Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1987.

På regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Bo Holmberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås dels en ny riksbankslag, dels att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret skall föras från riksdagen till regeringen.

I förslaget till ny riksbankslag renodlas riksbankens verksamhet så långt möjligt att avse rena centralbanksuppgifter. I lagen anges att riksbanken har ansvar för valuta- och kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken skall vidare vara statens och bankernas bank samt ansvara för beredskapsplanläggning på bank- och betalningsväsendets område.

Antalet fullmäktige ökas från sju till åtta. Av dessa skall sju väljas av riksdagen. Dessa utser inom sig ordförande och väljer den åttonde fullmäktige som också skall vara chef för riksbanken. Dessutom väljs högst två vice riksbankschefer. Riksbankschef och vice riksbankschefer väljs för en tid av fem år. Regeringen skall således inte som för närvarande utse fullmäktiges ordförande. För att säkerställa en samordning av riksbankens penningpolitik med annan ekonomisk politik föreslås att fullmäktige innan beslut av större penningpolitisk vikt fattas skall samråda med det statsråd som regeringen bestämmer.

Förslaget till ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret medför inte någon ändring av riksgäldskontorets huvuduppgift. Denna skall alltjämt vara att ta upp och förvalta lån för statens räkning. Riksgäldskontorets verksamhet skall bedrivas med beaktande av statsskuldspolitiskl betingade målsättningar. Regeringen skall varje år inhämta riksdagens bemyndigande att la upp erforderliga lån. Frågor som rör riksgäldskontorets organisation, ledning och personal skall behandlas i ett senare förslag.

Den nya riksbankslagen föreslås träda i kraft den I januari 1989 och de

I Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

Riksbanken är myndighet under riksdagen.

Riksbanken förvaltas av sju fullmäktige. En av dessa och en suppleant för honom förordnas av regeringen för tre år i sänder. Övriga sex väljes av riksdagen. Den fullmäktig som regeringen har förordnat är ordförande. Han får ej utöva annat uppdrag eller inneha tjänst inom riksbankens ledning. Bestämmelser om riksdagens val av fullmäktige, om riksbankens ledning i övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag. Regeringen kan återkalla förordnandet för ordföranden eller för dennes suppleant.

Riksbanken förvaltas av åtta fullmäktige. Sju fullmäktige väljes av riksdagen. Dessa väljer för en tid av fem år en fuUmäktig, som samtidigt skall vara chef för riksbanken. De fullmäktige som valts av riksdagen väljer inom sig ordförande. Denne får ej utöva annat uppdrag eller inneha tjänst inom riksbankens ledning. Bestämmelser om riksdagens val av fullmäktige, om riksbankens ledning i övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag. De fullmäktige som valts av riksdagen får skilja ordföranden från uppdraget som ordförande och den som är fuUmäktig och chef för riksbanken från hans uppdrag.

Riksdagens förvaltningskontor skall, såvitt gäller riksdagen och riksdagens myndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer

1. handlägga frågor angående förhandlingar om anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare samt andra personalfrågor,

2. göra upp förslag till anslag på statsbudgeten,

3. i övrigt handlägga frågor om förvaltningen inom riksdagen och frågor om förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens myndigheter, utom riksbanken,

4. meddela föreskrifter och råd i sådana frågor som avses i 1 —3.

Riksdagens förvaltningskontor skall, såvitt gäller riksdagen och riksdagens myndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer

1. handlägga frågor angående förhandlingar om anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare samt andra personalfrågor,

2. göra upp förslag till anslag på statsbudgeten,

3. i övrigt handlägga frågor om förvaltningen inom riksdagen och frågor om förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens myndigheter, utom riksbanken och riksgäldskontoret,

4. meddela föreskrifter och råd i sådana frågor som avses i 1—3.

3 Förslag till Prop. 1986/87:143

Lag om Sveriges riksbank Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Sveriges riksbank, som enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är landets centralbank och en myndighet under riksdagen, får endast bedriva eller ta del i sådan verksamhet som enligt lag ankommer på riksbanken.

2 § Riksbanken skall ha en grundfond som uppgår till ettusen miljoner kronor, en reservfond som uppgår till femhundra miljoner kronor samt en dispositionsfond.

3 § Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker.

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, lokala föreningsbanker, kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, allmänna pensionsfonden, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stads-hypoteksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan.

Ändamål

4§ Riksbanken har enligt 9 kap. 12 § regeringsformen ansvar för valuta-och kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Betalningsväsendet

5 § Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen har riksbanken ensam rätt att ge ut
sedlar och mynt samt att bestämma om utformningen av de sedlar och
mynt som banken ger ut.

Sedlar och mynt som ges ut av riksbanken är lagliga betalningsmedel. Penningenheten i Sverige kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

6 § Sedlar får ges ut med valörerna tio, tjugo, femtio, etthundra, femhun
dra, ettusen och tiotusen kronor.

Mynt får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem kronor och tio kronor.

Dessutom får minnes- och jubileumsmynt med andra valörer ges ut.

7 § Riksbanken skall svara för landets försörjning med sedlar och mynt.

8 § Sedlar och mynt som är skadade eller förslitna får lösas in av riksbanken. För sedlar som blivit helt förstörda får riksbanken betala ersättning.

Om särskilda skäl finns, får riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel.

Valuta- och kreditpolitik

9 § Riksbanken skall följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna
samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder.

10§ Riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fast- Prop. 1986/87: 143 ställa kronans värde i förhällande till utländska valutor samt bestämma om tillämpningen av detta system.

11 § Det ankommer på riksbanken att i valutapolitiskt syfte hålla tillgångar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld.

12 § Riksbanken får i valutapolitiskt syfte köpa, sälja och förmedla utländsk valuta, utländska statspapper, andra lätt omsättningsbara skuldebrev i utländsk valuta och guld samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till nämnda tillgångar.

13 § I valutapolitiskt syfte får riksbanken ta upp utländsk kredit och kredit i utländsk valuta, bevilja kredit till annan centralbank och till Internationella valutafonden samt bevilja kredit inom ramen för verksamheten i Banken för intemationeil betalningsutjämning.

Efter medgivande av riksdagen får riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit till andra internationella finansorgan som Sverige är medlem i och sluta avtal om långsiktiga internationella låneåtaganden.

Riksbanken får också efter medgivande av riksdagen av egna medel tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan som Sverige är medlem i.

14 § Riksbanken får förvärva de särskilda dragningsrätter som tillkommer Sverige genom deltagandet i Internationella valutafonden. Det åligger vidare riksbanken att fullgöra de skyldigheter som följer av Sveriges deltagande i detta system.

15 § Riksbanken får verka som förbindelseorgan i förhållande till internationella finansorgan som Sverige är medlem i.

16 § Riksbanken får med eller utan räntegottgörelse ta emot insättningar i valuta eller guld från andra stater, mellanstatliga organ och bankinrättningar. Riksbanken får göra sådana insättningar hos bankinrättningar.

Riksbanken får även ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som anknyter till de insättningar som anges i första stycket.

17 § Bestämmelser om riksbankens ytterligare uppgifter och befogenheter inom det valutapolitiska området finns i valutalagen (1939:350).

18 § Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betalningsutjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras.

Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

19 § I syfte att påverka kreditmarknaden får riksbanken

1. köpa, sälja och förmedla svenska statspapper, andra lätt omsättnings
bara skuldebrev samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana
tillgångar,

2. om särskilda skäl finns ge ut egna skuldebrev med kort löptid.

20 § I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall Prop. 1986/87; 143
uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinstitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i riksbanken. 1 den utsträckning riksbanken i det enskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

21 § Bestämmelser om möjlighet för riksbanken att använda vissa andra kreditpolitiska medel finns i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

22 § Efter anmodan av riksbanken skall ett kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller för att utforma ett beslut om en sådan åtgärd.

Övriga uppgifter

23 § Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för
staten.

För att täcka statens kortfristiga medelsbehov får riksbanken bevilja staten kontokredit.

24 § Inom ramen för riksbankens uppgifter som centralbank får riksban
ken förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar och liknande rättig
heter och ta på sig de förpliktelser som är förenade med dessa rättigheter.

25 § Riksbanken får själv eller genom bolag som ägs av banken bedriva tryckerirörelse, papperstillverkning och tillverkning av sedlar samt tillverkning av mynt, medaljer och liknande föremål.

26 § Riksbanken får förvärva fastigheter och inventarier som är avsedda för den verksamhet som banken bedriver eller har del i.

För att skydda en fordran får riksbanken förvärva varje slag av egendom. Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust.

27 § Riksbanken får mot betalning utföra tjänster som har anknytning till bankens verksamhet som centralbank.

28 § Riksbanken får efter prövning i varje enskilt fall medge ackord samt besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

29 § Uppkommer i riksbankens verksamhet anledning att väcka en fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får fullmäktige göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.

30 § Vid planeringen och genomförandet av riksbankens verksamhet i fred skall de krav beaktas som totalförsvaret ställer.

Det åligger riksbanken att ansvara för beredskapsplanläggningen på
bank- och betalningsväsendets område. Härvid skall riksbanken i erforder
lig utsträckning samråda med berörda myndigheter, kreditinstitut och and
ra företag. Överstyrelsen för civil beredskap skall hållas underrättad om 10
beredskapsplanläggningen.

Organisation m.m. Prop. 1986/87:143

31 § Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen förvaltas riksbanken av åtta full
mäktige av vilka sju väljs av riksdagen och en, som är riksbankens chef,
väljs av de övriga fullmäktige. De sistnämnda väljer även inom sig ordfö
rande.

Fullmäktige väljer inom sig en eller flera vice ordförande. Riksbankschefen får inte väljas till vice ordförande.

32 § Enligt 8 kap. 6 § riksdagsordningen väljer fullmäktige utom sig högst
två vice riksbankschefer och bestämmer i vilken inbördes ordning dessa,
vid förhinder för riksbankschefen, skall vara suppleant för denne i fullmäk
tige.

Vice riksbankschef utövar även i övrigt riksbankschefens tjänst när denne har förhinder. Efter beslut av riksbankschefen inträder vice riksbankschef också i andra fall i riksbankschefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller grupper av ärenden.

33 § Fullmäktig får inte vara statsråd eller ledamot eller suppleant i sty
relsen för ett kreditinstitut. Fullmäktig får inle heller vara omyndig eller
försatt i konkurs.

Första stycket gäller också vice riksbankschef.

34 § Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm,
där också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer till det antal och på de orter som riksbanken bestämmer.

35 § Vid huvudkontoret finns en revisionsenhet samt de övriga enheter
som fullmäktige beslutar.

Under fullmäktige leds riksbankens verksamhet av riksbankschefen. Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäktige, om annat inte följer av lagen (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en arbetsordning för riksbanken.

Revisionsenheten vid riksbanken utför också revision av riksdagens förvaltningskontor, riksdagens ombudsmän, riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation enligt revisionsplaner som fastställs av respektive myndighet.

36 § Hos riksbanken finns personal enligt upprättad personalförteckning
samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande
budget.

Riksbanken får anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande budget.

Utöver vad som följer av 9 § anställningsstadgan (RFS 1976:7) för riksdagen och dess organ får tjänster som tillsätts av fullmäktige tillsättas utan att de kungörs lediga till ansökan.

Ordinarie tjänster vid riksbanken inrättas av riksdagen. De ordinarie tjänsterna som riksbankschef och vice riksbankschefer tillsätts med förordnande för fem år. Övriga ordinarie tjänster tillsätts med förordnande för högst tre år.

37 § Enligt de förutsättningar som anges i 4 kap. 2§ punkterna 2 och 3

lagen (1976:600) om offentlig anställning får riksbanken i särskilda fall H

besluta att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom Prop. 1986/87: 143 riksbanken.

38 § Riksbanken beslutar arbetsordning och de föreskrifter i övrigt som
behövs för arbetet inom banken.

Riksbanken beslutar också i enskilda fall i frågor som rör personal och uppdragstagare hos banken, i den mån inte annat följer av lag eller beslut av riksdagen eller av riksdagens förvaltningskontor.

39 § Beträffande ersättning till fullmäktige och suppleanter finns före
skrifter i lagen (1984:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen,
dess myndigheter och organ.

40§ I mom. Till ledamöter i den i 6a§ valutalagen (1939:350) nämnda valutastyrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken en vice riksbankschef, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utanför banken fyra ledamöter, av vilka två skall representera bankväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagarna. Fullmäktige skall dessutom utse högst två suppleanter för varje ledamot.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande.

2 mom. Ärende som valutastyrelsen skall ta befattning med avgörs i
valutastyrelsen, i valutastyrelsens direktion (valutadirektionen) eller av
enskilda tjänstemän, en eller två i förening.

Valutastyrelsen avgör ärenden rörande tillämpningsföreskrifter enligt 6a § andra stycket valutalagen (1939: 350) samt övriga ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller på annal sätt är av större betydelse.

Valutadirektionen skall förbereda ärenden som skall avgöras av valutastyrelsen och under styrelsen leda valutaregleringen. I valutadirektionen avgörs ärenden som utan atl kräva valutastyrelsens avgörande bedöms betydelsefulla.

Enskilda tjänstemän, en eller två i förening, vilka därtill erhållit valutastyrelsens bemyndigande, avgör de ärenden som inte ankommer på valutastyrelsen eller valutadirektionen.

3 mom. Valutadirektionen består av den vice riksbankschef och riksbanksdirektör som ingår i valutastyrelsen, två av deras suppleanter i styrelsen samt den gruppchef eller motsvarande tjänsteman till vars verksamhetsområde ärendet hör. Har för vice riksbankschefen eller riksbanksdirektören utsetts mer än en suppleant bestämmer valutastyrelsen vilken av de två som skall ingå i valutadirektionen. Valutastyrelsen skall utse två tjänstemän i riksbanken som suppleanter för valutadirektionens ständiga ledamöter. Vice riksbankschefen är ordförande och riksbanksdirektören vice ordförande i valutadirektionen. Beslutförhet kräver att tre är närvarande.

4 mom. Har på sätt som föreskrivs i 6 a § femte stycket valutalagen (1939; 350) elt yrkande framställts om att beslut som valutastyrelsen fattar skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han får meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får inte delta i fullmäktiges handläggning av ett ärende som han tagit befattning med i valutastyrelsen.

5 mom. Belräffande arvoden till valulaslyrelsen finns föreskrifter i lagen

(1984:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndighe- 12

ter och organ. Vid resa, som föranleds av uppdraget, har ledamot och Prop. 1986/87: 143 suppleant rätt till resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som gäller för riksbanksdirektör.

Ärendenas handläggning

41 § Av fullmäktige avgörs

1. författningsfrågor,

2. frågan om fastställande av arbetsordning samt andra viktigare frågor om riksbankens organisation och arbetsformer,

3. frågor om systemet för att bestämma kronans värde i förhållande till andra valutor,

4. frågor om riktlinjer för förvaltningen av de tillgångar som anges i 11 §,

5. frågor om viktigare internationella kreditavtal,

6. frågor om diskonto och om räntevillkor vid ut- och inlåning enligt 18 § första stycket samt villkor vid utlåning enligt 18 § andra stycket,

7. frågor om viktigare rekommendationer lill eller överenskommelser med kreditinstitut,

8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte uppfylls,

9. frågor om statens kontokredit,

10. frågor om förvärv av aktier eller andelar enligt 24 §,

11. viktigare frågor om ackord, avskrivning, nedsättning eller eftergift av
fordran,

12. frågor om upprättande av personalförteckning, om beslut som avses i 37 § saml om tillsättande av tjänster som riksbanksdirektör, avdelningschef eller direktör för regionkontor,

13. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning,

14. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av
fullmäktige, samt

15. frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som riksbanks
chefen hänskjuter till fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbankschefen. I den mån sådana ärenden inte är av det slag all de behöver prövas av riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.

42 § Innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall
samråd ske med det statsråd som regeringen bestämmer.

Kan samråd inte komma till stånd och finns det synnerliga skäl får riksbanken besluta utan samråd.

43 § Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid
sammanträdena skall protokoll föras.

Fullmäktige är beslutföra när minst sex ledamöter är närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut får dock avgöras av fem ledamöter, om minst fyra av dem är ense om beslutet. Vid omröstning skall vaije ledamot ge sin mening till känna.

Om omröstning i vissa personalfrågor finns bestämmelser i 5 § lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter och i 24 § anställningsstadgan (RFS 1971: 3) för riksdagen och dess organ.

44§ Om ett ärende som skall behandlas av fullmäktige är av ringa bety- Prop. 1986/87: 143 delse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelanden mellan ledamöterna.

45 § Fullmäktige får inte sammanträda pä ett område som är ockuperat av främmande makt.

46 § I skrivelse som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen skall det anges vilka ledamöter som deltagit i beslutet och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening anmälts i ärendet, skall den anges i skrivelsen eller framgå av bifogat protokollsuldrag.

Budget, redovisning och vinstdisposition

47 § Kalenderår är riksbankens räkenskapsår.

Varje år före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa en budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under det följande räkenskapsåret. Budgeten skall tillställas riksdagen och riksdagens revisorer för kännedom.

48 § Riksbanken är bokföringsskyldig och del åUgger banken att fullgöra
denna skyldighet på ett sätt som ger erforderlig information för en bedöm
ning av bankens verksamhet.

Varje år före den 15 februari skall fullmäktige till riksdagen och riksdagens revisorer avge redovisning för det föregående räkenskapsåret saml förslag till disposition av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för valuta- och kreditpolitiken.

49 § Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksda
gen, som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Har reserv
fonden gått ned under femhundra miljoner kronor skall minst tio procent
av årets vinst avsättas till reservfonden tills denna åter nått upp till detta
belopp.

Riksdagen beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige för förvaltningen av riksbanken.

Avslutande bestämmelser

50 § Riksbanken skall löpande offentliggöra statistiska uppgifter om valuta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentliggöra beslut om diskontoförändringar.

51 § Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall betala särskild avgift till staten.

Frågan om särskild avgift prövas av riksbanken.

52 § Den särskilda avgiften enligt 51 § skall svara mot en ränta på under
skottet för varje dag som får uppgå till högst två gånger diskontot vid varje
tid.

Om det finns särskilda skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.

53 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhel lämnar oriktig uppgift
i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 § skall dömas till böter,

om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. 14

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

54 § Riksbanken skall utan hinder av vad som föreskrivs i 8 kap. 8§ Prop. 1986/87: 143
sekretesslagen (1980:100) underrätta polismyndighet eller åklagarmyn
dighet om del i riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlånings
rörelse, beialningsutjämning eller handel med värdepapper framkommer

uppgifter som ger anledning att anta att ett brott har begåtts.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna sådan underrättelse.

55 § Åtal mot vice riksbankschef för brott som han begått i utövningen av sin tjänst får beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. Detta gäller dock inte i fråga om brott som begåtts i utövningen av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (1939:350).

56 § Riksbankens beslut enligt denna lag får överklagas endast i den utsträckning och i den ordning som sägs i besvärsstadgan (RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1934:437) för Sveriges riksbank, lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken och lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

3. Verksamhet som inte föreskrivs i den nya lagen eller i annan lag men som påbörjats med stöd av äldre lag får bedrivas till dess verksamheten kan avslutas.

4. Befogenheten att åtala brott skall bedömas efter äldre lag om, när handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som inte har upptagils i den nya lagen.

5. Övergångsbestämmelserna lill lagen (1970: 1028) om rikets mynt, punkterna 3—6, gäller fortfarande.

6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom bestämmelser i denna lag tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

5 Förslag till Prop. 1986/87:143

Lag om statens upplåning

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Efter särskilt bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetär i sänder får regeringen eller efter regeringens bestämmande riksgäldskontoret ta upp lån till staten för att

1. finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut,

2. tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutat om,

3. amortera, lösa in och i samråd med riksbanken köpa upp statslån, samt

4. tillgodose riksbankens behov av valutareserv och av statspapper för marknadsoperationer.

2§ Lån som har tagits upp av staten förvaltas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av riksgäldskontoret.

3 § För samtliga lån och garantier som regeringen eller riksgäldskontoret ombesörjer är staten ansvarig.

Denna lag träder i kraft den I juli 1989.

17 2 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

6 Förslag till Prop- 1986/87: 143

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 8§ sekretesslagen (1980: 100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

8§

Sekretess gäller i riksbankens Sekretess gäller i riksbankens

bankrörelse och i riksgäldskonto- kassarörelse, valulahandel, in- och
rets upplåningsverksamhet för upp- utlåningsrörelse, beialningsutjäm-
gift om enskilds ekonomiska förhål- ning saml handel med värdepapper
landen. och i riksgäldskontorets upp-

låningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden.

Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt andra stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lagen omtryckt 1985: 1059. 18

Lydelse enligt prop. 1986187:12

I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och central föreningsbank,

2. försäkringsinstitut: allmänna pensionfonden och försäkringsföretag med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, lokal föreningsbank, kreditakliebolag, finansbolag enligt lagen (1980:2) om finansbolag, försäk-ringsinstilut, landshypoteks- och stadshypoteksinslitutionema och Svenska skeppshypotekskassan.

Nuvarande lydelse

2§'

Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och central föreningsbank,

2. försäkringsinstilul: allmänna pensionfonden och försäkringsföretag med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, lokal föreningsbank, kreditaktiebolag, fmansbolag, fondkommissionsbolag, försäkringsinstitut, landshypoteks- och stadshypoteksinsti-tuiionerna och Svenska skeppshypotekskassan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

2. utlåningsreglering, ett belopp som för tiden frän den föregående
beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning ej skett, från det
föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperioden svarar mot
ränta på det belopp med vilket utlåningen, garantiförbindelserna eller
leasingobjektens värde överskridit den fastställda gränsen, varvid ränte
satsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens dis
konto,

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden,

4. allmän placeringsplikt, ett belopp som för beräkningsperiod svarar mot ränta på den del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

5. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt som ej uppfyllts,

6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första styckel Vid tillämpning av första stycket

1 får utjämning ske mellan över- 1 får utjämning ske mellan överskott och underskoll under två eller och underskott vid olika beräk-flera perioder och räntan beräknas ningstidpunkter eller under två eller på det genomsnittliga underskottet, flera beräkningsperioder och räntan beräknas på det genomsnittliga underskottet.

Denna lag träder i kraft den I juli 1987.

Nuvarande lydelse

5§

Utöver den kontroll som riksdagens revisorer skall utöva enligt lagen (1974:1036) med instruktion för riksdagens revisorer skall revisorerna för varje avslutat räkenskapsår granska riksbankens och riksgäldskontorets lillstånd, styrelse och förvaltning. Revisorerna skall därvid särskilt tillse att verkens organisation av och kontroll över bokföringen samt medels- och värdeförvaltningen är tillfredsslällande.

Revisorerna skall avge en särskild berättelse till riksdagen senast den 1 mars över revisionen av riksbanken och senast den 15 november över revisionen av riksgäldskontoret. Berättelsen skall innehålla uppgift angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen och uttalande huruvida revisorerna anser att ansvarsfrihet bör beviljas vederbörande fullmäktige.

Föreslagen lydelse

Utöver den kontroll som riksdagens revisorer skall utöva enligt lagen (1974; 1036) med instruktion för riksdagens revisorer skall revisorerna för varje avslutat räkenskapsår granska riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning. Revisorerna skall därvid särskilt tillse att riksbankens organisation av och kontroll över bokföringen samt medels- och värdeförvaltningen är tillfredsställande.

Revisorerna skall avge en särskild berättelse till riksdagen senast den 15 mars över revisionen av riksbanken. Berättelsen skall innehålla uppgift angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen, ställningstagande till riksbankens resultat- och balansräkningar samt uttalande huruvida revisorerna anser att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Nuvarande lydelse

Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ skall utgå enligt följande:

1'. Sveriges riksbank

Fullmäktig; 20 000 kronor för år.

Fullmäktiges ordförande: 6700 kronor för år utöver fullmäktigear-vodet.

Fullmäktig som är deputerad: 20000 kronor för år utöver fullmäktigearvodet.

Suppleant för fullmäktig: 6700 kronor för år.

1§

Föreslagen lydelse

Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ skall utgå enligt följande:

1. Sveriges riksbank

Fullmäktig som ej är tjänsteman i riksbanken: 20000 kronor för år.

Fullmäktiges ordförande: 6700 kronor för år utöver fullmäktigear-vodel.

Suppleant för fullmäktig som ej är tjänsteman i riksbanken: 6700 kronor för år.

Ledamot av valutastyrelsen som inte är tjänsteman i riksbanken: 8000 kronor för år.

Suppleant i valutastyrelsen som inte är tjänsteman i riksbanken: 2700 kronor för år.

2. Riksgäldkontoret
FuUmäktig: 12500 kronor för år.
Fullmäktiges ordförande: 12500

kronor för år utöver fullmäktigearvodet.

Ledamol av arbetsutskottet som ej är ordförande eller riksgäldsdirektör: 7200 kronor för år utöver fullmäktigearvodet.

Suppleant för fuUmäktige; 2800 kronor för år.

2. Riksdagens förvaltningsstyrelse

Ledamol: 8 000 kronor för år.

Vice ordförande i förvaltnings-styrelsen: 2 700 kronor för år utöver ledamotsarvodet.

Ordförande i direktionen: 3 400 kronor för år utöver arvodet som ledamot av förvaltningsstyrelsen.

Ledamot av direktionen som ej är vice ordförande i förvaltnings-

3. Riksdagens förvaltningssty
relse

Ledamot: 8000 kronor för år.

Vice ordförande i förvaltningsstyrelsen: 2 700 kronor för år utöver ledamotsarvodet.

Ordförande i direktionen: 3 400 kronor för år utöver arvodet som ledamot av förvaltningsstyrelsen.

Ledamot av direktionen som ej är vice ordförande i förvaltnings-

Nuvarande lydelse

styrelsen eller ordförande i direktionen: 2700 kronor för är utöver arvodet som ledamot av förvaltningsstyrelsen.

Suppleant i förvaltningsstyrelsen: 2 700 kronor för år.

4. Riksdagens revisorer
Revisor: 11 200 kronor för år.
Ordförande: 4500 kronor för år

utöver arvodet som revisor.

Vice ordförande: 3 400 kronor för år utöver arvodet som revisor.

Ledamot av arbetsutskottet som inte är ordförande eller vice ordförande eller tjänsteman vid kansliet: 2700 kronor för år utöver arvodet som revisor.

Suppleant: 2700 kronor för år.

5. Nordiska rådets svenska dele
gation

Ledamot av arbetsutskottet; 2000 kronor för år.

Ordförande: 5000 kronor för år utöver arvodet som ledamot av arbetsutskottet.

Suppleant i arbetsutskottet: sammanträdesarvode enligt 2 §.

6. Riksdagens besvärsnämnd
Ledamot: 1 500 kronor för år.
Ordförande: 4500 kronor för år

utöver ledamotsarvodet.

Suppleant;: sammanträdesarvode enligt 2 §.

7. Valprövningsnämnden
Ledamot och suppleant; dagar
vode med motsvarande tillämpning
av bestämmelserna i förordningen
(1978:45) om ersättning vid kom
mittéuppdrag.

Ordförande och dennes ersättare: 8 000 kronor för år utöver de-arvodet.

Föreslagen lydelse

styrelsen eller ordförande i direktionen: 2700 kronor för år utöver arvodet som ledamot av förvaltningsstyrelsen.

Suppleant i förvaltningsstyrelsen; 2700 kronor för år.

3. Riksdagens revisorer
Revisor: 11 200 kronor för år.
Ordförande; 4 500 kronor för år

utöver arvodet som revisor.

Vice ordförande: 3 400 kronor för år utöver arvodet som revisor.

Ledamot av arbetsutskottet som inte är ordförande eller vice ordförande eller tjänsteman vid kansliet: 2700 kronor för år utöver arvodet som revisor.

Suppleant; 2700 kronor för år.

4. Nordiska rådets svenska dele
gation

Ledamot av arbetsutskottet: 2000 kronor för år.

Ordförande: 5000 kronor för år utöver arvodet som ledamot av arbetsutskottet.

Suppleant i arbetsutskottet: sammanträdesarvode enligt 2 §.

5. Riksdagens besvärsnämnd
Ledamot: 1 500 kronor för år.
Ordförande: 4500 kronor för år

utöver ledamotsarvodet.

Suppleant; sammanträdesarvode enligt 2 §.

6. Valprövningsnämnden
Ledamot och suppleant: dagar
vode med motsvarande tillämpning
av bestämmelserna i förordningen
(1978:45) om ersättning vid kom
mittéuppdrag.

Ordförande och dennes ersättare; 8 000 kronor för år utöver åa%-arvodet.

Prop. 1986/87: 143

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:143

c) vice riksbankschef

d) riksgäldsdirektör.

Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut ulgår sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det. Sammanträdesarvode enligt denna paragraf utgår ej när arvodering sker med tillämpning av förordningen om ersättning vid kommittéuppdrag.

3§

För resor som företas för fullgö- För resor som företas för fullgö-

rande av uppdrag som avses i 1 § 6 rande av uppdrag som avses i I § /,
och 7 utgår resekostnadsersättning, 6 och 7 utgår resekostnadsersätt-
traktamenle och annan ersättning ning, traktamente och annan ersätl-
enligt allmänt reseavtal som gäller ning enligt allmänt reseavtal som
för statens tjänstemän eller, när det gäller för statens tjänstemän eller,
är fråga om utrikes resa, enligt ut- när det är fråga om utrikes resa,
landsresereglementet (1953:666). enligt utlandsresereglementet(1953;

666).

För riksdagsledamot, som uppbär traktamente enligt ersättningsstadgan (1971: 1197) för riksdagens ledamöter 7 och 8§§, minskas dock dagtraktamentet med del belopp för dag som utgår enligt nämnda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989 såvitt avser I § I och 2 § i fråga om riksbanksfullmäktig som är deputerad samt såvitt avser 3 § och i övrigt den I juli 1989.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

ränta på det belopp med vilket utlåningen, garantiförbindelserna eller leasingobjektens värde överskridit den fastställda gränsen, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

3. emissionskontroll, högst två procenl av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden,

5. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt som ej uppfyllts,

6. räntereglering, tvä gånger det belopp med vilket räntan avvikit från den ränla som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första stycket Vid tillämpning av första stycket

1 får utjämning ske mellan över- I får utjämning ske mellan överskott och underskott under två eller och underskott vid olika beräk-flera perioder och räntan beräknas ningstidpunkter eller under tvä eller på det genomsnittliga underskottet, flera beräkningsperioder och räntan beräknas på det genomsnittliga underskottet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

12 Förslag till Prop- 1986/87: 143

Lag om ändring i valutalagen (1939:350)

Härigenom föreskrivs i fräga om valutalagen (1939: 350) dels att 8 § skall upphöra att gälla, dels att 6 a § skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1986/87:123 Föreslagen lydelse

6a§'
Riksbankens beslutanderätt en- Föreskrifter enligt 6§ första

ligt denna lag utövas inom riksban- stycket beslutas av fullmäktige i ken av en styrelse (valulastyrel- riksbanken.

sen). Valutastyrelsen består av nio Riksbankens beslutanderätt;' öv-

ledamöter. Tvä av dem utses av re- rigt enligt denna lag utövas inom
geringen, de övriga av fullmäktige i riksbanken av en styrelse (valuta
riksbanken. För varje ledamot skall styrelsen). Utan hinder av första
i samma ordning högst två supp- styckel får fullmäktige i riksbanken
leanter utses. överiåla åt valutastyrelsen atl be-

sluta om föreskrifter som är av mindre principiell betydelse.

Valutastyrelsen består av nio ledamöter. Två av dem utses av regeringen, de övriga av fullmäktige i riksbanken. För varje ledamot skall i samma ordning högst två suppleanter ulses.

Valulastyrelsens beslut får överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från del klaganden fick del av beslutet.

Om minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i styrelsens beslut yrkar det, skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Ett sådant yrkande skall framställas genast efter det att beslutet fattats.

Fullmäktiges beslut får inte överklagas.

Närmare bestämmelser rörande Närmare bestämmelser rörande
valutastyrelsen meddelas i banko- valutastyrelsen meddelas i lagen
reglementet. (1988:00) om Sveriges riksbank.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Senaste lydelse 1975: 204. 29

13 Förslag till Prop. 1986/87:143

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 8§ föräldrabalken' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15                                                                                        kap.
8§
Aktier, obligationer, pantbrev.     Aktier, obligationer, pantbrev,
företagshypoteksbrev, skuldebrev företagshypoteksbrev, skuldebrev
och andra sådana värdehandlingar och andra sådana värdehandlingar
skall, om sammanlagda värdet   skall, om sammanlagda värdet
överstiger etl belopp motsvarande överstiger ett belopp motsvarande
två gånger gällande basbelopp en- två gånger gällande basbelopp en
ligt lagen (1962: 381) om allmän för- ligt lagen (1962: 381) om allmän för
säkring, i den omyndiges namn säkring, i den omyndiges namn
nedsättas i öppet förvar hos riks- nedsättas i öppet förvar hos bank.
banken eller annan bank. Vill för- Vill förmyndaren ta ut nedsatt vär-
myndaren ta ut nedsatt värdehand- dehandling, skall han söka överför-
ling, skall han söka överförmynda- myndarens tillstånd. Sådant till
rens tillstånd. Sådant lillstånd er- stånd erfordras ej, där värdehand-
fordras ej, där värdehandlingen en- lingen endast skall genom bankens
dast skall genom bankens försorg försorg överföras till annan bank
överföras till annan bank för att där för att där nedsättas i öppet förvar,
nedsättas i öppet förvar. De nedsal- De nedsatta värdehandlingarna
la värdehandlingarna skall under skall under överförmyndarens till-
överförmyndarens tillsyn vårdas i syn vårdas i enlighet med vad som
enlighet med vad som föreskrivs föreskrivs om vård om omyndigs
om vård om omyndigs värdehand-                   värdehandlingar,
lingar.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande ä räkning hos bank, ej heller med avseende ä bevis, som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypo-leksbanks skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som regeringen bestämmer, såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll atl kapitalbelopp ä inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Premieobligationer, vilka utfärdats av staten, skola, såframt ej obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren medgiver undantag, inskrivas i statsskuldboken med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Utövar en förmyndare förmynderskap för flera omyndiga, skola vid tillämpning av det i första stycket givna stadgandet de omyndigas värdehandlingar sammanräknas.

Balken omtryckt 1983:485.

Senaste lydelse 1984:654. 30

Nuvarande lydelse

Hava för omyndigs räkning värdehandlingar blivit hos riksbanken eller annan bank i öppet förvar nedsatta efter vad i föräldrabalken är stadgat, svare banken för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring och förvaltning i enlighet med vad här nedan i 2-7 §§ stadgas. Ej må i vidare mån än där sägs avtal träffas om befrielse från de förpUktelser, som enligt nämnda lagrum åvila banken; har så skett, vare avtalel utan verkan.

Finnas eljest i öppet förvar hos bank omyndigs värdehandlingar, å vilka skall tillämpas vad i föräldrabalken är stadgat beträffande nedsatta värdehandlingar, äge vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

Om värdehandlingar för omyndigs räkning har satts ner i öppet förvar hos bank enligt föräldrabalkens bestämmelser, svarar banken för de nedsatta värdehandlingarnas förvaring och förvaltning enligt bestämmelserna i 2—7§§. Avtal om befrielse från bankens förpliktelser 1 strid mot 2—7§§ är utan verkan.

Första stycket tillämpas också om en omyndigs värdehandlingar i annat fall finns i öppet förvar hos en bank och föräldrabalkens bestämmelser belräffande nedsatta värdehandlingar skall gälla.

15 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Härigenom föreskrivs att 2 och 13 §§ inkassolagen (1974; 182)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedrivas endast efler tillstånd av datainspektionen.

Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhet och inte någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet eller om inkassoverksamheten bedrivs av ett företag för ett annat företag inom samma koncern behövs tillstånd endast i fall då inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte ulan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in fordringarna.

Tillstånd behövs ej för inkasso- Tillstånd behövs ej för inkasso
verksamhet som är av tillfällig na- verksamhet som är av tillfällig na
tur och avser endast enstaka förd- tur och avser endast enstaka ford
ringar eller som bedrivs av Sveriges ringar eller som bedrivs av Sveriges
riksbank, Sveriges investerings- investeringsbank AB, företag under
bank AB, företag under bankin- bankinspektionens tillsyn eller ad-
spektionens tillsyn eller advokat. vokal.

13 §

Datainspektionen utövar tillsyn Datainspektionen utövar tillsyn

över efterlevnaden av denna lag. över efterlevnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar dock Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrivs av Sve- ej verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investe- riges investeringsbank AB, företag ringsbank AB, företag under bank- under bankinspektionens tillsyn el-inspektionens tillsyn eller advokat. ler advokat.

Tillsynen skall utövas så, att den inte vållar större kostnader eller olägenheter än som är nödvändigl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

' Lagen omtryckt 1981: 738. 33

3 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

Finansdepartementet Prop- 1986/87:143

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande; statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret

1 Inledning

År 1983 tillkallades en kommitté med uppdrag att utreda frågan om en samordnad statsskuldspolitik och en ny lagstiftning om riksbanken. Kommittén antog namnet statsskuldspolitiska kommittén (SPOK). (Ledamöter: generaldirektören Gunnar Petri, ordförande, tidigare riksdagsledamöterna Rolf Andersson och Per-Axel Nilsson, riksdagsledamöterna Ivar Nordberg, Anne Wibble och Lars Tobisson samt planeringschefen Lars Mathlein.)

Kommittén avgav i mars 1986 sitt slutbetänkande (SOU 1986: 22) Riksbanken och riksgäldskonlorei. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

Jag kommer nu att lägga fram vissa lagförslag bl. a. om en ny riksbankslag. Efter lagrådets granskning har jag för avsikt att lägga fram ytterligare förslag till följdlagstiftning.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Den svenska statsskuidspoiitiken utformas genom samverkan mellan riks
dagen, regeringen, riksbanken och riksgäldskontoret. Riksdagen ger de
grundläggande förutsättningarna för statsskuidspoiitiken genom atl besluta
om statens utgifter och om skatteuttag samt om den allmänna inriktningen
av den ekonomiska politiken. Regeringen har det löpande ansvaret för den
allmänna ekonomiska politikens utformning. Riksdagen och regeringen
påverkar vidare förutsättningarna för statsskuidspoiitiken genom den kre
dit- och valulapolitiska lagstiftningen. Unikt för Sverige är att det finns 34

särskilda av riksdagen utsedda fullmäktige för att handha statens upplåning Prop. 1986/87: 143 - riksgäldsfullmäktige. I de flesta andra länder handhas statsuppläningen av motsvarigheten till finansdepartementet. Centralbankerna medverkar ofta i försäljning och administration av skuldbevisen.

Till viss del kommer behovet av samverkan mellan de parter jag nämnt till uttryck däri att regeringen utser en av sju fullmäktige i riksbanken. Denne är samtidigt ordförande i fullmäktige. Nägot motsvarande organisatoriskt samband mellan regeringen och riksgäldsfullmäktige eller mellan fullmäkligeförsamlingama i riksbanken och riksgäldskontoret finns inte. Båda fullmäktigeförsamlingarna utses av riksdagen med ovan angivet undantag. I lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret och i lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet) finns bestämmelser om samverkan mellan fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgälds-kontoret. När endera fullmäktige begär det skall sålunda gemensam överläggning ske i frågor som är av betydelse från kredit- eller valutapolitisk synpunkt.

SPOK har haft till uppgift alt allsidigt och förutsättningslöst belysa hur statsskuldspolitiken i framtiden bör samordnas och organiseras. Kommittén har vidare haft till uppgift att se över de författningar som styr riksbankens verksamhet.

I delbetänkandet (SOU 1984:89) Statsskuldspolitiken - samordningsfrågor — analyserade kommittén behov av och former för alt stärka samordningen av statsskuldspolitiken. Förslag lämnades till vissa åtgärder som i ett första steg borde vidtas i detta syfte. Kommittén uttalade samtidigt att den i det fortsatta arbetet kunde komma att pröva mer genomgripande förändringar av organisationen för statsskuldspolitiken m. m. I slutbetänkandet presenterar kommittén förslag till ny lag om Sveriges riksbank. En förnyad och förutsättningslös prövning görs ocksä av hur statsuppläningen bör samordnas med penningpolitiken och finanspolitiken.

Analysen visar enligt min mening att frågan om samordning av statsskuldspolitiken med penning- och finanspolitik bör behandlas i ett sammanhang som innefattar organisatoriska förändringar.

2.1.1 Ny riksbankslag

I likhet med den tidigare gällande lagstiftningen om riksgäldskontoret är de
lagar som styr riksbankens verksamhet i många avseenden otidsenliga.
Detta gäller såväl riksbankslagen (1934:437), som i huvudsak bygger på
1897 års riksbankslag, som Bankoreglementet (RFS 1975:5), vars rötter
sträcker sig ännu längre tillbaka i liden - i några fall ända till år 1668 då
Rikets Ständers bank grundades. Den nu gällande lagstiftningen innehåller
en rad detaljbestämmelser, som inte längre behövs eller över huvud taget
inte är tillämpliga. Å andra sidan saknas grundläggande regler, som slår
fast att riksbanken är landets centralbank med ansvar för alt kredit- och
valutapolitiken utformas enligt de riktlinjer som fastställs av riksdag och
regering. Lagen ter sig snarast som ett "placeringsreglemente" angivande
vilka tillgångar riksbanken får inneha. Om både riksbankslagen och ban
koreglementet gäller vidare att dessa författningar efler ett stort antal 35
detaljändringar blivit svåröverskådliga.

Den nuvarande lagstiftningen är så föråldrad att ändringar av ett antal Prop. 1986/87: 143 paragrafer inom den gamla lagstiftningens ram inte är tillräckliga för att åstadkomma en modernisering av bestämmelsemas form och innehåll.

SPOK har lämnat förslag till en ny riksbankslag. Inriktningen har därvid varit att så långt möjligt renodla riksbankens verksamhel till typiska cen-tralbanksuppgifler.

I kommitténs betänkande anförs bl. a. följande allmänna utgångspunkter.

Genom att riksbanken är en myndighet under riksdagen måsle den nya riksbankslagen innehålla en del bestämmelser som i fråga om regeringens förvaltningsmyndigheter ges förordningsform. Kommittén tillämpar också den praxis vad gäller överförande av normgivningskompetens lill myndigheter under riksdagen som utvecklats under senare år. Detta innebär alt det i riksbankslagen anges att riksbanken har rätt att besluta om arbetsordning m. m.

Kommittén har bedömt det som lämpligt att till den nya riksbankslagen föra över de centrala bestämmelserna om landets penningväsen. Härmed kan lagen (1970; 1028) om rikets mynt upphävas. En praktisk ordning är att riksbanken kan besluta om sedlars och mynts utformning. För att möjliggöra detta föreslår kommittén att regeringsformen ändras.

Riksbankslagstiflningen kan i många avseenden jämställas med de instruktioner som gäller för myndigheter under regeringen. Kommittén har därför funnit det naturligt att den nya riksbankslagen får en disposition som liknar den som tillämpas i instruktioner för statliga affärsverk och andra myndigheter. Det betyder att lagen behandlar ämnen som bl. a. riksbankens ändamål, uppgifter, organisation och former för ärendenas handläggning.

2.1.2 Statsskuldspolitiken och riksgäldskontorets ställning

Statsskuldspolitiken måste numera ses som en integrerad del av kredit-och valutapolitiken. Detta sammanhänger bl. a. med att statsskulden sedan mitten av 1970-talet har vuxit mycket snabbt. Statens upplåningsoperationer har därigenom blivit ett viktigt instrument när det gäller att påverka för kreditpolitiken centrala storheter såsom bankemas likviditet och räntevillkor på den långa såväl som på den korta kredilmarknaden.

Statens agerande på penningmarknaden har kommit att bli av allt större betydelse. De korta räntorna har betydelse för valutaflödet och kan i hög grad styras av riksbanken. Statliga upplåningsinslrument, som statsskuldväxeln, spelar här en stor roll. Situationen i dag är att riksgäldskontoret emitterar statsskuldväxlarna på den s.k. primärmarknaden medan riksbanken huvudsakligen opererar på andrahandsmarknaden. Det är uppenbart att denna formella uppdelning kan skapa problem.

Den betydande statliga utlandsupplåning som skett har också accen
tuerat behovet av samordning mellan riksgäldskontorels och riksbankens
verksamheter. Detta gäller även med hänsyn till den norm som sedan ett
par år gäller, nämligen att staten inte skall nettolåna i utlandet. Ullands-
upplåningen sker i riksgäldskontorets regi men måste naturligtvis avvägas 36

med hänsyn till de kredit- och valutapolitiska målen. Det är vidare nödvän- Prop. 1986/87: 143 digt att löpande anpassa statens utlandsupplåning och hemtagningen av lånen till utvecklingen pä valutamarknaden. Ett nära samråd behövs därför också när del gäller den statliga utlandsupplåningen.

Upplåningen utomlands sker inte bara genom riksgäldskontoret. En betydande upplåning sker också genom att företag, kommuner, banker och andra kreditinstitut, t. ex. Aktiebolaget Svensk Exportkredit (SEK), lånar upp medel utomlands.

Statsskuldspolitiken är emellertid inte bara beroende av hur kreditpolitiken utformas utan också av utformningen av den ekonomiska politiken i stort. Kostnaderna för statsskulden, främst i form av ränteutgifter, har numera fått en avsevärd belydelse såväl för budgetresultatet som för bytesbalansen.

Med samordning av statsskuldspolitiken avses det sätt på vilket statsuppläningen samordnas med penningpolitiken och finanspolitiken. Under senare hälften av 1970-talet och början av 1980-talet fram till senhösten 1984 fanns otvivelaktigt samordningsproblem mellan statsupplåningen och penningpolitiken eller - uttryckt i institutionella termer - mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Utvecklingen under de senaste åren mot att använda marknadsanpassade metoder vid emission av statsskuldväxlar och i penningpolitiken har emellertid i väsentlig mån minskat behovet att med särskilda åtgärder samordna denna upplåning med penningpolitiken.

Enligt SPOK:s förslag bör de mest angelägna samordningsbehoven kunna tillgodoses med att upplåningen sker enligt en plan som utformas av berörda intressenter. Därutöver bör det ankomma på chefer och tjänstemän i berörda organisationer atl se till att erforderlig samverkan i emissionsfrågor sker i smidiga former.

Kommittén är övertygad om all förutsättningama och de krav som härvid kommer att ställas på statsskuldspolitiken kommer att ändras även i framtiden. Det framstår då inte som lämpligt att forma organisationen till en bestämd situation. Inte heller framstår lagreglerade former för samverkan som lämpliga. Kommittén anser i stället atl det är särskilt vikUgt att berörda parter är flexibla och därigenom har möjlighet att anpassa samverkan mellan statsupplåningen och penningpolitiken till vad förutsättningarna och metoderna i varje situalion kan kräva.

Vad så gäller samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken
erinrar kommittén om alt räntorna på statsskulden utgör mer än 20% av
statens utgifter. Även om skulden och upplåningen är given, kan de opera-
liva beslut som riksgäldskonlorei fattar få betydelse för den belastning som
räntorna på kort och lång sikt uppvisar på statens budget. Kommittén
anser alt statsskuldsförvaltningens mål behöver kunna hävdas och att
statsskuldspolitiken skall bedrivas med en långsiktig inriktning att begrän
sa de statsfinansiella kostnadema för upplåningen. De olika avvägningar
som behöver göras inom en sädan ram kan emellertid innebära skilda
konsekvenser för statens budget och kan också hänga samman med ställ
ningstaganden som utgör etl led i verkställandet av den ekonomiska politi
ken. Enligt kommitténs mening är det därför önskvärt att regeringens
finansiella och ekonomiska bedömningar i lämpliga former löpande kan 37

tillföras och vägas in i beslutsfattandet i riksgäldskontorets styrande organ. Prop. 1986/87: 143 Samordningen mellan statsuppläningen och finanspolitiken är enligt kommitténs mening av sådanl beständigt slag att förutsättningarna för samordningen bör ges organisatoriskt uttryck. För att främja samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken är det enligt kommitténs mening ändamålsenligt att låta riksgäldskontoret bli en myndighet under regeringen, lämpligen hörande till finansdepartementet.

2.1.3 Sammanfattning

SPOK har lagt fram förslag till en ny riksbankslag och föreslagit att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret förs från riksdagen till regeringen. Kommittén har vidare föreslagit vissa ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen samt i vissa andra lagar.

Remissinstanserna har, med undantag för riksgäldskontoret och Landsorganisationen, LO, i huvudsak ställt sig positiva till kommitténs förslag. Fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) anser att det saknas skäl att flytta huvudmannaskapet för kontoret frän riksdagen till regeringen. LO anser att ansvaret för stabiliseringspolitiken i sin helhet bör läggas på regeringen medan riksbanken bör ges ansvaret för genomförandet av valuta-, penning- och kreditpolitik. Remissinstansernas närmare ställningstaganden framgår av remissammanställningen i bilaga 3.

Enligt min mening är kommitténs förslag väl ägnade att läggas till gmnd för lagstiftning.

I det följande kommer jag att behandla

- riksbankens ändamål och förhållande till riksdag och regering (avsnitt 2.2)

- riksbankens uppgifter (avsnitt 2.3)

- riksbankens ledningsorganisation (avsnitt 2.4)

- beslutsregler för fullmäktige (avsnitt 2.5)

- administrativa frågor (avsnitt 2.6)

- riksgäldskontorets ställning, m. m. (avsnitt 2.7)

- upplåningen för statens räkning (avsnitt 2.8)

- övriga frågor (avsnitt 2.9)

Mina närmare kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak, med undantag för sparbanksföreningen och LO, kommiiténs förslag utan erinran.

Sparbanksföreningen anser att de gmndläggande problem som finns på penningmarknaden i dag, med två centrala aktörer, kvarstår även om kommitténs förslag genomförs.

LO anser att ansvaret för stabiliseringspolitiken i sin helhet bör läggas på regeringen medan riksbanken bör ges ansvaret för genomförandet av valuta-, penning- och kreditpolitik. Bankföreningen anser att de gmndläggande bestämmelsema om riksbankens ändamål och konstitutionella ställning bör anges i 9 kap. 12 § RF. Vissa av de föreslagna bestämmelsema i 1 och 2 §§ RBL bör därför flyttas dit. De närmare ställningstagandena framgår av remissammanställningen (se bil. 3, avsnitten l.l och 1.2).

Skälen för mitt förslag: Skälen för att nuvarande riksbankslag och bankoreglemente bör ersättas med en ny riksbankslag har redovisats i avsnitt 2.1.1.

I fråga om riksbankens ändamål innebär förslaget i praktiken inle någon avgörande ändring av vad som redan gäller ulan uttrycklig föreskrift i lag. Jag anser dock att det av säväl sakliga som formella skäl är lämpligt alt riksbankens ändamål anges i lag. Detta understryker bl. a. riksbankens roll som centralbank.

Ett krav på det ändamål som anges i riksbankslagen är att det skall vara beständigt och stå sig under mycket lång tid utan att avsteg görs så snart påfrestningar på ekonomin uppkommer. Detta betyder att målet knappast bör bygga på speciella yttre samhällsekonomiska fömtsättningar (fast eller flytande växelkurs, reglerade eller fria kapitalrörelser) eller på att speciella instmment används (marknadsoperationer eller kreditreglering) och heller inte vara knulel till viss penningmängdstillväxl eller kredilvolym.

Det är heller inte praktiskt att gå sä långt i precisering av ändamål för Prop. 1986/87: 143 riksbanken att man i lag låser vilken typ av ekonomisk politik eller penningpolitik som skall föras i landet. Det bör självfallet ankomma på politiskt ansvariga organ och riksbanken att träffa de val och göra de avvägningar i dessa avseenden som är nödvändiga. Målen för den ekonomiska politiken liksom de medel som används för att uppnå dessa mål kan självfallet skifta över tiden. Nägot ekonomiskt-politiskt mål bör därför inte ingå i ändamålsbestämningen. Inte heller framstår det som meningsfullt att allmänt ange att riksbanken genom sina åtgärder skall främja en gynnsam ekonomisk utveckling eller en stabil samhällsekonomisk utveckling. Det måste anses vara självklart alt riksbanken som statsinstitution skall ha en sädan inriktning av sin verksamhet.

En ändamålsformulering bör mot denna bakgmnd närmast vara en övergripande verksamhetsbeskrivning och kunna innehålla ett uttalande om att riksbanken skall föra kredit- och valutapolitik. Därmed har riksbankens viktigaste uppgifter preciserats något i förhållande till ett stadgande om att riksbanken är centralbank. Vidare bör särskilt kunna tillfogas riksbankens traditionella ändamål att ansvara för ett säkert och effektivt betalningsväsen.

Mina överväganden leder således fram till att ändamålet för riksbanken bör kunna anges så att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt ansvara för ett säkert och effektivt betalningsväsen. En sädan formulering innehåller inte något sakligt ekonomisk-politiskt ändamål. I stället är utgångspunkten att riksbankens penningpolitik utformas så att den är i samklang med den ekonomiska politik som statsmakterna beslutar om.

En närmare precisering av riksbankens uppgifter redovisas i avsnitt 2.3.

Enligt regeringsformen framstår fullmäktige i riksbanken som etl självständigt politiskt organ under riksdagen med ansvar för riksbankens verksamhet, dvs. för penning- och valutapolitiken. Att fullmäktiges ställningstaganden i hithörande policyfrågor mäste överensstämma med den ekonomiska politiken i övrigt är dock uppenbart och har för övrigt särskilt understmkits vid gmndlagsreformen. I propositionen med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m.m. (prop. 1973:90 s. 354) uttalades sålunda atl "det får fömtsättas att, liksom hittills, den kredit- och penningpolitik som riksbanken bedriver samordnas inom ramen för den av regeringen förda ekonomiska politiken". Detta samordningskrav kan inom det nuvarande systemet sägas bli tillgodosett på tre olika sätt.

För det första verkar reglerna om utseende av fullmäktige i sädan riktning. Sammansättningen med sex riksdagsvalda ledamöter, som utses genom proportionella val för riksdagens valperiod, speglar den parlamentariska gmnden för regeringen. Regeringsinflytandet förstärkes genom att regeringen utser fullmäktiges ordförande. En majoritet i fullmäktige kan sålunda i de flesta parlamentariska lägen förväntas företräda samma ekonomisk-politiska grundsyn som regeringen. Därmed finns de grundläggande fömtsättningarna för den eftersträvade samordningen mellan regerings-och riksbankspolitiken.

Vidare kan, som fömtsätles i det cherade uttalandet i prop. 1973:90,
riksdagen lämna riksbanken preciserade anvisningar i t. ex. penningpoli- 40

tiska frågor. Som kommittén redovisar har det också förekommit att fi- Prop. 1986/87: 143 nansutskottet på senare tid i betänkande om riktlinjer för den ekonomiska politiken gett sin syn på kredit- och valutapolitiken och dragit upp riktlinjer för riksbankens handlande. Även om man kan märka en tendens till fördjupad analys av kredit- och valutapolitiska frågor i propositioner och ut-skottsbetänkanden är det dock klart att denna metod för samordning av riksbankspolitiken med den ekonomiska politiken i övrigt har sina uppenbara gränser. Det aktuella läget kan snabbt förändras. Allmänna riksdagsuttalanden ger ibland föga ledning för konkret beslut i en aktuell situation. Framför allt måste, för att undvika marknadsstömingar, många av de viktigaste penningpolitiska besluten förberedas under sekretess.

Vid sidan av gällande regler har utvecklats en tredje mera direkt form för samordning av penning- och valutapolitiken med den ekonomiska politiken i övrigt. Före viktigare beslut förekommer sålunda regelmässigt kontakter mellan riksbanksledningen och företrädare för regeringen. Delta är också uttryckligt sanktionerat av riksdagen genom ett gmndläggande uttalande av 1937 års bankoutskott och upprepat av 1958 års bankoutskott (BaU 1937:67 och 1958:6). Enligt utskottet är det sålunda "en självklar fömtsättning, att alla statsmaktemas olika åtgärder som har inflytande på det ekonomiska livet och därmed på penningväsendet, samordnas så atl de stödja och icke motverka varandra. Avvägningen av åtgärderna bör sålunda ske under vederbörlig samverkan mellan de instanser, som bära ansvaret både för penningpolitiken och för den ekonomiska politiken över huvud". Detta uttalande "bevarar i dagens läge sin fulla giltighet" enligt bankoutskottet är 1958 och gör så ännu i dag. Alt det är regeringen som tar huvudansvaret för en växelkursändring har också erkänts från riksbankens sida vid den devalvering som skedde efter riksdagsvalet 1982 men innan riksdagen därefter hunnit välja nya fullmäktigeledamöter. Även om den då rådande situationen får anses vara unik uttalade den avgående riksbankschefen tillsammans med två borgerliga ledamöler i särskilt yttrande till fullmäktiges protokoll att "det är vår uppfattning som också delas av den avgående regeringen, att den kvarvarande majoriteten i riksbanksfullmäktige ej bör hindra en nytilllrädande regering som kommer alt kunna förfoga över en egen majoritet i fullmäktige, att genomföra sin ekonomiska politik". I yttrandet tillades bl. a. att det över huvud taget icke vore möjligt att ta ställning till devalveringen "med mindre än att man känner huvuddragen i det omfattande ekonomisk-politiska program som vi anser ofrånkomligen måste följa på en så slor delvalvering".

I en ny riksbankslag måste alltså riksbankens självständiga ställning balanseras mot kravet på nära samverkan mellan regering och riksbank i den ekonomiska politiken. Olika möjligheter för detta står till buds och kommittén redovisar en utförlig diskussion i frågan men stannar för att närmast lagfasta nuvarande ordning. Kommittén föreslår sålunda att "innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall samråd ske med statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga skäl föranleder annat". Fullmäktige i riksbanken tillstyrker detta förslag som på ett naturligt sätt fångar in gällande praxis.

Jag har samma uppfattning. Det bör dock observeras atl formaliseringen 41

inte avser sådana samrådsförfaranden som förekommer på tjänstemannaplanet före vissa penningpolitiska beslut. Visserligen torde de ärenden där denna typ av samråd förekommit i allmänhet ej ha gällt "beslut av större penningpolitisk vikt". Men viktigt är naturligtvis att den föreslagna formaliseringen inte får leda till att de bredare kontakter som förekommit mellan finansdepartementet och riksbanken före penningpolitiska beslut avtar därför att lagen nu kommer att föreskriva en formell kontakt pä högsta nivå. Noteras skall också att när synnerliga skäl föreligger, dvs. när föreskrivet samråd ej kan tas, ger lagförslaget riksbanken handlingsfrihet.

Betydelsefullt är att samrådet också i fortsättningen kan ske i relativt fria former. Behovet av flexibilitet beträffande formerna för samrådsförfarandet understryks och samrådet bör liksom hittills kunna ske informelll, t. ex. via ett telefonsamtal.

När det gäller vad LO anfört rörande ansvaret för stabiliseringspolitiken i sin helhet är det enligt min mening hell klart att regeringens samlade ansvar, trots riksbankens självständiga roll, är överordnat riksbankens mer begränsade ansvarsområden.

De grundläggande bestämmelserna om riksbankens ändamål och konstitutionella ställning har, i överensstämmelse med vad som anförts av bankföreningen, förts in i RF.

Prop. 1986/87: 143

Skälen för mitt förslag: Ur den i det föregående beskrivna ändamålsbe- Prop. 1986/87: 143 stämningen för riksbanken kan det häriedas ett antal uppgifter för riksbanken. Uppgifterna kan sägas vara av traditionell centralbankskaraktär och faller inom ramen för riksbankens nuvarande ansvarsområde. Riksbankens uppgifter och utformningen av erforderliga bestämmelser behandlas närmare i lagförslagens specialmotivering (avsnitt 4).

I det följande lämnar jag dels en översiktlig redogörelse för riksbankens uppgifter, dels behandlar jag vissa förslag till ändringar inom ramen för riksbankens kreditpolitiska uppgifter (ändring av bestämmelserna om kassakrav och rält för riksbanken att ge ut egna skuldebrev).

Beträffande utgivningen av sedlar och mynt föreslås att RF 9: 13 ändras så att till riksbankens ensamrätt att ge ut sedlar även fogas rätt att ge ut mynt. Den grundläggande bestämmelsen om penningväsendet, som nu finns i lagen om rikets mynt, och om att penningenheten i landet kallas krona och delas i etthundra ören, förs också in i riksbankslagen. Även de valörer med vilka sedlar och mynt får ges ut anges i lagen. Sedan gammaU finns i riksbankslagen bestämmelser om förhållandet mellan mängden utelöpande sedlar och vissa tillgångar i banken, urspmngligen dess metalliska kassa m.m. Syftet med dessa bestämmelser var en gång i tiden att begränsa sedelutgivningen för att därmed stärka förtroendet för sedlarna. Utgivningen sker numera i den omfattning som bestäms av allmänhetens praktiska behov av dessa betalningsmedel. Jag föreslår därför att några sedel-täckningsbestämmelser inte skall ingå i den nya riksbankslagen.

De valutapolitiska uppgifterna hör till riksbankens allra viktigaste, eftersom besluten på detta område ger viktiga fömtsättningar för den ekonomiska politiken i övrigt. I den nuvarande riksbankslagen berörs de valutapolitiska uppgifterna i stort sett endast genom att banken ges befogenhet att köpa och sälja guld, utländska valutor och utländska obligationer m. m. Jag föreslår alt det i den nya riksbankslagen anges atl riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för alt fastställa kronans externa värde samt bestämma om tillämpningen av detta system. Skulle Sverige som stat framdeles ingå en överenskommelse om valutasystemet med en annan stat eller en internationell organisation behöver bestämmelsen om denna befogenhet ändras. Den kan däremot fortsätta att gälla om Sveriges riksbank träffar överenskommelser om valutasystem med andra centralbanker. Beslut på detta område utgör i allmänhel sådant viktigare penning-poHliskt beslut som enligt avsnitt 2.2 skall föregås av samråd med företrädare för regeringen. Den nya lagen föreslås innehålla sådana befogenheter som riksbanken behöver för att på vedertaget sätt kunna medverka i det internationella monetära samarbetet. Vidare har i lagen förts in de bestämmelser som behövs för alt tillämpa valutalagen.

De kreditpolitiska uppgifterna är centrala för riksbanken. Det allmänna
syftet med kreditpolitiska åtgärder är atl påverka ränta och likviditet på
inhemska marknader, men åtgärderna kan mycket väl ha sin gmnd i
valutapolitiska överväganden. Även på detta område framgär för närva
rande riksbankens uppgifter indirekt genom att den nuvarande riksbanks
lagen ger banken befogenhet att köpa och sälja statspapper samt bedriva
utlåning och inlåning. Huvuddelen av hithörande bestämmelser avser löp- 43

tider och säkerheter för län m.m. Jag har, i likhet med kommittén, valt att i Prop. 1986/87; 143 den nya riksbankslagen ta utgångspunkt i det kreditpolitiska syfiet när banken ges befogenhet att köpa och sälja statspapper, dvs. bedriva traditionell diskontopolitik.

I fråga om de kredilpolitiska uppgifterna förordar jag, i överensstämmelse med kommitténs förslag, ett par nyheter. För det första föreslås att riksbanken, om särskilda skäl föreligger, får ge ut egna kortfristiga skuldebrev. Denna möjlighet kan tänkas behöva utnyttjas t. ex. vid hastiga likviditetsökningar i ekonomin vid tillfällen då riksbanken inte förfogar över lämpliga statspapper. Riksbankens penningpolitiska arsenal utökas därmed med ett instmment som några andra centralbanker redan har. För det andra har till riksbankslagen förts kassakraven, som nu ställs till riksbankens förfogande enligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Jag har funnit det lämpligt alt låta riksbanken besluta om kassakrav genom förvaltningsbeslut i varje särskilt fall. Därmed behöver inte nägot bemyndigande ges till regeringen, vilket erfordras när beslut om kassakrav har formen av normgivning. Kassakrav har effekter som i stora drag är likvärdiga med marknadsoperationer och diskontopolitik och jag anser det lämpligt att de viktigare centralbanksinstrument som verkar marknadskonformt ingår i riksbankslagen. Jag återkommer i det följande till förslaget atl banken i vissa situationer skall kunna ge ut egna skuldebrev och till frågan om bestämmelser om kassakrav i RBL och om ändrat tillämpningsområde m. m.

Riksbanken har till uppgift att vara statens bank. Betalningar till och från statsverket sker i allt väsentligt över postgirokonton som till slut saideras mot statsverkets checkräkning i riksbanken. Riksgäldskonlorei svarar för att medel alltid finns tillgängliga på denna. Jag föreslär att riksbankens medverkan i hanteringen av statsverkets betalningsströmmar skall vara i huvudsak oförändrad. Riksbanken fungerar ocksä som statens bank när den kortfristigt finansierar likviditetssvängningar i statens verksamhet. För närvarande fömtsätter detta att kortfristiga skuldebrev - ofta löpande på en dag - utväxlas mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Jag föreslår en administrativ förenkling som innebär att riksbanken, för att täcka statsverkets kortfristiga medelsbehov, får bevilja statsverket kontokredit.

Bland riksbankens uppgifter ingår också all vara bankernas bank. Häri
ingår att ta emot inlåning från bankerna och alt lämna dem lån. Villkoren
för dessa lån bestäms av penningpolitiska motiv. Jag föreslår att den krets
av banker som kan ha checkräkningskredit i riksbanken vidgas till att
utöver affärsbanker även innefatta sparbanker och centrala föreningsban
ker. Stadshypotekskassan har föreslagit alt riksbanken, om särskilda skäl
föreligger, också skall få ta emot inlåning och att lämna lån från/till andra
kreditinstitut än banker. I avvaktan på den översyn av kredilmarknadens
stmktur som kreditmarknadskommittén (Fi 1983:06) för närvarande gör
anser jag alt en sådan bestämmelse inle bör införas. I förslaget till ny
riksbankslag ingår däremot att riksbanken, som led i dess ändamål alt
främja ett säkert och effekfivt betalningsväsen, om synnerliga skäl förelig
ger, får lämna lån på andra än penningpolitiskt motiverade villkor till 44

bankinstilut och andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäk- Prop. 1986/87: 143 ringsinspektionen. I och med att riksbanken avses ta emot inlåning från bankerna till penningpolitiskt motiverad ränta förordar jag att riksgäldskontoret skall upphöra att ta emot dagsinlåning. |

Utöver de verksamheter som nu presenterats harj riksbanken för närvarande möjlighet att utföra ett antal övriga uppgifter. Några av dessa har inte karaktär av centralbanksuppgifter. Exempel |härpå är utlåning till allmänheten, främst i form av finansiering av köp av premieobligationer, hållande av inlåning på checkräkning för anställda i riksbanken, inkasso-rörelse och viss depositionsverksamhet. Kommittén har i lagen inte gett riksbanken befogenhet att bedriva verksamhet av här exemplifierat slag.

FuUmäktige i riksbanken har anfört att deponeringar från andra centralbanker och internationella organisationer bör få ske även fortsättningsvis. Fullmäktige anser vidare att det bör få ankomma på fullmäktige att avgöra om dotterbolag till riksbanken skall få ha konton i banken, att detsamma bör gälla för anställdas lönekonton och för riksbankstjänstemännens idrottsföreningar och liknande sammanslutningars konton, samt att möjligheterna att lämna lån för finansiering av premieobligationsköp bör få ske efter fullmäktiges bestämmande, det sistnämnda efter inhämtande av riksgäldskontorets synpunkter.

Jag har förståelse för riksbankens önskemål. Enligt min mening är dock dessa uppgifter inte, med undantag för nämnd depositions verksamhet, av sådan centralbaukskaraktär alt de bör anges i lagen. Det är t.ex. inte någon uppgift för riksbanken att belåna premieobligationer. I vad mån några av de övriga uppgifterna faller inom ramen för riksbankens personalpolitik eller som huvudman för dotterbolagen får dock fullmäktige bestämma. Däremot föreslås att riksbanken skall få ta betalt för tjänster som utförs i anslutning till centralbanksuppgifterna, t.ex. specialpackning av sedlar och mynt.

I lagen föreskrivs också att riksbanken vid planeringen och genomförandet av sin verksamhet skall beakta de krav som totalförsvaret ställer.

Vidare skall riksbanken ansvara för beredskapsplanläggning pä bank-och betalningsväsendets område.

Rätt för riksbanken att ge ut egna skuldebrev och ändringar beträffande kassakravet

Jag föreslår att riksbanken skall kunna ge ut egna skuldebrev. Bakgmnden
till detta förslag är följande. Riksbanken förvärvar nu från riksgäldskon
toret en stor mängd statspapper som används i riksbankens marknadsope
rationer. Det är emellertid möjligt att föreställa sig situationer när riksban
ken inte i tillräcklig omfattning disponerar lämpliga statspapper för nöd
vändiga operationer. Exempel på en sådan situafion är att statsbudgeten
inte redovisar nämnvärt underskott, att riksbanken har sålt huvudparten
av sitt slatspappersinnehav och att det till följd av förväntningar om en
svensk revalvering pågår ett kraftigt valutainflöde. Ett annat exempel är
om det hastigt inträffar en kraftig exportuppgång förenad med en väsentlig
exportprishöjning. I båda fallen kan det vara nödvändigt att eliminera 45

likviditetsökningen för att förebygga en kreditexpansion som det inte finns Prop. 1986/87: 143 realekonomiskt utrymme för. Det kan nämnas att i Förbundsrepubliken Tyskland har centralbanken vid tillfällen av detta slag gett ut egna skuldebrev för alt dra in likviditet. Vidare kan nämnas att Norges Bank i den nya centralbankslag som beslöts år 1985 bemyndigats att utställa egna skuldebrev.

Situationer av det slag som nu antytts framstår inte som näraliggande, men riksbankslagen avses gälla för lång tid framöver. Det är förvisso också sä att andra valuta- och kreditpolitiska åtgärder - var för sig eller kombinerade - kan användas för att nå avsedda penningpolitiska syften, t.ex. räntesänkning, höjda kassakvoter för banker, likviditetsdepositioner, nyemission av statspapper trots att statligt upplåningsbehov inte föreligger. Enligt min mening är det emellertid lämpligt att utöka urvalet av instmment och ge riksbanken möjligheter att i penningpolitiskt syfte ge ut egna kortfristiga skuldebrev.

Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel ger regeringen befogenhet att på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Fömtsättningen för sådant förordnande är atl ett kreditpolitiskt medel behöver användas för att uppnå de mäl som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering. Utlåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt samt räntereglering är att anse som extraordinära medel. Förordnande om något av dessa medel får nämligen meddelas endast om synnerliga skäl föreligger.

Förordnande om kreditpolitiska medel kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinsfitut eller annal kreditinsfitut. Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. Med bankinstilut avses bankaktiebolag, sparbank och central föreningsbank och med försäkringsinstitut avses AP-fonden och försäkringsföretag med svensk koncession. Kreditinstitut i lagens mening är, vid sidan om bankinstitulen och försäkringsinstituten, lokal föreningsbank, kreditakliebolag, finansbolag, landshypoteks- och stadshypoteksinslitutionema saml Svenska skeppshypotekskassan.

Om regeringen har meddelat förordnande om atl ett kreditpolitiskt medel får användas, ankommer det pä riksbanken atl svara för de tillämpningsföreskrifter som behövs. Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst insUtut om särskilda skäl föreligger och utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Den kreditpolitiska utredningen (E 1980; 03) redovisade hösten 1982 sina
bedömningar och förslag rörande den framtida kreditpolitikens utformning
m.m. i betänkandet En effektivare kreditpohtik (SOU 1982:52). Utred
ningen förordade bl. a. att den framtida kreditpolitiken skall bedrivas med
marknadskonforma medel. Ulredningen ansåg därvid att ett kassakrav
med på visst sätt utvidgat fillämpningsområde skulle anses vara marknads-
konformt. Utredningen accepterade dämtöver också atl ej marknadskon- 46

forma regleringar skulle få tillgripas i särskilda situationer och under fömt- Prop. 1986/87: 143 sättning att de var tidsbegränsade.

Utredningen föreslog att kassakrav skulle få användas utan tidsbegränsning och, med ändring av nuvarande förhållanden, kunna rikta sig inte bara mot bankinstitut utan också mot andra kreditinstitut och därmed jämställda. I kassakravet skulle kunna inräknas, utöver medel på checkräkning i riksbanken, skattkammarväxlar och andra kortfristiga statspapper som riksbanken bestämmer.

Utredningens förslag rörande kassakravet fick ett övervägande positivt mottagande. Fullmäktige i riksbanken m.fl. var positiva medan Bankföreningen och Finansbolagens förening var negativa.

Bankföreningen ansåg alt även kassakravet borde hänföras till de extraordinära medlen och avstyrkte utvidgningen av vad som skulle kunna inräknas i kassakravet, eftersom detta skulle kunna leda till en placeringsplikt i kortfristiga statspapper. Bankföreningen ansåg också att det skall krävas en föreskrift om att bankema skall erhålla en sådan ränta på "kassakravspengarna" att anskaffningskostnaderna täcks. Finansbolagens förening ansåg bl. a. atl om tillämpningsområdet utvidgades så skulle det leda till att utländska företag skulle få konkurrensfördelar till nackdel för Sveriges bytesbalans.

Tillämpningen av kassakraven förändrades påtagligt i samband med att utlåningstaken slopades i november 1985. Kraven höjdes från I % till 3% av bankinstilutens förbindelser samtidigt som räntegottgörelsen på innestående medel slopades (räntegottgörelse hade tidigare utgått enligt gällande diskonto). Totalt per den 30 november 1986 uppgick bankernas i riksbanken innestående kassakravsmedel till 8 102 milj. kr. MoUvet till den ändrade tillämpningen var en oro att slopandet av utlåningstaken skulle leda till en ur samhällsekonomisk synpunkt alltför stor kreditexpansion i banksystemet. Som en motverkande åtgärd skärptes därför tillämpningen av kassakraven i syfte alt påverka bankernas marginalkostnad för sin upplåning. Tanken var således att bankerna skulle kompensera ränteförlusten på kassakravmedlen genom högre räntor pä utlåningen. Kassakraven kan därför sägas fylla två funktioner. För det första att utgöra ett stöd för riksbankens marknadsoperafioner och för det andra att verka återhållande på kreditgivningen.

Något motsvarande generellt medel för att via prissättningen styra även övriga kreditinsfituts utlåning finns inte. Kassakrav får som jag nämnt endast fillämpas på banker. En konsekvens därav har blivit att ett incitament skapas till överflyttning av krediter från banker till andra institut. I och för sig kan hävdas atl om riksbanken önskar strama åt kreditgivningen genom högre räntor så borde detta ske genom en allmän höjning av räntenivån t.ex. genom marknadsoperationer och inte via omvägen över kassakraven. Helt klart är nämligen att en höjning av kassakraven också innebär en höjning av räntenivån.

Nuvarande tillämpning av kassakraven innebär dock primärt endast en
restriktion på bankernas kreditgivning medan övriga kreditinstitut endast
påverkas marginellt. Om därför riksbanken genom marknadsoperationer
höjer den allmänna räntenivån påverkar sådana åtgärder hela marknaden 47

utan att olikheterna mellan banker och övriga kreditinstitut förändras i nämnvärd grad.

Nuvarande förhållande är således inte konkurrensneutralt och just konkurrensneutraliteten var något som den kreditpolitiska utredningen ansåg vara viktigt vid utformningen av sina förslag. Utredningens gmndinställ-ning var att reglerar man en marknad skall i princip alla som agerar på denna marknad regleras lika, annars råder inte konkurrensneutralitet. Konkret tog detta sig uttryck i utredningens förslag att samtliga kreditpolitiska instrument skulle kunna tillämpas på alla institut som omfattas av lagen.

Jag anser att konkurrens- och neutralitetsskäl talar för alt kassakrav skall kunna tillämpas på alla kreditinstitut som omfattas av den kreditpolitiska lagstiftningen. För att möjliggöra detta bör beslämmelserna om kassakrav ändras i huvudsaklig överensstämmelse med den kreditpolitiska utredningens förslag. Till definifionen av kreditinstitut har fondkommis-sionsbolagen ocksä förts. Den närmare utformningen framgär av lagförslagets specialmotivering (avsnitt 4). Jag anser vidare, i likhet med SPOK, att bestämmelserna om kassakrav skall tas in i den nya riksbankslagen. I avbidan på att denna kan träda i kraft bör de nya beslämmelserna om kassakrav med ett utvidgat tillämpningsområde föras in i den kreditpolitiska lagen.

Prop. 1986/87: 143

tige i riksbanken fem år, bankföreningen sex år. Föreningsbankernas för- Prop. 1986/87: 143 bund, LO och TCO är tveksamma eller motsätter sig atl riksbankschefens ställning avpolitiseras (se bil. 3, avsnitt 4).

Skälen för mitt förslag: Med riksbankens nuvarande ledningsorganisation avses främst fullmäktige, direktionen, riksbankschefen och vice riksbankschefen.

Riksbankens högsta organ är fullmäktige, som för närvarande består av sju ledamöter av vilka sex väljs av riksdagen medan den sjunde, som också är ordförande, utses av regeringen. Suppleanter väljs på motsvarande sätt. Fullmäktige sammanträder en gång i veckan under en stor del av året och i övrigt varannan vecka och fattar riksbankens viktigare penningpolitiska och administrativa beslut.

Under fullmäktige finns ett ledningsorgan som kallas direktionen. Denna består av riksbankschefen, som är ordförande, deputerade och jourhavande ledamoten som båda är fullmäktigeledamöter. I övrigt ingår vice riksbankschefen, den riksbanksdirektör som ansvarar för aktuell fråga och i vissa fall två personalföreträdare. Direktionen har till uppgift alt bereda ärenden som skall handläggas av fullmäktige, bevaka att fullmäktiges beslut verkställs samt fatta beslut i vissa ärenden, främst tjänstetillsättningar.

Bland de sex ledamöter av fullmäktige som riksdagen vall utser riksbanksfullmäktige en riksbankschef. I praktiken är en fullmäktig redan vid valet till fullmäktige utpekad som riksbankschef. Riksbankschefen leder under fullmäktige riksbankens verksamhet, även om lagen för närvarande inte ger honom någon egen beslutsbefogenhet. Fullmäkfige utser inom eller utom fullmäkfigekretsen en vice riksbankschef. Hittills har vice riksbankschef utsetts utanför fullmäktigekretsen.

Sedan år 1897 utser regeringen ordföranden i riksbanksfullmäktige. Detta är en ordning som har sina rötter i ett förparlamenlariskt skede. Kommittén anser att riksdagens huvudmannaskap för riksbanken bör återspeglas i sättet att utse ordförande i fullmäktige. För alt i andra former säkerställa samordning av penningpolitiken med övrig ekonomisk politik föreslår jag, som nämnts i det föregående, viss samrådsskyldighet för riksbanken.

I fräga om riksbankschefen kan konstateras att om det skall vara möjligt att åstadkomma förutsättningar för kontinuitet på riksbankschefsposten så måste riksbankschefen utses på ett sätt som gör att denne inte uppenbarligen måste betraktas som en partiföreträdare. Mitt förslag är att de av riksdagen valda ledamöterna av riksbanksfullmäktige bör utse en riksbankschef utom fullmäktigekretsen. I och med att en person utses till riksbankschef skall han emellertid med slöd av en bestämmelse i regeringsformen bli fullmäktig. Riksbankschef bör av fullmäktige förordnas med ett tidsbegränsat förordnande om fem år. Inget hinder föreligger mot att omval sker. Genom att bestämma tiden till fem år markeras frikopplingen från de mandatperioder som gäller för de av riksdagen valda fullmäktige. Riksbankschef kan entledigas genom att fullmäktige återkallar förordnande eller genom att riksdagen inte beviljar ansvarsfrihet.

Riksbanksfullmäktige skall alltjämt vara bankens högsta organ och ha i 49

4 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

huvudsak samma uppgifter som i dag samt verka på i stort sett samma sätt. Prop. 1986/87: 143 Det betyder alt fullmäktige skall fatta alla viktiga penningpolitiska och administrativa beslut i banken. Ärenden som skall avgöras av fullmäktige anges i den nya riksbankslagen. Dessutom föreskrivs att ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbankschefen eller delegeras av denne. Detta betyder att riksbankschefen som högste verkställande tjänsteman nu föreslås få en uttrycklig beslutskompetens.

Enligt min mening finns det inte längre tillräckliga skäl för att behålla den nuvarande ordningen att regeringen utser ordförande i riksdagens viktigaste myndighet. Jag föreslår därför att riksdagen skall välja samtliga ledamöter av riksbanksfullmäktige utom riksbankschefen. De av riksdagen valda fullmäktigeledamöterna utser sedan ordförande inom sin krets.

Mitt förslag är således att riksbanksfullmäktiges ordförande skall väljas av fullmäktige bland de ledamöter som riksdagen valt och att riksbankschefen skall utses av fullmäktige utom fullmäktigekretsen, men att riksbankschefen i och med att han utses också blir fullmäktig. Med oförändrat antal ledamöter i fullmäktige och med gängse valsätt i riksdagen skulle detta kunna leda till att den pariamentariska majoriteten inte skulle vara tillförsäkrad majoritet i fullmäktige om riksbankschefen - som ju väljs på ett icke politiskt mandat - i någon fråga förenar sig med minoriteten. För att lösa detta problem föreslås att antalet ledamöter i fullmäktige ändras till åtta. Därmed kan också den parlamentariska minoriteten även i fortsättningen få utse tre ledamöter. Majoriteten förutsätts utgöras av ordföranden och fyra övriga ledamöter. Om riksbankschefen förenar sig med minoritetens tre ledamöter kan majoriteten likväl få igenom sitt förslag med stöd av ordförandens utslagsröst. Förslaget om riksbanksfullmäktige och riksbankschefen innebär att RF 9: 12 behöver ändras.

Vad så gäller direktionen kan dess beslutsfunktion i allt väsentligt föras över på riksbankschefen och av denne till betydande del delegeras till linjechefer i riksbanken. Det betyder att de lagreglerade uppdragen som deputerad och jourhavande ledamot kan slopas. Däremot bör man på lämpligt sätt upprätthålla den informationsförmedlande funktion som den nuvarande direktionen fyller för de anställda.

I den nuvarande riksbankslagen föreskrivs att fullmäktig inte får vara ledamot av styrelsen för annan bank. Något hinder finns däremot inte för fullmäktig att vara styrelseledamot i t. ex. kreditaktiebolag, finansbolag eller försäkringsbolag, vilka också bedriver verksamhet på kreditmarknaden. Om denna möjlighet utnyttjas kan detta skapa lojalitetskonflikter för de berörda personerna. Jag föreslär därför att valbarhets- och behörighetsvillkoren för fullmäktig ändras så att fullmäktig inte får vara ledamot i styrelsen för kreditinstitut eller fondkommissionsbolag. Däremot föreslår jag inte någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen som hindrar att ledamot i riksbanksfullmäktige samtidigt är ledamot i det styrande organet i riksgäldskontoret. Om någon person ingår i båda organen kan detta främja samordningen av statsskuldspolitiken. Jag vill i detta sammanhang nämna att de valbarhets- och behörighetsvillkor som anges för fullmäktige i riksbanken också bör gälla för ledamöter i riksgäldskontoret.

Bestämmelser om tjänst som vice riksbankschef finns i riksdagsordning- 50

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag kommenteras inte av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: De formella beslutsregler som gäller för fullmäktige finns upptagna främst i 14 § bankoreglementet. Enligt min mening är de nuvarande reglerna i stort sett ändamålsenliga.

Vad härvid lill en böijan angär tiden för sammanträden inom fullmäkfige bör den nuvarande ordningen behållas som innebär att sammanträde skall hållas minst en gång varannan vecka.

När det gäller reglerna om beslutförhet måste dessa anpassas fill den utökning av antalet fullmäktige som föreslagits. Som hittills bör ocksä regeln vara den alt fullmäktigeledamöterna måste vara personligen närvarande vid sammanträdena. Det bör dock finnas en möjlighet att i undantagsfall fatta beslut per capsulam, dvs. att ledamöterna deltar i behandlingen av ett ärende utan att vara närvarande vid ett sammanträde. De ärenden som bör kunna avgöras på detta sätt är dels ärenden av mindre vikt, dels ärenden som ledamöterna till följd av tidigare beredning är förtrogna med, dels ärenden av särskilt brådskande art. Vad som nu anförts innebär att för att fullmäktige skall vara beslutföra måste minst sex ledamöter vara närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut skall dock få avgöras av fem ledamöter, om fyra av dem är ense om beslutet. Om ett ärende som skall behandlas i fullmäktige är av ringa betydelse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelande mellan ledamöterna.

I frågor om disciplinansvar för arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter skall, enligt 5§ lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m. m. liksom hittills tillämpas bestämmelserna i

29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna Prop. 1986/87: 143 ledamöter när flera deltar i avgörandet av frågor som avses i 15 kap. 1-3 §§ lagen (1976:600) om offentlig anställning. En motsvarande omröstningsbestämmelse avseende vissa beslut rörande läkamndersökning finns i 24 § anställningsstadgan (RFS 1971: 3) för riksdagen och dess organ. Även den bestämmelsen bör vara tillämplig på riksbanken.

Enligt den gällande ordningen skall i skrivelser som fullmäktige avger till riksdagen och regeringen alla närvarande ledamöter anges liksom de skiljaktiga meningar som förekommit. Denna ordning bör ocksä vara föreskriven i den nya lagen för att på så sätt minoritetens mening alltid skall komma fram.

Då det gäller sättet för omröstning föreskrivs för närvarande att sluten omröstning endast får ske vid val till sådan befattning till vilken fullmäktige kan utses. Jag anser att detta undantag från principen om öppen omröstning, vilket aldrig tillämpats i praktiken, inle längre bör finnas kvar.

De gällande reglema för proceduren inom fullmäktige bör förtydligas i vad avser skyldigheten att föra protokoll vid sammanträdena. Någon direkt, generell bestämmelse härom finns inte i den gällande lagstiftningen, men bör tas in i den nya lagen.

I detta sammanhang skall ocksä nämnas de jävsbestämmelser som gäller för ledamöterna i fullmäktige. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i förvaltningslagen och de behöver därför inte tas in i den nya lagen för riksbanken.

Till sist skall här behandlas en fräga av särskild an som gäller fullmäktiges sammanträden när landet helt eller delvis är ockuperat. I 28 § RBL föreskrivs att fullmäktige inte får utöva sina befogenheter på område som är ockuperat av främmande makt samt atl minst tre ledamöter skall vara närvarande vid sammanträde som hålls när riket lill någon del är ockuperat. Den förstnämnda regeln är motiverad av att en ockupafionsmakt inte skall kunna fä kontroll över riksbanken, vilket skulle kunna underlätta ockupationen. I den tidigare lagen (1974: 568) om riksgäldskontoret fanns motsvarande bestämmelser för riksgäldsfullmäktige. Den nuvarande lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret innehåller endast bestämmelsen att fullmäktige inte får sammanträda på ockuperat område. Den särskilda beslut-förhetsregeln för fullmäktigsammanträden, som hålls när Sverige delvis är ockuperat, har ansetts kunna undvaras. Jag anser att hithörande frågor bör för riksbankens del behandlas på samma sätt som skett i fråga om riksgäldskontoret. I den nya riksbankslagen bör sålunda föreskrivas att fullmäktige inte får sammanträda på område som är ockuperat av främmande makt. En särskild beslutförhetsregel avseende situationer där Sverige delvis är ockuperat tas däremot inte med.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslagen utan erinran.

Fullmäktige i riksbanken och riksdagens revisorer har synpunkter pä hur riksbankens bokföringsskyldighet skall fullgöras. Fullmäktige i riksbanken och riksdagens förvaltningskontor har synpunkter på möjligheterna att filisätta vissa lediga tjänster utan kungörelseförfarande. Förvaltningskontoret anser att frågan om budgetens utformning behöver övervägas närmare (se bil. 3, avsnitt 6).

Skälen för mitt förslag: De olika administrativa frågor som behöver beaktas vid utformning av en ny lag för riksbanken avser i flertalet fall riksbankens rättigheter och skyldigheter i förhållande till riksdagen och dess myndigheter samt myndigheter under regeringen.

Riksbanken skall självfallet vara bokföringsskyldig. Eftersom detta inte följer av annan lag som gäller riksbanken föreslår jag att delta anges i riksbankslagen. Kommittén har föreslagit att bokföringen skall ske på sätt som överensstämmer med god redovisningssed. Fullmäktige i riksbanken har rörande bokföringsskyldigheten anfört att en centralbanks verksamhet inte är sådan att förebilder kan hämtas från vad som i allmänhet är god redovisningssed. Utgångspunkten bör enligt riksbanken vara att balans-och resultaträkning skall ge relevant ekonomisk-politisk information om bankens verksamhet. Liknande synpunkter anförs av riksdagens revisorer som anser att de principer som skall gälla för riksbankens bokföringsskyldighet snarast bör utredas. Revisorerna anser därvid atl också bestämmelser rörande bokföring och redovisning av Riksbankens Jubileumsfond bör utarbetas. Jag delar den av riksbanken och revisorema framförda uppfattningen. De krav som bör ställas på riksbankens bokföring är för närvarande föremål för överväganden av riksbanken i samråd med riksdagens revisorer. Jag finner inte skäl att i lagtexten ange några närmare principer för riksbankens bokföringsskyldighet.

Jag anser att riksbankens redovisning fill riksdagen hksom i dag bör innefatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolifiken. Enligt min mening är det önskvärt att förvaltningsberättelserna är utförliga och tydliga, främst

vad gäller redogörelsen för riksbankens förvaltningsverksamhet. För att Prop. 1986/87: 143 bereda banken skälig tid härför föreslås att redovisningen till riksdagen skall lämnas före den 15 februari i stället för som nu före utgången av januari.

Jag anser att en budget för förvaltningsverksamheten är ett lämpligt styrinstrument för fullmäktige och riksbankschefen. En budget underlättar vidare delegering av ekonomiskt beslutsansvar inom banken och en budget kan vara en utgångspunkt vid revisoremas granskning av riksbankens förvaltning. Det föreslås därför att fullmäktige före utgången av december skall fastställa en budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under det följande räkenskapsåret. Jag föreslår således att riksbanken själv fär fastställa sin budget, men anser att den skall tillställas riksdagen för kännedom. Riksdagens förvaltningskontor har framhållit att frågan om riktlinjer för budgetarbetet och dess utformning bör övervägas vidare. Riksdagens revisorer framför att föreslagen budget bör avse en treårsperiod. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 2.9.

När det gäller personalvolymen i banken föreslås att denna skall regleras av en personalförteckning som upprättas av fullmäktige samt av tillgången på medel enligt gällande budget. Vidare föreslås all fullmäktige skall tillsätta de högsta chefstjänsterna och att dessa får tillsättas utan atl kungöras till ansökan lediga.

Riksbanken fattar en mängd administrativa beslut som berör bankens inre verksamhet. Sådana beslut har dock ofta i princip karaktär av normgivning. Regeringsformen innehåller inte bestämmelser som möjliggör di-rektdelegering av normgivningsrätt frän riksdagen till myndighel under riksdagen. I praxis har dock utvecklats en ordning som innebär en delegering Ull myndigheter under riksdagen att besluta om regler för den inre verksamheten. Detta har skett i instmktionen för justitieombudsmännen och i lagen om riksgäldskontoret. Motsvarande ordning bör gälla riksbanken. Jag föreslår därför alt riksbanken skall få besluta om bl. a. arbetsordning.

När det gäller riksbankens yttre organisation anges i de nuvarande bestämmelsema att riksbankens verksamhet bedrivs vid elt huvudkontor i Slockholm saml vid åtta regionkontor och högst 14 kassakontor på andra orter i landet. Riksbanken bedriver nu också verksamhel vid sedeldepåer. För alt fullmäktige i framtiden utan lagändring skall kunna besluta om ändring av antalet kontor om detta visar sig vara sakligt mofiveral, föreslås att det i riksbankslagen anges att riksbanken bedriver verksamhet vid ett huvudkontor samt vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer.

I fråga om riksbankens inre organisation bör riksdagen få tillräcklig kontroll genom de administrativa bestämmelser i övrigt som förordas. Jag anser därför att det i den nya riksbankslagen inte behöver finnas bestämmelser om huvudkontorets organisation på nivån under vice riksbankschef. Arbetsorganisationen och ärendenas fördelning mellan enheter skall dokumenteras i en arbetsordning som beslutas av fullmäktige.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Kommittén har dock föreslagit att redovisning och inlem revision för den inre riksdagsförvaltningen och andra riksdagens verk än riksbanken överförs till riksdagens förvaltningskontor.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak, med undantag föT fullmäktige i riksgäldskonlorei (majoriteten), förslaget utan erinran.

Fullmäktige i riksgäldkontoret (majoriteten) anser att kommitténs skäl för att ändra huvudmannaskapet för kontoret saknar större tyngd och att om en ändring skall ske bör detta kunna motiveras med att stora praktiska olägenheter för slatsupplåning avhjälps åtminstone på någon sikt. En fullmäktige vill ha ytterligare utredning och en fullmäktige godtar kommitténs förslag. Bankföreningen, sparbanksföreningen och hypoteksbanken uttrycker viss iveksamhet rörande vilka fördelar som kan uppnås om förslaget genomförs (se bil. 3, avsnitt 7).

Skälen för mitt förslag: Riksgäldskontoret blev år 1789 en myndighet under riksdagen med uppgift att förvalla statens skuld och ta upp nya lån åt staten. Motivet till detta var att riksdagen, som inte hade kontroll över statens utgifter och inkomster, härigenom skulle få kontroll över i vart fall statens upplåningsverksamhet.

En följd av parlamentarismens genombrott är att riksdagen numera har kontrollen över hela finansmakten.

Riksdagen beslutar efter förslag av regeringen om statens inkomster och utgifter. Om det föreligger ett upplåningsbehov ombesörjer riksgäldskontoret med stöd av riksdagens bemyndigande i lagen om riksgäldskontoret den upplåning som behövs.

Det nämnda mofivet för att riksgäldskontoret skall vara en riksdagens myndighet saknar därför numera bärkraft.

Det anförda klargör enligt min mening att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret kan flyttas från riksdagen till regeringen och ges en plats i den statliga förvaltningsorganisation som är bättre anpassad till vår tid.

En överflyttning av huvudmannaskapet bör nu enligt min mening ske av följande skäl.

Statsskuldens stora ökning under de senaste tio åren kunde inte fömtses när frågan om huvudmannaskapet för riksgäldskontoret övervägdes i samband med att den nya regeringsformen år 1973 diskuterades. Den omfattning statsskulden numera fått gör att det nu finns starka skäl för att samordningen av statsuppläningen med finanspolitiken organisatoriskt bör ordnas så att statsupplåningen handhas av en myndighet under regeringen.

Vissa av de kreditgarantier som staten genom riksgäldskontoret har Prop. 1986/87: 143 ställt ut är förenade med betydande risker för att staten faktiskt kommer atl på ett eller annat sätt fä infria garantin. Delta gäller särskilt i fräga om garantier till varv och rederier. I en del fall är det därvid endast fräga om bevakning av statens rättigheter som konkursborgenär. I andra fall kan också beslut av näringspolitisk innebörd komma att få fattas. Dessa fattas då i första hand i regeringskansliet efter beredning i framför allt finans- och industridepartementen. Denna ordning är naturlig och ofrånkomlig i och med att regeringen ansvarar för verkställandet av statens näringspolitik. Detta talar för att ansvaret för garantihanteringen bör övergå till en myndighet under regeringen.

Riksgäldskontoret utför cenlrala finansförvaltande uppgifter för staten. Vissa uppgifter av liknande eller angränsande slag utförs av myndigheter under regeringen. Det förhållandet att dessa finansförvaltande myndigheter har olika huvudmän har begränsat möjligheterna att utveckla förvall-ningsstmkturen på detta område. Fömtsältningama för den framtida utvecklingen av riksgäldskontorets verksamhet bör förbättras om kontoret får bli en myndighet under regeringen. Riksgäldskontorets huvuduppgift bör dock även i fortsättningen vara atl ta upp och förvalla lån till staten.

Förvaltningen av statsskulden och upplagandet av lån till staten behöver i berednings- och verkställighetsskedena på olika sätt samordnas med riksbankens penningpolitik. Stalsskuldsförvallningens mål måste emellertid även alltjämt kunna hävdas i förhållande till de penningpolitiska målen. I verkställighelsskedet får därefter självfallet en avvägning göras mellan de olika mälen. Samordningen av statsupplåningen och penningpolitiken bör enligt min uppfattning i första hand ske genom atl riksgäldskontoret och riksbanken löpande utarbetar upplåningsplaner där tänkta emissionstillfällen och lånevolymer anges. Dessa upplåningsplaner får sedan diskuteras i samråd med företrädare från riksgäldskontoret, riksbanken och finansdepartementet varvid också olika finanspolitiska aspekter kan vägas in i upplånings verksamheten. Det synes därvid lämpligt att dessa diskussioner sker återkommande och t. ex. i den organisatoriska form som utvecklats under senare år i en gemensam planeringsgrupp. I emissionsfrågor skall löpande samråd och kontakter äga mm mellan riksgäldskontoret och riksbanken.

Elt överförande av huvudmannaskapet för riksgäldskontoret aktualiserar flera frågor om ledning, personal, administration, revisionen av riksgäldskonlorei och parfibidragsnämnden, m. m. I enlighet med vad jag anger i avsnitt 2.9 avser jag att återkomma lill dessa frågor i ett senare förslag.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan erinran.

Fullmäktige i riksbanken framför synpunkter på utformningen av riksdagens bemyndigande att ta upp lån.

De närmare ställningstagandena framgår av remissammanställningen (bil. 3, avsniu 7).

Skälen för mitt förslag: Somjag tidigare nämnt ombesörjer riksgäldskontoret den upplåning som kan behövas för att finansiera statens utgiftsunderskott. Detta sker med stöd av bemyndigande i lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret. Upplåning får ske för att:

- finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut,

- fillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutar om,

- amortera och inlösa statslän ävensom företa uppköp av statslän i utländsk valuta,

- tillgodose riksbankens behov av valutareserv och av statspapper för marknadsoperationer.

Regeringen får inte ta upp lån utan riksdagens bemyndigande och om riksgäldskontoret blir en myndighet under regeringen måste riksdagens bemyndigande rörande upptagande av lån rikta sig till regeringen. Av propositionen om den nya regeringsformen (prop. 1973:90 s. 350) framgår nämligen att en regeringen underordnad myndighet inte kan göra utfästelser pä statens vägnar direkt med stöd av ett riksdagsbemyndigande. För den befogenheten skall myndigheten ha stöd i ett beslut från regeringens sida.

När det gäller utformningen av bemyndigandet anser jag att bemyndigandet även fortsättningsvis bör vara beloppsmässigt opreciserat och vara av samma innebörd som i dag.

Det statliga budgetsaldot bestäms av en mängd faktorer som framkommer genom en rad enskilda beslut av riksdagen om inkomster och utgifter. Det är framför allt budgetens inkomstsida som är svår atl med någon exakthet precisera. Kalkylen för budgetsaldot blir därför så osäker att den knappast utan mycket betydande marginaler kan ligga till gmnd för etl beloppsmässigt preciserat lånebemyndigande. Därtill kommer riksbankens eventuella behov av alt fylla på valutareserven respekfive innehavet av statspapper för marknadsoperationer vilket beloppsmässigt omöjligt kan förutses.

Eftersom riksdagen har finansmakten bör beslutet om lånebemyndigan-

det vara mer än en formalitet. Det är därför lämpligt att riksdagen ärligen Prop. 1986/87: 143 fattar ett beslut i frågan i anslutning till ställningstagandet till finansutskottets betänkande om riktlinjema för den ekonomiska politiken m. m. Däremot synes det inte ligga något egentligt värde i att lånebemyndigandet är beloppsmässigt preciserat. Det belopp som behöver lånas upp följer i stort av riksdagens beslut om skatter och utgifter.

Den ordning jag föreslår innebär således att ett lånebemyndigande skall ges till regeringen varje år för alt finansiera underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig pä riksdagens beslut m. m.

Elt överförande av lånebemyndigandet från regeringen lill riksgäldskontoret kan ske med ett stående bemyndigande i instmktionen för riksgäldskontoret.

Mot bakgmnd av vad som anförts föreslår jag att riksdagen åriigen skall besluta att ge regeringen eU beloppsmässigt opreciserat lånebemyndigande och att detta av regeringen överförs till riksgäldskontoret med ett stående bemyndigande som intas i förordning med instmktion för riksgäldskontoret.

I en lag om statens upplåning bör anges alt riksdagen åriigen lämnar ett upplåningsbemyndigande till regeringen. Vidare bör där anges bl.a. de ändamål för vilka upplåning får ske.

2.9 Övriga frågor

De redovisade förslagen till ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret aktualiserar flera frågor. Dessa kan t. ex. röra de närmare kraven på riksbankens budget, frågor om den interna revisionen för riksdagsområdet utom riksbanken och revisionen av riksgäldskontoret, vissa frågor som rör parfibidragsnämnden samt om riksgäldskontorels ledning och personal m. m. Jag avser a«, efter ytteriigare beredning, i första hand med riksbanken, riksgäldskontoret, riksrevisionsverket och statskontoret, i ett senare förslag återkomma till sådana frågor.

2.10 Ikraftträdande m. m.

2.10.1 Ny riksbankslag m. m.

Jag föreslår att ändringarna i regeringsformen och riksdagsordningen och den nya riksbankslagen m. fl. lagändringar som rör riksbanken skall träda i kraft den 1 januari 1989.

I avvaktan på detta kommer jag att föreslå en ändring av kassakravets utformning och tillämpningsområde i lagen (1974:922) om kreditpolifiska medel. Denna ändring föresläs träda i kraft den I juli 1987.

2.10.2 Ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret

Jag föreslår att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret förs från riksda
gen fill regeringen den 1 juli 1989. De lagändringar som rör riksgäldskon
toret bör således träda i kraft den I juli 1989. 58

3 Upprättade lagförslag p-p- '''''''■■ '3

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i regeringsformen

2. lag om ändring i riksdagsordningen

3. lag om Sveriges riksbank

4. lag om upphävande av lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret

5. lag om statens upplåning

6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7. lag om ändring i lagen (1974; 922) om kreditpolitiska medel Förslagen under 1, 2 och 6 har upprättats i samråd med chefen för

justitiedepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering till författningsförslagen

Om inte annat anmärks har i huvudsak endast redaktionella ändringar gjorts i kommitténs förslag. Paragrafindelningen överensstämmer med kommitténs förslag ull och med 45 § i RBL, 46-56 §§ RBL motsvaras av kommitténs förslag lill 46-57 §§ RBL.

4.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen

9 kap. 10§

Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.

Enligl min förslag skall huvudmannaskapet för riksgäldskontoret föras över från riksdagen lill regeringen och statens upplåning skall endast kunna handhas av regeringen och myndighet under regeringen. Förslaget medför att det nuvarande andra stycket i paragrafen utgår.

Bakgrunden lill förslagel har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.7 och 2.8. Som framgår av det följande föreslås dels en lag om statens upplåning i vilken bl. a. föreskrivs att staten ansvarar för de förpliktelser som riksgäldskonlorei ombesörjer, dels en lag om upphävande av lagen (1982:1158) om riksgäldskonlorei. Med riksgäldskontoret som en myndighet under regeringen ankommer det pä regeringen aU genom förordning meddela de bestämmelser som skall gälla för myndighetens verksamhet.

12§

Riksbanken är landets centralbank och för valuta- och kreditpolitik samt
ansvarar för betalningsväsendet. Riksbanken är myndighet under riksda
gen. 59

Riksbanken förvaltas av åtta fullmäktige. Sju fullmäktige väljs av riksda- Prop. 1986/87: 143 gen. Dessa sju fullmäktige väljer för en tid av fem år ytterligare en fullmäktig, som också är chef för riksbanken. De fullmäktige som valts av riksdagen väljer inom sig ordförande. Denne får ej utöva annal uppdrag eller inneha tjänst inom riksbankens ledning. Bestämmelser om riksdagens val av fullmäktige, om riksbankens ledning i övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag. Den fullmäktig som är chef för riksbanken får även skiljas från sitt uppdrag av de övriga fullmäktige. Ordföranden får skiljas från uppdraget som ordförande av de fullmäktige som valts av riksdagen.

I första stycket anges riksbankens ändamål. Bestämmelsen innebär inte någon saklig ändring av vad som redan gäller utan att vara angivet i lag. Motivet för att ange riksbankens ändamål i RF behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.

I andra stycket inryms den del av mitt förslag som gäller förändringen av riksbankens högsta ledningsorgan. Dessa frågor behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4. Genom att den föreslagna ordningen innebär att den åttonde ledamoten i fullmäktige blir riksbankens chef på samma gång som han väljs till fullmäktig, anser jag det vara mest ändamålsenligt att föreslå att beslämmelserna om riksbankens chef överförs frän RO lill RF. Av RO 7; 8 följer att riksdagen också skall välja suppleanter. Bestämmelserna om val av ordförande skiljer sig från de allmänna bestämmelserna i RO 7; 13 om val av ordförande på så sätt att inte samtliga ledamöter deltar i valet. Vidare har en bestämmelse införts om att de ledamöter som valt ordförande, dvs. alla utom riksbankschefen, även kan skilja ordföranden från delta uppdrag utan att för den skull ledamotskapet i fullmäktige upphör. Riksbankens chef kan skiljas från sitt uppdrag som fullmäktige och chef för riksbanken av de övriga fullmäktige.

I3§

Endast riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt och all bestämma utformningen av dessa. Bestämmelser om penning- och betalningsväsen-del meddelas i övrigt genom lag.

Riksbankens ensamrätt att ge ut sedlar har sedan lång lid tillbaka varit föreskriven i grundlagen. Rätten att ge ut mynt har överförts från regeringen till riksbanken (prop. 1985/86:4, FiU I, rskr. 55). Detta förhållande bör också komma till uttryck i RF.

Rätten att meddela föreskrifter i fräga om utformningen av sedlar och mynt kan inle utan gmndlagsslöd överföras till riksbanken. Genom en ytteriigare ändring i förevarande paragraf ges riksbanken rält att bestämma om utformningen av sedlar och mynt. Häri innefattas bl. a. rätt att bestämma om mynts vikt och metallinnehåll.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser avseende förslaget till ändringar i regeringsformen

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 9 kap. 10 § den I juli 1989 och i
övrigt den 1 januari 1989. 60

2. De äldre föreskrifterna i 9 kap. 12 § gäller till dess val av fullmäktige Prop. 1986/87: 143 skett enligt de nya bestämmelserna.

Jag anser det lämpligt att huvudmannaskapet för riksgäldskonlorei förs över till regeringen i samband med övergången till ett nytt budgetår. På grund härav föreslås i den första punkten att ändringarna i RF 9; 10 skall träda i kraft ett halvår senare än övriga ändringar i RF.

För alt det hela fiden skall finnas ett behörigt styrelseorgan för riksbanken föreslås i den andra punkten att de gamla föreskrifterna skall gälla till dess val skett enligt de nya beslämmelserna.

4.2 Förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen

3 kap.

3.8.3 och 3.13.1

Ändringsförslagen, som beror på att riksgäldskontoret föreslås bli en myndighet under regeringen, innebär att orden "fullmäktige i riksgäidskon-toret" utgår.

4 kap.

4.6.1 och 4.6.2

Ifrågavarande bestämmelser upptar i sin nuvarande lydelse namn på myndigheter under riksdagen. Eftersom riksgäldskontoret enligt mitt förslag blir myndighet under regeringen föreslår jag att ordet riksgäldskontoret tas bort.

7 kap.

7.1.1

Till följd av förslaget om att riksgäldskontoret inte längre skall lyda under riksdagen har den punkt som i nuvarande bestämmelse föreskriver att riksdagen skall företa val till riksgäldsfullmäktige slopats.

8 kap.

6§

Riksdagens val av fullmäktige i riksbanken avser riksdagens valperiod.

Fullmäktige väljer ulom sig högst två vice chefer för riksbanken för en tid av fem år. Dessa skall, i den inbördes ordning som fullmäktige bestämmer, vara suppleanter för riksbankschefen i fullmäktige.

Som framgår av specialmotiveringen till RF 9: 12 innebär mitt förslag att bestämmelser om val av riksbankschef förs över till RF. I denna paragraf regleras därför i fortsättningen endast valperioden för riksdagens val av fullmäktige, samt val av vice riksbankschef.

Förslaget innebär att det skall vara möjligt för fullmäkfige att välja två
vice riksbankschefer. Dessa blir därmed också suppleanter för riksbanks
chefen i fullmäktige och skall tjänstgöra som sådana i den ordning som
fullmäktige bestämmer. Kommittén föreslog att valperioden skulle vara 61

högst tre år. 7ag anser dock, i likhet med nÄ:5/7ane/7 att vice riksbankschef Prop. 1986/87; 143 skall väljas för samma period som riksbankschefen, dvs. fem år.

9 kap.

4§

Genom att riksgäldskontoret föreslås bli överfört till regeringen blir det inte aktuellt för riksdagens förvaltningskontor att längre handlägga frågor om förvaltningen av riksgäldskontoret. Ändringsförslaget innebär således att riksgäldskontoret inte anges som ett undantag i punkten 3.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser avseende förslaget tiU ändringar i riksdagsordningen

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 8 kap. 6 § den I januari 1989 och i
övrigt den Ijuli 1989.

2. Tilläggsbestämmelsen 3.13.1 i den äldre lydelsen tillämpas i fråga om den berättelse som avges över förvaltningen av riksgäldskontoret under budgetåret 1988/89.

3. Riksdagen väljer under år 1989 för återstoden av valperioden sju fullmäktige i riksbanken. Därmed upphör tidigare uppdrag för fullmäktige som riksdagen valt för valperioden.

4. Föreskrifterna om chef för riksbanken i 8 kap. 6§ i dess äldre lydelse gäller fill dess riksdagen valt fullmäktige enligt bestämmelserna i lagen (0000: 000) om ändring i regeringsformen.

Som fömt framhållits har jag funnit det lämpligt att riksgäldskontoret överförs fill regeringen i samband med övergången till ett nytt budgetår vilket innebär atl förslagen avseende riksgäldskontoret träder i kraft senare än övriga förslag. Detta anges i första punkten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret skall, enligt en föreslagen övergångsbestämmelse till lagen om upphävande av lagen (1982; 1158) om riksgälds-kontoret, före den 15 oktober 1989 avge berättelse över förvaltningen under del föregående budgetåret. Bestämmelsen i den andra punkten innebär att motioner också får avlämnas i anledning av denna redogörelse.

Enligt min mening är det naturligt att riksdagen på en gång väljer samtliga ledamöler i riksbanksfullmäktige som riksdagen enligt de föreslagna bestämmelsema skall utse. Dessa val äger mm år 1989 och avser därför återstoden av den då aktuella valperioden. I och med detta val skall tidigare uppdrag upphöra för de fullmäktige som utsetts för hela den berörda valperioden. Föreskrifter angående de frågor som nu nämnts finns i den tredje punkten. I detta sammanhang kan även erinras om att samtliga fullmäktige, som utsetts i enlighet med de äldre bestämmelserna, enligt förslaget om övergångsbestämmelser till regeringsformen, kvarstår som fullmäktige till dess val skett enligt den nya ordningen.

Bestämmelsema i den Qärde punkten innebär att riksbankschef som

valls enligt de äldre bestämmelsema kvarstår som sådan fill dess han

upphör att vara fullmäktig. De fullmäktige som valls av riksdagen efter det

att den nya lagen trätt i kraft bör sä snart som möjligt efter detta val välja

riksbankschef.

4.3 Förslaget till lag om Sveriges riksbank Prop. 1986/87:143

Inledande bestämmelser

l§

Sveriges riksbank, som enligt 9 kap. 12 S regeringsformen är landets centralbank och en myndighet under riksdagen, får endast bedriva eller ta del i sådan verksamhet som enligt lag ankommer på riksbanken.

1 inledningen till lagen erinras om att riksbanken är landets centralbank.

Bestämmelserna om att riksbanken endast får bedriva eller delta i sådan verksamhet som anges i lag har sin motsvarighet i 2§ gällande RBL. Av paragrafen framgår att verksamheten kan vara reglerad även i annan lag än i riksbankslagen. Vad som här avses är sådana lagbestämmelser, som i första hand gäller andra än riksbanken, men där det fömtsatts att riksbanken har hand om vissa uppgifter. Exempel pä delta är de lagbestämmelser som reglerar tvångsmässiga insättningar i riksbanken. Vad som här föreskrivs måste också ses mot bakgmnd av stadgandet i RF 9; 12, där det föreskrivs att bestämmelser om riksbankens verksamhet meddelas i lag.

Som nämns i den allmänna motiveringen avsnitt 2.3 anser jag inte att bestämmelsen utesluter att riksbanken inom ramen för sin personalpolitik t. ex. har konton för de anställda eller som huvudman för dotterbolagen har konton för dotterbolagen.

2§

Riksbanken skall ha en gmndfond som uppgår till ettusen miljoner kronor, en reservfond som uppgår till femhundra miljoner kronor samt en dispositionsfond.

Riksbanken är ett självständigt rättssubjekt, ett förhållande som fidigare fastslagits i rättspraxis (se NJA 1959 s. 385) men som inte angetts i lagen. Av propositionen om ny regeringsform (1973:90 s. 352 fO framgår inte annat än att riksbanken även fortsättningsvis skall vara ett självständigt rättssubjekt. Staten svarar för riksbankens förpliktelser. Det som bl.a. utmärker ett självständigt rättssubjekt är att det har egna tillgångar, vilket anges i paragrafen. En ändring i förhällande fill vad som nu gäller är att en bestämmelse om en dispositionsfond tas in i lagen. Detta görs eftersom riksbanken nu har en dispositionsfond som är mer än tio gånger så stor som grundfond och reservfond och jag anser det vara motiverat att även dispositionsfonden nämns i lagen.

3§

Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker.

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, lokala föreningsbanker, kredit
aktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, allmänna pensionsfon
den, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stads
hypoteksinslitutionema samt Svenska skeppshypotekskassan. 63

I denna paragraf definieras begreppen bankinstilut och kreditinstitut. Des- Prop. 1986/87: 143 sa begrepp återkommer sedan i den föreslagna lagen. Kommitténs förslag har kompletterats på så sätt att jag tillfört fondkommissionsbolag bland kreditinstituten. Skälet härtill är att även fondkommissionsbolagen bör omfattas av de bestämmelser som gäller t. ex. kassakrav.

Ändamål

4§

Riksbanken skall enligt 9 kap. 12 § regeringsformen föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen.

I denna paragraf uttrycks ändamålen för bankens verksamhet. Mofivet för att ange dessa ändamål behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.

Betalningsväsendet

5§

Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen har riksbanken ensam rätt att ge ut sedlar och mynt samt att meddela föreskrifter om utformningen av de sedlar och mynt som banken ger ut.

Sedlar och mynt som ges ut av riksbanken är lagliga betalningsmedel.

Penningenheten i Sverige kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

I paragrafen hänvisas till RF, i dess föreslagna lydelse, som är den konstitutiva bestämmelsen i fråga om riksbankens rätt att ge ut sedlar och mynt. Där öppnas också en möjlighet för riksdagen atl genom bemyndigande i lag ge riksbanken rätt att meddela föreskrifter om utformningen av sedlar och mynt. Häri innefattas en rätt att bestämma om mynts vikt och sammansättning.

Att sedlar och mynt är lagliga betalningsmedel innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning.

Bestämmelsen som anger penningenheten i landet motsvarar nuvarande bestämmelse i 2§ lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

6§

Sedlar får ges ut med valörerna tio, tjugo, femtio, etthundra, femhundra, ettusen och tiotusen kronor.

Mynt får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem kronor och tio kronor.

Dessutom får minnes- och jubileumsmynt med andra valörer ges ut.

I förhållande till den gällande ordningen, som föreskriver att vissa valörer
skall ges ut, har riksbanken fått ökad handlingsfrihet att inom den i lagen
givna ramen bestämma vilka sedlar och mynt som skall ges ut. Även ramen
har vidgats pä så sätt att jag, med ändring av kommuténs förslag, föreslår
att riksbanken, om den finner skäl härför, får ge ut tiokronorsmynt och
tjugokronorssedlar. 64

7§ Prop. 1986/87:143

Riksbanken skall svara för landels försöijning med sedlar och mynt.

8§

Sedlar och mynt som är skadade eller förslitna får lösas in av riksbanken. För sedlar som blivit helt förstörda får riksbanken betala ersättning.

Om det finns särskilda skäl, får riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört alt vara lagliga betalningsmedel.

När det gäller sedlar och mynt, som är skadade eller förslitna sä att de förändrats i sådan grad att de inte längre kan anses överensstämma med gällande föreskrifter, får riksbanken lösa in dessa. Här bör en praktisk bedömning göras när sedlarna och mynten inte längre tjänar sitt ändamål som betalningsmedel.

I lagen (1970; 1028) om rikets mynt, som föreslås bli upphävd, föreskrivs i 5 § att mynt, som är så slitet att prägeln inte tydligt kan urskiljas eller som vanställts eller skadats, inle längre är lagligt betalningsmedel. Den nya ordningen innebär således att det i lagen inte föreskrivs när mynt och sedlar upphör att vara lagligt betalningsmedel, utan riksbanken får lösa in sedlar och mynt som inte i praktiken tjänar detta ändamål.

När det gäller sedlar har valts att som hitfills göra det möjligt för riksbanken att lämna ersättning även när sedlarna helt förstörts. Denna bestämmelse lar sikte på sådana fall där omständigheterna är mycket säregna och där det av hänsyn till den enskilde är motiverat att ge ut sådan ersättning.

Som hittills bör det även finnas en möjlighel för riksbanken att, då det föreligger särskilda skäl, lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel.

Om sedlar eller mynt av en viss valör skall upphöra att vara lagliga betalningsmedel ankommer det på riksdagen att ta ställning och fatta erforderliga beslut.

Valuta- och kreditpolilik

9§

Riksbanken skall följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna samt vidta erforderliga penningpolifiska åtgärder.

1 denna paragraf anges riksbankens övergripande uppgift att vara ett övervakande och styrande organ inom penningpolitiken. I de följande paragraferna under rubriken valuta- och kreditpolitik anges närmare riksbankens uppgifter och befogenheter inom penningpohtiken.

10§

Riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fastställa
kronans värde i förhållande till utländska valutor samt bestämma om
tillämpningen av detta system. 65

5 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

I detta lagmm anges riksbankens betydelsefulla uppgift inom valutapoliti- Prop. 1986/87: 143 ken som består i att fastställa ett system för att bestämma kronans externa värde. Som nämnts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3, kan denna befogenhet behöva ändras om Sverige som stat skulle ingå en överenskommelse om vilket valutasystem som skall tillämpas. Om en överenskommelse i denna fråga däremot sluts mellan flera centralbanker har riksbanken kvar uppgiften att bestämma kronans externa värde. Riksbanken har nämligen i sådana fall befogenhet att ansluta sig till överenskommelsen och kan även utträda ur denna.

När det i lagtexten sägs att riksbanken skall bestämma om tillämpningen av systemet menas därmed till exempel s.k. bandbredd och eventuUt riktvärde, faktorer som ingår i det nu rådande korgsystemet. Detta system innebär att den svenska kronan stabiliseras mot valutor i länder som svarar för mer än en procent av vår utrikeshandel och som noteras i Stockholm, vilket i praktiken innebär 15 olika främmande valutor. För att styra värdet av kronan har elt valutakursindex konstmerats. Detta beräknas med utgångspunkt från antalet svenska kronor per enhet ufiändsk valuta och ändringarna i kurserna uttrycks i procent av kursnivån under en given basperiod. Riktvärdet för kronan formuleras som ett målsalt värde på index från vilket en avvikelse på -I- 1,5% tillåts, s.k. bandbredd. Lagtexten har emellertid utformats med tanke på att den även skall kunna täcka andra valulakurssystem än det nuvarande korgsystemet.

Beslut enligt denna paragraf fattas av fullmäktige, vilket anges i 41 § första stycket punkten 3. Frågor av denna art har emellertid i regel sådan penningpolitisk vikt att samråd skall ske med det statsråd som regeringen bestämmer enligt vad som föreskrivs i 42 §.

11§

Det ankommer pä riksbanken att i valutapolitiskt syfte hälla tillgångar i ufiändsk valuta, utländska fordringar och guld.

De tillgångar som anges i denna paragraf är normalt sådana som bmkar hänföras till benämningen valutareserven. Att hålla sådana fillgångar för att därmed i första hand kunna försvara valutans externa värde aren typisk centralbanksuppgifl.

141 § första stycket punkten 4 anges att del är fullmäkfige som beslutar om riktlinjer för förvaltningen av valutareserven.

12§

Riksbanken får i valutapolifiskt syfte köpa, sälja och förmedla utländsk valuta, utländska statspapper, andra lätt omsätlningsbara skuldebrev i ufiändsk valuta och guld samt rättigheter och skyldigheter som anknyter fill nämnda fillgångar.

Här anges vissa av riksbankens befogenheter som rör förvaltningen av
valutareserven. När det gäller befogenheter att handla med utländsk valuta
omfattar dessa även de operationer som riksbanken gör på valutamarkna
den för att påverka kronans externa värde.

I motsats till vad som för närvarande är föreskrivet får de angivna Prop. 1986/87: 143 åtgärderna företas endast i valutapolitiskt syfte. Därigenom har de värdepapper som riksbanken får bedriva handel med kunnat anges pä ett mer övergripande sätt än vad som för närvarande görs, vilket innebär atl bestämmelsen täcker värdepapper av olika art. De finansiella instmmenten befinner sig under ständig utveckling. Avsikten är att bestämmelsen skall täcka alla slag av tillgångar som kan bli aktuella för att förvaltningen av valutareserven skall kunna ske rationellt och med beaktande av kraven pä säkerhet, likviditet och avkastning.

13§

I valutapolitiskt syfte fär riksbanken ta upp utländsk kredit och kredit i utländsk valuta, bevilja kredit till annan centralbank och till Internationella valutafonden samt bevilja kredit inom ramen för verksamheten i Banken för internationell betalningsutjämning.

Efter medgivande av riksdagen får riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit till andra inlemationella finansorgan som Sverige är medlem i och sluta avtal om långsiktiga internationella låneåtaganden.

Riksbanken får också efter medgivande av riksdagen av egna medel tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan som Sverige är medlem i.

1 detta lagmm behandlas riksbankens roll i det internationella finansiella samarbetet.

Det mest utvecklade lånesamarbelet som berör riksbanken finns inom Internationella valutafonden (IMF) och inom Banken för internationell betalningsutjämning (BIS). Riksbanken har i lagen getts ett generellt bemyndigande att bevilja lån inom dessa organs verksamhet. För att undvika att riksbanken beviljar lån av andra skäl än rent valutapolitiska har elt krav på valutapolitiskt syfte uttryckligen angetts i lagtexten.

Närmast med tanke på det nuvarande General Arrangements to Borrow (GAB) föreskrivs vidare att riksbanken efler riksdagens medgivande får ingå som part i långsiktiga internationella läneåtaganden.

En uppgift som inte kan anses vara av valutapolitisk art och som några gånger ålegat riksbanken är att efter riksdagens medgivande tillskjuta insatsmedel i internationella organ där Sverige är medlem. Ett uttryckligt bemyndigande till detta har här gjorts. Sådana insatser bör, enligt min mening, endast komma i fråga då det gäller organ vilkas uppgifter är av bankmässig karaktär eller har anknytning till en centralbanks verksamhet.

14§

Riksbanken får förvärva de särskilda dragningsrätter som tillkommer Sverige genom deltagandet i Internationella valutafonden. Det åligger vidare riksbanken att fullgöra de skyldigheter som följer av Sveriges deltagande i detta system.

Detta lagrum motsvarar den nu gällande bestämmelsen i 15 a § RBL. Lag
texten har endast förändrats med hänsyn till alt det särskilda dragnings
kontot i Internationella valutafonden har fått annan beteckning.

15 § Prop. 1986/87:143

Riksbanken får verka som förbindelseorgan i förhållande till internationella finansorgan som Sverige är medlem i.

En viktig uppgift för riksbanken på det internationella valutapolitiska området är all verka som förbindelseorgan mellan Sverige och de finansorgan där Sverige är medlem. Denna uppgift har uttryckligen angetts i denna paragraf. Lagtexten har utformats med tanke på att regeringen och eventuellt annan myndighet också kan verka i den angivna funktionen.

16§

Riksbanken får med eller utan räntegottgörelse ta emot insättningar i valuta eller guld från andra stater, mellanstatliga organ och bankinrättningar. Riksbanken får göra sådana insättningar hos bankinrättningar.

Riksbanken får även ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som anknyter till de insättningar som anges i första styckel.

De uppgifter som här är aktuella är i huvudsak sådana som hänger samman med riksbankens medverkan i de inlernafionella betalningssystemen och förvaltningen av valutareserven. Exempel på de mellanstafiiga organ som avses är Inlemationella valutafonden (IMF) och Världsbanken (IBRD). Viss anknytning finns också lill de betalningar som behandlas i 23§. Insättningarna kan avse såväl guld som valuta, svensk eller utländsk. Det blir således möjligt all vid förvaltningen av guldbehållningen i valutareserven göra s. k. gulddepositioner i utlandet för att erhålla en rimlig avkastning på innehavet.

Med bankinrältningar avses såväl utländska som svenska banker. Kommittén har föreslagit alt endast utländska banker skall omfattas av bestämmelsen. Riksbanken och bankföreningen har anfört att detta är en olämplig begränsning eftersom den t. ex. skulle hindra riksbanken från att låna utländsk valuta av en svensk valutabank. En sådan begränsning skulle också innebära alt riksbanken hindrades från att utnyttja svenska banker som kanal för placeringar i utländsk valuta. Jag ansluter mig fill riksbankens och bankföreningens uppfattning. Paragrafen har utformats i enlighet med detta.

På förslag av riksbanken har vidare ett andra stycke fogals lill paragrafen. Härigenom ges riksbanken möjligheter att t. ex. ingå avtal om framfida räntevillkor eller ränteregleringsvillkor, vilka kan utgöra ett led i en rationell förvaltning av valutareserven.

Riksbanken har vidare anfört att det finns depositaverkamhet som är av centralbankskaraktär och därför även fortsättningsvis bör få förekomma, t. ex. deponeringar från andra centralbanker och inlemationella organisationer. Enligt min mening faller sådan depositaverksamhet inom den föreslagna lydelsen av första stycket.

17§

Bestämmelser om riksbankens ytterligare uppgifter och befogenheter inom

det valutapolitiska området finns i valutalagen (1939; 350).

För att den föreslagna lagen i huvudsak skall avspegla hela vidden av Prop. 1986/87: 143 riksbankens verksamhet görs en hänvisning till valutalagen (1939: 350).

18§

Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betalningsutjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras. Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

Enligt gällande ordning får riksbanken bevilja kredit till och motta inlåning från svenska bankaktiebolag. Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3, anser jag all riksbanken bör kunna bedriva låneverksamhet även med enskilda sparbanker och föreningsbanker och på gmnd härav har ordet bankinstilut använts i stället för ordet bankaktiebolag.

Paragrafens/ör5/a stycke ger uttryck för riksbankens uppgift som bankernas bank. Kreditgivning inom denna ram sker på de allmänna villkor som fullmäktige beslutar. För att aktörerna på kreditmarknaden skall få kunskap om de räntevillkor som gäller för riksbankens ut- och inlåning skall dessa villkor offentliggöras.

Riksbankens medverkan i betalningsutjämning syftar på den s. k. riks-banksclearingen som avser en daglig reglering av fordringar och skulder mellan bankerna, postgirot och staten. Riksbanksclearingen innebär att dessa presenterar de fordringar som de har på varandra. Fordringarna regleras därefter genom att riksbanken för över akluella belopp mellan de medverkandes checkräkningskonton i riksbanken.

Den begränsning av läneverksamhelen till bankinsfitut som gäller enligt första stycket kan innebära att riksbankens handlingsmöjligheter någon gång blir för hårt beskurna. På gmnd härav lämnas i paragrafens andra stycke en extraordinär möjlighet till utlåning. Exempel på då sådan utlåning enligt min mening kan bh aktuell är om t.ex. konkurs hotar ett bankinstilut eller etl annat finansiellt förelag och om en sådan utveckling enligt riksbankens bedömning medför att förtroendet för landels kredit-och betalningssystem riskerar alt allvarligt undergrävas.

I 41 § andra styckel punkten 6 anges att fullmäktige beslutar i fråga om räntevillkoren för den ut- och inlåning som sker enhgt första stycket och om samtliga villkor för den utlåning som sker enligt andra slycket.

Att riksbanken även i andra fall än som avses i denna paragraf kan få la emot insättningar från kredifinsfilut framgår av 20 §.

19§

I syfte att påverka kreditmarknaden får riksbanken

1. köpa, sälja och förmedla svenska statspapper, andra lätt omsättnings-
bara skuldebrev samt rälfigheler och skyldigheter som anknyter till sådana
fillgångar,

2. om särskilda skäl finns ge ul egna skuldebrev med kort löptid. ,g

I detta lagmm anges riksbankens befogenhet att påverka kreditmarknaden Prop. 1986/87: 143 genom marknadsoperationer. Åtgärderna under den första punkten avser den normala formen för marknadsoperationer, som har till syfte att påverka likviditet och ränteläge på den inhemska kreditmarknaden, samt köp av nyemitterade statspapper som riksbanken av främst penningpolitiska skäl gör hos riksgäldskonlorei. De finansiella instrumenten utvecklas ständigt. Bestämmelsen täcker därför även rättigheter och skyldigheter som anknyter till de tillgångar som särskilt anges. Härigenom öppnas en möjlighet för riksbanken att inom ramen för bankens marknadsoperationer utföra finansiella transaktioner som t. ex. ränleswapar, s. k. repor samt termins- och optionsaffärer. I vissa fall kan transaktioner länkas bli genomförda som förmedlingsaftarer i stället för som köp och försäljning. Försäljning av premie- och sparobligationer sker på sådant säll. Formuleringen i denna punkt gör detta möjligt även i fortsättningen.

Syftet med den befogenhet som i punkten 2 ges till riksbanken är att göra det möjligt för banken att ge ut egna, kortfristiga skuldebrev för att på så sätt minska likviditeten på marknaden exempelvis i en situalion där lämpliga statspapper inte finns i tillräcklig omfattning för nödvändiga operalio-

20 §

I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses all viss andel, högst femton procent, av kreditin-stiliiiets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det särskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i riksbanken. I den utsträckning riksbanken i det särskilda fallet bestämmer Hkställs med sådana medel kredifinstitulets inneliggande kassa.

Paragrafen innebär en nyhet i förhållande till den nu gällande ordningen dels genom att bestämmelserna om kassakrav fåll den innebörden att riksbanken fattar dessa beslut i enskilda fall, dels genom att bestämmelserna tagils in i riksbankslagen. Därigenom särskiljs kassakrav från de övriga kredhpolitiska medel som regleras enligt lagen (1974:922) om kreditpolifiska medel. Kassakrav jämställs därvid med de traditionella centralbanksinstrumenten som utgörs av marknadsoperationer och diskontopolitik.

Genom att riksbanken getts möjlighet att besluta om kassakrav i form av förvaltningsbeslut i ställel för att utfärda normföreskrifter behövs inte längre något bemyndigande av regeringen.

Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3, och specialmotiveringen, avsnitt 4.7, föreslår jag att den kreditpolitiska lagen ändras på sådant sätl att tillämpningsområdet för kassakrav utvidgas att gälla alla kreditinstitut, se vidare specialmotiveringen.

I den kommande proposifionen kommer jag alt föreslå en följdlagsänd-ring i den kreditpolitiska lagen.

2) § Prop. 1986/87: 143

Bestämmelser om möjlighet för riksbanken att använda vissa andra kreditpolitiska medel finns i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

På motsvarande sätt som när det gäller hänvisningen till valutalagen i 17 § görs här en hänvisning fill lagen om kredilpolitiska medel.

22 §

Efter anmodan av riksbanken skall ett kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller för att utforma ett beslut om en sädan åtgärd.

Efter förebild av vad som nu gäller enligt lagen om kredilpolitiska medel ges riksbanken här elt allmänt bemyndigande att infordra uppgifter för att pä sä sätt bl. a. fä eU underiag för en bedömning om kassakrav eller någon annan kreditpolitisk åtgärd bör vidtas eller hur denna åtgärd i sådant fall skall utformas.

Övriga uppgifter

23 §

Riksbanken skall ta emot betalningar lill och göra utbetalningar för staten. För all täcka statens kortfristiga medelsbehov får riksbanken bevilja staten konlokredh.

Till riksbankens uppgift som statens bank hör att ombesörja betalningar till och frän staten. Staten innefattar myndigheter och affärsverk. Dessa betalningar kan avse såväl betalningar inom landet som betalningar fill eller från utlandet. Paragrafen motsvarar den nuvarande 20 § RBL.

Enligt den gällande ordningen mäste riksgäldskonlorei sälja statspapper till riksbanken för att finansiera kortfristiga likvidiletssvängningar i statens verksamhet. I detta lagrum ges en annan mer praktisk möjlighet genom att staten fär täcka kortfristiga behov av betalningsmedel med en konlokredil i riksbanken. Det skall ocksä vara möjligt all placera tillfälliga likviditets-överskott på del aktuella kontot.

Den kredit som det här är fråga om bör löpa med penningmarknadsränta för att det inte skall finnas något ekonomiskt mofiv för staten att utnyttja denna kredit. Enhgt 41 § första stycket punkten 9 åligger det fullmäkfige att besluta om de villkor som skall gälla för skuld eller tillgång på kontot.

24 §

Inom ramen för riksbankens uppgifter som centralbank får riksbanken förvärva akfier, andelar i ekonomiska föreningar och liknande rättigheter och ta på sig de förpliktelser som är förenade med dessa rättigheter.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 16 § RBL och innebär en rält för
riksbanken alt förvärva ägarandelar i företag som bedriver verksamhet av
främst servicekaraktär med anknytning till bankens verksamhet. 71

25 § Prop. 1986/87: 143

Riksbanken får själv eller genom bolag som ägs av banken bedriva tryckerirörelse, papperstillverkning och tillverkning av sedlar samt tillverkning av mynt, medaljer och liknande föremål.

I denna paragraf, som i huvudsak har sin motsvarighet i 2 § RBL, ges riksbanken rätt att bedriva olika slag av främst industriell verksamhet som hänger samman med den direkta centralbanksverksamheten. Att denna verksamhet även får bedrivas genom bolag som ägs av banken har direkt angetts i lagtexten.

26 §

Riksbanken får förvärva fastigheter och inventarier som är avsedda för den verksamhet som banken bedriver eller har del i.

För att skydda en fordran får riksbanken förvärva varje slag av egendom. Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske ulan förlust.

Denna paragraf, som anger den egendom som riksbanken har rätt att förvärva samt de villkor som gäller för dessa förvärv, motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 25 § RBL.

27 §

Riksbanken får mot betalning utföra tjänster som har anknytning fill bankens verksamhel som centralbank.

Delta lagmm, som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning, ger riksbanken möjlighet atl få utföra och la ut avgifter för vissa tjänster av service-karaktär. Dessa tjänster sträcker sig utöver de uppgifter som det åligger banken att utföra inom ramen för dess funktion som centralbank. Det är här främst fråga om sådana tjänster som har samband med riksbankens uppgift att svara för sedetförsörjningen. Vidare avses här vissa andra tjänster som t. ex. uthyrning av ledig datakapacitet. Sådana tjänster syftar till att bringa ner kostnaderna för den anskaffade utmstningen och leder således till att denna kan användas mer effektivt.

28 §

Riksbanken får efter prövning i varje särskilt fall medge ackord samt besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 19 § BRG. Bestämmelser med lik
nande innehåll återfinns i regel i de inslmklioner som gäller för de affärs
drivande verken. Till skillnad från dessa förfogar riksbanken över en egen
förmögenhetsmassa, etl förhållande som i och för sig skulle kunna innebä
ra att banken utan uttryckligt stöd i lagen fritt fick förfoga över sin förmö
genhet i de avseenden som här berörs. Emellertid är det riksdagen som
förfogar över riksbankens vinst och därmed anser jag att det är befogat att 72

även i fortsättningen i lagen ange de befogenheter som det här gäller. Prop. 1986/87: 143 Medgivande eller beslut i de här berörda frågorna skall när det gäller ärenden av större vikt ankomma på fullmäktige, vilket anges i 41 § första stycket punkten 11.

29 §

Uppkommer i riksbankens verksamhet anledning att väcka en fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får fullmäktige göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.

Denna paragraf behandlar riksbankens förslagsrätt och har sin motsvarighet i 15 § BRG. Bakgmnden fill bestämmelsen, såvitt avser förslag fill riksdagen, utgörs av RO 3: 8 första stycket, där del sägs att organ som helt eller delvis utses av riksdagen får väcka förslag hos riksdagen i fråga som rör organets kompetens, organisafion, personal eller verksamhetsformer. Vidare anges, vilket är del som här åsyftas, att riksdagen kan föreskriva att sådant organ även i annat fall får väcka förslag hos riksdagen.

30 §

Vid planeringen och genomförandet av riksbankens verksamhet i fred skall de krav beaktas som totalförsvaret ställer.

Det åligger riksbanken att ansvara för beredskapsplanläggningen på bank- och betalningsväsendets område. Härvid skall riksbanken i erforderlig utsträckning samråda med berörda myndigheter, kreditinstitut och andra företag. Överstyrelsen för civil beredskap skall hållas underrättad om beredskapsplanläggningen.

Paragrafen har utformats efter förebild av vad som gäller för vissa affärsverk som har planeringsansvar inom totalförsvarets ram.

De myndigheter som närmast avses är bankinspektionen, postverket och riksrevisionsverket. Bestämmelsema ansluter sig till den roll inom de civila delarna av totalförsvaret som riksbanken fått genom riksdagens beslut (prop. 1984/85:160, FöU: 11, rskr. 388).

Organisation m.m.

31 §

Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen förvaltas riksbanken av åtta fullmäktige av vilka sju väljs av riksdagen och en, som är riksbankens chef, väljs av de övriga fullmäktige. De sistnämnda väljer även inom sig ordförande.

Fullmäktige väljer inom sig en eller flera vice ordförande. Riksbankschefen får inte väljas till vice ordförande.

1 första stycket erinras om innehållet i den föreslagna lydelsen av RF 9:12
som är den konstitutiva bestämmelsen om riksbankens högsta ledning.
Dessa frågor behandlas utförligt i avsnitt 2.4. Att riksdagen också väljer
suppleanter framgår av RO 7:8.
I andra stycket har en bestämmelse intagits om val av vice ordförande. 73

Bestämmelsen motsvarar vad som för närvarande gäller enligt RO 7:13 Prop. 1986/87: 143

med undantag av att riksbankschefen inte får väljas fill uppdraget som vice

ordförande.

32 §

Enligt 8 kap. 6 § riksdagsordningen väljer fullmäktige utom sig högst två vice riksbankschefer och bestämmer i vilken inbördes ordning dessa, vid förhinder för riksbankschefen, skall vara suppleant för denne i fullmäktige. Vice riksbankschef utövar i den inbördes ordning som nyss sagts även i övrigt riksbankschefens tjänst när denne har förhinder. Efter beslut av riksbankschefen inträder vice riksbankschef också i andra fall i riksbankschefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller gmpper av ärenden.

I paragrafens första stycke erinras om innehållet i den föreslagna lydelsen av RO 8:6.

I det andra stycket anges hur tjänstgöringen för vice riksbankschef skall bestämmas i de delar som inte rör uppgiften atl vara suppleant i fullmäktige för riksbankschefen.

33 §

Fullmäktig får inte vara omyndig eller försatt i konkurs. Delsamma gäller vice riksbankschef.

Dessa får inte heller vara statsråd eller ledamöter eller suppleanter i kreditinstituts styrelser.

Denna paragraf innehåller valbarhets- och behörighetsvillkoren för ledamot i fullmäktige och för vice riksbankschef.

Dessa villkor har enligl förslaget vidgats i förhållande till vad som nu gäller på så sätt att fullmäktig och vice riksbankschef inte får vara ledamöter eller suppleanter i styrelsen för kreditinstitut, dvs. företag som i hög grad berörs av riksbankens åtgärder för att påverka kreditmarknaden.

I enlighet med kommitténs förslag i delbetänkandel Stalsskuldspolifiken - samordningsfrågor, (SOU 1984; 89) skall det vara möjligt med gemensamma ledamöter i de ledande organen för riksbanken och riksgäldskontoret.

34 §

Riksbankens verksamhet bedrivs vid etl huvudkontor i Stockholm, där också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessuiom verksamhet vid regionkontor, kassakontor och sedeldepäer till det antal och på de orter som riksbanken bestämmer.

I denna paragraf anges ramen för riksbankens yttre organisation. Till skillnad mot vad som för närvarande gäller anges inte något bestämt antal region- och kassakontor. Därmed kan fullmäktige i framtiden besluta om en ändring av antalet kontor och sedeldepåer om detta visar sig vara sakligt

mofiveral utan alt en lagändring behöver göras.

För närvarande använder sig riksbanken av sedeldepåer som är inrymda Prop. 1986/87: 143 i vissa postkontor och betjänas av personal från dessa kontor. Denna verksamhet är på så sätt till sin natur skild från riksbankens övriga verksamhet avseende sedel- och myntförsöijningen och den ges därför ett uttryck i lagen. Inrättandet av sedeldepåer är pä samma sätt som när det gäller region- och kassakontor en fräga om riksbankens organisation som fullmäktige skall besluta om enligl 41 § första stycket punkten 2. Riksdagens revisorer har föreslagit en redaktionell ändring av lagtexten för att sedeldepåemas speciella karaktär som komplement till riksbankens egen kontorsorganisation skall framgå av lagtexten. Jag anser dock att det är till fyllest med den beskrivning som görs i motivtexten.

En annan nyhet i den föreslagna lagen är bestämmelsen om var fullmäktige har sitt säte. När det gäller allmänt fomm för riksbanken, i den mening som avses i 10 kap. 1 § rättegångsbalken, skall fullmäktige jämställas med en styrelse.

35 §

Vid huvudkontoret finns en revisionsenhet samt de övriga enheter som fullmäktige beslutat.

Under fullmäktige leds riksbankens verksamhet av riksbankschefen. Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäkfige, om annat inte följer av lagen (RFS 1968; 8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en arbetsordning för riksbanken.

Lagmmmet behandlar riksbankens inre organisation. Bakgmnden fill bedömningen av vilket utrymme som riksbanken skall ha atl besluta om sin egen organisation framgär av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.

Paragrafens fiärde stycke har jag tillfogat efter förslag av riksdagens förvaltningskontor och riksdagens revisorer. Enligt kommitténs förslag skall ifrågavarande revisionsuppgifter, vid ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret, handhas av riksdagens förvaltningskontor. Förvaltningskontoret och riksdagens revisorer har pekat på att ett inordnande av den interna riksdagsrevisionen i riksbankens revisionsenhet skulle innebära administrativa fördelar i form av ökad effektivitet och minskad sårbarhet. Jag delar denna uppfattning.

36 §

Vid riksbanken får finnas personal enligt upprättad personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgäng på medel enligt gällande budget.

Riksbanken fär dessutom anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande budget.

Utöver vad som följer av 9 § anslällningsstadgan (RFS 1976:7) för riks
dagen och dess organ far tjänster som fillsälts av fullmäktige tillsättas utan
att de kungörs lediga till ansökan. 75

Ordinarie tjänster vid riksbanken inrättas av riksdagen. De ordinarie Prop. 1986/87: 143 tjänsterna som riksbankschef och vice riksbankschefer filisätts med förordnande för fem år. Övriga ordinarie tjänster tillsätls med förordnande för högst tre är.

Av riksbankens ställning som en myndighet under riksdagen följer att frågor av personaladminislraliv karaktär regleras av de bestämmelser som direkt gäller personalen vid riksdagen och dess myndigheter, eller de andra bestämmelser som genom särskilt beslut av riksdagen eller riksdagens förvaltningskontor, äger tillämpning för bl. a. riksbanken. Därutöver handhar förvaltningskontoret vissa uppgifter som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i fräga om riksdagen och dess myndigheter. Kontoret meddelar bl. a. förskrifter på området.

Av första och andra styckena framgår att vid riksbanken får finnas personal enligt personalförteckning samt annan personal i män av behov och tillgång på medel enligl gällande budget.

De tjänster som enligt tredje stycket tillsätls av fullmäkfige och som enligt förslaget får tillsättas utan alt kungöras lediga till ansökan är riksbanksdirektörer, avdelningschef eller direktör för regionkontor, jfr 41 § 12.

Riksbanken har dels pekat på att nuvarande lönevillkor i riksbanken försvagar möjlighetema att verka och att de på sikt kan leda till svårigheter, dels uttalat att möjligheten att tillsälta tjänster utan kungörelseförfarande borde utvidgas utöver vad som föreslagits av kommittén. Jag avstår dock från att i detta sammanhang föreslå någon ändring.

Den särskilda bestämmelsen för riksbankschefstjänsten följer av den i RF 9; 12 föreslagna ordningen för förordnande av riksbankschef och bestämmelsen för vice riksbankschef följer av RO 8:6.

37 §

Det ankommer på riksbanken atl i särskilda fall och enligt de fömtsättningar som anges i 4 kap. 2 § punkterna 2 och 3 lagen (1976:600) om offentlig anställning besluta att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken.

I denna paragraf ges riksbanken ett bemyndigande att i särskilda fall besluta alt endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken. Med hänsyn till bestämmelserna i regeringsformen om delegeringen av normgivningskompetens har bemyndigandet fill riksbanken, i förhållande till vad som f.n. gäller enligt 25 § BRG, inskränkts fill att endast avse beslut i särskilda fall.

38 §

Riksbanken skall besluta arbetsordning och de föreskrifter i övrigl som behövs för arbetet inom banken.

Riksbanken beslutar ocksä i enskilda fall i frågor som rör personal och uppdragstagare hos banken, i den mån inte annat följer av lag eller beslut av riksdagen eller av riksdagens förvaltningskontor.

Enligt första styckel skall riksbanken besluta om arbetsordning och de Prop. 1986/87: 143 andra föreskrifter som behövs för arbetet inom banken.

I andra stycket anges att riksbanken beslutar för särskilda fall i frågor som rör personal och uppdragstagare hos banken, i den mån inte annat följer av lag eller beslut av riksdagen eller av riksdagens förvaltningskontor. Detta innebär att riksbanken bestämmer bl. a. om semester och annan ledighet. Samtidigt finns det ocksä områden där riksdagen eller förvaltningskontoret har beslutanderätten, t.ex. vid inrättandet av ordinarie tjänster och när det gäller förvaltningskontorets beslutanderätt enligt handläggningscirkuläret (RFS 1984: 7) beträffande vissa frågor om anställningsvillkor för riksdagen och dess myndigheter. Riksbankens befogenhet att besluta kan ocksä vara begränsad genom stadgan (RFS 1978:7) om vissa medbestämmandeformer inom riksdagen och dess myndigheter. Ytterligare bestämmelser finns i lagen (1976; 600) om offenfiig anställning.

39 §

Beträffande arvoden till fullmäktige och suppleanter finns föreskrifter i lagen (1984:665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

En fullmäktig eller suppleant som gör resor för riksbankens räkning har rält lill resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt de bestämmelser om sädana förmåner som enligt kollektivavtal gäller för statstjänstemän i allmänhet eller, vid utrikes resa, enligl utlandsreseregle-menlet (1953:666). Fullmäkfig och suppleant hänförs fill reseklass A.

En fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen har inte rätt till traktamente för att delta i en sammankomst i Stockholm med fullmäktige eller för annan förrättning eller annal uppdrag där för riksbankens räkning under tid då riksmöte pågår. Vid förrättning pä annan ort än Stockholm under pågående riksmöte skall dagtraktamentet för en fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen minskas med del belopp per dag som utgår enligt ersältningsstadgan (1979: 1197) för riksdagens ledamöler.

Detta lagmm, som behandlar arvoden och kostnadsersättningar till fullmäktige och suppleanter, motsvarar i huvudsak de nu gällande bestämmelserna i 10 § 5 mom. och 6mom. BRG.

I förslaget finns dock även särskilda bestämmelser vid förrättning på annan ort än Stockholm för fullmäktig och suppleant som samtidigt är ledamot av riksdagen. Dessa motsvarar bl.a. vad som för närvarande gäller för riksgäldsfullmäktig och suppleant enligt 25 § andra stycket lagen (1982:1158) om riksgäldskontoret.

Riksbanken anser inte att bestämmelserna i paragrafen hör hemma i riksbankslagen och har föreslagit att de skall föras till lagen (1984:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ eller till annan lämplig författning. Jag är dock av annan mening och anser att föreslagna bestämmelser med hänvisningar bör ingå i riksbankslagen.

40§

1 mom. Till ledamöter i den i 6a§ valutalagen (1939: 350) nämnda valuta- 77

styrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken en vice riksbankschef, Prop. 1986/87; 143 en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utanför banken fyra ledamöter, av vilka tvä skall representera bankväsendet och näringslivet i övrigl och två arbetstagarna. Fullmäktige skall dessutom utse högst två suppleanter för varje ledamot.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna atl vara vice ordförande.

Valulaslyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande.

2 mom. Ärende som valutastyrelsen skall ta befallning med avgörs i
valutastyrelsen, i valutastyrelsens direktion (valutadirekfionen) eller av
enskilda tjänstemän, en eller två i förening.

Valutastyrelsen avgör ärenden rörande tillämpningsföreskrifter enligt 6a § andra stycket valutalagen (1939; 350) samt övriga ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller på annat sätt är av större betydelse.

Valutadirektionen skall förbereda ärenden som skall avgöras av valutastyrelsen och under styrelsen leda valutaregleringen. I valutadirektionen avgörs ärenden som utan att kräva valutastyrelsens avgörande bedöms betydelsefulla.

Enskilda tjänstemän, en eller två i förening, vilka därfill erhållit valulastyrelsens bemyndigande, avgör de ärenden som inte ankommer på valutastyrelsen eller valutadirekfionen.

3 mom. Valutadirektionen består av den vice riksbankschef och riks
banksdirektör som ingår i valutastyrelsen, två av deras suppleanter i
styrelsen samt den gmppchef eller motsvarande tjänsteman lill vars verk
samhetsområde ärendet hör. Har för vice riksbankschefen eller riksbanks
direktören utsetts mer än en suppleant bestämmer valulaslyrelsen vilken
av de två suppleanterna som skall ingå i valutadirekfionen. Valutastyrelsen
skall utse två tjänstemän i riksbanken som suppleanter för valutadirektio
nens ständiga ledamöter. Vice riksbankschefen är ordförande och riks
banksdirektören vice ordförande i valutadirektionen. Beslutförhet kräver
att tre är närvarande.

4 mom. Har på sätt som föreskrivs i 6 a§ femte stycket valutalagen
(1939; 350) ett yrkande framställts om atl beslut som valulaslyrelsen fattar
skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet under
rättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han får
meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäkfig får inte delta i fullmäktiges handläggning av ett ärende som han tagit befattning med i valutastyrelsen.

5 mom. Beträffande arvoden till valutastyrelsen finns föreskrifter i lagen
(1984:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndighe
ter och organ. Vid resa, som föranleds av uppdraget, har ledamol och
suppleant rätt till resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som
gäller för riksbanksdirektör.

Fullmäktige i riksbanken anser att bestämmelserna i paragrafen bör föras till valutalagen och att det i riksbankslagen är till fyllest med den hänvisning som görs till valutalagen i 17 §.

När det gäller vilka bestämmelser avseende valutalagstiftningen som skall finnas i riksbankslagen överensstämmer mitt förslag i huvudsak med vad som har föreslagits av valutakommittén i betänkandet Översyn av valutaregleringen (SOU 1985:52). Således motsvarar denna paragraf i huvudsak 13 § BRG med de av valulakommitlén föreslagna ändringarna. I

78 huvudsaklig överensstämmelse med valutakommitténs förslag kommer jag

att i kommande proposifion föreslå också en ändring av 6a§ valutalagen Prop. 1986/87:143 som innebär alt fullmäktige och inte valutastyrelsen skall besluta i fråga om ärenden som rör tillämpningsföreskrifter. Fullmäktige kan dock överlåta ät valutastyrelsen att besluta om föreskrifter som är av mindre principiell belydelse. Dessutom har vissa ändringar gjorts med anledning av att jag föreslår alt det i riksbanken skall kunna finnas två vice riksbankschefer. Vid lika röstetal i valutastyrelsen gäller omröstningsreglerna i 18 § förvaltningslagen (1986; 223).

Den nuvarande bestämmelsen om att chefen för riksbankens kredilpolitiska avdelning skall delta vid behandhngen i valuladirektionen av ärenden av särskild penningpolitisk betydelse har utgått. Denna bestämmelse har på senare är inte fillämpats och den är inte heller i sak motiverad.

Inom departementet bereds för närvarande en framställning från riksbanken om ändring av valutastyrelsens sammansättning i överensstämmelse med valutakommitténs förslag. Ändringen föreslås ske i valutalagen och i BRG med ikraftträdande den I juli 1987.

Ärendenas handläggning 41 §

Av fullmäkfige avgörs

1. förfatlningsfrågor,

2. frågan om fastställande av arbetsordning samt andra viktigare frågor om riksbankens organisafion och arbetsformer,

3. frågor om systemet för att bestämma kronans värde i förhållande till andra valutor,

4. frågor om riktlinjer för förvaltningen av de tillgångar som anges i 11 §,

5. frågor om viktigare internationella kreditavtal,

6. frågor om diskonto och om räntevillkor vid ut- och inlåning enligt 18 § första stycket samt villkor vid utlåning enligt 18 § andra styckel,

7. frågor om viktigare rekommendationer till eller överenskommelser med kredifinstitut,

8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte uppfylls,

9. frågor om slatens kontokredit,

10. frågor om förvärv av aktier eller andelar enligt 24 §,

11. vikfigare frågor om ackord, avskrivning, nedsättning eller eftergift av
fordran,

12. frågor om upprättande av pesonalförleckning, om beslut som avses i 37 § samt om tillsättande av tjänster som riksbanksdirektör, avdelningschef eller direktör för regionkontor,

13. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning eller läkamndersökning,

14. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av
fullmäktige, saml

15. frågor som fullmäktige finner vara av siörre vikl eller som riksbanks
chefen hänskjuter till fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäkfige avgörs av riksbanksche
fen. I den män sådana ärenden inte är av det slag att de behöver prövas av
riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges
i arbetsordningen eller i särskilda beslut. 79

På liknande sätt som i moderna myndighetsinstruktioner och i lagen om Prop. 1986/87: 143

riksgäldskontoret görs här en uppräkning av de frågor som skall avgöras av

fullmäktige.

Flertalet av de olika punkterna i första stycket kommenteras i specialmotiveringen till den paragraf där den aktuella befogenheten särskilt nämns. I detta sammanhang berörs därför endast de punkter där den befogenhet som anges är av mer allmän art. En sådan befogenhet anges i punkten I och avser bl.a. dels sådana författningar som skall beslutas av fullmäktige själva, t.ex. föreskrifterna om utformningen av mynt och sedlar och författningar inom ramen för bl. a. valutalagstiftningen, dels ärenden där riksdagen, regeringen eller någon annan myndighet remitterar elt författningsförslag till fullmäktige för yttrande.

När det gäller den särskilda avgiften enligt punkten 8 skall fullmäktige besluta i samtliga frågor som gäller denna avgift, således såväl uttagande som nedsättning eller eftergift av avgiften.

Vad sedan angår punkten 14 anges där att det av andra paragrafer i lagen eller av annan lag kan framgå att fullmäktige skall besluta i vissa frågor. Vad som här åsyftas är bl.a. beslut som avses i 29§ om riksbankens förslagsrätt och beslut som det åligger fullmäktige att fatta enligt valutalagen (1939: 350) och enligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

I paragrafens andra stycke anges en delegationsordning för de beslut som inle fattas av fullmäktige.

42 §

Innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikl skall samråd ske med det statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga skäl föranleder annal.

1 denna paragraf föreskrivs riksbankens skyldighet att samråda med regeringen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 2.2. Denna skyldighet är utformad på så sätt att den kan fullgöras genom alt samråd kommer till stånd med ett statsråd som regeringen bestämmer. På så sätt åstadkoms en smidig form för förfarandet på samma gäng som alla formella krav uppfylls.

Även med denna ordning kan det tänkas förekomma sådana situationer som innebär att samråd inte kan komma till stånd. En undantagsmöjlighet har därför öppnats för riksbanken atl fatta beslut av större penningpolitisk vikt utan föregående samråd om synnerliga skäl föranleder detta.

43 §

Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid sammanträdena skall protokoll föras.

I 5 § lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar
m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter finns gQ

en särskild bestämmelse om omröstning i vissa personalfrågor. Också Prop. 1986/87: 143 omröstningsbestämmelsen i 24 § anslällningsstadgan (RFS 1971:3) för riksdagen och dess organ skall iakttas.

I denna paragraf behandlas procedurregler för arbetet i fullmäktige. Dessa frågor behandlas i den allmänna motiveringen, avsnittet 2.4.

Reglerna om beslutförhet har anpassats till den föreslagna utökningen av fullmäktigekretsen till åtta ledamöter. När det gäller beslut i vissa personalärenden tillämpas andra omröslningsregler enligt särskilda stadganden. En hänvisning har därför gjorts till dessa bestämmelser. I övrigt gäller de omröstningsregler som finns i 18 § förvaltningslagen (1986:223).

44 §

Om ett ärende som skall behandlas av fullmäktige är av ringa betydelse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelanden mellan ledamöterna.

Här öppnas en möjlighet att vid behandlingen av vissa ärenden hälla sammanträde per capsulam, dvs. utan att ledamöterna träffar varandra. Sådana sammanträden fömtsatts endast hållas undanlagsvis.

45 §

Fullmäktige får inte sammanträda på ett område som är ockuperat av främmande makt.

Denna paragraf har utformats efter förebild av 20 § andra stycket lagen om riksgäldskontoret. Detta innebär att någon motsvarighet inle tagits med till den gällande bestämmelsen i 28 § andra slycket RBL, som innebär atl tre ledamöter måste vara närvarande när riket till nägon del är ockuperat.

46 §

I en skrivelse som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen skall det anges vilka ledamöter som deltagit i beslutet och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening anmälts i ärendet, skall den anges i skrivelsen eller framgå av bifogat protokollsutdrag.

Här behandlas de formella krav som skall gälla för skrivelser som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen.

Budget, redovisning och vinstdisposition

I paragraferna 48-50 föreslås bestämmelser som rör budget, redovisning och disposition av riksbankens vinst. Bakgrunden till detta är riksbankens ställning som en myndighet oberoende av anslag för sin verksamhet.

47 §

Kalenderåret är riksbankens räkenskapsår.
Varje år före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa en 81

6 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under det följande räken- Prop. 1986/87: 143

skapsåret. Budgeten skall tillställas riksdagen och riksdagens revisorer för

kännedom.

Av andra stycket framgår att fullmäktige varje år skall fastställa en budget för förvaltningsverksamheten för det kommande räkenskapsåret. Riksdagen skall sedan ges möjlighet att anlägga synpunkter på budgeten i anslutning till sin granskning av fullmäktiges förvaltning av banken.

Riksdagens förvaltningskontor anser att frågan om riktlinjer för riksbankens budgetarbete och dessas utformning bör övervägas vidare. Riksdagens revisorer anser att riksbanken varje år också skall fastställa en plan avseende verksamheten under de tre närmast följande åren. Detta eftersom det skulle ge riksbanken bättre fömtsättningar att ta hänsyn till riksdagens eventuella synpunkter.

Av avsnitt 2.9 framgär att jag avser alt senare återkomma till frågor om budgetens utformning m.m.

48 §

Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att fullgöra denna skyldighet på ett sätl som ger erforderlig information för en bedömning av bankens verksamhet.

Varje år före den 15 febmari skall fullmäktige till riksdagen och riksdagens revisorer avge redovisning för det föregående räkenskapsåret samt förslag till disposifion av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken.

Riksbanken omfattas inte av de allmänna bestämmelser om bokföringsskyldighet som finns i bokföringslagen (1976:125) eller förordningen (1979: 1212) med föreskrifter om statliga myndigheters bokföring och den nuvarande lagstiftningen behandlar endast fragmentariskt redovisningen av bankens tillgångar. Här slås därför fasl atl riksbanken är bokföringsskyldig. Några närmare principer för hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras anges inte. Riksbankens verksamhet är enligl min mening inte sådan alt en hänvisning kan ske fill vad som för andra verksamheter är god redovisningssed. De krav som bör ställas på riksbankens bokföring är för närvarande föremål för överväganden av riksbanken i samråd med riksdagens revisorer.

Redovisningen skall lämnas lill riksdagen och, vilket är en komplettering av kommuténs förslag, fill riksdagen revisorer. Detta motiveras av att riksdagens revisorer skall uttala sig om förslaget till resultaträkning och balansräkning. Tiden inom vilken riksbanken skall avge redovisning för del föregående räkenskapsåret har i förhållande till vad som nu gäller utsträckts 15 dagar lill den 15 febmari.

49 §

Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksdagen,

som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Har reservfonden 82

gått ned under femhundra miljoner kronor, skall minst tio procent av årets Prop. 1986/87: 143 vinst avsättas till reservfonden tills denna åter nätt upp till detta belopp.

Riksdagen beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige för förvaltningen av riksbanken.

1 denna paragraf har samlats de bestämmelser som rör riksdagens beslut avseende förvaltningen av riksbanken. När det gäller resultat- och balansräkningarna anges att dessa skall fastställas av riksdagen. Härigenom kommer ett årsresultat att fixeras som det sedan ankommer på riksdagen att disponera över, dock med iakttagande av de angivna bestämmelserna om avsättning lill reservfonden.

Riksdagen prövar frågan om ansvarsfrihet för samtliga ledamöter i fullmäktige, dvs. även den fullmäktig som är riksbankschef och som valts av de övriga fullmäktige.

Avslutande bestämmelser

50 §

Riksbanken skall löpande offenfiiggöra statistiska uppgifter om valuta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentliggöra beslut om diskontoförändringar.

Enligt den gällande ordningen skall riksbanken vid särskilda tillfällen offentliggöra uppgifter om sina tillgångar och skulder samt uppgifter om utelöpande sedlar och de tillgångar som finns som säkerhet för dessa sedlar. Det urspmngliga motivet för denna ordning var att ge riksbankens borgenärer information om bankens ekonomiska tillslånd. De uppgifter som görs offentliga tjänar emellertid numera som information för aktörerna på kredit- och valutamarknaderna. I denna paragraf åläggs därför riksbanken direkt all löpande offentliggöra uppgifter som är av intresse för bedömningen av förhållandena på kredit- och valutamarknaderna. De som är verksamma på dessa marknader kan därigenom få ledning för sitt handlande. Sedan november 1985 är diskontot formellt frikopplat från räntenivån vid riksbankens utlåning lill bankema, diskontot ulgör nu främst ett riktmärke för annan räntesättning i samhället. Åtskilliga lagar och avtal bygger till någon del på diskontot. Här anges därför att riksbanken måste offentliggöra beslut varigenom diskontot förändras.

I den kommande propositionen kommer jag att föreslå en ändring i lagen (1982: 1255) om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken.

51 §

Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall betala särskild avgift till staten. Frågan om särskild avgift prövas av riksbanken.

Här anges den sanktion som skall finnas mot kreditinstitut som inte rättar
sig efter riksbankens beslut om kassakrav. Bestämmelsen motsvarar i
huvudsak 29§ lagen om kreditpolitiska medel. Den har dock utformats 83

med hänsyn till den föreslagna ordningen som innebär att kassakrav skall Prop. 1986/87: 143 fastställas genom förvaltningsbeslut.

52 §

Den särskilda avgiften enligl 51 § skall utgöra elt belopp som svarar mot ränla på underskottet för vatje dag sådant förelegat, varvid räntesatsen per år får uppgå till högst två gånger det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot.

Om det finns särskilda skäl, fär den särskilda avgiften nedsättas eller efterges.

Innehållet i denna paragraf, som behandlar frågan hur den särskilda avgiften skall beräknas samt frågan om nedsättning eller eftergift av avgiften, överensstämmer med vad som nu gäller enligt 30 och 31 §§ lagen om kreditpolifiska medel. Enligt vad som föreslås i 41 § första stycket punkten 8 är del fullmäktige som beslutar om uttagandet av den särskilda avgiften.

53 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhel lämnat oriktig uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 § skall dömas till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Denna paragraf har sin förebild i 32 § lagen om kredilpolitiska medel och gäller straffsanktion för den person som uppsåtligen eller av grov oaklsamhet lämnar oriktiga uppgifter när uppgifter med stöd av 22 § i RBL infordras av riksbanken som underlag för beslut om kassakrav eller annan penningpolitisk åtgärd.

54 §

Riksbanken skall ulan hinder av vad som föreskrivs i 8 kap. 8 § sekretesslagen (1980; 100) undertätta polismyndighet eller åklagarmyndighet om del i riksbankens kassarörelse, valulahandel, lånerörelse, beialningsutjämning eller handel med värdepapper framkommer uppgifter som ger anledning alt anta atl ett brott har begåtts.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna sådan underrättelse.

I denna paragraf föreskrivs skyldighet för riksbanken att i vissa fall lämna uppgifter fill polis- eller åklagarmyndighet för att det sekretesskydd skall brytas som dessa uppgifter annars omgärdas med enligt sekretesslagen (1980: 100). Bestämmelsen har sin motsvarighet i 35 § i gällande RBL.

Genom att ordet bankrörelse inte används i den föreslagna lagen har i stället den verksamhet angetts som i den gällande lagen omfattas av sekretess.

55 §

Åtal mot vice riksbankschef för brott som han begått i utövningen av sin g4

tjänst får beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. Detta Prop. 1986/87: 143 gäller dock inte i fråga om brott som begåtts i utövningen av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (1939; 350).

I denna paragraf behandlas de särskilda regler för åtal som skall gälla för en vice riksbankschef. Motsvarande bestämmelser för fullmäktig finns upptagna i RO 9:8.

Den nuvarande lagstiftningen upptar i 29 § BRG särskilda bestämmelser om åtal för befattningshavare inom riksbanken vilka tillsammans med fullmäktig ingår i riksbankens direktion. Enligt mitt förslag skall direktionen inte längre finnas kvar, detta innebär att särskilda åtalsregler, fömtom stadgandet i RO 9:8, endast behöver finnas för vice riksbankschef

Det undantag som gjorts för utövningen av beslutanderätt enligl valulalagen har sin motsvarighet i den gällande lagstiftningen. Motivet för detta undantag är att dessa beslut i huvudsak avser enskilda förvaltningsärenden.

56 §

Riksbankens beslut enligl denna lag får överklagas endast i den utsträckning och i den ordning som sägs i besvärsstadgan (RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk.

I RO 9:5 finns en grundläggande bestämmelse om besvär över beslut av riksdagens organ i förvaltningsärende. I den bestämmelsen föreskrivs alt besvär över beslut i riksdagens organ i förvaltningsärende, mot vilket lalan fär föras enligt vad som är föreskrivet därom, prövas av regeringsrätten i de fall som riksdagen särskilt bestämmer och i övriga fall av riksdagens besvärsnämnd. I de fall ett beslut av riksbanken går att överklaga kan delta således endast ske anfingen fill regeringsrätten eller fill besvärsnämnden.

Bestämmelsema i RO kompletteras av bestämmelserna i besvärsstadgan (RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk, där det anges i vilka fall och på vilket sätt talan får föras mot riksbankens beslut. Därvid gäller att talan får föras mol beslut som gmndar sig på lagen om offentlig anställning eller bestämmelse som meddelats med slöd av den lagen. Talan får också föras mot beslut om avtalsbart anställningsvillkor, såvida annat inte är särskilt stadgat i. lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. I dessa fall förs lalan hos riksdagens besvärsnämnd. Talan får vidare bl. a. föras mot beslut som gäller en enskilds begäran att erhålla eller ta del av handling som riksbanken förfogar över. Överklagande av dessa slag prövas av regeringsrätten. I detta sammanhang kan nämnas all besvärssladgan för närvarande är föremål för en översyn som bl.a. innebär en modernisering och en anpassning till den utveckling som skett under senare år.

I övrigl gäller att talan som hitfills inte får föras mot riksbankens beslut. Talan får således inte heller föras mot sådana beslut som fattas enligt lagen (1974: 922) om kreditpolifiska medel. I ärenden som prövas inom ramen för valutaregleringen kan överklagande ske till fullmäktige. Mot fullmäktiges

beslut kan talan inte föras. 1 detta sammanhang kan jag nämna att justilie- Prop. 1986/87: 143 departementet för närvarande bereder etl förslag grundat på en departementspromemoria (Ds Ju 1986: 3) Europarådskonventionen och rätten lill domstolsprövning. Enligt det förslaget skall regeringsrätten på yrkande av enskild part kunna under vissa fömtsättningar undanröja lagstridiga beslut som innebär myndighetsutövning mot någon enskild och gäller enskildas personliga ställning, eller deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes, eller förhållandet mellan enskild och del allmänna. Bestämmelserna skulle, om de införs, få fillämpning bl. a. på ärenden inom valutaregleringen och vid tillämpning av den kreditpolitiska lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1934:437) för Sveriges riksbank, lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken och lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

3. Verksamhet som inte föreskrivs i den nya lagen eller i annan lag men som påbörjats med stöd av äldre lag får bedrivas lill dess verksamhelen kan avslutas.

4. Befogenheten att åtala brott skall bedömas efter äldre lag om, när handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som inte har upptagits i den nya lagen.

5. Övergångsbestämmelserna till lagen (1970:1028) om rikets mynt,
punkterna 3-6, gäller fortfarande.

Jag föreslår i första punkten alt den nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 1989. I punkten 2 föreslås atl RBL, BRG och lagen om rikets mynt upphävs. Detta innebär att riksbanken inte längre får bemyndigande att bedriva viss verksamhet som föreskrivs enligl den gällande lagstiftningen. Del rör sig här om verksamhet som inte har sådan karaktär att den kan hänföras till normala centralbanksuppgifter. Hit hör bl. a. förvar av omyndigas värdehandlingar och förvaltning av uteslånde bosättningslån. För att riksbanken skall kunna få avsluta sädan verksamhet har övergångsbestämmelsen i punkten 3 införts.

I punkten 4 anges atl de särskilda regler för ålal som gäller enligt den nuvarande lagen skall tillämpas då gärningen begicks före ikraftträdandet av den nya lagen. Detta står i överensstämmelse med en allmän princip inom straffrätten, som innebär alt en gärning skall bedömas efter de bestämmelser som gällde när gämingen förelogs om delta leder fill en lindrigare påföljd för den som berörs.

Vad sedan angår lagen om rikets mynt som föreslås bli upphävd finns det
till denna lag övergångsbestämmelser som hänför sig fill äldre bestämmel
ser och som alltjämt har kvar viss betydelse. Punkten 3 i dessa övergångs
bestämmelser föreskriver att äldre bestämmelser alltjämt gäller i fråga om
omräkning av äldre myntsorter. Denna bestämmelse gör således att konti
nuiteten med äldre svenska myntsystem bevaras. De svenska författning
arna om mynt har i århundraden konstruerats på det sättet att man med
stöd av givna lagbestämmelser kan räkna om äldre myntsorter lill dagens 86

mynt. Alltjämt bör därför en regel finnas om aU äldre bestämmelser skall Prop. 1986/87: 143 gälla vid omräkning av äldre myntsorter.

Fjärde punkten i övergångsbestämmelserna till myntlagen föreskriver att ettöresmynt, tvåöresmynt och femöresmynt som präglats med stöd av 1873 års myntlag upphör att vara lagliga betalningsmedel den I juli 1972. Enligt punkten 6 är däremot andra mynt som präglats med stöd av nämnda lag alltjämt lagliga betalningsmedel. De nämnda bestämmelserna bör enligt min mening fortfarande gälla.

4.4 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1982:1158)
om riksgäldskontoret

Härigenom föreskrivs att lagen (1982:1158) om riksgäldskontoret skall upphöra aU gälla vid utgången av juni 1989.

1. De som är ledamöter i fullmäktige vid utgången av juni 1989 skall före den 15 oktober 1989 till riksdagen avge berättelse över förvaltningen under det föregående budgetåret.

2. Befogenheten att åtala brott skall bedömas enligt den upphävda lagen om, när handlingen företogs, för åtal gällde fömtsättning som efter lagens upphävande inte längre är föreskriven.

Min förslag om att riksgäldskontoret från den 1 juli 1989 skall överföras till regeringen innebär att lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret skall upphävas vilket bör ske genom en särskild lag. I övergångsbestämmelserna till denna lag föreslås i punkten 1 att fullmäktige skall avge berättelse över förvaltningen under det sista budgetåret som riksgäldskontoret hörde till riksdagen. I punkten 2 anges i enlighet med allmänna straffrättsliga principer att den begränsning i åtalsrälten som gäller för närvarande skall finnas kvar för handling som företogs före lagens upphävande. Detta anges i punkten 2.

4.5 Förslaget till lag om statens upplåning

l§

Paragrafen molsvarar i huvudsak 4§ lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret.

Av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.8, framgår atl riksdagens lånebemyndigande till regeringen skall lämnas varje är. Bemyndigandet ger regeringen räu att lånefinansiera underskoft i statsbudgeten och andra utgifter som gmndar sig på riksdagens beslut. De ändamål för vilka upplåning får ske överensstämmer med elt undantag med vad som föreskrivs i gällande lag för riksgäldskontoret.

Den ändring som gjorts innebär att den nuvarande begränsningen, att
bara utländska statslån för köpas upp, har slopats. Möjligheten att köpa
upp även svenska statslån bör bara utnyttjas vid vissa tillfällen för att
minska kostnaderna för statsskulden eller utjämna likviditetspåfrestningar
fill följd av förfallande statslån. Sådana uppköp skall ske i samråd med
riksbanken. Det är av största vikt att uppköpen inte försvårar riksbankens 87

penningpolitik. För att säkerställa att uppköpen blir penningpolitiskt neu- Prop. 1986/87: 143 trala bör de genomföras av riksbanken för riksgäldskontorets räkning.

2§

Paragrafen motsvarar 9 kap. 10 § andra stycket RF och 3§ första stycket

lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret.

3§

För att t. ex. utländska långivare inte skall behöva vara osäkra på om riksgäldskonlorei fakfiskl har erforderiiga bemyndiganden bör på ett tydligt sätt ges en garanti för att staten svarar för alla låneåtaganden m. m. som riksgäldskontoret gör, oavsett om kontoret faktiskt haft befogenhet atl göra åtagandet eller inte. I denna lag slås därför fast att staten är ansvarig för samtliga lån och garanfier som riksgäldskontoret ombesörjer.

4.6 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Enligt paragrafens nuvarande lydelse föreskrivs att sekretess gäller i riksbankens bankrörelse. Bakgmnden fill ändringsförslaget är att mbriken bankrörelse inte finns med i den föreslagna riksbankslagen. Jag har emellertid inte i sak velat åstadkomma någon förändring av sekretesskyddet i den verksamhet som riksbanken även i fortsättningen skall bedriva och som för närvarande är skyddad av sekretess. På gmnd härav föreslås, att den verksamhet som berörs, särskilt anges i lagtexten.

4.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Fondkommissionsbolag har tillförts definitionen av kredifinstitut. Härigenom kan bestämmelserna i 11 § om kassakrav, i 17 § om emissionskontroll och i 25 § om räntereglering fillämpas även på sädana bolag. Det finns ingen anledning att särskilt undanta fondkommissionbolag från tillämpning av nämnda bestämmelser.

11§

I första stycket har tillämpningsområdet för kassakrav vidgats från bankinstilut lill kreditinstitut. De närmare skälen för detta framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.

Andra stycket innehåller en definition av kassakrav. Denna definition finns för närvarande i 12 §.

12§

Ändringarna i denna paragraf innebär atl även en marginell kvot kan användas, dvs. kvoten fär baseras på förändringar i ett kreditinstituls

förbindelser eller placeringar under en viss period. Ändringen motiveras Prop. 1986/87: 143 av det utvidgade tillämpningsområdet och av att man med denna möjlighet kan tillämpa kraven mer neutralt mellan olika institut. Vidare har den ändringen gjorts alt kassakrav skall kunna beräknas på ett instituts placeringar (tillgångar). Denna ändring har gjorts för att kassakrav skall kunna ställas på t. ex. försäkringsinstilul.

13 och 30 §§

Ändringama är en följd av de föreslagna bestämmelserna i 12 §.

28 §

Den föreslagna ändringen är föranledd av att bestämmelsen om sekretess har ersatts av 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980: 100).

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i regeringsformen

2. lag om ändring i riksdagsordningen

3. lag om Sveriges riksbank

4. lag om upphävande av lagen (1982:1158) om riksgäldskontoret

5. lag om statens upplåning

6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemslällan.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-03-25

Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander, jusfitierådet Sterzel, regeringsrådet Totlie.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till lag om ändring i regeringsformen, m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Samuel Hermelin.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: 89

Förslaget till lagar om ändring i regeringsformen och riksdagsordningen Prop. 1986/87: 143

De sakliga nyheter som föreslås i denna remiss är av rätt stor betydelse frän konstitutionell synpunkl, men de är i huvudsak av sådan natur att lagrådet saknar anledning att granska dem närmare i sak. Det gäller främst riksbankens och riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagen och regeringen. Från de synpunkter lagrådet har att beakta finns där ingenfing att invända.

Något annorlunda ställer sig saken beträffande utformningen av riksbankens ledningsorganisation. Här kunde det ligga nära till hands alt granska bl.a. förhållandet till de resonemang som utvecklas i den just framlagda propositionen 1986/87; 99 om ledning av den stafiiga förvaltningen, vilken föregåtts av lagrådsgranskning i vissa delar. Emellertid noterar lagrådet att det nu aktuella förslaget har beretts i en parlamentarisk kommitté, som i allt väsentligt är överens om sina slutsatser. Den framhåller särskilt (SOU 1986: 22 s. 186) att del rör sig om en central och politisk maktfördelningsfråga och alt det ligger i sakens natur atl avgörandet i sista hand måste träffas på politiska gmnder. Samma inställning synes ligga bakom remissen, som är kortfattad i denna del.

Mot denna bakgmnd har lagrådet ansett sig böra avstå från en diskussion av ledningsfrågorna som annars kunde ha varit naturlig. Det skall endast, utan någon konklusion, anmärkas att lagrådel idag, då motsvarande ledningsfrågor har stor aktualitet över hela den statliga förvaltningen, inte saknar förståelse för den tvekan som bl.a. LO och TCO har anfört inför förslaget att avpolitisera riksbankschefens ställning. Lagrådet har också noterat alt departementschefen har frångått kommitténs förslag i fråga om mandatperioderna både för riksbankschef och för vice riksbankschef. Han har i båda fallen stöd av fullmäktige i riksbanken. Lagrådet finner sig, utifrån de synpunkter lagrådet har att beakta, inte böra utveckla någon egen mening i dessa frågor.

Mera i förbigående vill lagrådet ta upp en begränsad principfråga av språklig natur. Det är praxis att språkbmket modemiseras vid partiella ändringar i vanlig lagsfiftning. Den bristande enhetlighet som uppkommer anses uppvägd av andra fördelar. I fråga om regeringsformen och riksdagsordningen anser emellertid lagrådet en liknande successiv språklig modernisering klart olämplig. Sådana ändringar bör anstå tills måhända en större reform synes motiverad någon gång i framtiden. Lagrådet förordar alltså att ordet "väljas" får stå kvar i 9 kap. 12 § regeringsformen i stället för att ersättas med "väljs" och att verbet "företaga" inte förkortas till "företa" i 7.1.1 riksdagsordningen.

I 9 kap. 12 § regeringsformen förordar lagrådet vissa jämkningar av redaktionell natur. Paragrafen skulle kunna ges följande lydelse;

"12 § Riksbanken är landets centralbank med ansvar för valuta- och kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och effekfivt betalningsväsende. Riksbanken är myndighet under riksdagen.

Riksbanken förvaltas av åtta fullmäktige. Sju fullmäktige väljes av riksdagen. Dessa väljer för en tid av fem år en fullmäktig, som samtidigt skall vara chef för riksbanken. De fullmäktige som valts av riksdagen väljer inom sig ordförande. Denne fär ej utöva annat uppdrag eller inneha tjänst

inom riksbankens ledning. Bestämmelser om riksdagens val av fullmäk- Prop. 1986/87: 143 tige, om riksbankens ledning i övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild frän sitt uppdrag. De fullmäktige som valts av riksdagen får skilja ordförande från uppdraget som ordförande och den som är fullmäktig och chef för riksbanken från hans uppdrag."

Förslaget till lag om Sveriges riksbank

Lagrådet anmärker att detta förslag är avsett att ersätta både den nuvarande riksbankslagen och bankoreglementet. Eftersom båda beslutas i samma ordning har kommittén ansett tillräckliga skäl saknas för en fortsatt uppdelning på två lagkomplex. Lagrådet har ingen invändning mot den ståndpunkten men noterar, med kommittén (SOU 1986:22 s. 70), att följden blir att den nya riksbankslagen i vissa avseeenden mäste innehålla regler som inte bmkar ges lagform när det är fråga om förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen. Lagrådets granskning har anpassats härefter. Det har iakttagits atl bestämmelsema i förslaget nära ansluter till motsvarande bestämmelser i verksinstmklionerna.

4§

Som en följd av lagrådets förslag beträffande 9 kap. 12 § regeringsformen

bör ordet "föra" ersättas med orden "ansvara för".

37 §

Remissen begränsar, liksom kommitténs förslag, riksbankens befogenhet till att besluta i särskilda fall. Den rätt att också föreskriva, dvs. ge beslut i normativ form, som 25 § bankoreglementet innehåller har inte tagits med. I motiveringen, som är densamma som hos kommittén, hänvisas till bestämmelserna om normgivningskompetens i regeringsformen. För att fillgodose stadgandet i 11 kap. 9 § regeringsformen har dessutom tagits in en hänvisning till vissa fömtsättningar som anges i 4 § lagen om offenfiig anställning (LOA). Denna hänvisning innebär enligt lagrådets mening en nödvändig förstärkning i förhällande till kommittéförslaget.

Man kan emellertid i sak ifrågasätta om riksbanken inte borde ha befo
genhet att ge även föreskrifter i del berörda ämnet. Kommittén har ägnal
särskild uppmärksamhet ät regeringsformens delegationsregler såvitt gäl
ler riksdagens egna verk. I detta avseende gäller enligt 8 kap. 11 § att
delegation kan ske fill förvaltningsmyndighet under riksdagen under fömt
sättning att riksdagen bemyndigat regeringen "enligt delta kapitel" att
meddela föreskrifter i samma ämne. I förevarande fall kan sägas att delega
tion har skeU enligt 11 kap. och inte enligt 8 kap. Huruvida detta begrepp
måste tolkas som ett hinder för delegation till riksbanken är enligt lagrådets
mening åtminstone tveksamt, eftersom det dock gäller delegation av sam
ma art - om än ej samma ämne - som i 8 kap. 91

Det kan vidare anmärkas atl riksdagen anses ha en "restkompetens" Prop. 1986/87: 143 som motsvarar regeringens enligt 8 kap. 13 § regeringsformen (se Pelrén -Ragnemalm, Sveriges grundlagar s. 197 och Holmberg - Stjernquist, Grundlagarna s. 292, som i sin tur åberopar Strömberg, FT 1976 s. 64 f). Eftersom stadgandet om subdelegation i tredje stycket endast avser regeringen, kan del hävdas att riksdagen inte kan delegera till t. ex. riksbanken. Slutsatsen (som bestrids av Pelrén - Ragnemalm a st) förefaller åtminstone i sak egendomlig.

Lagrådet har i tidigare granskningsärenden stött på frågor rörande norm-givningsdelegalion inom riksdagen. Det har bl. a. gällt i vad mån regeringen i olika fall skulle kunna utfärda föreskrifter även för myndigheter under riksdagen på grund av de allmänt hållna bemyndiganden som riksdagen gett. Lagrådet har då avstått från all gå in på dessa frågor. Då de nu återkommer och kommittén dessutom särskilt uppehållit sig vid dem, anser sig emellertid lagrådet böra framhålla önskvärdheten av att det skyndsamt görs en översyn av 8 kap. regeringsformen med sikte på förhållandet mellan riksdagen och dess verk. Syftet bör naturligtvis vara att fä till stånd bestämmelser som från riksdagens egna synpunkter är ändamålsenliga.

Förevarande paragraf borde alltså i sak innehålla en befogenhet för riksbanken all även ge föreskrifter. Den borde också redigeras något annorlunda för alt bU mera lättläst. Den skulle t. ex. kunna ges följande lydelse: "37 § Enligt de fömtsättningar som anges i 4 kap. 2 § punkterna 2 och 3 lagen (1976:600) om offenfiig anställning får riksbanken föreskriva eller i särskilda fall besluta, att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken."

39 §

Paragrafen är alltför detaljerad och omständlig för atl passa i denna lag. Andra och tredje styckena bör utgå och i stället täckas in i 1984 års lag arvoden m. m. I första stycket, som därmed skulle bli ensamt kvar, bör ordel arvoden ersättas med ordet ersättning. Paragrafen skulle i så fall få följande lydelse: "39 § Belräffande ersättning till fullmäktige och suppleanter finns föreskrifter i lagen (1984:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ."

40 §

Lagrådet delar den uppfattning, som fullmäkfige i riksbanken har uttalat, att dessa bestämmelser bör föras över till valutalagen och att det i riksbankslagen är tillräckligt med den hänvisning som görs till valutalagen i 17 §. Om man emellertid vill placera bestämmelserna i fråga i riksbankslagen, bör de enligt lagrådels mening i vart fall placeras under en särskild rubrik i slutet och med vart och ett av de fem momenten som en särskild paragraf I del nu föreslagna sammanhanget stör paragrafen, framför allt med hänsyn ull sin utformning, organisationsavsniltet i riksbankslagen.

Lagrådet föreslår alltså alt 40 § utgår och ersätts med fem nya paragrafer

92 under en särskild mbrik i slutet av riksbankslagen, lämpligen före de

avslutande bestämmelserna i 50 § och följande. Eftersom fråga i vart fall är Prop. 1986/87: 143 om att utan ändring la upp vissa nu gällande bestämmelser har lagrådet inte närmare granskat de särskilda föreskrifterna i nuvarande 40 §.

Övriga lagförslag

Mol dessa finnes ingen erinran.

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret

1 Anmälan av lagrådets yttrande

Föredragande anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 mars 1987) över förslag till

1. lag om ändring i regeringsformen,

2. lag om ändring i riksdagsordningen,

3. lag om Sveriges riksbank,

4. lag om upphävande av lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret,

5. lag om statens upplåning,

6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

7. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolifiska medel.

Förslaget tUl lag om ändring i regeringsformen

9 kap. 12 §

Lagrådet har förordat vissa jämkningar av redaktionell natur. Jag ansluter mig till lagrådets förslag.

Förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen

7 kap. 7.1.1

Lagrådet har förordat en redaktionell ändring. Jag ansluter mig till lagrå
dets förslag. 93

Förslaget tUl lag om Sveriges riksbank Prop. 1986/87: 143

4 §

Jag ansluter mig till lagrådets förslag.

37 §

Lagrådet har ifrågasatt om inte riksbanken borde ha befogenhet att även ge föreskrifter i fråga om krav på svenskt medborgarskap för att inneha eller utöva tjänst i riksbanken. Lagrådet framhåller därvid önskvärdheten av alt det görs en översyn av 8 kap. RF med sikte pä förhållandet mellan riksdagen och dess verk. Enligt lagrådet borde förevarande paragraf alltså i sak innehålla en befogenhet för riksbanken att även ge föreskrifter.

Enligt min mening är de fall där det finns anledning att föreskriva att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken inte sä vanliga att det föreligger något egentligt behov för riksbanken att utfärda föreskrifter i ämnet. Den av lagrådet föreslagna översynen av 8 kap. RF får övervägas i annat sammanhang. Jag ansluter mig emellertid till lagrådets förslag till viss redaktionell ändring i paragrafen.

39 §

Lagrådet har föreslagit viss ändring av paragrafens första stycke och alt andra och tredje styckena skall utgå. Jag ansluter mig till lagrådets förslag. För att bestämmelserna om resekostnadsersättning m. m. i lagen (1985:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ skall bli tillämpliga på fullmäktig och suppleant görs en ändring i 3 § i den lagen.

40 §

Enligl lagrådels mening borde dessa bestämmelser föras över till valutalagen. Om sä inte sker bör de i vart fall placeras under en särskild mbrik i slutet av lagen och med vart och ett av de fem momenten som en särskild paragraf.

Paragrafen innehåller bestämmelser om organisafionen av den valutastyrelse som enligt valutalagen skall utöva riksbankens beslutanderätt enligt den lagen. Vidare finns bestämmelser av organisatorisk karaktär om en valuladirektion, arbetsformer och arvodering. Enligl min mening är de nämnda bestämmelsema av sådant slag att de i huvudsak hör hemma under den av mig föreslagna rubriken Organisation m. m. i riksbankslagen. Jag vill också erinra om att mitt förslag överensstämmer med de förslag som lämnats dels i valutakommitténs betänkande (SOU 1985; 52), dels av SPOK. Jag anser inte heller att det finns skäl att dela upp de föreslagna bestämmelsema i fem särskilda paragrafer.

2 Övriga lagförslag P'"°p- ' '

Utöver de av lagrådet granskade lagförslagen 1 -7 krävs ändringar i ytterligare lagar. 1 finansdepartementet har därför upprättats förslag till ändringar i

8. bestämmelserna (RFS 1968; 8) om revision av riksdagsförvaltningen,

9. lagen (1982:1255) om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken,

10. lagen (1984:665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,

11. lagen (1974; 922) om kreditpolitiska medel,

12. valutalagen (1939; 350),

13. föräldrabalken,

14. lagen (924; 322) om vård av omyndigs värdehandlingar,

15. inkassolagen (1974:182).

Förslagen 13-15 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

8 Förslaget tiU lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen

Ändringarna innebär dels att riksdagens revisorers granskningsskyldighet av riksgäldskontoret slopats, dels att riksdagens revisorer får en utökad skyldighet avseende granskningen av riksbankens verksamhet genom alt de skall la ställning lill riksbankens resultat- och balansräkningar. Tiden inom vilken riksdagens revisorer skall avge sin berättelse över revisionen av riksbanken har flyttats til den 15 mars med hänsyn till att tiden för riksbankens avlämnande av redovisning över del föregående räkenskapsåret har utsträckts till den 15 februari.

9 Förslaget tUt lag om ändring 1 lagen (1982:1255) om
författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken

Ändringen innebär att riksbanken i Svensk författningssamling får kungöra sådana författningar som är av särskilt allmänt intresse. Sådana författningar kungörs för närvarande genom beslut av regeringen. Exempel på författningar som riksbanken bör fa kungöra är sådana som innehåller föreskrifter om utformningen av sedlar och mynt samt beslut om diskontoförändring. Om kungörande sker i SFS skall en notis om detta föras in i RBFS.

10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:665) om arvoden m. m.för
uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

I denna lag föreslås att bestämmelser om arvode till vissa uppdragstagare
tas bort. Bakgmnden är förslagen om att riksgäldskontoret skall bli en
myndighet under regeringen och att uppdraget som deputerad i riksbanks
fullmäktige skall slopas samt att valutastyrelsen skall ha en ändrad sam- 95

mansätlning. Dessutom införs ordningen att riksbankschef och vice riks- Prop. 1986/87: 143 bankschef inte skall ha särskilt arvode för att de i tjänsten är fullmäktig resp. suppleant för fullmäktig. Lönen till dessa tjänstemän fömtsatts bli fastställd med beaktande härav. Frågan om särskilt arvode för vice ordförande i riksbanksfullmäktige kan prövas i annat sammanhang. 3 § har kompletterats sä att bestämmelserna om resekostnadsersällning m.m. också omfattar ledamol och suppleant i riksbanksfullmäktige. Fullmäktig och suppleant bör hänföras till reseklass A.

11 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

De ändringar som föreslagits i denna lag hänger samman med förslaget om att bestämmelseraa om kassakrav överförs till den nya riksbankslagen.

12 Förslaget till lag om ändring i valutalagen (1939:350)

De ändringar som föreslås i 6 a § innebär att fullmäktige i riksbanken skall besluta om tillämpningsföreskrifter enligt valutalagen. Fullmäktige ges dock en möjlighet att överlåta på valutastyrelsen att besluta om föreskrifter som är av mindre principiell betydelse. Vidare görs ocksä en hänvisning lill den nya riksbankslagen. Slutligen har bestämmelserna i 8 § slopats eftersom de blivit överflödiga med hänsyn till utformningen av 12 § i den föreslagna riksbankslagen.

13 och 14 Förslagen till lag om ändring i föräldrabalken och i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar

De ändringar som föreslagils innebär att riksbanken inte längre skall ha som uppgift att för förvar ta emot omyndigas värdehandlingar. Ordet "riksbanken" i 15 kap. 8 § föräldrabalken och i I § lagen (1923:322) om värd av omyndigs värdehandlingar har därför utgått.

15 Förslaget till lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Enligt mitl förslag skall riksbanken inle bedriva inkassoverksamhet. Orden "Sveriges riksbank" i 2 och 13 §§ i inkassolagen har därför utgått.

3 Redaktionella ändringar

Utöver de ändringar som föranleds av lagrådels yttrande har vissa redaktionella ändringar gjorts i det förslag till lag om Sveriges riksbank som remitterats fill lagrådet. Ändringar har gjorts i 4-5, 8, 20, 28, 32-33, 35-36, 38-39, 42-43, 46-48 och 52-54 §§.

4 Hemställan p™p- 186/87; 143

Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen att anta dels de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar,

1. lag om ändring i regeringsformen,

2. lag om ändring i riksdagsordningen,

3. lag om Sveriges riksbank,

4. lag om upphävande av lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret,

5. lag om statens upplåning,

6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

7. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

dels de inom finansdepartementet upprättade förslagen till ändringar,

8. lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968; 8) om revision av riksdagsförvaltningen,

9. lag om ändring i lagen (1982: 1255) om förfaUningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken,

10. lag om ändring i lagen (1984:665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,

11. lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel,

12. lag om ändring i valutalagen (1939; 350),

13. lag om ändring i föräldrabalken,

14. lag om ändring i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar,

15. lag om ändring i inkassolagen (1974: 182).

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anta de förslag föredraganden lagl fram.

97 7 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 143

Sammanfattning av den statsskuldspolitiska kommitténs betänkande (SOU 1986:22) Riksbanken och riksgäldskontoret

Statsskuldspolitiska kommittén har haft till uppgift att allsidigt och förutsättningslöst belysa hur statsskuldspolitiken i framtiden bör samordnas och organiseras. Kommittén har vidare haft till uppgift att se över de författningar som styr riksbankens verksamhet.

I delbetänkandet (SOU 1984:89) Statsskuldspolitiken - samordningsfrågor analyserade kommittén behov av och former för att stärka samordningen av statsskuldspolitiken. Förslag lämnades till åtgärder som i ett första steg borde vidtas i detta syfte. Kommittén uttalade samtidigt att den i det fortsatta arbetet kunde komma att pröva mer genomgripande förändringar av organisationen för statsskuidspoiitiken m.m. I detta slutbetänkande presenterar kommittén förslag till ny lag om Sveriges riksbank. En förnyad och förutsättningslös prövning görs också av hur statsupplåningen bör samordnas med penningpolitiken och finanspolitiken. Analysen visar att frågan bör behandlas i ett sammanhang som innefattar organisatoriska förändringar.

I det följande sammanfattar kommittén sina överväganden och förslag i fråga om en ny riksbankslag samt i fräga om riksgäldskontorets ställning och samordningen av statsskuidspoiitiken.

Ny riksbankslag

Inledningsvis presenterar kommittén i kapitel 2 översiktligt riksbankens historiska utveckling, dess författningsmässiga grund och gällande lagbestämmelser. I kapitel 3 beskrivs därefter kortfattat vad penningpolitik är, vilka uppgifter centralbanker har och vilken verksamhet som riksbanken nu faktiskt bedriver.

I kapitel 4 gör kommittén de första ställningstagandena i fråga om utformningen av en ny riksbankslag. Riksbankens verksamhet regleras nu i stora drag av lagen (1934:437) för Sveriges riksbank och av lagen (RFS 1975:5) med reglemente för riksbanken. Kommittén konstaterar att författningsmässiga motiv inte längre finns för att bestämmelserna om riksbanken skall vara uppdelade på tvä lagar. Riksbankslagstiftningen sammanförs därför i en lag. Den nuvarande lagstiftningen är så föråldrad att ändringar av ett antal paragrafer inom den gamla lagstiftningens ram inte är tillräckliga för att åstadkomma modernisering av bestämmelsernas form och innehåll. Kommittén har därför lämnat förslag till en ny lag. Inriktningen har

därvid varit att så långt möjligt renodla riksbankens verksamhel till typiska Proo 1986/87" 143 centralbanksuppgifter.

Genom att riksbanken är en myndighet under riksdagen måste den nya riksbankslagen innehålla en del bestämmelser som i fråga om regeringens förvaltningsmyndigheter ges förordningsform. Kommittén tillämpar också den praxis vad gäller överförande av normgivningskompetens till myndigheter under riksdagen som utvecklats under senare är. Detta innebär att det i riksbankslagen anges att riksbanken har rätt att besluta om arbetsordning m. m.

Kommittén har bedömt det som lämpligt att till den nya riksbankslagen föra över de centrala bestämmelserna om landets penningväsen. Härmed kan lagen (1970: 1028) om rikets mynt upphävas. En praktisk ordning är att riksbanken kan besluta om sedlars och mynts utformning. För att möjliggöra detta föreslår kommittén att regeringsformen ändras.

Riksbankslagstiftningen kan i många avseenden jämställas med de instruktioner som gäller för myndigheter under regeringen. Kommittén har därför funnit det naturligt att den nya riksbankslagen får en disposition som liknar den som tillämpas i instruktioner för statliga affärsverk och andra myndigheter. Det betyder att lagen behandlar ämnen som bl.a. riksbankens ändamål, uppgifter, organisation och former för ärendenas handläggning.

I kapitel 5-8 finns de allmänna motiveringarna till de olika delarna i förslaget till ny riksbankslag. Sålunda behandlas i kaptitel 5 frågor om riksbankens ändamål och ställning . En grundläggande fråga är hur riksbankens ändamål bör anges. Kommittén redovisar målformuleringar i ett antal utländska centralbankslagar och diskuterar för- och nackdelar med olika sätt att ange sådana mål. Kommittén finner därvid att det inte är lämpligt att i lagen ge riksbanken ett uttryckligt ekonomisk-politiskt ändamål. Det bör i stället ankomma pä politiskt ansvariga organ att besluta om den övergripande inriktningen av penningpolitiken. Inom en sådan ram kan det framstå som naturligt att riksbanken vid utformningen av sina åtgärder fäster särskilt avseende vid pris- och växelkursstabilitet. Kommittén anser att ändamålet för riksbanken bör uttryckas som en allmän precisering av bankens roll och verksamhetsområde. Detta föreslås ske genom att det i lagen uttalas att riksbanken är landets centralbank samt genom att det anges att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen.

När det så gäller riksbankens ställning i förhållande till riksdagen och regeringen diskuterar kommittén olika motiv och möjligheter att ändra nuvarande ordning. Kommittén finner därvid att skäl saknas att föreslå ändring av riksbankens ställning som en myndighet under riksdagen. Nära samverkan behövs emellertid mellan riksbanken och regeringen vid planering och genomförande av den ekonomiska politiken. För att säkerställa att regeringen kan samordna genomförandet av den ekonomiska politiken föreslår kommittén att det i lagen föreskrivs att viktigare penningpolitiskt beslut av riksbanken skall föregås av samråd med statsråd som regeringen bestämmer. Denna ordning svarar också mot dagens praxis. Genom att samråd skall föregå viktigare penningpolitiskt beslut är det möjligt att betona riksbankens självständighet från regeringsmakten, utan att detta

riskerar medföra bristande avvägning mellan den ekonomska politikens Pron 1986/87' 143 olika delar. Kommittén har konstaterat att det i flertalet granskade utländska centralbankslagar finns något arrangemang som syftar till att samordna penningpolitiken med övrig ekonomisk politik. Kommitténs förslag på denna punkt har samband med förslaget i det följande att regeringen inte längre skall utse ordföranden i riksbanksfullmäktige.

I kapitel 6 behandlar kommittén de uppgifter som riksbanken skall utföra. I särskilda avsnitt diskuteras befogenheter och beslutsordning för riksbanken med anledning av utgivning av sedlar och mynt, valutapolitiken, kreditpolitiken, uppgiften att vara statens resp. bankernas bank och övriga uppgifter.

Beträffande utgivningen av sedlar och mynt föresläs att RF 9:13 ändras så att till riksbankens ensamrätt att ge ut sedlar även fogas rätt att ge ut mynt. Samma bestämmelse i regeringsformen föresläs också bli ändrad på så sätt att riksdagen i lag kan bemyndiga riksbanken att bestämma om den närmare utformningen av sedlar och mynt. Ett sådant bemyndigande föreslås också i riksbankslagen. Den grundläggande bestämmelsen om penningväsendet, som nu finns i lagen om rikets mynt, om att penningenheten i landet kallas krona och delas i etthundra ören, förs också in i riksbankslagen. Även de valörer med vilka sedlar och mynt får ges ut anges i lagen. Sedan gammalt finns i riksbankslagen bestämmelser om förhållandet mellan mängden utelöpande sedlar och vissa tillgångar i banken, ursprungligen dess metalliska kassa m. m. Syftet med dessa bestämmelser var en gång i tiden att begränsa sedelutgivningen för att därmed stärka förtroendet för sedlarna. Sedlarna har förlorat sin relativa betydelse som betalningsmedel och sedeltäckningsbestämmelserna utgör idag inte någon reell begränsning av sedelutgivningen. Utgivningen sker numera i den omfattning som bestäms av allmänhetens praktiska behov av dessa betalningsmedel. Kommittén förordar därför att nägra sedeltäckningsbestämmelser inte skall ingå i den nya riksbankslagen.

De valutapolitiska uppgifterna hör till riksbankens allra viktigaste eftersom besluten pä detta område ger viktiga förutsättningar för den ekonomiska politiken i övrigt. I den nuvarande riksbankslagen berörs de valuta-politiska uppgifterna i stort sett endast genom att banken ges befogenhet att köpa och sälja guld, utländska valutor och utländska obligationer m. m. Kommittén föreslår att det i den nya riksbankslagen anges att riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fastställa kronans externa värde samt bestämma om tillämpningen av detta system. Skulle Sverige som stat framdeles ingå en överenskommelse om valutasystemet med en annan stat eller en internationell organisation behöver bestämmelsen om denna befogenhet ändras. Den kan däremot fortsätta att gälla om Sveriges riksbank träffar överenskommelser om valutasystem med andra centralbanker. Kommittén anger också att beslut på detta område i allmänhet utgör sådant viktigare penningpolitiskt beslut som skall föregås av samråd med företrädare för regeringen. Kommittén för också i den nya lagen in sådana befogenheter som riksbanken behöver för att på vedertaget sätt kunna medverka i det internationella monetära samarbetet. Vidare har kommittén i lagen fört in de bestämmelser som behövs för att tillämpa

100

valutalagen. Härvid har, utan sakprövning, beaktats de förslag som valuta- ProD 1986/87' 143 kommittén nyligen lämnat.

De kredilpolitiska uppgifterna är centrala för riksbanken. Det allmänna syftet med kreditpolitiska åtgärder är att påverka ränta och likviditet på inhemska marknader, men åtgärderna kan mycket väl ha sin grund i valutapolitiska överväganden. Även pä detta penningpolitiska område framgår f. n. riksbankens uppgifter indirekt genom att den nuvarande riksbankslagen ger banken befogenhet att köpa och sälja statspapper samt bedriva utlåning och inlåning. Huvuddelen av hithörande bestämmelser avser löptider och säkerheter för lån m.m. Kommittén har valt att i den nya riksbankslagen ta utgångspunkt i det kredilpolitiska syftet när banken ges befogenhet att köpa och sälja statspapper, dvs. bedriva marknadsoperationer, och att till vissa villkor lämna lån till banker, dvs. bedriva traditionell diskontopolitik. Riksbanken har f n. rätt att låna ut pengar till vem som helst. Kommittén begränsar i sitt förslag denna befogenhet till att i allt väsentligt avse banker.

I fråga om de kreditpolitiska uppgifterna förordar kommittén ett par nyheter. För det första föreslås riksbanken, om särskilda skäl föreligger, fä ge ut egna kortfristiga skuldebrev. Denna möjlighet kan tänkas behöva utnyttjas t.ex. vid hastiga likviditetsökningar i ekonomin vid tillfällen då riksbanken inte förfogar över lämpliga statspapper. Riksbankens penningpolitiska arsenal utökas därmed med ett instrument som några andra centralbanker redan har. För det andra har kommittén till riksbankslagen fört kassakraven som nu ställs till riksbankens förfogande i lagen (1974; 922) om kreditpolitiska medel. Kommittén har funnit det lämpligt att låta riksbanken besluta om kassakrav genom förvaltningsbeslut i varje särskilt fall. Därmed behöver inte något bemyndigande ges till regeringen vilket erfordras när beslut om kassakrav har formen av normgivning. Kassakraven har effekter som i stora drag är likvärdiga med marknadsoperationer och diskontopolitik och kommittén anser det lämpligt att de viktigare centralbanksinstrument som verkar marknadskonformt ingår i riksbankslagen.

Riksbanken har till uppgift att vara statens bank. Betalningar till och från statsverket sker i allt väsentligt över postgirokonton som till slut saideras mol statsverkets checkräkning i riksbanken. Riksgäldskontoret svarar för att medel alltid finns tillgängliga pä denna. Kommittén föreslär att riksbankens medverkan i hanteringen av statsverkets betalningsströmmar i lagen skall ges ett i huvudsak oförändrat uttryck. Riksbanken fungerar också som statens bank när den kortfristigt finansierar likviditetssvängningar i statens verksamhet. F.n. fömtsätter detta att kortfristiga skuldebrev - ofta löpande pä en dag - utväxlas mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Kommittén föreslär en administrativ förenkling som innebär att riksbanken, för att täcka statsverkets kortfristiga medelsbehov, får bevilja statsverket kontokredit.

Enligt beslut av riksdagen administrerar riksbanken konton för investeringsfonder, likviditetsdepositioner m.m. Detta påverkar riksbankens balans- och resultaträkningar utan att riksbanken har inflytande på den materiella verksamheten. Enligt kommitténs mening är delta inte en typisk centralbanksuppgift. Kommittén föreslår därför att här aktuella medel i

101

stället bör hällas i riksgäldskontoret. Detta hindrar inte att riksbanken på Pmn 1986/87' 143 uppdrag av riksgäldskontoret utför administrativa tjänster på området.

Bland riksbankens uppgifter ingår också att vara bankernas bank. Häri ingår att ta emot inlåning från bankerna och att lämna dem lån. Villkoren för dessa län bestäms av penningpolitiska motiv. Kommittén föreslår att den krets av banker som kan ha checkräkningskredit i riksbanken utan särskild säkerhet vidgas till att utöver affärsbanker även innefatta sparbanker och centralkassor för jordbmkskredit. I kommitténs förslag till ny riksbankslag ingår också att riksbanken, som led i dess ändamål att främja ett säkert och effektivt betalningsväsen, om synnerliga skäl föreligger, får lämna lån till bankinstitut m.fl. på andra än penningpolitiskt motiverade villkor. 1 och med att riksbanken avses ta emot inlåning från bankerna till penningpolitiskt motiverad ränta förordar kommittén att riksgäldskontoret skall upphöra att ta emot dagsinlåning.

Utöver de verksamheter som nu presenterats har riksbanken f n. möjlighet att utföra ett antal övriga uppgifter. Några av dessa har inte karaktär av centralbanksuppgifter. Exempel härpå är utlåning till allmänheten, främst i form av finansiering av köp av premieobligationer, hållande av inlåning på checkräkning från anställda i riksbanken, inkassorörelse och depositionsverksamhet. Kommittén har i lagen inte givit riksbanken befogenhet att bedriva verksamhet av här exemplifierat slag. Däremot föreslås att laglig grund skall ges riksbanken att ta betalt för tjänster som utförs i anslutning till centralbanksuppgifterna, t.ex. specialpackning av sedlar och mynt. 1 lagen föreskrivs också att riksbanken vid planeringen och genomförandet av sin verksamhet skall beakta de krav som totalförsvaret ställer. Vidare skall riksbanken ansvara för beredskapsplanläggning på bank- och betalningsväsendets område.

När kommittén angett vilka uppgifter riksbanken skall utföra går kommittén över till att i kapitel 7 behandla frågor om riksbankens ledningsorganisation. Med denna avses främst fullmäktige, direktionen, riksbankschef och vice riksbankschef.

Riksbankens högsta organ är fullmäktige som f.n. består av sju ledamöter varav sex väljs av riksdagen medan den sjunde, som också är ordförande, utses av regeringen. Fullmäktige sammanträder en gång i veckan under en stor del av året och annars varannan vecka och fattar riksbankens viktiga penningpolitiska och administrativa beslut. Under fullmäktige finns ett ledningsorgan som kallas direktionen. Denna består av riksbankschefen, som är ordförande, deputeraden och jourhavande ledamoten som båda är fullmäktigeledamöter. I övrigt ingår vice riksbankschefen, den riksbanksdirektör som ansvarar för aktuell fråga och i vissa fall två personalföreträdare. Direktionen har till uppgift att bereda ärenden som skall handläggas av fullmäktige, bevaka att fullmäktiges beslut verkställs samt fatta beslut i vissa ärenden, främst tillsättning av lägre tjänster. Bland de sex ledamöter av fullmäktige som riksdagen vall utser riksbanksfullmäktige en riksbankschef. 1 praktiken är en fullmäktig redan vid valet till fullmäktige utpekad som riksbankschef Riksbankschefen leder under fullmäktige riksbankens verksamhet, även om lagen f.n. inte ger honom någon egen beslutsbefogenhet. Fullmäktige utser inom eller utom fullmäk-

102

tigekretsen en vice riksbankschef. Hittills har vice riksbankschef utsetts Prop. 1986/87: 143 utom fullmäktiges ledamöter.

Kommittén har funnit några svagheter i riksbankens ledningsorganisation. Riksbankschefen väljs av riksdagen på ett uppenbart politiskt mandat. Detta har visat sig leda till bristande kontinuitet på riksbankschefsposten vid växlingar i den politiska makten, något som i sin tur kan anses vara ogynnsamt vid utformning och genomförande av penningpolitiken. Täta växlingar på riksbankschefsposten försvagar också i viss mån riksbankschefens auktoritet i internationella sammanhang. Kommittén önskar med sina förslag medverka till att skapa förutsättningar för ökad kontinuitet på riksbankschefsposten utan att riksbankschefens ställning försvagas.

Sedan 1897 utser regeringen ordföranden i riksbanksfullmäktige. Detta är en ordning som har sina rötter i ett förparlamenlariskt skede. Kommittén anser att riksdagens huvudmannaskap för riksbanken bör återspeglas i sättet att utse ordförande i fullmäktige. För att i andra former säkerställa samordning av penningpolitiken rned övrig ekonomisk politik föreslår kommittén, som nämnts i det föregående, viss samrådsskyldighet för riksbanken.

Kommitténs granskning av direktionens verksamhet har visat att den inte i praktiken utför de uppgifter som den en gång avsågs göra. Enligt kommitténs mening har utvecklingen lett till att med fördel andra organ inom riksbanken kan överta de lednings- och beslutsuppgifter som direktionen nu antas handha.

I fråga om riksbankschefen konstaterar kommittén att om det skall vara möjligt att åstadkomma förutsättningar för kontinuitet på riksbankschefsposten måste riksbankschefen utses på ett sätt som gör att denne inte uppenbarligen måste betraktas som en partiföreträdare. Kommittén diskuterar ett antal olika sådana lösningar varvid behandlas frågor om bl.a. riksbankschefens formella ställning, förutsättningarna för kontinuitet vid politiska maktskiften och majoritetsförhållandena i fullmäktige. Kommitténs förslag är att de av riksdagen valda ledamöterna av riksbanksfullmäktige bör utse en riksbankschef utom fullmäktigekretsen. I och med att en person utses till riksbankschef skall han emellertid med stöd av en bestämmelse i regeringsformen bli fullmäktig. Riksbankschef bör av fullmäktige förordnas tills vidare eller med ett tidsbegränsat förordnande. Sådant förordnande bör inte löpa ut samtidigt med övriga fullmäktigeledamöters förordnanden. Riksbankschef kan entledigas genom att fullmäktige återkallar förordnandet eller genom att riksdagen inte beviljar ansvarsfrihet.

Kommittén anser att riksbanksfullmäktige alltfort skall vara bankens högsta organ samt verka på i stort sett samma sätt och ha i huvudsak samma uppgifter som i dag. Det betyder att fullmäktige skall fatta alla viktiga penningpolitiska och administrativa beslut i banken. Ärenden som skall avgöras av fullmäktige anges i den nya riksbankslagen. Dessutom uttalas att ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbankschefen eller delegeras av denne. Detta betyder att riksbankschefen som högste verkställande tjänsteman nu föreslås få en uttrycklig beslutskompetens.

Enligl kommitténs mening finns det inle längre tillräckliga skäl för att
behålla den ordningen att regeringen utser ordförande i riksdagens vikti
gaste myndighet. Kommittén föreslår därför att riksdagen skall välja samt- 103

liga ledamöter av riksbanksfullmäktige utom riksbankschefen. De av riks- Prop 1986/87' 143

dagen valda fullmäktigeledamöterna utser sedan ordförande inom sin

krets. Här kan erinras om att kommittén också föreslår att sambandet med

regeringen skall markeras genom att det i riksbankslagen föreskrivs att

viktigare penningpolitiskt beslut av riksbanken skall föregås av samråd

med statsråd som regeringen bestämmer.

Kommitténs förslag är således att riksbanksfullmäktiges ordförande skall väljas av fullmäktige bland de ledamöter som riksdagen valt och att riksbankschefen skall utses av fullmäktige utom fullmäktigekretsen, men att riksbankschefen i och med att han utses också blir fullmäktig. Med oförändrat antal ledamöter i fullmäktige och med gängse valsätt i riksdagen skulle detta kunna leda till att den parlamentariska majoriteten inte skulle vara tillförsäkrad majoritet i fullmäktige om riksbankschefen - som ju väljs pä ett inte politiskt mandat - i någon fråga förenar sig med minoriteten. För att lösa detta problem föreslås att antalet ledamöter i fullmäktige ändras till åtta. Därmed kan också den parlamentariska minoriteten även i fortsättningen få utse tre ledamöter. Majoriteten förutsätts utgöras av ordföranden och tre övriga ledamöter. Om i något fall riksbankschefen förenar sig med minoritetens tre ledamöter kan majoriteten likväl få igenom sitt förslag med stöd av ordförandens utslagsröst. Kommitténs förslag om riksbankschefen och riksbanksfullmäktige innebär att RF 9: 12 behöver ändras.

Vad så gäller direktionen anser kommittén att den framdeles inte behövs som beslutsorgan i riksbanken. Dess beslutsfunktion bör i allt väsentligt föras över på riksbankschefen och av denne till betydande del delegeras till linjechefer i riksbanken. Det betyder alt de lagreglerade uppdragen som deputerad och jourhavande ledamot kan slopas. Däremot anser kommittén att man pä lämpligt sätt bör upprätthålla den informationsförmedlande funktion som den nuvarande direktionen fyller. Fullmäktige bör därför pröva uppgifter och sammansättning av ett informationsorgan. Bestämmelser om ett sådant organ bör tas in i den arbetsordning som fullmäktige skall fastställa.

I den nuvarande riksbankslagen föreskrivs att fullmäktig inte får vara ledamot av styrelsen för annan bank. Något hinder finns däremot inte för fullmäktig att vara styrelseledamot i t.ex. kreditaktiebolag, finansbolag eller försäkringsbolag, vilka också bedriver verksamhet på kreditmarknaden. Om denna möjlighet utnyttjas kan detta skapa lojalitetskonflikter för de berörda personerna. Kommittén föreslår därför att valbarhets- och behörighetsvillkoren för fullmäktig skall vidgas så att sådan inte får vara ledamot i styrelsen för svenskt kreditinstitut eller fondkommissionsbolag. Däremot föreslår kommittén inte någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen som hindrar att ledamot i riksbanksfullmäktige samtidigt är ledamot i det styrande organet i riksgäldskonlorei. Om nägon person ingår i de två organen kan detta främja samordningen av statsskuldspolitiken.

Bestämmelser om tjänst som vice riksbankschef fmns i riksdagsordningen av den anledningen att vice riksbankschef är suppleant för riksbankschefen i fullmäktige. Med det valsätt för riksbankschefen som kommittén föreslår kan det vara lämpligt att ytteriigare en suppleant finns för riksbankschefen. Vidare anser kommittén att riksbankens ledningsorganisa-

104

tion under riksbankschefens ibland kan behöva förstärkas. Kommittén pp 1986/87- 143 föreslår därför att RO 8:6 ändras så att fullmäktige utom fullmäktigekretsen får utse högst två vice riksbankschefer.

1 kapitel 8 behandlar kommittén olika administrativa frågor som behöver beaktas vid utformning av en ny lag för riksbanken. Dessa avser i flertalet fall riksbankens rättigheter och skyldigheter i förhållande till riksdagen och dess myndigheter samt myndigheter under regeringen.

Riksbanken skall självfallet vara bokföringsskyldig. Eftersom detta inte följer av annan lag som gäller riksbanken förordar kommittén att detta anges i riksbankslagen. Vidare anser kommittén att bokföringen skall ske på sätt som överensstämmer med god redovisningssed. Därmed ges en norm för redovisningen som är ett stöd för riksbanken och revisorerna.

F. n. beslutar riksdagen om disposition av riksbankens vinst utan att resultat- och balansräkningarna har fastställts. Kommittén anser att detta är olämpligt och föreslär att riksdagen först skall besluta att fastställa resultat- och balansräkningarna och därefter besluta om vinstdispositionen. Det betyder att revisorernas berättelse bör innehålla ställningstagande till riksbankens resultat- och balansräkning samt - liksom tidigare - uttalande om huruvida ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Kommittén anser att riksbankens redovisning till riksdagen bör innefatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken. Enligt kommitténs mening är del önskvärt att förvaltningsberättelserna i framtiden görs utföriigare och tydligare, främst vad gäller redogörelsen för riksbankens förvaltningsverksamhet. För att bereda banken skälig tid härför föreslår kommittén att redovisningen till riksdagen skall lämnas före den 15 februari i stället för som nu före utgången av januari.

Kommittén anser att en budget för förvaltningsverksamheten är ett lämpligt styrinstrument för fullmäktige och riksbankschefen. En budget underlättar vidare delegering av ekonomiskt beslutsansvar inom banken och en budget kan vara en utgångspunkt vid revisorernas granskning av riksbankens förvaltning. Kommittén föreslår därför att fullmäktige före utgången av december skall fastställa en budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under del följande räkenskapsåret. Kommittén förordar således aU riksbanken själv får fastställa sin budget, men anser att den skall tillställas riksdagen för kännedom.

När det gäller personalvolymen i banken föreslår kommittén aU den skall regleras av en personalförteckning som upprättas av fullmäktige samt av tillgången på medel enligt gällande budget. Vidare föreslår kommittén att fullmäktige skall tillsätta de högsta chefstjänsterna och dessa får tillsättas utan att kungöras till ansökan lediga.

Riksbanken fattar en mängd administrativa beslut som berör bankens inre verksamhet. Sådana beslut har dock ofta i princip karaktär av normgivning. Regeringsformen innehåller inte bestämmelser som möjliggör di-rektdelegering av normgivningsrätt från riksdagen till myndighet under riksdagen. I praxis har dock utvecklats en ordning som innebär en delegering till myndigheter att besluta om regler för den inre verksamheten. Detta har skett i instruktionen för justitieombudsmännen och i lagen om riksgäldskontoret. Motsvarande ordning behöver gälla riksbanken. Kommit-

105

tén förordar därför att riksbanken skall få besluta om bl. a. arbetsordning. Pron 1986/87' 143

När det gäller riksbankens yttre organisation anges i de nuvarande bestämmelserna att riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm samt vid åtta regionkontor och högst 14 kassakontor på andra orter i landet. Riksbanken bedriver nu också försöksverksamhet med sedeldepåer. För att fullmäktige i framtiden utan lagändring skall kunna besluta om ändring av antalet kontor om detta visar sig vara sakligt motiverat, föreslår kommittén att det i riksbankslagen anges att riksbanken bedriver verksamhet vid ett huvudkontor samt vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer.

I fråga om riksbankens inre organisation anser kommittén att riksdagen bör få tillräcklig kontroll genom de administrativa bestämmelser i övrigt som kommittén förordar. Kommittén anser därför alt det i den nya riksbankslagen inte behöver finnas bestämmelser om huvudkontorets organisation under vice riksbankschef. Arbetsorganisationen och ärendenas fördelning mellan enheter skall dokumenteras i en arbetsordning som beslutas av fullmäktige.

Kommitténs förslag i fråga om en ny riksbankslag innebär, som framgått i det föregående, att ett antal ändringar ocksä behöver göras i regeringsformen och riksdagsordningen. Härvid synes lämpligen förslaget till ändringar i riksdagsordningen böra behandlas pä samma sätt som förslaget till ändringar i regeringsformen. Detta betyder att riksdagen har att fatta två likalydande beslut om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen, varvid det andra beslutet fattas sedan val hållits till riksdagen. Dessutom bör minst tio månader förflyta mellan den tidpunkt då ärendet första gången anmäldes i riksdagens kammare och valet. Innebörden härav är att regeringen bör anmäla förslag till ändring av regeringsformen, riksdagsordningen och ny riksbankslag i riksdagen senasl i november 1987. Riksdagens första och vilande beslut om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen kan då fattas under våren 1988. Efter valet i september 1988 kan riksdagen under hösten 1988 fatta det andra och slutliga beslutet om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen samt beslut om bl. a. en ny riksbankslag. De i detta sammanhang aktuella lagändringarna kan sedan träda i kraft den 1 januari 1989.

Riksgäldskontorels ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken Kommittén går så över till att i kapitel 9 behandla frågor om riksgäldskontorets ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken.

Med samordning av statsskuldspolitiken avser kommittén det sätt på vilket statsupplåningen samordnas med penningpolitiken och finanspolitiken. Under senare hälften av 1970-talet och början av 1980-talet fram till senhösten 1984 fanns otvivelaktigt stora samordningsproblem mellan statsupplåningen och penningpolitiken eller — uttryckt i institutionella termer - mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Den snabba utvecklingen under de allra senaste åren mot att använda marknadsanpassade metoder vid emission av statsskuldväxlar och i penningpolitiken har emellertid i väsentlig mån minskat behovet att med särskilda åtgärder samordna denna upplåning med penningpolitiken. Enligt kommitténs mening borde mest angelägna samordningsbehoven kunna tillgodoses med att upplåning-

106

en sker enligt en plan som utformas av berörda intressenter. Därutöver bör Pron 1986/87' 143 det ankomma på chefer och tjänstemän i berörda organisationer att tillse att erforderlig samverkan i emissionsfrågor sker i smidiga former.

Under de senasie lio åren har statsskuldspolitiken och penningpolitiken i vårt land genomgått drastiska förändringar. Kommittén är övertygad om att förutsättningar och metoder i statsskuldspolitiken och penningpolitiken samt de allmänna ekonomiska förutsättningarna härför kommer att ändras även i framtiden. Det framstår dä inte som lämpligt att forma organisationen till en bestämd situation. Inte heller framstår lagreglerade former för samverkan som lämpliga. Kommittén anser i stället att det är särskilt viktigt att berörda parter har flexibilitet att anpassa samverkan mellan statsupplåningen och penningpolitiken till vad förutsättningarna och metoderna i varje situalion kan kräva.

Vad så gäller samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken erinrar kommittén om att räntorna på statsskulden utgör mer än 20% av statens utgifter. Även om skulden och upplåningen är given kan de operativa beslut som riksgäldskontoret fattar få betydelse för den belastning som räntorna pä kort och lång sikt uppvisar på statens budget. Kommittén anser att statsskuldsförvaltningens mål behöver kunna hävdas och att statsskuldspolitiken skall bedrivas med en långsiktig inriktning att begränsa de statsfinansiella kostnaderna för upplåningen. De olika avvägningar som behöver göras inom en sädan ram kan emellertid innebära skilda konsekvenser för statens budget och kan ocksä hänga samman med ställningstaganden som görs som ett led i verkställandet av den ekonomiska politiken. Enligt kommitténs mening är det därför önskvärt att regeringens finansiella och ekonomiska bedömningar i lämpliga former löpande kan tillföras och vägas in i riksgäldskontorels styrande organs beslutsfattande. Samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken är enligt kommitténs mening av sådant beständigt slag och bör ske i sådana former att förutsättningarna för samordningen bör ges organisatoriskt uttryck. För att främja samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken är det enligt kommitténs mening ändamålsenligt att låta riksgäldskontoret bli en myndighet under regeringen, lämpligen hörande till finansdepartementet.

Vissa av de kreditgarantier på drygt 50 miljarder kr. som staten genom riksgäldskontoret har ställt ut är förenade med betydande risker för att staten faktiskt kommer att på ett eller annat sätt få infria garantin. Detta gäller särskilt i fråga om garantier till varv och rederier. I en del fall är det därvid endast fråga om bevakning av statens rättigheter som konkursborgenär. I andra fall kan dock beslut av näringspolitisk innebörd komma att få fattas. Dessa fattas då i första hand i regeringskansliet efter beredning i framför allt finans- och industridepartementen. Denna ordning är naturlig och ofrånkomlig i och med att regeringen ansvarar för verkställandet av statens näringspolitik. Det ankommer därefter på riksgäldskonlorei att fatta avsedda beslut. Enligt kommitténs mening är det inte rimligt att riksgäldskontoret och riksdagen skall behöva ta det formella ansvaret för dessa åtgärder. Enligt kommitténs mening bör därför ansvaret för garantihanteringen övergå till en myndighet under regeringen. Den parlamentariska kontrollen av verksamheten kan därmed också bli effektivare.

Riksgäldskontoret utför centrala finansförvaltande uppgifter i staten.

107

Vissa uppgifter av liknande eller angränsande slag utförs av myndigheter p 1986/87' 143

under regeringen. Det förhällandet att dessa finansförvaltande myndigheter har olika huvudmän har begränsat möjligheterna att utveckla/örva/r-ningsstrukturen på detta område. Vissa brister i den administrativa stadgan har också varit tydliga under senare år när riksgäldskontorels uppgifter ökat i omfång och svårighetsgrad. Enligt kommitténs mening förbättras fömtsättningarna för riksgäldskontorets framlida verksamhetsutveckling om kontoret får bli en myndighet under regeringen.

Riksdagens finansmakt innefattar att riksdagen beslutar om statens inkomster och utgifter. I finansmakten ingår emellertid f n. inte att riksdagen skall besluta om hur mycket staten fär låna upp. 1 stället verkställer riksdagens verk riksgäldskontoret den upplåning som behövs. En bättre ordning är enligt kommitténs mening att riksdagen, i anslutning till att statsbudgeten sammanställs och som ett led i utövandet av finansmakten, beslutar om ett lånebemyndigande till regeringen. Verkställandet av upplåningen bör sedan åvila en myndighet under regeringen. Riksdagens finans-och kontrollmakt skulle stärkas av en sådan ordning.

Det urspmngliga motivet för att riksgäldskontoret skulle vara en myndighet under riksdagen var att riksdagen 1789 kände behov av att stärka sitt inflytande över statens finansmakt. I och med att parlamentarismens principer sedan länge tillämpas i vårt land, anser kommittén att det historiska och politiska motivet för att riksgäldskontoret är en riksdagens myndighet numera saknar bärkraft. Den ordning som för länge sedan syftade till atl stärka riksdagens ställning i förhållande till regeringen kan paradoxalt nog få en motsatt verkan i dagens situation. Riksdagens grundlagsenliga kontroll- och finansmakt har svårare att komma till sin fulla rätt i vad gäller den verksamhet som bedrivs av en förvaltningsmyndighet under riksdagen. Enligt kommitténs mening stärks riksdagens kontroll över riksgäldskontorets verksamhet om verket ombildas till en myndighet under regeringen. Då kan nämligen ärenden som avgjorts av regeringen granskas av konstitutionsutskottet, misstroendeförklaring kan riktas mot statsråd samt interpellation eller fråga väckas. Ärenden som avgjorts av myndigheten kan också belysas genom användning av spörsmålsinstitutet. Riksdagens finansmakt stärks vidare om riksdagen beslutar om ett lånebemyndigande till regeringen i stället för att ett riksdagens verk, som nu. har till ovillkorlig skyldighet att med lån finansiera underskott i statsbudgeten m. m. Dessutom blir beslut med utgiftskonsekvenser inom riksgäldskontorets verksamhetsområde underkastade den befogenhetsfördelning mellan riksdagen och regeringen som följer av riksdagens finansmakt.

Kommittén kan inte se nägot vägande sakligt eller formellt skäl att behålla riksdagens huvudmannaskap för riksgäldskontoret. I och med att riksgäldskontoret har blivit en myndighet med viktiga verkställighetsuppgifter inom främst finans- och näringspolitiken finns däremot goda skäl som talar för att ändra huvudmannaskapet. Kommittén förordar därför att riksgäldskontoret ombildas från att vara en myndighet under riksdagen till att bli en myndighet under regeringen.

För att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret skall kunna överföras till regeringen måste regeringsformen ändras. Den bestämmelse som berörs är RF 9: 10. där det bl.a. föreskrivs att det under riksdagen skall

108

finnas myndighel med uppgift att i enlighet med riksdagens bemyndigande Prop 1986/87' 143 ta upp och förvalta län till staten. Likaså mäste riksdagsordningen ändras pä nägra ställen.

1 RF 9; 10 föreskrivs också att regeringen icke utan riksdagens bemyndigande får ta upp lån. Denna bestämmelse bör behållas och riksdagen kan sedan med stöd därav besluta om ett bemyndigande för regeringen att ta upp lån. Det synes lämpligt att ett sådant beslut fattas årligen i anslutning till det att finansutskottet sammanställer statsbudgeten. Det blir därmed ett av de sista beslut som riksdagen vid varje riksmöte fattar.

Det lånebemyndigande som regeringen fär av rikdagen förutsätts delegeras lill riksgäldskontoret och det nya riksgäldskontorets styrelse och ledning i övrigt avses kunna fatta upplåningsbeslut med samma praktiska befogenheter som gäller nu. För atl en utländsk långivare aldrig skall behöva ifrågasätta riksgäldskontorels befogenhet att göra åtaganden, föreslär kommittén att det i en särskild lag slås fast att staten är ansvarig för samtliga län och garantier som riksgäldskontoret ombesörjer.

Det nya riksgäldskontoret bör vara en myndighet som hör till finansdepartementet. För att bevara kontinuitet och ge riksdagen insyn i verkställandet av statsuppläningen bör i verkets styrelse finns ett väsentligt parlamentariskt inslag. Riksgäldskontoret avses även framdeles ha till huvuduppgift att ta upp och förvalta lån lill staten. Kontoret förutsätts också bedriva statsupplåning och förvaltning av statsskulden inom ramen för en rationell statsskuldspolitik och dess ställning mot marknaden jämfört med idag skall vara oförändrad. Uppgiften att genomföra penningpolitik skall åvila riksbanken.

Riksgäldskontoret utser f n. partibidragsnämndens tre ledamöter. Vid förändring av huvudmannaskapet kan denna uppgift liksom utbetalningen av partibidragen överföras till riksdagens förvaltningskontor. På motsvarande sätt kan uppgiften att handha redovisning och intern revision för den inre riksdagsförvaltningen och andra riksdagens verk än riksbanken överföras till riksdagens förvaltningskontor.

Ändring av huvudmannaskapet för riksgäldskontoret förutsätter att regeringsformen och riksdagsordningen ändras vilket får som konsekvens att den särskilda beslutsprocess som tidigare redovisats skall tillämpas. Regeringen bör sålunda anmäla ärendet om ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret med de lagändringar detta innefattar för riksdagen senast i november 1987. Riksdagens första vilande beslut om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen kan dä fattas under våren 1988. Efter valet i september 1988 kan riksdagen under hösten 1988 fatta det andra och slutliga beslutet om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen i hithörande delar samt beslut om övrig i sammanhanget aktuell lagstiftning. Samtliga nu ifrågavarande lagändringar bör lämpligen träda i kraft den I juli 1989, fr.o.m. vilken dag riksgäldskontoret sålunda blir en myndighet under regeringen.

Kommittén lämnar förslag till en ny lag om Sveriges riksbank samt föreslår ändringar av regeringsformen, riksdagsordningen och ytterligare ett antal lagar. 1 kapitel 10 lämnas speelalmoliverlngar till förfaltningsför-slagen. Ledamoten Tobisson har avgivit ett särskilt yttrande.

109

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

9 kap.

4S
Riksdagens förvaltningskontor Riksdagens förvaltningskontor
skall, såvitt gäller riksdagen och skall, såvitt gäller riksdagen och
riksdagens myndigheter, i den om- riksdagens myndigheter, i den om
fattning riksdagen bestämmer fattning riksdagen bestämmer

1. handlägga frågor angående 1. handlägga frågor angående förhandlingar om anställnings- och förhandlingar om anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare samt arbetsvillkor för arbetstagare samt andra personalfrågor, andra personalfrågor,

2. göra upp förslag till anslag på 2. göra upp förslag till anslag på statsbudgeten, statsbudgeten,

3. i övrigt handlägga frågor om 3. i övrigt handlägga frågor om förvaltningen inom riksdagen och förvaltningen inom riksdagen och frågor om förvaltning av ekonomisk frågor om förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens myndighe- natur inom riksdagens myndigheter, utom riksbanken och riksgälds- ter, utom riksbanken,

kontoret,

4. meddela föreskrifter och råd i 4. meddela föreskrifter och råd i
sådana frågor som avses i I -3. sådana frågor som avses i 1 -3.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 8 kap. 6 § den I januari 1989 och i
övrigt den I juli 1989.

2. Tilläggsbestämmelsen i 3.13.1 i den äldre lydelsen tillämpas på den berättelse som avges över förvaltningen av riksgäldskontoret under budgetåret 1988/89.

3. Riksdagen väljer 1989 för återstoden av valperioden sju fullmäktige. Därmed upphör tidigare uppdrag för fullmäktige som riksdagen valt för valperioden.

4. Föreskrifterna om chef för riksbanken i 8 kap. 6 § i dess äldre lydelse gäller intill dess riksdagen valt fullmäktige enligt bestämmelserna i lagen (0000:000) om ändring i regeringsformen.

3 Förslag till

Lag om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Sveriges riksbank, som enligt 9 kap. 12 S regeringsformen är en myndighet under riksdagen, är landets centralbank. Den får endast bedriva eller ta del i sådan verksamhet som anges i denna eller annan lag.

2 S Riksbanken är en självständig juridisk person, för vars ekonomiska förpliktelser staten ansvarar.

Banken har en grundfond som uppgår till ettusen miljoner kronor, en

114

reservfond som uppgår till femhundra miljoner kronor samt en disposi- Prop 1986/87' 143 lionsfond.

3 § Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker och
centralkassor för jordbrukskredit.

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, jordbrukskassor, kreditaktiebolag, finansbolag enligt lagen (1980:2) om finansbolag, allmänna pensionsfonden, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stadshypoteksinslitutionema samt Svenska skeppshypotekskassan.

Ändamål

4 § Riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert
och effektivi betalningsväsen.

Penningväsen

5 § Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen har riksbanken ensam rätt att ge
ut sedlar och mynt. Det ankommer ocksä pä riksbanken att meddela
föreskrifter om utformningen av de sedlar och mynt som banken ger ut.

Sedlar och mynt som utges av riksbanken är lagligt betalningsmedel. Penningenheten i landet kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

6 § Sedlar får ges ut med namnvärdena tio, femtio, etthundra, fem
hundra, ettusen och tiotusen kronor.

Mynt får ges ut med namnvärdena tio öre, femtio öre, en krona och fem kronor.

Dessutom fär minnes- och jubileumsmynt med andra namnvärden ges ut.

7 § Riksbanken skall svara för landets försörjning med sedlar och mynt.

8 § Sedlar och mynt som är skadade eller förslitna får lösas in av riksbanken. Banken fär ocksä ge ut ersättning för sedlar som blivit helt förstörda.

Om det föreligger särskilda skäl. får riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagligt betalningsmedel.

Valuta- och kreditpolitik

9 § Riksbanken skall följa utvecklingen pä valuta- och kreditmarkna
derna samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder.

10 § Riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fastställa kronans externa värde samt bestämma om tillämpningen av detta system.

11 § Det ankommer på riksbanken att i valutapolitiskt syfte hålla tillgångar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld.

115

12 § Riksbanken får i valutapolitiskt syfte köpa, sälja och förmedla han- pron 1986/87'143
det med utländsk valuta, utländska statspapper, andra lätt omsättningsbara

skuldebrev i utländsk valuta och guld samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till nämnda lillgångar.

13 § I valutapolifiskt syfte får riksbanken ta upp utländsk kredit och
kredit i utländsk valuta, bevilja kredit till annan centralbank och till Inter
nationella valutafonden samt bevilja kredit inom ramen för verksamheten i
Banken för internationell betalningsutjämning.

Efter medgivande av riksdagen får riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit till andra internationella finansorgan vari Sverige är medlem och sluta avtal om långsikliga internationella låneåtaganden.

Riksbanken får också efter medgivande av riksdagen av egna medel tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan vari Sverige är medlem.

14 § Riksbanken får förvärva de särskilda dragningsrätter som tillkommer Sverige genom deltagandet i systemet med sådana dragningsrätter inom Internationella valutafonden. Det åligger vidare riksbanken att fullgöra de skyldigheter som följer av Sveriges deltagande i detta system.

15 § Riksbanken får verka som förbindelseorgan i förhållande till internationella finansorgan vari Sverige är medlem.

16 § Riksbanken får med eller utan räntegottgörelse ta emot insättningar i valuta eller guld från andra stater, mellanstatliga organ och utländska bankinrättningar.

Riksbanken får även göra insättningar av nämnda slag hos utländska bankinrältningar.

17 § Om riksbankens uppgifter och befogenheter enligt valutalagen (0000:000) gäller vad som sägs i nämnda lag.

18 § Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja lån till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betalningsutjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras.

Om det föreligger synnerliga skäl. får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja lån till svenska bankinstitut. Under samma förutsättning får lån beviljas också till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

19 § 1 syfte att påverka kreditmarknaden får riksbanken

1. köpa. sälja och förmedla handel med svenska statspapper, andra lätt omsäitningsbara skuldebrev samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till nämnda tillgångar.

2. om särskilda skäl föreligger ge ut egna skuldebrev med kort löptid.

20 S 1 kreditpolitiskt syfte fär riksbanken genom beslut i särskilda fall
uppställa kassakrav gentemot bankinstitut. Med kassakrav avses att viss
andel, högst femton procent, av bankinstitulets förbindelser, beräknade på

det sätt riksbanken i det särskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid , ,

motsvaras av medel som med eller utan räntegottgörelse innestår på bank- Prop. 1986/87: 143 institutets checkräkning i riksbanken. 1 den utsträckning riksbanken i det särskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel bankinstitutets inneliggande kassa.

21 § Om möjlighet för riksbanken att använda vissa andra kreditpolitiska medel finns bestämmelser i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

22 § Efter anmodan av riksbanken i det särskilda fallet skall ett kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller för att utforma ett beslut om en sådan åtgärd.

Övriga uppgifter

23 § Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för
statsverket.

För att täcka statsverkets kortfristiga medelsbehov får riksbanken bevilja statsverket kontokredit.

24 § Inom ramen för riksbankens uppgifter som centralbank får riksbanken förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar eller liknande rättigheter samt ikläda sig härmed förenade förpliktelser.

25 § Riksbanken får själv eller genom bolag, som ägs av banken, bedriva tryckerirörelse, papperstillverkning och tillverkning av sedlar samt tillverkning av mynt, medaljer och liknande föremål.

26 § Riksbanken får förvärva fastigheter och inventarier som är avsedda för den verksamhet som banken bedriver eller har del i.

1 den mån det behövs för att skydda nägon riksbankens fordran får banken förvärva varje slag av egendom.

Egendom som riksbanken har förvärvat enligt andra stycket skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan föriust.

27 § I anslutning till den bedrivna verksamheten får riksbanken mot betalning utföra tjänster som går utöver bankens egentliga myndighetsuppgifter.

28 § Riksbanken får efter prövning i varje särskilt fall besluta om ackord samt om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

29 § Uppkommer i riksbankens verksamhet anledning alt väcka fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får fullmäktige göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.

30 § Vid planeringen och genomförandet av riksbankens verksamhet i fred skall de krav beaktas som totalförsvaret ställer.

Det åligger riksbanken att ansvara för beredskapsanläggningen pä bank-
och betalningsväsendets område. Härvid skall riksbanken i erforderlig
utsträckning samråda med postverket, berörda kreditinstitut och andra
företag samt överstyrelsen för civil beredskap. Denna myndighet skall
hållas underrättad om beredskapsplanläggningen. 117

Organisation m. m. Prop. 1986/87: 143

31 § Enligl 9 kap. 12 § regeringsformen förvaltas riksbanken av åtta
fullmäktige av vilka sju väljs av riksdagen och en som är riksbankens chef
väljs av de övriga fullmäktige som även inom sig väljer ordförande.

Fullmäktige väljer inom sig en eller flera vice ordförande. Riksbankschefen fär dock inte väljas till vice ordförande.

32 § Enligt 8 kap. 6 S riksdagsordningen väljer fullmäktige utom sig
högst två vice riksbankschefer och bestämmer i vilken inbördes ordning
dessa vid förhinder för riksbankschefen skall vara suppleanter för denne i
fullmäktige.

Vice riksbankschef utövar i den inbördes ordning som nyss sagts även i övrigt riksbankschefens tjänst nar denne har förhinder. Efter beslut av riksbankschefen inträder vice riksbankschef också i andra fall i riksbankschefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller grupper av ärenden.

33 S Fullmäktig och vice riksbankschef får inte vara omyndig eller för
satt i konkurs.

Fullmäktig och vice riksbankschef får inte heller vara statsråd eller styrelseledamot eller suppleant för sådan i svenskt kreditinstitut eller fondkommissionsbolag.

34 § Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm
där också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer till det antal och på de orter som riksbanken bestämmer.

35 § Vid huvudkontoret finns en revisionsenhet samt de övriga enheter
som fullmäktige beslutat. Under fullmäktige leds riksbankens verksamhet
av riksbankschefen. Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av
fullmäktige, om annat inte följer av lagen (RFS 1968:8) om revision av
riksdagsförvaltningen. Ärendenas fördelning mellan enheterna skall fram
gå av riksbankens arbetsordning.

36 § Vid riksbanken får finnas personal enligt upprättad personalför
teckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel enligt
gällande budget.

Riksbanken får därjämte anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån av behov och tillgång pä medel enligl gällande budget.

Utöver vad som följer av allmänna bestämmelser för riksdagen och dess organ får tjänst som tillsätts av fullmäktige tillsättas utan att kungöras till ansökan ledig.

Ordinarie tjänst vid riksbanken inrättas av riksdagen. Ordinarie tjänst som riksbankchef tillsätts med förordnande för viss tid eller med förordnande tills vidare. Övriga ordinarie tjänster tillsätts med förordnande för högst tre år.

37 § Riksbanken får för särskilt fall besluta att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken.

38 § Riksbanken skall besluta arbetsordning och de föreskrifter i övrigt Pron 1986/87'143
som behövs för arbetet inom banken utöver denna lag.

Riksbanken beslutar också för särskilda fall i frågor som rör personal och uppdragstagare hos banken, i den mån inte annat följer av beslut av riksdagen eller av riksdagens förvaltningskontor.

39 § Beträffande arvoden till fullmäktige och suppleanter finns föreskrif
ter i lagen (1984; 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess
myndigheter och organ.

För resor som en fullmäktig eller suppleant företar för riksbankens räkning har han rätt till resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt allmänt reseavtal för statens tjänstemän eller, när det är fråga om utrikes resa, enligt utlandsresereglementet (1953:666). Fullmäktig och suppleant skall hänföras till reseklass A.

En fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen har inte rätt till traktamente för dellagande i sammankomst i Stockholm med fullmäktige eller för annan förrättning eller annat uppdrag där för riksbankens räkning under tid då riksmöte pågår. Vid förrättning på annan ort än Stockholm under pågående riksmöte skall dagtraktamentet fören fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen minskas med det belopp för dag som utgår enligt ersättningsstadgan (1971: 1197) för riksdagens ledamöter.

40 8 1 mom. Till ledamöter i den i 6 § valutalagen (0000:000) nämnda
valutastyrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken en vice riks
bankschef, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanks
direktör, dels utanför banken fyra ledamöter, av vilka två skall represente
ra bankväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagarna. Fullmäk
tige skall därjämte utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

2 mom. Ärende som valulaslyrelsen har att ta befattning med avgörs i
valutastyrelsen, i valutastyrelsens direktion (valutadirektionen) eller av
enskilda tjänstemän, cn eller två i förening.

I valutastyrelsen avgörs ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller eljest är av större betydelse.

Valutadirektionen skall förbereda ärenden som skall avgöras av valutastyrelsen och under styrelsen leda valutaregleringen. 1 valutadirektionen avgörs ärenden som utan att kräva valulastyrelsens avgörande bedöms betydelsefulla.

Av enskilda tjänstemän, en eller två i förening, vilka därtill erhållit valutastyrelsen bemyndigande, avgörs de ärenden vilka inle ankommer pä valutastyrelsen eller valutadirektionen,

3 mom. Valutadirektioner, består av den vice liksbankschel' och den
riksbanksdirektör som ingiir i vaiutasiyrelscn. deras suppleanter i styrel
sen samt den gruppchef eller motsvarande tjänsteman till vars verksam-

119

hetsområde föreliggande ärende hör. Valutastyrelsen skall utse två tjänste- Prop 1986/87' 143 män i riksbanken säsom suppleanter för valutadirektionens ständiga ledamöter. Vice riksbankschefen är ordförande och riksbanksdirektören vice ordförande i valuladirektionen. Beslutförhet kräver all tre är närvarande.

4 mom. Har på sätt som föreskrivs i 44 § andra styckel valutalagen
(0000:000) ett yrkande framställts om att beslut som valutastyrelsen med
delat skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet
underrättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han får
meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får inte delta i fullmäktiges handläggning av ett ärende som han tagit befattning med i valulaslyrelsen.

5 mom. Beträffande arvoden till valutastyrelsen finns föreskrifter i la
gen (1984:665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myn
digheter och organ. Vid resa. som föranleds av uppdraget, har ledamot
eller suppleant rätt till resekostnadsersättning och traktamente enligt vad
som gäller för riksbanksdirektör.

Ärendenas handläggning

41 § Av fullmäktige avgörs

1. författningsfrågor,

2. fråga om fastställande av arbetsordning samt andra vilctigare frågor om riksbankens organisation och arbetsformer.

3. frågor om systemet för att bestämma kronans externa värde och det område inom vilket värdet får förändras.

4. frågor om riktlinjer för förvaltningen av de lillgångar som anges i ll *),

5. frågor om viktigare internationella läneavtal,

6. frågor om diskonto och om räntevillkoren vid ut- och inlåning enligt 18 § första stycket samt villkoren vid utlåning enligt 18 8 andra slycket.

7. frågor om viktigare rekommendationer till eller överenskommelser med kreditinstitut,

8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte uppfylls.

9. frågor om statsverkets kontokredit.

10. frågor som avses i 24 ij,

11. viktigare frågor om ackord, avskrivning, nedsättning eller eftergift
av fordran,

12. frågor om upprättande av personalförteckning, om beslut som avses i 37 S saml om tillsättande av tjänster som riksbanksdirektör, avdelningschef eller direktör för regionkontor.

13. frågor om skiljande frän annan anställning än provanställning eller om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning.

14. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av fullmäktige,

15. frågor som fullmäktige finner vara av större vikl eller som riksbankschefen hänskjuter till fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbanksche
fen. 1 den mån sådana ärenden inte är av det slag att de behöver prövas av
riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges
i arbetsordnineen eller i särskilda beslut. 120

42 § Innan riksbanken fattar beslut av siörre penningpolitisk vikt skall Pron 1986/87' 143
samråd ske med statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga

skäl föranleder annat.

43 § Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid
sammanträdena skall föras protokoll.

Som fullmäktiges beslut gäller den mening som de flesta enar sig om eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. I 5 S lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter finns en särskild bestämmelse om omröstning i vissa personafrågor. Också omröstningsbestämmelsen i 24 § anslällningsstadgan (RFS 1971:3) för riksdagen och dess organ skall iakttas.

44 S Om ett ärende som skall behandlas i fullmäktige är av ringa betydelse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelanden mellan ledamöterna.

45 § Fullmäktige får inte sammanträda på område som är ockuperat av främmande makt.

46 § Om vid sammanträde med fullmäktige någon ledamol eller föredraganden i samband med elt beslut anmäler skiljaktig mening, skall anteckning därom ske i protokollet.

47 § I skrivelse som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen skall anges vilka ledamöter som deltagit i beslutet och vem som varil föredragande. Har skiljaktig mening anmälts i ärendet, skall den anges i skrivelsen eller framgå av bifogat protokollsutdrag.

Budget, redovisning och vinstdisposition

48 § Kalenderåret är riksbankens räkenskapsår.

Varje är före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa en hudget för riksbankens förvaltningsverksamhei under det följande räkenskapsåret. Budgeten skall tillställas riksdagen för kännedom.

49 § Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken atl fullgöra
denna skyldighet på ett sätt som överensstämmer med god redovis
ningssed.

Varje år före den 15 februari skall fullmäktige till riksdagen avge redovisning för det föregående räkenskapsåret samt förslag till disposition av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken.

121

50 § Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksda- Pron 1986/87'143
gen, som ocksä beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Härvid skall

iakttas att om reservfonden gått ned under femhundra miljoner kronor, minst lio procent av årets vinst skall avsättas till reservfonden tills denna åter uppnått föreskrivet belopp.

Riksdagen beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige för förvaltningen av riksbanken.

51 § En gäng varje vecka skall riksbanken offentliggöra statistiska upp
gifter om valuta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentlig
göra beslut om diskontoförändringar.

Avslutande bestämmelser

52 § Bankinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall erlägga
särskild avgift fill staten.

Fråga om särskild avgift prövas av riksbanken.

53 § Särskild avgift skall utgöra ett belopp som svarar mot ränta på
underskottet för varje dag sådant förelegat, varvid räntesatsen för år får
uppgå till högst två gånger det av riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot.

Om särskilda skäl föreligger, får särskild avgift nedsättas eller efterges.

54 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhel lämnat oriktig upp
gift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 § skall dömas till
böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

55 § Utan hinder av vad som föreskrivs i 8 kap. 8 S sekretesslagen
(1980; 100) skall riksbanken underrätta polismyndighet eller åklagarmyn
dighet om det i riksbankens kassarörelse, valutahandel, länerörelse, be
talningsutjämning samt handel med värdepapper framkommer uppgifter
som ger anledning att anta att ett brott har begåtts.

Om särskilda skäl föreligger, får riksbanken underlåta att lämna sådan underrättelse.

56 § Åtal mot vice riksbankschef för brott som begåtts i utövningen av hans tjänst får beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. Vad nu sagts gäller dock inte fråga om brott som begåtts i utövningen av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (0000:000).

57 § Riksbankens beslut enligt denna lag får överklagas genom besvär endast i den utsträckning och i den ordning som sägs i besvärsstadgan (RFS 1970; 3) för riksdagen och dess verk.

122

5§'

Nuvarande lydelse

Utöver den kontroll som riksdagens revisorer skall utöva enligt lagen (1974; 1036) med instruktion för riksdagens revisorer skall revisorerna för varje avslutat räkenskapsår granska riksbankens och riksgäldskontorels tillstånd, styrelse och förvaltning. Revisorerna skall därvid särskilt tillse att verkens organisation av och kontroll över bokföringen samt medels- och vär-deförvaliningen är tillfredsställande.

Revisorerna skall avge en särskild berättelse till riksdagen senast den I mars över revisionen av riksbanken och senast den 15 november över revisionen av riksgäldskontoret. Berättelsen skall innehålla uppgift angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen och uttalande huruvida revisorerna anser att ansvarsfrihet bör beviljas vederbörande fullmäktige.

Föreslagen lydelse

Utöver den kontroll som riksdagens revisorer skall utöva enligt lagen (1974: 1036) med instruktion för riksdagens revisorer skall revisorerna för varje avslutat räkenskapsår granska riksbankens tillslånd, styrelse och förvaltning. Revisorerna skall därvid särskilt tillse att riksbankens organisation av och kontroll över bokföringen samt medels- och värdeförvallningen är tillfredsställande.

Nuvarande lydelse

Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ skall utgå enligt följande:

1. Sveriges riksbank.

Fullmäktig; 20000 kronor för är.

Fullmäktiges ordförande; 6700 kronor för år utöver fullmäktigearvodet.

Fullmäktig som är deputerad: 20000 kronor for år utöver Jullmak-tigearvodet.

Suppleant för fullmäktig: 6 700 kronor för år.

Föreslagen lydelse

Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ skall utgå enligt följande:

I. Sveriges riksbank

Fullmäktig som ej är tjänsteman i rikshanken: 20000 kronor för år.

Fullmäktiges ordförande; 6 700 kronor för år utöver fullmäktigearvodet.

Suppleant för fullmäktig som ej är tjänsteman 1 riksbanken: 6 700 kronor for år.

För fullgörande av i 1 § angivna uppdrag utgår särskilt arvode för sammanträdesdag (sammanträdesarvode) med belopp som fastställes av riksdagens förvaltningsstyrelse. Sammanträdesarvode utgår dock inte till

a) riksbanksfullmäktig som är deputerad

b) riksbankschef

c) vice riksbankschef

d) riksgäldsdirektör.

Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut utgår sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det. Sammanträdesarvode enligt denna paragraf utgår ej när arvodering sker med tillämpning av förordningen om ersättning vid kommittéuppdrag.

a) riksbankschef

b) vice riksbankschef.

Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut utgår sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det. Sammanträdesarvode enligt denna paragraf ulgår ej när arvodering sker med tillämpning av förordningen om ersättning vid kommiltéupp-drag.

10 Förslag till Prop. 1986/87:143

Lag om ändring i valutakommitténs förslag till ny valutalag (SOU 1985:52)

Härigenom föreskrivs att 6 § valutakommitténs förslag till ny valutalag (SOU 1985; 52) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Framställning enligt 2 § första stycket, 2 § fjärde stycket och 3 S första stycket samt föreskrifter enligt 2 § sista stycket och 3 § andra stycket beslutas av fullmäktige i riksbanken.

Riksbankens beslutanderätt i övrigt enligt denna lag utövas inom banken av en styrelse (valutastyrelsen).

Valutastyrelsen består av nio ledamöler. Två av ledamöterna utses av regeringen. De övriga utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skall i samma ordning utses suppleanter till ett antal av högst två för varje ledamot.

Närmare bestämmelser rörande Närmare bestämmelser rörande

valulaslyrelsen meddelas i banko- valutastyrelsen meddelas i lagen
reglementet (RFS 1975:6). (0000:000) om Sveriges riksbank.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

11 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 8 S föräldrabalken' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

15 kap.

Aktier, obligationer, pantbrev. Aktier, obligationer, pantbrev,
företagshypoteksbrev, skuldebrev företagshypoteksbrev, skuldebrev
och andra sädana värdehandlingar och andra sådana värdehandlingar
skall, om sammanlagda värdet skall, om sammanlagda värdet
överstiger ett belopp motsvarande överstiger etl belopp motsvarande
två gånger gällande basbelopp en- två gånger gällande basbelopp en
ligt lagen (1962: 381) om allmän för- ligt lagen (1962; 381) om allmän för
säkring, i den omyndiges namn säkring, i den omyndiges namn
nedsättas i öppet försvar hos riks- nedsättas i öppet försvar hos bank.
banken eller annan bank. Vill för- Vill förmyndaren ta ut nedsatt vär-
myndaren ta ut nedsatt värdehand- dehandling, skall han söka överför-

' Balken omlryckl senast 198.1:48.'i - Senaste lydelse 1984:654

128

Nuvarande lyddse                      Föreslagen lydelse                      Prop 1986/87'143
ling, skall han söka överförmynda-                                                myndarens tillstånd. Sådant till
rens tillstånd. Sådant tillstånd er-                                                 stånd erfordras ej, där värdehand-
fordras ej, där värdehandlingen en-                                              lingen endast skall genom bankens
dast skall genom bankens försorg                                                försorg överföras lill annan bank
överföras till annan bank för att där                                              för att där nedsättas i öppet förvar,
nedsättas i öppet förvar. De nedsal-                                             De nedsatta värdehandlingarna
ta värdeförhandlingarna skall under                                             skall under överförmyndarens till
överförmyndarens tillsyn vårdas i                                                  syn vårdas i enlighet med vad som
enlighet med vad som föreskrivs                                                   föreskrivs om vård om omyndigs
om vård om omyndigs värdehand-                                                värdehandlingar,
lingar.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypo-teksbanks skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som regeringen bestämmer, såframt å beviset finnes antecknat, alt inskrivningen skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej mä lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Premieobligationer, vilka utfärdats av staten, skola, såframt ej obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren medgiver undantag, inskrivas i stalsskuldboken med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Utövar en förmyndare förmynderskap för flera omyndiga, skola vid tillämpning av det i första stycket givna stadgandet de omyndigas värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren, i öppet förvar hos bank utan att hava nedsatts enligt bestämmelse i detta kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1924:322) om vård av omyndigs

värdehandlingar

Härigenom föreskrivs att I § lagen (1924:322)' om vård av omyndigs värdehandlingar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Hava för omyndigs räkning vär- Hava för omyndigs räkning vär-

dehandlingar blivit hos riksbanken dehandlingar blivit hos bank i öppet ' Lagen omtryckt 1976:616

129

9 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

Nuvarande lydelse eller annan bank i öppet förvar nedsatta efter vad i föräldrabalken är stadgat, svare banken för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring och förvaltning i enlighet med vad här nedan i 2-7 §§ stadgas. Ej må i vidare mån än där sägs avtal träffas om befrielse frän de förpliktelser, som enligt nämnda lagrum åvila banken; har så skett, vare avtalet utan verkan.

Finnas eljest i öppet förvar hos bank omyndigs värdehandlingar, ä vilka skall tillämpas vad i föräldrabalken är stadgat beträffande nedsatta värdehandlingar, äge vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse förvar nedsatta efler vad i föräldrabalken är stadgal, svare banken för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring och förvaltning i enlighet med vad här nedan i 2-7 §§ stadgas. Ej må i vidare mån än där sägs avtal träffas om befrielse från de förpliktelser, som enligt nämnda lagrum åvila banken; har så skett, vare avtalel utan verkan.

Finnas eljest i öppet förvar hos bank omyndigs värdehandlingar, å vilka skall tillämpas vad i föräldrabalken är stadgat belräffande nedsatta värdehandlingar, äge vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning.

Prop. 1986/87: 143

Bilaga 3 Prop. 1986/87; 143

Sammanställning av remissyttranden

Efter remiss har yttranden över den statsskuldspolitiska kommitténs slutbetänkande (SOU 1986:22) Riksbanken och riksgäldskontoret avgetts av Överstyrelsen för civil beredskap, statskontoret, riksrevisionsverket, bankinspektionen, kammarkollegiet, hovrätten för Övre Norrland, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, riksdagens förvaltningskontor, riksdagens revisorer, Exportkreditnämnden (avsnitt 9.7.3), Arvs- och gåvoskattekommittén (Fi 84:02) (avsnitt 6.6.1), Svenska bankföreningen, PKbanken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges allmänna hypotekskassa. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Landsorganisationen i Sverige LO, Tjänstemännens centralorganisation TCO och Stockholms överförmyndarnämnd (avsnitt 6.6.1 samt 10.11 och 10.12).

Gemensamt remissyttrande har avgetts av Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.

PKbanken har anslutit sig till bankföreningens yttrande.

Remissyttrandena från överstyrelsen för civil beredskap, statskontoret, bankinspektionen, kammarkollegiet, statens industriverk, hovrätten för Övre Norrland, EKN-exportkreditnämnden, arvs- och gävoskattekommit-tén. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam samt Stockholms överförmyndarnämnd innehåller i huvudsak endasi att de i betänkandet framlagda förslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Övriga remissinstanser har i nedan angivna frågor i huvudsak anfört följande.

1 Allmänna synpunkter på betänkandet

1.1 överstyrelsen för civil beredskap, ÖCB

ÖCB begränsar sitt yttrande till att omfatta frågor inom överstyrelsens kompetensområde.

ÖCB har i slort intet all anföra mot kommitténs författningsförslag. ÖCB finner det värdefullt att kommittén har behandlat riksbankens roll under kriser och i krig. Riksbanken har viktiga uppgifter inom totalförsvaret.

Kommittén behandlar i avsnitt 6.6.3 Beredskapsplanläggning riksbankens roll i försvarsplaneringen. Stor vikt läggs vid innehållet i prop. 1984/ 85; 160 om ledningen av de civila delarna av totalförsvaret där riksbanken föreslås bli funktionsansvarig myndighet för funktionen Betalningsväsende m.m. och där innebörden av del ansvaret närmare beskrivs i bilaga till proposifionen.

Regeringen har med anledning av ovan nämnda proposition utfärdat
förordning om ledning och samordning inom totalförsvarets civila delar 132

(1986:294). Denna förordning gäller för myndigheter under regeringen Prop. 1986/87:143 (2 §) vilket fält till följd att riksbanken som är en myndighet under riksdagen ej omfattas av förordningen och att funktionen Betalningsväsende där riksbanken skulle vara funklionsansvarig myndighet utelämnats. Mot bakgrund av delta är det av stor vikt att riksbankens uppgifter som funktionsansvarig myndighet för funktionen Betalningsväsendet regleras i lag. Betalningsväsendet bör bli en funktion inom totalförsvarets civila delar.

ÖCB vill starkt understryka det kommittén skriver om "att för varje riksbankens verksamhet måste i fred ständigt beaktas vilka krav totalförsvaret ställer på att verksamhelen ska kunna fortsättas under krig".

1.2 Statskontoret

Statskontoret tillstyrker i sin helhet kommitténs förslag och vill samtidigt nämna följande. Kommitténs förslag om årligt faställande av budget för riksbankens förvaltningsverksamhei anser statskontoret vara väsentligt för atl en styrning och uppföljning av verksamheten skall underlättas. En sådan ordning skapar också starkare incitament för riksbanken atl ta vara på rationaliserings- och besparingsmöjligheter. Statliga myndigheter har naturligt en sådan prövning genom regeringens årliga budgetarbete.

Vad gäller kommitténs förslag om ändrat huvudmannaskap för riksgäldskonlorei anser statskontoret det vara väsentligt atl en diskussion förs om hur övergången skall ske för att säkerställa kontinuitet i organisationens beslutsfunkfioner.

I det fall inte huvudmannaskapsfrågan kan lösas i sin helhet anser statskontoret det vara väsentligt att ansvaret för ärenden som rör varvs-och rederistöd organiseras inom en myndighet underställd regeringen.

1.3 Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket (RRV) har inget att erinra mot de tvä huvudförslagen att införa en ny riksbankslag och att ändra huvudmannaskapet för riksgäldskonlorei. Mot bakgrunden av de frågor som RRV har att särskilt bevaka finns inte anledning för verket att behandla alla delförslag, t. ex. den i sig vikliga frågan om riksbankens ledningsorganisation. Vissa av delförslagen vill dock RRV något kommentera.

1.4 Bankinspektionen

Bankinspektionen begränsar sitt yttrande till frågor som pä nägot sätt berör inspektionen och tar inle ställning till frågor av politisk eller administrativ karaktär.

Bankinspektionen konstaterar att betänkandet avser riksbankens och
riksgäldskontorets ställning och verksamhel samt alt förslagen inte närma
re påverkar inspektionens verksamhet. Den uppdelning av arbetsuppgif
terna mellan berörda myndigheter på kreditmarknaden som f n. gäller,
med riksbanken som ansvarig för kredit- och valutapolitik och bankinspek-
fionen som tillsynsmyndighet över banker, finansbolag m. fl. institut, fun- 133

gerar enligt inspektionens mening smidigt och effektivt genom etl nära Prop. 1986/87:143 samarbete mellan myndigheterna. Kommitténs förslag till ny riksbankslag innebär bl.a. en klarare beskrivning än för närvarande av riksbankens ställning som centralbank, dess ändamål och uppgifter. De preciseringar som görs i förslaget innebär en renodling av riksbankens verksamhet till att omfatta typiska centralbanksuppgifter, medan andra uppgifter antingen avvecklas eller i nägot fall överförs till riksgäldskonlorei. Förändringarna innebär inte alt gällande arbetsfördelning mellan riksbanken och bankinspektionen ändras.

Kommitténs strävan att förenkla och modernisera lagstiftningen förefaller, från de synpunkter bankinspektionen har att beakta, tillgodosedda genom förslagel. Inspektionen noterar bl. a. följande sakliga ändringar; riksbankens utlåningsrätt begränsas till atl enbart avse banker, riksbanken får möjlighel att ge ut egna kortfristiga skuldebrev, beslutanderätten i fråga om kassakrav överförs från regeringen till riksbanken, riksbanken får möjlighet att bevilja statsverket kontokredit för kortfristig finansiering av likviditetssvängningar, möjlighet till checkräkningskredit hos riksbanken ulan särskild säkerhet vidgas lill alt även omfatta sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Vidare konstaterar inspektionen alt riksbanken får möjlighet att om synnerliga skäl föreligger lämna län till bankinstitut m. fl. på andra än penningpolitiskt motiverade villkor.

Bankinspektionen instämmer i de skäl som kommittén anför för ändringarna och fillslyrker därför förslagen. Inspektionen har inte något atl erinra mot förslaget att ändra huvudmannaskapet för riksgäldskontoret på så sätt att riksgäldskonlorei blir en myndighet under regeringen i stället för under riksdagen.

1.5 Fullmäktige i riksbanken

En gmndläggande fråga är bestämningen av riksbankens ändamål. Kommittén avvisar tanken på att i lagen föra in etl särskilt ansvar för riksbanken avseende ett eller flera ekonomisk-politiska mål, t.ex. pris- eller växelkursstabilitet, och förordar i stället att riksbankens ändamål uttrycks som en allmän precisering av bankens roll och verksamhetsområde. I lagen anges att riksbanken är landets centralbank och att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen.

Fullmäktige delar komitténs synpunkter och ansluter sig lill de framlagda förslagen. Vid utformningen av sina åtgärder får fullmäktige självklart se till att dessa ligger i linje med den allmänna inriktningen av penningpolitiken som beslutats av riksdagen. Viktigare ätgärder skall ske under samverkan med regeringens ekonomiska politik.

Den nu gällande lagen (1934:437) för Sveriges riksbank är närmast en
formell överarbetning av den tidigare riksbankslagen från år 1897. De
kvarlevande lagbestämmelserna är alltså avfattade för ett helt annorlunda
samhälle än dagens. Utvecklingen har medfört alt riksbankslagen - liksom
1974 års bankoreglemente som blott är en överarbetning av äldre regle
menten — är ett lagverk som endast kvarstår i sina rester av en tidigare 134

lagstiftning och som inte alls beskriver den roll eller de uppgifter som Prop. 1986/87; 143 riksbanken numera har. Åtskilliga paragrafer och hela avsnitt har upphävts. Andra saknar anknytning till dagens verklighet medan åter andra nödtorftigt anpassats så atl lagen inte direkt blockerar nödvändig verksamhet. Gällande riksbankslag är sålunda ur stånd att ge ledning för bankens verksamhet och kan närmast sägas fungera blott såsom ett ålderdomligt placeringsreglemente för en finansiell institution.

Det har alltså sedan länge varit angeläget alt få till stånd en modern lagreglering av riksbanksverksamheten. Tidigare ansatser härtill har emellertid misslyckats inte bara beroende på frågornas komplexitet utan kanske än mer på grund av deras politiska innebörd. Det nya förslaget till ny riksbankslag läggs fram av en enig kommitté.

Förslaget är också en tekniskt tilltalande produkt. Del binder å ena sidan riksbanken på det hårda sätt som torde vara nödvändigt för en sedelbank genom föreskriften all riksbanken "får endast bedriva eller ta del i sådan verksamhet som anges i denna eller annan lag" (1 §). Men det ger å andra sidan önskvärd flexibilitet genom att i och för sig begränsade regler formuleras såait transaktioner blir tillåtna om de sker i visst syfte (11-13 §§ och 18—20 §§). Begränsningar av detta slag blir nämligen lättare anpassbara till förändrade förhållanden än instmmentellt angivna begränsningar samtidigt som de effektivi utesluter transaktioner som ej hör hemma i en centralbank. Lagen bör därmed ha förutsättningar att i sina huvuddrag vara bestående under längre tid.

Lagförslaget är modernt i sitt angivande av ändamål och verksamhetsinriktningar liksom i sin formella uppbyggnad. Det bevarar vidare riksbanken såsom riksdagens verk med elt självständigt ansvar för penning- och valutapolitiken. Av riksdagen valda fullmäktige förblir det kollektiv som alltjämt skall leda riksbankens verksamhet.

1.6 LO

LOs yttrande i detta ärende utmynnar i

att ansvaret för stabiliseringspolitikens handhavande i sin helhet inte kan delas upp, trots den formella ställning riksbanken har som en myndighet direkt underställd riksdagen, att riksbankslagen uttryckligen ska lägga ansvaret för valuta-, penning- och kreditpolifiken på regeringen, medan genomförandet av behövliga ätgärder åvilar riksbanken,

att motsvarande ärenden hos regeringen i praktiken åläggs finansdepartementet. En resursförstärkning för denna uppgift är lämplig,

att regeringsskifte medför att riksbankschefen avgår, då det är fråga om ändrade majoritetsförhållanden i riksdagen, dvs. i stort nuvarande ordning,

atl riksdagen behåller det formella huvudmannaskapet för riksbanken via riksbanksfullmäktige och på annat säll. I dess roll ingår bl.a. att ansvara för administrativa frågor, ekonomisk revision och regelefterlevnad,

alt betänkandets förslag om ändrad ställning för riksgäldskonlorei till
styrks. 135

Bakgrund Prop. 1986/87:143

Riksbankens ställning som ett organ under riksdagens huvudmannaskap har sin grund i historiska förhållanden. 1 dess nuvarande rättsliga och formella ställning avspeglas fortfarande förhållanden som rådde före parlamentarismens genombrott och införande.

Den nu gällande riksbankslagen, som tillkom år 1934, är otidsenlig och ofullständig, något som också kan sägas om bankoreglementet från är 1975.

Kommitténs genomgång av några utländska centralbankers ställning och ledningsorganisation visar atl förhållandena varierar starkt. De är färgade av den historiska traditionen och speciella behov i respektive land. Centralbanken som en myndighet under parlamentets huvudmannaskap är ett inte helt men tämligen unikt förhållande.

Kommittén pekar på att begreppet centralbank inte är entydigt, vilken en internationell översikt också bestyrker. Bland egenskaper och funktioner, som mer eller mindre direkt kännetecknar centralbanksrollen är ensamrätt för sedelutgivning, att vara statens bank, alt tjänstgöra som bankemas bank, atl äga och förvalta den officiella valutareserven, att verkställa valutapolitiken och penningpolitiken samt att ulföra vissa kontrolluppgifter. Cenlralbanksrollen är dock inte mer skiljaktig mellan olika länder än att begreppet är meningsfullt och viktigt. Att det finns möjligheter att dra fram ländervisa skillnader i centralbankens faktiska funktion är uttryck dels för den skilda historiska bakgrunden, dels för skilda penningpolitiska behov på grund av ekonomins stmktur och dels på varierande effektivitet och ändamålsenlighet i bankens verksamhet.

Det mest avgörande och omfattande i centralbankens uppgift är givetvis verkställandet av valuta-, penning- och kreditpolitiken. Därtill kommer att statsskuidspoiitiken kan få stor betydelse i vissa skeden, speciellt då statsskulden har stor omfattning eller budgetsaldot är betydande. Statsskuldspolitiska kommittén har som namnet anger haft till uppgift att behandla samordningen mellan riksbanks- och riksgäldsverksamhetema.

Riksdagen styr i praktiken inte alls denna centrala del av riksbankens uppgifter. Sedan år 1975 kan inte finansutskottet ge föreskrifter för riksbankens verksamhel. Preciserade beslut om inriktningen av penningpolifi-ken eller dess mål har under senare år inte faltals av riksdagen för överlämnande fill riksbanken. Samtidigt har riksbankens penningpolitik genom olika omständigheter blivit mycket aktiv, en tvingande nödvändighet. I kontrast lill de fakfiska förhållandena står riksbankslagen, som föreskriver alt fullmäktige inte i och för sin befattning med riksbanken kan emotta föreskrifter av någon annan än riksdagen.

Riksdagens styrning av finanspolitiken är i kontrast därtill mycket detaljerad.

136

2. Riksbankens ändamål och förhållande till Prop. 1986/87:143

riksdag och regering

2.1 Fullmäktige i riksbanken

Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är riksbanken "myndighet under riksdagen" och "förvallas av sju fullmäktige". Dessa har etl politiskt ansvar inför riksdagen för sin förvaltning av riksbanken. Enligt samma lagmm gäller nämligen atl "fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag". Fullmäktiges självständighet i uppdraget understrykes av 32 § i nuvarande riksbankslag där det stadgas att "fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med riksbanken emottaga föreskrifter av någon annan än riksdagen".

Enligt regeringsformen framstår fullmäktige i riksbanken sålunda som ett självständigt politiskt organ under riksdagen med ansvar för riksbankens förvaltning, dvs. för penning- och valutapolitiken. Att fullmäktiges ställningstaganden i hithörande policyfrågor måste överensstämma med den ekonomiska politiken i övrigt är dock uppenbart och har för övrigt särskilt understmkits vid grundlagsreformen. I propositionen med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m.m. (prop. 1973:90 s. 354) Uttalades sålunda all "det får förutsättas att, liksom hittills, den kredit-och penningpolitik som riksbanken bedriver samordnas inom ramen för den av regeringen förda ekonomiska politiken". Detta samordningskrav kan inom det nuvarande systemet sägas bli tillgodosett på tre olika sätt.

För del första verkar reglerna om utseende av fullmäkfige i sädan riktning. Sammansättningen av de sex riksdagsvalda ledamöterna, som utses genom proportionella val för riksdagens valperiod, speglar den parlamentariska gmnden för regeringen. Regeringsinflylandet förstärkes dämtöver genom att regeringen utser fullmäktiges ordförande. En majoritet i fullmäktige kan sålunda i de flesta parlamentariska lägen förväntas företräda samma ekonomisk-politiska grundsyn som regeringen. Därmed finns de grundläggande förutsältningarna för den eftersträvade samordningen mellan regerings- och riksbankspolitiken.

Vidare kan, såsom fömtsätles i det citerade lagrummet i riksbankslagen, riksdagen lämna riksbanken preciserade anvisningar i t.ex. penningpolitiska frågor. Såsom kommittén redovisar har också förekommit alt finansutskottet pä senare tid i betänkande om riktlinjer för den ekonomiska politiken givit sin syn också på kredit- och valutapolitik och dragit upp riktlinjer för riksbankens handlande. Även om man torde kunna förmärka en tendens under senare tid till alt sålunda fördjupa analysen av kredit- och valulapolitiska frågor i propositioner och utskotlsbelänkanden är dock klart att denna metod för samordning av riksbankspolitiken med den ekonomiska politiken i övrigt har sina uppenbara gränser. Det aktuella läget kan snabbt förändras. Allmänna riksdagsuttalanden ger ibland föga ledning för konkret beslut i en aktuell situation. Framför allt måsle, för att undvika marknadsstörningar, många av de viktigaste penningpolitiska besluten förberedas under sekretess.

Med hänsyn lill det sagda har vid sidan av gällande regler utvecklats en tredje mera direkt form för samordning av penning- och valutapolitiken

med den ekonomiska politiken i övrigt. Före viktigare beslut förekommer Prop. 1986/87:143 sålunda regelmässigt kontakter mellan riksbanksledningen och företrädare för regeringen. Detta är ocksä uttryckligt sanktionerat av riksdagen genom etl grundläggande uttalande av 1937 års bankoutskott och åter upprepat av 1958 års bankoutskott (BaU 1937:67 och 1958:6). Enligt utskottet är det sålunda "en självklar fömtsättning, att alla statsmakternas olika åtgärder som har inflytande på det ekonomiska livet och därmed på penningväsendet, samordnas, sä att de stödja och icke motverka varandra. Avvägningen av åtgärderna bör sålunda ske under vederbörlig samverkan mellan de instanser, som bära ansvaret både för penningpolitiken och för den ekonomiska politiken över huvud". Detta uttalande som enligl bankoutskotlel år 1958 "bevarar i dagens läge sin fulla giltighet" gör så ännu i dag. Alt det är regeringen som tar huvudansvaret för en växelkursändring har också erkänts från riksbankens sida vid den devalvering som skedde efler riksdagsvalet, år 1982 men innan riksdagen därefter hunnit välja nya fullmäktigeledamöter. Även om den dä rådande situationen får anses vara unik uttalade den avgående riksbankschefen tillsammans med tvä borgerliga ledamöter i särskilt yttrande lill fullmäktiges protokoll att "del är vår uppfattning som också delas av den avgående regeringen, alt den kvarvarande majoriteten i riksbanksfullmäktige ej bör hindra en nytilllrädande regering som kommer atl kunna förfoga över en egen majoritet i fullmäkfige, atl genomföra sin ekonomiska politik". I yttrandet tillades bl. a. att det över huvud taget icke vore möjligt att ta ställning lill devalveringen "med mindre än att man känner huvuddragen i det omfattande ekonomisk-politiska program som vi anser ofrånkomligen måste följa på en så slor devalvering".

I en ny riksbankslag måste alltså riksbankens självständiga ställning balanseras mol kravet på nära samverkan mellan regering och riksbank i den ekonomiska politiken. Olika möjligheter för detta står lill buds och kommittén redovisar en utförlig diskussion i frågan men stannar för att närmast lagfästa nuvarande ordning. Kommittén föreslår sålunda att "innan riksbanken fattar beslut av större penningpolifisk vikt skall samråd ske med statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga skäl föranleder annat". Fullmäktige tillstyrker detta förslag som på ett naturligt sätt fångar in gällande praxis. Det bör dock observeras alt formaliseringen inte avser sådana samrådsförfaranden som förekommer pä tjänslemannaplanel före vissa penningpolitiska beslut. Visserligen torde de ärenden där denna typ av samråd förekommit i allmänhel ej ha gällt "beslut av större penningpolitisk vikt". Men viktigt är naturligtvis att den föreslagna formaliseringen inte får leda lill att de bredare kontakter som förekommit mellan finansdepartementet och riksbanken före penningpolitiska beslut avtar därför att lagen nu kommer att föreskriva en formell kontakt på högsta nivå. Noteras skall också atl när synnerliga skäl föreligger, dvs. när föreskrivet samråd ej kan tas, ger lagförslaget riksbanken handlingsfrihet.

Betydelsefullt är att samrådet också i fortsättningen kan ske i relativt fria
former. Fullmäktige vill understryka behovet av flexibilitet beträffande
formerna för samrådsförfarandet och anser all samrådet liksom hittills bör
kunna ske informellt, t. ex. via ett telefonsamtal som inte behöver proto
kollföras. 138

Genom kommitténs förslag att lagfästa samrådsförfarandet och att ord- Prop. 1986/87:143 föranden i fullmäktige skall väljas av fullmäktige i stället för av regeringen blir klarlagt atl samordningen med regeringens ekonomiska politik skall ske genom samrådsförfarandet. Föreslagna regler om val av ordförande utesluter inte att till ordförande i fullmäktige väljs någon som direkt företräder regeringens ekonomiska politik. Dock kan enligt 33 § andra stycket i lagförslaget statsråd ej utses. Men samordningen skall ske genom samrådsförfarandet med det av regeringen utsedda statsrådet.

2.2 Riksdagens revisorer

Utan att närmare gå in på innehållet i lagförslagets olika delar vill vi framhålla värdet av att de lagbestämmelser som reglerar riksbankens verksamhet för samman i en lag. Det är utan tvekan angeläget att den nuvarande föråldrade och svåröverskådliga lagstiftningen ersätts med en tidsenlig och mer lättillgänglig riksbankslag. Kommitténs förslag utgör enligl vår uppfattning en god gmnd för en sådan förändring. Vi erinrar om att en motsvarande sammanslagning skedde genom den nya lagen om riksgälds-kontoret som trädde i kraft den 1 januari 1983.

Riksbankens verksamhet har under senare år alltmer renodlats lill alt avse egentliga centralbanksuppgifter. Detta bör nu som kommittén förordar komma till klart uttryck i lagstiftningen. Motsvarande bedömningar som dem kommittén har gjort låg till grund för riksdagens revisorers förslag år 1982 och det därpå fattade riksdagsbeslutet om en ändring av riksbankens regionala organisation (Förs. 1982/83:11, FiU, rskr. 183 och 184).

Innan riksbanken fattar beslut av störte penningpolitisk vikt skall samråd ske med statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga skäl föranleder annat (42 §). Bestämmelsen syftar till att säkerställa att regeringen kan samordna genomförandet av den ekonomiska politiken. Kommittén säger vidare "I samband med riksdagens behandling av riksbankens redovisning av sin verksamhet torde frågor om underlätet samråd och om inte uppnådd enighet mellan riksbanken och företrädare för regeringen få behandlas". Vi anser oss inte böra kommentera lagförslaget i denna del i vidare mån än att det känns angeläget påpeka att riksdagens revisorer självfallet utgår från att de inte skall ha att lämna underlag för denna efterhandsgranskning eller att behandla frågan i sin ärliga berättelse över granskningen av riksbankens verksamhet.

2.3 Bankföreningen

Bankföreningen biträder utredningens uppfattning att det inte kan vara aktuellt att i Sverige överiåla ansvaret för penningpolitiken till en autonom institution bortom riksdagens eller regeringens politiska inflytande.

Det är då följdriktigt atl, som utredningen föreslär, penningpolitiken ges
etl efter omständigheterna lämpligt utrymme i riksdagens beslut om den
allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken. Delta avses ske så att
regeringen i finansplanen föreslår penningpolitiska mål att gälla under den 139

period som omfattas av riksdagens beslut. Finansutskottet skall ta ställ- Prop. 1986/87:143 ning till dessa förslag och riksdagens beslut skall ges inle bara regeringen utan även riksbanken lill känna. Bankföreningen anser att en sådan ordning kan tjäna till viss ledning för marknaden och därför vara till gagn, även om givetvis uppställda mål måste kunna ändras till följd av inträffade omständigheter. Uppnående av penningpoliliska mål har också belydelse som förutsättning för tillgripande av regleringar enligt lagstiftningen om kreditpolitik och valutapolitik. Det är då angeläget att sädana mål finns fastslällda genom beslut av riksdagen.

De fastställda målens uppnående förutsätter, som utredningen anger, samråd med regeringen innan riksbanken fattar viktigare penningpoliliska beslut. Bankföreningen tillstyrker förslaget alt det skall klart markeras all riksbanken självständigt fattar del slutliga beslutet. En sålunda formellt fastslagen ordning kan ha sin särskilda betydelse vid minoritetsregering. Såvitt avser förhållandet mellan riksbanken och regeringen innebär denna ståndpunkt ett bidrag till den avpolitisering av riksbanken som bankföreningen anser önskvärd.

2.4 Sparbanksföreningen

Kommittén föreslår omfattande ändringar i de lagar som styr riksbanken och dess verksamhet. Sparbanksföreningen finner ingen anledning alt ge allmänna synpunkter på den samordning och modernisering av lagstiftningen som föreslås. De motiv till förändringarna som ges i kommitténs betänkande är enligt Svenska sparbanksföreningen bedömning väl grundade. Förändringarna bör leda lill alt riksbankens verksamhet kommer att styras av en lagstiftning väl anpassad till moderna förhållanden på penning-och kredilmarknaden samt ge riksbanken möjlighel alt bedriva en effektiv penning- och kreditpolilik inom ramen för en övergripande ekonomisk politik.

Dock anser Svenska sparbanksföreningen atl de grundläggande problem som finns på penningmarknaden i dag med två centrala aktörer, riksbanken och riksgäldskontoret, inte har lösts i kommitténs betänkande. Det är inte tillfredsställande att marknaden riskerar att få motstridiga uppgifter om intentionerna i penningpolitiken eller alt riksbanken i efterhand med marknadsoperationer korrigerar effekten av de åtgärder som riksgälden gör, eller tvärtom.

Även efter den föreslagna förändringen av riksgäldskontorels ställning
kvarstår dock den gmndläggande konflikten. Den konflikten har sin grund
i alt det de facto finns två centrala organ för penningpolitiken. I detta
avseende anser Svenska sparbanksföreningen att kommittén inte har löst
sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Konflikten kan tillfälligt döljas
genom att göra riksgälden till ett organ under finansdepartementet. Men
om det gmndläggande problemet inte löses, finns i stället risk för att
konflikterna tar sig andra former, exempelvis genom att det uppslår mål
konflikter mellan finansdepartement och riksbank, vilket vore olyckligt för
en framgångsrik ekonomisk politik. En fortsalt genomgång av riksgäldens
uppgifter är därför önskvärd. Vidare bör samordningen mellan riksbanken 140

och riksgälden lösas på ett långsiktigt tillfredsställande sätt och så att del Prop. 1986/87:143 inte uppstår oklarheter på marknaden om de penningpolitiska intentionerna hos centrala myndigheter.

Svenska sparbanksföreningen har dock inga konkreta förslag utan förutsätter att frågan pä nytt behandlas utifrån de direktiv som gällt för den Staisskuldspolitiska kommittén.

Utöver ovanstående synpunkter på samordningen mellan riksbanken och riksgäldskonlorei vill Svenska sparbanksföreningen även framlägga sin syn på en fråga som har behandlats mycket summariskt i betänkandet, men som har avsevärd betydelse för spar- och föreningsbankernas verksamhet.

2.5 Föreningsbankernas förbund

SFF anser att kommittén gjort ett förtjänstfullt arbete. Ett genomförande av kommitténs förslag innebär en välbehövlig modernisering av gällande lagregler som ger riksbanken erforderlig handlingsfrihet att under skiftande yttre förhållanden utforma kredit- och valutapolitiken. Samtidigt bör lagen ge stadga och fasthet åt riksbankens verksamhet och garantera att den bedrivs i överensstämmelse med de intentioner för den ekonomiska politiken som riksdagen och regeringen ger uttryck för. SFF vill därför tillstyrka förslaget.

2.6 Hypoteksbanken

Hypoteksbanken får inledningsvis konstatera, att de nuvarande tvä lagar som reglerar riksbankens verksamhet överges, om det föreliggande förslaget till en ny riksbankslag genomförs. Den ålderdomliga prägel som kännetecknar nuvarande lagstiftning om riksbanken motiverar väl en modernisering. Genom den föreslagna lagen renodlas riksbankens verksamhet till typiska centralbanksuppgifter, vilket enligt Hypoteksbankens mening är riktigt, liksom att den nya riksbankslagen fär innehålla de centrala bestämmelserna om landets penningväsen.

Hypoteksbanken delar kommitténs uppfattning, att det inte är lämpligt att ett detaljerat ekonomiskt-politiskt ändamål för riksbanken formuleras i den nya lagen. I stället bör det ankomma på politiskt ansvariga organ atl besluta om den övergripande inriktningen av penningpolitiken. Hypoteksbanken tillstyrker att ändamålet för riksbanken uttrycks som en allmän precisering av riksbankens roll och verksamhet genom att det i lagen uttalas, att riksbanken är landets centralbank, atl riksbanken skall föra valuta- och kreditpolilik samt att riksbanken skall främja etl säkert och effektivt betalningsväsen.

När det gäller riksbankens ställning i förhållande till riksdagen och
regeringen föreslår kommittén, att viktigare penningpolitiskt beslut av
riksbanken skall föregås av samråd med statsråd som regeringen bestäm
mer. Förslaget på denna punkt förefaller stå i överensstämmelse med
dagens praxis och korresponderar med hur man gör på flera håll utom
lands. Hypoteksbanken tillstyrker därför förslaget. 141

2.7 Försäkringsbolagens riksförbund Prop. 1986/87:143

Försäkringsbolagen finner att de i betänkandet framlagda förslagen i väsentliga avseenden överensstämmer med de synpunkter bolagen tidigare framfört.

Sålunda noterar försäkringsbolagen atl riksbankens självständiga ställning förstärks i olika avseenden och att riksbanken även fortsättningsvis skall vara en myndighet under riksdagen. Förslaget ger bl.a. möjlighet till ökad kontinuitet och effektivitet i riksbankspoliliken genom att riksbankschefen inte längre tvingas sitta på ett politiskt mandat i riksbanksfullmäktige. Även förslaget att regeringen inte längre skall utse ordförande i riksbanksfullmäktige utan att denne skall utses av fullmäktige själva ökar riksbankens självständighet, vilket enligt försäkringsbolagens mening är av utomordentlig vikt för en effektiv riksbankspolitik.

Ändamålet för riksbankens verksamhet ges i förslaget en övergripande beskrivning. I 4 § sägs att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik saml främja elt säkert och effektivt belalningsväsen. Av kommitténs resonemang på s. 84 framgår att kommittén anser att i ändamålsangivelsen ligger atl riksbanken vid utformningen av sina åtgärder fäster särskilt avseende vid pris- och växelkursstabililet. Försäkringsbolagen anser dock att en från samhällssynpunkt så betydelsefull uppgift för riksbanken som den att vid utformningen av kreditpolitiken sträva efter att bevara penningvärdet bör skrivas in direkt i lagen. Om denna uppgift inte betonas i själva lagtexten ökas risken att ekonomisk-politiska problem ges kortfrisfiga lösningar som kan komma att få negativ inverkan på penningvärdet.

Med den ökade självständigheten i riksbankens ställning gentemot regeringen finner försäkringsbolagen del naturligt att del i lagen inskrivs att viktigare penningpolitiska beslut av riksbanken skall föregås av samråd med statsråd som regeringen bestämmer. Det innebär som kommittén påpekar att befästande av dagens praxis, varigenom en samordning kan ske av den ekonomiska politikens olika delar.

2.8 LO

Ansvaret för den ekonomiska politiken kan inte delas enligl LOs mening. Det faller direkt på regeringen. Grundlagarna och lagstiftningen beträffande riksbanken får därför inle sätta begränsningar vad gäller regeringens rätt atl påverka riksbankens agerande i valuta- och kreditmarknadsfrägor.

Riksdagens rätt att i det parlamentariska systemet kontrollera slatens agerande är också obestridligt. Mest direkt och detaljerat är detta inflytande i fråga om finans- och budgetpolitik. Valuta- och penningpolitiken är av en så teknisk, ofta kortsiktig och snabb växlande natur att del bara kan bli tal om ett indirekt inflytande, dvs. via regeringen med dess övergripande ansvar för den faktiskt förda politiken.

Detta indirekta samband bör ha formen av en prövning av valuta- och
penningpolitikens huvudinriktning i samband med att finansplanen be
handlas, eventuellt också vid andra tillfällen. I samband med finanspropo
sitionens behandling granskas den ekonomiska politiken i sin helhet. 142

Existensen av fullmäktige är viktig för att fortlöpande förse representan- Prop. 1986/87:143 ter för riksdagen med detaljerad information om valuta- och kreditmarknadsutvecklingen.

Med detta synsätt kan det tyckas vara omotiverat atl behälla systemet med riksdagen som huvudman för riksbanken. Denna borde i stället vara elt organ som myndighet eller i annan form under regeringen, närmast inom finansdepartementets ansvarsområde.

En sådan slutsats är inte ologisk, men LO önskar inle ifrågasätta den formella och genom en läng utvecklingshistoria väl förankrade traditionen med riksbanken som ett riksdagens myndighetsorgan. Men riksdagens verkliga roll fär begränsas till administrativa frågor, ekonomisk revision och kontroll av riksbankslagstiftningens efterlevnad. Ledningsorganisationen vad gäller valuta-, penning- och kreditpolitik måste vara uppbyggd efter den tidigare nämnda modellen, där regeringen har ansvaret för den förda politiken.

Detta fordrar att finansdepartementets kompetens för dessa områden byggs ut avsevärt. Här råder en eftersläpning med hänsyn till den avsevärt ökade betydelse som riksbankens åtgärder kommit att fä. En viss eftersläpning i fråga om kompetensuppbyggnad inom riksbanken har f ö. också omvittnats i flera sammanhang. Givetvis bör riksbankens och finansdepartementets resursuppbyggnad inte få leda till en dubblerad uppsättning av nödvändiga resurser. Riksbanken bör dock ha ett självständigt ansvar för genomförandet av de valuta- och kredilpolitiska intentionerna och motsvarande ätgärder. Finansdepartementet å sin sida har ansvaret för att de övergripande riktlinjerna och styrsignalerna ges utifrån de krav stabiliseringspolitik samt stmkturpolilik på mellanlång och längre sikt ställer.

Kommittén föreslår att riksbankslagen bör föreskriva att vikfigare penningpolitiskt beslut av riksbanken ska föregås av samråd med företrädare för regeringen. I betänkandet har genom en uppräkning angetts vilka slags åtgärder som enligt kommittén bör anses som vikfiga.

En sådan principiell uppläggning av regelsystemet bör i och för sig vara tillräcklig. LO anser del dock vara mest lämpligl att ansvaret för valuta-, penning- och kreditpolitiska åtgärder uttryckligen läggs pä regeringen. Därigenom kan en debatt i riksdagen i efterhand om vidtagna äigärder lättare komma till stånd, varvid regeringen ges möjlighet att lägga fram uppgifter om utgångsläge, problemdiagnos och vald handlingslinje.

LO vill betona att utvecklingen i riktning mot en stark och aktiv roll för riksbanken är oundviklig och nödvändig genom den stmktumtveckling som finansmarknaderna genomgår. Både problem och nya chanser för samhällsekonomisk tillväxt finns med i detta sannolika scenario. Beskrivningen gäller också internationellt. En tydlig tendens finns till att centralbanker och finansministerier tillsammans behöver samordna åtgärder för att stabilisera växelkurser och den sammantagna ekonomiska utvecklingen i varje fall på kort sikt. En i denna mening aktiv och förstärkt centralbanksroll måste enligt LOs uppfattning förenas med ett sammanhållet och övergripande ansvar hos regeringen för den ekonomiska politiken i sin helhet.

LO vill vidare understryka att det är angeläget att allmänhetens informa
tion om och engagemang för den monetära sidan av ekonomin kan växa i 143

motsvarande mån. Därför hänger översynen av riksbanks- och riksgälds- Prop. 1986/87:143 lagstiftningen nära samman med frågan om förbättrad slafisfik och annan information på området. Reella problem därvidlag är dels den särskilda sekretess som utövas i frågan om vissa aspekter av penning- och valutamarknaderna och dels existerande luckor och bristfälligheter i motsvarande statistik (utanför sekretessområdet).

3 Riksbankens uppgifter 3.1 Riksrevisionsverket

I avsnitt 6.4.2 berör kommittén riksbankens medverkan i de statliga belal-ningslransaktionerna och hävdar att denna medverkan bör begränsas så långt detta är praktiskt lämpligt. RRV delar denna uppfattning. I det utvecklingsarbete som RRV bedriver avseende moderniseringen av det statliga betalningssystemet utgör delta en av utgångspunkterna.

I avsnitt 6.6.3 behandlar kommittén beredskapsplanläggningen pä bank-och betalningsväsendets område och förordar att riksbanken skall svara härför. I 30 § lagförslaget preciseras denna uppgift med angivande av samrådsskyldighet med bl. a. postverket och överstyrelsen för civil beredskap. Mot bakgmnden av RRVs roll som ansvarigt för den statliga redovisningen såväl i fred som i krig bör erforderligt samråd ske även med RRV. Verket föreslår därför att 30 § kompletteras i delta avseende.

I avsnitten 8.1 och 8.2 behandlas frågor om årsredovisning, revision, bokslut och ekonomiadministration. För statliga myndigheter gäller i de flesta fall sådana bestämmelser som kommittén föreslär för riksbanken och RRV kan därför tillstyrka förslagen. Kommittén tar också upp frågan om sedelförstöringskontorets ställning. RRV delar kommitténs uppfattning atl denna fråga behöver utredas närmare.

3.2 Kammarkollegiet

Kommittén har arbetat med målsättningen alt söka renodla riksbankens
och riksgäldskontorets uppgifter, vilket kollegiet finner positivt och natur
ligt. För riksbankens vidkommande har detta bl.a. medfört att bankens
befattning med vissa verksamheter föreslås upphöra. En sådan verksam
hel är den låneverksamhet som avser lån för erläggande av arvsskatt - den
enda fråga i betänkandet som mer direkt berör kammarkollegiet, om än
marginellt. Lika med kommittén anser kollegiet att denna riksbankens
läneverksamhet bör upphöra. Om det även framdeles kommer all finnas
behov av en sådan låneverksamhet, anser kollegiet del mest rationellt att
denna överförs till kammarkollegiet. Det må nämnas att kollegiet tagit del
av arvs- och gåvoskattekommitténs remissyttrande över nu aktuellt betän
kande. 144

3.3 Fullmäktige i riksbanken Prop. 1986/87:143

Normgivningskompetens

Regeringsformen innehåller inte någon bestämmelse om möjligheter för riksdagen att direktdelegera normgivningsrätt till myndighet under riksdagen. Det är endast möjligt beträffande vissa slag av bemyndiganden och föratsätter att regeringen bemyndigats meddela föreskrifter i del aktuella ämnet (8:11). Valutalagen (1939:350) och lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel är exempel på sådan lagstiftning. Riksdagen har emellertid i viss utsträckning, utöver vad som följer av RF 8; 11, direktdelegerat normgivningskompetens till myndighet under riksdagen. Det gäller l.ex. om rätten att besluta arbetsordningar och liknande föreskrifter. Bristen på möjlighet att i vidare mån direktdelegera normgivningsrätt till myndighet under riksdagen har uppmärksammats i samband med finansutskottets behandling av förslaget att överföra tillverkning och utgivning av mynt till riksbanken (FiU 1985/86:1). Efter yttrande av konstitutionsutskoUet (KU 1985/86:7) fann utskottet att riksdagen inte kunde delegera rätt till riksbanken - i stället för som tidigare till regeringen - att utfärda föreskrifter om mynts sammansättning, vikt och utförande. Utskottet förordade därför atl sådana föreskrifter skulle inlagas i lagen om rikets mynt. Samfidigt framhöll emellertid utskottet att en sådan lösning inte var rimlig i längden och skulle betraktas vara tillfällig. Statsskuldspolitiska kommittén förutsattes av utskottet lägga fram förslag om bl. a. ändring i regeringsformen som ger riksbanken ett mer odelat ansvar för myntutgivningen.

Frågan om delegering av normgivningsrätt lill riksbanken har aktualiserats också under en annan del av kommitténs arbete, nämligen i samband med utformningen av kommitténs förslag atl flytta över kassakravsbestäm-melserna i lagen om kreditpolifiska medel till den nya riksbankslagen. Den kreditpolitiska lagen är uppbyggd enligt föreskrifterna i RF 8:11, dvs. regeringen har bemyndigats meddela föreskrifter och riksbanken har uppdragils meddela närmare bestämmelser. Eftersom riksbanken bör ha elt självständigt ansvar vid uppställande av kasskrav liksom vid utnyttjande av andra iradifionella centralbanksinstmmenl är del inte lämpligt atl behålla den ordningen. Vid överflyttning till riksbankslagen skulle den också bryta systematiken i den lagen.

De av kommittén presenterade förslagen innebär att de aktuella frågoma
- normgivningsrätt för riksbanken beträffande sedel- och myntutgivning
en samt uppställande av kassakrav - löses men innebär samtidigt att den
störte frågan om generell möjlighet för riksdagen alt direktdelegera norm
givningsrätt till myndighet under riksdagen kvarstår. Förslaget till ändring
i regeringsformen avser nämligen inte någon ändring i de grundläggande
reglerna i 8 kap. utan avser ett tillägg i 9 kap. varigenom riksbanken efter
bemyndigande i lag får meddela föreskrifter om utformningen av sedlar
och mynt (9:13). I kassakravsfrägan innebär kommitléförslagel att bestäm
melsen i riksbankslagen blir så utformat atl någon normgivningsrätt för
riksbanken inte skall behövas. Det föreslås nämligen att riksbanken skall
få uppställa kassakrav "genom beslut i särskilda fall" (20 §). Genom denna
formulering skall riksbankens beslut fattas i form av förvaltningsbeslut 145

riktade till varje enskilt institut i stället för genom normföreskrifter som avser alla institut vilka omfattas av föreskrifterna. 10 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

Från rent teknisk synpunkt kan förslagel till ändring i RF 9:13 godtas. Prop. 1986/87:143 Efter bemyndigande i lag kan riksbanken "meddela föreskrifter om utformningen av sedlar och mynt". I riksbankslagen lämnas bemyndigande att meddela sådana föreskrifter (5 §) och föreskrivs i vilka valörer sedlar och mynt får utges (6 §). Förslaget löser därmed de problem som finansutskottet pekat pä. Möjligen kan uttrycket "föreskrifter om utformningen av sedlar och mynt" föranleda tvekan humvida härmed avses inte endast betalningsmedlens utseende m. m. ulan också i vilka valörer sedlar och mynt skall utges. Det synes emellertid vara fillräckligl om detta klargörs i propositionen. Förslaget till kasskravsbestämmelser synes också kunna godtagas från teknisk synpunkt även om man här kan hysa viss tvekan. Identiskt likalydande förvaltningsbeslut till samtliga som berörs skulle ju få samma effekt som en normföreskrifl. Det naturliga hade givetvis i stället varit att vid överflyttningen av bestämmelserna till riksbankslagen behålla beslutens karaktär av normföreskrifler och att ge riksbanken rält atl besluta om sådana föreskrifter. Från praktisk synpunkt finns inte någon erinran mot den föreslagna ordningen. Antalet institut är inte siörre än att riksbanken redan tillämpar elt förfarande som innebär att varje institut fillskrivs individuellt vid ändringar i tillämpningen av elt kreditpolitiskt medel.

Utgivningen av sedlar och mynt

Förslagen beträffande sedel- och myntutgivningsrätlen avser ändring i RF 9:13, som berörts ovan, och bestämmelser i riksbankslagen vilka huvudsakligen motsvarar dem som nu gäller efter anpassning lill myntutgivningsrättens överförande till riksbanken. Egentliga ändringsförslag inskränker sig lill att fullmäktige skall få vidgade möjligheter att besluta om bl.a. sedel- och myntvalörer och alt gällande sedeltäckningsbestämmelser i 10 § riksbankslagen inte skall få någon motsvarighet i den nya lagen.

Fullmäktige tillstyrker förslagen. Den ulelöpande sedelmängdens storiek bestäms sedan länge i praktiken inte av sedeltäckningsbestämmelserna ulan av allmänhetens behov av sedlar och som ett av flera betalningsmedel. Något behov av sedeltäckningsbestämmelser finns inte och dessa har efter hand ändrats så att de nu är meningslösa.

Valutapolitiska uppgifter

Fullmäktige instämmer med kommittén i bedömningen att någon detaljerad målsättning för valutapolitiken inte bör anges i lagtexten och att skrivningen bör vara sä flexibel som möjligt så att ändringar i tekniken för att styra kronans externa värde inle behöver föranleda ändringar i lagen. Det lagförslag som kommittén presenterar tillgodoser dessa behov samtidigt som riksbankens befogenheter anges i lagen.

När det gäller förvaltningen av valutareserven är det viktigt att lagtexten
är av sådan karaktär att de möjliggör en rationell förvaltning av valutare
serven med beaktande av kraven på säkerhet och likviditet. Detaljerade
bestämmelser om vilka instmment som fär användas blir snabbt obsoleta
genom den utveckling som sker på de finansiella marknaderna. Den nuva- 146

rande riksbankslagen brister i detta avseende. Det lagförslag som kommit- Prop. 1986/87:143 tén framlägger kommer enligt fullmäktiges mening tillrätta med de flesta av bristerna i den existerande lagen. En förmodligen icke avsedd brist i förslaget är emellertid alt del begränsar riksbankens utrymme för transaktioner med svenska banker. 1 16 § begränsas nämligen riksbankens möjligheter att emottaga valuta- och gulddepositioner samt genomföra motsvarande insättningar till atl gälla endasi utländska bankinrättningar. Detta skulle t. ex. hindra riksbanken från att låna i utlandet via svensk valutabank. Det hindrar också riksbanken från att utnyttja svenska banker som kanal för placeringar i utländsk valuta. En sådan begränsning är inte rationell. Fullmäktige anser därför atl 16 § ändras så att "utländska bankinrättningar" utbyts mot "bankinrättningar".

Dessuiom bör man i lagen ge riksbanken möjligheter att ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som anknyter till de insättningar som nämnts i 16 §. Detta kan t. ex. gälla avtal om framtida räntevillkor eller räntebytes-avtal, vilka kan utgöra etl led i en rationell förvaltning av valutareserven. I lagtexten kan detta tillgodoses genom alt man tillfogar ett tredje stycke i 16 § med följande lydelse;

Riksbanken får också ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som anknyter till de insättningar som anges i denna paragraf

När det gäller riksbankens medverkan i internationellt monetärt och finansiellt samarbete kan fullmäktige i stort ansluta sig till utredningens överväganden och förslag. Enligt fullmäktiges mening kan det dock finnas skäl att i lagen på en punkt ytterligare precisera förulsällningarna för riksbankens medverkan. Detta gäller möjligheten för banken atl, efter riksdagens medgivande av egna medel tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan där Sverige är medlem. Sådana insatser bör komma i fråga endast lill finansiella organ vilkas uppgifter har anknytning till en centralbanks verksamhet.

Kreditpolitiska uppgifter

Utvecklingen på kreditmarknaden har varit snabb de senaste åren och kreditmarknaden har förändrats såväl funktionellt som instrumentelit och institutionellt. Självfallet har delta också påverkat riksbankens sätt att utforma kreditpolitiken som numera huvudsakligen förs via det traditionella centralbanksinstrumentet marknadsoperationer. Enligl kommittén regleras riksbankens kreditpolifiska uppgifter i nuvarande lagstiftning på ett indirekt sätt. Fullmäktige instämmer i att den nya lagen bör anges vilka de viktigaste kreditpolitiska uppgifterna är för riksbanken samt vilket syfte de har. Sammanfattningsvis kan sägas att fullmäktige i slort är positiv fill de förslag kommittén lägger fram rörande riksbankens roll som ansvarigt organ för kreditpolitiken.

Traditionellt har diskontot varit den räntesats till vilken bankerna kunnat
låna upp fill ett visst belopp i riksbanken. Bankernas in- och ullåningsrän-
tor har därigenom varit starkt knutna till diskontot. Som kommittén kon- 147

staterat har denna koppling i dag starkt reducerats i och med atl villkoren Prop. 1986/87; 143 för bankemas upplåning i riksbanken frigjorts frän diskontot. Diskontots penningpolitiska roll har därmed - om inte upphört - så väsentligt minskat alt skäl finns att överväga om det skall helt avskaffas eller alternativt ej nämnas i den nya riksbankslagen. Fullmäktige delar dock kommitténs bedömning att det fortfarande finns en mängd lagar och förordningar som baseras på diskontot varför detta även fortsättningsvis bör offentliggöras. Om diskontot i framliden eventuellt skall avskaffas bör enligt fullmäktige samtliga berörda lagar ändras vid en och samma tidpunkt.

Marknadsoperationer utgör numera ett reguljärt inslag i riksbankens kreditpolilik. Kommittén har i förslaget till ny riksbankslag fastlagt i vilka värdepapper riksbanken får bedriva marknadsoperationer. Enligt fullmäktige synes förslaget väl läcka de transaktioner och värdepapper som kan komma i fråga.

Kommittén föreslår också att riksbanken skall få möjlighet att emittera egna skuldebrev. Bakgmnden till förslaget är i korthet att situationer kan tänkas när riksbanken saknar material för marknadsoperationer samtidigt som marknaden är överlikvid. I en sådan situation skulle kunna tänkas att riksbanken för att dra in likviditet emitterade egna skuldebrev. Förslaget är dock i förarbetena förknippat med en restriktion som fullmäktige har svårt att förstå motiven till - nämligen att riksbanken inte från marknaden eller eminent skulle få vara nettoförvärvare av statspapper eller andra skuldebrev så länge egna skuldebrev fanns utelöpande. Det enda motivet som nämns är alt eftersom syftel med utgivandet av skuldebreven är att dra in likviditet bör inte riksbanken samtidigt spä på likviditet med atl köpa värdepapper från marknaden. Motivet är svårförståeligt eftersom någon motsvarande restriktion inte finns beträffande t. ex. kassakraven. Penningpolitiskt är nämligen - vilket kommittén också konstaterat - effekten densamma om riksbanken i stället för att emittera egna skuldebrev höjde kassakraven för bankerna. Eftersom den föreslagna reslrikfionen enligt fullmäktige inte fyller nägon funktion bör den inte införas.

Vidare föreslås att riksbanken i penningpolitiskt syfte får bevilja lån till samt ta emot inlåning från svenskt bankinstilut. Vad avser utlåning är detta en utvidgning jämfört med nuvarande förhållanden eftersom i dag endast affärsbanker kan erhålla kredit i checkräkning i riksbanken utan säkerhet. Fullmäktige instämmer dock i kommitténs förslag atl sådan möjlighel även bör föreligga för övriga banker liksom att ufiåning till banker endast får ske i penningpolitiskt syfte och på penningpolitiskt mofiverade villkor som fullmäkfige äger besluta om.

På andra villkor än penningpolitiska föreslås att riksbanken får rätt att om synnerliga skäl föreligger låna ut lill förutom banker även andra institut som står under bankinspektionens eller försäkringsinspektionens tillsyn. Fullmäktige delar kommiiténs bedömning att möjlighet till sådan utlåning bör finnas enligt lagstiftningen. Delta bör dock som kommittén ocksä framhåller endasi få ske om synnerliga skäl föreligger.

Ett annat förslag som fullmäktige vill beröra är förslaget att flytta be
stämmelserna om kassakraven från lagen om kreditpolitiska medel till den
nya riksbankslagen. Motivet härtill är i korthet att eftersom tillämpningen 148

av kassakrav i stort seU är likvärdigt med t. ex. marknadsoperalioner bör Prop. 1986/87:143 bestämmelsen om kassakrav också återfinnas i riksbankslagen. Fullmäktige instämmer i kommitténs bedömning.

Vad slutligen avser beslutsformerna vid kreditpolitiska åtgärder konstaterar fullmäktige att kommitténs förslag överenstämmer med den praxis som hittills varit.

Uppgiften som statens bank

Fullmäktige har inga invändningar mol kommiiténs förslag att riksbanken för att täcka statens kortfristiga finansieringsbehov bereds möjlighet alt bevilja statsverket en kontokredit.

Vidare föreslår kommittén att investeringsfondsmedel, likviditetsdepositioner och liknande medel som i dag placeras i riksbanken, i stället bör sättas in i riksgäldskontoret. Enligt kommitténs mening uppstår det en rad nackdelar med alt dessa medel finns insatta i riksbanken. Omslutningen på riksbankens balansräkning ökar och kan skapa ett intryck av att riksbanken med lån finansierar statens budgetunderskott. Det uppkommer betydande räntevinster hos riksbanken. Antalet transaktioner mellan riksbanken och statsverket blir större än vad som är nödvändigt. Allt detta till följd av en verksamhet som det inte är självklart atl en centralbank bör utföra. Kommittén föreslär att medlen överförs till riksgäldskonlorei.

Det kan hävdas - som kommittén gör - att hanteringen av dessa investeringsfondsmedel m.m. inte är en naturiig uppgift för riksbanken. Del kan emellertid lika väl hävdas alt det inte är en naturhg uppgift för riksgäldskonlorei. Etl överförande till riksgäldskontoret skulle nämligen medföra atl investeringskonton m. m. redovisades som en del av den svenska statsskulden.

Från ekonomisk-politiska synpunkter är det emellertid egalt om investeringsfondsmedel m. m. innestår i riksbanken eller i riksgäldskontoret. Ett ställningstagande om var dessa medel skall finnas placerade blir därför mer beroende av vad som rent praktiskt är mest rationellt.

Riksbanken har sedan länge förvaltat denna typ av depositioner. Del finns därför inom riksbanken en väl utbyggd administrativ apparat för att sköta hithörande frågor. Kommittén antyder visserligen att även om medlen innestår i riksgäldskontoret skulle administrationen skötas av riksbanken. Enligt fullmäktiges mening är risken stor att det uppstår onödiga komplikationer och dubbelarbete med en sådan lösning.

Enligt fullmäktiges mening talar övervägande skäl för att inveslerings-fondsmedel m. m. fortfarande skall finnas deponerade i riksbanken.

Låneverksamhet, depositaverksamhet m. m.

Liksom kommittén har fullmäktige konstaterat att bestämmelserna i riks
bankslagen och bankoreglementet till slor del speglar en gången tids upp
fattning om riksbanken som en kreditgivande bank bland andra banker.
Fullmäktige delar kommitténs bedömning att riksbanken inle bör bedriva
in- och utlåningsrörelse som inte är av centralbankskaraktär och instäm- 149

mer i förslaget att sådan verksamhet liksom inkasso och depositaverksam- Prop. 1986/87:143 het bör upphöra.

Fullmäktige vill dock erinra om atl del också finns depositaverksamhet som är av centralbankskaraktär och som därför även fortsättningsvis skall få förekomma t. ex. deponeringar (nedsättningar) från andra centralbanker och inlemationella organisationer.

Vidare bör det enligl fullmäktige få ankomma på fullmäktige atl avgöra om dotterbolag till riksbanken skall fä ha konton i riksbanken. Detta bör också gälla beträffande de anställdas lönekonton.

I vad mån del ovan anförda bör explicit återfinnas i den nya lagen synes det vara en öppen fråga beträffande möjligheterna alt hålla lönekonton för de anställda. Fullmäktige anser det närmast vara en sådan personalpolitisk åtgärd som bör kunna ulföras utan uttrycklig reglering i lagen. Detsamma gäller konton för riksbanksijänstemännens idrottsförening m.fl. liknande sammanslutningar. När det däremot gäller depositaverksamhet av cenlral-bankskaraklär och möjligheterna att hålla konton för dotterbolag synes uttryckliga bestämmelser vara nödvändiga i lagen. Sådana bestämmelser bör införas under mbriken "Övriga uppgifter" och synes lämpligen böra sammanfattas i en ny paragraf av t.ex. följande lydelse: "Riksbanken får förvalla nedsättningar av cenlralbankskaraktär och hålla konton för bolag som ägs, helt eller delvis, av banken". För alt tillförsäkra fullmäktige beslutanderätten i dessa frågor föreslås att uppräkningen i 41 § första stycket över vilka frågor som skall avgöras av fullmäktige kompletleras genom angivande av den nya paragrafen, lämpligen i punkt 10.

En effekt av kommitténs förslag att förbjuda all utlåning som inte är av centralbankskaraktär är att riksbankens nuvarande verksamhet med försäljning av premieobligationer finansierat med lån i riksbanken upphör. Däremot skulle enligt kommitténs mening riksbanken även fortsättningsvis kunna såväl sälja, köpa som förmedla premieobligationer.

Som kommittén konstaterar kommer formerna för statsuppläningen med all sannolikhet att även i framliden förändras genom att nya tekniker och nya marknader skapas. Statens emissionsteknik liksom formerna för statsskuldspolitiken och penningpolitiken bör därför ej i detalj fastläggas utan snarare bör i den nya lagen största möjliga flexibilitet eftersträvas. Del bör ankomma på fullmäktige i riksbanken att, efter atl ha inhämtat riksgäldskontorels synpunkter, bestämma om belåning av premieobligationer bör förekomma. Lagförslaget bör utformas i enlighet härmed.

3.4 Riksgäldskontoret

Övriga frågor

Staisskuldspolitiska kommittén behandlar etl antal frågor som rör statsuppläningen men som är oberoende av huvudmannaskapsfrågan. Dessa behandlas i det följande.

150

a) Kontokredit i riksbanken Prop. 1986/87:143

Kommitténs förslag att ersätta den nuvarande kortfristiga upplåningen mot skattkammarväxlar med en kontokredit i riksbanken är enkelt att genomföra och förutses inle innebära några olägenheter för kontoret. Fullmäkfige tillstyrker därför förslaget.

När det gäller räntesättningen pä krediten medför kommiiténs förslag -en ungefärlig penningmarknadsränla - en viss fördyring av den kortfristiga upplåningen i riksbanken, där räntan f n. är lika med diskontot. Baserat på förhållandena under budgetåret 1985/86 skulle den föreslagna räntesatsen ha inneburit memtgifter för statsskulden på knappt 400 miljoner kronor.

b) Belåning av premieobligationer

Kommittén föreslår att riksbankens rätt att belåna premieobligationer skall upphöra. Detta är en konsekvens av utredningens önskemål att renodla riksbankens ställning som centralbank. Däremot föreslår kommittén att riksbanken även fortsättningsvis skall kunna sälja, köpa och förmedla premieobligafioner.

Fullmäktige har i princip samma inställning som kommittén att riksbankens ställning som centralbank skall renodlas och markeras. Premieobliga-tionsinstmmentet kommer att ses över under den närmasle tiden och därför finns del inget behov av en lagreglering. Reglerna rörande ev. belåning av premieobligationer bör kunna utformas av styrgmppen för hushållsupplåning.

c) Dagsinlåning i riksgäldskontoret

Kommittén föreslär att riksgäldskontorets rätt att ta emot dagslän från bankema upphör. Räntesättningen pä dagslån har en övervägande penningpolitisk betydelse och bör således skötas av riksbanken. Denna ordning har också fastställts genom överenskommelse mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Fullmäktige tillstyrker således kommitténs förslag på denna punkt.

d) Överflyttning av likviditetsdepositioner från riksbanken till riksgäldskontoret

Kommittén föreslår att riksgäldskonlorei skall vara mottagare av likvidiletsdeposilioner och invesleringsfondmedel i stället för riksbanken. Bakgrunden är bl. a. atl delta inte är en centralbanksuppgift och därför inte hör hemma i riksbanken.

I nuvarande statsfinansiella läge slussas dessa medel vidare lill riksgäldskontoret genom kontorets upplåning i riksbanken. Mot denna bakgrund ser kommittén det som en rationaliseringsåtgärd att flytta avsättningarna från riksbanken till riksgäldskontoret.

Fullmäktige har i och för sig förståelse för detta resonemang men kon- 151

staterar samtidigt att dessa avsättningar inle primärt kan betraktas som ett Prop. 1986/87:143 statsskuldspolitiskl instrument. De är främst motiverade från stabilise-ringspolitisk synpunkt. Det är således inte självklart att dessa avsättningar i alla lägen är motiverade även av statsskuldspolitiska skäl. Fullmäktige anser emellertid att dessa avsättningar i och för sig kan göras till riksgälds-kontoret, om detta visar sig vara den mest praktiska uppläggningen.

Kommitténs förslag får dock resursmässiga konsekvenser som måsle beaktas vid behandlingen av kontorets förvaltningsanslag.

De resursmässiga konsekvenserna är avhängiga av vilken arbetsfördelning mellan riksbanken och riksgäldskonlorei som kommer att gälla. Skulle riksgäldskonlorei ensamt svara för denna uppgift, d.v.s. bl.a. föra kontor för varje insättare och svara för kontakterna med insättarna, blir behovet av resursförstärkning och utveckling av system stora. Svarar riksbanken även i fortsättningen för dessa uppgifter blir de resursmässiga konsekvenserna för riksgäldskontorels del små. Om avräkning med riksbanken görs månads- eller veckovis bör överflyttningen kunna ske ulan något resurstillskott till kontoret. Erfarenheten från en sådan ansvarsfördelning finns i allemanssparandet, där bankerna svarar för kontaktema med insättarna inklusive bokföring av deras insättningar och uttag. Bankema sänder sedan månadsvis de insatta medlen vidare lill riksgäldskonlorei. Eftersom riksbanken har personalresurser och uppbyggda system för alt från insättarna la emot investerings- och likviditelsdepositionsme-del är det rationellt att riksbanken bibehåller dessa uppgifter, även om medlen i fråga överflyttas till riksgäldskontoret.

En överflyttning av medel frän riksbanken till riksgäldskontoret påverkar kontorets övriga upplåning. Den 30 juni 1986 fanns drygt 44 miljarder kr. inlånade till riksbanken på särskilda räkningar. Drygt 26 miljarder kr. utgjordes av investerings- och förnyelsefondsmedel, resten av likviditels-och exportdepositionsmedel. En överflyttning pä en gång av alla dessa medel skulle störa kontorels marknadsmässiga upplåning. Visserligen hade kontoret vid samma tidpunki en kortfristig upplåning i riksbanken på drygt 13 miljarder kr., men byte av denna skuld mot inlåning från företag och kommuner skulle inte erbjuda några problem men, inlåning av resterande 31 miljarder kr. skulle inneburit inskränkningar i kontorets övriga upplåning. Sådana övergångsproblem går dock att lösa genom att göra överflyttningen successivt med anpassning bl.a. till förfallotidpunkten för befintlig statsskuld. Övergångsproblemen torde också bli mindre genom all inlåningen i riksbanken på särskilda räkningar kan fömtses minska fram till år 1989.

Mot bakgmnd av vad som ovan har framförts konstaterar fullmäktige att riksgäldskontoret mycket väl kan ta emot den s. k. kontoinsättningen. En fömtsättning är dock att erforderiiga resurser ställs till förfogande.

e) Riksbanken emitterar egna skuldebrev

Statsskuldspolitiska kommittén föreslår att riksbanken får rätt atl, om
särskilda skäl föreligger, utge egna skuldebrev med kort löptid. I normala
situationer finns det inget behov av ett speciellt riksbankspapper. Riksban- 152

ken kan i dag förvärva material hos riksgäldskontoret eller direkt på Prop. 1986/87:143 marknaden för att vid senare tillfällen använda delta för öppna marknadsoperationer med syfte att dra in likviditet. Det är endast i mycket speciella situationer som riksbanken skulle behöva tillgripa emission av egna papper. För det första krävs att staten inte emitterar några korta marknadspapper och för det andra måste riksbankens eget lager av korta papper ha tömts. Om det i en sådan situation uppstår behov av kraffiga likviditetsindragningar (l.ex. till följd av revalveringsförväntningar) kan det finnas anledning för riksbanken att ge ut ett eget marknadspapper. Men det bör påpekas att riksbanken redan i dag har många olika medel som kan användas för alt hantera sädana hypotetiska situationer ulan att riksbanken behöver tillgripa emission av ett egel skuldebrev. Behovet måste således anses vara ringa. Fullmäktige har dock inga invändningar alt resa mot att det i den nya riksbankslagen skrivs in att riksbanken äger rätt att om särskilda skäl föreligger utge egna skuldebrev med kort löptid.

3.5 Arvs-och gåvoskattekommittén

Arvs- och gåvoskattekommitién har f.n. inte tagit slutlig ställning till om den låneverksamhet som avser lån för erläggande av arvsskatt skall finnas kvar i en kommande arvsskattelagstiftning eller ej. De behov som nuvarande regler avser all tillgodose kan lösas på andra och enklare säll. Från kommitténs utgångspunkt möter det inga hinder att riksbanken befrias från denna låneverksamhet. De nya beslämmelserna om riksbankens uppgifter föreslås träda i kraft den 1 januari 1989. Arvs- och gåvoskallekommitténs slutbetänkande beräknas vara klart vid årsskiftet 1986/87. Det torde inte vara förenat med några svårigheter att samordna dessa lagar i tiden.

Arvs- och gåvoskattekommitién tillstyrker förslaget att riksbankens låneverksamhet såvitt avser arvsskatten upphör.

3.6 Bankföreningen

Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att befria riksbanken från allt som inte är centralbanksuppgifter och är också ense med utredningen om vad som kan hänföras till sådan verksamhet.

I fräga om de kreditpolitiska uppgifterna tillstyrker bankföreningen förslaget att riksbanken får rätt att ge ut egna kortfristiga skuldebrev såsom etl led i kreditpolitiken.

Utredningen föreslår att det kreditpolitiska medlet kassakrav regleras i
riksbankslagen i stället för lagen om kredilpolitiska medel; detta innebär
alt regeringsförordnande inte behövs för riksbankens användning av kas
sakrav. Förslaget gmndas pä uppfattningen att kassakrav är likvärdigt med
de marknadskonforma cenlralbanksinstrumenten marknadsoperationer
och diskontopolitik, vilka står lill riksbankens förfogande utan regerings
beslut. En liknande uppfattning kom lill uttryck i kreditpolitiska utredning
ens betänkande "En effektivare kreditpolitik", SOU 1982:52. Bankföre
ningen finner ej anledning till erinran mot den nu föreslagna lagtekniska
omregleringen av kassakrav men vidhåller sin i yttrande 1983-04-11 över 153

kredilpolitiska ulredningen uttalade uppfattning att kassakrav bör utnytt- Prop. 1986/87:143 jas främst i akuta kriser och endast under kortare tid; de övriga marknadskonforma kreditpolitiska medlen bör tillgodose behoven under mera normala förhållanden.

En fömtsättning för att riksbankens användning av kassakrav skall frikopplas från den kredilpolitiska lagen är enligt bankföreningens uppfattning vidare atl det klargörs att kassakrav inle får användas i huvudsakligt syfte att reducera bankernas vinster. Bankföreningen vidhåller också sin tidigare framförda uppfattning alt en lägsta ränta motsvarande bankemas anskaffningskostnad för inlåningsmedel alltid skall av riksbanken betalas för kassakravsmedel.

I den föreslagna riksbankslagen (16 §) begränsas riksbankens möjligheter att ta emot valuta- och gulddepositioner samt göra motsvarande insättningar till att avse endast utländska bankinrättningar. Bankföreningen föreslår att riksbanken också bereds möjlighel att låna i utlandet via svensk valutabank och använda svenska banker som förmedlare av placeringar i utländsk valuta.

3.7 Sparbanksföreningen

Kommittén föreslår (s. 150-151) en ändring som innebär alt sparbanker och cenlralkassor för jordbmkskredit skall kunna ha egen checkräkningskredit i riksbanken på motsvarande sätt som affärsbankerna har i dag.

Svenska sparbanksföreningen tillstyrker detta förslag.

Sparbankerna löser för närvarande sina upplåningsfrågor och clearingen genom Sparbankernas Bank, varvid sparbankernas upplåningsrätt överlåts lill deras gemensamma affärsbank. Detta har för sparbanksrörelsen som helhet haft vissa praktiska fördelar. Sparbanksföreningen fömtsätter alt sparbanker som sä önskar även i fortsättningen kan lösa upplåningsfrågorna och clearingen på nuvarande sätt och med gällande regler.

Slutligen, i sill belänkande lar kommittén upp en mängd detaljfrågor av teknisk och praktisk natur, exempelvis att riksbanken skall fä rätt att bestämma utseende och valörer av sedlar och mynt, atl riksbankens fullmäktige skall få besluta antalet verksamhetsställen m. m. I dessa och andra frågor av samma karaktär förutsätter Svenska sparbanksföreningen atl bankinstitulen tillfrågas innan några förändringar görs.

3.8 Hypoteksbanken

Till riksbankens centrala verksamhetsområde hör de valutapolitiska uppgifterna. I det föreliggande förslaget till riksbankslag anges, atl riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fastställa kronans externa värde samt bestämma om tillämpningen av detta system. Vidare ger lagförslaget riksbanken befogenheter att på elt vedertaget sätl deltaga i det internationella monetära samarbetet. Hypoteksbanken har ingen erinran häremot.

Beträffande de kreditpolitiska uppgifterna ger det föreliggande lagförsla
get riksbanken möjlighet att bedriva marknadsoperationer genom atl köpa 154

och sälja statspapper och att lill vissa villkor lämna lån. Lagförslaget Prop. 1986/87:143 kodifierar en verksamhet som riksbanken redan bedriver. Hypoteksbanken har ingen invändning häremot.

En nyhet är att riksbanken efter internationell förebild föreslås få rätt att ge ut egna kortfristiga skuldebrev. Hypoteksbanken har ingen invändning mot att riksbanken även får detta instrument att fillgå för sin penningpoli-fik.

3.9 Stadshypotekskassan

Enligt 18 § första stycket förslaget till lag om Sveriges riksbank skall riksbanken på penningpolitiskt motiverade villkor få bevilja lån och ta emot inlåning från svenskt bankinstilut saml medverka i beialningsutjämning. Sådan in- och utlåning fär endast ske utifrån penningpolitiskt motiverade villkor. Om det föreligger synnerliga skäl får riksbanken även på andra villkor bevilja lån till svenska bankinstitut eller till andra förelag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

Kommitténs förslag innebär en väsentlig inskränkning i riksbankens rätt att bedriva in- och utlåning med andra än bankinstitut. Förslaget motiveras med en önskan att renodla riksbankens roll som centralbank. I linje med detta föreslås att riksbankens inlåning på förelagens investeringskonton, likviditetsdepositioner och andra kontoinsättningar som regleras i särskilda förordningar, överförs till riksgäldskontoret.

Vidare bör riksbanken i sin roll som bankernas bank upphöra med att i konkurrens med bankerna ha affärsmässiga förbindelser med hushåll, förelag och kommuner. Därför bör sådana slag av ufiåning för premieobligationsköp och bosättning som riksbanken bedriver eller har bedrivit inte längre förekomma.

Kassastyrelsen vill med anledning av vad kommittén föreslagit i här refererade avsnitt instämma i önskvärdheten av att renodla riksbankens roll som centralbank. Därför bör finanspolitiskt bestämda kontoinsättningar överföras till del nya riksgäldskontoret. Riksbankens utlåningsverksamhet till allmänheten bör också avvecklas. Detta bör dock inte enligt kassastyrelsens mening innebära att man samtidigt principiellt förbjuder in- och utlåning till andra kreditinstitut än banker där detta kan motiveras i särskilda fall utifrån de uppgifter riksbanken har att svara för.

Självfallet bör liksom hittills riksbankens penningpolitiska styrning ske primärt genom villkoren för bankernas upplåningsrätt i riksbanken. Det hindrar dock inte att det kan föreligga situationer där det kan vara motiverat med in- och utlåning från andra kredilinstilul för alt uppnå elt visst penningpolitiskt mål eller för att i ett visst skede garantera en effektivt fungerande kreditmarknad. Den möjlighet som kommittén öppnar för riksbanken atl vara "lender of last resort" även till andra kreditinstitut än banker är enligt kassastyrelsen ett alltför snävt utformat undantag från huvudregeln.

Med anledning av delta kommitténs förslag vill styrelsen erinra om att
stadshypotekskassan sedan mycket länge haft en rätt att på penningpoli- 155

tiskt betingade villkor ta upp lån inom viss limit hos riksbanken. Detta har Prop. 1986/87:143 varit motiverat av den roll som Stadshypotek spelar inom den prioriterade bostadskredilgivningen. I vissa lägen kan kassan för att kunna uppfylla av statsmakterna beslutade bostadspolitiska mål behöva utnyttja en sådan upplåningsrätt. Det kan vara fråga om såväl nyutlåning som konverterings-situationer, då det av olika skäl inte finns möjlighet för kassan att skaffa medel på sedvanligt sätt. Sådana hinder kan bl.a. bero på restriktioner som riksbanken ålagt kassan i sin reglering av kassans prioriterade upplåning. En sådan restriktion förelåg under 1960-talet när kassan lånade stora belopp i riksbanken för att klara låneutbetalningar.

Stadshypoteks utlåning är nu nästan lika stor som den samlade utlåningen (exklusive prioriterade byggnadskrediler) i svenska kronor från de svenska affärsbankerna. Stadshypotek har inte som övriga institut som agerar på kapitalmarknaden några ägarrelationer till bankerna. Stadshypoteks storlek och ställning på marknaden motiverar dock att alla former av lånetransaktioner inte principiellt utesluts i riksbankslagen. Det går i dag inte atl förutse vilka ekonomiska relationer mellan riksbanken och Stadshypotek som utvecklingen kan komma atl aktualisera i framtiden.

Del pågår för närvarande en mycket snabb omstrukturering av den svenska kreditmarknaden. Gränserna mellan bankverksamhet och den verksamhet som bedrivs av andra kreditinsfitut suddas ut. Den sittande kreditmarknadskommittén har i uppgift att analysera denna utveckling och kan förväntas lägga fram förslag som förskjuter gränserna mellan olika slag av kreditinstitut. Nya typer av kreditinstitut kan komma alt tillskapas. Man bör därför inte låsa riksbankens framtida möjlighet all ha ekonomiska relationer i form av in- och utlåning på konto i riksbanken med andra kreditinstitut än banker. Kassastyrelsen vill därför föreslå att riksbanken får bedriva in- och utlåning med andra kreditinstitut än banker om särskilda skäl föreligger och det är motiverat utifrån de uppgifter som riksbanken har att ansvara för.

Styrelsen vill också peka på nödvändigheten av atl riksbankslagen inte lägger hinder i vägen för kassan att delta i riksbankens clearing. Som självständigt kontoförande institut på värdepappersmarknaden måste stadshypotekskassan ha eget transaktionskonto hos riksbanken inom ramen för Penningmarknadscentralens verksamhet. Även av detta skäl måsle 18 § riksbankslagen utformas så alt stadshypotekskassan inte utesluts från denna möjlighet. Det är en förutsättning bl. a. för konkurrensneutralitet med de bankägda fastighelsfinansierande instituten. Det betyder inte att Stadshypotek har några anspråk pä checkräkningskredit utan ett sådant iransaklionskonto förutsätts normall nollställas varje dag. Man kan dock inte bortse från att det undantagsvis kan ske överdragningar eller insättningar på sådant konto.

3.10 TCO

I den nya lagen föreslås att Riksbanken enbart ska arbeta med frågor av
centralbankskaraktär. Kommittén föreslår således en begränsning av Riks
bankens nuvarande arbetsuppgifter. Den sammanställning som kommittén 156

gjort av centralbankernas funktioner och arbetsuppgifter i andra länder Prop. 1986/87; 143 visar på en stor variation. De viktigaste funktionerna är emellertid utgivning av sedlar och mynt, valutapolitiken samt penning- och kreditpolitiska uppgifter.

TCO förutsätter vid en förändring av Riksbankens nuvarande arbetsuppgifter, att detta äger rum i sådana former att de inte medför negativa konsekvenser för personalen. Delta fömtsätter att eventuella förändringar i Riksbankens arbetsuppgifter genomförs i samarbete med personalens fackliga organisationer, i syfte att upprätthålla en effektiv organisation.

Kommittén föreslår att Riksbanken även i fortsättningen skall få köpa och sälja premieobligationer. TCO instämmer i detta, men finner det märkligt att kommittén vill detaljreglera allmänhetens finansiering av köp av premieobligationer i Riksbanken. TCO avstyrker denna detaljreglering.

4 Riksbankens ledningsorganisation

4.1 Fullmäktige i riksbanken

Utformningen av riksbankens ledningsorganisation är, såsom kommittén framhåller, en central politisk maktfördelningsfråga, där delvis motsatta önskemål måste tillgodoses. Eftersom riksbanken bär det politiska ansvaret för penning- och valutapolitik, skall å ena sidan garanteras att riksbanken företräder samma politiska grundsyn som regeringen. Å andra sidan kan nuvarande ordning kritiseras därför att bankens främste företrädare, riksbankschefen, anses mer eller mindre automatiskt diskvalificeras av en nytilllrädande regering. Detta leder nämligen, vid tätt återkommande politiska maktskiften, till en bristande kontinuitet i bankens verkställande ledning, som även påverkar riksbankschefens ställning när han företräder riksbanken utomlands. Detta önskemål visar hän mot en annan motsättning. Å ena sidan bör riksbankschefen ges en stark position för att effektivt kunna företräda riksbanken. För att kunna sitta kvar vid politiska maktskiften får han å andra sidan inte uppfattas som i första hand företrädare för en bestämd partipolitisk uppfattning.

Kommittén har sökt en avvägning mellan de motsatta önskemålen. En
majoritetsregering garanteras majoritet i fullmäktige genom att sju av de
åtta fullmäktigeledamöterna väljes av riksdagen för dess valperiod och
inom sig utser fullmäktiges ordförande som vid lika röstetal har utslags-
röst. Härigenom uppnås att när enligl lagförslaget de sju riksdagsvalda
fullmäktigeledamöterna väljer "ytterligare en ledamot som pä en gång är
fullmäktig och chef för riksbanken" (RF 9:12 andra stycket) får denne
samtidigt den starka ställning som fullmäktigpositionen ger honom. Men
genom att han ej väljs av riksdagen och ej kan med sin röst kasta om
majoritetsförhållandet i fullmäktige gäller å andra sidan att han "inte
omedelbart upplevs som en partiföreträdare". Huruvida en riksbankschef
till följd härav kommer att vid ett politiskt maktskifte behällas pä sin post
förblir dock en öppen fräga. Förslaget ger nämligen de övriga fullmäktige
möjlighet att oavsett riksbankschefens förordnandetid skilja honom från 157

hans befattning. Dessa regler liksom att riksbankschefen utses av fullmäk- Prop. 1986/87; 143 tige och inte av riksdagen innebär en viss försvagning av riksbankschefens ställning. Men det föreslagna systemet skapar dock förutsättningar för den eftersträvade kontinuiteten på riksbankschefsposten, vilket skulle stärka riksbankschefens position.

Fullmäktige biträder alltså kommitténs förslag att riksdagen skall för riksdagens valperiod välja sju fullmäktige och dessa i sin tur en ättonde fullmäktigeledamot, tillika riksbankschef liksom förslaget att de riksdagsvalda fullmäktige inom sig skall välja ordförande.

På en punkt vill fullmäktige dock uttrycka tveksamhet. Enligt förslaget skall riksbankschefen av de sju riksdagsvalda fullmäktigeledamöterna väljas "för tid som dessa bestämmer". Avsikten härmed är alt fullmäktige i det enskilda fallet skall fritt kunna anpassa förordnandeperiodens längd till vad som just då bedömes lämpligast och fill en kandidats eventuella personliga önskemål. Trots motivultalande om att "förordnandelidens utgång bör dock inte sammanfalla med den lidpunkt när övriga fullmäktiges förordnanden upphör" (s. 189) beslår emellertid därmed risk för atl riksbankschefen blir utsedd för riksdagens valperiod. Härför talar inte bara tidigare praxis utan även att val i riksdagen normalt alltid gäller denna period. En huvudtanke vid grundlagsreformen har just varit atl alla befallningar som pä något sätt härledes till riksdagen nybesätles efter riksdagsval. Vill man frångå delta har en särskild avvikande mandatperiod angivits; såsom för riksdagens ombudsmän som utses på fyra år (RO 8:10). I likhet med kommittén som "önskar skapa bättre förutsättningar för kontinuitet på riksbankschefsposlen vid poliliska maktväxlingar utan att samtidigt försvaga riksbankschefens ställning" (s. 188) anser fullmäktige att intresset av konfinuitet pä riksbankschefsposlen är starkt. I motsats till kommittén vill emellertid fullmäktige, med åberopande av vad ovan sagts, härav dra slutsatsen att då också en bestämd mandatperiod som är längre än riksdagens valperiod bör gälla för riksbankschefen. Fullmäktige vill sålunda föreslå att riksbankschefen skall utses för en period om fem år. Det är en valperiod som också nämnts av kommittén (s. 180). Förslagel till 9 kap. 12 § andra stycket regeringsformen bör utformas i enlighet härmed.

Vad härefter angår de olika ledningsorganen inom riksbanken, deras uppgifter och samspelet dem emellan ansluter sig fullmäktige helt till kommiiténs ståndpunkt atl del är fullmäkfigekolleklivet som i täta sammanträden skall följa utvecklingen och ta alla viktigare beslut och sålunda förbli det verkliga ledningsorganet i riksbanken. Detta är traditionen i riksbanken och huvudskälet för att denna måsle bevaras är uppenbarligen att de väsentliga besluten inom penning- och valutapolitiken har en sådan samhällsekonomisk och politisk betydelse att de - såsom också kommittén uttryckligt fastslår - ofrånkomligen måste fattas av en politisk instans med direkt ansvar inför riksdagen.

I sin nuvarande sammansättning med deputerade och jourhavande full
mäktig kom direktionen till för all riksdagen genom dessa sina represen
tanter skulle mycket nära kunna följa riksbanksarbetet. Ursprungligen
torde också direktionen ha fungerat så att policyfrågor snart sagt dagligen
diskuterades och avgjordes i denna. Direktionen har emellertid sedan 158

länge blivit ett beslutsorgan endast för administrativa frågor på mellannivå. Prop. 1986/87:143 Enklare sådana ärenden avgöres nämligen på tjänstemannaplanet och de viktigare i fullmäktige. Anledning saknas au för återstående administrativa ärenden behålla direktionen som beslutsorgan. Dessa ärenden kan utan svårighet skjutas antingen uppåt lill fullmäktige eller nedåt i beslutshierarkin. Genom att policyärenden ej längre förekommer i direktionen fullgör den ej heller längre sin huvuduppgift.

Sedan är 1974 kan direktionen sägas ha en ytterligare uppgift, nämligen som informalionsorgan för de anställda. Genom de tvä personalföreträdare som ingår i direktionen och deltar i direktionens beslut blir personalen löpande informerad om de administrativa ärenden som där avgöres eller där förberedes för fullmäktiges beslut och kan direkt inför de i direktionen ingående fullmäktigeledamöterna framföra sina synpunkter. Denna personalmedverkan i direktionen innebär emellertid så till vida en dubblering som personalen ocksä enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet vid regelbundna veckosammanträden blir informerad om de beslut som skall tas vid kommande direktions- och fullmäktigesammanträden. Vid önskemål härom tas ett sålunda anmält ärende upp vid nytt sammanträde för atl personalrepresentanterna skall kunna framföra sina synpunkter på detta. När ett ärende därefter återkommer i direktionen har alltså ett informationsutbyte mellan riksbanksledning och personal redan ägt mm och direktionssammanträdet leder därmed i allmänhel endasi till alt samma argument åtempprepas. Ocksä ur den nu diskuterade synpunkten bör därför vara möjligt att avskaffa direktionen. Dock skall framhållas att den möjlighel till direkt diskussion mellan fullmäktiges ledamöter och personalförelrädare som erbjudes i direktionssammanträdena därmed går föriorad. För de sällan återkommande ärenden där ett sådant meningsutbyte kan vara av betydelse återstår emellertid möjligheten som också kommittén pekar på att låta företrädare för personalen framföra sina synpunkter direkt i fullmäktige. Fullmäktige tillstyrker med det sagda kommitténs förslag att riksbankens direktion avskaffas.

Huvuduppgiften för den deputerad som enligt bankoreglementet skall särskilt ulses inom fullmäktige kan sägas ha varit att i direktionen löpande följa riksbankens arbete. Genom att direktionen avskaffas faller denna uppgift bort. Anledning saknas därmed att vidare behålla deputeradeinsti-tulionen. Självfallet kan dock vara anledning atl alltjämt söka utnyllja någon fullmäktigeledamot för sådana särskilda uppgifter inom banker som ibland fallit på deputeranden (ordförandeskap i l.ex. organisafions- och byggnadskommittéer) när detta bedömes lämpligt.

För att förslärka riksbankens ledningsfunktion föreslår kommittén att
det skall få finnas två vice riksbankschefer i stället för en. Vardera av
dessa skall i riksbankschefens frånvaro kunna inträda i dennes funktion
bäde som fullmäktig och som bankens högste tjänsteman, varvid den ene
alltid skall ha företräde framför den andre. Såsom bakgmnd till detta
förslag återger kommittén en skrivelse från fullmäktige till riksdagen (förs.
1974:22), där del framhålles alt det blivit alll mer vanligt att både riks
bankschef och vice riksbankschef måsle vara frånvarande samtidigt och
att det under dessa perioder bör finnas någon som kan ta ansvaret som 159

riksbankschef Fullmäktige föreslog därför att en bankdirektör skulle kun- Prop. 1986/87:143 na förordnas att vid frånvaro av både riksbankschefen och vice riksbankschefen vara ställföreträdande för den förstnämnde. Kommittén tillägger att om i enlighet med dess förslag uppdragen som deputerad och jourhavande ledamot försvinner, förutsättningar kan behöva skapas för att i stället lägga vissa administrativa uppgifter på kvalificerade tjänstemän i banken och att riksbankens ledningsfunktion därför kan behöva förstärkas. Fullmäktige har ingen erinran mot kommitténs förslag om möjlighet att utse tvä vice chefer för riksbanken.

Eftersom vice riksbankschefens huvuduppgift är att fungera som ersättare för riksbankschefen synes naturligt att den förstnämnde utses för samma period som den sistnämnde. Med hänvisning till vad tidigare anförts om önskemålet att riksbankschefen utses för en bestämd period, fem år, vill fullmäktige därför föreslå att även vice riksbankschef utses för samma tid och att därest befattningen blir vakant under riksbankschefens mandatperiod, ny vice riksbankschef utses för återstående delen av denna period. Vad som ovan sagts bör gälla oavsett om en eller två vice riksbankschefer utses.

4.2 Riksdagens revisorer

Kommittén anser att en direktion av nuvarande slag inte behövs som beslutsorgan i riksbanken och föreslår därför alt den skall avskaffas. Ur revisionen synvinkel, vilken är den enda utifrån vilken vi prövat förslaget, finns inget att erinra.

4.3 Bankföreningen

Förslaget att riksbanksfullmäktiges ordförande skall utses inte av regeringen utan av fullmäktige inom kretsen innebär en avpohtisering av riksbanken i förhållande till regeringen.

Bankföreningen har ingen erinran mot förslaget.

Bankföreningen anser det önskvärt att riksbankschefsposten avpoliti
seras i den mån detta är förenligt med vad som fömt anförts i riksbankens
ändamål och ställning. Utredningens förslag atl riksbankschefen av full
mäktige skall väljas "förtid som dessa bestämmer" (se lagtextförslaget s.
21) och alltså inte nödvändigtvis för riksdagens treåriga mandattid är
visserligen ett steg i rätt riktning. Den föreslagna lagtextens lydelse ger
dock ingen garanti för att, som ulredningen rekommenderar, riksbanks
chefen förordnas tills vidare eller med etl tidsbegränsat förordnande som
inte löper ut samtidigt med övriga fullmäktiges förordnanden. Politiska
önskemål och kompromissbehov kan leda till att förordnande för samma
tid som för övriga fullmäktige tillgrips. Bankföreningen anser alt lagregeln
på ett bättre sätt än i förslaget bör garantera den avpolitisering som
utredningen på goda grunder här förordar. Det bör kunna ske genom att för
riksbankschefen fär gälla samma förordnandetid - sex år - som för
verkschefer i annan statlig förvaltning. 160

4.4 Föreningsbankernas Förbund Prop. 1986/87:143

Pä en punkt vill SFF - utan att framföra ändringsförslag - ändock göra en kommentar. Kommittén föreslår att riksbankschefen skall utses av fullmäktige, att riksbankschefen efler utnämning skall ingå som fullmäktigeledamot, att förordnandet skall gälla tills vidare eller vara tidsbegränsat, att tidsbegränsat förordnande inte skall löpa ut samtidigt med övriga fullmäktigeledamöters förordnanden, alt antalet fullmäktige utökas från sju till åtta, samt att fullmäktige inom sig skall utse ordförande. Bakgrunden till förslagen är önskemålet dels att riksbankschefen skall få en mer oberoende ställning genom ett utnämningsförfarande som - i motsats till nuvarande ordning - inte direkt innebär att riksbankschefen betraktas som partiföreträdare, dels att den pariamentariska majoriteten även i fortsättningen skall ha majoritet i riksbanksfullmäktige.

Förslaget innebär en balansgång mellan de tvä delvis motstridiga intressen. SFF vill peka på risken att förslagel innebär atl riksbankschefen i fullmäktige kan befinna sig pä minoritetens sida i kontroversiella frågor. En riksbankschef som ofta blir överröstad i fullmäktige får naturligtvis ganska snart en svår ställning. En sådan riksbankschef kan i och för sig snabbt bytas ut genom beslut i fullmäktige. SFF anser att förslaget i denna del möjligen kan innebära atl riksbankschefen under vissa perioder får en svag ställning. Detta går stick i stäv mot intentionerna bakom förslaget.

SFF inser emellertid svårigheterna att balansera mellan de motstridiga intressen som ligger till grund för förslaget och har därför ingen erinran mot förslaget i denna del.

4.5 Hypoteksbanken

I betänkandet påpekas, att riksbankschefen f. n. väljs på ett uppenbart politiskt manat och all delta visat sig leda lill bristande kontinuitet på riksbankschefsposten vid växlingar i den politiska makten. Detta kan vara ogynnsamt vid utformning och genomförande av en stabil penningpolitik. Hypoteksbanken anser att kontinuitet pä riksbankschefsposten är av mycket stort värde. Därför bör enligt Hypoteksbankens mening den person som innehar posten som riksbankschef och som enligt en allmän uppfattning också är lämpligt att inneha uppdraget kunna sitta kvar även vid politiska maktväxlingar. En praktisk lösning skulle kunna vara att riksbankschefen därvid behäller sitt mandat, om de politiska partierna träffar en överenskommelse härom. Därigenom undviker man en invecklad lagreglering av frågan.

4.6 LO

LO anser det viktigt att riksbankschefen som ledare och ansvarig för
riksbanken tillsätts av regeringen, dvs. i normalfallet avgår vid regerings
skifte på grund av nya majoritetsförhållanden i riksdagen. Intresset av
längre tjänsteinnehav (än en riksdagsperiod vid valnederlag för regeringen)
och därmed följande kontinuitet och erfarenhet i befattningen måste vika 161

11 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

för önskemålet om ett samlat ansvar hos regeringen och riksdagsmajorile- Prop. 1986/87:143 len för den ekonomiska politiken.

Det spelar i detta sammanhang mindre roll om det är regeringen eller riksdagen som formellt står för utnämningen av riksbankschef

I stora drag kan den ledningsorganisation som kommittén linjerat upp i betänkandet anses förenlig med de avvikelser LO förordar belräffande det övergripande ansvaret för riksbankens valuta- och penningpolitik. En tätare och mer detaljerad sakberedning mellan riksbanken och finansdepartementet behöver dock framskapas. LO vill inte utesluta att en "direktion" i något ändrad sammansättning och med andra arbetsformer kan vara behövlig. LO sätter därför frågetecken för kommitténs förslag att riksbanksdirektionen avskaffas.

Den ordning som LO förordar innebär viss förändring av riksbanksfullmäktiges ställning och ansvar. I praktiken blir dock inte förändringen av dess arbete särskilt stor jämfört med nuvarande förhållanden.

4.7 TCO

Kommittén diskuterar olika modeller för hur riksbankens ledning bör utses. Den modell man stannat för innebär att riksbanken utser sju ledamöter till riksbanksfullmäktige. Dessa utser sedan inom sig en ordförande. Riksbankschefen utses vidare också av fullmäkfige men utom denna krets. Riksbankschefen inträder därefter som fullmäktig men med ett tills vidare eller tidsbegränsat förordnande (skilt från riksdagsperioden).

Den av kommittén föreslagna konstmktionen innebär att regeringens roll vid utseendet av riksbankens ledning minskar. Regeringen utser i dag riksbanksfullmäktiges ordförande. Den minskade direkta relationen mellan regering och riksbank vill kommittén överbrygga med samråd i vikfigare frågor.

TCO ser för sin del en risk i att finanspolitiken för vilken riksdagen prövar regeringens förslag i detalj kommer alt distanseras från den penning-, kredit- och valutapolitik vilken riksbanken har att genomföra under en allt mindre detaljkonlroll.

TCO anser att det är väsentligt för samhällsekonomin att den ekonomiska politiken samordnas. TCO vill därför avstyrka från att en modell för riksbankens ledning införs, vilken försvårar en regerings möjligheter att koordinera den ekonomiska politiken. TCO finner det vidare olyckligt om riksbankschefens position skulle avpolitiseras på det sätt som kommittén förslär. Riksbankens verksamhetsområde är centralt i det svenska samhället, varför också bankens främsta företrädare borde utses pä ett sätt som gör denne direkt ansvarig inför riksdag och regering. Elt alternativ lill att låta riksdagen direki välja riksbankschef är atl låta regeringen utse densamma.

Ett motiv som angivils för att riksbankschefen inte skall tillsältas av
riksdag och med en given mandatperiod är att förbättra riksbankschefens
internationella ställning. Enligt TCOs mening torde riksbankschefens in
ternationella ställning vara mer beroende av hur politiskt stark och väl 162

förankrad riksbankschefen är, snarare än formerna för hur denne är ut- Prop. 1986/87:143 sedd.

Kommittén ifrågasätter vidare om den nuvarande direktionen behövs fortsättningsvis. Ett avskaffande av direktionen påverkar de anställdas möjligheter lill inflytande på riksbankens verksamhet, organisation m. m. Utgångspunkten bör vara att de anställdas inflytande i frågor som berör dem kommer till uttryck på de nivåer i organisationen där beslut i dessa frågor fattas. I fall av att direktioner avskaffas måste alternativa lösningar skapas, vilka tillförsäkrar de anställda information och inflytande i en utsträckning som i vatje fall motsvarar dagens.

5 Beslutsregler för fullmäktige

Kommitténs förslag kommenteras inte av remissinstanserna.

6 Administrativa frågor

6.1 Fullmäktige i riksbanken

Kommittén föreslår atl riksbankens bokföringssskyldighet ska fullgöras på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed. Kommittén skriver också all aktiebolagslagen, bokföringslagen, lagen om bankrörelse och förordningen om statliga myndigheters bokföring i tillämpliga delar kan ge en ram för tolkning av god redovisningssed.

Verksamhelen i en centralbank är inte sådan att förebilder för dess bokföring kan hämtas i t. ex. aktiebolagslagen. T. ex. konstaterar kommittén i ett annal sammanhang att det saknar praktisk betydelse hur stort grundkapital en centralbank har. En värdering av riksbankens tillgångar med förebilder i de dokument kommittén hänvisar till och i god redovisningssed torde vidare utesluta en värdering till marknadsvärden när detta är högre än anskaffningsvärdet av t. ex. fordringar på utländska banker och utländska värdepapper. En sådan värdering skulle däremot sannolikt ge mer relevant ekonomisk-polifisk information, vilket borde vara del överordnade målet. Elt annat exempel kan las från uppställningen av balansräkningen. Samtliga tillgångar i den bör anses vara omsättningstillgångar. De anläggningstillgångar banken förfogar över (fastigheter, aktier i Tumba Bruk och Baselbanken, riksbankens mynt- och medaljsamling m. m.) bokförs för närvarande inom linjen. Denna ordning avviker frän god redovisningssed men är kanske ändå minst lika bra utifrån att balansräkningen ska ge relevant ekonomisk-politisk information.

Sammanfattningsvis anser fullmäktige att utgångspunkten för hur riksbanken fullgör sin bokföringsskyldighet bör vara att balansräkning och resultaträkning ger relevant ekonomisk-politisk information, vilket kan anses vara detsamma som god redovisningssed i centralbanker. Hur bokföringsskyldigheten i detalj bör fullgöras ankommer rimligen på fullmäktige att besluta om.

Kommittén redovisar hur nuvarande lönevillkor m. m. i riksbanken för- 163

svägar bankens möjlighet att verka och på sikt kan leda lill svårigheter. Prop. 1986/87:143 Kommittén föreslår dock ingen åtgärd för att förbättra situationen utöver att hänvisa till ett avtal mellan riksdagens förvaltningskontor och huvudorganisationer, vilket gällt t. o. m. 1986-06-30. Den autonomi som kommittén i annat sammanhang anser all fullmäktige bör ha beträffande riksbankens förvaltningsverksamhet kommer därför inte att gälla den största och viktigaste av samtliga huvudkostnadsslag, dvs. personalkostnaderna. Kommittén utgår i sitt förslag från att riksbanken och riksdagens förvaltningskontor kan finna former som tillgodoser riksbankens behov av flexibilitet i lönesättningen. Kommittén utgår outtalat från alt de centrala fackliga organisationerna också kommer att ansluta sig lill detta.

Riksbanken kommer i kontakter med riksdagens förvaltningskontor att ta upp frågan om ökade befogenheter för riksbanken t. ex. konlraklsanställning, löneplanstillägg m. m. Därvid bör även en ändrad ansvarsfördelning vad gäller förhandlingar och avtal diskuteras. För att lösa de problem som kommittén har redovisat bör också övervägas om riksbanken bör lämna det statliga lönesystemet. En anslutning till en annan arbetsgivarorganisation, t. ex. SFO, kan då aktualiseras.

Kommittén föreslår au vissa högre tjänster i riksbanken (riksbanksdirektör, avdelningschef och direktör för regionkontor) skall få tillsättas utan kungörelseförfarande. Som skäl härför framhålles alt när det gäller dessa tjänster kungörande inte är den rätta metoden att erhålla lämplig sökande och alt det därför inte kan vara lämpligt atl ledigkungöra dessa tjänster. Kommittén hänvisar även fill att begränsningar gjorts i kungörelseskyldigheten i instruktioner för affärsverken. Fullmäktige ansluter sig till kommitténs förslag så långt men anser att möjligheten att tillsätta tjänster utan kungörelseförfarande bör utvidgas dämtöver. Fullmäktige erinrar om att statskontoret, riksrevisionsverket och i viss utsträckning även statens arbetsgivarverk får tillsätta tjänster utan att de har kungjorts lediga till ansökan. Det synes med hänsyn lill riksbankens uppgifter naturligt att banken i förevarande avseende likställs med dessa verk. Fullmäktige vill därför föreslå att riksbanken i den lagen ges rätt tillsätta tjänster utan föregående kungörelseförfarande.

En annan personalpolitisk verksamhet utgör de lån som riksbanken lämnat till Riksbankstjänstemännens Semesterförening för förvärv av rekreationsbostäder vilka hyrs ut till de anställda. Liksom i frågan om lönekonton bör avspeglas i den nya lagen anser fullmäktige om att detta närmast är att anse som en personalpolitisk åtgärd som bör få utföras utan uttrycklig lagreglering. Fullmäktige utgår alltså från att sådan verksamhet får finnas kvar och att den inte skall anses kräva särskild reglering i lagen.

6.2 Riksdagens förvaltningskontor

y.y Ekonomiadministration (avsnitt 8.2)

Riksdagens förvaltningskontor har inte nägra erinringar mot kommitténs

förslag atl riksbanksfullmäktige skall faslslälla budget för riksbankens 164

förvaltningsverksamhet.

När det gäller riktlinjer för den del av budgeten som avser förvaltnings- Prop. 1986/87:143 kostnader utgår förvaltningskontoret från att dessa i möjligaste mån överensstämmer med de direktiv för anslagsframställning som gäller för den övriga statsförvaltningen och som i princip tillämpas också inom riksdagens förvaltningsområde. Riktlinjerna bör vara till hjälp bl. a för riksbanksfullmäktiges granskning av riksbankens förvaltning. Frågan om riktlinjer för riksbankens budgetarbete och dessas utformning bör övervägas vidare i det fortsatta beredningsarbetet.

1.2 Personaladministration (avsmlt 8.3)

Förvaltningskontoret delar kommitténs bedömning att det kan finnas behov av flexibla lösningar vad gäller riksbankens lönefrågor. På detta område pågår en utveckling av de statliga löneavtalen. Mot bakgrund härav och hittillsvarande erfarenheter bör det vara möjligt atl finna lösningar pä uppkommande problem. Förvaltningskontoret delar alltså kommiiténs bedömning att förvaltningskontoret och riksbanken även i fortsättningen bör kunna finna former som i rimlig utsträckning tillgodoser riksbankens behov av flexibilitet i lönesättningen.

Kommittén uttalar som sin mening att de högre tjänsterna inom riksbanken bör vara undantagna från anställningsstadgans krav på ledigkungö-rande före tillsättning. Utan att gå in på frågan om lämpliga former för atl rekrytera högre tjänstemän inom riksbanken konstaterar förvaltningskontoret att förslaget innebär ett avsteg från en inom riksdagsområdet hittills hävdad princip - chefstjänstemän som inte tillsätts genom val skall tillsättas efter ett öppet ansökningsförfarande. Det kan finnas skäl att luckra upp denna princip men frågan bör i så fall övervägas för hela riksdagsområdet. Förvaltningskontoret kommer i annat sammanhang alt aktualisera formerna för rekrytering av chefstjänstemän inom riksdagsområdet.

6.3 Riksdagens revisorer

1.2 Administrativa frågor

I det följande tar vi upp de förslag i avsnitt 8 i betänkandet som vi funnit anledning att kommentera och i den ordning de redovisas i betänkandet. Avslutningsvis lämnas förslag till ändringar i lagtexten.

1.2.1 Årsredovisning

Vi tillstyrker atl riksbankens ställning som självständigt rättssubjekt och bankens innehav av eget kapital återspeglas i lagsfiftningen på det sätt kommittén föreslagit.

Vi delar ocksä kommitténs uppfattning att det är önskvärt atl riksban
kens årliga förvaltningsberättelse i framtiden görs utförligare och tydligare
än de nuvarande. För att göra detta möjligt är det rimligt att riksbanken får
längre tid på sig än nu att utforma den redovisning som tas in i berättelsen.
En senareläggning är motiverad även från revisionella synpunkter. Det har 165

nämligen visat sig att tiden mellan bokslutet och avrapporteringen till Prop. 1986/87; 143 riksdagens revisorer är så kort att minsta avvikelse i internrevisionens pressade tidsschema omöjliggör en fullständig rapportering. Förutsättningarna för vår externrevision är därmed för närvarande inte heller de bästa.

Den senareläggning - från den I till den 15 februari - som kommittén förordar synes väl avvägd med tanke på att tiden inte får bli för kort för riksdagens revisorers och riksdagens behandling av materialet.

Att riksbanken skall vara bokföringsskyldig bör som kommittén förordar, komma till uttryck i lagen. Vad gäller det sätt på vilket bokföringsskyldigheten skall fullgöras är vi helt eniga med kommittén om atl en ram kan ges av aktiebolagslagen, bokföringslagen, lagen om bankrörelse och förordningen (1979:1212) med föreskrifter om statliga myndigheters bokföring, alla i tillämpliga delar, samt god redovisningssed. Det är däremot inte lika självklart hur dessa normer skall komma till uttryck i lagstiftningen.

Redan år 1980 tog riksdagens revisorer initiativ till att den statliga bokföringsförordningen skulle införas pä riksdagsområdet. Den gäller nu i tillämpliga delar vid riksdagens förvaltningskontor och samtliga riksdagens myndigheter utom riksbanken. Vi finner anledning att i detta sammanhang knyta an till de synpunkter som fullmäktige i riksbanken förde fram i sitt svar (1980-04-24) på riksdagens revisorers förfrågan om fömtsältningama för riksbanken att utan andra inskränkningar än rent formella tillämpa bokföringsförordningen.

Riksbanken förklarade aU det stod klart att de krav som de statliga bokföringsföreskrifterna ställer på den löpande bokföringsverksamheten också skulle ställas på riksbankens redovisning. Däremot ansåg riksbanken att det totalt sett skulle leda till "skevheter och i några fall orimligheter" om dessa föreskrifter tillämpades och deUa även med den inskränkning som modifieringen "i tillämpliga delar" innebär. Detta sammanhängde enligt riksbanken yuerst med aU bokföringsföreskriftema liksom den bakomliggande bokföringslagen utgår från att reglerna skall garantera alt redovisningen visar ett rättvisande resultat för myndigheten resp. företaget. Syftet med riksbankens verksamhet, dvs. att företa ekonomisk-politiska åtgärder, förklarades emellertid vara sådant att det företagsekonomiska utfall som blir resultatet härav för riksbankens del i princip är likgiltigt. Dessa gmndläggande skillnader får konsekvenser för bl.a. vilka principer man använder för periodisering av utgifter och värdering av lillgångar. Avslutningsvis anförde fullmäktige i sitt svar fill revisorema att det naturligaste syntes vara att riksbanken för sin verksamhet fastställde en egen bokföringsinstmktion. Utarbetandet av en sådan borde enligl fullmäktige ske i samråd med riksdagens revisorer.

Såsom kommittén noterat finns det ännu i dag inte något fullständigt regelverk för riksbankens bokföring. Det är självklart alt en sådan brist i olika avseenden har nackdelar som följd. Bl. a. försvåras revisionen av att den inte har etl erforderiigt fast regelsystem som gmnd.

Kommittén föreslär att del föreskrivs i den nya riksbankslagen atl riksbanken skall fullgöra sin bokföringsskyldighet på sätl som överensstämmer med god redovisningssed.

God redovisningssed är ett begrepp som används både i 1976 års bokfö- 166

ringslag och i den stafiiga bokföringsförordningen. Enligl förarbetena fill Prop. 1986/87:143 bokföringslagen (prop. 1975:104, s. 31) kan god redovisningssed beskrivas genom en hänvisning till att det bör röra sig om faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krets bokföringsskyldiga. Olika branschers särförhållanden kan föra med sig att vad som är god redovisningssed ibland får bestämmas branschvis. Det avgörande inflytandet på vad som är god redovisningssed utövas av den expertis som praktiskt och teoretiskt verkar på redovisningsområdet. Särskild betydelse har de organ och sammanslutningar som representerar denna expertis, såsom bokföringsnämnden och Föreningen auktoriserade revisorer. På den statliga sidan har riksrevisionsverket motsvarande betydelse.

Med hänsyn till de betydande skillnader i verksamhetsinriktning som finns mellan riksbanken å ena sidan och företag och statliga myndigheter å andra sidan anser vi det inte givet alt begreppet "god redovisningssed" i vad gäller riksbanken kan ges en riktig och meningsfull substans. Banken är i mångt och mycket en unik organisation och man har svårt föreställa sig att det kan utbilda sig någon praxis på det sätt som fömtsätles vid bokföringslagens tillkomst.

Vidare anser revisorerna att begreppet "god redovisningssed" inte är tillräckligt preciserat för att tjäna som norm för riksbankens bokföring och redovisning. Tillämpning av god redovisningssed förutsätter att det finns ett regelsystem, en legal ram, att relatera faktiskt förekommande praxis till, t. ex. reglema om redovisning i lagen om bankrörelse (SFS 1955:183) - som innebär tillämpning av bokföringslagen i tillämpliga delar - eller den statliga bokföringsförordningen (SFS 1979:1212) med riksrevisionsverkets anvisningar. För förstnämnda regler kommer som nyss påpekats god redovisningssed till uttryck i bokföringsnämndens anvisningar och yttranden samt Föreningen auktoriserade revisorers rekommendationer och uttalanden, för sistnämnda regelkomplex i riksrevisionsverkets föreskrifter, anvisningar och räd.

Av anförda skäl vill vi förorda att de principer enligl vilka riksbanken skall fullgöra sin bokföringsskyldighet snarast utreds så att reglema kan börja tillämpas senast fr.o.m. verksamhetsåret 1988. Samtidigt härmed bör även regler utarbetas och fastställas för bokföring och redovisning vid Riksbankens Jubileumsfond. Riksdagens revisorer är beredda att genom samråd medverka i arbetet.

I lagförslaget avslutas avsnittet om budget, redovisning och vinstdisposition med en paragraf (51 §) om riksbankens skyldighet att offentliggöra uppgifter om valuta- och kreditförhållanden. Vi anser att denna bestämmelse hellre bör placeras under avsnittet "Övriga uppgifter".

1.2.2 Revision

Som kommer atl framgå av avsnittet Riksgäldskontoret (RGK) i detta
yttrande anser vi att den del av riksdagsområdets redovisningsrevisionella
verksamhel som ej avser RGK vid en eventuell överföring av RGK till
regeringsområdel lokalt och organisatoriskt bör inordnas i riksbankens 167

revisionsenhet. En sålunda utvidgad uppgift för revisionsenheten bör Prop. 1986/87; 143 framgå av den nya riksbankslagen.

Med anledning av kommitténs synpunkter om den organisatoriska inplaceringen av sedelförstöringskontoret vill vi upplysa om alt en förändring härvidlag enligt vad vi erfarit tycks vara nära föreslående. Denna organisatoriska fråga, som fidigare uppmärksammats av riksdagens revisorer och nu även av kommittén, tycks alltså snart vara löst.

Vad gäller den externa revisionen har gmnddragen för denna senast lagts fast då riksdagen är 1983 tog ställning till den s. k. RFK-utredningens förslag. Vidare har finansutskottet redan i år börjat tillämpa den ordning i fråga om fastställande av resultaträkning och balansräkning som kommittén förordat. Genom riksdagsskrivelse 1985/86:256 har riksdagens revisorer gjorts uppmärksamma på all de i fortsättningen i sin årliga granskningsrapport bör uttala sig om riksbanksfullmäktiges förslag till resultaträkning och balansräkning.

Den av kommittén föreslagna och av riksdagen redan antagna ordningen innebär att riksdagens revisorer får utökade och mer preciserade uppgifter när det gäller bedömningen av den redovisning som riksbanken skall lämna till riksdagen. Vi anser det rimligt att exlernrevisorernas befattning med årsredovisningen kommer till uttryck även i riksbankslagen, förslagsvis genom elt tillägg till andra stycket i 49 § av innebörd att den redovisning som lämnas till riksdagen vid samma tidpunkt skall lämnas till riksdagens revisorer.

Vi har tidigare i detta yttrande tillstyrkt atl riksbanken skall lämna sin redovisning till riksdagen före den 15 februari. Tidpunkten för riksdagens revisorers avlämnande av sin berättelse till riksdagen bör alltså förskjutas i motsvarande mån, dvs. till senast den 15 mars. Mot kommitténs förslag till lag om ändring i lagen (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen har vi sålunda ingenting att erinra.

I detta sammanhang vill vi ta upp en närliggande fräga, som emellertid inle avser riksbanken.

För revisionen av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond tillämpas samma ordning som för riksbanken. Det har sin gmnd i riksdagens beslut om inrättande av fonden. I stadgarna för fonden står det (12 §) atl fondstyrelsen senast den I mars till riksdagen och riksdagens revisorer skall avgiva berättelse angående stiftelsens verksamhel och förvaltning under nästföregående år. I praktiken har lidsfrågan lösts genom att revisorerna delgetts de avsnitt av fondberättelsen som är centrala för revisionen.

Riksdagens revisorer fömtsatts även framgent vid en och samma tidpunkt till riksdagen avlämna sina berätlelser avseende riksbanken och jubileumsfonden (jfr KU 1983/84:5, s. 22 O- Detta bör om kommitténs förslag går igenom - föranleda en ändring i fondsladgans 12 §. Den 1 mars bör alltså ändras till den 15 februari.

1.2.3 Ekonomiadministration

Vi har inte funnit anledning att erinra mot de ställningstaganden som

redovisas i betänkandet i fräga om riksbankens ändamål och ställning 168

(avsnitt 5). Enligl vår uppfattning är kommitténs synpunkter på riksban- Prop. 1986/87:143 kens planerings- och budgetsystem liksom pä riksdagens styrning en logisk följd av de nämnda för riksbankens verksamhet sä gmndläggande ställningstagandena. Vi delar alltså i allt väsentligt kommitténs synsätt även när det gäller riksbankens självständighet i budgethänseende. På en punkt har vi emellertid en annan uppfattning än kommittén.

Vi anser att kommittén alltför starkt betonar en verksamhetsbudget som omfattar endast ett år. Flera skäl talar enligt vår uppfattning för etl förlängt tidsperspektiv.

Med det förfaringssäu som nu tillämpas fastställer riksbanksfullmäktige i december varje är dels en verksamhetsplan för den förestående treårsperioden, dels en budget för det närmaste verksamhetsåret. Vi finner det naturligt att riksdagen koncentrerar sitt intresse på treärsplanen. Vår motivering är denna.

Kommittén utgår från att riksdagen skall anföra sina eventuella synpunkter pä budgeten i anslutning till sin årliga granskning av fullmäktiges förvaltning av riksbanken, vilket även vi finner naturligt och praktiskt. Riksdagens beslut med anledning av finansutskottets betänkande i ärendet har under de tre senaste åren fattats den 11 april 1984, den 25 april 1985 resp. den 14 maj 1986. De synpunkter riksdagen kan finna anledning att lägga på den av riksbanksfullmäktige fastställda ettårsbudgeten lorde således komma väl långt in på verksamhetsåret för atl kunna beaktas av riksbanken. Banken skulle få betydligt bättre fömtsättningar att ta hänsyn till riksdagens eventuella synpunkter om dessa avsåg en treårsplan. Bl. a. byggfrågor och andra investeringsfrägor som riksdagen kan finna vara av särskilt inlresse alt uttala sig om är ofta inte påverkbara i ett kort tidsperspektiv.

Vi vill inte heller underiåla att erinra om den utveckling mot längre planeringsperioder som under senare år gjort sig klart märkbar när det gäller former för myndigheternas och regeringskansliets budgetarbete. Sålunda har en försöksverksamhet med fördjupade anslagsframställningar och treåriga budgetramar startat vid sex myndigheter. Nämnas bör också alt statsmakternas styrning av affärsverken fr.o.m. budgetåret 1984/85 sker genom bl.a. ställningstaganden till treärsplaner. (Tidigare var del underlag som låg till grund för styrningen i huvudsak etlärsbaserat.)

Enligt vår mening talar bäde praktiska och principiella skäl för att en treårsplan i stället för en ettårsbudget skall vara del underlag som riksdagen författningsenligt skall ges möjlighel att uttala sig om.

1.2.4 Riksbankens regionala organisation

Riksbankens nuvarande regionala organisation lades fast vid 1982/83 års riksmöte. Riksdagen beslöt då atl riksbanken skulle ha åtta regionkontor och att det under dessa skulle finnas högst 14 kassakontor. Enligt beslutel skulle man ocksä på två orter bedriva försök med postala sedeldepåer som ett komplement till riksbankens egen kontorsorganisation.

Riksdagen överlät ät riksbanken att bestämma lokaliseringen av kon
toren och depåerna. 169

Depåverksamheten innebär att postverket för riksbankens räkning håller Prop. 1986/87:143 en depå (etl lager) av sedlar. Dessa depåer slår lill förfogande för post och banker som där får sätta in och hämta ul sedlar. I depåerna inneliggande sedlar anses insatta i riksbanken. Sedelvård bedrivs inte i depåerna.

Sedan erfarenhet nu vunnits av nämnda försök med sedeldepåer har riksdagen på hemställan av fullmäktige godkänt att riksbanken bedriver verksamhet genom sedeldepåer och utöver nuvarande tvä depåer inrättar ytterligare ett begränsat anlal sådana depåer (förs. 1985/86:22, FiU 27, rskr. 258).

Kommitténs syfte har varit att åstadkomma en lämplig avvägning mellan riksdagens resp. riksbankens befogenheter att ändra riksbankens yttre organisation. Enligt kommiiténs mening bör del inte anges i lagtexten vilket antal verksamhelsställen av olika slag som riksbanken skall eller får ha. Det bör ankomma på fullmäktige att besluta om detta. För det fall det visar sig sakligt motiverat skall alltså fullmäktige i framtiden kunna besluta om en ändring av antalet region- och/eller kassakontor utan att behöva gå till riksdagen och föreslå en lagändring. Kommittén har utgått från atl sedeldepåer skall finnas framdeles.

Den föreslagna lagtexten lyder:

34 §

Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm där

också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhel vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer till det antal och på de orter som riksbanken bestämmer.

Vi anser att riksbanken bör ges ytterligare frihet att själv besluta om bankens regionala organisation som den föreslagna lagändringen innebär. Vi fömtsätter emellertid alt väsentliga ändringar av den organisation som riksdagen fastställt inte kommer att göras ulan riksdagens godkännande. Inle heller har vi något att erinra mot alt sedeldepåerna tas med i lagtexten såsom en typ av enhet. Däremot vill vi förorda atl depåernas speciella karaktär som komplement fill riksbankens egen kontorsorganisaiion framgår av lagtexten. Vi föreslår därför att andra stycket 34 § får en något annan utformning.

1.2.5 Ändringar i föreslagen lagtext

Vi har (s. 5) föreslagit alt paragrafen (51 §) om riksbankens skyldighet att offentliggöra uppgifter om valuta- och kreditförhållanden skall tas in under rubriken "Övriga uppgifter". Om förslaget genomförs får del som följd konsekvensändringar när det gäller numreringen av paragraferna efter förslagets paragraf 50. I del följande ulgår vi från den av kommittén föreslagna numreringen. Vi föreslår med hänvisning lill vad som tidigare anförts i yttrandet följande ändringar i föreslagen lagtext.

170

34------------------------------ § Prop. 1986/87:143
Riksbankens verksamhet- sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor och kassakontor samt genom sedeldepåer. Belräffande enheternas antal och förläggning bestämmer fullmäktige.

35 §

Vid huvudkontoret--- riksbankens arbetsordning.

48 §

Kalenderåret är riksbankens räkenskapsår.

Varje år före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa dels en plan avseende riksbankens förvaltningsverksamhei under de tre närmast följande verksamhetsåren, dels en budget för riksbankens förvaltningsverksamhei under det följande räkenskapsåret. Treårsplanen och budgeten skall tillställas riksdagen och riksdagens revisorer för kännedom.

49 §

Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att vid fullgöran
det av denna skyldighet tillämpa------ .

Varje år före den 15 febmari skall fullmäktige till riksdagen och riksdagens revisorer avge redovisning för det föregående räkenskapsåret samt förslag lill disposilion av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken.

7 Riksgäldskontorets ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken

7.1 Riksrevisionsverket

En konsekvens av att föra in riksgäldskonlorei under regeringen blir att den externa revisionen av riksgäldskontoret bör ändras. Enligl RRVs mening bör riksgäldskontoret i detta avseende då likställas med andra statliga myndigheter och således komma atl ligga inom RRVs revisionsområde. Liksom kommittén anser RRV att revisionen måste bedrivas med beaktande av de stora ekonomiska värden som riksgäldskontoret omsätter och förvaltar. RRV anser också alt riksgäldskontorels omfattande ekonomiska verksamhet liksom hittills medför att kontoret måste ha en egen internrevision. Verket utgår ifrån att samarbetet mellan RRVs externa revision och internrevisionen skall bedrivas i samma former som gäller för bl. a. internrevisionerna vid de statliga affärsverken.

Frågan om den fortsatta revisionen av Nordiska rådets sekretariat bör
ocksä prövas vid ett ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret. F. n.
revideras detta av riksgäldskontorets internrevision. Rådets övriga verk
samhel i Sverige revideras av RRV. Verket anser det ändamålsenligt om
all revision av rådets verksamhet i Sverige kunde ske under en organisa- 171

tions ansvar. RRV är därför berett att ta pä sig ansvaret för en sådan Prop. 1986/87:143 revision.

En ytterligare konsekvens av ändrat huvudmannaskap blir att riksgäldskontoret inte längre bör vara värdmyndighet för den redovisningsgmpp som omspänner riksdagens verk. Enligt RRVs mening framstår riksdagens förvaltningskontor som lämplig ny värdmyndighet.

RRV har inget att erinra mot kommitténs förslag atl riksdagen i princip skall lämna regeringen etl bemyndigande att ta upp lån för staten och att en plan utformas för statens upplåning.

När det gäller planen för upplåningen anger inte kommittén i förslaget närmare vad en sådan plan skulle innehålla eller vilka som skall utarbeta den. En diskussion om detta förs emellertid delvis i kommitténs överväganden i avsnitt 9.7.2. Enligt RRVs mening bör denna fråga övervägas närmare under den fortsatta beredningen av kommiiténs förslag, speciellt vad gäller underlaget till en sådan plan och vilka myndigheter som skall arbeta fram lämpligt underlag. Enligt RRVs uppfattning bör både konjunk-turinstilulet och RRV ingå bland dessa myndigheter. Frågorna i anslutning till kommiiténs diskussion i avsnitt 9.7.4 rörande omfördelning av arbetsuppgifter mellan riksgäldskontoret och andra myndigheter synes också böra övervägas närmare.

Kommittén har utgått från (s. 240) att riksgäldskontoret skall ha en styrelse och vidare föreslagit att i denna skall finnas ett väsentligt parlamentariskt inslag för att ge riksdagen fortsatt insyn i verkställandet av statsupplåningen. RRV förutsätter att denna fråga vid den fortsatta beredningen prövas mot bakgmnden av verksledningskommitléns förslag rörande myndigheternas ledningsfunktioner och remissyttrandena över dessa förslag.

7.2 Kammarkollegiet

Om riksgäldskontoret ombildas lill en myndighet under regeringen, bör enligl kommittén föreligga goda fömtsättningar att successivt uppnå en lämpligare uppgiftsfördelning mellan riksgäldskontoret och andra myndigheter med motsvarande eller likartade uppgifter. Kammarkollegiet m.fl. myndigheter nämns särskilt. Vilka uppgifter som kan komma i fräga för en omfördelning myndigheter emellan berörs inte av kommittén, varför kollegiet har svårt överblicka förslagets konsekvenser i delta avseende. Sambanden mellan kollegiets fond- och lånehanterande uppgifter och riksgäldskontorets mer cenlrala uppgifter förefaller emellertid svaga.

7.3 Fullmäktige i riksbanken

I delbetänkandet "Statsskuidspoiitiken - samordningsfrågor" framlade
kommittén förslag till åtgärder för att pä kort sikt stärka samordningen av
statsskuidspoiitiken bl.a. föreslogs gemensamma ledamöler i fullmäktige
församlingarna, bildandet av en planeringsgmpp för inhemsk upplåning
m. m. I princip avvisade fullmäktige i sitt remissvar samtliga framlagda
förslag och drog i stället slutsatsen att riksbanken borde svara för alla 172

förvärv från riksgäldskontoret av statspapper som är instmmenlella för Prop. 1986/87:143 penningpolitiken. Riksbanken skulle därefter sälja papperen vidare till marknaden i den takt som är förenlig med dén löpande penningpolitikens krav.

Ingel av förslagen har dock lett till någon åtgärd och när kommittén nu i sitt slutbetänkande åler behandlar frågan oni riksgäldskontorets ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken hoterar fullmäktige med tillfredsställelse atl kommittén inte ånyo för fram sina tidigare förslag.

Kommittén föreslår alt i det nya riksgäldskontorets styrelse skall - som i dag - finnas ett väsentligt parlamentariskt inslag för atl bevara kontinuiteten och garantera riksdagen en fortsatt insyn i verkställandet av statsupplåningen. I detta sammanhang vill fullmäktige understryka angelägenheten av att samma behörighetskrav ställs pä styrelseledamöter och tjänstemän i riksgäldskontoret som i riksbanken dvs. att de ej bör vara ledamot i en styrelse för ett kreditinstitut eller fondkommissionärsbolag.

En direkt följd av del föreslagna ändrade huvudmannaskapet för riksgäldskonlorei är all riksdagen mäste ge regeringen ett lånebemyndigande att ta upp lån för statens räkning. 1 regeringsformen finns nämligen föreskrivet att regeringen icke utan riksdagens bemyndigande får ta upp lån. Bemyndigandet från riksdagen kan inte ges, direkt till riksgäldskontoret utan gången måste vara atl riksdagen bemyndigar regeringen som i sin lur överlåter detta till riksgäldskontoret.

Kommittén förordar ingen teknisk utforrnning av lånebemyndigandet utan konstaterar endast att flera länkbara altemativ finns. Enligt kommitténs mening bör dock bemyndigandet ges en! gång per år och i sin helhet överlåtas på riksgäldskontoret. Detta bör enligt kommitténs mening ske genom atl det nya riksgäldskontoret ges en stående delegation i sin instmktion atl ta upp lån till staten i enlighet med de lånebemyndigande som riksdagen ger regeringen.

Fullmäktige, som tillstyrker kommitténs förslag, tolkar dessa som att det ändrade huvudmannaskapet inte skall innebära någon ändring för riksgäldskontoret jämfört med i dag.

Även om kommittén inte förordar någon teknisk utformning av lånebemyndigandet vill fullmäktige beröra frågan. Kommittén konstaterade att bemyndigandet kan utformas på mänga olika sätt bl. a. nämns ett beloppsmässigt opreciseral bemyndigande respektive beloppsmässigt preciserat bemyndigande.

1 dag kan sägas alt riksgäldskontoret har ett beloppsmässigt opreciseral bemyndigande att ta upp lån eftersom upplåning enligt lag om riksgäldskontoret får ske för alt;

- finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut,

- tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutar om,

- amortera och inlösa statslån ävensom uppköp av statslån i utländsk valuta,

- tillgodose riksbankens behov av valutareserv och av statspapper för marknadsoperationer. 173

Enligt fullmäktige finns det starka skäl som lalar för all bemyndigandet Prop. 1986/87:143 även fortsättningsvis bör vara beloppsmässigt opreciserat och vara av samma tekniska innebörd som i dag.

Det statliga budgetsaldot bestäms av en mängd faktorer som framkommer genom en rad enskilda beslut av riksdagen om inkomster och utgifter. I stort kan sägas att det framför alll är budgetens inkomstsida som är svår att med nägon exakthet precisera. Kalkylen för budgetsaldot blir därför så osäker atl den knappast utan betydande marginaler kan ligga till gmnd för ett beloppsmässigt preciserat lånebemyndigande. Därtill kommer riksbankens eventuella behov av att fylla på valutareserven respektive innehavet av statspapper för marknadsoperationer vilket beloppsmässigt omöjligt kan förutses. Fullmäktige förordar därför att bemyndigandet även tekniskt i framtiden får samma utformning som i dag.

När det gäller formerna för samverkan mellan statsskuidspoiitiken och penningpolitiken delar fullmäktige helt kommiiténs bedömning att denna bör ha sin tyngdpunkt i all en plan för inhemsk upplåning upprättas. Som kommittén också kunnat konstatera upprättas sådana planer regelbundet sedan något år tillbaka.

Fullmäktige är också som kommittén övertygad om att fömtsättningarna och formerna för såväl statsskuidspoiitiken som penningpolitiken även i framliden kommer att ändras. Nya tekniker och nya marknader utvecklas ständigt på del finansiella området. Det vore därför olämpligt atl i dag i detalj utforma bestämmelser om säväl statens emissionsteknik som samrådsformerna mellan berörda parter. I stället bör riksbanken och riksgälds-kontoret själva anförtros att finna formema för sin operativa samverkan och som kommittén konstaterar är det viktigt att "berörda parter har flexibilitet alt anpassa samverkan mellan statsuppläningen och penningpolitiken till vad fömtsättningarna och metoderna i varje situation kan kräva" (s. 233). Fullmäktige delar denna bedömning.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att enligt de framlagda förslagen skall riksgäldskontoret även i framtiden ha till huvuduppgift att ta upp och förvalla lån till staten. Så långt delar fullmäkfige kommitténs syn. Fortsättningsvis skriver dock kommittén att "verksamheten skall bedrivas med statsskuldspolitiskl betingade målsättningar" (s. 241). Enligt fullmäktiges mening är det självklart att kostnadskalkyler måsle beaklas och väga tungt när det gäller utformningen av lånevillkoren för t.ex. allemanssparande samt spar- och premieobligationer. När det däremot gäller räntesättningen på instrument som statsskuldväxlar och riksobligationer måste dock penningpolitikens behov av att styra likviditet och ränteutveckling bli helt dominerande. Delta, som ocksä finansutskottet flera gånger uttalat (FiU 1978/79:39 och FiU 1982/83:16), kom också klart till uUryck i direktiven till kommittén där det fastslogs att statsskuidspoiitiken numera måste ses som en integrerad del av kredit- och valutapolitiken.

174

7.4 Riksgäldskontoret Prop. 1986/87:143

2. Bakgrund

Kommittén har i det tidigare delbetänkandet Statsskuldspolitiken samordningsfrågor SOU 1984:84 analyserat behov och former för att stärka samordningen av statsskuidspoiitiken. Förslag lämnades till åtgärder som i ett första steg borde vidtas i detta syfte. Fullmäktige yttrade sig (1985-02-21) över betänkandet och förslagen.

Även om utredningen enligt fullmäktiges mening hade betydande brister, inte minst i skildringen av hur samordningen av statsskuldspolitiken bedrivits under senare år och i preciseringen åv samordningsproblemens karaktär, kunde dock fullmäktige tillstyrka att vissa av de förslag som utredningen angav kunde genomföras med kort varsel. Några åtgärder i denna riktning har emellertid inte vidtagits. I stället framför nu utredningen nya och betydligt mera långtgående förslag till förändringar av rådande ordning för hur statsupplåningen bedrivs och hur statsskuidspoiitiken samordnas.

Kommittén föreslår sålunda i betänkandets kap. 9 alt riksgäldskontoret blir en myndighet under regeringen, lämpligen hörande till finansdepartementet, och att riksdagen skall besluta om en lånebemyndigande till regeringen i anslutning lill att statsbudgeten sammanställs.

Enligt fullmäktiges mening är de nya förslagen än mera knapphändigt beskrivna och ofullständigt motiverade än de tidigare. Fullmäktige har därför funnit det förenat med stora svårigheter att bedöma förslagens innebörd och konsekvenser. Utgångspunkten har dock varit den gmndläggande uppfattning som fullmäktige framförde i sitt ovannämnda remissyttrande och som inte rubbas av vad kommittén nu anfört.

Fullmäktige kommer i detta remissvar att koncentrera framställningen till betänkandets kap. 9. När det gäller huvuddelen av betänkandet, som rör riksbankens ställning och funktioner liksom också utformningen av en ny riksbankslag, har fullmäkfige ingen erinran. Under en särskild mbrik nedan behandlas de konkreta frågor avseende samarbetet mellan riksbank och riksgäldskontor som kommittén tar upp. Allmänt sett välkomnar fullmäktige att riksbanken får möjlighet alt renodla sin verksamhet som centralbank och att dess relationer till regeringen kommer till klarare uttryck. Behovet av en ny förenklad riksbankslag synes också belagt. Fullmäktige vill erinra om att riksgäldskonlorei, efter ett omfattande utredningsarbete, erhöll en sädan ny lag 1983-01-01.

3. Kommitténs argument för ett ändrat huvudmannaskap

I kommitténs betänkande kan man urskilja fern argument för ett ändrat huvudmannaskap.

a) 1 enlighet med parlamentarismens principer bör riksgäldskontoret
vara en myndighet under regeringen. 175

b) Riksdagens finans- och kontrollmakt skulle stärkas om huvudmanna- Prop. 1986/87:143 skåpet ändrades.

c) Samordningen av finanspolitiken och statsskuldspolitiken skulle förbättras.

d) Kreditgarantigivningen bör skötas av en myndighel under regering
en.

e) Den statliga förvaltningsstrukturen skulle bli smidigare om riksgälds
kontoret blev en myndighet under regeringen.

Enligt fullmäktiges mening brister kommiiténs analys på flera punkter och det finns därför anledning att närmare diskutera de olika argumenten.

3.a) Riksgäldskontorels konstitutionella ställning och pariamentarismen

Riksgäldskontorets nuvarande ställning har enligt kommittén sin gmnd i kampen mellan riksdagen och kungen om finansmakten under slutet av 1700-lalet. Kommittén konstaterar atl införandet av parlamentarism har skapat ett nyll förhållande mellan riksdagen och regeringen samt drar slutsatsen att motiven för atl riksgäldskontoret skall vara en myndighet under riksdagen numera saknar bärkraft.

Fullmäktige, som med viss förvåning konstaterat att kommittén inte anlitat statsrättslig expertis vid sitt arbete, finner för sin del atl kommittén inte ulfört någon analys av i vilken män dagens situation skiljer sig från den som rått vid de tidigare tillfällen då frågan om huvudmannaskapet för riksgäldskontoret prövats av riksdagen åren 1969 och 1973. Fullmäktige anser därför att kommitténs förslag om en ändring av huvudmannaskapet utifrån konstitutionella överväganden saknar bärkraft.

3. b) Riksdagens finans- och kontrollmakt

Elt förändrat huvudmannaskap skulle enligt kommitténs betänkande stärka riksdagens finans- och konirollmakt.

Riksgäldskonlorei har i dag en ovillkorlig skyldighet atl läcka underskottet i statens budget med län. Inget formellt beslut fattas om slatsupplåning-ens omfattning. Vid en förändring av huvudmannaskapet är kommitténs tanke att riksdagen i anslutning till att statsbudgeten sammanställs också debatterar och beslutar om elt lånebemyndigande fill regeringen. Om ett lånetak införs skulle således riksdagens finansmakt stärkas, resonerar kommittén.

Fullmäktige kan inte inse att de anförda synpunkterna är elt argument för ett ändrat huvudmannaskap. I lagen om riksgäldskontoret har riksdagen givit riksgäldskontoret ett ändamålsbemyndigande. Enligt lagen får riksgäldskontoret la upp lån endast för vissa preciserade ändamål. Om riksdagen anser att dess finansmakt skulle stärkas av all ett lånetak införs kan delta ske redan i dag genom alt lånebemyndigandet preciseras i belopp i stället för att ha nuvarande utformning. Frågan om elt lånetak har således ingenting att göra med huvudmannaskapet för riksgäldskontoret.

Möjligheten att föra en debatt i riksdagen om den samlade statsbudgeten 176

finns också redan i dag, t.ex. i anslutning till finansplanen, och har inle Prop. 1986/87; 143 heller någon koppling till frågan om huvudmannaskapet.

Om huvudmannaskapet ändras hävdar kommittén att riksdagens kon-trollmakt skulle vidgas. Konstitutionsutskottet kan granska regeringens handläggning av bemyndigandet, interpellalioner och frågor kan ställas till berört statsråd och misstroendeförklaring kan riktas mot statsrådet. Kontrollen är i dag utformad på ett annat sätt men behöver därför inte enligt fullmäktiges mening vara mindre verkningsfull. Finansutskottet bereder ärenden angående riksgäldskontoret och granskar årligen kontorets förvaltning. Dessa frågor presenteras sedan för riksdagen för debatt och beslut minst tvä gånger per år. Dessutom innebär den parlamentariskt sammansatta fullmäktigeförsamlingen, som under riksdagssessionen sammanträder varje vecka, att riksdagen har en direkt insyn och fortlöpande kan följa riksgäldskontorets verksamhet. Den riksdagsvalda styrelsen torde vara en vida värdefullare kontrollmöjlighet än konstitutionsutskot-lels efterhandsgranskning, misstroendeförklaringsinstitutet och spörsmålsinstitutet (vilka redan i dag kan användas för att granska regeringens meddelanden lill fullmäktige).

Fullmäktige finner således att ett ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret inte på något avgörande sätt skulle stärka riksdagens finans- och konirollmakt. Möjligheterna alt införa ett lånelak finns redan i dag. Formerna för riksdagens kontroll skulle förändras, men genom att insynen skulle minska snarare försämras än förstärkas.

3. c) Samordningen av statsupplåningen och finanspolifiken

Det tredje argumentet som utredningen för fram för elt förändrat huvudmannaskap rör samordningen av statsskuldspolitiken och finanspolitiken. Kommittén konstaterar att statsskuldsräntor i dag utgör drygt 20 procent av statsutgifterna. Behovet av samordning är därför stort. Kommittén skriver att "denna samordning kan numera anses vara av sådant beständigt slag och ske i sådana former alt fömtsättningarna för samordningen bör ges organisatoriskt uttryck". Om riksgäldskonlorei blev en regeringsmyndighet skulle också statsupplåningens fördelningspolitiska effekter bättre beaktas, liksom regeringens intressen när det gäller kontoinlåningen från statliga företag och myndigheter samt riksgäldskontorets utlåning till bl.a. affärsverken.

Fullmäktige instämmer i kommitténs bedömning alt ränteposten i statsbudgeten nu är av den omfattning att den påverkar budgetulfallet och därmed får finanspolitiska effekter. Därav följer dock inte atl statsskulds-politiken i någon betydande omfattning påverkar finanspolitiken. Statsupplåningens utformning kan visseriigen påverka räntekostnaderna, men de variationer som kan uppstå har knappast någon avgörande finanspolitisk betydelse.

Likväl anser fullmäkfige att statsskuidspoiitiken skall samordnas med
finanspolitiken och inte endast med penningpolitiken. Det måste dock ske i
former som gör del möjligt att de långsiktiga och de specifikt statsskulds
politiska intressena kan hävdas. Fullmäktige vill också understryka vikten 177

12 Riksdagen 1986/87. 1 .saml. Nr 143

av att formerna för samordning och samråd har en viss flexibilitet. Utveck- Prop. 1986/87; 143 lingen av penningmarknaden och penningpolitiken visar hur snabbi fömtsättningarna kan ändras. Kommitténs förslag för samordning med penningpolitiken anser fullmäktige väl möter det samordningsbehov som i dag föreligger.

På samma sätt behöver också samarbetsformerna med finansdepartementet förändras från tid till annan. När statsupplåningens utformning nu har vissa finanspolitiska effekter är behovet av samordning större än tidigare. I dag sker också ett informellt men nära samarbete både vad gäller ränteposten i statsbudgeten och upplåningsplaneringen, dvs. i de avseenden som statsskuldspolitiken närmast påverkar finanspolitiken. Från en praktisk utgångspunkt kan fullmäktige konstatera att på de områden där behov har uppstått har en samordning ocksä kommit till stånd, låt vara i tämligen fria former.

Mot bakgmnd av detta mäste fullmäktige konstatera att etl ändrat huvudmannaskap knappast kommer att förändra den konkreta utformningen av statsuppläningen. Visserligen kan behovet av ett närmare samarbete manifesteras genom etl ändrat huvudmannaskap men fullmäktige anser att även detta kan uppnås ulan ändring av huvudmannaskapet, om man nämligen inrättar den av kommittén ursprungligen föreslagna planeringsgruppen för inhemsk upplåning (se nedan under 4).

3. d) Garantigivningen

Riksgäldskontorets kreditgarantigivning anförs av utredningen som ett annat skäl att förändra huvudmannaskapet. Både statsfinansiella och näringspolitiska överväganden mäste i mänga fall göras vid garantigivning. Riksgäldskontoret överiåler i dag regelmässigt på regeringen att ta ställning i frågor med näringspolitisk innebörd. Riksgäldskontoret fattar dock det formella beslutel. Enligt kommitténs bedömning betyder detta bl. a. alt oklarhet råder om ansvarsfördelningen samt atl regeringen i dag inte kan ställas till svars för dessa ätgärder. Regeringen eller en myndighet under regeringen bör således ha det formella ansvaret för garantigivningen.

Fullmäktige vill erinra om att riksgäldskontorets relationer till regeringen i garantifrågor i förväg regleras av riksdagen, som bestämmer karaktär och former för regeringens direktivrätt för kontoret inom av riksdagen angivna ramar. Sådana direktiv överlämnas alllid i skriftlig form. De kan därmed liksom fullmäktiges beslut underställas riksdagens, efterföljande granskning, med möjlighel till debatt såväl i samband med riksdagens beviljande av ansvarsfrihet för fullmäktige som vid en bedömning av hur regeringen agerar inom ramen för riksdagens beslut angående etl visst garantisystem. Regeringens direktiv innehåller, då de delges fullmäktige, redan en avvägning mellan näringspolitiska och statsfinansiella beaktanden genom att de varit föremål för gemensam beredning mellan finansdepartementet och berörda fackdepartement.

Kontorets samverkan med det under industridepartementet lydande sta
tens industriverk, som är regeringens beredningsprogram på fartygsgaran- 178

tiområdet, tryggas genom representation i den till verket knutna fartygs- Prop. 1986/87; 143 garantinämnden.

Under de senaste åren har garantiverksamheten, som kommittén påpekar, drabbats av en rad större förluster, särskilt på varvs- och rederiområdet. Samtidigt har utfärdandet av nya garantier gått kraftigt tillbaka. Garantistocken på detta område är därmed i praktiken under avveckling. Vid den av kommittén förslagna tidpunkten för förändringen av huvudmannaskapet torde därför garantiverksamheten för varv och rederier ha fått en starkt reducerad betydelse för kontoret och samordningsproblemen med regeringskansliet i praktiken bragls ur världen. Garantifrågorna blir därmed betydelselösa för en bedömning av huvudmannaskapet för riksgälds-kontoret.

3. e) En smidigare förvaltningsstruktur

Etl ytterligare skäl för ett ändrat huvudmannaskap rör den statliga förvaltningsstrukturen. Om riksgäldskonlorei ombildas från att vara en myndighel under regeringen bör enhgt kommitténs bedömning goda förutsättningar uppkomma för att omfördela arbetsuppgifter mellan riksgäldskontoret och andra myndigheter. Ett ändrat huvudmannaskap skulle också underlätta anpassningen av resurser och organisation, om fömtsättningarna för statsuppläningen snabbt ändras.

Fullmäktige instämmer i kommiiténs bedömning att statsupplåningen bör bedrivas under smidig anpassning av förvaltningsresurser till upplåningens krav och all riksgäldskonlorei bör kunna såväl påläggas nya uppgifter som överlåta befintliga sädana till andra statliga myndigheter. Kommittén har dock inte närmare utvecklat vilka förändringar som åsyftas. Den bristande preciseringen i utredningen gör det omöjligt att närmare bedöma relevansen i detta argument. Fullmäktige kan dock konstatera att under årens lopp har förändringar skett av riksgäldskontorets arbetsuppgifter och riksdagens huvudmannaskap har därvid inte utgjort något hinder. För riksbankens del har gällt samma förhållande, som kommittén själv påpekar, och ett huvudmannaskap under riksdagen torde inte försvåra en fortsatt pragmatisk prövning av bankens arbetsuppgifter i relation fill de som utförs av andra myndigheter.

3. f) Slutsats

Fullmäktige har mol bakgmnd av ovanstående analys kommil fram lill att statsskuldspolitiska kommitténs argument för ett ändrat huvudmannaskap inte har någon större tyngd, i varje fall inte i den summariska form kommittén vak att presentera dem. 1 en del fall är dessuiom den slutsats som kommittén drar av sitt resonemang direkt felaktig.

Om huvudmannaskapet skall ändras för riksgäldskontoret bör det kunna
motiveras med att man därvid skulle avhjälpa stora praktiska brister i den
nuvarande ordningen och erhålla betydande praktiska vinster för statsupp
läningen, åtminstone pä nägon sikt. Fördelarna måste således mer än väl
överväga de olägenheter och kostnader som varje förändring medför. 179

Kommittén har enligt fullmäktiges mening inte alls berört fördelarna med Prop. 1986/87:143 nuvarande ordning. Nackdelarna diskuteras mycket knapphändigt. Därmed har man inte heller kunnat visa alt en ändring av huvudmannaskapet skulle vara övervägande till fördel.

Fullmäktige anser att nuvarande huvudmannaskap bäst tillgodoser riksdagens önskemål om insyn och kontroll av statsupplåningen. Små förändringar skulle ocksä kunna göra samordningen av statsskuldspolitiken, finanspolitiken och penningpolitiken bättre än i dag. En sådan åtgärd är kommitténs tidigare förslag att inrätta en samråds- eller planeringsgmpp för inhemsk upplåning.

Fullmäktige avstyrker således kommitténs förslag att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret skall överföras från riksdagen till regeringen.

4. Förbättrat samråd om statsskuldspolitiken

I enlighet med vad som sagts ovan anser fullmäkfige att det kan finnas anledning att vidtaga några åtgärder för att ytterligare förbättra och förtydliga samordningen av statsskuidspoiitiken. Det rör framför allt formerna för samråd mellan riksgäldsfullmäkfige och regeringen.

Fullmäktige har ovan (punkt 3 C) konstaterat att behovet av samordning med regeringen ökat lill följd av statsupplåningens storlek och finanspolitiska konsekvenser. I praktiken har också samarbetet intensifierats under senare år, såväl när det gäller beräkningen av statsskuldens budgeteffekter som beträffande den löpande upplåningen inom och utom landet. Fullmäktige vill erinra om att en arbetsgmpp för statlig utlandsupplåning, vari en av statssekreterarna i finansdepartementet ingår, sedan år 1977 bereder och avger rekommendationer till de båda fullmäktigeförsamlingarna i flertalet frågor pä detta område. Ett liknande förfarande finns beträffande upplåningen frän hushållssektorn i styrgmppen för inhemsk upplåning, där statssekreteraren är ordförande. Frågan är om ytterligare åtgärder kan vidtas inom ramen för nuvarande huvudmannaskap för att förbättra samordningen mellan statsupplåningen, penningpolitiken och finanspolitiken.

I sitt tidigare remissvar på kommitténs första delbetänkande uttalade sig fullmäktige positivt till tanken på en planeringsgrupp för inhemsk statsupplåning. Såväl riksgäldskonlorei och finansdepartementet som riksbanken borde ingå i denna med förslagsvis statssekreteraren i finansdepartementet som ordförande. Fullmäktige vill återigen understryka det önskvärda i att en sädan samrådsgmpp inrättas och får en central ställning i samband med den inhemska upplåningen.

Om riksbanken vidhåller sin negafiva inställning, såsom den kommer till uttryck i bankens yttrande över kommitténs ifrågavarande betänkande och den föreslagna gruppen således inle kommer till stånd, anser fullmäktige det önskvärt att på andra sätt ytteriigare förbättra samordningen mellan regeringen och riksgäldskonlorei.

Kommitténs förslag att riksbanken inför vikfigare penningpolitiska be
slut bör samråda med statsråd som regeringen bestämmer skulle kunna
tillämpas också för riksgäldskontorels vidkommande när det gäller viktiga
re beslut av fullmäktige med finanspolitiska eller budgetmässiga konse- 180

kvenser. Härvid får beaktas det speciella behovet för utlandsupplåningen Prop. 1986/87:143 atl undvika en explicit lagreglering av samrådsskyldigheten vid beslut om sådana lån.

Fömtom samråd vid speciellt viktiga beslut bör kontakterna mellan riksgäldsfullmäktige och regeringen öka genom alt statsråd eller dennes medarbetare inbjuds att några gånger årligen framträda inför fullmäktige med en redogörelse för regeringens ekonomiska politik, speciellt statsskuldspolitiken.

För att garantera alt regeringen alltid har insyn i statsuppläningen skulle också riksdagen kunna ålägga fullmäktige att fortlöpande rapportera till regeringen om upptagna län.

Fullmäktige vill i sammanhanget understryka behovet av kontinuitet i statsupplåningens ledningsorgan, främst fullmäktige själva. Detta är ägnat inte bara att underlätta förståelsen för och därmed samordningen av statsskuidspoiitiken. Även för långivare till staten, särskilt utomlands, är del ägnat att inge förtroende och skapa goda samarbetsrelationer om ledningsorganen inte förnyas för ofta ulan får lillfälle atl förvärva en betydande saklig kompelens. Kontinuiteten hos fullmäktige över den gångna tioårsperiodens regeringsskiften har således varit en styrka såväl internt inom kontoret som för statsupplåningens framtoning utåt.

Mot yttrandets lydelse reserverade sig BirgU Friggebo och Erik Hovhammar, vilka anförde följande.

Birgit Friggebo:

"Alt riksgäldskontoret är en myndighet underställd riksdagen i stället för regeringen är en följd av tradition mer än av principiella överväganden. Det mesta talar för a« den statsskuldspolitiska myndigheten sorterar under regeringen. Utredningens förslag är dock något skissartat och lorde inte kunna ligga till gmnd för elt genomförande. Statsskuldspolitiska kommitténs förslag bör därför inte avvisas utan ligga till gmnd för en vidare utredning."

Erik Hovhammar:

"Jag delar inte majoritetens i fullmäktige ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan utan slår fast vid min tidigare i fullmäktige deklarerade ståndpunkt att riksgäldskonlorei bör vara en regeringen underställd myndighet av följande två huvudskäl.

1. Garantiverksamheten skapar särskilda problem. Både statsfinansiella och näringspolitiska överväganden måste ofta göras vid garantigivning. För att eliminera den oklarhet som råder om ansvarsfördelningen bör regeringen eller en myndighet under regeringen ha det formella ansvaret för garantigivningen.

2. Jag hävdar också att prövningen av riksgäldskontorets anslagsäskanden svårligen kan utföras på ett effekfivt sätt av finansutskottet, som saknar både kansliresurser och tid för denna uppgift. Det strider för övrigt mot det system man har inom statsförvaltningen i övrigt, nämligen att budgetprövningen först sker inom kansHhuset innan ärendet kommer till 181

riksdagen. En ändring av hvudmannaskapet för riksgäldskonlorei i enlig- Prop. 1986/87:143 het med kommitténs förslag skulle enligt min mening skapa en bättre ordning på detta område."

7.5 Riksdagens förvaltningskontor

2.1 Redovisningsverksamheten (avsnitt 9.8)

Frågan om var redovisningsverksamheten inom riksdagsområdet utom riksbanken skall var placerad bör bedömas både med hänsyn till ekonomiska och praktiska aspekter. Statsförvaltningens redovisningsverksamhet är under snabb systemutveckling och frågan om hur den långsikfiga utvecklingen av redovisningssystemet i framtiden skall bedrivas utreds för närvarande.

Förvaltningskontoret har i och för sig inte något att invända mot kom-miuéns förslag alt handhavandet av redovisningen för riksdagsområdet utom riksbanken överförs från riksgäldskontoret fill riksdagens förvaltningskontor. Med hänsyn till vad ovan sagts föreslår förvaltningskontoret dock att slutlig ställning till var redovisningsverksamheten skall vara placerad inte tas nu.

2.2 Revisionsfunktionen (avsnitt 9.8)

Kommittén föreslår, vid ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret, att uppgiften att handha den interna revisionen för riksdagsområdet utom riksbanken kan överföras lill riksdagens förvaltningskontor. Förvaltningskontoret kan i och för sig godta detta men vill dock föreslå alt man överväger en annan lösning innebärande au revisionsverksamheten inordnas i riksbankens revisionsenhet. Huvudskälen för detta är att den personalresurs det gäller, en årsarbetare, skulle, inom förvaltningskontoret, komma att arbeta utan slöd frän andra revisorer. På regeringssidan är det en strävan att öka revisionskontorens storlek för atl därigenom öka effektiviteten och minska sårbarheten.

Revisionsplanerna bör, enligt förvaltningskontorets mening, som hittills fastställas av resp. myndighet efter förslag från revisionsenheten.

2.3 Partibidragsnämnden och utbetalningen av partibidragen (avsnitt 9.8)

Kommittén föreslår att riksdagens förvaltningskontor efter den 1 juli 1989 skall utse ledamöterna i partibidragsnämnden samt sköta utbetalningen av partibidragen. Nägra överväganden och motiveringar som bakgrund lill sitt förslag redovisar inte kommittén.

Förvaltningskontoret har i princip inte något att invända mot kommit
téns förslag. Vissa praktiska frågor kan dock behöva studeras närmare. 182

7.6 Riksdagens revisorer Prop. 1986/87:143

Staisskuldspolitiska kommittén föreslär att riksgäldskonlorei (RGK) skall bli en myndighet under regeringen.

Riksdagens revisorer anser sig inte böra ta ställning i denna fråga utan begränsar sig lill atl behandla de för revisionen mera närliggande frågorna om hur betalning, redovisning och internrevisionen skall organiseras för de riksdagens myndigheter som nu erhåller dessa tjänster frän RGK, alll under förutsättning att kommitténs förslag om ändrat huvudmannaskap för RGK genomförs.

2.1 Bakgrund

Kommittén konstaterar i sitt betänkande (s. 222) att del i RGKs uppgifter ingår att sköta redovisningen för riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter utom riksbanken samt alt utföra intern revision inom samma område.

Om hanteringen av dessa uppgifter vid den föreslagna förändringen av huvudmannaskapet för RGK anför kommittén endast (s. 241) att RGKs uppgifter au handha redovisning och intern revision för den inre riksdags-förvaltningen och andra riksdagens myndigheter än riksbanken kan överföras till riksdagens förvaltningskontor, liksom bl. a. utbetalningen av partibidragen. Några överväganden och motiveringar som bakgrund fill sitt förslag redovisar inte kommittén.

De organ på riksdagsområdel för vilka en lösning måste sökas vad gäller betalnings-, redovisnings- och revisionsfunktionerna är den inre riksdagsförvaltningen (förvaltningskontoret), riksdagens ombudsmän, riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation. En speciell fråga som måste övervägas är det särskilda uppdrag RGKs revisionsenhet har i vad gäller Nordiska rådets presidiesekretariat.

Vi fömtsätter att de personalresurser som för närvarande avdelats för RGKs egen redovisning och revision följer med RGK till dess nya redovis-ningscentral (RC) respektive revisionskontor (RK). De personalresurser som då kvarstår för verksamheten på riksdagsområdel, exklusive riksbanken, är ca 1,5 årsarbetare för vardera RC-funktionen och RK-funktionen.

2.2 RC-funktionen inom riksdagsområdet

Det statliga redovisningssystemet, system S/Temos har med början bud
getåret 1983/84 införts för riksdagens myndigheter med undantag av riks
banken. RC-funktionen har fullgjorts inom RGK. Av riksrevisionsverkels
(RRVs) redovisning av utvecklingen av den statliga redovisnings- och
revisionsverksamheten (Oktoberrapport 1985) framgår att RC-RGK var
den klart minsta vad avser transaktionsvolymen samtidigt som kostnaden
per transaktion hörde till de högsta. RC i fråga hade 35 000 transaktioner
1984/85, näst minsta RC hade 128000 och medeltalet var ca 640000 per
RC. Genomsnittskostnaden per Iransaktion vid RC-RGK var kr. 9.90 mot i
medeltal 3.90. 183

Erfarenheterna från RRV belräffande RC-organisationen pekar på att en Prop. 1986/87:143 redovisningscentral bör ha en viss storlek för att fungera effektivt, för att inte vara känslig för personalfrånvaro etc. Vi finner det därför föga lämpligt att säsom kommittén föreslagit förlägga RC-funktionen för riksdagsom-rädels myndigheter till riksdagens förvaltningskontor. Det förefaller mera ändamålsenligt att köpa tjänsterna från någon redan befintlig RC. Bland de alternativ som då kan vara aktuella är främst anslutning till kammarkollegiets RC. Denna betjänar redan etl stort antal smämyndigheter med de mest skiftande verksamheter och har därför vid kompelens i redovisningsfrågor. Nägra konstitutionella skäl synes inte tala emot en sådan lösning.

Föreskrifter för redovisningen m. m. vid riksdagen och riksdagens myndigheter utom riksbanken bör dock som hittills utfärdas av riksdagens förvaltningskontor i samråd med RRV.

2.3 RK-funktionen inom riksdagsområdet

Den statliga redovisningsrevision som bedrivs genom ett tiotal RK förlagda till olika vårdmyndigheter har fr. o. m. den Ijuli 1986 inordnats under RRV. Av som det uppges konstitutionella skäl har dock RK vid regeringskansliet getts en särställning under chefen för civildepartementet och omfattas inte av RRVs fillsyn (SFS 1985:606).

Samma skäl som anförts för att regeringskansliet skall inta en särställning lalar för att revisionsfunklionen på riksdagsområdel inle anförtros etl RK under regeringen utan stannar på riksdagsområdel samt att riksdagens RK inte omfattas av RRVs tillsyn.

Vad därefter gäller kommitténs förslag att redovisningsrevisionen på riksdagsområdet skulle förläggas fill riksdagens förvaltningskontor lalar enligt vår mening mol detta att den personalresurs det gäller, I -2 årsarbetare, skulle komma att arbeta förhållandevis isolerat och ulan slöd från andra revisorer. Därtill kommer att redovisningsrevisionen på riksdagsområdet skulle fullgöras av två revisionsorgan dels riksbankens revisionsenhet, dels den aktuella gmppen på riksdagens förvaltningskontor. På gmndval av erfarenheterna från revisionskontoren på regeringssidan strävar man där efler att öka revisionskontorens storlek, upp mot 10-15 årsarbetskrafter, allt för att öka effekfivitelen och minska sårbarheten av personalfrånvaro.

Riksdagens revisorer uttalade redan år 1975 (gransknings-PM nr 11, skrivelse till riksdagen den 11 mars 1976) att rent principiellt mycket talade för ett samgående mellan riksgäldskontorets och riksbankens revisionsavdelningar.

Vi anser nu till skillnad mot kommittén att den del av riksdagsområdets redovisningsrevisionella verksamhet som kvarstår efter en eventuell överföring av RGK till regeringsområdet lokall och organisatoriskt bör inordnas i riksbankens revisionsenhet.

Styrningen av redovisningsrevisionen bör liksom hitfills ske genom revi
sionsplaner. Förslag fill plan för förvaltningskontoret resp. för var och en
av riksdagens fyra myndigheter bör upprättas av riksbankens revisionsen
het i samråd med respektive organ och riksdagens revisorer. Revisions- 184

planen för riksbanken bör fastställas av bankofullmäktige och de andra Prop. 1986/87:143 revisionsplanerna av respektive myndighet.

2.4 Revision av RGK

Om revisionen av RGK vid den föreslagna förändringen av RGKs ställning anger kommittén endast följande:

Självfallet måste revisionen av RGK under nytt huvudmannaskap utformas med beaktande av de mycket stora ekonomiska värden kontoret omsätter och förvaltar.

Vi anser att det är viktigt att frågan om hur revisionen av RGK skall utformas klarläggs i god tid innan RGKs ställning förändras. Därvid bör beaklas att revisionen av RGK hittills haft karaktär av dels internrevision genom RGKs eget revisionsorgan, dels årlig externrevision genom riksdagens revisorers försorg. Frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige i RGK har därefter beretts i finansutskottet och beslut fattats av riksdagen.

Genom den nyligen genomförda förändringen av revisionskontorens ställning som lokala organ inom ramen för RRV och direktiven att kontorens revision skall ha karaktär av externrevision finns det risk för att revisionen av RGK kommer att försvagas om RGK blir en myndighet under regeringen.

Med hänsyn tili att RGK under regeringen blir en myndighet med speciell karaktär och de stora värden RGK har att förvalta anser vi att det bör finnas en inlernrevisionsfunktion inom RGK motsvarande den internrevision som finns i de flesta bankförelag.

7.7 EKN-exportkreditnämnden

I den garantigivning som hanteras av riksgäldskontoret och som i huvudsak avser lån i utländsk valuta finns i vissa fall behov av såväl näringspolitiska avgöranden som en samordning med den statliga utlandsupplåningen. I dessa fall har den näringspolitiska prövningen hänskjutits till regeringen eller myndighet under regeringen. På riksgäldskonlorei har fallit återstående delar av det enskilda garantiärendet inrymmande bl.a. en prövning av finansieringsupplägget med nyssnämnda samordning med utlandsupplåningen.

Även om nuvarande system synes ha fungerat på ett i huvudsak ändamålsenligt sätt måste självklara samordningsfördelar kunna vinnas om den samlade prövningen av garantiärendena gjordes pä ett och samma ställe. En sådan ordning skulle kunna uppnås om riksgäldskontoret ombildades fill en myndighet under regeringen. Utifrån de synpunkter EKN har hafl att beakta tillstyrkes därför förslaget i denna del.

185

7.8 Statens industriverk, SIND Prop. 1986/87:143

SINDs arbetsuppgifter avseende fartygskreditgarantier är att efler prövning lämna utfästelser om sådana garantier, pröva frågor om räntestöd till svenska beställare samt följa utvecklingen inom varvsindustrin och sjöfarten. Tyngdpunkten i SINDs arbete ligger på kreditbedömning, dvs. en bedömning av del garanfisökande förelagets ekonomiska situalion, betalningsförmåga, projektets bärighet m. m. I SINDs uppgift ingår även att göra en bedömning av slatens risk om den sökta garantin utfärdas.

Ett mycket nära samarbete sker med riksgäldskontoret (RGK) som bevakar att villkoren för de lån som skall garanteras är godtagbara från statens synpunkt och att i SINDs utfästelse beslutade säkerheter finns (panlvård) saml beslutar om och utfärdar den statliga garantin.

Utredningens avsnitt 9.7.3. Garantigivning, behandlar frågor som bl.a. avser en klarare fördelning av befogenheter mellan riksdag och regering. Vidare behandlas frågan hur statsfinansiella och näringspolitiska beaktanden skall kunna samordnas i garanliärenden. Det bör framhållas att SIND inle har atl primärt anlägga statsfinansiella eller näringspolitiska synpunkter vid behandling av ärenden avseende fartygskreditgarantier.

SIND finner inte sannolikt, att den föreslagna ändringen av huvudmannaskapet för riksgäldskonlorei medför någon väsentlig ändring för SIND vad avser handläggning av ärenden avseende fartygskreditgaranlier. Verkets projektprövning och överväganden påverkas inte och yttrandena till RGK torde få samma innehåll och utformning som hittills även om huvudmannaskapet för RGK ändras. Del nu sagda gäller givetvis under förutsättning, att arbetsfördelningen mellan å ena sidan SIND och ä den andra sidan RGK inte förändras vad avser farlygskreditgarantisystemel.

7.9 Bankföreningen

2. Riksgäldskontoret

Utredningens konstaterande atl det enligt konstitutionen för närvarande inte ingår i riksdagens finansmakt au besluta om hur mycket staten får låna upp kan synas överraskande. Den rådande ordningen innebär alt riksgäldskontoret verkställer den upplåning som behövs; behovet framkommer som resultat av olika riksdagsbeslut rörande statens inkomster och utgifter.

Bankföreningen anser att frågan om riksgäldskontorets ställning bör bedömas med utgångspunkt i utredningens väl motiverade förslag att det skall ankomma på riksdagen att årligen i anslutning till statsbudgeten besluta om ett lånebemyndigande för den verkställande statsmakten, dvs. regeringen. Utredningen anför en rad beaktansvärda skäl för att regeringen för verkställighet av statsuppläningen bör till sill förfogande ha eU under regeringen lydande riksgäldskontor. Utredningens avgörande skäl synes vara det nära samband mellan statsuppläningen och finanspolitiken som för närvarande föranleds av statsskuldränlornas betydande andel av statens utgifter. Det därav uppkommande samordningsbehovet anser utredningen vara av så beständigt slag att det bör föranleda en genom grundlagsändring genomförd organisatorisk förändring.

Bankföreningen anser att det är svårt alt uttala sig om samordningsbeho- Prop. 1986/87:143 vets beständighet och därav föranlett behov av organisationsändring. Föreningen vidhåller i sin yttrande över utredningens delbetänkande (SOU 1984:89) framförda uppfattning att den nuvarande arbetsfördelningen mellan riksbanken och riksgäldskontoret fungerar tillfredsställande och att uppdelningen på två myndigheter visat sig vara till fördel för säväl kreditmarknaden som det allmänna. Utredningens förslag innebär att denna uppdelning består men att den ena myndigheten byter huvudman. Det synes mindre sannolikt att en sådan ändring påverkar den löpande verkställighet av slatsupplåningsbeslut som berör banker och andra kreditinstitut i den dagliga verksamhelen. Utöver det här anförda finner bankföreningen därför inte anledning att uttala sig i frågan om riksgäldskontorets ställning.

7.10 Hypoteksbanken

Hypoteksbanken övergår härefter till att något kommentera frågor om riksgäldskontorets framtida ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken.

Under den senaste tioårsperioden har statsskuldspolitiken och penningpolitiken i vårt land genomgått drastiska förändringar, och utvecklingen har gått mot alltmer marknadsanpassade metoder t. ex. vid emission av statsskuldväxlar. De allmänna ekonomiska förutsältningarna och statsskuldspolitiken kommer att förändras också i framtiden. Banken kan därför ansluta sig till kommiiténs uppfattning, att del inle är lämpligt att i lag detaljreglera hur en samverkan mellan statsuppläningen och penningpolitiken skall kunna ske och att det är bättre att berörda parter - riksgäldskonlorei och riksbanken - samverkar flexibelt med varandra med hänsyn till fömtsältningarna och metoderna i varje situation.

I betänkandet föreslås att riksgäldskontoret blir en myndighet under regeringen, närmast hörande till finansdepartementet. Regeringens finansiella och ekonomiska bedömningar anses därigenom i lämpliga former kunna tillföras riksgäldskontoret och löpande vägas in dess beslut. Kommittén anser vidare alt riksdagens kontroll över riksgäldskonlorei inte skulle minska nämnvärt, om verket blir en myndighet under regeringen, eftersom ärenden som avgjorts av regeringen kan granskas av konstitutionsutskottet, misstroendeförklaring kan riktas mot statsråd och interpellalioner och frågor rörande riksgälden kan väckas i riksdagen.

Hypoteksbanken kan inte se att förslagel skulle medföra några negativa konsekvenser från penning- och kapitalmarknadssynpunkt, om riksgälds-kontoret knöts till regeringen genom finansdepartementet. Hypoteksbanken har därför i och för sig ingen erinran mot förslaget. Med tanke på det nära samarbete som även i fortsättningen torde komma atl äga mm mellan de två instanserna skulle det från rent teknisk-administrativ synpunkt kunna ifrågasättas, om inte en närmare samverkan kunde etableras mellan dem, l.ex. genom ett sammanförande av verksamheterna till en myndighel.

I övrigt har Hypoteksbanken ingen erinran mot det framlagda förslaget. 187

7.11 Stadshypotekskassan Prop. 1986/87:143

Kommitténs förslag atl ombilda riksgäldskontoret till atl bli en myndighet under regeringen föranleder vissa följdändringar i de för Stadshypotek gällande författningarna. Enligt gällande stadshypotekslag utser fullmäktige i riksgäldskontoret vice ordförande jämte suppleant i stadshypoteks-kassans styrelse samt en revisor jämte suppleant hos kassan. Dessa bestämmelser behöver således ändras om riksgäldsfullmäktige i sin nuvarande form upphör alt existera. När det gäller frågan om hur dessa poster i fortsättningen skall utses förutsätter styrelsen att den utreds särskilt.

7.12 Försäkringsbolagens riksförbund

Förslaget att överföra riksgäldskontoret fill att bli en myndighet under finansdepartementet finner försäkringsbolagen acceptabelt med hänsyn till sambandet mellan statsupplåningen och finanspolitiken, dock under fömtsättning att riksgäldskontoret även i fortsättningen ges en ställning som kan attrahera specialister med uppgift att på bästa sätt hantera statens upplåning.

7.13 LO

LO instämmer i statsskuldskommitténs förslag att riksgäldskontorets rättsliga ställning förändras så att det övergår fill att bli en myndighet under regeringen, lämpligen hörande till finansdepartementet.

Denna förändring möjliggör en ökad och önskvärd samordning mellan den allmänna stabiliseringspolitiken och de särskilda åtgärderna för statsskuldsförvaltningen samt finansieringen av budgetunderskott.

7.14 TCO

TCO tillstyrker förslaget om ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret. TCO vill emellertid uppmärksamma att det i dag finns vissa villkor i kollektivavtal för riksgäldskontoret som inte finns i statsförvaltningen i övrigt. TCO förutsätter att frågor härvidlag tas upp fill diskussion i god tid vid ett förändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret.

För att åstadkomma en fungerande samordning av statsskuidspoiitiken
måste regeringen å sin sida ha goda kanaler in i de verk som handhar dess
olika delar. Kontakterna regering—riksgäldskontoret lorde ytterligare un
derlättas av ett förändrat huvudmannaskap. Detta får enligt TCO inle
motverkas av att de direkta kontaktvägarna mellan regering och riksbank
försvagas. 188

8 Lagtekniska synpunkter Prop. 1986/87:143

8.1 Fullmäktige i riksbanken

Den nya riksbankslagen fär med sina bestämmelser om penningväsen samt valuta- och kreditpolilik en central ställning i statslivet. I lagen skall självklart ocksä återfinnas riksbankens centrala inlerna bestämmelser om organisation, ärendenas handläggning liksom om budget och redovisning. Men det är överraskande att i lagen återfinna bestämmelser om reseklass för fullmäktige och suppleant och om humledes "vid förrättning på annan ort än Stockholm under pågående riksmöte ... dagtraktamentet för en fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen (skall) minskas med de belopp för dag som utgår enligt ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter". Fullmäktige vill föreslå att den citerade paragrafen i lagsförslaget (39 §) utgår och överföres lill lagen (1984:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ eller, om detta icke bedömes lämpligt, till annan lämplig författning.

I lagförslaget har vidare intagits en paragraf (13 §) om valutastyrelsen och valutadirektionen, om deras sammansättning, arbetsformer och arvodering. Paragrafen utgör en motsvarighet till 13 § i nu gällande bankoreglemente. Enligl fullmäktiges mening skulle lagförslaget göra ett mer enhetligt intryck om riksbankens uppgifter enligt speciella regleringar inte kom till uUryck i riksbankslagen pä annat sätt än genom hänvisning till de lagar som uppbär sådana specialregleringar. Det bör alltså räcka med hänvisningen i 17 § till valutalagen och i 21 § fill lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Det föreslås därför att det föreslagna stadgandet om valutastyrelsen och valuladirektionen överföres till valutalagen.

8.2 Bankföreningen

Om utredningens förslag leder till lagsfiftning, bör enligt bankföreningens mening de grundläggande bestämmelserna om riksbankens ändamål och konstitutionella ställning anges i 9 kap. regeringsformen. Vissa av beslämmelserna i I och 2 §§ i den föreslagna lagen om Sveriges riksbank bör därför flyttas till 9 kap. 12 § första stycket regeringsformen, t. ex. enligl följande:

Riksbanken är landets centralbank med ändamål att föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen. Riksbanken är myndighet under riksdagen; staten svarar för riksbankens ekonomiska förpliktelser.

189

Bilaga 4 Prop. 1986/87: 143 De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10, 12 och 13 §§ regeringsformen' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

9 kap. 10§ Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.

Under riksdagen skaU finnas myndighet med uppgift att i enlighet med riksdagens bemyndigande taga upp och förvalta lån lill staten. Närmare bestämmelser härom meddelas i lag.

12§

Riksbanken är landets centralbank och för valuta- och kreditpolilik saml ansvarar för betalningsväsendet.

Riksbanken är myndighet under riksdagen.

Riksbanken förvaltas av sju full- Riksbanken förvallas av åtta full-

mäktige. En av dessa och en supp- mäktige. Sju fullmäktige väljs av
leant för honom förordnas av rege- riksdagen. Dessa sju ftdlmäktige
ringen för tre år i sänder. Övriga väljer för en tid av fem år ytterliga-
sex väljes av riksdagen. Den full- re en fullmäktig, som också är chef
mäktig som regeringen har förord- för riksbanken. De fullmäktige som
nat är ordförande. Han får e] utöva valts av riksdagen väljer inom sig
annal uppdrag eller inneha tjänst ordförande. Denne får ej utöva an-
inom riksbankens ledning. Bestäm- nat uppdrag eller inneha tjänsl inom
melser om riksdagens val av full- riksbankens ledning. Bestämmelser
mäktige, om riksbankens ledning i om riksdagens val av fullmäktige,
övrigt samt om dess verksamhet om riksbankens ledning i övrigt
meddelas i riksdagsordningen och samt om dess verksamhet meddelas
annan lag. i riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar Fullmäktig som riksdagen vägrar

ansvarsfrihet är därmed skild från ansvarsfrihet är därmed skild frän
sitt uppdrag. Regeringen kan åter- sitt uppdrag. Den fullmäktig som är
kalla förordnandet för ordföranden chef för riksbanken Jår även skiljas
eller för dennes suppleant. från sitt uppdrag av de övriga ftdl-

mäktige. Ordföranden får skiljas från uppdraget som ordförande av de fullmäktige som valts av riksdagen.

' Regeringsformen omtryckt 1985:866. 190

4 kap. 4.6.1

Konstitutionsutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 4§, bereda ärenden om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltnings-rättsliga ämnen, ärenden om press-eller partistöd, lagstiftning om radio, television och film liksom andra ärenden som angår yttrandefrihet, opinionsbildning och religionsfrihet, övriga ärenden om riksdagen, riksdagens ombudsman och riksdagens myndigheter utom riksbanken och riksdagens revisorer, ärenden om medgivande frän riksdagen att väcka talan mot riksdagsledamot eller att ingripa i hans personliga frihet samt ärenden av allmän betydelse för den kommunala självstyrelsen.

Konstitutionsutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 4§, bereda ärenden om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltningsrättsliga ämnen, ärenden om press-eller partistöd, lagstiftning om radio, television och film liksom andra ärenden som angår yttrandefrihet, opinionsbildning och religionsfrihet, övriga ärenden om riksdagen, riksdagens ombudsman och riksdagens myndigheter utom riksbanken, riksgcddskontoret och riksdagens revisorer, ärenden om medgivande från riksdagen att väcka talan mol riksdagsledamot eller att ingripa i hans personliga frihet samt ärenden av allmän betydelse för den kommunala självstyrelsen.

Riksdagens förvaltningskontor skall, såvitt gäller riksdagen och riksdagens myndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer

1. handlägga frågor angående för
handlingar om anställnings- och ar
betsvillkor för arbetstagare saml
andra personalfrågor,

2. göra upp förslag till anslag på
statsbudgeten,

3. i övrigt handlägga frågor om förvaltningen inom riksdagen och frågor om förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens myndigheter, utom riksbanken och riksgälds-kontoret,

4. meddela föreskrifter och råd i sådana frågor som avses i I -3.

Riksdagens förvaltningskontor skall, såvitt gäller riksdagen och riksdagens myndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer

1. handlägga frågor angående för
handlingar om anställnings- och ar
betsvillkor för arbetstagare samt
andra personalfrågor.

2. göra upp förslag till anslag pä
statsbudgeten,

3. i övrigt handlägga frågor om förvaltningen inom riksdagen och frågor om förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens myndigheter, utom riksbanken.

4. meddela föreskrifter och råd i sådana frågor som avses i I -3.

3 Förslag till Prop. 1986/87:143

Lag om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1§ Sveriges riksbank, som enligt 9 kap. 12 S regeringsformen är landets centralbank och en myndighet under riksdagen, får endasi bedriva eller ta del i sädan verksamhet som enligt lag ankommer pä riksbanken.

2S Riksbanken skall ha en grundfond som uppgår till ettusen miljoner kronor, en reservfond som uppgår till femhundra miljoner kronor samt en dispositionsfond.

3§ Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker.

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, lokala föreningsbanker, kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, allmänna pensionsfonden, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stadshypoteksinslitutionema samt Svenska skeppshypotekskassan.

Ändamål

4§ Riksbanken skall enligt 9 kap. 12 § regeringsformen föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen.

Betalningsväsendet

5 § Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen har riksbanken ensam rätt att ge ut
sedlar och mynt samt att meddela föreskrifter om utformningen av de
sedlar och mynt som banken ger ut.

Sedlar och mynt som ges ut av riksbanken är lagliga betalningsmedel. Penningenheten i Sverige kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

6 § Sedlar får ges ut med valörerna tio, tjugo, femtio, etthundra, femhun
dra, ettusen och tiotusen kronor.

Mynt får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem kronor och tio kronor. Dessutom får minnes- och jubileumsmynt med andra valörer ges ut.

7§ Riksbanken skall svara för landets försörjning med sedlar och mynt.

8 § Sedlar och mynt som är skadade eller förslitna får lösas in av riksban
ken. För sedlar som blivit helt förstörda fär riksbanken betala ersättning.

Om det finns särskilda skäl, fär riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört atl vara lagliga betalningsmedel.

Valuta- och kreditpohtik

9 § Riksbanken skall följa utvecklingen pä valuta- och kreditmarknaderna
samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder.

10 § Riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fast- 195

ställa kronans värde i förhållande till utländska valutor samt bestämma om Prop. 1986/87; 143 tillämpningen av detta system.

11 S Det ankommer på riksbanken att i valutapolitiskt syfte hålla tillgångar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld.

12 S Riksbanken fär i valutapolitiskt syfte köpa, sälja och förmedla utländsk valuta, utländska statspapper, andra lätt omsäitningsbara skuldebrev i utländsk valuta och guld samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till nämnda tillgångar.

Riksbanken fär också efter medgivande av riksdagen av egna medel tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan som Sverige är medlem i.

14 § Riksbanken får förvärva de särskilda dragningsrätter som tillkommer Sverige genom deltagandet i Internationella valutafonden. Det åligger vidare riksbanken atl fullgöra de skyldigheter som följer av Sveriges deltagande i detta system.

15 § Riksbanken får verka som förbindelseorgan i förhållande till internationella finansorgan som Sverige är medlem i.

Riksbanken får även ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som anknyter lill de insättningar som anges i första stycket.

17 S Bestämmelser om riksbankens ytterligare uppgifter och befogenheter inom det valulapolitiska området finns i valutalagen (1939; 350).

18 S Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till och ta emot inlåning frän svenska bankinstitut samt medverka i betalningsutjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras.

Om det finns synnerliga skäl, fär riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och lill andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

19 § I syfte att påverka kreditmarknaden får riksbanken

1. köpa, sälja och förmedla svenska statspapper, andra lätt omsättningsbara skuldebrev samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till sädana tillgångar,

2. om särskilda skäl finns ge ut egna skuldebrev med kort löptid.

196

20 § 1 kreditpolitiskt syfte lar riksbanken genom beslut i enskilda fall Prop. 1986/87: 143
uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinstitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det särskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i riksbanken. I den utsträckning riksbanken i det särskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

21 8 Bestämmelser om möjlighet för riksbanken att använda vissa andra kreditpolitiska medel finns i lagen (1974; 922) om kreditpolitiska medel.

22 § Efter anmodan av riksbanken skall etl kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller för att utforma ett beslut om en sådan åtgärd.

Övriga iippgijier

23 S Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för
staten.

För att täcka statens kortfristiga medelsbehov fär riksbanken bevilja Staten kontokredit.

24 § Inom ramen för riksbankens uppgifter som centralbank får riksbanken förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar och liknande rättigheter och ta på sig de förpliktelser som är förenade med dessa rättigheter.

25 § Riksbanken får själv eller genom bolag som ägs av banken bedriva tryckerirörelse, papperstillverkning och tillverkning av sedlar saml tillverkning av mynt, medaljer och liknande föremål.

26 § Riksbanken får förvärva fastigheter och inventarier som är avsedda för den verksamhet som banken bedriver eller har del i.

För att skydda en fordran får riksbanken förvärva varje slag av egendom. Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust.

27 § Riksbanken får mot betalning utföra tjänster som har anknytning till bankens verksamhet som centralbank.

28 § Riksbanken får efter prövning i varje särskilt fall medge ackord samt besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

29 S Uppkommer i riksbankens verksamhet anledning att väcka en fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida. får fullmäktige göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.

30 S Vid planeringen och genomförandet av riksbankens verksamhet i fred skall de krav beaktas som totalförsvaret ställer.

Det åligger riksbanken att ansvara för beredskapsplanläggningen pä
bank- och betalningsväsendets område. Härvid skall riksbanken i erforder
lig utsträckning samråda med berörda myndigheter, kreditinstitut och and
ra företag. Överstyrelsen för civil beredskap skall hållas underrättad om ,n-,
beredskapsplanläggningen.

14 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 143

Organisation m.m. Prop. 1986/87: 143

31 S Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen förvaltas riksbanken av åtta full
mäktige av vilka sju väljs av riksdagen och en, som är riksbankens chef,
väljs av de övriga fullmäktige. De sistnämnda väljer även inom sig ordfö
rande.

Fullmäktige väljer inom sig en eller flera vice ordförande. Riksbankschefen får inte väljas till vice ordförande.

32 § Enligt 8 kap. 6 § riksdagsordningen väljer fullmäktige utom sig högst
tvä vice riksbankschefer och bestämmer i vilken inbördes ordning dessa,
vid förhinder för riksbankschefen, skall vara suppleant för denne i fullmäk
tige.

Vice riksbankschef utövar i den inbördes ordning som nyss sagts även i övrigt riksbankschefens tjänst när denne har förhinder. Efter beslut av riksbankschefen inträder vice riksbankschef också i andra fall i riksbankschefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller grupper av ärenden.

33 § Fullmäktig får inte vara omyndig eller försatt i konkurs. Detsamma
gäller vice riksbankschef.

Dessa får inte heller vara statsråd eller ledamöter eller suppleanter i kreditinstituts styrelser.

34 § Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm,
där också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer lill det antal och på de orter som riksbanken bestäm-

35 § Vid huvudkontoret finns en revisionsenhet samt de övriga enheter
som fullmäktige beslutat.

Under fullmäktige leds riksbankens verksamhet av riksbankschefen. Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäktige, om annat inle följer av lagen (RFS 1968; 8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en arbetsordning för riksbanken.

36 § Vid riksbanken fär finnas personal enligt upprättad personalför
teckning samt annan personal i män av behov och tillgäng på medel enligt
gällande budget.

Riksbanken får dessuiom anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande budget.

Utöver vad som följer av 9 § anställningsstadgan (RFS 1976:7) för riksdagen och dess organ fär tjänster som tillsätts av fullmäktige tillsättas utan att de kungörs lediga till ansökan.

offentlig anställning besluta att endast svensk medborgare får inneha eller Prop. 1986/87: 143 utöva tjänst inom riksbanken.

38 § Riksbanken skall besluta arbetsordning och de föreskrifter i övrigt
som behövs för arbetet inom banken.

39 § Beträffande arvoden tili fullmäktige och suppleanter finns föreskrif
ter i lagen (1984:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess
myndigheter och organ.

En fullmäktig eller suppleant som gör resor för riksbankens räkning har rätt till resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt de bestämmelser om sådana förmåner som enligl kollektivavtal gäller för statstjänstemän i allmänhet eller, vid utrikes resa, enligt utlandsresereglementet (1953:666). Fullmäktig och suppleant skall hänföras till reseklass A.

En fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen har inte rätt till traktamente för att delta i en sammankomst i Stockholm med fullmäktige eller för annan förrättning eller annat uppdrag där för riksbankens räkning under lid då riksmöte pågår. Vid förrättning på annan ort än Stockholm under pågående riksmöte skall dagtraktamentet för en fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen minskas med det belopp per dag som utgår enligt ersättningsstadgan (1979: 1197) för riksdagens ledamöter.

40§ I mom. Till ledamöter i den i 6a§ valutalagen (1939:350) nämnda valutastyrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken en vice riksbankschef, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utanför banken fyra ledamöter, av vilka två skall representera bankväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagarna. Fullmäktige skall dessuiom utse högsl två suppleanter för varje ledamot.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande.

2 mom. Ärende som valutastyrelsen skall ta befattning med avgörs i
valutastyrelsen, i valutastyrelsens direktion (valutadirektionen) eller av
enskilda tjänstemän, en eller två i förening.

Valutastyrelsen avgör ärenden rörande tillämpningsföreskrifter enligt 6a§ andra stycket valutalagen (1939: 350) samt övriga ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller på annat sätl är av större betydelse.

Valutadirektionen skall förbereda ärenden som skall avgöras av valutastyrelsen och under styrelsen leda valutaregleringen. 1 valutadirektionen avgörs ärenden som ulan att kräva valutastyrelsens avgörande bedöms betydelsefulla.

Enskilda tjänstemän, en eller tvä i förening, vilka därtill erhållit valutastyrelsens bemyndigande, avgör de ärenden som inte ankommer på valutastyrelsen eller valutadirekfionen.

3 mom. Valuladirektionen består av den vice riksbankschef och riks
banksdirektör som ingår i valutastyrelsen, två av deras suppleanter i
styrelsen samt den gruppchef eller motsvarande tjänsteman till vars verk
samhetsområde ärendet hör. Har för vice riksbankschefen eller riksbanks
direktören utsetts mer än en suppleant bestämmer valutastyrelsen vilken 199

av de två som skall ingå i valutadirektionen. Valutasiyrelsen skall utse två Prop. 1986/87; 143 tjänstemän i riksbanken som suppleanter för valutadirektionens ständiga ledamöter. Vice riksbankschefen är ordförande och riksbanksdirektören vice ordförande i valutadirektionen. Beslutförhet kräver att tre är närvarande.

4 mom. Har pä sätt som föreskrivs i 6 a S femte stycket valutalagen
(1939; 350) ett yrkande framställts om att beslut som valutastyrelsen fattar
skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet under
rättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han fär
meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får inte delta i fullmäktiges handläggning av ett ärende som han tagit befattning med i valutastyrelsen.

5 mom. Beträffande arvoden till valutastyrelsen finns föreskrifter i lagen
(1984; 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndighe
ter och organ. Vid resa, som föranleds av uppdraget, har ledamot och
suppleant rätt till resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som
gäller för riksbanksdirektör.

Ärendenas handläggning

41 § Av fullmäktige avgörs

1. författningsfrågor,

2. frågan om fastställande av arbetsordning samt andra viktigare frågor om riksbankens organisation och arbetsformer,

3. frågor om systemet för att bestämma kronans värde i förhållande till andra valutor,

4. frågor om riktlinjer för förvaltningen av de tillgångar som anges i 11 §,

5. frågorom viktigare internationella kreditavtal,

6. frågor om diskonto och om räntevillkor vid ut- och inlåning enligt 18 § första stycket samt villkor vid utlåning enligt 18 § andra stycket,

7. frågor om viktigare rekommendationer till eller överenskommelser med kreditinstitut,

8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte uppfylls,

9. frågor om statens koniokredit.

10. frågor om förvärv av aktier eller andelar enligt 24 !?,

11. viktigare frågor om ackord, avskrivning, nedsättning eller eftergift av
fordran,

12. frågorom upprättande av personalförteckning, om beslut som avses i 37 § samt om tillsättande av tjänster som riksbanksdirekiör, avdelningschef eller direktör för regionkontor.

13. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller om skiljande frän uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning,

14. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av
fullmäktige, samt

15. frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som riksbanks
chefen hänskjuter till fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbankschefen. 1 den mån sådana ärenden inte är av det slag atl de behöver prövas av riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.

42 § Innan riksbanken fattar beslut av siörre penningpolitisk vikt skall
samråd ske med det statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerli
ga skäl föranleder annat. 200

43§ Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid Prop. 1986/87:143 sammanträdena skall protokoll föras.

Fullmäktige är beslutföra när minst se.\ ledamöter är närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut får dock avgöras av fem ledamöter, om minst fyra av dem är ense om beslutet. Vid omröstningar skall varje ledamot ge sin mening till känna.

I 5§ lagen (RFS 1980: 4) om beslutandeorgan i frågorom disciplinansvar m. m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter finns en särskild bestämmelse om omröstning i vissa personalfrågor. Ocksä omröstningsbestämmelsen i 24 § anställningsstadgan (RFS 1971: 3) för riksdagen och dess organ skall iakttas.

44§ Om ett ärende som skall behandlas av fullmäktige är av ringa betydelse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelanden mellan ledamöterna.

45 § Fullmäktige får inte sammanträda på etl område som är ockuperat av främmande makl.

46 § 1 en skrivelse som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen skall det anges vilka ledamöter som deltagit i beslutet och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening anmälts i ärendet, skall den anges i skrivelsen eller framgå av bifogat protokollsutdrag.

Budget, redovisning och vinstdlsposliion

47 § Kalenderåret är riksbankens räkenskapsår.

Varje år före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa en budget för riksbankens förvaltningsverksamhei under det följande räkenskapsåret. Budgeten skall tillställas riksdagen och riksdagens revisorer för kännedom.

48 § Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att fullgöra
denna skyldighet på ett sätt som ger erforderiig information för en bedöm
ning av bankens verksamhet.

Varje är före den 15 februari skall fullmäktige till riksdagen och riksdagens revisorer avge redovisning för det föregående räkenskapsåret samt förslag till disposition av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolifiken.

49 § Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksda
gen, som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Har reserv
fonden gått ned under femhundra miljoner kronor skall minst tio procent
av åreis vinst avsättas fill reservfonden tills denna åter nån upp till detta
belopp.

Riksdagen beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige för förvaltningen av riksbanken.

Avslutande bestämmelser

50 § Riksbanken skall löpande offentliggöra statistiska uppgifter om va
luta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentliggöra beslut
om diskontoförändringar.

201

51 § Elt kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall betala Prop. 1986/87:143
särskild avgift till staten.

Frågan om särskild avgift prövas av riksbanken.

52 S Den särskilda avgiften enligt 51 S skall utgöra ett belopp som svarar
mot ränta på underskottet för varje dag sådant förelegat, varvid räntesat
sen per år fär uppgå till högst två gånger det av riksbanken fastställda, vid
varje tid gällande diskontot.

Om det finns särskilda skäl, får den särskilda avgiften nedsättas eller efterges.

53 8 Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhel lämnat oriktig uppgift
i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 S skall dömas till böter,
om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.

1 ringa fall skall inte dömas till ansvar.

54 § Riksbanken skall utan hinder av vad som föreskrivs i 8 kap. 8§
sekretesslagen (1980: 100) underrätta polismyndighet eller åklagarmyn
dighet om det i riksbankens kassarörelse, valutahandel, lånerörelse, be
talningsutjämning eller handel med värdepapper framkommer uppgifter
som ger anledning att anta att etl brott har begåtts.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underiåla att lämna sådan underrättelse.

55 § Åtal mot vice riksbankschef för brott som han begått i utövningen av sin tjänst fär beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. Detta gäller dock inte i fråga om brott som begåtts i utövningen av riksbankens beslutanderätt enligl valutalagen (1939: 350).

56 § Riksbankens beslut enligt denna lag får överklagas endast i den utsträckning och i den ordning som sägs i besvärsstadgan (RFS 1970; 3) för riksdagen och dess verk.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1934:437) för Sveriges riksbank, lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken och lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

3. Verksamhet som inte föreskrivs i den nya lagen eller i annan lag men som påbörjats med stöd av äldre lag fär bedrivas till dess verksamheten kan avslutas.

4. Befogenheten att åtala brott skall bedömas efter äldre lag om, när handlingen förelogs, för åtal gällde förutsättning som inle har upptagits i den nya lagen.

5. Övergångsbestämmelserna till lagen (1970: 1028) om rikets mynt,
punkterna 3-6, gäller fortfarande.

202

5 Förslag till Prop. 1986/87:143

Lag om statens upplåning

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Efter särskilt bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår i sänder får regeringen eller efier regeringens bestämmande riksgäldskontoret ta upp län till staten för att

1. finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut,

2. tillhandahälla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutat om,

3. amortera, lösa in och i samråd med riksbanken köpa upp statslån, samt

4. tillgodose riksbankens behov av valutareserv och av statspapper för marknadsoperationer.

2§ Lån som har tagits upp av staten förvaltas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av riksgäldskontoret.

3§ För samtliga lån och garantier som regeringen eller riksgäldskonlorei ombesörjer är staten ansvarig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

204

6 Förslag till Prop. 1986/87:143

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 8§ sekretesslagen (1980; 100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

8S
Sekretess gäller i riksbankens Sekretess gäller i riksbankens

hankrörelse och i riksgäldskonto- kassarörelse, valutahandel, in- och
rets upplåningsverksamhet för upp- utlåningsrörelse, belalningsuijäm-
gift om enskilds ekonomiska förhål- ning samt handel med värdepapper
landen. och i riksgäldskontorets upp-

låningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden.

Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven uppläningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Lagen omtryckt 1985: 1059.

205

Lydelse enligt prop. 1986/87:12

1 denna lag förstås med

1. hankinstltut: bankaktiebolag, sparbank och central föreningsbank,

2. försäkringsinstitut: allmänna pensionfonden och försäkringsförelag med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, lokal föreningsbank, kreditaktiebolag, finansbolag enligt lagen (1980:2) '>m Jlnansbolag, försäk-ringsinsti.iit. landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna och Svenska skeppshypotekskassan.

Nuvarande lyddse

Förordnande om kassakrav kan avse bankinstitut.

Föreslagen lydelse

!§'

1 denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och central föreningsbank,

2. Jörsäkrlngsinstlliit: allmänna pensionfonden och försäkringsföretag med svensk koncession.

3. kreditinstitut: bankinstitut, lokal föreningsbank, kreditaktiebo-lae. finansbolag, /i9rtf/Ar)/?;/?7/.s5;o/;.v-holag, försäkringsinstitut, landshypoteks- och stadshypoteksinslitutionema och Svenska skeppshypotekskassan.

ll§

Förordnande om kassakrav kan avse kreditinstitiu.

Med kassakrav avses att ett vissl minsta belopp av ett kreditinstituts medel skall Jlnnas på räkning i riksbanken. Med sådan placering Jämställs inneliggande kassa i den mån denna får medräknas enligt 13 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:143

föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperioden svarar mot ränta på det belopp med vilket utlåningen, garantiförbindelserna eller leasingobjektens värde överskridit den fastställda gränsen, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden,

4. allmän placeringsplikt, elt belopp som för beräkningsperiod svarar mot ränta på den del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

5. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt som ej uppfyllts,

6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesals.

Vid tillämpning av första stycket Vid tillämpning av första stycket

1 får utjämning ske mellan över- 1 får utjämning ske mellan övi;-skott och underskott under två eller och underskott vid olika beräk-flera perioder och räntan beräknas ningstidpunkter eller under två eller på det genomsnittliga underskottet. fiera beräkningsperioder och räntan beräknas pä det genomsnittliga underskottet.

Denna lag träder i kraft den I juli 1987.

208

Innehåll Prop. 1986/87: 143

Propositionen ................................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ..... 1

Lagförslag ....................................................................... ..... 3

1 lag om ändring i regeringsformen .............................. ..... 3

2 lag om ändring i riksdagsordningen ........................... 5

3 lag om Sveriges riksbank ........................................... 8

4 lag om upphävande av lagen (1982: 11581 om riksgäldskontoret . . 16

5 lag om statens upplåning .......................................... ... 17

6 lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100) ........... 18

7 lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel 19

8 lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen ..................................................................................... 22

9 lag om ändring i lagen (1982: 1255) om författningssamlingar för

riksdagens förvaltningskontor och riksbanken .......... 23

10 lag om ändring i lagen (1984:665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ ............................................. 24

11 lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel 27

12 lag om ändring i valutalagen (1939; 3.50) ................. ... 29

13 lag om ändring i föräldrabalken.................................... 30

14 lag om ändring i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar 32

15 lag om ändring i inkassolagen (1974; 182) ................ 33

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987 ... 34

1 Inledning ..................................................................... ... 34

2 Allmän motivering ....................................................... 34

2.1 Allmänna utgångspunkter ........................................ 34

2.1.1 Ny riksbankslag ............................................... 35

2.1.2 Statsskuldspolitiken och riksgäldskontorels ställning ... 36

2.1.3 Sammanfattning .............................................. 37

2.2 Riksbankens ändamål och förhållande riksdag och regering . . 39

2.3 Riksbankens uppgifter .......................................... 42

2.4 Riksbankens ledningsorganisation ......................... 48

2.5 Beslutsregler för fullmäktige .................................. 51

2.6 Administrativa frågor .............................................. 53

2.7 Riksgäldskontorets ställning .................................. 55

2.8 Upplåningen för statens räkning ............................ ... 57

2.9 Övriga frågor ......................................................... 58

2.10 Ikraftträdande m.m 58

2.10.1 Ny riksbankslag m.m...................................... ... 58

2.10.2 Ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret 58

3 Upprättade lagförslag .................................................. ... 59

4 Specialmofivering ......................................................... ... 59

4.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen ..... 59

4.2 Förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen ..... 61

4.3 Förslaget till lag om Sveriges riksbank ................... ... 63

4.4 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1982; 1158) om riksgäldskontoret ................................................................................. 87

4.5 Förslaget till lag om statens upplåning .................... 87

4.6 Förslagel till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100) 88

4.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel 88

5 Hemställan ................................................................... .. 89

6 Beslut ......................................................................... 89 209