl föreligger i stället avse frågan om jusliliekanslerns
talan skall bifallas. I lag får föreskrivas att denna fråga alltid skall prövas
avjury. 315

2 § Vad som sägs i 14 kap. 1-3 §§ skall gälla också mål om radiopro- Prop. 1986/87:151 gram och filmer.

24 kap. Om utländska radioprogram och Fdmer

1 § Bestämmelserna i 15-23 kap. är tillämpliga också pä sädana filmer
som framställs utomlands och lämnas ut för spridning här. I fråga om
rätten alt meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för offentlig
görande och om rätten lill anonymitet gäller dock vad som sägs i 13 kap.
5 § första och andra styckena.

Utgivare behöver inte utses för sådana filmer som avses i första styckel. Vad som annars sägs om den som har låtit framställa en film skall i stället gälla den som här i riket lämnar ut filmen för spridning. Vid tillämpning av 20 kap. skall denne jämställas med den som är skyldig all utse utgivare.

2 § Det som enligt I § första stycket gäller i fråga om rätt att meddela och
anskaffa uppgifter och underrättelser och all vara anonym skall gälla också
utländska radioprogram samt andra filmer som framställs utomlands än
dem som avses i den paragrafen.

25 kap. Om ljudupptagningar

1 § Vad som föreskrivs om filmer i 15—24 kap. skall gälla också andra ljudupptagningar med nedan angivna undantag. Vad som sägs om offentlig förevisning av en film skall därvid avse offentlig uppspelning av en ljudupptagning.

2 § Bestämmelserna i 15 kap. 4 § andra stycket och 17 kap. 1 § om granskning och godkännande skall inte gälla ljudupptagningar.

3 § Vad som sägs i 18 kap. 1 § andra stycket om skyldighet all utse utgivare gäller i fråga om ljudupptagningar endast för de fall som föreskrivs i lag. Övriga bestämmelser om utgivare gäller även i andra fall när en sådan utses.

4 § Om utgivare har utsetts för en ljudupptagning utan atl skyldighet därtill förelegal, skall vid tillämpning av 20 kap. den som utsett utgivaren jämställas med den som är skyldig att utse utgivare.

5 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i en ljudupptagning, för vilken inte har utsetts eller skall finnas en utgivare, ligger på upphovsmannen till framställningen och den som framträder i upptagningen, om de är atl anse som gärningsmän och uppgift om dem har lämnats enligt 3 kap. 2 §. Den som inte har samtyckt till att upptagningen lämnas ut för spridning eller till alt uppgift lämnas om vem han är ansvarar dock inte för yttrandefrihelsbrolt i upptagningen.

6 § Den som har låtit framställa en ljudupptagning som avses i 5 § ansvarar för yttrandefrihetsbrott i denna, om

1. varken upphovsmannen eller den som framträder i upptagningen kan
hållas ansvarig enligt nämnda paragraf,

2. båda var avlidna när upptagningen lämnades ut för spridning, eller

3. båda saknar känd hemortsadress i riket och ingen av dem kan påträffas här under rättegången. 316

7 § I stället för den som anges i 6 § ansvarar den som sprider ljudupptag- Prop. 1986/87:151
ningen för yttrandefrihelsbrolt i denna, om upptagningen saknar i 17 kap.

3 § föreskriven uppgift om vem som har låtit framställa den samt del inte kan klarläggas vem denne är eller han saknar känd hemortsadress i riket och inte heller kan påträffas här under rättegången.

Vad som sägs i första stycket för del fall alt en uppgift saknas gäller också om en lämnad sådan uppgift innebär att den som har låtit framställa ljudupptagningen har hemvist utomlands eller om uppgiften är oriklig och den som sprider ljudupptagningen känner till detta.

8 § I fräga om sådana ljudupptagningar som avses i 5 § skall hänvisning
ar till 20 kap. i stället avse 5-7 §§ i detta kapitel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. De nya föreskrifterna skall inle tillämpas pä radioprogram som har sänts före ikraftträdandet.

3. I fräga om filmer och ljudupptagningar som har lämnats ul för spridning här i riket före ikraftträdandet skall de nya föreskrifterna tillämpas med följande undantag;

a) Filmen eller ljudupptagningen skall anses ha blivit utlämnad för spridning den dag denna lag träder i kraft.

b) Föreskrifterna i 15 kap. 8 §, 17 kap. 3 § saml 4 § första och andra styckena, 18 kap., 20 kap. 1-3 §§ saml 25 kap. 3-8 §§ skall inte tillämpas.

c) Den som sprider en film är ansvarig för yllrandefrihelsbrott i denna, om spridningen skulle ha varit straffbar även enligt äldre bestämmelser.

d) Ansvaret för yltrandefrihetsbrolt i en ljudupptagning ligger på upp
hovsmannen till framställningen och den som framträder i upptagningen,
om de är att anse som gärningsmän, samt på den som har låtit framställa
upptagningen och den som sprider denna, allt under förutsättning alt deras
handlande skulle ha varit straffbart även enligt äldre bestämmelser.

e) I stället för vad som föreskrivs i 22 kap. 2 § första stycket gäller atl
skadestånd kan krävas ut av den som bär del straffrättsliga ansvaret enligt
c) eller d).

f) De nya föreskrifterna tillämpas inle på spridning före ikraftträdandet
av filmer med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller
utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur.

g) De nya föreskrifterna tillämpas inle vid prövning av talan som har
väckts före ikraftträdandet. Skulle en tillämpning av de nya föreskrifterna
ha lett lill frihet från brottspåföljd, får dock någon sädan inte ådömas.

317

22 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 151

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:15i

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1987

Närvarande; statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Bodsiröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, Lönnqvist

Föredragande; statsrådet Wickbom

Proposition om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattal vid regeringssammanträde 1986-11-27) över förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i regeringsformen,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980; 100),

5. lag om upphävande av lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Yttrandefriheten i radio, TV, filmer, videogram och ljudupptagningar

Lagrådet har i alll väsentligt anslutit sig till de ställningstaganden i sak som redovisas i remissen samt i princip godtagit den laglekniska utformning av ett utbyggt grundlagsskydd för yttrandefriheten som jag där har föreslagit. Lagrådets yttrande ger mig därför inte anledning alt förorda några mera genomgripande ändringar i förhällande lill lagrädsremissens förslag. Som jag strax återkommer till vill jag dock nu inte förorda alt de remitterade förslagen genomförs till alla delar.

I enlighet med vad jag nyss anförde har lagrådet i princip anslutit sig lill bl. a. ställningstagandena i remissen beträffande grundlagsskyddets omfattning i fråga om olika uttrycksformer och den laglekniska lösningen, nämligen att TF byggs ut med en ny, andra avdelning som innehåller regler om yllrandefrihelen i radio, TV, filmer, videogram och ljudupptagningar.

Frågan om i vilken författning en viss reglering lämpligen bör ingå är till
sin nalur huvudsakligen etl juridisk-tekniskt spörsmål och har normalt
begränsad saklig betydelse. I detla lagstiftningsärende har frågan emeller
tid på många håll ansetts ha avgörande vikt. Jag vill därför i det följande 318

först beröra frågan om den lagtekniska metoden för att ge grundlagsskydd Prop. 1986/87:151 ät yttrandefriheten i radio, TV och de övriga nyss nämnda medierna.

Denna fråga tilldrog sig stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen av YFU;s belänkande, och jag redovisade i remissprotokollet utförligt motiven för den lösning som jag där föreslog.

Jag kan nu konstatera all lagrådet delar min bedömning att man inte bör välja altemalivel med en ny grundlag som bygger på tanken pä en sammanhållen reglering av både tryckta skrifter och andra medier, i enlighet med den modell som YFU presenterade i en bilaga till sitt huvudbetänkande men som utredningen inle själv förordade i nuvarande läge. Vidare anser lagrådet liksom jag och ett stort antal remissinstanser att starka skäl talar mot YFU;s förslag med en ny grundlag för de nya medierna vid sidan av TF.

Den lösning som jag föreslog i remissen innebär atl grundlagsregleringen av tryckfriheten behälls oförändrad i TF och atl skyddet för de andra aktuella medierna regleras i den föreslagna nya andra avdelningen till förordningen. I enlighet med vad jag har utvecklat i remissprolokollel undviker man därmed de nackdelar som otvivelaktigt är förenade med de båda av YFU diskuterade alternativen.

Självfallet har jag övervägt även andra länkbara lösningar. Den risk för oklarheter i rättstillämpningen — och därmed även för försvagning av yttrandefriheten - som för mig utgör huvudskälet mot YFU:s förslag skulle i och för sig kunna undvikas, om man väljer en delvis annan utformning av en ny grundlag än den som YFU har förordat. Man skulle nämligen i den nya grundlagen kunna i stor utsträckning hänvisa till TF;s regler om tryckta skrifter, ungefär så som har skett i den andra avdelningen i del remitterade förslaget lill ändringar i TF. Inte heller en särskild grundlag utformad efter dessa linjer är emellertid något bra alternativ. En grundlag bör stå pä egna ben.

Kvar står vidare all man - som jag ser det - på goda grunder kan sätta i fråga, om inte området för den nya grundlagen blir alltför begränsat för all tanken på en sådan framstår som rimlig. Detla gäller inte minst mot bakgrund av att vissa av YFU:s förslag i övrigt inte synes kunna föras vidare pä de skäl som har anförts i remissprotokollet och som lagrådet i alll väsenlligt har godtagit. Redan att välja rubrik för en sådan grundlag skulle erbjuda svårigheter; man skulle knappast kunna använda den av YFU föreslagna rubriken "ytlrandefrihelsgrundlag".

Jag anser därför att den lösning som förordas i lagrådsremissen erbjuder avgörande fördelar från både saklig och systematisk synpunkt i förhållande lill de olika länkbara alternativen.

I den allmänna debatten har del emellertid sedan lagrådsremissen publi
cerades gjorts gällande atl denna lösning skulle innebära risker för tryckfri
heten. Den bakomliggande tanken förefaller vara att det tryckta ordet
skulle kunna komma att drabbas av krav på inskränkningar som i första
hand riktar sig mot andra medier. Eftersom skyddet för de nya medierna
inte kan göras fullt ut lika omfattande som det som i dag gäller för tryckfri
heten har man vidare hävdat att det skulle föreligga en "smittorisk" av
innebörd att tryckfriheten skulle kunna drabbas av inskränkningar l.ex. 319

vad gäller etableringsrätten.

Som jag har framhållit redan i remissprolokollel (avsniU 3.1) är del en Prop. 1986/87:151 given utgångspunkt för mig aU grundlagsskyddet för tryckfriheten inte får försvagas därför atl andra uttrycksformer ges ell liknande skydd. Jag kan emellertid inle finna farhågorna för en sådan utveckling befogade. Vad som framför allt bär upp det konstitutionella skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna är etl levande engagemang för de värden för vilka dessa fri- och rättigheter är ett uttryck. Det engagemanget är i dag starkt till förmån för tryckfriheten. Det finns ingen anledning att tro atl del skulle påverkas av den laglekniska lösning som väljs. Jag kan ändå hysa viss förståelse för det angivna resonemanget om risker för tryckfriheten till den del det anförts som argument mot tanken på en sammanhållen grundlag av den typ som YFU diskuterade. Men gentemot den lösning som jag har förordat — vilken innebär alt man både formellt och sakligt behåller nuvarande grundlagsreglering av tryckfriheten och reglerar yllrandefrihelen för övriga medier separat - saknar argumentet bärkraft.

I den mån valet av lagteknisk lösning över huvud laget skulle ha någon betydelse när det gäller en teoretisk risk för uttunning av tryckfriheten synes man med större fog ha anledning atl tveka inför tanken på en särskild grundlag vid sidan av TF. En sådan fristående grundlag skulle ju till sin dignitet framträda som jämställd med TF. Det skulle med denna lösning snarast ligga närmare till hands atl åberopa lösningar beträffande de "nya" medierna till stöd för molsvarande ändring i fråga om det tryckta ordet än med en ordning där de senare medierna behandlas i en särskild avdelning till en i övrigt sakligt sett oförändrad TF.

Till detla kommer att en särskild ytlrandefrihelsgrundlag kan komma att ses som något av etl mediepolitikens experimentomräde. Det kan inte uteslutas att en sädan utveckling på lång sikt skulle innebära risker för tryckfriheten lika väl som för yttrandefriheten i övriga medier.

Min bedömning av vilka förslag som nu bör föreläggas riksdagen grundar sig emellertid också på andra omständigheter än dem som jag hittills har uppehållit mig vid.

Vid grundlagsändringar av den typ som här är aktuell eftersträvas normall en förhållandevis bred enighet i riksdagen. Det får i nuvarande läge bedömas som osäkert om en sådan bred enighet finns i fräga om den lagtekniska lösningen av hur man bör skapa ett utbyggt grundlagsskydd för fler medier än det tryckta ordet. Denna situation är enligt min mening mycket beklaglig, eftersom den som jag ser det måsle få lill följd atl frågan inle kan lösas i detla sammanhang. Ytterligare beredning måste äga rum, och denna bör naturligtvis ske på ett sådant sätt atl företrädare för riksdagspartierna i någon form deltar i beredningen. Jag förordar därför att frågan om en förstärkning av grundlagsskyddet för radio, TV, filmer, videogram och ljudupptagningar bryts ut. Däremot föreslår jag all de grundlagsändringar m. m. som avser tryckta skrifter redan nu blir föremål för förslag till riksdagen.

Mitt ställningstagande kan i slort sägas gå ut på all lagrådsremissens
förslag, efter vissa justeringar som främst föranleds av lagrådets yttrande,
tas upp i en första etapp utom såvitt gäller tillägget av en ny, andra
avdelning i TF och att man i det fortsatta beredningsarbelei undersöker, 320

om del är möjligt alt nä en bred enighet om att i en eller annan lagteknisk Prop. 1986/87:151 form förbättra grundlagsskyddet för de nya uttrycksformerna.

övriga frågor

Lagrådet har gett uttryck för viss tvekan när det gäller mina överväganden om grundlagsskyddet för den enskildes integritet (avsnitt 3.2.3). Efter en utförlig diskussion har lagrådet ifrågasatt om det är befogat att avvisa tanken på lagstiftning till skydd för privatlivets fred med en sådan bestämdhet som enligt lagrådets uppfattning har skett i remissen. Enligt lagrådet har statsmakterna all anledning att följa utvecklingen på området och bevaka att den fundamentala rättighet det är fräga om inte träds för när.

För min del vill jag bara deklarera att jag givetvis även i fortsättningen avser atl vara observant på hur massmedierna utnyttjar sin frihet på detta område. I nuvarande läge finns emellertid som jag ser del inte tillräckliga skäl att inta någon annan ståndpunkt än den som återspeglas i remissen.

I fråga om förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen (avsnitt 3.2.4) noterar jag alt lagrådet har uttalat att rättsläget i dag torde vara tillräckligt klart för att man även fortsättningsvis skall klara sig ulan närmare regler i TF. Lagrådet anser dock att det här blir fräga om en brist i grundlagsregleringen som gärna borde rättas till i framtiden.

För egen de! anser jag det svårt atl nu med bestämdhet utlova en framtida reglering på området. Som framgår av min redogörelse har det, trots flera utredningsförslag, inte gäll atl finna en lösning som skulle kunna tänkas tillgodose de olika intressen som gör sig gällande.

Lagrådet har anslutit sig till ståndpunkten att någon mera allmän regel om åsiktsneutralitet vid samhällelig stödgivning (avsnitt 3.3) inte bör införas men säger sig sakna en närmare diskussion av möjligheterna alt utforma en godtagbar regel i TF som lar sikte endast på pressen. Lagrådet förordar att frågan om en sådan bestämmelse övervägs under den fortsatta beredningen av ärendet.

Själv vill jag först erinra om 57 § förordningen (1981:409) om stafligt stöd lill dagstidningar. Den paragrafen innehåller en regel om att press-stödsnämnden vid tillämpningen av förordningen inte fär ta hänsyn till vare sig en tidnings politiska inställning eller till dess ställningstagande i enskilda frågor. Man kan naturligtvis överväga om denna och andra presstödsbestämmelser bör ges i form av lag (jfr KU 1975/76:46 s. 20). Den principiella neutralitet som har lagts lill grund för utformningen av presstödet är ju av stor betydelse. Den är nödvändig för atl stödet skall främja den allsidiga upplysning, som TF syftar till att säkerställa.

Mot vad lagrådet har anfört kan dock invändas atl TF inle heller i övrigl
ger nägon fullständig bild av tryckfriheten ur alla aspekter. En grundlagsre
gel om enbart presstödet skulle vidare te sig oegentlig med tanke på atl TF
omfattar alla tryckta skrifter. Enligt min mening saknas tillräcklig anled
ning att låta presstödets existens återspeglas i TF. Principen om neutralitet
kommer ju ändå även i fortsättningen att följa av grunderna för såväl TF
som RF. 321

På grund av del anförda finner jag inte skäl all nu inta någon annan Prop. 1986/87:151 ståndpunkt i fråga om neutralitetsregeln än den som framgår av remissprolokollel. Jag vill dock erinra om atl presstödet för närvarande ses över av utredningen (U 1985:11) om det statliga stödet lill dagstidningar. Om resultatet av den översynen skulle ge anledning till del, fär frågan om neutraliletsregelns konstitutionella valör tas upp lill nya överväganden.

Lagrådet har i fråga om jurysystemel (avsnitt 3.8) ingen annan uppfattning än jag i själva principfrågan att juryinstitulionen bör behållas och införas även för de nya medier som enligt remissen skulle bli skyddade genom en utsträckt grundlagsreglering.

Enligt lagrådet är det emellertid viktigt all anlägga ell nyanserat synsätt. Lagrådet anser atl del är uppenbart atl skälen för en särskild rättegångsordning inte är lika starka vid alla typer av mål. Motiveringen är svag för alt ge massmedierna elt särskilt processuellt skydd vid kränkningar av enskilda medborgare. Givetvis kan även förlalsmål vara av sådant slag, att juryprövning är motiverad. Erfarenheten visar dock att del är ett fåtal mål som inle likaväl skulle kunna prövas av en tingsrätt med nämnd som av en jurydomstol.

Lagrådet delar den i lagrådsremissen uttryckta uppfattningen all möjligheterna all stärka skyddet för mälsägandena bör ägnas stor uppmärksamhet i lagstiftningsarbetet. Som en konsekvens härav anser lagrådet atl bl. a. frågorna om rättegångsordningen inle bör betraktas som slutligt avgjorda, om det remitterade förslaget antas. För den meningen talar också enligt lagrådets mening de nya jurymål om olaga våldsskildring som skulle tillkomma vid ett utvidgat grundlagsskydd för yttrandefriheten. Deras antal kan inte uppskattas i dag. Uppenbart är dock atl en ordning med en iryckfrihetsjury, som nästan enbart handlägger mål om ärekränkningar och olaga våldsskildringar, kan anses stötande redan från principiella synpunkter. Lagrådet anser därför alt en översyn och utvärdering av jury-systemet bör komma till stånd om inte alltför mänga år.

För egen del vill jag erinra om att jag - som framgår av remissprolokollel - inte står helt främmande inför den kritik som kan riktas mot jurysystemel. Det är givetvis viktigt alt sträva efter ett så bra skydd för medborgarna mot kränkande publicitet som möjligt. Men det är långt ifrån någon självklarhet att juryns medverkan i rättskipningen har lämnat ett otillbörligt stort utrymme för publiciteten i massmedierna. Och det är under alla förhållanden lätt att peka på svårigheter som skulle uppkomma om man försökte särskilja de mål som inte behöver underställas en jury frän andra. Det går självfallet inte alllid atl dra någon klar gräns mellan kritik av myndigheter eller andra allmänna organ och angrepp på namngivna personer, som verkar där.

Det kan inte förnekas atl integriletskränkningar förekommer i massmedierna och att de inte sällan måsle betecknas som allvarliga. Det finns därför skäl att inte släppa uppmärksamheten på utvecklingen. Enligt min mening bör dock åtgärder, om sådana i framtiden skulle visa sig nödvändiga, inte ske i form av en förändring av jurysystemet, som ju är en grundpelare i skyddet för yttrandefriheten.

Del som lagrådet har anfört i fråga om de olika laglexiförslagen i 322

remissen föranleder följande kommentarer från min sida. Jag tar bl. a. upp Prop. 1986/87:151 också vilka konsekvenser mitt ställningstagande i fråga om grundlagsskyddet för de nya medierna bör ha på dessa förslag.

Förslaget lill lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Det nya andra styckel i / kap. 7 § i det remitterade förslaget bör utgå, eftersom det rör de nya medierna. Nuvarande reglering efter mönster av TF av ansvaret för innehållet i radio- och kassettidningar kommer till följd härav att bestå lills vidare.

I 1 kap. 8 §, som inte omfattas av något förslag i remissen, bör första stycket utgå. Förbudet mot privilegier i fråga om utgivning av skrifter är historiskt betingat. Enligt 1785 års tryckfrihetsförordning krävdes det privilegium för rätten att ge ul periodiska skrifter. I 1810 års och senare 1812 års tryckfrihetsförordning förbjöds sådana privilegier. Kungl. Maj:l fick emellertid räll atl förnya redan givna privilegier med högst 20 år i sänder. En molsvarande bestämmelse infördes i 1949 års TF. Del senast givna privilegiet, som avsåg Vetenskapsakademiens privilegium på utgivningen av almanackor, upphörde den 15 juli 1972 (jfr prop. 1969:66, SU 115, rskr. 293). Lagrummet fyller därför inle längre någon funktion som grundlagsstöd för förnyande av privilegier. Inte heller behövs något särskilt förbud mot privilegier, eftersom sådana inte är förenliga med övriga bestämmelser iTF.

Som lagrådet föreslår bör andra stycket i I kap. 8 § ändras så att en hänvisning till lag görs även beträffande upphovsrätten närstående rättigheter. De rättigheter som avses är visserligen främst de som tillkommer utövande konstnärer, fonogramframslällare saml radio- och televisions-förelag och som skulle få betydelse i fråga om de nya medierna. Beträffande de tryckta skrifterna aktualiseras emellertid det s.k. katalogskyddet enligt 49 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Det av lagrådet förordade tillägget bör därför göras fastän de nya medierna inte nu skall ges något förstärkt grundlagsskydd.

Första stycket i 10 kap. 11 §, som inte heller berörs i lagrädsremissen, bör justeras med anledning av den nya lagstiftningen om disciplinförseelser av krigsmän m. m. (prop. 1985/86:9, JuU 24, rskr. 213, SFS 1986:645).

Det nya andra stycket i 12 kap. 6 § i det remitterade förslaget bör — med vissa huvudsakligen redaktionella justeringar — bilda en ny paragraf sist i samma kapitel. Del är avsett atl föreskrifter om anstånd med val av jurymän och om verkan av sådant anstånd skall meddelas i en ny lag om förfarandet m.m. hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara. Elt förslag lill en sådan lag har nyligen remitterats till lagrådet.

Några särskilda övergångsbestämmelser vid sidan av ikraftträdandebe-stämmelsen behövs inte, eftersom några nya medier inle skall regleras i TF.

Förslaget till lag om ändring i regeringsformen

Någon ändring av 2 kap. 1 § och övergångsbestämmelserna är inle behöv
lig med tanke på den begränsning av ändringarna i TF som har gjorts. 323

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Prop. 1986/87:151

Lagrådet har haft erinringar mot förslaget till ändring av bestämmelsen om hets mot folkgrupp . Lagrådet anser del tveksamt om den lagändring som föreslås i nägon mera betydande mån underlättar bekämpningen av organisationer som verkar för rasdiskriminering. Lagrådet är därför närmast benäget att förorda atl paragrafens nuvarande lydelse lämnas oförändrad.

Lagrådet menar alt organisationernas utåtriktade verksamhet kan beivras redan nu och atl möjligheterna alt ingripa mot vad som förekommer vid slutna möten i praktiken begränsas väsentligt av svårigheten att få fram en tillfredsställande utredning. Lagrådet anser också att gränsdragningsproblem kan uppstå även med den nya lydelsen och ifrågasätter också om inte paragrafen efter ordalagen får en alltför vidsträckt räckvidd.

Jag instämmer med lagrådet i att det redan nu går att komma åt den utåtriktade verksamheten. Delta framgår redan av remissprolokollel (avsnitt 3.6.4). Avsikten med mitt förslag är, som jag anförde där, att lägga hinder i vägen också för den interna verksamheten. Dessa möjligheter förbättras avsevärt genom mitt förslag. Atl del många gånger kan förutsättas bli svårt att få fram tillfredsställande utredning är naturligtvis riktigt, men delta problem föreligger i många andra sammanhang och kan som jag ser del inle vara ell avgörande skäl mot en kriminalisering.

Enligt min mening kan det inte anses alt bestämmelsen får en alltför vidsträckt räckvidd genom det remitterade förslaget. Som jag anförde till remissprolokollel anser jag alt uttalanden som uttrycker rasförakt är oacceptabla så snart de förekommer utanför den rent privata sfären. De bör då omfattas av kriminaliseringen.

Visserligen kan det som lagrådet har anfört uppstå gränsdragningsproblem även med det remitterade förslaget. Skall inte varje yttrande som uttrycker rasförakt vara straffbelagt, måste man dock ha kvar en gräns som kan vara svår att dra i praktiken. Jag ser det emellertid som en vinst atl i och för sig straffvärda yttranden i fortsättningen mera otvetydigt skall falla inom det straffbara området.

Jag vidhåller därför min tidigare uppfattning och förordar följaktligen inte nägon ändring av det remitterade förslaget på denna punkt.

Såvitt gäller etl förbud mot rasistiska organisationer uttalade jag när lagrådsremissen beslutades (avsnitt 3.6.4) - med hänvisning lill den lagändring jag föreslagit — som min mening alt del efter en sådan skärpning inle kan göras gällande alt lagstiftningen på området ej skulle motsvara våra åtaganden enligt FN;s rasdiskrimineringskonvention. Vaije främjande eller uppmuntrande av rasdiskriminering kommer ju i fortsättningen praktiskt sett att vara förbjudet.

Lagrådet har i sitt yttrande sagt sig ha förståelse för argumenten mot ett organisaiionsförbud men menat all det är svårt att komma ifrån alt konventionen enligt sina ordalag ålägger staterna atl införa elt uttryckligt sådant förbud. Lagrådet har därför förordat en omprövning av den avvisande inställningen till etl sädant förbud.

För egen del har jag förståelse för atl olika tolkningar av de aktuella bestämmelserna i FN-konvenlionen kan göras gällande. Detta har ju inte

minst den senaste tidens debatt och de olika synpunkter som framkommit -

under frågans beredning visat.

Som framgår av min redovisning i remissprolokollel har frågan vid tvä Prop. 1986/87:151 tidigare tillfällen varit aktuell i lagstiftningsärenden.

Som nämns i remissprotokollet gjorde inför tillträdet till konventionen en särskild utredning en grundlig genomgång av vilka lagändringar som krävdes för alt den svenska lagstiftningen skulle slå i överensstämmelse med de krav konventionen ställde. Utredningens förslag remissbehandlades. Utredningens uppfattning atl del då inte fanns skäl atl föreslå lagstiftning mot organisationer som drev rasdiskriminerande verksamhet lämnades utan erinran av nästan samtliga remissinstanser. I den proposition som föregick Sveriges ratificering av konventionen föreslogs inte heller något organisationsförbud. Regeringen hade i ärendet inhämtat lagrådets yttrande i vilket inga erinringar gjordes mot denna uppfattning.

Som också framgår av remissprotokollet ansåg diskrimineringsulredningen i betänkandet Om hets mot folkgrupp atl reglerna om hels mot folkgrupp i BrB och TF gav tillräckligt skydd mot rasistiska organisationer eftersom deras medlemmar straffas, om de för ut organisationernas budskap. Vid den remissbehandling som skedde av betänkandet godtogs allmänt utredningens bedömning. Endast några fä instanser ansåg all ett direkt förbud borde införas.

I den proposition som lades fram på grundval av betänkandet anslöt sig föredragande statsrådet så till vida till utredningens uppfattning atl han ansåg atl något behov av ett förbud av nu aktuellt slag inle förelåg för svensk del och atl den linje i fråga om den svenska ståndpunktens överensstämmelse med rasdiskrimineringskonventionen som Sverige hävdat var väl försvarbar från folkrätlsliga utgångspunkter. Föredraganden uteslöt dock inte atl frågan skulle få behandlas på nytt i annat sammanhang (prop. 1981/82:58 s. 21 O- I del yttrande som inhämtades från lagrådet anfördes inga synpunkter på frågan om ett organisationsförbud. Så skedde inte heller vid behandlingen i riksdagen (JuU 1981/82:41, rskr. 222).

Även i nu förevarande ärende är remissinstanserna ganska splittrade inför förslaget. Åven de instanser som kan betecknas som juridiska är oeniga om ell organisaiionsförbud är erforderligt för all Sverige skall anses uppfylla sina förpliktelser enligt FN-konvenlionen. Förslaget stöds l.ex. av Svea hovrätt, medan JK och RÅ avstyrker det därför att de anser alt Sverige redan uppfyller sina åtaganden.

Lagrådet, vars ställningslagande inte närmare har motiverats, kan inle heller anses ha tillfört diskussionen några nya argument. Jag anser därför att det inle nu föreligger tillräckliga skäl atl frångå den bedömning statsmakterna gjort i tidigare lagstiftningsärenden, nämligen alt Sverige även utan ett särskilt organisationsförbud får anses uppfylla sina folkrättsliga åtaganden i den här behandlade frågan.

Dessutom kvarstår de sakliga skälen mot atl införa ett organisaiionsför
bud. Som jag utvecklade i remissprolokollel skulle ell sådant förbud kunna
ge rasistiska aktiviteter ökad uppmärksamhet, uppmuntra underjordisk
och svårkontrollerad verksamhet samt vidare ge en utlänningsfienllig orga
nisation etl falskt sken av legitimitet för det fall den till följd av bevissvärig
heter e. d. vid en rättslig prövning inte skulle kunna klassificeras som
rasistisk. 325

Jagar därför inle nu beredd all ändra min inställning i saken och vill inte Prop. 1986/87:151 förorda något särskilt förbud som kriminaliserar medlemskap i rasistiska organisationer. Jag vill dock nämna att ombudsmannen mot etnisk diskriminering i en skrivelse till regeringen den 29 januari 1987 (dnr 87—318) anmält atl han avser atl la upp den här aktuella frågan lill övervägande för all eventuellt senare inkomma till regeringen med sina synpunkter i saken. Jag är för egen del inle främmande för atl la upp frågan på nytt, om det skulle visa sig vara påkallat.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang också nämna att riksdagen våren 1986 behandlade tvä motioner som tog upp frågan om förbud mot organisationer som främjar etnisk diskriminering. Socialförsäkringsutskottet, som ansåg det angeläget atl åtgärder vidtas i syfte alt motverka sådana organisationer, förutsatte alt så skulle ske och ansåg därför alt motionerna inte behövde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna (mot. 1985/86; Sf507 och Sf520, SfU 20, prot. 153).

När det gäller utlämnande av våldsskildringar tiU barn har lagrådet anfört atl del bör vara möjligt att döma lill straff också vid oaktsamhel. Jag kan instämma i denna uppfattning. I likhet med vad som gäller för flertalet oaktsamhetsbrotl i BrB anser jag del vara tillräckligt om grov oaktsamhel är straffbar. Bestämmelsen bör kompletteras i detla avseende.

Med anledning av att förslaget om grundlagsskydd för de andra medierna inle läggs fram nu krävs vissa kompletteringar av de nya bestämmelserna i BrB om våldsskildringar och pornografi. Eftersom något syslem med ansvarig utgivare för filmer och videogram inte införs kommer det alltjämt att vara den som enligt vanliga regler är gärningsman som skall bära ansvaret för brottet olaga våldsskildring i rörliga bilder. Det är också allmän åklagare som skall föra talan om brolt mot bestämmelserna.

Detta gör att bestämmelsen i 5 a § videovåldslagen om åtalsmedgivande av statens biografbyrå bör föras över lill en ny paragraf sist i 16 kap. BrB, eftersom sådant medgivande bör krävas även fortsättningsvis. Däremot behöver inle förverkandebestämmelsen i 6 § föras över eftersom gärningarna nu automatiskt kommer alt omfattas av BrB;s förverkandebestämmelser.

En bestämmelse om atl den som sprider filmer och videogram som försetts med intyg om att de godkänts av biografbyrån inte kan straffas, bör i fortsättningen - på samma sätt som i dag — gälla även sådan spi"idning som avses i 16 kap. 10 b § BrB. BrB-förslagei bör kompletteras i detla avseende.

Biografföreslällningar bör även fortsättningsvis falla utanför bestämmelsernas tillämpningsområde. Särskilda föreskrifter bör därför las in i både 16 kap. 10 b och c §§ vilka undantar sådana offenlliga förevisningar av filmer eller videogram som avses i biografförordningen från bestämmelserna i BrB. De motsvarar 4 § I i videovåldslagen. Nägon anledning au nu i BrB ta in motsvarigheter lill punkt 2 i denna paragraf finns däremot inle.

Eftersom de nya bestämmelserna i BrB skall omfatta även televisions
program krävs vidare en ändring av 2 § radioansvarighetslagen (jfr 2 §
lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar) som delvis motsvarar 326

18 kap. 1 § första stycket i lagrådsremissens förslag till ändring i TF. En Prop. 1986/87:151

förslag lill ändring också i denna lag har därför upprättals i juslifiedeparte-

menlel.

Förslaget är inte av sådan beskaffenhet att del finns anledning att inhämta lagrådets yttrande över det.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Lagrådet tillstyrker i princip förslaget om en utvidgning av handlingsoffentligheten genom tillägg till sekretesslagen men anser att starka skäl talar för att en huvudbestämmelse införs i TF. För min del vidhåller jag min uppfattning enligt remissprolokollel (avsnitt 3.9) alt en sådan grundlagsändring inle bör göras.

Lagrådet har vidare tagit upp frågan om inte sekretesslagen i ell längre perspektiv borde tillföras vissa grundläggande bestämmelser om arkivering. Lagrådet anser atl det i dag föreligger en principiell brist i detta avseende och all den brislen kommer atl få ökad betydelse när offentlighetsprincipen utsträcks utanför myndighetsområdet.

Med anledning av vad lagrådet har anfört vill jag erinra om det arbete som bedrivs av utredningen (U 1985:07) om vissa arkivfrågor. Om det arbetet ger anledning lill del, fär den av lagrådet berörda frågan om lagreglering av arkiveringsfrägor tas upp till övervägande.

Lagrådet har påpekat att de ändringar som föreslås i I kap. 8 § och genom den nya bilagan inte bör få någon återverkan på begreppen myndighet och myndighetsutövning som de bedöms i rättspraxis. Jag har inle någon annan mening än lagrådet. Det förtydligande av 1 kap. 8 § som lagrådet förordar anser jag dock inle vara motiverat.

1 16 kap. 1 § bör vissa ändringar enligt det remitterade förslaget utgå med hänsyn till alt de nya medierna inle nu kommer atl omfattas av något utbyggt grundlagsskydd.

Förutom de ändringar som jag nu har förordat bör vissa redaktionella justeringar göras i de remitterade förslagen.

2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen atl anta

dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar, dels det inom justitiedepartementet upprättade förslaget till lag om ändring i radioansvarigheislagen (1966:756).

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram. 327

Innehållsförteckning P™p. 1986/87:15i

Sid.

Proposition ..................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. ...... I

Propositionens lagförslag ................................................ ..... 3

Lagrådsremiss om förstärkl grundlagsskydd för yttrandefriheten,

m.m.................................................................................... ... 18

1 Inledning ...................................................................... ... 18

2 Gällande rätt och reformarbetet m.m.............................. 20

2.1 Gällande grundlagsregler ....................................... 20

2.2 Del rättsliga skyddet i vanlig lag för övriga uttrycksformer ... 24

2.3 Lagstiftningsarbetet på området ............................ 25

3 Allmän motivering ........................................................ 27

3.1 Mina allmänna utgångspunkter .............................. 27

3.2 Principerna för en förstärkning av grundlagsskyddet 29

3.2.1 Grundlagsskyddets omfattning i fräga om olika uttrycksformer 29

3.2.2 Yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda 32

3.2.3 Grundlagsskyddet för den enskildes integritet 36

3.2.4 Yltrandefrihelen och reklamen ......................... ... 45

3.2.5 Den laglekniska lösningen .............................. ... 57

3.3 Förbudet mot censur m.m.......................................... ... 59

3.4 Etableringsfriheten m.m............................................ ... 64

3.5 Det speciella ansvarighetssystemel ....................... ... 75

3.6 Yttrandefrihetsbrotlen ........................................... ... 84

3.6.1 Grundlagsregleringen av yiirandefrihetsbrotlen 84

3.6.2 Våldsskildringar i filmer, videogram m.m............ ... 87

3.6.3 Pornografi ....................................................... ... 98

3.6.4 Hets mot folkgrupp m.m.................................... . 104

3.6.5 Otillätet offentliggörande ................................ . 112

3.7 Meddelarskyddet m.m............................................... . 115

3.7.1 Meddelarskyddet för offentliga funktionärer och andra m.m 115

3.7.2 Meddelarfriheten vid brotl mot rikets säkerhet 124

3.7.3 Meddelarfriheten vid utlämnande av hemliga handlingar 127

3.7.4 Förhållandel mellan meddelarfriheten och tystnadsplikterna 129

3.8 Rättegången .......................................................... 136

3.9 Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet . 146

4 Upprättade lagförslag ................................................... 156

5 Specialmotivering ......................................................... 157

5.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 157

5.2 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen ..... 182

5.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ............. 183

5.4 Förslaget fill lag om ändring i sekretesslagen (1980; 100) 184

5.5 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1981; 485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med väldsinslag .................................... 188

6 Hemställan ................................................................... 188

7 Beslut .......................................................................... 188

Bilaga 1 Ytirandefrihetsutredningens sammanfattning 189

Bilaga 2 Yttrandefrihelsulredningens lagförslag ............. 196

Bilaga 3 Remissinstanser .............................................. 243

Bilaga 4 Kommunalföretagskommitténs sammanfattning 246