Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:122

om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

Prop.

■-                                                                              1986/87:122

Regeringen föreslär riksdagen atl anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 mars 1987.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Mats Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås flera ändringar i jordförvärvslagen (1979:230) när det gäller möjligheterna att få förvärvstillstånd. Bl.a. ändras lagens be­stämmelser om prisprövning och om avslag av rationaliseringsskäl sä att del blir lättare alt få förvärvstillslånd. 1 lagförslaget framhålls dessutom den belydelse tillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen kan ha för att främja de regionalpolitiska strävandena. Vidare föreslås ändringar i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark i fråga om förutsättningarna för atl la jordbruksmark ur produktion.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Pro­positionen innehåller därför - förutom själva lagförslaget - tre huvuddelar; lagrådsremissen (s. 11), lagrådels yttrande (s. 37) och beslutet om proposition (s. 40).

1    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 122


1  Förslag till                                                  Prop. 1986/87; 122

Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230)

Härigenom föreskrivs i fråga om jordförvärvslagen (1979:230)

dels att nuvarande 1 och 2 §§ skall betecknas 2 och 3 §§ samt att nuvaran­de 3 § skall betecknas 1 §,

dels au de nya 1 och 3 §§ saml 4, 5, 7, 8, 11, 12, 14 och 16-18 §§ skall ha följande lydelse,

dels all rubriken närmast före nya 3 § skall sättas närmast före 4 §.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

                                     

Vid prövning av fråga omför-  Syftel med denna lag är atl främ-

värvstillstånd skall beaktas att upp- Ja en från allmän synpunkt lämplig
komsten och utvecklingen av ra- utveckling avföretag inomjordbru-
tioneUa företag inom jordbruket, kel, skogsbruket och trädgårdsnä-
skogsbruket och trädgårdsnäringen ringen (lantbruksföretag). Vid till-
(lanibruksförelag)främjas.
       lämpningen  skall eftersträvas  att

från regionalpolitisk synpunkt än­damålsenligaföretag bildas.

2§'                                    

Förvärvstillslånd enligt 1§ be- Förvärvstillstånd enligt 2§ be­
hövs inte,
                            hövs inte,

1.   om egendomen förvärvas frän staten genom överlåtelse av lantbruks­
nämnd eller lantbruksstyrelsen,

2.   om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än
statens affärsdrivande verk,

3.  om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967:868),

4.  om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig alt åter avyttra egendomen,

5.  om förvärvaren är gift med överiåtaren och inle heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, alll under förutsättning alt överlålaren inle är skyldig atl avytt­ra egendomen enligt 16 § eller enligt 3 kap. I § lagen (1982:618) om utländs­ka förvärv av fast egendom m. m.,

6.  om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

7.  om egendomen enligt detaljplan eller områdesbestämmelser är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

 

8.   om förvärvet omfattar område som är avsett för annal ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått taxering,

9.   om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger lill samma taxeringsenhet hörande andel i fasligheten och som inle är skyldig atl avyttra sistnämnda andel enligl 16 §,

10.  om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.

Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1985/86:90 föreslagna lydelsen.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:122


4§


Förvärvstillstånd skaU vägras, /. om köpeskillingen eller annan ersättning inle endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn tiU dess avkastning och öv­riga omständigheter,

2.   om det kan antas att förvärvet
sker huvudsakligen för kapitalpla­
cering,

3.     om egendomen behövs för
jordbrukets eller skogsbrukets ra­
tionalisering,

4.   om förvärvet kan antas medfö­ra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksförelag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,

5.   om förvärvet kan antas medfö­ra att utvecklat eller utvecklings­bart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget.

Första stycket / gäller inte i fråga om tillstånd att förvärva egendom på offentlig auktion enligt 17 § eller enligl 3kap. 3§ lagen (1982:618) om utländska förvärv av fasl egen­dom m. m.

Utöver vad som följer av andra stycket får förvärvstillstånd lämnas utan hinder av jörsta stycket, om särskilda skäl föreligger.


Förvärvstillstånd/år vägras.

1.    om del är av allmänt intresse
att egendomen tas i anspråk för
jordbrukels eller skogsbrukets ra­
tionalisering,

2.  om förvärvet kan antas medfö­ra atl två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett förelag,

3.  om förvärvet kan antas medfö­ra att utvecklat eller utvecklings­bart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget,

4.  om det är uppenbart att köpe­skillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde.

Första styckel 4 gäller inte i fråga om tillstånd att förvärva egendom på offentlig auktion enligl 17 § eller enligt 3 kap. 3§ lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egen­dom m. m.


 


Juridisk person får utöver vad som följer av 4 § lämnas förvårvs-tillslånd endast om



Juridisk person får lämnas för­värvstillslånd endasi om


1.  förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå egendom som år av betydelse för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering och i storlek eller värde ungefär motsvarar den egendom som avses med förvärvet,

2.  förvärvet medför alt egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig,

3.  egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

4.  annat särskilt skäl föreligger.

- Senaste lydelse 1982:630,


 


Nuvarande lydelse

Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juri­disk person som bedriver skogsin­dustrien verksamhet i vilken egen­domens virkesavkastning behövs, får utan hinder av första slycket till­slånd lämnas, om inle egendomen med hänsyn till orisförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt på orten.

Fysisk person som bedriver indu­striell verksamhet som avses 1 and­ra Slycket får, om förvärvet avser huvudsakligen skogsmark och sker för verksamheten, lämnas förvärvs­tillstånd endast på de i första och andra styckena angivna grunderna.


Föreslagen lydelse

Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juri­disk person som bedriver skogsin­dustrien verksamhet i vilken egen­domens virkesavkastning behövs, får utan hinder av första stycket till­stånd lämnas, om inte egendomen bör ägas och brukas av någon an­nan juridisk person som redan be­driver skogsinduslriell verksamhet på orten av betydelse för sysselsätt­ningen där.

TiUstånd enligl andra styckel får inte meddelas om egendomen med hänsyn liU ortsförhåUandena bör ägas och brukas av en fysisk person som är bosatt på orten.


Prop. 1986/87; 122


7§


Om del är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ tillslånd vägras till förvärv av egen­dom på vilken inte drivs etl utveck­lat eller utvecklingsbart lantbruks­företag,

1.   om egendomen behövs för att stärka annal sådant lantbruksföre­tag på orten,

2.   om egendomen behövs för atl främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten.


Om del är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får tillstånd lill förvärv vägras om egendomen behövs för all främja sysselsättningen på orten.



Kommun får inte vägras lillstånd lill förvärv av sädan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyg­gelse eller därmed sammanhängan­de anordning.


Kommun får inle vägras lillstånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen till någon del krävs för tätbebyggelse eller därmed sam­manhängande anordning.


ll§


Tillståndsmyndigheten kan i be­slut om förvärvstillslånd ålägga för­värvaren atl inom viss lid ansöka om viss fastighetsbildning som be­rör den egendom som avses med förvärvet eller alt vidia åtgärd som behövs för att förbättra egendo­men.


Tillslåndsmyndigheten kan i be­slut om förvärvstillstånd ålägga för­värvaren atl inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som be­rör den egendom som avses med förvärvet eller att vidta åtgärd som behövs med hänsyn till naturvår­den eller skogsvården.


Fullgör inte förvärvaren vad som åligger honom enligt första slycket, kan lantbruksnämnden förelägga honom vile.


 


Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

Har föreläggande meddelats enligt första stycket och övergår egendo­men till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts gäller inte mot den nye ägaren, men lantbruksnämnden får sätta ut vite för denne.

Tillståndsmyndighet som meddelar åläggande enligl första stycket skall genasi sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fas­tighetsboken.

I2§' Förvärvstillslånd skall sökas inom tre månader från del förvärvet sked­de, om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3§ andra stycket fastighelsbildningslagen (1970:988) skall underställas tillslåndsmyndighe­ten av fastighelsbildningsmyndigheten.


Prop. 1986/87:122


 


Fråga om förvärvstillslånd får ej prövas förrän förvärvet skett utom i fall som avses i /§ 2-4. Ansökan beträffande förvärv som skett ge­nom köp eller byte fär ej heller prö­vas eller på grund av återkallelse avskrivas innan det avgjorts huru­vida förköp enligt förköpslagen (1967:868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätl inte kom­mer alt utövas. Tillslånd att förvär­va egendom pä offentlig auktion en­ligt 17 § eller enligt 3 kap. 3§ lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. lämnas före auktionen.


Fråga om förvärvstillslånd får inte prövas förrän förvärvet skett utom i fall som avses i 2§ 2-4. Ansökan beträffande förvärv som skett genom köp eller byte får inte heller prövas eller på grund av åter­kallelse avskrivas innan det av­gjorts huruvida förköp enligt för­köpslagen (1967:868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas. Tillslånd att förvärva egendom på offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 3 kap. 3§ lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. läm­nas före auktionen.


14§


Blir köp ogiltigt till följd av atl förvärvstillstånd vägras enligt 4 § första stycket / eller 7§ år staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren begär det. Sådan skyldighet förelig­ger dock inte, om köpeskillingen el­ler annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn lill dess avkast­ning och övriga omständigheter el­ler om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.

Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillslånd vågras enligt 4§ första stycket 3 eller 7 § /, är staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren begär del. Sådan skyldighet förelig­ger dock inte, om köpeskillingen el­ler annan ersäUning inle endasi obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkast­ning och övriga omständigheter el­ler om avtalsvillkoren i övrigl är oskäliga.

Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter del att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan delta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna frän dagen för delfäendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagts nu, förlorar han sin talan.

' Senasie lydelse 1982:630.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87; 122


I6§

Egendom som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden atl förvärvstillslånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åler avyttras inom två år efler det all auktionen vunnit laga kraft, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd atl behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda fordran, för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rättighet som är inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med avyttrandet, om del är sannolikt all förlust annars skulle uppkomma för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länssty­relsen på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas av kronofogdemyndigheten på offentlig auktion enligl 17 §.

Anteckning om bestämmelserna i första styckel skall göras i del köpe­brev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lagfart söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar att avytt-ringsskyldigheten har upphört.


1 fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om förvärvstill­slånd i i—8 §§ med undantag av 4 § första stycket / samt i 10 och 11 §§.


I fråga om tillstånd atl behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om förvärvstill­stånd i '-8§§ med undantag av 4§ första styckel 4 samt i 10 och 11 §§. , Om en ansökan att behålla egen­domen har avslagits, skall 4 § förs­ta stycket 4 inte tillämpas om inro­paren säljer egendomen inom två år efter det att auktionen har vunnit laga kraft.


17 §5

Har länsstyrelsen förordnat om auktion enligt 16 § och har inroparen dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots detta gå i verkställighet, om inte lantbruksnämnden återkallar sin fram­ställning i ärendet.


I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så för­faras som om egendomen hade bli­vit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla be-findiga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skydds­beloppet täcks, får försäljning inte ske, om ej den bjudna köpeskilling­en täcker även det värde som i ärendet har åsatts egendomen en­ligt 12 kap. utsökningsbalken eller, om ägaren eller innehavare av ford-


I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar sä för­faras som om egendomen hade bli­vit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla be­fintliga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skydds­beloppet täcks, får försäljning inte ske, om inte den bjudna köpeskil­lingen täcker även det värde som i ärendet har åsatts egendomen en­ligt 12 kap. utsökningsbalken eller, om ägaren eller innehavare av ford-


" Senaste lydelse 1981:786. ' Senaste lydelse 1981:786.


 


Nuvarande lydelse

ran som är förenad med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen kan upp­skattas av värderingsmän som läns­styrelsen utser. Egendomen får säl­jas endast lill den som har fåll för­värvstillslånd eller enligt 2 § 1,2,4 eller 9 får förvärva egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktio­nen bud som sålunda får antas, skall försäljning ske, även om inne­havare av fordran bestrider det.


Föreslagen lydelse

ran som är förenad med panträtt i egendomen i god lid före auktionen har påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen kan upp­skattas av värderingsmän som läns­styrelsen utser. Egendomen får säl­jas endasi till den som har fått för­värvstillslånd eller enligt i § 1,2,4 eller 9 får förvärva egendomen utan sådant tillslånd. Avges vid auktio­nen bud som sålunda får antas, skall försäljning ske, även om inne­havare av fordran bestrider det.


Prop. 1986/87:122


Kommer försäljning inte till stånd vid auktionen får lantbruksnämnden inom två är efter det att auktionen har vunnit laga kraft hos länsstyrelsen påkalla förordnande om ny auktion. Framställs inte sädan begäran inom föreskriven tid eller avges inte heller vid den senare auktionen bud som får antas, är frågan om försäljning av egendomen förfallen.

Kostnad i samband med auktion som inle har lett till försäljning betalas av statsmedel.

18§


Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan  hos  regeringen  genom  be-


Lantbruksnäinndens beslut en­ligt denna lag får överklagas hos lantbruksstyrelsen. Lantbrukssty­relsens beslut får överklagas hos regeringen.


Denna lag träder i kraft den Ijuli 1987. De nya bestämmelserna skall tillämpas i ärenden om förvärvstillstånd som inte är sludigt avgjorda den Ijuli 1987.


 


2 Förslag till                                                    Prop. 1986/87; 122

Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark

Härigenom föreskrivs att 4, 5 och 9a§§ lagen (1979:425) om skötsel av
jordbruksmark skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
                         Föreslagen lydelse

Jordbruksmark som avses i 3§ Jordbruksmark får inte tas ur får inte tas ur jordbruksproduktion jordbruksproduktion utan tillstånd, utan tillstånd. Tillstånd behövs Tillstånd behövs dock inte när ål-dock inle när åtgärden uppenbarli- gärden är av ringa belydelse för gen 5a/:/iflr betydelse för jordbruket jordbruket på brukningsenheten el-på brukningsenheten eller när mar- ler när marken tas i anspråk för fö-ken las i anspråk för företag vars retag vars tillådighet prövas i sår-tillåtlighet prövas i särskild ord- skild ordning, ning.

På jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får läkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan lillstånd.


Tillstånd enligt 4 § får lämnas en-
Tillstånd enligt 4 § får inte läm-

dasl när marken på grund av sär-     nas,

skilda omsländigheler inte bör be-    I. om marken behövs för ett ut-

håUas för jordbruksproduktion.     vecklat eller utvecklingsbart lant-

bruksföretag,

2.    om marken behövs för sådan egendom som avses i 7§ jordför­värvslagen (1979:230),

3.    om det finns andra särskilda omständigheter.

Tillstånd får förenas med vill­kor.

9a§'

Lantbruksnämnden får meddela Lantbruksnämnden får meddela

föreläggande eller förbud som be- föreläggande eller förbud som be­
hövs för att föreskrifter som med- hövs för atl viUkor som avses i 5 §
delats med stöd av 6a § skall efler- andra styckel eller föreskrifter som
levas.
                                          meddelats med stöd av 6a§ skall

efterlevas.

Föreläggande eller förbud får meddelas först sedan det har visat sig atl lantbruksnämndens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när del annars finns särskilda skäl, får dock föreläggande eller förbud meddelas omedelbart.

I beslut om föreläggande eller förbud får lantbruksnämnden sätta ul vite.

Lantbruksnämnden får förordna atl dess beslut skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Senaste lydelse 1984:197.


 


3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt

Härigenom föreskrivs alt ll§ lagen (1904:48 s. 1) om samäganderält skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:122


ll§


Gode mannen dragé försorg, att försäljningsvillkoren ävensom tid och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.


Gode mannen skaU på lämpligt
sätt kungöra försäljningsvillkoren
samt tid och plats för auktionen.
Avser auktionen hyreshusenhet el­
ler Jordbruksfastighet skall gode
mannen vid auktionen erinra om
reglerna i lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet m.m.
respektive
        Jordförvärvslagen

(1979:230).


Denna lag träder i kraft den Ijuli 1987.


 


4 Förslag till                                                    Prop. 1986/87:122

Lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället

Härigenom föreskrivs atl 7§ lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att
förvärva arrendestället skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
                        Föreslagen lydelse

Har ett hembud antagits men har Har ett hembud antagits men har
förvärvet blivit ogiltigt till följd av förvärvet blivit ogiltigt till följd av
atl förvärvstillstånd vägrats enligt att förvärvstillstånd vägrats enligt
4 § första stycket 1 jordförvärvsla- 4 § första styckel 4 jordförvärvsla­
gen (1979:230) eller enligt Ikap. 8§ gen (1979:230) eller enligt 1 kap. 8§
lagen (1982:618) om utländska för- lagen (1982:618) om utländska för­
värv av fast egendom m.m. jäm- värv av fasl egendom m.m. jäm­
förd med nämnda bestämmelse förd med nämnda bestämmelse
kvarstår alltjämt hembudsskyldig- kvarstår alltjämt hembudsskyldig-
heten enligt 5§ under den tid sam- heten enligt 5§ under den tid sam­
ma intresseanmälan gäller.
         ma intresseanmälan gäller.

Har elt förvärv blivit ogiltigt till följd av att begärd fastighetsbildning inte har kunnat ske föreligger ändå fortfarande hembudsskyldighet om ett hembud skäligen bör kunna omfatta så mycket av jordägarens fasta egen­dom, innefattande arrendestället eller huvuddelen därav, som behövs för atl bestämmelsema i fastighetsbildningslagen (1970:988) inte längre skall medföra hinder för ett giltigt förvärv.

Frågor om hembudsskyldighet enligt andra stycket prövas av arrende­nämnden. Intill dess sädan prövning har skett gäller det i 5 § första stycket angivna överiåtelseförbudet.

Denna lag träder i kraft den I juli 1987.

10


 


Jordbruksdepartementet                                 Prop. 1986/87:122

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987

Närvarande: statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande; statsrådet Hellström

Lagrådsremiss om ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m.m.

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 juni 1986 Ullkallade dåva­rande chefen för jordbruksdepartementet en särskild utredare (f.d. gene­raldirektören Ingvar Widén) med uppdrag atl se över jordförvärvslagstift­ningen. Utredaren avlämnade den 30 oktober 1986 betänkandet (Ds Jo 1986: 5) Översyn av jordförvårvslagen.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfatt­ning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bUaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bUaga 3.

2 Allmän motivering 2.1 Allmänna överväganden

Jordbruk och skogsbruk har som enskilda näringar kommit att svara för en allt mindre del av den samlade produktionen i vårt land. De utgör ändå fortfarande betydelsefulla basnäringar. Jordbruket bildar grunden för vår livsmedelsförsörjning och skogsbruket utgör basen för en av våra viktigas­te exportnäringar. Den naturiigt geografiskt spridda verksamheten i nä­ringarna är en av förutsättningarna för en levande landsbygd och ett levande kolturlandskap. Utan jordbruk och skogsbruk skulle stora delar av vårt land sakna underlag för bosättning och nödvändig samhällsservice. Näringarna var för sig, i kombination med varandra eller i kombination med andra verksamheter är sålunda viktiga delar i vårt svenska samhälle. Sedan länge har jordbruket och skogsbruket rationaliserats fortlöpande i syfte alt öka produktionen och hålla kostnaderna på en rimlig nivä. Samti­digt har rationaliseringen i jordbruket varit viktig för att hålla nere priserna på livsmedel och för att tillförsäkra dem som är sysselsatta i jordbruket en


 


med andra grupper likvärdig standard. Staten medverkar på olika sätt i     Prop. 1986/87; 122

denna rationalisering. Därmed markeras det allmänna intresset av ett

effektivt jordbruk och skogsbruk till gagn inte bara för dem som äger

jordbruks- och skogsmarken utan också för hela vårl samhälle. De statliga

medlen i rationaliseringspoliliken är flera. Elt medel som är gemensamt för

både jordbruket och skogsbruket är jordförvärvslagstiftningen somjag nu

har för avsikt atl behandla närmare.

Jordbruket i vårt land kännetecknas numera av en totalt setl hög produk­tivitet. Sammantagen är den traditionella jordbruksproduktionen så stor att kostsamma överskott uppstår. Därmed är behovet av storleksrationali­sering inte lika stort som tidigare. Produktionen är emellertid ojämnt fördelad i landet. I de delar av landet där jordbruket och skogsbruket har en väsentlig betydelse för sysselsättningen börjar främst jordbruket att svikta lill följd av förhållandevis sämre naturiiga förutsättningar än i andra delar av landet. Jordbruksfastigheten kan ofta inte längre ensam försöria en familj.

Allt fler jordbruks- och skogsfasligheter ägs av äldre personer, av döds­bon, i samägandeskap eller av människor som inte är beroende av avkast­ningen från fastigheten för sin försörining. En sådan ägarstruktur gör tillsammans med en i vissa områden dålig ägostruktur alt fastigheterna inte kan utnyttjas rationellt. Ägarstrukturen medför särskilt i glesbygden svå­righeter för befolkningen alt förvärva fastigheterna och därmed skaffa sig kompletterande sysselsättning.

Ett rationellt utnyttjande av jordbruks- och skogsmarken är ett samhälls­intresse. Jordbruksmarken kan förutom livsmedelsråvaror även ge en mängd andra nyttigheier som t.ex. energi- och industriråvara. Skogsmar­ken producerar råvara till skogsindustrin som ger oss stora exportinkoms­ter. Mot denna bakgrund är det nödvändigl att fortlöpande förbättra ägo-och ägarförhållandena i jordbruket och skogsbruket. En modernisering av jordförvärvslagen är i det sammanhanget viktig. Det utredningsförslag som nu föreligger och remissyttrandena över förslaget utgör enligt min mening ett bra underlag för en sådan modernisering. Mina förslag i det följande tar sikte på att jordförvärvslagen skall slå vakt om familjelantbruket, främja främst skogsbrukels rationalisering, begränsa juridiska personers för­värvsrätt och göra del möjligt atl i glesbygderna ta till vara sysselsättnings­möjligheterna i jordbruket och skogsbruket. Enligt min mening kan dessa syften förenas med lättnader i möjligheterna att få förvärvstillslånd. Detta bör stimulera lill en ökad omsättning av fastigheter. Härigenom skapas förutsättningar för att hålla landsbygden levande. Vidare avser förslagen att förenkla prövningen av förvärvsärenden.

Jordförvärvslagen påverkar i sin nuvarande utformning endast en mind­
re del av det totala antalet överlåtelser av jordbruks- och skogsfastigheter.
Endasi ca 30% av samtliga överlåtelser prövas enligt lagen. Inte heller i
fortsättningen kan jordförvärvslagen ensam väntas vara tillräcklig för alt
skapa en god ägar- och ägostruktur i jord- och skogsbruket. Som flera
remissinstanser har påpekat är det många andra problem som måste lösas
för all l.ex. fä till stånd ett aktivt skogsbruk. Förutom de åtgärder som
riksdagen förra året beslulade som en följd av regeringens förslag i kom-
     12


 


pleiteringspropositionen och som följs upp i årets budgetproposition vill jag särskilt peka på de förslag som nyligen har lämnats av kommittén om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m. i betänkandet (SOU 1987:2) Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m.m. Utredningens förslag som nu skall remissbehandlas syftar bl. a. lill en effektivare förvalt­ning av dödsboägda och andra samägda fastigheter saml till en snabbare upplösning av dödsbon. För benägenheten atl avyttra fastigheter har även skattelagstiftningen en stor betydelse. Viktiga i sammanhanget är vidare de genomgripande fastighetsregleringar som bedrivs i de mest ägosplitlrade områdena i t.ex. Kopparbergs och Väslernorrlands län i syfte alt åstad­komma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet.


Prop. 1986/87:122


2.2 Jordförvärvslagens ändamål och effekter

Mitt förslag: Jordförvärvslagens syfte skall komma till uttryck i en inledande bestämmelse. Denna skall ange att utvecklingen av före­lag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruks­företag) skall främjas vid förvärv av jordbruksfastighet. Vid tillämp­ningen av lagen skall särskilt eftersträvas atl det bildas företag som är ändamålsenliga från regionalpolitisk synpunkt. En sådan bestäm­melse skall ersätta nuvarande stadgande i 3 § om vad som skall beaktas vid prövning av förvärvstillstånd.


Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens för­slag eller lämnar det utan erinran. Säväl lantbrukssiyrelsen som skogssty­relsen ifrågasätter dock sänkningen av ambitionsnivån når det gäller slor-leksrationaliseringen. Enligt Svenska sparbanksföreningen bör lagen ock­så i fortsättningen ha till syfte att medverka till bildandet av ändamålsenli­ga eller rationella företag, förbättrad arrondering etc. Den föreslagna I § svarar enligt Sparbanksföreningen dåligt mot ett sådant syfte. Enligl lant­mäteriverket uttrycker den föreslagna paragrafen inte lagens syfte på ett klart sätt. Malmö tingsrätt anser att programförklaringen liksom hittills bör finnas i 3 §. Lantbrukarnas riksförbund finner den föreslagna formulering­en av jordförvärvslagens syfte tillfredsställande.

Skälen för mitt förslag: Principerna för tillämpningen av jordförvårvsla­gen anges för närvarande i 3 § lagen. Enligt den paragrafen skall vid prövning av fråga om förvärvstillstånd beaktas att uppkomsten och ut­vecklingen av rationella förelag inom jordbruket, skogsbruket och träd­gårdsnäringen (lantbruksföretag) främjas. Syftet med lagen knyts följaktli­gen till tillståndsprövningen. De grundläggande principerna har emellertid belydelse också vid tillämpningen av andra bestämmelser i lagen. Jag tänker i detta sammanhang närmast på vissa bestämmelser i 14-17 §§ om inlösen och exekutiv auktion m. m. Utredningen har funnit atl lagen liksom tidigare bör innehålla grundprinciperna för tillämpningen men att dessa bör få formen av en inledande portalparagraf. Jag är för min del av samma


13


 


uppfattning som utredningen. Som framgår av vad jag nyss anfört innebär delta å ena sidan att det grundläggande syftet skall beaktas i alla samman­hang när lagen tillämpas. Å andra sidan markeras på detta sätt atl ända­målsbestämmelsen inte är bindande i och för sig utan först i kombination med någon eller några av de övriga bestämmelserna i lagen.

Jämfört med den nuvarande 3 § får den av mig föreslagna ändamålspara­grafen ett delvis annat innehåll. Det övergripande samhällsintresset atl lagen skall främja jordbrukets och skogsbrukets utveckling bör sålunda framgå tydligare av lagtexten. Till rationaliseringsfrågan, som särskilt mar­keras i nuvarande 3 §, återkommer jag i avsnitt 2.5. Jag vill dock redan nu framhålla att ett syfte med lagen även i fortsättningen bör vara atl främja en ändamålsenlig utveckling av lantbruksföretagen. Vidare vill jag poäng­tera att jordförvärvslagen fortfarande bör vara ett styrmedel när det gäller att påverka ägoslrukluren i vissa delar av landet.

Företagsbegreppei diskuterades ingående bl. a. vid lagrådsbehandlingen av den gällande lagen. Några påtagliga nackdelar med den gällande termi­nologin har inte framkommit.

I likhet med utredningen finner jag skäl att med särskild kraft understry­ka lagens regionalpolitiska betydelse och därmed peka på möjligheten att i glesbygderna ta till vara sysselsättningsmöjligheterna i jordbruket och skogsbruket. Härigenom förstärks ytterligare den hänsyn till regionalpoli­tiken som redan föreskrivs i 7 § lagen och som betonas än mer i mitt förslag till ändring av den paragrafen. Till detta förslag återkommer jag i avsnitt 2.8.


Prop. 1986/87; 122


2.3 Undantag från lagens tillämpningsområde

Mitt förslag: Jag föreslår ingen ändring i det i I och 2 §§ angivna tillämpningsområdet. Däremot bör undantagsregeln i 8 § angående kommunala förvärv vidgas något.


Utredningens förslag: Utredningen har inte föreslagit någon ändring i fräga om kommunala förvärv. 1 övrigl överensstämmer utredningens för­slag med milt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag eller lämnar del utan erinran. Luleå tingsrätt anser dock att det med en lämplig avvägning av gränsen för areal eller taxeringsvärde lorde vara möjligt att åstadkomma fungerande undantagsregler för mindre fastigheter. Detta utan all de olika intressen, som förvärvsprövningen avser all skyd­da, åsidosätts i alltför hög grad.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen anser alt fastigheter där skogsbruket är dominerande för ekonomin bör kunna få förvärvas på en fri marknad. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att utredningen lämnat frågan om undanlagsregler för renodlade skogsfastig­heter eller mycket stora sådana fastigheter med en svag motivering och


14


 


utan grundläggande analys. För de kyrkliga kommunernas vidkommande     Prop. 1986/87; 122 skulle en sädan undantagsregel vara till stort gagn.

Riksskatteverket anser liksom utredningen att småjordbruksfastigheter som saknar inlresse från jordbruks- och skogspolitisk synpunkt bör kunna laxeras som annan fastighet vid fastighetstaxeringen. Frågan bör dock enligl verket övervågas ytteriigare.

Bl.a. länsstyrelsen i Örebro län föreslår att frikretsen i 3 § 5 åter får omfatta även syskon och syskons avkomling. Svenska kommunförbundet anser att kommunerna bör befrias från skyldigheten atl söka förvärvstill­stånd.

Skälen för mitt förslag: Med hänvisning företrädesvis till besväriiga gränsdragningsproblem har utredningen gjort den bedömningen atl undan­tagsregler inte bör grundas på uppgifter som finns i fastighetstaxeringsläng­derna och liknande. Liksom de flesta remissinstanserna delar jag utred­ningens bedömning.

Som utredningen anför finns det dock ett betydande antal fastigheter som är taxerade som jordbruksfastigheter men vars huvudsakliga värde och användning hänför sig lill att de är bosladsfastigheter för permanent-eller fritidsboende. Tillhörande mindre arealer jordbruksjord eller skogs­mark torde i allmänhet sakna intresse från jordbruks- och skogspolitisk synpunkt. De senaste åren har antalet förvärvstillstånd av detta slag upp­gått till omkring 700 per år. Ett sätt att minska antalet sådana ärenden är att ändra laxeringsnaturen på dessa fasligheter från jordbruksfastighet till annan fastighet. På grund av att frågan är av komplicerad natur anser jag dock, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att den bör över­vägas ytterligare.

Enligt 2 § 3 jordförvårvslagen gäller att förvärvstillstånd inte behövs om
en kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967:868). Vidare gäller enligl 8 § alt en kommun inte
får vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till
den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed samman­
hängande anordning. 1 andra fall krävs tillstånd även för kommunala
förvärv. Skyldigheten för kommuner att ansöka om förvärvstillstånd inför­
des år 1979 när den nuvarande lagen tillkom. Bestämmelsen tillstyrktes av
bl.a. kommunförbundet. Av prop. 1978/79:85 med förslag till jordför­
värvslag, m.m. s. 18 framgår all främst strukturrationaliseringsskäl inom
jordbruket har legal till grund för alt införa de bestämmelser som gäller för
kommunala förvärv. I förevarande ärende har bl.a. kommunförbundet
hemställt atl kommunernas förvärv inle skall tillståndsprövas. Enligt vad
jag har förordat i det föregående bör lagen även i fortsättningen främja
jordbrukets och skogsbrukels utveckling. I sådana fall då kommunen inle
förvärvar egendomen genom alt utöva sin förköpsrätt enligt förköpslagen
finns det därför fortfarande motiv för förvårvsprövning. Därför bör 2 § 3
inle ändras. I fall som avses i 8 § förutsätts i prop. 1978/79:85 att om en del
av den fasta egendomen inte behövs för sådant ändamål som sägs i para­
grafen, den delen avslås till lantbruksnämnden eller används på sådant sätt
som nämnden önskar. Enligl min mening bör en kommun inle få vägras
lillstånd lill förvärv om den inköpta egendomen lill någon del skall använ-
     15


 


das för sådant ändamål som sägs i 8 §. Detta bör framgå tydligt av lagtex­ten. Fortfarande bör dock gälla att kommunen bör vara beredd att tillgodo­se lantbruksnämndens önskemål i den mån marken inle behövs för tätbe­byggelse eller därmed sammanhängande anordning. Till kommunemas möjligheter att påverka inriktningen av förvärvsprövningen återkommer jag i det följande.

Några remissinstanser har föreslagit ändringar i reglerna om slåktför-värv. Dessa förslag bör enligt min mening inte tas upp i detta lagstiftnings­ärende utan behandlas i samband med att frågorna om fler- och dödsbo­ägande övervägs på det sätt jag tidigare har redovisat.


Prop. 1986/87; 122


2.4 Förvärvshinder på grund av för högt pris och kapitalplacering

Mitt förslag: Förvärvstillslånd skall få vägras om det är uppenbart atl köpeskillingen avsevärt överstiger egendomens värde. Värde­gränsen enligl 14 § vid inlösen ändras inte.


Utredningens förslag: Utredningen föreslår att nuvarande prisprövnings-regel upphävs. Förvärvstillstånd skall få vägras om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering på grund av att köpeskil­lingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknads­värde. Värdegränsen enligt 14 § för inlösenskyldighet föreslås bli ändrad på motsvarande sätt.

Remissinstanserna: De flesta finner en uppmjukning av nuvarande pris-prövningsregel befogad. Åsikterna går dock isär i frågan om hur en ändring bör ske.

Utredningens förslag godtas eller tillstyrks av lantbruksstyrelsen, sla­tens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Örebro, Jämt­lands och Norrbottens län, Torsby och Ljusdals kommuner. Lantbrukar­nas riksförbund. Landsorganisationen i Sverige, Svenska sparbanksföre­ningen. Småbrukare i Väst, Svenska kyrkans församlings- och pastorats­förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Sågverkens råvaru-förening och Trädgårdsnäringens riksförbund. Lantbrukssiyrelsen, läns­styrelsen i Jämtlands län. Ljusdals kommun och Lantbrukarnas riksför­bund har synpunkter på den närmare utformningen av förslaget. Länssty­relsen i Örebro län avsiyrker föreslagen ändring i 14 §. Även övriga instan­ser som tillstyrkt en ändring av prisprövningen har hafl invändningar mol utredningens förslag.

Riksrevisionsverket, Luleå tingsrätt, länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Västerbottens län, Sveriges industriförbund. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen. Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna hypoleksbank och Sveriges jordägareförbund anser alt prispröv-ningsregeln bör avskaffas.

Äsikten alt prisprövningsregeln bör upphävas men all den nuvarande kapitalplaceringsregeln bör behållas framförs av hovrätten för övre Norr-


16


 


land, statens lantmäteriverk och domänverket. Lantmäteriverket anser att     Prop. 1986/87:122 man bör överväga att samtidigt återinföra möjligheten för en förvärvare att söka förhandstillstånd.

Kammarkollegiet har inget att erinra mot att principen för värdeupp­skattningen ändras men föreslår atl begreppet kapitalplacering ersätts av ett annat ord som bättre anger de omständigheter som bör föranleda att förvärvstillstånd vägras.

Kammarrätten i Jönköping påpekar att förslaget att regeln skall vara av fakultativ karaktär, dvs. att tillstånd "får" vägras, innebär att prövningen blir än mer oförutsägbar. Länsstyrelsen i Kristianstads län biträder där­emot denna ändring.

Ett bevarande av nuvarande reglering förordas av länsstyrelsen i Värm­lands län samt Dals-Eds, Storumans och Pajala kommuner.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att förvärvstillstånd skall få vägras om förvärvet avser ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag och det kan antas att det sker huvudsakligen för kapitalplacering.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § 1 i gällande lydelse skall förvärvstill­stånd vägras om priset inte endast obetydligt överstiger värdet med hänsyn till egendomens avkastning och övriga omständigheter. Av 4 § 2 följer att förvärvstillstånd inte skall ges om det kan antas att förvärvet sker huvud­sakligen för kapitalplacering. I likhet med utredningen och remissinstan­serna anser jag att den nuvarande prisprövningen bör mjukas upp. Sä långt det är möjligt och rimligt bör det finnas en avtalsfrihet mellan köpare och säljare. Undantag från denna princip har dock fått göras genom bestäm­melser i olika lagar. Undantagen har föranletts av angelägna allmänna intressen eller av atl parternas inbördes förhållande varit sådant att en jämkande lagstiftning framstått som nödvändig. Prisprövningsregeln inför­des för att bryta den dåvarande onormala prisutvecklingen och för att nå en bättre anpassning av fastighetsprisernas utveckling till förändringama i den allmänna prisnivån. Den dåvarande jordbruksministern ansåg det vara en fördel att ge regeln en förhållandevis snäv utformning. Utredningens bedömning är att förhållandena nu har ändrats så att prisprövningsregeln inte längre behövs. Enligt tillgänglig statistik ligger priserna på jordbruks­fastigheter nominellt på ungefär samma nivå som år 1979. Realt sett mot­svarar priserna 1970 års nivå. Räknad i fasta priser är nedgången sedan slutet av 1970-talel ungefar 80%. Av utredningen framgår vidare att kapi­talplaceringsregeln har tillämpats i mycket liten utsträckning. Flera remiss­instanser framhåller dock den fara för snabba prisstegringar som ett ge­nomförande av utredningens förslag innebär.

När det gäller jordbruksmarken är förhållandena inom näringen enligt
min bedömning för närvarande sådana att farhågorna för snabba prissteg­
ringar generellt sett kan anses överdrivna. Det finns inte heller anledning
att anta att prisstegringarna i fråga om skogsmark blir av sådan omfattning
att lagens syfte äventyras. När det gäller skogsfastigheterna innebär .flera
av de förslag som utredningen har lagt fram och som jag biträder att en
ökad omsättning av sådana fastigheter skall stimuleras. En sådan ökad
omsättning skulle enligt min mening motverkas om den nuvarande pris-
prövningsbestämmelsen behålls oförändrad.
                                                       17

2   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 122


Jag anser därför, liksom majoriteten av remissinstanserna, att prispröv­ningsregeln inle bör behällas i sin nuvarande utformning. För att motverka förvärv som görs i kapitalplaceringssyfte och för att motverka en osund allmän prisstegring bör det dock finnas kvar en möjlighet att avslå en ansökan om tillstånd, om del är uppenbart att det avtalade priset avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde. Avslagsgrunden bör dock inte vara obligatorisk och någon priskontroll skall enligt min mening inte behö­va göras regelmässigt utan endast i uppenbara fall och med hänsyn till alla omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. Fastighetens värde bör vid tillämpningen av den nya bestämmelsen bedömas enligt samma grun­der som i annan lagstiftning. Jag kan här hänvisa till 4 kap. 1 § expropria­tionslagen (1972:719) och 5 kap. fastighetstaxeringslagen (1979; 1152).

Åtskilliga remissinstanser har gjort invändningar mot utredningens utta­lande att förutsättningar för att tillämpa bestämmelsen bör finnas när det avtalade priset överstiger den normala prisnivån i orten med mer än 50 procent. Även om en sådan prisnivå också enligt min mening bör medföra avslag, anser jag alt det vore olyckligt att fastslå en bestämd gräns, särskilt när den är så högt satt. Begreppet "avsevärt överstiger" bör därför inle fixeras till något bestämt procenttal ulan vid den praktiska tillämpningen bestämmas utifrån olika faktorer, såsom fastighetstyp, läge i landet samt fastighetens beskaffenhet i övrigt.

Jag vill tillägga att den av mig nu föreslagna bestämmelsen inte är den enda som motverkar kapitalplaceringar som strider mol lagens syfte. I detta sammanhang kan jag särskilt peka på de begränsningar som enligt 5 § gäller för förvärv av juridiska personer samt de krav på bosättning, bru­kande och yrkeskunskaper som gäller enligt 6 § och som enligt min me­ning, se avsnitt 2.7, bör gälla även i fortsättningen.

Den nuvarande kapitalplaceringsbestämmelsen inryms i den av mig före­slagna regeln om priskontroll.

I likhet med de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser jag, med hänsyn främst till intresset att bevara verksamheten med jordfonden, att vårdegränsen enligt 14 § för inlösen inte bör ändras.


Prop. 1986/87:122


2.5 Förvärvshinder på grund av att fastigheten behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering

Mitt förslag: Förvärvstillstånd får vägras om det är av allmänt intres­se att egendomen tas i anspråk för jordbrukets eller skogsbrukels rationalisering.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna redovisar en positiv inställning till utredningens förslag.

Lantbrukssiyrelsen finner anknytningen mellan allmänt intresse och rationaliseringsaspekten riktig. Innebörden av begreppet allmänt intresse anser styrelsen bör preciseras i länsvisa program för jord- och skogsbru-


 


ket.  Flera andra remissinstanser finner uttrycket "allmänt intresse"     Prop. 1986/87:122 oklart.

Skogsstyrelsen anser, om utredningens förslag genomförs, att rekvisitel "allmänt intresse" bör kompletteras med tillämpningsanvisningar som innebär en mindre snäv tolkning än den utredningen anvisat.

Sveriges jordbruksarrendatorers förbund och Sveriges skogsägareföre­ningars riksförbund avstyrker ändring i rationaliseringsbestämmelsen.

Lantbrukarnas riksförbund anser att utredningens förslag innebär att de preciserade förvärvshindren försvagas. Förvärvsprövning måste grundas på obligatoriska avslagsgrunder. Förbundet instämmer visserligen i utred­ningens överväganden om rationaliseringsbestämmelsens utformning men anser atl utredningens förslag inger osäkerhet om tillämpningen.

Skälen för mitt förslag: Den nuvarande bestämmelsen om avslag av rationaliseringsskäl innebar en skärpning jämfört med den bestämmelse som fanns i 1965 års lag, bl.a. såtillvida atl avslag blev obligatoriskt om egendomen behövdes av rationaliseringsskäl. Av utredningen framgår att denna avslagsgrund är den oftast använda när en ansökan om förvärvstill­stånd avslås.

I fråga om jordbruket har målet för tillämpningen av rationaliseringsbe­stämmelsen varit dels att åstadkomma en storleksrationalisering av jord­bruksföretagen, dels att förbättra dessa förelags arrondering. Vid storleks­rationaliseringen har eftersträvats att bygga upp utvecklade företag, som har jordbruksjord i sådan omfattning att en effektiv produktion är möjlig och som - eventuellt tillsammans med i företagen ingående skogsmark -ger brukaren heltidssysselsäUning.

Den kritik som riktats mol lagstiftningen och dess tillämpning på denna punkt har främst avsett storleksrationaliseringen. Denna har ansetts för­svåra för personer som har varit intresserade av deltidsjordbmk att få förvärva mindre jordbruk. Härigenom anses också att lagen har bidragit till att minska befolkningsunderiagel i glesbygden och därmed underlaget för en tillfredsställande samhällsservice.

Under efterkrigstiden har det skett en fortlöpande storleksrationalise­ring av jordbruksföretagen genom förvärv av lillskottsmark och genom tillskottsarrenden. Brukningsenheternas medelareal uppgår för närvarande till 26 ha åker. Arealen är större i de bättre jordbruksbygderna och mindre i Norrland och skogslänen i övrigt. Det kan antas att jordförvärvslagstift­ningen hafl en väsentlig betydelse för denna utveckling.

Produktionsresurserna inom svenskt jordbmk överstiger betydligt den
lönsamma efterfrågan på jordbruksprodukter. För livsmedelsproduktion
behöver vi för närvarande ca 400000 ha åker mindre än som finns. Det är
inte heller möjligt att under överskådlig tid utnyttja överskotlsarealen för
en siörre animalieproduktion. Mol denna bakgrund är det från allmän
synpunkt sett inte längre lika angeläget att genom storleksrationalisering
bygga upp nya jordbruksföretag som är så stora all de ger den huvudsakli­
ga sysselsättningen och försöriningen för bmkaren. I vart fall bör detta
gälla där det krävs stora investeringar både i byggnader och markanlägg­
ningar för att av ett antal mindre jordbruk bilda sådana företag. I sådana
fall bör jordförvärvslagen i fortsättningen inle hindra en köpare alt förvår-
   19


 


va mindre jordbruk i syfte att driva jordbruk i begränsad skala på deltid Prop. 1986/87; 122 eller vid sidan av annan sysselsättning. 1 Götalands och Svealands slätt­bygder är det fortfarande av allmänt intresse atl ett företag kan bedriva sä stor vegelabilieproduktion att brukaren får sin huvudsakliga inkomst och sysselsättning från del. I annat fall måste jordbmkaren komplettera vege-tabilieproduktionen med ny eller ökad animalieproduktion. Den ökning av animalieproduklionen som på sikt kan bli möjlig behövs i mellan- och skogsbygderna.

Även när mark, som arrenderas av ägaren till den fastighet lill vilken marken från jordbrukspolitisk synpunkt bör läggas, har förvärvats av annan än arrendatorn kan det vara motiverat att ingripa med stöd av rationaliseringsbeslämmelsen. Detta gäller särskilt om marken är av vä­sentlig betydelse för brukningsenheten. Samma motiv kan finnas i områ­den med relativt små jordbmksfastigheter där en genomgripande fastig­hetsreglering väntas komma atl ske inom överskådlig tid. Det kan också gälla områden där lantbruksnämnden genom förvärv av mark eller tidigare avslag pä förvärvstillstånd planerat en mer omfattande förbättring av ar-ronderingen.

I fråga om skogsbruket har rationaliseringsbestämmelsen i jordförvårvs­lagen syftat till att främja tillskottsförvärv av skogsmark till kombinerade jord- och skogsbruksföretag, till uppbyggnaden av skogsbmksföretag med aktiva bmkare och till strukturrationalisering av skogsfastigheterna.

Skogsmark är ett betydelsefullt komplement till många jordbmksföretag i främst skogs- och mellanbygderna. När sämre jordbmksmark tas ur produktion kan således vissa kombinerade företag behöva förstärkas med skogsmark. För alt detta skall kunna ske bör förvärvshinder inte uppställas då ägare av sådana jordbruksföretag själva förvärvar skogsmark som till­skott.

Huvuddelen av de skogsfasligheter som ägs av fysiska personer har för liten areal skogsmark för att brukaren skall kunna ha sin huvudsakliga sysselsättning och försörjning av skogsbruket. Givetvis är det positivt om ytterligare skogsmark kan tillföras dessa fastigheter så att fömtsättningar­na för elt aktivt brukande av dem förbättras. Om en ägare av en skogsfas­tighet själv köper ytterligare skogsmark bör detta inte hindras med stöd av jordförvärvslagen. Tvärtom är det angeläget att lantbmksstyrelsen verkar för alt dessa skogsägare får kännedom om lämpliga fastigheter som är till salu. Förvärvshinder med stöd av jordförvärvslagens rationaliseringsbe­stämmelse bör således inte föreligga vid förvärv av skogsbmksfastigheter såvida det inte från allmän synpunkt finns starka skäl som talar härför. Ett sådant skäl kan vara att marken behövs för att förbättra ägostmkturen.

I bl.a. struktumtredningens betänkande (SOU 1983:71) redovisas att
det finns ett betydande antal brukningsenheter som har så liten areal eller
sådan arrondering atl det är svårt att på dem driva ett skogsbmk som tar
till vara markens produktionsförmåga. Särskilt vanligt är detta inom vissa
delar av Kopparbergs, Värmlands och Västernorrlands län. Även inom
andra delar av landet förekommer emellertid områden med myckel dålig
arrondering av skogsmarken. Pågående arbete att genom fastighetsregle­
ring och successiv strukturrationalisering förbättra fastighetsindelningen i
   20


 


skogsmarken inom angivna områden bör enligt min mening fortsätta. Jord-     Prop. 1986/87:122 förvärvsiagens rationaliseringsbestämmelse bör kunna användas för att styra förvärven så att ett effektivt skogsbmk främjas i dessa områden. Tillgängliga resurser för denna långsiktiga strukturrationalisering måste dock koncentreras till de mest splittrade områdena.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att förvärvshinder av rationali­seringsskäl bör såväl i fråga om jordbruksmark som skogsmark ställas upp endast om det är angeläget från allmän synpunkt. Nu gällande bestämmel­se bör ändras så atl förvärvstillslånd får vägras om det är av allmänt intresse att egendomen tas i anspråk för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. Det allmänna intresset bör belysas i länsprogram för struk­turrationaliseringen eller andra länsvisa program för jordbruket och skogs­bmket som bygger bl.a. på planer som utarbetats av kommunerna själva. Därmed bör del vara möjligt atl tillämpa bestämmelsen allt efter de skilda förutsättningarna i olika delar av landet. Jag vill särskilt framhålla att arronderingsförbättrande ätgärder i fräga om starkt ägar- och ägosplittrade skogsmarker regelmässigt bör anses vara av allmänt intresse.

Med denna utformning av lagen och med en tillämpning enligt de rikt­linjer som anges i det föregående bör antalet fall då förvärvstillstånd vägras bli färre. Därtill kommer att handläggningen i tillståndsärenden bör kunna förenklas avsevärt. Eftersom det är det allmänna intresset av rationalise­ring som skall vara avgörande för bedömningen, bör denna i mänga fall kunna ske på underlag som är tillgängligt för lantbmksnämnden utan besök på förvärvsegendomen. Finns del inte något allmänt intresse av rationali­sering bör det inle heller vara nödvändigt att utreda särskilt om det eventu­ellt finns andra intressenter av förvärvsegendomen eller att inhämta yttran­de från lantbmksnämndens ortsombud. Det bör då vara möjligt att tämli­gen omgående bifalla en ansökan om förvärvstillstånd. I vissa fall kan det givetvis finnas anledning för lantbmksnämnden att rådgöra med ortsombu­det i fråga om eventuella allmänna intressen. Lantbmksstyrelsen bör i sina allmänna råd upplysa lantbruksnämnderna om hur en förenklad handlägg­ning i här åsyftade förvärvsärenden bör ske.

Liksom den nya priskontrollregel som jag nyss har föreslagit bör be­stämmelsen om avslag av rationaliseringsskäl och övriga i 4 § upptagna avslagsgmnder vara av fakultativ karaktär. Förvärvstillstånd bör alltså få vägras när ett avslagsbeslut är i överensstämmelse med de syften som gäller för lagen. Samma konstmktion fanns i 1965 års lag och finns sedan tidigare i 6 och 7 §§.

I och med att avslagsgmnderna i 4 § inte längre bör vara obligatoriska finns inte behov av den nuvarande undantagsbestämmelsen om särskilda skäl i paragrafens tredje stycke.

21


 


2.6 Träförädlande företags förvärv


Prop. 1986/87:122


Mitt förslag: Träförådlande företag som redan bedriver skogsindu­strien verksamhet av betydelse för sysselsättningen på en ort skall vid förvärv av skogsmark kunna ges företräde framför sådana träför­ådlande företag som inte har sin industriella verksamhet på orten. Vad som nu sagts skall dock inle påverka fysiska personers förvärv. Nuvarande restriktioner i fråga om förvärv som görs av fysiska personer som bedriver skogsindustrien verksamhet skall upphävas.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller lokalt anknutna träförådlande företag i förhållande till andra juridiska personer men innehåller inget förslag till förmån för fysiska personer.

Remissinstanserna: Av de 39 remissinstanser som har yttrat sig i denna del tillstyrker 23 förslaget. Tolv avstyrker och fyra ställer sig tveksamma. Bland dem som tillstyrker finns lantbmksstyrelsen. Landsorganisationen i Sverige och glesbygdsdelegationen.

Förslaget avstyrks av bl.a. Lantbmkarnas riksförbund, domänverket. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen, Sveriges jordbruksarren­datorers förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksför­bund finner att en förenkling av prisprövningsregeln och en vidgning av kretsen fysiska personer som kan få förvärva skogsmark kräver en in­skränkning av juridiska personers förvärvsmöjligheter i förhållande till nu gällande bestämmelser. Liknande synpunkter anförs av Sveriges jord-bmksarrendatorers förbund. Länsstyrelsen i Jämtlands län, glesbygdsdele­gationen och Bräcke kommun föreslår att den av utredningen föreslagna bestämmelsen kompletteras med en regel om hembudsskyldighet.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen finner det felaktigt att på föreslaget sätt diskriminera stora skogsindustrier som måste hämta sin råvara frän ett siörre område. Att ensidigt gynna lokal industri i förvärvs­hänseende är enligt föreningen oacceptabelt och kan på sikt få negativa konsekvenser för skogsnäringens utveckling.

Skälen för mitt förslag: Fömtom avslagsgrunderna i 4 § gäller enligt 5 § jordförvärvslagen för främst juridiska personer vissa ytterligare fömtsätt­ningar för att förvärvstillstånd skall lämnas. Dessa inskränkningar behöver enligt paragrafens andra stycke dock inte gälla om förvärvet huvudsakligen avser skogsmark och förvärvaren bedriver skogsindustrien verksamhet i vilken egendomens virkesavkastning behövs och egendomen med hänsyn lill ortsförhållandena inte bör ägas och bmkas av någon fysisk person som är bosatt på orten. De företag som avses är sågverk, massafabriker, pap­persbruk och fabriker för tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood. Tredje stycket jämställer fysisk person som driver skogsindustri­en verksamhet som nyss nämnts med de juridiska personer som driver sådan verksamhet. Härmed avses bl.a. sågverksföretag som inte drivs i bolagsform.

Vissa mindre träförådlande företag - i första hand sågverk - kan genom


22


 


sin lokalisering i glesbygd ha stor belydelse för sysselsättningen på orten. I allmänhet äger dessa företag endast mindre arealer skogsmark. De får i huvudsak sin råvara genom köp av rotposter och leveransvirke. Vid hög­konjunkturer kan detta bidra till allmänna stegringar av virkespriserna. Sådana företag har intresse av att kunna förvärva skogsmark för att få en bättre bas för sin verksamhet. Företagen anser sig ha behov av tillgång till en del av råvaran från egen skog för att överbrygga svackor i råvamtill-gången. Vidare har de behov av en viss egen areal skogsmark som under­lag för en skogsavdelning. Den behövs för den service i fråga om skogs­vårdsåtgärder som skogsägare numera i allt högre grad efterfrågar. Dessa omständigheter bör såsom utredningen framhåller beaktas vid prövningen av dessa företags ansökningar om förvärvstillstånd.

Vid prövningen enligt andra stycket i 5 § skall för närvarande avgöras om egendomen i första hand bör ägas av någon som är bosatt på orten. Starka skäl lalar enligt min mening för att träförådlande företag som redan bedriver skogsindustrien verksamhet av betydelse för sysselsättningen på orten bör kunna ges företräde framför andra träförädlande företag, om en sådan prioritering har betydelse för sysselsättningen på orten. En lantbru­kare som är bosatt på orten och som vHl komplettera sitt företag med skogsmark bör dock ha företräde framför juridiska personer om hänsynen till ortsförhållandena föranleder det.

Bestämmelsen i tredje stycket som jämställer fysiska personer som bedriver träindustrien verksamhet med juridiska personer med sådan verk­samhet fyller enligt min mening ingen direkt funktion utan bör upphävas.

I den allmänna debatten kring utredningens förslag har farhågor ut­tryckts för att små bygdesågverk skulle förvärva stora arealer skogsmark. Aktierna i sådana bolag skulle sedan kunna komma att utan prövning köpas upp av storskogsbmket eller av spekulationsintressen. Sådana köp sker utan prövning enligt jordförvärvslagen. Flera remissinstanser har därför föreslagit att regler om hembudsskyldighet skall införas. Jag vill påpeka att denna fråga är av generell natur när juridiska personer ges tillstånd att förvärva fastigheter både enligt jordförvärvslagen och enligt andra lagar. Jag bedömer dessutom att intresset från bygdesågama är koncentrerat till fastigheter med god tillgång på avverkningsmogen skog. De ekonomiska möjligheterna för bygdesågarna att köpa stora arealer skog torde också vara begränsade. De nu redovisade farhågorna innebär därför enligt min mening inget hinder mot att genomföra den av mig föreslagna möjligheten för bygdesägar m. 11. att förvärva skogsmark. Frågan är dock av sådan natur att utvecklingen bör noggrant bevakas.


Prop. 1986/87; 122


 


2.7 Särskilda krav på fysiska personer

Mitt ställningstagande: Bestämmelserna i 6 § jordförvärvslagen med särskilda avslagsgrunder avseende fysiska personers förvärv bör behållas oförändrade.


23


 


Utredningens förslag: Bestämmelserna i 6 § ändras så att de endast avser utvecklade eller utvecklingsbara företag inom jordbmket eller trädgårds­näringen (inte skogsbmket) och så att bosättningskravet gäller orten där egendomen finns och inte själva egendomen.

Remissinstanserna: Remissopinionen i fråga om utredningens förslag till ändringar i 6 § är splittrad.

Förslaget att skogsbmksföretag skall undantas tillstyrks av bl.a. lant­bruksstyrelsen. Svenska cellulosa- och pappersbmksföreningen. Landsor­ganisationen i Sverige och Sågverkens råvamförening. Förslaget i denna del avstyrks av bl.a. Lantbmkarnas riksförbund, åtskilliga länsstyrelser och kommuner.

Skogsstyrelsen säger sig vara "mycket tveksam" till förslaget.

Ett flertal remissinstanser är kritiska till förslaget om ändrat bosätt­ningskrav. Åtskilliga påpekar att det är oklart vad som menas med bosätt­ning på Orten.

Skälen för mitt ställningstagande: Avslagsgrunderna i 6 § jordförvärvsla­gen innebär att fysisk person får vägras Ullstånd till förvärv om han inte bosätter sig på egendomen eller yrkesmässigt brukar den. Avslag kan vidare meddelas om förvärvaren saknar behövliga yrkeskunskaper. Av utredningen framgår alt dessa avslagsgrunder endast sällan tillämpas som ett huvudsakligt skäl när tillstånd vägras. Av åtskilliga remissinstanser framhålls dock atl det kan finnas ett behov av att avslagsgmnderna finns kvar i lagen och detta även i fråga om förvärv av skogsfastigheter. Lagtex­ten har en sådan utformning att en flexibel tillämpning är fudt möjlig och i många fall lämplig. För att ta ett exempel bör det enligt min mening inte bli aktuellt att enligt paragrafen vägra tillstånd till förvärv av en skogsfastighet om förvärvaren redan bor på orten. Flera remissinstanser synes vidare anse alt utredningens förslag på denna punkl står i viss motsatsställning till de av utredningens förslag som har en klar regionalpolitisk inriktning. Jag hyser förståelse för den synpunkten. Även om jag i betydande utsträckning kan instämma i tankarna bakom utredningens förslag anser jag mot bak­grund av vad jag nu har anfört att det inte finns tillräckligt behov av att genomföra utredningens förslag i denna del.


Prop. 1986/87:122


2.8 Regionalpolitiska hänsynstaganden

Mitt förslag: Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får tillstånd till förvärv vågras om egendomen behövs för att främja sysselsättningen på orten.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag men med tilläg­get att regeringen i särskilda föreskrifter skall ange i vilka kommuner den regionalpolitiska avslagsgmnden skall gälla.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är i allmänhet positiva till ett ökat regionalpolitiskt hänsynstagande. Så gott som samtliga remissinstanser anser dock att bestämmelsen skall kunna illämpas i glesbygder i hela


24


 


landet. En bred remissopinion anser att länsstyrelserna bör få ansvaret att     Prop. 1986/87:122 ange i vilka kommuner de särskilda regionalpolitiska hänsynstagandena bör gälla. Därvid bör särskilda program utformas för varie län. Enligt skogsstyrelsen är en tänkbar lösning att utvidga bestämmelserna till områ­den där glesbygdsstöd kan utgå.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att man genom bestämmelsen inte bör främja en övergång från heltidsanställning till deltidsjordbmk förrän den förvärvssökande erhållit möjlighel till kompletterande sysselsättning.

Lantbrukarnas riksförbund och några andra remissinstanser anser att bestämmelserna i 14 § om inlösen bör gälla också när avslag meddelats enligt 7 §.

Skälen för mitt förslag: Om det är av särskild betydelse från regionalpoli­
tisk synpunkt får enligl 7 § tillslånd vägras till förvärv av egendom på
vilken inle drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag om
egendomen behövs för att stärka annat sådant lantbruksföretag på orten
eller för atl främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten.
Enligt utredningen har dessa bestämmelser tillämpats relativt sällan som
avslagsgrund. I glesbygden är del dock angeläget atl del tillgängliga syssel-
sättningsunderlagei inom jordbmket och skogsbruket kan tas till vara så
långt det är möjligt. Ofta bör detta ske genom kombination med annan
sysselsättning eftersom både jordbruks- och skogsfastigheterna i dessa
bygder i allmänhet är alltför små för att ge tillräcklig sysselsättning. Av
stor betydelse för möjligheterna att upprätthålla en levande landsbygd med
tillfredsställande samhällsservice är givetvis att de som är sysselsatta inom
jordbruket och skogsbmket är bosatta på orten. Enligt min mening möter
det från jordbmkspolitisk synpunkt inte hinder mot en intensifierad jord­
bruksproduktion i dessa bygder. Ansträngningar att där främja sysselsätt­
ningen i skogsbruket sammanfaller också väl med skogspolitikens mål att
främja skogsvård, avverkning och hög virkesproduktion. Mot denna bak­
grund finns det, som utredningen anser, skäl alt genom en ändring i lagens
7 § ytterligare betona jordförvärvslagens betydelse i det regionalpolitiska
sammanhanget. 1 likhet med utredningen anser jag att ett avgörande skäl
när det blir fråga om avslag på regionalpolitiska grunder bör vara hänsynen
till sysselsättningen på orten. Bestämmelsen bör gälla som en särskild
avslagsgmnd i sådana glesbygder där en jordförvärvspolitisk styrning har
en direkt och påvisbar effekt på sysselsättningen. Utvecklingen kan föra
med sig behov av fortlöpande ändringar i fråga om hänsynen till regional­
politiken. Det bör därför inle läggas fast i lagen inom vilka områden den
särskilda regionalpolitiska avslagsgrunden får tillämpas. Utredningen före­
slår att regeringen skall få föreskriva i vilka kommuner eller delar av
kommuner som bestämmelsen skall gälla. Detta förslag har mött ett starkt
motstånd från remissinstansema som anser att även sådana föreskrifter
skulle förhindra en önskvärd flexibilitet. Det stora flertalet av remissin­
stanserna anser att bestämmelsen skall kunna tillämpas i glesbygder i hela
landet utan att nägra särskilda regeringsföreskrifter meddelas. För min del
är jag i denna fråga av i huvudsak samma uppfattning som remissinstanser­
na. Flera remissinstanser anser att vägledande för tillämpningen av be­
stämmelsen bör vara i vad mån länsstyrelsen har förordnat om att stöd tin
  25


 


företag i glesbygder skall kunna lämnas. Detta är också enligt min mening ett naturiigt synsätt. Grunden för stödet enligt förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd och för den regionalpoliliska anpassningen av jordförvärvs­lagen är i stort densamma och en sådan samordning är därför enligt min mening konsekvent.

Den föreslagna bestämmelsen bör kunna tillämpas för atl vägra tillstånd lill förvärv om egendomen behöver användas i kombination med annan verksamhet. Det bör också vara möjligt att med stöd av bestämmelsen vägra tillstånd till förvärv om egendomen behövs för att stärka sysselsätt­ningsunderlaget för en redan etablerad jord- eller skogsbruksföretagare pä orten. Vidare bör förvärvstillständ kunna vägras i fräga om såväl jord­bmks- som skogsfastigheter om förvärvaren inte avser att själv bruka egendomen och egendomen behövs av sysselsättningsskäl.

För att vid tillämpningen av 7 § nå en god överensstämmelse med länsstyrelsens och kommunens program för sysselsättningen inom jord­bmket, trädgårdsnäringen och skogsbruket är det enligt min mening lämp­ligt atl sådana program ingår i lantbruksnämndens underlag vid prövningen av förvärvsärenden.

Vid avslag på förvärvsansökan med stöd av 7 § 1 gällande lag är staten enligl 14 § skyldig att lösa egendomen om säljaren begär det. Utredningen anser att skäl för skyldighet till inlösen inte föreligger vid avslag enligt 7 § i dess föreslagna lydelse. Flera remissinstanser, bl.a. arbetsmarknadssty­relsen och Lantbrukarnas riksförbund, har motsatt sig detta förslag. Jag är för min del av samma uppfattning som dessa remissinstanser. Som jag framhållit i avsnitt 2.4 bör gällande värdegräns för inlösen inte ändras.


Prop. 1986/87; 122


2.9 Föreskrifter om bosättning och brukande

Mitt ställningstagande: Bestämmelserna i 10 § jordförvärvslagen som gör det möjligt att meddela föreskrifter om bosättning och brukande bör inte ändras.


Utredningens förslag: Föreskrifter enligt 10 § jordförvärvslagen om bo­sättning och brukande skall kunna meddelas endast i fråga om utvecklade och utvecklingsbara företag inom jordbruket och trädgårdsnäringen. Skogsbruksföretag undantas.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens för­slag utan erinran eller tillstyrker det. Avstyrker gör dock Lantbrukarnas riksförbund som anser att bosättningskravet bör omfatta samtliga jord­bruksfastigheter men med möjlighet till undantag om bostad saknas på egen mark. Brukningskravet bör enligl förbundet kunna modifieras med hänsyn till produktionsförhållandena. Glesbygdsdelegationen anser att sambanden mellan ägande, brukande och boende bör markeras redan i jordförvärvslagens inledning. Sveriges jordägareförbund anser atl bestäm­melserna om bosättning och brukande kan slopas helt.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag har i avsnitt 2.7 angett att bestäm-


26


 


melserna i 6 § med särskilda krav på fysiska personer inte bör ändras. 1 konsekvens med detta bör inte heller bestämmelserna i 10 § ändras.


Prop. 1986/87; 122


2.10 Andra ålägganden

Mitt förslag: Reglerna i 11 § utformas så alt en förvärvare kan åläggas att vidta åtgärder som behövs med hänsyn till naturvården eller skogsvården.


Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna redovisar huvudsakligen en kri­tisk inställning till förslaget. Lantbmksstyrelsen, länsstyrelserna i Got­lands och Norrbottens län, Torsby kommun och Landsorganisationen i Sverige tillstyrker visserligen förslaget. Lantbruksstyrelsen betonar emel­lertid att ett åläggande som behövs med hänsyn till landskapsvården inte bör vara mer omfattande än vad som kan vara motiverat med hänsyn till egendomens naturliga förutsättningar och till förvärvarens avsikter med förvärvet. Skogsstyrelsen anser att bestämmelsema om föreläggande an­gående landskapsvård och skogsvård kan slopas. Skälet är att krav på att sådana ätgärder skall utföras finns i annan lagstiftning. Liknande åsikter framförs av domänverket, hovrätten för övre Norrland, länsstyrelsen i Kalmar län, Lantbmkarnas riksförbund. Svenska cellulosa- och pappers­bruksföreningen, Sveriges jordägareförbund, Sveriges skogsägareföre­ningars riksförbund och Sågverkens råvamförening.

Naturvårdsverket saml länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län anser att ordet "landskapsvård" i den föreslagna lagtexten bör bytas mot "naturvård", bl.a. därför att innebörden av begreppet "landskaps­vård" är oklar.

Luleå tingsrätt anser att den kostnadskrävande proceduren med åläg­ganden, kontroll och vitesförelägganden bör kunna undvaras när det gäller små fastigheter med begränsade arealer.

Länsstyrelsen i Jämdands län anser att möjlighetema att kräva förbätt­ringsåtgärder även i jordbruksdelen bör finnas kvar.

Bräcke kommun anser att det skall vara möjligt att ålägga förvärvare av skogsmark att skaffa sig viss basutbildning om skogsbmk.

Skälen för mitt förslag: Produktionsutvecklingen i jordbmket har lett till en överskottsproduktion av jordbmksprodukter. I ett sådant läge är, så­som utredningen anfört, behovet att kunna ålägga förvärvare att förbättra egendomen i syfte att öka jordbmksproduktionen inte längre så angeläget från allmän synpunkt. Det är inte heller nödvändigt att med stöd av jordförvärvslagen kunna ålägga förvärvare att förbättra bostadshus på förvärvad egendom.

Den nuvarande bestämmelsen om åtgärd för att förbättra egendomen kan avse ett åläggande för en förvärvare av skogsmark att upprätta och fullfölja en skogsbruksplan. I proposition 1985/86:150 uttalades att det är angeläget att lantbruksnämnderna tillämpar denna möjlighet. Riksdagen


27


 


anslöt sig Ull detta uttalande (JoU 1985/86:26, rskr. 366). Jag anser mot denna bakgmnd atl i lagen bör anges alt förvärvare kan åläggas att vidta åtgärd som behövs med hänsyn till skogsvården. Skogsvårdslagens be­stämmelser anger endasi de minimikrav som kan ställas för skogsvård och avverkning. Del är ett allmänt intresse att aktiviteten i skogsbruket ökas. Mot den bakgrunden bör del vara möjligt alt i samband med ett förvärv föreskriva en snabbare upprustning av en skogsfastighet än vad skogs­vårdslagens minimigränser anger. Detsamma bör kunna gälla i fråga om tiden för avverkningsskyldighetens fullgörande.

Utredningen föreslår vidare alt 11 § ändras så att förvärvare också kan åläggas att vidta åtgärd som behövs för landskapsvården. Från landskaps-vårdssynpunkl är det inom vissa områden angeläget att nuvarande land­skapsbild med åker- och hagmarker såvitt möjligt bevaras. Tidigare har jag föreslagit ökade möjligheter för personer som inte är beroende av jordbruk för sin försörining atl få tillstånd atl förvärva mindre jordbmksfastigheter. Syftet med förvärvet anges ofta vara atl fortsätta jordbruksdriften. Atl detta sker kan också vara angeläget med hänsyn till naturvårdens liksom kulturminnesvårdens intressen. Det kan då vara befogat från allmän syn­punkt att kunna se lill att avsikterna med förvärvet fullföljs. Möjlighet bör därför finnas att ålägga förvärvaren att upprätta och följa en skötselplan för hela eller delar av egendomen. Mot bakgmnd av det nu anförda anser jag att de krav som utredningen föreslagit är väl avvägda. Skötselplanen bör vara en konkret beskrivning av det hänsynstagande till naturvårdens intressen som följer av bestämmelserna i 6a § i skötsellagen. Planen får således inte vara mera ingripande än vad som följer av nämnda bestämmel­se. För att uppnå en bättre överensstämmelse med annan lagstiftning bör såsom några remissinstanser har föreslagit ordet landskapsvård i utred­ningens förslag bytas ut mot naturvård. Jag erinrar härvid om att föreskrif­ter kan användas också för att tillgodose sädana intressen för kultur­minnesvården som avses i 6 a § skötsellagen.


Prop. 1986/87:122


2.11 Exekutiv auktion m. m.

Mitt förslag: Avyttringsfristen enligt 16 § jordförvärvslagen förkor­tas till ett år. Prisprövning skall inte ske i fråga om frivillig försälj­ning under avyttringsfristen. Vid auktion enligt samäganderättsla­gen skall auktionsförrättaren upplysa om tillståndsförfarandet enligt bl. a. jordförvärvslagen.


Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran eller tillstyrks av en klar majoritet av remissinstanserna. Bl. a. lantbmksstyrelsen och riksskat­téverket efterlyser dock en genomgripande översyn av jordförvärvslagens regler om exekutiv auktion. Riksskatteverket menar bl. a. att det bör finnas möjlighet till förhandstillstånd. Skogsstyrelsen, kammarrätten i Jön­köping och länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förslaget inte på nägot


28


 


sätt löser de svåra frågor som är förknippade med försäljning av jordbmks­fastigheter vid exekutiv auktion. Sågverkens råvamförening anser att den nuvarande tvåårsregeln bör behållas.

Skälen för mitt förslag: Med hånsyn lill de skäl som anförts i utredning­ens betänkande (s. 81-87) och remissinstansernas yttranden finns enligt min mening tillräckligt underiag för all förkorta fristen för avyttring enligt 16 § jordförvärvslagen till ett år. Vidare bör den nya regeln mot överpriser inte gälla vid frivillig försäljning under avyttringsfristen sedan ansökan att behålla egendomen avslagits. Tillräckliga skäl för att nu ytterligare utreda jordförvärvslagens bestämmelser om exekutiva auktioner har enligt min mening inte framkommit.

Förslaget till ändring i samäganderättslagen har inte mötts med nägra invändningar från remissinstanserna. Efter samråd med chefen för justitie­departementet har jag funnit att förslagel bör genomföras med vissa redak­tionellajusteringar.


Prop. 1986/87:122


2.12 Instansordningen i jordförvärvsärenden

Mitt förslag: Jag föreslår ingen ändring i sak av gällande ordning. 18 § jordförvärvslagen bör dock ändras redaktionellt.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar utredningens förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Jag instämmer i utredningens överväganden vilka innebär att de nuvarande reglerna om överklagande behålls i sak oföränd­rade. Till följd av den nya förvaltningslagen bör emellertid 18 § jämkas redaktionellt.

Beslut enligt jordförvärvslagen överklagas alltså i sista hand till regering­en.

2.13 Lagen om skötsel av jordbruksmark

Mitt förslag: Jordbruksmark får, liksom tidigare, inte tas ur produk­tion utan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åtgärden är av ringa betydelse för jordbruket på bmkningsenheten. Tillstånd skall inte få lämnas om marken behövs för etl utvecklat eller utvecklings­bart lantbruksföretags verksamhet eller för sådan egendom som avses i 7 § jordförvärvslagen eller i övrigt om andra särskilda om­ständigheter föreligger. Ett lillstånd får förenas med villkor och lantbruksnämnden får meddela föreläggande eller förbud som be­hövs för att sådana villkor skall efterievas.


Utredningens förslag: Överensslärnmer med mitt förslag. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker


29


 


utredningens förslag. Planverket ställer sig dock kritiskt till förslaget.     Prop. 1986/87; 122 Länsstyrelsen i Stockholms län anser att avgränsningen mol naturvårdsla­gens tillämpningsområde bör övervägas närmare. Domänverket avstyrker att tillstånd får förenas med villkor.

Lantbrukarnas riksförbund påpekar atl utredningens förslag kan innebä­ra att utbo- eller dödsboägare kan ha intresse av att lägga ned åkermark som disponeras som sidoarrende av bofasta i bygden. Det är därför väsent­ligt att vid tillstånd till nedläggning hänsyn tas till hur ifrågavarande mark disponeras.

Skälen för mitt förslag: Produktivitetsutvecklingen inom jordbruket har fört med sig att landets nuvarande areal åkermark är för stor i förhållande till möjligheterna att på ett lönsamt sätt avsätta delar av jordbruksproduk­tionen. Detta förhållande kan bedömas bestå under relativt lång tid. De priser som kan erhållas på världsmarknaden vid export av jordbrukspro­dukter läcker inte ens de rörliga kostnaderna för produktionen. Med hän­syn härtill är det inte skäligt att jordbruksföretagarna skall vara skyldiga att hålla all den nuvarande åkermarken i jordbruksproduktion. Det är inte heller från samhällsekonomisk synpunkt motiverat att upprätthålla kravet på produktion av livsmedelsråvaror på hela den nuvarande arealen.

I vissa delar av landet har sysselsättningen inom jordbruket stor regio­nalpolitisk betydelse. Från landskapsvårdssynpunkt är det angeläget att det öppna landskap som jordbmket skapat i betydande utsträckning kan behållas. Därför bör det alltjämt krävas tillstånd för att ta jordbruksmark ur produktion. Möjlighetema atl lämna tillstånd till nedläggning bör emel­lertid ökas i förhållande till gällande lag.

Det är angeläget att jordbruksmark som inte längre behövs för livsme­delsproduktion även i fortsättningen kommer alt utnyttjas effektivt i syfte att nå en långsiktig och samhällsekonomiskt lönsam hushållning med dess produktionsförmåga. Det finns möjligheter att använda jordbruksmark för produktion av grödor för energiändamål och annan industriell användning. Övergång till sådan jordbruksproduktion kräver inte tillstånd enligt sköt­sellagen. Detta bör även gälla energiskogsodling som bör betraktas som en jordbruksgröda. Självfallet är 6a § skötsellagen tillämplig även på jord­bruksproduktion av nämnt slag. Detta innebär att hänsyn måste las till naturvårdsintressen vid produktionen.

Det är vidare angeläget att jordbruksmark som fär läggas ned så snart som möjligt används för annan produktion. Denna lorde i de allra flesta fall komma alt utgöras av skogsproduktion. Tillstånd att ta mark ur jordbruks­produktion bör därför enligt utredningens mening kunna förenas med villkor om skogsplantering inom viss tid. Visserligen åligger det enligt skogsvärdslagen ägaren till nedlagd jordbruksmark att plantera skog på denna. Både i det allmännas och markägarens intresse bör dock ligga att skyldigheten att skogsplantera kommer lill uttryck redan i samband med beskedet om tillstånd till nedläggning.

Mot denna bakgrund föreslår jag atl 4 § skölsellagen ändras så att
tillstånd att ta jordbruksmark ur produktion inte behövs när åtgärden är av
ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten. Härmed avser jag
åtgärder som ingår i jordbruksdriften, t.ex. byggnation, anläggande av
        30


 


vägar men också nedläggning av mindre arealer i samband med ändrad     Prop. 1986/87; 122 fältindelning m. m.

För närvarande gäller tillståndskravet enligt 4 § skötsellagen sådan jord­bruksmark som avses i 3 § lagen, dvs. jordbruksmark som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbrukspro­duktion. Milt förslag innebär att all jordbruksmark som enligt 1 § omfattas av skötsellagen blir föremål för tillståndsplikt. Med jordbmksmark avses enligl 1 § sådan åkermark och kultiverad betesmark som ingår i faslighet som är taxerad som jordbruksfastighet.

I 5 § bör anges när tillstånd atl ta jordbruksmark ur produktion inle får lämnas. Så bör vara fallet om marken behövs i elt utvecklat eller utveck­lingsbart företag. Detta får i allmänhet anses gälla väl belägen och välar-ronderad mark med god produktionsförmåga.

Det bör inte föreligga något hinder mot att få lägga ned från bruknings-centrum mer avlägsen åker vars avkastning inle har väsentlig betydelse för lanlbmksföretaget. Mark som ligger i anslutning till utvecklade eller ut­vecklingsbara företag och som behövs för dessa företag bör dock inte få läggas ner. Detta gäller särskilt i större sammanhängande områden med åkermark.

Jag har i det föregående föreslagit ändringar i 7 § jordförvärvslagen för alt tingodose det regionalpolitiska intresset att i glesbygderna ta tillvara de sysselsättningsmöjligheter som finns i jordbruket. I dessa bygder kan den nuvarande arealen jordbmksmark oavsett läge och beskaffenhet behövas för fortsatt jordbmksproduktion. Tillstånd bör därför inte få lämnas att ta jordbmksmark ur produktion om marken behövs för sådan egendom som avses i 7 § jordförvärvslagen.

Härutöver bör det finnas möjlighel atl vägra tillstånd när andra särskilda omständigheter föreligger. Detta kan t. ex. vara fallet då jordbruksproduk­tionen bör fortgå av hänsyn till naturvården eller kulturminnesvården. I denna fräga bör samråd ske mellan lantbruksnämnden och länsstyrelsen. En annan omständighet kan vara att en nedläggning med efterföljande skogsplantering skulle medföra stort men för en intilliggande bmkningsen­het. Det kan också röra sig om sidoarrenden som är av stor betydelse för sådana lantbruksföretag som faller utanför begreppen utvecklade eller utvecklingsbara lantbmksföretag.

I 5 § bör också, i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört, införas en bestämmelse att tillstånd att ta jordbruksmark ur produktion får förenas med villkor. Så bör ske när marken i fortsättningen lämpligen bör använ­das för skogsproduktion. Samråd om den närmare utformningen av vill­koren bör ske mellan lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen. Därvid kan bl.a. fråga uppkomma om villkoren bör avse skogsplantering med vissl trädslag. Från naturvårdssynpunkt kan del i vissa fall vara önskvärt att plantering helt eller delvis sker med lövträd.

31


 


3 Upprättade lagförslag                                   Prop. 1986/87; 122

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbmksdepartementet upprättats förslag till

1.   lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

2.   lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbmksmark,

3.   lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt,

4.   lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.

Förslagen under 3 och 4 har upprättats i samråd med chefen för justitie­departementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga4.

4 Specialmotivering 4.1 Jordförvärvslagen

l-3§§

I de inledande bestämmelserna (1 och 2 §§) i jordförvärvslagen anges för närvarande för vilka slags förvärv som det krävs respektive inte krävs förvärvstillstånd.

Enligt den nya 1 §, tidigare behandlad i avsnitt 2.2, inleds jordförvärvs­lagen med en bestämmelse som anger syftet med lagen. Paragrafens första mening har förts över från den nu gällande 3 §. Innebörden i bestämmelsen är väsentligen oförändrad; dock märks skillnad i två avseenden. Jämfört med den tidigare 3 § har rationaliseringsaspekten tonats ned. I stället anges syftet med lagen rent allmänt vara att vid förvärv av jordbruksföretag främja utvecklingen av företag inom jordbmket, skogsbmket och träd­gårdsnäringen, liksom tidigare med en gemensam benämning kallade lant­bruksföretag.

Vid tillämpningen av lagen skall eftersträvas att från regionalpolitisk synpunkt ändamålsenliga företag bildas.

Överföringen av lagtext från 3 § till 1 § har i sin tur medfört att nuvaran­de I och 2 §§ betecknas 2 och 3 §§ samt att en ändring av redaktionell natur görs i den nya 3 §.

4§

För närvarande gäller enligt paragrafens första stycke att förvärvstillstånd skaU vägras om prisei är för högt, om förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering, om egendomen behövs av rationaliseringsskäl, om för­värvet medför en olämplig sammanslagning av flera förelag samt om för­värvet medför en olämplig uppdelning i flera företag. Även om en avslags­grund enligt första styckel föreligger får enligt iredje styckel förvärvstill­stånd meddelas om särskilda skäl föreligger.

I fortsättningen blir avslag inte obligatoriskt när något av de i paragrafen
angivna skälen föreligger. Som en följd därav upphävs undanlagsbestäm-
    32


 


melsen i paragrafens tredje stycke. Frågan om lantbmksnämnden skall     Prop. 1986/87:122 avslå en ansökan på något av de i paragrafen angivna skälen skall givetvis bedömas mot bakgrund av vad som sägs i 1 § om syftet med lagen.

Vidare genomförs ändringar i vissa av avslagsgrunderna. Bestämmelser­na om prisprövning och om kapitalplacering i nuvarande första stycket 1 och 2 blir i fortsättningen en fjärde punkt i paragrafens första stycke. Skälen för förslaget har behandlats i avsnitt 2.4.

Rationaliseringsbestämmelsen i nuvarande 4 § första stycket 3 kommer atl utgöra den första avslagsgrunden enligt paragrafen. Enligt den nya lydelsen får tillstånd vägras om det är av allmänt inlresse att egendomen las i anspråk för jordbrukets eller skogsbmkets rationalisering. Skälen till stadgandet har utvecklats i avsnitt 2.5.

I övrigl har inga ändringar gjorts i de enligt paragrafen gällande avslags­grunderna.

I paragrafens första stycke anges att särskilda krav skall ställas på juridiska personer för att förvärvstillstånd skall lämnas. Enligt andra stycket i dess nuvarande lydelse behöver dessa krav under vissa omständigheter inte vara uppfyllda om förvärvaren bedriver skogsindustrien verksamhet, om inte egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och bmkas av någon som är bosatt på orten.

I första styckel har gjorts en ändring av redaktionell art.

Andra styckel har ändrats så att förvärvstillstånd kan vägras om egendo­men bör ägas och bmkas av annan juridisk person som redan bedriver skogsindustrien verksamhet på orten av belydelse för sysselsättningen där. Givetvis bör ett hänsynstagande enligt bestämmelsen till ett lokalt verksamt företag medföra en gynnsam effekt på längre sikt för sysselsätt­ningen.

I tredje stycket föreskrivs företräde för fysiska personer som är bosatta på orten framför juridiska personer som avses i andra styckel.

7§

I paragrafen anges för närvarande som en ytterligare avslagsgrund att lillstånd får vägras till förvärv av en egendom på vilken del inte drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksförelag, om egendomen behövs för att stärka något annat sådant lantbruksföretag på orten eller för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten. En förutsättning för tillämpningen är att det är av särskild belydelse från regionalpolitisk synpunkt.

Ändringen i paragrafen, som har motiverats i avsnitt 2.8, innebär en
tydligare avgränsning av de fall i vilka det kan komma i fråga atl avslå en
ansökan om förvärvstillstånd på grund av regionalpolitiska skäl. Tillslånd
får vägras endast av sysselsättningsskäl.
                                             33

3    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 122


                                                                                Prop. 1986/87; 122

Ändringen i paragrafen har behandlats i avsnitt 2.3. I fortsättningen är det ingen förutsättning för förvärvstillslånd atl all den fasta egendom som ingår i försäljningen är av den beskaffenhet som anges i paragrafen. Om någon del av egendomen krävs för tåtbebyggelse och därmed samman­hängande anordningar, har kommunen rått att få förvärvstillstånd och detta omfattar egendomen i dess helhet.

Il §

Enligt paragrafens första stycke i dess gällande lydelse kan tillsländsmyn-dighelen i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren alt inom viss lid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den egendom som avses med förvärvet eller att vidta åtgärd som behövs för att förbättra egendomen.

Ändringen innebär inskränkningar och preciseringar i förhållande till gällande bestämmelser. De förbällringskrav som kan ställas avser endast naturvårdsåtgärder och skogsvårdande åtgärder. Exempel på sådana ål-gärder nämns i avsnitt 2.10.

12 §

I paragrafens andra stycke görs en följdändring lill den ändrade indelning­en av paragraferna i börian av lagen.

14 §

Ändringarna, som har berörts i den allmänna motiveringen, innebär att säljaren i fortsättningen kan begära inlösen vid avslag enligt rationalise­ringsbeslämmelsen i 4 § I och vid avslag av regionalpoliliska sysselsätt­ningsskäl enligt 7 §.

16      §

Den i första styckel föreskrivna avyttringsfristen förkortas från två till ett år.

Vidare tillförs paragrafen ett nytt fjärde stycke. Enligt detta stycke skall den nya bestämmelsen i 4 § första slycket 4 inte tillämpas om ansökan om tillstånd atl behålla egendomen har avslagits och inroparen säljer fastighe­ten under den avyttringsfrisl som gäller enligt paragrafens första stycke.

17      §

Ändringen är en följd av den ändrade paragrafindelningen i börian av lagen.

18      §

Paragrafen har ändrats i redaktionellt hänseende.                                   34


 


övergångsbestämmelserna                                               Prop. 1986/87:122

De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 juli 1987. En ansökan om förvärvstillslånd som har getts in före ikraftträdandet men som inte har slutligt avgjorts skall dock prövas enligl de nya bestämmelserna.

Övergångsbestämmelserna innebär, såvitt gäller fristen för avyttring efter inrop på exekutiv auktion, att den nya ettärsfrislen gäller endast för inrop på exekutiv auktion som gjorts vid auktioner som vunnit laga kraft efler de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Den nya bestämmelsen i 16 § sista styckel gäller dock även om inroparen har en tvåårig avyttringsfrisl till följd av alt inrop har gjorts vid en auktion som har vunnit laga kraft före ikraftträdandet.

Ändringarna i lillslåndsbestämmelserna innebär, jämfört med gällande regler, att det blir lättare alt få förvärvstillslånd. Det är därför lämpligt atl dessa regler tillämpas även på ansökningar som har gjorts före de nya reglernas ikraftträdande.

4.2 Lagen om skötsel av jordbruksmark

4§

Enligt 3 § skall jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätl. I 4 § i nuvarande lydelse föreskrivs i första stycket att jordbruksmark som avses i 3 § inte får tas ur produktion ulan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åtgärden uppenbariigen saknar belydelse för jordbruket på brukningsenhe­ten eller när marken las i anspråk för förelag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning.

Ändringen i paragrafen har behandlats i avsnitt 2.13. Den innebär atl del principiella förbudet att ta marken ur produktion utan tillstånd skall gälla oavsett om marken är av sådan beskaffenhet som anges i 3 § eller inte. Ändringen gör det lättare för markägaren att bedöma om skyldighet att söka tillstånd föreligger. Samtidigt utvidgas undantagsbestämmelsens till-lämpningsområde så atl tillstånd inte behöver sökas när åtgärden är av ringa belydelse för jordbruket på brukningsenheten. Det ankommer på lantbrukssiyrelsen att meddela de allmänna råd som behövs för tillämp­ningen.

I paragrafen anges förutsättningarna för tillstånd att ta jordbruksmark ur produktion. Enligt paragrafen i dess gällande lydelse kan lillstånd medde­las endast när marken pä grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbmksproduktion. Förslaget innebär att tillstånd skall med­delas såvida inte någon av de i paragrafen särskilt angivna förutsättningar­na föreligger.

Den första avslagsgmnden är att marken behövs för ett utvecklat eller
utvecklingsbart lantbruksföretag. Innebörden i dessa begrepp är densam­
ma som enligt jordförvärvslagen.
                                                         35


 


Avslag skall vidare meddelas om marken behövs för sådan egendom     Prop. 1986/87; 122 som avses i 7 § jordförvärvslagen. Den närmare innebörden i denna av­slagsgmnd framgår alltså av den nya lydelsen av 7 § jordförvärvslagen.

Enligt den tredje och sista avslagsgrunden skall tillstånd vägras om särskilda omständigheter föreligger. Innebörden i denna bestämmelse har behandlats i avsnitt 2.13.

I ett nytt andra stycke föreslås atl tillstånd skall fä förenas med villkor. Även denna bestämmelse har behandlats i avsnitt 2.13.

9a§

I paragrafen införs det tillägget att lantbmksnämnden skall få meddela vitesföreläggande för att villkor enligt 5 § andra stycket skall efterievas.

4.3 Samäganderättslagen

ll §

Ändringen, som har behandlats i avsnitt 2.11, innebär i sak det tillägget att den som i egenskap av god man enligt samäganderättslagen skall ombe­söria en auktion, blir skyldig atl vid auktionen meddela om det behövs tillstånd för att förvärva eller behålla den egendom som avses med auktio­nen. Därigenom kan den som avser att vid en sådan auktion förvärva en jordbmksfastighet få besked om den prövning som skall ske enligt jordför­värvslagen.

Vidare har paragrafen moderniserats från språklig synpunkt.

4.4 Lagen om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället

7§

Paragrafen har ändrats som en följd av den ändrade utformningen av 4 § jordförvärv slagen.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.  lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

2.  lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

3.  lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderält,

4.   lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att
förvärva arrendestället.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

36


 


Lagrådet                                                                      Prop. 1986/87:122

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-03-13

Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander, justitierådet Sterzel, rege­ringsrådet Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987 har regering­en på hemställan av statsrådet Mats Hellström beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Ulf An­dersson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Jordförvärvslagen

Avsikten med att flytta över ändamålsbestämningen från 3 § till den inle­dande I § och ge den en mera allmän avfaltning är att markera att de grundläggande principerna skall beaktas i alla sammanhang när lagen til­lämpas. Vid utformningen av den nya paragrafen har man valt att tona ner rationaliseringsaspekten men har samtidigt särskilt framhållit att den regi­onalpolitiska utvecklingen skall främjas. Det är från systematisk synpunkt inte tillfredsställande att i en portalparagraf som anger syftet med en lag också tala om tillämpningen av lagen. Det regionalpolitiska syftet kommer på så sätt att överbetonas i förhållande till de andra allmänna intressen som lagen skall tillgodose. Med beaktande härav kan portalparagrafen lämpli­gen formuleras på följande sätt.

"Syftet med denna lag är att främja sädan utveckling av företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) som är av allmänt intresse för jordbrukets rationalisering och den regionalpolitis­ka utvecklingen."

ll§

I remissen anges att ändringen innebär inskränkningar och preciseringar i
förhällande till gällande bestämmelser enligt vilka tillståndsmyndigheten i
beslut om förvärvstillstånd kan ålägga förvärvaren att bl. a. vidtaga åtgärd
som behövs för att förbättra egendomen. I förarbetena till gällande lag
(prop. 1978/79:85 s.49) anges att paragrafens första stycke ger möjlighet
att ålägga förvärvaren att inom viss tid vidta åtgärd för att förbättra
produktionsfömtsättningarna för jordbruket eller skogsbmket på egendo­
men och som exempel på åtgärder som avses nämns dikning och täckdik­
ning av åkerjord, förbättring av byggnad som används i lantbruket, upprät­
tande av skogsbruksplan, utförande av skogsförbättringsåtgärder m.m.
Frågor om naturvärd nämns inte uttryckligen i sammanhanget. Den före-
    37


 


slagna ändringen kan mot denna bakgrund knappast anses som någon Prop. 1986/87; 122 inskränkning eller precisering av vad som redan gäller såvitt avser natur­vården. I stället öppnar förslaget möjlighel för tillståndsmyndigheten att vid vile föreskriva åtgärder som kan gå vida utöver vad som är möjligt enligl naturvårdslagen eller skötsellagen. Det kan därför starkt ifrågasättas om en sådan möjlighet bör införas vid sidan av naturvårdslagen och sköt­sellagen. Skall förslaget genomföras i denna del bör det i lagtexten preci­seras vilka naturvårdande åtgärder som kan komma i fråga exempelvis genom hänvisning till 6a § i skötsellagen. Motsvarande resonemang skulle kunna föras om skogsvården men på det områdei föreligger redan enligt gällande ordning möjligheter alt vid tillståndsgivningen föreskriva skogs­vårdande åtgärder. Del lämpligaste synes vara att behålla gällande lydelse av paragrafen men att i motiven klargöra att till förbättrande ätgärder även hör vad som kan behövas med hänsyn till intresset av att nuvarande landskapsbild med åker- och hagmarker såvitt möjligt bevaras.

Redan när regler om förvärv genom inrop pä exekutiv auktion år 1951 första gången upptogs i den då gällande jordförvärvslagen, anmärkte lagrå­det på den skillnad i fråga om avyttringsfristens längd som skulle komma att råda mellan jordförvärvslagen, å ena sidan, och bl.a. lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gm va eller aktier i vissa bolag, å den andra. Lagrådet påpekade bl. a. att det orimliga förhållandet kunde uppstå att bland dem, som enligt lag måste åter avyttra fast egendom som de inköpt på exekutiv auktion, uUänningar och bolag skulle komma att inta en privilegierad ställning, i det de utan att äventyra tvångsförsäljning kunde behålla egendomen längre än svenska medborgare (NJA II 1952 S.26 O- I samband med ändringar år 1967 i båda lagarna ändrades 1916 års lag — som också i andra hänseenden hade från jordför­värvslagen avvikande bestämmelser om vad inroparen hade att iaktta — så att den fick samma avyttringsfrisl som jordförvärvslagen och i övrigt pä denna punkt ett motsvarande innehåll (NJA II 1967,s. 464). 1916 års lag har numera avlösts av lagen (1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m. m., som föreskriver samma tvåårsfrist (3 kap. 1 §).

Mot bakgrund av det sagda framstår förslaget om en avkortad frist för förvärv enligt jordförvärvslagen som ett steg tillbaka. Frågan arom olägen­heterna av den gällande ivåårsfristen är så stora att de motiverar att likformigheten bryts.

I remissprotokollet hänvisas blott till vad utredningen och remissinstan­serna anfört. Sammanfattningsvis framgår därav att vad som skapat pro­blem i tillämpningen har varit de olika mått och steg som inroparen hinner vidta med fastigheten under fristen och de ändrade fömtsättningar för tillståndsprövningen som inroparen på så sätt kan hinna åstadkomma.

Olika uppfattningar kommer emellertid till synes i yttrandena över ut­
redningens förslag. Flera av de remissinstanser som tillstyrker en avkort­
ning framhåller vidare att förslaget kan väntas få blott marginell betydelse,
3g


 


eftersom åtskilligt kan åstadkommas i illojalt syfte redan under loppet av     Prop. 1986/87; 122 ett år. Del antyds även atl den mest rationella lösningen är att låta förvärv vid exekutiv auktion bli underkastat tillståndstvång, något som dock inte kunnat utredas i förevarande sammanhang.

Lagrådet finner det på föreliggande underlag tveksamt om en avkortning av fristen kommer att medföra de vinster som eftersträvas och som skulle kunna motivera all man återinför skilda frister i de närbesläktade lagarna. Härtill kommer atl remissen inte alls belyser vilka följder förslagel kan få för den inropare som handlar helt utan något illojalt syfte och som under fristen skall söka tillstånd atl behålla egendomen, eventuellt efter fullföljd till högsta instans, och efter ett avslag hinna förbereda och genomföra en vidareöverlåielse. Lagrådel anser sig därför inte kunna tillstyrka förslaget i denna del.

Lagen om samäganderätt

Förslaget är alltför vitt formulerat och kommer att omfatta alla situa­tioner då tillstånd krävs för att förvärva fast egendom både då detta beror pä egendomens natur och pä förvärvarens person. Gode mannen kan inte rimligen förutse vilka köparna blir. För att uppnå det omedelbara syftet med lagändringen bör anges atl skyldigheten att vid auktionen upplysa om det krävs sårskilt lillstånd för att förvärva eller bibehålla egendomen skall avse om del krävs lillstånd enligt jordförvärvslagen. Om skyldigheten skall omfatta även andra fall då tillstånd krävs bör dessa anges i lagtexten. Jämför I2kap. 25 § utsökningsförordningen.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

39


 


Jordbruksdepartementet                          Prop. 1986/87:122

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurd­sen, Gustafsson, Leijon, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande; statsrådet Hellström

Proposition om ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m.m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 5 mars 1987) över förslag till

1.  lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

2.  lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

3.  lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderält,

4.  lag om ändring i lagen (1985: 658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jordförvärvslagen

Lagrådet har funnit att utformningen av paragrafen i det remitterade försla­get medför att det regionalpolitiska syftet överbetonas i förhällande till andra allmänna intressen som lagen skall tillgodose. Jag vill för min del framhålla atl förslaget har ett uttalat regionalpolitiskt syfte. Detta bör givetvis komma till uttryck i lagtexten. Det regionalpolitiska syftet bör generellt beaktas vid tillämpningen av lagen. Det kan enligt min mening inte anses olämpligt att detta syfte markeras på det sätt som skett i det remitterade förslaget. Som lagrådet framhållit skall emellertid lagen tillgo­dose även andra allmänna intressen än regionalpolitiska mål. Jag vill därför inte motsätta mig atl detta kommer till tydligare uttryck i lagtexten.

Jag förordar att lagtexten omarbetas efter de rikUinjer som jag nu har angivit.

11§

Som lagrådet funnit syftar paragrafen för närvarande till att ge möjlighet att

förbättra produktionsförutsättningarna på en förvärvad egendom. Därmed   40


 


inryms det hänsynstagande lill naturvårdens intressen som föreslås i del Prop. 1986/87; 122 remitterade förslaget inte i den gällande lagtexten. Jag instämmer därför i lagrådets ståndpunkt alt den föreslagna lagändringen inte kan anses inne­bära enbarl inskränkningar och konkretiseringar i förhållande till gällande lag. Den avgränsning av utrymmet för att meddela förelägganden som det remitterade förslaget innehåller är likväl enligt min mening väl avvägd. Av lagrådsremissen framgår också att det tilltänkta tillämpningsområdet för hänsynstagandet till naturvården inte skall sträcka sig längre än vad som följer av 6a § lagen om skötsel av jordbmksmark. Min slutsats blir därför att paragrafen ändå bör få den lydelse som har föreslagits i lagrådsremis­sen.

16§

Jag vill i sammanhanget påpeka att frågan om en förkortad avyttringsfrisl enligt 16§ nu tagits upp delvis mot bakgrund av ett uttalande av lagrådet i 1979 års lagstiftningsärende (prop. 1978/79:85 s. 115). En utredning, som lagrådet då efterlyste, som gmnd för en förkortad avyttringsfrisl har nu utförts och har i huvudsak bemötts positivt av remissinstanserna. Ett ytterligare skäl för en kortare avyttringsfrist är att enligt förslaget i lagråds­remissen frivillig försäljning under avyttringsfristen får ske utan att den nya priskontrollregeln i 4§ första stycket 4 tillämpas. En lång avyttrings­frist ökar under sådana omständigheter risken för spekulativa inrop som strider mot lagens syfte.

Samtidigt talar, som lagrådet anfört, starka skäl för en samordning mellan de berörda lagarna. Av denna anledning kan jag biträda lagrådets ändringsförslag. Som en följd av detta bör även tidsfristen i paragrafens nya fjärde stycke bestämmas till två år. Detta innebär att vad jag i lagråds­remissen i anslutning lill övergångsbestämmelserna anfört om avyttrings­fristen kommer att sakna betydelse.

Lagen om samäganderätt ll§

Med hänsyn till vad lagrådet anfört förordar jag att den ifrågavarande bestämmelsen utformas med 12 kap. 25 § utsökningsförordningen (1981:981) som mönster. Jag har i denna fråga särskilt samrått med chefen för justitiedepartementet.

Utöver vad jag nu anfört bör vissa ändringar av redaktionell natur göras i förhållande till det remitterade förslaget.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslär riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med
vidtagna ändringar.
                                                                          41


 


3  Beslut                                                                       Prop. 1986/87; 122

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

42


 


Bilaga 1     Prop. 1986/87; 122

Utredningens sammanfattning av betänkandet (Ds Jo 1986:5) Översyn av jordförvärvslagen

Utredningen har redovisat utvecklingen inom jordbruket och skogsbmket samt sökt belysa nu gällande jordförvärvslags effekter. Det är enligt utred­ningens mening angeläget att anpassa jordförvärvslagen med hänsyn till de ändrade fömtsättningarna inom jordbruket och skogsbruket samt till den ökande betydelsen av en aktiv glesbygdspolitik. Alltjämt finns från sam­hällets synpunkt behov av en jordförvärvslag som slår vakt om familjejord­bruket, främjar främst skogsbrukets rationalisering, begränsar juridiska personers förvärvsrält och gör det möjligt att i utpräglade glesbygder ta Ull vara sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbmket. Det bör emel­lertid vara möjligt alt med hänsyn till utvecklingarna utan atl ge avkall på de grundläggande syftena med lagstiftningen begränsa de förvärvshinder som nuvarande lag uppställer. Utredningen föreslår att i lagens inledning anges att syftet är att främja utvecklingen av företag inom jordbmket, skogsbruket och trädgårdsnäringen och atl vid tillämpningen av lagen särskilt skall beaktas den regionalpolitiska utvecklingen.

Med hänsyn till att en sådan prisutveckling på jordbmksfastigheter som skedde under 1970-talet ej längre befaras föreslär utredningen att prispröv­ningsregeln i 4 § första stycket 1 slopas. Det är dock fortfarande angeläget att kunna ingripa mot sådana överpriser som närmast är att betrakta som spekulation eller kapitalplacering. Enligt en ny bestämmelse ges därför möjlighet att vägra förvärvstillständ om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering på grund av att köpeskUlingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde.

Produktionsresurserna i det svenska jordbruket överstiger betydligt den lönsamma efterfrågan pä jordbruksprodukter. Därför är behovet ej längre så framträdande atl genom storleksrationalisering bygga upp ytterligare jordbmksföretag av sådan omfattning att de ger brukaren sin huvudsakliga sysselsättning och försörjning. Endast en mindre del av den skogsmark som ägs av enskilda personer behöver tas i anspråk för att förstärka jordbmksföretag. Utredningen föreslår att nuvarande bestämmelse om avslag i rationaliseringssyfte på ansökan om förvärvstinstånd ändras så att tillstånd får vägras endast om det är av allmänt intresse att egendomen tas i anspråk för rationalisering. Detta bör innebära att det blir lättare för enskilda personer att få tillstånd att förvärva mindre jordbmksfastigheter för deltids- och fritidsjordbmk och skogsbmksfastigheter.

I 5 §, som reglerar juridiska personers förvärv, föreslår utredningen endast ett tillägg till paragrafens andra stycke. Tillägget innebär alt vissa träförädlande företag, i första hand sågverk, får företräde framför andra företag som bedriver skogsindustrien verksamhet. Skälet härför är att dessa mindre företag genom sin lokalisering i glesbygd kan ha stor betydel­se för sysselsättningen pä orten.

Med hänsyn till utvecklingen i skogsbmket föreslår utredningen en
ändring i 6 §. Denna innebär atl tillstånd till förvärv av skogsbmksföretag
   43


 


inte längre får vägras på gmnd av att köparen ej avser att bosätta sig på     Prop. 1986/87:122 egendomen eller att han saknar yrkeskunskaper i skogsbmk.

I den utpräglade glesbygden är det angeläget atl det tillgängliga syssel-sättningsunderlagel i jordbmket och skogsbmket kan tas tillvara så långt det är möjligt. Med hänsyn till den ökade vikt som nu tillmäts regionalpoli­tiken anser utredningen att de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna i 7 § bör skärpas och att tillämpningsområdet bör klart avgränsas. Därför föreslås alt i fråga om kommuner för vilka det har särskild regionalpolitisk betydelse får regeringen föreskriva att tillstånd får vägras till förvärv om egendomen behövs för att främja sysselsättningen på orten. Enligt utred­ningens mening bör detta främst avse kommunerna i Norrlands inland, norra delarna av Kopparbergs och Värmlands län samt i delar av Dalsland. Utredningen föreslår att berörda kommuner alltid får yttra sig i förvärvs­ärendena.

Enligt utredningens mening bör 11 § ändras så att förvärvare kan åläggas att vidta åtgärd som behövs för skogsvården eller landskapsvården. I fråga om förvärv vid exekutiva auktioner föreslår utredningen endast den änd­ringen att den tid som köparen får behålla fastigheten utan tillstånd förkor­tas från två till ett år.

Utredningen har prövat frågan om möjligheterna att från jordförvärvsla­gens tniämpningsområde ta undan vissa typer av fastigheter t.ex. skogs­bmksfastigheter och bostadsfastigheter som är taxerade som jordbmksfas­tigheter. Såväl praktiska som sakliga skäl talar häremot och utredningen föreslår inte någon ändring. Förslagen i övrigt torde innebära att tidsut­dräkten och arbetet med förvärvsprövningen kan minskas. Ej heller före­slår utredningen någon ändring i ordningen för att pröva överklaganden av beslut enligt jordförvärvslagen.

Även lagen om skötsel av jordbruksmark har setts över av utredningen. Produktivitetsutvecklingen inom jordbruket har fört med sig att nuvarande areal jordbruksmark är för stor i förhållande till möjligheterna att på ett lönsamt sätt avsätta produktionen av livsmedelsråvaror. Med hänsyn här­till anser utredningen att det inte längre är skäligt att jordbmksföretagama skall vara skyldiga att hålla all den nuvarande åkermarken i jordbmkspro­duktion. Därför är det nödvändigt att ändra skötsellagen så att det i viss utsträckning blir lättare att få tillstånd att ta jordbmksmark ur produktion. Utredningen föreslår att tillstånd till nedläggning får ges om inte marken behövs för utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretags verksamhet, för regionalpolitiskt motiverad sysselsättning inom jordbmket eller för att tillgodose särskilda omständigheter t.ex. landskaps- eller kulturminnes­vårdssynpunkter. Tillstånd att ta jordbmksmark ur produktion får förenas med villkor som t. ex. kan avse att marken skall skogsplanteras.

44


 


Bilaga 2    Prop. 1986/87; 122

Lagtexten i betänkandet (Ds Jo 1986:5) Översyn av jordförvärvslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230)

Härigenom föreskrivs i fråga om jordförvärvslagen (1979:230)

dels att nuvarande 1 och 2 §§ skall betecknas 2 och 3 §§ samt att nuvarande 3 § skall betecknas 1 §,

dels att de nya 1 och 3 §§ samt 4-7, 10-12, 14, 16 och 17 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 3 § skall sättas närmast före 4 §.

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

                                                                 

Vid prövning av fråga om för- Syftel med denna lag är att främ-

värvstillstånd skall beaktas all upp- Ja  utvecklingen  av förelag  inom

komsten  och  utvecklingen av ra- jordbruket, skogsbruket och träd-

lionella företag  inom jordbruket, gårdsnäringen   (lantbruksföretag),

skogsbruket och trädgårdsnäringen Vid tillämpningen av lagen skall

(lantbruksföretag)främjas. särskUt   den   regionalpolitiska   ut­
vecklingen beaktas.

2§'                                           

Förvärvstillstånd enligt 1 § be- Förvärvstillstånd enligt 2 § be­
hövs inte,
                                   hövs inte,

1.  om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbmks-nämnd eller lantbmksstyrelsen,

2.  om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än statens affärsdrivande verk,

3.  om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967:868),

4.  om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att åter avyttra egendomen,

5.  om förvärvaren är gift med överiåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, alll under fömtsättning att överlåtaren inte är skyldig att avytt­ra egendomen enligt 16 § eller enligt 3 kap. 1 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m.,

6.  om förvärvet skall prövas enligl lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

7.  om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annal ändamål än jordbmk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari

1948,

8.   om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbmk eller sådan fastighet som har nybildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått
taxering,

' Senaste lydelse 1982:630,                                                                                45


 


Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

9.    om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att
avyttra sistnämnda andel enligt 16 §,

10.   om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.


Prop. 1986/87; 122


4§=


Första stycket / gäller inte i fråga om tillslånd att förvärva egendom på offentlig auktion enligl 17 § eller enligt 3kap. 3§ lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egen­dom m. m.

Utöver vad som följer av andra styckel får förvärvstiUstånd lämnas ulan hinder av första stycket, om särskilda skäl föreligger.

5§ Juridisk person får utöver vad som följer av 4 § lämnas förvärvstillslånd endast om

1. förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå egendom som är

Förvärvstillstånd skaU vågras,

/. om köpeskillingen eller annan ersättning inte endasi obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och öv­riga omständigheter,

2.    om det kan antas att förvärvet
sker huvudsakligen för kapitalpla­
cering,

3.     om egendomen behövs för
jordbrukets eller skogsbrukels ra­
tionalisering,

4.   om förvärvet kan antas medfö­ra atl två eller fiera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,

5.   om förvärvet kan antas medfö­ra att utvecklat eller utvecklings­bart lantbmksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen medför olägenhet av nägon betydelse för företaget.


Förvärvstillslånd/år vägras.

/. om det är av allmänt intresse atl egendomen las i anspråk för Jordbrukets eller skogsbrukets ra­tionalisering,

2.   om förvärvet kan antas medfö­ra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbmksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,

3.   om förvärvet kan antas medfö­ra att utvecklat eller utvecklings­bart lantbmksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget,

4.   om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalpla­cering på grund av att köpeskUling­en eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknads­värde.

Första stycket 4 gäller inte i fråga om tillstånd alt förvärva egendom på offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 3 kap. 3§ lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egen­dom m.m.


 


Senasie lydelse 1982:630.


46


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

av betydelse för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering och i storiek eller värde ungefär motsvarar den egendom som avses med förvärvet,

2.  förvärvet medför alt egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig,

3.  egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

4.  annat särskilt skäl föreligger.


Prop. 1986/87:122


Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juri­disk person som bedriver skogsin­duslriell verksamhet i vilken egen­domens virkesavkastning behövs, fär ulan hinder av första stycket till­stånd lämnas, om inte egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt pä orten.

Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juri­disk person som bedriver skogsin­duslriell verksamhet i vilken egen­domens virkesavkaslning behövs, fär utan hinder av första styckel till­stånd lämnas, om inle egendomen med hänsyn lill ortsförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt på orten eller som redan bedriver skogsinduslriell verksam­het på orten av betydelse för syssel­sättningen där.

Fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra styckel får, om förvärvet avser huvudsakligen skogsmark och sker för verksamheten, lämnas förvärvstillstånd endast på de i första och andra styckena angivna grunderna.


Fysisk person får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ vägras tillstånd till förvärv av egendom på vilken drivs ett utvecklat eller utveck­lingsbart lantbruksföretag,

1.   om det kan antas att förvär­varen inte kommer att bosätta sig på egendomen eller att yrkesmäs­sigt bruka denna,

2.   om det kan antas all förvär­varen inte har sådana yrkeskunska­per som behövs för att driva lant­bruksföretaget.


Fysisk person får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ vägras tillstånd till förvärv av egendom på vilken drivs ett utvecklat eller utveck­lingsbart yorrfirMi- eller trädgårds­näringsföretag,

1.   om det kan antas att förvär­varen inte kommer att bosätta sig på orten eller atl yrkesmässigt bm-ka egendomen,

2.   om det kan antas att förvär­varen inte har sådana yrkeskunska­per som behövs för att driva företa­get.


7§


Om del är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ tillslånd vägras till förvärv av egen­dom på vilken inte drivs ett utveck­lat eller utvecklingsbart lantbruks­företag,

1.   om egendomen behövs för all stärka annat sådant lantbruksföre­tag på orten,

2.   om egendomen behövs för alt främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten.


I fråga om kommuner, för vilka det har särskild regionalpolitisk be­tydelse, får regeringen föreskriva att tillstånd får vägras till förvärv om egendomen behövs för atl främ­ja sysselsättningen på orten.


47


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87; 122


10 §


I beslut om tillstånd att förvärva egendom, pä vilken drivs eller skall drivas utvecklat eller utvecklings­bart lantbruksföretag, eller egen­dom, som av regionalpoliliska skäl behövs för atl främja sysselsätt­ningen på orten, får tillståndsmyn­dighelen efter åtagande av förvär­varen föreskriva att denne skall yrkesmässigt bruka egendomen och, om det finns särskilda skäl till det, även alt han skall vara bosatt på den. Sådan föreskrift skall avse viss tid, dock högst fem år.

I beslut om tillstånd att förvärva egendom, på vilken drivs eller skall drivas ett utvecklat eller utveck­lingsbart 7'orc/i>r«Ä:5- eller trädgårds­näringsföretag eller egendom, som av regionalpoliliska skäl behövs för att främja sysselsättningen på or­ten, får tillståndsmyndighelen efter åtagande av förvärvaren föreskriva att denne skall yrkesmässigt bruka egendomen och, om det finns sär­skilda skäl till det, även att han skall vara bosalt på den. Sådan fö­reskrift skall avse viss tid, dock högst fem år.

Iakttar förvärvaren inte föreskrift meddelad enligt första stycket eller överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, fär staten lösa egendomen, om det inte är oskäligt.

II §


Tillståndsmyndighelen kan i be­slut om förvärvstillstånd ålägga för­värvaren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som be­rör den egendom som avses med förvärvet eller att vidta åtgärd som behövs för att förbättra  egendo-

Tillståndsmyndigheten kan i be­
slut om förvärvstillstånd ålägga för­
värvaren att inom viss tid ansöka
om viss fastighetsbildning som be­
rör den egendom som avses med
förvärvet eller att vidta åtgärd som
behövs med hänsyn till landskaps­
men,
                                           vården eller skogsvården.

Fullgör inle förvärvaren vad som åligger honom enligt första stycket, kan lantbruksnämnden förelägga honom vite.

Har föreläggande meddelats enligt första stycket och övergår egendo­men till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts gäller inte mot den nye ägaren, men lantbruksnämnden får sätta ut vite för denne.

Tillståndsmyndighel som meddelar åläggande enligt första slycket skall genasi sända sitt beslut lill inskrivningsmyndigheten för anteckning i fas­tighetsboken.

12 §'

Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet sked­de, om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) skall underställas tillståndsmyndighe­len av fastighelsbildningsmyndigheten.

Fråga om förvärvstillslånd får ej Fråga om förvärvstillstånd får ej

prövas förtän förvärvet skett utom i prövas förrän förvärvet skett utom i fall som avses i / § 2-4. Ansökan fall som avses i 2 § 2-4. Ansökan belräffande förvärv som skett ge-     beträffande förvärv som skett ge-


 Senaste lydelse 1982:630.


48


 


Nuvarande lydelse

nom köp eller byte får ej heller prö­vas eller på grund av återkallelse avskrivas innan del avgjorts huru­vida förköp enligl förköpslagen (1967:868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt inte kom­mer att utövas. Tillstånd att förvär­va egendom på offentlig auktion en­ligt 17 § eller enligt 3 kap. 3 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m, m. lämnas före auktionen.


Föreslagen lydelse

nom köp eller byte får ej heller prö­vas eller pä grund av återkallelse avskrivas innan del avgjorts huru­vida förköp enligt förköpslagen (1967:868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt inte kom­mer atl utövas. Tillstånd att förvår-va egendom på offentlig auktion en­ligt 17 § eller enligt 3 kap. 3 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. lämnas före auktionen.


Prop. 1986/87; 122


14 §


Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillslånd vägras enligt 4 § första styckel / är staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren begär det. Så­dan skyldighet, föreligger dock inte, om köpeskillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egen­domens marknadsvärde eller om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.

Blir köp ogiltigt till följd av all förvärvstillstånd vägras enligl 4 § första styckel 3 eller 7 § /, är staten skyldig att lösa egendomen lill del pris som har avtalats, om säljaren begär del. Sådan skyldighet förelig­ger dock inle, om köpeskillingen el­ler annan ersättning inte endasi obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkast­ning och övriga omständigheter el­ler om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.

Begäran om inlösen skall framställas hos lantbmksnämnden inom tre månader efter del att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunki. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock lidsfristerna frän dagen för delfäendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagts nu, förlorar han sin talan.


16 §"

Egendom som har förvärvats ge­nom inrop på exekutiv auktion un­der sädana förhållanden atl för­värvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åler avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda fordran, för vil­ken inroparen har panträtt i egen­domen, eller någon hans rättighet som är inskriven i den, får länssty­relsen på ansökan medge skäligt an-


Egendom som har förvärvats ge­nom inrop på exekutiv auktion un­der sådana förhållanden att för­värvstillslånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åter avyttras inom ett år efter del att auktionen vunnit laga kraft, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för all skydda fordran, för vil­ken inroparen har panträtt i egen­domen, eller någon hans rättighet som är inskriven i den, får länssty­relsen på ansökan medge skäligt an-


 


" Senaste lydelse 1981:786,


49


4   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 122


 


Nuvarande lydelse

stånd med avyttrandet, om det är sannolikt att föriusl annars skulle uppkomma för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställ­ning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas av kro­nofogdemyndigheten på offentlig auktion enligt 17 §.


Föreslagen lydelse

stånd med avyttrandet, om det är sannolikt att förlust annars skulle uppkomma för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställ­ning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas av kro­nofogdemyndigheten pä offentlig auktion enligt 17 §.


Prop. 1986/87:122


Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpe­brev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lagfart söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar att avytt-ringsskyldigheten har upphört.


I fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om förvärvstill­stånd i 4-% §§ med undantag av 4 § första stycket 4 saml i 10 och 11 §§.

Om en ansökan att behålla egen­domen har avslagits, skall 4 § förs­ta stycket 4 inte tUlämpas om inro­paren säljer egendomen inom ett år efter det att auktionen har vunmt laga kraft.

17 §5

Har länsstyrelsen förordnal om auktion enligt 16 § och har inroparen dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots detta gå i verkställighet, om inte lantbmksnämnden återkallar sin fram­ställning i ärendet.

I fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om förvärvstill­stånd i i—8 §§ med undantag av 4 § första stycket / samt i 10 och 11 §§.


1 övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så för­faras som om egendomen hade bli­vit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla be­fintliga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skydds­beloppet täcks, får försäljning inte ske, om ej den bjudna köpeskilling­en täcker även del värde som i ärendet har åsatts egendomen en­ligt 12 kap. utsökningsbalken eller, om ägaren eller innehavare av ford­ran som är förenad med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat särskild värdering, del värde vartill egendomen kan upp-


I övrigl skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så för­faras som om egendomen hade bli­vit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla be­fintliga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skydds­beloppet läcks, får försäljning inte ske, om ej den bjudna köpeskilling­en täcker även det värde som i ärendet har åsatts egendomen en­ligt 12 kap. utsökningsbalken ener, om ägaren eller innehavare av ford­ran som är förenad med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen kan upp-


 


' Senaste lydelse 1981:786,


50


 


Föreslagen lydelse

skattas av värderingsmän som läns­styrelsen utser. Egendomen får säl­jas endast till den som har fått för­värvstillstånd eller enligt i § I, 2, 4 eller 9 får förvärva egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktio­nen bud som sålunda får antas, skall försäljning ske, även om inne­havare av fordran bestrider det.

Nuvarande lydelse

skattas av värderingsmän som läns­styrelsen utser. Egendomen får säl­jas endast lill den som har fåll för­värvstillstånd eller enligt 2 § 1, 2, 4 eller 9 får förvärva egendomen ulan sådant tillstånd. Avges vid auktio­nen bud som sålunda får antas, skall försäljning ske, även om inne­havare av fordran bestrider del.

Kommer försäljning inte lill stånd vid auktionen får lantbruksnämnden inom två är efter det att auktionen har vunnit laga kraft hos länsstyrelsen påkalla förordnande om ny auktion. Framställs inte sådan begäran inom föreskriven tid eller avges inte heller vid den senare auktionen bud som får antas, är frågan om försäljning av egendomen förfallen.

Kostnad i samband med auktion som inte har lett till försäljning betalas av statsmedel.


Prop. 1986/87:122


 


Denna lag träder i kraft den Ijuli 1987. De nya bestämmelserna skall tillämpas i ärenden om förvärvstillständ som inte är slutligt avgjorda den 1 juli 1987.


51


 


Bilaga 3     Prop. 1986/87:122

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (Ds Jo 1986:5) Översyn av jordförvärv slagen

1 Inledning

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av domstolsverket, bankinspektionen, riksskattéverket (RSV), konjunkturinstitutet, närings­frihetsombudsmannen (NO), lantbmksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd (JN), statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens planverk, slatens lantmäteriverk (LMV), statens industriverk, do­mänverket (DV), kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, hovrätten för övre Norrland, kammarrätten i Jönköping, Malmö och Luleå tingsrätter, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, ÖsiergöUands, Krono­bergs, Kalmar, Gollands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Jämt­lands, Västerbottens och Nortbottens län, Eksjö, Tingsryds, Dals-Eds, Torsby, Ljusdals, Bräcke, Stommans och Pajala kommuner. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges industriförbund. Lant­brukarnas riksförbund (LRF), Hushållningssällskapens förbund. Svenska cellulosa- och pappersbmksföreningen. Tjänstemännens centralorganisa­tion (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sve­rige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoleksbank. Familje­jordbrukarnas riksförbund. Glesbygdsdelegationen, Kooperativa förbun­det. Småbrukare i Väst, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför­bund, Sveriges jordbmksarrendalorers förbund (SJA), Sveriges jord­ägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR), Sågver­kens råvaruförening. Trädgårdsnäringens riksförbund samt av Svenska kyrkans centralstyrelse och Malungs kommun.

Ett stort antal av remissinstanserna har bifogat yttranden som de i sin tur inhämtat från myndigheter och organisationer. Yttranden har dessutom kommit in direkt till jordbruksdepartementet från olika enskilda och orga­nisationer.

Fömtom rena tillstyrkanden finns följande kommentarer till utredning­ens förslag i remissyttrandena. Redovisningen av remissyttrandena följer dispositionen av betänkandet och av lagrådsremissens huvudtext. Reser­vationer till de angivna yttrandena redovisas inte.

2 Allmänt

2.1 Domstolsverket: Domstolsverket har inget att erinra mot förslagen.
Förslagens genomförande torde - så som utredningen också förutser -
öka omsättningen av jordbruksfastigheter. Domstolsverket antar emeller­
tid att omsättningen ökar i så begränsad utsträckning att den inte påverkar
inskrivningsmyndigheternas arbetsbelastning i nämnvärd grad. Domstols­
verket har härvid även beaktat att en del av ökningen kommer att vara
hänföriig till juridiska personers förvärv av jordbruksfastigheter.
                 54


 


2.2     Bankinspektionen: Av betänkandet framgåratt den nuvarande lydelsen     Prop. 1986/87; 122
av 2§, i den föreslagna lydelsen 3§, inte förändras. Paragrafens fjärde

punkl fastslår all förvärvstillständ inte behövs "om egendomen förvärvats av kreditinrättning som enligt lag eller reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att åter avyttra egendomen". En sådan avyttringsregel finns bl.a. i 8§ i den föreslagna bankrörelselagen. Del åligger inspektionens lillsynsobjekt att rapportera förvärv av fast egendom som gjorts för skyddande av fordran. Vid genomgång av detta material framgår bl. a. att förvärv av fasl egendom, som under andra förhållanden krävt förvärvstillstånd, hittills inte gjorts av något av lillsynsobjeklen. Bankinspektionen har ingen erinran atl göra mot den föreslagna lagänd­ringen.

2.3    Riksskatteverket: Den allmänna fastighetstaxeringen har numera upp­delats på tre omgångar. År 1988 taxeras hyreshus-, industri- och special­fastigheter. År 1990 småhus och år 1992 jordbmksfastigheter. Värdeåret för de olika taxeringarna är två år före taxeringsåret. För jordbmksfastig­heter innebär detta år 1990. Då det är av stor vikt atl kontinuiteten i prisstatistiken kan upprätthällas är riksskattéverket angeläget om att inte värdeåret blir ett år då hell nya principer för köp och försäljning av jordbruksfastigheter skall gälla. En förändring bör om den skall genomfö­ras ske senast 1988 för att få stadga i statistiken.

2.4    Näringsfrihetsombudsmannen: NO har enligt sin instmktion (1982:1048) bl.a. till uppgift att verka för atl samhällsåtgärder som onö­digtvis begränsar konkurrensen undviks. NO tillstyrker därför de fram­lagda förslagen som till stor del innebär uppmjukningar av gällande be­stämmelser. Sammantaget innebär förändringarna i lagen att regleringens - för näringslivet inskränkande - effekter minskar och att handläggningen av tillståndsärenden förenklas.

2.5    Lantbruksstyrelsen: De förslag till ändringar i jordförvärvslagen som utredningen lagt fram synes ha grundats på följande huvudfömtsättningar. Personer, som vill bo på landsbygden och där driva deltids- och fritidsjord­bruk, skall lättare kunna förvärva mindre jordbruksfasdgheter. På detta sätt menar man att boendet på landsbygden skulle komma att främjas och att landsbygdens utveckling skulle underlättas. En annan viktig fömtsätt­ning för översynen har varit att i de utpräglade glesbygderna sträva mot bästa möjliga utnyttjande av de sysselsättningsmöjligheter jord- och skogs­bruket kan ge och att denna sysselsättning i första hand skall vara förbehål­len de i orten boende. Översynen kan också ses som etl led i samhällets strävanden alt stimulera till ökade skogsavverkningar. Eftersom en ökad fastighetsomsättning anses ge den effekten, har det också varit en viktig utgångspunkt för översynsarbelet att ändringarna skall leda till ett ökat utbud av skogsfastigheter.

Utredningen har i sitt arbete haft att utifrån främst dessa utgångspunkter lägga fram förslag som tillgodoser huvudsyftet med stmkturpolitiken, näm­ligen etl aktivt brukade av jordbmks- och skogsmark. Detta huvudsyfte har bland annat kommit till uttryck i den hittillsvarande jordförvärvslag­stiftningen genom att rationaliseringsaspeklen och strävandena att stärka sambandet brukade-ägande givits stor tyngd.

Under 1980-talet har inom jordbruket och skogsbruket - liksom i sam­
hället i övrigt - skett stora förändringar bland annal vad gäller synen på
regionalpolitiska åtgärder. Den faktiska tillämpningen av jordförvärvsla­
gen har successivt anpassats med hänsyn till dessa förändringar, dvs. i den
     55


 


riktning som översynens direktiv ger uttryck för. De föreslagna ändringar-     Prop. 1986/87:122

na är därför i många avseenden en anpassning av jordförvärvslagen till den

tillämpning som faktiskt skett under de senasie åren. Styrelsen kan därför

vad gäller målsättning och huvudinriktning ansluta sig lill del framlagda

förslaget.

Huvuddelen av de ändringar som föreslås innebär en liberalisering av lagen. Detta förväntas leda till en ökad omsättning av jord- och skogs-bruksfasligheter som i sin tur leder till ökade möjligheter för personer atl förvärva t. ex. deltidsjordbruk eller all bygga upp kombinationsföretag. En ökad omsättning förväntas också leda lill aU skogsavverkningarna kommer att öka. Det senare skulle komma att ske till följd av att flertalet köpare av skogsfastigheter delvis måste finansiera sill förvärv genom avverkningsin­täkter. Styrelsen finner del troligt atl en liberalisering leder till sådana effekter på kort sikt. Styrelsen är däremot tveksam till atl effekterna även på lång sikt blir de önskade. Enligt styrelsens bedömning torde även en relativt kraftig ökning av den genom jordförvärvslagen reglerade omsätt­ningen av skogsfasligheter medföra endast en marginell ökning av den totala avverkningen i landet. Styrelsen bedömer också att ökningarna blir av kortvarig natur och att någon långsiktig avverkningsökning inte kan uppnås enbart genom förändringar i jordförvärvslagen.

I detta sammanhang vill styrelsen i likhet med utredningen peka på att andra förhållanden vida starkare än jordförvärvslagen verkar återhållande på fastighetsmarknaden. Detta gäller t.ex. skattelagstiftningen, flerägan­det och dödsboägandet. Åtgärder som påverkar dessa förhållanden skulle sannolikt kunna ge betydligt större effekter i önskad riktning än de före­slagna ändringarna i jordförvärvslagen. Vidare torde sådana faktorer som affektionsvärden, jaktintressen m. m. också ha stor återhållande effekt.

Styrelsen vill särskilt framhålla de stora problem som del på många häll utbredda och ökande utboflerägandet för med sig i de utpräglade glesbyg­derna. Flerägandet tillväxer främst genom atl dödsbon slentrianmässigt skiftas på samtliga dödsbodelägare. Styrelsen finner del synnerligen ange­läget att åtgärder vidtas för att komma till rätta med flerägandeproblemet ochäven andra problem som rör förvaltningen av flerägda fastigheter.

Om de föreslagna ändringarna i jordförvärvslagen genomförs kommer detta att påverka arbetet vid lantbmksnämnderna. Slopandet av prispröv­ningen och den allmänna nedtoningen av rationaliseringsambitionen inne­bär viss arbelsbesparing.

De nya bestämmelserna förväntas emellertid öka omsättningen på fas­tighetsmarknaden och därmed kommer också både antalet jordförvärvs­ärenden och jordfondsverksamheten att öka, vilket ger nämnderna mer arbete. Den nya utformningen av 7§ kräver ökade insatser liksom arbetet med det kommunala inflytandet. I ett inledningsskede kräver också det länsvisa programarbetet resurser.

I samband med inlösen av fastigheter enligt 14 § krävs ofta en fullständig värdering. Detta klaras med den nuvarande ordningen delvis vid prispröv­ningen. I sammanhanget måste också beaktas alt underiaget för den offi­ciella fastighelsprisstatistiken vad avser jordbmksfastigheter är knuten tid förvärvsprövningen och att arbetet med statistiken framdeles kommer att kräva större precision på grund av fastighetstaxeringens omläggning. Till detta kommer att ärenden enligt skötsellagen sannolikt kommer att öka.

Det sammanlagda resultatet av de nu aktuella förändringarna på det jordpolitiska områdei kommer därför - så viU styrelsen nu kan bedöma -inte att ge någon besparingseffekt.

56


 


2.6 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen biträder utredningens uppfattning atl Prop. 1986/87:122 del från samhällets synpunkt fortfarande finns behov av en jordförvärvslag som bl.a. främjar skogsbmkets rationalisering. Efter den nuvarande la­gens tillkomst har den tekniska och ekonomiska utvecklingen i berörda näringar fortsatt i snabb takt och nya riktlinjer för bäde jordbrukspolitiken, skogspolitiken och regionalpolitiken har kommit till. Därför är det befogat med en översyn av jordförvärvslagstiftningen. Denna översyn bör vara präglad av en samlad syn på såväl de areella näringarna som landsbygdens utveckling och samhällsutvecklingen i övrigt. För att åstadkomma denna allsidiga belysning krävs dock betydligt större utredningsresurser och mera tid än som har tilldelals den utredning som nu har lagt fram sitt betänkande.

När det gäller skogsbmket bör en översyn av jordförvärvslagen vara inriktad på att främja en hög, värdefull och effektiv skogsproduktion. Lagen bör utformas så att förvärvare som har goda fömtsättningar atl bedriva elt rationellt skogsbmk ges ökade möjligheter atl förvärva skogs­mark. Ett effektivt bedrivet skogsbmk med ökad produktion av skogsrå­vara, som tillvaratas genom avverkning, har stor betydelse inte bara för landets ekonomi utan också för sysselsättningssvaga områden. I dessa områden har skogsnäringen en särskilt viktig roll för den regionala utveck­lingen. Åtgärder som är inriktade på atl vidmakthålla bosättningen på landsbygden kan också bidra till atl hålla landskapet öppet, vilket i många fall är ägnat att tillgodose natur- och kulturminnesvårdens intressen.

Ägandet av skogs- och jordbmksmark har under de senaste decennierna utvecklats på ett sätt som vid en samlad bedömning måste betraktas som negativt för landsbygdens utveckling. Allt mera mark framför allt i gles­bygderna ägs av utbor. Åkern ligger inte sällan obmkad eller brukas som sidoartende. Det senare innebär ofta orationella företag med dålig arron­dering och svagt underlag för investeringar. Teknisk utveckling och ratio­nalisering har lett till att antalet sysselsatta i både jordbmket och skogsbm­ket har minskal mycket drastiskt. Samtidigt har vidareförädlingen av de areella näringarnas produkter koncentrerats till allt större enheter allt längre bort från primärproduktionen. Etl vikande befolkningsunderlag har så småningom reducerat hantverks- och servicenäringarna inklusive den service som samhället normalt svarar för.

Den översyn av jordförvärvslagen som nu har genomförts ingår i ett program för ökad avverkning som regeringen presenterade i årets komplet­teringsproposition. Det råder numera enighet om att avverkningama kan öka. Flera forskare har dock hävdat att jordförvärvslagen har betydande s. k. inlåsningseffekter som inverkar negativt på avverkningsnivån och därför bör lagen ändras. Enligt skogsstyrelsens uppfattning är det sanno­likt atl en reglerad marknad med begränsad köparkrets leder till ett mins­kat utbud av fastigheter. Dessa hämmande effekter som kan vara svåra att undvika, måste dock självfallet vägas mot lagens syften och positiva effek­ter. Utredningen antyder atl det finns andra omständigheter som har stor belydelse för benägenheten att avyttra fastigheter, bl. a. skattelagstiftning­en och icke-monetära nyttor av olika slag. Skogsstyrelsen biträder denna uppfattning och vill därmed peka på atl det förutom en vidgad köparkrets och högre prisnivå kan behövas ytteriigare åtgärder för att åstadkomma en varaktig ökning av fastighetsutbudel. Bl.a. finns det skäl att överväga ändring av vissa skatteregler.

För många skogsägare med sin huvudsakliga inkomst från annat håll än
skogsbmk är reglerna för arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen idag
så gynnsamma jämfört med annan kapitalplacering att de kan vara en
starkt bidragande orsak till att den enskilt ägda skogsmarken behålls så
     57


 


länge som möjligt och atl den överlåts via släktförvärv. Bl.a. gynnar Prop. 1986/87:122 gällande regler i hög grad alternativet att överlåta fastigheten till barn via gåva eller att behålla fastigheten till dess atl den överlåts via arv. Statistik över samtliga överlåtelser för perioden 1976-1981 fördelade på fånges­typer visar att av totalt ca 120000 överiåtelser utgjorde ca 28000 gåva och ca 45 000 arv. Dvs. arv och gåva svarade tillsammans för ca 60% av överlåtelserna. Övriga överlåtelser var ungefär jämnt fördelade mellan släktköp och köp som var föremål för prövning enligt jordförvärvslagen. Når det gäller överlåtelse via gåva visar statistiken för såväl 1975 som 1981 att det finns en stark koppling till den allmänna fastighetstaxeringen. Av totala antalet överiåtelser 1981, ca 28600, utgjorde ca 10600 gåva. Vid sidan av jordförvärvslagen kan således skattereglernas utformning antas ha betydande inlåsningseffekter.

Enligt utredningsdirektiven är en ökad fastighetsomsättning positiv där­för att erfarenheterna visat att den främjar ett aktivt skogsbmk. Utredning­en har därför enligt sina direktiv varit starkt inriktad på att lägga förslag till ändringar i jordförvärvslagen som kan antas främja omsättningen av skogs­fastigheter. Utredningen har dock inte försökt göra någon bedömning av hur stor denna omsättningsökning kan förväntas bli eller hur den kan antas inverka på avverkningsnivån. Inte heller har det gjorts någon bedömning av hur förslagen kan förväntas inverka på möjligheterna att åstadkomma en mer effektiv produktion genom atl förbättra fastighetsstrukturen.

Eftersom ett av motiven för översyn av jordförvärvslagen är att den skall bidra till ökad avverkning finns det anledning att peka på att bå­de kapitalbeskattningsreglerna, realisationsvinstbeskattningsreglerna och skogsavdragsreglerna i många fall gör det lönande att spara i skog mellan generationsskiftena. En annan utformning av skattereglerna skulle bidra till en bättre spridning av avverkningarna över innehavstiden och därmed minska fastighetsöverlåtelsernas betydelse för avverkningen.

Enligt skogsstyrelsens uppfattning kan utredningens förslag förväntas leda till en viss omsättningsökning - hur stor den blir och om den blir bestående är det inte möjligt att ha någon uppfattning om. Ett mycket överslagsmässigt räkneexempel av effekten pä avverkningsnivån, med utgångspunkt från vissa antaganden, kan ändå vara av ett visst intresse för att bedöma vilka effekter en ökad fastighetsomsättning kan få för virkesut­budet.

Den nuvarande "fria marknaden" (bifallna förvärv) vid sidan av släkt­förvärven uppgår till drygt 4000 st per år med totalt ca 100000 ha produk­tiv skogsmark. Varie procent som denna fria sektor ökar innebär således en ökning med ca 40 överlåtelser omfattande ca I 000 ha. Detta kan antas

ge en ökad avverkning om ca 10 000 m sk per år  . Vid antagandet

30 % omsättningsökning skuUe avverkningsökningen således bli ca 300000 m' sk, vid 50% ca 500000 m' sk osv. Det skall återigen understrykas att det som har redovisats är etl räkneexempel byggt pä vissa antaganden och således inte ett försök att förutsäga vad effekterna blir.

Vad som händer med avverkningsnivån på sikt - när skogsavdragsmöj-ligheterna är uttömda - med en friare marknad för fastigheter blir beroen­de av vilka köparkategorier som kommer att förvärva. Köpare, som vill ha kapital realvärdesäkert placerat och med låg beskattning kan antas ha litet intresse av stora avverkningar när skogsavdragsmöjligheterna är uttömda. Det är därför angeläget att jordförvärvslagens regler i övrigt, bl. a. när det gäller yrkeskunskaper och boende m. m., utformas på ett sätt som främjar ett aktivt brukande. Vidare bör en översyn av de skatteregler som har berörts tidigare i detta yttrande övervägas.

58


 


2.7     Statens jordbruksnämnd: Utredningen anser alt det jordbmkspoliliska     Prop. 1986/87:122
intresset av att med stöd av jordförvärvslagen verka för ytterligare upp­
byggande av rationella jordbruksföretag med intensiv produktion inte

längre är så framträdande. Det är därför enligt utredningens mening också angeläget att anpassa jordförvärvslagen med hänsyn till dessa ändrade förhållanden. Statens jordbmksnämnd delar denna uppfattning.

Jordbruksnämnden delar vidare utredningens uppfattning att det från samhällets synpunkt finns ett behov av att slå vakt om familjejordbruket och att ta till vara sysselsättningsmöjligheterna bl. a. inom jord- och skogs­bruket i våra glesbygder. Utredningen har dock funnit det möjligt att begränsa de förvärvshinder som nuvarande lag ställer upp utan att ge avkall på dessa mål.

För att tillgodose det s. k. konsumentmålet är det dock enligt jordbruks­nämndens mening väsentligt att huvuddelen av vår produktion av livsme­del produceras av rationella familjejordbmksföretag med intensiv produk­tion. På överskottsarealen bör dock som utredningen ocksä föreslår även andra företag få etablera sig.

Den balans mellan produktions- och konsumentmålel som åsyftas i nu gällande livsmedelspolitiska beslut torde dock inte riskeras med de lätt­nader som utredningen föreslår i jordförvärvslagen.

2.8   Statens naturvårdsverk: Det framlagda förslaget överensstämmer i stort med naturvårdens intressen.

2.9   Arbetsmarknadsstyrelsen: Arbetsmarknadsstyrelsen delar utredarens synpunkter om att det är viktigt att jordförvärvslagen fär en sådan utform­ning att den främjar utvecklingen av företag inom jordbruket, skogsbmket och trädgårdsnäringen och att man särskilt beaktar den regionalpolitiska utvecklingen. De föreslagna förändringarna i lagen bör medverka till detta.

 

2.10   Statens planverk: Planverket stöder de av utredningen föreslagna ändringarna i lagstiftningen. Planverket vill dock framhålla att många kommuner, inte bara i utpräglade glesbygdsområden, betraktar det som angeläget att ta egna initiativ och aktivt engagera sig i närings- och syssel­sättningspolitik. Jord- och skogsbruksfrågomas hantering är i detta sam­manhang ofta av stor betydelse. Det handlar då ofta om att främja möjlig­heterna till olika kombinationsföretag.

2.11   Statens lantmäteriverk: Rationaliseringsintresset har utvecklats när­mare i avsnitt 5.4. Den avgränsning som görs där av jordförvärvslagens roll som förvärvshinder i fall dä fastigheten behövs för jordbmkets eller skogs­bmkets rationalisering är i vissa avseenden alltför snäv enligt lantmäteri­verkets mening. Här åsyftas inte utredningens centrala resonemang röran­de lagens ändrade inriktning i fråga om företagsuppbyggnad och storleks­rationalisering i jordbruket. Lantmäteriverkets nyss anförda synpunkt rör stmkturfrågorna i skogsmarken samt omarrondering i jordbmkssamman-hang.

Behoven av förbättrad arrondering i betydande delar av skogsmarken är väl dokumenterade i tidigare utredningar. Enligt lantmäteriverkets uppfatt­ning år det fortfarande en angelägen uppgift att lösa dessa problem, någon förändring därvidlag har inte skett. Ett rationellt drivet skogsbruk är pri-vatekonomiskl och samhällsekonomiskt betydelsefullt.

Även inom jordbruket finns behov av strukturförbättrande åtgärder i
viss omfattning. Det gäller bl.a. i anslutning till vägar och järnvägar.
Problem av sådant slag är allmänt förekommande i vissa bygder. För att
     59


 


komma till rätta med detta krävs i de fallen en aktiv stmkturrationalise-     Prop. 1986/87:122 ringspolitik.

Den ändrade inriktningen av lagstiftningen innebär sannolikt en ökad omsättning av jord- och skogsbruksmark. Detta får en positiv effekt på exempelvis utbudet av skogsråvara, i vart fall på kort sikt. Samtidigt försämras i vissa fall förutsältningarna att uppnå rationaliseringsförbätt­ringar, vilket får negativa effekter i ett längre perspektiv. På sikt kan den inhemska råvamtillförseln tryggas bäst genom elt rationellt, uthålligt skogsbmk. Jordförvärvslagen bör därför inriktas på en fortsatt aktiv ra­tionaliseringspolitik inom skogsbmket. Ger i det enskilda fallet fastigheten inle fömtsättningar för en rationell skogsbmksdrift bör liksom nu avslag av rationaliseringsskäl kunna övervågas i fall då goda motiv för detta finns.

En fortsatt inriktning på stmkturrationalisering i här berörda samman­hang kan mycket väl inrymmas i en jordförvärvslag som i högre grad än idag tar hänsyn till regionalpolitiska aspekter. Ett ökat utbud på fastighets­marknaden i kombination med bibehållna möjligheter till aktiv stmklurpo-litik kommer enligt lantmäteriverkels mening atl ge positiva effekter.

Som utredningen påpekar kommer antalet fall då förvärvstillstånd väg­ras att bli mindre om lagen ges den föreslagna ändrade inriktningen. Därtill kommer, som utredningen också påpekar, atl handläggningen bör kunna förenklas (s. 65). Resurser som frigörs genom sådana förändringar bör enligt lantmäteriverkets mening användas till stmklurförbättrande åtgär­der. Omfördelning av resurser lill områden där behoven av stmklurförbätt­rande åtgärder är som störst bör också övervägas.

Det regionalpolitiska hänsynstagandet kommer som förutskickas i be­tänkandet att medföra en mera varierad tillämpning av lagen, anpassad till de särskilda förhållanden som gäller i olika bygder. En förskjutning mot ett sådant synsätt har redan skett, det har märkts inte bara i statistiken över jordförvärvsärenden, utan också i den löpande fastighetsbildningsverk­samheten. Av det skälet har lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen inlett diskussioner och samarbete angående tillämpningsfrågor i olika fastighets­bildningssituationer, främst avseende deltidsjordbmk, fastigheter för kom­binerade ändamål och bostadsfastigheters utformning på landsbygden. Föreliggande lagförslag kommer all påskynda utvecklingen i åsyftad rikt­ning. Betydelsen av att tillämpningen av fastighetsbildningslagen ses över ökar ytterligare efter ändring av jordförvärvslagen.

Fastighelsbildningslagen har i hög grad strukturpoliliska syften. I tredje kapitlet finns bl.a. angivet atl en jordbmksfastighet ska vara beskaffad så att den medger tillfredsställande lönsamhet hos det företag som ska bedri­vas på fasligheten. En liknande bestämmelse finns för skogsbmksfastighe­ter. Utformningen av bestämmelserna är emellertid avsiktligt inte mer konkret än så. Tanken är att det bakomliggande materiella innehållet vid varie tidpunkt ska kunna korrespondera mot de gällande jordbrukspoli­tiska riktlinjerna. Dessutom finns undantagsbestämmelser som under vissa omständigheter kan medge fastighetsbildning även i fall då lönsamhetskra­vet inte är uppfyllt.

Genom den förskjutning i rättstillämpningen som skett i jordförvärvs-
och fastighetsbildningsärenden i framför allt glesbygd har undantagsbe­
stämmelserna, främst 3 kap. 9 §, böriat tillämpas i högre grad än tidigare.
Detta har varil nödvändigl för anpassningen lill en ändrad inriktning i
strukturpolitiken. Översynen av jordförvärvslagen kan nu leda till en ännu
mer flexibel syn på hur jordbmksfastigheter ska vara beskaffade. Ska detta
slå igenom vid fastighetsbildningen måste undanlagsbestämmelserna till­
lämpas i än högre grad och sannolikt bli dominerande. Enligl lantmäteri-
       50


 


verkets mening är det från flera synpunkter, bl.a. med hänsyn Ull rätlssä- Prop. 1986/87:122 kerheien, otillfredsställande om undantagsregler blir dominerande på detta sätt under en längre tid. En översyn av fastighetsbildningslagens särskilda bestämmelser om jord- och skogsbruk bör därför övervägas. En sådan översyn kan göras av lantmäteriverket i samråd med berörda myndigheter. Genom atl inslaget av regionalpolitiska aspekter ökar genom lagförslaget kan man som redan berörts vänta sig alt lagtillämpningen kommer att variera ytterligare mellan olika delar av landet och även mellan olika delar av ett län. Detta motiverar en aktivare planering i länen och kommunema när det gäller regionalpolitiska frågor, stmklurfrågor m.m. Frågan om att upprätta särskilda handlingsprogram aktualiseras. Sådana program kan bl.a. innehålla mål och avgränsningar för hur arbetet med skogens stmk­lurfrågor ska bedrivas. En sådan inriktning skulle underlätta verksamheten och välkomnas av lantmäteriverket.

2.12   Domänverket: Huvudsyftet med stmkturpolitiken är etl aktivt bru­kande av mark för jord- och skogsbruk. För att målel för strukturpolitiken skall kunna nås krävs statlig styrning. Jordförvärvslagen och skötsellagen är instrument för denna styrning. Det är viktigt att dessa instmment formas på etl sådant sätt att de i samspel med de enskilda initiativen leder fram mol det strukturpoliliska målel. Gällande jordförvärvslag uppfyller inle delta krav. Utredningen föreslär ändringar som ger större utrymme för enskilda initiativ. Enligt domänverkets mening borde det vara möjligt att i detta avseende tänja lagstiftningen ytterligare något. Jordförvärvslagen bör enligt domänverkets mening i första hand innehålla regler som gynnar rationaliseringsverksamheten inom skogsbruket samt tillgodoser intresset alt värna om befintliga familjejordbruk och stödja träförädlande företag.

2.13   Kammarkollegiet: Trossamfundet svenska kyrkan äger genom sina pastorat ca 360000 ha produktiv skogsmark. Det motsvarar ca 1,5% av landets totala skogsmarksareal. Skogen förvaltas av stiftsnämnderna. Kammarkollegiet är central förvaltningsmyndighet för frågor om kyrklig egendom. I den egenskapen handlägger kollegiet ärenden om försäljning och inköp av sådan egendom.

Genom bl.a. sliftsnämnderna har kollegiet erfarit de olägenheter som jordförvärvslagen medför i arbetet med strukturrationaliseringen av den kyrkliga jorden. Stelheten vid prisprövningen och den omständliga proce­duren i samband med tillståndsprövningen i övrigl medför att många ange­lägna försäljningar av rationaliseringsfastigheter inte kunnat fullföljas. Oli­ka metoder har använts för att komma från orimliga konsekvenser av regelsystemet. Kollegiet välkomnar därför de nu föreslagna ändringarna som i flera avseenden kommer atl underlätta sliftsnämndernas arbete med strukturrationaliseringen.

2.14    Statskontoret: Statskontoret delar uppfattningen att behovet av en
fortsatt slorleksrationalisering för all bygga upp ytterligare förelag av
sådan omfattning att de ger bmkaren sin huvudsakliga sysselsättning och
försörining inte längre är sä framträdande. Verket finner därför förslagen
välmotiverade och ägnade atl åstadkomma en avreglering då del gäller
förvärv av mark. Detta kan leda till en ökad handel med jordegendomar
som åtminstone i vad avser skogsmark kan påskynda en strukturrationali­
sering.

Sådana förenklingar torde påverka lantbruksnämndernas verksamhet.
Statskontoret vill erinra om att en arbetsgrupp har tillsatts inorri civildepar­
tementet med uppgift att lämna förslag om en samordnad länsförvaltning.
   61


 


Erfarenheter från försöksverksamheten i Norrbottens län skall därvid be-     Prop. 1986/87; 122 aktas. Statskontoret biträder arbetsgruppen.

Enligt statskontorets mening bör del ankomma på länsstyrelsen att svara för en samordnad markanvändning i länet. Del är därför rimligt atl länssty­relsen får avgöra i vilka delar av länet det år av allmänt inlresse att egendomar tas i anspråk för jordbrukels eller skogsbrukets rationalisering. Härvid behöver enligt statskontorets mening ej endasi administrativa grän­ser följas. Inom områden där marken inte är av intresse för storleksrationa­lisering bör egendomar också kunna säljas fritt som fritidsjordbruk.

Inom lantbruksnämndernas ansvarsområde ligger fömtom att bedöma förvärv enligl jordförvårvslagen även att bevaka kommunal förköpsrätl enligt överenskommelser med kommunerna. För att åstadkomma en ratio­nell hantering och för att minska tidsutdräkten vid tillståndsprövningen är det angeläget att i samråd mellan länsstyrelse, lantbruksnämnd och kom­muner utforma så enkla rutiner som möjligt inom områden där fortsalt strukturrationalisering inle anses böra ske.

2.15 Riksrevisionsverket: Riksrevisionsverket konstaterar all de förslag som läggs av utredningen inte innebär några större förändringar när det gäller statens/samhällets möjligheter atl även i framliden ingripa mol och hindra oönskade förvärv av jordbmks- och skogsmark. Den nuvarande lillståndspliktens omfattning kvarstår, dvs. de förvärv som idag kräver tillstånd kommer också att kräva tillstånd i framtiden, samtidigt som de prövande myndigheterna ges elt ökat utrymme att avgöra hur lagen skall tillämpas i det enskilda fallet.

Riksrevisionsverket delar utredningens uppfattning att del är angeläget att anpassa jordförvärvslagen till de ändrade förutsättningarna inom jord-och skogsbruket saml till den ökande betydelsen av en aktiv glesbygdspoli-lik — något som f.ö. slås fast redan i direktiven och är anledningen till atl översynen kommit till stånd. Riksrevisionsverkel ställer sig ocksä positivt till den allmänna inriktningen i utredningens resonemang att del - utan att ge avkall på lagstiftningens grundläggande syften - bör vara möjligt att begränsa nuvarande förvärvshinder. Enligt riksrevisionsverkets uppfatt­ning har dock utredningen i sina överväganden och förslag inte tillräckligt konsekvent tagit fasta på den beskrivning av problembilden som görs i betänkandet. Riksrevisionsverkel anser också att den analys som ligger till grund för vissa av utredningens förslag är ofullständig.

Beträffande jordbruksföretag i utvecklade jordbruksdistrikt finns, såvitt riksrevisionsverket kan bedöma, inget behov av att från rationaliserings­synpunkt ha en särskild förvärvslagsliftning.

I de delar av betänkandet som behandlar skogsbmkets problem har
utredningen enligt riksrevisionsverkels uppfattning på etl alltför summa­
riskt sätt behandlat frågan om den nuvarande lagstiftningens effekter och
den "hotbild" som kan skönjas inför framtiden när det gäller skogsmarken
och dess utnyttjande. Riksrevisionsverket anser exempelvis att det hade
varit önskvärt att utredningen närmare redovisat sin bedömning av i vilken
omfattning man genom hittillsvarande förvärvsprövning motverkat en
oönskad utveckling när del gäller olika skogsfasugheters arrondering och
användning. Enligt riksrevisionsverkets uppfattning är del anmärknings­
värt att utredningen inte ens har försökt göra en sådan genomgång (frågan
berörs över huvud taget inte i belänkandet). Mot bakgmnd av att några
fakta eller resonemang kring dessa frågor inte redovisas saknas, enligt
riksrevisionsverkets mening, i betänkandet underlag för ställningstagande i
  62


 


frågan om behovet av lagstiftning när del gäller förvärv av skogsfastighe-     Prop. 1986/87; 122 ler.

Avslutningsvis vill riksrevisionsverkel anföra följande beträffande de överväganden som görs i betänkandet om skogsfasligheter. Utredningens förslag syftar lill au främja ett rationellt brukande av den befintliga skogs­marken. Såvitt riksrevisionsverkel kan bedöma bör man dock inte ha överdrivet stora förväntningar belräffande effekterna av de föreslagna åtgärderna. Som konstateras i betänkandet (s. 38) är det endast en mindre del - f.n. knappt 30 procent - av det totala antalet överlåtelser av fastigheter taxerade som jordbruksfastigheter som kan påverkas med jord­förvärvslagen. Som utredningen själv konstaterar (s. 49) är vidare sanno­likt andra förhållanden än den nuvarande lagstiftningens "inlåsningsef-fekler" av stor belydelse för benägenheten att avyttra fastigheter. Utred­ningen pekar på sådana omständigheter som skalielagsliftning, dödsbo­ägande, jakl- och fiskeintresse, affektionsvärde m.m. I själva verket torde ett rimligt antagande vara att den föreslagna lagändringen torde få en ganska marginell betydelse för utbudet av sådana mindre skogsfasligheter som f.n. inte bedrivs så rationellt som det från strikt skogspolitiska ut­gångspunkter vore önskvärt.

Utredningens överväganden och förslag pä denna punkt aktualiserar dock en viktig principiell fräga om hur långl kravet på en från strikt skogspolitiska utgångspunkter rationellt bmkad skogsmark lämpligen bör drivas. I olika sammanhang brukar framhållas att skogen inte bara skall ses som en produktionsresurs för råvara till skogsindustrin, ulan också som en källa för rekreation och avkoppling. Ett alltför "optimalt" bmkningssy-slem kan komma i konflikt med denna typ av mål. Del är därför viktigt att samlat överväga de åtgärder som från olika perspektiv år önskvärda när det gäller skogsmarkens framtida användning.

2.16                                                     Hovrätten för övre Norrland: Hovrätten vill         påpeka att om nu

jordförvärvslagen ändras och om man dessutom beaktar förändringarna i jordbrukspolitiken ändras också fömtsättningarna för de jordpolitiska reg­lerna i fastighetsbildningslagen markant. 3 kap. 5, 6 och 7 §§ i denna lag innehåller bestämmelser om jord- och skogsbruk. Dessa bestämmelser kan därför behöva ses över för att anpassas till de nya förutsältningarna och för att man inte i alltför stor utsträckning skall behöva tillgripa undantagsbe­stämmelserna i 3 kap. 9 § nämnda lag.

2.17    Kammarrätten i Jönköping: Det nuvarande tillståndssystemet kräver
en betydande administration fastän det - som framgår av betänkandet -
gäller endast en mindre del av förvärven. När nu möjlighetema att förvär­
va fastigheter skall öka och ingrepp i marknaden ske i färre fall hade det
varit värdefullt om utredningen diskuterat möjligheten att radikalt lägga
om systemet för att uppnå förenklingar. Så länge ett huvudändamål med
lagen varit att främja lantbrukets och skogsbrukets rationalisering har elt
tillståndsförfarande varit naturligt.

När syftet blir alt ingripa i särskilda fall borde man allvarligt pröva att övergå till elt förköpssystem. Förvärven skulle i princip vara fria men lantbruksnämnden eller annan myndighet skulle ha möjlighet att i efter­hand gå in om förutsättningar härför föreligger. Man skulle då slippa ett byråkratiskt tillståndsförfarande och de svårigheter som uppkommer vid exekutiva auktioner.

Kammarrätten kan inte på föreliggande material förorda ett förköpssy­
stem men beklagar att ett sådant inte utretts närmare.
                          63


 


Det av utredningen framlagda förslaget är till sin tekniska utformning     Prop. 1986/87; 122 mycket allmänt hållet. Formuleringarna är så generella atl det ofta blir svårt för den enskilde att med utgångspunkt från lagtexten och motiven bedöma om han kan få tillstånd att förvärva en viss fastighet.

2.18    Malmö tingsrätt: Tingsrätten ifrågasätter när det gäller jordförvärvs­lagen om inte den lagen i sin helhet bör ses över från språklig och redak­tionell synpunkt.

2.19    Luleå tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens uppfattning att det jordbmkspoliliska intresset av att med stöd av jordförvärvslagen verka för ytterligare uppbyggande av rationella jordbruksföretag med intensiv pro­duktion inte längre är så framträdande.

Likaså delar tingsrätten utredningens uppfattning, att det kan antagas att jordförvärvslagstiftningen, i dess nuvarande utformning, har en återhål­lande inverkan på omsättningen av jordbruks- och skogsbmksfastigheter.

Tingsrätten delar därför också utredningens uppfattning, att det behövs förändringar i nuvarande jordförvärvslagstiftning på gmnd av de ändrade förutsättningama för jordbmks- och skogsbmkspolitiken samt regionalpo­litiken, och atl dessa förändringar bör inriktas på dels begränsningar i nu gällande förvärvshinder, dels en anpassning av lagens tillämpning tdl skilda förhållanden inom olika delar av landet.

De åtgärder, som utredningen föreslår, framstår i huvudsak som lämpli­ga för att åstadkomma sådana förbättringar som enligt direktiven tid utred­ningen är önskvärda.

2.20    Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen anser att eftersom
lantbmkets situation varierar starkt inom landet och även inom ett län
måste jordförvärvslagen vara en "ramlag" med regional fillämpning. La­
gen kan därigenom underlätta för länet att driva en medveten landsbygds­
politik.

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att jordförvärvslagen skall

-    främja en aktiv näringsverksamhet på landsbygden

-    främja ett boende på landsbygden och

-    stärka sambandet mellan ägande och bmkande.

Emellertid har utredningen inte fullföljt dessa tankegångar i sitt

förslag.

2.21------------------------------------------ Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen finner----------------------------------------- att de före­
slagna uppmjukningarna av jordförvärvslagen kommer att innebära en
enklare och snabbare handläggning vid lantbmksnämnderna genom att
antalet förvärvsärenden som kommer att prövas, blir avsevärt färre. Läns­
styrelsen delar också utredningsmannens allmänna syn alt en ökad omsätt­
ning av jordbruksfastigheter bör åstadkommas och att fritidsjordbruk i
större omfattning bör medges. Länsstyrelsen finner dock att det vore
värdefullt att i jordförvärvslagen ha nägon form av spärr som hindrar att
jordbmksfastigheter och därmed permanent boende i regionalpolitiskt ut­
satta områden övergår till fritidsbosätlning.

Den föreslagna nya jordförvärvslagen kommer sannolikt att leda till en
ökad omsättning av jord- och skogsbmksfastigheter. Länsstyrelsen anser
att lagen mot denna bakgrund borde innehålla en möjlighet för tillstånds­
myndigheten att ställa villkor på stmklurförbättrande ätgärder som kan
förknippas med förvärv. I Kalmar län är fastighetsstmkturen i vissa områ­
den klart olillfredsställande och det har visat sig svårt att på frivillig väg få
  64


 


till stånd förbättringar.                                                   Prop. 1986/87:122

Länsstyrelsen anser att det kan vara ologiskl att, samtidigt som andra regier mjukas upp, behålla släktskapsregler, som skiljer sig från arvslag­sliftningen. Länsstyrelsen avser här särskilt prövning i samband med över­låtelse till syskonbarn.

2.22    Länsstyrelsen i Blekinge län: Utvecklingen inom säväl jordbruket som skogsbruket har under de senaste årtiondena genomgått en omfattande omvandling. Den kraftiga produktivitetsökning som skett inom jordbruks­näringen har radikalt förändrat näringens förutsättningar. Produktions­överskott och sjunkande världsmarknadspriser har medfört obalans mellan inhemsk produktion av jordbmksprodukter och inhemsk konsumtion. Be­tydande arealer jordbruksmark bör därför kunna ges annan användning. Länsstyrelsen finner det därför bland annat mot denna bakgrund angeläget att gällande lagstiftning ses över.

2.23    Länsstyrelsen i Kristianstads län: Utvecklingen sedan gällande lags tillkomst 1979 kännetecknas i stort av för jordbruksnäringen besvärande produktionsöverskott, försämrad lönsamhet, nya målsättningar för jord­brukspolitiken och regionalpolitiken samt ökade krav pä god miljö. Utred­ningen pekar bland annat på sådana omsländigheler som att jordbrukarfa­miljerna hämtar sina inkomster till allt större del från källor utanför det traditionella jord- och skogsbruket, att skogsbrukels roll som stödnäring till jordbmket minskar i omfattning saml all möjligheterna till kombina­tionsjordbruk i glesbygdsområdena bör underlättas.

Mol denna bakgrund diskuterar utredningen vissa effekter av den nuva­rande lagstiftningen och menar att det är angelägel att lagens syften anpas­sas lill dessa ändrade fömtsättningar. 1 och för sig kan länsstyrelsen i huvuddragen dela utredningens mening härom även om tillämpningen i länet hittills ej kan anses strida mot dessa syften. Redan den nuvarande lagstiftningen ger i många stycken möjligheter till anpassning av tillämp­ningen efter den fortgående utvecklingen och med beaktande av regionala skillnader. Utredningens uppfattning aU nuvarande lagstiftning har inlås­ningseffekter av betydande omfattning, vilka motverkar en önskad fastig­hetsomsättning, delas inte av länsstyrelsen. Benägenheten, eller snarare obenägenheten, atl avyttra fastigheter styrs i vida större utsträckning av sådana omständigheter som skattelagstiftning, dödsbo- eller flerägande, fritidsintressen, affektionsvärden m.m.

2.24    Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen finner del remitterade förslagel i huvudsak väl anpassat till de ändrade förutsättningarna inom jordbruket och skogsbruket och har inte något att erinra mot atl förslaget lägges till gmnd för lagstiftning.

2.25    Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen har beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet "Översyn av jordförvärvslagen". Förslaget innebär en minskad reglering och möjliggör samtidigt siörre anpassning till regionala förhållanden och hänsyn till miljön. Därmed ger utredningen i princip lagen en inriklning, som kan tillgodose de önskemål länsstyrelsen tillsammans med sex andra län i Sydsverige framförde lill departementet i april 1986.

2.26    Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att det i princip inte finns skäl att bygga upp ytterligare jord­bruksenheter av sådan storlek all de ger brukaren sin huvudsakliga syssel-      65

5    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 122


 


sättning och försörjning. På flera håll inom länet är dock arronderingen Prop. 1986/87; 122 dålig även inom slättbygden. Vidare finns stora brister i fastighetsstmk­turen i anslutning till allmänna vägar och järnvägar. Dessa brister blir alltmer påtagliga på grund av ökande trafik och högre hastigheter. För en rationell produktion måste också familjejordbmken få utvecklas. Inte minst gäller detta i samband med neddragningen av animalieproduktion. Lagstiftningen får därför inte utformas sä alt lantbruksnämndens möjlighe­ter all påverka utvecklingen i dessa avseenden avsevärt försämras.

Beträffande skogsmarken har en av länsstyrelsen lillsalt arbetsgrupp konstaterat att omkring 83000 ha är dåligt arronderad och i slort behov av stmklurförbättrande åtgärder. Länsstyrelsen har därför antagit ett pro­gram för bl.a. skogliga stmkturförbättringar och tagit officialinitialiv för att få igång lantmäleriförrättningar beträffande vissa områden. Erfarenhe­terna av denna verksamhet är myckel goda. För alt arbetet skall ge etl gott resultat fordras emellertid alt lantbruksnämnden har byggt upp en tillräck­lig markreserv inom områdena motsvarande åtminstone 10% av området. Detta lar lång tid och kräver en aktiv insats av lantbruksnämnden. Denna aktiva inköpspolitik är också betydelsefull för de markbyten som måste göras i samband med bildande av naturreservat och skjutfalt i länet. Även inom skogsmarken sker emellertid huvuddelen av strukturrationalisering­en i lantbruksnämndens dagliga arbete genom förhandling med köpare av fastigheter och övriga berörda fastighetsägare. Denna verksamhet måste få fortsätta.

För att underlätta genomförande av beslut om naturreservat och liknan­de kan del vara angeläget och rationellt atl helt eller delvis kunna vägra förvärvstillslånd och lösa in områden. Redan nu använder lantbruksnämn­derna jordförvärvslagen för att nä praktiska lösningar för naturreservats­bildning. Möjligheten att underlätta säkerställande av mark för naturvårds­ändamål bör kunna införas genom en komplettering av 6 § jordförvärvsla­gen.

2.27 Länsstyrelsen i Värmlands län: I utredningen framhålls att det från samhällets synpunkt alltjämt finns ett behov av en jordförvärvslag som

slår vakt om familjejordbruket

begränsar juridiska personers fastighetsförvärv

gör det möjligt atl i utpräglade glesbygder ta lill vara sysselsättningsmöj­ligheterna i jord- och skogsbmket.

Länsstyrelsen delar denna uppfattning och anser liksom utredningen att den nuvarande lagen behöver omarbetas för alt bättre anpassas till ändrade förhållanden inom de areella näringarna och till den ökade betydelsen av en aktiv glesbygdspolitik.

Liksom utredningen tror länsstyrelsen att de redovisade syftena med lagen kan uppnås även efter en begränsning av prisprövningen och bo­sättnings-, utbildnings- och rationaliseringskraven.

Länsstyrelsen har vid sin bedömning av utredningen haft glesbygdspoli­tiken och landskapsvården som sina viktigaste utgångspunkter.

Landskapsvården har beaktats i utredningsarbetet. Det är ett i dessa sammanhang nytt och välkommet inslag. Länsstyrelsen anser emellertid

att denna fråga bör ges ännu större tyngd . I hushållningen med

naturresurserna bör en omsorg om landskapels natur- och kulturvården
enligt lånsstyrelsens mening alltid vara etl mycket viktigt inslag. Strävan i
denna riktning slår inle i motsättning till, utan ulgör en viktig del av ett
samhällsekonomiskt betraktelsesätt. På lång sikt är landskapet som kultur­
bärare och dess levande innehåll en betydelsefull resurs.
                         66


 


Riksdagen har beslutat om en offensiv och ulvecklingsinriklad gles-     Prop. 1986/87; 122 bygdspolitik. Denna har bl.a. konkretiserats i glesbygdsstöd och projekt­verksamhet. Riksdagens intentioner har fått ett stort gensvar i form av elt ökat individuellt risk- och förelagande samt kollektivt engagemang i många bygder.

Länsstyrelsen ser mycket positivt på dessa tendenser. Samtidigt upple­ver länsstyrelsen att del finns betydande hot mot glesbygden. Situationen inom jordbruket är ett sådant hot. Etl annal är de fortsatta rationalisering­arna inom skogsbruket.

Länsstyrelsen förordade därför i sitt yttrande över livsmedelskommit-léns betänkande myckel tydliga regionalpoliliska hänsynstaganden inom jordbrukspolitiken. Etl motiv för detta var enligt länsstyrelsens uppfatt­ning att del inte är jordbruket i skogslänens skogs- och mellanbygder som orsakat landels livsmedelsöverskott. Etl annat var atl en sådan politik säkerligen skulle vara ett förhållandevis billigt och effektivt sätl alt bedriva regional- och glesbygdspolitik.

Markägandet utgör en av flera strukturskapande faktorer på glesbygden. Del är därför viktigt att jordförvärvslagen står i samklang med intentio­nerna bakom den offensiva och ulvecklingsinriklade glesbygdspolilik som riksdagen beslutat om. I annal fall kommer ansträngningarna inom ramen för denna politik atl urholkas av en brist på helhetsyn när det gäller den samlade politiken för glesbygden.

2.28   Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen delar utredningens uppfatt­
ning att en viss liberalisering bör komma till uttryck i lagstiftningen. Det är
vikligt alt de regionalpoliliska intressena får ökad tyngd i lagen, vilket
framgår av den nya lydelsen i 1 §.

Det finns dock anledning varna för en alltför kortsiktig syn på struktur­problemen i jordbruket och skogsbruket. Behovet av att förbättra fastig-hetssirukluren, särskilt i skogsmarken, är pä sina håll myckel stort. Även om l.ex. Kopparbergs och Värmlands län har en betydligt sämre fastig-hetsstruktur än Örebro län, finns dock inom delar av länet eU starkt behov av atl förbättra strukturen i skogsmarken. Liberaliseringstanken bör få till följd atl den så kallade frikretsen i 3 § 5 åler får omfatta även syskon och syskons avkomling, vilket inte föreslagils av utredningen. Denna återgång lill vad som gällt i tidigare lagstiftning bör ses mot bakgrund av att cirka 70% av det totala antalet överlåtelser av fasligheter taxerade som jord­bruksfastigheter inte prövas enligt jordförvärvslagen. Fång genom arv, testamente och bodelning omfattas ju inte av lagen.

2.29   Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen instämmer i utred­ningens problembeskrivning att utvecklingen inom lantbruket har medfört atl allt färre lantbruksförelag behövs för att nå det av riksdagen fasUagda produktionsmålet. Strävan alt bygga upp och vidmakthålla rationella fa­miljeföretag leder med den fortgående produktivitetsutvecklingen till att alll färre renodlade jordbruksförelag kan beslå i framliden. En större vikl måste i fortsättningen läggas vid alt bibehålla eu boende på landsbygden. Ändå finns det även i framtiden behov av arealkompletteringar och struk-turförbäitrande åtgärder inom jordbruket. En avvägning måste därför gö­ras utifrån bygdens struktur och förutsättningar i varie särskilt fall.

2.30   Länsstyrelsen i Västernorrlands län: I Väslernorrlands län spelar de areella näringarna - jordbruk, skogsbruk och fiske - en mycket viktig roll för den regionala utvecklingen. Inte minst för glesbygden har jord- och

skogsbruket en avgörande betydelse. Eftersom en aktiv glesbygdspolitik    67


 


är mycket angelägen för vårt län vill länsstyrelsen särskilt framhålla atl     Prop. 1986/87; 122 jordförvärvslagen skall stimulera boende i glesbygd och atl man vid lagens tillämpning särskilt bör beakta den regionalpoliliska utvecklingen.

2.31 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen instämmer i att såväl jordbruket som skogsbruket har genomgått stora tekniska och ekonomiska förändringar sedan nuvarande jordförvärvslags tillkomst. Detta har också gett sig till känna i den direkta lagtillämpningen vilken liberaliserats vä­sentligt sedan 1979. Lagens konstruktion med stora inslag av bedömningar har gjort delta möjligt. Det nu framlagda förslaget år därför till vissa delar en lagteknisk anpassning till den tillämpning såsom den utvecklat sig. Bl.a. vid kombinationen bosättning och deltidsjordbmk har ansökningarna näs­tan undantagslöst bifallits vad gäller Jämtlands län.

Jämtlands län skiljer sig från riksgenomsnittet i sä måtto att jord- och skogsbmket fortfarande är av mycket stor betydelse för sysselsättningen. Enligl tillgänglig statistik är den procentuella andelen sysselsatta inom dessa näringar 11,1 %, en av de högsta i landet. I förlängningen finns siffror som visar atl vart tredje hushåll i lånet är beroende av det direkta jord- och skogsbruket samt förädlingsindustrin för sin försörining. 1 vissa glest be­byggda trakter där det är ett regionalpolitiskt intresse all bibehålla service och sysselsättningstillfällen är sysselsäitningstalet väsentligt högre. Detta beror till största delen på alt andra utkomstmöjligheter saknas. Det är därför viktigt atl befintlig jordbruks- och skogsmark tas tillvara för lokal sysselsättning. Det omfattande dödsbo-, utbo- och flerägandet utgör här­vidlag en hämsko. Länsstyrelsen finner det olyckligt att utredningen inte givits sådana direktiv och tidsramar atl dessa vikliga frågor kunnat analy­seras och förhoppningsvis lösas. De är i sig ett betydligt siörre problem och hinder för en positiv utveckling än de frågor utredningen analyserat. Länsstyrelsen förutsätter dock atl sittande dödsboutredning snart kommer med kraftfulla förslag som kan leda till att problemen löses.

Enligl utredningen minskar skogsbrukets traditionella roll som stödnä­ring till jordbruket. En alll mindre del av den totala skogsmarksarealen drivs i kombination med jordbruk.

Denna slutsats är naturligtvis riktig i ett nationellt perspektiv och kan också visas med statistik. Frågan kan emellertid också ses från en annan utgångspunkt. I Jämtlands län finns ca 2,7 milj. ha skogsmark. Gott och väl 1 milj. härav ägs av enskilda inklusive dödsbon. Cirka 320000 ha brukas tillsammans med mer ån 2 ha åker. DeUa kan vid en första anbhck synas marginellt. Om vi istället vänder på betraktelsen, blir resultatet annoriun­da. Del finns idag ca 3 300 st jordbmksföretag med mer ån 2 ha åker. Av dessa är cirka 300 st arrendeförelag dvs. renodlade jordbruksföretag. Cirka 3000 av länets jordbruksföretag drivs sålunda i kombination med skog. Ofta är del skogen som är huvudnäring även i det kombinerade företagel. Medelarealen är över 100 ha. Skogen är därför av väsentlig och ofta av avgörande betydelse för dessa kombinerade förelags fortlevnad. Den mås­te därför också förvärvsmässigt sett hanteras på ett riktigt sätt och tillmä­tas den vikl den i realiteten har. Härutöver finns åtskilliga renodlade skogsbruksföretag med självverksamma ägare/brukare.

2.32 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Utredningen har redovisat utveck­
lingen inom jordbruket och skogsbruket samt sökt belysa gällande jordför­
värvslags effekter. Med hänsyn till ändrade förutsättningar inom jordbru­
ket och skogsbruket samt till den ändrade betydelsen av en aktiv gles­
bygdspolilik anser utredningen det nu vara befogat att begränsa eller ta
bort en del förvärvshinder som nuvarande lag ställer. Därigenom skulle
              68


 


bl.a. en ökad omsättning på fastigheter stimuleras. Länsstyrelsen delar     Prop. 1986/87:122 utredningens bedömning om lägel i stort.

Strukturutveckling (ägo-, ägar- och företagsutvecklingen) inom jordbru­ket och skogsbruket i länet går i samma riktning som i landet i sin helhet, men är starkare markerad. Utvecklingen i inlandet är speciellt oroande.

Antalet jordbruksföretag har minskat med 69% i Västerbotten under perioden 1961-1985 mot 53% för hela riket. För åkerarealen är minskning­en 26% i länet och för riket 11 %.

Nedläggningen av förelag och jordbruksjord torde komma att fortsätta.

Flerägandet och utboägandet av fasligheter ökar, en utveckling som är klart negativ för inlandet.

Utvecklingen är mycket allvariig för hela länet och mäste vändas, om en balanserad befolkningsutveckling i landets olika delar skall bli möjlig och om tillgång lill arbete och service skall ges dess befolkning i enlighet med 1985 års riksdagsbeslut om mål och riktlinjer för regionalpolitiken. Jordför­värvslagen är elt av styrinstmmenlena i jord- och skogsbrukspolitiken. Eftersom de allra flesta överlåtelserna numera sker genom arv eller genom släktförvärv som är undantagna från jordförvärvslagens prövning är lagens möjligheter att påverka strukturutvecklingen starkt begränsad.

De föreslagna ändringarna i jordförvärvslagen är i stort välmotiverade. Länsstyrelsen biträder därför i huvudsak utredningsmannens förslag.

För att komma till rätta med strukturproblemen inom jordbmket och skogsbruket i länet behöver enligt länsstyrelsens mening fömtom ändring­arna i jordförvärvslagen ytterligare åtgärder snabbt sättas in. Det gäller både lagändringar, l.ex. om mångägandel som dödsboutredningen nu utreder och resursförstärkningar lill berörda stadiga organ för att den negativa strukturutvecklingen inom jordbmket och skogsbruket skall kun­na vändas.

2.33    Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen delar utredningens
uppfattning atl nuvarande jordförvärvslag verkar bromsande på omsätt­
ningen av fastigheter. Som framgått av beskrivningen av fastighetsstruk­
turen i länet är del dock fortfarande angeläget att ha en jordförvärv slag
som kan användas som rationaliseringsinstrument både i jord- och skogs­
bruket samtidigt som den kan användas för att ta tillvara sysselsättnings­
möjligheterna i glesbygden och begränsa juridiska personers förvärvsrätt.

Utredningens ambition att klara en sådan målsättning samtidigt med att stimulera till en ökad omsättning av fastigheter finner länsstyrelsen vara riktig.

2.34                                                                                              Eksjö kommun: Kommunen vill för sin del understryka att det förhål­
landet atl inte obetydliga arealer jordbruksmark beräknas komma att tas ur
produktion innebär atl många kombinerade företag behöver förstärkas
med skogsmark. Kommunen anser aU utredningen inte tillräckligt beaktat
konsekvenserna av en sådan förändring. Förhållandet torde vara typiskt
för situationen bl.a. i Eksjö kommun. Mot denna bakgmnd finns skäl att
underlätta för enskilda personer som driver jordbruk eller kombinerade
jord- och skogsbruksföretag att få göra tillskottsförvärv av skogsmark.
Utredningen framhåller att förslagen till ändringar syftar till att öka möjhg-
heten för enskilda personer att förvärva jord- och skogsbmksfastigheter.
Detta bör enligt utredningen kunna leda till en viss ökning av fastighetsom-
sättningen. Kommunen anser att åtgärder i samma syfte även bör vidtas
beträffande förändringar av skattelagstiftning och dödsboägande. Detta
har legat utanför utredningens direktiv, varför regeringen bör vidta särskil­
da åtgärder i detta avseende.
                                                            69


 


Enligt direktiven skulle vid översynen hänsyn tas lill möjligheterna att Prop. 1986/87; 122 kombinera jordbruk och skogsbruk med annan sysselsättning. Enligt kom­munens uppfattning har utredaren inte tillgodosett direktiven i detta avse­ende på ett tillfredsställande sätt. Enligt direktiven kan det vidare vara befogat att göra en åtskillnad mellan huvudsakliga skogsfasligheter, hu­vudsakliga jordbruksfastigheter samt kombinerade jord- och skogsbruks­fastigheter. Med det senare avses sådana fasligheter där både jordbruksde­len och skogsdelen har en sådan omfattning atl kombinationen som sådan har belydelse för förelagets ekonomi. Kommunen noterar härvidlag alt utredningens förslag snarare går i motsatt riktning. 1 nuvarande lag an­vänds uttrycket lantbruksförelag. Enligt utredningen föreslås i stället åt­skillnad mellan å ena sidan skogsbruksföretag och å andra sidan jordbruks-och trädgårdsnäringsföretag. De kombinerade företagens fömtsättningar och behov diskuteras inle på det sålt som framgår av direktiven. Kommu­nens uppfattning är atl ett bättre beaktande av direktiven i de nu nämnda avseendena torde ha inneburit störte möjligheter atl beakta de kombinera­de företagens situation.

2.35    Dals-Eds kommun: Lagförslaget synes slå i god samklang med av kommunen antaget program för ökat inflytande i jordförvårvsfrågor.

2.36    Bräcke kommun: Bräcke kommun delar utredningens syn att jordför­värvslagen ska syfta till att med familjejordbruket som bas främja och utveckla jord- och skogsbruks- och trädgårdsnäringen. Rationaliserings-målet har nedtonats vilket är tillfredsställande för de småbruk som finns i Norrlands inland. Det är också positivt att utredningen uppmärksammat de regionalpolitiska fördelarna med kombinationssysselsättningar, inte bara mellan jord och skog utan även kombinationer med annan verksam­het.

Utredningen påtalar att det endast är en mindre del av det totala antalet överlåtelser av jord- och skogsbruksfastigheter som påverkas av jordför­värvslagen. Ändå andas utredningen en optimism om atl föreslagna änd­ringar väsentligt kommer att förändra och förbättra utvecklingen av jord-och skogsbruksnäringen. Bräcke kommun tror inte att uppmjukningen av jordförvärvslagen inklusive borttagandet av prisprövningen på något avgö­rande sätt kommer att lösa strukturproblemen i privatskogsbruket.

För att åstadkomma detta måste fler- och dödsboägandet samt släktför­värv ytterligare granskas och åtgärdsförslag tas fram. Kommunen är ändå positiv till flertalet av utredningens förslag då de positivt påverkar möjlig­heterna till sysselsättning i landets glesbygdsområden.

2.37     Storumans kommun: Storumans kommun delar utredningens mening
att en uppmjukning av förvärvsprövningen behövs. Som påpekas i den
allmänna motiveringen kan nuvarande prövning medverka till den allt mer
ökande ägarsplittringen. För Storumans kommun är mångägandel av jord-
och skogsbruksfastigheter kanske det största hindret för en utveckling av
basnäringarna.

Genom alt öka möjligheten för enskilda personer och lokala träföräd­lande företag att förvärva fastigheter kan den nya lagen leda till ökning av faslighetsomsätlningen. Detta är, som Stommans kommun ser det, önsk­värt om det också kan leda till ett minskat flerägande. På detta sätt kan flera jord- och skogsbruksfastigheter komma i "produktion" och därmed medverka till större aktivitet i bygden.

------ ------------------------------------------------------------------------------------------ 70


 


Även om kommunen f.n. inte har anledning att föregripa den pågående     Prop. 1986/87; 122 översynen av den statliga länsorganisationen, kan man här skönja de fördelar en sammanslagen länsförvaltning kan få för atl främja elt regional­politiskt synsätt på jordförvärvsfrågorna. 1 förlängningen av detta kan kanske övervägas alt förvärvsprövningen direkt läggs på kommunerna.

2.38    Pajala kommun: En kommitté tillsatt av Lantbrukarnas riksförbund för översyn av jordförvärvslagen anför under rubriken "allmän målsätt­ning" atl förvärv av alla slags juridiska personer, bl.a. kommuner, endasi ska kunna komma i fråga om likvärdig mark avstås. Kommunen motsätter sig bestämt detta då det skulle innebära omöjliggörande i många fall av förvärv av för samhällsutvecklingen erforderlig mark.

2.39    Svenska kommunförbundet: Sveriges jordbruk producerar idag mer livsmedelsprodukter ån vad del finns lönsam avsättning för. Något fram­trädande behov föreligger därför inte längre av att med jordförvärvslagens hjälp försöka utveckla fler rationella jordbruksföretag. Däremot finns etl slort regionalpolitiskt inlresse av att med lagens hjälp kunna tillvarata sysselsättningsmöjligheterna på landsbygden.

De av utredningen föreslagna ändringarna i lagen innebär att dess syfte förändras så tillvida att det regionalpolitiska intresset får en mer framträ­dande roll framför kravet på utveckling av rationalla företag. Styrelsen är positiv till denna förändring.

Kommunerna har under senare år engagerat sig alltmer i näringslivs- och sysselsättningsfrågor. Sysselsättningsmöjligheterna inom jordbmket och skogsbmket utgör därvid en viktig bas. Detta gäller inte enbart de mest utpräglade glesbygdskommunerna utan flertalet landsbygdsdominerade kommuner.

Styrelsen anser bl. a. mot denna bakgrund att kommunen i fortsättning­en bör befrias från skyldigheten att söka förvärvstillstånd. Den föreslagna lydelsen i den nya 3 § p 3 bör ändras i enlighet härmed.

2.40    Landstingsförbundet: Vid tillkomsten av nu gällande jordförvärvslag
lades stor vikt vid intresset av att främja jord- och skogsbrukets rationali­
sering. Enligt utredningen visar nuvarande överskottsproduktion inom
jordbruket att etl sådant generellt behov inte längre föreligger. Däremot
anses det rimligt atl genom förvärvsprövningen även i fortsättningen främ­
ja rationalisering där det är av allmänt intresse t. ex. i fråga om skogsmark
med en mycket splittrad ägarbild eller i områden med god jordbruksmark
där jordbrukaren kan få sin huvudsakliga inkomst från vegelabilieproduk­
tion.

Landstingsförbundets styrelse har inget att invända mot att dessa över­gripande bedömningar nu läggs till gmnd för en förändrad jordförvärvslag.

Förbundsstyrelsen konstaterar att utredningens förslag bör kunna med­verka till etl effektivt markutnyttjande samtidigt som större hänsyn tas till jord- och skogsbrukets regionalpolitiska betydelse än vad fallet är med nuvarande lagstiftning. Ytterligare åtgärder behövs dock för att t. ex. lösa upp del dödsboägande som i många delar av landet direkt motverkar möjligheterna till ett aktivt lantbruk.

2.41    Sveriges industriförbund: I den mån regleringen av marknaden för
försäljning av mark för jord- och skogsbruk har haft någon funktion att
fylla, är situationen i dag radikalt annorlunda på många sätt. Både jord-

och skogsbrukets förutsättningar har förändrats så atl regleringen ter sig   71


 


otidsenlig och i allt väsentligt onödig. Industriförbundet ser positivt på Prop. 1986/87:122 förslagel lill liberalisering, men menar att del varit väl befogat att gå väsentligt längre än som nu skett. Del fmns enligl Förbundets uppfattning ingen anledning att i dag diskriminera skogsföretagen som köpare av skogsmark. Den redovisade oron för att skogsföretagen skulle överta skogsmark i den omfaUning som antyds förefaller helt omotiverad. I utred­ningen redovisas etl föråldrat sätt att se på möjligheterna för skogsbönder alt genom skog komplettera sin sysselsättning i regionalpolitiskt känsliga bygder. Den fortgående rationaliseringen har i praktiken tagit bort möjlig­heterna all i liten skala få en rimlig arbetsutkomst av skogsbmket.

2.42    Lantbrukarnas riksförbund: Utvecklingen inom jordbmket och situa­
tionen på landsbygden med en alll mindre bofast befolkning gör del enligt
Lantbmkarnas riksförbunds uppfattning nödvändigt att ändra tillämpning­
en av jordförvärvslagen. Utredningen har i sina överväganden pekat på
flera motiv för att förändra nuvarande lagtext som väl sammanfaller med
Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning.

En fortsatt stmklurtationalisering i syfte alt bygga upp allt störte företag
leder till allt färre lantbmk. Därmed minskar möjligheten atl bibehålla
befolkningen och underlaget för service, kringnäringar m. m. De senaste
årens utveckling har föranlett Lantbrukarnas riksförbund att vidta en
översyn av jordförvärvslagen.       

2.43    Hushållningssällskapens förbund: Förbundet, som företrädare för lan­dets 25 hushållningssällskap, ansluter sig helt och ger sitt fulla stöd till vad som framförs i Lantbrukarnas riksförbunds yttrande.

2.44    Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Vi vill slå fast att det centrala för oss är atl all skogsmark brukas aktivt. Delta innebär att skog och skogsmark skall skötas så all den uthålligt avkastar en hög och värde­full virkesproduktion samtidigt som hänsyn tas till naturvården och övriga allmänna intressen.

Av detta följer att ägandet av skogsmark och växande skog för oss inte är en lika central fråga om etl aktivt bruk av dessa resurser.

Vi förespråkar en fri marknadsekonomi där regleringar i princip bör undvikas. 1 vissa frågor menar vi dock att regleringar kan vara nödvändiga för atl övergripande samhälls- och näringsintressen inte skall äventyras. Ett sådant exempel finns i jordbrukspolitiken där målen om att trygga vårt lands livsmedelsförsörining såväl i fred som under avspärrning och i krig är överordnade. Till följd av dessa mål har jordbrukets produkter under en längre tid varit prisreglerade.

Skogsbrukets och skogsindustrins produkter är däremot i högsta grad inordnade i det marknadsekonomiska systemet. Att i allt för hög grad störa marknaden för skogsbrukels produktionsmedel, skogsmark och växande skog, genom prisreglering och andra regleringar är därför ologiskl. 1 prin­cip är således skogsindustrin för att en fri marknad skall råda för skogs­mark och växande skog. Vi menar att fömtsättningarna nu skiljer jord- och skogsbruket åt i sådan omfattning att det är dags att bryta kopplingen mellan jord- och skogsbrukspolitiken.

Sammanfattningsvis vill vi anföra att vi önskat att utredningen gått
längre i försöken att liberalisera jordförvärvslagen. Om utredningens för­
slag följs kommer vi även framdeles atl lida av en otidsenlig jordförvärvs­
lag. De stora förändringar som skett och som alltjämt sker i jord- och
skogsbruket motiverar en mer långtgående liberalisering än den föreslag­
na.
                                                                                                72


 


Vi anser att den koppling mellan ägande, boende och sysselsättning som Prop. 1986/87:122 ständigt återkommer i förslaget till ny jordförvärvslag inte längre motsva­ras av verkliga förhållanden. Den tekniska utvecklingen har inneburit att det i många fall redan idag, är orationellt och ger dålig lönsamhet om skogsägaren själv skall utföra avverkning m.fl. arbeten pä sin fastighet. Sysselsättning pä landsbygden kan därför inle skapas genom all med en statlig jordförvärvspolitik tillskapa skogsbruksföretag som skall ge sin ägare betydande bidrag till sysselsättningen. Inkomster av skogsbruk har redan idag för flertalet skogsägare karaktären av kapitalinkomst och i framtiden kommer myckel få skogsägare att få någon betydande arbetsin­komst från arbete i egen skog. Det är ett aktivt skogsbmk som, oberoende av vilken kategori ägaren tillhör eller vem som gör det egentliga arbetet, ger ökad sysselsättning både i skogen och i industrin. Jordförvårvslagens regionalpolitiska belydelse ligger därför på ett annat plan än det som utredningen tycks förutsätta. Del är en liberaliserad jordförvärvslag som genom en ökad fastighetsomsättning och etl aktivare skogsbruk kan bidra till sysselsättning i glesbygden.

Den presenterade utredningen har utförts under stor tidspress. Tyvärr har detta medfört att utredningen inle haft möjlighet alt utföra några specialundersökningar. Någon egentlig egen analys har utredningen såle­des inte utfört utan istället har överläggningar med olika inlressegmpper fått ge ramen för utredningens resultat.

Detta sätt atl arbeta har lett till vad som kan karaktäriseras som en mindre lyckad kompromiss mellan dagens lagstiftning och det framlida behovet. Vi anser att utredningen inte tillräckligt tagit fasta på direktiven och bakgrunden till utredningen. Vi ber att få påminna om atl elt av de främsta skälen till en översyn av jordförvärvslagstiflningen är behovet av ett aktivare skogsbruk. En utveckling som kan möjliggöras om passiva skogsägare säljer sina fastigheter och ger plats för intresserade och aktiva skogsbrukare.

I utredningen beskrivs de stora och fortgående förändringar som sker inom jord- och skogsbmksnäringarna. Förändringarna inom jordbruket beskrivs relativt ingående medan förändringarna i skogsbruket beskrivs ytligt. Vi vill påpeka att Sverige har idag en modern och konkurrenskraftig skogsindustri och etl effektivt skogsbruk. I skogsbruket har t.ex. den tekniska utvecklingen medfört att produktiviteten sjufaldigats sedan 1950-talet. Denna utveckling har varit helt nödvändig för all klara kostnadsut­vecklingen i skogen och därigenom skogsindustrins konkurrenskraft på världsmarknaden.

Om skogsbruk skall vara lönsamt och ge utövaren en marknadsmässig inkomst måste driften vara rationell och koslnadseffektiv och virket föräd­las i en konkurtenskraftig industri med god betalningsförmåga. För att klara detta blir skogsarbetet alll mer specialiserat och beroende av maski­ner med höga investeringskostnader. Detta innebär att det krävs myckel stora arealer för atl på heltid sysselsätta skogsägaren i egen skog och att det inle är möjligt alt med hjälp av jordförvärvslagen bygga upp fastigheter i denna storleksklass. Utvecklingen mol en ökad specialisering i skogsbru­ket och i samhället i övrigt medför med nödvändighet att självverksamhe­ten i skogen kommer atl minska. Vi anser att del varil värdefullt om utredningen på elt realistiskt sätt kartlagt skogsbrukets framlida möjlighe­ter att ge ägaren sysselsättning.

Som ett exempel på vad den tekniska utvecklingen medför kan nämnas
atl intill för någol år sedan var moiormanuell avverkning fortfarande ett
konkurtenskraftigt alternativ vid gallring. Gallringen var under många år
vad som kan kallas den motormanuella nisch i vilken många privata skogs-
  73


 


ägare fick sin sysselsättning. Nu introduceras i snabb takt maskinella     Prop. 1986/87; 122 metoder som även i gallring ger lägre kostnader och har ca fyra gånger så hög produktivitet som molormanuella metoder.

I utredningen konstateras att jordbruk bedrivs i kombination med skogs­bruk på endast 13% av skogsmarken. Om utredningen undersökt i vilken utsträckning dessa jordbrukare själva skött avverkning och andra sysslor i skogen hade man sannolikt funnit att detta är fallet i myckel begränsad utsträckning. Detta innebär att skogsbruk endasi till myckel liten del kan fungera som slödnåring till jordbruket. Som en konsekvens härav borde utredningen ha konstaterat att kopplingen mellan jord- och skogsbmkspo-lilik inle längre motsvaras av verkliga förhållanden.

Utredningen konstaterar att på endast 30% av det totala antalet överlå­telser är jordförvärvslagen tillämplig. Resterande förvärv sker inom släkt­kretsen och förvärvsprövas därför inte. De problem som detta medför har sedan snarl lio år behandlats i den s. k. dödsboutredningen (Direktiv 77:13). Eftersom den s.k. dödsboulredningen snart väntas lägga fram sill betänkande hoppas vi atl de synpunkter som där framkommer tillsammans med den översyn av jordförvärvslagen som nu sker skall skapa bättre förutsättningar för etl aktivt skogsbruk,

I den allmänna statistikgenomgång som utredningen presenterar saknas uppgifter om flöden av mark mellan olika ägarkategorier. Eftersom de juridiska personerna under senare lid varil betydande netlosäljare av skogsmark och en stor del av debatten kring en ny jordförvärvslagstiftning kommit att handla om de juridiska personernas förvärvsmöjligheter bekla­gar vi att dessa uppgifter inte presenteras. Det bör också påpekas atl förvärvshindren i den nuvarande jordförvärvslagen har medfört att skogs­industriföretagens arbete med att förbättra ägofiguren avsevärt försvårats med påföljd att pä många håll är denna verksamhet nu i del närmaste obefintlig.

Som utredningen konstaterar medför den nuvarande lagstiftningen bety­dande inlåsningseffekter. De ändringar som föreslås syftar till att öka enskilda personers förvärvsmöjligheter. Vi anser att en minskning av för­värvshindren för enskilda personer är bra och bör kunna innebära all de s. k. inlåsningseffekterna minskar i betydelse.

I utredningen påstås att det alltjämt fmns behov av en jordförvärvslag­stiftning som slår vakt om familjejordbruket, främjar skogsbrukets rationa­lisering, tar tillvara sysselsättningsmöjligheterna i glesbygd och begränsar juridiska personers förvärv. Vi måste få påpeka atl detta är motsägelse­fullt. Långsiktigt tryggad sysselsättning i skogsbmksdominerade bygder kan endasi skapas genom ett aktivt och rationellt skogsbruk. En god garanti för ett sådant skogsbruk är att ägaren är beroende av inkomster eller virke från skogen. Vissa juridiska personer, t.ex. skogsbolagen, är sådana skogsägare och bör därför inte diskrimineras i förvärvshänseende.

2.45 Tjänstemännens centralorganisation: Det är positivt med en jordför­värvslag, om den främjar en rationell struktur i jordbruket, värnar familje­jordbruket, stärker sambandet ägande/brukande och kan användas i regio­nalpolitiska syften.

Frågan är emellertid hur effektiv den nuvarande jordförvårvslagen varit i
dessa hänseenden. De flesta överlåtelser av jordbruksfastigheter ligger
utanför lagens tillämpningsområden. Sambandet ägande/brukande har
luckrats upp, vilket kan illustreras med att inte mindre än 42 procent av
åkerarealen är arrenderad. Jordbmkets stmktur är påfallande småskalig i
den mening att endast uppskattningsvis 30—40000 av jordbruksföretagen
är stora nog att med rationella brukningsmetoder ge minst en person
                74


 


heltidssysselsättning,                                                     Prop. 1986/87; 122

En nackdel med jordförvärvslagen är dess inlåsningseffekter. Många nuvarande ägare av jordbruksfastigheter skulle inte uppfylla kraven på förvärvstillslånd och kan således inle köpa ett nytt jordbmk. Det gör dem mer benägna än de annars skulle vara all behålla det jordbruk de redan äger.

Varken i direktiven eller i betänkandet slälls egentligen den grundläg­gande frågan om fördelarna med jordförvärvslagen har övervägt nackde­larna. TCO hade gärna sett denna fråga belyst.

Utredningen vill i framtiden lägga minskad vikt vid jordförvärvslagen som ett struklurpåverkande instrument och anser det angeläget atl mer betona lagens roll i regionalpolitiska sammanhang.

TCO ifrågasätter om det finns anledning atl ställa dessa uppgifter mot varandra.

1 den mån jordförvårvslagen är ett användbart instrument för att påverka strukturen i jordbruket, vilket inte kan anses fullständigt klarlagt, bör lagens viktigaste syfte alltfort vara att främja uppkomsten och utveckling­en av rationella företag. Med detta bör avses modernt drivna jordbruk som kan erbjuda heltidssysselsättning för minst en person.

Vad gäller skogsbruk föreligger ett uttalat behov av sammanhängande arealer. Annars kan ett rationellt skogsbruk inte bedrivas. Tillämpningen av lagen får inle innebära atl ett rationellt skogsbruk försväras.

Endast i den utpräglade glesbygden finns det anledning att se annorlunda på strukturuppgiften. Där får det accepteras att ett mindre jordbruk och ett mindre skogsinnehav kan inga som delar i en kombination av verksam­heter som tillsammans kan ge en familj full sysselsättning och tillfredsstäl­lande inkomster.

2.46    Centralorganisationen SACO/SR: Gällande lag avser att främja en fortsalt strukturrationalisering av skogsmark, med stöd av en rationalise­ringsbestämmelse. Strukturrationalisering är en metod för att på lång sikt skapa förutsättningar för en höjd virkesproduktion. Utredningen fram­håller de kortsikligare metoderna i lagförslaget. SACO/SR anser alt man inle fär ge avkall på den långsiktiga metoden.

2.47    Landsorganisationen i Sverige: LO är överens med utredningen om att del är möjligt all begränsa de förvärvshinder som nuvarande lag uppställer. Vi vill dock betona att vi behöver rationella jordbruksförelag. För att komma tillrätta med vårt produktionsöverskott bör en rad åtgärder övervä­gas såsom tagande jordbruksmark ur produktion, utvecklande av ny pro­duktionsteknik och nya produkter.

2.48    Svenska arbetsgivareföreningen: Arbetsgivareföreningen vill för sin del understryka all del från principieUa utgångspunkter är angeläget alt på olika sätt stärka äganderätten och vidga friheten för enskilda parter att sinsemellan träffa avtal bl. a. om köp och försäljning. Det är därför önsk­värt atl reducera de ingrepp genom lagstiftning som inkräktar på ägande­rättens faktiska innehåll eller som begränsar avtalsfriheten.

Föreningen finner sig dock inte böra ingå i några närmare ställningsta­ganden lill enskildheter i förslaget eller till lämplig utformning av jord­bmks- eller skogspolitiken i dessa avseenden såsom fallande utanför för­eningens eget verksamhetsområde, varför föreningen begränsar sitt yttran­de till ovan angivna principiella synpunkter.

2.49                                                                                              Svenska bankföreningen: Bankföreningen uppfattar förslagen i pro-                                             75


 


memorian som lättnader i etl regelsystem vilket föreningen tidigare funnit     Prop. 1986/87; 122 ha negativa verkningar. Föreningen vill således tillstyrka alt lättnader genomförs i den aktuella regleringen. Samtidigt bör betonas att den kvar­stående regleringen på området ingalunda bör betraktas som permanent utan att också den bör avvecklas så snarl del kan ske.

2.50    Svenska sparbanksföreningen: Sparbanksföreningen anser i likhet
med utredningen alt det också i fortsättningen behövs en jordförvärvslag­
stiftning. Dess syfte bör enligt föreningens mening vara all främja en
ändamålsenlig företagsstruktur såväl för ägandet som brukandel av jord­
bruksfastigheter. Den långsiktighet som präglar företagandet inom lantbru­
ket är i hög grad betjänt av stabilitet i dessa hänseenden. En god gmnd
härför uppnås om familjelantbruket också i fortsättningen utgör den domi­
nerande företagsformen på jordbrukels område. Det är därför positivt atl
utredningen förulsälter alt jordförvärvslagen liksom hittills bör ha till syfte
att främja familjelantbruket.

Utredningen har hafl mycket kort tid för sin översyn av jordförvärvslag­stiftningen. Dess strävan har varit atl åstadkomma uppmjukningar i såväl den formella lagtexten som lagens tillämpning. Resultatet har enligl Spar­banksföreningens mening blivit att utrymmet för olika tolkningar blivit påfallande stort.

2.51    Sveriges allmänna hypoteksbank: Hypoteksbanken anser att den nu
gjorda översynen av jordförvärvslagen är väl motiverad. Banken tillstyr­
ker huvudsakligen de lagändringar som föreslås i belänkandet, men vill
samtidigt betona betydelsen av att lagstiftningen också i framtiden får bli
föremål för omprövning allt eftersom förutsättningarna förändras.

Hypoteksbanken instämmer i utredningens förmodan atl den nuvarande jordförvärvslagstiflningen har verkat begränsande på fastighetsomsätt­ningen och att inlåsningseffekten på grund av lagstiftningen fält en bety­dande omfattning.

Enligl utredningsförslaget skall den regionalpolitiska utvecklingen vara ett delmål för jordförvärvslagstiftningen. Det kan i och för sig ifrågasällas om regionalpoliliska hänsyn skall behöva tas in som målformulering i jordförvärvslagstiflningen. Om del övergripande målet för lagstiftningen är att främja utvecklingen av företag inom jordbruk, skogsbruk och träd­gårdsnäring bör bieffekter av regionalpolitisk positiv betydelse kunna upp­nås utan att delta särskilt behöver uttalas i lagstiftningen.

2.52    Glesbygdsdelegationen: I det senaste betänkandet "Glesbygden -
resurser och möjligheter" (Ds I 1984:20) har delegationen pekat på mark-
ägandet och strukturpolitiken som en av de viktigaste frågorna i glesbygds­
politiken. Komplicerade ägar- och ägoförhållanden i glesbygden medför att
marken ofta inte utnyttjas produktivt. Genom ett utbrett utboägande förlo­
rar glesbygden alltmer kontrollen över markresurserna.

Delegationen har ägnat markägandefrågorna betydande uppmärksamhet de senaste åren. Delegationen har bl.a. tillsammans med lantbrukssiyrel­sen och lantbruksuniversitetet, tagit initiativ till en försöksverksamhet med ökat lokall inflytande i jordförvårvsfrågor. En stärkt kommunal "rå­dighel" över marken ger möjligheter till anpassning efter de lokala förhål­landena.

Utredningen anser det angeläget att jordförvärvslagen anpassas till änd­
rade fömtsättningar inom jord- och skogsbruket saml till den ökade bety­
delsen av en aktiv glesbygdspolitik. Delegationen anser atl syftel med
förslagel till ändring i jordförvärvslagen som helhet ligger väl i linje med de
   76


 


glesbygdspolitiska ambitionerna. Förslaget kan ses som en av flera nöd-     Prop. 1986/87; 122 vändiga ansatser för alt lösa de alltmer svårbemästrade problemen kring markutnytljandet i glesbygden.

Delegationen anser vidare atl grundprinciperna för jordförvärvspolitiken bör vara atl den skall syfta lill alt stärka sambanden mellan ägande -brukande - boende. Delegationen finner del väl motiverat atl tona ner ralionaliseringssyftet i den nuvarande meningen och betona de regional-och glesbygdspolitiska målen. Jordförvärvspolitiken ges en annorlunda huvudinriktning där inte längre storleksralionaliseringen är huvudmotivet. Även små fastigheter ses som en tillgång och det kombinerade företaget lyfts fram. Del blir enklare atl förvärva små fastigheter för exempelvis kombinationsbrukande och de små glesbygdsjordbmken bör få ökade möj­ligheter att förvärva lillskottsmark bl.a. skog. Detta ligger hell i linje med delegationens mål för jordförvärvspoliliken och delegationen finner därför förslagen som myckel tillfredsställande i dessa avseenden.

En ökad omsättning av skogsfasligheter stimulerade genom ändringar i jordförvärvspolitiken ger åtminstone temporärt ett ökat virkesuttag. Frå­gan är vad som händer på längre sikt. Elt köp av etl skogsskifte av en person som inte är beroende av skogen som inkomstkälla är ofta en kapitalplacering. Efter avverkning i samband med förvärvet riskerar akti­viteten att bli synnerligen låg. För atl stimulera till ett ökat och uthålligt virkesuttag och en förbättrad skogsskötsel bör även andra instrument än jordförvärvslagen användas, exempelvis skattelagstiftningen, ändrade regler för dödsboägande etc.

2.53    Kooperativa förbundet: Kooperativa förbundet delar utredningens synpunkter på hur jordbrukspolitiken bör utvecklas och tillstyrker därför att de föreslagna uppmjukningarna av jordförvärvslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark genomförs.

2.54    Småbrukare i Väst: Småbrukare i Väst anser att utredningen och dess direktiv i huvudsak är positiv för landsbygden och de mindre jordbmken. Den kan rätt utformad bryta den mångåriga avfolkningen i landets glesbyg­der. Den nuvarande jordförvärvslagen som dåvarande jordbruksminister Anders Dahlgren och den borgerliga regeringen införde 1979 har påskyndat avfolkningen och sammanslagningen. Därför är vi glada över att regering­en redan i direktiven slår fast att det inte längre föreligger något allmänt intresse av ytterligare strukturtaiionaliseringar och ökad avkastning. Inte i dag då elt av jordbrukets stora problem är dess överskott.

Småbrukare i Väst vill atl jordbrukspolitiken ska utformas så att många fler, inte minst yngre människor som så önskar, kan få köpa en liten gård och bruka den. I dag är detta näst intill omöjligt då alla mindre gårdar bl. a. med hjälp av priskontrollen läggs intill större enheter.

Del skälls ofta på bondeskogsbruket för underavverkning. Men hade vi inle haft småskogsbruket hade det troligen inle funnits någon skog kvar alt avverka då den övriga skogen i stort sett är skövlad och allmänt misskött.

Ett vikligt argument för småbmken är atl dessa använder myckel lite konstgödsel och växtgifter. Det är nästan undantagslöst så att storiordbruk och vårdslöst användande av gifter och kemikalier går hand i hand. På samma sätt är det med storskalig djuruppfödning där djurmediciner och antibiotika används till men för kvalitén på våra livsmedel. Etl småskaligl jordbmk är således lill fromma för konsumenterna och med tanke på det

77


 


växande konsumentmolståndet mol djurfabriker, gift och kemijordbruket     Prop. 1986/87:122 bör detta väga tungt vid den nya jordförvärvslagens utformning.

2.55    Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: De kyrkliga kom­
munerna och svenska kyrkan tillhör landets större förvaltare av jord och
skog. Det totala innehavet uppgår till ca 560000 ha, varav omkring 90000
ha utgöres av jordbruksmark och 375000 ha av produktiv skogsmark.
Grundläggande bestämmelser för denna egendoms förvaltning finns i lagen
1970:939 om förvaltning av kyrklig jord med tillhörande förordning. Enligt
lagens 14 § skall förvaltningen inriktas pä att egendomens avkastningsför­
måga tillgodogörs pä ekonomiskt bästa sätt, med skäligt beaktande av
naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen. Liksom förhållandet är
för flertalet andra ägare av jord och skog, försvarar skogsförvaltningen väl
sin plats vad gäller avkastning och realvärdetillväxt, medan jordbmksför-
vallningen - med vissa undantag i de jordbruksstarka områdena i landet -
i allmänhet uppvisar otillräcklig avkastning. Den realvärdeslegring som
trots dessa förhållanden tidigare kunnat noteras i fastigheterna, har emel­
lertid på senare tid inte bara stagnerat utan också vikit.

Förbundsstyrelsen instämmer i huvudsak i den beskrivning utredaren lämnat angående jordförvärvslagens effekter, men vill dämlöver påpeka att den knäsatta regeln om kompensationsavstående vid förvärv - åtmin­stone för kyrkans vidkommande - förorsakat stora problem, som försin­kat det angelägna strukturtationaliseringsarbetet av den kyrkliga jorden.

De allmänna regionalpolitiska målen som uppställs är också från kyr­kans utgångspunkt vällovliga och i linje med kyrkans uppgift att också värna om den verksamhet som sker i glesbygd och på små orter.

2.56    Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: Utredningen anser att
samhällets inlresse att medverka till att skapa rationella företag har mins­
kat beroende på att "den snabba produktionsutvecklingen i jordbruket har
lett lill att produktionsresurserna betydligt överstiger den lönsamma efter­
frågan pä jordbruksprodukter."

Enligt SJAs mening måste det vara en helt felaktig inriktning på den framtida jordbrukspolitiken att via jordförvärvslagstiflningen skapa etl stort anlal deltidslantbruk.

Samhällets uppgift måste vara atl aktivt med stimulerande åtgärder få till stånd en annan produktion på den mark som inte behövs för jordbruks­produktion, bl.a. energiskog och skogsproduktion.

Den produktion som dessa marker ger måste i första hand användas för alt ge sysselsättning och inkomstförstärkning till redan idag verksamma jordbruksföretag.

Utredningens ambition att tillskapa flera deltidsjordbruk ökar risken att människor bosätter sig på landsbygden utan möjlighet till full försög-ningsmöjlighet då del i allmänhet saknas möjlighet till alternativ komplette­rande sysselsättning.

Enligt riksdagsbeslut skall de i jordbruket verksamma erhålla en med andra grupper jämförbar standard.

Enligl SJAs mening kan detta inte uppnås om inte vi som är aktiva i
näringen ges möjligheter alt driva våra företag rationellt. Jordbruk som
bedrivs i Sverige har det svenska kostnadsläget. De som arbetar i jordbruk
måste kunna påräkna att näringens villkor (vid rationella företag) tål de
investeringar som behövs för att bl.a. miljö- och arbetarskydd blir jämför­
bar med vad övriga yrkesgrupper har. Att stallmiljön för våra djur är bra
osv.
                                                                                              78


 


Svenskt jordbmk måste kunna få utvecklas i samma takt som samhället i     Prop. 1986/87; 122 övrigt, det är i hela samhällets intresse.

2.57    Sveriges jordägareförbund; Sveriges Jordägareförbund anser atl det
är värdefullt, att en översyn av jordförvärvslagstiftningen kommit till
stånd. Förbundet tillstyrker i huvudsak de föreslagna ändringarna i lagstift­
ningen. Förbundet understryker vikten av att lagstiftningen även i framti­
den omprövas för all anpassas till ändrade förutsättningar. Enligt Förbun­
dets uppfattning är förhållandena redan nu sådana, att myndigheternas
ingripanden för att styra fastighetsöverlåtelserna kan yUeriigare begrän­
sas.

Sveriges Jordägareförbund delar utredningens uppfattning, all behovet av atl genom statliga åtgärder styra rationaliseringen och verka för ytterli­gare uppbyggnad av rationella jordbruksföretag med intensiv produktion inte längre är sä framträdande.

Förbundet delar även utredningens uppfattning, atl inlåsningseffekten av nuvarande jordförvärvslagstifining är av betydande omfattning.

Sveriges Jordägareförbund ifrågasätter lämpligheten av att göra den regionalpoliliska utvecklingen lill ett delmål för jordförvärvslagstiftningen. Regionalpolitiken är viktig men ännu viktigare är det överordnade målet, att jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen utvecklas på ett sätt som gagnar hela landets intressen. Ett främjande av utvecklingen av före­tag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen torde i sig tillgo­dose även regionalpolitiska mål, särskilt om det i enlighet med utredning­ens förslag kombineras med föreskrifter som syftar till att öka möjligheten för enskilda personer att förvärva jord- och skogsbruksfastigheter.

Med hänsyn till den betydande inlåsningseffekt som utredningen konsta­terat att nuvarande jordförvärvslagstifining innebär anser Sveriges Jord­ägareförbund, alt frikrelsen nu bör utvidgas till atl omfatta även föräldrar och syskon och deras avkomlingar. Detta skulle i avsevärd grad kunna motverka det olämpliga flerägandet och underiätta generationsskiften inom lantbruksföretag. De nuvarande kraven på förvärvstillständ även inom den nära familjekretsen gör, att familjemedlemmar i det längsta undviker att avhända sig sin andel i jordbruksfastigheten.

För att motverka flerägandet och underiätta generationsskiften finns skäl atl överväga även andra åtgärder i linje med de lösningar som valts i andra länder, t.ex. Norge. Där föreligger en rätt för delägare i en jordbruksfastighet att lösa ul andra delägare till eli pris motsvarande av-kaslningsvärdet. Liknande regler finns även i Västtyskland.

2.58    Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Utredningen pekar på
förändringar inom jordbruket och behovet av en vitalisering av landsbyg­
den som motiv för en anpassning av vissa av jordförvärvslagens bestäm­
melser. SSR delar i slort utredningens bedömningar i detta avseende. En
vidgning av den krets fysiska personer som fär förvärva mindre lantbruk
och rena skogsfasligheter kan bidra till ökat boende och bättre syssel­
sättningsmöjligheter på landsbygden.

Skogsindustrins virkesförsörining uppges vara ett annat vägande skäl för
ändringar i jordförvärvslagen. SSR anser det mycket olyckligt om en lag
som avser att reglera det långsiktiga ägandet av mark skulle användas som
verktyg för att kortsiktigt påverka skogsindustrins råvaruförsörjning. Den
bild som tecknas av privalskogsbrukels roll i skogsnäringen är ofullständig
och delvis missvisande.  Utredarens slutsats av den förändrade ägar-
        79


 


stmkturen, bl.a. den minskande arealen skog som bmkas av kombinerade Prop. 1986/87; 122 jord- och skogsbruksförelag, blir att privatskogsbrukets roll för sysselsätt­ningen på landsbygden är av underordnad betydelse. Tillgänglig statistik visar emellertid att självverksamheien inom privatskogsbruket under de senaste 10—15 åren totalt sett har ökat. En förväntad minskning av syssel­sättningen i avverkningsarbeten uppvägs mer än vål av kraftigt ökade insatser i skogvårdsarbeten. Vidare ökar betydelsen av driftsgrenen skogs­bruk 'inom det kombinerade företagets ram. SSR vill också peka på den potential som skogsbruket utgör som bas för elt stort antal möjliga syssel-sättningskombinalioner.

Nedvärderingen av de enskilda skogsägarnas roll för sysselsättning och produktion inom skogsnäringen avspeglas direkt i det fullständiga slopan­det av krav på boende och yrkeskunskaper för den som vill förvärva skogsmark. Indirekt kan denna värdering avläsas också i de ökade möjlig­heterna för juridiska personer att förvärva skog.

Enligt SSR;s uppfattning kommer den föreslagna förbättringen av juri­diska personers ställning i kombination med den långtgående uppmjuk­ningen av prisprövningen att allvarligt försämra fysiska personers möjlig­heter att förvärva skogsmark.

Därmed uppnås inte heller de mål beträffande boende och sysselsättning som utredaren ställt upp.

2.59 Sågverkens råvaruförening: I samband med diskussionerna om bristande virkesutbud på den svenska virkesmarknaden, trots hög efterfrå­gan och höjda priser, uppmärksammades vissa skogsägarekaiegoriers pas­sivitet i avverkning och skogsvård och samtidiga obenägenhet att avyttra sin skogsfastighet.

Gällande jordförvärvslag bedöms hindra önskvärd rörlighet i skogs­markshandeln.

-     Reglerna för prisprövningen i jordförvärvslagen, vilka ofta räknar be­tydligt lägre fastighetsvärden än marknadspriset och förhindrar en avgåen­de ägare atl få rejält betalt.

-     Exklusiviteten att äga skog i och med jordförvärvslagens hårda begräns­ning av köparkreisen. Har man en gång avgått som skogsägare är man ute.

-     Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning, som ej ger ekonomiskt rimliga alternativa placeringar.

-     Den förmånliga förmögenhetsbeskattningen av skog jämfört med många andra placeringar.

-     Jakt och andra fritidsintressen knutna till en skogsfastighet.

Väsentliga hinder för efterfrågan på skogsmark:

-     En alltför begränsad krets godkända köpare.

-     Svårt för en köpare att ekonomiskt kalkylera på skogsmarksägande på grund av ett stort antal samhällsregleringar saml det faktum att näringens långsiktighet gör skogsmark särskilt utsatt för oförutsebara politiska in­grepp.

1 förslaget till ny lagstiftning liberaliseras prisprövningen och kretsen godkända köpare av skogsmark vidgas. Dessa åtgärder tror Råvaruföre-ningen bl.a. får till effekt att en större andel av de lagfarna skogsmarks­förvärven inklusive släktförvärv når ut på den öppna marknaden, vilket är positivt.

Vidare ökas möjligheterna för enskilda att förvärva mark för deltids­
skogsbruk, vilka till skillnad från många av dagens deliidsskogsbrukare
              80


 


och utbor, aktivt köper sina fastigheter. Detta leder lill en överföring av     Prop. 1986/87; 122 skogsmark från passiva lill aktiva ägare. Dessa nya ägare har troligen också störte insikter och möjligheter atl neutralisera de avverkningsbe-gränsande marginalskalteeffekierna i sitt skogsbruk, vilket är bra.

Den privatägda sågverksindustrin - de s.k. köpsågverken - vilka en­dast lar någon procent av sitt råvarubehov ur egen skog, spelar en avgö­rande roll för skogsnäringens ekonomi och för sysselsättningen i skogs­bygderna. Köpsågverken är ekonomiskt sårbara på grund av sill utsatta rå-varuläge. En viss andel egen skog skapar för denna förelagskategori nöd­vändig stabilitet;

-     Viss råvarutrygghet - särskilt i säsongstarten - ger en lugnare vir­kesmarknad.

-     Skapar en bas för en kompetent skogsavdelning för skogsvärds- och avverkningsservice lill det alll mindre självverksamma privatskogsbruket.

-     Är en förutsättning för satsningar på ökad vidareförädling av stor vikl för sysselsättningen i skogsbygden.

-     Ger möjlighet till bättre kreditvärdighel.

-     Förslaget till ny lagstiftning arbetar med såväl familjelantbrukel, deltids-skogsbruket som den lokala iräförädlingsinduslrin, när det gäller atl upp­fylla de regional- och sysselsättningspolitiska målen med skogsmarkspoli-tiken. Delta varierade synsätt är bra.

Utredningsförslaget centrerar kring sysselsättningsfrågor och regio­nalpolitik. Rävaruföreningens uppfattning är, att hög skogsvårds- och avverkningsintensitet ger ökad lokal sysselsättning. Virkesförädling i byg­dens såg- och vidareförädlingsindustrier ger hög sysselsättning per ku­bikmeter råvara nära skogen. De livskraftiga, lokala sågverken av måttlig storlek ger direkt skogsbruket rånetto, och indirekt skapas drägliga levnadsvillkor genom den samhälls- och kommersiella service sågindustrin skapar underlag för.

Den långsiktiga utvecklingen av dessa förelag är därför ett direkt sam­hällsintresse. Härvid är skogsmarksförvärvsfrågan som visats ovan viktig.

I lantbruksnämndernas bedömning av en skogsfastighels roll som kom­plement lill jordbruket diskuterar utredaren en indelning av landet i geo­grafiska områden, där det kombinerade jord-skogsbruket är väsentligt. Råvaruföreningen anser atl en klassning av de enskilda objekten som jordbruksfastighet eller skogsfaslighei med de mer marknadsorienterade skogsreglerna, exempelvis utgående från de andelar av taxeringsvärdet som belöper på respektive skogen och jordbruket, bör vara en utgångs­punkt vid förvärvsprövningen. Del finns lypiska skogsfasligheter i jordbrukslän och typiska jord/skogsfastigheter i skogslän.

Sågverkens Råvaruförening ser ingen fördel i att svensk skogsmark i ökande utsträckning läggs under prival eller statligt storskogsbruk. Tvärt­om är mångfald och flexibilitet all föredra särskilt i en lOO-års bransch med små möjligheter atl rätt förutsäga framliden. En god strategi måste dock vara atl via kvaliletssalsning i skogsbruket och elt spritt ägande hålla många förädlingsaliernativ öppna i det långa perspektivet. Ett viktigt led i denna strategi för framliden är mångfald och spritt ägande också i skogs-industriledei. Vissa köp av skogsmark för all stabilisera den lokala träindu­strins verksamhet är därför inte etl hol mol mångfald, god skogsekonomi och bygdeutveckling ulan en förulsällning. Bygdesågar köper inte skogs­mark i avsikt atl avyttra den till storskogsbruket vid sidan av jordförvärvs­lagen, utan som en stabiliserande grund för verksamheten på orten. Erfa­renheterna från tidigare perioder med möjlighel för bygdesågarna atl köpa

6    Riksdagen 1986187. I saml. Nr 122


 


skog visar all dessa behåller skogen som en integrerad del av verksamhe-     Prop. 1986/87:122 ten.

I del kommande arbetet med utformningen av tillämpningsföreskrifter, förordningar och praxis anser Råvamföreningen det vara väsentligt atl klara och entydiga regler ställs upp för lantbruksnämndernas arbete i avsikt atl minska godtycke och tillfälliga förändringar av praxis. Härvid bör erfarenheter från arbetet i de sju försökskommunerna samt de läns­program som utarbetats (exempelvis i Kronobergs läns lantbruksnämnd) tjäna som vägledning.

2.60 Trädgårdsnäringens riksförbund; Förbundet kan inledningsvis kon­statera att utredningen inle särskilt belyst trädgårdsodlingens situation och speciella förhållande till jordförvärvslagstiflningen. Detta beklagiir vi då näringen i många olika sammanhang under senare år hos statsmakterna och hos den jordförvärvsprövande myndigheten krävt bättre förståelse för den yrkesmässiga trädgårdsodlingens mark- och fastighetsbehov. Trots dessa påpekanden tillämpas alltjämt vid många lantbruksnämnder elt tradi­tionellt jordbmksprioriteral synsätt vid beviljandet av förvärvstillstånd.

Trädgårdsnäringens markbehov gäller i första hand för frilandspro-duktion av grönsaker, fmkl, bär och plantskoleväxler. Produktionsarea­lerna kan i relation till jordbmkets produklionsarealer ses som begränsade. Trots detta baseras den övervägande delen av konsumtionen av dessa produkter på den inhemska trädgårdsodlingen. Odlingen är väsentligt arealintensivare än övriga areella näringar. Det är ytterligt viktigt att en fortsatt utveckling av svensk produktion kan ske med jordförvärvslag-stiflningens stöd och med den tillståndsprövande myndighetens klara med­vetenhet om näringens speciella förhållande.

Som en bakgrund och elt skäl för den föreliggande översynen av jord­förvärvslagstiflningen anförs förändringarna i samhällets jordbrukspolitik och behovet av ett ökat regionalpolitiskt hänsynstagande samt frågan om jordbmksmarkens framtida användning.

Trädgårdsnäringen omfattas inte i egentlig mening av de senaste årens beslut om en förändrad jordbmkspolitik. Samhällets politik på trädgårds­området fastlades genom riksdagsbeslut med anledning av regeringens proposition 1978/79:136 och har därefter i olika delar årligen prövats och befästs i riksdagens arbete.

De övriga anförda skälen för översynen lorde i hög grad gynna träd­gårdsodlingen och stärka dess argument för etl ökat tillmötesgående vid prövning av förvärvstillstånd.

Beträffande behovet av ett ökat regionalpolitiskt hänsynstagande anförs i riksdagens beslut 1985 om mål och riktlinjer för regionalpolitiken atl denna skall inriktas på alt skapa förutsättningar för en balanserad befolk­ningsutveckling i landets olika delar med tillgång till arbete, service och god miljö samt att glesbygdens utvecklingsmöjligheter skall tas tillvara.

Trädgårdsproduktionen är inte sällan lokaliserad till utpräglade
glesbygdsområden eller områden, där näringslivet i övrigt är mindre ut­
vecklat. Som exempel härpå kan nämnas fruktodlingen i östra Skåne,
Kronobergs län. Golland, bärodlingen i Skåne, Blekinge, på Öland, Vi-
singsö, i Kronobergs län, Finnerödjaområdet och i Norrland, lökodling på
Öland osv. Dessa företag har genom sin mer arealinlensiva produktion
många gånger bättre fömtsättningar ån annan jordbruksproduktion att
bilda lönsamma och stabila produktionsenheter. Som också framgår av
officiell statistik sker nu en kraftig utvidgning av produktionen framför alll
av grönsaker och bär i bl.a. norta Sverige men också i områden utanför de
traditionella trädgårdsodlingsområdena. Från konsumenthåll finns ett ökat
   82


 


intresse för närodlade produkter. Utvecklingen är också lill väsentlig del     Prop. 1986/87; 122 en följd av jordbrukets strävanden all finna allernativ till spannmålsod­lingen. Trädgårdsnäringen måste därför i jordförvärvssammanhang såväl som andra sammanhang uppmärksammas och respekteras fördel stöd man ger samhällets politik inom detta område.

Även om de ändrade politiska fömtsältningarna för jordförvärvs­prövningen således kan anses lala till trädgårdsodlingens fördel vill förbun­det ändå atl detta uttryckligare framhålles i regeringens fortsatta handlägg­ning av detta betänkande liksom i riksdagens lagbehandling. Förbundet anser detta väsentligt ocksä med hänsyn till handläggningen hos den till­ståndsprövande myndigheten.

För trädgårdsnäringens del måste som överordnat mål alltjämt gälla att genom förvärvstillslåndsprövningen skapa rationella och självständiga fö­retag och lämna företräde till personer och företagare som har förutsätt­ningar att bedriva en ur samhällelig synpunkt måluppfyllande produktion.

Samtidigt är det dock viktigt atl lagstiftningen inte blir ett hinder för nyetablering av företag inom trädgårdsområdet. Den intensiva pro­duktionsformen medför att investeringskostnaderna i samband med nyeta­blering ofta blir oöverstigliga om det samtidigt skulle ställas krav på att verksamheten skall drivas på hellidsbasis. För många branscher inom trädgårdsnäringen gäller därför som fömtsättning atl verksamheten etable­ras som deltidssysselsättning. Inte minst gäller detta i glesbygdens om­råden eller områden med en i övrigt begränsad trädgårdsproduklion.

Ofta gäller också att verksamheten måste etableras och utbyggas i den takt som avsättningsförhållandena möjliggör. 1 dessa avseenden kan för­bundet därför ansluta sig till utredningens förslag om att öka möjligheten för enskilda personer att förvärva jord- och skogsbmksfastigheter.

Med hänvisning till vad vi här anfört och under fömtsättning att trädgårdsnäringens särskilda problem bättre uppmärksammas får förbun­det tillstyrka utredningsförslaget angående ny Jordförvärvslagstiftning.

2.60 Svenska kyrkans centralstyrelse: Svenska kyrkan tillhör landets större förvaltare av jord och skog.

Det totala innehavet uppgår till ca 560000 ha, varav omkring 90000 ha utgöres av jordbmksmark och 375000 ha av produktiv skogsmark.

Gmndläggande bestämmelser för denna egendoms förvaltning finnes i lagen 1970:939 om förvaltning av kyrklig jord med tillhörande förordning. Enligl lagens 14 § skall förvaltningen inriktas på att egendomens avkast­ningsförmåga tillgodogöres på ekonomiskt bästa sätt, med skäligt beaktan­de av naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen. Liksom förhällan­det är för flertalet andra ägare av jord och skog, försvarar skogsförvalt­ningen väl sin plats vad gäller avkastning och realvärdetillväxt, medan jordbruksförvaltningen - med vissa undanlag i de jordbruksstarka områ­dena i landet - i allmänhet uppvisar otillräcklig avkastning. Den realvär­deslegring som trots dessa förhållanden tidigare noteras i fastigheterna, har emellertid pä senare tid inte bara stagnerat utan också vikit. Orsakerna härtill är till en inte ringa del naturligen att finna i jordbruksnäringens allmänt trängda läge och den förändrade situation på fastighetsmarknaden som 1979 års jordförvärvslagstiftning kommit alt medföra.

Centralstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse att den nu företagna utredningen kommit lill stånd och all förslag lämnas, som i inle ringa utsträckning söker komma till rätta med de oönskade effekterna av 1979 års lagstiftning.

83


 


2.61 Malungs kommun: Vid en hastig genomgång kan förändringarna var     Prop. 1986/87; 122 för sig lyckas vara små, men sammanlaget kan konsekvenserna bli ganska långtgående, särskilt vad gäller förvärv av skogsmark.

De mest påtagliga förändringarna berör skogsbruket. En viktig utgångs­punkt för utredningen synes ha varil atl öppna vägar för virkesförådlande förelag all i större utsträckning få förvärva skogsmark. I lagen görs etl tillägg, vad gäller juridiska personers förvärv, som enligt utredningen innebär atl virkesförådlande förelag (sågverk och liknande) på orten läm­nas företräde före andra juridiska personer vid förvärv av skogsmark. Markant är atl utredaren föreslår att virkesförådlande företag på orten skall vara prioriterade vid förvärv framför andra juridiska personer. Som det tyngsta argumentet därför framhålls slöd för sysselsättningen. Denna betoning av det regionalpoliliska intresset är av stor vikl och är enligt kommunens bedömning ett rikligt ställningstagande. Malungs kommun som sålunda finner tanken med en företrädesrätt lill köp för lokall virkes-förädlande företag såsom varande helt positiv ser emellertid en fara i förslaget. Om det lokala företaget skulle köpas upp av större förelag eller koncern föreligger en risk atl därigenom den lokala virkesförädlingen upphör och grunden för företrädesrätten, nämligen det regionalpoliliska intresset, skulle inte längre föreligga. Kommunen anser därför att den skog som de lokall verksamma virkesförådlande förelagen köpt efter lagens ikraftträdande måste få köpas med del förbehållet atl lantbruksnämnden har återköpsrätt, på sä sått kan de regionalpolitiska aspekterna prioriteras. Kommunen ställer sig dock avvisande inför den generella lättnad som genomförs för juridiska personer att förvärva skog och mark. Denna lätt­nad sammantaget med förändringarna i utredningen angående kraven på brukaren och brukning, vilka föresläs i fortsättningen endast gälla jord­bruks- och trädgårdsföretag, medför en avsevärd försämring når del gäller lokalt verksamma brukare. 1 den delen synes det regionalpoliliska intresset helt ha fäll slå tillbaka för andra värderingar.

Genom utredningens förslag ställs i fortsättningen icke några krav på fysiska personer vad gäller bosättning, brukande och yrkeskunskaper vid förvärv av skogsbruksföretag. Till skogsbruksföretag hör åven sådana förelag som innehåller jordbruksmark i mindre omfattning.

Kommunen anser med bestämdhet att kravet på yrkesverksamhet och kunnande och lokal förankring skall väga tungt även vid förvärvsprövning av skogsmark. Den åtskillnad som nu görs mellan jordbruks- och träd­gårdsförelag på ena sidan och skogsförelag på andra sidan synes inte starkt nog motiveras i utredningen.

En del förändringar som här sker kommer i inlandskommunerna att kunna medföra att stora delar av skogsmarken blir föremål för ren spekula­tion. Det gäller inle bara de stora fastigheterna utan även små fasligheter kommer att påverkas. De stora fastigheterna kommer att ses som en alternativ kapitalplacering och de små fastigheterna kommer atl förvärvas av kapitalstarka personer för atl därigenom få jakträtt. De av regering och riksdag uppsatta målen för del svenska skogsbruket kan således på ett markant sätt komma all motarbetas genom de föreslagna lagändringarna, inle minst genom den uppmjukning av priskontrollen som föreslås för samtliga jordförvärv. Malungs kommun finner, utifrån regionalpolitiska skäl, inte anledning all den föreslagna förändringen genomförs.

1 och för sig kan kommunen godta utredningens resonemang om endast
en mindre del av den skogsmark som ägs av enskilda personer behövs för
alt stärka förelag där den huvudsakliga försöriningen är jordbruksproduk­
tion. För Malungs del gäller att kombinerade företag med jord och skog
eller annan sysselsättning lill största delen baserar sig på skogen som
               84


 


inkomstkälla. Det är också viktigt atl behålla del öppna landskapet i vår     Prop. 1986/87; 122

dalgång, en möjlighel för juridiska personer utan sådana intressen, alt få

förvärva fasligheter skulle menligt försvåra denna målsättning. Det är

därför angelägel atl reglerna får sådan utformning atl dessa kombinerade

företag i glesbygd skyddas. Genom en frisläppt prissättning undanröjs

förutsättningarna för en naturlig utökning av dessa företag och därigenom

skapandet av tryggare arbete.

Genom alt förslagel innebär atl förvärvshinder ej bör uppställas kom­mer, om den principen även avses gälla för virkesförådlande industrier, en kraftig prisförändring att ske. Till grund för sådant anlagande ligger de priser som idag betalas för rotposier. Genom att möjligheten att få förvärvstillstånd så kraftigt ökar bör man vara medveten om atl delta sker på bekostnad av de lokalt verksamma småbrukarna.

Ur positiv synpunkt är det givetvis en fördel atl det blir enklare för dellids- och småjordbrukare alt förvärva mark, men denna positiva bild förutsätter en prissättning som är rimlig och vilken idag åstadkommes genom prisprövningen.

När del gäller utformningen av paragraf 7 som avser slödorterna i Norriand, Dalarna, Värmland och Dalsland är de regionalpolitiska hän­synstagandena av värde, men i likhet med vad kommunen tidigare påpekat sä finns denna regionalpolitiska hänsyn inte genomgående i förslaget. Det är viktigt atl ha i åtanke att för kommuner som Malung har det kommunala innehavet av skog en mycket stor betydelse för sysselsättningen i kommu­nens glesbygdsområden, genom att kommunen kan lägga elt mer samhälls­ekonomiskt synsätt på sitt skogsbruk än vad som gäller rent företagseko­nomiskt. När del gäller kommunernas ställning, så bör för den händelse föreslagna lättnader för juridiska personer genomförs, vilket kommunen i och för sig avstyrker, kommuner som Malung med egen skogsförvaltning och förädlingsverksamhet också ges samma status som övriga juridiska personer når det gäller förvärvsrått. Enligt kommunens förmenande finns inte några skäl att här göra åtskillnad mellan skogsbruk vare sig det sker i privat eller offentlig ägo.

När det gäller arronderingsförbättringar är det angeläget atl detta inte inriktas mot atl närmaste granne får förvärvstillstånd. Det är betydligt mer angeläget all en aktiv skogs- och jordbrukare får förvärvstillständ även om fastigheterna inte gränsar till varandra. Det kan ses som en tillbakagång, men utifrån regionalpolitiskt inlresse om att skapa sysselsättning är detta för en glesbygd ett väsentligt ställningslagande. Om uteslutande hänsyn tas till fastighetens utseende föreligger risker att den välarronderade marken utsätts för spekulation från ägare som äger sin mark utan att på rätt sätt bmka den. Detta ånyo slår mot sysselsättningen, mot framtagandet av råvara, mol en väl skött skog.

Kommunen finner det värdefullt att de regionalpolitiska intressena och sysselsättningen beaktas men vill understryka nödvändigheten av atl detta sker på etl mer genomgående sätt vid en eventuell förändring av jordför­värvslagen samt au man beaktar spekulationsriskerna vid slopad priskon­troll och eventuella lättnader för icke lokalt verksamma juridiska personer att förvärva mark.

2.1 Jordförvärvslagens ändamål och effekter

2.1.1 Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen finner att utredningen ge­
nom förslaget sänker ambitionen för strukturrationalisering och för strä­
vandena all stärka sambandet brukande och ägande när det gäller skogs-
   8


 


mark. I betänkandets avsnitt 5.1 förs ett allmänt resonemang om lagens Prop. 1986/87:122 syften. I sammanfattningen redovisas detta på följande sätt. "Alltjämt finns frän samhällets synpunkt behov av en jordförvärvslag, som slår vakt om familjejordbruket, främjar främst skogsbrukets rationalisering, begrän­sar juridiska personers förvärvsrätt och gör del möjligt att i utpräglade glesbygder ta lill vara sysselsättningsmöjligheter i jord- och skogsbruket". Styrelsen anser att det är angelägel för den kommande tillämpningen av lagen att denna motivering kommer till uttryck i specialmotiveringen till 1 §.

2.1,2 Skogsstyrelsen: Enligt utredningens förslag bör jordförvärvslagen in­ledas med en portalparagraf som anger att syftet med lagen är att främja utvecklingen av företag inom jordbruket, skogsbmket och trädgårdsnä­ringen. Dessutom skall särskilt den regionalpoliliska utvecklingen beaktas. Utredningens förslag innebär två väsentliga ändringar jämfört med ovan angivna syften i nu gällande lag. För det första nedtonas rationaliserings-aspekten och för det andra ges regionalpolitiken större tyngd.

Skogsstyrelsen har inget att erinra mot de syften som anges i den föreslagna portalparagrafen. Däremot kan ambitionsniväsänkningen när det gäller rationell produktion starkt ifrågasättas. När det gäller skogsbru­ket utgör strukturförhållandena i många fall etl hinder i strävan att uppnå effektiv skogsproduktion. Att av mera kortsiktiga virkesförsöoningsskäl minska den långsiktiga strävan alt uppnå bättre fömtsättningar i stmktu­rellt avseende är ytterst en fråga om avvägningar där man också bör väga in vilka alternativa metoder som står till buds för att uppnå den effekt som avses. Flera utredningar under senare år, bl.a. virkesförsöriningsutred­ningen och stmkturutredningen, har i sina betänkanden (SOU 1981:81 resp. 1983:71) behandlat de strukturella förhållandena i skogsbmket och jordbmket mycket ingående. Båda utredningarna konstaterar att dålig ägo-och ägarstruktur motverkar ett rationellt skogsbmk och sänker intensite­ten i skogsbruket. I sina yttranden över utredningarna har skogsstyrelsen instämt i dessa konstateranden och framhållit att det är nödvändigt att sätta in ytterligare åtgärder för att åstadkomma påtagliga förbättringar inom rimlig tid. Även i direktiven till rubricerade utredning berörs strukturproblemen. Därvid sägs bl.a. följande: "Rena skogsbmksföretag och även kombinerade jord- och skogsbruk kräver betydligt störte areal än vad som nu är fallet för alt det skall kunna bedrivas ett effektivt, långsiktigt skogsbruk som ger tillräckligt ekonomiskt utbyte och därmed också blir av betydelse för den egna sysselsättningen. Dessutom är också arronderingen ofta dålig vilket kan resultera i så höga kostnader att intresset för aktivt brukande försvagas." Det kan påpekas att det sistnämnda styrks av flera utredningar, bl.a. en nyligen gjord utredning om stmkturekonomiska ef­fekter i jord- och skogsbruket (Christina Gustafsson 1986). Utredningen visar bl.a. att vid en ökning av ätgärdsområdel vid mekaniserad slutav­verkning från ett till fyra hektar minskar kostnaderna vid slutavverkning med i storleksordningen 25-30%. 1 struktumtredningen redovisas ännu större kostnadsskillnader i motsvarande situation.

År 1978 gjorde lantmäteriverket bedömningen att ca 3 milj. ha fortfaran­de var i behov av förbättrad arrondering. Denna bedömning fick starkt stöd från skogsbrukets företrädare. Även om det därefter fortlöpande har skett vissa förbättringar lorde, med hänsyn till den tekniska utvecklingen, behovet vara av minst samma omfattning i nuläget.

När det gäller företagsstmkturen har denna förbättrats både genom
företagarnas egna initiativ via fastighetsköp och sidoartenden och genom
  86


 


lantbmksnämndernas aktiva inköps- och försäljningsverksamhet. Även     Prop. 1986/87:122

prövning av förvärv enligl jordförvärvslagen har bidragit till en bättre

företagsstruktur.

Sammanfattningsvis biträder skogsstyrelsen atl det sker en viss tyngd­punktsförskjutning mot de regionalpolitiska intressena och att detta kom­mer till uttryck i lagens portalparagraf Däremot kan ambitionsnivåsänk­ningen när det gäller rationaliseringsaspeklen ifrågasätta om inte "främja utvecklingen av företag" i förslaget till 1 § borde ändras till "främja utvecklingen av rationella företag".

2.1.3    Statens lantmäteriverk: LMV har i huvudsak ingen erinran mot den
föreslagna förändringen av jordförvärvslagens syfte och inriktning.

Den föreslagna portalparagrafen uttrycker enligl LMVs mening inte lagens syfte på etl klart sätt. De aspekter som behandlas i förvärvsvill­koren i 4-7 §§ täcks knappast på elt tillfredsställande sätt in genom bestämmelsen att lagen skall främja utvecklingen av lantbruksföretag. Paragrafen bör ges en formulering som anger lagens syfte på elt tydligare sätt.

2.1.4    Riksrevisionsverket: Av direktiven framgår att utredningen som ut­
gångspunkt för sina överväganden och förslag bör göra en genomgång av
den nuvarande regleringens effekter. Riksrevisionsverket konstaterar att
någon egentlig sådan genomgång inte redovisas i betänkandet. I betänkan­
dets avsnitt 4.2 "Jordförvärvslagens effekter" ges en kortfattad redovis­
ning av viss statistik om antal förvärvsärenden fördelade pä bifall/avslag,
areal, förvärvskategori etc. Utöver detta konstateras endast att lagstift­
ningen även haft betydande indirekta effekter, men att omfattningen av
denna indirekta påverkan inte kan mätas. Utredningen har vidare avstått
frän att närmare försöka skissera den tänkta "hotbilden" i framtiden och
hur behovet av en särskild lagstiftning när det gäller olika typer av jordför­
värv mot denna bakgrund ser ut. Genom att något försök till en sådan
analys inte har gjorts saknas enligt riksrevisionsverkets uppfattning i be­
tänkandet underlag för att närmare bedöma behovet av en statlig reglering
av köp och försäljning av jordbruks- och skogsmark i framtiden och hur
den myndighetsorganisation som skall svara för tillämpningen av gäUande
regler lämpligen bör se ut.

Riksrevisionsverket instämmer i utredningens allmänna uppfattning att det jordbmkspoliliska intresset av atl med stöd av jordförvärvslagen verka för ytterligare uppbyggande av rationella jordbruksföretag med intensiv produktion inte längre är så framträdande, medan problemen när det gäller skogsbmket och skogsmarken ser delvis annorlunda ut. Enligt riksrevi­sionsverkets uppfattning saknas dock i belänkandet en närmare analys av hur en ändamålsenlig tillståndsprövning i framtiden skall kunna komma till stånd.

2.1.5    Kammarrätten i Jönköping: I I § föreslås att syftet med lagen är att främja utvecklingen av företag inom jordbruket, skogsbruket och träd­gårdsnäringen. Vid tillämpningen av lagen skall särskilt den regionalpoli­tiska utvecklingen beaktas. Som grundval för etl beslut i etl enskilt ärende är ett sådant målsättningstagande skäligen innehållslöst.

2.1.6    Malmö tingsrätt: Utredningen har valt all mleda jordförvärvslagen med en portalparagraf som anger syftet med lagen. Tingsrätten förordar att

man liksom f n. i de inledande bestämmelsema anger vad lagen gäller och        87


 


dess tillämpningsområde. Programförklaringen bör liksom hittills finnas i     Prop 1986/87' 12''

3§.

2.1.7    Länsstyrelsen i Kalmar län: Både jordbruket och skogsbruket har en
stark ställning i Kalmar län med mellan 7 och 8 % av de yrkesverksamma
sysselsatta inom näringarna. Kombinationssysselsältning inom jord och
skog är fortfarande vanlig men tendensen går mol ökad specialisering.

Länsstyrelsen finner det riktigt atl dämpa den nuvarande lagens strikta syfte all främja uppbyggnad och vidmakthållande av effektiva och ratio­nella familjeföretag. Inte minst för all kunna bibehålla en bosättning på landsbygden bör det vara möjligt att driva elt mindre jordbmk och kombi­nera delta med annan sysselsättning. Detta ger också möjligheter att behål­la elt öppet landskap i bygder som annars skulle hotas av förbuskning och förslumning. Länsstyrelsen delar dock utredningens uppfattning atl jord­förvärvslagen även i fortsättningen bör slå vakt om familjejordbmket, främja skogsbrukels rationalisering och begränsa juridiska personers för­värvsrätt. Den nya lydelsen av § 1 tillstyrkes.

2.1.8    Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen delar utredningens upp­fattning alt det övergripande syftet med jordförvärvslagen bör vara all främja utvecklingen av förelag inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnä­ring samt att den regionalpolitiska utvecklingen skall beaktas vid lagens tillämpning.

2.1.9    Länsstyrelsen i Kristianstads län: Ändring av lagens portalparagraf innebär all bildandel (uppkomsten) av rationella företag ej längre utgör ett huvudsyfte. Lagens syfte skall vara atl främja utvecklingen av lantbruks­företagen (jordbruk, skogsbruk och trädgård). Länsstyrelsen tolkar delta så att syfiet skall vara dels att liksom hittills främja utvecklingen av effektiva egentliga lantbruksförelag, dels främja tillkomsten och utveck­lingen av kombinationsföretag av olika slag. Länsstyrelsen vill i delta sammanhang betona vikten av all de utvecklade och utvecklingsbara före­lagen - familjeföretagen - främjas och bereds möjligheter att vidareut­vecklas i takt med de tekniska och ekonomiska framsteg som slår näringar­na till buds. Styrelsen finner det också lämpligt att den regionalpolitiska utvecklingen särskilt beaktas vid lagstiftningen, men atl denna får anpas­sas till särskilda förhållanden inom landets olika delar. Härutöver är det viktigt atl den fortsatta rationaliseringen främjas om än med tyngdpunkten på den skogliga sektorn och med en viss nedtoning av jordbrukets strukturrationalisering främst vad avser uppbyggnad av nya hellidsföretag. I det sammanhanget bör betonas viklen av atl näringarnas egna rationali­seringssträvanden ej utan starka skäl bör motverkas.

 

2.1.10    Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen är positiv lill bestäm­melsen att särskilt den regionalpolitiska utvecklingen skall beaktas men återkommer till frågan i kommentarerna till 7 §.

2.1.11    Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredningen konstaterar att mindre än 30 % av antalet överlåtelser prövas enligt jordförvärvslagen. I vissa delar av länets glesbygd är denna andel väsentligt lägre. Resterande del faller utanför lagens tillämpningsområde. Detta påverkar naturligtvis lant­bruksnämndens möjligheter all åstadkomma en bättre fastighets- och ägar­struktur.

Enligt utredningens uppfattning beror den låga omsättningen på allmän­
na fastighetsmarknaden på den inlåsningseffekt som nuvarande jordför-
           88


 


värvslag medför. En liberalare lagstiftning förväntas därför öka omsäU-     Prop. 1986/87; 122 ningen. Så kan nog delvis vara fallet. Andra omständigheter såsom skatte­lagstiftning, dödsbo- och flerägande, jakl- och fiskeintresse, affektions­värde m. m. påverkar dock omsättningen i betydligt högre grad.

2.1.12     Länsstyrelsen i Norrbottens län: Under 5-års perioden 1981-85 har lantbruksnämnden handlagt i genomsnitt 155 förvärvsärenden per år. An­talet avslag har varierat från 6 till 20 % (i medeltal 13 %). Del dominerande avslagsskälel har varil ralionaliseringsmolivet (fastigheten har bedömts behöva utnyttjas för förstärkning av närliggande aktiva jord/skogsbruks­förelag). Endasi i elt fåtal fall har för högt pris eller andra skäl åberopats som avslagsskäl.

2.1.13     Ljusdals kommun: Lagens tillägg om beaktande av regionalpolitiska aspekter år synnerligen angelägel för en glesbygdskommun. Tolkning av lagen och den praxis som kommer all utvecklas får mycket stor betydelse. Utvecklingen bör noga följas.

I lagens första paragraf anges au berörda är förelag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag). I den efterföljande lagtexten namnes ej lantbruksförelag ulan jordbruk resp. skogsbruk. En feltolkning kan härigenom uppslå på grund av definitionsfrågan. Nästan undantagslöst drives lanlbruksfasligheterna i Ljusdals kommun som jord­bruk med tillhörande skog. 1 lagtextens samtliga paragrafer bör därför benämningen lanibmksfaslighel nyttjas.

2.1.14     Storumans kommun: Den föreslagna förändringen i lagen innebär all ändamålet ändras från en inriklning på rationalisering till alt medverka till utveckling av företag inom "jord, skog och trädgård". Detia innebär en öppnare attityd gentemot kombinaiionsförelag. Del understryks också alt när lagen tillämpas ska den regionalpoliliska utvecklingen särskilt beaktas.

2.1.15     Lantbrukarnas riksförbund: Den föreslagna formuleringen av jord­förvärvslagens syfte finner LRF tillfredsställande. Den ändrade paragraf­ordningen medför all I § kommer atl bli en portalparagraf som klargör de huvudsakliga ändamålen med lagstiftningen. LRF vill särskilt betona bety­delsen av atl jordförvärvslagens syfte är tydligt med hänsyn till övriga paragrafers konstruktion. LRF tolkar syftets innebörd som en uppmjuk­ning av nuvarande rationaliseringsbestämmelse vilket ger en vidare syn på förvärvsprövningen. Det regionalpoliliska hänsynstagandet bör medge en tillämpning av jordförvärvslagen med en helhetssyn på bygd och befintliga jordbruksföretag. Familjelantbrukets betydelse måste även i fortsättningen utmärka arbetet med jord- och skogsbrukets strukturförändringar.

1 flera sammanhang aktualiserar utredningen, såväl i överväganden som
förslagel lill lagtext, förelagsbegreppet. Jordförvärvslagens formella till-
lämpningsområde är jordbruksfastigheter. Beroende på jordbruksfastighe­
tens beståndsdelar jord, skog och byggnader föreslås olika tillämpning.
Jordförvärvslagens huvudsyfte atl främja utvecklingen av företag inom
jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring måste enligl LRFs uppfattning
leda till en tillämpning som tillvaratar det betydelsefulla sambandet mellan
kombinationer jord/skog och l.ex. skog/turism. 1 stora delar av landet är
sådana kombinationer utomordentligt vanliga och viktiga. I mellan- och
skogsbygder i såväl södra som mellersta och norra Sverige är skogsdelen
nödvändig för atl trygga lantbruksföretagens fortsalla existens, särskilt
som nuvarande situalion inom jordbruket försvårar en utveckling inom
jordbruksdelen. Enligl LRFs uppfattning kan olika bedömningsgrunder för
          


 


jord respektive skog omöjliggöra all jordförvärvslagen används som re-     Prop. 1986/87; 122 gionalpolitiskl medel. En helhetssyn på det enskilda lantbruksföretaget måste genomsyra lagstiftningen.

I begreppet att främja utvecklingen av lantbruksföretagen måste även uppmärksamnias gränsdragningen mellan s.k. deltidsförelag och heltids­företag. Beroende på hur egendomen utnyttjas vid förvärvstillfället kan denna komma atl bedömas som elt utvecklingsbart eller inte utvecklings­bart företag. Rent allmänt är utredningens avsikt alt öppna möjligheter för förvärv av deltidsjordbruk. Utredningen vill, med undanlag för vissa geo­grafiskt avgränsade områden, generellt uppmjuka förvärvsprövningen för dessa s. k. mindre lantbruksföretag. Enligt LRFs uppfattning bör närings­utövning och företagande pä landsbygden vara de naturliga utgångspunk­terna för förvärvsprövningen. En fysisk person som avser atl utnyttja ett mindre lantbruksföretag i kombination med annan verksamhet måste ha företräde före förvärvare vars ändamål med förvärvet endasi är att tillgo­dose privata fritidsintressen. Den generella uppmjukning och förenkling som utredningen föreslår tar enligt LRFs uppfattning inte hänsyn till de skillnader som kan föreligga mellan olika förvärvarkategorier - avsikten med förvärvet, förvärvarens kunskaper och det faktum att kapitalstarka personer genom att betala ett högre pris kan komma att konkurrera ut personer som önskar bosätta sig på landsbygden. LRF anser att lagtexten inte fullföljer det syfte som anges för jordförvärvslagen. Snarare är del tvärtom.

2.1.16--------------------------- Svenska sparbanksföreningen:        1 § i utredningsförslaget är

exempel pä detta. Där anges att syftel med lagen är "att främja utveckling­en av företag inom jordbruket, skogsbmket och trädgårdsnäringen". I nuvarande lag talas om alt främja "uppkomsten och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen".

Lagen bör rimligen också i fortsättningen ha till syfte att medverka till bildandet av ändamålsenliga eller rationella företag, förbättrad artondering etc. Den föreslagna lagtexten svarar dåligt mot ett sådant syfte.

I samma paragraf i förslaget sägs också att "vid tillämpningen av lagen skall särskilt den regionalpolitiska utvecklingen beaktas". Avsikten med delta uttryck synes oklar. Del bör gå att finna en formulering, som mer direkt tar sikte på utvecklingen inom olika regioner.

2.1.17 Sveriges allmänna hypoteksbank: Den hittillsvarande jordförvärvs­
lagstiftningens allmänna syfte är att främja uppkomsten och utvecklingen
av rationella företag inom jordbruket, skogsbmket och trädgårdsnäringen.
För landshypoteksinstilutionen liksom för andra kreditgivare är det av stor
betydelse att den näringsgren som man är med och finansierar är rationell,
utvecklingsbar och har en allmänt sett stabil, god ekonomi.

Hypoteksbanken finner det tillfredsställande att formuleringen av 1 § i den föreslagna jordförvärvslagen "främja utvecklingen av företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag)" tillgo­doser detta syfte även i fortsättningen.

2.1.18 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: SSR godtar den före­
slagna formuleringen. Vi vill dock understryka att portalparagrafens syfte i
flera fall motverkas av föreslagen lydelse i andra paragrafer.


2.1.19 Sågverkens råvaruförening: Lagförslaget vill bredda beaktandet av den regionalpolitiska effekten vid bedömningarna av olika köpare i lant-


90


 


bruksnämnderna jämfört med dagens snäva inriktning mol familjelantbm-     Prop. 1986/87:122 ket. vilket Råvaruföreningen anser är positivt.

2.1.20 Svenska kyrkans centralstyrelse: Centralstyrelsen instämmer i hu­vudsak med den beskrivning utredaren lämnat angående jordförvärvsla­gens effekter, men vill därutöver påpeka att den knäsatta regeln om kom-pensationsmarksavstående vid förvärv - åtminstone för kyrkans vidkom­mande - förorsakat stora problem, som försinkal det angelägna stmktur-ralionaliseringsarbetet av den kyrkliga jorden.

De allmänna regionalpolitiska målen som uppställs är ocksä frän kyr­kans utgångspunkt vällovliga och i linje med kyrkans uppgift att också värna om den verksamhet som sker i glesbygd och på små orter.

2.2 Undantag från lagens tillämpningsområde

2.2.1    Domstolsverket: I direktiven uttalas atl utredningen skall pröva om vissa fasligheter kan undantas från förvärvsprövningen. Det framhålls därvid att eventuella undanlag måste konstmeras så atl inskrivningsmyn­digheterna kan avgöra om undantag föreligger, när lagfart söks på förvär­vet. Utredningen har funnit del svårt att konstruera en enkel och lättilläm­pad undantagsregel. Som en följd härav har man också avstått från atl lägga fram förslag om en sådan regel. DV ansluter sig helt till utredningens bedömning i denna del. Verket vill därutöver särskilt betona att regler med nu avsedd undantagskaraktär måste vara mycket lättillämpade om de skall passa in i inskrivningsmyndigheternas handläggningssystem som till stor del bygger på tillämpning av schablonartade regler.

2.2.2    Riksskatteverket: RSV anser liksom utredningen att små jordbmks­fastigheter som saknar intresse ur jordbmks- och skogspolitisk synpunkt bör kunna åsättas beskattningsnaturen annan fastighet vid fastighetstaxe­ringen. Frågan om sådana fastigheters skattemässiga behandling kan dock inle, som kommittén föreslår, avgöras enbart efter samråd mellan taxe­ringsmyndigheten och lantbmksnämnden. Även den nuvarande femhek-larsgränsen som gäller vid fastighetstaxering måste ses över. Etl system med viss överenskommelse med taxeringsnämnd som utredningen föresla­git på sid 54 kan leda lill olikheter i taxeringen i landet då det är svårt att göra en rättvis bedömning med etl stort antal taxeringsnämnder.

Ett förslag till lösning av frågan måste föregås av ytterligare utredning som bör vara klar senast 1987. En ändring av gällande principer kan påverka värderingen av småhus 1990.

2.2.3    Lantbruksstyrelsen:-- Utredningen föreslår ingen ändring be­träffande generella undantag från förvärvsprövningen. Styrelsen delar den­na uppfattning. En förenkling av handläggningen av sådana ärenden som genom de föreslagna ändringarna kan komma att betecknas som jordpoli-liskt mindre intressanta, anser lantbruksstyrelsen vara praktiskt genomför­bar. Det är dock inle lämpligt att förenklingen drivs så långt att ortsombu­dens yttranden inte längre inhämtas.

2.2.4    Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen biträder utredningens förslag att inle införa ytterligare begränsningar i lagens tillämpningsområde. Enligt skogs­styrelsens uppfattning är det jordförvärvslagens effektivitet med hänsyn till angivna syften som i första hand bör vara vägledande för överväganden

om jordförvärvslagens räckvidd. Ett sådant synsätt kan leda till såväl                 91


 


undantag från som utökning av lagens tillämpningsområde. Således kon- Prop. 1986/87:122 staterade stmkturutredningen så sent som hösten 1983 alt en stor begräns­ning i jordförvärvslagens effektivitet var dess begränsade räckvidd. Bl.a. har den inle kunnat hindra en utveckling mot ökat flerägande. Utredningen föreslog därför atl jordförvärvslagens räckvidd skulle utökas lill att omfat­ta släktförvärv av andel av fastighet och dessutom omfatta alla fastighets­överlåtelser inom områden med så splittrad faslighetsstmktur att struktur-plan bör upprättas. I sitt yttrande över struktumtredningen var skogssty­relsen positiv lill dessa förslag.

När det gäller ändrad skattenatur för s.k. bostads- och fritidsjordbmk med liten areal finns det anledning atl påpeka alt det lill många av dessa fastigheter hör små skogsskiften ofta med dålig artondering. I vissa fall kan fastigheterna dessutom vara belägna i områden med påtagligt svår ägo­splittring. Såväl i dessa fall som i fall då fastighetens areal behövs för atl utöka etl utvecklingsbart förelag eller ett företag som har regionalpolitisk betydelse kan det ifrågasättas om del inte är av allmänt inlresse att för­värvsprövning sker.

Skogsstyrelsen vill också erinra om all del vid ändrad gränsdragning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, vid sidan av andra skatte-förhållanden, också kan finnas skäl atl beakta att skogsvårdsavgift, enligl gällande regler, skall erläggas för jordbruksfastighet som vid fastighets­taxeringen åsatts delvärdel skogsbruksvärde.

2.2.5   Statens lantmäteriverk: LMV anser i likhet med utredningen all
någon regel om undantag från tillständsplikt grundad på areal eller taxe­
ringsvärde inte bör införas. En sådan bestämmelse skulle bl.a. avsevärt
försvåra pågående och planerade fastighetsregleringar i starkt ägosplitl­
rade områden.

I anslutning till det som sägs i betänkandet om fastighelsregistret kan påpekas att någon ägoslagsredovisning numera inte görs i fastighelsregist­ret. De ägoslagsuppgifter som finns i registrel sedan tidigare är föråldrade och ajourhålls inte. Däremot hålls registret ajour med avseende pä uppgif­terna om fastigheternas totalarealer.

Utredaren är inne på tanken atl man vid fastighetstaxeringen i vissa fall bör pröva möjligheten atl ändra laxeringsnaturen från jordbmksfastighet till annan fastighet. LMV vill i delta sammanhang erinra om all reglerna för värdering av småhusfastigheter för närvarande håller på att ses över av en kommitté (dir 1986:21) med pariamentariskt inslag inför 1990 års fastig­hetstaxering av småhusenheter. Förslag om ändring av de hittillsvarande reglerna om avgränsningen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet kan prövas efter del all den nämnda kommittén först har haft tillfälle atl behandla frågan.

2.2.6   Domänverket: Enbart den omständigheten att en fastighet har liten
areal eller lågt taxeringsvärde utgör enligl domänverkets mening inte till­
räckliga skäl för undantag. Såsom utredningen påpekat skulle detta störa
ralionaliseringsverksamhelen i ägosplitlrade trakter.

Därtill kommer alt sådana småfastigheler ofta ligger insprängda i stora
markinnehav med vilka de ur rationaliseringssynpunkt bör införlivas. Do­
mänverket anser till skillnad från utredningen alt det bör vara möjligt att
medge vissa ytterligare undanlag vid tillståndsprövning enligt jordför­
värvslagen. För två situationer som anges i direktiven - mindre tillskotts­
förvärv och större skogsmarksköp - borde övervägas undanlag från för­
vårvsprövning eller förenklad förvärvsprövning. Kretsen av undantagna
förvärvspersoner skulle kunna begränsas till fysiska personer som är ak-
     92


 


liva brukare av utvecklade eller utvecklingsbara företag och juridiska     Prop. 1986/87:122 personer som driver skogsinduslriell verksamhet.

2.2.7    Kammarkollegiet: Närmare bestämmelser om förvaltningen av kyr­
kans fastigheter finns i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord
(LFKJ), förordningen (1971:860) om förvaltning av kyrklig jord (FFKJ)
och förordningen (1971:862) med instruktion för sliftsnämnderna.

Kammarkollegiet bedömer läget så att svenska kyrkan på längre sikt kommer alt minska sill fastighetsinnehav till förmån för andra kapitalpla­ceringar. Även om det - mot den nu redovisade bakgrunden - i och för sig finns sakliga skäl för all undanta kyrkan, ansluter sig kollegiet till utred­ningens motiv mot alt i JFL ta in generella undanlag från lagens tillämp­ningsområde.

De bestämmelser som gäller för förvaltningen av den specialreglerade kyrkliga egendomen bör däremot komma lill uttryck i den praktiska till­lämpningen av JFL. Enskilda ärenden om förvärvstillstånd bör sålunda

prövas----- så all en rationalisering av del kyrkliga fasiighetsinnehavet i

slorl inle försvåras.

2.2.8    Riksrevisionsverket: Enligt riksrevisionsverkets uppfattning har ut­redningen inle argumenterat på etl övertygande sätt när det gäller möjlig­heterna au i enlighet med vad som efterlyses i direktiven så långt möjligt förenkla och begränsa nuvarande prövningsförfarande. Riksrevisionsver­kel anser att denna fråga bör undersökas närmare. En möjlighel vore atl utgå från ett generellt undantag och sedan i förordning lista de områden/ kommuner/län etc. inom vilka det av olika skäl bedöms som angeläget att bibehålla nuvarande förvärvsprövning. Listningen bör inte göras i lag ulan i förordning, eftersom utvecklingen kan föra med sig behov av fortlöpande förändringar. Behovet av kontroll av juridiska personers förvärv kan tillgo­doses genom en särskild regel om att sådana förvärvare precis som nu alltid måste ha tillslånd.

2.2.9    Luleå tingsrätt: Utredningen anser, att undantagsregler grundade på en fastighets areal eller taxeringsvärde inte är möjliga atl införa. Tingsrät­ten delar inle denna uppfattning. Även om utredningens olika resonemang om nackdelar med sådana undantagsregler onekligen i viss mån är riktiga, torde det med en lämplig avvägning av gränsen för areal eller taxeringsvär­de - eller möjligen en kombination av båda - vara möjligt atl åstadkomma fungerande undanlagsregler för mindre fastigheter utan alt de olika intres­sen, som förvärvsprövningen avser atl skydda, åsidosätts i alltför hög grad. Sådana undantagsregler skulle kunna gälla fastighel/brukningsenhel, oavsett om förvärvet avser hela fastigheten/brukningsenhelen eller endasi del därav.

Vad gäller generellt slopande av förvärvsprövningen inom vissa områ­den anser tingsrätten, i motsats lill utredningen, all en möjlighel härtill bör införas, lill exempel genom att lantbruksnämnden ges befogenhet atl före­skriva alt förvärvsprövningen skall slopas för viss kommun eller del av kommun, antingen generellt eller beträffande fastigheter under en viss storlek.

En omlaxering av jordbruksfastighet lill annan fastighet vid varaktig förändrad användning är — som utredningen framhåller - en angelägen förändring, som kan avlasta förvärvstillslåndsprövningen elt inte obetyd­ligt antal ärenden.

93


 


2.2.10 Lansstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen delar utredningens upp-     Prop. 1986/87; 122
fattning att generella undantag från förvärvsprövningen inte kan göras på

lämpligt sätt. Utan att lägga fram något förslag anger utredningen i stället en möjlighet att ändra fastighetstaxeringslagen så att fastigheter med ringa areal och huvudsaklig användning som bostadsfastighet ej skall ha beskatt­ningsnaturen jordbruksfastighet. Med nuvarande skatteregler har emeller­tid beskattningsnaturen främst skattekonsekvenser, vilka mäste noggrant övervägas.

Beträffande tillskottsförvärv, som i allmänhet förutsätter fastighets­bildning, skulle man kunna pröva förvärvets lämplighet vid lantmäteriför-rättningen. Man kan då föreskriva elt obligatoriskt samrådsförfarande, där lantbruksnämnden ges möjlighet att kräva prövning enligt jordförvärvsla­gen. Eftersom fastighetsbildningsmyndigheten alltid måste handlägga en del i dessa ärenden, torde del något kunna minska arbetet i lantbruksnämn­den utan att nämnvärt öka fastighetsbildarens arbete. Här kan också noteras att fastighetsbildningslagen i 3 kap. 5 och 6 §§ innehåller bestäm­melser lill skydd för jordbmket. I sin nuvarande lydelse innebär dessa att fastighet för att anses lämplig skall medge tillfredsställande lönsamhet för det företag, som skall bedrivas på fastigheten. För dellids- och fritidsjord­bmk är del tveksamt om dessa krav kan anses uppfyllda. En anpassning till den ändrade jordförvärvslagen bör ske.

2.2.11    Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Förslaget att omtaxera jordbmks­fastigheter som har sitt huvudsakliga värde som bostadsfastighet är disku­tabelt. Det är i Skaraborgs län inte ovanligt att till många av dessa fastighe­ter hör små och dåligt arronderade skogsskiften som behöver läggas till angränsande fastigheter. En ändring av skattenaturen kan då försvåra eller omöjliggöra genomförandet av stmkturtationaliseringen.

2.2.12    Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredningen föreslär att taxerings­myndigheten och lantbruksnämnden bör samråda vid fastighetstaxeringen ifråga om vissa mindre fastigheter i avsikt att ändra taxeringsnaturen från jordbmksfastighet till annan fastighet.

Lånsstyrelsen förutsätter atl dessa samråd föregås av övergripande dis­kussioner mellan riksskattéverket och lantbmksstyrelsen före nästa all­männa fastighetstaxering. De länsvisa samråden bör därefter ses som en fortsättning på och lokal anpassning till vad som framkommit vid ovanstå­ende diskussioner. Samråden och de därav betingade omtaxeringarna bör endast ske i anslutning till de allmänna fastighetstaxeringarna. Att med hänsyn till jordförvärvslagens bestämmelser ändra laxeringsnaturen under mellanliggande period bör bl.a. från aUmän rättssäkerhetssynpunkt inte ske. En sådan förändring får så stora effekter för den enskilde också från andra utgångspunkter att en eventuell omlaxering måste göras för samtliga likartade fastigheter vid samma tidpunkt. Istället för omlaxering kan lant­bmksnämnden under mellanperioden tillämpa ett förenklat prövningsför­farande för sådana mindre från rationaliseringssynpunkl oväsentliga små­fastigheler.

2.2.13 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningen har övervägt olika
möjligheter atl avgränsa förvärv från tillståndsprövning t. ex. arealmässigl
små fastigheter eller i förhållande till taxeringsvärden eller geografiska
områden. I samtliga fall blir det dock gränsdragningsproblem samtidigt
som t.ex. nuvarande förköpslag ändå skulle kräva en handläggning hos
kommunerna.

Länsstyrelsen anser därför i likhet med utredningen atl taxeringsnaturen   94


 


(jordbruksfastighet) bör bibehållas oförändrat som grund för tillstånds-     Prop. 1986/87; 122 plikt.

Lättnader kan ändå uppnås genom att små fastigheter i större utsträck­ning taxeras som annan faslighet och att tillämpningen av lagen görs relativt generös.

2.2.14    Landstingsförbundet: När del gäller reglerna för juridiska personers förvärv anförs i direktiven för den nu aktuella översynen att utredningen skulle studera möjligheten att helt slopa tillståndskravet på stora skogsfas­tigheter. Styrelsen stödjer utredningens uppfattning om att ett sådant för­slag skulle försvåra kontrollen av juridiska personers förvärv och därför inte bör genomföras.

2.2.15    Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: I utredningsdirekti­ven föreslås att en del fastighetstyper och vissa områden i landet borde kunna undantas från förvärvsprövning. Utredningen avvisar dessa an­satser och anför gränsdragningsproblem och andra praktiska problem som skäl. Vi delar inte utredningens uppfattning på denna punkt. Vi menar att skillnaderna i jord- och skogsbrukspolitiken motiverar att fastigheterna delas upp med hänsyn till deras dominerande produktionsinriktning. Fas­tigheter där skogsbruket är dominerande för ekonomin bör kunna få för­värvas på en fri marknad.

2.2.16    Landsorganisationen i Sverige: LO har förståelse för de praktiska och sakliga skäl som talar mot en ändring av jordförvärvslagens tillämp­ningsområde. I den praktiska tillämpningen borde det dock tillses atl ärendena då det gäller fastigheter som utgör klara tillskottsförvärv i ratio­naliseringssyfte samt renodlade skogsfastigheter behandlas skyndsamt.

2.2.17    Svenska sparbanksföreningen: Utredningen diskuterar möjligheten atl vidga kretsen av förvärv för vilka prövning inte behöver ske. Det skulle bl. a. gälla mindre företag eller generellt i vissa områden.

Sparbanksföreningen delar uppfattningen att generella undantag inte bör införas. Det skulle då bli nödvändigt att anförtro åt någon myndighet att pröva om undantagsreglerna är tillämpliga. En förvärvsprövning bör i enkla fall kunna göras lika snabbt. Generella undantag för vissa områden torde dessutom svårligen kunna förenas med lagens allmänna syften.

2.2.18    Glesbygdsdelegationen: Beträffande förslaget till omlaxering av små jord- och skogsbmksfastigheter bör detta begränsas till mycket små enhe­ter. Annars kan fastigheter som har belydelse ur regionalpolitisk synpunkt som lämpliga kombinalionsobjeki komma atl undandras samhällets pröv­ning och därmed kanske inte utnyttjas så bra som möjligt för att skapa sysselsättning. I områden som omfattas av 7 § bör man vara särskilt restriktiv med sådana omtaxeringar.

2.2.19    Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Förbundssty­relsen hyser viss förståelse för de svårigheter utredningen ser vad gäller möjliga undantag från lillståndsprövningen, men anser au utredningen lämnat frågan om undanlagsregler för renodlade skogsfasligheter eller mycket stora sådana fasligheter med en svag motivering och utan gmnd­läggande analys.

Förde kyrkliga kommunernas vidkommande skulle en sådan undantags­
regel vara till slort gagn - inte minst sedd mot bakgrund av den ovan
påpekade s. k. kompensationsmarksprövningen.
                                     95


 


2.2.20  Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: SJA delar utredningens     Prop. 1986/87; 122
uppfattning atl de små jord- och skogsbruksfasligheterna som uppenbarli­
gen inte behövs för atl komplettera andra fastigheter undantas från kravet

på förvärvstillständ.

2.2.21     Trädgårdsnäringens riksförbund: Beträffande frågan om att undan­ta vissa fasligheter eller slag av markförvärv från tillståndsprövning delar förbundet utredningens uppfattning att detta skapar gränsdragningspro­blem och andra svårigheter som överstiger eventuella fördelar. Förbundet vill också understryka vad som framhålls i direktiven, nämligen att det bör beaktas att mindre fastigheter kan vara av belydelse för trädgårdsnäringen.

2.2.22     Svenska kyrkans centralstyrelse: Centralstyrelsen hyser viss förstå­else för de svårigheter utredningen ser vad gäller möjliga undanlag från tillståndsprövningen, men anser atl utredningen lämnat frågan om undan­tagsregler för renodlade skogsfasligheter eller myckel stora sådana fastig­heter med en svag motivering och utan grundläggande analys.

För kyrkans vidkommande skulle en sådan undanlagsregel vara lill stort gagn - inle minst sedd mol bakgrund av den ovan påpekade s. k. kompen­sationsmarksprövningen.

Beträffande förslagel all omtaxera vissa mindre jordbruksfastigheter till annan fastighet, vill centralstyrelsen påpeka atl detta inte saknar belydelse från ekonomisk utgångspunkt med hänsyn till nu gällande skattelagstift­ning. En del av utredningsförslaget åsyftade regionalpolitiska effekter kan därmed komma att allvarligt försvagas.

2.3 Förvärvshinder på grund av för högt pris och kapitalplacering

2.3.1 Lantbruksstyrelsen: Enligl lantbruksslyrelsens uppfattning kan en slopad prisprövning tillsammans med övriga föreslagna ändringar leda till en allmän höjning av prisnivån på skogsfastigheter. Detsamma gäller mind­re fasligheter inom de tätare befolkade delarna av landet och områden attraktiva för fritidsboende. Prisutvecklingen på utvecklade och utveck­lingsbara jordbruksdominerade fastigheter torde däremot bli mera återhåll­sam. En slopad prisprövning skulle därför i första hand kunna gå ut över aktiva jordbrukare i behov av lillskottsmark. Styrelsen delar dock utred­ningens bedömning atl angelägna rationaliseringsbehov kan tillgodoses genom andra bestämmelser i jordförvärvslagen, såsom rationaliseringsbe­stämmelsen och reglerna i 5 och 7 §§. Dä prisprövningen också innebär administrativa problem och är resurskrävande anser styrelsen atl övervä­gande skäl talar för ett slopande.

Åtskilliga jord- och skogsbruksfasligheter kan under vissa omständighe­ter vara mycket intressanta kapilalplaceringsobjekl. Eftersom elt av hu­vudsyftena med jordförvärvslagstiflningen har varil atl stärka sambandet mellan brukande och ägande har de hittillsvarande jordförvärvslagarna innehållit bestämmelser till hinder för spekulations- och kapitalplacerings-förvärv. Bakom utredningens förslag finns en klar ambition i samma rikt­ning. Detta framgår bland annat indirekt av portalparagrafens utformning.

Utredningen föreslår atl bestämmelserna i 4 § ändras sä all kapitalpla­
cering kan utgöra avslagsgrund endast i kombination med för högt pris.
Med denna utformning av bestämmelsen blir del enligl styrelsens bedöm­
ning inle möjligt att vägra en aktiv jordbrukare tillstånd dä han betalat elt
alltför högt pris. Vid spekulations- eller kapilalplaceringsförvärv får där-
              96


 


emot förvärvaren vägras förvärvstillständ. Om denne sedan återkommer     Prop. 1986/87; 122 med ny ansökan grundad på en lägre köpeskilling kan förvärvet i vissa fall inte längre vägras. Styrelsen finner att denna konsekvens är betänklig med hänsyn till jordförvärvslagens ambition atl stödja etl aktivt familjejord­bruk.

Enligl styrelsens bedömning kommer den föreslagna kombinationen ka­pitalplacering - högt pris alt vara tillämplig i begränsad omfattning. För juridiska personer ger 5 § möjligheter lill avslag då spekulations- och kapitalplaceringsförvärv föreligger. I områden där 7 § kan tillämpas före­ligger liknande möjligheter vad avser fysiska personer. I övriga fall kan spekulations- och kapilalplaceringsförvärv hindras om någon av bestäm­melserna om bosättning, brukning, yrkeskunnande eller rationalisering också är tillämplig. Utanför 7 §-områdena kommer alltså möjligheterna vara små att hindra spekulations- och kapitalplaceringsförvärv av rena skogsfasligheter samt av icke utvecklingsbara fastigheter. Det år framför alll i dessa fall del föreslagna kombinaiionskriteriet kan användas som avslagsgrund. Mot denna bakgrund kan styrelsen godta utredningens för­slag.

Om avslagskombinaiionen kapitalplacering — högt pris införs i lagen kan styrelsen godta utredningens förslag att marknadsvärdet i stället för som nu avkastningsvärdei skall ligga till grund för prövningen. Det överens­stämmer med vad som tillämpas i andra lagar på fastighetsområdel.

Utredningen har också angett att begreppet "avsevärt överstiger" egen­domens marknadsvärde skall bedömas med hänsyn lill omständigheterna i del enskilda fallet och kunna avse fall då köpeskillingen överstiger den normala prisnivån i orten med mer än 50 procent. Styrelsen finner det olyckligt att på detta sätl fastslå en sådan gräns i synnerhet när gränsen är så högt satt. Risken är uppenbar att i vissa fall avtal sluts där förvärvaren är klart olämplig men där köpeskillingen anpassats strax under den angivna nivån. Styrelsen anser således alt begreppet "avsevärt överstiger" inte bör fixeras till något bestämt procenttal ulan bestämmas utifrån ett antal speciella faktorer, såsom fastighetstyp, läge i landet samt fastighetens egenskaper.

Begreppet "avsevärt överstiger" egendomens marknadsvärde återkom­mer också i utredningens förslag till ändring av 14 § om statens inlösen­skyldighet lill följd av vägrat förvärvstillstånd. Om lantbruksnämnden tvingas till inlösen av fastigheter till priser som kan ligga upp till 50 procent över marknadsvärdet uppslår föriuster på jordfonden, vilka i vissa fall kan bli stora. Detta kan i sin tur medföra atl rationaliseringsbestämmelsen i lagen inte kommer alt kunna tillämpas fullt ut. Enligt styrelsens mening finns det därför starka skäl att utesluta ordet avsevärt. Staten skulle då inte bli skyldig att lösa in egendom om köpeskillingen överstiger marknadsvär­det. Vid denna bedömning får emellertid beaktas den osäkerhet som ligger i en värdering.

2.3.2 Skogsstyrelsen: Enligt utredningens direktiv skulle en slopad pris­prövning på skogsfastigheter troligen leda till en ökad omsättning av dessa fastigheter. "En omsättningsökning är positiv eftersom den erfarenhets­mässigt främjar ett aktivt skogsbruk" sägs det bl.a. i direktiven. Huvud­skälet till att slopa prisprövningen är med andra ord atl det antas att detta skulle leda till ökade avverkningar. En överslagsmässig beräkning för atl belysa frågan om avverkningseffektens storiek har redovisats i inledningen av detta yttrande.

Enligt utredningsdirektiven kan en indelning i olika fastighetstyper ligga
till grund för en omprövning av prisprövningsregeln. I första hand bör det
   97

7    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 122


 


övervägas atl slopa prisprövningen på skogsfastigheter och på småfastig- Prop. 1986/87:122 heter saml alt lätta på prövningen för rena jordbruksfastigheter. Utred­ningen har gäll ett steg längre och föreslår att regeln slopas hell och atl regeln om kapitalplacering ändras så atl innebörden blir alt vägran atl förvärva grundas på en prisprövning. Utredningen har inte redovisat var­för man inte i överensstämmelse med direktiven gör skillnad på olika faslighetslyper. Det kan dock antas au gränsdragningsproblemen har ut­gjort en svårforcerad stötesten.

De skäl som utredningen anger för att regeln skall slopas synes vara atl den inle längre anses behövlig. Prisei på jordbruksfastigheter har gått ned och detta anses inle bero på prisprövningen i särskilt stor utsträckning. Det är i stället bl. a. den dåliga lönsamhetsutvecklingen inom jordbruket som är orsaken. Utredningen förväntar dock en viss prisuppgång på jordbruksfas­tigheter om regeln slopas. Delta därför atl förvärvskretsen vidgas om andra föreslagna ändringar av lagen genomförs. Även på skogsmark för­väntas en prisökning som bl. a. skulle höja priset på lillskoUsförvärv. Från allmän synpunkt anses olägenheterna härav vara begränsade.

Skogsstyrelsen konstaterar att utredningens analys av prisprövningens effekter är myckel summarisk, vilket är förståeligt med hänsyn till den lid som har stått lill utredningens förfogande. Del anges all prisprövningen som avslagsgrund har minskat i omfattning men att det också finns indirek­ta effekter. I själva verket justeras priset ofta i samband med handläggning­en av ett ärende. Exempelvis visar en studie i Älvsborgs län alt av 24 st vid kommunicering ifrågasatta avslag under ett budgetår har för 11 st köpeskil­lingen justerats före den slutliga prövningen. Dessutom återkom ny ansö­kan för några av förvärven med annan köpare och med lägre pris. Om prisprövningens effekter skall studeras finns del således skäl att studera både avslagssidan och bifallssidan i statistiken. Till detta kommer att blotta existensen av prisprövningen bör vara ägnad att bidra till den allmänna prisnivå som etableras. Det kan också konstateras att olika utredningar har olika uppfattning om priskontrollens betydelse. Stmkturutredningen anger (sid. 172) alt "Priskontrollen i jordförvärvslagen har haft stor betydelse men har inte ensam varil avgörande".

Utredningen går inte heller nämnvärt in på hur slopandet av regeln inverkan på lagens huvudsyften, t. ex. om sambandet mellan brukande och ägande påverkas och om strukturrationaliseringen försvåras. En annan fråga som kan ställas är, om ökade priser på jordbruksmark i ett läge då enligl utredningen "lönsamhetsutvecklingen inom jordbruket sannolikt kommer att förbättras endast relativt långsamt", liggeri linje med inkomst-målet alternativt konsumentmålet. Det senare om ökade fastighetspriser slår igenom på produktpriserna.

Frågan år också hur slopad priskontroll i kombination med en vidgad köparkrets inverkar när det gäller möjligheten lill slmkturtalionalisering. Idag är priskontrollregeln ett hjälpmedel för atl styra mark till enheter som behöver förstärkas. Priskontrollen underlättar också för intresserade, väl­utbildade yngre personer utan slort eget kapital att etablera sig.

Sammanfattningsvis vill skogsstyrelsen beträffande frågan om pris-prövning och kapitalplacering anföra följande:

Sedan lång lid tillbaka har det rätt en förhållandevis bred enighet om att
spekulation i fastigheter, som leder till en prisutveckling som väsentligt
överstiger den allmänna prisutvecklingen, är negativ ur samhällets syn­
punkt. Redan vid den praktiska tillämpningen av 1965 års jordförvärvslag
förekom vid prövningen att en köpeskilling, som var så hög att den ansågs
ha prisdrivande effekt, utgjorde ett särskilt skäl mol att godta förvärvet.
Om del kunde antas atl förvärvarens avsikt var att komma över kapitalpla-
        98


 


cerings- eller spekulationsobjekl var detta också ett motiv för avslag. Prop. 1986/87; 122 Möjligheten atl dämpa prisnivån med hjälp av lagen var dock begränsad eftersom dessa avslagsmöjligheter inle kunde användas gentemot priori­terad köpare. Delta ansågs vara en brist i 1965 års lag. Det var mot den bakgrunden och med hänsyn lill den snabba prisstegringen på fastigheter som den nuvarande prisprövningsregeln kom lill. Syftet med regeln var atl åstadkomma en bättre anpassning av fastighetsprisernas utveckling till den allmänna prisnivån. Givetvis är, vilket utredningen också antyder, pris­stegringar som går långl utöver vad som betingas av inflation och lönsam­hetsutveckling, i princip negativt såväl för en tillträdande aktiv brukare som för konsumenten och därmed också ytterst för samhället. Om pris­prövningsregeln, enligl vad som antyds i utredningen, inte har särskilt stor betydelse därför att det är andra faktorer som håller priset nere leder detta lill slutsatsen att regeln kan avskaffas. Antagandet att en slopad prispröv­ning skulle leda till en ökad faslighetsomsättning bygger emellertid på att del sker en inte oväsentlig prisuppgång. Om en snabb prisstegring åter skulle leda lill en situation liknande den som rådde i mitten av 1970-lalel saknas i så fall snabbi verkande kortigeringsmöjligheter inom ramen för jordförvårvslagen.

Enligt nu gällande lagstiftning är förvärv av juridiska personer utan anknytning till jord- eller skogsbruk och fysiska personer som inte avser alt bli yrkesverksamma att betrakta som kapitalplacering. Kapitalplacering kan dock inle åberopas om förvärvaren huvudsakligen avser att själv aktivt bruka egendomen. Reglerna innebär således att det görs en person­bedömning när det gäller avsikten med förvärvet. Enligt utredningens förslag kan kapitalplacering åberopas om köpeskillingen överstiger egen­domens marknadsvärde med mer än 50%. Detta innebär att det är graden av överpris och inle avsikten med förvärvet som är avgörande.

När det gäller skogsfastigheter kan utredningens förslag avseende pris­prövning och kapitalplacering förväntas leda till stigande priser. Det är tveksamt om den spärt mot alltför höga priser som föreslås är tillräcklig om utredningens övriga förslag genomförs. Regelns anknytning till marknads­värdet istället för avkastningsvärdet innebär en uppenbar risk för att pris­nivån stiger mycket snabbt. Flera skäl talar för detta inte minst de tidigare nämnda kapitalbeskaltningsreglerna. Enligt skogsstyrelsens uppfattning bör frågan om hur kapitalplaceringsregeln lämpligen bör utformas utredas ytterligare. Vidare bör kapitalbeskaltningsreglerna ses över innan pris­prövningen slopas.

2.3.3 Statens jordbruksnämnd: Genom att prisprövningen och begräns­ningen i förvärvsrätten tas bort eller lättas för vissa fastigheter kan det dock uppstå tvä olika marknader för jordbmksfastigheter, en marknad med rationella familjeföretag och en marknad för övriga fastigheter. Prisei på den sistnämnda marknaden skulle då få styras av marknadskrafterna i störte utsträckning än för närvarande. En sådan uppdelning kan emellertid tänkas få till följd atl personer som har för avsikt att bo året runt i glesbygderna inle kommer i besittning av de fastigheter som bjuds ut på denna marknad, eftersom dessa fastigheter kan komma atl köpas upp av andra mer kapitalstarka personer. Denna nackdel torde dock motvägas av de andra fördelar som en uppmjukning av lagen medför.

Sett från de utgångspunkter som JN har att bevaka kan JN dock i stort sett tillstyrka utredningens förslag i vad avser de delar som syftar till begränsning av dels reglerna för uppbyggnad av rationella och effektiva lantbruksföretag, dels köpeskillingsprövningen.

99


 


2.3.4   Statens lantmäteriverk: LMV tillstyrker på de av utredaren anförda     Prop. 1986/87; 122
skälen att prisprövningen slopas.

Den föreslagna bestämmelsen i 4 § första stycket 4 innebär att förvärvs-tillstånd skall få vägras om det kan antas alt förvärvet sker huvudsakligen i kapitalplacenngssyfte på gmnd av att köpeskillingen avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde. Förvärv i sådant syfte behöver emellertid inte innebära att köpeskillingen är väsentligt högre än marknadsvärdet. Det behöver alltså inte finnas något samband mellan högt pris och kapital­placeringssyfte. Den föreslagna bestämmelsen om hinder mot kapitalpla­ceringsförvärv framstår därför som alltför begränsad. Det är inte nödvän­digl med en omväg över priset för att förhindra kapitalplaceringsförvärv. Ulan detta torde kunna göras effektivare direkt med en bestämmelse lik­nande den som i dag finns i 4 § första stycket 2.

Slopas prisprövningen bör man överväga att återinföra möjligheten för en förvärvare att - med fastighetsägarens medgivande - söka förhands-tillstånd, vilken möjlighet togs bort i och med att prisprövningen infördes i gällande jordförvärvslag. Ett förfaringssätt med förhandstillstånd kan för­enkla många förhandlingssituationer i samband med köp och försäljning av lantbmksfastigheter, vilket i sin lur kan leda till en ökad omsättning på fastighetsmarknaden.

2.3.5   Domänverket: Domänverket tycker det är bra atl prisprövningen i
dess nuvarande form föreslås bli slopad. Den positiva effekt som uppnåd­
des i börian av lagstiftningens tillämpning har förbytts i sin motsats när
marknaden funnit i olika hänseenden icke önskvärda former att undgå
avslag på grund av för högt pris.

Den av utredningen föreslagna prisprövningsbestämmelsen är enligt do­mänverkets mening oklar. Om avsikten är atl hindra kapitalplacering är tillägget om köpeskillingen av anvisningskaraktär och bör utgå ur lagtex­ten.

2.3.6   Kammarkollegiet: Kollegiet har inget att erinra mot atl principen för
värdeuppskatlningen ändras men vill peka på att det i praktiken kan bli
svårt att i det enskilda fallet fastställa marknadsvärdet. Detta gäller i
synnerhet under liden närmast efter ikraftträdandet av den nya bestämmel­
sen. Prisstatistiken bygger på uppgifter från försäljningar från en tid av
mycket strikt prisreglering. Det går alltså inte alt söka vägledning i den
statistiken för att få en uppfattning om marknadsvärdet under former av
friare prissättning. Marknadens värde ligger sannolikt i många fall avsevärt
högre. Även på en marknad med en i princip fri prissättning kommer
troligtvis priserna att variera kraftigt beroende inte minst på köparens
subjektiva värderingar. Enligt kammarkollegiets bedömning bör bara mar­
kanta individuella avvikelser stoppas på grund av prisets höjd. Sårskilt om
en fastighet bjudits ut till försäljning efter anbud eller på liknande sätt är
del i flertalet fall uteslutet att underkänna det avtalade priset som högre än
marknadsvärdet.

Det borde i detta sammanhang övervägas om inte begreppet kapitalpla­
cering kunde ersättas av ett annat ord som bättre anger de omständigheter
som bör föranleda att förvärvstillslånd vägras. I allmänt språkbruk torde
begreppet kapitalplacering uppfattas som något positivt, fullt legitimt och
från enskild synpunkt t.o.m. önskvärt handlande. Det uppdrag som rege­
ringen lämnat kyrkofondens styrelse att utreda kyrkans ekonomi utgår från
att kyrkans faslighelsinnehav är en av alternativa former att placera kyr­
kans kapital och så måste varje ägare med krav på avkastning av sitt
kapital bedöma frågan. Fastigheternas marknadspris varierar naturligen
     100


 


också med hänsyn till avkasiningsnivån på andra placeringar. Det är därför     Prop. 1986/87; 122 helt orealistiskt alt i detta sammanhang bedöma ett fastighetsförvärv som något annat än en kapitalplacering.

Kammarkollegiet vill här erinra om ordalydelsen i 24 § andra stycket lagen om förvaltning av kyrklig jord och 21 § förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m. Om den nu föreslagna ändringen i JFL genomförs - som innebär atl avkastningsvärdei ersätts av marknadsvärdet - bör dessa författningar ändras på motsvarande sätt.

2.3.7    Riksrevisionsverket: Behovet av prisprövningsregler har, i likhet med vad utredningen själv konstaterar, över tiden förändrats. I betänkan­det föreslås en viss lättnad i prisprövningsbeslämmelserna, men alt möjlig­heten till ingripanden skall finnas kvar även i framtiden. I vilken utsträck­ning det kan finnas behov av atl i vissa fall även i framtiden kunna vägra tillslånd på grund av alt förvärvet är all betrakta som spekulation eller kapitalplacering har riksrevisionsverket inle tagit ställning till. Enligt riks­revisionsverkets uppfattning finns dock skäl som talar för att nuvarande prisprövning vid förvärv av jordbmksfastigheter eventuellt helt skulle kunna slopas.

2.3.8    Hovrätten för övre Norrland: Prisutvecklingen på jord- och skogs­bruksfastigheter har varit dämpad under de senaste åren. Delta förhållande har gällt även andra typer av fastigheter, som småhus och fritidshus. För dessa senare typer av fastigheter har under det senaste året skett en kraftig höjning av priserna. På samma sätt kan, om en ny högkonjunktur kommer, även priserna på jordbruks- och skogsfastigheter komma att stiga. Detta gäller speciellt skogsfastigheter där en ökad efterfrågan ulomlands medför höjda virkespriser. Om priserna på jord- och skogsbmksfastigheter stiger, kan de som bor på orten få svårt atl konkurrera med utomstående placera­re av kapital. Att i ett sådant läge införa spärren 50% förefaller inle att få den effekt som avses. Redan den nivån kan vara svår att konkurrera med. Dessutom föreligger det alllid svårigheter att bestämma ett marknadspris pä de fasligheter som det är fråga om. Antingen bör spärten helt slopas eller också bör hindret om kapitalplacering finnas kvar utan förändringar.

2.3.9    Kammarrätten i Jönköping: Enligt förslaget lill ändring av 4 § skall förvärvstillstånd inte längre vägras i angivna fall. Det/år vägras, vilket innebär atl prövningen blir än mera oförutsägbar. Myndigheterna får hell fritt bedöma om de vill ge tillstånd eller ej. Man kan aldrig av lagen utesluta möjligheten att få lillstånd. Man kan alltid försöka.

Prisprövningen skall i sin nuvarande form slopas enligt förslaget och ersättas med en möjlighet att (enligl 4 § 4) ingripa "om del kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering på grund av att köpeskil­lingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknads­värde". Som skäl för att behålla denna begränsade prisprövning anförs alt förvärvet skett av skatieplaneringsskäl. Kammartåilen har svårt atl ge­nomskåda de skatieplaneringsskäl som kan föranleda att priser betalas som avsevärt överstiger marknadsvärdet. Om obefogade skatteplanerings­möjligheter föreligger bör man dock i första hand ingripa mot dem och inte genom speciella prisprövningsregler.

2.3.10 Luleå tingsrätt: Utredningens olika förslag innebär sammantagna
väsentlig lättnad i förvärvsvillkoren, i synnerhet för fysiska personer.
Prisprövningen föreslås dock bibehållen, bortsett från avyttring enligl

16 §. Som skäl för bibehållande av prisprövningen anför utredningen inte   10]


 


några skäl som hänför sig tdl jordbruks- och skogsbrukspolitiska eller     Prop. 1986/87:122 regionalpolitiska hänsyn, utan anför atl prisprövningen behövs för att motverka spekulation eller kapitalplacering som huvudsakligen torde ske av skatieplaneringsskäl.

1 och för sig kan det länkas atl prisprövningen har en viss betydelse ur regionalpolitisk synpunkt i sådana områden där del råder konkurrens mellan permanentboende och fritidsboende, men i utredningen finns inte någon redovisning som ger belägg för att så är fallet.

Tingsrätten ifrågasälter om en priskontroll, vars syfte ligger hell vid sidan av de intressen som jordförvärvslagen i övrigl vill tillgodose, bör bibehållas.

De föreslagna lätlnaderna i förvärvsvillkoren kommer med säkerhet att medföra att avyiiringsskyldighet enligt 16 § inträffar endast i ett litet antal fall. Det kan antagas, all personer som förvärvar en mindre jordbmks-eller en skogsbruksfastighet på exekutiv auktion också i allmänhet kom­mer atl få tillslånd atl behålla egendomen. Någon prisprövning förekom­mer inte vid förvärv på exekutiv auktion. Den prisprövning, som nu föreslås bibehållen, kan alltså lätt kringgås genom arrangerade exekutiva auktioner. En priskontroll, som så lätt kan kringgås, bör inte bibehållas i lagstiftningen.

På grund av del anförda föreslär tingsrätten att prisprövningen slopas hell och hållet.

2.3.11  Länsstyrelsen i Kronobergs län: Ett pris på jordbruksfastigheter som
är kopplat till avkastningsvärdei är positivt av flera orsaker. Bl.a. under­
lättas ägarskifte av lantbruksförelag och stmkturrationalisering.

Länsstyrelsen konstaterar vidare att ökade möjligheter atl förvärva jord­bruksfastighet i produktionsslarka områden omkring de större tätorterna kan medföra siörre konkurtens och högre priser på fastigheterna lill nack­del för de aktiva lanlbmkarna.

Länsstyrelsen finner emellertid att ett handlingsprogram för tillämpning­en av jordförvärvslagen motverkar de negativa konsekvenserna i sådan grad att den generella prisprövningen kan slopas.

För alt göra det möjligt all genomföra strukturtaiionaliseringar av all­mänt intresse bör en "prisprövning" tillämpas på dessa fastigheter i de fall säljare begär inlösen av fastighet. Utredningens förslag till ändring av 14 § 1 ;a st avstyrks. I stället bör lagtexten ändras till "... annan ersättning icke obetydligt överstiger egendomens värde ...".

Med den utformning jordförvärv slagen föreslås få enligt länsstyrelsens yttrande finns ej skäl atl bibehålla kapitalplacering som avslagsgrund. Lagtexten i 4 § 1 ;a st punkt 4 kan ulgå.

2.3.12---------------------------------------------------------------- Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen tillstyrker        den

ändrade formuleringen i 4 § 4 st, vilket torde innebära att lantbruksnämn­dernas prisprövning av förvärv i slort sett bortfaller.

2.3.13    Länsstyrelsen i Gotlands län: Med hänsyn till den dämpade prisut­veckling för jord- och skogsbmksfastigheter som gäller tillstyrker länssty­relsen utredningens förslag att begränsa prisprövningen.

2.3.14    Länsstyrelsen i Kristianstads län: Nuvarande 4 § upptar ett antal absoluta förvärvshinder - högt pris, kapitalplacering, rationaliseringsbe­hov, addilionsförvärv och skadlig uppdelning. Utredningsförslaget innebär inledningsvis att vid dessa företeelser får lillstånd vågras i motsats till

nuvarande "skall vägras", vilken ändring hälsas med tillfredsställelse.               102


 


Vad sedan angår förslagel om den egenlliga prisprövningens avskaffan- Prop. 1986/87:122 de kan skäl resas såväl för som mol. Prisprövningen infördes i en lid då prisutvecklingen på jordbruksfastigheter ansågs medföra risker för stora genomslag på produktpriserna och all aktiva jordbrukare skulle få svårare all förvärva familjejordbruk. En dämpning av prisei på skogsmark ansågs ocksä angelägen. Prisutvecklingen på jordbruk är nu betydligt lugnare och prisnivån torde realt ligga på 1970-års nivå. Detia kan naturligtvis tillskri­vas prisprövningens direkta och indirekta effekter men är sannolikt lill slörtc del en följd av lönsamhetsutvecklingen och förvärvarnas ökade ekonomiska medvetenhet. Jordbruksnäringens situation idag med pres­sande överskoll talar ej heller för ökade priser på jordbruksmarken. Ifråga om skogsmarken kan utvecklingslinjen länkas bli en annan då priserna i stor utsträckning följer skogskonjunklurerna men även styrs av efterfrågan på mindre och medelstora skogsfasligheter från grupper utanför de aktiva jord- och skogsbrukarna. Prisprövningen har även fått sådana följder som l.ex. medvelna överbud i anbudsförsäljningar där anbudsgivaren räknat med atl lantbruksnämnden "räiiar lill" prisei eller fall då förvärven även omfattat ej lillständspliktig egendom - inventarier, annan fastighet -vilken då överbetalals. Mol elt avskaffande av prisprövningen talar sådana omständigheter som att ralionaliseringsverksamhelen - i synnerhet ifråga om skogsmark - kan komma au försvåras med högre pris på tillskottsmar­ken. Lagens intentioner ifråga om regionalpolitiken - sysselsättning och bosättning i glesbygden - kan också komma atl motverkas.

Vid en sammanvägd bedömning av omständigheterna kring prispröv­ningen talar dock övervägande skäi för alt den avskaffas i sin helhet. Utredningens förslag därom kan biträdas av styrelsen. Enligl förslaget skulle vidare priser som avsevärt överstiger marknadsvärdet kunna för­hindras genom atl de rubriceras som kapitalplacering. Skrivningen ger vid handen att denna omständighet - avsevärt för högt pris — ensam blir avgörande för om förvärvet kan benämnas kapitalplacering. Utredningen har åven angett atl prisei i sådana fall bör överstiga den normala prisnivån med mer än 50%. Styrelsen vill bestämt avvisa en sådan gräns som för hög, troligen sällan förekommande och därför utan störte verkan. Enligt styrelsens mening bör någon fixerad gräns ej anges ulan bedömning får ske från fall till fall beroende på ortens förhållanden och önskvärd utveckling i området. Kapilalplaceringsbegreppel bör dessutom utvidgas att åven om­fatta sådana företeelser som olämplig köpare och övriga omständigheter kring förvärvet. Del finns fall då köpare satt i syslem att köpa upp fastighe­ter för olika från allmän synpunkt ej godtagbara, spekulativa ändamål.

2.3.15 Länsstyrelsen i Hallands län: Utredningen anser att starka skäl talar för atl prisprövningen i dess nuvarande form slopas. Någol nämnvärt högre pris på jordbruksmark kan inte väntas till följd därav. Länsstyrelsen delar denna uppfattning.

Genom den föreslagna ändringen bibehålls dock en möjlighel all ingripa
mol kapitalplacering "då köpeskillingen avsevärt överstiger egendomens
marknadsvärde". Övergången från tidigare avkastningsvärde till mark­
nadsvärde har inte närmare motiverats. Med tanke på atl lagen nu inte lika
strängt är inriktad på atl skapa nya produktionsenheter kan övergången till
marknadsvärde anses logisk. Sannolikt har marknadsvärde och avkast­
ningsvärde i utpräglade jordbruksområden också närmat sig till varandra.
Det kan emellertid ifrågasällas om någon anknytning lill priset behövs.
Länsstyrelsen anser atl lagrummet kan ges följande lydelse: "4 om förvär­
vet avser utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag och det kan
antas alt det sker huvudsakligen för kapitalplacering".
                                      103


 


Den av utredningen angivna prisnivån återkommer också vid inlösen Prop. 1986/87:122 efter rationaliseringsavslag. Här lorde den få svåra konsekvenser. Skall lantbruksnämnden ha någon möjlighel att främja rationalisering kan köpe­skillingar upp lill 1,5 gånger marknadsvärdet inte accepteras. Med den ovan föreslagna ändringen av 4 § 4. kan 14 9 behålla sin nuvarande lydelse. Alternativt lorde inlösenskyldigheten helt slopas, vilket dock av hänsyn lill säljaren får anses olämpligl.

2.3.16     Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Utformningen av 4 paragrafen första slyckel punkt 4 förefaller mindre lämplig. Den prisprövning som lantbruks­nämnden utför kommer vanligen atl resultera i att priset sänks. Skillnaden blir således atl kapitalplaceraren binder ett något mindre kapital i den förvärvade fasligheten, men knappast att penningplaceringen genom pris­sänkning kan undgå beteckningen kapitalplacering.

2.3.17     Länsstyrelsen i Värmlands län: Inom stora delar av länet är ägo­strukturen inom skogsbruket otillfredsställande. Till delta kommer all fler­ägandet är utbrett och inom vissa områden växande. Dessa förhållanden försvårar etl aktivt skogsbruk. Behovet av ett fortsatt strukturralionalise-ringsarbete är stort på skogsbruksområdet.

För atl dellids- och fritidsjordbrukel skall få den önskade positiva effek­ten på glesbygden torde krävas att det finns ett spritt nätverk av någorlun­da stora enheter som bär upp en jordbrukels infrastruktur. Bland annat av denna anledning kvarstår ett behov av ytterligare förstärkning av vissa jordbruksfastigheter.

De förbättrade fömtsättningarna för nya ägarkategorier atl förvärva deltidsjordbruk kan fä betydelse inte bara som en förstärkning av underia­get för kombinationssysselsätlningar på landsbygden. Möjligheten att komma över en lanibmksfaslighel kan också underiätta rekryteringen av heltidsarbetande personal både till företag inom glesbygden och till nä­ringslivet i orter inom pendlingsavstånd. Av dessa skäl är del angeläget inte bara alt bibehålla fastigheter lämpade för dessa ändamål utan även att skapa nya. Etl familjelantbruk - som innefattar deltids- och frilidsjordbru-kare - med elt bevarat samband mellan ägande-brukande-boende är den säkraste garantin för att resursen tas till vara och för all del även i framtiden kan skapas en levande landsbygd.

För landsbygdens utveckling är del angeläget att det upprätthålls en lämplig balans mellan nya ägarkategoriers etableringsmöjligheter och ut­vecklingsmöjligheterna för dem som redan är inne i näringen. Länsstyrel­sen befarar atl ett slopande av prisprövningen i § 4 kan leda lill kraftiga prisstegringar som allvarligt missgynnar dem som för sin utkomst är bero­ende av fastighetens avkastningsvärde. Detta kan få olyckliga konsekven­ser för glesbygderna.

Länsstyrelsen kan därför tillstyrka utredningens förslag om ändrad pris-prövning endasi under förutsättning att § 7 får elt geografiskt tillämpnings­område, enligl nedan angivna önskemål. I annat fall förordar länsstyrelsen en mindre långl gående liberalisering av prisprövningen än vad utredning­en föreslår.

2.3.18                                                                                            Länsstyrelsen i Örebro län: Utredningsförslaget innebär alt pris­
prövningen i 4 § slopas. Länsstyrelsen är tveksam till att prövningen helt
upphör med tanke på att priserna för jordbruksfastigheter åter kan stiga.
Del vore välbetänkt att behålla en möjlighel för lantbruksnämnden att
kunna vägra förvärvstillständ om köpeskillingen avsevärt överstiger egen­
domens marknadsvärde.
                                                                    104


 


De föreslagna bestämmelserna i 14 § om inlösenskyldighet för staten vid Prop. 1986/87; 122 vägrat förvärvstillslånd enligl 4 S första slyckel 1. kan få stora konsekven­ser för verksamheten med stmklurtationalisering. Inlösenskyldighet gäller i princip alla fång där förvärvstillstånd vägras, om inte köpeskillingen avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde. Inlöst egendom skall förr eller senare säljas vidare för elt normall marknadspris. Bestämmelsen innebär alt lantbruksnämnden i praktiken inte kan vägra förvärvstillslånd enligl nämnda lagrum, om köpeskillingen överstiger marknadsvärdet med mindre än cirka 50%. Ralionaliseringsverksamhelen med lantbruksnämn­dens medverkan skulle därför minska avsevärt om inte särskilda medel lillskjuts för verksamheten.

Länsstyrelsen avstyrker därför ändringen i 14 §.

2.3.19 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Enligl utredningens mening talar starka skäl för atl prisprövningen i dess nuvarande form bör slopas. 1 ställel föreslås au förvärvstillslånd får vägras med åberopande av kapital­placering om köpeskillingen överstiger egendomens marknadsvärde med mer än 50%.

Enligl nuvarande lagstiftning bör förvärv i spekulations- eller kapitalpla-ceringssyfle av personer som inle avser alt aktivt bedriva lantbruk förhind­ras. Detta kan ske med den så kallade kapilalplaceringsbeslämmelsen. 1 realiteten är det sålunda ofta fråga om en ren personbedömning. Denna möjlighet försvinner i del nya lagförslaget. För att kunna åberopa avslags­motivet kapitalplacering krävs alllid samtidigt minst 50% överpris.

Länsstyrelsen har inget att erinra mol att nuvarande prisprövningsbe-stämmelse försvinner. Den har varit resurskrävande och ofta svår all tillämpa i praktiken, i synnerhet vad gäller mindre fastigheter. Mera renod­lade jordbruksfastigheter har nästan alltid legat på en prisnivå väsentligt under vad som kunnat accepteras. Vad gäller skogsfastigheter är däremot problemet annorlunda. 1 kombination med det nya mera liberala lagförsla­get kan prisnivåerna förväntas stiga ytteriigare. Den spärt mot alltför höga priser som nu föresläs i kapilalplaceringsbeslämmelsen är enligl länsstyrel­sens uppfattning inle tillräcklig, i synnerhet i de områden där de särskilda regionalpoliliska hänsynstagandena i 7 § inte är tillämpliga.

Redan i 1965 års jordförvärvslag åberopades ibland kapilalplacerings­beslämmelsen som motiv för avslag vid alltför hög köpeskilling. Denna möjlighet har utvecklats i del nya lagförslaget. Länsstyrelsen anser dock atl bestämmelsen bör kunna åberopas även i fall där det avtalade priset inte överstiger marknadspriset med 50%. Genom att samtidigt övergå från avkastningsvärde till marknadsvärde och dessutom tolerera elt överpris på 50% är risken uppenbar att prisnivån stiger mycket kraftigt på framför allt skogsfasligheter. Rationaliseringsarbetet kommer att försvåras eller omöj­liggöras.

Personbedömningen i samband med förvärvsprövningen försvinner helt för skogsfastigheter i del nya lagförslaget. Detta är enligl länsstyrelsens uppfattning olämpligl då del alltid finns personer som på etl från samhälls­ekonomisk synpunkt setl olämpligt sätt vill spekulera i skogsbmksfastig­heter eller som har hell annan utbildning och sysselsättning. Del borde finnas möjlighet att vägra sådana förvärv. Man kommer inte åt renodlade kapitalplacerare bara genom alt bedöma prisnivån. Det är också alltför lätt att artangera en lämplig prisnivå genom att t.ex. samtidigt förvärva en roiposl.

Sammanfattningsvis anser sålunda länsstyrelsen att den föreslagna över­prisnivån om 50% är alltför hög saml all någon form av personbedömning

105


 


också skall innefattas i kapitalplaceringsbegreppet. Det bör finnas möjlig-     Prop. 1986/87:122 het att ställa vissa krav på utbildning och yrkeskunskaper.

Staten föreslås även fortsättningsvis bli skyldig all lösa egendom om tillstånd vägrats med åberopande av ralionaliseringsbeslämmelserna. Det­ta gäller dock inle om köpeskillingen avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde. Toleransnivån är här densamma som i fråga om kapital­placering, dvs. inlösen skall ske om inle prisei överstiger marknadsvärdet med mer än 50 procent.

Länsstyrelsen finner ovanslående toleransnivå som hell oacceptabel vid inlösen. Det kan förväntas all säljaren snabbi lär sig all uinytlja denna gräns. Raiionaliseringsarbeiei kommer då att försvåras väsentligt eller t.o.m. omöjliggöras. Intresserade grannar är inte beredda eller har inle möjlighel atl betala ett sådant pris. Alternativt måste förluster tas på jordfonden. Båda alternativen är långsiktigt setl omöjliga. Resultatet blir då också att jordfondsverksamheten kommer alt reduceras drastiskt. Detta är djupt olyckligt eftersom denna verksamhet är av offensiv karaktär och ger elt myckel gott resultat.

2.3.20  Länsstyrelsen i Västerbottens län: Förslaget att ta bort prispröv­
ningsregeln i 4 § 1 si tillstyrkes.

Den nya och uppmjukade möjligheten atl vägra förvärvstillslånd för förvärv som skett med klara överpriser, nämligen"om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering på grund av atl köpeskil­lingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknads­värde" är elt steg i rätt riktning.

Enligt länsstyrelsens mening borde det nu vara möjligt all hell la bort även denna begränsning, eftersom ett av huvudsyftena med de föreslagna ändringarna är atl öka utbudet av jordbruks- och skogsbruksfastigheter. Antal avslag på grund av överpriser har vidare varit lågt och prisutveck­lingen på jord- och skogsbruksfasligheter de senaste åren har varit relativt lugn. De skäl som en gång i tiden motiverade en spärregel mol överpriser är därför till stora delar nu borta. Genom att helt ta bort arbetet på lantbruksnämnderna med granskning av förvärv med överpriser skulle resurser kunna frigöras för elt aktivt arbete för alt lösa strukturproblemen i länet. Frågan bör därför övervägas ytterligare i den fortsatta beredningen av förslagel om översyn av jordförvärvslagen.

2.3.21  Länsstyrelsen i Norrbottens län: Som nämnts tidigare har för högt
pris som avslagsskäl använts endast i ett fåtal fall per år i Norrbottens län
och kapitalplaceringsmotivet ännu mer sällan. För jordbruksdelen finns
del över huvud laget inga skäl att ha en prisprövning i samband med
jordförvärvsansökan. Där kommer lönsamhelskrav och investeringsbehov
att styra prissättningen. För närvarande är det svårt atl ens fä ut laxerings-
värdena på familjejordbruken och detta även i sådana fall där del finns
tillgångar i skog.

För att ändå ha en viss spärt mot en eventuell och oväntal kraftig prisökning på skogsfasligheter och därigenom en för aktiva brukare orimlig prisnivå kan utredningens förslag godtagas alt avslag av kapitalplace­ringsskäl kan meddelas om priset överstiger det normala marknadspriset i orten med mer än 50 %.

Slopandet av prisprövningen torde inte få någon större belydelse i vårt län vare sig på prisnivån eller på handläggningen i lantbruksenheten då denna regel hittills behövt tillämpas endast i ett fåtal fall.

106


 


2.3.22-------------------------------------------------------------- Eksjö kommun: Kommunen anser atl bestämmelsen          bör ha     Prop. 1986/87; 122

den innebörden att förvärvstillslånd skall vågras om det kan antas att

förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering på grund av att köpeskil­lingen eller annan ersättning inte obetydligt överstiger egendomens mark­nadsvärde.

Elt skäl för utredningen att föreslå förändring av prisprövningen är antagandet all prisutvecklingen på jord- och skogsbruksfasligheter nu har dämpats. Några avsevärt högre priser på jordbruksmark i allmänhet för­väntas inte. I fråga om skogsmarken framhålls att priserna bestäms av skogsindustrins betalningsförmåga för virke, som i sin tur beror på världs­marknadspriserna. De förändringar som utredningen i olika delar föreslår innebär dock atl priserna på jord- och skogsbruksfastigheter sammantaget kan komma atl öka i inle obetydlig utsträckning. Detta kan medföra den positiva effekten att det blir en siörre omsättning av jord- och skogsbmks­fastigheter, men samtidigt den negativa effekten att risken för kapitalpla­cering ökar. Den senare utvecklingen måste anses vara till stort förfång för aktiva jord- och skogsbrukare.

Med hänsyn lill dessa risker anser kommunen alt möjligheterna att hindra förvärvstillständ på gmnd av kapitalplacering bör ha en någol mer restriktiv utformning.

Enligt utredningen menas med "avsevärt överstiger egendomens mark­nadsvärde" en situation då det avtalade prisei överstiger normala prisni­vån i orten med mer än 50 %. Den av kommunen föreslagna skrivningen bör i ställel kunna tillämpas när priset på motsvarande sålt överstiger den normala prisnivån i orten med 25-30 %.

2.3.23  Dals-Eds kommun: Förändringen från att förvärvstillstånd skall
vägras till/år vägras är oacceptabel. Det ger utrymme för rättsosäkerhet
och olika bedömningar från fall till fall och mellan olika handläggare.
Släpper man kravet på bosättning, brukning och yrkeskunskap är prispröv­
ningen en förutsättning för en aktiv landsbygdsutveckling. Men låter man
de nuvarande kraven vara kvar så kan prisprövningen ha mindre betydel­
se.

2.3.24   Torsby kommun: Kommunen tillstyrker förslagel alt slopa prispröv­ningsregeln, men vill också understryka att det är angeläget alt den spärte­gel som kommittén föreslår finns kvar i de fall förvärv kan bedömas huvudsakligen ske för kapitalplaceringsändamål. I praktiken kommer ju också prisprövningsregeln att vara kvar, eftersom man kan vägra förvärvs­tillstånd, om köpeskillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde. För att göra den bedömningen måste man ställa köpeskillingen för resp. förvärv i förhållande till gällande marknads­värde.

2.3.25   Ljusdals kommun: Enligt förslaget föreslås att prisprövningen i sin nuvarande form slopas. Den säges vara mycket resurskrävande och ger begränsat resultat. Om etl slopande genomföres, kräver Ljusdals kommun att åtgärder vidtages så att eventuella prisstegringar ej kan bli av storieks­ordningen 50 %, som nya lagförslaget medger.

2.3.26  Bräcke kommun: Utredningen föreslår att prisprövningen slopas.
Effekterna för glesbygden totalt av denna förändring är beroende av vilka
områden i landet som kommer atl omfattas av § 7. Bräcke kommun
föreslår därför atl principerna för prisprövningen ses över särskilt.

Bräcke kommun tror inte att borttagandet av prisprövningen i någon             107


 


nämnvärd omfattning kommer all påverka antalet överlåtelser av flerägda     Prop. 1986/87:122 fastigheter. Undersökningar har visat alt det i hög grad är de känslomäs­siga bindningarna lill fastigheten som är motivet till att inte sälja och inte det ekonomiska utfallet vid en eventuell försäljning.

2.3.27 Storumans kommun: Stommans kommun har vissa farhågor inför
den föreslagna uppmjukningen av prisprövningen. Erfarenheten har visat
atl marknaden är beredd betala betydligt högre pris för smärre jordbmks­
fastigheter för fritidsändamål än det pris som är betingat av avkastnings-
värde m. m. för atl bibehålla fastigheten i jordbruksdrift.

Utifrån samma motivering som gav en ändrad förköpslag (för alt ge fasl boende elt försteg före fritidshusboende) föreslär Storumans kommun att nuvarande prisprövning får behållas, i vart fall för de kommuner som regeringen utser enligl § 7.

2.3.28 Pajala kommun: Även om de administrativa fördelarna vid föresla­
gen ändring är mycket stora, så kan utredningsförslaget på den punkten
inte tillstyrkas bl. a. därför all del kan antas medföra atl priserna pä
jordbmks- och skogsfasligheter stiger kraftigt, så alt lönsamheten vid
förvärv väsentligt försämras.

En följd av slopandet av prisprövningen blir alt andra faktorer kommer atl vara avgörande vid prövningen av ansökan om förvärvstillständ. Ofta blir sysselsättningsförhållandena den viktigaste faktorn. Det kommunala inflytandet kommer enligt förslaget att bli mycket stort. Med den konstruk­tionen så blir det i praktiken kommunerna som sätter pris på fastigheterna vid försäljningar om flera intressenter av olika kategorier uppträder. Detta ställer stora krav på beslutsfattare i kommunerna.

2.3.29    Sveriges industriförbund: Industriförbundet anser att prisprövning­en kan slopas helt eftersom den inte längre fyller någon rimlig funktion i förhållande till skogsbruket.

2.3.30    Lantbrukarnas riksförbund: Lantbrukarnas riksförbund delar utred­ningens uppfattning atl en uppmjukning av nuvarande prisprövning är motiverad. Ett skäl är atl förhållandena i dag är annorlunda än under 1970-talet då fastighetspriserna var starkt stigande. Prisprövningen har även i enskilda fall lett lill svårigheter atl få ett rättvisande värde. Prisutveckling­en på jordbruksföretag är emellertid beroende på om det är fråga om ett mindre lantbruksförelag, en skogsfastighet eller etl större jordbruk. Sär­skilt rena skogsfastigheter har normall en högre prisnivå.

Om utredningens förslag vad gäller kraven på förvärvaren, ökade möjlig­heter för virkesförådlande förelag på orten att förvärva skogsmark och föreslagen förändring av rationaliseringsbeslämmelsen genomförs kan konkurtcnsen mellan olika förvärvarkategorier förväntas öka kraftigt. Ut­redningen har inte beaktat konsekvenserna av detta. Lantbmkarnas riks­förbund konstaterar atl enskilda som avser att försöria sig hell eller delvis på jord- och skogsbruk hamnar i etl omöjligt konkurrensläge jämfört med andra förvärvarkategorier. Dessa förvärvarkategorier har ofta finansiellt och skaltemässigt en bättre ställning.

Utredningen har preciserat vad som menas med att fastighetens pris
avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde till de fall då prisei över­
stiger den normala prisnivån på orten med mer än 50 %. Lantbrukarnas
riksförbund vill bestämt invända mot denna precisering och enligl förbun­
dets uppfattning måste kommande proposition la avstånd från denna prin­
cip. Eljest blir prisprövningen en ren nullitet. Enligt Lantbrukarnas riks-
      108


 


förbunds uppfattning leder sådana prisökningar som det här kan bli fråga Prop. 1986/87; 122 om till en oönskad effekt både från allmän och enskild synpunkt. En kraftig prisökning försvårar all utveckla befintliga lantbruksföretag och kan leda till allvarliga följdverkningar för nyetablering inom lantbruket särskilt med hänsyn till jordbrukels lönsamhetsproblem. Högre fastighetspriser påver­kar prisutvecklingen för jord- och skogsbrukets produkter. Fastighetspri­serna måste enligt Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning hållas på en nivå som följer den allmänna prisutvecklingen i samhället.

Den föreslagna uppmjukningen av prisprövningen riskerar även atl få allvarliga konsekvenser för arrendalorer. I konkurrens med andra intres­senter har arrendatorn svårt all nå en prisöverenskommelse som medger fömtsättningar för en lönsam jordbruksproduktion.

Den föreslagna sammankopplingen mellan prisprövning och kapitalpla­cering kan inte tillstyrkas av Lantbrukarnas riksförbund. Lagtexten blir otydlig och försvårar tiUämpningen. Enligt Lantbmkarnas riksförbunds uppfattning måste kapitalplaceringsavslag och prisprövning vara skilda sätt all meddela förvärvshinder.

Lantbrukarnas riksförbund föreslår att prisbedömningen i § 4; I nuva­rande jordförvärvslag får följande lydelse; "om köpeskillingen eller annan ersättning uppenbart överstiger egendomens värde".

2.3.31    Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Utredningen före­slår att tillslånd får vägras om köpet kan karaktäriseras som kapitalplace­ring. Som kännetecken för en sådan kapitalplacering föreslår utredningen att priset skall användas. Där sägs all om prisei avsevärt överstiger mark­nadsvärdet antas förvärvet ske huvudsakligen för kapitalplacering och tillstånd fär vägras. Vi anser delta ologiskt. Au priset är högt behöver naturligtvis inle betyda all köpet är en kapitalplacering. I själva verket är del väl rimligare att tro atl kapitalplacering är elt viktigare motiv när priset är lågt. Vi anser att prisprövningen för skogsfastigheter och för kombinera­de fastigheter i skogsdominerade bygder helt kan slopas. Risken för att spekulation och skatteplaneringsmotiv skall driva upp priserna på skogs­fastigheter bör inle överdrivas och bör dessutom i princip motverkas på andra sätt än genom att gå omvägen via jordförvärvslagen.

2.3.32    Landsorganisationen i Sverige: LO stöder att prisprövningen i dess nuvarande form slopas. Eftersom prisutvecklingen på jordbruksfastigheter nu är lugnare än på 1970-talel är förslaget motiverat. Genom att slopa prisprövningen för skogsfastigheter kommer omsättningen av dessa troli­gen att öka. En omsättningsökning är positiv eftersom den erfarenhetsmäs­sigt främjar ett aktivt skogsbruk.

2.3.33    Svenska bankföreningen: Bankföreningen vill peka på den

något oegentliga utformningen av den föreslagna 4 § 4 i jordförvärvslagen. Bestämmelsen tar sikte på del förhällandet alt köpeskillingen eller annan ersättning i etl visst förvärv överstiger egendomens marknadsvärde. Efter­som marknadsvärdet på elt objekt generelll seil är just vad objektet kan inbringa vid en försäljning, är bestämmelsen oklar. Prövningen måste i så fall i stället göras med utgångspunkt frän, inle marknadsvärdet, utan något annal värde som myndighet vill ställa upp. Del är emellertid just den formen av prisprövning som enligt förslaget nu skall överges. Bankföre­ningen anser därför, med hänvisning lill motiven i departementspro­memorian, att den nämnda bestämmelsen bör ulgå. Annars bör den formu­leras om. men då står ocksä klart atl liberaliseringen av prisprövningen

inte blir så långtgående som del i förstone vill synas.                             109


 


2.3.34  Svenska sparbanksföreningen: Nu gällande bestämmelser i 4 S om     Prop. 1986/87; 122
prisprövning har fåll en tillämpning som knappast varil avsedd, delvis

beroende på den prisutveckling på jordbruksfastigheter som av olika skäl ägt rum efter lagens tillkomst. Kraftigt höjd räntenivå och svag lönsamhet i jordbruket är bidragande orsaker lill denna utveckling. Genom den mycket snäva tolkning av lagen som tillämpats på denna punkt har problem upp­stått. En reform är därför angelägen.

Det är samtidigt elt allmänt intresse alt priset på jordbruksfastigheter -särskilt de av familjelantbrukslyp - inte stiger snabbare än den allmänna prisutvecklingen.

Utredningen föreslår att nuvarande regel om prisprövning slopas. I stället föreslås atl förvärvstillslånd får vägras vid förvärv för kapitalpla­cering i de fall köpeskillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens värde. Spekulalionsförvärv avser oftast skogsfastigheter och sker som ett led i skatteplanering. Den föreslagna bestämmelsen torde därför inte få någon påtaglig betydelse för prisutvecklingen på vanliga jordbruksfastigheter.

Enligt Sparbanksföreningens mening innebär inte utredningsförslaget i denna del någon större risk för en icke acceptabel prisstegring på jord­bruksfastigheter. Föreningen kan därför tillstyrka den föreslagna bestäm­melsen.

2.3.35  Sveriges allmänna hypoteksbank: Hypoteksbanken ansluter sig till
utredningens uppfattning att några starka skäl för att bibehålla nuvarande
bestämmelser om prisprövning inte lorde föreligga.

Den av utredningen föreslagna formuleringen att ett förvärv skall anses ske huvudsakligen för kapitalplacering i de fall där köpeskillingen avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde är någol egendomlig. Alt man be­talar ett för högt pris, visar i allmänhet inte att syftet är alt göra en förmånlig kapitalplacering utan snarare motsatsen.

Som framgår av utredningen är det endast 30 procent av gårdsöverlåtel­serna som blir föremål för förvärvsprövning. Vidare torde lönsamheten inom jordbmket bli pressad under den framtid som nu är möjlig alt förutse. Mot denna bakgmnd är Hypoteksbanken närmast benägen att ifrågasätta om en prisprövning över huvud laget är motiverad i fortsättningen.

2.3.36   Glesbygdsdelegationen: Delegationen är i grunden positiv till utred­ningens förslag. Vad gäller den föreslagna ändringen av § 4 om kapitalpla­cering och högt pris. Vi anser emellertid att det här kan uppstå osäkerhet om skillnader i lagens tillämpning i landets olika delar. Den föreslagna uppmjukningen av nuvarande prisprövning kommer troligtvis atl leda till en allmän prisökning som kan medföra svårigheter för lantbruk under utveckling, främst då rörande viktiga kompletteringar av skogsmark. Ef­fekterna för glesbygden totalt av denna förändring är beroende av vilka områden i landet som kommer atl omfattas av § 7. Delegationen vill mol denna bakgrund föreslå att principerna för prisprövningen blir föremål för en särskild översyn.

2.3.37   Småbrukare i Väst: Vi tillstyrker helt att prisprövningen tas bort då den endast använts för att hålla nere priset så att de stora gårdarna kunnat köpa billig tillskotlsmark. Med kravet på bo- och bmkningsplikt gynnas de som vill ägna sina krafter åt atl ge liv åt bygden. Deras egen vilja atl bosätta sig på gården blir då i sig själv en konkurtcnsförmån. Det tycker vi är riktigt.

110


 


2.3.38  Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Utredningens     Prop. 1986/87:122
förslag tillstyrkes med stor tvekan. Stor risk föreligger för att andra intres­
sen än den aktive jordbrukaren kommer att uppträda som köpare och

därmed genom prishöjningar på fastigheter ytterligare försämra möjlighe­terna alt få lönsamhet på jordbruken. Vi förutsätter atl om förslaget ge­nomförs utvecklingen följs med stor uppmärksamhet och att åtgärder vidtages därest utvecklingen blir den som vi befarar.

2.3.39  Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: SJA ser del som en trygg-
hel för del samlade svenska jordbruket och därmed för konsumenterna att
del finns en prisprövning på jordbruksfastigheter.

Med den föreslagna ändringen av jordförvärvslagen § 4 "om del kan antas alt förvärvet sker huvudsakligen som kapitalplacering på grund av all köpeskillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde" (i texten är det sedan nämnt att med avsevärt menas 50 % över marknadsvärdet) kommer marknadsvärdet (ortens pris) atl bli flytande och successivt kunna öka med tiden. Andra förhållanden (förmö-genhelsbildning och skallefrågor) kommer all siyra prissättningen.

Den 1 januari 1986 trädde lagen om arrendatorers rätt atl förvärva arrendestället i kraft (SFS 1985:658), Lagen är avsedd atl ge ett skydd för arrendatorn för den händelse alt fastigheien som han brukar kommer att försäljas.

Om denna nu aktuella lagändring skulle införas är det ingen arrendator som i fortsättningen kan förvärva arrendestället på för jordbruket rimliga villkor.

Att artendatorerna nu med lagstiftningens hjälp skall ytterligare tryckas tillbaka av kapitalstarka privatpersoner eller sågverksbolag, det stämmer inle med målsättningen atl sambandet ägande och brukande skall stärkas. Artendatorerna som yrkesskickliga näringsutövare måste inom ramen för arrendefaslighetens avkastningsvärde ges möjlighel all förvärva fastighe­ten.

SJA förutsätter att denna typ av fastigheter även i fortsättningen kom­mer atl prisprövas enligt i huvudsak samma regler som idag gäller.

2.3.40  Sveriges jordägareförbund: Förbundet anser, att prisprövningen i
sin helhet kan slopas.

Om prisprövningen ändå anses böra finnas kvar, bör lagtexten ges en annan formulering än den föreslagna. Att ett förvärv med den av utred­ningen föreslagna formuleringen anses ske huvudsakligen för kapitalpla­cering i de fall där köpeskillingen avsevärt överstiger egendomens mark­nadsvärde, ler sig egendomligt för normalt språkbruk. Att man betalar ett för högt pris, tyder inle på alt syftet är atl göra en förmånlig kapitalpla­cering ulan motsatsen. Det torde räcka med att föreskriva, atl förvärvstill­ständ får vägras om köpeskillingen eller annan ersäUning avsevärt över­stiger egendomens marknadsvärde.

2.3.41    Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Punkt 4 innehåller för­slag lill nya regler för prisprövning. 1 nuvarande lag finns motsvarande bestämmelser i punkterna I och 2. Förslaget innebär en myckel långtgåen­de uppmjukning av nu gällande regler. SSR kan acceptera den föreslagna förändringen endast under förutsättning att vårt förslag till lydelse av § 5 (ang. juridiska personers förvärv) till fullo beaktas.

2.3.42    Sågverkens  råvaruförening:   Likaså anser Råvaruföreningen  det

vara positivt alt den generella prisprövningen slopas. Lagförslaget före-           Ul


 


slår, att endast priser som avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde     Prop. 1986/87; 122 (med avsevärt menas av förslagslexten att döma 50%) skall vara diskvalifi­cerande.

Mot bakgrund av de relativt förmånliga taxeringsvärdena på skogsmark jämfört med marknadspriserna förstår Råvaruföreningen bevekelsegrun-derna för utredarens förslag, men vi ser svårigheter i den praktiska bedöm­ningen av egendomens marknadsvärde. Skogstillstånd, boniteler och ål­dersfördelningar varierar kraftigt på fastigheter i samma område.

Utredaren föreslår, all egendomens marknadsvärde och inte avkast­ningsvärdei skall läggas till grund för bedömningen om spekulativt över­pris är förhanden eller ej. Råvaruföreningen anser, att förslaget är bättre än nuvarande regler men ser svårigheter att kortekt ange en faslighets mark­nadsvärde, annal än vad köparna är villiga alt betala.

2.3.43     Trädgårdsnäringens riksförbund: Förbundet kan också tillstyrka utredningens förslag om atl slopa del egenlliga prisprövningsförfarandet och atl prisprövningen istället inriktas på att förhindra sådana förvärv som huvudsakligen sker för kapitalplacering eller som spekulation.

2.3.44     Svenska kyrkans centralstyrelse: Utredningens förslag tillstyrkes. Centralstyrelsen vill emellertid peka på de utomordentligt svåra avväg­ningar och bedömningar som är och har varit förenade med frågan om ett förvärvs karaktär av kapitalplacering. Den av en omfattande reglering starkt styrda jord- och skogsbruksnäringen skulle enligt centralstyrelsens uppfattning inte förlora på om marknadskrafterna finge ett naturligare och mer vidgat spelrum än hittills varil fallet. Näringens allmänna ekonomiska förutsättningar skulle då säkerligen - liksom på andra näringsområden -enkelt reglera prismekanismerna i utbud och efterfrågan, utan mer drama­tiska förändringar i - i delta sammanhang - negativ riktning. Den före­slagna riktpunkten - 50% över den normala prisnivån — torde därför i långa stycken komma att te sig illusorisk.

2.4 Förvärvshinder på grund av att fastigheten behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering

2.4.1 Lantbruksstyrelsen: Fastighelsstrukturen har sin grund i 1800-talets skiftes- och jorddelningsregler. Den uppvisar därför stora brister i förhål­lande till dagens tekniska och ekonomiska krav vid ett aktivt utnyttjande av jordbruks- och skogsmark. Rationaliseringsaspeklen har därför alltid hafl stor tyngd i jordförvärvslagarna. Stora förbättringar av fastighels­strukturen har också kunnat nås under efterkrigstiden. Lagstiftningen har varit inriktad på såväl slorieksralionalisering som artonderingsförbältring. I det första fallet har främst eftersträvats att bygga upp och vidmakthålla rationella familjeföretag, som kan ge brukaren heltidssysselsättning.

Utredningens förslag innebär all förvärvstillständ får vägras endast om del är av allmänt intresse alt egendomen tas i anspråk för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. Anknytningen mellan allmänt intresse och rationaliseringsaspeklen finner styrelsen riklig. Innebörden av begreppet allmänt intresse anser styrelsen bör preciseras i länsvisa program för jord-och skogsbruket. Denna fråga berörs närmare under avsnitt 5.7. Begreppet allmänl inlresse kommer även alt preciseras i den praxis som utbildas genom lantbruksstyrelsens och regeringens beslut i olika ärenden.

Genom förslaget ges rationaliseringsaspeklen en mindre tyngd än i tidi­
gare lagar. Uppbyggandet av rationella enheter får enligt förslaget ske på
  112


 


enskilda initiativ och praktiskt tagel ulan slöd i den jordpoliliska lagstift- Prop. 1986/87; 122 ningen. Styrelsen kan acceptera utredningens motiv för detta. Styrelsen konstaterar dock med tillfredsställelse all redan etablerade enheter av familjejordbrukskaraklär genom förslaget även fortsättningsvis erhåller jordpolitiskl stöd atl vidmakthålla och anpassa företagel efter den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Styrelsen konstaterar också med tillfredsställelse alt behovet av arton­deringsförbältring även fortsättningsvis skall beaktas. Som utredningen påpekar finns stora områden inom skilda delar av landet, som är i stort behov av arronderingsförbättrande åtgärder, så att markens produktions­förmåga kan tas tillvara på ett ändamålsenligt sätt. Behovet av sådana åtgärder är i första hand koncentrerade lill skogsmarken i vissa bygder. Styrelsen anser det emellertid viktigt atl arronderingsinsatser inte knyts enbart lill dessa områden. Del är enligt styrelsens mening önskvärt att även enstaka mindre, men angelägna, arronderingsförbättringar kan göras med stöd av jordförvärvslagens rationaliseringsbestämmelse. Detta gäller särskilt skogsfastigheter, där arealen ofta är för liten i förhållande till vad som är önskvärt med hänsyn lill den tekniska utvecklingen.

2.4.2 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen har redan under avsnittet som be­handlar syftet med lagen markerat tveksamhet till den nedtoning av lagens rationaliseringssyfte som utredningens förslag innebär. Enligt skogsstyrel­sens uppfattning bör en viktig utgångspunkt vara att landets markresurser utnyttjas rationellt. När det gäller skogsbruket har genom såväl utredning­ar som genom forskning visats att det finns strukturella hinder mol en rationell skogsproduktion. Möjligheterna atl åstadkomma förbällringar har hittills varit begränsade bl.a. därför att ca tre fjärdedelar av alla överlå­telser inte prövas enligl jordförvärvslagen. Utredningens förslag innebär all man i stor utsträckning, framför allt när det gäller skog, skulle avstå från ingripanden av rationaliseringsskäl också för den fjärdedel som utgör den fria marknaden.

Enligt utredningens uppfattning bör man med lagens hjälp styra förvär­ven så att ett effektivi skogsbruk främjas endast i de områden som har den svåraste ägosplittringen. Enligl skogsstyrelsens uppfattning bör strävan i stället vara att en sä stor del av produktionen som möjligt sker på rationellt sätl.

Enligl skogsstyrelsens uppfattning är det angeläget att små fastigheter som uppenbarligen inte kan drivas rationellt ur produktionssynpunkt blir föremål för storleksrationalisering. I särskilt hög grad gäller detta fastighe­ter som är uppdelade på många små skiften och/eller har olämplig skiftes­form. För dessa skogsmarksarealer finns det fortfarande behov av stor­leksrationalisering och artonderingsförbätlring som i första hand syftar till atl åstadkomma behandlingsenheter som medger rationell brukning. Del är också önskvärt att även framgent kunna förslärka utvecklingsbara företag som har för litet arealunderlag. Del bör därför finnas möjligheter även i forlsällningen att i viss utsträckning bedriva en successiv strukturrationali­sering även i andra delar av landet än de som nämns i utredningen.

En fråga som utredningen inte har lagil upp är hur de föreslagna föränd­
ringarna kommer atl påverka lantbruksnämndernas aktiva inköps- och
försäljningsverksamhet. Enligt slruklurutredningen har denna verksamhet
visat sig vara etl av de effektivaste instrumenten vid strukturrationalise­
ring. Enbart under den senaste femtonårsperioden har nämnderna köpt ca
556000 ha åker- och skogsmark och sålt ungefär lika myckel. Under de
senaste åren har nämndernas inköp uppgått lill ca I 000 per år och antalet
försäljningar har uppgått till mellan 1 500 och 2000 per år. Förutom friviUi-
       113

8    Riksdagen 1986/87. 1 .saml. Nr 122


 


ga överiåtelser via "hembud", förvärvar lantbruksnämnderna fastigheter Prop. 1986/87; 122 efter vägrade förvärvslillstånd. Dessa fastigheter är så gott som undantags­löst ralionaliseringsfastigheter. Vidare finns det vissa möjligheter att innan en förvärvsansökan slutligt prövas träffa frivillig överenskommelse med den sökande au avstå eller byta bort mindre och/eller dåligt artonderade skiften.

Utredningens förslag kan förväntas innebära bäde minskad strukturra­tionalisering och minskade möjligheter att bygga upp en markreserv pä det sätl som hittills har skett. Tillgången lill en markreserv har visat sig vara av stort värde för atl genomföra både större omarronderingsprojekl och för att genomföra markbyten. Utredningen har inte tagit upp frågan om det är önskvärt atl bedriva motsvarande verksamhet i framtiden och hur den i så fall bör organiseras.

Med hänvisning lill vad som har anförts ovan anser skogsstyrelsen att rekvisitel "allmänl intresse" i den föreslagna lagregeln bör förses med tillämpningsanvisningar, om den införs, som innebär en mindre snäv tolk­ning än den som utredningen har redovisat. Alternativet är att behålla nu gällande bestämmelse och istället göra den översyn av anvisningarna som anses påkallad och som ryms inom ramen för nuvarande lagstiftning.

2.4.3   Statens lantmäteriverk: Utredningens förslag innebär att förvärvstill­
stånd får vägras om del är av allmänt intresse att egendomen las i anspråk
för jordbrukels eller skogsbrukels rationalisering. I skälen har utredaren
exemplifierat med vad som ska anses vara allmänt intresse. Sådant intres­
se finns enligl utredaren främst i bättre jordbmksbygder eller där bruka­
rens företag är beroende av arrendemark som förvärvats av annan än
arrendatorn. Därutöver anses allmänt intresse för raUonalisering inte före­
ligga annat än inom områden med mycket dålig artondering och där ge­
nomgripande fastighetsreglering genomförs eller väntas genomföras inom
överskådlig tid.

LMV får här hänvisa lill vad som anförts tidigare i detta yttrande (avsnitt 5.1). Det bör i vissa situationer kunna betraktas som ett allmänt inlresse att små och dåligt artonderade fastigheter, särskilt skogsfasligheter, förbätt­ras. Sådana fastigheter är inte enbart koncentrerade till områden där genomgripande fastighetsregleringar är aktuella. Det kan också vara ett allmänt intresse all l.ex. kunna förstärka utvecklingsbara enheter med jordbruks- och skogsmark i skogs- och mellanbygder.

2.4.4     Domänverket: Domänverket tillstyrker utredningens förslag. Be­stämmelsen är kortfattad men del avsedda materiella innehållet är uttryck för en ny inriktning av jordförvärvslagstiftningen med ett avsevärt större utrymme för enskilda initiativ - det skall bli möjligt att bilda deltidsjord­bruk och andra företag som alternativ till familjejordbruket, en ny syn på sambandet mellan jordbruket och skogsbruket m. m. Enligt domänverkets mening vore del alt föredra om detta kunde direkt avläsas i lagtexten. Alternativet är all på annat sätl klargöra vad som avses med "allmänt intresse" - utredningen har vall denna lösning.

2.4.5     Kammarkollegiet: De ändrade förutsättningarna för jordbruket och skogsbruket som belyses i utredningen synes dock leda till ett minskat behov från rationaliseringssynpunkl av fastighelsbildningsålgärder vid för­värv. Det bör medföra atl i framliden större hänsyn i dessa sammanhang tas till församlingsindelningen. Ändringen av 4 §, enligl vilken förvärvstill­stånd får vägras av rationaliseringsskäl endasi om del är av allmänt inlres­se, bör medföra den konsekvensen atl tillslåndsmyndigheten endast om                114


 


det är av allmänt intresse får med stöd av 11 § förelägga förvärvaren att     Prop. 1986/87; 122 ansöka om fastighetsbildning som medför ändring av kommun- eller för­samlingsindelningen. I andra fall står del naturligtvis förvärvaren fritt att självmant söka ändring i fastighetsindelningen enligl gällande lagstiftning.

2.4.6    Hovrätten för övre Norrland: Svårigheter kommer med all säkerhet atl uppslå när det gäller att avgöra vad som skall anses vara av allmänt intresse och vilket allmänintresse som i så fall har företräde. Frågan bör närmare belysas.

2.4.7    Luleå tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker utredningens förslag till ändra­de bestämmelser. 1 huvudsak har tingsrätten inga invändningar mot utred­ningens överväganden om i vilka situationer förvärvshinder framdeles skall anses föreligga på grund av atl fastigheten behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. Utredningen anför emellertid, alt det kan finnas omständigheter som gör det befogat alt i syfte att förbättra arronderingen vägra lillstånd lill förvärv av relativt småjordbruksfastighe­ter. Tingsrätten delar inte denna uppfattning. Om det av tekniska skäl inte anses möjligt all undantaga de minsta jordbruksfastigheterna från för­värvsprövningen, bör dessa fastigheter i vart fall få en generös behandling vid prövningen.

2.4.8    Länsstyrelsen i Stockholms län: Utredningen föreslår atl förvärvstill­slånd får vägras om det är av allmänt intresse att egendomen tas i anspråk för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering.

Begreppet "allmänt intresse" har av naturliga skäl inle getts någon exakt definition i utredningen. Det bör enligl lånsstyrelsens mening vara möjligt all tillämpa bestämmelsen allt efter de skilda förutsättningarna i olika delar av landet.

Rationalisering kan avse dels storleksrationalisering, dels förbättring av bmkningsenhelernas artondering.

Rationalisering i form av artonderingsförbättringar lorde i Stockholms län vara viktigast, medan behovet av slorleksrationalisering inte är lika framträdande. Det kan dock fortfarande finnas behov atl förslärka vissa lantbruksföretag. Sådana förstärkningar torde bli aktuella främst om be­fintliga byggnader och anläggningar ger utrymme för arealtillskott. Bättre utnyttjande av redan gjorda investeringar bör vara ett allmänt intresse.

Enligt utredningens förslag skall det bli lättare att få tillstånd att förvärva mindre jordbruk som är avsedda att drivas som dellidsjordbruk. Denna frihet skall dock enligt utredningen vara inskränkt bl.a. i de bättre jord­bruksbygderna där fortsatt slorleksrationalisering bör främjas och inom områden där uttalat behov av arronderingsförbätlring finns.

1 Stockholms län finns stora områden där jordbruksintressena är begrän­
sade. Redan med nuvarande lagstiftning finns där i praktiken relativt stora
möjligheter atl få förvärva jordbruksfastigheter för deltidsjordbrukare.
Dessa möjligheter ökar med förslaget. Till jordbruksfastigheterna hör van­
ligtvis skogsmark, ofta fördelad på flera markområden. Det lorde i många
fall vara så all denna skogsmark med fördel skulle kunna läggas till redan
etablerade enheter. Därmed kan man ej sällan förbättra arronderingen i
skogsmarken vilket kan göra skogsproduktionen lönsammare. Det kan
också vara etl regionalpolitiskt intresse atl förbättra någon etablerad en­
het. Inte minst då syftet med faslighetsförvärvet i huvudsak är bosättning
för fritidsändamål bör skogsmarken ofta hellre överföras lill annan enhet
med skog. Allmänintresset att rationalisera skogsbruket bör i sådana fall
ofta kunna ge anledning till förhandling med förvärvaren om alt avstå från
       11 s

att köpa hela eller delar av skogsmarken.


 


2.4.9   Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen delar utredningens     Prop. 1986/87; 122
uppfattning att deltidsjordbmkare och fritidsjordbrukare bör ges störte

möjligheter atl förvärva s.k. icke utvecklade eller icke utvecklingsbara fastigheter. Härigenom kan i viss mån sysselsättning och boende stärkas i glesbygderna. Sådana förvärv kan underlättas som en följd av utredning­ens förslag om att nuvarande bestämmelse om avslag i rationaliserings-syfte ändras så all tillstånd får vägras endasi om det är av allmänt intresse att egendomen tas i anspråk för rationalisering.

2.4.10     Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen tillstyrker förändringen i 4 § 1 st som innebär att del måste vara ett allmänt intresse att ta i anspråk egendom för jordbrukets eller skogsbrukels rationalisering för atl förvärvs­tillstånd skall kunna vägras. Detta bör underlätta förvärv av deltids- och fritidsjordbruk i större omfattning än för närvarande. Länsstyrelsen vill dock peka på all del kan uppstå svårigheter att klarlägga, när ett allmänt intresse föreligger.

2.4.11     Länsstyrelsen i Gotlands län: Den förändring som föreslås av 4 § jordförvärvslagen kommer att leda till att personer intresserade av deltids­jordbruk får väsentligt vidgade möjligheter att förvärva mindre jordbmk, en förändring som länsstyrelsen tillstyrker. Befolkningsunderlaget i gles­bygden kan bibehållas. Lantbrukarnas länsförbund understryker dock i sitt yttrande att det fortfarande föreligger rationaliseringsbehov av jordbmket inom vissa områden och att tillämpningen måste bli flexibel med hänsyn till detta. Lånsstyrelsen delar denna uppfattning. Även om det, sett från behovet av livsmedelsproduktion, finns etl överskott på ca 400000 ha i landet får detta ej leda till all stmkturrationaliseringen för de utvecklings­bara och utvecklade jordbruksföretagen avstannar. Arronderingen bör förbättras och genomförda investeringar i byggnader och markanläggning­ar bör på dessa företag genom arealkompletteringar kunna komma till bättre utnyttjande.

2.4.12     Länsstyrelsen i Blekinge län: Vidare tillstyrker länsstyrelsen

den förändring som innebär att om förvärvstillständ skall vägras måste det vara ett allmänt intresse att fastighet las i anspråk för jordbmkets eller skogsbrukets rationalisering. Denna förändring bör underiätta förvärv av deltids- och fritidsjordbruk, vilket kan fä positiva effekter för befolknings­underlaget och servicen i glesbygden.

2.4.13 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Förslaget innebär atl lillstånd får
vägras om det är av allmänt intresse att egendomen tas i anspråk för jord-
eller skogsbrukels rationalisering. Frågeställningen i jämförelse med gäl­
lande lag är då vad som ryms i begreppet allmänt intresse.

Inledningsvis vill styrelsen understryka alt lagrummet ulgör elt av de
viktigaste medlen i jordbrukspolitiken när det gälleratt påverka strukturut­
vecklingen i jord- och skogsbruket säväl vad avser egentlig storleksratio­
nalisering som företagens artondering. Utredningar som gjorts inom lant­
bruksnämnden ger inte stöd för påslåendet atl lagstiftningens tillämpning
på denna punkt skulle i någon nämnvärd utsträckning ha verkat försvåran­
de för personer alt i länet förvärva mindre jordbmk som dellidsföretag.
Avslagen har i stor utsträckning gällt obebyggda fastigheter. Styrelsen kan
hålla med utredningen om atl behov ej kan anses föreligga atl med omfat­
tande åtgärder bygga upp ytteriigare förelag, som kan ge sin brukare
huvudsaklig sysselsättning och försörjning. Däremot bör det ses som ett
starkt inlresse all befintliga sådana företag vidmakthålles och bereds möj-
  116


 


ligheter att t.ex. genom lillskoUsförvärv kunna följa med i den tekniska Prop. 1986/87:122 och ekonomiska utvecklingen. Det kan också av sysselsätlningsskäl vara angeläget atl enstaka nya utvecklingsbara företag byggs upp. På samma sätt bör det vara ett allmänl intresse atl dessa företag genom arronderings­förbättringar kan la tillvara de rationaliseringsvinster delta kan medföra. Styrelsen delar inle utredningens mening att ingripande i arronderingsför­bättrande syfte bör ske endast i områden där genomgripande fastighetsreg­leringar väntas komma alt ske eller där lantbruksnämnden genom förvärv av mark planerat en omfattande omartondering. Med etl sådant synsätt bortfaller i princip alla möjligheter till arronderingsförbättringar av det sydsvenska slältjordbruket.

Styrelsen ställer sig i vissa stycken också frågande till utredningens förslag att tona ner den skogliga siruklurtationaliseringen. Under senare är har från olika håll hävdats atl den skogliga stmkturtationaliseringen bör prioriteras och att avverkningarna måste intensifieras i syfte all trygga råvaruförsörjningen till skogsindustrin. Det torde vara eu känt faktum att strukturrationaliseringen ökar avverkningstaklen och -volymen. Det fram­står därför inle som etl allmänl intresse att tona ner denna rationaliserings­verksamhet. Styrelsen kan emellertid hälla med utredningen om atl tvångs-ingripande vars åsyftade resultat ej ger några påtagliga förbättringar ifråga om fastighetsutveckling och sysselsättning inte bör ske.

2.4.14 Länsstyrelsen i Hallands län: Nuvarande bestämmelser har inriktats
dels på atl åstadkomma en storleksrationalisering, dels på atl förbättra
arronderingen. Härigenom främjas en effektiv produktion och uppbyggnad
av företag som ger brukaren heltidssysselsättning. Storleksrationalisering
och svårigheten att förvärva mindre jordbruk anses å andra sidan ha
bidragit till minskning av befolkningsunderlaget i glesbygden.

Den genomförda rationaliseringen och produktivitetsökningen har lett lill att det idag finns elt överskoll på ca 400000 ha åker, om livsmedelspro­duktionen skall begränsas till alt svara mot den lönsamma efterfrågan på jordbruksprodukter. Även beträffande rationalisering i skogsmarken vill utredningen ifrågasätta om tvångsingripande enligt jordförvärvslagen skall finnas, eftersom det har visat sig svårt att bygga upp tillräckligt stora enheter. Möjligheter till rationellt skogsbruk kan främjas pä annat säll än genom ingripande enligt jordförvärvslagen.

Med dessa motiveringar föreslår utredningen att ingripande med stöd av jordförvärvslagen skall ske endast när det är av allmänt intresse alt egen­domen tas i anspråk för jordbrukets eller skogsbmkets rationalisering. Den föreslagna ändringen tillstyrks. Indirekt torde den aktualisera någon över­siktlig planläggning ungefär på det sätt som stmkturutredningen föreslog, SOU 1983:71.

2.4.15 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Enligt länsstyrelsens uppfattning bör
4 paragrafen första styckel punkl I utformas sä att lantbmksnämnden på
samma sätt som i dag har möjlighet att komma åt dåligt artonderade åker-
och skogsskiften. I åtskilliga av de tillståndsärenden där f n. förvärvstill­
stånd slutligen beviljas lämnas tillståndet först sedan köparen till lant­
bruksnämnden försålt vissa mindre skogs- eller åkerskiften, som med
hänsyn till arronderingen bör föras samman med intilliggande fastigheter.
Länsstyrelsen befarar att innebörden av den införda bestämmelsen "all­
mänt intresse" kommer att tolkas så att den minskar lantbruksnämndens
möjligheter genomföra de beskrivna arronderingsförbättringarna.

117


 


2.4.16  Länsstyrelsen i Örebro län: 1 den nya lydelsen av 4 § första styc-     Prop. 1986/87; 122
ket 1 anges atl förvärvslillstånd får vägras om del är av allmänl inlresse att

egendomen las i anspråk för jordbrukels eller skogsbrukels rationalisering. Det allmänna intresset bör konkretiseras i ett länsprogram, i vilket särskil­da områden utpekas där ralionaliseringsbehovet är slort. När den samord­nade länsförvaltningen kommer lill stånd, skapas möjligheter alt väga samman jordbrukets, skogsbrukets och regionalpolitiska intressen till en gemensam målsättning, som antas av länsstyrelsen.

2.4.17  Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Av den i utredningen föreslagna
rationaliseringsbestämmelsen i 4 § jordförvärvslagen framgår inte helt
klart atl utvecklingsbara lantbruksföretag skall kunna kompletteras med
lillskottsmark (åker och/eller skog). Länsstyrelsen ser dock som ett all­
mänt intresse att en sådan förstärkning skall kunna ske. Med den ur
nationell synpunkt sett begränsade animalieproduktion som bedrivs i länet
på utvecklingsbara och kombinerade lantbruksförelag bör ett fortsatt ratio­
nellt brukande tryggas på dessa enheter.

Länsstyrelsen bedömer utredningsförslaget positivt vad avser ökade möjligheter för köpare atl förvärva deltids- eller frilidsjordbruk. En tydlig utveckling sker nu mot kombinationssysselsättning — jordbmk, skogs­bruk, småindustri, turism, trädgårdsodling, lönearbeie m.m. - en utveck­ling som underlättas om framför allt deltidsjordbruken tillåls öka. Härmed ökar också möjligheterna att hålla glesbygdens befolkningstal uppe. För­värv av deltidsjordbruk bör dock endast få ske där existerande utvecklade eller utvecklingsbara jordbruksföretag ej skadas.

Det är fortfarande angeläget att skogsmark som bjuds ut till försäljning i länet i väsentlig omfattning används för storleks- och stmkturrationalise­ring av befintliga företag. Påpekas bör att även rationaliseringsverksamhe­ten liksom annan omsättning av fastigheter vanligen innebär en höjd aktivi­tet i skogen varvid betydande virkeskvantileter kommer ut på marknaden. Vidare försvinner åtskilliga mil rågångar som omvandlas till produktiv skogsmark.

Erfarenheter från genomförda större omartonderingar visar alt det vä­sentligaste instrumentet för en lyckad rationalisering är en stor markreserv hos lantbruksnämnden. Ett viktigt verktyg för att bygga upp markreserven är den nu gällande ralionaliseringsbestämmelsen. Genom denna bestäm­melse har lantbruksnämnden haft goda möjligheter att förvärva markre­server antingen direki efter avslag av rationaliseringsskäl eller till följd av uppgörelse med sökande om avslående av viss mark. Utredningsförslaget verkar inle ge lantbruksnämnden samma möjligheter atl tillskapa en mark­reserv vilket allvarligt försämrar möjligheterna till stmkturförbättringar.

Sammanfattningsvis bedömer länsstyrelsen del angeläget atl en skärp­ning vidtas i 4 § första slycket punkt I i utredningsförslaget, så alt lant­bruksnämnden får erforderliga instrument för att kunna förverkliga läns­styrelsens riktlinjer rörande lantbruket. Alternativt kan en skärpning ske av motiven till nämnda punkt så atl samma syfte uppnås.

2.4.18  Länsstyrelsen i Jämtlands län: Nuvarande lagstiftning främst vad
avser strukturrationaliseringen har i allmänhetens ögon ansetts försvåra
för personer som har varit intresserade av deltidsjordbmk all få förvärva
mindre jordbruk. Delta skäl har ansetts motivera en lagändring. Ovanstå­
ende kritik är dock till stora delar förorsakad av missuppfattning och
bristande kunskaper om det faktiska förhållandet. Del har under senare år
blivit alll lättare atl förvärva deltidsjordbruk. Oftast har det räckt med

bosättning. I Jämtlands län avslogs endasi 21 förvärv - dvs. 9% av lotalt           118


 


239 ansökningar - under budgelårel 1984/85. Rationaliseringsbestämmel- Prop. 1986/87:122 sen och tillämpningen härav fungerar sålunda enligl länsstyrelsens uppfatt­ning bra. Nedanstående kommentarer gäller generellt för tillämpningen av den nu föreslagna rationaliseringsbeslämmelsen. Vissa av frågorna kan lösas med hjälp av 7 § i förslaget angående särskilda regionalpolitiska hänsynstaganden, dock inle alla.

Det är av mycket stor belydelse alt även framdeles kunna förslärka utvecklingsbara företag som har alltför litet eget arealunderlag. Många investeringar i främst ekonomibyggnader till stora delar baserade på arren­derad mark har gjorts i norta Sverige. Dessa måste så långt möjligt förstär­kas med ägd jordbruksmark. Detta måste gälla också tidigare icke arrende­rad men välbelägen mark, dvs. en tillämpning ungefär i enlighet med vad som nu sker. Utredningen ser alltför snävt på dessa frågor når man enbart talar om arrenderad mark förvärvad av annan än artendaiorn.

I övrigt anser utredningen alt ingripande ifråga om jordbruksmark en­dast bör ske i anslutning till genomgripande fastighetsreglering eller en planerad mera omfattande arronderingsförbätlring. Kraven på åtgärdernas omfattning är här alltför högt ställda. Det måste även framdeles finnas möjlighet att bedriva en successiv strukturrationalisering i mindre omfaU­ning. Mindre insprängda skiften, i realiteten ofta utgörande bruknings­hinder eller t.o.m. brukningsmässigt impediment, måste även framgent kunna städas bort. Detta är väsentligt inte minst i samband med olika former av markförbättringsåigärder. Nuvarande överskottsproduktion inom jordbruket i kombination med efterfrågan på deltidsföretag får inte motivera en lagstiftning som resulterar i orationella brukningsenheter. Basen för produktionen måste alltid utgöras av rationella heltidsförelag vilka ständigt utvecklas och anpassas till aktuella förutsättningar.

Länsstyrelsen anser all det också bör finnas möjlighel alt bygga upp renodlade skogsbruksfasligheter särskilt i bygder där tillgången på annan sysselsättning är begränsad.

Enligt utredningen bör successivt strukturrationalisering i avsikt att förbättra fastighetsindelningen i skogsmark även framdeles främjas inom vissa bestämt angivna områden i landet samt inom andra områden med motsvarande dålig faslighetsstruktur. Enligt länsstyrelsens uppfattning finns sådan dålig skogsslruklur i hela landet. Ingripande bör därmed ocksä kunna ske. Länsstyrelsen anser således utredningens exemplifiering som alltför ofullständig. Över huvud lagel bör alltid ingripande kunna ske i fråga om enstaka skiften, t.ex. små arealer, långsmala, olämpligl belägna, där etl rationellt skogsbruk inle kan bedrivas.

Länsstyrelsen anser att jordförvärvslagen bör kompletteras med en be­stämmelse så att det blir möjligt att i samband med förvärvsprövningen tvångsvis efter värdering förvärva sådana enskilda mindre skiften. I dags­läget är del näslan omöjligt om del inle kan ske på frivillighetens grund eftersom det resulterar i en lösenskyldighet för hela fastigheien inklusive ofta värdefulla från rationaliseringssynpunkt ointressanta byggnader.

Utredningen föreslår ett förenklat prövningsförfarande utan besiktning och ortsombudskontakter för en stor del av antalet förvärvsansökningar. En sädan handläggning bör enbart ske i helt uppenbara fall. I annat fall kan resultatet bli det molsalla, dvs. ytterligare arbetsinsatser på grund av s. k okynnesbesvär m.m.

2.4.19 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget
till ändring innebärande all avslag av rationaliseringsskål får (istället för
skall) vägras. Ändringen ger störte möjlighel att anpassa tillämpningen till
regionala och lokala förhållanden.
                                                       119


 


Även om möjligheterna atl bygga upp nya familjeföretag kommer att     Prop. 1986/87; 122 vara starkt begränsade i fortsättningen redan av ekonomiska skäl finns del inom länet etl klart behov att genom successiva åtgärder förbättra arton­dering och storlek på befintliga företag både i åker- och skogsmark.

Länsstyrelsen motsätter sig utredningens förslag om ökade möjligheter atl tillföra skog till små skogsfastigheter som inte ger ägaren något störte tillskott. En liberalisering av denna bestämmelse enligl utredningens för­slag skulle på ett olyckligt sätl motverka rationellt skogsbruk utan att några fördelar kan vinnas.

I enkla ärenden bör det enligl utredningen inte vara nödvändigt att inhämta yttrande från ortsombudel. Länsstyrelsen instämmer i detta.

2.4.20   Eksjö kommun: Utredningen föreslår alt förvärvstillständ får vägras om det är av allmänt intresse att egendomen las i anspråk för jordbmkets eller skogsbrukets rationalisering. Kommunen tillstyrker utredningens för­slag. Utredningen föreslår emellertid också att om det inte finns något allmänt intresse av rationalisering bör det inte heller vara nödvändigt att utreda om det eventuellt finns andra intressenter av förvärvsegendomen eller att inhämta yttrande från lantbmksnämndens ortsombud. Enligt kom­munens uppfattning bör dock en sådan utredning göras och ortsombudets yttrande inhämtas, inte minst för att bedöma huruvida ett allmänl behov av rationalisering i det berörda området verkligen föreligger.

2.4.21   Torsby kommun: Förslaget innebär atl förvärvslillstånd får vägras endasi om det är av allmänt intresse atl egendomen tas i anspråk för rationalisering. Detta bör enligt kommittén innebära att det blir lättare för enskilda personer att få tillstånd att förvärva mindre jordbruksfastigheter för deltids- och fritidsjordbruk och skogsbruksfastigheter.

Kommunen anser att skrivningen får anses täcka det behov från allmän synpunkt, som kan ställas då det gäller rationalisering.

2.4.22   Ljusdals kommun: Förvärvstillstånd får idag vägras av rationalise­ringsskäl. Föreslagen ändring alt endast allmänna intressen utgör skäl, stämmer väl med den landsbygdsutveckling som kommunen önskar.

2.4.23   Bräcke kommun: Utredningen föreslår en uppmjukning av gällande lagstiftning § 4 som innebär att förvärv fär vägras om det är av allmänt intresse alt egendomen tas i anspråk för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. Tidigare var detta ett tvång. Erfarenheterna av den nu gällande lagen är att § 4 i flera fall inneburit att en rationalisering genom­förts utan atl detta varit nödvändigt för att åstadkomma jord- och skogs­bmksföretag med bärkraft. Konsekvensen av detta är att möjligheten att förvärva mindre jord- och skogsbruk för hel- eller deltidssysselsättning varit liten. Detta har hämmat utvecklingen i glesbygden.

2.4.24   Lantbrukarnas riksförbund: Lantbmkarnas riksförbund vill starkt invända mot utredningens förslag atl ändra inledningen till paragrafen från "Förvärvstillstånd skall vågras" till "Förvärvslillstånd får vägras". Ut­redningens förslag medför atl de preciserade förvärvshindren försvagas. Det kan över huvud taget ifrågasättas om del finns anledning atl ange förvärvshinder med den lagtekniska konstruktion som nu föreslås. Lant­brukarnas riksförbund finner inget motiv till den föreslagna förändringen. Förvärvsprövning måste enligt Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning grundas på obligatoriska avslagsgrunder. Delta är en rättssäkerhetsfråga.

Lantbrukarnas riksförbund instämmer i utredningens överväganden om    120


 


rationaliseringsbeslämmelsen. Det bör dock understrykas att behovet av Prop. 1986/87:122 markkomplettering växlar beroende på om ett lantbruksföretag befinner sig under uppbyggnad eller om behov finns av att ytterligare komplettera företaget. Behovet av strukturåtgärder för atl förbättra arronderingen kvarstår i stora delar av landet i såväl skogsbruket som jordbruket. Lant­brukarnas riksförbund vill betona att en viss fortsatt strukturrationalise­ring är nödvändig. Liksom hittills år det angeläget att främja familjelant­brukets utveckling av en rationell jordbruksproduktion.

Tillämpningen av den föreslagna rationaliseringsbestämmelsen innebär en avvägning mellan olika intressen. Utredningens förslag om atl förvärvs­hinder endast skall kunna uppställas om det är angeläget ur allmän syn­punkt inger osäkerhet om tillämpningen. Enligt Lantbrukarnas riksför­bunds uppfattning är förvärvarens avsikt med förvärvet väsentlig för atl kunna bedöma om brukande- och bosättningskrav uppfylls. Meddelade förvärvshinder måste vara väl motiverade. Lantbrukarnas riksförbund delar uppfattningen att rationaliseringsbeslämmelsen skall kunna tillämpas vid prövning av förvärv av arrenderad mark som är av väsentlig belydelse för det företag där marken ingår som sidoarrende.

Del år enligl Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning angeläget alt un­deriätta för fysiska personer att förvärva skogsfasligheter bl.a. för atl bättre tillvarata skogen som underlag för sysselsättning. Det är emellertid också angeläget att främja olika slag av kombinationer jord/skog/annan verksamhet. Rationaliseringsbeslämmelsen måste enligt Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning ha som ett viktigt syfte att tillgodose behovet av att förstärka enskilda lantbmksföretag med skogsmark. Härigenom kan lantbruksföretagen långsiktigt bestå och få ett förbättrat försöriningsunder-lag. Särskilt skogsfastigheter där bostad saknas, bör i första hand utnyttjas som marktillskott till närbelägna aktiva lantbruksföretag. Enligl Lantbru­karnas riksförbunds uppfattning är behovet av att komplettera lantbruks­företag med skogsmark av mycket stor regionalpolitisk belydelse för att bibehålla bofast befolkning i mellan- och skogsbygder. Betydelsen av detta är även klart uttalad av bl. a. glesbygdsdelegationen och riksdagen.

2.4.25  Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Utredningen före­
slår atl förvärvstillslånd, på grund av alt fastigheten behövs för jordbru­
kels eller skogsbrukels rationalisering, får vägras endasi om del är av
allmänt inlresse att egendomen tas i anspråk för att förbättra artondering­
en. Vi anser att den liberalisering av jordförvärvslagen som detta innebär
är positiv. 1 sammanhanget vill vi dock påpeka atl det är av allmänt
intresse att öka omsättningen på skogsfastigheter och atl därför en överlå­
telse i sig skall ses som något positivt.

Som vi ser det är på skogsbrukels område behov av omarrondering det enda sakligt motiverade skälet alt vägra förvärvstillständ. Fortfarande finns nämligen områden i landet där ägofigurerna är så olämpligl utformade att de motverkar ett aktivt och rationellt skogsbruk.

2.4.26  Svenska sparbanksföreningen: 1 nuvarande lag gäller att förvärvslill­
stånd skall vägras om egendomen behövs för jordbrukets eller skogsbru­
kels rationalisering. I den föreslagna lydelsen får tillslånd vägras om det är
av allmänt intresse alt egendomen tas i anspråk för jordbrukets eller
skogsbrukels rationalisering.

Båda formuleringarna ger utrymme för skilda tolkningar. 1 allmänhet har
nuvarande lag givits den tolkningen att, då någon grannfastighet anmält
förvårvsintresse, det ansetts atl egendomen behövts för rationalisering.
Delta borde dock inle vara någon given tolkning.
                                                121


 


Vad som i den nya lydelsen skall avses med "allmänt inlresse" har i     Prop. 1986/87; 122 betänkandet inte utvecklats särskilt utföriigt. Risken är atl del här blir mer en politisk bedömning än en sakligt grundad uppskattning av hur tillgänglig mark bäst kan utnyttjas.

Sparbanksföreningen anser att den föreslagna bestämmelsen bör ge ut­rymme för en tillämpning enligt följande. Mindre lantbruk bör i ökad utsträckning få förbli självständiga enheter och bör tämligen fritt kunna få förvärvas av personer som är beredda atl bosätta sig på fastigheten. Små fasligheter, som saknar betydelse ur rationaliseringssynpunkl, bör också få förvärvas för fritidsändamål. Någon prisprövning behövs inte i dessa fall. Ambitionen att bygga upp rationella förelag, som ger en familj heltids­arbete, måste vägas mot intresset att upprätthålla elt befolkningsunderlag, som är tillräckligt för att behålla bygden levande. Otvivelaktigt finns ett starkt intresse hos många att ha en egen fastighet för husbehovsodling och deltidsarbete. Så långt möjligt bör delta tillgodoses. I åtskilliga fall bör lantbruksnämnderna vid behandlingen av sådana förvärvsärenden kunna diskutera markbylen eller frivilligt avstående av mark, som kan bli ett bra tillskott till en grannfastighet. Sirukturförbättring betyder inte enbart stör­re fastigheter ulan kan uppnås också genom bättre arrondering.

2.4.27   Sveriges allmänna hypoteksbank: Vad härefter gäller förvärvshinder i de fall fastigheten behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalise­ring, delar Hypoteksbanken utredningens uppfattning, atl behovet av en fortsatt strukturtationalisering - med hänsyn till utvecklingen inom jord­bruket — nu är mindre än tidigare. Hypoteksbanken anser emellertid att man bör kunna gå längre än utredningsförslaget genom att man helt slopar prövningen av förvärv på gmnd av rationaliseringsskäl. En sådan förenk­ling borde vara till fördel utan all samtidigt medföra några uppenbara nackdelar.

2.4.28   Familjejordbrukarnas riksförbund: Vi tycker det är mycket positivt att utredningen föreslår en lättnad i jordförvärvslagen så att det blir lättare all köpa dellidsjordbruk och mindre jordbruk. Detta har vi inom värt förbund kämpat för länge.

2.4.29   Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Utredningens förslag tillstyrkes som huvudprincip, men kan delvis få mycket negativa konsekvenser för det kyrkliga jordbrukels vidkommande i det alt grunden för det sedan 1972 ambitiöst bedrivna strukturrationaliseringsarbetet av den kyrkliga jorden i väsentliga delar förändras när det gäller samarbetet pastorat — stiftsnämnd - lantbruksnämnd. Enligt gällande regler skall en rullande femårsplan upprättas för del kyrkliga fasiighetsinnehavet i varie stift, där respektive fastighets förutsättningar ekonomiskt skall bedömas i ett längre perspektiv. Planen utgör elt aktivt instrument i dialogen mellan förvaltare och tillsynsmyndighet och har exempelvis inom Lunds stift utgjort en väsentlig förutsättning för tillskapandet av rationella lönsamma jordbruksenheter där. Åtskilligt kvarstår dock att göra också inom detta stift med sina ofta mycket jordbruksstarka regioner. Bortfaller rationalise­ringskraven — eller begränsas dessa - kommer raiionaliseringsarbeiei att försämras, när motiv inte längre kan anföras till stöd för angelägna åtgär­der i en diskussion med jordens förvaltare.

Den undersökning som f. n. pågår i kyrkofondsstyrelsens regi angående
ärende i den kyrkliga egendomens ekonomi torde komma att resultera i
förändringar av den kyrkliga finansförmögenheten. Förmögenhetsmassans
ensidiga tyngdpunkt i jord och skog har tidigare påpekats av finansiell
       122


 


extern expertis - ett förhållande från vilket inle kan bortses i samman-     Prop. 1986/87; 122 hanget.

Genom en mer flexibel finansförvaltning kan exempelvis jordbruksfas­tigheter då komma all försäljas och hamna i fysiska personers ägo. Mot detta finns inget principiellt all invända.

2.4.30  Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: Utredningen föreslår att
"förvärvstillslånd/år vägras om del är av allmänt intresse alt egendomen
tas i anspråk för jordbruket eller skogsbrukets rationalisering". Stor del av
denna strukturrationalisering i jordbruket har i praktiken skett genom
sidoartende. Skulle lagstiftningen ändras sä att de fastigheter som idag
brukas som sidoarrende får försäljas utan restriktioner sä finns det risk att
man slår sönder en redan bra struktur.

SJA anser att förvärvstillstånd skall vägras om fastigheten behövs för alt förstärka andra fasligheter.

2.4.31  Sveriges jordägareförbund: Förbundet delar utredningens uppfatt­
ning, atl intresset från samhällets sida att styra jordbrukets rationalisering
ej längre är lika framträdande. Förbundet anser emellertid, alt man nu
skulle kunna hell slopa möjligheterna atl pröva förvärv av ralionalise-
ringsskäl. En sådan förenkling vore en stor fördel ulan alt medföra några
påtagliga nackdelar.

Förbundet kan inle dela utredningens uppfattning, atl del skulle vara ur allmän synpunkt angeläget alt i Götalands och Svealands slättbygder ingri­pa från samhällets sida för atl styra rationaliseringen inom jordbruket. Inte heller kan delta vara motiverat i fråga om arrenderad mark. Det är en orimlig tanke, all en myndighet bättre kan bedöma hur elt rationellt företag skall utvecklas än parierna själva genom fria överenskommelser på fastig-helsmarknaden. Marknaden fungerar normall så, all den som kan göra bäst bruk av den salubjudna egendomen också är beredd alt belala högst och på sä sätt också faktiskt blir ägare av den salubjudna egendomen.

2.4.32    Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: 1 punkt I anges att förvärvstillstånd får vägras om det är av allmänl intresse atl egendomen tas i anspråk för rationaliseringsändamål. Betänkandet ger en mycket ofullständig beskrivning av innebörden av begreppet "allmänt intresse", särskilt när det gäller skogsmark. I avsaknad av en precisering av innebör­den föreslår SSR att man i stället använder lydelsen i nuvarande punkt 3.

2.4.33    Sågverkens råvaruförening: Lagförslaget föreslår att förvärvstill­slånd/år vågras, inle skall vägras som nu gäller i jordförvärvslagen, om det är av allmänt inlresse att egendomen tas i anspråk för jordbrukels eller skogsbrukets rationalisering, och inte som i nuvarande jordförvårvslag, om egendomen behövs för jordbrukels eller skogsbrukets rationalisering. I nuvarande tillämpning av jordförvärvslagen används avslagsgmnden "ra-lionaliseringsförvärv" emellanåt alltför frekvent enligt vår uppfattning. Råvaruföreningen anser att den föreslagna, nya skrivningen är bättre.

2.4.34    Svenska kyrkans centralstyrelse: Utredningens förslag tillstyrkes som huvudprincip, men kan delvis få myckel negativa konsekvenser för det kyrkliga jordbrukels vidkommande i del all grunden för del sedan 1972 ambitiöst bedrivna strukturrationaliseringsarbelet av den kyrkliga jorden i väsentliga delar förändras när det gäller samarbetet pastoral - stiftsnämnd - lantbruksnämnd, Enligl gällande regler skall en rullande femårsplan

upprättas för del kyrkliga fasiighetsinnehavet i varje stift, där resp. fastig-       123


 


hels förulsällningar ekonomiskt skall bedömas i etl längre perspektiv. Prop. 1986/87:122 Planen utgör etl aktivt instrument i dialogen mellan förvaltare och tillsyns­myndighet och har exempelvis inom Lunds stift utgjort en väsentlig förut­sällning för tillskapandet av rationella lönsamma jordbruksenheter där. Åtskilligt kvarstår dock att göra också inom detta stift med sina ofta myckel jordbmksstarka regioner. Bortfaller rationaliseringskraven - eller i vart fall avsevärt begränsas - ser centralstyrelsen svårigheter att på ett meningsfullt sätt driva raiionaliseringsarbeiei vidare, när motiven därför inte längre kan anföras lill slöd för angelägna åtgärder i en diskussion med jordens förvaltare. Den anpassning av lagens tillämpning beroende på jordbruksnäringens förutsättningar inom olika delar av landet som utred­ningen föreslår, måste därför enligt centralstyrelsens mening starkare mar­keras.

Den undersökning som f n. pågår i kyrkofondsstyrelsens regi angående den kyrkliga egendomens ekonomi kan komma att resultera i förändringar av den kyrkliga finansförmögenheten. Förmögenhetsmassans ensidiga tyngdpunkt i jord och skog har tidigare påpekats av finansiell extern expertis - elt förhållande från vilket inte kan bortses i sammanhanget.

Genom en mer flexibel finansförvaltning kan exempelvis jordbmksfas­tigheter då komma all försäljas och hamna i fysiska personers ägo. Mot delta fmns inget principiellt atl invända.

Centralstyrelsen vill emellertid bestämt understryka vikten av att en sådan utveckling parallellt följs av en förändring av de hittillsvarande kompensationsmarksreglerna, så atl varje försäljning av kyrklig jord över hela landet får räknas kyrkan som helhet tillgodo vid exempelvis förvärv av större skogsinnehav.

2.5 Träförädlande företags förvärv

2.5.1    Näringsfrihetsombudsmannen: Det företräde som vid tillståndsgiv­ning skall ges en på orten bedriven skogsindustri (5 §) kan ha en hämman­de effekt på den allmänna effektiviteten inom skogsindustrin som sådan. Av förslaget all döma kan exempelvis den situationen uppstå, att en på en angränsande ort belägen skogsindustri ej får möjlighel au inköpa skogsfas­tigheter på den ifrågavarande orten, även om det företaget har större förutsättningar att uppfylla de regionalpolitiska önskemålen om ökad sys­selsättning inom glesbygden. Enligt NOs uppfattning bör ansökan från sådant företag kunna beaktas vid tillståndsgivningen. Man skulle därmed tillgodose sysselsättningsintresset i etl något vidare perspektiv än utred­ningen tänkt sig. Samtidigt skulle även effektivitetskraven bättre tillgo­doses.

2.5.2    Lantbruksstyrelsen: Utredningens förslag innebär att mindre träför­ädlande förelag av typen bygdesågar skall prioriteras framför sådana före­lag som inle har sin industriella verksamhet på orten vid tillämpningen av 5 § andra slyckel. För den praktiska tillämpningen av lagen betyder detta all en bygdesåg i prioriteringshänseende i det närmaste jämställs med en aktiv jordbrukare som vill komplettera sitt företag med skogsmark. Före­ligger konkurtens mellan en bygdesåg och en aktiv jordbmkare bör förvär­vets betydelse för sysselsättningen i orten på längre sikt vara avgörande. En sådan prövning kan leda till atl en bygdesåg får avslag på en förvärvs­ansökan lill förmån för nägon enskild person lika väl som att en enskild person får avslag till förmån för en bygdesåg. Ändringen avses alltså ligga i

linje med de regionalpolitiska ambitioner som uttrycks i portalparagrafen.    124


 


I den allmänna debatten kring utredningens förslag har farhågor ul- Prop. 1986/87; 122 tryckts för atl små bygdesågverk skulle förvärva stora arealer skogsmark. Aktierna i sådana bolag skulle sedan kunna komma alt ulan prövning köpas upp av storskogsbruket eller av spekulationsiniressen. Sådana köp sker utan prövning enligl jordförvärvslagen. Den sannolika utvecklingen, om utredningens förslag realiseras, är dock enligt styrelsens mening svår­bedömd. Enligl styrelsens erfarenhet är intresset från bygdesågama kon­centrerat lill fastigheter med god tillgång på avverkningsmogen skog. De ekonomiska möjligheterna för bygdesågarna alt köpa stora arealer skog torde vara begränsade. För den händelse del anses angelägel atl kunna pröva även försäljning av aktier i bygdesågar som äger skogsfastigheter vill styrelsen erinra om alt i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m. finns en konstruktion som ger möjlighel att pröva vissa aktieförvärv. En motsvarande lösning torde kunna konstrueras även i detta fall om behov framdeles skulle anses föreligga. Styrelsen biträder därför utred­ningens förslag till ändring av 5 § andra styckel.

2.5.3   Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen biträder utredningens uppfattning att
tillslånd lill juridisk person som bedriver skogsinduslriell verksamhet skall
kunna vägras lill förmån för mindre företag som bedriver skogsinduslriell
verksamhet på orten som har betydelse för sysselsättningen där. Dessa
förelag har ofta stor betydelse för både bosättning och service och del är
därför angeläget att de ges utvecklingsmöjligheter. Viss egen råvamtill-
gång ger företaget ökad stabilitet och ger störte möjligheter till en jämn
sysselsättning. Del träförädlande företagets förvärv ger också vissa garan­
tier för atl i varie fall en viss del av råvaran förädlas på orten.

En följd av bestämmelsen blir också att det över huvud taget blir läitare för juridiska personer som driver företag som omfattas av bestämmelsen alt förvärva skogsmark som behövs för deras verksamhet. Detta kan, i kombination med slopad prisprövning och ändring av ralionaliseringsbe­slämmelserna, innebära att den som redan äger elt lantbruksförelag har små möjligheter att göra tillskottsförvärv. Ett tillskotlsförvärv kan i det enskilda fallet ha stor betydelse för en enskild brukares sysselsättning och försörining och därmed kanske även för möjligheterna att bo kvar i områ­det. Del borde därför enligt skogsstyrelsens uppfattning alltid finnas möj­lighet att avslå förvärv till förmån för en aktiv brukare som tidigare äger en utvecklingsbar eller begränsat utvecklingsbar enhet. Detta hindrar givelvis inte att ortsanknuina träförädlande företag prioriteras före icke ortsan­knutna sådana företag.

2.5.4   Statens industriverk: Statens industriverk konstaterar atl skogslänen
tillhörde regionalpoliliska stödområdena. Jordbruks- och skogsbmksföre­
tag tillhör emellertid inle målgrupperna för del regionalpolitiska slöd som
Statens industriverk administrerar. Regionalpolitiskt har jordbmket och
skogsbruket en betydande roll som leverantör av råvaror till förädlingsin­
dustrier inom stödområdet. Dessa, l.ex. mejerier, slakterier, sågverk och
massaindustrier, kan erhålla regionalpolitiskt stöd i olika former.

Av särskilt intresse för såväl regionalpolitik som industripolitik är utred­ningens förslag om vissl företräde för träförädlande förelag vid förvärv av skogsmark. Statens industriverk vill framhålla de särskilda svårigheter som många inlandssågverk har med råvaruförsörjningen. Till viss del kan möjligheten att förvärva närbelägen produktiv skogsmark pä fördelaktiga villkor avhjälpa problemen.

Slatens industriverk har i olika sammanhang framhållit inlandssågarnas
roll som skapare av lokal sysselsättning. I mänga fall har emellertid verk-
   125


 


samheternas lönsamhet varit svag bl.a. beroende på alt sågverken saknat     Prop. 1986/87; 122 egen skogsmark som kunnat utnyttjas i säsong- och konjunkturuljämnande syften. Under perioder av råvarubrist eller hög prisnivå på råvara har inlandssågarna haft svårt att konkurrera med storföretag som har starkare finansiell bas.

Sammanfattningsvis finner Statens industriverk de av utredningen före­slagna ändringarna i jordförvärvslagen och skötsellagen väl underbyggda.

Statens industriverk tillstyrker utredningens förslag mot bakgrund av bedömningen alt de som helhet stärker jordbrukels och skogsbrukels möjligheter atl direki och indirekt skapa sysselsättning i utsatta landsdelar.

2.5.5     Domänverket: Domänverket anser alt juridiska personer, som bedri­ver skogsindustrien verksamhet, generelll bör få en stärkt ställning vid förvärv av skogsmark. Bosatta på orten eller till orten lokaliserade skogs-industriella företag bör inte äga företräde. Del avsnitt i lagtexten som favoriserar dessa förvärvare bör därför utgå. Domänverket vill framhålla att en förstärkning av underiaget för en på orten etablerad skogsförvalining ger positiva sysselsättningseffekter likvärdiga med de som uppnås genom atl stödja ett lokalt företag.

2.5.6     Hovrätten för övre Norrland: Utredningen har pekat på problemet med aktiebolag vid försäljning av företaget. Det kan finnas en risk att verksamheten avvecklas om en mindre såg på en ort köps upp av elt störte företag som driver sin verksamhet i aktiebolagsform. Detta framför allt i en lid då del råder virkesbrisl och virkeskonkurrens och stora bolag genom sådana köp kan vilja utöka sill skogsinnehav.

Det har vidare visat sig att mindre sågverksföretag vid högkonjunktur gärna sätter in pengar i förvärv av skogsfastigheter för att slippa beskatt­ning. Detta medför i sin lur en hård konkurrens för den enskilde faslighets-ägaren, eftersom priserna på skogsmark därigenom riskerar atl trissas upp utom räckhåll för honom.

Dessa och liknande problem har enligt hovrättens mening inte blivit tillräckligt analyserade. Det kan därför ifrågasällas om inle lagändringen i denna paragraf bör anstå tills vidare.

2.5.7     Luleå tingsrätt tillstyrker utredningens förslag.

2.5.8     Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att träförädlande företag på orten får företräde framför andra företag som bedriver skogsinduslriell verksamhet.

2.5.9     Länsstyrelsen i Kalmar län: En ändring föreslås av 5 § 2 st så tillvida alt vid förvärv av skogsmark skall, når del gäller juridiska personer, träförädlande företag ha företräde framför andra juridiska personer och dessutom företag på "orten" framför andra förelag. Denna förändring motiveras av intresset atl främja sysselsättningen på "orten". Även i detta fall är begreppet "ort" oklart. Länsstyrelsen anser att förslaget kommer alt få marginell betydelse för atl öka virkesutbudet i Kalmar län. Länssty­relsen anser vidare atl lagen borde tillförsäkra fysiska personer en generell företrädesrätt framför juridiska personer när det gäller förvärv av skogs­fasligheter. Detta skulle ge en bättre garanti för atl arbetstillfällen kan bibehållas lokalt och att etl samband finns mellan boende och bmkande.

2.5.10                                                                                                                   Länsstyrelsen i Gotlands län: Den föreslagna ändringen av § 5 till­
styrkes. Länsstyrelsen ifrågasätter liksom lantbruksnämnden varför en
             126


 


fysisk person som bedriver skogsinduslriell verksamhet vid förvärvspröv-     Prop. 1986/87; 122 ningen skall bedömas hårdare än motsvarande juridisk person.

2.5.11    Länsstyrelsen i Blekinge län: I förslaget lill ny jordförvärvslag 5 § föreslås elt tillägg som innebär all vissa träförädlande företag, i första hand sågverk, får företräde framför andra företag som bedriver skogsinduslriell verksamhet. Länsstyrelsen instämmer i detta förslag men vill särskilt understryka all de förelag som skall ges företräde bör vara sådana som har väsentlig belydelse för sysselsättningen på orten och år av regionalekono­misk betydelse.

2.5.12    Länsstyrelsen i Hallands län: Utredningen föreslår i princip inte några ändringar beträffande reglerna för juridiska personers förvärv. Emellertid konstateras atl mindre träförädlande förelag, lokaliserade i glesbygden, ofta har stor belydelse för sysselsättningen på orten, och därför föreslår man möjligheter för sådana företag att få förvärvstillstånd framför andra juridiska personer.

Ändringen underlättar regionalpolitiskt hänsynstagande. 1 de fall del är av allmänl intresse att egendomen tas i anspråk för rationalisering kommer dessa intressen alt i första hand beaktas. Att därefter kunna ge den nu nämnda köparekategorin företräde framför andra juridiska personer torde vara lill fördel för bevarande av en levande landsbygd.

Länsstyrelsen delar därför utredningens uppfattning, alt juridiska perso­ner som driver mindre träförädlande företag med anknytning till orten bör ges företräde framför annan juridisk person. Länsstyrelsen utgår från att förslaget inte innebär någon ändring av fysisk persons företräde vid för­värv.

2.5.13    Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen har ingen invändning mol tillägget i 5 paragrafen andra stycket, som stärker lagens regionalpoli­tiska inriktning genom att stödja skogsinduslriell verksamhet pä orten.

2.5.14    Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen ser helst att juridiska personers andel av markinnehavet i länet inte avsevärt ökas, i vart fall inte inom de områden där denna ägarkategori redan är dominerande.

Del finns dock mycket som talar för atl de mindre träförädlande företa­gen skall ges ökade möjligheter alt bygga upp en egen råvarubas i anslut­ning lill den ort där verksamheten bedrivs. Länsstyrelsen tillstyrker försla­get.

2.5.15    Länsstyrelsen i Örebro län: Genom elt tillägg till 5 § 2 stycket föreslås atl den företrädesrätt för vissa juridiska personer, som nu finns för skogsbrukare bosatta på orten, får gälla även den, "som redan bedriver skogsindustrien verksamhet på orten av betydelse för sysselsättningen där". Länsstyrelsen anser inte all en företrädesrätt för denna nya kategori är befogad. Fallen lorde bli ganska sällsynta och det är tveksamt om företrädesrälten leder till ökad sysselsättning i orten. Bestämmelsen kan inte heller få till effekt etl rationellare skogsbruk. Länsstyrelsen avsiyrker atl tillägget införs.

2.5.16    Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Juridiska personer i allmänhel erhåller, enligt utredningen, inte några ytterligare förulsällningar att för­värva mark utöver vad som gäller idag. Den ändring som utredningen föreslår innebär alt lokala träförädlande företag skall ha företräde framför

andra juridiska personer vid förvärv av skogsmark. Motivet för bestäm-            127


 


melsen är atl dessa lokala företag genom sin lokalisering i glesbygd kan ha     Prop. 1986/87; 122

stor betydelse för sysselsättningen på orten. Förslagel torde innebära alt

lokala träförädlande företag jämställs med i bygden verksamma lantbmka-

re vad gäller förvärv av skogsfastigheter. Vid prövning i ett vissl ärende

bör avgörande vikt fästas vid vilken förvärvare som bäst främjar ortens

sysselsättning.

2.5.17 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Juridisk person som bedriver skogs-industriell verksamhet på orten samt fysisk person bosatt på orten jäm­ställs i det nya lagförslaget.

Åtskilliga mindre träförädlande företag, i första hand sågverk, har ofta stor betydelse för sysselsättningen på orten såväl i den direkta förädlingen som i verksamheter i anslutning härtill. Länsstyrelsen ser det därför som angeläget alt dessa företag kan överieva och utvecklas vidare. De är också av stor belydelse för allmän service och bosättning i orten. Det kan därför vara angeläget atl de har ett visst eget skogsinnehav som underlag och stabilitet för verksamheten. Denna del borde dock i första hand förvärvas från övriga icke ortsanknutna juridiska personer samt i vissa fall också från dödsbon och utbor under fömtsättning att bestämmelserna för dessa skärps så atl fastighetsomsättningen ökar. Länsstyrelsen ser det samtidigt som direkt olämpligt att det icke ortsanknutna slorskogsbruket utökar sitt totala skogsinnehav i länet.

Länsstyrelsen anser atl möjlighel bör finnas att prioritera fysisk person, bosatt på orten och för sin sysselsättning beroende av ytterligare skogs­mark före ortsanknutna förelag. En avvägning från regionalpolitiska ut­gångspunkter bör ske i varje enskilt fall. I enlighet med vad länsstyrelsen tidigare anfört i skrivelse till regeringen finner länsstyrelsen det hell riktigt att lokala träförådlande företag prioriteras före icke ortsanknutna sådana.

Även för ortsanknutna förädlingsföretag bör viss stabilitet och långsikti­ga överlevnadsmöjligheter vara en fömtsättning för att få förvärva skogs­mark. Aktiebolagsformen medför ju bl.a. atl företaget inklusive befintlig skogsmark kan överiåtas utan prövning enligl jordförvärvslagen.

Åtskilliga exempel finns på sådana mindre företag som köpts upp av större icke ortsanknutna företag och där den lokala förädlingsdelen av­vecklats. I andra fall har bara förädlingsdelen lagts ner och skogen behål­lits utan anknytning till någon form av verksamhet, dock fortfarande ägd i aktiebolagsform. Sistnämnda exempel kan ofta jämställas med övrigt ut­boägande. Del borde därför utredas om det inte kunde tillskapas någon form av hembudsskyldighet till lantbruksnämnden vad gäller skogsmarken för de fall där den ursprungliga rörelsen upphör eller övergår i någol störte icke ortsanknutel företag. Möjlighel skulle då finnas att även fortsättnings­vis kunna disponera den aktuella skogsmarken för en positiv utveckling av länets skogsbruk och förädlingsindustri.

I vissa områden i länet har de juridiska personerna redan idag etl så omfattande innehav alt ytterligare förvärv kan äventyra möjligheterna för fortsatt enskilt aktivt ägande. Å andra sidan finns också bygder där det enskilda ägandet på sikt kanske mäste vika.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang också passa på och peka på hur
skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser i vissa situationer kan leda
till en ytterligare utarmning av glesbygden. Storskogsbruket har möjlighet
atl räkna hela sitt innehav som en bmkningsenhet. Mycket stora samman­
hängande områden kan då slutavverkas pä en gång. Sysselsätiningsunder-
laget kan på grund härav drastiskt komma att minska under en hel om­
loppsperiod för just den bygden. Länsstyrelsen ifrågasätter om inle vissa
begränsningar härvidlag borde kunna införas för vissa glesbygder i behov
        128


 


av sysselsättning baserad på en jämn och långsiktig slulavverkning.       Prop. 1986/87; 122

2.5.18 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det tillägg som föreslagils i 5 §
innebärande att träförädlande företag på orten får utökade möjligheter att
förvärva skogsmark (företrädare framför sådana träförådlande företag som
inte har sin industriella verksamhet på orten) har mött viss kritik i länet.
Kritikerna är oroliga för att dessa mindre företag, som oftast drivs i
aktiebolagsform, senare kan köpas upp av större förelag som därigenom
utökar siu markinnehav.

Utredningen har motiverat sitt förslag med att vissa mindre träföråd­lande företag - i första hand sågverken genom sin lokalisering i glesbygd - har stor belydelse för sysselsättningar i orten. De har i regel endast mindre egna arealer skogsmark och får huvudsakligen sin råvara genom köp av rotposier och leveransvirke. Förelagen kan behöva utöka sill skogsinnehav för all få bättre bas för sin verksamhet, lättare kunna över­brygga svackor i rävarotillgången och som underlag för egna skogsvår­dande arbeten.

Länsstyrelsen delar utredningens bedömning. Förhållandena i länels glesbygd är sådana all sysselsättningen på orten behöver stimuleras. För­slaget tillstyrkes.

Länsstyrelsen vill vidare föreslå alt kommunernas förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter undantas frän prövning enligt jordförvärvslagen. Förslaget innebär en återgång till de regler som gällde för primärkommu­nerna enligl 1965 års jordförvärvslag.

2.5.19    Länsstyrelsen i Norrbottens län: Juridiska personers möjlighet att fä förvärvstillstånd ändras i stort setl inle enligl utredningens förslag. Utre­daren föreslår dock etl tillägg som innebär att träförädlande förelag med verksamhet på orten skall ha ett visst företräde före andra juridiska perso­ner eller sådana förelag utan industriell verksamhet på orten. Förslagel stärker den regionalpolitiska aspekten och tillstyrks av länsstyrelsen.

2.5.20    Eksjö kommun: Eksjö kommun har etl förhållandevis stort antal sågverk. Kommunen ställer sig ändock mycket tveksam till utredningens förslag. Dels kan enskilda jord- och skogsbrukare förväntas få etl störte behov av lillskottsmark i form av skog, med hänsyn till minskade åker­arealer, dels kan äganderätten till den mark pä vilken skog produceras inte vara det avgörande för att trygga råvaruförsöriningen för den lokala skogs­industrin. Det vikliga i sammanhanget är i stället atl skogsegendomen förvaltas och sköts på elt ändamålsenligt sätt oavsett vem som äger mar­ken. Möjlighel till sysselsättning i skogsbruket kan däremot vara av stor betydelse för den som bedriver ett kombinerat jord- och skogsbruksföre­tag.

Dessutom vill kommunen påtala del förhållandet alt lokala förelag som förvärvat skogsmark givelvis i sin tur kan köpas upp av annat bolag, varvid den lokala förankringen inle längre kvarstår. I den mån lokala företag förvärvar skogsmark kan också intresset från andra större skogsbolag att förvärva dessa mindre bolag komma atl öka. Härvid ökar också risken alt verksamheten på orten avvecklas.

2.5.21 Tingsryds kommun: Tingsryds kommun har i sitt antagna handlings­
program för jordförvärvsfrågor uttalat alt kommunen ej har som målsätt­
ning att medverka lill alt tillskapa ytterligare mark som ägs av juridiska
personer, dvs bolag, domänverket och/eller stiftet/kyrkan. Kommunen

anser att det inom vissa områden istället kan finnas motiv för atl överföra 129

9    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 122


 


sådan mark i prival ägo för atl främja bosättningar på landsbygden och     Prop. 1986/87; 122

uppbyggnad av bärkraftiga jord- och skogsbruksförelag som drivs såsom

familjeförelag.

Tingsryds kommun motsätter sig därför del av utredningen aviserade förslagel atl träförädlande förelag - främst sågverk - skall ges förtur när förvärv skall beviljas. 1 landsbygdsområden med arealmässigl relativt liten faslighetsstruktur, såsom fallet är bl. a. i Tingsryds kommun, bör juridiska personer inle ges tillfälle alt konkurrera med behovet av ny eller komplet­terande mark för hel- eller deltidslantbruksföretag som drivs i enskild och prival regi. Tillförseln av skogsmark lill de träförädlande företagen har inte någon avgörande belydelse för deras sysselsättning och utgör ej heller någon långsiktig lösning på råvaruförsörjningen lill skogsindustrin. För­värv som innebär nyetablering av träförädlande företag bör således ej tillåtas. Om sågverksföretag dock har behov av atl köpa skogsmark bör delta lämpligen ske genom förvärv av störte sammanhängande skiften som redan tidigare kommit i bolags och/eller allmän ägo.

2.5.22  Dals-Eds kommun: Kommunens målsättning är all istället för att ge
juridiska personer etl ökal ägande, så bör i vissa fall bolagsägd mark
överföras i privat ägo för atl förslärka jord- och skogsbruksförelag, som
drivs som familjeföretag.

Därjämte framförs risken för glesbygdskommunerna atl mista skalleun­derlag från sågverksföretagare som icke blir bosatta i bygden.

2.5.23     Torsby kommun: Kommiiténs förslag att vissa träförädlande före­tag - sågverk — får företräde framför andra företag (juridiska personer), som bedriver skogsinduslriell verksamhet, tillstyrkes. Kommunen instäm­mer i kommitténs synpunkt att dessa mindre förelag genom sin lokalisering i glesbygd har stor betydelse för sysselsättningen på orten. En egen råvam-bas har stor belydelse för en jämnare virkestillförsel till respektive företag.

2.5.24     Ljusdals kommun: Juridisk person får lämnas förvärvstillslånd un­der vissa förutsättningar. Den som bedriver skogsindustrieli verksamhet på orten av betydelse för sysselsättningen där, får förvärva mark.

Nämnda tillägg i lagen bör utgå. Av regionalpolitiska skäl bör kommu­nen få avgöra prövningen enligl denna paragraf, ty kommunen känner bäst situationen. Virkesföretagare på orten bör stödjas, men ej genom ev. markförvärv.

Sambruksföreningslagen, som ger möjlighet för brukande fysiska perso­ner atl bilda en juridisk enhet, bör utvecklas och nyttjas.

2.5.25  Bräcke kommun: Bräcke kommun ser med tillfredsställelse alt ut­
redningen föreslår alt lokala träförädlande förelag ska ha visst företräde
framför andra juridiska personer vid förvärv av skogsmark. 1 Bräcke
kommun utgör iräförädling en viktig del av näringslivet och det är angelä­
get alt dessa företag ges alla förutsättningar för all kunna leva vidare och
utvecklas.

Förändringen måste dock kompletteras med en hembudsskyldighet som motverkar (storbolagens) uppköp av mindre träförädlande företag, ulan en sådan garanti kan paragrafen på sikt innebära en olycklig obalans mellan olika ägarkategorier och detta ulan all orten där överiålelsen skett erhållil några positiva effekter.

2.5.26 Pajala kommun: Ändringen, som i princip innebär atl träförädlande

förelag på orten får företräde framför andra juridiska personer vid förvärv        130


 


av skogsmark, välkomnas. Del är vikligt att dessa företag i görligaste mån     Prop. 1986/87:122 kan säkra sin råvarutillgång.

2.5.27    Landstingsförbundet: För all stödja sysselsättningen föreslås all den som redan bedriver skogsinduslriell verksamhet på orten skall ha företräde lill förvärv framför annan juridisk person som bedriver sådan verksamhet. Även om förslaget betyder en utvidgning av juridiska perso­ners förvärvsmöjligheler genom au en fysisk person, som genom nu gällan­de lag har företräde, får konkurtens av t.ex. en mindre skogsindustri på orten, anser styrelsen förslagel motiverat som ett sätt atl ytterligare priori­tera sysselsättningsaspekten,

2.5.28    Lantbrukarnas riksförbund: Lantbrukarnas riksförbund kan inle acceptera den föreslagna lydelsen av § 5. För alt möjliggöra en förenkling

av prisprövningen- och en vidgning av kretsen fysiska personer som

kan få förvärva skogsmark, krävs en inskränkning av juridiska personers förvärvsmöjligheler i förhållande till nu gällande bestämmelser. Lantbru­karnas riksförbund föreslår därför att de nuvarande andra och Iredje styc­kena utgår och alt elt nytt andra stycke ges följande lydelse: "Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren fysisk person som på orten bedriver skogsinduslriell verksamhet i vilken egendomens virkes­avkaslning behövs, får ulan hinder av första slyckel lillstånd lämnas".

Både utredningsdirektiven och utredaren motiverar lättnaderna för juri­diska personers förvärv med behovet av ökal virkesutbud. Lantbrukarnas riksförbund ser med stor oro på ambitionen att använda jordförvärvslagen som ett verktyg för att kortsiktigt påverka skogsindustrins virkesförsöri­ning. Lagens uppgift måste rimligtvis vara att långsiktigt ange samhällets riktlinjer för markförvärv.

I motivtexten uppges atl den främsta avsikten med tillägget i § 5 2;a stycket är alt ge lokala sågverk företräde framför annan skogsindustri vid skogsmarksförvärv på en viss ort. Det bör dock understrykas att all skogs­industri "pä orten" omfattas av de vidgade förvårvsmöjlighelerna.

Lantbrukarnas riksförbund avvisar motiven för att öka sågverkens möj­ligheter att köpa skogsmark. Ett överförande av enskilt ägd skogsmark till aktiebolag ökar givetvis inte den långsiktiga tillgången på virkesråvara. Inle heller kortsiktigt kan ökade förvärv av skogsmark annat än myckel marginellt påverka svensk sågverksindustris virkesförsörining. Om bran­schens investeringar i alltför hög grad skulle avse inköp av skogsmark finns t. o. m. risk att angelägna anläggningsinvesteringar skulle komma att eftersättas.

Lätlnaderna för juridiska personers förvärv tillsammans med den före­slagna utformningen av prisprövningen medför att enskilda personer kom­mer i ett klart underläge i förhållande lill skogsindustrin. Företagens eko­nomiska resurser och skattemässiga situation kommer i allmänhet alt fälla avgörandet. Lantbrukarnas riksförbund konstaterar att de föreslagna änd­ringarna allvarligt äventyrar de mål som i andra avsnitt i betänkandet ges stor vikt - landsbygdens och då särskilt glesbygdens utveckling.

Belräffande aktiebolags förvärv anför utredaren bl. a.; "Utredningen är medveten om alt här avsedda förelag driver sin verksamhet i aktiebolags­form och att en försäljning av företagel kan ske utan ytterligare prövning enligt jordförvärvslagen. En sådan försäljning behöver dock inte leda till att verksamheten på orten avvecklas".

Lantbrukarnas riksförbund vill emellertid påpeka atl en sådan "avveck­
ling" ler sig högst sannolik i belysning av den historiska uppbyggnaden av
svensk skogsindustris markinnehav.
                                                    131


 


2.5.29 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Av statistik framgår     Prop. 1986/87:122
att under senare år har de juridiska personerna varil betydande nettosäl­
jare av skogsmark. Köpare har i huvudsak varit privata skogsägare samt

kyrkan och kommunerna. Eftersom den träförädlande industrin har etl myckel stort inlresse av atl bruka skogen aktivt, och därigenom genererar sysselsättning, är denna utveckling i huvudsak negativ. Det är därför i högsta grad ologiskt och felaktigt att genom krav på ersättningsmark förhindra träförädlande industri alt köpa skogsmark. Vi vill därför bestämt avstyrka alt del i en kommande jordförvärvslag kvarstår krav på kompen-salionsmark i samband med juridiska personers förvärv. Vi vill också påpeka atl nuvarande kompensalionsbestämmelser tillämpas på olika sätt av lantbruksnämnderna och au rättsläget därigenom blir oklart. Såvitt vi förstår saknas i utredningen etl välbehövligt klargörande av hur reglema om ersältningsmark skall tolkas. Det lokala godtycke som detta ger upp­hov till kan inte tillåtas fortsätta.

Utredningen föreslär att lokala sågverk skall, i förvärvshänseende jäm­ställas med fysiska personer som är bosatta på orten. Vi finner del felaktigt att på detta sätt diskriminera stora skogsindustrier som måste hämta sin råvara från ett större område. Inlernalionell konkurrenskraft fömtsätter stora och rationella enheter såväl inom massa- som sågverksindustrin. Den internationella konkurrenskraften är i sin tur en förutsällning för en hög betalningsförmåga för virket, något som i sin lur kommer skogsbmket, skogsägarna och hela samhället tillgodo. Att ensidigt gynna lokal industri i förvärvshänseende är därför oacceptabelt och kan på sikt få negativa konsekvenser för skogsnäringens utveckling. Skogsmark, växande skog och virke bör så långt möjligt få förvärvas på en fri marknad. Detta ger på sikt den mest rationella ägarstrukturen och därigenom ur allas synvinkel den bästa.

Vi får när vi tar del av utredningen ett intryck av atl huvudskälet för bibehållen förvärvsprövning, priskontroll m. m. beträffande skogsfastighe­ter är grundad pä en omotiverad rädsla för skogsbolagens förutsättningar och ambition alt förvärva mark. I sammanhanget måste därför poängteras att även om det framdeles skulle bli möjligt för träförädlande industriföre­tag atl öka sitt skogsmarksinnehav lorde nettoeffekten av dessa förvärv bli liten. Vi tror alltså atl även om förvärvshindren för den träförädlande industrin helt tas bort så kommer den nuvarande fördelningen mellan ägarkalegorierna att bestå.

2.5.30 Landsorganisationen i Sverige: LO stöder förslag som ökar träföräd­
lande företags möjligheter atl förvärva skogsmark. Prissättningen på
skogsråvaran är liksom andra råvaror mycket fluktuerande. Så kallade
köpsågverk, som köper all sin råvara, bidrar vid högkonjunkturer till atl
trissa upp priset. Det vore rimligt om industrin organiserades genom olika
former av integration, mellan skogsbruk och vidareförädling, och samver­
kade för en mer långsiktig prisutveckling på skogsråvaran. Vare sig indu­
strin eller skogsbruket är betjänta av de häftiga svängningarna i råvampri-
set.

Förslaget är också positivt eftersom dessa förelag ofta har en stor betydelse för sysselsättningen på orten. Del kan ifrågasättas om inte etl träförädlande förelag på en glesbygdsort har en större betydelse för såväl sysselsättning som boende än ett jordbruksförelag med brukande och boende. Förädlingsföretaget bör därför ha en lika ställning som den enskil­de vid en förvärvsprövning.

LO vill också ta upp Domänverkets roll. Verket tillhör inte frikretsen
när del gäller prövningsskyldigheten och tillhör inle heller kretsen träför-
    132


 


adlande industri. Domänverket kan alliså inle förvärva skogsmark utan atl     Prop. 1986/87:122 omfattas av markbytesregeln och kan heller inte komma ifråga för undan­laget för träförädlande industri. Följden blir en passiv markpolitik för Domänverket.

LO anser atl Domänverket är en aktiv skogsbrukare med positiva effek­ter för sysselsättningen och av stor belydelse för virkesförsöriningen till industrierna och inte minst för inlandssägverken. Därför bör krävas åt­minstone den ändringen, att Domänverket blir jämställt med den träföräd­lande industrin när del gäller möjligheten alt förvärva skogsmark.

2.5.31 Svenska sparbanksföreningen: Utredningen föreslår att träföräd­
lande förelag med verksamhet på orten, vilken är av betydelse för syssel­
sättningen där, skall ha företräde framför andra juridiska personer vid
förvärv av skogsmark.

Del torde stå klart att bygdesågverk inle har ekonomiska resurser att köpa upp och långsiktigt inneha skogsmark av sådan betydenhet att beho­vet av inköpt råvara påverkas mer än marginellt. Förekommande skogsför-vårv torde därför närmast ha karaktär av rotposlköp. Den föreslagna bestämmelsen lorde bl. a. lill följd härav få förhållandevis liten betydelse. Del bör i detta sammanhang framhållas atl, vilket utredningen ocksä är medveten om, ett bygdesågverks markinnehav kan köpas upp av större företag utan anknytning lill bygden genom förvärv av hela sågverksföreta­get.

Sparbanksföreningen motsätter sig inte etl genomförande av det fram­lagda förslagel.

Sparbanksföreningen förutsätter i detta sammanhang en lagtillämpning så au fysisk person som är beredd alt bosätta sig på fastigheten och ägna sig ål dess skötsel får företräde framför andra förvärvare.

2.5.32     Sveriges allmänna hypoteksbank: Utredningen föreslår lättnader i fråga om juridiska personers möjligheter att förvärva jordbruks- och skogs­mark. Förslaget tar särskilt sikte på atl tillgodose skogsindustrins behov av skogsråvara. Frän kreditgivarsynpunkt saknar det siörre betydelse om juridiska eller fysiska personer äger jordbmks- eller skogsfastigheter. Möj­ligen kan dock de föreslagna lättnaderna för juridiska personers förvärv innebära alt priserna på exempelvis skogsmark trissas upp då resursstarka skogsbolag konkurterar om skogsmarken. Samtidigt kan då resurssvagare fysiska personer komma i underläge i förhållande till skogsindustrin.

2.5.33     Familjejordbrukarnas riksförbund: Vad gäller skogsbruken och för­tur för vissa fysiska personer är det naturiigtvis bra atl ett mindre och lokalt sågverksbolag kan få komma i förtur. Dock först efter det att skogsmarken ej kan slås samman med ett mindre jordbruk så att denna enhet kan få båttre ekonomiska villkor. Att låta de stora skogsbolagen fä komma i förtur är något som vi skarpt motsätter oss.

2.5.34     Glesbygdsdelegationen: En grundtanke bakom utredningens förslag är au öka skogsavverkningen för atl försöria skogsindustrin med råvara och därmed bidra till att stärka hela samhällsekonomin. Detta är mycket angeläget, men delegationen vill understryka att det får inte innebära att vi går mot en sekloriserad skogsindustripolilik där helhetssynen på bygder­nas utveckling går förlorad. Om inte skogen, den viktigaste resursen i dessa bygder, utnyttjas så atl den i största möjliga utsträckning kommer bygderna till godo är det svårt att se hur sysselsättning och service skall

kunna uppräithållas.                                                                        133


 


Förändringen av § 5, som stärker möjligheten för på orten befintliga träförädlande företag atl förvärva fasligheter, bör kompletteras med en hembudsskyldighet av aktierna för skogsinnehavet, exempelvis till lant­bruksnämnden, likarlade regler som finns för hyreshusfasligheler. En så­dan komplettering skulle motverka den risk som annars föreligger för uppköp av mindre träförädlande förelag med efterföljande verksamhets­nedläggning. Om detta inträffar kan hela syftet med alt ge ortsbundna, träförädlande förelag företräde förfelas. Delegationen tillstyrker den före­slagna lydelsen av § 5 under förutsällning att garantier kan ges för att en oönskad utveckling kan stoppas. Delegationen vill också understryka att det måste vara de små och ortsanknutna företagen som skall ges företräde framför de stora bolagen, vilket också framgår av utredningens förslag. Av del delegationen anfört inledningsvis om att ge företräde till personer som bosätter sig på fastigheten framgår också att lämpade fysiska personer, som avser alt bosätta sig på och aktivt bruka fastigheten, skall ges företrä­de framför juridiska personer.

2.5.35    Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Förbundssty­relsen avstyrker utredningens förslag. En ökad möjlighet för sågverken att köpa skogsfastigheter kan snabbt bidraga till en ytterligare utglesning av vissa bygder. Genom nedläggning av jordbruket kommer möjligheten att bibehålla det öppna landskapet alt ytterligare begränsas.

2.5.36    Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: En skogsmarks produk­tion påverkas av biologiska förutsättningar, inte av vem som efter en försäljning blir ny ägare av marken. Att det finns vissa passiva skogsägare främst sterbhus och utbor som inte sköter sin skog år ostridigi men föresla­gen lagändring innebär inle alt denna mark kommer under aktivt brukande. Att öppna dörren för juridiska personer att förvärva skog motsätter sig SJA bestämt.

Den bästa garantin för att skogstillväxten kontinuerligt avverkas är all köparen är en aktiv jord- eller skogsbrukare, och inte en kapitalplacerare som lägger förmögenhetsmässiga aspekter på innehav och värdetillväxt. Den aktiva brukaren är beroende av atl successivt tillvarata värdet av tillväxten ävensom av den arbetsinkomst som skogen ger.

SJA anser atl även arrendalorer bör ges möjligheter att köpa jord- och skogsfastigheter för att kunna få en utjämning av arbelstillgången för sig själv och anställda.

2.5.37    Sveriges jordägareförbund: Sveriges Jordägareförbund anser, att juridiska personer endasi undantagsvis bör tillåtas alt förvärva jordbmks-och skogsmark. Om det ändå anses böra tillåtas, kan det dock i enlighet med utredningens förslag vara lämpligt att i första hand prioritera lokala träförädlande förelag.

2.5.38    Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: SSR kan inte acceptera den föreslagna lydelsen av § 5. För atl möjliggöra en förenkling av pris­prövningen (§ 4) och en vidgning av kretsen fysiska personer som kan få förvärva skogsmark, krävs en inskränkning av juridiska personers för­värvsmöjligheter i förhållande till nu gällande bestämmelser.

SSR föreslår därför att de nuvarande andra och tredje styckena utgår och atl ett nytt andra stycke ges följande lydelse; "Avser förvärvet huvud­sakligen skogsmark och är förvärvaren fysisk person som på orten bedri-


Prop. 1986/87; 122


134


 


ver skogsindustrien verksamhet i vilken egendomens virkesavkastning     Prop. 1986/87; 122 behövs, får ulan hinder av första stycket tillstånd lämnas".

Både utredningsdirektiven och utredaren motiverar lättnaderna för juri­diska personers förvärv med behovet av ökal virkesulbud. SSR ser med slor oro på ambilionen all använda jordförvärvslagen som ett verktyg för alt kortsiktigt påverka skogsindustrins virkesförsörining. Lagens uppgift måste rimligtvis vara aU långsiktigt ange samhällets riktlinjer för mark-ägandet.

1 motivtexten uppges att den främsta avsikten med tillägget i S 5 2;a stycket är alt ge lokala sågverk företräde framför annan skogsindustri vid skogsmarksförvärv på en viss ort. Del bör dock understrykas alt all skogs­industri "på orten" omfattas av de vidgade förvärvsmöjligheterna.

SSR anser inle motiven för sågverkens ökade behov av skogsmark (sid 68) vara vägande. Etl överförande av enskilt ägd skogsmark till aktiebolag ökar givetvis inte den långsikliga tillgången på virkesråvara. Inte heller kortsiktigt kan ökade förvärv av skogsmark annat än mycket marginellt påverka svensk sågverksindustris virkesförsörining. Om branschens investeringar i alltför hög grad skulle avse inköp av skogsmark finns tom risk atl angelägna anläggningsinvesleringar skulle komma att eftersättas.

SSR ställer sig, som tidigare framgått av yttrandet, bakom tanken atl underlätta för fysiska personer atl förvärva skogsfasligheter; detta som ett led i en aktivering av landsbygdens resurser.

Lättnaderna för juridiska personers förvärv parad med den föreslagna utformningen av prisprövningen medför atl enskilda personer kommer i ett uttalat underläge i förhållande till skogsindustrin. Förelagens ekonomiska resurser och skattemässiga situation kommer i allmänhel atl fälla avgöran­det. SSR konstaterar atl de föreslagna ändringarna allvarligt äventyrar de mål som i andra avsnitt i betänkandet ges stor vikt - landsbygdens och då särskilt glesbygdens utveckling.

Betr. aktiebolags förvärv anför utredaren bl.a.; "Utredningen är med­veten om att här avsedda företag driver sin verksamhet i aktiebolagsform och att en försäljning av företaget kan ske utan ytterligare prövning enligl jordförvärvslagen. En sådan försäljning behöver (vår understrykning) dock inle leda till att verksamheten på orten avvecklas".

SSR vill emellertid påpeka atl en sådan "avveckling" ter sig högst rimlig i belysning av både den historiska och den alltjämt pågående uppbyggna­den av svensk skogsindustris markinnehav.

2.5.39    Sågverkens råvaruförening: 1 fjärde stycket föreslår utredaren en rangordning av de juridiska personerna, så alt en på orten redan verksam skogsindustri av betydelse för sysselsättningen där prioriteras. Denna förändring anser Råvaruföreningen vara positiv.

2.5.40    Svenska kyrkans centralstyrelse: Avsnittet föranleder ingen central­styrelsens kommentar i vad avser förslaget till lagändring. Dock hänvisar centralstyrelsen till sitt under föregående avsnitt gjorda påpekande avseen­de kompensationsmarksreglerna vid juridiska personers förvärv av mark.

2.6 Särskilda krav på fysiska personer

2.6.1 Lantbruksstyrelsen: Utredningens förslag att 6 § ej längre skall gälla
skogsbruksföretag tillstyrks av lantbruksstyrelsen, som också kan godta
specialmotiveringens definition av sådana företag.
Styrelsen delar också utredningens synpunkter att det inte alltid är
                   I35


 


nödvändigt att bo på företaget för aU yrkesmässigt kunna driva detta. Prop. 1986/87:122 Styrelsen vill dock framhålla alt en animalieinriklad produktion kräver att brukaren är bosalt relativt nära egendomen medan en spannmålsinriktad produktion kan drivas rationellt även om brukaren bor på större avstånd från egendomen. Vad som skall avses med orten får därför bedömas med hänsyn lill omständigheterna i det enskilda fallet. Styrelsen anser dock — i likhet med utredningen — alt om förvärvaren har tillräckliga yrkeskunska­per och om det är troligt att denne yrkesmässigt kommer att bruka företa­get på etl lillfredsställande sätt sä skall inte det faktum att han av en eller annan anledning inte vill bo på fastigheten utgöra skäl alt avslå ansökan. Styrelsen vill betona au på fastigheten befintligt bostadshus därmed inte kan betraktas som överflödigt och avstyckas. Bedömning enligl faslighets-bildningslagen måste ske ur ett mer långsiktigt perspektiv. I flertalet fall lorde dessutom en bosättning utanför företaget få betraktas som en tillfällig lösning beroende på den aktuelle bmkarens situation.

2.6.2 Skogsstyrelsen: Rent principiellt kan det ifrågasättas vilka krav som bör kunna ställas på förvärvare inom den del av marknaden som prövas enligt jordförvärvslagen. På omkring tre fjärdedelar av förvärvarna, dvs. de som kan förvärva utan atl det krävs tillslånd, slälls det över huvud laget inga motsvarande krav. Detta gäller i och för sig flertalet bestämmelser i lagen, men blir särskilt tydligt när det gäller krav som ställs på förvärvaren.

Utredningens förslag innebär att gränsdragningen mellan jordbruksfas­tighet och skogsbruksfaslighet blir avgörande för tillämpningen. Del gäller för övrigt även ralionaliseringsbeslämmelserna. I specialmotiveringen till 6 § säger utredningen alt som skogsbruksförelag bör betraktas även så­dana företag som utöver skogsmark innehåller jordbmksmark i mindre omfattning. Någon regel för gränsdragningen går dock inte atl ställa upp. Denna får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Utredningen anför bl.a. att det i många fall är praktiskt ogenomförbart att kräva bosättning eftersom skogsfastigheter ofta är obebyggda. Skogs­styrelsen konstaterar dock att utredningen inte har ansett detta som ett hinder för alt kräva bosättning på skogsfastigheter inom områden som omfattas av de regionalpolitiska bestämmelserna. Tillämpningen av be­stämmelserna om bosättning och brukning blir således helt beroende av dels hur gränsdragningen för regionalpolitiska hänsyn kommer att göras, dels hur praxis kommer att utvecklas när del gäller gränsdragningen mellan jordbruksfastigheter och skogsbruksfastigheter.

Enligt skogsstyrelsens uppfattning bör den bosättning som bärkraften i de areella näringarna medger och den betydelse för landsbygdens utveck­ling som man tillmäter denna vara avgörande för kravet på bosättning. Del kan antas att det finns glesbygder där de regionalpolitiska hänsynen inte kommer att tillämpas men där det är etl samhällsintresse att bosättningen inte ytterligare minskar. Elt talande exempel på detta är länsrapporten 1986 för Jönköpings län där det pläderas för en generösare tillämpning av nu gällande lag för all främja bosättningen på landsbygden. En enkät till kommunerna i länet visar atl fyra av dessa anser att de generösare bestäm­melserna skall gälla hela kommunen medan de övriga sju kommunerna anser att de bör tillämpas för mellan 40 och 75 % av kommunen.

När del gäller kravet på yrkeskunskaper anser skogsstyrelsen att de skäl
som utredningen anför för atl avskaffa kravet för skogsbruksfastigheter
inte är övertygande. Eftersom besluten om olika åtgärder i normalfallet
ytterst fattas av skogsägaren är kunskaper i skogsskötsel av stort värde för
att uppnå en god skogsskötsel. Del finns också ett vissl fog för all hävda
att om andra bestämmelser ändras så alt köparkreisen generellt sett vidgas
   136


 


finns det störte anledning alt ställa vissa minimikrav på dessa nya gmpper Prop. 1986/87; 122 av presumtiva förvärvare. I kombination med ändring av rationaliserings­bestämmelserna enligt utredningens förslag och slopad priskontroll kan slopandet av 6 § för skogsbruksfasligheter befaras innebära alt kapital­starka köpare utan anknytning till och utan kunskaper om skogsbruk kan komma att konkurrera ut ortsbefolkningen. De senare har då ännu mindre skäl än tidigare att bo kvar i glesbygden. Del kan inte heller uteslutas att många av dessa köpare har andra bevekelsegrunder för sitt förvärv än att bedriva etl aktivt skogsbruk. Lagen ställer inte heller upp några ålders­spärrar varför äldre personer med stor tillgång till eget kapital mycket väl kan komma att uppträda som köpare.

Sammanfattningsvis är skogsstyrelsen mycket tveksam till utredningens förslag alt 6 § inte längre skall gälla skogsbruksföretag.

2.6.3    Statens naturvårdsverk: I tidigare jordförvärvslag har i 6 § funnits etl krav atl köparen skall bosätta sig på egendomen eller yrkesmässigt bruka densamma. Detta krav är otidsenligt och föreslås nu bli ändrat att gälla endast utvecklade eller utvecklingsbara jordbmks- eller trädgårdsnärings-företag. Bosättningskravel föreslås dessutom ändrat att gälla bosättning på orten och inle på egendomen. Naturvårdsverket har inget att erinra emot förslaget.

2.6.4    Statens lantmäteriverk: LMV anser sig inte ha anledning alt redovisa någon uppfattning i sakfrågan men noterar atl elt upphävande av bosätt­ningskravel för skogsfasligheter samt en ändring från "egendomen" till "orten" för jordbruksfastigheter indirekt kan få en effekt på tillämpningen av fastighetsbildningslagen. Det gäller främst bedömningarna av hur en lämplig jordbruksfastighet ska vara beskaffad i fråga om bostadsbyggnad och möjligheterna lill avstyckning av brukningscentrum. En effekt kan, beroende på den framtida tillämpningen, bli att man måste godta jord­bruksfastigheter ulan egen bostad.

2.6.5    Luleå tingsrätt: Tingsrätten har inte heller i detta avsnitt någon erinran mol utredningens förslag.

2.6.6    Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen anser atl utredningens förslag atl minska bosättningskravel från "egendomen" till "orten" inte stämmer med föreslaget syfte och inte heller med länsstyrelsens strävan atl öka bosättningen på landsbygden. Länsstyrelsen ser ingen anledning atl ändra nuvarande lagtext. I denna står ordet/år. Det är med andra ord inle tvingande atl avslå en ansökan om köparen motsätter sig all bo på egendo­men. Utredningens förslag i denna del avstyrks.

Länsstyrelsen anser i ställel atl kravet på bosättning bör öka. Med den liberalare tillståndsgivningen finns stora risker all en avfolkning av lands­bygden påskyndas. Lanlbruksfasligheterna kan i störte omfattning än för närvarande förvärvas av människor som bor i tätort och inle avser att bosätta sig på egendomen. För att förhindra en sådan utveckling och i enlighet med upprättat förslag till handlingsprogram - i vilket bosättning prioriteras - anser länsstyrelsen alt i 6 § l;a st skall lagtexten" ... lill förvärv av egendom .., utvecklingsbart lantbruksföretag" utgå.

Skogen har stor betydelse för kronobergarnas möjlighet all bo på lands­
bygden och driva elt lantbruksföretag. Dessa förelag kommer även i fram­
tiden atl vara ryggraden i en levande landsbygd. Del är därför otillfreds­
ställande att utredningen utöver de allmänna lättnader för enskilda att
förvärva lantbruksförelag även gör särskilda lättnader atl förvärva skogs-
  137

mark.


 


Med eil antaget handlingsprogram för tillämpningen av jordförvärvsla-     Prop. 1986/87; 122 gen och med ändring av ordel skall i 4 § första stycket lill/år finns enligl länsstyrelsens uppfattning ingen anledning att ändra från "lantbruksföre­tag" lill "Jordbruks- och irädgårdsnäringsförelag" i 6 och 10 §S. Utred­ningens förslag avstyrks.

2.6.7     Länsstyrelsen i Kalmar län: Utredningen föreslår i 6 § all bosätt­ningskravel slopas hell vad gäller skogsfasligheter och även för jordbruks-fasiigheier med undanlag för sådana som klassas som "utvecklade eller utvecklingsbara". Länsstyrelsen bäringen erinran mot förslaget vad gäller skogsfastigheter. För jordbruksfastigheter kan det för animalieproduce-rande företag finnas skäl alt kräva att brukaren bor på egendomen och har möjlighel all utöva tillsyn av djuren. Länsstyrelsen finner ocksä att del skulle vara lill skada för jordbruket, om elt slopande av bosätlningslvånget medförde en omfallande avstyckning av bostadshus från jordbruksegendo­mar. Det är heller inte enlydligi vad lagtexten menar med bosättning på "orten" i stället för på egendomen. Orlsbegreppet är inle strikt definierat i lagen.

2.6.8     Länsstyrelsen i Gotlands län: Utredningen föreslår all kravet på en förvärvare vad gäller yrkeskunskaper, boende och yrkesmässigt brukande inte skall gälla vid förvärv av skogsbruksföretag. Lantbruksnämnden be­farar i sitt yttrande all faslighet beslående av skogsområden kombinerade med fritidshus och ägda av personer boende utanför Gotland kan komma att bli passivt utnyttjade.

Länsstyrelsen delar lantbruksnämndens uppfattning och ser föreslagen ändring utgöra en försämring av möjligheten att höja den skogliga aktivite­ten. En ökad sysselsättning icke minst inom skogsvärden (äterväxtvård, röjning och gallring) år viktig för skogsbruket på Gotland. Därtill gäller alt denna sysselsättning i många fall kan kombineras med andra arbetstillfäl­len, vilket utredningens förslag kommer all försvåra. Länsstyrelsen av­styrker därför förslagel.

2.6.9    Länsstyrelsen i Kristianstads län: Styrelsen har ingen erinran mot
förslaget i denna del. Styrelsen vill dock betona att bosättning på orten ej
får tolkas så atl på fastigheten (brukningscentrum) befintligt bostadshus dä
kan betraktas som överflödigt och mer eller mindre automatiskt kunna
avskiljas från egendomen.

2.6.10 Länsstyrelsen i Hallands län: De ökade möjligheterna all förvärva
fasl egendom, som förslaget i övrigt innebär, utgör enligt länsstyrelsens
mening också skäl all i vissa fall vägra personer, som inte har yrkeskun­
skaper all förvärva utvecklade eller utvecklingsbara skogsbruksfastighe­
ter. Avsaknad av skoglig yrkeskunskap i sådana fall kan tyda mer på
spekulation eller kapitalplacering än på intresse för aktivt skogsbruk.

Styrelsen föreslår därför atl ordet lantbruksföretag bibehålls i 6 § när­mast före 1.

2.6.11 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen godtar den föreslagna
ändringen atl paragrafen gäller endast jordbruks- och trädgårdsnäringen.
Man måste emellertid ha klart för sig risken för atl kapitalstarka ägare med
intresse för jakl och fiske m. m. kan komma atl påverka prisnivån på
skogsbruksfasligheter.

Bosättningskravet gäller enligt förslagel orten i stället för som tidigare
egendomen. Om samhällets strävan är all hålla kvar bosättningen ute på
         138


 


landsbygden för atl bibehålla serviceunderlag m.m. så motverkas denna     Prop. 1986/87:122 strävan av den föreslagna ändringen.

2.6.12  Länsstyrelsen i Jämtlands län: Bestämmelserna i 6 § angående
brukning, bosättning och yrkeskunskaper föreslås ändrade i så måtto atl de
endast skall omfatta jordbruks- och trädgårdsförelag, dvs, inte skogs­
bruksföretag.

Länsstyrelsen har inget atl erinra mot förslagel under förulsällning all de särskilda regionalpolitiska hänsynstagandena i 7 § kommer au omfatta hela länet. I annat fall anser länsslyrelsen alt bestämmelserna bör omfatta jämväl skogsbruksfastigheter med åberopande av den betydelse dessa har i synnerhet i glesbygden. Tillämpningsanvisningarna kan sedan utformas på ett sådant säll att en viss liberalisering sker i synnerhet i jämförelse med merjordbruksbelonade fastigheter.

2.6.13  Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningen föreslår all eventuellt
krav om bosättning i forlsällningen inle ska avse egendom utan ort och
endasi avse utvecklade eller utvecklingsbara jordbruks- eller irädgårdsnä­
ringsförelag - alltså ej skogsförelag.

Bosättningskravel har tillämpats myckel sällan i Norrbollens län. Läns­slyrelsen tillstyrker ändringsförslaget.

Utredningen föreslår också atl krav om yrkeskunskaper begränsas till all gälla utvecklade eller utvecklingsbara jordbruks- eller irädgårdsnä­ringsförelag - alltså inte heller här avse skogsförelag.

Länsslyrelsen har ingen invändning mol delta förslag.

2.6.14  Eksjö kommun: Kommunen föreslår att nuvarande regler vad gäller
bosättning bibehålls. Om önskemålet om en levande landsbygd skall kunna
förverkligas bör möjlighel finnas att kunna vägra förvärvstillslånd med
hänsyn till atl förvärvaren inte kommer alt bosätta sig på egendomen. Det
torde i allmänhel innebära bättre förutsättningar all sköta egendomen på
ett tillfredsställande sätl om bosättning sker på denna. Möjligheten att
kunna vägra förvärvstillslånd utifrån bosättningskravel torde vara viktig
för atl tillvarata regionalpoliliska hänsyn.

En förulsällning för alt vägra förvärvslillstånd för skogsbruksfastigheter bör normalt vara atl det finns eil användbart bostadshus på egendomen.

Beträffande kravet pä yrkesmässig brukning och yrkeskunskaper för skogsbruksföretag är kommunen beredd atl acceptera utredningens förslag med hänsyn till den utveckling som beskrivs i utredningen.

2.6.15  Tingsryds kommun; Den uppmjukning som utredningen föreslår
beträffande bosättningskravel för jord- och trädgårdsnäringsföretag på
orten, där orten avses ett område kring egendomen som omfattar närmaste
tätort, står inle i harmoni med utredningsdirektivens uttalade syften att
lagen bl. a. skall främja boendel på landsbygden saml stärka sambandet
mellan ägande och brukande. Elt förhällande där jordförvärvslagen med
den nu föreslagna lydelsen om lillålelse för förvärvare av lanlbruksegendo-
mar alt bosätta sig i dess närbelägna tätorter kommer all i avsevärd grad
minska och/eller försvåra möjligheterna atl bibehålla och skapa en levande
landsbygd. Mol bakgrund av de i delta yttrande tidigare redovisade moti­
ven för behovet av långtgående regionalpolitiska hänsynstaganden i jord­
förvärvsfrågor bör utredningens förslag om uppluckring av lagens krav vad
gäller bosättningsplikt inte godtas. Den föreslagna formuleringen utgör en
allvarlig begränsning i glesbygdskommunernas strävanden atl åstadkomma

en levande landsbygd. Gällande lags stadgande om bosättningskrav huvud-   139

sakligen på fastigheien bör ur allmän synpunkt således inte ändras.


 


2.6.16 Dals-Eds kommun: Kommunen vänder sig emot alt förslaget skiljer     Prop. 1986/87:122
på jord- och skogsbruksföretag. Den nuvarande formuleringen bör gälla

eftersom det kombinerade företaget har slor betydelse för boendet i gles­bygderna.

2.6.17     Torsby kommun; Enligl kommunens mening bör begreppet "bosatt på orten" preciseras ytterligare. För övrigt har kommunen ingen erinran.

2.6.18     Ljusdals kommun; Krav på yrkeskunskaper för att driva lantbruks­förelaget gäller för utvecklat eller utvecklingsbart förelag.

Nuvarande krav om bosättning på den fastighet, där jord- och/eller skogsbmk bedrivs kan mildras till krav om bosättning på orten.

En förutsättning för överlevande och utveckling av alla lantbruksföretag är goda kunskaper om bmkande. Krav pä yrkeskunskaper är nödvändigt.

2.6.19 Bräcke kommun; Utredningen föreslår att skogsbruksföretag ej ska
omfattas av 6 § i gällande jordförvärvslag vilket innebär att förvärvslill­
stånd inte får vågras med motivet atl man kan anta att förvärvaren inte
kommer alt bosätta sig på egendomen eller yrkesmässigt bruka den saml
om man kan anta all lillräckliga kunskaper saknas för drift av lantbruket.

Utredningen konstaterar atl skogsfasligheter ofta är obebyggda. Bräcke kommun är av den uppfattningen att detta förhållande inle gäller hos oss. Vi tror därför atl en förändring enligt utredningens förslag kan innebära atl bosättning i glesbygd omöjliggörs lill förmån för en tätortsbo som har sin utkomst av annan verksamhet och som kommer att driva skogsföretaget som fritidssyssla. Enligl vår tolkning av förslagets § 7 finns ändå möjlighet till föreskrifter om bosättning och brukande i vissa regioner i landet varför föreslagen ändring av § 6 kan accepteras av Bräcke kommun. Sambandet boende-bmkande är av avgörande betydelse för glesbygdens överlevnad.

Däremot delar kommunen utredningens uppfattning om yrkeskunska­perna men menar atl det är viktigt med en viss baskunskap. Åläggande om viss basutbildning ska kunna ske enligt 11 § jordförvärvslagen.

2.6.20 Pajala kommun; Nuvarande regel om bosättning på orten ändras
enligt förslagel lill att dels endast gälla jordbmks- eller trädgårdsnärings­
företag (alltså ej skogsbruksförelag) och dels lill atl gälla orten där egendo­
men fmns.

Kommunen anser att samma bosättningskrav bör gälla för skogsbmks­företag som för jordbruk. Annars är det risk för att glesbygden avfolkas ännu mer med ägare till skogsbruksfastigheter boende i kanske långt av­lägsna tätorter. Elt sådant krav kan uppfyllas genom att vid förvärvet framläggs plan innebärande bosättning.

2.6.21     Svenska kommunförbundet; Styrelsen är positiv till ändringarna i 6 § jordförvärvslagen. Ett lägre ställt krav på förvärvare av jordbmks- eller trädgårdsföretag främjar förvärv av fastigheter för deltids- eller fritidsbruk vilket i sin tur underiättar boendet på landsbygden.

2.6.22     Lantbrukarnas riksförbund; - - - Lantbmkarnas riksförbund av­styrker bestämt den föreslagna förändringen då den inte enligt förbundets uppfattning står i överensstämmelse med det regionalpoliliska hänsynsla­gande som föreslås i § 1.

Eu bosättningskrav bör enligt Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning
avse alla slag av jordbruksfastigheter. I de fall lämplig bostad saknas bör
dispens för bosättning på orten kunna lämnas.  En sådan dispens bör
        140


 


särskilt kunna beakta sådana omständigheter som kan komma i fråga vid Prop. 1986/87; 122 förvärv av skogsfastigheter. Del är enligl Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning nödvändigt att bosättningskravel omfattar samtliga jordbmks­fastigheter med hänsyn till önskemålet alt i större utsträckning tillåta förvärv av mindre lantbmksföretag. Lantbrukarnas riksförbund vill under­stryka att jordförvärvslagen måste innehålla bestämmelser som slår i över­ensstämmelse med de mål som förvärvslagstiflningen uppställer. Att ett fåtal förvärv vid tillämpning av nuvarande jordförvärvslag har avslagits på grund av atl förvärvaren saknar yrkeskunskaper eller atl bmknings- och bosättningskrav inle uppfyllts är enligl Lantbrukarnas riksförbunds upp­fattning inget skäl atl ändra bestämmelsen. Det är istället nödvändigt alt kraven på förvärvaren skärps för att lagens syften skall uppfyllas då prisprövningen av förvärvsegendomen och rationaliseringsbestämmelsen samtidigt mjukas upp.

Skogsbmk och jordbruk kräver yrkeskunskaper. Lantbrukarnas riksför­bund finner del riktigt att dessa krav måste anpassas med hånsyn till vilket slag av egendom som förvärvaren avser att förvärva. I fråga om skogsfas­ligheter bör särskild hänsyn las till skoglig erfarenhet. Det bör emellertid understrykas att även andra utbildningsformer och yrkeserfarenhet från jord och skog i vissa fall kan vara tillfredsställande. Del gäller särskilt mindre lantbruk. Lantbrukarnas riksförbund kan inle acceptera att förvär­vare av skogsfastighet skall undantas från krav på yrkeskunskaper då såväl näringen som samhället eftersträvar ett aktivt skogsbruk.

2.6.23    Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Vi instämmer med utredningens slutsatser att särskilda krav inle skall ställas på bosättning och kunskaper hos dem som förvärvar skogsfastigheter. Vi finner det dock glädjande men motsägelsefullt att utredningen i detta avseende anser att del är möjligt att skilja på skogsfastigheter och andra fastigheter när denna möjlighel avvisats tidigare (se avsnittet om undantag från förvärvspröv­ningen).

2.6.24    Tjänstemännens centralorganisation; Del är angeläget att motverka att jord- och skogsbruk förvärvas uteslutande i kapilalplaceringssyfte. Varie överlåtelsereglering bör tillse att köparen avser att själv driva egen­domen och har erforderliga kunskaper för att kunna göra detta. TCO avstyrker därför den föreslagna ändringen av 6 § enligt vilken sådana krav endast skulle ställas på förvärvaren av jordbruks- eller trädgårdsnärings­företag. Motsvarande krav bör även fortsättningsvis ställas också på för­värvaren av skogsegendomar. Åtminstone bör företräde ges till köpare som besitter yrkeskunskaper och avser att aktivt bedriva skogsbruk.

2.6.25    Centralorganisationen SACO/SR; SACO/SR anser att skoglig ut­bildning skall tillmätas stor vikt vid förvärvsprövning då del gäller rena skogsbruksfastigheter eller fastigheter där skogsbruket klan dominerar.

Vidare anser förbundet att bosättningskravet relativt skoglig utbildning ej bör väga tungt annat än i utpräglad glesbygd.

2.6.26 Landsorganisationen i Sverige; LO stöder förändrade bestämmelser
gällande de särskilda krav på fysiska personer som finns i jordförvärvsla­
gen. Vi vill betona vikten av att kravet på yrkeskunskaper bibehålles
oförändrat vad gäller jordbruksförelag och irädgårdsföretag som är ut­
vecklade eller utvecklingsbara.

Dä det gäller skog anser vi alt alla som förbinder sig att bruka fastigheten
i enlighet med av skogsvårdsslyrelsen fastställda skogsbruksplaner får
       141

möjlighet att köpa.


 


2.6.27  Svenska sparbanksföreningen; Som ett led i strävandena atl liberali-     Prop. 1986/87; 122
sera jordförvärvslagen föreslås bl.a. att fysisk person som vill förvärva

skogsmark inle skall behöva styrka någol yrkeskunnande. Det föreslås också räcka alt förvårvaren är bosatt på orten. Som skäl anförs att det blivit allt vanligare att skötseln av skogen lämnas bort och att daglig tillsyn inle behövs.

Förslagel lämnar öppet för renodlade kapitalplaceringsköp av skogsfas­tigheter, och del kan diskuteras om del är förenligt med de allmänna strävandena all få till stånd ett aktivt skogsbruk. Det är tveksamt om man på detta sålt skall vidga köparkreisen och riskera alt driva upp priset på skogsfastigheter.

Sparbanksföreningen finner således den föreslagna bestämmelsen disku­tabel men vill likväl inte motsätta sig att lagstiftning sker.

2.6.28    Sveriges allmänna hypoteksbank: - - - Av utredningen framgår atl endasi elt fåtal förvärv har avslagils med huvudsakligt motiv all förvär­varen saknar yrkeskunskaper eller au förvärvaren inte kommer all bosätta sig på egendomen eller yrkesmässigt bruka den. Mot denna bakgrund bör bestämmelserna om bosättning, yrkesmässig brukning och yrkeskunska­per helt kunna slopas.

2.6.29    Familjejordbrukarnas riksförbund: Så långt möjligt är bör bru­kande- och boendeplikten även införas vad gäller skogsbruken, i likhet med jordbruken.

2.6.30    Småbrukare i Väst: Utredningens förslag alt små jordbmk återigen ska få köpas tillstyrker vi därför varmt. För all hindra spekulation av personer som inte vill bosätta sig och bruka jorden vill vi ha krav på bo-och bmkningsplikt vid nyförvärv, som inte är släktköp.

Av tradition är småbrukarna skeptiska lill juridiska ägare av jord- och skogsmark. Varken Domänverket, bolagen eller kyrkan sköter sin mark pä något föredömligt sätt. Särskilt skogsmarken kör de sönder och misshand­lar med stora tunga jätlemaskiner och kalhyggen. Den tekniken ger på lång sikt inte mer utan sämre lillväxl i skogen. Del föreliggande förslaget innebär en viss uppmjukning för juridiska personer atl förvärva skogs­mark. Om man skulle vara konsekvent med jordbruksministerns direktiv borde man i stället underlätta för jordbrukarna, särskilt småbmkarna, att få komplettera med skog från framförallt kyrkan men även övriga juridiska personer.

2.6.31    Sveriges jordägareförbund; Sveriges Jordägareförbund anser, atl förhållandena är sådana, atl bestämmelserna om bosättning, yrkesmässig brukning och yrkeskunskaper hos förvärvaren hell kan slopas.

2.6.32    Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Den föreslagna lydel­sen innebär, vid förvärv av skogsfastigheter, ett fullständigt slopande av kravet på boende på eller i anslutning till fasligheten samt alt yrkeskunska­per saknar betydelse.

Samhällets mål för landsbygdens/glesbygdens utveckling, vilka ges stor tyngd i utredningen, förutsätter givetvis att ägare till lantbruksfasligheter (inkl rena skogsfasligheter) i största möjliga mån bor och verkar i den bygd där fastigheien är belägen.

Mol den bakgrunden anser SSR all vissa krav bör kunna ställas på
boende också vid förvärv av rena skogsfasligheter. Kravet behöver själv-
        142


 


fallet inte gälla bosättning på fastigheten ulan kan t.ex. avse boende i     Prop. 1986/87:122 bygden. Vidare bör relativt generösa dispensregler kunna utformas.

SSR finner det anmärkningsvärt all yrkeskunskap tillmäts så liten vikt vid förvärv av skogsfasligheter. Det rimmar illa med samhällets ambitioner atl verka för ett aktivt privatskogsbruk och tyder på en beklaglig nedvärde­ring av de enskilda skogsägarnas kunnande och yrkesambitioner. Bakgrun­den till dagens goda skogsiillslånd är inle minst de många enskilda skogs­ägarnas goda kunskaper i och intresse för skogsskötsel. SSR anser därför atl företräde skall kunna ges sådan förvärvare av skogsfaslighei, som kan dokumentera praktiska och/eller teoretiska kunskaper i skogsbruk.

2.6.33    Sågverkens råvaruförening: Nuvarande lag ger möjlighet atl vägra tillstånd, om det kan antas atl förvärvaren inle kommer att bosätta sig på egendomen eller att yrkesmässigt bruka den. Här föreslär utredaren, att bosätlningslvånget pä egendomen ändras till "bosätta sig på orten". Den­na förändring anser Råvaruföreningen vara positiv.

2.6.34    Trädgårdsnäringens riksförbund: 1 fråga om förvärvshinder för fy­siska personer har förbundet inga invändningar mot den föreslagna nya lydelsen av 6 § avseende uttrycket "utvecklat eller utvecklingsbart" jord­bruks- eller trädgårdsföretag. Det är också angeläget att kravet på atl brukaren skall besitta goda yrkeskunskaper och ha praktisk erfarenhet bibehålles.

För trädgårdsnäringens del ser vi med tillfredsställelse på det mildare bosättningskravet dvs. att inle kräva mer än atl brukaren skall vara eller avse atl bli bosatt på orten. Inle sällan är brukarens bostad, dä del gäller Irädgårdsföretag, belägen på annan plats än egendomen i övrigl. Denna trädgårdsnäringens speciella karaktär bör beaktas. För trädgårdsnäringen gäller detta särskilt då det är fråga om förvärv av lillskottsmark exempelvis plantskolornas behov av "jungfruelig" mark för uppdragning av virus- och i övrigl sjukdomsfritl växtmaterial. Man måste då ofta söka sig bort från företagets närmaste omgivningar. Behovet av lillskottsmark till trädgårds­företagen är inte alllid betingat av arronderingstekniska skäl ulan kanske mer av näringens speciella karaktär. Då kulluranlalet många gånger år relativt stort kan viss del av produktionen utan svårigheter ur stmklur-eller rationaliseringssynpunkt förläggas till längre bort liggande marken-heter, vilket således inle får förhindras av krav på särskild bosättning. För växthusproduktionen gäller det idag vanliga förhållandet, att företagen som av avsättningsskäl ofta lokaliserats intill siörre samhällen, nu omgär­dats av bebyggelse så all mark för den nödvändiga utbyggnaden av pro­duktionen måste sökas utanför tätorterna. För dessa företag är del ur marknadssynpunkt naturligt att behålla företaget inne i samhället och även den bosättning som är beroende härav. Förbundet vill således härmed peka på några tillfällen, då kravet på bosättning på den förvärvade egendo­men inte kan bli aktuell och inle heller bör vara tvingande genom lagstift­ning.

2.7 Regionalpolitiska hänsynstaganden

2.7.1 Lantbruksstyrelsen: Utredningen har i portalparagrafen betonat att
vid tillämpningen av lagen skall särskilt den regionalpolitiska utvecklingen
beaktas. Delta gäller i hela landet. Innebörden av detta är enligt styrelsens
mening alt företagens storlek, utformning, driftsinriktning och dylikt skall
anpassas efter regionala och lokala förhållanden.
                                              I43


 


Den allmänna liberalisering som karaktäriserar utredningens förslag gör Prop. 1986/87; 122 del läitare för personer utan anknytning till orten att förvärva mindre fastigheter, främst skogsfasligheter. Dä fastighetspriserna förväntas gå upp bland annat genom prisprövningens slopande, kan det bli svårt för den till de utpräglade glesbygderna knutna befolkningen att hävda sig mol köpstarkare utbointressen. Det finns i sådana områden starka regionalpoli­tiska skäl för att sysselsättnings- och försörjningsmöjligheterna i jord- och skogsbmket i första hand skall förbehållas de i orten boende eller sådana som permanent vill bosätta sig där. Utredningens förslag alt, genom sär­skilda bestämmelser i jordförvärvslagens 7 §, ge möjlighet att prioritera dessa förvärvare tillstyrks därför.

Mol utredningens förslag all 7 § skall gälla endasi i särskilda av regering­en utpekade glesbygdskommuner har många av de lantbruksnämnder vars verksamhetsområden inle berörs av de av utredningen utpekade områdena anfört invändningar. Enligt styrelsens mening bör 7 § kunna tillämpas i områden utanför lämpliga pendelavstånd till tätorter där kompletterande inkomslmöjligheler av tjänsl finns. I sådana bygder är det därför angeläget att jordförvärvslagen kan användas för atl främja tillkomsten av kombina­tionsföretag, dvs. sådana företag där jord- och skogsbmk kombineras med annat företagande i orten.

Med hänsyn lill vad nämnderna anfört vill styrelsen förorda att inom varie län tas fram program eller riktlinjer som också anger områden av den karaktär atl 7 § är tillämplig. Paragrafens lydelse behöver då ändras lill följande "I områden där det är av särskild regionalpolitisk belydelse får lillstånd till förvärv vägras om egendomen behövs för att främja sysselsätt­ningen på orten". Styrelsen delar utredningens uppfattning alt del kommu­nala inflytandet är viktigt vid tillämpningen av 7 §.

Enligt styrelsens uppfattning motiverar flera punkter i utredningens förslag alt länsvisa program görs upp som underlag för jordförvärvslagens tillämpning. I programmen bör främst innebörden av portalparagrafens uttalande om regionalt hänsynstagande och bestämmelsen om allmänt intresse i 4 § första slyckel I preciseras. Vidare bör områden inom vilka 7 § kan tillämpas avgränsas. Även riktlinjer för tillämpningen av skölsella­gen kan komma att behövas. Ett exempel på hur ett sådant program skulle kunna utformas finns bilagi yttrandet från lantbruksnämnden i Kronobergs län.

De länsvisa programmen bör utformas av lantbruksnämnden i nära samarbete med länsslyrelsen och kommunerna. Även andra regionala myndigheter samt organisationer bör ha möjlighet att påverka innehållet. Programmet bör slutligen fastställas av länsstyrelsen.

Styrelsen anser att det finns skäl för etl ökat kommunalt inflytande i förvårvsfrågorna. DeUa gäller främst i de utpräglade glesbygderna. Även i övriga områden kan det ibland finnas skäl för detta. Intresset för och behovet av kommunalt inflytande i förvärvsfrågor växlar avsevärt från kommun till kommun. Frän allmän resurssynpunkl är del angeläget att få ändamålsenliga och rationella samrådsrutiner. Styrelsen vill förorda atl det kommunala inflytandet i första hand utövas genom principsamräd i anslut­ning lill alt länsprogram upprättas. Härvid kan överenskommelse träffas om i vilka fall kommunen skall få ärenden på formell remiss. Allteftersom erfarenhet nås bör antalet sådana formella kontakter kunna minskas. Sty­relsen vill erinra om all kommunalt inflytande redan finns genom ortsom­buden. Dessa utses av lantbruksnämnden på förslag av kommunen. Mot denna bakgrund avstyrker styrelsen utredningens förslag lill ändring i

jordförvärvsförordningen med innebörd atl kommunens yttrande i särskilt          144

utpekade områden alltid skall inhämtas.


 


I kommuner med områden där 7 § är tillämplig bör riktlinjer utarbetas Prop. 1986/87; 122 för den strukturella och ägandemässiga utvecklingen inom jord- och skogs­bruket och hur denna skall kunna samordnas med annan utveckling inom kommunen. Exempel på hur sådana riktlinjer kan vara utformade har också bifogals yttrandet från lantbruksnämnden i Kronobergs län för Tingsryds kommun.

Styrelsen vill i delta sammanhang erinra om den försöksverksamhet avseende kommunall inflytande i jordförvårvsfrågor, som bedrivs i gles-bygdsdelegalionens regi sedan den 1 juli 1986 i sju kommuner. Försöket, som är treårigt, syftar lill att klarlägga behovet av samråd mellan kommun och lantbruksnämnd i förvärvsfrågor samt att få fram lämpliga - för ändamålet väl anpassade - rutiner.

2.7.2 Skogsstyrelsen; Enligl utredningen är det angelägel alt del tillgängliga sysselsätlningsunderlagel i jord- och skogsbruket tas till vara så långt som möjligt i de utpräglade glesbygderna. Enligl skogsstyrelsens uppfattning kan det ifrågasättas om inte denna begränsning lill utpräglade glesbygder och en exemplifiering som utredningen ger är alltför snäv. Hur stora delar av landet som bör omfattas hänger ytterst samman med vilket mål samhäl­let har för landsbygdens utveckling. Enligl vad som har redovisats under föregående punkl om bosättning finns del dokumenterat vilka önskemål som finns hos kommunerna i Jönköpings län när det gäller jordförvärvsla­gens tillämpning för att främja landsbygdens intressen. Om de av utred­ningen föreslagna lagändringarna genomförs skulle dessa önskemål inle kunna tillgodoses med mindre än atl de regionalpolitiska hänsynstagande­na omfattar även dessa bygder.

Enligl utredningens förslag bör förvärvstillstånd kunna vägras om för­värvaren inle avser atl själv bruka egendomen eller att bosätta sig på den. Det skulle också vara möjligt atl med stöd av de regionalpolitiska bestäm­melserna vägra förvärvslillstånd om egendomen behövs för atl stärka sysselsältningsunderlaget för en redan etablerad jord- och skogsbruksföre­tagare på orten. Skogsstyrelsen anser alt del vid tillämpningen av dessa bestämmelser är vikligt atl beakta att alla företag som har sin verksamhet på orten kan ha slor betydelse för sysselsättningen där. "Etablerade skogsbruksföretagare" bör därför avse alla typer av lokalt anknutna före­lag oavsett storlek och företagsform. Så t. ex. kan i vissa skogs- och glesbygder sysselsättningen för de som är bosatta på orten och för i skogsbruket fast anställd arbetskraft främjas genom atl förbättra en på orten etablerad skogsförvalinings förutsättningar att bedriva ett rationellt skogsbruk. Dessa förvaltningars verksamhet har ofta stor betydelse för att upprätthålla en levande landsbygd och en lillfredsställande samhällsser­vice. Del finns skäl att beakta detta då ansökan från förvärvare som inte bor eller inle avser att bosätta sig på orten prövas.

Skogsstyrelsen konstaterar alt skillnaden mellan områden med och utan regionalpoliliska hänsyn kommer att öka, när det gäller samhällets styr­ning via jordförvärvslagen, om utredningens förslag genomföres. Inte minst därför kan del ifrågasällas om inle de regionalpolitiska hänsynen borde tillämpas inom störte områden än de som utredningen har antytt. En tänkbar lösning är all utvidga bestämmelserna till atl gälla områden där glesbygdsstöd kan utgå. Del kan hävdas alt bakgrunden lill glesbygdsstö­det och till den regionalpoliliska anpassningen av jordförvärvslagen är i Slort setl densamma och alt en sådan samordning därför är konsekvent.

Skogsstyrelsen har inget atl invända emot all kommunernas yttrande
skall inhämtas inom områden där regionalpolitiska hänsyn skall tas. Där­
emot kan det ifrågasällas om dessa yttranden skall vara så starkt styrande
      I45

10    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 122


 


som det sägs i utredningen. Med en sådan tillämpning kan det vara svårt att     Prop. 1986/87; 122 uppnå en objektiv och enhetlig tillämpning av lagstiftningen.

2.7.3    Statens naturvårdsverk; För möjligheterna all på lång sikt bibehålla från naturvårdssynpunkl vikliga delar av odlingslandskapet är möjligheter­na lill sysselsättning och bosättning på landsbygden myckel viktig. Utgles-ningen av befolkningsunderiagel har i flertalet av Götalands och Svealands skogs- och mellanbygder redan nått ett sådant stadium alt bevarandet av odlingslandskapets natur- och kulturvärden försvårats. Naturvårdsverket anser atl utredningens avgränsning av den glesbygd som behöver särskilt hänsynslagande och slöd ej molsvarar del verkliga behovet. I många ytterligare kommuner och kommundelar i landet än de utredningen föresla­gil bör 7 § ocksä kunna tillämpas.

2.7.4    Arbetsmarknadsstyrelsen: AMS vill dock peka på etl problem som anknyter lill den föreslagna ändringen av § 4. Enligl denna kommer enskil­da personer atl läitare kunna förvärva mindre jordbruksfastigheter för atl kunna använda den som deltids- och frilidsjordbruk.

I glesbygderna kan delta innebära sysselsättningsproblem. Redan idag har länsarbetsnämnderna i skogslänen påtalat bekymmer med inflyttare till fastigheter som den tidigare ägaren lämnat på grund av otillräckliga försöri-ningsmöjligheler. Som regel sker utflyttningen med ekonomiskt stöd från samhället. 1 många fall är inflyttaren en familj i aktiv sysselsätlningsålder som slutat en fast anställning och för vilken det är svårt att erhålla arbete i bygden. Som regel kan vederbörande efter kort lid erhålla kontant stöd, oftast genom arbetslöshetskassan, eller sysselsättas med beredskapsarbe­ten. Enl. AMK § 72a äger den som riskerar ulförsäkring frän arbetslös-helskassan rätt all begära beredskapsarbete i sådan utsträckning (5 mån.) atl han på nytt är berättigad uppbära kassaersättning. Om inflyttaren inte är beredd atl på nytt flytta lill orter där han kan beredas arbete finns en risk alt han kommer in i en rundgång mellan kontant ersättning och bered­skapsarbeten under lång lid.

I § 7 föreslås att i fråga om kommuner, för vilka del har särskild regio­nalpolitisk betydelse, får regeringen föreskriva atl tillstånd får vägras till förvärv om egendomen behövs för atl främja sysselsättningen pä orten. Kommunen skall alltid få yttra sig i förvärvsärendena.

AMS uppfattning är atl paragrafen bör utformas så aU inflyttande perso­ners förvärv av fastighet prövas mot möjligheten alt försöria sig i kommu­nen. Skulle inle egendomen ge full sysselsättning eller köparen på annal sätt kan försörja sig bör förvärv av fastigheten förhindras. I sådant fall bör staten enligt gällande bestämmelser lösa egendomen om säljaren begär det.

Kommunen bör föredra förvärvsansökan i den Arbetsförmedlingsnämnd dit kommunen hör. Utredningen framhåller att del genom de föreslagna ändringarna i jordförvärvslagen kommer bli lättare att förvärva fastigheter för dellidsjordbruk i skogs- och mellanbygderna i Götaland och Svealand. I vissa av dessa bygder finns idag en betydande arbetslöshet och begränsade möjligheter till deltidsarbete. Atl bereda de arbetslösa och boende i områ­det möjlighet till en delförsörining genom förvärv av elt dellidsjordbruk kan ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt vara acceptabelt. Däremot bör man inte främja en övergång från en heltidsanställning till dellidsjordbruk förtån den förvärvssökande erhållil möjlighet lill kompletterande syssel­sättning.

2.7.5   Statens planverk: I det svenska samhället genomförs nu på en rad

områden en decentralisering av ansvar och beslutsbefogenheter från stat  146


 


till kommun. Genom den nya plan- och bygglagen och lagen om hushåll- Prop. 1986/87:122 ning med naturresurser m. m. läggs också etl störte ansvar på kommuner­na vad gäller markanvändningsfrågor och lokal miljö. Glesbygdsdelega-lionen har i sin rapport om resurser och möjligheter (DSl 1984:20) framfört all handläggningen av jordförvärvsärenden bör decentraliseras för atl mot­verka ett sektoriellt synsätt och väga in regional- och glesbygdspolitiska hänsyn. För närvarande pågår en försöksverksamhet i sju kommuner rörande ökal lokalt inflytande i jordförvårvsfrågor med stöd av bl.a. gles-bygdsdelegalionen och byggforskningsrådet. Avsikten är bl. a. alt bedöma om kommunens inställning till hantering av jordförvärvsärenden kan kom­ma till uttryck i l. ex. översiktsplaner eller näringslivsprogram och om den i så fall kan bli vägledande för lantbruksnämndens bedömning i enskilda ärenden.

Mot denna bakgrund anser planverket atl del är tveksamt att begränsa det kommunala inflytandet till de geografiska områden som särskilt pekas ut av regeringen. Planverket fömtser att den nämnda försöksverksamheten kan läggas till grund för beslut om lämpliga former för kommunernas medverkan även inom andra delar av landet. Om kommunen i sin över­siktsplan redovisat sin syn på jord- och skogsbruksfrågornas behandling och inställningen lill jordförvärvsfrågor bör kommunens redovisning av de intressena, så som de kommer till uttryck i planen, kunna beaktas vid lantbruksnämndens rådgivning och beslut. Detta fömtsätter ett nära sam­råd under planarbetets gång. Därmed ökas förutsältningarna för etl kom­munall inflytande ulan att en onödig byråkrati skapas genom remittering av varie enskilt ärende.

2.7.6    Statens lantmäteriverk: Syftet med lagöversynen är bl.a. atl på ett
bättre sätt än för närvarande tillgodose målen för regionalpolitiken. 1 I §
lagförslaget anges att den regionalpolitiska utvecklingen särskilt ska beak­
tas. Mot bakgrund av detta vill LMV ifrågasätta om den lagkonstruktion
som föreslagits är ändamålsenlig. Förslaget innebär bl.a. atl krav på bo­
sättning m. m. enbart ska kunna ställas upp inom kommuner som regering­
en utser. För kommuner som inte kommer atl omfattas av 7 § leder
lagkonstruklionen till att vissa av medlen för att driva en aktiv regionalpo­
litik försvinner i förhållande till gällande lag. En mera generellt tillämplig
bestämmelse som ger möjlighet att hindra förvärv som bedöms ha oför­
månlig effekt i regionalpolitiskt avseende saknas i förslaget.

7 § i förslaget innebär bl.a. att krav på brukarens bosättning ska kunna ställas upp inom kommuner som regeringen utser. Detta kommer att leda till en differentierad tillämpning i olika delar av landet, vilket också år syfiet med det ökade regionalpoliliska hänsynstagandet. Delta gäller även fastighetsbildningen, LMV har i avsnitt 5.1 redovisat vissa synpunkter på den lagtekniska lösningen.

LMV vill också peka på viklen av att de kommuner som kommer att omfattas av 7 § har arbetat igenom målfrågorna vad gäller näringsliv, jord-och skogsbruk på ett grundläggande sålt. Även strukturfrågorna och fas-lighelsbildningsfrågorna bör ha behandlats för all man skall få lill stånd en lillfredsställande grund all slå på i tillämpningen.

2.7.7    Domänverket: Den allmänt ändrade inriktning av jordförvärvslagen,
som utredningen föreslår, ger avsevärt ökade möjligheter att tillgodose det
regionalpoliliska intresset att stödja landsbygden. Den föreslagna bestäm­
melsen om möjlighel lill vidgad tillståndsvägran i vissa regionalpolitiskt

understödda kommuner kommer att få mycket liten tilläggseffeki och kan         147

därför lika gärna uteslutas ur lagen.


 


2.7.8   Riksrevisionsverket: Som utredningen synes mena lorde behovet av     Prop. 1986/87; 122
förvärvsprövning när det gäller främst jordbruksmark i de utpräglade gles­
bygderna främst gälla möjligheterna till regionalpolitiska hänsynstagan­
den. RRV har ingenting att invända mot ett sådant synsätt. Om prövningen

av förvärvsärenden i framtiden när det gäller glesbygdsjordbmken skall baseras på regionalpolitiska/glesbygdspolitiska överväganden är det dock enligt RRVs uppfattning tveksamt om ärendeprövningen bör ligga på lant­bruksnämnderna. Om man som vägledande princip när det gäller möjlighe­ter till förvärv av jordbmksmark i glesbygdsområden slår fast att det handlar om att ge människor möjlighet att bo kvar och skapa sysselsättning är det naturligt att se denna typ av förvärvsärenden som en angelägenhet för organ med ändamålsenliga fömtsättningar för att göra denna typ av bedömningar. Det är i detta sammanhang också önskvärt atl förvärvspröv­ningen vid behov kan inriktas på atl stimulera en alternativ användning av jordbruksmarken, dvs. till annat än konventionell jordbmksdrift, om detta från allmänt regionalpolitiska utgångspunkter kan anses motiverat. I syfte att främja en tillämpning av bestämmelserna som ligger i linje med detta bör prövningen — i den utsträckning den bör finnas kvar i nuvarande form - överföras från lantbruksnämnderna till resp länsförvaltning eller kom­mun.

2.7.9   Hovrätten för övre Norrland: Innebörden av utredningens uttalande
(s. 76) atl lantbruksnämnden inte utan starka skäl får gä ifrån kommunens
åsikt kan enligt hovrättens mening inte innebära att lantbmksnämndens
övergripande jord- och skogsbmksbedömning ifrågasätts. Det torde vara
lantbruksnämnden som är bäst skickad att göra en helhetsbedömning i
sådana frågor.

2.7.10    Malmö tingsrätt: I 7 § bemyndigas regeringen att utfärda vissa föreskrifter. Tingsrätten ifrågasätter om bemyndigandet år förenligt med 8 kap. 3 och 7 §§ regeringsformen. De tilllänkta föreskrifterna kan knappast heller ses som verkställighetsföreskrifter enligt 13 § första stycket 1 rege­ringsformen. De preciseringar som utredningen åsyftar genom regerings­föreskrifter bör man kunna komma fram till genom skrivningar i motiven.

2.7.11    Luleå tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mot utredningens förslag såvitt gäller själva förvårvsprövningen.

Däremot delar tingsrätten inte utredningens mening i fråga om lösnings­skyldigheten. Den föreslagna avslagsgrunden har störte likhet med av­slagsgrunden i föreslagna 4 § första stycket 1. än med övriga avslags­grunder och har också en sådan likhet med den nuvarande avslagsgmnden i 7 § att en ändring i fråga om statens lösningsskyldighel inle framstår som motiverad.

2.7.12 Länsstyrelsen i Stockholms län: Av I § i förslagel till ändringar i
jordförvärvslagen framgår att vid tillämpningen av lagen skall särskilt den
regionalpoliliska utvecklingen beaktas.

Av 7 § i förslaget framgår all förvärv får vägras om egendomen behövs för alt främja sysselsättningen pä orten i fråga om kommuner för vilka det har särskild regionalpolitisk betydelse. Dessa kommuner skall bestämmas av regeringen. Utredningen har uttalat atl främst kommunerna i Norrlands inland, norra delarna av Kopparbergs och Värmlands län saml delar av Dalsland bör komma i fråga. Stockholms län skulle alltså inte till någon del beröras av bestämmelserna i 7 §.

Med utredningens förslag skulle de regionalpoliliska hänsynstagandena i   148


 


länet främst ske på ett indirekt säU genom atl det blir läuare att förvärva     Prop. 1986/87; 122 dellidsjordbruk. Detta bör kunna bidra till att bryta nedgången i folkmäng­den i glesbygdsområdena med dess konsekvenser i fråga om bl. a. samhäl­lelig och kommersiell service. Tillståndsprövningen bör inriktas så att den medverkar till ett ökat boende i skärgården.

Något direkt kommunalt inflytande i förvärvsärenden som har regional­politisk betydelse torde inle bli aktuellt i länet med utredningens förslag. 1 detta sammanhang bör särskilt påpekas att ett projekt rörande lokalt infly­tande i jordförvärvsfrågor i Norrtälje kommun startat i mars 1986. Projek­tet har tillkommit genom beslut av glesbygdsdelegationen och finansieras av länsstyrelsen, glesbygdsdelegationen och statens räd för byggnads­forskning. Det beräknas pågå t. o. m. budgetåret 1988/89. Liknande projekt skall genomföras i sex kommuner i andra län.

Försökskommunerna skall i samarbete med lantbruksnämnd, länsstyrel­se, intresseorganisationer och kommuninvånare utarbeta elt enkelt nä­ringsprogram som skall vara vägledande för lantbruksnämndens beslut i jordförvärvsfrågor.

Syftet med försöksverksamheten är alt undersöka om etl ökat lokalt inflytande på förvärvsprövningen kan ge ett bättre utnyttjande av de lokala resurserna och därmed totalt setl en ökad sysselsättningseffekt.

Genom alt man tillämpar en helhetssyn på näringslivs- och sysselsätt­ningsfrågorna kan troligtvis även små jord- och skogsbruk i kombination med andra verksamheter ge ett totalt sett bättre utbyte för bygden än ensidigt inriktad strukturrationalisering. Man måste då se till att ytteriigare mark finns tillgänglig i fall det skulle behövas för att trygga försöriningen för de familjeföretag det ofta rör sig om.

I Stockholms län finns stora områden där regionalpoliliska intressen är framträdande. Intressena i Norrtälje kommun har understrukits genom den nämnda försöksverksamheten. I kommunen ingår skärgårdsområden. De regionalpolitiska intressena där och i länels skärgårdsområden över huvud tagel är speciellt framträdande. Enligt lånsstyrelsens mening är problemen av den arten att starkare regionalpolitiska medel än vad utredningen före­slagit behövs. Behovet av sådana medel blir särskilt stort med hänsyn till all prisprövningen av förvärven föreslås bli avskaffad. Detta kan beräknas leda till atl prisnivån i vissa fall blir sådan alt lokalt anknutna förvärvare får svårt atl köpa jordbruksfastigheter. Konkurtensen om mindre jordbruks­fastigheter torde bli särskilt stor just i skärgårdsområdena. Lämpligen bör länets skärgärds- och glesbygdsdelar tas in bland de områden där 7 § skall bli tillämplig.

Länsslyrelsen föreslår atl i varje fall skärgårdsområdena beaktas när avgränsningen av 7 §-områdena görs. Vidare bör formerna för kommunalt inflytande i förvärvsärendena övervägas för de fall då regionalpolitiska intressen finns.

2.7.13 Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsslyrelsen delar här utredningens åsikt att förvärvstillstånd ska kunna vägras i vissa av regeringen utsedda kommuner om egendomen behövs för att främja sysselsättningen på orten. Detta ska enligt utredningen främst avse kommuner i Norrlands inland.

I norta delarna av Uppsala län finns en stor del av sysselsättningen inom
de areella näringarna. Speciellt i de för fritidsboende attraktiva kustområ­
dena kan det lagda förslaget medföra svårigheter för den bofasta befolk­
ningen att förvärva fastigheter. För befintligt jordbruk finns svårigheter att
förstärka svaga enheter. Länsstyrelsen anser därför att man bör införa en
möjlighet för regeringen att föreskriva att länsstyrelsen skall kunna för­
ordna atl förvärvstillstånd får vägras i kommuner eller kommundelar där
          149
frågan har särskild regionalpolitisk betydelse, t. ex. i norra Uppland.


 


2.7.14----------------------------- Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen anser alt del     Prop. 1986/87; 122

finns skäl att även i andra glesbygdsområden i landet kunna tillämpa denna

regel. I Östergötland är det främst i skärgårdsområdet och i delar av södra Östergötland som det finns områden av glesbygdskaraktär där arbetspend-ling till större arbetsmarknader är etl dåligt sysselsällningsalternativ. Här­till bör läggas att förslaget om nedtoning av rationaliseringsmotivet innebär sämre möjligheter att styra förvärven till bmkande och boende pä orten.

Länsstyrelsen förordar därför att den regionalpolitiska regeln bör kunna tillämpas i hela landet och att statsmakterna delegerar till länsstyrelserna atl ge geografiska riktlinjer för hur regeln skall tillämpas i länet. På detta sätt erhålls en koppling till allmänna regionalpoliliska ambitioner och insat­ser, bl. a. tillämpningen av det ekonomiska glesbygdsstödet. Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att kommunerna skall ges lillfälle att avge yttrande i de förvärvsärenden där den regionalpolitiska prövningen kan bli aktuell.

2.7.15 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen har ovan framhållit
att jordförvärvslagen måste betraktas som en ramlag vars tillämpning
varierar mellan olika delar av landet och även mellan olika delar av etl län
alll efler produktionsfömisällningar m. m.

Länsstyrelsen har även konstaterat att de regionalpolitiska aspekterna kommer atl få allt större belydelse. Sådana förhållanden som utredningen hänvisar till för t.ex. Norrlands inland finns även i stora delar av Krono­bergs län. Den exemplifiering som utredningen gjort är alltså enligl länssty­relsens uppfattning alldeles för snäv.

Med anledning härav anser länsstyrelsen att regionala handlingsprogram för tillämpningen av jordförvärvslagen måste upprättas. Om sådana hand­lingsprogram även beaktar regionalpolitiska frågor, sysselsättningsaspek­ter t. ex., bör det kunna ligga till grund för prövning enligt 7 §. Länsstyrel­sen föreslär därför, med avstyrkande av utredningens förslag, att 7 § jordförvärvslagen skall ha följande lydelse;

"I område av särskild regionalpolitisk betydelse fär, efter del att hand­lingsprogram antagits av länsstyrelsen, tillslånd vägras till förvärv om egendomen behövs för att främja sysselsättningen på orten".

Erfarenheterna frän glesbygdsdelegationens försöksverksamhet med ökal kommunalt inflytande i jordförvärvsärenden, i vilket Tingsryds kom­mun deltar, är hittills goda. Länsstyrelsen anser därför att om handlings­program upprättats skall den kommun, inom vars gränser förvärvsfastighe­ten ligger, alltid höras i förvärvsärendet.

2.7.16 Lansstyrelsen i Kalmar län: Enligt föreslagen ny lydelse av 7 § skall i
fråga om kommuner som regeringen anser vara av särskild regionalpolitisk
betydelse föreskrivas, alt tillstånd får vägras lill förvärv, om egendomen
behövs för att främja sysselsättningen på orten. Denna begränsning till
kommuner som regeringen föreskriver, kommer alt medföra att det inte
går att vägra förvärvstillständ i t.ex. skärgårdsområdena i Kalmar län.
Detta kan ha betydelse vid övergång från fast boende till fritidsboende,
eftersom någon bosättningsplikt inte längre föreslås finnas för mindre
jordbruksfastigheter. Länsslyrelsen anser att lagen bör medge möjligheter
atl hindra sådana förvärv, som innebär alt en fast bosättning och en
näringsverksamhet ersätts av etl fritidsboende i bygder, där fortsall konti­
nuerlig verksamhet är angelägen.

2.7.17--------------------------- Länsstyrelsen i Gotlands län:              Förvärvsprövning av skogs­
bruksfaslighet och mindre jordbmksfastighet belägen utanför ovan be-
      150


 


sknvna stödområdet kan således enligl förslaget inte ske med hänsyn lill Prop. 1986/87:122 regionalpolitiska skäl. För Gotlands del skulle ändringen kunna leda till en försvagning av landsbygden och länsstyrelsen föreslår alt regeln i jordför­värvslagen om regionalpoliliska hänsyn som i dag gäller bibehålls alterna­tivt aU även Gotlands län införiivas i del område där regionalpoliliska hänsynstaganden bör tas.

2.7.18    Länsstyrelsen i Blekinge län: Förslaget innebär att det exem­pelvis inte går aU vägra förvärvslillstånd t.ex. i Blekinges glesbygd och skärgärd för atl värna om fast bosättning och sysselsättning. Länsstyrelsen anser inte alt en begränsning bör ske i enlighet med utredningens förslag utan anser all om särskilda skäl föreligger samma möjligheter skall finnas även i övriga delar av landet.

2.7.19    Länsstyrelsen i Kristianstads län: 1 förhållande till nuvarande lag­stiftning innebär förslagel på denna punkl att del geografiska området för tillämpningen av denna paragraf kan klart konkretiseras, vilket då ankom­mer pä regeringen att göra. I och för sig hälsar styrelsen en sådan konkreti­sering med tillfredsställelse eftersom det hiuills rått osäkerhet om bland annat i vilka områden lagrummet är tillämpligt och även innebörden. Ifråga om den senare innebär förslaget en skärpning i förhållande till nuvarande regler genom atl förvärv får vägras om egendomen behövs för att främja sysselsättningen på orten i vid mening, alltså utöver de jordbruks- och skogspolitiska grunder som ulgör förvärvshinder enligt lagens bestämmel­ser i övrigt. Enligt utredningens mening skall lagrummet vara tillämpligt i de utpräglade glesbygder som finns i Nortlands inland och delar av Kop­parbergs och Värmlands län samt delar av Dalsland och då för atl stärka sysselsättningen på orten. För övriga delar av landet anses det allmänna syftel med lagen och översynens målsättning i övrigt ge ökade möjligheter lill förvärv av dellidsföretag i tillräcklig utsträckning tillgodose de regiona­la intressena. Styrelsen menar för sin del atl lagrummet bör kunna göras tillämpligt även i andra glesbygdsbetonade områden där särskilt behov kan sägas föreligga att främja sysselsättningen på orten. Det bör ankomma på regeringen atl ange dessa områden enär i annal fall risk föreligger för ojämn bedömning. Enligt styrelsens mening skall dessa områden utses med återhållsamhet. I motsats lill glesbygdsstödet, som får ses som en förmån, utgör tillämpningen av det föreslagna lagrummet etl ingripande mot den enskilde i hans möjligheter all som säljare avyttra sin egendom eller som köpare att kunna etablera sig.

2.7.20    Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen anser all bestäm­melsen bör kunna få tillämpning även utanför det område som utredningen anger som exempel. Tillstånd enligt denna grund ger nämligen möjlighet atl föreskriva bosättningsskyldighel. Länsstyrelsen delar också utredningens uppfattning att kommunens yttrande alltid skall inhämtas i förvärvsären­den av detta slag, men anser inle att det bör få så avgörande betydelse som utredningen föreslår.

2.7.21    Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsslyrelsen anser att bestämmel­serna i 7 paragrafen borde utvidgas till alt gälla alla de områden där glesbygdsstöd kan utgå. 1 Skaraborgs län har länsstyrelsen utarbetat en gemensam grundsyn för det regionala utvecklingsarbetet. 1 denna konsta­teras att insatser för landsbygds/glesbygdsutveckling behövs i den norra länsdelen, regionerna omkring Falköping och Tidaholm och Kållandsö.

För alt dessa insatser skall få effekt på utvecklingen krävs samlade insatser    15 \


 


från alla samhällssektorer. Del vore då konsekvent om jordförvårvslagens     Prop. 1986/87; 122 bestämmelser också i framtiden kunde användas för alt stödja strävandena atl underlätta sysselsättningen i dessa områden där jord- och skogsbmk är sä betydelsefulla för att hälla liv i bygden.

2.7.22  Länsstyrelsen i Värmlands län: Ändringsförslaget medför en väl­
kommen förbättring av möjligheterna all driva en aktiv regionalpolitik. Det
bör i första hand ankomma på Länsstyrelsen alt i samråd med lantbruks­
nämnden, skogsvårdsslyrelsen och berörda kommuner avgränsa det geo­
grafiska tillämpningsområdet.

Mycket lalar för alt i Värmlands län i huvudsak låla avgränsningen följa samma avgränsning som gäller för stödområde B och C.

2.7.23    Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsslyrelsen ser det som posi­tivt att de regionalpoliliska hänsynen enligl förslagel ska förslärkas i jord­förvärvslagen. Enligl utredningen får tillslånd vägras om egendomen be­hövs för all främja sysselsättningen på orten inom kommuner som rege­ringen föreskriver. Detta föreslås gälla Nortlands inland, norta delarna av Kopparbergs och Värmlands län samt delar av Dalsland. Med hänsyn till den negativa utvecklingen med stora minskningar av sysselsättning och befolkning i Bergslagen ser länsstyrelsen det som mycket angeläget atl även detta område ska omfattas av de regionalpolitiska hänsynen i § 7. Inom Bergslagen är det väsentligt alt alla möjligheter all öka sysselsätt­ningen tas tillvara t. ex. genom den grund för kombinationssysselsättning som ofullständiga jordbruksfastigheter kan utgöra.

2.7.24    Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Utredningen föreslår att, om del behövs för atl främja sysselsättningen på orten, kan förvärvstillstånd vägras. En paragraf med i huvudsak samma innehåll finns redan idag, men har nyttjats myckel litet. Det är därför värdefullt all utredningen klargör och klart avgränsar de regionalpolitiska bestämmelserna i jordförvärvsla­gen. Länsstyrelsen anser att med de nya bestämmelserna bör del finnas bättre möjligheter att upprätthålla en levande landsbygd i inlandet.

Det är angelägel att regeringen, vid sin bedömning av det område där särskilda regionalpolitiska hänsynstaganden skall gälla, gör en tydlig av­gränsning så atl lagens tillämpning underlättas. Länsstyrelsen förordar att skogslänen i sin helhet utgör områden där den regionalpoliliska bestäm­melsen skall tillämpas. Enligt utredningen bör föreskrivas att kommunens yttrande alltid skall inhämtas när bestämmelsen om regionalpolitiska hän­syn skall tillämpas. För alt inte byråkralisera och försena handläggningen av jordförvärvsärenden bör regeln om kommunens yttrande utformas så, att lantbruksnämnden och respektive kommun gemensamt i principsamråd får avgöra var och när yttrande skall inhämtas.

2.7.25-------------------------------------- Länsstyrelsen i Jämtlands län:   Länsstyrelsen finner det posi­
tivt att de regionalpolitiska frågorna givits större tyngd i det nya lagförsla­
get och förutsätter samtidigt att de särskilda regionalpoliliska hänsynsta­
gandena kommer att omfatta hela länet. Glesbygdsstöd kan således för
närvarande ulgå i alla länets kommuner. I övrigt är länsslyrelsen av den
uppfattningen atl del bör finnas kommuner utöver de exemplifierade områ­
dena där dessa bestämmelser bör vara tillämpliga.

Enligl utredningen skall kommunens yttrande alltid inhämtas vid till­lämpningen av 7 §. Utredningen förutsätter samtidigt att lantbruksnämn­den inte utan starka skäl frångår vad kommunerna anför i sina yttranden.

Länsslyrelsen delar uppfattningen att kommunernas inflytande bör öka.         152


 


Hur delta bör ske prövas för närvarande både inom glesbygdsdelegatio- Prop. 1986/87:122 nens ram, l.ex. i Bergs och Tingsryds kommuner, och i anslutning till frikommunförsöket, Bräckedelegationen. Att besluta om formerna för det kommunala inflytandet redan innan någon som helst utvärdering har kun­nat ske är inte lämpligt. Det gäller alt finna obyråkratiska former för del kommunala inflytandet utan extra tidsutdräkt i ärendehandläggningen. Samtidigt föreligger behov av en viss enhetlighet i bedömningen över hela länet.

Vid avslag med åberopande av särskilda regionalpolitiska skäl (7 §) föreslås ingen inlösenskyldighet.

Länsstyrelsen finner all säljarna kan komma alt hamna i en svår situa­tion vid åberopande av 7 §. Antalet möjliga förvärvare kommer all begrän­sas avsevärt. Dessa kan se en möjlighel alt utnyttja situationen vad gäller prisnivån. Lantbruksnämnden bör därför vara beredd all med jordfonds-medel och på marknadsmässiga villkor förvärva sådana fastigheter efter avslag med stöd av 7 § om annan förvärvare saknas. Delta synes rimligt mot säljaren i all synnerhet i jämförelse med den "generositet" som tidigare beskrivits vid raiionaliseringsavslag. Etl sådant lillvägagångssätl kräver dock ingen formell lösenskyldighet.

2.7.26  Länsstyrelsen i Västerbottens län: Förslagel om regionalpolitiskt
hänsynstagande i jordförvärvslagen är bra och ligger hell i linje med
länsstyrelsens arbete för au främja ökad sysselsättning och stimulera en
utveckling av näringslivet i länet. Förslaget tillstyrkes. I samtliga kommu­
ner i länet är situationen sådan alt reglerna bör tillämpas. Det är egentligen
bara tätorlsdelarna inom Umeå och Skellefteå som bör undantas från
regeln.

Frågan om i vilka kommuner eller delar av kommuner som bestämmel­serna skall gälla bör kunna avgöras av länsstyrelsen och behöver inle föras till regeringen.

2.7.27---------------------------------------- Länsstyrelsen i Norrbottens län:         Den ändrade bestämmelsen

ger siörre möjligheter än tidigare all la hänsyn till hela sysselsätlningssi-tualionen på orten. Tanken är ocksä att kommunerna regelmässigt ska få avge yttrande när denna paragraf kan bli aktuell att tillämpa. På del viset kan handläggningen förankras i kommunala utvecklingsprogram eller lik­nande.

Länsslyrelsen tillstyrker förslaget och får samtidigt föreslå atl länssly­relsen får efter hörande av kommunerna lämna förslag i vilka kommuner bestämmelsen skall tillämpas.

2.7.28  Eksjö kommun: Kommunen finner anledning atl motsätta sig utred­
ningens förslag främst av två skäl. För det första måste det anses tveksamt
atl i en författning fixera inom vilka områden regionalpolitisk hänsyn bör
las, oberoende av de faktiska förhållandena i olika delar av landet. Strävan
är i många sammanhang att föra ner beslut från den centrala till den
regionala nivån och på motsvarande sätt från den regionala till den lokala.
Även denna fråga torde vara av sådan art att regionala och lokala organ bör
kunna bedöma behovet av att la regionalpolitisk hänsyn. För del andra kan
förhållandena i mellersta och södra Sveriges skogs- och mellanbygder även
vara av sådan karaktär att tillstånd bör kunna vägras för alt främja syssel­
sättningen på orten. Enligl kommunens uppfattning borde det vara mer
lämpligt även av detta skäl att frågan om i vilka områden sådan regionalpo­
litisk hänsyn skall tas avgörs inom länet av lantbmksnämnden efter samråd

med eller riktlinjer från länsstyrelsen och kommunerna. Härvid bör på det        553


 


sätl utredningen föreslår hänsyn tas till i vilken mån det finns kommunala     Prop. 1986/87; 122 handlingsprogram. Vägledande för inom vilka områden den särskilda regi­onalpoliliska betydelsen skall anses föreligga, bör vara i vad mån länssty­relsen förordnat om att stöd till företag i glesbygder skall kunna ulgå.

Utredningen anför att i de delar av landet som enligt utredningens förslag bör komma ifråga för den aktuella paragrafen statsmakterna har beslutat att genom lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd särskilt främja ökad sysselsättning. Kommunen vill i sammanhanget påpeka att det är respektive länsstyrelse som avgör de närmare föreskrifterna om vilka områden inom etl län som är att hänföra till glesbygd enligt förordningen om glesbygdsstöd (SFS 1985:619).

1 utredningens förslag fmns även andra paragrafer som ger möjlighet att la regionalpolitisk hänsyn. Delta gäller 1 §, i vilken sägs atl vid tillämpning av lagen skall särskilt den regionalpolitiska utvecklingen beaktas. Vid tillämpningen av 6 § om möjlighet att vägra tillslånd för utvecklat eller utvecklingsbart jordbruks- eller irädgårdsnäringsförelag, om del kan antas all förvärvaren inte kommer all bosätta sig på orten, bör de regionala förhållandena kunna beaktas. Även i 10 § om boende- och brukarplikt finns inskrivet regionalpolitiska hänsynstaganden. Enligl kommunens me­ning kan del dock finnas områden utanför de som utredningen pekar på, där även 7 § bör kunna ges tillämplighet.

Kommunen föreslår mot bakgrund av vad som anförts att den aktuella paragrafen ges följande lydelse; "I fråga om områden, för vilka det har särskild regionalpolitisk belydelse, får lillstånd vägras till förvärv om egen­domen behövs för atl främja sysselsättningen på orten".

2.7.29 Tingsryds kommun: Mot bakgrund av den i handlingsprogrammet påtalade vikten av att göra regionalpolitiska hänsynstaganden ser Tings­ryds kommun med stor tillfredsställelse på de i utredningen framförda förslagen på regionalpolitiska hänsynstaganden vid prövning av jordför­värvsärenden i glesbygdsområden. Tingsryds kommun anser således del nödvändigl alt göra långtgående regionalpolitiska bedömningar för gles­bygdsområden som t. ex. Tingsryds kommun i syfte atl

-      göra det möjligt alt i glesbygd la till vara sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbmket,

-      underlätta för befolkningen att få sin utkomst från kombinationssyssel-sältningar där inkomsten från lantbruk ulgör en del av försöriningen,

-      främja boendet på landsbygden,

-      stärka sambandet mellan boende, ägande och brukande.

Utredningen föreslår att de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna i 7 § med skärpt tillämpning endast bör avse kommunerna i Norrlands inland, norta delarna av Kopparbergs och Värmlands län saml i delar av Dalsland. Tingsryds kommun delar inle på något sätt denna föreslagna avgränsning.

De särskilda regionalpolitiska bestämmelserna i jordförvärvslagen bör istället omfatta samtliga glesbygdskommuner i landet. Sydöstbandets (= benämning på området som utgörs av landsbygdskommunerna i sydöst­ra Sveriges inland) landsbygd, vari ingår bl. a. Tingsryds kommun och stora delar av övriga Kronobergs län, har idag - i många bygder för länge sedan - uppnått en sådan befolkningsutglesning atl stora regional- och sysselsättningspolitiska problem föreligger. En bekräftelse pä detta ulgör bl.a. statsmakternas beslut att utge glesbygdsstöd till dels investeringar i förelag i glesbygd, dels kommersiell och samhällelig service i glesbygd.

Tingsryds kommuns glesbygdsbefolkning har under de senaste 11 åren    154


 


minskal med cirka 1 500 personer. Denna folkminskningslrend synes fort- Prop. 1986/87:122 sätta även innevarande år, vilket mycket allvarligt urholkar underlaget för en fortsatt kommersiell, offentlig och social service på landsbygden. Tings­ryds kommun hemställer därför atl kommunen i sin helhet skall få ingå i de områden för vilka särskilda regionalpolitiska bestämmelser skall gälla en­ligt 7 § i utredningens förslag. Innebörden av del sistnämnda blir således att lantbruksnämnden, i likhet med vad som f. n. gäller under pågående försöksperiod, alltid skall inhämta kommunens yttrande. Tingsryds kom­mun vill påpeka all jordförvärvsärenden inom områden där det är av vikt att göra regionalpolitiska överväganden skall förankras på primärkom­munal nivå. Tingsryds kommun anser att det pågående försöksprojektet redan har givit sådana erfarenheter alt lantbruksnämndens inhämtande av kommunens yttrande synes vara lämpligt att permanenta för framtiden. Förulsällningarna för en sådan rutin fmns redan genom bl. a. det upprätta­de kommunala handlingsprogrammet, utsedd handläggande personal och inarbetade snabbt fungerande handläggningsrutiner mellan kommun och lantbruksnämnd.

2.7.30  Torsby kommun: Kommunen instämmer helt i kommitténs synsätt
att det tillgängliga sysselsättningsunderlaget i jordbruket och skogsbmket
bör tillvaratas så långt som del är möjligt.

Förslagel all avgränsa detta område, för vilka sådana särskilda hänsyn skall lagas, till att omfatta bl. a. Torsby kommun tillstyrkes saml förslaget att berörda kommuner alllid skall få tillfälle att lämna yttrande i förvärvs­ärenden.

2.7.31    Bräcke kommun: Bräcke kommun noterar med tillfredsställelse att den regionalpolitiska aspekten betonats kraftigt i utredningen och dess förslag. Bräcke är således mycket positiv till den förändrade lydelsen av § 7 och med utredningens motiv och förklaring av innebörden. Det är vidare positivt atl kommunens yttrande alltid skall inhämtas och atl lant­bruksnämnden inte utan särskilt starka skäl kan frångå vad kommunen anför. Bräcke kommun uppfattar § 7 som någol av en paraplyparagraf som ska kunna tillämpas vid i princip alla typer av överlåtelser.

2.7.32    Storumans kommun: I den allmänna motiveringen för § 7 skärps de regionalpolitiska ställningstagandena i förhållande till nuvarande jordför­vårvslag.

Om en egendom behövs för atl främja sysselsättningen på orten kan förvärvstillständ vägras. I motiveringen till detta sägs som exempel att detta bör kunna tillämpas om egendomen behöver användas för kombina­tion med annan verksamhet, eller om förvärvaren inte avser att själv bruka egendomen eller bosätta sig på den.

Detta är helt i linje med kommunens riktlinjer för pågående försöksverk­samhet.

Kommunen vill här understryka att del i jordförvärvsförordningen mås­te inskrivas att kommunens yttrande alltid ska inhämtas. Delta för att intentionerna i 7 § ska kunna uppfyllas.

2.7.33  Pajala kommun: Förslaget om skärpning av reglerna och klarare
avgränsning av tillämpningsområdet tillstyrkes. Behovet av sysselsättning
i särskilt glesbygdskommunerna i Nortlands inland är så stort att resur­
serna i fräga om jordbruks- och skogsmark måste nyttjas helt för alt främja
denna.

Viktigt är utredarens uttalande om det kommunala inflytandet vid för-           155

värv. Den praktiska tillämpningen bör särskilt beaktas.


 


2.7.34 Svenska kommunförbundet: Kommunförbundet deltar i ett av gles-     Prop. 1986/87:122
bygdsdelegationen initierat försöksprojekt. Syftel med projektet är att

undersöka huruvida ett ökal lokalt inflytande i frågor som rör förvärvstill­slånd enligl jordförvärvslagen kan ge ett bättre utnyttjande av de lokala resurserna och därmed totalt sett en ökad sysselsättning. Sju kommuner ingår i undersökningen (Pajala, Stomman, Berg, Dals-Ed, Norrtälje, Eksjö och Tingsryd). I ledningsgruppen för projektet finns företrädare för lant­bruksstyrelsen, lantmäteriverket och LRF. Som underlag för själva verk­samheten har kommunerna utarbetat särskilda näringslivsprogram för landsbygden. Under försöksperioden skall dessa program tillsammans med kommunernas yttranden vara vägledande i lantbmksnämndens beslut i jordförvärvsärenden. Försöksverksamheten påböriades hösten 1985 och skall pågå i tre år.

Försöksprojektet har redan inneburit atl berörda kommuner aktiverats för att åstadkomma ett bättre lokalt resursutnyttjande. Del kommunala engagemanget ger en helhetssyn på näringslivs- och sysselsättningsfrå­gorna som främjar en positiv utveckling i glesbygden. Projektet ligger alltså i linje med utredningens förslag om regionalpolitiskt hänsynstagande och om kommunernas ökade roll i jordförvärvsfrågor.

Styrelsen anser emellertid atl utredningens förslag vad beträffar 7 § jordförvärvslagen är för snävt avgränsat. Bestämmelsen bör gälla samtliga kommuner. De flesta kommuner har någon form av glesbygdsproblem. Någon på förhand av regeringen föreskriven krets av kommuner behövs inte. Alla kommuner, oavsett vilken grad av problem de har, bör få rätt att yttra sig i förvärvsärenden. Det får sedan ankomma på lantbruksnämnden att avgöra huruvida särskilt regionalpolitiskt intresse föreligger.

Ett ökal kommunalt inflytande i jordförvärvsfrågor är också motiverat av den ändrade rollfördelning mellan staten och kommunerna som för närvarande genomförs i andra sammanhang t.ex. avseende energiförsörj­ning, naturtesurshushållning saml planering och byggande. Inflytandeför­ändringen får således anses ligga väl i linje med de pågående allmänna decentraliseringssträvandena.

2.7.35 Landstingsförbundet: Inte minst från regionalpolitisk synpunkt
kommer en mer nyanserad syn på ralionaliseringsbehovet atl vara betydel­
sefull. Det torde stå helt klart alt kravet på rationella företag såsom det
hittills tillämpats varit till nackdel för möjligheterna att upprätlhälla syssel­
sättning och service i de delar av landet som i andra sammanhang klassifi­
cerats som regionalpolitiska problemområden. Del gäller t.ex. i Norrlands
inland och i östra Småland där andelen sysselsatta inom de areella näring­
arna uppgår till mellan 12—13 procent, vilket skall jämföras med drygt 5
procent för riket som helhet. Enligt styrelsens uppfattning är det angelägel
att förvärvsprövningen här bidrar till ett aktivt markutnyttjande inriktat på
sysselsättning och boende i glesbygden. Styrelsen tillstyrker således prin­
cipen om atl i lagen särskilt utpeka områden i vilka förvärvslillstånd skall
kunna vägras på grund av atl egendomen behövs för alt främja sysselsätt­
ningen på orten.

Styrelsen ser däremot inga skäl till att en ny områdesindelning kon­strueras för detta ändamål ulan anser alt de områden som bör omfattas av bestämmelsen är de som förs fram i andra regionalpolitiska sammanhang, nämligen norra inlandet. Bergslagen, östra Småland, Blekinge och Got­land. Länsstyrelserna känner väl problemen i respektive län och bör enligl styrelsens uppfattning få en viktig roll att fylla vid valet av kommuner.

2.7.36                                                                                           Lantbrukarnas riksförbund: Del är som utredningen framhåller av                                                            156


 


vikt att så långt som möjligt i första hand tillvarata sysselsättningstillfällen     Prop. 1986/87; 122 inom jord- och skogsbmk. Därutöver bör kombinationer med andra verk­samheter främjas. Det är emellertid främst kombinationen jord/skogsbruk som har störst betydelse för sysselsättningen varför uppbyggnaden av sådana förelag måste eftersträvas i än siörre utsträckning.

Utredningen anger att de områden där § 7 skall kunna tillämpas bör preciseras. Regeringen föreslås få ange dessa områden. Utredningen har uppfattningen all förvärvshinder enligt § 7 skall kunna meddelas i kommu­nerna i Nortlands inland, norta delarna av Kopparberg och Värmlands län saml delar av Dalsland. Lantbrukarnas riksförbund finner denna avgräns­ning alltför snäv. Utredningen bedömer att ökade förvärvsmöjligheler av mindre jordbruksfastigheter i södra och mellersta Sverige skall bidra till etl ökal boende på landsbygden. Enligt Lantbrukarnas riksförbunds uppfatt­ning är detta inte självklart dä förvärv av mindre jordbruksfastigheter snarare kan ske av personer som önskar utnyttja egendomen för fritidsin­tressen. Del är av betydelse för många att t. ex. få tillgång till en jaktmark. Det bör också understrykas atl de områden i södra och mellersta Sverige inom vilka det år angelägel med etl regionalpolitiskt hänsynstagande även är attraktiva på grund av korta avstånd frän större tätorter.

Flera landsbygdskommuner har från sysselsättningssynpunkt engagerat sig aktivt för de areella näringarna. Det finns ocksä en växande insikt om att elt öppet landskap är nödvändigl för l.ex. turism. Etl ökat kommunalt inflytande vid tillståndsprövningen måste enligt Lantbmkarnas riksför­bunds uppfattning vara förenat med en aktiv kommunal ulvecklingsplane-ring där de areella näringarna ingår i kommunernas näringslivsprogram. En sädan utvecklingsplanering måste avse service och kommunikationer för att underlätta levnadsvillkoren på landsbygden och möjligheter till etl stabilare försörjningsunderlag. Enligl Lantbrukarnas riksförbunds uppfatt­ning är det värdefullt atl kommunerna avger yttrande över enskilda jord­förvärvsärenden. Flera kommuner har anställt lokala jordbruksrådgivare och har därmed kompetens att göra sådana bedömningar. Ortsombuden bör även kunna ha en mer aktiv roll. Lantbrukarnas riksförbund vill betona att den slutliga bedömningen även i fortsättningen måste åligga lantbruks­nämnderna. Det gäller även för de områden där § 7 äger tillämpning.

Enligt Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning bör länsstyrelserna ha till uppgift atl i samverkan med kommunerna och andra regionala organ fastställa de områden där § 7 skall tillämpas. Länsstyrelserna har l.ex. avgränsat områden där glesbygdsstöd utgår. Lantbrukarnas riksförbund finner det väsentligt atl tillämpningen av § 7 har nära samband med övrigt regionalpolitiskt arbete inom länen. De områden som avgränsas kan behö­va ändras i takt med utvecklingen.

LRF utgår ifrån att det är ett förbiseende av utredningen all inte låta inlösenreglerna gälla också när avslag meddelats enligt § 7.

2.7.37 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Som vi konstaterat tidigare har sambandet ägande-boende och sysselsättning brutits. Del finns inga skäl atl tro att denna utveckling skall vända utan tvärtom lalar allt för att delta samband i framtiden blir allt mindre betydelsefullt. Atl som utredningen föreslår försöka skapa sysselsättning inom vissa områden genom alt styra förvärven av skogsmark lill personer bosatta på orten saknar därför verklighetsförankring.

Om samhället vill stödja sysselsättningen i skogsbruket inom vissa om­
råden sker detta bäst genom åtgärder som premierar ett aktivt skogsbruk.
Så visar t.ex. utredningar som Skogsstyrelsen utfört all i en genomsnittlig
I57


 


kommun i Nortlands inland ger en ökad avverkning på mellan 1500-2000     Prop. 1986/87:122

msk ett ytterligare arbetstillfälle i skogsbruket. Till denna sysselsättning

tillkommer effekter i den träförädlande industrin, inom transportsektorn

och indirekta lokala effekter i offentlig service, handel etc. När denna

inkluderas visar de nämnda utredningarna att en ökad avverkning på 1000

msk ger en ökad sysselsättning på ca 1,5 årsverke. I många nortlandskom-

muner kan därför en ökad aktivitet i skogsbruket verksamt bidra till högre

sysselsättning. Skogsindustrin är beredd all på bästa sätl medverka i en

sådan utveckling.

I utredningen föreslås all inom vissa områden skall kommunerna få elt betydande inflytande i jordförvärvsfrågor. Detta vill vi bestämt avvisa. Elt ökal kommunall inflytande kommer sannolikt att medföra ett otillbörligt gynnande av lokal industri och lokalt anknutna personer och därigenom förhindra atl skogen och virkesråvaran utnyttjas på ett marknadsanpassat sätt. Som tidigare nämnts ger redan den nuvarande ordningen alltför stort utrymme för olika tolkningar och lokala tillämpningar av jordförvärvsla­gen.

2.7.38    Landsorganisationen i Sverige: LO anser det angeläget att i fråga om kommuner, för vilka det har särskild regionalpolitisk betydelse, särskild hänsyn las för att främja sysselsättningen på orten.

2.7.39    Sveriges allmänna hypoteksbank: Hypoteksbanken anser det posi­tivt, atl det blir lättare all förvärva fasligheter för deltids- eller fritidsjord­bmk i skogs- och mellanbygderna i Götaland och Svealand. Starka skäl kan dock i det enskilda fallet anföras för motsvarande förvärv också i andra delar av landet. Lättnaden bör därför gälla ulan begränsning till vissa regioner av Sverige.

2.7.40    Glesbygdsdelegationen: Delegationen menar också atl inledningsvis i jordförvärvslagen bör kommunernas •■oll lyftas fram. Kommunerna får etl ökat ansvar och inflytande i den fysiska planering i kommunen genom den nya plan- och bygglagen. Jordförvärvspolitiken bör givetvis stå i samklang med kommunernas utvecklingsplanering. Delegationen ser det som syn­neriigen angelägel att kommunerna bedriver en aktiv och målinriktad ulvecklingsplanering, där glesbygdsområdena och de areella näringarna ges en framträdande roll. Delegationen vill understryka betydelsen av att kommunen lägger fasl riktlinjer för strukturpolitiken och fogar in dessa i kommunens utvecklingsplanering. Delegationen stöder förslaget om atl berörd kommuns yttrande alllid skall inhämtas vid tillämpningen av § 7. Det är delegationens uppfattning atl ett ökal lokall inflytande över jordför­värvspoliliken ger en förbättrad anpassning till de lokala förhållandena och som därmed blir ett viktigt bidrag till den offensiva glesbygdspolitiken.

Utredningens förslag om regionalpolitiska hänsyn enligt § 7 ger goda
möjligheter all styra markägandet så all del ger de bästa lokala effekterna
för sysselsättning m.m. Delegationen anser emellertid atl den angivna
avgränsningen av tillämpningsområdet är alltför snäv. Det finns en bety­
dande risk för atl andra glesbygder i mellersta och södra delen av landet -
exempelvis skärgården och delar av Småland kommer atl drabbas hårt.
Ökal utboägande med alla dess negativa aspekter kan bli resultatet. Dele­
gationen menar all del bör kunna åvila lånsstyrelserna atl i samråd med
övriga länsorgan och kommuner avgränsa de områden som skall omfattas
av § 7. Detta bör kunna ske i huvudsak efter de kriterier som gäller för
avgränsning av områden som kommer i fråga för glesbygdsstöd.
                       158


 


2.7.41 Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: 5.6, 5.7 och 5.8 tillstyrkes     Prop. 1986/87:122
av SJA som dock anser atl ändringar av § 7 är onödig då kommunens

förköpsrätl redan idag regleras genom den kommunala förköpslagen.

2.7.42------------------------------------- Sveriges jordägareförbund: Såsom framhållits   anser Sveriges

Jordägareförbund alt del är olämpligl atl jordförvärvslagstiflningen göres till etl instrument för regionalpolitiken. Sveriges Jordägareförbund anser, atl del är positivt alt det blir lättare all förvärva fasligheter för deltids- eller frilidsjordbruk i skogs- och mellanbygderna i Götaland och Svealand. Del finns dock ej sakliga skäl all motsätta sig en sådan utveckling även i övriga delar av landet.

2.7.43 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Av motivtexten fram­
går atl kommunen i praktiken bör ges del helt avgörande inflytandet över
ärendenas behandling i områden där § 7 får tillämpas. SSR anser emeller­
tid atl lantbruksnämnden även i dessa fall måste göra den slutliga bedöm­
ningen.

Begreppet "främja sysselsättningen" är enligl SSR:s mening alltför vagt. Den rimliga grunden för avslag bör vara boendet.

Inlösen från statens sida skall också kunna krävas vid vägrat förvärvs­tillstånd enligt 7 §.

2.7.44 Sågverkens råvaruförening: Utredningen vill ge regionalpolitiskt
särskilt känsliga kommuner vetorätt till förvärv, om egendomen bedöms
behövas för sysselsättningen på orten. Råvaruföreningen anser det vara
viktigt alt klara regler ställs upp för hur den lokala tillämpningen av
jordförvärvslagen skall gå till, för att undvika ryckighet och lokall god­
tycke. Det är dock troligt, atl kommunen bättre än länsmyndighet och
riksmyndighet kan avgöra de lokala sysselsättnings- och regionalpolitiska
effekterna av var och en utbjuden skogsfaslighei ger bäst avsedd effekt.

2.8.1 Föreskrifter om bosättning och brukande

2.8.1.1          Lantbruksstyrelsen: Utredningens förslag innebär att för utveck­
lade och utvecklingsbara skogsbruksförelag skall föreskrifter om brukning
och bosättning i allmänhel inte kunna meddelas. Detta är en logisk följd av
förslaget till ändring i 6 §. För egendom som av regionalpolitiska skäl
behövs för atl främja sysselsättningen på orten behålls dock möjligheten
alt meddela sådana föreskrifter för alla typer av företag, alliså även för
skogsbruksförelag.

Styrelsen tillstyrker utredningens förslag atl undanta utvecklade eller utvecklingsbara skogsförelag.

Lagtexten i 10 § hänvisar inte direkt till 7 §. Av utredningens allmänna motivering lill 10 § (sid. 78) framgår dock att möjligheten att föreskriva brukning och bosättning av regionalpoliliska skäl endast skall tillämpas inom de områden där 7 § kommer att gälla. Som ovan framgått har styrel­sen ett annat förslag lill avgränsning av 7 §-områden än utredningen. Under förutsättning alt styrelsens förslag godtas har styrelsen inget att erinra mot kopplingen till 7 §. 1 annal fall förordar styrelsen alt denna koppling tas bort eftersom del kan finnas anledning alt av regionalpolitiska skäl tillämpa 10 § även inom andra områden ån de utredningen ulgält ifrån.

2.8.1.2          Länsstyrelsen i Norrbottens län: Som tidigare nämnts skulle denna

föreskrift bara avse utvecklade och utvecklingsbara jordbruks- och träd-  159


 


gårdsnäringsföretag. Inom områdena där den regionalpoliliska paragrafen     Prop. 1986/87; 122 (§ 7) kan tillämpas bör föreskriften enligt utredningen också kunna avse skogsbruksföretag.

Länsstyrelsen tillstyrker förslagel,

2.8.1.3      Eksjö kommun: Kommunen anser att nuvarande regel bör bibehål­las och således gälla alla lantbruksföretag.

2.8.1.4      Dals-Eds kommun: 1 konsekvens med synpunkterna på § 6 bör benämningen lantbruksföretag stå kvar.

2.8.1.5      Lantbrukarnas riksförbund: Som en följd av atl Lantbrukarnas riksförbund inte tillstyrker förändringen av § 6 avsiyrker LRF även änd­ringen i § 10 innebärande atl åtagande av förvärvaren endasi skall gälla jordbruks- och trädgårdsnåringsföretag. Enligt Lantbrukarnas riksför­bunds uppfattning bör bosättningskravet omfatta samtliga jordbruksfas­tigheter. Med hänsyn till atl bostad kan saknas på egen mark får bosättning på orten medges. 1 princip innebär Lantbrukarnas riksförbunds förslag en utvidgning av bosättnings- och brukningskravet med den innebörd som utredningen föreslår vid tillämpningen av § 7.

Lantbrukarnas riksförbund har uppfattningen att brukningskravet bör modifieras med hänsyn till produktionsförhållandena. Jord- och skogs­bruksmark kan behöva användas för att förslärka andra lantbruksföretag i bygden. Förvärvare av mindre lantbruksförelag som inte avser att aktivt bruka marken bör här kunna föreläggas att arrendera ul densamma om inlresse föreligger från något närbeläget lantbruksföretag.

2.8.1.6 Glesbygdsdelegationen: Delegationen anser att, redan i jordför­
värvslagens inledning, bör sambanden mellan ägandet, brukande och
boende markeras. Det bör klart framgå atl de som avser att bo på fastighe­
ten och aktivt bruka den och har kvalifikationer för det, ska ha företräde i
förvärvsärenden. I många fall är det orimligt att kräva bosättning på själva
fastigheten och del viktiga är i sådant fall atl knyta ägandet till boende i
bygden.

2.8.1.7            Sveriges jordägareförbund: Förbundet anser, all bestämmelserna
om bosättning och brukning helt kan slopas.

2.8.2 Andra ålägganden

2.8.2.1 Lantbruksstyrelsen: Styrelsen tillstyrker de föreslagna förändring­arna i 11 §.

Styrelsen vill betona atl åläggande om åtgärd som behövs med hänsyn till landskapsvården inte bör vara mer omfattande än vad som kan vara motiverat med hänsyn till egendomens naturliga förutsättningar och till förvärvarens avsikter med förvärvet.

Med hänsyn lill atl elt åläggande om åtgärder för skogsvård eller land­
skapsvård normalt inte kommer att vara tidsbegränsat bör reglerna tilläm­
pas med försiktighet. Åläggandet kommer atl antecknas i fastighetsboken
och gälla även mot ny ägare. Möjligheten att förelägga ägaren vite om han
inte fullgör vad som åligger honom gör atl åtgärderna bör vara väl förank­
rade hos skogsvårdsstyrelsen eller naturvårdsmyndigheten och noggrant
redovisade i beslutet för atl undvika framtida osäkerhet. Om ändamålet
med åläggandel genom utvecklingen på fastigheten och i orten inte längre
är aktuellt bör lantbruksnämnden kunna upphäva del.
                                       160


 


2.8.2.2          Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen anser alt ålägganden om åtgärder,     Prop. 1986/87:122
fömtom att ansöka om fastighetsbildning, kan slopas. Skälet till detta är att

krav på att dessa åtgärder skall ulföras finns i annan lagstiftning. Redan i jordförvärvsulredningens betänkande (SOU 1977:93) pekades del på att motsvarande bestämmelser i tidigare lagstiftning hade tillämpats i endast ett fåtal fall. Utredningen ansåg alt reglerna ändå hade elt visst värde och därför borde behållas. Sedan dess har dock både en ny skogsvårdslag, som ställer siörre krav på skogsägaren, och lagen om skötsel av jordbruksmark kommit till. Det är inte rimligt att åtgärder som avser skogsvärden skall regleras via en annan lag än skogsvårdslagen och av en annan myndighet än skogsvårdsstyrelsen.

Utredningen har inte redovisat någon uppfattning om i vilken utsträck­ning som förvärvare bör åläggas att upprätta och fullfölja skogsbruksplan. Del framgår inle heller vad som avses med begreppet att fullfölja skogs­bruksplan. Enligl tillämpningsföreskrifterna lill nuvarande lag har denna typ av åläggande varit möjligt ända sedan lagens tillkomst. Ändå lorde åläggande knappast ha förekommit annal än i enstaka fall. Enligl skogs­styrelsens uppfattning kan ett skäl till detta, vara att del är oklart vad åläggande att följa skogsbmksplan innebär. Det framgår inte heller vilka krav som måste ställas på en sådan plans kvalitet och vad som gäller om det redan finns en skogsbruksplan för fastigheten. Vidare saknas uppgift om hur efterlevnaden av etl åläggande skall kontrolleras. Skogsstyrelsen anser att åläggande om skogsbruksplan är obehövligt numera. Detta därför att skogsbruksplan är föreskriven i skogsvårdslagen. Det kan också ifråga­sättas om inte föreskriften om att fullfölja planen i många fall skulle minska avverkningen i anslutning till förvärvet. I samband med förvärv ulgör nämligen möjligheterna till skogsavdrag i normalfallet ett starkt incitament till en betydande avverkning. De avverkningsförslag som görs i skogs-bmksplanerna syftar däremot till en jämn virkesavkastning ulan stora omedelbara uttag. Etl sådant synsätt i planerna överensstämmer med gällande skogspolitik. Eftersom föreslagna ändringar i jordförvärvslagen bl.a. syftar till ökad avverkning kan del redan av det skälet ifrågasättas om åläggande att följa skogsbruksplan är lämpligt.

2.8.2.3          Statens naturvårdsverk: Den ändring utredningen föreslår i 11 §
jordförvärvslagen, som innebår atl tillståndsmyndigheten vid förvärvstill­
stånd kan ålägga förvärvaren att vidta åtgärd som behövs "med hänsyn till
landskapsvården eller skogsvården" är tilltalande. I betänkandet sägs att
det bör finnas möjlighel ålägga förvärvaren alt upprätta och följa en sköt­
selplan för hela eller delar av egendomen. Skötselplanen bör vara en
konkret beskrivning av det hänsynstagande lill naturvärdens intressen som
följer av bestämmelserna i 6 a § i skötsellagen. Planen får således inte vara
mer ingripande än vad som följer av nämnda bestämmelse. DeUa instru­
ment anser naturvårdsverket vara bra och angeläget. Del kan i vissa fall
där så erfordras kunna bli lill gott stöd för naturvården.

Emellertid bör i lagtexten ordel "landskapsvård" bytas ut mot "natur­
vård". Ett skäl är atl begreppet landskapsvård är oklart. Omfattar det vård
av ett odlingslandskap med hänsyn till fauna och flora eller enbart med
hänsyn till landskapsbild? Det är viktigt alt klarlägga att här avses det
förstnämnda vilket utan tvekan innefattas i begreppet naturvärd. Ett annat
skäl är atl i övrig lagstiftning på detta område - naturvårdslagen, skötsel­
lagen och skogsvårdslagen - så används uttrycket "naturvård", ej
"landskapsvård". Det vore olyckligt atl här införa ett i lagsammanhang
nytt begrepp. Naturvårdsverket anser att begreppet "naturvård" bör an­
vändas här med samma innebörd som i exempelvis skogsvårdslagen. I
        16i

11    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 122


 


samband med ovannämnda förslag om möjlighet att ålägga förvärvaren att Prop. 1986/87:122 följa en skötselplan, som konkretiserar bestämmelserna i skötsellagen om hänsyn till natur- och kulturminnesvårdens intressen, poängteras i betän­kandet (s. 80) all för utvecklade och utvecklingsbara företag som har betydelse för ägarens försörjning bör åläggande av detta slag endasi kom­ma lill användning i undantagsfall.

Bestämmelserna i 6 § skötsellagen gäller ju för alla jordbruksföretag och atl de tillämpas är inte minst angelägel på "utvecklade och utvecklingsbara företag som har betydelse för ägarens försörining". Det vore således synnerligen ologiskt med en inskränkning av det slag utredningen här angivit.

2.8.2.4     Domänverket: Förvärvaren bör i enlighet med gällande lag kunna åläggas att ansöka om fastighetsbildning. Landskapsvården och skogsvår­den regleras i annan lagstiftning. Några regler härom bör därför enligt domänverkets mening inte införas i jordförvärvslagen.

2.8.2.5     Hovrätten för övre Norrland: Hovrätten efterlyser en analys av sambandet mellan exempelvis jordförvärvslagen, skölsellagen och skogs­vårdslagen när det gäller olika villkor - gällande eller föreslagna - med föreskrifter om åtgärder med hänsyn lill landskapsvården, naturvården och skogsvården. Del bör därvid också övervägas om de nu föreslagna möjligheterna att föreskriva olika villkor verkligen behövs. Naturvårdens intressen synes sålunda redan vara tillgodosedda genom bestämmelser i skölsellagen och skogsvårdslagen.

2.8.2.6     Luleå tingsrätt: Tingsrätten har i och för sig ingen erinran mot utredningens förslag men ifrågasätter vad gäller förslagen i avsnittet Andra ålägganden om inle undanlag skulle kunna göras för mindre fastigheter. Den kostnadskrävande proceduren med ålägganden, kontroll och vitesfö­relägganden kan säkerligen utan olägenheter undvaras när det gäller små fastigheter med begränsade arealer.

2.8.2.7     Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt utredningens förslag skall det bli möjligt att i beslut om förvärvslillstånd ålägga förvärvaren atl vidta åtgärd som behövs med hänsyn till landskapsvården eller skogsvärden.

Möjligheten till villkor om landskapsvårdande insatser är bra från natur­vårdssynpunkt och även frän kulturmiljösynpunkt. En skötselplan får inte göras mera ingripande än vad som följer av 6 a § skötsellagen. Det är dock bra atl kunna binda förvärvare av mindre deltids- och fritidsjordbruk vid en från bl. a. naturvårdssynpunkl lämplig brukning av egendomen.

Ordel "landskapsvård" för tanken främst till bevarande av landskapet av estetiska skäl. Naturvårdens intressen att bevara en artrik flora i ängs-och hagmarkslandskapel täcks emellertid inte hell av begreppet. Det är angeläget att så långt möjligt la till vara just dessa naturvårdsintressen. Detta stämmer också överens med de allmänna utgångspunkterna i direkti­ven för utredningen där del bl.a, anges att jordbruksmarken skall använ­das så atl en från ekologisk synpunkt god hushållning främjas. Innebörden av begreppet "landskapsvård" bör klargöras i anvisningar till lagen. I första hand bör möjligheten all utfärda föreskrifter om landskapsvård tillämpas på marker som är särskilt värdefulla för naturvård, friluftsliv och kuliurminnesvård. Det blir här en fråga om hur avgränsningen bör ske mellan åtgärder enligl jordförvårvslagen och naturvårdslagen.

162


 


2.8.2.8          Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsslyrelsen tillstyrker förslå-     Prop. 1986/87; 122
get alt förvärvaren kan föreläggas vidta åtgärd som främjar landskapsvär­
den. Ordet landskapsvård bör dock ersättas av ordet naturvärd, så att

tolkningen inle begränsas till hänsyn till landskapsbilden utan även omfat­tar hånsyn till växt- och djurliv. Härigenom uppnås också en överensstäm­melse med terminologin i skötsellagen. Länsstyrelsen förutsätter att lant­bruksnämndens handläggning i dessa ärenden sker i nära samråd med länsstyrelsen.

2.8.2.9          Länsstyrelsen i Kalmar län: 1 förslaget till ny lydelse av 11 § före­
slås att lantbruksnämnden skall kunna ålägga förvärvare alt vidta åtgärd
som behövs med hänsyn lill landskapsvården eller skogsvården. Länssty­
relsen anser det inte rimligt att åtgärder, som berör skogsvården skall
regleras via jordförvärvslagen och därför inle heller handläggas av lant­
bruksnämnden. 1 detta fall bör skogsvårdslagstiftningen gälla.

2.8.2.10        Länsstyrelsen i Gotlands län: Utredningen föreslår atl förvärvaren
skall kunna åläggas atl vidta åtgärd som behövs med hänsyn till landskaps­
vården eller skogsvården. Länsslyrelsen tillstyrker detta förslag. Den
landskapsvård med åker, naturbetes- och ängsmarker inom områden som
klassats som riksintressanla i den fysiska planeringen är i hög grad beroen­
de av atl ej förbuskas. Förslagel au kunna ålägga förvärvare att följa en
skötselplan för hela eller delar av egendomen är ur denna aspekt intres­
sant. Innehållet i skölselplanen får dock inte vara mer ingripande för
jordbmket än vad som följer av 6 a § skötsellagen. Där sägs att föreskrift ej
får vara så ingripande all pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Innevarande är har elt anslag för naiurvårdsåtgärder i odlingslandskapet
(Nola) beviljats av riksdagen. Syftel med anslaget är all med stödåtgärder
till jordbruket bibehålla slätter- och betesmarker av särskilt intresse för
natur- och kulturminnesvården.

Länsstyrelsen föreslår att slöd av delta slag även bör kunna kopplas lill krav som lantbruksnämnden i samråd med länsstyrelsen enligl föreslagen ändring kan ställa vid förvärvsprövningen.

2.8.2.11      Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen vill slutligen framhålla att det är väsentligt atl elt mer utvecklat samarbete kommer till stånd mellan lantbruksnämnd och länsstyrelse i jordförvärvsfrågor. Detta kom­mer atl bli desto mer angeläget om förslaget att förvärvare kan åläggas att vidta åtgärder går igenom dvs. om förvärvaren åläggs atl upprätta och följa skötselplan som krävs för landskapsvården.

2.8.2.12      Länsstyrelsen i Hallands län: Utanför områden där 7 § med regio­nalpolitiska hänsyn gäller kommer möjligheter alt ställa villkor om bruk­ning och bosättning att begränsas till utvecklade och utvecklingsbara jord­bruks- och trädgårdsnäringsförelag. Bestämmelsen bör enligt länsstyrel­sens mening utformas som motsvarande krav i 6 §, dvs. krav om bosätt­ning på orten.

2.8.2.13      Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det är från naturvårds- och kultur-minnesvårdssynpunkt lillfredsställande all utredningen föreslår att förvär­vare kan åläggas vidta åtgärder som behövs för landskapsvården. På så sätl kan bl. a. den från allmänekologisk och kulturhistorisk synpunkt vikti­ga variationen i jordbrukslandskapet bibehållas och i vissa fall utvecklas. Med hänsyn lill atl begreppet landskapsvård kan vara svårdefmierat bör

dock i stället begreppet naturvård användas såväl i 11 paragrafen jordför-      163


 


värvslagen som i motiveringen till ändringen av 5 paragrafen lagen om     Prop. 1986/87; 122 skötsel av jordbruksmark. På delta sätt nås också överensstämmelse med lagtext och förarbeten liksom lantbruksstyrelsens föreskrifter till 6 a para­grafen om skötsel av jordbruksmark.

2.8.2.14        Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredningen föreslår att förvär­
varen skall kunna åläggas alt vidta åtgärd som behövs med hänsyn till
landskapsvården eller skogsvården. Det ska sålunda inte längre bli möjligt
att kräva förbättringsåtgärder i jordbmksmark och byggnader.

Länsstyrelsen anser att möjligheterna att kräva förbättringsåtgärder jämväl i jordbmksdelen bör finnas kvar. I annat sammanhang, stödsidan, skall avvattningsåtgärder i jordbruket, främst i norra Sverige prioriteras. Det är då logiskt alt kunna kräva motsvarande i samband med förvärvs­ärenden. Vidgas förvärvskrelsen i så måtto atl jämväl vissa former av kapitalplacering godtas borde dessa kunna förenas med krav om förbätt­ringsåtgärder i såväl mark som byggnader. För att åtminstone kunna vidmakthålla produktionsresurserna i vissa glesbygder kan det också vara angelägel att ha möjlighel att ställa vissa sådana krav.

Länsstyrelsen ifrågasätter starkt den praktiska betydelsen av de i utred­ningen omnämnda skötselplanerna. Den koppling som gjorts till 6 a § i skötsellagen torde innebära att några aktiva åtgärder inte kan krävas vad gäller icke bmkningsvärd jordbruksmark. Resultatet kan då bli ett "sakta igenslyande" istället för en omedelbar skogsplantering.

2.8.2.15        Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ålägganden i samband med för­
värvslillstånd om atl förbättra egendomen anser utredaren i fortsättningen
bara skall avse åtgärder med hänsyn till landskapsvärd eller skogsvård.

Länsstyrelsen tillstyrker förslagel.

2.8.2.16        Torsby kommun: Utredningen föreslår att § 11 ändras sä att för­
värvare kan åläggas alt vidta åtgärder, som behövs för skogsvården eller
landskapsvården.

Förslaget tillstyrkes.

2.8.2.17        Bräcke kommun: Utvidgningen och preciseringen med möjlighet
till ålägganden om åtgärder som behövs med hänsyn till landskapsvården
eller skogsvården är bra enligl Bräcke kommun. Med hänsyn till föränd­
ringen av § 6 anser Bräcke kommun att det även ska vara möjligt att ålägga
förvärvare av skogsmark atl skaffa sig viss basutbildning om skogsbruk

2.8.2.18     Lantbrukarnas riksförbund: Enligt utredningens förslag skall för­värvaren kunna åläggas att ansöka om fastighetsbildning eller att vidta åtgärder som behövs med hänsyn till landskapsvården och skogsvården. Lantbrukarnas riksförbund har uppfattningen att sådana ålägganden mäste ta hänsyn till förvärvarens avsikt med förvärvet. En förvärvare som avser alt bruka ett mindre lantbruksföretag som deltidssysselsättning bör ha uppfyllt kraven på bmkning och därmed befrias från andra ålägganden. Såväl skötsellagen som skogsvårdslagen innehåller bestämmelser om na­turvårdshänsyn och andra förpliktelser vad gäller markens skötsel. Enligt Lantbrukarnas riksförbunds uppfattning är därför ålägganden enligl jord­förvårvslagen obehövliga.

2.8.2.19     Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Bland de särskil­da föreskrifter som föreslås kunna gälla förvärvaren nämns åtgärder med                                                        164


 


hänsyn till landskapsvården eller skogsvården. Vi finner det olämpligt att     Prop. 1986/87:122 på detta sätt ställa andra krav på dem som nyligen förvärvat en fastighet än de krav som gäller generellt. Vi anser alltså att dessa åligganden inte behövs utan att kraven på skogsvård m. m. skall ställas genom existerande lagar och en aktiv tillsyn från skogsvårdsmyndigheten m.fl. myndigheter.

2.8.2.20    Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR avstyrker utredning­ens förslag att vissa förvärvare som villkor för förvärv skall kunna åläggas landskapsvårdande åtgärder som avviker från vad som gäller andra förvär­vare.

2.8.2.21    Landsorganisationen i Sverige: Lo anser det rikligt alt förvärvare skall kunna åläggas att vidta åtgärder för landskapsvården eller skogsvår­den för att köpet skall godkännas.

2.8.2.22    Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Förbundssty­relsen ifrågasätter starkt förslagel atl fastighetsbildningen skall beroende-göras av föreskrifter om landskapsvårdande åtgärder, även om förbunds­styrelsen förstår motiven härför. En alltför sträng reglering torde med visshet innebära atl reformens regionalpolitiska effekter också på denna punkt urholkas.

2.8.2.23    Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: SJA vill fästa uppmärk­samheten på att om en fastighetsreglering sker på en fastighet som är belastad med nyttjanderätt så kan del beröra nyttjanderätten.

För den händelse alt fastighet som är belastad med nyttjanderätt skulle beröras förutsätter SJA att erforderlig fastighetsbildning sker på sådant sätt atl nyttjanderätten inte beröres på annat sätt än vad som sker vid vanligt köp.

2.8.2.24    Sveriges jordägareförbund: Sveriges Jordägareförbund anser, alt bestämmelser om fastighetsbildning och åtgärder för att främja landskaps­vården eller skogsvården bör utmönstras ur jordförvärvslagstiftningen. Målen för fastighelsbildningspolitiken och landskapsvården och skogsvår­den bör tillgodoses genom den särskilda lagstiftningen härom. Jordför­värvslagstiflningen bör renodlas till atl endast avse bestämmelser om vilka personer som skall äga rätt att förvärva jordbmksfastigheter.

2.8.2.25    Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Den särskilda be­stämmelsen om åtgärder "med hänsyn till ... skogsvården" är överflödig. Skogsvårdslagens bestämmelser rymmer samhällets behov av instmment i detta sammanhang.

2.8.2.26    Sågverkens råvaruförening: Utredaren föreslår, att tillståndsmyn­digheten i samband med förvärvstillständ skall kunna ålägga förvärvaren alt vidtaga åtgärder som behövs med hänsyn till landskapsvård eller skogs­vård. Råvamföreningen anser, att landskapsvårdsföreläggandet är mycket tveksamt och ser inte heller anledning att utöver skogsvårdslagens krav föreskriva särskilda ålägganden vid förvärv.

2.9 Exekutiv auktion m. m.

2.9.1 Riksskatteverket: Kommittédirektiven anger att utredaren bör pröva

om bestämmelserna om exekutiv auktion kan ändras eller avskaffas utan   165


 


betydande olägenhet. Bestämmelserna har nämligen, som framgår av di-     Prop. 1986/87; 122 rekiiven, diskuterats och kritiserats i olika sammanhang.

Utredningen har nu föreslagil atl avyttringsfristen förkortas till ett år och att bestämmelserna i den föreslagna lagens 4 § första styckel 4 om för­värvshinder på grund av kapitalplacering inte skall gälla under avyttrings­fristen.

Utredningen synes däremot - under åberopande av den tid som har ställ lill utredningens förfogande och med den av utredningen intagna stånd­punkten all samtliga förvärvslagar skall vara enhetligt utformade i dessa avseenden - ha skjutit övriga ställningstaganden på framliden.

Enligl riksskatteverkets uppfattning är antalet jordbruksfastigheter som är föremål för exekutiv försäljning så slort all del behövs en mer grundläg­gande översyn av bestämmelserna.

Den enskilde kan uppfatta det som orimligt atl en statlig myndighet (kronofogdemyndighet) godtar ett inrop och utfärdar köpebrev, atl en annan statlig myndighel (inskrivningsmyndighet) beviljar full lagfart men all en tredje statlig myndighet (lantbruksnämnd) senare inte ger ägaren tillstånd att behålla fastigheien. Delta skapar självklart osäkerhet hos spekulanterna - och hos auktionsförrätiaren - och dämpar intresset vid auktionen. Alt detta dessutom får negativa konsekvenser för fastighetskre­ditsystemet är uppenbart.

Riksskatteverket får acceptera bestämmelserna om att den som förvär­vat en jordbruksfastighet genom en exekutiv försäljning har atl i efterhand ansöka om tillstånd atl behålla fastigheten. Att avskaffa denna specialreg­lering och i ställel kräva ordinärt förvärvslillstånd skulle sannolikt fä de vittgående konsekvenser som lagrådel och departementschefen pekade på vid arbetet inför nu gällande jordförvårvslag.

Det bör emellertid nu noga övervägas om inte tillslåndsmyndigheten kan åläggas att med utgångspunkt från de föreslagna ändringarna i avslagsgrun­derna lämna ett förhandsbesked i tillståndsfrågan lill spekulanterna redan före den exekutiva försäljningen. Genom etl sådant förfarande kunde flera osäkerhetsmoment förebyggas. Etl sådant besked lämnas redan enligt dagens ordning inför den offentliga auktionen. (Departementschefen pe­kade för övrigt på en sådan möjlighel redan i lagrådsremissen inför nu gällande jordförvärvslag, prop 1978/79:85 s. 44 m.) Om detta inle låter sig göras, bör tillståndsmyndighelen alternativt kunna lämna kronofogdemyn­digheten besked, om avslagsgmnderna i pp 1-3 blir tillämpbara i det enskilda försäljningsärendel.

Del finns vidare anledning atl nu pröva om inle staten skäligen bör anses vara skyldig all - om tillstånd atl behålla fastigheten vägras - lösa in fastigheien (med jämkningsmöjlighel när fastigheten genomgått föränd­ringar).

Del finns också anledning atl nu införa samma tillståndsbeslämmelser vid exekutiv underhandsförsäljning som vid auktion. Avslagsgrunderna bör vara lika, oavsett vilken försäljningsform kronofogdemyndigheten väljer. Kreditgivarna har de senaste åren begärt atl kronofogdemyndighe­ten i större utsträckning skall sälja utmätta fastigheter under hand. Etl auktionsförfarande förutsätter i sig att etl rimligt stort antal spekulanter kan deltaga i budgivningen. Delta år ibland inle fallet när det gäller försälj­ning av en jordbruksfastighet. En underhandsförsäljning är då ofta mer ändamålsenlig. Detta framhöll också utredningen inför nu gällande jordför­värvslag, prop 1978/79:85 s. 44 ö.

Kronofogdemyndigheten har i dag svårigheter att åsätta elt värde på en
jordbruksfastighet. Myndigheten skall inför en exekutiv eller offentlig auk­
tion värdera fastigheien enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Delta vår-
166


 


de skall motsvara fastighetens marknadsvärde vid en frivillig försäljning. Prop. 1986/87; 122 Jordförvärvslagen har etl annat värdebegrepp, Lagen anger i 4 § första stycket p 1 "egendomens värde med hänsyn till dess avkastning". Lant­bruksstyrelsen har i sina anvisningar tolkat delta så atl "värdenivån bör motsvara vad en välutbildad brukare ulan stort eget kapital kan belala med hänsyn till egendomens avkastning". Eftersom kronofogdemyndigheten och de av länsstyrelsen utsedda värderingsmännen skall samråda med lantbruksnämnden enligt jordförvärvsförordningen 6 § uppkommer frågan vilket värde som skall åsättas, marknadsvärdet eller avkastningsvärdei. Utredningen har nu i lagförslaget ändrat värdebegreppet lill egendomens marknadsvärde. Ändringen är emellertid inte kommenterad varför osäker­het kommer alt råda om delta marknadsvärde överensstämmer med mark­nadsvärdet enligt utsökningsbalken.

Ett annat problem i nu gällande jordförvärvslag är om fastigheten efler länsstyrelsens förordnande om offentlig auktion skall anses utmätt med samma verkan som när en fastighet har uimätis enligt utsökningsbalken. Är t, ex. ägarens förfoganderätt inskränkt enligl 4 kap 29 § utsökningsbal­ken och har kronofogdemyndigheten rätt atl vidtaga några ätgärder med egendomen enligt 4 kap 31 § utsökningsbalken? Riksskatteverket anser atl det nu är rätt tillfälle atl klargöra denna fråga.

Utredningen har föreslagit övergångsbestämmelser om förvärvstill­slånd. Riksskalleverket frågar om utredningen medvetet har undantagit de tillslånd som lämnas efler en exekutiv auktion. 1 sig är det märkligt att ett tillslånd som prövats av en tillståndsmyndighet enligt nu gällande lag kan komma att överprövas av en högre instans enligl en annan mer liberal lagstiftning. Ännu märkligare är del atl en försäljning som hålls före lagens ikraftträdande med en tvåårig avytlringsfrisl, efler överklagande kan kom­ma alt gälla med en ettårig avytlringsfrisl. Detta är i så fall till nackdel för inroparen. Riksskatteverket ifrågasätter om detta har beaktats.

Riksskatteverket år sammantaget kritiskt mot utredningens översyn av jordförvårvslagens bestämmelser om exekutiv försäljning. De ändringar som har föreslagits är knapphändigt underbyggda. Det är därför inte möj­ligt att uttala sig om ändringarnas värde. Många frågeställningar har dess­utom lagts åt sidan.

Kritiken av gällande jordförvärvslag är i många delar befogad. De änd­ringar Riksskatteverket efterfrågar skulle medföra all den exekutiva regle­ringen i jordförvärvslagen delvis kommer all skilja sig från motsvarande reglering i de övriga förvärvslagarna. Detta bör emellertid inte utgöra någol hinder. Del är viktigare att de materiella konsekvenserna av ett förvärv av en jordbruksfastighet blir välgrundade än att systemaliken är hell lika i alla förvärvslagar. En jordbruksfastighet är ett speciellt fastig­hetsobjekt som ställer särskilda krav på ägaren och många gånger är dennes enda förvärvskälla.

2.9.2 Lantbruksstyrelsen: Nuvarande jordförvärvslag utestänger sådana
förvärvare för vilka spekulation och/eller snabb realisering av skogstill­
gångarna varil av primärt intresse. Enda möjligheten för sådana köpare atl
förvärva jordbruksfastighet är vid exekutiv auktion. De kan sedan inom
avyttringsfristen vidta mycket långtgående äigärder på egendomen som
l.ex. skogsavverkning. Härigenom kan förulsällningarna för den kom­
mande tillståndsprövningen ändras. Under senasie åren har antalet exeku­
tiva försäljningar ökat. De jordpolitiska problemen kring exekutiva försälj­
ningar har efterhand blivit alltmer påtagliga. Lantbrukssiyrelsen hade där­
för i första hand sett att undantagsregeln för exekutiva förvärv avskaffats.
Utredningen har emellertid inle funnit delta möjligt. Bland annat har
           167


 


lagrådet 1979 uttalat att en sådan åtgärd kräver en omfattande översyn av     Prop. 1986/87; 122 de berörda exekutionsrättsliga reglerna. Någon sådan översyn har inte skett. Utredningen har inte heller haft möjlighet atl göra en sådan.

Utredningen har mot bakgrund härav föreslagil att tväårsfrtsten ändras till ett år och att den föreslagna 4 § första stycket 4 inte skall gälla om egendomen vidareförsäljs under eltårsfristen och tillstånd alt behålla egen­domen dessförinnan vägrats.

Den allmänna liberalisering som karaktäriserar hela utredningsförslaget minskar sannolikt antalet spekulationsförvärv i samband med exekutiva auktioner. Problemen torde emellertid i allt väsentligt kvarstå. Erfaren­hetsmässigt vidtar förvärvaren mycket snabbt olika åtgärder som kan ändra förulsällningarna för den kommande tillståndsprövningen. En för­kortning av tiden torde därför endast få marginell betydelse.

De flesta lantbruksnämnder godtar emellertid förslagel. Ett anlal lanl-bmksnämnder anser dock att förslaget inte går tillräckligt långt.

Lantbmksstyrelsen vill understryka betydelsen av all de exekutions­rättsliga reglerna ses över men styrelsen kan tills vidare godta utredning­ens förslag i avvaktan på en sådan utredning. På sikt bör enligl styrelsens mening undanlagsregeln slopas och förvärv vid exekutiv auktion behand­las som andra förvärv.

Styrelsen vill emellertid föreslå ett tillägg i förslagets 3 § punkt 10 som klargör att det krävs tillslånd enligl 16 § att behålla en fastighet som ropats in på exekutiv auktion. Detta bör ske för att undvika missförstånd och göra lagtexten mer lättillgänglig för allmänheten. Lagtexten kan kompletteras med texten "Däremot fordras tillstånd alt behålla egendomen enligt regler­na i 16 §".

Utredningen föreslår vidare att vid auktion enligt samäganderättslagen skall auktionsförrättaren upplysa om tillståndsförfarandel enligt bland an­nat jordförvärvslagen.

Lantbruksstyrelsen finner atl den föreslagna åtgärden kan leda lill att många missförstånd undviks till nytta för både inblandade parter och myndighet. Förslaget tillstyrks.

2.9.3   Skogsstyrelsen: Utredningen föreslår att den avyttringsfrist på två år
som nu gäller vid exekutiv auktion skall förkortas till ett år. Antalet
exekutiva auktioner pä jordbruksfastigheter bedöms uppgå till mellan 100
och 200 per år.

Nuvarande regler synes innebära att lantbmksnämnderna ofta tvingas lämna förvärvaren tillstånd till ibland olämpliga förvärv. Skälet till detta är att köparen under ivåårsfristen vidtar åtgärder och ingår avtal som gör att intresset för att vägra tillstånd blir mindre.

Skogsstyrelsen kan inte se att det lagda förslaget löser dessa problem -möjligen kan de minska något genom den förkortade avyttringsfristen.

2.9.4     Kammarrätten i Jönköping: Reglerna om exekutiv auktion föreslår utredningen förändrade enbart i ganska ringa utsträckning. Den utredning som lagrådel efterlyste 1979 har inle företagits. Reglerna blir fortfarande svårtillämpade.

2.9.5     Luleå tingsrätt: Med hänsyn till de lättnader i förvärvsvillkoren som utredningen föreslår, torde en avyttringstid enligl 16 § om ett år vara tillräcklig för att i sådana fall finna en ny köpare, som kan få förvärvstill­stånd. Tingsrätten tillstyrker därför förslaget i denna del.

Om någon prisprövning överhuvudtaget skall bibehållas i jordförvärvsla­
gen, vilket tingsrätten som framgått ovan avstyrker, bör den inskränkas på
168


 


det sätl som utredningen i detta sammanhang har föreslagil.          Prop. 1986/87:122

Tingsrätten tillstyrker den ändring i samäganderättslagen som utredning­en föreslår. I den mån det förekommer alt andra än jurister förordnas att handha försäljning enligt samäganderättslagen, bör någon kortfattad hand­ledning utfärdas, så att den information som lämnas om jordförvärvspröv­ningen blir kortekt.

2.9.6    Länsstyrelsen i Hallands län: Beträffande förvärv på exekutiv auk­tion föreslår utredningen att förvärvarens tidsfrist för att åter avyttra egendomen skall begränsas lill ett år mot nuvarande tvä. Syftet är att hindra förvärvaren att vidtaga alltför omfattande ändringar på fastigheten, som kan förändra fömtsättningarna för tillståndsprövning. Lagrådet tog 1979 upp denna möjlighet men ansåg sig inte ha underlag för ett sådant förslag. Länsstyrelsen är för sin del tveksam om del utredningen anför kan anses vara tillräckliga motiv för alt få olika tidsfrister i jordförvärvslagen och i lagen om utländska förvärv av fast egendom (1982 års lag). Förslaget avstyrks i denna del.

2.9.7    Länsstyrelsen i Jämtlands län:  Länsstyrelsen konstaterar atl

förslagel inte på något sätt löser de svåra frågor som idag är förknippade med försäljning av jordbmksfastigheter vid exekutiv auktion. Problemen är i huvudsak två. Förvärvaren kan antingen investera fast sig alternativt "plundra" egendomen under Ivåårsfristen. Åtskilliga exempel härpå finnes. Förslaget innebär bara alt förvärvaren måste agera något snabbare än idag. Detta kommer även fortsättningsvis att innebära att lantbmks­nämnderna kommer att "bli tvungna" att lämna tillslånd att behälla sådana i och för sig ofta olämpliga förvärv. Länsstyrelsen anser därför att också förvärv på exekutiv auktion borde prövas på vanligt sätt alternativt genom någon form av förhandstillstånd. Detta borde vara möjligt i all synnerhet som prisprövningen försvunnit i förslaget. Kan inte detta genomföras omedelbart måste under alla förhållanden sådana regler tillskapas atl köpa­ren förhindras att reducera fastighetens substansvärde eller ingå olika former av avtal belastande fastigheten intill dess att förvärvsfrågan är slutligt löst.

2.9.8    Länsstyrelsen i Norrbottens län:         Förändringarna är välmoti­verade och länsslyrelsen tillstyrker dessa.

2.9.9    Lantbrukarnas riksförbund: Enligt utredningens förslag skall avytt­ringsfristen förkortas lill 1 år. Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker denna förändring.

 

2.9.10     Svenska sparbanksföreningen: Sparbanksföreningen har inget att invända mot förslagel att den som förvärvat en faslighet genom inrop på exekutiv auktion och som inte fär förvärvstillstånd skall vara skyldig att avyttra fastigheten inom ett år.

2.9.11     Glesbygdsdelegationen: I vissa fall förekommer "plundring" av fas­tigheter som lösts in på exekutiv auktion innan frågan om förvärv avgjorts. Detta bör kunna förhindras på något sätt genom sedvanlig förvärvspröv­ning eller regler som förhindrar atl faslighetens substansvärde sänks innan förvärvsfrågan slutgiltigt lösts.

2.9.12     Sågverkens råvaruförening: Utredaren föreslår förkortad tid - från

tvä år till etl år - av den tid som förvärv inropade på exekutiv auktion får  169


 


behållas, innan den åter skall avyttras. Råvaruföreningen anser atl två år,     Prop. 1986/87:122 som i nuvarande lagstiftning, är skäligt.

2.10  Instansordningen i jordförvärvsärenden

2.10.1 Lantbruksstyrelsen: Utredningen föreslår ingen ändring i instans-
ordningen med hänvisning till prop. 1983/84; 120 om regeringens befattning
med besvärsärenden. 1 denna framhålls atl undantag från tvåinstanspröv-
ningar - dvs. att även regeringen skall kunna pröva ett ärende - endasi
skall göras när särskilda skäl talar för det och då det behövs en politisk
styrning av praxis. Utredningen menar att detta är fallet i jordförvärvs­
ärenden genom den fakultativa utformning som 4 § erhåller i förslaget och
genom behovet av politisk styrning av praxis. Förändringarna som utred­
ningen föreslår lorde leda lill färre regeringsbesvär. Även delta talar för att
nuvarande ordning bibehålls. Lantbrukssiyrelsen delar utredningens upp­
fattning.

Lantbruksstyrelsen vill under denna rubrik även behandla några frågor, som rör rationalisering av ärendehanteringen och som utredningen inle tagit upp till behandling. Dessa hänger delvis ihop med instansordningen.

I jordförvärvsärenden förekommer ofta att intressenter, som till exem­pel grannar, vilka enligt av regeringen utformad praxis inte har besvärsrätt ändå överklagar beslut som de anser inte tillgodoser deras intressen. Detta sker i stor omfattning och beror främst på att överklagningsrätten är oklart uttryckt i såväl jordförvärvslagen som förvaltningslagen. Lantbruksstyrel­sen vill med anledning härav framhålla att överklagningsrätten bör preci­seras i 18 § och atl paragrafen även bör ändras med hänsyn lill den nya förvaltningslagen.

Lantbruksstyrelsen har tidigare i skrivelse till regeringen hemställt om en ändring i 8 § första slycket jordförvärvsförordningen (1979:231) atl gränsen för regeringens prövning av juridiska personers förvärv ändras från 1 milj. kronor lill 5 milj. kronor. Styrelsen vill i detta sammanhang på nytt aktualisera denna fråga.

2.10.2     Luleå tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mot utredningens överväganden.

2.10.3     Länsstyrelsen i Norrbottens län: För närvarande sker besluten i Norrbottens län i lantbruksdelegationen eller av tjänsteman i lantbruksen­heten på delegering eller i vissa fall i länsstyrelsens styrelse.

Beslut kan överklagas hos lantbruksstyrelsen och lantbruksstyrelsens beslut hos regeringen.

Någon ändring föreslås inte och länsslyrelsen tillstyrker att nuvarande prövningsförfarande behålls.

2.10.4 Bräcke kommun: Bräcke kommun delar utredningens förslag om atl
del är väsentligt alt behålla möjligheten lill överprövning hos regeringen då
tvister kan väntas uppkomma om bland annal tolkningen av den föreslagna
lydelsen och tillämpningen av § 7.

2.11  Skötsellagen

2.11.1 Lantbruksstyrelsen: Produktivitetsutvecklingen inom jordbruket
har fört med sig atl nuvarande areal jordbruksmark är för stor i förhållande
till möjligheterna alt på ett lönsamt sätt avsätta livsmedelsproduktionen.
   170


 


Detta förhållande kan väntas bestå. Mot denna bakgrund finner utredning- Prop. 1986/87:122 en all det inte är skäligt all jordbruksförelagarna skall vara skyldiga atl hålla all den nuvarande åkermarken i jordbruksproduktion och att en omfattande nedläggning av jordbruksmark bör tillålas. Delta kan emeller­tid medföra betydande olägenheter i områden, där jordbruket har regional­politisk betydelse. Problem kan också uppstå från kulturminnesvårdens eller naturvårdens synpunkt. I vissa fall kan ocksä möjligheten att vid­makthålla effektiva familjeförelag äventyras om mark som behövs för utveckling av sådana läggs ned.

Lantbruksstyrelsen delar utredningens uppfattning alt möjligheterna till nedläggning bör ökas men atl det alltjämt bör krävas tillstånd för sådan åtgärd. Lantbruksstyrelsen finner del också förtjänstfullt att det i förslaget preciseras när tillstånd lill nedläggning inle får lämnas och tillstyrker utredningens förslag lill ändring av lagen.

Beträffande 5§ punkt 3 vill styrelsen peka pä inlösenskyldigheten. Hinder för nedläggning på grund av lill exempel naturvårdsskäl kan därför endast resas om naturvårdsmyndigheierna är beredda atl ställa resurser till förfogande.

Lantbmksstyrelsen har inget alt erinra mot utredningens förslag att energiskog fortsättningsvis skall betraktas som jordbruksgröda. Odling av energiskog kan då anläggas utan tillstånd. Förslaget innebär att energi­skogsodling faller under den allmänna hänsynsregeln i 6a §.

2.11.2    Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning att en okontrollerad nedläggning av jordbruksmark kan medföra betydande olägenheter. I vissa fall kan nedläggning vara olämplig. I andra fall kan nedläggning tillåtas och marken bör då, såvida inte starka naturvårdsskäl talar för ett fortsatt öppethållande, snarast överföras till annan produktion, l.ex. skogsproduktion. Skogsstyrelsen biträder utredningens förslag att tillstånd till nedläggning i dessa fall får förenas med villkor. I de fall då markägaren avser alt använda den nedlagda jordbruksmarken för skogs­produktion kan det i vissa fall av nalurvårdsskäl vara befogat att ställa villkor att marken skall planteras med lövträd. Skogsstyrelsen utgår ifrån atl lantbruksnämnden samråder med skogsvårdsstyrelsen om utformning­en av dessa villkor. Det är vikligt atl regler och tillämpningsföreskrifter utformas så atl frågan om villkor hanleras på etl sätt som överensstämmer med berörda myndigheters kompetensområde. Skogsstyrelsen vill också påpeka att det i de fall som villkor ställs som skulle medföra stor ekono­misk belastning för markägaren kan detta leda till att markägaren fortsätter med nägon form av mer eller mindre extensiv jordbruksproduktion. Efter­som detta knappast är önskvärt ur samhällsekonomisk synpunkt borde någon form av samhällsstöd för skogsplantering av dessa marker kunna utgå.

2.11.3    Statens jordbruksnämnd: JN tillstyrker utredningens förslag om atl det i viss utsträckning skall bli lättare att få tillslånd atl ta jordbruksmark ur produktion och att detta lillstånd kan förenas med villkor.

2.11.4    Statens naturvårdsverk:        Glesbygdsområdena där regionalpo­litiska synpunkter ska få göra sig gällande får inte avgränsas så snävt söm utredningen föreslagit i samband med 7 § jordförvärvslagen och begreppet "landskapsvård" bör utbytas emot "naturvård".

Naturvårdsverket stödjer också utredningens förslag atl tillslånd att ta
mark ur jordbruksproduktion skall kunna förenas med villkor. Det kan
gälla villkor om skogsplantering med vissl trädslag. Del kan t.ex. från
         171

naturvärdssynpunkt i vissa fall vara önskvärt med plantering av lövträd.


 


En detalj att observera är att utredningen lar ställning till frågan om     Prop. 1986/87; 122 energiskogsodling skall anses falla under skogsvårdslagen eller skötsella­gen. Utredningen anser atl energiskogsodling skall betraktas som en jord­bruksgröda. Naturvårdsverket har inget all erinra däremot ifråga om grö­dor som skördas med kortare intervall (kortare än 5 ä 10 år).

2.11.5 Statens planverk. Planverket ställer sig kritiskt till utredningens
syfte atl underlätta en omfattande nedläggning av jordbmksmark med
hänsyn till rådande marknadspriser och överproduktion av jordbmkspro­
dukter. ----- Den drastiskt ökade nedläggningstakl som skisseras för

åkermarken skulle påtagligt förändra del svenska kulturlandskapet, hota områden av värde för naturvård, friluftsliv och kuliurminnesvård och innebära att nuvarande negativa effekter på miljön av jordbruksdriften bibehålls och förstärks.

Planverket anser att förändrade driftsformer inom jordbmket med en mindre intensiv produktion per arealenhel kan minska behovet av en omfattande nedläggning av jordbmksmark samtidigt som det ger möjlighet till siörre hänsyn till kraven på en god miljö och en bibehållen handlingsfri­het för framtiden. Odling av grödor för energiändamål eller annan industri­ell användning innebär också bibehållen handlingsfrihet och ringa påver­kan på kulturlandskapet och bör stödjas som alternativ användning. En omläggning lill skogsproduktion skulle däremot innebära ett långsiktigt ianspråkstagande av marken, speciellt vid barrskogsodling.

Energiskogsodling intar i detta sammanhang en mellanställning. Plan­verket vill inte motsätta sig utredningens förslag att energiskogsodling betraktas som jordbruksgröda, men anser att odling inom områden av värde för ex. vis naturvård, kuliurminnesvård och friluftsliv måste kunna anpassas eller i vissa fall förhindras. Jordbrukslagstiftningens hänsyns­regler bör ses över för atl möjliggöra en sådan styrning av odlingen.

De översiktsplaner som kommunema kommer att utarbeta med stöd av den nya plan- och bygglagen och nalurresurslagen kommer att konkreti­sera naturresurslagens regler och bl. a. redovisa kommunens ställningsta­ganden till inom vilka områden särskilda hänsyn behöver tas till andra intressen vid tillståndspliktiga förändringar av markanvändningen. Av in­tresse i detta sammanhang är främst bestämmelserna om hänsyn till ekolo­giskt särskilt känsliga områden (2 kap. 3 § NRL) samt om hänsyn till na­tur-, kultur- och friluftsvärden (2 kap. 6§ NRL).

I propositionen om naturresurslagen har departementschefen fömtsatt att den kunskap om allmänna markanvändningsintressen som läggs till grund för översiktsplanen bör vara av stort värde också vid tillämpningen av hänsynsreglerna för de areella näringarna. Planverket föreslår att det i motiven till skötsellagen liksom i anvisningarna till lanlbmksnåmndema för tillämpningen av denna lag anges att lantbruksnämnderna i sin tillsyns­verksamhet bör beakta de allmänna markanvändningsintressena så som de redovisats i de kommunala översiktsplanerna.

Dessutom föreslår planverket med hänsyn till de omfattande konsekven­serna av en nedläggning av jordbruksmark i stor skala att länsstyrelsen, lantbruksnämnden och kommunerna gemensamt bör utarbeta länsvisa pro­gram för användningen av jordbruksmarken och för intensiteten i arealut-nyttjandet. Därvid bör förutsättningar och möjligheter i olika regioner kunna klarläggas lill slöd för statsmakternas överväganden. En försöks­verksamhet med detta syfte bör inledas som etl led i den fortsatta fysiska riksplaneringen.

2.11.6 Domänverket: Domänverket tillstyrker utredningens förslag alt i             172


 


förhållande till gällande lag öka möjligheterna atl lämna tillstånd till ned-     Prop. 1986/87:122 läggning av jordbmksmark. Den föreslagna bestämmelsen atl tillslånd får förenas med villkor avslyrkes. Villkoren avses innehålla föreskrifter om skogsplantering, naturvårdshänsyn o.d. - dvs. förhållanden som är regle­rade i skogsvårdslagen och naturvårdslagen.

2.11.7    Luleå tingsratt: Tingsrätten tillstyrker utredningens förslag men vill också i delta sammanhang ifrågasätta om inte små fastigheter kan undanta­gas från regleringen.

2.11.8    Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligl föreslagen lydelse av skölsel­lagen skall tillstånd också forlsäuningsvis krävas för alt ta jordbruksmark ur produktion. Tillstånd skall dock inle behövas när åtgärden är av ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten.

Då tillståndsprövning skall ske finns enligl utredningens förslag vissa möjligheter att vägra tillstånd i de fall jordbruksproduktion bör fortgå från bl.a. landskapsvårds- och kulturminnesvärdssynpunkl. Naturvårdens intressen kan dock inte beaktas fullt ut eftersom magra marker ofta har störst betydelse från naturvårdssynpunkt men oftast är av "ringa betydel­se" för jordbruket. Avgränsningen mol naturvårdslagens tiUämpningsom-råde bör därför övervägas närmare.

Tillstånd att ta jordbmksmark ur produktion fär enligl förslaget förenas med villkor. Detta gäller t.ex. villkor om skogsplantering. Samråd mellan lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen föreslås i sådana fall. Lämpli­gen bör i anvisningar till lagen också rekommenderas samråd med länssty­relsen innan sådana villkor utfärdas eftersom länsstyrelsen har ett övergri­pande ansvar i naturvårdsfrågor.

2.11.9  Länsstyrelsen i Östergötlands län: Mol bakgmnd av produktivitets­
utvecklingen i jordbruket är det naturligt att lätta på nuvarande hårda krav
att hålla all brukningsvärd åker i hävd. Länsslyrelsen tillstyrker därför
förslagel lill lättnad på denna punkt. Samtidigt tillstyrker länsstyrelsen
förslaget atl tillståndsprövningen skall kunna ta hänsyn lill regionalpolilis­
ka förhållanden (jordförvärvslagens § 7) och lill landskapsvårdens (natur­
värdens) och kulturminnesvårdens intressen.

2.11.10    Länsstyrelsen i Kalmar län: Likaså anges i förslagel till skötsellag atl när jordbruksmark las ur produktion, kan tillståndet förenas med vill­kor. Lantbruksnämnden har då alt meddela föreläggande i anslutning till beslutet. Också här torde en direkt information från lantbruksnämnden till skogsvårdsslyrelsen om att tillstånd lämnats, vara tillräcklig gmnd för atl fortsätta handläggningen i enlighet med skogsvårdslagen. Uppmjukningen av skötsellagen bör medges. Ägare av områden som är intressanta från natur- och kulturminnesvårdens synpunkt bör dock kunna vägras ned­läggningstillstånd. Lagen synes ge lantbruksnämnden möjlighel all bedö­ma det enskilda fallet.

2.11.11    Länsstyrelsen i Gotlands län: Utredningen föreslår vidare, atl vid prövning enligt skötsellagen om jordbruksmark får las ur jordbruksproduk­tionen, ska lantbruksnämnden kunna förena etl tillslåndsbeslut med vill­kor. Även vid denna prövning föreslår länsstyrelsen atl lantbruksnämnden efler samråd med länsslyrelsen skall kunna inom de av länsstyrelsen prioriterade områdena förena villkor med ekonomiskt stöd.

2.11.12    Länsstyrelsen i Kristianstads län: Del är angeläget atl möjligheter-         173


 


na till alternativ användning av jordbruksmark som ej behövs för livsme- Prop. 1986/87; 122 delsproduktion snarast utreds och konkretiseras. Frågan är bland annal föremål för spannmålsgruppens överväganden. Så länge sådana alternativ avser mer traditionella jordbruksgrödor för annal än livsmedelsproduktion krävs inte tillstånd enligt skötsellagen. Utredningen har dock föreslagit atl samma bör gälla energiskogsodling som då skulle betraktas som jordbruks­gröda. Styrelsen delar inte den uppfattningen med hänsyn till de problem sådan odling kan medföra i form av skador på anläggningar för täckdik­ning, avlopp o. dyl. Dessutom kan grannelagsproblem uppstå liksom ogynnsam inverkan pä landskapsbild och -vård. Tillstånd bör alltså nor­malt krävas för energiskogsodling.

Skötsellagens tillämpning har i flera fall visat sig vara kontroversiell beroende på de olika intressen som berörs och då inte minst bevaran-deinlressena. Styrelsen efteriyser därför klara och entydiga tillämpnings­anvisningar vad avser de olika intresseområdenas befattning med och ansvar för dithörande spörsmål. För den enskilde markägaren inle minst verkar det förbryllande med å ena sidan en samhällelig strävan att minska jordbruksproduktionen och å andra sidan starka bevarandeinlressen som försvårar produktionsbegränsning och uppehåller en icke lönsam jord-bruksverksamhei. Sammanfattningsvis menar styrelsen alt utredningsför­slaget, på något undanlag när, ej innebär någon mer omfattande ändring av skötsellagen med hänsyn till hur denna har tillämpats på senare tid.

2.11.13     Länsstyrelsen i Hallands län: Villkoren för att ta jordbmksmark ur jordbruksproduktion mjukas upp. Prövning skall dock fortfarande ske om inte åtgärden endast är av ringa betydelse. Den föreslagna ändringen tillstyrks.

2.11.14     Länsstyrelsen i Värmlands län: Det är en ur många synpunkter betydelsefull samhällsfråga hur vi formar vårt framtida landskap. Även i områden med en ringa andel i jordbruksmark är del ofta kulturmarken med tillhörande bebyggelse som ger bygden mycket av dess identitet och skön­hetsvärden.

En ny våg av nedläggningar av traditionella jordbruk kommer obönhörli­gen alt leda till förändringar. Det kulturlandskap vi idag har kan bara bevaras i begränsade delar. Detta innebär inte alt framtidens landskap nödvändigtvis behöver vara en ur natur- och kullursynpunkt fattigare och uniformare miljö även om utvecklingen under senare år har gått i den riktningen. Värdesätter vi landskapets skönhetsvärden, värnar om dess levande innehåll, slår vakt om dess tradilionsvärden och övriga kulturvär­den kan även framlidens landskap bli någol alt känna för och stimuleras av. Detta kräver dock att de lagar och förordningar som reglerar markan­vändningen i ännu högre grad anpassas till dessa önskemål.

Antalet mjölkproducenter i länet har halverats under den senaste 10-
årsperioden och är snart nere i ca 1 000. Minskningen fortsätter och pro­
gnoserna pekar mot en ny halvering under den närmaste 10-årsperioden.
Landskapet svarar ganska långsamt på förändringar av detta slag. Flertalet
brukare känner ett motstånd mot all aktivt omföra kulturmark till skogs­
mark. Stora arealer åker bibehålls därför i en relativt extensiv hävd.
Vallarealen är nu inom länet mellan 10000 och 20000 ha större än vad som
behövs för dagens kreatursstam. Enligl skogsvårdsförordningen skall all
mark som tas ur jordbruksproduktion skogsplanteras senast 3 år efler
nedläggningen. En aktivare tillämpning av skötsellag och skogsvårdslag
skulle leda till krav på åtgärder av betydande omfattning. I flertalet fall
skulle det bli aktuellt med skogsplanteringar.
                                                      174


 


Många av dessa jordbrukels marginalområden har stor betydelse för Prop. 1986/87:122 människors trivsel och för landskapets natur- och kulturvärden, samtidigt som de i många fall enligt §4 i nu gällande skötsellag kan las ur produktion utan prövning eftersom de "uppenbarligen saknar betydelse för jordbruket pä brukningsenheten". Del är således redan nu möjligt alt utan föregående prövning beskoga betydande områden. Enligt utredningens förslag skall kravet på tillståndsprövning finnas kvar utom i de fall "när åtgärden är av ringa betydelse för jordbruket på bmkningsenheten". Innebörden av detta är atl nedläggningar som kan föranleda ölägenheter för andra intressen än jordbruksintresset fortfarande kan genomföras ulan föregående prövning.

1 förarbetena lill naturvårdslagen anges som exempel på arbelsförelag där samråd enligt §20 naturvårdslagen kan vara motiverat bl.a. förvand­ling av åkermark till skogsmark samt omföring av lövskog till bartskog.

Inom länsstyrelsen har därför övervägts möjligheterna att göra omföran­del av kullurmark till skogsmark samrådspliktigl enligt 20 § naturvårdsla­gen för hela eller delar av länet. Bakgrunden är dels en genomgång av ca 200 fall som aktualiserats för skogsplantering under 1986 dels ett studium av resultaten av de omfattande igenplanleringar som genomfördes på 1950-och 1960-lalel. 1 en del fall genomfördes omvandlingen med ett medvetet hänsynstagande till enskilda intressen och med känsla för bygdens natur och kulturvärden. Denna omsorg i hanteringen har visat sig ha etl slort bestående värde. I andra fall har man gått en okänslig väg och utformat planteringarna så alt betydande värden gått förlorade.

Länsstyrelsen har emellertid funnit alt etl samråd enligt naturvårdslagen skill från lillståndsprövningen enligt skötsellagen skulle leda till betydande komplikationer för såväl bmkare som myndigheter.

Del stöd för naturvårds- och kullurminnesvårdsintresset som finns i gällande skogsvårdsförordning framstår som otillräckligt. Förordningen bör enligl länsstyrelsens mening båttre anpassas till dagens hotbild och till de allt starkare önskemålen om etl mer aktivt tillvaratagande av landska­pets estetiska och övriga värden. Lånsstyrelsen har goda erfarenheter av samarbetet med skogsvårdsstyrelsen i dessa frågor men ser samtidigt atl skogsvärdsmyndighelens handlingsutrymme är alltför begränsat.

Med anledning av vad som ovan anförts förordar länsstyrelsen alt §4 utformas så atl allt omförande av jordbruksmark till skogsmark kommer lill lantbruksnämndens kännedom antingen i form av en ansökan om till­stånd till förelaget eller i form av en anmälan. Sedan bör del ankomma på lantbruksnämnden atl tillse atl samråd äger rum med lånsstyrelse, skogs­vårdsstyrelse och i vissa fall med berörd kommun. Hanteringen kan för­enklas genom att kommunala handlingsprogram för lantbruk - naturvård - kuliurminnesvård upprättas. Kommunen bör beredas utrymme atl agera i dessa frågor och ocksä ta en stor del av ansvaret för den.

Eftersom mänga brukare känner ett motstånd mol allt för dramatiska förändringar av den bygd i vilken de verkar bör elt krav pä anmälan om nedläggning av kulturmark inle upplevas som besvärande. Syftet med anmälan är atl ge rådrum. Detta kan leda till ett även för berörd markägare välkommet resonemang om allernativ markanvändning eller lill speciella insatser av naturvårdande karaktär i allmän eller enskild regi. Det kan också vara etl tillfälle atl diskutera hur långt brukarens egen rätt all bedriva landskapsvård sträcker sig utan att han hamnar i konflikt med skogsvårdslagen.

Länsslyrelsen välkomnar ändringarna i §5 och §6. De innebär en för­
stärkning av bäde landskapsvårdsintressel och de regionalekonomiska
intressena. Värdet begränsas dock av den i utredningens förslag begränsa­
de lillståndsplikten.
                                                                                              175


 


2.11.15         Länsstyrelsen i Västmanlands län: Skötsellagen: Tdlsiånd till ned-     Prop. 1986/87:122
läggning får ges om inte marken bl.a. behövs för atl tillgodose särskilda
omständigheter t. ex. landskaps- eller kulturminnesvårdssynpunkter. I frå­
gan om jordbmksproduktion bör fortgå ur landskapsvårds- eller kultur­
vårdssynpunkt anges att samråd bör ske meUan lantbmksnämnden och

länsstyrelsen.

Länsstyrelsen befarar att nämnda samrådsförfarande kan bli tungrott för länsslyrelsen eftersom kontakten med berörda kommuner torde bli viktig. Det bör därför övervägas om inte det löpande samrådet istället bör ske mellan lantbruksnämnd och berörd kommun.

Länsstyrelsen bör istället kunna hjälpa till att med berörda parter ta fram underlag som visar värdefulla områden från landskapsvårds- och kultur­minnesvårdssynpunkt.

2.11.16         Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredningen föreslår en viss libera­
lisering i skötsellagen samt att tillstånd till nedläggning får förenas med
villkor. Tillstånd skall dock fortsättningsvis kunna vägras om jordbmks­
produktion bör fortgå från landskapsvårds- eller kulturminnesvärdssyn­
punkl.

Länsstyrelsen anser att för atl sistnämnda motiv skall få någon praktisk effekt måste också aktiva åtgärder kunna krävas för i och för sig icke bmkningsvärd jordbruksmark, dvs. mer långtgående åtgärder än vad som är möjliga med 6a § i skötsellagen. Detta innebär atl föreläggande enligt 9 § i skötsellagen ocksä måste kunna ske med åberopande av naturvårds- och kulturminnesvårdsskäl. Staten kan då bli inlösenskyldig, en garanti för att bestämmelsen endast kommer au åberopas för de mest angelägna objek­ten.

Föreläggande i fråga om naturvårds- och kulturminnesvårdshänsyn bör i normalfallet endasi avse öppethållande av marken, ej normal jordbmks­produktion. Det kan då räcka att markägaren slår den aktuella marken en eller ett par gängar varje år.

För att naturvårdsintressena skall kunna behandlas på ett objektivt och enhetligt sätt vid förelägganden vore det önskvärt med någon form av politiskt förankrad plan som visar var denna bestämmelse skall kunna tillämpas. Antalet samrädsyttranden skulle då också kunna minskas samti­digt som seklorsintressenas vikt och betydelse fastställs. Markägarna får samtidigt möjlighet att agera utifrån vad som redovisats i planen, dvs. att alternativt följa denna eller avyttra aktuell mark.

2.11.17         Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningens förslag innebär att
det blir lättare atl la jordbruksmark ur jordbmksproduktion utom om
marken behövs för utvecklade eller utvecklingsbara lantbmksföretag eller
av regionalpolitiska skäl.

Energiskogsodling skall i fortsättningen betraktas som jordbruksgröda.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget liksom förslaget att tillstånd till ned­läggning skall kunna kombineras med villkor om skogsplantering. Skogs­vårdsstyrelsen anser atl denna senare möjlighet kan bidra lill alt sådana marker snabbare än annars blir skogbärande.

2.11.18        Ljusdals kommun: Avslutningsvis kan påtalas atl i "Lag om sköt­
sel av jordbruksmark" 4§ mildras kravet på bmkande av jordbmksmark
när nedläggningsåtgärder är av ringa betydelse.

Denna förändring av lagtexten kan ej accepteras.

2.11.19                                                                                          Bräcke kommun: Bräcke kommun anser att det är rikligt med                                                                176


 


hänsyn till rådande produktionsförhållanden i landet atl jordbmksmark får Prop. 1986/87:122 tas ur produktion efter tillstånd. Ur regionalpolitisk aspekt är det mycket angeläget att det i lagen finns inskrivet atl tillstånd inte får lämnas om 7 § jordförvärvslagen är tillämplig. Vidare bör anmälningsplikt finnas om jord­bmksmark som är av ringa betydelse för jordbruket på bmkningsenheten tas ur produktion. Lantbmksnämnderna bör ha möjlighet att följa upp hur enskilda brukare tolkar begreppet "ringa betydelse" för att kunna ingripa om det visar sig att lagen tolkas vidare än vad som är avsett.

2.11.20     Svenska kommunförbundet: Den nya plan- och bygglag och den naturtesurslag som träder i kraft den I juli 1987 innebär en betydande decentralisering till kommunerna av ansvaret för frågor som rör den lokala miljön. Alternativ användning av jordbmksmark berör i allra högsta grad den lokala miljön och därmed det kommunala ansvarsområdet. För närva­rande pågår också en livaktig diskussion i kommunerna om alternativ odling som kan komma att få icke oväsentlig betydelse för synen på alternativ användning av jordbruksmark. Förbundet anser därför alt lant­bmksnämnderna också i dessa frågor vid behov skall samråda med kom­munerna.

2.11.21     Lantbrukarnas riksförbund: Lantbrukarnas riksförbund delar ut­redningens uppfattning att en anpassning av skötsellagen med hänsyn till jordbrukets utveckling är nödvändig. Utredningen lämnar dock möjlighe­ter till nedläggning som kan vara av betydelse för enskilda lantbmkare. Sidoarrenden är av slor betydelse även för sådana lantbruksförelag som faller utanför begreppen utvecklade eller utvecklingsbara lantbmksföre­tag. Det gäller här främst de geografiska områden som inte berörs av § 7. Utredningens förslag kan komma att innebära alt utbo- eller dödsboägare kan ha intresse av att lägga ned åkermark som nu disponeras som sidoar­rende av bofasta i bygden. Det är därför väsentligt atl vid tillstånd till nedläggning hänsyn tas till hur ifrågavarande mark disponeras. Begreppen utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretags verksamhet bör tas bort så att hänsynstagandet kan omfatta alla jordbruksfastigheter.

Lantbrukarnas riksförbund vill påpeka att skötsellagen kommit att ut­nyttjas alltför litet för att främja fömtsättningarna för en aktiv brukning. Ofta förekommer bmkningshinder, undermålig valtenavledning eller bris­tande skötsel som medför ogräshärdar. Skötsellagen måste enligt Lantbm­karnas riksförbunds uppfattning aktivt utnyttjas för att undanröja sädana problem. Detta gäller i landet som helhet.

2.11.22         Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Utredningen före­
slår atl det i framtiden skall bli lättare att få lägga ned jordbruksmark. Vi
anser detta nödvändigt med hänsyn till den överproduktion som f. n. råder
på jordbruksprodukter. Vi delar utredningens uppfattning att det ligger
både i markägarens och samhällets intresse att dessa bördiga marker
omförs till alternativ produktion. För en betydande del av dessa marker är
skogsplantering det mest realistiska alternativet i samband med nedlägg­
ning. Utredningen föreslår vidare att tillstånd om nedläggning kan villkoras
med plantering med visst trädslag. Vi vill påpeka att när jordbruksmark
överförs till skogsmark faller frågor av den här karaktären under skogs­
vårdslagen och att skogsvårdsorganisationen då bör engageras i rådgiv­
ningen. Självfallet bör när det gäller valet av trädslag största hänsyn tas till
markens och trädslagens produktionsförmåga samt förutsättningarna att
framdeles nyttja det producerade virket.

I den allmänna debatten ges ibland intryck av att skog inte är en rumsren     I77

12    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 122


 


gröda. Vi vill med skärpa reagera mot detta och påpeka att skog odlad på     Prop. 1986/87:122 f.d. jordbruksmark är etl väl så miljövänligt sätt atl använda marken som flera av alternativen, samtidigt som den kan bidra till ägarens utkomst och skogsindustrins virkesförsörining.

2.11.23     Tjänstemännens centralorganisation: Den stora överproduktionen i jordbruket gör det slutligen enligt TCOs mening naturligt att ändra lagen om skötsel av jordbruksmark i enlighet med vad utredningen föreslår, så all del blir enklare all lägga ner åkermark. TCO noterar dock med tillfreds­ställelse atl tillstånd att lägga ner åkermark föreslås kunna förenas med villkor. Enligt TCOs uppfattning bör del regelmässigt prövas om det skall krävas att nedlagd åkermark utnyttjas för allernativ produktion, till exem­pel av skogs- eller energiråvara.

2.11.24     Landsorganisationen i Sverige: LO tillstyrker utredningens förslag alt en relativt omfattande nedläggning av jordbmksmark bör tillåtas där marken inte är av intresse för förstärkning av utvecklade eller utvecklings­bara företag. Det är angeläget alt jordbruksmark som inle längre behövs för all livsmedelsproduktion även i fortsättningen kommer att utnyttjas effektivt i syfte att nå en långsiktig och samhällsekonomiskt lönsam hus­hållning med dess produktionsförmåga. Det är viktigt att ansträngningarna intensifieras för atl finna alternativa grödor.

Det är vidare angeläget atl jordbruksmark som får läggas ned så snart som möjligt används för annan produktion. Denna torde i de allra flesta fall komma att utgöras av skogsproduktion. Vi delar utredningens mening atl tillslånd atl la mark ur jordbmksproduktion förenas med villkor om skogs­plantering inom viss tid.

Skötsellagen bör också innehålla bestämmelser som främjar landskaps­vården och kulturminnesvården. Det är dock inte alltid nödvändigt med jordbruksproduktion för att tillgodose dessa intressen. Detta bör även kunna ske med arbetsinsatser av annat slag.

2.11.25            Svenska sparbanksföreningen: Utredningen föreslår sädana änd­
ringar i skötsellagen att det blir lättare för fastighetsägare atl la jordbruks­
mark ur jordbruksproduktion.

Eftersom en utgångspunkt för jordbrukspolitiken inte längre är att nuva­rande åkerareal skall behållas i stort setl oförändrad innebär gällande skötsellag en inkonsekvens. Den föreslagna lagtexten är bättre anpassad till gällande beslut om jordbrukspolitiken. Mot den bakgrunden tillstyrker Sparbanksföreningen förslaget. Beträffande de villkor, som förutsålts kun­na knytas till ett tillstånd att skogsplantera åker vill föreningen betona att markägaren därigenom inte får utsättas för en oskälig ekonomisk belast­ning.

2.11.26            Sveriges allmänna hypoteksbank: Hypoteksbanken tillstyrker i frå­
ga om den föreslagna skötsellagen att möjligheten alt ta jordbmksmark ur
produktion ökas när marken inte behövs för livsmedelsproduktion och när
detta är företagsekonomiskt motiverat.

Hypoteksbanken vill i samband härmed understryka vikten av atl jord­bruksmark som tas ur jordbruksproduktion så snart som möjligt används för annan produktion exempelvis för produktion av grödor för energiända­mål eller annan industriell användning.

2.11.27           Sveriges jordägareförbund: Sveriges Jordägareförbund tillstyrker,

att möjligheterna att ta jordbruksmark ur produktion ökas men anser att          178


 


detta borde ha gjorts i ännu störte utsträckning än vad utredningen före- Prop. 1986/87:122 slår. Andra skäl atl vägra tillslånd lill nedläggning av jordbruksmark än att marken behövs för en företagsekonomiskt lönsam jordbruksproduktion, bör ej komma i fråga. Om jordbruksproduktion bör fortgå ur landskaps­värds- eller kulturminnesvårdssynpunkt, bör detta regleras med den spe­ciallagstiftning som finnes för atl tillgodose dessa intressen.

2.11.28 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Enligt sista styckel i § 5 får "tillstånd förenas med villkor". SSR vill understryka - med hän­visning lill vad som sägs i molivlexlen (sid. 95) om skogsplantering - att inga andra krav får ställas än vad som följer av skogsvårdslagens bestäm­melser om beskogning. Krav dämlöver måste bekostas av samhället.

2.12 Övergångsbestämmelser

2.12.1 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Utredningen föreslår att den nya
lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1987 och atl en dessförinnan
ingiven ansökan skall prövas efter de nya reglerna om slutligt besked fattas
efter halvårsskiftet. Denna mening delas inle av styrelsen. Utredningsför­
slaget skulle medföra att en ansökan som behandlas av lantbruksnämnden
före halvårsskiftet kan följas av besvär vilka då finge behandlas av lant­
brukssiyrelsen eller regeringen efter de nya reglerna. Detta förhållande
kan ej anses tillfredsställande. Enligt styrelsens mening bör de nya regler­
na tillämpas på fång gjorda efter den 30 juni 1987, för exekutiva förvärv
lagakraftvunna (köpebrev) efler detta datum.

Ifråga om övergångsskedet lorde tillämpningen av gällande regler i viss mån få anpassas till de nya så snart dessa fastställts av riksdagen.

2.12.2 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Enligt utredningens mening är det
lämpligt att lagförslaget tillämpas även på ansökningar som har gjorts före
de nya reglernas ikraftträdande.

Länsstyrelsen ifrågasälter ovanstående svävande formulering. För en­hetlighet och likhet inför lagen är det nödvändigl att såväl parter som beslutsfattare exakt vet när de nya reglerna skall börja tillämpas. De har sedan att agera utifrån delta. Så har alltid varit fallet i samband med tidigare lagändringar och motiv för någon förändring härvidlag föreligger inte.

3 Lagtekniska synpunkter 3.1 Jordförvärvslagen

3.1.1    Kammarkollegiet: Med den föreslagna ändringen av 4 § jordför­värvslagen förefaller det ologiskl alt behålla inledningen till 5 § oföränd­rad. Avsnittet "utöver vad som följer av 4 §" bör utgå.

3.1.2    Malmö tingsrätt: Lagens presumtion synes vara atl en fysisk person skall ha förvärvstillslånd medan en juridisk person inle skall ha något sådant tillslånd. Det kan därför vara lämpligt att föra samman de bestäm­melser som avser enbart fysiska personer i några särskilda paragrafer och att därefter ange de särskilda förutsättningar som gäller för juridiska perso­ners möjlighel att få förvärvstillstånd. Detta kan ske genom följande änd­ringar i del remitterade förslaget.                                                                      179


 


4 § kan inledas med orden "Förvärvstillslånd får vägras fysisk person,     Prop. 1986/87:122

De bestämmelser som nu finns i 6 § förs lill 4 § genom att i 4 § första stycket tas in en ny punkt, punkt 5, av följande lydelse; "om förvärvet avser egendom på vilken drivs etl utvecklat eller utvecklingsbart jord­bmks- eller trädgårdsnäringsföretag och det kan antas alt förvärvaren inte kommer att bosätta sig på orten eller yrkesmässigt bruka egendomen eller att förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som behövs för atl driva företagel".

De bestämmelser som nu finns i 5 § tredje slyckel och som avser fysiska personer skulle kunna tas upp i en särskild paragraf, 5 §, och förslagsvis ges följande lydelse: "Fysisk person som bedriver skogsinduslriell verk­samhet i vilken egendomens virkesavkastning behövs får, om förvärvet avser huvudsakligen skogsmark och sker för verksamheten, lämnas för­värvstillstånd endast på de i 6 § första och andra styckena angivna gmn­derna."

Specialreglerna för juridiska personer, nuvarande 5 § första och andra
styckena, bildar en ny paragraf, 6 §. Denna kan då inledas med att "Juri­
disk person skall vägras förvärvstillslånd om inle    ". Andra styckel i

samma paragraf kan formuleras "Avser förvärvet huvudsakligen skogs­
mark och bedriver förvärvaren skogsinduslriell verksamhet syssel­
sättningen där".

I 10 § bör i enlighet med vad som sägs på sid. 78 i moUven orden "som av regionalpolitiska skäl behövs för att främja sysselsättningen på orten" ändras till "i sådana områden som a\ ses i 7 §" (jfr vad som sägs i betän­kandet sid. 76yf)-

I det i 16 § tillagda sista stycket bör i anslutning till ordvalet i paragrafen i övrigt ordet "säljer" utbytas mot "avyttrar".

3.1.3 Luleå tingsrätt: Om avsikten i fråga om egendom, som av regionalpo­litiska skäl behövs för att främja sysselsättningen på orten, är alt föreskrif­ter om yrkesmässigt brukande och bosättning skall kunna meddelas bara i kommuner, för vilka regeringen har meddelat föreskrift enligt 7 §, bör detta komma till uttryck i lagtexten, till exempel genom följande tillägg:

---- eller egendom, "som är belägen i en kommun, för vilken regeringen

har meddelat en föreskrift enligt 7 §, och" som av .

3.2 Lagen om skötsel av jordbruksmark

3.2.1  Malmö tingsrätt: I fråga om förslaget till ändring i lagen om skötsel
av jordbruksmark vill tingsrätten anmärka alt 5 § första stycket 3 bör ges
lydelsen "om andra särskilda omständigheter föreligger", detta med hän­
visning till vad som uttalas på sid. 106 i motiven.

Innebörden i tillägget i 5 § att tillstånd får förenas med villkor är oklar. Bestämmelsen har språkligt sett en betydligt vidare omfattning än vad som anges i motiven, sid. 93. Eftersom skyldigheten att plantera skog på nedlagd jordbmksmark redan finns enligt skogsvårdslagen bör stycket antingen utgå eller ersättas med en hänvisning lill skogsvårdslagen.

3.2.2  Luleå tingsrätt: 5 § lagen om skötsel av jordbruksmark. Avsikten
med första stycket 2 är tydligen att tillstånd till nedläggning av jordbruks­
mark får vägras endast om regeringen har meddelat en föreskrift enligt den
föreslagna 7 § jordförvärvslagen. Detta bör komma till uttryck i lagtexten,

lill exempel genom denna lydelse: om marken är belägen i en kommun, för   18o


 


vilken regeringen har meddelat en föreskrift enligt 7 § jordförvärvslagen     Prop. 1986/87:122 (1979:230) och marken behövs för att främja sysselsättningen på orten.

Tredje punkten i första stycket bör ges ett mera specifikt innehåll, till exempel; om jordbruksproduktion bör fortgå ur landskapsvårds- eller kul­turminnesvärdssynpunkl eller en nedläggning skulle medföra betydande men för en intilliggande bmkningsenhet eller andra särskilda skäl förelig­ger.

3.2.3 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Av motiveringen lill den föreslagna ändringen av 5 paragrafen lagen om skötsel av jordbmksmark framgår atl landskapsvårds- eller kullurminnesvårdsskäl kan vara gmnd atl vägra till­stånd till nedläggning av jordbruksmark eller atl meddela villkor i samband med att lillstånd till sädan åtgärd meddelas. För att göra lagtexten klarare bör 5 paragrafen första styckel punkt 3 ha följande lydelse;

3. om andra omständigheter föreligger, t.ex. naturvårds- eller kultur­minnesvårdsskäl.

3.3 Samäganderättslagen

3.3.1 Lantbrukarnas riksförbund: Lantbrukarnas riksförbund finner atl utredningen lämnat etl språkligt lillfredsställande förslag.

181


 


Bilaga 4                              Prop. 1986/87:122

De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230)

Härigenom föreskrivs i fråga om jordförvärvslagen (1979:230)

dds all nuvarande 1 och 2 §§ skall betecknas 2 och 3 §§ saml att nuvarande 3 § skall betecknas 1 §,

åe/ialidenya 1 och 3 §§ samt 4, 5, 7, 8, 11, 12, 14 och 16- 18 §§ skall ha följande lydelse,

dels alt rubriken närmasl före 3 § skall sältas närmast före 4 §.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

                                               

Vid prövning av fråga om för-        Syftet med denna lag är att vid

värvstillstånd skall beaktas att upp- förvärv av jordbruksfastigheter
komsten och utvecklingen av ra- främja utvecklingen av företag
tionella företag inom Jordbruket, inom Jordbruket, skogsbruket och
skogsbruket och trädgårdsnäringen trädgårdsnäringen (lantbruksföre-
(lantbruksföretag)främjas.
            tag).   Vid tillämpningen  av lagen

skall eftersträvas atl från regional­politisk synpunkt ändamålsenliga förelag bildas.

2§'                                              

Förvärvstillslånd  enligt   1 §  be-     Förvärvstillstånd  enligl 2 §  be-

hövs inte,                                    hövs inte,

1.   om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbmks-
nämnd eller lantbruksstyrelsen,

2.    om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighel än
statens affärsdrivande verk,

3.  om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967:868),

4.  om egendomen förvårvas av kredilinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig atl åler avyttra egendomen,

5.  om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, alll under fömtsättning att överlålaren inte är skyldig att avytt­ra egendomen enligl 16 § eller enligt 3 kap. I § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fasl egendom m. m.,

6.  om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

7.  om egendomen enligt detaljplan eller områdesbestämmelser är avsedd för annat ändamål än jordbmk eller skogsbruk,

8.    om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än
jordbmk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildals för annat
ändamål än jordbmk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått
taxering.

Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1985/86:90 föreslagna lydelsen.      182


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87; 122


9.    om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheien och som inle är skyldig atl
avyttra sistnämnda andel enligl 16 8,

10.   om förvärvet sker genom inrop pä exekutiv auktion.

4 §2


Förvärvstillslånd skaU vägras, /. om köpeskillingen eller aiman ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn tUl dess avkastning och öv­riga omständigheter,

2.    om det kan antas att förvärvet
sker huvudsakligen för kapitalpla­
cering,

3.     om egendomen behövs för
Jordbrukets eller skogsbrukels ra­
tionalisering,

4.   om förvärvet kan antas medfö­ra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,

5.   om förvärvet kan antas medfö­ra all utvecklat eller utvecklings­bart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen medför olägenhet av någon belydelse för företaget.

Första stycket / gäller inte i fråga om tillstånd att förvärva egendom på offentlig auktion enligl 17 § eller enligt 3kap. 3 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egen­dom m. m.

Utöver vad som följer av andra stycket får förvärvslillstånd lämnas utan hinder av första styckel, om särskilda skäl föreligger.


Förvärvslillstånd/å;- vägras.

/. om del är av allmänt intresse atl egendomen tus i anspråk för jordbrukets eller skogsbrukels ra­tionalisering,

2.  om förvärvet kan antas medfö­ra alt tvä eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,

3.  om förvärvet kan antas medfö­ra alt utvecklat eller utvecklings­bart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen medför olägenhet av nägon betydelse för företaget,

4.  om det är uppenbart alt köpe­skillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde.

Första stycket 4 gäller inte i fråga om tillstånd alt förvärva egendom pä offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 3 kap. 3§ lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egen­dom m. m.



Juridisk person får utöver vad som följer av 4 § lämnas förvärvs­tillstånd endast om


Juridisk person får lämnas för­värvstillstånd endast om