Regeringens proposition 1986/87:113

om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291), m.m. 1986/87:113

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 12 mars 1987.

På regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett par ändringar i de regler som styr förfarandet vid bl. a. de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ändringarna, som syftar Ull att underlätta och påskynda domstolarnas arbete, lar sikte särskilt på länsrätternas och kammarrätternas handläggning av skattemål.

Sålunda föreslås en utvidgning av länsrätternas möjligheter alt handlägga skattemål utan medverkan av nämndemän, alltså med en lagfaren domare ensam. För närvarande är en länsrätt domför med en lagfaren domare ensam bl. a. vid avgörande av mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 2 500 kr. Enligt förslaget höjs beloppsgränsen till 5 000 kr.

1 propositionen föreslås vidare att de allmänna förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomslolarna får ökade möjligheter att avstå från skriftväxling med sökandens eller klagandens motpart (s. k. kommunikation) i de fall där talan inte bifalls.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 113

1 Förslag till Prop. 1986/87:113

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §1 Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligt utlänningslagen (1980:376) som begärts med stöd av 57 § samma lag,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut om återkallelse Ulls vidare av ett körkort, körkortsUllslånd eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas,

5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett certifikal, devtillständ eller behörighetsbevis, när det är uppenbart alt ett sådant beslut bör meddelas,

6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsul-ten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skalle- och avgifts-processen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetslaxeringslagen (1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956:623),

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och 8 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfatlningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastighets-taxeringslagen (1979:1152),

6. mål som avser ändring av 6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 2500 taxerad inkomst med högst 5000 kr., kr.,

1. mål enligt skatte- och laxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan myndighet,

9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något

' Senaste lydelse 1986:169.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:113

körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är uppenbart att ett körkort, körkortstillständ eller traktorkort skall återkallas eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,

10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas eller om det är uppenbart att ett certifikal, elevtillstånd eller behörighetsbevis skall återkallas,

11. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

ti Riksdagen 1986187. I saml. Nr 113

Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggöres, och del som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasattes. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

Underrättelse enhgt första stycket behövs ej,

1. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig eller

2. om del kan befaras all under rättelse skulle avsevärt försvåra genomförandel av beslut i målet.

Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggörs, och del som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

Undertättelse enligt första stycket behövs ej,

1. om det inte finns anledning anta att talan kommer all bifallas helt eller delvis,

2. om underrättelse annars är uppenbart onödig eller

3. om del kan befaras all underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandel av beslut i målet.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:113

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987

Närvarande; statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin. Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291), m. m.

1 Inledning

Under senare år har de långa handläggningstiderna i vissa mältyper vid de allmänna förvaltningsdomstolarna, särskilt vid kammarrätterna och länsrätterna, varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Att lång tid förflyter från det att ett mål anhängiggörs till dess att domstolen avgör målet medför ölägenheter, i första hand naturligtvis för parterna i målet men även för domstolen själv. Det är angeläget att åtgärder i skilda hänseenden vidtas för alt främja en snabbare handläggning vid domstolarna.

Det är framför allt tidsutdräkten vid domstolarnas handläggning av skattemål som har tilldragit sig uppmärksamhet, jfr bl. a. riksrevisionsverkets rapport (P 1985:3) om långa handläggningstider i offentlig verksamhet. I min anmälan Ull 1987 års budgetproposition (prop, 1986/87:100 bil, 4 s. 72 och 73) har jag berört dessa frågor.

I avvaktan på de mer genomgripande förändringar för de allmänna förvaltningsdomstolarnas del som kan bli följden av de beslut som statsmakterna nyligen fattat bl. a. rörande det framlida taxeringsförfarandel (prop. 1986/87:47, SkU 11, rskr. 95) vill jag nu ta upp två förslag som jag aviserade i budgetpropositionen och som syftar till att på kortare sikt underlätta arbetet i domstolarna.

Den första frågan har väckts av skatteförenklingskommiltén (B 1982:03) som, inom ramen för sin översyn av bl. a. reglerna för skatteprocessen, i en framställning till justitiedepartementet föreslagit en vidgning av ensam-domarbehörighelen i länsrätt. Framställningen bör fogas Ull protokollet i delta ärende som bilaga I.

Den andra frågan avser en framställning till justiUedepartemenlet från kammarrätten i Stockholm och länsrätten i Stockholms län. De båda domstolarna föreslår där en vidgning av de allmänna förvaltningsdomstolarnas möjligheter all avgöra mål utan att höra motparten till den som anhängiggjort målet. Framställningen bör fogas Ull protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Framställningarna har remissbehandlats. En förteckning över remissin-

2 Allmän motivering

2.1 Ensamdomarbehörigheten vid länsrätt

Mitt förslag: En länsräit skall vara domför med en lagfaren domare ensam vid avgörande av mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr. i stället för som nu högst 2 500 kr.

SkatteförenklingskommiUéns förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas ulan erinran pä något undantag när. Ett par remissinstanser ifrågasätter om en höjning av beloppsgränsen medför nitgra nämnvärda effektivitetsvinster. Från flera håll understryks vikten av att, om förslaget genomförs, länsrätterna tillämpar regeln att ett mål skall prövas i fullsulten rätt om det är påkallat av särskild anledning.

Skälen för mitt förslag: En länsrätt är enligt huvudregeln domför med en lagfaren domare och tre n:imndemän, 17 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. 1 åtskilliga fall, som närmare anges i lagens 18 §, är länsrätten emellertid domför med en lagfaren domare ensam. Så är fallet bl. a. i mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 2 500 kr. (tredje stycket punkt 6). Om del är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, skall dock nämndemän delta även om länsrätten formellt är domför med en lagfaren domare ensam (andra stycket).

En beloppsgräns för ensamdomarbehörigheten i de nu avsedda fallen infördes är 1974, Gränsen drogs ursprungligen vid 500 kr., men höjdes år 1980 till 1 000 kr, och är 1982 till 2500 kr, I samband med den sistnämnda höjningen anförde föredragande statsrådet bl. a. alt gränsen borde anpassas till försämringen av penningvärdet och att de goda erfarenheter man hade från ordningen med ensamdomare i taxeringsmål talade för att behörigheten för ensamdomare även reellt vidgades något (prop. 1981/82:190 s.

6).

Del råder en bred enighet om att lekmannamedverkan vid våra domstolar är av stort värde från flera synpunkter. Samtidigt är del viktigt att man i mindre och enklare mål har möjligheter till ett snabbi, smidigt och billigt förfarande. Ett sätt att åstadkomma detta är att utnyttja möjligheten alt avgöra mål i enklare sammansättning. Såväl de lagfarna domarna som nämndemännen kan därigenom få mer lid för prövningen av de mer svårbedömda målen. Särskilt väsentligt ler sig detta när man arbetar med stora målbalanser, vilket alltjämt är fallet vid länsrätterna.

Den nuvarande beloppsgränsen tillkom för snart fem år sedan. Redan penningvärdeförsämringen gör det enligt min mening motiverat med en

höjning av gränsen. Det bör i det sammanhanget påpekas att det belopp tvisten i dessa fall i verkligheten gäller, nämligen den faktiska skatten på den inkomst som målet avser, normalt uppgår till ett väsentligt lägre belopp. En jämförelse med förfarandet vid tingsrätterna ger vid handen att en beloppsgräns om 5 000 kr. för ensamdomarbehörighet i länsrätt ingalunda ter sig orimlig. En tingsrätt skall i princip alltid bestå av en lagfaren domare ensam i tvistemål där förlikning om saken är tilläten, om värdet av del som tvisten gäller uppgår till högst ett halvt basbelopp (11650 kr. är 1986). Det kunde i och för sig övervägas att efter del mönstret av lagstiftningstekniska skäl införa en basbeloppsanknuten gräns för ensamdomarbehörigheten även vid länsrätt; jag har emellertid i detta lagstiftningsärende inte underlag för att bedöma lämpligheten av en sådan reform.

Jag förordar därför att kommitténs förslag, som godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser, genomförs och att alltså gränsen för ensamdomarbehörighet vid länsrätt höjs till 5000 kr. Med anledning av vad som uttalals under remissbehandlingen vill jag betona vikten av att taxeringsmål, som beloppsmässigt faller inom området för ensamdomarbehörighet men vars beskaffenhet påkallar prövning i fullsutten rätt, handläggs med nämndemän.

Avslutningsvis vill jag tillägga att det givetvis kan finnas skäl att se över reglerna om ensamdomarbehörighet i skattemål i samband med övergången Ull det nya taxeringsförfarande som riksdagen nu fattat ett principbeslut om (jfr prop. 1986/87:47 s. I19ff).

Prop. 1986/87:113

2.2 Kommunikation av besvärsinlagor m. m.

Mitt förslag: De allmänna förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolarna får vidgade möjligheter att avgöra mål utan att sökandens eller klagandens motpart har fått yttra sig. Förslaget innebär att domstolen får avstå frän att höra motparten om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas, dvs. att målet kommer att avgöras till motpartens nackdel.

Förslaget i den remitterade framställningen: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker framställningen eller lämnar den utan erinran. Från andra håll avstyrks framställningen. Därvid anförs bl. a. att redan gällande regler ger domstolarna Ullräckliga möjligheter att avstå från att höra motparten i de fall där något sakligt behov för denne att yttra sig inte föreligger. Vidare sägs från ett par håll att den föreslagna regeln medför risk all skattemäl inte blir tillräckligt utredda.

Skälen för mitt förslag: En av de grundläggande principerna i svensk rättskipning brukar uttryckas med orden "ingen skall dömas ohörd". En motsvarande grundsats gäller också inom förvaltningen. Att principen upprätthålls är väsentligt inte minst för att domstolars och andra myndigheters avgöranden så långt det är möjligt skall bli rikliga. Den är vidare av

n Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 113

stor betydelse för parternas och allmänhetens tilltro Ull de offenUiga orga- Prop. 1986/87:113 nens verksamhet.

Mot bakgrund av det nu sagda har förfarandet vid domstolar och andra myndigheter utformats så att ett mål eller ärende i princip inte får avgöras utan att motparten till den som väckt en fråga vid domstolen eller myndigheten har beretts tillfälle att yttra sig. När det gäller skriftligt förfarande uttrycks detta vanligen så alt domstolen eller myndigheten har en skyldighet att kommunicera sökandens inlaga med motparten.

Den nu berörda huvudregeln är emellertid försedd med undantag. Dessa har huvudsakligen avseende på sådana fall där en kommunikation inte behövs för att tillgodose motpartens intressen. I rättegångsbalken (RB) föreskrivs sålunda i fråga om del skriftliga besvärsförfarandet i hovrätt att någon ändring i del överklagade Ungsrättsbeslulet inte får ske utan alt klagandens motpart haft tillfälle att yttra sig; om tingsrättens beslut inte ändras, behöver motparten däremot inte höras i målet (52 kap. 7 § RB). Och enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223), där som huvudregel föreskrivs en skyldighet för en myndighet alt i ärende som rör myndighetsutövning mot någon enskild bereda den som är part tillfälle att yttra sig, medges undantag från denna skyldighet bl. a. i den situationen all myndighetens avgörande i ärendet inte går parten emot.

För de allmänna förvaltningsdomstolarnas och försäkringsdomstolarnas del regleras dessa frågor i 10 och 18 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL). I 10 § FPL stadgas som huvudregel att ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling varigenom mål anhängiggörs skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas all svara inom viss Ud vid påföljd all målet ändå kan komma alt avgöras. Undanlag från skyldigheten alt kommunicera medges, såvitt nu är av intresse, om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig.

Av 18 § FPL framgår att, innan ett mål avgörs, varje part skall ha fått kännedom om det som Ullförts målet genom annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över det, om del inte föreligger sådana omständigheter som enligt 10 § FPL medger undantag från kommunikationsskyldigheten.

Alt rätten enligt 10 § FPL avstår från underrättelse såsom uppenbart onödig torde i praxis ske främst i sådana fall där man redan när målet anhängiggörs kan konstatera att någon tvist inte föreligger mellan parterna, t. ex. i många fall där länsskattemyndighelen (fram Ull den I januari 1987 taxeringsinlendenten) anför besvär till förmån för den skaltskyldige eller i situationer där det är uppenbart att den skaltskyldiges talan skall bifallas. Denna möjlighet att avstå från kommunikation är därför av mindre intresse i delta sammanhang.

Framställningen från kammartätten i Stockholm och länsrätten i Stock
holms län avser i stället det fallet all domstolen inte ser någon anledning all
bifalla talan på grundval av del som anförs av sökanden. Enligt vad som
anförs i framställningen stämmer lagtextens rekvisit för att kommunikation
skall få underlåtas i dessa fall, alltså alt det skall vara uppenbart att talan ej
kan bifallas, mindre väl överens med uttalanden i förarbetena. Detta sägs
ha medverkat till bristande enhetlighet i tillämpningen av regeln och Ull alt 8

man i vissa fall måste kommunicera trots alt detta inte är sakligt motiverat.

I propositionen angående FPL uttalade föredragande statsrådet alt man Prop. 1986/87:113 med den föreslagna regeln om undantag från skyldigheten att kommunicera i praktiken uppnådde överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 § RB alt hovrätt får göra ändring i undertättens beslut såvitt angår motparts rätt endast om tillfälle har lämnats denne all förklara sig (prop. 1971:30 del 2 s. 546).

Jag menar för min del att man i ett skriftligt förfarande av förvaltningsprocessens typ inte kan rikta några avgörande invändningar från rättssäkerhetssynpunkt mot en ordning som innebär alt domstolen i princip avslår från att låta den part komma till tals som inte får någon nackdel av domstolens avgörande. Denna ordning gäller - som jag nämnde nyss - i besvärsprocessen i hovrätt och i förvaltningsförfarandet. Jag vill i det sammanhanget påpeka att 17 § i den nya förvaltningslagen (1986:223) anger det fallet att avgörandet inte går parten emot som ett exempel på en situation där kommunikation med parlen är uppenbart onödig (jfr prop. 1985/86:80 s. 67).

Med dessa utgångspunkter kan del hävdas att FPL:s regler 1 berörda delar är mindre lämpligt utformade. Eftersom det avgörande bör vara om någon ändring till motpartens nackdel kommer att ske eller ej, kan det lyckas alltför långtgående att kräva alt del skall vara uppenbart att talan inte kan bifallas för alt rätten skall få avslå frän kommunikation.

Vid remissbehandlingen har frän några håll hävdals att det i skattemäl, där en enskild part på viss grund yrkar nedsättning av den taxering som åsalts honom i lägre instans, vid en kommunikation med länsskattemyndighelen kan komma fram omständigheter som gör att besvären skall bifallas, trots att dessa före kommunikationen framstod som utsiktslösa. Detta hänger - påpekas det - samman med att skatleprocessen än så länge är utformad som en s.k. beloppsprocess, vilket bl. a. innebär att domstolen har möjlighet att inom ramen för det yrkade beloppet ändra laxeringen på annan grund än som åberopats av klaganden. Man har också pekat på regeln i 1 § taxeringslagen (1956:623, TL), enligt vilken vid taxeringsverksamheten skall iakttas att taxeringarna överensstämmer med skatteförfattningarna och i möjligaste mån blir likformiga och rättvisa. De som menar alt länsskattemyndighelen i princip alltid bör få yttra sig över en enskild parts besvär hävdar att det är länsskaltemyndighelens uppgift att - oavsett vad klaganden själv anfört - aktivt undersöka om taxeringen är riktig och att leta efter tänkbara alternativa grunder för ändring.

Enligt 8 § FPL åligger det domstolen att se till all varje mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Av förarbetena Ull denna regel framgår all domstolarnas materiella processledning i skattemål avsågs bli begränsad Ull att vägleda parterna om hur deras talan kunde behöva kompletteras. Vidare framhölls det att - trots att det ankommer pä parterna att skaffa fram utredning i ett mål - domstolen själv kan vidta de åtgärder i utredningshänseende som ligger närmast till hands för den (jfr prop. 1971:30 s. 290 ff, 529 f, 579 ff).

Utredningsskyldigheten efter en enskild parts överklagande i ett skatte
mål måste med de nu redovisade utgångspunkterna anses begränsad. Den
som överklagar sin taxering kan inte anses ha befogade krav på alt, oavsett 9

vad han anför till stöd för sin talan, få en fullständig överprövning av Prop. 1986/87:113 taxeringen. Skattedomstolarnas handläggning av mål om taxering skall inte i första hand ses som en allsidig revision av det grundläggande taxeringsbeslutet. 1 stället är det de frågor som själva överklagandet väcker som bör komma - och naturligtvis i praktiken också kommer - i blickpunklen.

Domstolen kan givetvis fullgöra sina skyldigheter i utredningshänseende på olika sätt. Ett förfarande, som fortfarande förekommer på sina håll, är att domstolen utan någon egentlig egen granskning av målet regelmässigt remitterar besvär av enskilda skattskyldiga till länsskattemyndigheten för yttrande. Ett annat, alltmer vanligt förekommande allemativ är att domstolen själv inledningsvis granskar åtminstone de enklare fallen (jfr för förvaltningens del 13 § förvaltningslagen). Om domstolen efter en sådan inledande granskning inte finner någon anledning anta alt besvären kommer all bifallas, måste det mot bakgmnd av vad som nyss sagts anses fullt acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt att domstolen avstår från att låta länsskattemyndighelen göra en ytteriigare granskning och avgör målet direkt.

Del finns åtskilligt att vinna såväl för den enskilde som för staten om man på det nu beskrivna sättet kan förkorta handläggningstiderna genom att minska på kommunikationen. En sådan ordning har dessutom den fördelen alt den ger länsskattemyndigheterna mer tid ål komplicerade taxeringar. Den inledande granskningen ger också domstolen ett tillfälle all pä ett tidigt stadium infordra de klarlägganden och kompletteringar från den skaltskyldige som kan behövas. En ordning som innebär en mer aktiv processledning från domstolens sida torde hgga väl i linje med den utveckling mot färte men mer komplicerade skattemål som kan förutses som en följd av det pågående reformarbetet på taxeringsområdet.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att man i princip kan godta den i framställningen framförda tanken att slopa uppenbarhetsrekvisitet som grund för att underlåta kommunikaUon och i stället anknyta till domstolens bedömning att det saknas anledning att bifalla sökandens talan. Som jag nyss antydde ger en sådan regel möjlighet för domstolen att i skattemäl välja mellan att antingen själv, i den utsträckning jag nyss angivit, granska och vid behov komplettera målet sä att reglerna om utredningsskyldighet i 8 § FPL tillgodoses och att, t. ex. i mer komplicerade mål, låta utredningen berikas genom skriftväxling med motparten.

Den föreslagna regeln bör givetvis gälla inte bara mål som anhängig-gjorts vid domstolen efter överklagande utan också s.k. ansökningsmål. Lagtexten bör bl. a. på grund därav få en jämkad lydelse i förhållande till vad som föreslagils i framställningen.

Regeln bör vidare, liksom nuvarande bestämmelser på området, tilläm
pas vid alla domstolar som faller under FPL:s område, alltså de allmänna
förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolarna. Självfallet får till-
lämpningen av regeln styras av processens karaktär vid de olika domsto
larna, I praktiken torde det vara möjligt att i störte utsträckning avstå från
kommunikation med stöd av regeln ju högre upp man kommer i instans
kedjan. Detta hänger samman med att det i högre rätt i allmänhet torde
vara lättare all redan pä grundval av klagandens skrivelse bedöma om del 10

finns anledning att ändra den lägre instansens avgörande. Det är bl, a, Prop, 1986/87:113 lättare att fastställa vad processen i realiteten rör sig om. Vidare är den befintliga utredningen i allmänhet fylligare.

Som jag tidigare sagt hänger regleringen i 10 § FPL nära samman med reglerna i 18 § FPL om parternas rätt att före målets avgörande få del av det underlag domstolen har för avgörandet. Det kunde vara befogat att i samband med en ändring av det slag som nu diskuteras ta upp frågan om en mer grundläggande revision av dessa regler (jfr 52 kap. 7 § RB och 17 § förvaltningslagen). Den frågan får emellertid anstå till en eventuell senare översyn av FPL.

Jag förordar att 10 § FPL ändras i enlighet med det sagda. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa lillämpningsfrågor.

3 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1987, Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättals förslag till

1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
samt

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Förslagen bör fogas Ull protokollet i delta ärende som bilaga 4.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

18 §

Paragrafen behandlar ensamdomarbehörigheten i länsrätt. Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen har beloppsgränsen i tredje stycket sjätte punkten höjts frän 2500 till 5000 kr.

5.2 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

10 §

I paragrafens första stycke, som upptar huvudregeln om förvallningsdom-
stolamas skyldighet alt kommunicera ansöknings- och besvärshandlingar
m. m. med sökandens motpart, föreslås endast språkliga ändringar. 11

Andra stycket reglerar när domstolen får avstå från kommunikation. Prop. 1986/87:113 Den nuvarande första punkten har av redaktionella skäl delats upp i två punkter. 1 den nya första punkten upptas det i den allmänna motiveringen behandlade förslaget att domstolen skall få avslå från kommunikation, om det saknas anledning anta att talan kommer att bifallas.

Den nya regeln innebär att målet kan avgöras direkt, om domstolen vid sin inledande genomgång av målet inte finner någonting som lyder på alt talan bör bifallas. Det behöver således inte, som enligt paragrafens nuvarande lydelse, vara uppenbart alt talan inte kan bifallas. En förutsättning för att målet skall få avgöras direkt är givelvis att det befintliga materialet är tillräckligt för att domstolen skall kunna anses ha fullgjort den utredningsskyldighet som enligt 8 § FPL åvilar domstolen. Är materialet inte tillräckligt med hänsyn till denna regel bör domstolen inhämta sådana kompletteringar som behövs för all klargöra partens ståndpunkt. Domstolen bör också vara oförhindrad att inom ramen för sin processledning upplysa parten om vilken ytterligare utredning som kan behövas. Leder en sådan komplettering till all partens talan framstår som bättre grundad, kan det bli aktuellt att kommunicera med motparten, som genom rättens åtgärder får ett mer fullständigt underlag för sitt eget yttrande. I sammanhanget finns anledning att erinra om alt reglerna om besvärstider i 76 § TL innebär att det inte är lämpligt att avgöra mål innan båda parters besvärslid gått Ull ända. Domstolen bör alltså i de fall besvären inte kommuniceras avvakta med avgörandet Ull dess länsskaltemyndighelens besvärsUd löpt ut (jfr beträffande högre rätt 108 § TL).

Som påpekats i den allmänna motiveringen tar den nya regeln framför allt sikte på enklare skattemål. I bl.a. mer komplicerade skattemål torde del - när del gäller förfarandet i länsräit - i allmänhet vara ändamålsenligt att länsskattemyndigheten redan från början, eller efter en eventuellt erforderlig komplettering från den skaltskyldige, bereds tillfälle att yttra sig över en enskild skallskyldigs besvär, trots all domstolen på del befintliga materialet inte finner något skäl Ull ändring av det överklagade taxeringsbeslutet.

Som ytterligare exempel på fall där kommunikation bör ske kan nämnas den situationen all besvär från en skattskyldig kommer in för sent men på grund av sitt materiella innehåll kan tänkas bli tillstyrkta av länsskattemyndighelen (jfr 76 § TL). Kommunikation bör givetvis också äga mm om det finns anledning att tro all ytterligare material som kan komma fram genom kommunikation med motparten skulle kunna leda till bifall helt eller delvis. Detsamma bör gälla om omständigheterna är sådana att det kan länkas all länsskattemyndighelen skulle vilja föra talan till förmån för den skaltskyldige. I skattemål som gäller värderingsfrågor och där den åberopade bevisningen ger anledning Ull tvekan om de påstådda omständigheterna föreligger bör kommunikation ske om det finns anledning tro all besvären skulle kunna helt eller delvis bifallas på tillstyrkan av motparten.

Lagrådet Prop. 1986/87:113

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-03-05

Närvarande: f d. justitierådet Hult, justitierådet Erik Nyman, regeringsrådet Dahlman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar samt

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Paul Ar-nell. Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:113

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291), m.m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 5 mars 1987) över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto
lar,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Föredraganden anför att lagrådet har lämnat förslagen utan erinran och

hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt anta de av lagrådet granskade förslagen med eU par ändringar av redakUondl natur.

Regeringen ansluter sig Ull föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

Bilagal Prop. 1986/87:113

SKATTEFÖRENKLINGSKOMMITTEN 1986-11-26

(SFK)

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Skatteförenklingskommiltén (SFK) har enligt sina direkUv (1982:24) att göra en översyn av bl. a. reglerna för skatteprocessen. Huvuddelen av detta uppdrag återstår även om vi i betänkandet Förenklad taxering (SOU 1985:42) föreslagit att principbeslut fattas om all gå över från nuvarande beloppsprocess till sakprocess. I prop. 1986/87:47, som nu ligger på riksdagens bord, föreslås riksdagen fatta detta principbeslut.

Vårt arbete med att utforma de nya processreglerna beräknas pågå ytterligare något eller några år. Reformen kan träda i kraft Udigasl i början av 1990-talel. Det är emellertid från olika synpunkter angelägel alt påskynda den avarbetning som pågår av balanserna i länsrätter. Vi har därför undersökt möjligheterna all nu vidta åtgärder i detta syfte.

En åtgärd som skulle kunna få viss effekt är alt höja beloppsgränsen i 18 § tredje stycket 6 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Den nuvarande beloppsgränsen på 2 500 kr fastställdes 1982.

Förutom en anpassning Ull den penningvärdeförsämring som skett menar vi att det är motiverat med en viss reell utvidgning av ensamdomarbehörigheten. Vi föreslär därför att beloppsgränsen höjs till 5000 kr.

Gösta Ekman

/Karin Almgren

Bilaga 2 Prop. 1986/87:113

KAMMARRÄTTEN I STOCKHOLM 1986-06-18

LÄNSRÄTTEN I STOCKHOLMS LÄN 1986-06-19

Justitiedepartementet

Framställning om ändring av 10 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Enligt 10 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) - FPL -skall ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, genom vilken mål anhängiggörs, och det som hör till den tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd sätts i fråga. Mottagaren skall föreläggas all svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma alt avgöras.

I lagmmmets andra stycke p. 1 anges alt underrättelse inte behöver ske, om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller alt underrättelse är onödig. Enligt p. 2 i samma stycke behöver underrättelse inte heller äga mm, om det kan befaras att den avsevärt skulle försvära genomförandet av beslut i målet.

Bestämmelsen i 10 § FPL bör ses i sammanhang med föreskriften i 8 § samma lag att rätlen skall tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, att rätten vid behov anvisar hur utredningen bör kompletteras och att överflödig utredning får avvisas.

1 förarbetena sägs (prop. 1971:30 s 546) att undantagsregeln i 10 § första stycket p. 1 FPL om alt kommunikation inte erfordras, om det är uppenbart alt talan inte kan bifallas, i praktiken har samma innebörd som motsvarande regel i 52 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) om kommunikation av besvär i hovrätt, I första stycket av det sist nämnda lagrummet anges att, om motparten anses böra bli hörd över besvären, besvärsinlagan och del som hör till den skall delges med motparten och föreläggande meddelas honom att komma in med en skriftlig förklaring. Enligt andra stycket får ändring inte göras i underinslansens beslut såvitt gäller motpartens rätt, utan att han har fått tillfälle all förklara sig. Innebörden av den senare bestämmelsen är att det är nödvändigt att höra motparten bara om hovrätten avser att ändra underrättens avgörande till hans nackdel.

Föreskrifterna i FPL om kommunikaUon är ett utflöde av den övergripande rättsgrundsatsen att ingen skall dömas ohörd. Som har framgått medger 10 § andra stycket p. 1 samma lag undantag från kommunika-lionsskyldighelen i två fall, nämligen

- om del är uppenbart att talan ej kan bifallas och

- om det är uppenbart alt underrättelse är onödig.

Del senare av de båda fallen torde i praktiken komma Ull användning praktiskt taget uteslutande i länsrätt och inte särskilt ofta där heller. Del rör sig om mera uppenbara bifallssilualioner, där talan förs av en enskild och kommunikation med det allmännas företrädare framstår som en onödig formalitet. Ett exempel är om taxeringsnämnden har försummat att göra schablonavdrag eller om en skallskyldig i länsrätten givit in ett kvitto eller dylikt som vederbörande inte presterat i taxeringsnämnden och som uppenbarligen skulle ha lett till en annan taxering. Bestämmelsen bör alltså

ses som en säkerhetsventil mot överflödiga kommunikationsåtgärder. Prop. 1986/87:113 Denna framställning tar inte sikte på denna föreskrift.

När det gäller det första fallet - "om det är uppenbart att talan ej kan bifallas" - synes tillämpningen brista i likformighet förvaltningsdomstolarna emellan. Skälet torde vara en bristande överensstämmelse mellan lagtexten och motivuttalandena, där motivutlalandena synes anvisa möjligheter till en större återhållsamhet i fråga om kommunikation än som naturiigen faller in under lagtexten.

Anledning föreligger därför att se över den aktuella texten.

En utgångspunkt bör härvid vara att en mera omfattande kommunikationsskyldighet inte föreskrivs än som är sakligt påkallad. Vidare bör gälla att undertättelse i allmänhet inte skall behöva ske till part som inte själv har anfört besvär, om ändring inte görs i det överklagade beslutet till partens nackdel.

Åtskilliga skäl kan åberopas mot en överflödig kommunikation.

Motparten — vare sig han är en enskild eller en myndighet - drabbas i onödan av Udsutdräkt, arbete och kostnader. Detta gäller även klaganden, om han anser sig böra i sin tur bemöta motpartens genmäle.

Även för domstolen uppstår i onödan tidsutdräkt, arbete och kostnader.

I sammanhanget förtjänar särskilt framhållas hur överflödig kommunikaUon bidrar Ull långa handläggningstider i framför allt skattemål och hindrar del allmännas företrädare, taxeringsintendenterna, att inrikta sig på mera angelägna ärenden. Detta har bl. a. belysts i riksrevisionsverkets rapport Långa handläggningslider (1984:695 s 21).

En kortfattad redogörelse för ett mUnmässigt skatteärende i länsrätt belyser hur många arbetsmoment som ingår och som kan sparas om man avslår från en onödig remiss.

För varje mål som kommuniceras skrivs ett följebrev ut.

Remissen dagbokförs och distribueras till besvärsenheten, där den registreras. En taxeringsintendent går igenom handlingarna i målet och skriver ett koncept till yttrande. Konceptet skrivs ut, granskas och kanske också rättas före underskrift. Yttrandet registreras hos besvärsenheten och ärendet avregislreras där. Efter befordran till domstolen registreras yttrandet i denna och kommuniceras eventuellt med den skaltskyldige. Eventuellt föranleder detta ytterligare en skrivelse från den skattskyldige och den skrivelsen kan i så fall komma att bli föremål för samma procedur.

Även om kommunikation inte görs obligatorisk annat än i ändringssituationer finns anledning anta alt domstolarna beslutar om remiss i de fall då detta är påkallat. Risk torde för övrigt föreligga att kommunikation även efter en ändring av 10 § FPL snarare kommer att ske för ofta än för sällan.

Som exempel på fall där kommunikation bör ske även om detta inte är
obligatoriskt kan nämnas den situationen att besvär från en skatlskyldig
kommer in för sent men pä gmnd av sitt materiella innehåll kan tänkas bli
tillstyrkta av taxeringsinlendenten. Det synes dock knappast nödvändigt
att, av hänsyn till intendentens möjligheter att besvära sig Ull den skatt
skyldiges förmån eller att biträda dennes talan respektive till eventuell
förekomst av extraordinär besvärsräll, "mtinmässigt" kommunicera be
svär i skattemäl. Den ringa frekvensen av sådana fall i praktiken bör 1

rimligen vägas mot den meromgång som mlinmässig kommunikation ger Prop. 1986/87:113 över hela linjen.

Ett annat fall där kommunikation bör äga mm är om besvären inte kan bifallas pä befintligt material men det finns anledning tro att ytterligare material, som kan framkomma genom skriftväxlingen, skulle kunna leda till bifall helt eller delvis. En variant på detta är att omständigheterna i målet är sädana att del kan länkas att taxeringsintendenten skulle vilja föra talan Ull förmån för den skattskyldige.')

En tredje situaUon är om besvären, när det gäller en värderingsfråga, skulle kunna helt eller delvis bifallas på tillstyrkan av motparten.

Gemensamt för dessa och liknande fall synes vara att redan föreskriften i 8 § FPL att rätten skall tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver hindrar att målet avgörs i befintligt skick.

Sammanfattningsvis talar starka praktiska skäl för att 10 § FPL ges en lydelse som är ägnad att inom hela förvaltningsdomstolsorganisationen leda till den rättstillämpning som avsågs vid lagens tillkomst och som överensstämmer med motsvarande bestämmelse i RB för besvärsmål.

Mot en sådan lösning kan i och för sig invändas alt kommunikalionsskyl-digheten enligt RB är mera omfattande i tvistemål och brottmål. FPL bygger emellertid, till skillnad mot den starkt koncentrerade och muntliga processen i tvistemålen och brottmålen (men i likhet med processen i besvärsmålen i de allmänna domstolarna), på en skriftlig handläggning. Betänkligheter synes därför inte heller föreligga från rättssäkerhetssynpunkt eller annars ur principiella aspekter. I stället skulle rättssäkerheten främjas om målen handläggs med mindre tidsutdräkt. Det är nämligen ett viktigt moment i denna säkerhet att parterna inte skall behöva vänta alltför länge på avgörandet, något som tyvärr nu är alltför vanligt, särskilt i skallemålen.

Kammmarrätten och länsrätten hemställer att ändring sker av det aktuella lagrummet i enlighet med vad som framgår av bilagda förslag till lagtext.

Anmärkas kan att i kammartätt prövningen huruvida kommunikation skall ske eller ej primärt faller på referenten, se 18 § förordningen (1979:571) med kammarrättsinstruktion.

Delta ärende har avgjorts i respektive domstols kollegium. Härvid har deltagit, i kammarrätten kammarrättspresidenten Henry Montgomery, kammmarrättslagmännen Anitha Bondestam och Björn Rydholm, kammarrättsrådet Curt Berglund, avdelningsdirektören Birgitta Edling och assistenten Ann-Marie Lagerstam med Henry Montgomery som föredragande saml i länsrätten lagmannen Åke Lundborg, chefsrådmännen Cecilia Mandal-Ericsson, Lennart Engström, Siw Bergman och Johan Anneli, rådmannen Bo Konradsson och förste byråsekreteraren Lilian Skoglund, de två sistnämnda personalföreträdare, med Åke Lundborg som föredragande.

Henry Montgomery Åke Lundborg

(president) (lagman)

' Jfr Wennergren, Förvaltningsprocess, 2 u s, 146, 19

Underbilaga till bilaga 2 Prop. 1986/87:113

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förslag till ny lydelse av 10 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggöres, och det som hör Ull den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasattes. Mottagaren skall föreläggas all svara inom viss lid vid påföljd att målet ändå kommer att avgöras.

Undertättelse enligt första Underrättelse enligt första

stycket behövs ej, stycket behövs ej,

1. om det är uppenbart att talan I. om anledning saknas att änd-
ej kan bifallas eller att underrättel- ra det överklagade beslutet till
se är onödig eller nackdel för den som skulle avses

med underrättelsen

2. om underrättelse annars är uppenbart onödig eller

2. om det kan befaras all under- 3. om det kan befaras att under
rättelse skulle avsevärt försvåra ge- rättelse skulle avsevärt försvära ge
nomförandet av beslut i målet. nomförandel av beslut i målet.

Bilaga 3 Prop. 1986/87:113

Förteckning över remissinstanser

Skatieförenklingskommitléns framställning

Yttranden har avgells av justitiekanslem, domstolsverket, riksskatteverket, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Jönköping, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Uppsala län, länsrätten i Södermanlands län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Kopparbergs län, riksdagens ombudsmän, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges skattechefer, centralorganisationen SACO/SR och landsorganisationen i Sverige (LO).

Framställningen från kammarrätten i Stockholm och länsrätten i Stockholms län

Yttranden har avgells av regeringsrätten, justitiekanslern, domstolsverket, riksskatteverket, statskontoret, riksrevisionsverket, kammarrätten i Göteborg, kammarrätten i Sundsvall, kammarrätten i Jönköping, länsrätten i Malmöhus län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Västerbollens län, länsrätten i ÖstergöUands län, länsst rdsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Malmöhus län, riksdagens ombudsmän, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges skattechefer, centralorganisationen SACO/SR, tjänstemännens centralorganisation (TCO) och landsorganisationen i Sverige (LO).

Bilaga4 Prop. 1986/87:113 Till lagrådet remitterade lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs alt 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §' Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt saml vid sådant förhör i ärende enligt utlänningslagen (1980:376) som begärts med stöd av 57 § samma lag,

3. vid beslut som avser endast rällelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas,

5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett certifikal, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas,

6. vid annat beslut som inte innefattar sluUigt avgörande av mål.

Om del inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skalle- och avgiftsprocessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetslaxeringslagen (1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skalterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet all lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956:623),

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och 8 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfatlningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skall och mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

6. mål som avser ändring av 6. mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst 2500 taxerad inkomst med högst 5000
kr., kr..

Senaste lydelse 1986:169, 22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:113

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i eft ärende hos en annan myndighet,

9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är uppenbart all ett körkort, körkortsUllslånd eller traktorkort skall återkallas eller att ett uUändskt körkort inte skall godkännas,

10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär alt varning meddelas
eller om del är uppenbart all ett certifikal, elevtillstånd eller behörighets
bevis skall återkallas,

11. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Nuvarande lydelse

10'

Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggöres, och det som hör till den skall Ullställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasattes. Mottagaren skall föreläggas alt svara inom viss Ud vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

Undertättelse enligt första stycket behövs ej,

/. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig eller

2. om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandel av beslut i målet.

Föreslagen lydelse

Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggörs, och del som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss Ud vid påföljd all målet ändå kan komma all avgöras.

Underrättelse enligt första stycket behövs ej,

/. om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas,

2. om underrättelse annars är uppenbart onödig eller

3. om det kan befaras att en undertättelse skulle avsevärt försvåra genomförandel av beslut i målet.

Innehåll Prop. 1986/87:113

Proposition ...................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag ...................................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987 ,,,, 5

1 Inledning ........................................................ ... 5

2 Allmän motivering ........................................... 6

2.1 Ensamdomarbehörigheten vid länsrätt ........... 6

2.2 Kommunikation av besvärsinlagor m. m.............. ... 7

3 Ikraftträdande ............................................... .. 11

4 Upprättade lagförslag ........................................ .. 11

5 Spedalmolivering ............................................. .. 11

6 Hemställan .................................................... .. 13

7 Beslut .......................................................... .. 13

Lagrådets yttrande ........................................... .. 14

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987 ... 15

Bilagor

Bilaga 1 Framställning från skatteförenklingskommiltén 16

Bilaga 2 Framställning frän kammarrätten i Stockholm och länsrät
ten i Stockholms län ............................... .. 17

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser .......... .. 21

Bilaga 4 Till lagrådet remitterade lagförslag ....... 22

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 25