Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:115

om ändring i polislagen (1984:387)

Prop. 1986/87:115

Regeringen föreslår riksdagen alt anta det förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet den 12 mars 1987.

På regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att öka möjligheterna all förebygga våldsbrott föreslås att det i polislagen införs en bestämmelse som under vissa omständigheter ger polisen rätt alt kroppsvisitera personer för att söka efter vapen och andra farliga föremål som kan förklaras förverkade. För sådant ändamål skall polismannen också få undersöka portföljer, handväskor eller annat liknan­de handbagage.

I propositionen föreslås också en ändring i polislagen som syftar till att ge en polisman ökad befogenhet att själv besluta om husrannsakan för att söka efter personer som är efterlysta och skall omhändertas vid anträffan­det.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

1    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 115

 

Förslag till                                                      Prop. 1986/87:115

Lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs alt 19 och 20 §§ samt mbriken närmast före 19 § polislagen (1984:387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Kroppsvisitation                    Kroppsvisitation m. m.

19       §

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1.  av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2.  för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kroppsvi­sitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller häl­sa, om det med hånsyn till omstän­digheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat en­ligt 36 kap. 3 § brottsbalken. För detta ändamål får polismannen även undersöka portfölj, handväs­ka eller annat liknande handba­gage.

Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande åtgärder

20         §

För all söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, mm eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta all den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polis­mannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller innehavare.

En åtgärd som avses i första En åtgärd som avses i första
stycket får endast om fara är i stycket får vidtas utan föregående
dröjsmål vidtas utan föregående be- beslut av polismyndigheten endast
slut av polismyndigheten. Endast om fara är i dröjsmål eller åtgärden
om det finns särskilda skäl får ål- syftar till att söka efter en person
gärden vidtas mellan kl. 21.00 och som är efterlyst och skall omhän-
6.00.                                  dertas vid anträffandet. Endast om

det finns särskilda skäl får åtgärden

vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.

 

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1986/87:115

1 fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas Ull förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

 

Justitiedepartementet                             Prop. 1986/87:115

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987

Närvarande: statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i polislagen (1984:387) (vissa frågor om kroppsvisitation och husrannsakan)

1 Inledning

Under den senaste tiden har väldsbrotlsligheten och dess utveckling varit föremål för en livlig allmän debatt. En omständighet som i del samman­hanget väckt särskild oro är att användningen av vapen, knivar och andra tillhyggen i samband med våldsbrott förefaller all tillta.

I en särskild skrivelse (skr. 1986/87:21) som regeringen hösten 1986 överlämnade till riksdagen har jag presenterat ett samlat program med åtgärder mot vålds- och egendomsbrott. Mot bakgmnd av en kriminalpoli­tisk helhetssyn redovisas i skrivelsen bl. a. de åtgärder mot våldsbrott som planerades inom jusliUedepartementels ansvarsområde. Förebyggande ål-gärder med syfte att motverka användningen av vapen, knivar och andra farliga föremål behandlas i ett särskilt avsnitt (s. 15). Jag uttalade i den delen bl. a. alt starka skäl talar för att polismän bör ges ökade befogenheter att kroppsvisitera personer för all söka efter vapen och andra farliga tillhyggen som kan bli föremål för beslag.

Ett förslag om en sådan ökad befogenhet har därefter presenterats i den inom jusUtiedepartemenlet upprättade promemorian (Dnr 3353-86) Kroppsvisitation för eftersökande av farliga föremål. Promemorian, som har remissbehandlats, bör fogas till protokollet i detta ärende som bi­laga 1. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Rikspolisstyrelsen har i en framställning till justiUedepartemenlet den 25 oktober 1985 ifrågasatt om inte polismän borde få ökade befogenheter att själva fatta beslut om husrannsakan enligt polislagen (1984:387) i vissa fall. Enligt framställningen finns skäl att överväga om det finns anledning att ha en annan ordning när det gäller polismans rätt all besluta om husrannsakan enligt 20 § polislagen än vad som gäller för samma typ av tvångsmedel enligt 28 kap. rättegångsbalken (RB). Framställningen har remissbehand­lats. Till protokollet bör fogas dels styrelsens framställning som bilaga 3, dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 4 .

 

Jag avser nu att ta upp de frågor som behandlats framställningen.

promemorian och     Prop. 1986/87:115

2 Kroppsvisitation enligt 19 § polislagen

Mitt förslag: Polismän får ökade befogenheter att kroppsvisitera personer samt söka igenom väskor och annat liknande handbagage för alt söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om omständigheterna är sådana att föremålet kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB).

En bestämmelse av den innebörden tas in som ett nytt andra stycke i 19 § polislagen.

Promemorieförslaget överensstämmer med milt.

Remissinstanserna har alla tillstyrkt förslaget. Göta hovrätt har dock förordat all den föreslagna bestämmelsen tas in i 22 § polislagen och därigenom omfattas av den begränsning av polismans beslutanderätt som gäller enligt del lagrummet. Socialstyrelsen och Sveriges domareförbund har ansett att de inskränkningar som gäller för rätlen att företa kroppsvisi­tation på ett tydligare sätt bör komma Ull ultyck i lagtexten. Frän några håll har också vissa anmärkningar av redaktionellt slag framförts.

Skälen för mitt förslag: Gällande lagstiftning har i nu aktuellt hänseende redovisats tämligen utförligt i den promemoria som mitt förslag bygger på (bilaga 1). Jag får därför i huvudsak hänvisa Ull redovisningen av gällande rätt där och nu bara i korthet sammanfatta rättsläget enligt följande.

Vaije medborgare är enligt gmndlagen skyddad mot vissa påtvingade intrång som t. ex. kroppsvisitaUon och husrannsakan. Under vissa fömt­sättningar tillåts inskränkningar av detta skydd, om del sker i form av lag och avser all tillgodose ett demokratiskt godtagbart och angelägel syfte.

Det finns ett flertal olika lagbestämmelser om kroppsvisitation som Ullkommit för att tillgodose skilda syften.

I 28 kap. RB finns bestämmelser om kroppsvisitation som tvångsmedel vid utredning av misstanke om brott.

1/9 och 22 §§ polislagen finns allmänna bestämmelser om polisens befogenheter all företa kroppsvisitation från främst ordnings- och säker­hetssynpunkt vid sidan av den egentliga brottsutredande verksamheten.

Det finns dessutom särskild reglering för vissa mera speciella situa­tioner, t. ex. vissa domstolsförhandUngar.

Enligt 19 § polislagen får en polisman skyddsvisilera en person som han med laga rätt griper eller annars omhändertar eller avlägsnar i syfte alt leta efter farliga föremål som kan skada den frihetsberövade eller andra. I dessa situationer får polismannen också företa kroppsvisitaUon för alt fastställa identiteten på den person han ingripit mot.

I polislagen finns i 22 § en uttrycklig bestämmelse om polisens befogen-

 

het alt tillgripa tvångsåtgärder för att förebygga eller skydda mot vissa     Prop. 1986/87:115

typer av allvarlig brottslighet. Vad beträffar tvångsmedlet kroppsvisitation

får en polisman kroppsvisitera personer som uppehåller sig på en viss plats

för alt söka efter ett farligt föremål, om det finns allvarlig risk för att ett

brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande

förstörelse av egendom kommer att förövas på platsen i fråga.

Om förverkande föreskrivs i 36 kap. BrB. Frågan om förverkande av knivar och andra farliga föremål regleras i kapitlets 2 och 3 §§. Med stöd av 2 § får bl. a. egendom (t. ex. knivar eller andra farliga tillbyggen) som använts som hjälpmedel vid brott enligt BrB förklaras förverkade.

Av större intresse i detta sammanhang är emellertid bestämmelsen i 3 §. För förverkande enligt del lagmmmet fordras inte att något brott har förövats utan det är tillräckligt att det kan befaras att det aktuella föremålet kan komma till användning vid brott. Andra punkten i paragrafen innehål­ler en bestämmelse som öppnar möjlighet till beslut om förverkande i fråga om knivar och andra farliga föremål som påträffas i riskfyllda situationer. Enligt denna regel, som infördes så sent som år 1983, får föremål förklaras förverkade, om de är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och har påträffats under omständigheter, som gav anledning att befara alt de skulle komma till sådan användning.

I 27 kap. 14 a § RB finns i sin lur en bestämmelse om beslag av sådana föremål som kan förklaras förverkade enligt 36 kap. 3 § BrB. Enligt denna får ett sådant föremål tas i beslag, om det skäligen kan antas vara förverkat enligt bestämmelsen i BrB.

Enligt 27 kap. 14 a § RB och 36 kap. 3 § BrB finns således möjligheter att beslagta och förklara farliga föremål av nu diskuterat slag förverkade så snart som de har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till användning som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Det finns inget krav på konkret misstanke om brott. Det räcker att det typiskt sett — med hänsyn främst till platsen och den uppkomna situationen — finns en påtaglig risk för att knivar o. d. kan komma till användning.

Polisen har däremot inte någon befogenhet att i brottsförebyggande syfte företa kroppsvisitation i delta tidiga skede av ett händelseförlopp för att söka efter föremål av aktuellt slag.

Frågan om en eventuell utvidgning av befogenheten alt företa kroppsvi­sitation i nu angivet syfte uppmärksammades redan i samband med 1983 års ändring i förverkandebestämmelsen i 36 kap. 3 § BrB. Med hänvisning till att saken då var föremål för överväganden i samband med lagstiflnings-arbetel med en ny polislag fick den dock Ulls vidare anstå. Men befogenhe­terna alt företa kroppsvisitation i förebyggande syfte enligt 22 § polislagen blev, som jag redan berört, betydligt mer begränsade.

Jag aktualiserade själv på nytt problemet i den inledningsvis nämnda
skrivelsen om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott (skr. 1986/87:21)
som i höstas överlämnades från regeringen till riksdagen. Jag förklarade i
. del sammanhanget att jag var beredd alt ompröva tidigare ställningstagan­
den och uttalade mig för en lösning som ger polisen rätt att göra mera
mtinmässiga visitaUoner i sådana sammanhang som vi nu talar om.               6

 

1 promemorian Kroppsvisitation för eftersökande av farliga föremål, Prop. 1986/87:115 som därefter utarbetats inom justitiedepartementet, föresläs att det i 19 § polislagen införs en ny bestämmelse om utvidgad rätt för polisen att företa kroppsvisitation till förebyggande av våldsbrott. Enligt förslaget, som syf­tar till att samordna befogenheterna att företa kroppsvisitation för att söka efter knivar o. d. med rätten att ta sådana farliga föremål i beslag och förklara dem förverkade, skall en polisman ha rätt att kroppsvisitera perso­ner samt söka igenom väskor och annat liknande handbagage för att söka efter vapen och andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om omständighetema är sådana att föremålet kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB.

I promemorian konstateras att de nu föreliggande möjligheterna för polisen all företa kroppsvisitation enligt polislagen i brottsförebyggande syfte för att ta hand om farliga föremål förutsätter antingen att ett frihets­berövande eller avlägsnande sker (19 §) eller alt broltsrisken är på visst sått kvalificerad (22 §). Enligt den gällande ordningen saknar polisen såle­des laga stöd för att i allmänt förebyggande syfte kroppsvisitera personer för att söka efter knivar m.m., även om situationen ler sig hotfull och erfarenhetsmässigt sett kan leda till konfrontationer och våldshandlingar med användning av tillhyggen. Det är t. o. m. sä, framhålls i promemorian, att det i vissa fall kan vara tveksamt i vad mån en polisman har rätt att använda kroppsvisitation för att la hand om exempelvis en kniv, som han vet att en viss person bär på sig under sådana omständigheter alt det i och för sig är uppenbart att kniven, när det påträffas, kan beslagtas och förklaras förverkad.

Om förutsättningar skapas för att utvidga kontrollen i situationer där risken typiskt sett är stor för att knivar och andra farliga föremål kan komma att användas vid våldsbrott, ökar enligt promemorian otvivelaktigt lagstiftningens förebyggande effekter. Dels kanske en del våldsbrott kan motverkas i särskilda fall, dels kan förekomsten av sådana kontroller få allmänprevenliva effekter så Ull vida all benägenheten alt bära kniv i olämpliga sammanhang minskar i vissa gmpper. Det finns enligt prome­morian åtskilliga exempel pä att t. ex. knivar mer eller mindre reflexmäs­sigt tagils fram i ett trängt läge, trots att innehavaren kanske inte medvetet planerat del. Lättillgängligheten i sig kan alltså innebära en beaktansvärd risk i hotfulla situationer.

Slutsatsen i promemorian blir alt polisens möjligheter att begränsa an­vändning av kniv m. m. i samband med våldsutövning ulan tvekan skulle fungera mera effektivt, om polisen fick en vidgad befogenhet att företa kroppsvisitation och genomsöka eventuellt handbagage i sådana fall som avses i den aktuella förverkandebestämmelsen. Några betänkligheter mot en sådan utvidgning av polisens befogenheter anses heller inte föreligga. Tvärtom får det enligt promemorian snarast ses som en brist i det nuvaran­de regelsystemet att bestämmelserna i fråga inte samverkar.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslagel fåll ett övervägande
mycket gott mottagande. SamUiga remissinstanser har tillstyrkt förslaget,
de flesta i mycket posiUva ordalag. Göta hovrätt, socialstyrelsen och
Sveriges domareförbund har dock ansett att de fömtsättningar som krävs   7

 

för att kroppsvisitation får genomföras bör komma tydligare till uttryck i lagtexten. Del har också framförts vissa synpunkter av främst redaktio­nellt slag.

Också för egen del delar jag de bedömningar angående behovet av en ändrad lagstiftning som gjorts i promemorian. Jag kan också ställa mig bakom den lagtekniska lösning som förordas i promemorian liksom den närmare avgränsning av de vidgade befogenheternas omfattning som för­slaget innebär.

Jag förordar alltså att promemorieförslaget godtas utan andra ändringar än några mindre språkliga justeringar. Till vissa tillämpningsfrågor åter­kommer jag i spedalmotiveringen.

Prop. 1986/87:115

3 Husrannsakan enligt polislagen

Mitt förslag: Polisman föreslås få rätt att besluta om husrannsakan enligt polislagen om åtgärden syftar till att söka efter den som är efterlyst för all omhändertas. För närvarande krävs beslut av polis­myndigheten i sådana fall om det inte föreligger fara i dröjsmål. Genom ändringen bringas bestämmelserna i polislagen i närmare överensstämmelse med vad som gäller enligt rättegångsbalken (RB).

I framställningen från rikspolisstyrelsen pekas på skillnaden i beslutsord­ningen enligt 20 § polislagen jämfört med vad som gäller enligt RB och som tidigare tillämpades analogt beträffande förvaltningsrättsliga omhänderta­ganden.

Remissinstanserna har varit något splittrade. JK och de olika företrädar­na för polisväsendet har förordat en ändring av polislagen med hänvisning till att beslutsgången försvårar polisens arbete. RA motsätter sig inte en ändring om det från polismyndigheternas sida anses finnas ett påtagligt prakUskt behov av en sådan. Hovrätten för Nedre Norrland, JO och Advokatsamfundet avstyrker däremot att lagen ändras på det sätt som föreslagits.

Skälen för mitt förslag: Husrannsakan är ett tvångsmedel, som syftar till att bereda myndigheter tillträde till hus, mm och slutna förvaringsställen för att där eftersöka personer eller saker (personell resp. reell husrannsa­kan). Bestämmelser om husrannsakan finns i bl. a. 28 kap. RB och 20 § polislagen.

Husrannsakan enligt RB används i samband med brottsutredning, me­dan husrannsakan enligt polislagen tillämpas vid förfaranden enligt viss förvaltningsrättslig lagstiftning, t. ex. omhändertagande enligt lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall.

Beslut om husrannsakan enligt RB fattas enligt 28 kap. 4 § av undersök­ningsledaren, åklagaren eller rätten. I 5 § finns bestämmelser som ger en polisman rätt att i vissa situationer själv besluta om husrannsakan. Enligt dessa bestämmelser får en polisman själv besluta om husrannsakan "om

 

åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller     Prop. 1986/87:115 häktas eller hämtas till förhör eller Ull inställelse vid rätlen eller att verk­ställa beslag av föremål, som pä färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, dä fara är i dröjsmål".

Beslut om husrannsakan enligt polislagen fattas av polismyndigheten (20 § 2 st). Endast om del är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas utan ett sådant föregående beslut av polismyndigheten.

Före polislagens ikraftträdande tillämpades i stor utsträckning RB:s regler analogt när det var fråga om att vidta åtgärder för att säkerställa förvaltningsrättsliga omhändertaganden. Även om del inte stod klart alt del förelåg fara i dröjsmål, ansågs således en polisman ha rätt alt företa husrannsakan, om delta skedde för att söka efter någon som skulle omhän­dertas. Humvida denna analoga tillämpning av RB:s regler var förenlig med legalilelsprinciperna i regeringsformen var en omdiskuterad fråga under den tid som förflöt mellan regeringsformens och polislagens ikraft­trädande.

I förarbetena till polislagen uttalade polisberedningen att en åtgärd av här aktuellt slag borde få vidtas utan föregående beslut av polismyndighe­ten endast om det var fara i dröjsmål. Det fömtsattes att polismyndigheten i de aktuella fallen endast skulle vara beslutsför med rättsbildad befatt­ningshavare (SOU 1982:63 s. 107). I propositionen godtog jag beredning­ens förslag (prop. 1983/84:111 s. 129).

Enligt min mening finns del i och för sig goda skäl för den beslutsordning som är tillämplig enligt polislagen. När det gäller beslut om tvångsmedel av så ingripande karaktär som husrannsakan kan det vara befogat att frågan prövas av polismyndigheten när det kan ske utan att ingripandets ändamål äventyras. Emellertid har, som framgår av rikspolisstyrelsens framställ­ning, från polischefshåll påtalats att beslutsordningen enligt 20 § polislagen vållar ölägenheter i det praktiska polisarbetet. Denna uppfattning har även fått stöd av de remissinstanser som verkar inom polisväsendet; beslutsord­ningen innebär påtagliga praktiska problem särskilt i de större polisdistrik­ten, där antalet efterlysningar är stort. Det är således inte ovanligt att polismän, som fåll en uppgift om var någon som skall omhändertas befin­ner sig, anser sig förhindrade all göra delta då omhändertagandet fömtsät­ter en husrannsakan och det inte står klart att det föreligger fara i dröjsmål. I praktiken kan del i sådana fall ofta la åtskillig tid innan del är möjligt att nå någon befattningshavare som har rätt att besluta om husrannsakan. Beslutsordningen medför härigenom inte endast ett dåligt resursutnytt­jande ulan innebär också risker för att ändamålet med husrannsakan kan förfalla.

Självfallet anser jag alt husrannsakan principiellt sett är en i hög grad
inlegritetskänslig åtgärd vars användning bör vara begränsad till absolut
nödvändiga fall. Det är därför viktigt att beslutsordningen garanterar en
noggrann och kompetent prövning. Sådana synpunkter torde ha legat Ull
grund för bestämmelserna i polislagen. Mot dessa synpunkter måste emel­
lertid ställas betydelsen av att polisens arbete kan bedrivas effektivt och
utan onödigt krångel. Avvägningen mellan rättssäkerhets- och effektivi­
tetsskäl kan ofta bli grannlaga. I delta fall vill jag dock framhålla att även    9

 

RB:s regler måste anses svara mot högt ställda krav på rättssäkerhet. De     Prop. 1986/87:115

har också prövats under lång tid utan all några missförhållanden röjts. Det

kan vidare förefalla föga ändamålsenligt med två så skilda ordningar för

husrannsakan i syfte all eftersöka personer som skall omhändertas. Några

skäl till att polislagens regler kom att avvika från RB:s har inte anförts i

motiven till polislagen. Tvärtom var det vid utformningen av polislagens

bestämmelser en genomgående strävan att så långt möjligt bygga på RB:s

principer. Någon kritik i sak mot all RB:s regelsystem utnyttjades vid

förvaltningsrättsliga omhändertaganden framkom inte heller tidigare då det

användes analogi, även om, som fömt har antytts, själva legaliletsfrågan

var föremål för diskussion efter regeringsformens tillkomst.

Frågan om vem som får besluta på en polismyndighets vägnar behandlas i polisförordningen (1984:730). 1 och för sig skulle det här behandlade problemet kunna lösas genom en ändring i förordningens ddegalionsbe-slämmelser. Denna utväg ter sig emellertid, som jag ser det, mindre lämp­lig från principiell synpunkt.

Enligt min mening talar därför övervägande skäl för att bestämmelsen i polislagen om husrannsakan för att söka efter någon som skall omhänder­tas bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande reglering i RB. Med en sådan ordning elimineras också risken för att rekvisitet fara i dröjsmål - som givetvis skall tillämpas med urskillning och restriktivitet -på grund av praktiska behov får fungera som en mer generell gmnd för tvångsåtgärder av aktuellt slag. Huvudregeln bör fortfarande vara att be­slut om husrannsakan skall fattas av polismyndigheten. Förutom när del står klart alt det föreligger fara i dröjsmål bör del emellertid öppnas en möjlighet att företa husrannsakan utan sådant beslut, om åtgärden syftar till all söka efter någon som är efterlyst och skall omhändertas när han anträffas.

Beslut om efterlysning får fattas endast av rikspolisstyrelsen, polismyn­dighet, åklagarmyndighet eller kriminalvårdsstyrelsen. Innan efterlysning sker skall de åtgärder ha vidtagits för att anträffa den eftersökte som omständigheterna föranleder. Genom att den vidgade rätten att företa husrannsakan ulan föregående beslut av polismyndighet begränsas till sådana fall, skapas större garantier för att åtgärderna föregåtts av en kvalificerad prövning när del gäller själva behovet. Jag föreslår således att bestämmelsen i 20 § andra stycket kompletteras på så sätt alt en möjlighet öppnas alt företa husrannsakan ulan föregående beslut av polismyndighe­ten även när åtgärden syftar till att söka efter en person som är efterlyst och skall omhändertas.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät­tats förslag till

lag om ändring i polislagen (1984:387).                                               10

 

5 Specialmotivering                                        Prop. 1986/87:115

Förslaget till lag om ändring i polislagen

19 §

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1.  av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2.  för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att använ­das vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas alt ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. Fördetta ändamål får polismannen även undersöka portfölj, handväska eller annat liknande handbagage.

Avsikten med det nya andra stycket är all polisens befogenhet att företa kroppsvisitation för att söka efter vapen och andra farliga föremål i princip skall korrespondera med rätten all beslagta sådana föremål.

Med stöd av den nya bestämmelsen får polisen rätt all kroppsvisitera personer för alt söka efter farliga föremål av delta slag, om omständighe­terna är sädana all del kan antas att föremålet kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB. Rätten till kroppsvisitation gäller således situa­tioner där risken typiskt sett framstår som stor för att tillhyggen skall komma till användning vid våldsbrott. I sädana fall får polisen rätt all undersöka portföljer, handväskor och annat sådant handbagage som per­sonen i fråga bär med sig. Delta avses gälla även när fråga är om en låst väska eller ett på annat sätt slutet förvaringsmedel och åtgärden alltså enligt rättegångsbalkens terminologi är alt hänföra till husrannsakan.

Det bör understrykas att de befogenheter som det här gäller skall utnytt­jas bara i situationer dä risken typiskt sett framstår som stor för att vapen och andra tillhyggen skall komma Ull användning vid våldsbrott. Självfallet är det ytterst väsentligt alt den praktiska tillämpningen inte får en sådan utformning att den av allmänheten uppfattas som ett utslag av obefogat trakasseri.

Risken för våldsbrott kan i del särskilda fallet hänföra sig till en viss
person. Självfallet är det då endast denne som polisen får kroppsvisitera. I
andra fall kan emellertid de omständigheter som gör att del finns anledning
att befara att farliga föremål kan komma till användning vid brott vara
sådana all de inte hänför sig Ull någon bestämd person. SiluaUonen kan te
sig allmänt hotfull och konfliktfylld såsom exempelvis när tvä rivaliserande
ungdomsgrupper konfronteras på allmän plats och olika slags provoka­
tioner förekommer som gör del troligt all vissa av ungdomama bär på
knivar eller andra tillhyggen. Ett annat typfall representeras av vissa slags
offentliga evenemang där erfarenhetsmässigt risken för våld är överhäng­
ande. Polisen avses enligt förslaget vid sådana tillfållen ha befogenhet aft
mera mtinmässigt kontrollera humvida de som uppehåller sig på platsen            11

 

eller besöker evenemanget bär på sig eller i handbagage medför föremål     Prop. 1986/87:115 som kan användas för att skada andra. Men givetvis måste alllid risken för våldsanvändning vara på det sättet kvalificerad som redan gäller enligt förverkandebestämmdsema i 36 kap. 3 § BrB.

Det förekommer redan nu ibland - exempelvis vid sådana fotbolls­matcher där man har anledning alt förvänta sig bråk och oroligheler - att polisen utför mtinmässiga visitaUoner av i varje fall ungdomar tillhörande olika supportergrupper. Ofta anses detta för närvarande ske med det rättsliga stöd som består i att anordnaren har förbjudit tillträde för dem som bär knivar eller andra liknande vapen. Den som medför ett sådant föremål får då regelmässigt lämna det ifrån sig under matchen men får tillbaka det när han går ut. Inte sällan är det emellertid efter matchen som oroligheterna uppslår på allvar. Från denna synpunkt medför den här föreslagna regleringen den fördelen att knivar och andra farliga föremål ofta kommer att kunna tas i beslag i stället för att återlämnas.

Det bör framhållas all det ingripande som en visilation innebär självfallet inte får vara större än vad som behövs för att uppnå det avsedda resultatet. Som regel bör det vara till fyllest med en ytlig kroppvisitation (ibland benämnd provisorisk skyddsvisitaUon), som består i all polismannen sys­tematiskt känner i eller utanpå fickor och kläder, samt eventuellt kontrol­lerar medförda väskor o. d.

Bestämmelsens utformning innebär att alla polismän har befogenhet all genomföra kroppsvisitation under de föreskrivna fömlsättningarna. Någon annan ordning kan knappast komma i fråga med hänsyn Ull all sädana situationer där kroppsvisitation kan bli aktuell kan uppkomma plötsligt och utan förvarning. Alt som Göta hovrätt har föreslagit vid remissbehandling­en förebehålla polismyndigheten — dvs. i princip polischefsulbildad perso­nal - befogenheten att fatta beslut när det inte är fara i dröjsmål skulle, som jag ser det, inte vara ändamålsenligt. En sådan ordning skulle sanno­likt ge upphov till betydande osäkerhet i tillämpningen, bl. a. med hänsyn till svårigheten alt avgöra om fara är i dröjsmål innan man vet om en visilation leder till all farliga föremål påträffas. I de fall då en mer mUn-mässig visilation i samband med ett idrottsevenemang eller liknande aktua­liseras bör dock regelmässigt beslut härom fattas av polisman i befäls­ställning.

20 §

För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en
polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus,
mm eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i
fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga
skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polis­
mannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman
bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter
ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall
omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid
föremålets ägare eller innehavare.
En åtgärd som avses i första stycket far vidtas utan föregående beslut av  12

 

polismyndigheten endast om fara är i dröjsmål eller åtgärden syftar till att     Prop. 1986/87:115 söka efter en person som är efterlyst och skall omhändertas vid anträffan­det . Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.

I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.

Genom ändringen i andra stycket, som utförligt behandlats i avsnitt 3 i den allmänna motiveringen, får en polisman företa husrannsakan ulan föregå­ende beslut av polismyndighet för all söka efter en person som är efterlyst och skall omhändertas. Härigenom bringas beslutsordningen enligt polisla­gen vid husrannsakan för eftersökande av personer som skall omhändertas i överensstämmelse med motsvarande ingripanden enligt RB.

6 Hemställan

Jag hemställer all lagrådels yttrande inhämtas över lagförslagen.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

13

 

Lagrådet                                                                      Prop. 1986/87:115

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-03-05

Närvarande: f. d. regeringsrådet Wieslander, jusUtierådet Sterzel, rege­ringsrådet Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387).

Förslaget har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Anne-Marie Westerberg.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

14

 

Justitiedepartementet                                    Prop. 1986/87:115

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om ändring i polislagen (1984:387)

Föredraganden upplyser alt lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1987-03-05)och hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anta det förslag som föredra­ganden har lagt fram.

15

 

Bilaga 1     Prop. 1986/87:115

Kroppsvisitation för eftersökande av farliga föremål

1 Inledning

Under hösten har regeringen i en skrivelse till riksdagen redovisat de åtgärder som för närvarande planeras inom justitiedepartementets an­svarsområde mot våldsbrott, inbrotlsstölder och liknande kriminalitet (skr. 1986/87:21). Skrivelsen innehåller en utförlig beskrivning av dels metodema för del brottsbekämpande arbetet inom jusUtiedepartemenlet, dels pågående och planerade projekt inom detta område.

Förebyggande åtgärder med syfte all motverka användningen av olika slags vapen, knivar och andra farliga föremål behandlas i ett särskilt avsnitt (s. 15 f)- Mot bakgrund av de praktiska erfarenheterna av nuvaran­de bestämmelser konstateras i skrivelsen all del synes vara en utbredd uppfattning att polisens befogenheter på området inte är tillräckliga. Del slås vidare fast alt en av orsakerna till detta är att de tillämpliga bestäm­melserna om beslag och förverkande inte förenats med tillräckliga möjlig­heter för polisen att företa kroppsvisitation för att söka efter knivar och liknande farliga föremål. Enligt departementschefens mening är del mot bakgmnd av utvecklingen av våldsbroltsligheten motiverat att polisen ges ökad befogenhet all mera rutinmässigt göra visitaUoner för alt söka efter farliga föremål i situationer då omständigheterna ger anledning alt befara att sådana föremål kan komma till brottslig användning.

Denna promemoria innehåller förslag till en sådan utvidgning av polisens befogenheter att företa kroppsvisitation m.m. till förebyggande av vålds­brott.

2 Nuvarande ordning 2.1 Kroppsvisitation

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) är vaije medborgare skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp samt mot bl. a. kroppsvisitation, husrannsa­kan och liknande intrång. Under vissa fömtsättningar som anges i 2 kap. 12 § RF får del dock göras inskränkningar i delta skydd, om det sker i form av lag, dvs. i författning beslutad av riksdagen. 1 princip gäller att en sådan inskränkning måste tillgodose ett syfte som är godtagbart i ett demokra­tiskt samhälle och hållas inom ramen för vad som är nödvändigt med hänsyn Ull ändamålet med inskränkningen. Avvägningen mellan de mot­stående intressena måste vidare ulfalla så att det inte görs större inskränk­ning i rättigheten i fråga än vad som kan anses demokratiskt godtagbart.

Bestämmelser för att tillgodose särskilda syften som begränsar skyddet
mot kroppsvisitation finns i flera olika lagar.                                           16

 

För kroppsvisitation som tvångsmedel vid utredning av misstanke om     Prop. 1986/87:115 brott finns bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken (RB).

Allmänna bestämmelser om polisens befogenheter att företa kroppsvisi­tation vid sidan av den brottsutredande verksamheten finns i 19 § resp. 22 § polislagen (1984:387). Dessutom finns särskild reglering för vissa speciella situationer.

Med stöd av bestämmelserna i 19 § polislagen får en polisman, som med laga rätt griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon, i anslutning därtill kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig av säker­hetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand (s. k. skyddsvisitation). Kroppsvisitation får också företas för att man skall kunna fastställa identiteten på den som omhändertas eller avlägsnas. En befogenhet att företa skyddsvisitation av personer som tagils i förvar i häkte eller polisartest följer vidare av bestämmelserna i 2 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Enligt första stycket i denna paragraf gäller sålunda all den frihetsberövade senast vid ankomsten till förvaringslokalen får kroppsvisileras för eftersökande av föremål som han enligt vad som följer av häkleslagen inte får inneha. Och i tredje stycket finns en generell bestämmelse som ger befogenhet att företa sådan yUig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller annat fariigt föremål.

Innan polislagen trädde i kraft den 1 oktober 1984 saknades allmänna föreskrifter om befogenheter för polisen att i förebyggande syfte vidta sädana åtgärder som exempelvis utrymning, avspärtning och kroppsvisita­Uon. I 22 § polislagen finns dessa befogenheter numera lagfästa. Vad gäller kroppsvisitation stadgas däri alt en polisman för att söka efter ett farligt föremål får kroppsvisitera personer, som uppehåller sig på en viss plats, om del föreligger allvarlig risk för all ett brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer alt förövas på platsen i fråga.

Dämtöver finns särskilda föreskrifter när del gäller polisens verksamhet till förekommande av brott som utgör allvarlig fara för säkerheten vid luftfart och brott i samband med domstolsförhandlingar. I dessa situaUoner tillämpas bestämmelsema i lagen (1970:926) om särskild kontroll på flyg­plats resp. lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhand­lingar.

Det kan framhållas all polisens allmänna befogenhet att företa kroppsvi­
sitaUon enligt 22 § polislagen endast omfattar ingrepp som typiskt sett
faller inom ramen för polisens tjänsteplikt. Som tidigare har påpekats
regleras sådana åtgärder som vidtas av ulredningsskäl av bestämmelserna i
RB. I förarbetena till den aktuella bestämmelsen i polislagen har särskilt
underslmkils all någon utvidgning av polisens befogenheter inte var av­
sedd med den nya regleringen, som närmast skulle ses som en kodifiering
av tidigare praxis. På samma sätt som tidigare gällt får ingripanden av
aktuellt slag inte vidtas i mera allmänt förebyggande syfte ulan endast om
det verkligen finns särskilda omständigheter som ger vid handen all del
föreligger en viss risk för allvarliga brott mot bl. a. liv eller hälsa. (Se bl. a.
SOU 1982:63 s. 123 f och prop. 1983/84 s. 130 f).                                17

2   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 115

 

2.2 Beslag och förverkande                                         Prop. 1986/87:115

De allmänna reglerna om beslag av egendom finns i 27 kap. RB. Enligt huvudregeln i 1 § får föremål tas i beslag som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller på gmnd av brott förverkat. Den föreskrift som närmast är av intresse i detta sammanhang finns i 14 a § i samma kapitel. Enligt denna gäller att ett föremål som skäligen kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbal­ken får las i beslag.

De bestämmelser om förverkande som är av intresse när det gäller ingripande mot innehav av knivar eller andra farliga föremål som kan användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa återfinns i 36 kap. 2 och 3 §§BrB.

Enligt 36 kap. 2 § får bl. a. egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken förklaras förverkad om det är påkallat till förebyg­gande av brott eller om det annars finns särskilda skäl till det.

Om någon gjort sig skyldig till t. ex. misshandel eller försök eller förbere­delse Ull sådant brott, kan således knivar eller andra farliga föremål som använts eller varit ämnade att användas vid brottet förklaras förverkade med stöd av delta lagmm.

För förverkande enligt 36 kap. 3 § fordras däremot inte att något brott har begåtts. Del räcker att föremålet i fråga kan befaras komma till brotts­lig användning. Efter en lagändring år 1983 (SFS 1983:224) innehåller paragrafen numera en uttrycklig bestämmelse som direkt tar sikte på möjligheten att omhänderta knivar och andra farhga föremål i risksitua­tioner. Enligt den nya lydelsen får föremål förklaras förverkade om de är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och de har påträffats under omständigheter, som gav anledning all befara att de skulle komma till sådan användning.

Avsikten har varit att den nya bestämmelsen skall ge underlag för polisen alt i riskfyllda situationer ta hand om knivar och andra farliga tillhyggen - såsom kättingar, batonger, jämrör och hknande föremål.

Ett typexempel på en sådan situation då ett ingripande är avsett att kunna ske är enligt förarbetena då två rivaliserande ungdomsgmpper kon­fronteras på allmän plats och vissa av medlemmarna bär på farliga tillhyg­gen. Om del, enligt vad man från polisens eller allmänhetens sida kan konstatera, har uppstått en hotfull stämning med provokationer av olika slag, kan föremålen las i beslag och förklaras förverkade, även om några våldssamheter ännu inte har hunnit förekomma. Detsamma gäller under förhållanden då våldsamma sammanstötningar erfarenhetsmässigt kan be­faras, såsom fallet exempelvis kan vara vid vissa idrottsevenemang (se prop. 1982/83:89 s. 15 f).

För springstiletter och på liknande sätt konslmerade knivar gäller sär­
skilda bestämmelser. Enligt förordningen (1959:312) om förbud mot inne­
hav av vissa sUletler m. m. får sådana stickvapen inte innehas av någon
som inte fyllt 21 år eller överlåtas eller upplåtas till personer som inte har
uppnått den åldern. Vapen av det slaget får heller inte tillverkas i eller
föras in i landet eller förvaras på tullager eller i frihamn.                           18

 

Olovligt innehav bestraffas med dagsböter. SpringsUlelter och spring-     Prop. 1986/87:115 knivar som innehas i strid mot föreskrifterna får tas i beslag enligt de allmänna reglema i 27 kap. 1 § RB. Förverkande får ske, även om något straff inte döms ut. Vid konkurrens med de allmänna bestämmelserna om beslag och förverkande har stilettförordningens specialreglering företräde.

3 Överväganden och förslag 3.1 Allmänna utgångspunkter

Redan i det lagstiftningsärende som ledde till den nyss redovisade ändring­en av förverkandebestämmelserna i 36 kap. 3 § BrB diskuterades frågan om man borde kombinera de ökade möjlighetema att la knivar och andra farliga föremål i beslag med en utvidgad befogenhet för polisen alt kroppsvisitera personer i de avsedda situationerna för att söka efter sådana föremål.

Frågan om polisens möjlighet att företa kroppsvisitation ulan samband med brottsutredning var emellertid vid den tiden föremål för polisbered­ningens överväganden i arbetet med att lägga fram förslag till en ny polislag. Med hänvisning till detta pågående utredningsuppdrag ansåg de­partementschefen att någon ny reglering av polisens befogenheter att före­ta kroppsvisitation inte då borde genomföras, särskilt som en sådan regle­ring från principiell synpunkt skulle te sig rätt ingripande (prop. 1982/83:89 s. 19 f). I proposition Ull pohslagen instämde departementschefen i polis­beredningens uppfattning att åtgärder som 1. ex. kroppsvisitaUon utgör ett så långtgående ingrepp i den enskildes integritet att risken för ett brott i sådana fall måste vara på något sätt särskilt kvalificerad (prop. 1983/84:111 s. 130 O- 1 den bestämmelse som togs in i 22 § polislagen begränsades därför polisens befogenheter i aktuellt avseende till fall då allvarlig risk för brott mot liv eller hälsa föreligger.

I den fömt nämnda skrivelsen till riksdagen (skr. 1986/87:21 s. 16) har chefen för justiUedepartemenlet som fömt har berörts förklarat sig vara beredd att ompröva den inställning som redovisades i samband med polis­lagens tillkomst samt uttalat att starka skäl talar för att polisen tilläggs en befogenhet att mera rutinmässigt göra visitaUoner i de situationer som det här gäller. Detta skall bl. a. ses mot bakgmnd av att det enligt en uppfatt­ning som vid åtskilliga Ullfällen har framförts från polishåll har blivit allt vanligare inom vissa gmpper, bl. a. en del ungdomsgmpper i storstadsregi­onerna, all man bär med sig knivar och andra farliga tillhyggen i situationer som är känsliga från våldssynpunkt.

Del slår också klart att omfattningen av sådant våld där knivar och andra
liknande farliga föremål kommer till användning har ökat. En undersök­
ning, som genomförts hos brottsförebyggande rådet och som avsåg domar
för grov misshandel under åren 1966 resp. 1984, visar exempelvis att
andelen våldsbrott som medförde livshotande skador under den Uden hade
fördubblats - från 11 % år 1966 till 22 % år 1984. Detta förklaras bl. a. av
att att kniv våldet under samma tid ökade i anmärkningsvärt hög grad. Kniv     19

 

eller liknande Ullhygge hade använts som brottsredskap i 56 % av de     Prop. 1986/87:115 undersökta misshandelsfallen år 1966 medan motsvarande siffra för är 1984 hade stigit till 71 %.

Om förutsättningar skapas för all utvidga kontrollen i situationer där risken typiskt sett är stor för att knivar och andra farliga föremål kan komma att användas vid våldsbrott, ökar otvivelaktigt lagstiftningens före­byggande effekter. Dels kanske en del våldsbrott kan motverkas i särskilda fall, dels kan förekomsten av sådana kontroller få allmänpreventiva effek­ter sä till vida att benägenheten att bära kniv i olämpliga sammanhang minskas i vissa grupper. Det finns åtskilliga exempel på att t. ex. knivar mer eller mindre reflexmässigt tagits fram i ett trängt läge, trots att inneha­varen kanske inte medvetet planerat del. Lättillgängligheten i sig kan alltså innebära en beaktansvärd risk i hotfulla situationer.

I sammanhanget bör även nämnas att rikspolisstyrelsen i juni år 1986 fick i uppdrag att utreda polisens verksamhet för att förebygga brott och övervaka den allmänna ordningen i samband med större helger och allmän­na festdagar. I uppdraget ingår bl. a. alt utvärdera bestämmelserna om beslag och förverkande av knivar och andra farliga föremål. Avsikten är alt styrelsens utredning, som väntas föreligga vid årsskiftet 1986/87 skall läggas till gmnd för direktiv till en särskild utredare som bl. a. skall få till uppgift att pröva om ett mera generellt förbud att bära kniv pä t. ex. allmänna platser eller vid offenUiga tillställningar bör införas.

Enligt vad justitiedepartementet inhämtat visar en enkätundersökning som styrelsen gjort med anledning av uppdraget all del är en tämligen utbredd uppfattning alt polisen bör ges befogenhet att mera rutinmässigt göra visitaUoner för att söka efter fariiga föremål, när del finns risk för alt tillhyggen av det slaget kan komma till användning.

3.2 Ökad befogenhet till kroppsvisitation enligt 19 § polislagen

Av 27 kap. 14 a § RB och 36 kap. 3 § BrB framgår att möjligheter att ta i beslag och förverka farliga föremål av aktuellt slag föreligger så snart de påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma Ull användning som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Något krav på misstanke om brott är inte uppställt, och inte heller behöver broltsris­ken vara på särskild sätt konkretiserad. Det räcker att risken typiskt sett -med tanke främst på platsen och den uppkomna situationen - kan anses vara stor för att knivar eller hknande vapen skall komma till användning.

Den befogenhet polisen har enligt polislagen att i förebyggande syfte
vidta kroppsvisitation för alt kunna la om hand farliga föremål fömtsätter
emellertid att ett frihetsberövande (eller ett avlägsnande) sker eller att
brottsrisken är på visst sätt kvalificerad, dvs. all del föreligger allvarlig
risk för brott mot liv eller hälsa. De bestämmelser som reglerar å ena sidan
pohsens befogenhet att företa kroppsvisitaUon i dessa fall och å den andra
möjligheterna att ta i beslag och förverka föremål av nu avsett slag korre­
sponderar alltså inte fullt ut. Enligt den gällande ordningen saknar polisen
således laga stöd för all i allmänt förebyggande syfte kroppsvisitera perso-  20

 

ner för att söka efter knivar m.m., även om situationen framstår som     Prop. 1986/87:115

hotfull och typiskt sett kan ge upphov till våldshandlingar med användning

av tillhyggen. Det kan t. o. m. i vissa fall vara tveksamt i vad mån polisen

har rätt att använda kroppsvisitation i syfte att kunna omhänderta en kniv

som man vet att någon bär på sig under sädana omständigheter att det i och

för sig är uppenbart att kniven kan beslagtas och förklaras förverkad.

Som fömt har framgått skulle utan tvekan polisens möjligheter att be­gränsa vapenanvändning fungera mera effektivt, om polisen fick en vidgad befogenhet att företa kroppsvisitation och genomsöka eventuellt handba­gage i sädana fall som avses i den aktuella förverkandebestämmelsen. Några betänkligheter mot en sådan utvidgning av polisens befogenheter kan knappast anses föreligga. I den praktiska tillämpningen måste del tvärtom snarast ses som en brist i det nuvarande regelsystemet alt bestäm­melserna i fråga inte samspelar.

En lösning kan också genomföras på ett lagtekniskt tämligen okompli­cerat sätt. Den kan åstadkommas genom ett tillägg Ull bestämmelserna om kroppsvisitation i polislagen av innebörd att en polisman även får kroppsvisitera personer saml söka genom väskor och liknande handbagage för att söka efter ett föremål som är ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om omständigheterna är sådana att föremålet kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB.

En sådan bestämmelse bör lämpligen las in som ett nytt andra stycke i 19 § polislagen.

4 Specialmotivering

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1,  av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna
las om hand, eller

2,    för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också företa kroppsvisitation i den utsträckning det behövs för att söka efter föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om ett sådant föremål med hänsyn till omstän­digheterna kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. För sådant ändamål får polismannen även undersöka portfölj, handväska eller annat liknande handbagage.

Som tidigare har framhållits är avsikten med det nya andra stycket att polisens befogenhet alt företa kroppsvisitation för att söka efter vapen och andra farliga föremål i princip skall kortespondera med rätten att beslagta sådana föremål.

Med stöd av den nya bestämmelsen får polisen således kroppsvisitera
personer för alt söka efter farliga föremål av detta slag, om omständighe­
terna är sådana att föremålet kan antas vara förverkat enligt 36 kap, 3 §
BrB. Det blir, som tidigare har sagts, fråga om situationer där risken
typiskt sett framstår som stor för att tillhyggen skall komma till användning     21

3    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 115

 

vid våldsbrott. I samma syfte får polisen undersöka portföljer, handväskor     Prop. 1986/87:115 och annat sådant handbagage som personen i fråga bär med sig. Detta avses gälla även när fråga är om en låst väska eller ett på annat sätt slutet förvaringsmedel och åtgärden alltså enligt rättegångsbalkens terminologi är att hänföra till husrannsakan.

Risken för våldsbrott kan i det särskilda fallet hänföra sig till en viss person. Självfallet är det då endast denne som polisen får kroppsvisitera. I andra fall kan emellertid de omständigheter som gör att det finns anledning alt befara att farliga föremål kan komma Ull brottslig användning vara sådana att de inte hänför sig till någon viss person. Situationen kan allmänt sett te sig hotfull och konfliktfylld eller fråga kan vara om någon viss typ av offentligt evenemang där erfarenhetsmässigt risken för våld är överhäng­ande. Polisen avses enligt förslaget vid sådana tillfällen ha befogenhet alt mera mtinmässigt kontrollera humvida de som uppehåller sig på platsen bär på sig eller i handbagage medför föremål som kan användas för alt skada andra. Men givetvis måste alltid risken för våldsanvändning vara på del sättet kvalificerad som redan gäller enligt förverkandebestämmelserna i 36 kap. 3 § BrB.

Del förekommer redan nu ibland — exempelvis vid sådana fotbolls­matcher där man har anledning all förvänta sig bråk och oroligheter - all polisen utför mtinmässiga visitaUoner av i varje fall ungdomar tillhörande olika supportergrupper. Ofta anses delta för närvarande ske med del rättsliga stöd som beslår i all anordnaren har förbjudit tillträde för dem som bär knivar eller andra liknande vapen. Den som medför ett sådant föremål får då regelmässigt lämna det ifrån sig under matchen men får tillbaka del när han går ut. Inte sällan är del emellerUd efter matchen som orolighelerna uppslår på allvar. Frän denna synpunkt medför den här föreslagna regleringen den fördelen att knivar och andra farliga föremål ofta kommer att kunna tas i beslag i stället för att återlämnas.

Slutligen bör framhållas alt det ingripande som en visilation innebär självfallet inte får vara störte än vad som behövs för att uppnå det avsedda resultatet. Som regel bör det vara tillfyllest med en ytlig kroppvisitation (ibland benämnd provisorisk skyddsvisitation), som består i att polisman­nen systematiskt känner i eller utanpå fickor och kläder, samt eventuellt kontrollerar medförda väskor o. d.

22

 

Bilaga     Prop. 1986/87:115

1 Förslag till

Lag om ändring i polislagen

Härigenom föreskrtvs alt 19 § samt mbriken närmast före 19 § polisla­gen (1984:387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

Kroppsvisitation                          Kroppsvisitation m. m.

19 §

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den Utsträckning som är nödvändig

1.    av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna
tas om hand, eller

2.      för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också företa kroppsvisitation i den utsträckning det behövs för att söka efter före­mål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om ett sådant föremål med hänsyn till omständigheterna kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. För sådant ända­målfår polismannen även undersö­ka portfölj, handväska eller annat liknande handbagage.

Denna lag träder i kraft den

23

 

Innehåll                                                                        Prop. 1986/87:115

Sid

Inledning............................................................    16

2 Nuvarande ordning ............................................ .. 16

2.1    Kroppsvisitation............................................    16

2.2    Beslag och förverkande..................................    18

3 Överväganden och förslag .................................. .. 19

3.1    Allmänna utgångspunkter................................ .. 19

3.2    Ökad befogenhet till kroppsvisitation enligt 19 § polislagen  ...       20

4 Specialmotivering .............................................. .. 21

Bilaga      Förslag till lag om ändring i polislagen.........   23

24

 

Bilaga 2    Prop. 1986/87:115

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Dnr 3353-86) Kroppsvisitation för eftersökande av farliga föremål.

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, polismyndigheten i Stockholm, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåkla­gare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer och Aktiebolaget Storstockholms Lokal­trafik (SL).

RÅ har bifogat yttranden från överåklagama i dels Göteborgs åklagar­distrikt, dels regionåklagarmyndigheterna i Hörnösand, Karlstad, Malmö och Stockholm.

Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Göte­borg, Huddinge, Kalmar, Karlskoga, Lycksele, Malmö, Mölndal, Rättvik och Sundsvall.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget. Göta hovrätt, socialsty­relsen och Domareförbundet har dock ansett att de fömtsättningar som skall föreligga för att kroppsvisitation får ske bör komma tydligare Ull uttryck i lagtexten. Regionåklagarmyndigheten i Karlstad har i sitt yttran­de till RÅ förordat att förslaget avstyrkts.

Remissinstanserna har varit övervägande myckel posiUva Ull förslaget. Från några håll har emellertid framförts vissa synpunkter och erinringar av främst redaktionellt slag.

Remissvaren

Remissinslansema har anfört följande:

RÅ

Jag har i sak ingen erinran mot all polisen får möjlighet att använda de föreslagna tvångsmedlen.

Däremot vill jag beträffande den laglekniska lösningen framhålla följan­
de. Av 2 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande
m. m. får anses följa att frågan om förverkande enligt 36 kap. 3 § BrB skall
handläggas i den straffprocessuella ordning som rättegångsbalken anvisar
för åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Härigenom
kan bl. a. reglema om fömndersökning i brottmål komma att tillämpas på
förfarandet (se t. ex. JO 1974 s. 27 ff). Bestämmelser om beslag av föremål
som avses i 36 kap. 3 § BrB har tagits in i 27 kap. 14 a § RB. I samband
med lagstiftningen härom gjordes även överväganden humvida ytterligare   25

 

tvångsmedel som t. ex. husrannsakan borde göras tillämpliga (prop. Prop. 1986/87:115 1975:106 s. 6). Det vore därför konsekvent om även de nu ifrågavarande tvångsmedlen reglerades i rättegångsbalken genom erforderliga tillägg i 28 kap. I 19 § polislagen skulle med denna konstmktion beträffande eftersö­kande av föremål som kan tas i beslag enligt 27 kap. 14 a § RB endast behövas en hävisning till rättegångsbalkens reglerom kroppsvisitation.

Jag vill i första hand förorda den här ovan angivna laglekniska lösningen, men kan även godta en direkt reglering i 19 § polislagen.

Göta hovrätt

Hovrätten delar uppfattningen att möjligheten för polisen alt företa kroppsvisitation och genomsöka eventuellt handbagage bör utsträckas. Denna rätt kommer att ge polisen större möjligheter att pä ett effektivare sätt förebygga brott och kan även förebygga benägenheten att bära kniv och andra farliga föremål.

Del framlagda förslaget beaktar emellertid enligt hovrättens uppfattning inte i tillräcklig grad hänsynen till den enskildes gmndlagsfästa skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. En gmndförulsällning för polismans ingri­pande enligt nuvarande 19 § polislagen är all laga stöd måste föreligga för polismans rätt att gripa eller annars omhänderta eller avlägsna någon. Denna fömtsättning kommer ej att omfattas av den nu föreslagna bestäm­melsen som ju avses att införas i nämnda paragrafs andra stycke. Enbart de begränsningar som intagils i den föreslagna lagtexten utgör ej ett Ull­räckligl skydd mot obefogade ingrepp. För den enskilde polismannen kan del också uppslå besvärliga gränsdragsningsproblem när del gäller att avgöra om ingrepp får ske.

Enligt 22 § polislagen - som behandlar polisens särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten - begränsas polismans befogenhet att vidta kroppsvisitation till fall då allvarlig risk för brott mot liv eller hälsa föreligger. En ytterligare begränsning ligger emellertid också däri all enligt bestämmelsens sista stycke åtgärd som avses i paragrafen får endast om fara är i dröjsmål vidtas ulan beslut av polismyndigheten.

Det framstår som föga tillfredssslällande alt kroppsvisitation enligt den föreslagna utvidgningen skall kunna företas av polisman i mer vidsträckt omfaftning än i de fall som regleras i 22 § polislagen.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser hovrätten all den föreslagna utvidgade rätlen för polisman att företa kroppsvisitation, som huvudregel bör beslutas av polismyndighet. Endast undantagsvis — när fara är i dröjsmål — får beslut om ingripande tas av enskild polisman. Bestämmel­sen kan lämpligen införas som ett nytt tredje stycke i 22 § polislagen och kommer därigenom att omfattas av begränsningen i paragrafens sista styc­ke.

Beträffande lagtextens utformning kan denna i stort godtas. Dock synes
orden "med hänsyn till omständighetema" kunna utgå eftersom hänvis­
ning i lagtexten görs till 36 kap. 3 § brottsbalken. Lagtexten kan därför -
efter vissa språkliga ändringar - förslagsvis utformas sålunda. "En polis­
man får också företa kroppsvisitaUon i den utsträckning det behövs för att 26

 

söka efter föremål som är ägnat att användas som vapen vid brott mot liv     Prop. 1986/87:115 eller hälsa, om föremålet kan förverkas enligt 36 kap. 3 § brottslbalken. För sådant ändamål får polismannen även undersöka portfölj, handväska eller annat liknande bagage."

Med den ovan föreslagna ändringen anser hovrätten att det intrång i integritelshänseende som en visitationsräit av detta slag undantagsvis kan förorsaka medborgare bör kunna accepteras med hänsyn till det angelägna intresset av att stävja den ökade våldsbrottsligheten.

Rikspolisstyrelsen

Den lagändring som skedde 1983, vilken gav polisen möjlighet att i risk­fyllda situationer la hand om knivar och andra farliga föremål, har visat sig svär att tillämpa i praktiken. Endast föremål som är tillgängliga utan alt särskild efterforskning måste äga rum kan komma ifråga för beslag. Detta förhållande försvårar ett effektivt polisarbete.

Det är angeläget att åtgärder vidtas för att förebygga våldsbrottslighel. De synpunkter som framförs i promemorian är väl motiverade. Mot bak­grund av vad som anförts talar såldes myckel starka skäl för aft reglema om möjligheten för polisen aft företa kroppsvisitation i detta fall korte-sponderar fullt ut med reglerna om beslag och förverkande.

Beträffande vissa typer av offentiga evenemang är erfarenhetsmässigt risken för våld överhängande. Enligt förslaget avses polisen vid sådana tillfällen få befogenhet att mera rutinmässigt kontrollera huruvida de som uppehåller sig pä platsen bär pä sig eller i handbagaget medför föremål som kan användas för att skada andra. En kontroll i dessa fall kan kräva stora polisiära insatser.

Fråga uppkommer med anledning härav - och vilket har påpekats av flera polismyndigheter — huruvida någon annan än polisman bör ha befo­genhet alt företa kroppsvisitation i de avsedda fallen. Härmed avses när­mast de av polismyndigheten förordnade ordningsvakterna. Att även dessa vid vissa tillfällen har möjlighet att företa kroppsvisitaUon kan vara ratio­nellt och resursbesparande.

Rikspolisstyrelsen vill dock inte för närvarande förorda att ordningsvakt ges sådan befogenhet.

BRA

Det föreslagna ullrycket "föremål som är ägnade alt användas som vapen vid brott mot liv och hälsa" går Ullbaka på en formulering i 36 kap. 3 § andra punkten brottsbalken. Man kan emellerUd fråga sig om inte begrep­pet vapen avser just föremål som kan skada annan till liv och hälsa och aft del föreslagna uttrycket därmed inrymmer en tautologi.

På samma sätt går det föreslagna uttrycket "om eft sådant föremål med
hänsyn till omständigheterna kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 §
broftsbalken" tillbaka på 27 kap. 14 a § rättegångsbalken. Del är emeller­
tid svårt all förstå hur föremålet skulle kunna vara förverkat redan innan
del ens har påträffats. Hänvisningen till omständighetema i det särskilda    27

 

fallet synes desstuom vara överflödig med hänsyn till all samma omstän-     Prop. 1986/87:115 digheler skall beaktas enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

På anförda skäl föreslår BRÅ all det nya andra stycket av 19 § polislagen får följande lydelse.

En polisman får också undersöka portfölj, handväska och annat liknan­de handbagage samla företa kroppsvisitation i den utsträckning det behövs för att söka efter knivar och andra vapen som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

Socialstyrelsen

Del är angeläget att våldet i samhället kan bekämpas med lämpliga medel. Det är härvid nödvändigt med kontroller som ibland kan inkräkta på den personliga integriteten. Frågan är emellertid hur långt sådana inskränk­ningar kan tillåtas få gå. I belänkandet anges all det bör råda principiell överensstämmelse mellan bestämmelserna om beslag och rätten att efter­söka föremål som kan beslagtas. Rätten till beslag är inte så komplicerad ur integriletssynpunkl. Del ställer sig däremot annorlunda när det gäller rätten att efterforska föremål.

Molivledes har angivits olika situationer när det finns skäl för kroppsvi­sitation. Socialstyrelsen kan för sin del godta dessa skäl när det gäller kroppsvisitaUon av viss person. Däremot kan diskuteras om polisen skall ha en generell rätt till sådana åtgärder när det rör sig om gmpper av människor, särskilt när det gäller ett stort antal personer där man redan i förväg kan anta att endast några enstaka personer har farliga föremål på sig eller där del överhuvudtaget inte finns tecken på att någon har det. Del kan ifrågasättas om enbart en hotfull situaUon skall ge rätt till kroppsvisitation.

Socialstyrelsen har stor förståelse för svårigheterna att på ett lämpligt sätt avgränsa rätten till kroppsvisitation för att bestämmelserna skall bli meningsfulla. Med hänsyn Ull att det är fråga om ur integriletssynpunkl känsliga åtgärder, som dessutom får genomföras tvångsvis är del angelägel att de inskränkningar som angivits i motiven också avspeglas i lagtexten. Socialstyrelsen föreslår att lagtexten kompletteras med angivande av att kroppsvisitation får ske om del kan antas all någon viss enskild person eller någon eller några personer i en grupp för med sig föremål av nu aktuellt slag.

I andra meningen i förslaget till lagtext anges alt undersökningen också får avse handbagage m. m. Enligt praxis ingår i kroppsvisitation en rätt att kontrollera väskor m, m. som någon för med sig eller eljest har i sin närhet. För kontroll av väskor som vederbörande inte har rådighet över krävs normall inte särskilt lagstöd. Däremot torde behövas särskilt lagstöd för all bryta upp t. ex. en låst väska, i vart fall när vederbörande har rådighelen över denna.

Bestämmelser om kroppsvisitation finns i flera olika lagar, bl. a. inom
vårdområden inom socialstyrelsens ansvarsområde — se t. ex. 17 § andra
stycket lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall. För all något
missförstånd inte skall uppstå vid tolkningen av begreppet "kroppsvisita­
tion" i annan lagstiftning bör i vart fall molivledes anges att avsikten med    28

 

bestämmelsen är alt ange en rätt alt bryta upp låsta väskor - om detta är     Prop. 1986/87:115 avsikten.

Sveriges domareförbund

Domareförbundet tillstyrker en utvidgning av polisens befogenheter alt företa kroppsvisitation m. m. till förebyggande av brott men anser att fömlsättningarna för ingripande bör preciseras mer än som skett i det framlagda förslaget.

Avsikten med förslaget är att polisman - ulan all gripande eller omhän­dertagande äger mm — i förebyggande syfte skall kunna företa kroppsvisi­tation, s. k. yUig eller provisorisk skyddsvisitaUon, för att söka efter vapen och andra farliga föremål. Förslaget motiveras av att det blivit allt vanli­gare inom vissa grupper, bl. a. en del ungdomsgmpper i storstadsregioner­na, att man bär med sig knivar och andra farliga tillhyggen i situationer som är känsliga från våldssynpunkt.

Den föreslagna lagtexten avspeglar inte den kvalificerade situation som skall föreligga enligt moUveringen till förslaget. Hänvisning till fömtsätt­ningar för förverkande enligt 36 kap. 3 § brottsbalken synes inte Ullräcklig för att ange förutsättningar för kroppsvisitaUon.

I förslaget Ull lagtext talas vidare om föremål som är ägnade att använ­das som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Lydelsen överensstämmer med 36 kap. 3 § BrB. Emellertid skulle med den föreslagna lydelsen ordet "vapen" komma alt användas i två olika betydelser i 19 § polislagen. I första stycket talas om vapen och andra farliga föremål; begreppet vapen torde då i princip hänföras Ull vapenlagens bestämmelser. I det föreslagna nya andra stycket talas däremot om vapen i betydelsen Ullhygge. Fråga är om det inte även i del föreslagna nya stycket skulle kunna användas samma ordalag som i det första stycket. Bestämmelsen skulle kunna lyda: En polisman får också företa kroppsvisitation i den utsträckning det be­hövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om ...

Föreningen Sveriges statsåklagare

Förslaget, som är relaterat Ull förverkandebestämmelsen i 36 kap. 3 §
brottsbalken medför ökade möjligheter för polisen att eftersöka farliga
föremål. Med hänsyn Ull de allvarliga formerna som våldsbroltsligheten
numera ofta lar sig är den föreslagna bestämmelsen motiverad. Såsom den
är formulerad ger den vida befogenheter till ingrepp i medborgarnas nor­
malt skyddade integritet. Föreningen, som tillstyrker förslaget, vill därför
framhålla vikten av att uppmärksamhet ägnas ål att Ullämpningen sker med
återhållsamhet och omdöme. Endast i särskilda undantagssitualioner bör
beslut om ifrågavarande akUoner fattas av annat än erfarna polismän i
lämplig befälsnivå.                                                                                               29

4   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 115

 

Föreningen Sveriges åklagare                                           Prop. 1986/87:115

Kroppsvisitation och husrannsakan utgör långtgående ingrepp i den enskil­des integritet. Del måste krävas starka skäl för att ge polisen befogenhet alt göra mtinmässiga visitaUoner utan samband med misstanke om ett konkret brott. Användandet av tillbyggen i olika former har emellertid enligt föreningens mening blivit allt vanligare - inte bara i de större och uppmärksammade målen. En bestämmelse som kortesponderar med till­gängliga bestämmelser om beslag och förverkande är motiverat. Förening­en instämmer därför i huvudsak i bedömningarna i departementsprome­morian och tillstyrker alltså alt polisen ges rätt att företa kroppsvisitation för alt söka efter farliga föremål i situationer då omständigheterna ger anledning att befara att sådana föremål kan komma till brottslig använd­ning. Mot den lagtekniska lösningen av alt en bestämmelse härom tas in som ett andra stycke i 19 § polislagen finns inget att erinra.

Det är emellertid angelägel att polisen ges utbildning och information om fömtsättningama för tillämpningen av en sådan regel och att en uppföljning sker till förhindrande av missbmk.

Enligt förslaget skall polisen ges rätt att även undersöka portfölj, hand­väska eller annat liknande handbagage. I promemorian sägs att detta avses gälla även när fråga är om en låst väska eller på annat sätt slutet förvarings­medel. Polisens befogenheter kommer i så fall helt att överensstämma med vad som enligt rättegångsbalkens terminologi är att hänföra Ull husrannsa­kan. Föreningen, som inte har något att invända häremot, anser emellertid att rätten att, om så krävs, med våld öppna ett slutet förvaringsställe bör framgå av lagtexten.

30

 

Bilaga 3     Prop. 1986/87:115

Polisen

Rikspolisstyrelsen                  1985-10-25

Verkskansliet

Verksjuristen

JusUtiedepartemenlet

Polismans rätt att besluta om husrannsakan i vissa fall

Husrannsakan är ett tvångsmedel, som syftar till att bereda myndigheter Ullträde till hus, rum och slutna förvaringsställen för alt där eftersöka personer eller saker (personell respektive reell husrannsakan). Bestämmel­ser om husrannsakan finns i 28 kap. rättegångsbalken och 20 § polislagen (1984:387). Husrannsakan enligt rättegångsbalken används i samband med brottsutredning, medan husrannsakan enligt polislagen tillämpas vid för­faranden enligt viss förvallningsräftslig lagstiftning, t. ex. omhänderta­gande enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall.

Beslut om husrannsakan enligt rättegångsbalken fattas enligt 28 kap. 4 § denna balk av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. I 5 § finns bestämmelser som ger en polisman rätt all i vissa situaUoner själv besluta om husrannsakan. Enligt dessa bestämmelser får en polisman besluta husrannsakan om åtgärden har till syfte all eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas Ull förhör eller till inställelse vid rätlen eller att verkställa beslag av föremål, som å färsk gäming följts eller spårats, sä ock eljest, dä fara är i dröjsmål.

Olika meningar har framkommit när det gäller tolkningen av 5 §. Sålun­da menar Olivecrona (Rättegången i brottmål enligt RB, 1968, s. 258) all polisman allUd själv får besluta om personell husrannsakan, men att be­slutsrätten vid reell husrannsakan är begränsad till fall dä fara är i dröjs­mål. Enligt en annan uppfattning har en polisman - ulan alt fara är i dröjsmål - beslutsrätt när husrannsakan syftar till alt eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas Ull förhör eller Ull inställelse vid rätten eller all verkställa beslag av föremål, som å färsk gäming följts eller spårats. Denna uppfattning är enligt rikspolisstyrelsens mening bäst förenlig med lagens ordalydelse. Den har också kommit till uttryck i rikspolisstyrelsens lärobok för polishögskolan Allmän Polislära, Kriminal­polistjänst, Utredning-Spaning 3 (1982, s. 85).

Oavsett vilken av nämnda tolkningar som är den rikliga förefaller del som om polismannens beslutanderätt enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken är mera vidsträckt än enligt 20 § polislagen. Enligt polislagen skall nämligen beslut om husrannsakan i första hand fattas av polismyndigheten. Polis­mannens beslutanderätt är alllid begränsad till fall där fara är i dröjsmål.

Denna ordning skiljer sig från vad som gällde före polislagens tillkomst.
Rättegångsbalkens regler om husrannsakan tillämpades dä analogt när det
gällde eftersökning av personer och saker inom ramen för den förvaltnings-      31

 

rättsliga lagstiftningen (prop. 1983/84:111, s. 126). Införandel av besluts- Prop. 1986/87:115 reglerna i 20 § polislagen innebar således en inskränkning i polismans rätt att företa husrannsakan utan föregående myndighetsbeslut. Denna in­skränkning har inte närmare motiverats i polislagens förarbeten. Den sy­nes dock inte ha berott på att del yppats några missförhållanden när del gäller dittills tillämpad beslutsordning.

Frän polischefshåll har sagts alt beslutordningen enligt 20 § polislagen vållar en del olägenheter i del praktiska polisarbetet. Polismän i yttre tjänst kan ibland - t. ex. efter tips från allmänheten - komma i situationer då en husrannsakan enligt polislagen behöver göras och där det framstår som en onödig omgång att inhämta beslut från polismyndigheten, fastän det inte direkt kan sägas föreligga fara i dröjsmål. Det kunde därför vara motiverat alt överväga om det verkligen finns skäl alt ha en annan ordning när det gäller polismans beslutsrätt enligt 20 § polislagen än enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken.

Med hänsyn till den opinionsyttring från pohschefshåll som nyss nämnts vill rikspolisstyrelsen genom denna skrivelse fästa justitiedepartementets uppmärksamhet på saken,

I handläggningen av ärendet har deltagit rikspolischefen Holger Ro-mander och verksjuristen Claes Kring, föredragande.

Holger Romander

Claes Kring

32

 

Bilaga 4     Prop. 1986/87:115

Sammanställning av remissyttranden över en skrivelse från rikspolisstyrelsen ang. polismans rätt att besluta om husrannsakan i vissa fall

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av jusUtiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Nedre Nortland, polisstyrelsen i Stock­holms poUsdistrikt, polisstyrelsen i Östersunds polisdistrikt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, riksdagens ombudsmän (JO), Sveriges advo­katsamfund. Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JU­SEK), Svenska polisförbundet och Föreningen Sveriges länspolischefer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttrande frän chefen för kriminalavdelningens spaningssektion vid Göteborgs polisdi­strikt.

Remissvaren

1.1 Allmänt

Remissutfallet är blandat. JK, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, JUSEK och de olika företrädarna för polisväsendet tillstyrker en ändring av polislagen med hänvisning Ull alt beslutsgången försvårar polisens arbete. RÅ vill inte motsätta sig en ändring fömlsalt del det finns ett påtagligt praktiskt behov. Hovrätten för Nedre Norrland, JO och Advokat­samfundet anser däremot att eventuella praktiska problem inte utgör till­räckliga skäl för att luckra upp det grundlagsenliga skyddet mot husrannsa­kan.

Remissvar positiva till en ändring

De remissinstanser som förordar en justering av beslutsordningen enligt 20 § polislagen har anfört följande.

JK

Jag anser inte att det ur rättssäkerhetssynpunkt är påkallat att ha en annan ordning för personell husrannsakan inom ramen för den förvaltningsrätts-liga lagsUftningen än enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken.

Jag delar polischefernas uppfattning all bestämmelserna i detta hänseen­
de i 20 § polislagen onödigt försvårar polisens arbete.                             33

 

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län                             Prop. 1986/87:115

Länsstyrelsen delar rikspolisstyrelsens tolkning av innehållet i 28:5 RB, dvs. att polisman får företa s. k. personell husrannsakan och husrannsakan i syfte att lägga beslag på föremål härtörande frän färsk gärning ulan förordnande av bl. a. förundersökningsledare.

Så har också detta lagstadgande tillämpats i länets polisdistrikt. Dessut­om har reglerna analogt tillämpats på samma sätt vid administrativa fri­hetsberövanden. Några olägenheter av denna rättstillämpning har, såvitt är för länsstyrelsen känt, ej förekommit.

Praxis i Göteborgs polisdistrikt är den att polismännen vid spaning efter personer som skall berövas friheten i administrativ ordning söker vederbö­rande på ett antal olika platser där den sökte enligt inhämtade Ups under spaningens gång kan uppehålla sig. Det hör till undantagen att man vid spaningens inledande har sådana säkra uppgifter om var den sökte uppe­håller sig att ett beslut om husrannsakan på viss plats då kan fattas. Del förefaller därför länsstyrelsen oegenUigt att polismännen för huvuddelen av ärendena enligt nuvarande lydelse av 20 § polislagen (1984:387) — PL) måste åberopa "fara i dröjsmål" för beslut om husrannsakan.

När del däremot gäller beslut om husrannsakan som kan antas få stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden vidtas, bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte få vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten (polisman med polischefsutbild­ning). Sådana fall kan t. ex. vara då det för åtgärdens genomförande erfordras större personalinsats och användande av tjänstevapen (förstärk­ningsvapen) och/eller lårgas m.m. på gmnd av den eftersöktes farlighet. Svårbedömbara avväganden kan då behöva göras om åtgärdens läglighel i förhållande Ull den s. k. proportionalitetsprincipen och risken för att män­niskor skall komma till skada m. m.

Sammanfattningsvis får därför länsstyrelsen framföra som sin mening att pohsman, liksom fallet är vid personell husrannsakan enligt 28:5 RB, får besluta om sådan husrannsakan i huvuddelen av fallen även vid admini­strativa frihetsberövanden.

20 § PL andra stycket föreslås få följande innehåll.

"En åtgärd som avses i första stycket får vidtas av polisman. Kan husrannsakan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägen­het för den, hos vilken åtgärden företas, bör, om ej fara är i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 06.00."

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt

Den nuvarande skillnaden mellan å ena sidan 28 kap. 5 § RB och å andra sidan 20 § polislagen med avseende på pohsmans behörighet synes ej rationell. Polismyndigheten ansluter sig därför Ull vad rikspolisstyrelsen anfört.

Polisstyrelsen i Östersunds polisdistrikt

Rikspolisstyrelsen har fäst jusUliedepartementets uppmärksamhet på att

införandet av beslulsreglerna i 20 § polislagen innebär en inskränkning i       34

 

polismans rätt alt företa husrannsakan utan föregående myndighetsbeslut     Prop. 1986/87:115 vid förfaranden enligt viss förvaltningsrältslig lagstiftning, t. ex. omhän­dertagande enligt lagen (1981:1241) om vård av missbmkare i vissa fall.

Polismyndigheten instämmer i den uppfattning som redovisats frän po­lischefshåll alt den nuvarande beslutsordningen enligt 20 § polislagen kan vålla olägenheter i det praktiska polisarbetet. Några skäl av betydelse synes inte föreligga för att ha en annan ordning när det gäller polismans beslutanderätt enligt 20 § polislagen än enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken. 20 § polislagen bör därför ändras så att beslutsordningen enligt denna överensstämmer med den i 28 kap. 5 § rättegångsbalken.

JUSEK

Nuvarande beslutsordning enligt 20 § polislagen innebär enligt förbundets uppfattning påtagliga praktiska olägenheter i de större polisdistrikten där det dagliga antalet efterlysningar är myckel stort. Av delta skäl tillstyrker JUSEK att reglerna för polismans beslutsrätt blir kongmenl med vad som gäller vid husrannsakan enligt rättegångsbalken.

Föreningen Sveriges länspolischefer

Den begränsade befogenheten för en polisman, som kommit Ull uttryck i 20 § polislagen, har inneburit praktiska ölägenheter i polisarbetet. Likaså har det i utbildningssammanhang framstått som oförståeligt all en polis­man haft olika befogenheter.

Svenska polisförbundet har tillstyrkt.

RÅ

intar en mer avvaktande hållning men förklarar att om det finns ett mer påtagligt praktiskt intresse för en justering vill han inte motsätta sig den. Han anför:

I fråga om innebörden av RB 28:5 anser jag den naturligaste tolkningen vara att en polisman, utan att det i del särskilda fallet är fara i dröjsmål, får besluta om personell husrannsakan som syftar till alt eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller Ull inställelse vid rätlen samt reell husrannsakan som syftar till att verkställa beslag av föremål som följts eller spårats på färsk gärning. I likhet med rikspolissty­relsen anser jag denna tolkning vara bäst förenlig med paragrafens lydelse. För att en polisman skall få besluta om husrannsakan i andra syften än de uppräknade fömtsätts således att det föreligger en konkret fara i dröjsmål. Ett undanlag gäller dock husrannsakan för delgivning av stämning i brott­mål som överhuvudtaget inte får beslutas av en polisman.

I vissa hänseenden är, som rikspolisstyrelsen framhållit, beslutanderät­
ten för polisman enligt RB 28:5 mera vidsträckt än enligt 20 § polislagen.
Beslutanderätt för en polisman enligt polislagen föreligger endast då del i         35

 

den särskilda situationen är fara i dröjsmål. Som rikspolisstyrelsen fram- Prop. 1986/87:115 hållit torde det också vara så att den nya ordningen innebär en viss inskränkning i polismans rätt att företa husrannsakan utan ett föregående myndighetsbeslul i förhållande till vad som var fallet före polislagens tillkomst, då rättegångsbalkens regler i praktiken ofta torde ha tillämpats analogt. Något direkt motiv för en sådan inskränkning synes inte ha anförts i förarbetena till polislagen. I och för sig är del enligt min mening rimligt all frågor som rör beslut enligt polislagen om tvångsmedel av så ingripande karaktär som husrannsakan prövas av polismyndigheten när detta kan ske utan att ingripandets ändamål äventyras. En undantagsregel som ger polisman rätt att besluta i fall då fara i dröjsmål föreligger framstår från denna utgångspunkt som ändamålsenlig. Ett särskilt skäl för restrikti­vitet när det gäller all låta polisman besluta om husrannsakan enligt 20 § polislagen är att denna omfattar fall av mycket skiftande och svåröver­skådligt slag och av varierande angelägenhetsgrad. Såvitt jag känner till har emellertid å andra sidan den ordning som tillämpades före polislagens tillkomst inte gett anledning till någon kritik som i och för sig motiverar en skärpning av beslutsreglerna. Om det från polismyndigheternas sida anses finnas ett påtagligt praktiskt behov av en återgång till den tidigare tilläm­pade ordningen vill jag därför inte motsätta mig en sådan ändring.

Remissvar som avstyrker en ändring

Hovrätten för Nedre Norrland

Enligt regeringsformen 2 kap. 6 § är varje medborgare skyddad mot bl. a. husrannsakan. Undanlag från detta grundlagsenliga skydd bör inte göras ulan mycket starka skäl.

Enligt bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken har undanlag skett då fråga är om brott vara fängelse kan följa. Förordnande om husrannsakan får då meddelas men enligt huvudregeln endast av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Den enskilde polismannens befogenhet all ulan sådant förordnande företa husrannsakan inskränker sig till situationer då åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätlen eller alt verk­ställa beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då fara är i dröjsmål.

Före polislagens tillkomst var bestämmelserna i rättegångsbalken vägle­dande för hur husrannsakan skulle företas då laga stöd för husrannsakan hämtades ur förvaltningsrältslig lagstiftning. Såvitt framgår av förarbetena Ull polislagen avsågs inte att denna lag skulle inskränka den möjlighet till husrannsakan som förvaltningsrältslig lagstiftning tidigare gett möjlighet Ull. Däremot gavs polismyndigheten, genom rättsbildad befattningshavare, rätt att besluta om husrannsakan eftersom det ansågs opraktiskt att beslu­tanderätten skulle ligga hos undersökningsledare, åklagare eller rätten.

Fråga om fömtsättningar för husrannsakan enligt polislagen föreligger
medför inte sällan grannlaga överväganden som enligt hovrättens mening
inte utan starka skäl bör överlåtas till enskild polisman i andra fall än dä      36

 

fara är i dröjsmål. Hovrätten kan inte finna att sådana skäl framkommit,     Prop. 1986/87:115 Alt det i något fall kan tyckas vara en "onödig omgång" att avvakta beslut från rättsbildad befattningshavare kan inte utgöra tillräcklig anledning att luckra upp det grundlagsenliga skyddet mot husrannsakan. Hovrätten avstyrker således att polislagen ändras på sätt som ifrågasätts.

JO

Rikspolisstyrelsen har uppgivit att det från polischefshåll har förekommit en opinionsyttring av innebörd alt beslutsordningen enligt 20 § polislagen vållat en del ölägenheter i del praktiska polisarbetet. Det framgår emeller­Ud inte av skrivelsen vilket slags ölägenheter del är fråga om. Jag har efter polislagens ikraftträdande i min verksamhet inte kommit i kontakt med några problem med anknytning till denna fråga. Det är också svårt all utan vidare inse alt den aktuella regleringen kan ha skapat några från effektivi­tetssynpunkt reella svårigheter. Det gmndläggande skälet för beslutsord­ningen är att husrannsakan principiellt sett är en i hög grad integritetskrän­kande åtgärd. Sädana åtgärder bör i princip få företas endast efter beslut av rättsligt väl utbildade befattningshavare. Polischefstjänstgöringen torde numera vara anordnad på ett sådant sätt alt del - särskilt med den utvecklade kommunikationsutrustning som polispersonalen förfogar över - sällan torde föreligga några praktiska svårigheter att få kontakt med en behörig beslutsfattare. Om en sådan kontakt inte kan avvaktas torde ofta fara i dröjsmål föreligga och den enskilde polismannen därmed vara berät­tigad all företa husrannsakan på eget ansvar.

Det synes vara en riklig iakttagelse all beslutsreglerna i 20 § polislagen innebär en viss inskränkning i polismans rätt att besluta om husrannsakan i förhållande Ull vad som ansetts gälla före polislagen, då regler i rättegångs­balken tillämpades analogt. Tidigare torde polisman ha ansetts kunna falla sådana beslut, förutom när del var fara i dröjsmål, i huvudsak när det förelåg ett beslut av vederbörlig myndighet om frihetsberövande; detta i analogi med 28 kap. 5 § rättegångsbalken. Jag vill dock i detta samman­hang låta det slå öppet vilka beslutsregler som bör ändras för alt de olika regleringarna skall bringas i bättre samklang med varandra. Det bör dock påpekas att polislagens bestämmelser är av avsevärt senare datum än rättegångsbalkens och att de förra torde avspegla den nutida synen på hur avvägningen mellan rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter bör ske.

Mot bakgmnd av det anförda kan jag på föreliggande underlag inte nu Ullstyrka en sådan ändring av föreskrifterna i 20 § polislagen som frän polischefshåll synes ha ifrågasatts.

Sveriges advokatsamfund

I likhet med rikspolisstyrelsen finner samfundet del av synneriig vikt att
klarhet råder om omfattningen av polismans rätt att själv besluta om
husrannsakan. Samfunder anser alt frågan om den enskildes integritet och
skydd bör tillmätas den största betydelse vid tolkningen av gällande lag­
stiftning därom. Enligt bestämmelse i 20 § polislagen är polismans beslu-    37

 

landeräll i frågan alllid begränsad till fall där fara är i dröjsmål. Polislagens     Prop. 1986/87:115 avfattning överensstämmer med den av professor Olivecrona hävdade tolkningen av innehållet i rättegångsbalkens 28 kap. 5 §. Samfundet anslu­ter sig Ull denna tolkning.

Någon anledning Ull ändring i denna bedömning synes ej föreligga. Däremot vill samfundet understryka att frågan om formerna för ingrepp i den enskildes integritet, formema för beslutets fattande och dokumentatio­nen inför dem som utsätts för ingreppet är av så central betydelse att den bör bli föremål för noggrann utredning, som emellertid bör ske i ett störte sammanhang och inte begränsas till tvångsingripandet husrannsakan.

38

 

Bilaga 5     Prop. 1986/87:115

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i polislagen (1984: 387)

Härigenom föreskrivs att 19 och 20 §§ samt mbriken närmast före 19 § polislagen (1984: 387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Kroppsvisitation                    Kroppsvisitation m. m.

19        §

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandel kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1.  av säkerhetsskäl för att vapen eller andra fariiga föremål skall kunna
tas om hand, eller

2.     för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kroppsvi­sitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller häl­sa, om det med hänsyn till omstän­digheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat en­ligt 36 kap. 3 § brottsbalken. För detta ändamål får polismannen även undersöka portfölj, handväs­ka eller annat liknande handba­gage.

20          §

För aft söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillträde Ull den eftersöktes bostad eller Ull annat hus, mm eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polis­mannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den efter sökte gäller därvid föremålels ägare eller innehavare.

En åtgärd  som  avses i första En åtgärd  som avses i första

stycket får endast om fara är i stycket får vidtas utan föregående

dröjsmål vidtas utan föregående be- beslut av polismyndigheten endast

slut av polismyndigheten. Endast om fara är i dröjsmål eller åtgärden

om det finns särskilda skäl får åt- syftar till att söka efter en person

gärden vidtas mellan kl. 21.00 och som är efterlyst och skall omhän-

39

6.00.                                  dertas vid anträffandet. Endast om

 

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1986/87:115

det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.

I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

40

 

Innehåll                                                                       Prop. 1986/87:115

Sid

Proposition......................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ .... 1

Propositionens lagförslag.......................................     2

Lag om ändring i polislagen (1984:387).................... .... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987             4

1   Inledning.........................................................     4

2   Kroppsvisitation m. m. enligt 19 § polislagen...........     5

3   Husrannsakan enligt polislagen.............................     8

4   Upprättade lagförslag.........................................    10

5   Spedalmolivering...............................................    11

Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387).. .. 11

6 Hemställan....................................................... .. 13

7 Beslut............................................................. .. 13

Utdrag ur lagrådels protokoll den 5 mars 1987........... .. 14

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987            15

Bilagor

Bilaga 1 Departementspromemorian Dnr 3353-86 Kroppsvisita­
tion för eftersökande av farliga föremål...... .. 16

Bilaga 2        Sammanställning av remissyttranden över promemorian.    25

Bilaga 3 Framställning från rikspolisstyrelsen 1985-10-25 ang. po­
lismäns rätt att besluta om husrannsakan i vissa fall              31

Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över rikspolisstyr­
elsens framställning................................ .. 33

Bilaga 5        Lagrädsremissens lagförslag................ .. 39

tMorstedts Tryckeri, Stockholm 1987                                                                                                            41