Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 12 mars 1987.

På regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglerna om de straffprocessuella fri-hetsberövandena gripande, anhållande och häktning. Ändringarna, som i huvudsak grundar sig på förslag från 1983 års häktningsutredning, berör bl. a. förutsättningarna för att fä tillgripa häktning och anhållande samt de frister inom vilka sådana frihetsberövanden skall prövas av domstol.

När det gäller häktningsförutsättningarna skall huvudregeln även i fortsättningen vara att endast den får häktas som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett är eller mer. Liksom nu skall härutöver krävas att en eller flera av tre särskilda häktningsförutsättningar föreligger, nämligen att det föreligger fara för att den misstänkte avviker, försvårar utredningen eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Främst för att markera vikten av att häktning används i tillräcklig utsträckning för att motverka återfall i brott föreslås en omfor-mulering av beviskravet för de särskilda häktningsförutsättningarna. Enligt förslaget skall häktning kunna ske när det föreligger risk för avvikande, försvärande av utredning eller fortsatt brottslig verksamhet. Vid risk för fortsatt brottslig verksamhet förutsätts att särskild hänsyn skall tas till sådan brottslighet som innebär risk för enskildas liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet.

Vidare föreslås att reglerna om domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden anpassas till den praxis som utvecklats vid tolkningen av Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Enligt förslaget skall åklagaren avge häktningsframställning till domstolen samma dag som han beslutat om anhållande eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får åklagaren dröja till tredje dagen efter anhållandet.

1 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

Domstolen skall enligt huvudregeln hålla häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen görs eller senast dagen därefter. Förhandlingen får dock aldrig hållas senare än fyra dagar efter det faktiska frihetsberövandet. Förslaget innebär en väsentlig förkortning av de nuvarande fristerna för domstolsprövningen. Vid beräkningen av de nu angivna fristerna likställs lördagar, söndagar och helgdagar med vanliga arbetsdagar. Detta innebär bl. a. att tingsrätterna i fortsättningen måste vara beredda att hålla häktningsförhandlingar under veckosluten och på helgdagar.

Med hänsyn till de korta tidsfrister som enligt förslaget gäller för domstolens prövning av frihetsberövandet måste det öppnas möjlighet för domstolen att besluta om häktning trots att utredningen inte kommit så långt att sannolika skäl för brottsmisstanken föreligger. Häktning föresläs sålunda kunna ske om den anhållne är skäligen misstänkt för brottet och det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. I sådana fall skall häktningsfrågan alltid omprövas senast inom en vecka.

I propositionen föreslås också en ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister. Ändringen syftar till att ge i första hand domstolarna möjlighet till terminalåtkomst till registret.

De nya reglerna om anhållande och häktning föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 1986/87:112

År någon på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse ett är eller däröver, må han häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå följa fängelse och har den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, må han häktas, om det skäligen kan befaras, att han avviker.

Är för brottet icke stadgat lindrigare straffan fängelse i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter, må häktning icke ske.

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver,/år häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han

/. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

3§

Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra allvarligt men för bamet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskih stadgat.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för häktning stadgas i 25 kap.

Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den begränsning som följer av 19 §, häktas, om

1. förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i I § första och tredje styckena eller 2 § och

2. det är av synnerlig vikt alt han tas iförvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet.

4§

Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra all-variigt men för bamet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under arton år finns särskilda bestämmelser.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för häktning/örei/cr/vj i 25 kap.

4§

Beslut om häktning meddelas av rätten.

Förekomma mot någon skäl //// häktning, må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synneriig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages iförvar.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall innehålla uppgift om det brott misstanken avser samt ange grunden för anhållandet.

5§

.Beslut att häkta någon meddelas av rätten. / häktningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.

Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i20 §.

6§

Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.

Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av synnerlig vikt att han tas iförvar i avvaktan på ytterligare utredning.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. / anhåltningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för anhållandet.

Förekomma mot någon skäl //// anhållande men kan beslut därom icke utan fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, vara fängelse kan följa, å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överiämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos åklagaren. Denne har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, om den gripne skall anhållas eller friges.

Har den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest inte närvarande då beslutet medde-

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman / brådskande fall gripa honom även utan anhåll-ningsbeslut.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar/år också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

8§

Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verk-

las, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos åklagaren.

Avviker den som misstänks för brott och förekommer skäl //// hans anhållande, får åklagaren efterlysa honom.

8§*

Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, så snart det kan ske, för förhör inställas för åklagaren eller för polisman som har fått i uppdrag att hålla förhöret.

ställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.

Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas.

Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom.

Åklagaren skall, om inte den anhållne friges, senast dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 § inställdes till förhör, avluta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häktningsfrågan, får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes för förhör. Görs inte framställning enligt vad som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart friges.

I samband med framställningen skall till rätten samt till den anhållne och hans försvarare överlämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån de har betydelse för prövningen av häktningsfrågan. Rätten kan dock medge att överlämnandet får anstå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall också uppgift lämnas därom.

Häktningsframställning skall göras samma dag som anhållningsbeslutet meddelades eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl, får framställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, skall vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då beslutet verkställdes.

Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet-.

Fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 14-16 §§ är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. Ifråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14-16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå avgöras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vicl rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten samma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fiärde dagen efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon, som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan om häktningsbesluts verkställande inkommer, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, sä länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att utredningen be-drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

År den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. År det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.

Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten.

19 §

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller //// rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för häktning, förordne rätten omedelbart att den häktade skall frigivas.

skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten skall samma dag eller senast dagen efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.

Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.

20 §

Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,

1. om inte inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller förlängning av tiden har begärts eller

2. om det inte längre finns skäl för beslutet.

Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även av åklagaren. Rätten skall snarast underrättas om åtgärden.

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

År det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen, eller ett annat brott, för vilket han misstänks, förvaras på annan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren förordna att överförandet tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren far även besluta att den häktade, sedan han överförts till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall/öras /i7/ häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall/öras //// en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

Är någon skäligen misstänkt för brott, på vilket fängelse kan följa, och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av broUets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff

Är någon skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, och finns det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor efter utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

Så snart målets beredande avslutats, skall hovrätten bestämma tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfrågor eller sådana delar av saken som får avgöras särskilt/år huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom två veckor efter utgången av den tid som anges i 2 §, om det inte till följd av åtgärder som avses i 11 § eller andra omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Har den tilltalade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räknas frän den dag han häktades.

2§'

Nuvarande lydelse

På begäran av åklagaren får jus-titiekanslern medge förlängning av den tid, inom vilken enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken häktningsframställning senast skall avlåtas, med högst tio dagar. Begäran därom skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utredning oundgängligen erforderlig, får justitiekanslern på begäran, som görs före anståndstidens utgång, meddela ytterligare förlängning med högst femton dagar.

Görs inte häktningsframställning inom tid som för varje fall är föreskriven eller, om begäran om förlängning inte bifallits, senast dagen efter den dag då åklagaren mottog meddelande därom, skall den anhållne omedelbart friges.

Föreslagen lydelse

På begäran av åklagaren får rätten, om det är nödvändigt, även vid en sådan ny förhandling i häktningsfrågan som avses i 24 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken förordna om fortsatt häktning med stöd av 3 § i samma kapitel. I så fall skall ny häktningsförhandling hållas med högst en veckas mellanrum. Vid den förhandling som äger rum under fiärde veckan efter det att det första beslutet enligt nämnda 3 § meddelades får fortsatt häktning beslutas endast om det finns sannolika skäl för att den misstänkte har begått brottet.

17 §'

Nuvarande lydelse

Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett är eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. Pä ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande fömtsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. J-24 §§ och 25 kap. 2-9 §§ rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och här i landet varit berövad friheten med anledning av ,det eller de brott framställningen

Föreslagen lydelse

Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver pä brott motsvarande den gärning påföljden avser och det finns risk för att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. Pä ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det finns risk för att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 4-24 §§ och 25 kap. 2—9 §§ rättegångsbalken. Eff beslut om anhållande eller häktning skall hävas senast när den sammanlagda tid den dömde varit berövad friheten i den främmande staten och här i landet med anledning av det eller de brott framställ-

5 Förslag till Prop. 1986/87: 112

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§' Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekanslem, justitieombudsman, rikspolisstyrelsen eller datainspektionen; eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för brott eller utlänningslagen, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag av registret lämnas, om regeringen för visst slag av ärenden eller för särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första stycket får ha terminalåtkomst till registret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Senaste lydelse 1975:411. 20

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:112

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 febmari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, samt statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om anhållande och häktning 1 Inledning

I mars 1983 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet en särskild utredare (Hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt. Sakkunniga: Överåklagaren Folke Ljungwall, byrådirektören Anders Lundberg, numera ombudsmannen mot etnisk diskriminering Peter Nobel, polisöverinten-denten Hans Wranghult och numera rättschefen Peter Löfmarck. Expert: Byrådirektören Krister Nilsson.) för att se över bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen. Utredaren, som antog namnet 1983 års häktningsutredning, lämnade i juni 1985 betänkandet (SOU 1985:27) Gripen — Anhållen — Häktad. Straffprocessuella tvångsmedel m.m.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt. Södra Roslags tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÄ), statens invandrarverk, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsen i Blekinge län, länsstyrelsen i Malmöhus län, åklagarkommittén (Ju 1984:04), riksdagens ombudsmän (JO), juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Svenska polisförbundet, Nämndemännens riksförbund. Övervakarnas riksförbund. Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Medborgarrättsrörelsen, Internationella juristkommissionens svenska avdelning. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, Sveriges Villaägareförbund, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, Svenska sparbanksföreningen och statens kriminaltekniska laboratorium.

RÅ har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms, Gö
teborgs och Malmö åklagardistrikt samt regionåklagarmyndighetema i
Kalmar, Vänersborg, Gävle och Umeå och statsåklagarmyndigheten för
speciella mål. Vidare har RÅ såvitt gäller avsnitt 11 i betänkandet (Frister 21

- förfarandet) bifogat yttranden från regionåklagarmyndigheterna i Stock- Prop. 1986/87:112

holm, Linköping, Jönköping, Malmö, Göteborg, Västerås, Härnösand och

Luleå.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholm har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Danderyds, Handens, Huddinge, Norrtälje, Sollentuna, Solna, Södertälje och Visby åklagardistrikt. Regionåklagarmyndigheten i Kalmar har bifogat yttranden frän åklagarmyndigheterna i Kalmar och Växjö åklagardistrikt. Regionåklagarmyndigheten i Västerås har bifogat yttranden från Köpings, Sala, Västerås, Enköpings, Tierps och Uppsala åklagardistrikt. Regionåklagarmyndigheten i Umeå har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Lycksele, Skellefteå och Umeå åklagardistrikt.

Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat yttranden frän polismyndigheterna i Karlskrona, Ronneby och Karlshamn. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Helsingborg och Malmö.

Centralorganisationen SACO/SR har som sitt yttrande hänvisat till ett yttrande från Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK).

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1 , dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2 , dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3 .

Beträffande gällande ordning samt utredningens närmare överväganden lämnar jag översiktliga uppgifter i det följande. För en mer ingående redovisning får jag hänvisa till betänkandet.

2 Allmän motivering

2.1 Utgångspunkter

I brottmål måste man under polisutredningen och rättegången ibland tillgripa frihetsberövande åtgärder mot dem som är misstänkta för brott. Reglerna om sådana s. k. personella tvångsmedel - gripande, anhållande och häktning - har i sina gmnddrag varit oförändrade alltsedan rättegångsbalken (RB) trädde i kraft år 1948. Reglerna bygger i huvudsak på den ordning som utbildats redan före RB:s tillkomst (jfr SOU 1938:44 s. 32).

1974 års häktningsutredning

Under senare år har reglerna om personella tvångsmedel varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. En samlad översyn av bestämmelsema presenterades av 1974 års häktningsutredning i betänkandet (SOU 1977:50) Häktning och anhållande. Utredningen föreslog där skärpningar av fömtsättningama för anhållande och häktning samt förkortningar av tidsfristerna för prövning av frågor om frihetsberövande.

Betänkandet fick under remissbehandlingen ett blandat mottagande. De
flesta remissinstanser tillbakavisade den kritik som utredningen hade riktat 22

mot tillämpningen av bestämmelserna om personella tvångsmedel. Re- Prop. 1986/87:112 missinstanserna ställde sig i allmänhet också avvisande till huvudförslagen i betänkandet som man ansåg i alltför hög grad tillgodose den misstänktes intressen på bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i lagföringen.

I den proposition (1980/81:201) som lades fram med anledning av betänkandet togs endast ett fåtal av utredningens förslag upp. I huvudsak innebar de i propositionen föreslagna lagändringarna att det dåvarande reseförbudet delades upp på två slag av tvångsmedel, reseförbud resp. anmälningsskyldighet, som även kan användas som alternativ till häktning i vissa fall. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionens förslag (JuU 1981/82:13, rskr. 54). De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1982.

Direktiven till 1983 års häktningsutredning

1983 års häktningsutredning har enligt sina direktiv (dir. 1983:21) haft till uppgift att på nytt se över bestämmelsema om anhållande och häktning. De begränsade ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1982 kunde enligt direktiven knappast sägas ha minskat behovet av att bringa bestämmelserna om häktning och anhållande i bättre samklang med den nutida synen på brott och brottsbekämpning. Syftet med en översyn av reglerna borde enligt direktiven vara att så långt möjligt begränsa användningen av tvångsmedel utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsutredningen och lagföringen minskar.

Europakonventionen

Sverige är anslutet till den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de gmndläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt art. 5 (1) i konventionen får ingen berövas sin frihet utom i vissa särskilt angivna fall. Ett av dessa fall är då någon skall ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott. Den som har berövats friheten på den grunden skall enligt art. 5 (3) "promptly" (ofördröjligen) ställas inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med "judicial power" (domsmakt).

De nu redovisade bestämmelserna i Europakonventionen är ett uttryck för att det, särskilt mot bakgmnd av att straffprocessuella frihetsberövanden sker utan att en domstol på sedvanligt sätt har behandlat saken och funnit den misstänkte skyldig till det brott som han misstänkts för, ansetts viktigt att ett frihetsberövande snabbt blir prövat av en i förhållande till förundersökningsledaren fristående myndighet och aU frihetsberövandet inte tillåts att fortgå längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Motsvarande regler finns i princip även i den av FN:s generalförsamling antagna konventionen den 16 december 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter till vilken Sverige också har anslutit sig.

Från svensk sida har åklagaren ansetts vara en ämbetsman beklädd med 23

sådan "judicial power" som konventionstexten nämner. Frågan om frister Prop. 1986/87:112 för domstolsförhandlingen har med den tolkningen varit ointressant eftersom de svenska fristerna för åklagarens anhållningsbeslut utan tvekan i de flesta fall fyller konventionens krav på ofördröjlighet. På senare år har emellertid den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (Europakommissionen) och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen), vilka är de organ som övervakar att konventionen efterlevs, gjort en del uttalanden om tolkningen av art. 5 (3) som visar att den svenska hållningen står i strid med konventionen.

Frågan om frister i samband med straffprocessuella frihetsberövanden aktualiserades under häktningsutredningens arbete genom två mål mot Sverige som togs upp till prövning i Europakommissionen och i ett av fallen också i Europadomstolen. 1 det ena av målen slog kommissionen fast dels att en svensk åklagare inte uppfyller konventionens krav på att vara en ämbetsman som har beklätts med domsmakt, dels att en häktningsförhandling inför domstol först sju dagar efter frihetsberövandet inte uppfyller konventionens krav på inställelse ofördröjligen. Kommissionen konstaterade att man i tidigare mål hade godtagit fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. En närmare redogörelse för dessa fall finns i betänkandet (s. 54 ff).

De nuvarande svenska reglema lämnar utrymme för att ett straffprocessuellt frihetsberövande prövas av domstol först sedan mer än en vecka förflutit från frihetsberövandet. I ytterlighetsfall kan mer än två veckor ha förflutit.

Utredningens förslag

Även om häktningsutredningens direktiv inte direkt tar upp kopplingen mellan fristerna för prövning av straffprocessuella frihetsberövanden och Sveriges internationella åtaganden, är det givet att de uttalanden av konventionsorganen som nu nämnts har spelat en avgörande roll för utredningens arbete. Utredningen konstaterar att Sveriges anslutning till Europakonventionen medför att en avkortning måste ske av de tidsfrister som nu gäller i inledningsskedet av en fömndersökning där personella tvångsmedel används. Mot denna bakgmnd föreslår utredningen att den frist, inom vilken en person som berövats friheten på gmnd av misstanke om brott skall ställas inför domstol, förkortas till högst fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. Som regel bör dock enligt utredningen domstolsprövningen kunna äga rum inom två dagar. Endast i undantagsfall bör därför fyradagarsfristen få utnyttjas.

Det nuvarande systemet med åklagaren som anhållningsmyndighet föreslås vara kvar.

Möjligheterna att häkta en misstänkt på gmnd av risk för återfall i brott
(s.k. recidivfara) föreslås begränsade. En fömtsättning för detta är dock
enligt utredningen att det finns ett realistiskt alternativ till frihetsberövan
det. Som ett huvudalternativ till häktning föreslår utredningen ett nytt
tvångsmedel, rannsakningsövervakning, som innebär att den misstänkte är
underkastad en mycket ingripande övervakning. Det föreslås även möjlig- 24

heter att medge lättnader under häktningstiden, så att en häktad i vissa fall Prop. 1986/87:112 skall kunna fortsätta att sköta sitt arbete under dagtid (natthäkte).

Vid varje avgörande om ett frihetsberövande skall tillgripas måste redan enligt gällande regler en avvägning göras mellan behovet av åtgärden och den skada som kan tillfogas deri misstänkte. För att understryka denna s.k. proportionalitetsprincip föreslår utredningen en uttrycklig lagregel som anvisar enligt vilka gmnder denna avvägning skall ske.

Remissutfallet

Betänkandet har när det gäller förfarandefrågoma fått ett i huvudsak positivt mottagande under remissbehandlingen. Bland remissinstanserna råder en allmän enighet om att de tidsfrister som i dag gäller för straffprocessuella frihetsberövanden måste anpassas till Europakonventionens krav. De vägar utredningen därvid anvisat har i stort sett godtagits.

Remissinstanserna har däremot i allmänhet ställt sig starkt avvisande till förslaget att begränsa häktningsmöjhgheterna vid risk för återfall i brott. Man är i allmänhet också negativ till de alternativ till häktning som föreslås och anser dem vara orealistiska. Många remissinstanser anser att utredningen har underskattat de organisatoriska och kostnadsmässiga konsekvenser som ett genomförande av förslagen kan medföra.

Överväganden

I en rättsstat som Sverige råder det en bred enighet om att det måste föreligga starka skäl för att få beröva en person friheten och att det är angeläget att begränsa användningen av tvångsmedlen till sådana situationer då de måste tillgripas av hänsyn till starka intressen. Detta gäller alldeles särskilt i fråga om de straffprocessuella tvångsmedel som tillgrips under fömndersökning. På detta stadium är varken skuldfrågan eller påföljdsfrågan avgjord. Insikten om att en misstänkt kan vara oskyldig eller att en påföljd som inte innebär frihetsberövande kan komma att väljas är det gmndläggande skälet för att hantera de straffprocessuella frihetsberö-vandena med särskild försiktighet.

Å andra sidan finns det inget utvecklat samhälle som har funnit sig kunna avstå från tvångsmedel av detta slag. Behovet av att kunna skydda samhället och medborgarna mot brottslighet av olika slag och intresset av en effektiv lagföring gör sig gällande med sådan styrka att det knappast går att tänka sig ett samhälle utan straffprocessuella tvångsmedel. Mot denna bakgmnd blir den givna målsättningen när man utformar de personella tvångsmedlen att hitta en balanspunkt mellan ä ena sidan den misstänktes intresse av att inte i onödan vara berövad friheten och ä andra sidan intresset av samhällsskydd och effektivitet i den brottsutredande och brottsbeivrande verksamheten.

Enligt min mening utgör den nuvarande regleringen av de straffproces
suella frihetsberövandena i allt väsentligt en riktig avvägning av de mot
stående intressena. Avvägningen ligger i händerna på kompetenta organ:
polisen, åklagarna och domstolarna. Det är vidare sörjt för att de misstänk- 25

ta om de så önskar eller om rätten ändå bedömer det nödvändigt biträds av Prop. 1986/87:112 offentliga försvarare. Vi har, om man ser till helheten och till hur det fungerar i praktiken, ett system för att pröva de straffprocessuella frihetsberövandena som fyller högt ställda anspråk på rättssäkerhet.

När jag nu tar upp frågan om en anpassning av de svenska reglerna till de normer som har kommit fram i praxis vid tolkningen av Europakonventionen är det därför mer en fråga om just en sådan anpassning till ett formellt system än en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening. Detta hindrar emellertid inte att en sådan anpassning kan bidra till att ytterligare öka rättssäkerheten genom att tiden fram till en domstolsprövning av ett frihetsberövande förkortas avsevärt. Pä den punkten är jag alltså beredd att gå fram med förslag i linje med häktningsutredningens.

Däremot är jag i likhet med åtskilliga remissinstanser kritisk till de av utredningen föreslagna alternativen till häktning, alltså rannsakningsövervakning och natthäkte. I fråga om häktningsfömtsättningarna delar jag också den uppfattning som de flesta remissinstanser har gett uttryck för, nämligen att en skärpning av fömtsättningama för häktning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet skulle innebära att intresset av samhällsskydd och effektivitet i lagföringen i alltför hög grad skulle sättas åt sidan. Dessa förslag bör alltså inte genomföras. Tvärtom anser jag att det tydligare än nu bör markeras att det är angeläget att möjligheten till straffprocessuella frihetsberövanden tas till vara när det framför allt gäller återfallsbrottslig-heten.

Inte heller anser jag att man nu bör införa den av utredningen föreslagna proportionalitetsregeln, vars räckvidd enligt förslaget är begränsad till de personella tvångsmedlen. Frågan om en lagfäst proportionalitetsprincip har tagits upp både i tvångsmedelskommitténs betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet — Integritet och i utredningens om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen betänkande (SOU 1986:39) Skatteutredningar. Betänkandena är för närvarande föremål för övervägande inom regeringskansliet. Jag anser det lämpligast att frågan om en uttrycklig proportionalitetsregel tas upp i ett sammanhang.

Vid remissbehandlingen har från något håll väckts frågan om lekmanna-medverkan vid prövning av häktningsfrågor vid tingsrätt. Den frågan kan emellertid inte lämpligen tas upp i detta sammanhang.

Vid mina ställningstaganden har jag beaktat att redan en anpassning till Europakonventionens krav innebär en reform med så praktiskt betydelsefulla konsekvenser att det vore olämpligt att göra några mera omfattande lagändringar i övrigt innan erfarenheter vunnits av reformen samt den praktiska tillämpningen av de nya reglema har funnit sina former.

I det följande avser jag att närmare behandla häktningsfömtsättningarna i avsnitt 2.2,

förfarandet vid prövning av frågor om häktning m. m. i avsnitt 2.3, alternativ till häktning i avsnitt 2.4,

häktning på nya gmnder - talan mot häktningsskäl i avsnitt 2.5 och organisatoriska frågor m. m. i avsnitt 2.6.

Några ytterligare frågor i sammanhanget tar jag upp i mina kommentarer
till de enskilda lagbestämmelserna, dvs. i specialmotiveringen (avsnitt 5). 26

Skälen för mitt förslag: En gmndläggande princip inom brottsmålproces-sen är att den misstänkte skall behandlas som oskyldig till dess fällande dom föreligger. Möjligheten att före avgörandet av skuldfrågan ingripa med häktning måste därför vara begränsad till sådana situationer där ett frihetsberövande är påkallat av mycket starka allmänna intressen. De allmänna intressen som kan motivera häktning är intresset av effektivitet i lagföringen och intresset av samhällsskydd. Mot bakgmnd härav uppställs som allmän fömtsättning för häktning enligt gällande rätt att det skall föreligga en stark misstanke om att vederbörande begått ett brott och att misstanken skall avse mera allvarlig brottslighet.

Brottsmisstankens styrka

En avgörande fråga vid utformningen av häktningsrekvisiten är självfallet vilken grad av misstanke om brott som skall krävas för häktning. Enligt gällande rätt krävs i detta hänseende att den som häktas skall vara på sannolika skäl misstänkt för brott (24 kap. 1 § RB). Som jämförelse kan nämnas att i RB förekommer även andra uttryckssätt för att ange en viss grad av sannolikhet för att någon gjort sig skyldig till brott. Den lägsta graden anses vara uttrycket att någon kan misstänkas för brott (23 kap. 9 § RB). En högre grad är skäligen misstänkt (23 kap. 2 §, 25 kap. 1 § RB m. fl. lagmm). Sannolika skäl anses innebära ett ännu starkare beviskrav. För åtal krävs att åklagaren finner att tillräckliga skäl föreligger för att den misstänkte skall bli dömd (23 kap. 2 § RB). Och för fällande dom bmkar det anses nödvändigt att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet (se t. ex. NJA 1980 s. 725). När det gäller tvångsmedel används emellertid ett så högt beviskrav som sannolika skäl bara i fråga om häktning.

När man skall bedöma om beviskravet för brottsmisstanken vid häktning har fått en lämplig utformning i gällande lagstiftning måste bl. a. häktningsinstitutets syfte beaktas. Den viktigaste av häktningens funktioner är i många fall att säkra den bevisning som behövs för att väcka åtal. Behov av häktning uppkommer som regel på ett tidigt stadium av förfarandet, när utredningen inte kommit så långt att tillräcklig bevisning rörande den misstänktes skuld har säkrats. Det är därför ofrånkomligt att ha ett lägre

beviskrav för häktning än för fällande dom. Härtill kommer att, om kravet Prop. 1986/87:112 på brottsmisstanke skulle sättas på samma nivå som för fällande dom, rättens bedömning av häktningsfrågan lätt skulle fä en icke önskvärd prejudicerande betydelse vid den slutliga prövningen av skuldfrågan.

När det gäller tillämpningen av nuvarande regler om häktning visar en enkätundersökning som utredningen låtit utföra i fråga om åtalsbeslut och frikännande domar att den gällande ordningen generellt sett måste anses fungera väl från rättssäkerhetssynpunkt. År 1982 lades åtalet ned eller ogillades endast beträffande två procent av samtliga häktade.

Mot bakgmnd av det jag nu sagt delar jag utredningens och remissinstansernas bedömning att nuvarande fömtsättningar för häktning såvitt avser brottsmisstankens styrka i princip bör behållas. Om ett system med en snabbare domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden skall kunna genomföras i praktiken, blir det emellertid — som utredningen föreslagit och som de flesta remissinstanser godtagit — nödvändigt att i vissa fall tillåta häktning på en lägre misstankegrad (s. k. utredningshäktning) i ett inledande skede av förfarandet. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.3.6.

Brottets svårhet

Häktning bör liksom nu i allmänhet kunna användas endast vid brott av mer allvarlig beskaffenhet. Denna begränsning av möjligheterna att häkta utgår enligt gällande rätt från straffskalan för brottet. Enligt 24 kap. 1 § första stycket RB, där huvudfömtsättningarna för häktning tas upp, krävs sålunda att för brottet skall vara stadgat fängelse i ett år eller däröver. Det avgörande är alltså om fängelsestraff av den angivna längden ingår i straffskalan.

Utredningen har diskuterat också andra sätt att avgränsa de brott för vilka häktning skall få ske, nämligen en begränsning till vissa typer av brott eller brottskategorier eller till den förväntade påföljden. Utredningen har emellertid kommit till uppfattningen att det kan riktas invändningar mot alla dessa avgränsningsmetoder.

Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag att man också i fortsättningen bör låta häktningsfömtsättningarna anknyta till strafflatituderna för brottet. Straffskaloma återspeglar lagstiftarens uppfattning om de olika brottens straffvärde och därmed också samhällets intresse och behov av skydd mot sådana brott. En avgränsning av denna typ är också lagtekniskt enkel och minskar risken för skönsmässiga värderingar som kan leda till osäkerhet i tillämpningen.

Utredningsförslaget: Utredningen föreslår också att ett enhetligt beviskrav införs. Utredningens förslag innebär emellertid en begränsning av möjligheterna att häkta. Detta uppnås enligt utredningen genom en omfor-mulering av beviskravet till "påtaglig risk". Utredningen föreslår härutöver att möjligheterna att häkta på gmnd av återfallsrisk ytterligare inskränks till vissa typer av förväntad brottslighet (se betänkandet s. 129-136). Tvä av de sakkunniga har avgett ett särskilt yttrande i denna fråga (se betänkandet s. 201 f)

Remissinstanserna: En bred majoritet godtar utredningsförslaget om ett enhetligt beviskrav. Några få remissinstanser ifrågasätter om det finns anledning att införa en ny terminologi vid sidan av det redan existerande uttrycket "skäligen kan befaras". Utredningsförslaget om att begränsa möjlighetema till häktning på gmnd av återfallsrisk har mött stark kritik. De flesta remissinstanserna har i denna fråga anslutit sig till det särskilda yttrandet.

Skälen för mitt förslag:

Ett enhetligt beviskrav

Utöver kvalificerad misstanke om brott av viss svårhetsgrad fordras för häktning enligt huvudregeln i 24 kap. 1 § första stycket RB att någon eller några av tre särskilda häktningsförutsättningar är uppfyllda. Dessa fömtsättningar utgörs av vad man brukar kalla flykt-, kollusions- och recidivfara.

Med flyktfara avses enligt lagtexten att "det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Med avvikande menas i detta sammanhang att den misstänkte lämnar sin bostads- eller vistelseort i syfte att undgå lagföring eller straff. Under det mer vittsyftande uttrycket "på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff faller bl. a. åtgärder varigenom den misstänkte utan att lämna orten håller sig undan i sådant syfte.

Kollusionsfara föreligger "om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning". Härmed menas framför allt a« den misstänkte avlägsnar spår efter brottet eller förstör eller gömmer föremål, som åtkommits genom brottet eller annars har betydelse för utredningen, eller att han till men för utredningen påverkar någon som kan lämna upplysning i saken, t. ex. ett vittne.

Recidivfara eller återfallsrisk slutligen föreligger enligt lagtexten "om Prop. 1986/87:112 anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet". Enligt lagtexten skall, vid bedömningen av om någon av de särskilda häktningsfömtsättningarna är uppfyllda, hänsyn tas till "brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet". Det är av väsentlig betydelse att frågor om häktning bedöms på ett så allsidigt underlag som möjligt. Av vikt är att lagen har en utformning som leder till en prövning, där inte bara omständigheter som talar för häktning utan också sädana som talar däremot beaktas. Bland omständigheter som bör beaktas kan nämnas den misstänktes bostads-, arbets- och familjeförhållanden, omständigheterna kring brottet, tidigare brottslig belastning m. m. I motsats till utredningen anser jag att det nu sagda även i fortsättningen bör markeras i lagtexten.

Den fara för avvikande, försvårande av utredningen eller fortsatt brottslighet som skall föreligga för att häktning skall få ske beskrivs på delvis olika sätt i gällande rätt. Vid häktning på gmnd av flykt- eller kollusionsfara krävs sålunda att flykt eller kollusion skäligen kan befaras . Häktning pä gmnd av återfallsrisk fömtsätter däremot att anledning förekommer att den misstänkte återfaller i brott. Uttrycket "anledning förekommer" anses åtminstone rent språkligt innebära ett lägre beviskrav än "skäligen kan befaras." Det finns dock inget belägg för att man i domstolspraxis upprätthållit någon skillnad mellan dessa uttryck.

Mot bakgmnd av att innebörden av de båda beviskraven är oklar bör man som utredningen föreslår nu införa ett enhetligt beviskrav för samtliga häktningsgmnder som är anpassat till ett mer modernt språkbmk. Utgångspunkten bör därvid vara att frihetsberövande skall ske endast när omständigheterna är sådana att det verkligen finns risk för avvikande, försvårande av utredning eller återfall. Samtidigt måste reglerna ge utrymme för häktning så snart en sådan fara föreligger. Enligt min mening kan det av häktningsutredningen föreslagna rekvisitet "påtaglig risk" leda till att det ställs alltför höga krav i fråga om utredningen rörande faran. Jag anser för min del att uttrycket "risk" bättre speglar den avsedda tillämpningen av häktningsmöjligheten. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen. Motsvarande ändring bör göras i reglema om reseförbud (25 kap. 1 § RB).

Ytterligare om häktning vid risk för återfall

Utredningen konstaterar att syftet med återfallsrisken som häktningsgmnd är individualpreventivt och kriminalpolitiskt. Med utgångspunkt från att häktning skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel och inte en kriminal-politisk åtgärd anser utredningen att det inte i första hand är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot återfallsför-brytare och försöka hindra dem från att begå nya brott. Även om häkt-ningsgmnden återfallsrisk är systemfrämmande vill utredningen inte utmönstra den men menar att den bör användas restriktivt.

Mot bakgmnd härav föreslår utredningen att häktning vid återfallsrisk
skall få ske endast om det är nödvändigt för att förhindra sådan fortsatt
brottslighet, som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av jq

annan farlig art eller då brottsligheten är av stor omfattning.

I ett särskilt yttrande har två av de sakkunniga avstyrkt en sådan begränsning av häktningsmöjligheterna vid recidivfara. De menar att utredningens förslag i denna del stämmer illa överens med de riktlinjer som statsmakterna dragit upp för brottsbekämpningen. De s. k. vardagsbetona-de brotten, bl. a. inbrottsstölder, har - påpekar de sakkunniga - i dessa riktlinjer särskilt utpekats som en form av brottslighet där medborgarna har rätt att kräva effektiva motåtgärder.

Förslaget har i den här delen också mött starkt motstånd från remissinstanserna, som till helt övervägande del anslutit sig till de sakkunnigas synpunkter.

Jag delar i stort de två sakkunnigas och remissinstansemas uppfattning. Enligt min mening innebär utredningsförslaget i denna del en alltför långtgående inskränkning i möjligheten aU effektivt och framgångsrikt bekämpa också andra former av allvarlig traditionell brottslighet än våldsbrottsligheten. Samhället kan inte undvara möjligheten att använda de straffprocessuella tvångsmedlen för att förhindra återfall i brott i detta hänseende. Vissa tecken tyder på att man på sina håll tillämpar en mera långtgående restriktivitet när det gäller häktning i sådana fall än som är förenlig med allmänna rättsskyddsintressen. Som jag påpekade i regeringens skrivelse (skr. 1986/87:21) till riksdagen om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott är det svårt att begära av allmänheten att denna skall hysa förståelse för rättssystemet, om den som gripits av polis för t. ex. upprepade inbrottsstölder inom kort släpps fri och fortsätter sin brottsliga verksamhet samtidigt som det kan dröja åtskillig tid innan lagföringen kommer till stånd.

Det är enligt min mening viktigt att markera att ett minskat användande av straffprocessuella tvångsmedel inte kan accepteras vid risk för återfall i brott. Tvärtom anser jag möjlighetema att tillgripa straffprocessuella frihetsberövanden särskilt angelägna när det gäller äterfallsbrottsligheten. Den brottslighet som jag närmast tänker på är sådan som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet. Särskilt när det gäller egendomsbrotten visar forskningen att en liten gmpp återfallsförbrytare svarar för en mycket stor del av brottsligheten.

Jag är medveten om att häktning i dessa fall ofta kommer att tillgodose främst kriminalpolitiska syften och att den skärpta hållning som jag förordar åtminstone på kort sikt kan leda till en ökning av antalet frihetsberövanden.

Prop. 1986/87:112

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet Prop. 1986/87:112 s. 137 0.

Remissinstanserna: Utredningsförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Kritiska synpunkter framförs från några håll, främst mot förslaget att avskaffa den s. k. rallarparagrafen.

Skälen för mitt förslag: Vid sidan av huvudreglerna om häktning i 24 kap. 1 § första stycket RB finns enligt gällande rätt två speciahegler enligt vilka häktning kan ske för lindrigare brott i vissa fall av flyktfara. Däremot finns ingen möjlighet att häkta för lindrigare brott vid kollusions- och recidivfara.

Enligt 24 kap. 1 § andra stycket RB kan vid alla brott där fängelse ingår i straffskalan den misstänkte häktas om han saknar stadigt hemvist här i landet och det skäligen kan befaras att han avviker (den s. k. rallarparagrafen). Bestämmelsen vilar på den uppfattningen att personer som saknar stadigt hemvist generellt sett kan antas vara mer flyktbenägna än andra. Häktning får emellertid i dessa fall aldrig ske i sådana fall där det kan antas att påföljden blir bara böter (Qärde stycket).

Det kan nämnas att i Danmark och Norge har motsvarande särregler upphävts under de senaste åren.

I de situationer som avses med den s. k. rallarparagrafen är den misstänktes flyktbenägenhet inte manifesterad på annat sätt än att han saknar fast hemvist i riket. Liksom utredningen anser jag att man med fog kan ifrågasätta om det är rimligt att enbart på den gmnden tillåta häktning även vid så lindriga brott som täcks av regeln. Utredningens undersökningar visar att regeln fått allt mindre praktisk betydelse. Mot den bakgmnden delar jag utredningens uppfattning att regeln bör avskaffas.

Enligt 24 kap. 2 § RB kan häktning vidare ske, oberoende av brottets beskaffenhet, i vissa speciella situationer. Det rör sig här dels om fall där den misstänkte är okänd och vägrar att uppge sitt namn och hemvist eller kan antas lämna osanna uppgifter om detta, dels om fall där den misstänkte saknar hemvist inom landet och det skäligen kan befaras att han håller sig undan genom att bege sig från landet. Denna regel avser således fall av en annan karaktär än den s. k. rallarparagrafen. I dessa fall finns det ju klara indikationer på att den misstänkte verkligen avser att undandra sig att medverka i utredningen.

Som utredningen pekat på finns det visserligen ibland andra möjligheter att omhänderta den misstänkte. Så kan ske enligt 14 § polislagen (1984:387) genom s. k. polisiering och enligt reglerna i 23 kap. 7-9 §§ RB. Utredningens undersökningar visar också att regeln tillämpas relativt sällan. Kvar står emellertid - som både 1974 års och 1983 års häktningsutredningar pekat på - att ett slopande av häktningsmöjligheten även för lindrigare brott i dessa speciella situationer skulle medföra att samhällets möjligheter att beivra brotten i dessa fall i praktiken skulle upphöra. Detta är självfallet inte acceptabelt. Reglerna i 24 kap. 2 § RB bör därför finnas kvar i princip oförändrade. En annan sak är att tillämpningen av bestämmelserna naturligtvis bör ske återhållsamt och med allt större restriktivitet, ju lindrigare brott det är fråga om.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 138-140). En av utredningens sakkunniga anser att bestämmelsen bör avskaffas under anförande att det är tveksamt om bestämmelsen är förenlig med Europakonventionen och FN-konventionen (se betänkandet s. 203).

Remissinstanserna: Nästan alla som har uttalat sig i frågan stöder förslaget om att behålla nuvarande regel.

Skälen för mitt förslag: När det gäller de grövsta typema av brott finns enligt gällande rätt en särskild regel om häktning. Är straffminimum för brottet fängelse i två år skall enligt 24 kap. 1 § tredje stycket RB häktning ske, om det inte är uppenbart att anledning härtill saknas. Regeln innebär således en presumtion för häktning. Till skillnad från vad som gäller enligt huvudregeln i paragrafens första stycke krävs alltså vid de grövsta brotten att det skall vara uppenbart att ingen av de särskilda häktningsförutsättningarna föreligger för att den misstänkte skall undgå häktning.

Regeln gmndar sig i första hand på det faktum att det nästan alltid finns anledning att räkna med risk för i vart fall flykt eller kollusion vid sådana brott. I förarbetena till bestämmelsen nämndes emellertid också att den ger möjlighet till häktning vid mycket grova brott, då det skulle vara stötande för allmänheten om gämingsmannen lämnades på fri fot, även om något direkt stöd för något av häktningsskälen inte visats.

Det kan nämnas att före ikraftträdandet av RB häktning var obligatorisk i Sverige vid svära brott. Lagstiftningen i många andra europeiska länder innehåller alltjämt regler om obligatorisk häktning vid svära brott. Häktningsmöjligheten knyts då antingen direkt till ett brott eller till en typ av brott.

Det bmkar anföras åtskilliga argument för en ordning med obligatorisk häktning vid svåra brott. Utöver de motiv som jag nyss redogjorde för i fråga om den svenska presumtionsregdn kan nämnas hänsynen till allmänpreventionen. En omedelbar reaktion på mycket allvarliga brott anses sålunda vara avskräckande. Också hänsyn till den misstänkte själv sägs i vissa fall tala för häktning vid så allvarliga brott som det här är fråga om. I de allra allvarligaste fallen kan det t. o. m. tänkas att den misstänkte har ett akut behov av skydd mot en uppretad allmänhet.

Utredningen har undersökt om den svenska presumtionsregdn är förenlig med Sveriges konventionsåtaganden och kommit fram till att så är fallet. Om man enbart utgår från själva ordalydelsen i Europakonventionen förefaller det som om det för att häktning skall få ske skall föreligga antingen misstanke om brott eller någon av häktningsgmnderna flykt- eller recidivfara. Det har emellertid ifrågasatts (se H. Dandius, Mänskliga rättigheter, 3 uppl., s. 91 f), om inte bestämmelsen, trots ordalydelsen, måste anses kräva att det skall föreligga både misstanke om brott och

antingen flykt- eller recidivfara. Kollusionsfara nämns för övrigt inte i konventionstexten vid sidan av flykt- och recidivfara.

Vidare har utredningen pekat på en av Europarådets ministerkommitté den 27 juni 1980 antagen rekommendation R(80), som torde innebära att obligatoriska häktningsregler i vissa undantagsfall kan accepteras.

När det gäller FN-konventionen torde denna enligt utredningen innebära förbud mot obligatoriska häktningsregler genom regeln i art. 9 (3) som säger att "det ej skall vara en allmän regel att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar."

För egen del vill jag först konstatera att en presumtionsregd av svensk modell inte kan likställas med en regel om obligatorisk häktning. Gmnden för den svenska regeln är att vid mycket grova brott fara för flykt, kollusion eller fortsatt brottslig verksamhet som regel föreligger. Regeln kan därför ses i huvudsak som en praktisk handlingsregel för domstolarna, genom vilken rätten utan närmare undersökningar kan utgå från att häktningsskäl föreligger, så länge inte annat framgår av utredningen. Samtidigt innebär regeln en skyldighet för rätten att i varje enskilt fall pröva om fömtsättningar för häktning föreligger Gfr NJA 1985 s. 868). Är det uppenbart att det inte finns något särskilt häktningsskäl, t. ex. pä grund av att den misstänkte är intagen i kriminalvårdsanstalt eller svårt sjuk, skall häktning inte ske. Mot den nu angivna bakgrunden instämmer jag i utredningens slutsats att presumtionsregdn inte kan anses stå i strid med de internationella traktater som Sverige har anslutit sig till. Med den utgångspunkten, och eftersom regelns tillämpning knappast synes ha medfört några problem från räftssäkerhetssynpunkt, ansluter jag mig till utredningens och remissopinionens uppfaUning att regeln bör finnas kvar i sak oförändrad.

Prop. 1986/87:112

Om det förekommer skäl att anhålla någon på grund av misstanke om Prop. 1986/87:112 brott men beslut om anhållande inte utan fara kan avvaktas, får en polisman gripa den misstänkte. Var och en har också rätt att gripa den som begått brott, om denne anträffas på bar gärning eller flyende fot och brottet är av viss svårhetsgrad. Detsamma gäller den som är efterlyst för brott (7 § första och andra styckena). Ett gripande genom polisens försorg kan också förekomma som s. k. skrivbordsgripande. Det innebär att ett beslut om gripande fattas av förhörsledaren genom att en person som redan finns hos polisen, t. ex. efter frivillig inställelse eller efter hämtning till förhör, förklaras gripen. Ett gripande kan också utgöra verkställighet av ett redan fattat beslut när någon har anhållits eller häktats i sin frånvaro (6 §).

Ett gripande skall skyndsamt anmälas till åklagaren, som har att efter förhör, det s. k. anhållningsförhöret, omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller friges (7 § tredje stycket och 8 §). Anhållningsförhöret får på åklagarens uppdrag hållas av en polisman (8 §). Någon bestämd tidsfrist för när anhållningsförhöret senast skall genomföras är inte utsatt. Av lagtexten framgår endast att den misstänkte så snart det kan ske skall inställas för förhör (8 §).

När åklagaren har beslutat att anhålla någon börjar däremot en frist att löpa. Om inte den anhållne friges skall åklagaren enligt huvudregeln senast dagen efter anhållandet göra en framställning hos domstolen om att den misstänkte skall häktas. Var den misstänkte inte närvarande när beslutet om anhållande meddelades, skall åklagaren, sedan beslutet verkställts, avge framställningen senast dagen efter att den anhållne inställdes för förhör. Behövs det ytterligare utredning för prövningen av häktningsfrågan får åklagaren dröja med framställningen utöver vad som följer av det nu sagda. Häktningsframställning skall dock avges så snart det kan ske och senast på femte dagen efter anhållandet eller anhållningsförhöret (12 §).

När häktningsframställningen har kommit in till domstolen, vilket ibland, när framställningen måste skickas med posten, inträffar dagen efter det att åklagaren avgav den, börjar en ny frist att löpa. Häktningsförhandling skall hållas så snart det kan ske och som regel senast fiärde dagen efter det att häktningsframställningen har kommit in (13 §).

På grund av polisens skyldighet att skyndsamt anmäla ett gripande till åklagaren och kravet på ett snabbt beslut i anhållningsfrågan, kommer fristen för åklagarens häktningsframställning att i allmänhet räknas från dagen för gripandet eller dagen därefter. I vissa fall, t. ex. när den misstänkte måste transporteras från orten där han gripits till orten där brottet har begåtts eller när han varit så påverkad av alkohol eller narkotika vid gripandet a« anhållningsförhöret inte har kunnat hållas omedelbart, kan anhållningsbeslutet bli försenat och äga mm kanske flera dagar efter frihetsberövandet. I sädana fall förskjuts åklagarens frist för häktningsframställningen i motsvarande mån.

Av den redogörelse jag nu har lämnat framgår att de nuvarande reglema
om frister kan medföra att tiden mellan det faktiska frihetsberövandet och
häktningsförhandlingen kan komma att uppgå till mer än de nio dagar som
fömtsätts i lagen. Det är emellertid sällsynt att man utnyttjar dessa nio
dagar och ännu ovanligare att man går över den gränsen. Utredningens 35

undersökningar visar att uppåt två tredjedelar av häktningsframställning- Prop. 1986/87:112 arna prövats av domstolen inom en vecka efter frihetsberövandet.

Fristreglerna måste självfallet ses i sitt sammanhang inom hela det regelsystem som gäller i fråga om frihetsberövande i samband med utredning av brott. Ett av syftena med våra relativt generösa anhållningstider är att möjliggöra för polis och åklagare att åstadkomma en så fullständig utredning som möjligt fill häktningsförhandlingen för att huvudförhandlingen vid domstolen skall kunna genomföras snabbt och koncentrerat. På så sätt kan den totala tiden under vilken en misstänkt person hålls frihets-berövad i avvaktan på rättegång och lagakraftägande dom hållas nere. Och genom att anhällningsbesluten alltid skall fattas av åklagare är det sörjt för att en kompetent juridisk instans snabbt prövar det inledande frihetsberövandet.

Även om man sålunda med fog kan hävda att Sveriges nuvarande regler motsvarar högt ställda krav på rättssäkerhet, bör nu — som jag tidigare nämnde - en anpassning ske till den praxis som utvecklats vid tolkningen av Europakonventionen. Som utredningen har anfört kan detta ske antingen genom ändringar i förutsättningarna för åklagarprövning av frihetsberövanden eller genom nedkortning av fristema för domstolsprövningen.

Jag delar utredningens åsikt att det är bättre att behålla ett system med domstolsprövning av frihetsberövanden, men med en nedkortning av de frister som gäller i dag, än att tillskapa ett system med fristående åklagare som - närmast som ett slags förundersökningsdomare enligt kontinental förebild — skulle pröva frågan om frihetsberövande. Det sistnämnda alternativet kräver stora ingrepp i åklagarväsendets stmktur och organisation, bl. a. för att uppnå att det alltid finns fristående åklagare till hands som uppfyller konventionens i praxis utvecklade kriterier för en med domsmakt beklädd ämbetsman. Som utredningen anför ter sig den lösningen alhför kostsam. Den nuvarande uppdelningen av beslutsbefogenheterna har vidare i allt väsentligt visat sig fungera väl i praktiska hänseenden, samtidigt som den ger goda garantier för en rättssaker prövning. Mot den bakgmnden har jag liksom utredningen stannat för att inte låta en anpassning till Europakonventionen leda till något ingrepp i kompetensfördelningen när det gäller prövningen av straffprocessuella frihetsberövanden. Vårt system, där åklagaren gör den första prövningen av lagligheten av ett frihetsberövande och beslutar om den misstänkte skall begäras häktad eller friges, medan det ankommer på domstolen att sedermera pröva häktningsfrågan, bör alltså behållas.

Med detta ställningstagande återstår bara alternativet att förkorta fris
terna för domstolsprövningen. I diskussionen i den frågan framkastas
ibland tanken att ett gripande eller ett anhållande alltid bör prövas av
domstol inom 24 timmar. I många länders lagstiftning krävs att häktnings
frågan prövas av en domare inom 24 eller 48 timmar efter gripandet. Att en
sådan ordning är möjlig sammanhänger med att bl. a. de organisatoriska
fömtsättningama i dessa länder är annoriunda än i Sverige. Att ha en kort
anhållningsfrist får emellertid inte bli ett självändamål. Det måste också
finnas rimliga möjligheter för polis och åklagare att ta fram tillräcklig
utredning för domstolens prövning. Jag har därför svårt att se några sakliga 36

fördelar med en så kort anhållningsfrist som nu sagts. Resultatet skulle Prop. 1986/87:112 många gånger bli att domstolen trots betydande utredningsinsatser från polisens sida vore tvungen att pröva häktningsfrågan på ett alltför magert utredningsmaterial och ibland då häkta personer som inte skulle blivit häktade om polis och åklagare haft någon tid på sig för sina utredningar.

Därmed är inte sagt att det inte finns fall som kan underställas domstolens prövning redan inom något eller ett par dygn från frihetsberövandet. Jag tänker då t. ex. på fall där den misstänkte gripits på bar gärning eller omedelbart erkänt brottet. Enligt min mening sker - som utredningen också har varit inne på - en anpassning till den praxis som utbildats i anslutning till Europakonventionen bäst på det sättet att man inför regler som garanterar att prövningen av frihetsberövandena äger rum så snart som det är möjligt med hänsyn till utredningen i målet, men att man samtidigt skapar utrymme för att vänta med prövningen upp till den frist som godtagits i konventionsorganens praxis - fyra dagar efter frihetsberövandet - om det är nödvändigt av utredningsskäl. Däremot bör den omständigheten att veckoslut och helger infaller under fristen i princip inte få föranleda att prövningen förskjuts.

Mot den nu angivna bakgrunden bör reglema i 24 kap. RB utformas så att åklagaren, sedan han beslutat anhålla en gripen person, som regel skall göra häktningsframställställning till rätten samma dag som anhållandet har skett eller dagen därefter. Han bör dock ha möjlighet att vänta med framställningen till tredje dagen efter anhållandet, om det är påkallat av utredningsskäl. Domstolen, å sin sida, bör ha en principiell skyldighet att hålla häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen görs eller senast dagen efter. Även för domstolens del kan dock omständigheterna undantagsvis föranleda att fristen måste överskridas. Som gemensam fömtsättning för alla fall bör dock gälla att häktningsförhandling aldrig får hållas senare än fyra dagar efter det faktiska frihetsberövandet. Något behov av en möjlighet att överskrida fyradagarsfristen vid exceptionella omständigheter torde i praktiken inte föreligga; i det sammanhanget bör uppmärksammas möjligheten till häktning på en lägre misstankegrad i vissa fall (jfr avsnitt 2.3.6). Jag återkommer i specialmotiveringen (24 kap. 12 och 13 §§ RB) närmare till frågorna om hur fristerna skall beräknas och i vilka fall den normala fristen får överskridas. Jag återkommer strax också till frågan om utgångspunkten för fristberäkningen i vissa fall.

Flera remissinstanser har pekat på att en absolut tidsfrist för domstolens
del på fyra dagar efter frihetsberövandet kan medföra praktiska svårighe
ter för domstolen i vissa speciella fall, nämligen när anhållandet skett först
dagen efter det faktiska frihetsberövandet samtidigt som åklagaren nödgats
utnyttja hela den frist som han enligt förslaget har till sitt förfogande. Om
häktningsframställningen görs sent på fristens sista dag kan det vara myc
ket svårt för domstolen att hålla häktningsförhandlingen inom den stipule
rade tiden. En häktningsframställning som skett efter tjänstetidens slut en
vanlig arbetsdag, skall i domstolen normalt inte behöva åtgärdas den
dagen. Det bör åligga åklagaren att, om behov av domstolsprövning efter
tjänstetidens slut undantagsvis skulle uppkomma, i god tid anmäla detta
för rätten. Åklagaren bör givetvis även kunna avisera att han ännu inte 37

hunnit ta ställning till behovet av domstolsprövning, men att behov kan Prop. 1986/87:112 uppkomma under kommande kväll. Behövliga bestämmelser i dessa hänseenden kan meddelas i förordning.

I likhet med utredningen anser jag att de frister som jag berört i detta avsnitt av praktiska skäl bör räknas i kalenderdygn/rå« , och inte från och med, dagen för frihetsberövandet.

Den s. k. söndagsregeln enligt lagen (1930:137) om beräkning av lagstadgad tid gäller för närvarande för frister också beträffande anhållna och häktade. Regeln innebär att om en åtgärd, t. ex. avlätande av häktningsframställning, skulle ha företagits en lördag, söndag eller annan helgdag, får åtgärden vidtas nästa vardag. Som jag tidigare har nämnt bör med den nya ordningen prövningen av frågor om frihetsberövanden ske oberoende av om det är fråga om vanliga arbetsdagar eller ej. I den tid inom vilken en häktningsförhandling skall hållas måste sålunda räknas in de dagar som nu inte räknas enligt söndagsregeln. Man måste därför skapa fömtsättningar för att häktningsfrågor skall kunna prövas vid domstolarna under veckoslut och helger. Ett slopande av söndagsregeln får givetvis också konsekvenser för t. ex. åklagarens beredskapstjänstgöring. Jag återkommer till de organisatoriska frågorna i avsnitt 2.6.

Utgångspunkt för fristberäkningen

Om man skapar ett system med en mycket kort frist för att hålla en häktningsförhandling där fristen räknas från tidpunkten för det faktiska frihetsberövandet, är det, som utredningen har framhållit, viktigt att de tillämpande myndigheterna utan svårighet kan fastställa denna tidpunkt. I de flesta fall kan utgångspunkten för fristberäkningen lätt fastställas. Vid ett gripande som beslutas och verkställs av en polisman kommer fristen att räknas från den tidpunkt dä den misstänkte rent fysiskt har omhändertagits. Detsamma gäller även vid verkställande av ett anhållningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro.

I samband med vissa ingripanden kan emellertid uppstå tveksamhet om den rätta fristberäkningen. Jag tänker på sådana situationer där ett gripande har föregåtts av att den misstänkte har hämtats, medtagits eller kvarhål-lits för förhör enligt reglerna i 23 kap. 7-9 §§ RB eller då den misstänkte urspmngligen omhändertagits på gmnd av bemsning enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av bemsade personer m.m. (LOB) eller enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387) och det under tiden för omhändertagandet uppkommit misstanke om brott för vilket fömtsättningar för gripande enligt 24 kap. RB föreligger eller det framkommer att den misstänkte är anhållen i sin frånvaro.

Beträffande de först nämnda fallen har dessa enligt min mening inte
karaktären av frihetsberövande i den mening som avses i art. 5 (1) (c) i
Europakonventionen. De gmndläggande förutsättningama för ett frihets
berövande enligt art. 5 (1) (c) är att det föreligger ett syfte att ställa den
frihetsberövade inför domstol och att han är skäligen misstänkt för brott.
När det gäller en person som medtagits eller hämtats till förhör eller, som
efter att ha inställts, kvarhållits under upp till tolv timmar, föreligger inte 38

dessa fömtsättningar. Sädana tvångsåtgärder kan därför inte jämställas Prop. 1986/87:112 med de frihetsberövanden som avses i art 5 (1) (c). Jag finner inte heller anledning att av andra skäl jämställa dessa tvångsåtgärder med ett gripande. Slutsatsen blir att fristberäkningen i dessa fall liksom idag skall ske med utgångspunkt från den tidpunkt då åtgärden övergår i ett straffprocessuellt gripande.

När det gäller ett sådant gripande för brott som har föregåtts av ett omhändertagande enligt LOB eller 13 § andra stycket polislagen anser jag av skäl som nu sagts inte heller att det möter några hinder att räkna fristen från den tidpunkt då omhändertagandet övergår i ett gripande enligt RB. Enligt såväl 18 § polislagen som 9 § LOB har gripande enligt 24 kap. RB dessutom företräde, dvs. har någon omhändertagits enligt bestämmelserna i 13 § andra stycket polislagen eller LOB och grips han samtidigt enligt RB:s bestämmelser är det gripandet som gäller. Gällande bestämmelser på området bör därför behållas.

Enligt förarbetena till polislagen löper sextimmarsfristen för ett omhändertagande vid ordningsstörning frän den tidpunkt då den misstänkte tas om hand av t. ex. en ordningsvakt, och inte exempelvis från den tidpunkt dä den omhändertagne överlämnas till polis (prop. 1983/84:111 s. 110). En motsvarande svårighet att bestämma utgångspunkten för fristberäkningen uppkommer i de fall då en enskild person har gripit någon enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB (s. k. envarsgripande). För sädana gripanden är föreskrivet att ett överlämnande till närmaste polisman skall ske skyndsamt efter gripandet. Av praktiska skäl bör tidsfristen i dessa fall kunna räknas från den tidpunkt då den misstänkte överlämnas till en polisman.

En annan situation vid vilken det kan uppstå svårigheter att bestämma utgångspunkten för fristberäkningen gäller frihetsberövanden i samband med utlämning för brott till Sverige. En begäran att någon skall utlämnas till Sverige för lagföring har ofta föregåtts av en efterlysning och ett gripande i den främmande staten. Utlämningsframställningen gmndas i allmänhet på ett häktningsbeslut av en svensk domstol, som regel fattat i den misstänktes frånvaro. Det krävs därför med hänsyn till reglerna i art. 5 (3) att den utlämnade ställs inför en svensk häktningsdomare. Tidsfristen för denna förhandling kan inte gärna bestämmas med hänsyn till tidpunkten för det faktiska frihetsberövande som har föregått utlämningen. Av praktiska skäl kan tidsfristen knappast heller räknas från det en svensk myndighetsperson övertar ansvaret för den frihetsberövade. Jag anser i stället att tidsfristen i dessa fall bör räknas från det att hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört, vilket i praktiken innebär att tidsfristen räknas från den tidpunkt då den misstänkte anländer till Sverige.

Ytterligare en situation som bör uppmärksammas vid fristberäkningen
gäller frihetsberövanden ombord på svenskt fartyg. Enligt 178 § sjölagen
(1891:35 s. 1) och 54 § sjömanslagen (1973:282) får befälhavaren, om han
finner det nödvändigt, hälla en passagerare eller en sjöman - som miss
tänks för brott för vilket kan följa fängelse i minst ett är - i förvar ombord
tills den misstänkte kan överlämnas till svensk utlandsmyndighet eller till
polismyndighet i Sverige. Enligt min mening bör även i denna situation 39

Utredningsförslaget: Utredningens förslag överensstämmer i princip med mitt förslag med undantag för att något krav på att särskilda skäl skall föreligga inte uppställs (se betänkandet s. 151 — 152).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har föranlett yttranden främst från åklagarhåll. En majoritet av dem som har yttrat sig tillstyrker utredningsförslaget under fömtsättning att man behåller nuvarande fommregd som huvudregel. Många pekar också på nödvändigheten av att åklagarens behörighet utvidgas. Många kritiska röster mot förslaget har avgivits från åklagarhåll. De anser att förslaget har övervägande nackdelar. Att bedriva fömndersökning inom annat åklagar- och poUsdistrikt än det där målet fortsättningsvis skall handläggas sägs leda till dels sämre kvalitet på utredningen, dels merarbete för såväl åklagare som polis. Detta beror på att informationen måste överföras mellan befattningshavarna på de skilda orterna eller på att åklagare och polis från utredningsorten måste bege sig till gripandeorten.

Skälen för mitt förslag: Gällande fommregel (19 kap. 12 § RB) innebär att en häktningsförhandling skall hållas inför en tingsrätt vid vilken åtal för brottet kan väckas, dvs. i allmänhet tingsrätten på gämingsorten eller den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

I vissa av de fall, där enligt nuvarande regler förhållandevis lång tid förflyter från gripandet till dess häktningsförhandlingen har kommit till stånd, har dröjsmålet sin gmnd i att den misstänkte, som kanske varit anhållen i sin frånvaro, har anträffats i ett annat polisdistrikt än det inom vilket brottet utreds. Frågan om anhållande prövas då ofta först sedan den misstänkte har transporterats till utredningsorten och blivit förhörd där. Transporttiden räknas då inte in i den frist inom vilken häktningsframställningen skall avlåtas.

Det är tveksamt om denna ordning är förenlig med det krav på skyndsam handläggning av häktningsfrågan som Europakonventionen ställer, särskilt om man beaktar den tidsutdräkt som i praktiken regelmässigt uppkommer utöver den faktiska transporttiden. 1 ett av de tidigare nämnda målen, där

det var fråga om just ett gripande på annan ort än utredningsorten inställdes den misstänkte pä utredningsorten först mer än två dygn efter frihetsberövandet, och häktningsförhandling ägde mm sjunde dagen efter frihetsberövandet. Detta ansågs inte uppfylla konventionens krav pä skyndsam handläggning. För att med säkerhet uppfylla dessa krav, bör transporttiden i det nya systemet räknas in i den frist inom vilken häktningsfrågan skall prövas.

I likhet med utredningen och majoriteten av remissinstanserna menar jag att man, för att klara de kortare fristema, fömtom givetvis en effektiv transportorganisation måste ha en smidigare fommregel. Det kan inte uteslutas att det, när en misstänkt grips på en annan ort än den där fömndersökningen har upptagits, kan vara lämpligast och i vissa fall rent av nödvändigt att frågan om det fortsatta frihetsberövandet prövas på gripandeorten. Även med hänsyn till den föreslagna prövningen av häktningsfrågor under veckoslut och helger torde det bli nödvändigt med en uppmjukning av fommreglema. Som jag återkommer fill bör nämligen någon form av uppdelning av jourverksamheten tingsrätterna emellan ske.

Som påpekats vid remissbehandlingen kan det otvivelaktigt skapa vissa praktiska problem med en prövning av häktningsfrågan vid en domstol långt från den ort där fömndersökningen bedrivs, även om olägenheterna kan begränsas genom användning av modema tekniska hjälpmedel såsom telefon, telex eller telefax. Det är därför viktigt att häktningsfrågan prövas av annan domstol än den inom vars område fömndersökningen bedrivs bara om det är lämpligt eller nödvändigt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. För att markera detta bör man i en ny fommregel införa ett krav på särskilda skäl för att få avvika från de vanliga fommbe-stämmelseraa. Att i lagtexten i övrigt närmare precisera möjlighetema att låta andra domstolar pröva häktningsfrågor är knappast möjligt; bl. a. måste man ta hänsyn till att ofömtsedda händelser såsom sjukdom, strejk m. m. kan inträffa i samband med transport av en misstänkt till häktningsförhandling på utredningsorten. Jag återkommer i specialmotiveringen (19 kap. 12 § RB) närmare till tillämpningen av den föreslagna regeln.

För att den nya fommregdn skall bU meningsfull måste även frågan om åklagamas behörighet övervägas. I den delen torde emellertid inga lagändringar krävas, utan det torde vara tillräckligt med regler i förordningsform.

Prop. 1986/87:112

Flera instämmer också i utredningens bedömning att någon form av jour- Prop. 1986/87:112 system för advokater behövs.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om försvarare finns i 21 kap. RB. Bestämmelserna skiljer mellan privata och offentliga försvarare. En privat försvarare utses av den misstänkte medan offentlig försvarare förordnas av rätten (4 §).

Fömtsättningama för att förordna offentlig försvarare regleras i 3 a §. En misstänkt, som är anhållen eller häktad, har alltid rätt att på begäran få offentlig försvarare. Även om den misstänkte inte begär offentlig försvarare och han inte heller utser privat försvarare, skall offentlig försvarare ändock förordnas i vissa fall. Till offentlig försvarare skall förordnas advokat eller — om särskilda skäl föreligger - någon annan jurist. Om den misstänkte föreslår någon som är behörig som offentlig försvarare skall han förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat (5 §).

Av 6 § första stycket följer att byte av offentlig försvarare tillåts om det finns giltiga skäl.

Enligt 23 kap. 5 § RB åligger det undersökningsledaren att göra anmälan till rätten om behovet av offentlig försvarare. Någon frist för denna anmälan finns inte. I dag förekommer det relativt sällan att offentlig försvarare förordnas innan häktningsframställning har ingetts till rätten.

Enligt min mening bör principen om att offentlig försvarare skall förordnas för anhållna och häktade, om de begär det, gälla även i fortsättningen. Det finns inte heller i övrigt anledning att med hänsyn till den nya ordningen för prövning av häktningsfrägor föreslå några ändringar i fråga om fömtsättningama för att förordna offentlig försvarare eller några särskilda regler i fråga om tidpunkten för förordnandet.

Däremot medför de korta frister som jag nu föreslår att offentliga försvarare oftare behöver engageras på lördagar, söndagar och helgdagar, framför allt med hänsyn till att häktningsförhandlingen med det nu föreslagna systemet i vissa fall kommer att behöva äga rum under ett veckoslut eller en helg. Tillgången till advokater för sådana ändamål måste säkerställas. Bl. a. med hänsyn till möjligheten av att flera personer som samtidigt är anhållna har motstridiga intressen måste det vara möjligt att få kontakt med flera advokater.

Jag återkommer i avsnittet om de organisatoriska lösningarna till dessa frågor, liksom till det praktiska förfarandet då en offentlig försvarare behöver förordnas under annan tid än normal kontorstid.

Bestämmelsen i 21 kap. 5 § första stycket RB att till offentlig försvarare i princip skall förordnas en advokat, lämnar utrymme för att också annan lämplig person förordnas. Det lär knappast förekomma, enligt dagens tillämpning av bestämmelsen, att någon som inte är advokat förordnas i ett mål med en häktad annat än i vissa undantagsfall (jfr NJA 1976 s. 312 och 520 samt 1977 s. 741). Jag anser inte att det föreligger tillräckliga skäl att föreslå regler, som öppnar större möjligheter än för närvarande att förordna annan än advokat som offentlig försvarare enbart för häktningsfrågan.

För den misstänkte är det viktigt att han såvitt möjligt får den offentlige 42

försvarare som han önskar. Huvudregeln är ju också, som jag nyss nämnde, att den misstänktes önskemål i fråga om personvalet skall tillgodoses. Den omständigheten att häktningsförhandlingen måste äga rum med kort varsel kan emellertid skapa problem i detta hänseende. Jag håller i princip med utredningen om att tidpunkten för häktningsförhandlingen inte bör senareläggas i nämnvärd utsträckning enbart av det skälet att den misstänkte vill ha en viss försvarare. Ä andra sidan är det ju i första hand i den enskildes intresse som reglerna i internationella konventioner tillkommit om rätten att snabbt få till stånd en domstolsprövning av frihetsberövandet. Har den misstänkte bestämt uttryckt att han är beredd att vänta med häktningsförhandlingen för att få den försvarare han utsett och kan anföra sakliga skäl för detta, t. ex. att den försvararen är insatt i vad saken gäller, kan jag därför inte se något hinder mot att den misstänktes önskemål om försvarare tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt och att detta kan tillåtas inverka på tidpunkten för häktningsförhandlingen. Ett oavvisligt krav är dock att förhandlingen äger rum inom fyradagarsfristen.

När det gäller frågan om ett senare byte av offentlig försvarare i de fall då det inte varit praktiskt möjligt att till häktningsförhandlingen utse den försvarare som den misstänkte begärt, anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att domstolarna bör vara generösa med att tillåta byte av försvarare i en sådan situation. En dylik praxis torde falla inom ramen för tillämpningen av de generella reglerna om giltigt skäl för försvararbyte (jfr 21 kap. 6 § första stycket RB).

Prop. 1986/87:112

fristen för prövning av häktningsfrågan förlängs med den tid som går ät för Prop. 1986/87:112

att befordra framställningen från åklagaren till rätten, vilket ofta sker per

post. Fristen blir härigenom också i viss mån obestämd. Senast i samband

med häktningsframställningen skall åklagaren till rätten, den anhållne och

hans försvarare överlämna protokoll eller anteckningar över vad som

förekommit under fömndersökningen i den del de har betydelse för häkt-

ningsfrägan. Rätten kan ge anstånd med detta för viss kortare tid.

Med de snäva tidsfrister som enligt mitt förslag skall gälla i fråga om häktningsförhandlingen är det nödvändigt att häktningsfrågan kan väckas enkelt och snabbt hos domstolen. Detta bör, som utredningen har föreslagit, lämpligen kunna ske muntligen och som regel per telefon genom en anmälan från åklagaren. Denna måste därvid också lämna de upplysningar som domstolen behöver för att förbereda häktningsförhandlingen och börja införskaffa nödvändig personutredning.

Bestämmelser om vilka tjänstemän vid domstolen som är behöriga att ta emot en muntlig häktningsframställning får tas in i förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion.

En muntlig häktningsframställning enligt mitt förslag har precis som dagens skriftliga framställning karaktären av ett yrkande om att rätten häktar den misstänkte efter en häktningsförhandling. Jag delar alltså inte utredningens uppfattning att åklagaren skall kunna göra en häktningsanmälan även om han inte har kunnat ta definitiv ställning i frågan om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Om skäl för häktning bortfallit före häktningsförhandlingen har ju åklagaren möjlighet att återkalla sin begäran. En annan sak är att åklagaren givetvis kan upplysningsvis meddela domstolen att han kan komma att göra en häktningsframställning. En sådan upplysning kan underlätta domstolens planering. Rutiner för sådana underrättelser - som förekommer på sina håll redan nu, bl. a. vid Stockholms tingsrätt - kan med fördel utarbetas lokalt i samråd mellan domstol och åklagare. Det är givetvis viktigt att åklagaren klargör att det rör sig om en upplysning så att den inte förväxlas med en häktningsframställning.

När det gäller frågan om åklagaren i samband med en muntlig häktningsframställning skall vara skyldig att ange gmnderna för häktningsyrkandet kan jag, liksom majoriteten av remissinstanserna, inte se att förfarandet skulle kunna fördröjas på något avgörande sätt om ett sådant krav uppställs. Åklagaren har ju redan i samband med anhållningsbeslutet tagit ställning till vilka gmnder som finns för frihetsberövandet. Dessa gmnder har också den misstänkte fått del av. När åklagaren gör häktningsframställningen har han haft anledning att överväga om de urspmngliga gmnderna för frihetsberövandet kvarstår. En annan sak är att åklagaren givetvis har möjlighet att under häktningsförhandlingen såväl utvidga som inskränka gmnderna i förhållande till vad som angetts i häktningsframställningen. Att grunderna anges redan i häktningsframställningen är av stor vikt för att försvararen skall kunna förbereda sig inför häktningsförhandlingen.

För beräkning av fristerna är det vidare viktigt att tidpunkten för gripandet eller verkställandet av anhållningsbeslutet anges i häktningsframställningen.

Protokoll och anteckningar från fömndersökningen som är av betydelse 44

för häktningsfrågan bör naturligtvis lämnas till rätten och den anhållne och dennes försvarare sä snart som möjligt. Något krav på att handlingarna skall föreligga före eller ens vid häktningsförhandlingen bör emellertid med tanke på de korta fristerna inte ställas upp. Många gånger tördé åtminstone en anmälan om brottet och ett protokoll över anhållningsförhöret ha upprättats före förhandlingen. Om så är fallet, bör i vart fall dessa handlingar kunna överbringas till såväl domstolen som försvararen före eller i samband med häktningsförhandlingen. Om tillgång finns till modern teleteknik, är det givetvis inget som hindrar att den utnyttjas för att överbringa handlingar.

Kriminalregistemtdrag skall inhämtas när häktningsframställningen görs. De nu föreslagna fristerna gör det i praktiken ofta omöjligt för domstolen att hinna få ett utdrag till häktningsförhandlingen. För bedömning av framför allt risken för fortsatt brottslig verksamhet är uppgifter ur kriminalregistret eller motsvarande register nödvändiga. Jag räknar med att ta upp frågan om terminalåtkomst till kriminalregistret för de allmänna domstolarna i samband med att jag anmäler frågan om proposition om anhållande och häktning.

När det gäller frågan vilken sorts utredning som skall få förebringas vid häktningsförhandlingen bör principen även i framtiden vara att endast sådant som är av betydelse för häktningsfrägan skall behandlas. Enligt 24 kap. 14 § RB gäller att, utöver vad handlingarna innehåller och partema i övrigt anför, utredning angående brottet får förebringas endast om det föreligger särskilda skäl. Denna regel ger enligt min mening tillräckliga möjligheter att förebringa utredning för bedömning av häktningsfrågan även enligt den nya ordningen. Någon lagändring i denna del behövs därför inte.

Prop. 1986/87:112

detta. Denna prövning sker inom ramen för allmänna regler om polisens Prop. 1986/87:112 verksamhet.

Har förmannen inte funnit anledning att häva gripandet skall frihetsberövandet skyndsamt anmälas till åklagaren. Denne skall då så snart det kan ske hålla förhör, s. k. anhållningsförhör, med den misstänkte och därefter omedelbart besluta om denne skall anhållas eller friges. Anhållningsförhöret får på åklagarens uppdrag i stället hållas av en polisman (24 kap. 7 och 8 §§ RB).

Med hänsyn till reglerna i Europakonventionen om ofördröjlig inställelse av den misstänkte måste, som jag tidigare har anfört, den längsta tillåtna fristen för häktningsförhandlingen hädanefter alltid räknas frän det faktiska straffprocessuella frihetsberövandet. Pä gmnd härav och med hänsyn till den snäva tidsfristen finns det anledning att överväga om de mtiner i samband med gripande och anhållande som tillämpas i dag behöver ändras för att åstadkomma en snabbare och mera rationell handläggning av ärenden rörande frihetsberövande. Det kan därvid vara av intresse att redogöra för den praxis som kommit att utvecklas i främst storstadsdistrikten.

Denna praxis avviker från hur RB:s föreskrifter om förfarandet vid anhållningsförhör urspmngligen var tänkta att fungera. Den ordning som tillämpas innebär i huvudsak följande. Polisen anmäler i normalfallen inte ett gripande till åklagaren omedelbart utan gör detta först när anhållningsförhöret - utan något formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall -har hållits. Har det under tiden kommit fram sådana uppgifter att det står helt klart att frihetsberövandet inte skall bestå - t. ex att fel person har gripits på gmnd av identifieringsmisstag eller att gärningen inte är brottslig - friger polisen den misstänkte utan att kontakta åklagaren. 1 praktiken innebär det att vissa gripanden aldrig anmäls till åklagaren. De förhör som polisen håller utan att först kontakta åklagaren bmkar kallas ersättningsförhör. Efter ersättningsförhöret föredras ärendet för åklagaren på sedvanligt sätt för beslut i anhållningsfrågan.

Även i det fall en anmälan om gripandet har föregått anhållningsförhöret är det i regel ganska sällan som åklagaren håller förhöret själv. Praxis varierar emellertid från åklagare till åklagare. Det torde vara vanligast att åklagaren håller eller deltar i förhör i fråga om mycket grova eller komplicerade brott.

Enligt min mening finns det starka praktiska skäl för en ordning enligt vilken polisen får hålla anhållningsförhör utan uppdrag från åklagaren i det enskilda fallet. Erfarenheterna från den praxis jag nu har redogjort för talar inte heller för att en sådan ordning skulle vara otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det sagda gäller såväl vid förhör av en person som gripits av polisen utan föregående anhållningsbeslut som vid förhör efter verkställighet av ett anhållningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro. Reglerna om anhållningsförhör i 24 kap. RB bör ändras i enlighet med det nu sagda. Att polisen ges en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör innebär givetvis att det ändå är lämpligt att åklagaren håller förhöret i vissa fall. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

När det sedan gäller frågan om polisen bör ha befogenhet att frige en
gripen person bör, som några remissinstanser har pekat pä, uppmärksam- 46

mas att en sådan befogenhet innebär att polisen fattar ett negativt anhållningsbeslut. I enlighet med vad jag tidigare har berört finns det fördelar med att vi i vår lagstiftning behåller åklagaren som anhållningsmyndighet. Jag är inte nu beredd att förorda ätt den nuvarande uppgiftsfördelningen ändras. Under sådana förhållanden bör det i princip ankomma på åklagaren att fatta beslut om frigivande av gripna personer.

Det nu sagda innebär givetvis inte att det skulle vara förbjudet för en förman inom polisen, exempelvis ett vakthavande befäl, att i samband med att en polisman rapporterar gripandet t. ex. ommbricera frihetsberövandet till att avse omhändertagande enligt 13 § polislagen eller häva gripandet på gmnd av att identifieringsmisstag skett eller att gripandet av någon annan anledning är uppenbart oriktigt (jfr NJA II 1943 s. 329). Men om gripandet har resulterat i ett anhållningsförhör, bör som nämnts åklagaren avgöra om skäl föreligger till anhållande och häktning.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som utredningen berört. Framkommer skäl till anhållande i samband med ett förhör med någon som utan att vara gripen finns tillgänglig hos en polismyndighet, kan denne enligt gällande ordning också förklaras gripen. Detta sker då på initiativ av förhörsledaren och innebär att den misstänkte kvarhålls. Frågan om anhållande skall då också skyndsamt anmälas hos åklagaren. Utredningen har ansett att polisen, efter en sådan anmälan och utan att ett formellt gripande föreligger, bör kunna hålla kvar den misstänkte i avvaktan på åklagarens beslut i anhållningsfrågan (se 8 § i utredningsförslaget). Jag anser för min del inte att det finns tillräckliga skäl att ha några särregler för denna situation. Som påpekats under remissbehandlingen finns enligt 23 kap. 9 § RB möjligheter att kvarhålla en icke gripen person för förhör under ett visst antal timmar. Denna ordning har i praktiken mig veterligt inte vållat några svårigheter. Förklaras den misstänkte gripen, bör givetvis vanliga regler för prövning av frihetsberövandet gälla.

Prop. 1986/87:112

presenterar fulla häktningsskäl enligt nuvarande ordning. Några av dessa Prop. 1986/87:112 instanser, däribland RÅ, har dock kritiserat utredningens förslag mot bakgmnd av att förslaget inte dispenserar från kravet på att någon av de särskilda häktningsgmnderna flykt-, kollusions- eller recidivfara skall föreligga. Ett par instanser, däribland JO och domstolsverket, avstyrker förslaget att frångå nuvarande krav på sannolika skäl för häktning. Flera instanser anser att utredningshäktning bör vara möjlig även vid lindriga brott. Förslaget om omprövningsförhandling tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta som har yttrat sig i frågan. Ett par anser dock att gällande regler om omhäktningsförhandling är tillräckliga.

Skälen för mitt förslag: Ett beslut om anhållande kräver i princip att det föreligger häktningsskäl. Enligt 24 kap. 5 § andra stycket RB i dess nuvarande lydelse kan emellertid anhållande ske även om fulla häktningsskäl inte föreligger, s. k. utredningsanhållande, om det är av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan pä vidare utredning tas i förvar. Bestämmelsen anses dispensera både från kravet på sannolika skäl till misstanke om brottet och frän de beviskrav som ställts upp beträffande de särskilda häktningsgmnderna. När det gäller skuldfrågan har det ansetts tillräckligt att det föreligger skälig misstanke om brott (se t.ex. Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s. 324). Skälig misstanke är också den misstankegrad som enligt Europakonventionen (art. 5) krävs för frihetsberövande över huvud taget.

Med så kort frist för den första domstolsprövningen av ett frihetsberövande som förutsätts enligt Europakonventionen finns det en risk att man ibland inte kan nå upp till sannolika skäl före domstolsförhandlingen trots att det finns god gmnd för brottsmisstanken och starka skäl för ett fortsatt frihetsberövande. Det kan vara fallet om t. ex. viss teknisk utredning inte har kunnat slutföras. Vill man upprätthålla samma krav på effektivitet som enligt gällande ordning måste det därför övervägas att sänka kravet på brottsmisstankens styrka som grund för häktning i inledningsskedet.

Under remissbehandlingen har framförts den alternativa lösningen på problemet att domstolen på yrkande av åklagaren skulle kunna förordna om uppskov med häktningsfrågan under viss kortare tid. Den modellen anser jag mindre väl förenlig med syftet bakom Europakonventionens bestämmelser. Enligt vad som framkommit i detta lagstiftningsärende krävs det ju att den misstänkte ställs inför domstol (eller motsvarande) för prövning av frihetsberövandet inom i vart fall fyra dagar. Härtill kommer att i vart fall skälig misstanke om brott också skall föreligga.

Jag förordar i stället, i likhet med utredningen och majoriteten av remiss
instanserna, en lösning som innebär att häktning får genomföras även i
vissa fall då åklagaren inte kan prestera sannolika skäl för misstanke om
brott. En fömtsättning bör då vara att det skall finnas anledning att räkna
med att ytterligare utredning inom kort kommer att leda till ökad säkerhet i
fråga om den misstänktes skuld. Häktning bör då kunna ske när fömnder
sökningen ännu inte har kommit så långt att åklagaren lyckats få fram
tillräckligt underlag för ett påstående om sannolika skäl, men det finns
anledning att räkna med att sådana omständigheter kommer fram inom
kort genom det fortsatta utredningsarbetet. Detta bör komma till uttryck i 48

ett krav pä att det skall vara av synneriig viktjatt fortsatt frihetsberövande Prop. 1986/87:112 sker i avvaktan på ytteriigare utredning. I övrigt bör självfallet samma krav ställas för häktning i dessa fall som vid häktning vid sannolika skäl, dvs. att flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara föreligger.

I motsats till utredningen anser jag att häktning på skälig misstanke också bör kunna ske i de situationer som avses i 24 kap. 2 § RB, alltså där den misstänkte vägrar att medverka till att hans identitet klariäggs eller där omständigheterna är sådana att det finns särskild anledning att räkna med att flyktfara föreligger. Utredningen har inte närmare motiverat varför utredningshäktning inte skulle få användas i dessa fall. Möjligen skall utredningens ståndpunkt ses i ljuset av dess tveksamhet till behovet över huvud taget av att behålla några särregler om häktning i dessa situationer (jfr avsnitt 2.2.3). Enligt min mening kan man emellertid inte utesluta att det i enstaka fall kan vara angeläget att oberoende av brottets svårhet kunna häkta på skälig misstanke i de fall som avses i 2 §.

Vid häktning på enbart skälig misstanke bör man enligt min mening vid tillämpning av 24 kap. 1 § aUtid kräva att någon av de särskilda häktningsfömtsättningarna i första stycket är uppfylld. Därför bör någon presumtionsregd om häktning på skälig misstanke vid mycket grova brott inte gälla i dessa fall (jfr avsnitt 2.2.4).

Som fömtsättning för anhållande och gripande bör även i fortsättningen som huvudregel gälla att skäl för häktning skall föreligga. Med en regel som innebär att häktning får ske även vid skälig misstanke om brott kan behovet av en särskild bestämmelse om utredningsanhållande i och för sig ifrågasättas. Bestämmelsen torde emellertid i dag i stor utsträckning tillämpas även i sådana fall där det brister i utredning om de särskilda häktningsgrunderna, bl. a. vid anhållande i den misstänktes frånvaro. Som poängterats från åklagarhåll under remissbehandlingen skulle därför ett slopande av bestämmelsen om utredningsanhållande medföra att samhällets möjligheter att effektivt ingripa mot grövre brottslighet allvarligt försämras. Enligt min mening bör reglerna i denna del därför stå kvar i sak oförändrade.

När häktning skett på endast skälig misstanke är det, som utredningen anför, med hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet rimligt med en ordning som innebär att häktningsfrågan i dessa fall omprövas inom viss kortare tid och att vid omprövningstillfallet den misstänkte skall friges, om inte åklagaren då kan lägga fram häktningsskäl enligt huvudregeln, dvs. att den häktade är på sannolika skäl misstänkt för brottet. Den tid inom vilken omprövningsförhandlingen senast skall hällas bör i enlighet med utredningens förslag bestämmas till en vecka från den dag då den misstänkte häktades. Det bör emellerUd betonas att, om åklagaren anser sig ha sannolika skäl redan före denna tidpunkt, omprövningsförhandlingen bör hällas så snart som möjligt.

Vid remissbehandlingen har från några håll framförts åsikten att försla
get om utredningshäktning med omprövningsförhandling riskerar att bli en
försämring i förhållande till gällande rätt. Den försämring som kan upp
komma är, hävdar man, längre frihetsberövande på en lägre misstanke
grad. 49

4 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

Enligt min uppfattning har denna kritik inte fog för sig. Det är visserligen sant att domstolen genom möjligheten till utredningshäktning kommer att kunna häkta vid en lägre grad av misstanke än för närvarande när det är domstolen som prövar en fråga om frihetsberövande. Men utredningshäktning är närmast att se som en nödvändig följd av att vi anpassar oss till Europakonventionens frister för domstolsprövning och svarar i praktiken mot åklagarens utredningsanhållande. Utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 § andra stycket RB ger dessutom utrymme för ett frihetsberövande på en lägre misstankegrad än sannolika skäl under en förhållandevis lång tid, eftersom gällande frister inte är absoluta. Jag vill också framhålla att mitt förslag har utformats så att omprövningsförhandlingen skall hållas så snart som möjligt efter häktningen.

En skillnad i förhållande till nuvarande ordning kan däremot bli att frihetsberövandet i fler fall än nu kommer att hävas först i samband med eller efter en häktningsförhandling. Hävs ett frihetsberövande sedan någon häktats i stället för under anhållandefasen kan det visserligen göras gällande att den misstänkte i onödan utsätts för den ökade offentlighet som är förknippad med en häktningsförhandling. Jag vill inte underskatta det obehag som den misstänkte kan känna vid en häktningsförhandling men kan inte finna att offentligheten är något praktiskt problem; de häktnings-fall som väcker uppmärksamhet är erfarenhetsmässigt ytterst få. Mot det ökade obehag för den misstänkte som offentligheten kan medföra i enstaka fall skall ställas de fördelar i rättssäkerhetshänseende som reformen innebär för frihetsberövade brottsmisstänkta personer i allmänhet. Reformen leder ju till att en avsevärt kortare tid än nu kommer att förflyta till dess frihetsberövandet blir prövat av en från fömndersökningen fristående domstol.

En viktig fråga vid tillämpningen av reglema om utredningshäktning är i vad mån denna typ av häktning skall anses ha karaktären av undantag eller ej. Frågan är t. ex. hur åklagaren skall förfara om han vid frihetsberövandet anser att nivån "skälig misstanke" är uppnådd men räknar med att nivån "sannolika skäl" kommer att kunna uppnås först mot slutet av den frist han har till sitt förfogande för att avge häktningsframställning. Enligt min mening måste man här beakta dels det krav på synnerlig vikt av fortsatt frihetsberövande som enligt förslaget uppställs vid utredningshäktning och dels kravet på omprövningsförhandling vid sådan häktning. Dessa båda krav torde medföra att åklagaren i den nämnda situationen snarast bör välja att låta prövningen av häktningsfrågan anstå något om han har grundad anledning att tro att han därefter kan prestera sannolika skäl för misstanken.

Prop. 1986/87:112

utredningsförslaget: Frågan har inte berörtsav utredningen. Prop. 1986/87:112

Remissinstanserna: Från åklagarhåll har frågan tagits upp när häktning har skett på skälig misstanke.

Skälen för mitt förslag: Det ankommer för närvarande på domstol att besluta om frigivning av den som är häktad. Av 24 kap. 19 § RB följer att rätten omedelbart skall förordna "att den misstänkte skall frigivas" om åtal inte väckts inom föreskriven tid eller om framställning om förlängning av tiden för att väcka åtal inte har kommit in till rätten eller om eljest ej längre skäl för häktning föreligger. Jag återkommer strax till en terminologisk fråga som har med uttrycket "frigiva" att göra.

Innan åtal har väckts förfogar åklagaren över häktningsfrågan. Av 24 kap. 17 § RB framgår nämligen att, innan åtal har väckts, en fråga om häktning endast får tas upp på yrkande av åklagaren. I 24 kap. 17 § RB tas också upp den situationen att åtal har väckts. Även rätten kan då självmant eller på yrkande av målsäganden ta upp en fråga om häktning. Av 24 kap. 19 § RB följer vidare att åklagaren, om han finner att häktningsskälen bortfallit innan åtal hunnit väckas, har att meddela domstolen detta. Rätten meddelar därefter beslut i frågan.

Särskilt om frågan om frigivning blir aktuell efter kontorsfid, exempelvis en fredagskväll, kan tidsutdräkten för att få till stånd en frigivning efter domstolsbeslut vara avsevärd, även om det för åklagaren är uppenbart att inga häktningsskäl längre föreligger. Enligt min mening är detta otillfredsställande. Frihetsberövandet skall givetvis omedelbart upphöra då häktningsskäl inte längre föreligger. Mina förslag rörande kortare frister och utredningshäktning, som kan innebära att de fall där häktningsskälen efter någon tid bortfaller blir något fler än de är i dag, påkallar därför överväganden om en nyordning.

Visserligen måste domstolarna ha någon form av beredskap för att mitt förslag om kortare frister skall kunna genomföras. Men det är inte nödvändigt och ekonomiskt knappast försvarligt att kontinuerligt hålla domstolarna öppna under sådan tid som inte är normal tjänstgöringstid för att pröva häktningsfrågor, särskilt inte frågor om frigivande efter anmälan från åklagaren. Närmast till hands ligger därför att överlåta ansvaret i frågan huruvida den misstänkte skall kvarbli i häkte eller inte på åklagaren. Inom åklagarväsendet finns redan ett system med beredskapstjänstgöring under kvällar och tjänstgöringsfria dagar. Att inskränka denna beredskap är mot bakgmnd av reformen i övrigt inte aktuell. Ett ytterligare argument för att åklagaren skulle ta över det formella ansvaret för beslutet är, som jag tidigare nämnde, att åklagaren i inledningsskedet rent faktiskt råder över beslutsunderlaget.

Jag anser alltså att en bestämmelse som ger åklagaren möjlighet att fatta
det formella beslutet humvida någon fortsättningsvis skall vara häktad
eller inte bör införas i situationer där åtal inte har väckts. En sådan ordning
torde inte kunna inge betänkligheter, eftersom häktning på det stadiet får
ske endast på yrkande av åklagaren. Principiella skäl talar däremot mot att
åklagaren skulle kunna besluta om frigivning av den misstänkte efter det
att åtal väckts. Jag är därför inte beredd att nu, innan erfarenheter vunnits
av reformen, föreslå en sådan möjlighet för åklagaren. 51

En särskild fråga i sammanhanget är om man även beträffande andra straffprocessuella tvångsmedel såsom t. ex. reseförbud, beslag och kvarstad skulle införa en möjlighet för åklagaren att, innan åtal har väckts, häva ett beslut som har meddelats av rätten. Jag är emellertid inte heller här beredd att nu föreslå en utvidgad befogenhet för åklagaren innan det finns något underlag för ett ställningstagande till reformbehovet. Jag vill i det sammanhanget påpeka att de nu nämnda tvångsmedlen är av betydligt mindre ingripande art än häktning.

Om åklagaren har hävt domstolens häktningsbeslut skall han självfallet underrätta domstolen om detta. En regel med denna innebörd bör införas.

I detta sammanhang bör man också lösa en fråga, som JO Wigelius har tagit upp i en framställning till regeringen. JO har ifrågasatt om det inte borde införas föreskrifter om skyldighet för domstolar och åklagare att lämna en direkt underrättelse om frigivningsbeslut till den förvarande myndigheten, dvs. i huvudsak allmänt häkte eller vakthavande befäl vid polismyndighet. JO hänvisar till ett av honom upptaget ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 89-96) där det framkommit att anhållna personer inte blivit frigivna trots åklagarens beslut därom. Detta berodde på bristande kommunikationer mellan beslutsfattaren och den som varit ansvarig för förvaringen. I likhet med JO anser jag att det finns skäl för föreskrifter i detta hänseende. Föreskrifterna bör givetvis omfatta alla de fall åklagaren eller rätten beslutat att häva ett straffprocessuellt frihetsberövande. De bör kunna meddelas i förordningsform.

Gällande lagstiftning (24 kap. 10, 16 och 19 §§ RB) ställer beslut om frigivning i motsats till beslut om häktning och anhållande (jfr SvJT 1979 s. 241). Detta finner jag inkonsekvent. Inkonsekvensen i lagen blir uppenbar, när den häktade eller anhållne befinner sig på fri fot. Man kan ju då inte gärna besluta att den misstänkte skall friges. För att få behålla sin frihet har den misstänkte naturligtvis ett intresse av att beslutet om anhållande eller häktning hävs. Ett beslut om frigivning av en anhållen eller häktad låter sig inte heller meddelas, när den anhållne eller häktade ändå skall kvarstanna i anstalt på någon annan grund. I praxis torde man lösa det senare fallet genom att förklara att den misstänkte inte längre skall vara häktad i och för det aktuella målet.

Mot bakgmnd av det sagda anser jag att ändringar bör göras i 24 kap. RB så att det i stället föreskrivs att ett beslut om anhållande eller häktning hävs, när förutsättningama för ett frihetsberövande inte längre föreligger.

Prop. 1986/87:112

utredningsförslaget: Överensstämmer i princip med mitt förslag (se be- Prop. 1986/87:112 tänkandets. 156-157).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har föranlett yttranden främst från åklagarhåll. De flesta har lämnat förslaget utan erinran: Några remissinstanser, däribland de hovrätter som yttrat sig, har varit kritiska mot utredningsförslaget om en nedkortning av fristen för huvudförhandling i hovrätt.

Skälen för mitt förslag: För att motverka onödigt länga häktningstider föreskrivs i RB att den misstänkte genast skall försättas på fri fot så snart häktningsskäl inte längre föreligger (24 kap. 19 §). En ur praktisk synvinkel viktigare garanti mot alltför långa håktningstider är regeln att rätten, i samband med häktningsbeslutet eller då anmälan sker till rätten om att ett häktningsbeslut har verkställts i den misstänktes frånvaro, utsätter den tid inom vilken åtal senast skall väckas (24 kap. 18 §). Denna tid får inte överstiga vad som är oundgängligen nödvändigt. Någon längsta tid har emellertid inte angetts i lagen. I praktiken är det dock sällan som rätten bestämmer tiden för åtals väckande till mer än två veckor från häktningsbeslutet. Ny häktningsförhandling skall som regel hållas med två veckors mellanrum om åtalstiden från början bestäms till mer än två veckor (24 kap. 18 § andra stycket). Om däremot tiden från början bestäms till två veckor, men den till följd av en begäran om förlängning som har gjorts före tidens utgång kommer att överstiga två veckor, är förhandling inte nödvändig. Har åtal inte väckts eller framställning om förlängning av tiden inte kommit in till rätten inom föreskriven tid, skall rätten genast frige den häktade.

Sedan åtal har väckts i ett mål där den misstänkte är häktad, skall huvudförhandling i målet i princip hållas inom en vecka. Denna frist får emellertid överskridas om det är nödvändigt för att få utredningen fullständig, t. ex. då rätten har förordnat om rättspsykiatrisk undersökning (45 kap. 14 § andra stycket RB).

Min uppfattning är att de bestämmelser jag nu har redogjort för väl
svarar mot kravet enligt Europakonventionen om att den som är berövad
sin frihet är berättigad till rättegång inom skälig tid. Jag vill emellertid
nämna att JO Sverne nyligen (1986/87 års ämbetsberättelse s. 151) har
ifrågasatt om Europadomstolen skulle anse att de väntetider som för
närvarande förekommer i de svenska häktena i samband med rättspsykia
triska undersökningar är förenliga med detta krav. JO:s bedömning grun
dar sig på den granskning av förhållandena inom den rättspsykiatriska
organisationen som han företagit i ett antal ärenden. Han pekar på att de
rättspsykiatriska undersökningar som han granskat endast undantagsvis
har varit klara inom den enligt 4 § lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål föreskrivna maximitiden pä sex veckor samt att
det periodvis har varit fråga om mycket långa överskridanden. Enligt JO
har tidsutdräkten möjliggjorts genom att undantagsregeln i nyssnämnda
lagmm om anstånd i särskilt fall utnyttjats i stor omfattning. I anledning av
JO:s uttalanden om de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersök
ningar har socialutskottet framhållit att förhållandena på de rättpsykia
triska klinikerna är sädana att en lösning av problemen inte kan anstå i 53

avvaktan på en större och mer tidskrävande reform utan att regeringen Prop. 1986/87:112 omgående måste vidta åtgärder för att avhjälpa de rådande missförhållandena (SoU 1986/87:15). Riksdagen har helt nyligen givit regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1986/87:109).

Regeringen har i budgetpropositionen 1987 (bil. 7 s. 75) redovisat ett program för åtgärder som socialstyrelsen utarbetat pä uppdrag av regeringen. Jag har vidare inhämtat att chefen för socialdepartementet avser att i ett annat sammanhang anmäla frågan om ytterligare åtgärder som kan aktualiseras med anledning av riksdagens uttalanden. Jag vill också nämna att förslag till den av socialutskottet åsyftade större reformen på området, nämligen ny lagstiftning rörande den psykiatriska tvångsvården och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare, för närvarande bereds inom social- och justitiedepartementen. I det sammanhanget övervägs olika frågor om det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Möjlighetema att åstadkomma ett snabbare undersökningsförfarande har därvid en framskjuten plats. Jag avser alltså att återkomma till frågan om häktnings-tidemas längd i sådana brottmål där det förordnas om rättspsykiatrisk undersökning.

När det gäller förfarandet i övrigt anser jag att det även fortsättningsvis bör föreskrivas att förhandling i häktningsfrågan (s.k. omhäktningsförhandling) skall hällas med i princip högst två veckors mellanmm så länge åtal ännu inte har väckts. Liksom enligt gällande regler är syftet med förhandlingen bl. a. att se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Detta bör även i fortsättningen framgå av lagtexten. I syfte att öka domstolens möjlighet att övervaka att utredningen sker skyndsamt föreslår jag att omhäktningsförhandling dessutom skall hållas oavsett om tvåveck-orsfristen överskrids redan från början eller om detta sker genom en förlängning av åtalstiden. Är det uppenbart att förhandling skulle vara utan betydelse bör i likhet med vad som gäller nu förhandling i häktningsfrågan kunna underlåtas.

Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att frihetsberövanden inte fortgår längre än som är absolut nödvändigt. Med hänsyn till detta är det naturligt att domstolen ställer högre krav på att utredningen bedrivs skyndsamt om åtalstiden förlängs upprepade gånger.

I likhet med utredningen finner jag det inte meningsfullt att försöka i lagtexten närmare precisera tiden inom vilken åtal skall väckas. Jag finner det inte heller realistiskt att förkorta gällande frist för att hålla huvudförhandling i tingsrätt. Vid denna bedömning har jag tagit hänsyn till att den tid som i vårt land förflyter mellan frihetsberövandet och domen i allmänhet är mycket kort vid en internationell jämförelse.

Som utredningen föreslagit bör, när det är fråga om s. k. utredningshäktning, undantag göras från kravet på att rätten i samband med beslut att häkta någon bestämmer tid för åtals väckande. I sådana fall kan nämligen frågan om åtalstiden utan olägenhet anstå till den omprövningsförhandling som alltid måste hållas inom en vecka, om den misstänkte då ännu är berövad friheten.

Är den tilltalade häktad i ett överklagat brottmål gäller vissa tidsfrister
också för huvudförhandlingen i den högre rätten. Som regel skall hovrät- 54

ten påbörja huvudförhandling inom fyra veckor efter utgången av liden för Prop. 1986/87:112 anslutningsvad mot tingsrättens dom. Tiden för anslutningsvad utgör också fyra veckor, vilket innebär att fristen för hovrätten uppgår till sammanlagt åtta veckor frän det att tingsrättens dom meddelades (51 kap. 13 § andra stycket RB). Motsvarande gäller i högsta domstolen (55 kap. 15 § RB). Den lägre rätten skall, om vadetalan inte avvisas, genast sända in vadeinlagan och akten till överinstansen (51 kap. 5 § och 55 kap. 5 § RB). I det fall den misstänkte överklagar domen strax efter det att den har meddelats, kommer högre instans således att kunna utnyttja större delen av åttaveckorsfristen för att förbereda målet. Klagar den misstänkte däremot först mot slutet av vadetiden, förkortas förberedelsetiden för domstolen i motsvarande mån. De två hovrätter som har anmodats inkomma med remissvar i ärendet, Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, har påtalat att det redan i dagens läge föreligger svårigheter i hovrätten att hålla tidsfristema för huvudförhandling i mål med häktade, beroende på bl. a. att det är förhållandevis vanligt att fullföljd sker mot slutet av vadetiden samtidigt som målen ofta är vidlyftiga med många personer, fömtom åklagare och försvarare, som skall inställa sig.

För min del håller jag med utredningen om att gällande frist för att hålla huvudförhandhng i högre instans kan medföra en oacceptabelt lång väntetid i häkte för den tilltalade. Väntetiden är naturligtvis i många fall svår för den som är häktad. Vid en jämförelse med motsvarande frist för tingsrätten ter sig fristen i högre instans lång. Det är sannolikt att denna långa frist i vissa fall kan avhålla den dömde från att föra talan mot domen. Det är mot den bakgmnden angeläget att fristen såvitt möjligt begränsas.

En lösning vore att anknyta fristen till den dömdes överklagande av domen. Detta skulle emellertid leda till alltför vittgående konsekvenser när det gäller fullföljdsreglerna. Jag anser därför att fristen liksom nu bör anknyta till utgången av tiden för anslutningsvad. Det bör observeras att tingsrätten, som i motsvarande situation alltså har en avsevärt kortare frist för att hälla huvudförhandling, har bättre möjligheter att planera för huvudförhandlingen genom att man får inblickar i det kommande målet i samband med häktningsförhandlingen. De svårigheter som kortare frister för huvudförhandling i hovrätt kan medföra bör enligt min mening till stor del kunna bemästras genom att hovrätterna i större utsträckning än i dag dels får information om pågående större brottmål vid tingsrätterna, dels håller någon form av beredskap för de större mål som kan förväntas bli överklagade. Rutiner för detta förekommer redan nu på vissa håll.

Jag vill också peka på den möjlighet som hovrätten redan nu har att överskrida huvudförhandlingsfristen om det är nödvändigt. Enligt vad jag erfarit utnyttjas denna möjlighet mycket restriktivt för närvarande. Även med en förkortad frist bör principen givetvis vara att överskridande får ske bara om det absolut behövs. Det bör emellertid inte vara något hinder att undantagsregeln utnyttjas till ett kortare överskridande t. ex. i den situationen att den försvarare som den tilltalade haft vid tingsrätten är förhindrad att delta vid huvudförhandling inom fristen.

Mot bakgmnd av vad jag nu har anfört delar jag utredningens uppfatt
ning att man för att nedbringa häktningstidema bör minska fristen för 55

huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen från åtta till sex veckor från den lägre rättens dom.

Jag avser inte att i detta lagstiftningsärende gå närmare in på den under remissbehandlingen aktualiserade frågan om man bör öppna möjlighet för den högre rätten att hålla huvudförhandling före vadetidens utgång, t. ex. med tanke pä den situationen att tingsrätten i samband med dom pä kortvarigt fängelsestraff förordnar att den tilltalade i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft mot honom och frihetsberövandet redan har upphört vid vadetidens utgång. Den frågan kan i stället bli aktuell i samband med den pågående översynen av överrättsförfarandet.

Jag skall i detta sammanhang slutligen beröra den ibland väckta frågan om man i syfte att generellt nedbringa häktningstidema borde införa en längsta tid för frihetsberövande på gmnd av misstanke om brott. Jag har kommit till uppfattningen att så ej bör ske. En sådan regel skulle nämligen för det första kräva undantag för t. ex. mycket omfattande utredningar. Vidare finns en risk för att en maximitid skulle kunna motverka sitt syfte på det sättet att frihetsberövandena även i mindre brottsutredningar skulle kunna tendera att närma sig maximitiden utan sakliga skäl. För min del tror jag därför att man med den i gällande rätt och i mitt förslag valda tekniken med särskilda skyndsamhetskrav på olika stadier av förfarandet uppnår tillfredsställande resultat även i fortsättningen.

Prop. 1986/87:112

högre rätt gäller reglerna i 24 kap. RB. Har en.åklagare eller en målsägande Prop. 1986/87:112 fullföljt talan mot lägre rätts dom, kan denne alltså i samband därmed eller sedermera framställa ett yrkande om häktning. Enligt 51 kap. 5 § och 55 kap. 5 § RB skall, om det i vadéinlägan resp. revisionsinlagan har framställts ett häktningsyrkande, inlagan genast sändas in till den högre rätten för att denna utan dröjsmål skall kunna pröva häktningsfrågan. Åklagaren kan också anhålla den misstänkte och skall då inom den tid som anges i 24 kap. 12 § RB avlåta en häktningsframställning till den högre rätten. Beträffande förfarandet i högre rätt vid prövning av häktningsfrågor finns bestämmelser i 20 §, vilka innebär att förhandling inte är nödvändig utan att frågan kan avgöras efter ett helt skriftligt förfarande. Om den misstänkte är anhållen, skall beslut meddelas senast Qärde dagen efter den dag då häktningsframställningen kom in till rätten. Om den högre rätten finner att det är nödvändigt med en förhandling, skall förhandlingen hållas så snart det kan ske. Någon närmare tidsfrist för en sådan förhandling anges inte i lagtexten.

Även om frågan om frihetsberövande väcks först när ett mål har fullföljts till högre rätt torde, som utredningen påpekat, kravet i Europakonventionen pä ofördröjlig inställelse för att få frågan om frihetsberövandet prövad gälla. Den nuvarande möjligheten för högre rätt att avgöra häktningsfrågan utan muntlig förhandling i dessa fall måste därför tas bort. Detta kan ske genom att reglerna i 24 kap. 20 § RB upphävs. En sådan ändring innebär bl. a. att, om åklagaren för att säkerställa häktningsbeslutet har anhållit den tilltalade, samma tidsfrister och samma förfarande kommer att gälla som för häktning vid en tingsrätt. Däremot bör hovrätten liksom tingsrätten även i fortsättningen givetvis vara oförhindrad att i samband med dom besluta om häktning av den som är på fri fot utan att särskild häktningsförhandling hålls (jfr 24 kap. 21 § RB).

En reform i enlighet med det sagda får till följd att även hovrätten måste vara beredd att hälla häktningsförhandling också på annars tjänstgörings-fria dagar. Häktningsförhandlingar under sådan tid torde dock i praktiken bh mycket sällsynta i hovrätterna, och när det gäller högsta domstolen kan man på goda gmnder ifrågasätta om något fall över huvud taget kommer att aktualiseras. Med hänsyn till de krav som redan i dag ställs på hovrätterna att med kort varsel pröva tvångsmedelsfrågor bör ett system som förutsätter att även hovrätterna undantagsvis skall kunna hålla en häktningsförhandling på tjänstgöringsfri fid inte bli särskilt betungande. Jag vill i det sammanhanget nämna att jag inte finner tillräckliga skäl att nu gå närmare in på frågan om ändrade domförhetsregler i hovrätt vid prövning av häktningsfrågor. Den frågan får tas upp senare om det visar sig påkallat.

Helt andra organisatoriska konsekvenser skulle uppträda, om kravet på
att hålla muntlig förhandling i högre rätt skulle generellt utsträckas till mål
där talan fullföljts mot ett av underrätten meddelat häktningsbeslut anting
en det har meddelats under rättegången eller i samband med dom. Enligt
gällande rätt handläggs frågor om häktning som fullföljts från tingsrätten
praktiskt taget alltid i ett rent skriftligt förfarande i hovrätten och högsta
domstolen. Har häktningsyrkandet ogillats vid tingsrätten, kan det å andra
sidan hävdas att det är mindre väl förenligt med Europakonventionens 57

regler om i ett sådant fall den misstänkte inte får tillfälle att framträda personligen inför den domstol som sedermera beslutar om hans frihetsberövande. En meningsfull muntlig förhandling i den högre rätten i sådana fall skulle emellertid oftast förutsätta att den misstänkte - som ju dä befinner sig på fri fot - inställer sig, vilket man kan anta sällan skulle komma att ske. En sådan ordning skulle också medföra avsevärda tidsförluster och olägenheter i övrigt. Något generellt krav på muntlig förhandling i högre rätt i detta skede bör alltså inte ställas upp. För att tillgodose Europakonventionens syfte kan i stället, som utredningen pekat på, en lämplig lösning vara att man, för de fall där den högre rätten beslutar om häktning av en person som är på fri fot, uppställer ett krav på muntlig förhandling senast fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verkställts. Detta bör gälla oavsett om den lägre rättens beslut fattats under rättegången där eller i samband med rättens dom eller slutliga beslut. Förhandlingar av denna typ kommer med all säkerhet att bli mycket sällsynta.

För att den högre rätten i de nu aktuella fallen skall få vetskap om att verkställighet av ett häktningsbeslut har skett krävs att anmälan därom görs till domstolen. En ändring bör vidtas i 29 § fömndersökningskungö-relsen (1947:948), som för närvarande förutsätter att sådan anmälan görs till den domstol där brottmålet är anhängigt eller skall anhängiggöras. Sådan anmälan kan komma att behöva göras även under icke kontorstid (jfr avsnitt 2.6).

RÅ har i sitt remissvar tagit upp en speciell fråga som aktualiserats i RÅ:s verksamhet, nämligen möjligheten att få tillgripa straffprocessuella tvångsmedel i en resningssituation. RÅ pekar på att det skulle vara värdefullt med en regel som medger högsta domstolen att, på framställning av RÅ i ett resningsärende till men för den tilltalade, besluta om ett straffprocessuellt tvångsmedel i avvaktan på ställningstagandet i resningsfrågan.

Visserligen kan jag i likhet med RÅ konstatera att ett ingripande med anhållande och häktning eller andra straffprocessuella tvångsmedel enligt nuvarande regler torde vara uteslutet i de fall saken rättskraftigt avgjorts, i vart fall till dess resning beviljats. Frågan humvida man skulle öppna en möjlighet att få använda straffprocessuella tvångsmedel i avvaktan på att högsta domstolen tar slutlig ställning till om resning skall beviljas väcker emellertid andra principiella frågor som inte lämpligen kan tas upp i detta sammanhang. Frågan kan komma att övervägas i samband med kommande reformarbete i fråga om överrättsförfarandet.

Prop. 1986/87:112

Utredningsförslaget: Som substitut till häktning föreslås dels en villkorlig Prop. 1986/87:112 form av häktning, s. k. rannsakningsövervakning, dels "natthäkte". Rannsakningsövervakning är avsedd att vara en mycket ingripande form av övervakning och innebär att den misstänkte blir skyldig att under de tider som åklagaren eller rätten bestämmer vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller på annan anvisad plats. I princip skall samma förutsättningar och frister som för häktning gälla. Institutet natthäkte föreslås utformat pä sä sätt att åklagaren eller rätten får medge att den misstänkte, som betraktas som häktad, under vissa tider och pä de villkor som föreskrivs, får vistas utanför häktet. Medgivandet kan när som helst återkallas.

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har mött starkt motstånd hos flertalet remissinstanser. Man anser förslaget om rannsakningsövervakning orealistiskt beträffande den kategori misstänkta det är fråga om. Utredningen sägs också ha underskattat de praktiska svårigheterna att administrera en sådan övervakning och de behov av ökade resurser som skulle uppstå. Av dem som uttalat sig om förslaget om natthäkte har praktiskt taget alla varit negativa eller tveksamma till förslaget.

Skälen för mitt förslag: Anhållande och häktning är för den misstänkte synnerligen ingripande åtgärder. Lagstiftaren har därför sökt finna andra medel för att uppnå de syften som dessa tvångsmedel skall tillgodose. De alternativ till frihetsberövande som godtagits i svensk rätt är övervakning (24 kap. 3 § RB) samt reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap. 1 § RB).

Reglerna om övervakning är utformade som en begränsning av häktningsmöjligheterna i vissa speciella fall. Om det pä gmnd av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får åtgärden vidtas endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Med uttrycket annan liknande omständighet åsyftas t. ex. ett allvarligt handikapp. Bestämmelsen tar också sikte på kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning. I lagmmmet anges särskilt att också kvinnor med nyfödda barn omfattas av bestämmelserna, om häktning kan antas medföra fara för barnet.

Med reseförbud avses förbud för den misstänkte att lämna den vistelseort som har anvisats honom. Med anmälningsskyldighet avses skyldighet för den misstänkte att pä vissa tider anmäla sig hos polisen. När det gäller reseförbud och anmälningsskyldighet ställs lägre krav på brottsmisstankens styrka än i fråga om häktning enligt gällande rätt. Det räcker här med skälig misstanke. Även när det gäller brottets svårhetsgrad är kraven lägre. Det räcker med att fängelse kan följa på brottet. Reseförbud och anmälningsskyldighet beslutas av rätten eller åklagaren. Medan övervakning i princip kan ersätta häktning oavsett vilken särskild häktningsgmnd som föreligger, är reseförbud och anmälningsskyldighet avsedda som alternativ till häktning främst vid flyktfara.

I sammanhanget bör nämnas att reglerna i 7 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare också inskränker häkt
ningsmöjligheten beträffande den som är under 18 år. Bestämmelsen stäl
ler som krav för att häktning skall fä ske att "synnerliga skäl" föreligger. 59

Ofta blir det i stället fråga om någon form av åtgärd från socialtjänstens Prop. 1986/87:112 sida, såsom ett omhändertagande enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Att man som alternativ till häktning tillskapar tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande ligger i linje också med rekommendationer från Europarådet. Enligt vad häktningsutredningen kommit fram till spelar sådana alternativ emellertid en blygsam roll i det praktiska rättslivet inte bara här i landet utan även utomlands.

Enligt den enkätundersökning utredningen utfört förekommer det mycket sällan att övervakning enligt 24 kap. 3 § RB används. Ett av skälen till detta kan vara att övervakning endast kan komma i fråga beträffande en begränsad krets av personer. För t. ex. ungdomar erbjuder socialtjänstlagen (1980:620) och LVU andra möjligheter att ingripa med tvångsåtgärder än de som finns i RB. Institutet reseförbud användes under år 1982 i omkring 300 fall, vilket skall jämföras med de cirka 30 000 anhållningsfal-len. Anmälningsskyldighet beslutades i totalt omkring 150 fall. Inte heller reseförbud eller anmälningsskyldighet har således av åklagare och domstolar i allmänhet bedömts som några realistiska alternativ till anhållande och häktning.

Enligt utredningen är en viktig fömtsättning för att antalet anhållanden och häktningar skall kunna minskas i någon utsträckning att dessa frihetsberövanden kan ersättas med realistiska alternativ. För att vara användbart måste ett sådant alternativ vara betydligt mer ingripande än de nuvarande och bygga på någon form av övervakning. Utredningen föreslår mot den bakgmnden ett nytt institut, kallat rannsakningsövervakning.

Syftet med rannsakningsövervakning är enligt utredningen främst att fånga upp vissa av de fall som genom den av utredningen föreslagna skärpningen av recidivgmnden (avsnitt 2.2.2) inte bör häktas. Dessa fall kan antas i huvudsak utgöras av dem som gjort sig skyldiga till upprepade egendomsbrott för att skaffa pengar till alkohol eller narkotika. För dessa krävs det enligt utredningen en övervakning som innebär en mycket intensiv kontroll för att förhindra fortsatt brottslighet. Härvid krävs framför allt sådana föreskrifter som går ut på att förhindra att den misstänkte kommer i kontakt med miljöer där han riskerar att dras in i kriminalitet. Övervakningen skall i första hand ta sikte på att kontrollera att den misstänkte följer de villkor som förenats med övervakningen, dvs. att den misstänkte t. ex. uppehåller sig i sin bostad eller befinner sig i hemmet nattefid och inställer sig på sin arbetsplats dagtid.

Enligt min mening är det inte realistiskt att hoppas att man genom
övervakning och vissa föreskrifter skulle kunna i någon mer betydande
utsträckning avhålla den kategori personer som det nu är fråga om från att
begå nya brott utan att de ens har fått den hjälp till avgiftning och stöd i
övrigt som en kortare häktningstid brukar medföra. Vidare vill jag peka på
att en kontinuerlig övervakning, som det här måste bli fråga om, innebär
utomordentliga svårigheter från praktisk synpunkt. Det är t. ex. knappast
troligt att denna övervakningsform kan användas i nämnvärd utsträckning
för det socialt mest utsatta klientelet, som inte sällan saknar både arbete
och fast bostad. 60

Förslaget om natthäkte grundas på ett antagande från utredningens sida om att de personer som ofta häktas pä gmnd av recidivfara är mest brottsaktiva under kvällar och nätter. Jag ifrågasätter i likhet med mänga av remissinstanserna riktigheten av detta. Många av de vid äterfallsbrotts-lighet särskilt vanliga gärningarna torde i huvudsak begås under dagtid, t. ex. bostadsinbrott, bank- och posträn och kvalificerade bedrägerier. Jag anser därför att institutet natthäkte i mänga fall skulle visa sig mindre väl ägnat att förhindra återfall.

Mot bakgmnd av de betänkligheter som sålunda kan anföras mot de av utredningen föreslagna alternativen till häktning och med hänsyn till att den skärpning av häktningsfömtsättningarna, som enligt utredningen utgör huvudskälet till att sådana alternativ bör införas, inte tas upp nu, anser jag att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras.

I sammanhanget vill jag nämna att utredningen enligt sina direktiv också haft i uppdrag att överväga behovet av särskilda åtgärder när det gäller häktning av kvinnor med spädbarn och av vårdnadshavare över huvud taget. Direktiven hänvisar i ämnet till riksdagsbehandlingen av propositionen (prop. 1980/81:201) om ändrade bestämmelser om häktning och anhållande (JuU 1981/82:13 s. 26-28). Jusfitieutskottet diskuterade härvid bl. a. om en motsvarande begränsning i häktningsmöjligheten som anges i 24 kap. 3 § RB även skulle omfatta föräldrar som ensamma har vårdnaden om spädbarn eller barn i krypåldern. Utskottet uttalade härvid att det givetvis är angeläget att man vid prövning av häktningsfrågor alltid i görligaste män beaktar att bam inte vållas skador genom att dess vårdnadshavare häktas. Utskottet konstaterade att det till stor del är en praktisk fråga i vilken utsträckning detta kan ske.

Det bör framhållas att, när ett frihetsberövande av en person av den nu aktuella kategorin görs, det givetvis blir aktuellt för socialnämnden att se till att barnet får lämplig omvårdnad enligt reglerna i socialtjänstlagstiftningen, om barnet inte kan omhändertas på annat sätt. När det gäller frekvensen av frihetsberövanden av småbarnsföräldrar kan nämnas att, enligt av utredningen inhämtade uppgifter, 23 personer - varav 22 kvinnor — med minderåriga bam blev intagna i häkte under år 1983. Många av dem frigavs utan att ha varit anhållna. Endast två blev häktade och endast ett av barnen, som var ett år gammalt, var intagen tillsammans med modem under häktningstiden. Under år 1984 intogs i landets häkten endast sju personer med minderåriga barn.

Mot bakgmnd av det nu sagda anser jag i likhet med utredningen och remissinstanserna, att det inte finns anledning att nu i lag begränsa möjlighetema till häktning av vårdnadshavare och motsvarande.

Prop. 1986/87:112

Utredningens ställningstagande: Överensstämmer med mitt ställningsta- Prop. 1986/87:112 gande (se betänkandet s. 171 och 172).

Remissinstanserna: Endast några få instanser har yttrat sig i denna fråga. RA och Sveriges domareförbund anser, mot bakgrund av att åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner för dem som är häktade i princip är knutna till de häktningsskäl rätten gmndat sitt häktningsbeslut på, att det finns behov för åklagaren av att kunna få frågan om den särskilda häkt-ningsgmnden prövad av högre rätt.

Skälen för mitt förslag: Enligt 24 kap. 16 § RB i dess nuvarande lydelse skall ett beslut om häktning innehålla uppgift om det brott misstanken avser och kort ange gmnden för häktningen. Med brott avses den konkreta gärningen, inte brottstypen i åberopat lagmm. Gärningen skall beskrivas, åtminstone i korthet. Beskrivningen bör bl. a. innehålla uppgifter om tid och plats för den påstådda gämingen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 106). Med gmnden för häktningen menas en eller flera av de övriga häkt-ningsfömtsättningar som skall föreligga, alltså flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara. Misstanken om brott samt en eller flera häktningsgrunder har i tidigare rättspraxis ansetts utgöra skälen för beslutet om häktning. Detta har medfört att domstolarna har ansett sig förhindrade att - beträffande den som redan är häktad - ta upp till prövning ett yrkande som avsett enbart frågan om vilken eller vilka brott eller vilken eller vilka särskilda häktningsgrunder som häktningsförklaringen bör grundas på, eftersom uttalandet i det urspmngliga häktningsbeslutet såvitt avser det häktningsgmndande brottet och den särskilda häktningsfömtsättningen har ansetts utgöra enbart skäl för häktningen.

Denna praxis har medfört olägenheter framför allt i fall då den häktade befinner sig utomlands och utlämning till Sverige har begärts (se NJA 1981 s. 1204). I sådana fall fungerar häktningsbeslutet som bevismedel. För ett utlämningsbeslut i den främmande staten har det stor betydelse vilken gäming som den misstänkte enligt häktningsbeslutet har gjort sig skyldig till.

I ett under år 1983 avgjort mål (NJA 1983 s. 894) har emellertid högsta domstolen intagit en annan ståndpunkt. Genom rättsfallet har det klarlagts att något hinder inte möter mot att den som redan är häktad som misstänkt för ett brott blir häktad även för annan brottslighet eller att en gärning för vilken en misstänkt häktats i ett senare häktningsbeslut blir mbricerad på ett annat sätt än i det urspungliga beslutet.

När det däremot gäller det fallet att en misstänkt har häktats med stöd av en särskild häktningsgmnd, t. ex. flyktfara, trots att åklagaren yrkat häktning även på en annan gmnd, t. ex. kollusionsfara, torde en talan om ändring enbart beträffande häktningsgmnden inte kunna tas upp till prövning (se NJA 1980 s. 444).

Behovet att få en häktningsfråga omprövad i hela dess vidd framträder
måhända inte lika starkt i de fall då talan riktar sig mot en särskild
häktningsgrund som då frågan avser den brottslighet som skall läggas till
grund för häktningen. Vid häktning är emellertid vissa rättsverkningar
knutna också till den särskilda häktningsgmnd eller de särskilda häktnings
gmnder som åberopas för häktningen. Så torde t. ex. åklagarens möjlighe- 62

ter att föreskriva restriktioner för den häktade vara begränsade enligt Prop. 1986/87:112 gällande ordning i det fall domstolen i sitt häktningsbeslut inte godtar åklagarens påstående om att det föreligger kollusionsfara.

Åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner framgår i och för sig inte av RB utan av lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Av 1 § framgår att den som är häktad inte får underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. Av 16 § framgår att det ankommer på åklagaren att avgöra om eller i vad män hinder för häktad att t. ex. motta besök och avsända eller motta brev möter på den grund att åtgärden kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Vad som sägs beträffande häktade har enligt 17 § motsvarande tillämpning på bl. a. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott. Enligt uttalanden i lagens förarbeten har åklagaren vid sin prövning av tillståndsfrågor i princip att utgå frän huruvida domstolen i sitt häktningsbeslut funnit kollusionsfara föreligga. En ändrad bedömning från åklagarens sida sägs kunna vara motiverad om det under brottsutredningens gäng uppstår sådana förändringar i utredningssituationen som inte kunnat beaktas i det aktuella domstolsbeslutet (prop. 1975/76:90 s. 54, jfr JO:s ämbetsberättelse 1978/79:90 s. 40 och RÅ:s cirkulär C 87).

Enligt min mening talar starka skäl för att behålla den nyssnämnda kopplingen mellan åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner för den häktade och domstolens ställningstagande till om kollusionsfara föreligger.

När det gäller frågan om behovet av en möjlighet till överprövning av häktningsgmnderna vill jag - utöver vad som tidigare sagts - peka på att, om det efter häktningen inträffar eller uppdagas omständigheter som påverkar häktningsgmnderna, åklagaren givetvis är oförhindrad att t. ex. i samband med en omhäktningsförhandling åberopa de nya omständigheterna och få till stånd ett nytt häktningsbeslut där dessa beaktas.

Mot bakgrund av det nu sagda instämmer jag i utredningens slutsats att behovet av en särskild möjlighet att överklaga häktningsskäl inte är tillräckligt starkt för att man för dessa fall skall medge undantag från den generella principen att det inte är möjligt att överklaga enbart skälen för ett beslut.

2.6 Organisatoriska frågor m. m.

Utgångspunkter

De föreslagna reglema kommer att medföra organisatoriska konsekvenser
inom rättsväsendet. Särskilt är reformens inverkan på frekvensen av an
hållanden och häktningar och betydelsen av kortare frister av intresse i
sammanhanget. Effekterna av reformen är emellertid svårbedömda. En
naturlig utgångspunkt är självfallet den nuvarande nivån på de straff
processuella frihetsberövandena. År 1985 förekom ca 26 000 anhållanden
och ca 9 000 häktningsframställningar.
Den nya ordningen kommer att påverka både antalet häktningsförhand- 63

lingar och tidpunkten för förhandUngarna. Utredningen har beräknat att de Prop. 1986/87:112 kortare fristerna enligt utredningens förslag kan komma att leda till ungefär 1 500 häktningsförhandlingar på veckoslut och helger. Härtill kommer att de kortare fristerna och möjligheterna till s. k. utredningshäktning leder till att det totalt sett blir fler häktningsförhandlingar än enligt dagens system. Utredningen uppskattar att den samlade effekten av de förändrade reglerna blir en ökning av antalet förhandlingar med omkring 2 000. Denna siffra innefattar även ett antal omhäktningsförhandlingar efter utredningshäktning.

Jag har för egen del ingen gmnd för att ifrågasätta utredningens beräkningar. Som jag nyss framhöll är emellertid reformens effekter svårbedömda. Sä mycket står dock klart att mitt förslag om häktning vid risk för återfall i brott medför en ökning av antalet häktningar jämfört med utredningens förslag.

Polisen

För polisväsendets del blir den viktigaste följden av den nya ordningen att brottsutredningarna i större utsträckning än vad som sker i dag måste bedrivas under icke ordinarie kontorstid, dvs. under nätter och helger. En annan konsekvens blir säkerligen att polismyndigheterna mer än i dag måste prioritera sådana utredningar i vilka det förekommer beslut om frihetsberövanden. Till skillnad från vissa andra verksamhetsområden som berörs av reformen finns emellertid hos polisen en organisation som redan nu är anpassad - eller med relativt små förändringar kan anpassas - till den nya ordningen. Den nyligen genomförda polisreformen möjliggör också för polismyndigheterna att själva anpassa resurser och organisation till de krav som kommer att ställas i framtiden. Jag kan i det sammanhanget hänvisa till 1981 års polisberednings överväganden och förslag i slutbetänkandet (SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten. Det är uppenbart att de organisatoriska och administrativa lösningar som myndigheterna kommer att stanna för i betydande omfattning kommer att variera mellan polisdistrikten med hänsyn till främst myndigheternas storiek men också till de lokala fömtsättningama i övrigt.

Åklagarna

Den nya ordningen kommer för åklagarväsendets del först och främst att
innebära att arbetet måste organiseras så att åklagare kan medverka vid
häktningsförhandlingar under helger. Antalet häktningsförhandlingar un
der kontorstid kommer också att öka. Vidare måste åklagare, i likhet med
vad som kommer att gälla för polismyndigheterna, i ökad utsträckning
prioritera och ägna uppmärksamhet ät sådana mål och ärenden i vilka det
finns beslut om frihetsberövanden. Av detta följer att åklagarmyndighe
terna nu måste bygga upp nya system för jour och beredskap eller utveckla
de system som redan förekommer. På samma sätt som för andra myndig
heter är det naturligt att den närmare utformningen kommer att variera
med hänsyn främst till de lokala förutsättningarna. I de största distrikten 64

kan det innebära att åklagare bör finnas tillgänglig på myndigheten alla Prop. 1986/87:112 tider under dygnet för att handlägga brådskande frågor. I de mindre distrikten bör det däremot normalt räcka med beredskap för särskilt brådskande ärenden. Det ankommer i första hand på riksåklagaren att besluta i de frågor som nu har redovisats. Till frågan om samordning mellan åklagarnas och domstolarnas beredskap återkommer jag i det följande.

Domstolarna

Den viktigaste följden av den nya ordningen för domstolarnas del är behovet av att ha beredskap under veckoslut och helger för att kunna hälla häktningsförhandlingar, ta emot häktningsframställningar och vid behov förordna offentlig försvarare.

För att den beredskap hos domstolarna som krävs till följd av reformen inte skall bli onödigt kostsam och inte heller alltför betungande för framför allt de mindre tingsrätterna är det ofrånkomligt att någon form av beredskapsorganisation som omfattar större områden tillskapas. Enligt min uppfattning är det mycket som talar för att tingsrätterna delas in i beredskapsområden efter mönster frän åklagarväsendet. Flera tingsrätter skulle således kunna ingå i ett beredskapsområde inom vilket tingsrätterna turas om att ha beredskap under veckoslut och helger. Det bör vara en uppgift för domstolsverket att efter samråd med riksåklagaren besluta om indelningen i beredskapsområden samt riktlinjer för verksamheten.

En samordning pä lokal nivå av de enskilda domarnas och åklagarnas beredskapstjänstgöring torde också bh nödvändig. Med hänsyn till att åklagarnas beredskap är betydligt mer omfattande och svårare att planera torde domarnas beredskap i stor utsträckning få anpassas fill åklagarnas. Inom åklagarväsendet svarar överåklagarna för indelningen till beredskap. För att åstadkomma en erforderlig samordning kan en lösning vara att hovrätterna efter samråd med överåklagarna anger vilken tingsrätt som skall svara för beredskapen vid en viss tidpunkt. Inom storstadsregionerna, där de tre största tingsrätterna och åklagarmyndigheterna har en särskild ställning i administrativt hänseende, kan emellertid andra lösningar te sig mer naturliga.

Den beredskap som behövs vid tingsrätterna under veckoslut och helger kan givetvis organiseras på olika sätt. Det torde i de allra flesta fall vara tillräckligt att den tjänstgörande domaren är anträffbar pä telefon (t. ex. i bostaden) mellan vissa klockslag för att ta emot meddelanden om de häktningsförhandlingar som kan behöva hällas under helgen. Däremot torde det knappast behövas någon beredskap på vardagskvällar. Skulle det i något fall vara nödvändigt att hålla häktningsförhandling efter kontorstid en vardag, bör åklagaren förvarna domstolen om att en häktningsframställning är att vänta och att förhandlingen måste hållas samma dag (jfr avsnitt 2.3.1).

När det gäller högre rätt torde det, som jag tidigare har varit inne på, bli
utomordentligt sällsynt att man behöver hålla häktningsförhandling utan
för ordinarie tjänstgöringstid. Någon form av begränsad beredskap behövs
ändå, bl. a. för att domstolen skall kunna ta emot en anmälan om att ett 65

5 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

beslut om häktning har verkstäUts (se avsnitt 2,3.9). Några svårigheter för Prop. 1986/87:112 överrätterna att klara av den begränsade verksamhet som kan påkallas under veckoslut och helger torde inte föreligga.

När det gäller frågan var en häktningsförhandling lämpligen bör äga rum under veckoslut eller helger bör först konstateras att praktiska skäl kan tala för att förhandlingen inte hälls i domstolens lokaler utan i polisens lokaler eller i anslutning till en lokal där den misstänkte annars förvaras. Så sker redan nu i en del tingsrätter. Under remissbehandlingen har från något håll framförts att det skulle möta hinder av principiell natur att hålla förhandlingar i t. ex. ett polishus. Jag kan inte instämma i den uppfattningen. Det finns inte föreskrivet några generella inskränkningar i domstolarnas möjligheter att hälla förhandling där det är lämpligast, och det skulle enligt min mening vara olyckligt att införa sådana begränsningar i fråga om just den här typen av förhandlingar. En annan sak är att offentlighetsprincipen givetvis måste upprätthållas även om förhandlingen hålls i en annan lokal än i tingshuset. Mot bakgrund härav kan föreskrifterna om tillkännagivanden om domstolssammanträden behöva ses över.

Försvararna

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.3.3) innebär de kortare fristema för prövningen av häktningsfrågor att offenflig försvarare oftare än nu behöver engageras på lördagar, söndagar och helgdagar. Tillgången till försvarare för medverkan vid häktningsförhandlingar under sådana dagar måste säkerställas. Bl. a. med hänsyn till möjligheten av att anhållna i samma mål kan ha motstridiga intressen måste man vid behov kunna ta i anspråk flera advokater. Sveriges advokatsamfund har förklarat sig villigt att medverka till att det nu sagda uppnås.

Mot bakgmnd av att domstolarna med den nya ordningen kommer att ha beredskap under veckoslut och helger bör förordnanden som offentlig försvarare för de som är anhållna i allmänhet kunna meddelas utan större dröjsmål. I fråga om mtinerna vid förordnande och entledigande av försvarare torde det lika lite som nu vara nödvändigt med några närmare föreskrifter i lag. Det bör i allmänhet räcka med ett muntligt besked från domaren under icke kontorstid om att ett förordnande har meddelats eller att ett entledigande från ett sådant uppdrag har skett. Det kan ibland vara praktiskt att rättens underhandsbesked om att offentlig försvarare har förordnats förmedlas till försvararen genom åklagaren, t. ex. i samband med att dessa personer ändå har kontakt med varandra. Många gånger torde det säkerligen liksom nu räcka med att försvararen förordnas vid häktningsförhandlingen även om försvararen redan skulle ha påbörjat uppdraget dessförinnan.

Kriminalvården

Inom kriminalvården är det framför allt reformens konsekvenser för trans
portorganisationen som bör uppmärksammas. Som jag tidigare har nämnt
(avsnitt 2.3.2) måste man ha en effektiv transportorganisation för att de 66

kortare fristerna skall kunna hällas. Personer som anhållits i sin frånvaro Prop. 1986/87:112

och sedan anträffas i ett annat polisdistrikt än det där brottet utreds måste

kunna transporteras till utredningsorten betydligt snabbare än i dag. Dessa

transporter måste också i större utsträckning äga rum på veckoslut och

helger. Motsvarande gäller vid verkställighet av häktningsbeslut som har

meddelats i den misstänktes frånvaro.

Kostnaderna

Som framgår av min anmälan till 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87:100, bil 4, s. 47, 50, 61 och 65) har jag med anledning av de nya reglerna om anhållande och häktning föreslagit att anslagen för polis, åklagare och allmänna domstolar räknas upp.

I fråga om polisväsendet har jag föreslagit att anslaget till statens kriminaltekniska laboratorium och anslaget fill den lokala polisorganisationen räknas upp med sammanlagt 1 milj. kr. Jag bedömer att de lokala polismyndigheterna hämtöver bör tillföras 30 nya tjänster som polisassistent. Jag avser också att i ett senare sammanhang återkomma till regeringen med förslag som innebär att myndigheterna ges större möjlighet att besluta om uttag av överfid inom de ramar som följer av arbetsrättsliga regler.

När det gäller åklagarväsendet har jag föreslagit att anslaget räknas upp med 2 milj. kr. Jag har därvid beräknat medel för två tjänster som kammaråklagare vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt för att tillgodose behovet av en fortlöpande jourverksamhet. Det bör ankomma pä riksåklagaren att ta ställning till hur det resterande resurstillskottet bör fördelas på tjänster för åklagare och för att täcka andra kostnader som kan uppkomma.

För anslaget Allmänna domstolarna har jag i budgetpropositionen föreslagit ökat anslag med 2 milj. kr med anledning av det tilltänkta beredskapssystemet. Något tillskott av domartjänster kommer inte att behövas för att den nya ordningen skall kunna fungera.

När det gäller ersättning till offentliga försvarare förutsätter jag att domstolsverket efter samråd med advokatsamfundet med stöd av 21 kap. 10 § andra stycket RB och 3 § förordningen (1975:506) med instmktion för domstolsverket gör erforderliga justeringar av den taxa som tillämpas vid bestämmande av ersättningen fill offentliga försvarare.

Som jag fidigare har anfört kan de totala effekterna av reformen inte med någon större säkerhet bedömas nu. Domstolsverket, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen bör därför inom sina verksamhetsområden noga följa utfallet av de nya reglerna och till regeringen anmäla de behov som inte nu fullt ut kan överblickas.

3 Ikraftträdande

Den reform jag nu föreslår bör genomföras så snart som möjligt. Med
hänsyn till det förberedelsearbete som behövs bl. a. för att bygga upp
veckoslutsberedskapen samt för utfärdande eller ändring av åtskilliga för- 67

fattningar med verkställighetsföreskrifter bör man inte nu låsa sig för Prop. 1986/87:112 tidpunkten. Jag förordar att de föreslagna ändringarna får träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Jag har dock siktet inställt på att reformen skall genomföras kring årsskiftet 1987/88.

Beträffande frågan om övergångsbestämmelser får jag hänvisa till specialmotiveringen.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lagom ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid,

3. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

5 Specialmotivering

Fömtom ändringar i RB medför förslagen också ändringar i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid, lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Framför allt de nya förfaranderegler som föreslås kräver vidare att åtskilliga författningar med tillämpningsföreskrifter utfärdas eller ändras. Den frågan får emellertid tas upp senare.

Lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. träder i kraft den 1 juni 1987. Genom lagen upphävs militära rättegångslagen (1948:472), som i 29-36 §§ innehåller särskilda bestämmelser om personella tvångsmedel, nämligen gripande, förvarsarrest och tagande i förvar. Dessa bestämmelser får inte någon motsvarighet i den nya lagen. Det finns därför ingen anledning att nu ta upp frågan om ändringar i militära rättegångslagen eller i författningar som ansluter till denna lag.

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

19 kap. 12 §

Paragrafen innehåller forumbestämmelser för domstolarnas befattning
med fömndersökning och tvångsmedel. Fömtom språkliga ändringar före
slås, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.3.2), i ett nytt andra stycke en regel som gör det möjligt att hålla
häktningsförhandling vid annan domstol än sådan där åtal för brottet kan
ske. 68

För att en domstol skall vara behörig enligt den nya regeln krävs att Prop. 1986/87:112 särskilda skäl föreligger. Huvudregeln skall således även i fortsättningen vara att frågor om häktning skall prövas av den domstol där fömndersökningen bedrivs, dvs. normalt gärningsorten, eller av rätten på den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig. Med hänsyn till de avsevärt förkortade frister för prövning av häktningsfrågor som nu föreslås kan det ibland vara nödvändigt att sådana frågor prövas av någon annan domstol. Så kan vara fallet när fömndersökning inletts på en viss ort, varefter den misstänkte grips pä en ort långt från förundersökningsorten och transport dit inte hinns med inom de tidsfrister som anges i 24 kap. RB. Det kan heller inte uteslutas att häktningsfrågan någon gång måste prövas under transporten från gripandeorten fill utredningsorten. Vidare behövs en möjlighet att avvika från de vanliga fommreglema under veckoslut och helger. Som jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) skall ju tingsrättema ha beredskapstjänstgöring växelvis vid sådana tillfällen. Den nu föreslagna fommregdn avser att ge den tjänstgörande tingsrätten behörighet att pröva häktningsfrågor inom hela beredskapsområdet.

Liksom det i dag är åklagaren som prövar om ett åtal skall väckas vid domstolen på gärningsorten eller på den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, måste det - bortsett frän beredskapssituationerna — i första hand ankomma på åklagaren på den ort där fömndersökningen bedrivs att avgöra var en fråga om häktning skall anhängiggöras. Är det fråga om en mer komplicerad utredning bör åklagaren, om fristen medger detta, normalt anhängiggöra häktningsfrågan vid domstolen på utredningsorten och se till att den misstänkte transporteras dit. Vid valet av fomm bör åklagaren också väga in bl. a. de svårigheter som kan föreligga för den misstänkte att fa den försvarare han vill ha och de olägenheter för den misstänkte som ett eventuellt senare försvararbyte kan medföra.

I behörigheten enligt andra stycket att pröva frågor om häktning ingår givetvis behörighet att vid prövning av en fråga om häktning fatta beslut om mindre ingripande tvångsmedel, t. ex. reseförbud, och beslut som är nödvändiga för prövning av häktningsfrågan, t. ex. förordnande av offentlig försvarare. Vidare måste domstolen ha rätt bl. a. att bestämma tid för åtals väckande och att meddela beslut om personutredning.

Ett beslut som rätten fattat med stöd av den nya fommregdn överklagas enligt vanliga regler, dvs. till den hovrätt inom vars domkrets den beslutande tingsrätten är belägen. Under remissbehandlingen har från något håll påpekats att det i vissa situationer kan te sig mer naturligt att någon annan hovrätt överprövar häktningsfrågan, t. ex. därför att häktningsbeslutet verkställts i den hovrättens domkrets. På det föreliggande underlaget anser jag mig inte nu ha tillräckliga skäl att förorda några nya regler om överflyttning av mål mellan hovrätter i de avsedda fallen.

Reglerna i 19 kap. 7 § RB möjliggör också att ett mål om allmänt åtal
överlämnas från den domstol där åtalet väckts till den domstol som har
prövat häktningsfrågan, om denna är behörig i åtalsfrågan och ett överläm
nande av något skäl skulle vara lämpligt. Några remissinstanser har pekat
på det önskvärda i en sådan överflyttningsmöjlighet. Jag vill i detta sam
manhanget peka på att regeringen pä min föredragning nyligen beslutat att 69

till lagrådet överlämna ett förslag till reformerat tingsrättsförfarande som Prop. 1986/87:112 innefattar bl. a. ökade möjligheter till sådan överflyttning av mål. De nya reglerna avses träda i kraft den 1 januari 1988. En fömtsättning för överlämnande är även enligt de föreslagna reglerna att den senare domstolen är behörig att pröva åtalet enligt reglerna i 19 kap. Vidare måste kravet på att det skall röra sig om ett överlämnande mellan domstolar på samma nivå vara uppfyllt. Enligt förslaget räcker det hämtöver med att särskilda skäl skall föreligga för överflyttning. Genom den nya regeln torde tillräckliga möjligheter finnas till överflyttning i de nu avsedda situationerna.

Om en domstol med stöd av andra stycket beslutat häkta någon, ankommer del på åklagaren att så snart som möjligt ta ställning till vid vilken domstol målet i fortsättningen skall handläggas. Avser åklagaren att väcka åtal vid en annan domstol, bör åklagaren sä snart som möjligt begära att den domstol som prövat häktningsfrågan med stöd av 19 kap. 7 och 12 §§ RB lämnar över målet till den domstol där åtal skall väckas. Fram till dess att målet överlämnas, ankommer det givetvis på den domstol som beslutat om häktningen att bevaka att frister för åtals väckande och för eventuella omhäktningsförhandlingar hålls.

24 kap.

Flera av de centrala bestämmelserna i 24 kap. RB om personella tvångsmedel har i förslaget arbetats om. För att ge kapitlet en någorlunda enhetlig språkdräkt har vissa språkliga justeringar gjorts även i de paragrafer som inte ändrats i sak.

Lagtekniskt innebär ändringsförslagen följande. Nuvarande 3, 4 och 5 §§ föreslås få beteckningarna 4, 5 och 6 §§. I en ny 3 § regleras det föreslagna institutet utredningshäktning. Sakinnehållet i nuvarande 6 §, 7 § tredje stycket och 8 § förs samman till 8 §. 11 § upphävs helt. Nuvarande 19 § får beteckningen 20 § och i 19 § regleras i stället den föreslagna omprövningsförhandlingen efter utredningshäktning. I övrigt följs i förslaget kapitlets nuvarande disposition.

I fråga om 11 och 20 §§, vars sakinnehåll i stor utsträckning föreslås upphävt lämnas följande kommentarer.

När det gäller nuvarande II § kan sägas att det numera i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. finns detaljera
de bestämmelser om behandlingen av dem som berövats friheten på grund
av misstanke om brott. Lagen innehåller också vissa allmänna principer. I
1 § sägs sålunda att den misstänkte inte får underkastas mer omfattande
inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med frihetsberö
vandet samt ordning och säkerhet. Vidare skall enligt denna regel den som
berövats friheten behandlas så att skadliga verkningar av frihetsberövan
det motverkas. I 22 § i förevarande kapitel hänvisas till de nu nämnda
reglerna. Med hänsyn till detta tjänar den nuvarande bestämmelsen i 11 §
inte längre något självständigt syfte. Den kan därför upphävas. Föreskrif
ten om att den som anhållits skall hållas i förvar finns det däremot skäl att
behålla. Den har i förslaget sammanförts med motsvarande regler för den
som är gripen eller anhållen och flyttats till 22 §. 70

Den nuvarande regeln i 20 § medger högre rätt (hovrätt eller högsta Prop. 1986/87:112 domstolen) att utan förhandling besluta i en häktningsfråga, som väckts i ett dit överklagat mål. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör denna särreglering upphävas. I sammanhanget bör framhållas att de i 24 kap. meddelade bestämmelserna också gäller beträffande brott för vilka åtal skall upptas omedelbart av högre rätt. I sådana fall ankommer beslut om häktning på den högre rätten och häktningsförhandlingen skall hållas vid denna.

24 kap. 1 §

I denna paragraf regleras liksom enligt gällande rätt de gmndläggande fömtsättningama för häktning.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) innebär förslaget i paragrafens första stycke i princip ingen förändring när det gäller kravet pä brottsmisstankens styrka. Som huvudregel skall således alltjämt gälla att endast den får häktas som är pä sannolika skäl misstänkt för brott. I 3 § har dock upptagits en ny bestämmelse, som under vissa fömtsättningar medger häktning trots att kravet pä sannolika skäl för brottsmisstanken inte helt uppfyllts. Ingen får dock vara häktad med stöd av 3 § längre än en vecka. Sedan måste kravet på sannolika skäl enligt huvudregeln vara uppfyllt för att frihetsberövandet skall få fortsätta (jfr 19 §).

Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen föreslås inte någon ändring när det gäller kravet på brottets svårhet som grund för häktning. Som huvudregel gäller således även i fortsättningen att häktning får ske endast om det för det brott som misstanken avser är föreskrivet fängelse ett år eller däröver.

De nuvarande tre särskilda häktningsförutsättningarna fara för avvikande (flyktfara), fara för försvårande av utredningen (kollusionsfara) och fara för fortsatt brottslig verksamhet (recidivfara) har i princip behållits i förslaget men redaktionellt delats upp i tre separata punkter. Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) har de nuvarande särskilda bedömningsgrunderna för häktningsförutsättningarna - brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och andra omständigheter — behållits i lagtexten.

Som framgått av den allmänna motiveringen har i paragrafen förts in ett
enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktningsgmnderna. Enligt försla
get krävs för häktning således att det finns risk för avvikande, försvårande
av utredningen eller återfall i brott. Som påpekats i den allmänna motive
ringen avses den nya lydelsen inte innebära någon minskning av möjlighe
terna till häktning i förhållande till den nuvarande lagstiftningen. Självfallet
måste emellertid även i fortsättningen gälla att risken för avvikande, för
svårande av utredning eller återfall i brott med hänsyn till omständigheter
na i det enskilda fallet framstår som konkret. Den nya formuleringen syftar
Ull att markera bl. a. vikten av att häktning används för att bryta en
pågående seriebrottslighet och i övrigt för att motverka återfall i brott.
Särskilt bör därvid beaktas om det finns risk för återfall i brott som riktar
sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt 71

allvarligt kränker annans personliga integritet. Som exempel på vanliga Prop. 1986/87:112 sådana brott kan nämnas misshandel, olaga hot och bostadsinbrott.

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) föreslås nuvarande andra stycket, den s. k. rallarparagrafen, upphävt.

Andra stycket upptar liksom nuvarande tredje stycket en regel om presumtion för häktning vid vissa mycket svåra brott. I stycket har endast gjorts språkliga ändringar. Genom det nya uttryckssättet "skäl tiU häktning" markeras tydligare än nu att det måste vara uppenbart att inte någon av de särskilda häktningsfömtsättningarna flyktfara, kollusionsfara eller fara för återfall i brott föreligger för att häktning skall kunna underlåtas. Detta torde överensstämma med vad som urspmngligen avsetts med bestämmelsen.

I tredje stycket , som upptar ett förbud mot häktning när det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, har bara gjorts språkliga ändringar. Det bör för tydlighets skull påpekas att förbudet mot häktning när påföljden kan förväntas stanna vid böter inte avser de fall som regleras i 2 §.

24 kap. 2 §

I paragrafen har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flyktfara i konsekvens med de ändringar som föreslagits i 1 §, dels vissa språkliga och redaktionella justeringar. Bl. a. har häktningsfömtsättningarna enligt paragrafen delats upp i två punkter.

24 kap. 3 §

Det nuvarande innehållet i paragrafen har förts över till 4 §. I paragrafen har i stället tagits in regler om häktning vid endast skälig misstanke om brott, s. k. utredningshäktning. Bakgmnden till regeln har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6).

Fömtsättning för häktning enligt den föreslagna regeln är dels att det föreligger skälig misstanke om brott samt att de övriga häktningsfömtsätt-ningar som anges i 1 § första stycket resp. 2 § föreligger och dels att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet. Uttrycket "skälig misstanke" innebär, som anförts i den allmänna motiveringen, en något lägre grad av misstanke än "sannolika skäl". Utredningshäktning är således avsedd att komma fill användning i sådana situationer där åklagaren inom den tidsfrist som enligt de nya reglerna kommer att stå till buds för prövning av häktningsfrågan inte kan få fram så mycket bevisning för brottsmisstanken att nivån "sannolika skäl" helt uppnås, men där det finns gmndad anledning att tro att fortsatt utredning inom kort kommer att kunna leda till en ökad säkerhet i fråga om misstanken. I praktiken innebär den nya regeln att en del av de s.k. utredningsanhållanden som åklagaren kan göra ersätts med domstolsprö-vade utredningshäktningar.

Som framgår av lagtexten gäller presumtionen för häktning vid mycket
svåra brott inte vid häktning på enbart skälig misstanke. Även vid brott av 72

denna typ måste således någon av de särskilda häktningsgmnderna - risk Prop. 1986/87:112 för avvikande, försvårande av utredning eller återfall i brott — föreligga för att utredningshäktning skall få ske.

Enligt 19 § i förslaget måste vid häktning på skälig misstanke enligt denna paragraf häktningsfrågan omprövas vid en förhandling senast en vecka efter den förhandling vid vilken häktningen beslutades.

24 kap. 4 §

Paragrafen, som bl. a. innehåller vissa inskränkningar i möjlighetema till häktning med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden, motsvarar med ett par språkliga justeringar nuvarande 3 §.

24 kap. 5 §

Av paragrafens/örs/a stycke, som motsvarar nuvarande 4 §, framgår att ett beslut om att häkta någon liksom nu alltid skall fattas av rätten. Till första stycket har av redaktionella skäl också överflyttats de nuvarande bestämmelserna i 16 § första stycket om vad som skall framgå av ett häktningsbeslut.

I ett nytt andra stycke har tagits in en erinran om reglerna om hävning av häktningsbeslut i 20 §.

24 kap. 6 §

Paragrafen, som innehåller regler om anhållande, motsvarar nuvarande 5 §. Bortsett från en språklig modernisering av paragrafen innebär förslaget att i andra styckets regler om s. k. utredningsanhållande tydligare än nu markeras att sådant anhållande får äga mm endast om skälig misstanke om brott föreligger (jfr avsnitt 2.3.6 i den allmänna moUveringen).

24 kap. 7 §

I första och andra styckena, som tar upp förutsättningama för gripande, föreslås endast språkliga ändringar. Föreskrifterna i nuvarande tredje stycket om s. k. anhållningsförhör har förts över fill 8 §.

24 kap. 8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om anhållningsförhör och om anmälan av frihetsberövanden fill åklagaren. De föreslagna reglerna, som genomgått en redaktionell och språklig bearbetning, motsvarar nuvarande 6 §, 7 § tredje stycket och 8 §. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5) föreslås polisen få en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör utan formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall. Reglerna har utformats i enlighet med detta.

I första stycket regleras den situationen att ett beslut att anhålla någon i
sin frånvaro verkställs. Anhållningsförhör skall dä utan dröjsmål hållas av 73

polisman eller åklagare. Liksom nu skall åklagaren skyndsamt underrättas Prop. 1986/87:112 om frihetsberövandet om så inte redan skett. Åklagaren skall efter anhållningsförhöret genast besluta om den misstänkte skall förbli anhållen eller om anhållningsbeslutet skall hävas (jfr 10 §).

Om polisen håller anhållningsförhöret kan anmälan till åklagaren om frihetsberövandet i de flesta fall anstå till efter förhöret. Är saken tveksam eller svår kan det emellertid vara nödvändigt att en anmälan om frihetsberövandet görs redan före förhöret för att åklagaren skall kunna antingen själv höra den misstänkte eller lämna instmktioner om vad den misstänkte skall höras om. öm förhöret inte kan genomföras omedelbart, t. ex. på grund av att en tolk måste engageras, bör detta inte fördröja en anmälan till åklagaren. Har verkställighet skett på annan ort än den där utredningen bedrivs behöver åklagaren på utredningsorten besked om verkställigheten omgående mot bakgmnd av den begränsade tid som står till förfogande för transport av den misstänkte till utredningsorten och för att åklagaren skall kunna ta ställning till hur utredningen i fortsättningen skall bedrivas. I fall som de nu nämnda bör alltså en anmälan göras till åklagaren så snart anhållningsbeslutet verkställts.

Andra stycket upptar regler om anhållningsförhör, anmälan till åklagare m.m. för det fall att någon gripits utan föregående anhållningsbeslut. Reglerna har utformats efter mönster av bestämmelsema i första stycket. Även i dessa fall har polisman getts en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör. Angående frågan i vilka fall en anmälan till åklagaren om frihetsberövandet bör ske redan före anhållningsförhöret hänvisas till vad som sagts i anslutning till första stycket.

När en anmälan om ett gripande har skett åligger det, som framgår av de två sista meningarna i andra stycket, liksom enhgt gällande rätt åklagaren att i princip omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om gripande skall hävas (angående den sistnämnda termen, jfr avsnitt 2.3.7 i den allmänna motiveringen). Kravet på omedelbar prövning av anhållningsfrågan utesluter givetvis inte att åklagaren i vissa fall genom kompletterande utredning eller genom en kontroll av lämnade uppgifter skaffar sig bästa möjliga underlag för prövningen.

I tredje stycket, som motsvarar nuvarande andra stycket och innehåller bestämmelser om efterlysning, föreslås endast språkliga ändringar.

24 kap. 9 §

I paragrafen, som innehåller regler om den anhållnes rätt att få del av brottsmisstanken och om underrättelse till anhöriga m.fl., har endast gjorts språkliga och redaktionella ändringar.

24 kap. 10 §

1 paragrafen anges liksom nu att åklagaren skall fatta beslut om att frihets
berövandet skall upphöra när det inte längre finns skäl för ett anhållnings
beslut. I den föreslagna lagtexten har detta uttryckts som att åklagaren 74

skall häva beslutet om anhållande. Bakgrunden till den nya terminologin i Prop. 1986/87:112 denna del har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

24 kap. 12 §

Paragrafen innehåller liksom nu regler om tidsfristerna för åklagarens häktningsframställning. Reglerna har ändrats i överensstämmelse med vad som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1 och 2.3.4).

I första stycket anges som huvudregel att, om inte beslutet om anhållande hävs, häktningsframställning skall göras samma dag som anhållningsbeslutet eller senast dagen därefter. Framställningen kan göras skriftligen eller muntligen vid rätten. Det bör observeras att det inte som nu räcker med att åklagaren inom fristen postar en häktningsframställning, utan framställningen måste vara domstolen till hända inom den föreskrivna fristen. I framställningen skall anges, fömtom den misstänkte, det brott som misstanken avser (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 106), gmnderna för häktningsyrkandet samt fidpunkten för det straffprocessuella frihetsberövandet, alltså gripandet eller verkställandet av anhållningsbeslutet.

Om det föreligger synnerliga skäl får enligt andra stycket häktningsframställningen göras senast tredje dagen efter anhållandet. Här avses sådana situationer då det föreligger hinder att åstadkomma en snabbare handläggning, t. ex. på grund av att den misstänkte är drogpåverkad eller att tolk måste anskaffas. Också när den misstänkte skall transporteras till utredningsorten kan det finnas behov av att utnyttja hela fristen. Med hänsyn till att domstolen alltid måste hålla förhandling i häktningsfrägan senast Qärde dagen efter det faktiska frihetsberövandet bör åklagaren, om han inte kan göra häktningsframställningen förrän alldeles i slutet av fristen, varsko domstolen om att en häktningsframställning kan komma att göras.

På gmnd av den föreslagna ändringen i 2 § lagen (1930:137) om beräk
ning av lagstadgad tid kommer åklagarens frist för att avge häktningsfram
ställning att bli densamma oavsett veckodag. v

Reglerna i första och andra styckena tar i första hand sikte på fall där den anhållne var berövad friheten redan vid anhållningsbeslutet. I tredje stycket har tagits in en särregel för de situationer där anhållningsbeslutet meddelades i den misstänktes frånvaro. Fristen för häktningsframställning räknas då från den dag då anhållningsbeslutet verkställdes, dvs. då den misstänkte rent faktiskt berövades friheten.

Enligt fiärde stycket skall den anhållne eller hans försvarare genast
underrättas om att en häktningsframställning gjorts. Ansvaret för underrät
telsen bör av praktiska skäl ligga på åklagaren, men det bör givetvis vara
möjligt för denne att delegera uppgiften. Underrättelsen måste i de flesta
fall med hänsyn till de korta fristema ske per telefon. Anledningen Ull att
inte en ovillkorlig skyldighet föreskrivits att underrätta både den misstänk
te och hans försvarare är att man inte skall behöva lägga ned alltför stor
möda på att t. ex. försöka nå en försvarare, som av olika skäl kan vara svår
att nå med kort varsel, särskilt under veckoslut och helger. Frågan om
möjlighet för åklagaren att låta underrättelsen skötas av annan personal får
regleras i administrativ ordning. 75

Nuvarande skyldighet att överlämna en häktningspromemoria i sam- Prop. 1986/87:112 band med häktningsframställningen har slopats med hänsyn till den begränsade Ud som skall gälla för åklagaren att göra en häktningsframställning. Det bör emellertid framhållas att, om åklagaren har möjlighet att före förhandlingen sammanställa material som kan ha betydelse för häktningsfrågans bedömande, detta givetvis underlättar handläggningen. Tillhandahäller åklagaren protokoll över förhör eller motsvarande är det lämpligt att materialet lämnas Ull både domstolen och den misstänkte eller hans försvarare.

24 kap. 13 §

Paragrafen upptar regler om inom vilken tid domstolen skall hålla häktningsförhandling beträffande den som är anhållen. Bakgmnden Ull förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen (2.3.1).

Huvudregeln enligt/örs/a stycket är att domstolen skall hålla häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen görs hos domstolen eller senast dagen därefter. Om synnerliga skäl föreligger kan enligt andra stycket förhandlingen hållas senare, dock senast på fjärde dagen efter det faktiska frihetsberövandet. Som tidigare sagts innebär den omständigheten att en lördag, söndag eller helgdag infaller under eller vid utgången av fristen inget giltigt skäl att dröja med förhandlingen. Inte annat än undantagsvis bör den omständigheten att domaren är upptagen av andra förhandlingar eller annan tjänsteförrättning få påverka tidpunkten för förhandlingen i någon nämnvärd grad. Däremot kan synnerliga skäl att dröja med förhandlingen anses föreligga om den misstänkte skall transporteras från den ort där han har gripits till domstolen. Som nämnts i den allmänna motiveringen kan den misstänktes bestämda önskemål om en viss försvarare vid häktningsförhandlingen kunna föranleda att förhandlingen senare-läggs något.

Frågan om fristernas beräkning i vissa fall när gripandet föregåtts av någon annan form av frihetsberövande har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1).

De möjligheter som enligt paragrafens nuvarande lydelse finns för domstolen att uppskjuta häktningsförhandlingen för att kunna hålla en gemensam häktnings- och huvudförhandling har slopats med hänsyn till Europakonventionens krav på en ofördröjlig inställelse för prövning av häktnings-frågan. Inget hindrar naturligtvis att huvudförhandling hålls inom fyradagarsfristen om detta är möjligt.

Det bör påpekas att den absoluta fyradagarsfristen enligt denna paragraf för hållande av häktningsförhandling inte påverkar möjligheterna enligt 15 § att besluta om uppskov med en påbörjad förhandling.

24 kap. 14 och 15 §§

I dessa paragrafer, som behandlar parternas närvaroplikt vid häktningsför
handling och innehåller regler om hur förhandlingen skall gå Ull och om
uppskov, har bara vidtagits språkliga ändringar. 76

24 kap. 16 § Prop. 1986/87:112

Reglerna i första stycket om hur ett häktningsbeslut skall utformas har utan ändring i sak förts över till 5 §. I stycket i övrigt har endast gjorts en språklig ändring.

I andra stycket , som behandlar den situationen att häktningsyrkandet ogillas, har endast gjorts språkliga ändringar. Bl. a. har, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7), terminologin ändrats så att lagtexten talar om hävande av ett anhållningsbeslut, inte om frigivande.

24 kap. 17 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om häktning av den som befinner sig pä fri fot.

I första och andra styckena har endast skett språkliga och redaktionella ändringar.

Enligt tredje stycket skall en anmälan göras hos rätten så snart ett häktningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro har verkställts. Har pä gmnd av en framställning om utlämning av brott ett beslut om häktning verkställts i en främmande stat står det, som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1), klart att tidsfristen för häktningsförhandlingen i Sverige inte kan bestämmas med hänsyn till tidpunkten för det faktiska frihetsberövandet som föregått utlämningen. Det hinder, som i dessa fall föreligger för den misstänktes närvaro vid rätten, får anses upphöra så snart den misstänkte befinner sig i riket. Också i nu nämnda fall måste, så snart hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört, en anmälan om detta göras till rätten.

Den närmare regleringen av en anmälan om ett verkställt häktningsbeslut får ske i förordningsform - jfr 29 § förundersökningskungörelsen (1947:948).

Kravet i Europakonventionen på att den som berövats friheten i avvaktan på rättegång ofördröjligen skall ställas inför en domare eller motsvarande medför att frihetsberövandet måste prövas av en domstol inom den tidsfrist som anges i 13 § också beträffande den som häktats i sin frånvaro. Fristen räknas då från den tidpunkt då häktningsbeslutet verkställdes eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten upphörde. 1 paragrafens fiärde stycke har därför tagits in en ny regel som innebär att rätten i sådana fall åläggs att hålla en förhandling i häktningsfrägan och att sådan förhandling skall hållas samma dag eller senast dagen efter att en anmälan enligt tredje stycket har gjorts. I överensstämmelse med vad som gäller enligt 13 § får rätten, om synneriiga skäl föreligger, dröja med förhandlingen, men förhandlingen måste alltid hållas senast Qärde dagen efter det att häktningsbeslutet verkställdes eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten upphörde.

Fommregdn i 19 kap. 12 § andra stycket innebär att en förhandling
enligt fjärde stycket kan hällas också vid en annan domstol än den där
häktningsbeslutet fattades. 77

24 kap. 18 § Prop. 1986/87:112

Enligt paragrafens första stycke skall rätten i samband med beslut om häktning sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Denna princip behålls i förslaget. De nuvarande reglerna i första stycket innebär vidare att tid för åtal inte behöver bestämmas då rätten beslutar om häktning av någon som inte är närvarande. Denna regel har flyttats till ett nytt fiärde stycke, där också intagits en regel om att tid för åtals väckande inte behöver bestämmas vid s. k. utredningshäktning enligt 3 §. Åtalstid skall i dessa fall i stället bestämmas vid den förhandling som enligt 17 § fjärde stycket skall hållas när anmälan skett om att ett häktningsbeslut i den misstänktes frånvaro har verkställts eller att hindret för den misstänktes närvaro har upphört resp. vid den omprövningsförhandling som enligt 19 § skall hållas när utredningshäktning skett.

Enligt 19 kap. 12 § kan häktningsfrågan handläggas vid en annan domstol än den där åtalet kan komma att väckas. Även i dessa fall skall tiden för åtals väckande bestämmas av den domstol som prövar häktningsfrågan.

I övrigt har innehållet i paragrafen disponerats om med hänsyn till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) om att häktningsförhandling i princip alltid skall hållas med två veckors mellanmm. Reglerna i nuvarande tredje stycket om förlängning av ätalstiden har därför flyttats till andra stycket i förslaget. Förslaget innehåller i denna del den nyheten att den misstänkte eller hans försvarare om möjligt skall beredas tillfälle att yttra sig över en framställning om förlängd åtalstid.

Tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycket med den skillnaden att i förslaget föreskrivs att förhandling som regel skall hållas med två veckors mellanrum oavsett om tväveckorsfristen överskrids redan frän början genom ett beslut om mer än två veckors åtalstid eller om detta sker därefter genom ett beslut om förlängning av åtalstiden. Dock behålls möjligheten enligt gällande ordning att underlåta häktningsförhandling, om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är uppenbart att förhandling med två veckors mellanrum inte behövs. 1 undantagsfall kan det vara uppenbart att en häktningsförhandling var Qortonde dag inte skulle tjäna något syfte. Det kan t. ex. vara fallet i mål om grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning.

24 kap. 19 §

De nuvarande reglerna i paragrafen har flyttats till 20 §. I paragrafen har i stället intagits regler om omprövning av beslut om s. k. utredningshäktning enligt 3 §. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6).

Den föreslagna ordningen innebär att omprövningsförhandling alltid
måste hållas inom en vecka när någon häktats med stöd av 3 § och att vid
denna förhandling sannolika skäl för misstanke om brott måste föreligga
för att fortsatt häktning skall kunna ske. Som nämnts i den allmänna
motiveringen är det vikUgt att häktning på endast skälig misstanke fortgår 78

så kort tid som möjligt och att utredningen bedrivs med sikte på att så snart Prop. 1986/87:112

som möjligt komma till ökad säkerhet i fråga om den misstänktes skuld.

För att markera detta har i den föreslagna lagtexten åklagaren ålagts att

göra anmälan till rätten så snart han anser att sannolika skäl föreligger för

att den misstänkte begått brottet. Rätten skall när sådan anmälan skett

hålla häktningsförhandling i princip enligt den ordning som gäller enligt de

allmänna reglerna i 13 §, dock med den skillnaden att tiden i det nu aktuella

fallet är en vecka från häktningsbeslutet.

24 kap. 20 §

De nuvarande särreglerna i paragrafen om häktning i högre rätt har, av skäl som angetts under mbriken Ull 24 kap. i specialmotiveringen, utgått i förslaget. I paragrafens första stycke har i stället tagits in regler om när rätten skall häva ett häktningsbeslut. Reglerna motsvarar med en redak-Uonell och språklig bearbetning nuvarande 19 §. I förslaget talas om "hävande av häktningsbeslut". Någon saklig skillnad i förhållande till gällande rätt är inte avsedd (jfr avsnitt 2.3.7 i den allmänna motiveringen).

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7) har i ett nytt andra stycke införts en möjlighet för åklagaren att, innan åtal har väckts, själv häva ett beslut om häktning. I samband därmed har också föreskrivits en skyldighet för åklagaren att underrätta rätten om han hävt ett beslut om häktning. Det åvilar åklagaren att också se Ull att ett av honom fattat hävningsbeslut blir verkställt (se avsnitt 2.3.7).

24 kap. 21 §

I paragrafen, som behandlar frågan om häktning i samband med rättens dom i målet, har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flyktfara i konsekvens med den ändring som företagits i 24 kap. 1 §, dels språkliga ändringar.

24 kap. 22 §

Paragrafen innehåller i dag regler om förvaringen av den som är häktad. Dessa regler bibehålls i förslaget med en språklig överarbetning. I första stycket har dessutom tillagts en uttrycklig regel, enligt vilken den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Regeln, som givetvis inte innebär någon saklig nyhet, motsvarar bl. a. inledningen till nuvarande 11 §.

24 kap. 23 och 24 §§

I dessa paragrafer föresläs endast språkliga ändringar. 79

25kap.l§ Prop. 1986/87:112

I paragrafen har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flykfara i konsekvens med den ändring som företagits i 24 kap. I §, dels språkliga justeringar.

51 kap. 8 §

Paragrafen behandlar frågor om beredande av brottmål i hovrätt. I första och tredje styckena föresläs språkliga ändringar. Andra stycket föreslås oförändrat.

Fjärde stycket är nytt och behandlar frågan när muntlig förhandling måste hållas i hovrätten för att pröva en häktningsfråga i ett vademål. En fråga om häktning kan komma under hovrättens prövning antingen genom att talan förs enbart mot tingsrättens häktningsbeslut som sådant eller genom att talan förs i samband med överklagande av domen i övrigt. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör inte heller i fortsättningen ställas upp ett generellt krav på muntlig förhandling i hovrätten för prövningen av frågor om häktning. Om hovrätten före huvudförhandlingen i ett vädjat brottmål häktar en misstänkt som är på fri fot, måste emellertid med hänsyn till Europakonventionens krav den misstänkte inställas inför hovrätten. Detta skall i princip ske samma dag eller senast dagen efter det att häktningsbeslutet har verkställts. Föreskrifter om detta har tagits in i Qärde stycket genom hänvisning till reglerna i 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena.

51 kap. 13 §

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) har fristen för huvudförhandling i hovrätten i mål med häktad begränsats från åtta till sex veckor. I andra stycket har en ändring gjorts i enlighet härmed. I paragrafen i övrigt har endast vissa språkliga ändringar gjorts.

52 kap. 10 §

Om någon överklagar en tingsrätts beslut som meddelats i en häktnings
fråga under rättegången, handläggs frågan i högre rätt som besvärsmål och
förfarandet är i regel skriftligt. Av skäl som redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör det inte heller i fortsättningen ställas upp
något generellt krav på muntlig förhandling i hovrätten i en dit överklagad
häktningsfråga. Om hovrätten däremot beslutar att häkta någon som är på
fn' fot måste emellertid, med hänsyn till Europakonventionens krav, på
samma sätt som vid tingsrätten den misstänkte inställas inför domstolen.
Detta skall i princip ske samma dag eller senast dagen efter det att häkt
ningsbeslutet har verkställts. Föreskrift om detta har tagits in i ett nytt
andra stycke genom en hänvisning Ull reglerna i 24 kap. 17 § tredje och
fjärde styckena (jfr 51 kap. 8 §). 80

54 kap. 5 § Prop. 1986/87:112

I detta lagmm har endast språkliga ändringar gjorts, främst genom att uttrycket "frigivit häktad" ersatts med "hävt ett beslut om häktning". Bakgrunden till denna språkliga ändring framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

55 kap. 15 §

I paragrafen har - genom en hänvisning till 51 kap. 8 § fjärde stycket -införts skyldighet för högsta domstolen att hålla förhandling i det fallet att domstolen beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten (jfr specialmotiveringen till 51 kap. 8 §). En tillämpning av regeln torde komma att aktualiseras endast i ytterst få fall. I övrigt föreslås ett par språkliga ändringar.

Övergångsbestämmelser

Enligt första meningen i övergångsbestämmelserna skall de föreslagna ändringarna, med hänsyn Ull behovet av förberedelseåtgärder, träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Uppkommer efter det att ändringarna trätt i kraft en fråga om att använda tvångsmedel enligt 24 kap. skall enligt allmänna principer de nya reglerna tillämpas. I andra meningen har införts en regel om att äldre lag skall Ullämpas i fråga om ett frihetsberövande som ägt mm före den nya lagens ikraftträdande. Även i de fall där de äldre reglerna formellt skall tillämpas bör givetvis eftersträvas att såvitt möjligt upprätthålla den nya lagens intentioner om ett snabbare förfarande.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid

2§

I första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.

Undantaget i andra stycket från den s. k. söndagsregeln har föranletts av kravet pä regler som garanterar en ofördröjlig domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden. Undantagsregeln har närmare diskuterats i den allmänna moUveringen (avsnitt 2.3.1).

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

1952 års lag innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den gmnd
läggande regleringen i RB med avseende på dels personella tvångsmedel,
dels beslag och telefonavlyssning vid vissa brott mot rikets säkerhet och
andra grövre brott. Lagens giltighetstid är tidsbegränsad och gäller efter
den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1987 (SFS 1986:1043). 81

6 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

2§ Prop. 1986/87:112

När det gäller de personella tvångsmedlen har i paragrafen tagits in bestämmelser, som avviker från RB:s regler om anhållningstidens längd. I förarbetena till 2 § framhålls att möjhgheterna till förlängning av anhåll-ningstiden är nödvändiga med hänsyn till den ofta komplicerade och svår-utredda beskaffenheten av de brott som omfattas av lagen. De långa anhållningstider som medges enligt 2 § är emellertid inte förenliga med kravet i Europakonventionen pä en ofördröjlig domstolsprövning av ett straffprocessuellt frihetsberövande.

Lagen har sin huvudsakliga betydelse när det gäller beslag och telefonavlyssning. Reglerna om förlängd anhållningstid Ullämpas mycket sällan. Det finns dock ingen anledning att nu föreslå några sådana ändringar i lagen som innebär några avgörande försämringar i möjlighetema att utreda de brott som det här är fråga om. Frågan om möjligheterna att genom en permanent reglering föra över reglema i 1952 års lag till RB har för övrigt övervägts av tvångsmedelskommittén. Kommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel-Anonymitet-Integritet föreslagit att den särskilda regleringen i 1952 års lag behälls och att lagen liksom nu har begränsad giltighetstid och regelbundet omprövas. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

En fortsatt reglering av fristerna för en häktningsförhandling bör ta sikte på att, med bibehållna möjligheter Ull utvidgad tid för utredningen vid ifrågavarande brott, tillgodose Europakonventionens krav på en ofördröjlig inställelse av den misstänkte inför en domare eller motsvarande för prövning av frihetsberövandet.

I paragrafen har därför föreslagits att behovet av ytterligare tid för utredning i häktningsfrågan löses genom att rätten i de fall som omfattas av lagen ges möjlighet att, på åklagarens begäran, förlänga den tid inom vilken en ny häktningsförhandling enligt 24 kap. 19 § RB skall hållas då den misstänkte på gmnd av att utredningen i häktningsfrågan inte är helt klar har häktats med stöd av regeln i 24 kap. 3 § RB. Genom att rätten ges möjlighet att förlänga tiden för en omprövningsförhandling enligt 24 kap. 19 § med högst två eller, om det med hänsyn till utredningen är oundgängligen nödvändigt, högst fyra veckor, kommer i fortsättningen samma tid att stå åklagaren till buds för utredning i häktningsfrågan som enligt de nuvarande reglema.

Förslaget innebär däremot att det i fortsättningen blir rätten som prövar
åklagarens begäran om ytterligare tid för att bedöma häktningsfrågan i
stället för som i dag JK. Vid tillkomsten av 1952 års lag diskuterades frågan
om kontrollen över åklagarens handhavande av anhållnings- insUtutet.
Lösningen med JK som kontrollorgan kom till på förslag av första lagut
skottet. Som skäl för att inte lägga kontrollen hos rätten anfördes bl. a. att
domstolarna skulle stå främmande för polis- och åklagarmyndighetemas
verksamhet och att det också kunde innebära en viss risk för att förtroen
det för domstolarna skulle påverkas ogynnsamt, om rätten gjordes till
kontrollorgan när det gällde anhållningsinstitutet. Vidare framfördes att
den omständigheten att rätten inte skulle vara skyldig att hålla förhandling
väsentligt reducerade värdet av en kontroll från domstolens sida. "

Med den lösning som föreslås i paragrafen gör sig de nu anförda skälen Prop. 1986/87:112 mot att rätten prövar åklagarens begäran om ytterligare Ud för utredning i häktningsfrågan inte lika starkt gällande som Udigare. Genom att skälen för fortsatt frihetsberövande redan prövats av domstol vid éh förhandling tillgodoses den misstänktes rättssäkerhetsintressen t. o. m. bättre än vad som är fallet enligt de nuvarande reglerna.

Utformningen av paragrafen medför att nuvarande andra stycket slopas.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

17 §

1 första stycket har de allmänna fömtsättningama enligt denna lag för anhållande och häktning i Sverige anpassats till de ändringar i fråga om häktningsförutsättningama som föreslås i 24 kap. 1 och 2 §§ RB. Ändringarna innebär snarast en starkare markering av Sveriges konventionsåtaganden (jfr prop. 1972:98 s. 122 och 168).

Enligt andra stycket skall förfarandereglerna i 24 och 25 kap. RB Ullämpas i fråga om tvångsmedel enligt första stycket. 1 stycket har vidtagits vissa ändringar av redaktionell art. Att reglerna i 24 kap. RB skall tillämpas innebär bl. a. att de frister som där föreskrivs också gäller i fråga om anhållande och häktning enligt denna lag. Givetvis gäller även i dessa fall undantaget från den s. k. söndagsregeln i 2 § andra stycket lagen om beräkning av lagstadgad tid.

6 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad Ud,

3. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4. lag om ändring i lagen (1972:260) om internaUonellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Lagrådet Prop. 1986/87: 112

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-03-05

Närvarande: justitierädet Mannerfelt, regeringsrådet Voss, jusUtierådet Broomé.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 februari 1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid,

3. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingegerd Thuresson. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i rättegångbalken Inledande synpunkter

Det förslag till ändring av reglerna om gripande, anhållande och häktning som läggs fram i lagrädsremissen går till väsenUig del ut på en anpassning Ull den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de gmndläggande friheterna och den praxis som har utvecklats vid tolkningen av konvenUonen.

Genom sin anslutning till Europakonventionen har Sverige åtagit sig att anpassa sin lagstiftning till konventionens bestämmelser och den tolkning av dessa som Europarådets högsta organ kan komma att ge. Om dessa har gjort uttalanden som innebär att vissa svenska bestämmelser inte står i överensstämmelse med konventionen, måste slutsatsen bli att de svenska bestämmelserna inte helt uppfyller de rättssäkerhetskrav som kan härledas ur konvenUonen. I motsats till vad som sägs i remissförslagets allmänna motivering (avsnitt 2.1) anser lagrådet därför att en anpassning Ull de normer som kommit fram i praxis vid tolkningen av Europakonventionen är en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening och inte i första hand en anpassning till ett formellt system. Lagrådet har i det väsenUiga inte något att invända mot innehållet i den föreslagna lagregleringen i denna del.

Vid sidan av de förslag som har inspirerats av Europakonventionen är
det främst förslaget i fråga om häktningsfömtsättningarna som tilldrar sig
intresse i remissen. De centrala bestämmelserna härom finns i 24 kap. 1 §
rättegångsbalken (RB). De återspeglar lagstiftarens avvägning mellan, å
ena sidan, intresset av effekUvitet i brottsbekämpningen och, ä andra
sidan, den misstänktes intresse av att inte utan starka skäl bli berövad
friheten. 1983 års häktningsutredning föreslog ändringar i dessa bestäm
melser som innebar en begränsning av möjligheterna att häkta. Departe- 84

mentschefen har ställt sig avvisande Ull detta förslag. Han har likväl Prop. 1986/87: 112
förordat vissa jämkningar i lagtexten. Syftet synes vara att häktning åtmin
stone vid recidivfara skall tillgripas i något fler fall än enligt praxis på sina
håll under senare tid. ■,

Enligt lagrådets mening kan den föreslagna avfattningen bana väg för en sänkning av kraven för häktning på ett sätt som knappast har varit avsett. Lagrådet tar upp denna fråga i anslutning till 24 kap. 1 § RB.

För närvarande gäller att häktning kan ske endast om det finns sannolika skäl för att den misstänkte har begått det häktningsgrundande brottet. Anhållande kan däremot fä stödjas också på svagare brottsmisstanke, om det i övrigt finns starka skäl för frihetsberövande, s.k. utredningsanhållande. Kravet på sannolika skäl behålls i remissförslaget som en huvudregel vid häktning. Enligt remissförslaget införs emellertid nu även "utredningshäktning". Skälig misstanke mot den misstänkte måste föreligga.

Enligt lagrådets mening kan man inte bortse från behovet av att i speciella fall, särskilt när ett allvariigt brott har begåtts, under kortare tid kunna hälla en misstänkt frihetsberövad i väntan på ytterligare utredning, fastän misstanken inte är sä väl underbyggd som vanligen krävs. Förslaget att också häktning skall kunna ske redan på skälig misstanke är beUngat av den förkortning av fristen för frihetsberövande utan domstols godkännande som är påkallad av anpassningen till Europakonventionen. Allmänt sett innebär förslaget inte någon förlängning av den tidrymd under vilken en person kan vara berövad friheten på grund av brottsmisstanke utan att misstanken har sannolikhetens styrka. Från rättssäkerhetssynpunkt är det en fördel att prövningen härav för framtiden kommer att vila pä domstol, när inte frihetsberövandet blir helt kortvarigt. Lagrådet har av anförda skäl inte någon erinran mot förslaget om utredningshäktning.

Avslutningsvis i dessa inledande synpunkter är att beröra ett för flera av 24 kapitlets bestämmelser gemensamt spörsmål, nämligen att i framställningar eller beslut skall anges det "brott" som läggs den misstänkte till last (5, 6 och 12 §§). I remissprotokollet görs i flera sammanhang uttalanden om det angelägna i att berörda myndigheter i sådana sammanhang preciserar vilket konkret handlande som läggs den misstänkte till last (andan i avsnitt 2.3.4, uttryckliga ordalag i avsnitt 2.5 saml i någon mån specialmotiveringen till 24 kap. 12 §).

Lagrådet vill ansluta sig till dessa uttalanden. Sammanfattningsvis bör beträffande de paragrafer vilka ställer kravet att "brottet" skall anges iakttas att den avsedda gärningen blir beskriven på ett individualiserande sätt. Sålunda bör tid, plats, handlingssättet i korthet och vid behov målsägandens identitet anges.

I Europakonventionen uppställs kravet att en misstänkt (på ett för honom begripligt språk) skall underrättas om innebörden av den anklagelse som riktas mot honom (art. 5 2. och 6 3. a). Detta krav torde i tillräcklig mån i häktningssituation bli tillgodosett genom lagrådets förslag nedan under 24 kap. 12 § (åsyftande vad lagrådet skrivit i sitt förslag Ull 11 § tredje stycket).

24 kap. Prop. 1986/87:112

1 §

Lagrådet (Mannerfelt och Broomé):

I paragrafen föresläs vissa jämkningar av saklig betydelse. Ett nytt, enheUigt beviskrav införs sålunda i fråga om de särskilda häktningsgmnderna flyktfara, kollusionsfara och recidivfara. Dessutom beskrivs recidiv-grunden på ett annat sätt än enligt gällande rätt.

Lagrådet har ingen invändning mot att beviskravet för de olika häktningsgrunderna görs enheUigt. Som framgår av de inledande synpunkterna hyser emellertid lagrådet farhågor för att de nya formuleringarna ger intryck av att kraven för häktning är väl lågt ställda.

Beviskravet har sålunda angetts så att det skall finnas "risk för" häktningsgmndande beteende från den misstänktes sida. Även om avsikten är att det skall handla om en konkret fara, kan man hysa oro för att också en låg risk tas Ull intäkt för frihetsberövande. För häktning bör emellertid enligt lagrådets mening krävas, om än inte att risken för flykt etc är "påtaglig" — det föreslog häktningsutredningen - så i alla fall att den framstår som beaktansvärd, som något man på allvar har att räkna med. Enligt lagrådets mening är uttrycket "skäligen kan befaras", som nu används i fråga om flyktfara och kollusionsfara, bättre ägnat att rida spärr mot slentrian i prövningen av häktningsvillkoren.

Farhågoma för en alltför häktningsbenägen praxis får ett Ullskott, om man ställer samman det föreslagna beviskravet med beskrivningen i remissförslaget av recidivgmnden: återfall i brott. Om detta senare uttryck kan sägas följande.

För att häktning skall kunna ske på gmnd av recidivfara måste det rimligen vara fråga om en Udsmässigt inte alltför avlägsen risk för återfall. Rätten bör ha hållpunkter för att den misstänkte skäligen kan befaras begå nya brott inom ganska kort Udrymd, i vart fall senast innan en lagföring utan häktning är avslutad. Det bör kunna sägas att den misstänkte antagligen är inne i en brottsaktiv fas. Vidare förhåller det sig naturligtvis inte så att risken för vilket brott som helst är relevant vid recidivbedömningen. Vad som i allmänhet bör beaktas är återfall i brott av liknande slag som det häktningsgmndande brottet, låt vara att det inte rör sig om någon mera formell avgränsning.

Beskrivningen i gällande lydelse av recidivrisken som en risk för att den misstänkte "fortsätter sin brottsliga verksamhet" markerar ett samband med den häktningsgrundande brottsligheten och leder tanken Ull de av-gränsningar som nyss har diskuterats. Detsamma kan knappast sägas om den föreslagna, nya formuleringen. Enligt lagrådets mening är gällande lydelse att föredra med tanke på rättssäkerheten.

Departementschefen framhåller i remissprotokollet att det är viktigt att använda häktning bl. a. för att bryta seriebrottslighet. Att sådan träffas av häktningsbestämmelsema även i den mera restriktiva utformning som har förordats i det föregående är alldeles klart.

Vidare förklarar departementschefen att domstolarna vid tillämpningen av häktningsreglerna särskilt bör beakta, om det finns risk för återfall i brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller

egendom eller i övrigt allvarligt kränker annans personliga integritet. Hans Prop. 1986/87: 112 avsikt torde vara att domstolama härvidlag skall inta en mera skärpt hållning i förhällande till de misstänkta än för närvarande.

Något hinder mot att utan stöd i littrycklig föreskrift anlägga ett sådant i viss mån selektivt betraktelsesätt kan i och för sig knappast anses föreligga. Den proportionalitetsprincip som ligger bakom bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena (enligt remissförslaget) bör sålunda kunna färga av sig också inom ramen för Ullämpningen av huvudregeln om häktning i paragrafens första stycke. Det är också att märka att denna regel inte är obligatorisk och alltså redan därigenom medger en viss nyanserad bedömning. Slutligen kan erinras om att recidivfaran enligt lagtexten skall bedömas med hänsyn bl. a. till brottets beskaffenhet.

Ett sådant hänsynstagande som departementschefen finner önskvärt är säkert inte heller främmande för domstolarna. Huruvida dessa i dag i otillräcklig grad beaktar skyddet för presumtiva brottsoffer undandrar sig lagrådets bedömning; något belägg för att så skulle vara fallet redovisas inte i remissen och är naturligtvis under alla förhållanden svårt att erhålla. Om det verkligen finns skäl att ge domstolarna signaler till en ändrad praxis - något som lagrådet inte är övertygat om - torde emellertid med utgångspunkt i lagrådets uppfattning om beskrivningen av häktningsrekvisiten fordras en anvisning i lagtexten; lagrådets förslag till enhetligt beviskrav kan nämligen rent språkligt tydas som att utrymmet för häktning vid återfall snarare minskar än ökar.

Anvisningen skulle kunna ges i ett nytt andra stycke i paragrafen och få följande lydelse: "Vid Ullämpning av första stycket 3 skall särskilt beaktas faran för återfall i brott som riktar sig mot någon annans hv eller hälsa eller som annars är ägnat att medföra kännbart personligt lidande för annan".

Som framgår anser lagrådet att det skulle föra för långt att generellt särbedöma risken för återfall i egendomsbrott. Vad som härvidlag främst kommer i blickpunkten är, som också framgår av remissförslaget, stölder som sker efter intrång i annans hem. Sådana upplevs ofta som mycket kränkande och kan "medföra kännbart personligt lidande" för de drabbade (jfr Ds Ju 1986: 11 s. 51 fO. Detta uttryck kan träffa också andra brott, t. ex. olaga hot och sexualbrott. Att uttrycket är ganska vagt torde inte vara alltför besvärande i sammanhanget. Det måste nämligen noga fasthål-las att fömtsättningama för häktning enligt första stycket alltid skall vara uppfyllda. Å andra sidan medger givetvis detta stycke häktning vid risk för återfall i annan brottslighet än den som utpekas i det av lagrådet skisserade andra stycket.

Sammanfattningsvis tillstyrker alltså lagrådet att beviskravet i fråga om de särskilda häktningsgrunderna görs enhetligt. Lagrådet föreslår att detta krav beskrivs så att det "skäligen kan befaras" att den misstänkte handlar på angivet sätt och att detta handlande såvitt gäller recidivfaran alltjämt anges vara att han "fortsätter sin brottsliga verksamhet". Är avsikten att länka in domstolarna på en något annan praxis än den nuvarande i fråga om häktning vid fara för återfall i brott av viss typ, bör en anvisning härom lämnas i paragrafen efter mönster av lagrådets utkast ovan.

Mannerfelt tillägger: Prop. 1986/87:112

Vid lagskrivning möter ofta problemet att i träffande uttryckssätt söka

precisera vilket beviskrav lagstiftaren åsyftar i det sammanhang som är

aktuellt. Inte minst gäller detta när man vill fånga in att något måste vara -

på konkreta gmnder - övervägande sannolikt men ändå inte, absolut sett,

når upp till nivån "sannolikt". Ett för rättstillämparna invant uttryck är,

när något negativt ligger i blickfånget, att viss händelse "skäligen kan

befaras".

Som ersättning för det sistnämnda uttrycket lanseras i remissförslaget

orden att det skall föreligga "risk för att ". När nu remissförslaget

förordar ett ändrat uttryckssätt, må tvä förhållanden framhållas. För det första ger uttrycket "risk för att" otvivelaktigt intryck av ett lägre beviskrav än det äldre uttrycket; språkkänslan i den delen kan växla men i vart fall ledes inte tanken till att någon sannolikhetsövervikt behöver föreligga för att det negativa fenomenet skall inträffa. För det andra kan noteras att försöken att genom språkvariationer uppnå ökad precision vid beviskravsbestämningar egentligen alltid blir fmktlösa. En exemplifiering av en mångfald dylika försök har — med ironisk underton — redovisats i Bold-ings redan år 1951 publicerade doktorsavhandling (Bevisbördan och den juridiska tekniken s. 166 ff). Jag kan inte se det som en vinning eller bedrift att utöka den av Bolding redovisade floran av uttryck med den föreslagna lokuUonen (låt vara att varianten "påtaglig risk" - med tveksamt värde -redan har influtit i ett par lagstiftningsprodukter).

Det kan tilläggas att en parallell till "skäligen kan befaras/antagas" förefinnes i uttrycket "är skäligen misstänkt", som enligt RB betecknar ett högre beviskrav än "kan misstänkas" och utlöser vikUga rättsföljder, vilka ej får inträda vid lägen där endast det lägre beviskravet är uppfyllt. När denna distinktion, styrd av ordet "skäligen", bibehållits i remissförslaget, måste man ställa sig något skeptisk till det berättigade i att man i remissförslaget skyggar för parallelluttrycket "skäligen kan befaras".

Med det anförda har jag velat ge något ytterligare eftertryck åt lagrådets ovan uttalade åsikt att orden "skäligen kan befaras" bör bibehållas i nu aktuell lagtext.

Voss:

Både av utredningen och i remissen framhålls att innebörden av de båda

uttrycken "skäligen kan befaras" och "anledning förekommer" är oklar.

Det finns därför goda skäl för att införa ett enhetligt beviskrav för samUiga

häktningsgmnder.

I remissförslaget anges beviskravet så att det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet skall finnas risk för avvikande, försvårande av utredningen eller återfall. I specialmotiveringen understryks att risken i det enskilda fallet måste framstå som konkret. Även om förslaget således inte bör kunna ge utrymme för resonemang av typen att en viss risk för ett häktningsgmndande beteende alltid föreligger, kan man inte bortse från möjligheten att riskbedömningen ibland kan komma att göras på ett sådant slentrianmässigt sätt.

För att undvika en sådan tillämpning kan man antingen kvalificera 88

riskbegreppet eller använda ett annat uttryck: Om man följer den senare Prop. 1986/87: 112 vägen, bör något helt nytt uttryck inte övervägas. Valet bör stå mellan de redan förekommande "skäligen kan befaras" och "anledning förekommer". Det sistnämnda kan rent språkligt anses innebära ett lägre beviskrav och liknande invändningar kan göras mot det som i fråga om ett okvalificerat riskbegrepp. Det bör därför inte användas i detta sammanhang. Om det är så som antyds i lagrådsremissen, nämligen att domstolspraxis skulle betrakta de båda uttrycken som mer eller mindre likvärdiga, lämpar sig emellertid inte heller "skäligen kan befaras" för att uttrycka det enhetliga beviskravet. Pä vissa håll men inte på andra skulle det kunna uppfattas som en skärpning av beviskravet för recidivfara och en viss osäkerhet i rättstillämpningen skulle kunna bli följden.

Det är därför enligt min mening att föredra om man kan undvika de båda förekommande uttrycken för alt ange det enhetliga beviskravet och i stället kvalificera det i remissen föreslagna riskbegreppet. Det bör ske genom att tillfoga ordet "påtaglig" - vilket utredningen föreslog och majoriteten av remissinstanserna godtog eller lämnade utan erinran. Uttrycket "påtaglig risk" förekommer i andra sammanhang där det avses markera att risken skall vara konkret i det enskilda fallet, alltså just vad som understryks i specialmotiveringen till förevarande paragraf. I förarbetena till 4 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter sägs t. ex. att risken för att vara påtaglig skall kunna beläggas i det särskilda fallet och att omständigheter som kan knytas till gäldenären måste tala för att det finns risk för att han inte kommer att betala fordringen. Det understryks vidare att en helhetsbedömning av gäldenärens förhållanden skall göras (prop. 1978/79:28 s. 141). En liknande helhetsbedömning skall göras vid tillämpningen av bestämmelsema i 26 kap. 7 § brottsbalken om villkorlig frigivning, för att slå fast om det finns påtaglig risk för återfall i brottslighet (prop. 1980/81:76 s. 60 och 1982/83:85 s. 124). Del sagda leder enligt min mening till att beviskravet för de tre häktningsgmnderna bör vara "påtaglig risk". Det bör betonas, som också skedde vid 1981 års ändring av bestämmelserna i 26 kap. 7 § brottsbalken (prop. 1980/81:76 s. 49), att detta naturligtvis inte får medföra att så höga krav på dokumentation ställs alt intresset av samhällsskydd i realiteten inte blir tillgodosett i tillbörlig utsträckning.

I fråga om beskrivningen av recidivfaran är jag ense med lagrådet om att uttrycket "fortsätter sin brottsliga verksamhet" bör behållas.

Departementschefen synes mena att domstolarna till förfång för allmänna rättsskyddsintressen utnyttjar recidivfara som häktningsgrund alltför restriktivt i fråga om vissa former av traditionell brottslighet. Som exempel nämns upprepade inbrottsstölder. Han framhåller att det är viktigt att använda häktning bl. a. för att bryta seriebroltslighel. Vidare menar departementschefen att domstolarna vid tillämpningen av häktningsreglema bör beakta om det finns risk för återfall i brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet.

Eftersom uttalandena görs i anslutning Ull icke endast redaktionella
ändringar i 1 § första stycket, bör de tillerkännas betydelse som tolknings- 89

data vid Ullämpningen av lagrummet i dess nya lydelse. Det hindrar natur- Prop. 1986/87: 112 ligtvis inte att man försöker ge uttryck för lagstiftarens kriminalpolitiska intentioner genom all i lagtexten ange vissa brottstyper beträffande vilka recidivfaran skall särskilt beaktas. Svårigheten är emellertid alt ange dessa brottstyper så att de blir varken för snäva eller för vida och därför kanske snart behöver formuleras om. Vill man t. ex. särskilt framhålla bostadsinbrotten, varmed i remissen synes avses inbrott i någons permanenta bostad, för ett uttryck som "brott mot annans egendom" alltför långt. Detsamma är enligt min mening fallet med uttrycket "brott som är ägnat att medföra kännbart personligt lidande för annan". Säkerligen kan ett inbrott i den permanenta bostaden många gånger medföra ett kännbart personligt lidande för den bestulne. Men man vågar väl knappast påslå alt ett inbrott i t. ex. fritidsbostaden, den egna butiken eller t. o. m. bilen inte typiskt sett kan medföra ett motsvarande lidande.

Mer eller mindre allmänna uttryckssätt för all ange vilka typer av brott som skall särskilt beaktas vid bedömningen av recidivfaran kan också leda till att rättsskyddsinlressel inte uppfattas som lika starkt i fråga om andra brott som inte kan hänföras till de avsedda brottstyperna men där del likväl kan finnas en konkret återfallsrisk i det enskilda fallet. Det är ingalunda otänkbart att andra brottstyper än de som i dag slår i fokus snart nog kan leda Ull krav på kraftfulla motåtgärder och att en översyn av de straffprocessuella tvångsmedlen och deras användning då åter blir aktuell.

Min uppfattning är därför att lagtexten inte bör innehålla någon ytterligare anvisning för bedömningen av recidivfaran utöver de som redan finns i förslaget till 1 § första stycket, dvs. alt hänsyn skall las till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet.

Lagrådet (Mannerfelt och Broomé):

Men hänvisning till yttrandet under 1 § föreslår lagrådet att orden "del finns risk för" i punkt 2 i förevarande lagmm byts ut mot uttrycket "del skäligen kan befaras".

Voss:

På de skäl som jag har anfört under 1 § föreslår jag att ordet "påtaglig"

fogas till ordet "risk" i punkt 2.

3§

Lagrådet:

I paragrafen anges förutsättningarna för s. k. utredningshäktning. Sådan

kan beslutas även om det inte finns sannolika skäl för den misstänktes

skuld ulan endast skälig misstanke. Som framgår av 19 § kan emellertid det

sänkta beviskravet ligga till gmnd för häktning endast under en kort Ud, i

allmänhet högst en vecka. Denna inskränkning i tillämpningen av 3 § bör

lämpligen anges i texten, t. ex. genom alt upptakten formuleras så här:

"Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den be- 90

gränsning som följer av 19 §, häktas, om ..."

Enligt punkt 1 i förslaget krävs för utredningshäktning alt fömtsättning- Prop. 1986/87: 112 arna "i övrigt" (dvs. bortsett från vad som gäller om brottsmisstankens styrka) är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § första stycket eller 2 §. Meningen har emellertid inte varit ätt den fömtsättning för häktning skall bortfalla som enligt 1 § tredje stycket (i remissförslaget; jfr lagrådets propå ovan om ytterligare ett stycke i 1 §) ligger i kravet på att det inte kan antas alt en kommande påföljd stannar vid böter. Hänvisningen bör därför i fråga om 1 § gälla första och tredje (eventuellt fjärde) styckena.

I punkt 2 sägs att del skall vara av synnerlig vikt alt den misstänkte las i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Att man kan räkna med att utredningen inom kort fullständigas så att åtminstone sannolika skäl för den misstänktes skuld kommer att föreligga är alltså en nödvändig förutsättning för utredningshäktning. Men ytterligare, starka skäl måste Ullkomma för ett frihetsberövande på endast skälig misstanke. Ett sådant kan vara alt risken för flykt, kollusion eller recidiv är särskilt hög. Ett annat kan vara all brottet är allvariigt. En hög sannolikhet för omedelbara framsteg i utredningsarbetet bör också kunna tas med i bedömningen. Huruvida förvarslagandet är av "synnerlig vikt" får avgöras efter en sammanvägning av främst nu nämnda faktorer.

I anslutning till regleringen om ulredningshäklning inställer sig frågan hur sådan åtgärd skall anses förhålla sig till utlämningslagsUflningen.

I och för sig kan hinder inte anses möta mot att utredningshäktning tillgrips i ett ärende om utlämning för brott från Sverige till annan stat. Därvid måste dock förutsättas att beslutet om utredningshäktning i Sverige följs upp av en hållen förhandling här enligt 19 § i remissförslaget. Först genom förhandling av sistnämnt slag kan ges uttalande att den utlämnings-hotade är på sannolika skäl misstänkt för ullämningsgrundande gäming, som berättigar till att han hälls i häkte. Sedan blir det beslutsmyndigheternas sak att i utlämningsärendet bedöma om hinder mot utlämning föreligger. Alt märka är alt ullämningslagarna förutsätter att sannolika skäl skall föreligga för all uUämning skall få äga mm; se 9 § lagen (1957:668) om utlämning för brott och 9 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Framställning om utlämning //// Sverige från någon annan stat av den som här i landet är misstänkt eller tilltalad för brott skall i allmänhet grundas på ett beslut om häktning av den som begärs utlämnad (se 2 och 6 §§ förordningen 1982: 306 med vissa bestämmelser om utlämning för brott Ull Sverige). Hittills har detta inneburit alt ett konstaterande om sannolika skäl i skuldfrågan har legat till gmnd för utlämningsframställningen. Del torde inte komma i fråga att gä ifrån denna princip. Beslut om utredningshäktning, dvs. ett beslut gmndat endast på skälig misstanke om skulden, skall alltså inte läggas Ull gmnd för utlämningsframställning. Lagrådet vill peka på alt detta förhållande möjligen kan behöva klargöras i den nämnda förordningen.

12 § Prop. 1986/87: 112

Det remitterade förslaget innebär att 24 kap. RB i dess helhet blir föremål för en översyn, resulterande delvis i ingripande sakliga ändringar, delvis i endast språklig och redigeringsmässig modernisering. En lucka i kapitlets paragrafföljd har uppstått i och med att ingen föreskrift återfinnes på 11 §:s plats. Vid föredragningen inför lagrådet har upplysts att man inom departementet velat undvika en omnumrering av ett flertal paragrafer efter den nu nämnda, då det ansetts vara av värde alt det nya kapitlets bestämmelser i paragrafnumreringen såvitt möjligt får samma sifferbeteckning som sina nuvarande motsvarigheter. Enligt lagrådels åsikt har delta resonemang sitt berättigande. EmellerUd kan man ulan svårighet undvika den skönhetsfläck som frånvaron av en 11 § onekligen utgör, nämligen genom att dela upp den föreslagna, ganska omfångsrika 12 § i två paragrafer varvid den ena inplaceras på 11 §:s plats. En sådan uppdelning torde t. o. m. ha vissa sakliga fördelar i och med att man därigenom kan få dels en särskild paragraf som reglerar vad som materiellt skall gälla beträffande häktningsframställning (11 §), dels en renodlad frist-paragraf (12 §). Lagrådet har tänkt sig att paragraferna — med anknytning till remissförslagets ordalag men med smärre utbyggnader — kan ges följande lydelse.

"11 §

Om inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren inom tid som anges i 12 §

munUigen eller skriftligen göra framställning hos rätten om häktning av den

anhållne.

I framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden för häktningsyrkandet samt lidpunkten för frihetsberövandet.

Den anhållne och hans försvarare skall, om möjligt, genast underrättas om häktningsframställningen genom åklagarens försorg.

12 §

Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, räknas tiden från dagen då anhållningsbeslutet verkställdes.

Görs inte häktningsframställning inom föreskriven lid, skall åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet."

Några kommentarer må göras Ull vissa av de sålunda föreslagna bestämmelserna.

11 § första stycket andra meningen: Av motiveringen till remissförslaget framgår, att häktningsframställning skall kunna göras muntligen (inbegripet lelefonförmedlad framställning). Eftersom RB hittills fömlsalt skriftlig häktningsframställning, synes det av värde om möjligheten av muntlighet uttryckligen anges. I administrativ ordning torde böra utfärdas bestämmelser om vad som bör iakttagas för att en muntlig framställnings exakta innebörd skall säkerställas genom skriftliga noteringar av mottagaren.

11 § tredje stycket: Den misstänkte skall underräUas om häklningsfram- Prop. 1986/87:112
ställningen med undanlag för det fall aU han är på fri fot. Underrättelse Ull

försvarare bör av sådana praktiska skäl som berörs i remissprotokollet inte göras obligatorisk.

12 § tredje stycket: Enligt nu gällande lydelse av 12 § första stycket fjärde
meningen skall, om häktningsframställning inte görs inom stadgad frist,
den anhållne genast friges. Någon motsvarighet till den bestämmelsen
finns inte i det remitterade förslaget. Del måste dock anses vara av värde
att lagtexten ger uttryckligt besked om rättsläget i den situationen.

13 §

Enligt andra meningen i andra stycket får häktningsförhandlingen aldrig hållas senare än på Qärde dagen efter del faktiska frihetsberövandet. Denna mening har språkligt utformats som ett undanlag till styckels första mening. I sällsynta fall kan den fä aktualitet också i relation till huvudregeln i första stycket. I syfte alt göra detta klart föreslår lagrådet att paragrafen får en något annan redigering (se nedan).

Utgångspunkten för fristberäkningen i paragrafens andra stycke är alltså tidpunkten för gripandet eller, när anhållningsbeslutet har meddelats i den misstänktes frånvaro, beslutets verkställande. Såsom framhålls i den allmänna motiveringen kan viss tveksamhet uppkomma om hur fristen - för all vara förenlig med Europakonventionens bestämmelser i art. 5 1. c) och 5 3. - skall beräknas när den misstänkte faktiskt var berövad friheten redan då det straffprocessuella tvångsmedlet beslöts.

En sådan situation kan föreligga om gripandet har föregåtts av att den misstänkte har varit berövad sin frihet enligt bestämmelserna i t. ex. lagen (1966:293) om beredande av. sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall eller smiltskyddslagen (1968:231). Det kan således tänkas att en på delta sätt omhändertagen person är eller blir misstänkt för ett häktningsgmndande brott och att han grips i direkt anslutning till att tvångsvården upphör. Eftersom den vården kan ha pågått avsevärt längre tid än vad som är tillätet för straffprocessuellt frihetsberövande, skulle det mycket ofta bli omöjligt att gripa någon, om fristberäkningen skall inkludera tiden för tvångsvården. De nämnda lagarna innehåller emellertid bestämmelser om sådan prövning av tvångsvården som avses i 2 kap. 9 § andra stycket regeringsformen (jfr art. 5 4. i Europakonventionen), varför det inte möter något hinder ur rättssäkerhetssynpunkt att vid fristberäkningen bortse från det administrativa frihetsberövande som har föregått det straffprocessuella.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) sägs all kvarhållande för
förhör enligt reglerna i 23 kap. 7-9 §§ RB eller omhändertagande enligt
LOB eller 13 § andra stycket polislagen inte kan anses som frihetsberö
vande i den mening som avses i art. 5 I. c) i Europakonventionen och
därför inte skall räknas med vid frislberäkningen när kvarhållandel resp.
omhändertagandel övergår i ett gripande. Skälet härför anges vara alt 93

syftet med kvarhållandel och omhändertagandet inte är att ställa den Prop. 1986/87: 112 frihetsberövade inför domstol och att den nämnda artikeln därför inte är tillämplig. Det förda resonemanget föranleder följande kommentarer från lagrådels sida.

Frågan humvida bestämmelserna om omhändertaganden enligt LOB och 13 § andra stycket polislagen är förenliga med Europakonventionens regler om domstolsprövning aktualiserades vid tillkomsten av polislagen. Departementschefen instämde i ett uttalande av lagrådet att dessa omhändertaganden får anses vara sädana kortvariga frihetsberövanden som inte kräver domstolsprövning enligt bestämmelserna i 2 kap. 9 § regeringsformen; uttalandet avsåg även möjligheten till omhändertagande i tolv Ummar enligt 14 § polislagen. Departementschefen tillade att inte heller bestämmelserna om rätt till domstolsprövning i Europakonventionen ger anledning till annan bedömning. (Se prop. 1983/84:111 s. 155-156 och 162.) Vad departementschefen anfört föranledde ingen erinran frän riksdagens sida (JuU 27). Den sålunda intagna ståndpunkten angående kortvariga frihetsberövanden bekräftas i viss mån av ett fall som behandlats av Europakommissionen (ärende 7376/76). Kommissionen fann alt det inte förelåg ett brott mot art. 5 4. när ett frihetsberövande hade varat kortare lid än vad som behövts för att få till stånd domstolsprövning. Det saknas enligt lagrådets mening skäl aU ge de helt kortvariga frihetsberövandena en annan innebörd vid tillämpningen av art. 5 3.

Mot bakgmnd bl. a. av det sagda är lagrådet böjt alt instämma i departementschefens slutsats att de av honom berörda kortvariga frihetsberövandena inte är sådana att de för att man skall uppfylla Europakonventionens krav på ofördröjlig judicidl prövning måste tas med i fristberäkningen när de övergår i gripande.

Viss osäkerhet om konvenlionsorganens framtida bedömning kan man dock hysa, främst för det fallet att gripandet har föregåtts av att den gripne har hållits kvar för förhör enligt 23 kap. RB. Särskilt när den gripne såsom misstänkt för det aktuella brottet har hållils kvar enligt 9 § första stycket i nämnda kapitel mer än sex timmar (upp Ull tolv timmar) kunde det sägas ligga nära Ull hands att räkna in hela eller del av kvarhållandeUden i frislen för domstolprövningen. Lagrådet vill dock inte föreslå någon regel om detta. Frågan har med hänsyn till de korta lider det rör sig om liten prakUsk betydelse; har vederbörande inte kvarhållits för förhör över dygnsgränsen blir slutdagen för domstolsprövning densamma hur man än räknar. Dessutom torde Utan särskild bestämmelse kunna fömtsältas att åklagare och domstolar inom ramen för en frist som har gripandet som utgångspunkt tar hänsyn till att den misstänkte under brottsutredningen har förlorat friheten redan dessförinnan. Fristen bör alltså då om möjligt inte utnyttjas fullt ut.

I den allmänna moUveringen (avsnitt 2.3.1) uttalar departementschefen
beträffande s. k. envarsgripande aft av praktiska skäl Udsfrislen i dessa fall
bör kunna räknas från den lidpunkt då den misstänkte överiämnas Ull en
polisman. Lagrådet vill framhålla, all denna ståndpunkt inte är förenlig
med lagtexten i förevarande paragraf Lagrådet finner beträffande de be
rörda fallen ej anledning all förorda annan ordning än den som följer av
paragrafens ordalydelse. 94

Ett spörsmål värt att uppmärksamma är vad som händer om en gripen Prop. 1986/87: 112 eller en anhållen las in på t. ex. sjukhus för vård under så lång lid att fyradagarsfristen kan komma att överskridas. Ofta är del väl tänkbart att anhållande inte sker eller att anhålliiiiigsbeslulet hävs i en sådan situation och att frihetsberövandet aktualiseras igen när den misstänkte skrivs ut. Men om så inte sker, t. ex. därför att flykt- eller kollusionsfara föreligger trots sjukhusvistelsen, torde del vara ofrånkomligt alt häktningsförhandling hålls inom fyradagarsfristen. Därvid kan med stöd av 14 § första stycket dispenseras från den anhållnes närvaro. Så snart den anhållnes förfall har upphört, måste emellertid ny häktningsförhandling i hans närvaro genast hållas enligt vad som föreskrivs i 17 § fjärde stycket (jfr lagrådets yttrande under 16 §). Ett sådant förfarande torde vara förenligt med art. 5 3. i Europakonventionen. Här kan erinras om att Europakommissionen i ett sådant fall har godtagit ett frihetsberövande under fem dagar med hänvisning till att förhållandena legat utanför myndigheternas kontroll (ärende 4960/71).

Av vad lagrådet har uttalat under denna paragraf föranleder alltså endast den inledande synpunkten någon ändring i lagtexten. Denna föreslås få följande utformning:

"Har en - - - i häktningsfrågan. Om del finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare.

Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fjärde dagen efter del att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes."

16 §

Häktning kan komma alt beslutas i fråga om en anhållen som inte är närvarande vid rätten. Också i ett sådant fall skall självfallet den ordning med ny häktningsförhandling som anges i 17 § enligt remissförslaget iakttas. I tydlighetens intresse bör en erinran om detta införas i 16 §. Den kan placeras som ett nytt andra stycke och ges denna lydelse:

"Beslutas häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten, tillämpas 17 § tredje och fjärde styckena."

17 §

Av skäl motsvarande dem som har angetts under 13 § förordar lagrådet att

fjärde stycket får denna avfattning: "När en i häklningsfrågan. Om

det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än Qärde dagen efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört."

19 §

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om obligatorisk omprövning på
strängare villkor inom en vecka av ett beslut om s. k. utredningshäktning,
dvs. ett beslut som är baserat på endast skälig misstanke i skuldfrågan. 95

Lagtexten skiljer inte ut det fallet att den häktade vid det första beslutet är Prop. 1986/87: 112 pä fri fot. Det är också sannolikt riktigt att en åklagare normalt saknar anledning att utverka ett beslut om ulredningshäklning av en person som inte är tagen i förvar. Denne kan ju i vanliga fall berövas friheten med stöd redan av ett anhållningsbeslut, och först sedan detta beslut har blivit effektivt inträder kravet på domstolsprövning. (Angående häktningsbeslut som gmnd för utlämning från annan stat hänvisas till yttrandet under 3 §.) 1 åtminstone en speciell situation kan emellertid utredningshäktning av en person på fri fot komma i fråga. Lagrådet tänker på det fallet alt tingsrätten har avslagit åklagarens yrkande om ulredningshäklning av en anhållen som därvid släppts men hovrätten efter överklagande beslutar om sådan häktning. Efter tingsrättens beslut torde åklagaren vara förhindrad att försäkra sig om den misstänktes person genom ett nytt utredningsanhållande, om inte nya omständigheter tillstöter.

Så länge den häktade är på fri fot, saknas anledning att tillämpa proceduren i 19 §. Lagmmmets tillämpning bör därför genom ett förbehåll i första meningen begränsas Ull fall då den som häktats är närvarande vid rätlen. Har nu hovrätten efter besvär häktat en frånvarande med stöd av 3 § blir gången denna. När häktningsbeslutet har verkställts, skall ny häktningsförhandling hållas inför hovrätten i den häktades närvaro (24 kap. 17 § tredje och Qärde styckena samt 52 kap. 10 § andra stycket RB enligt förslaget). Hovrätten är därvid oförhindrad att stödja fortsatt häktning på 24 kap. 3 §. Genom detta andra beslut utlöses emellertid tillämpningen av 19 §. Den där stipulerade omhäktningsförhandlingen skall, såsom lagrådet tolkar bestämmelserna, hållas vid tingsrätten. Beslutas på nytt om fortsalt häktning - något som nu fömtsätter att det finns sannolika skäl för aft den misstänkte är skyldig - har tingsrätten alt sätta ut Ud för åtals väckande (18 § första stycket, jämfört med fjärde stycket).

Dispositionsmässigt förefaller det vara en vinst alt dela upp lagtexten i 19 § på två stycken. Sista meningen, som gäller de materiella villkoren för fortsatt häktning, bör bilda det andra stycket. Lydelsen av den text som blir första stycket bör jämkas något i förhållande till remissförslaget, utöver vad ovan har sagts.

Med hänvisning till det sagda föreslår lagrådet att 19 § utformas enligt följande:

"Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §, skall

åklagaren, så snart- i häktningsfrågan. Om del finns synnerliga skäl,

får förhandlingen dock hållas senare. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.

Om det--- omedelbart hävas."

20 §

I paragrafens andra stycke föresläs, alt åklagaren, innan åtal har väckts,
skall få rätt att häva ett häktningsbeslut. Till stöd för förslaget har i den
allmänna moUveringen (avsnitt 2.3.7) åberopats särskilt fall då det under
eller i anslutning till helger uppkommer fråga om att häva häktningsbeslut
och att det då kan uppkomma Udsutdräkt om rättens beslut måste avvak- 96

tas. Ytteriigare åberopas att åklagaren i inledningsskedet - innan åtal Prop. 1986/87: 112 väckts - rent faktiskt råder över beslutsunderlaget.

Med hänsyn Ull RB:s rollfördelning mellan domstol och åklagare framstår det som en inadvertens all åklagare skulle kunna upphäva ett rättens beslut. Förslaget torde dock, med hänsyn till de rent praktiska synpunkter som ligger bakom, kunna godtas trots de principiella betänkligheter som uppkommer.

Den tills vidare avvisade tanken alt åklagaren även efter åtals väckande skulle få häva häktningsbeslut hoppas lagrådet inte återkommer. De principiella betänkligheterna får beträffande ett sådant senare läge ökad tyngd med hänsyn främst till att rätten och målsägande då har iniliativräll i häktningsfrågan. Vidare sticker det i ögonen att det för målsägande inte finns någon form för att överklaga åklagarens beslut enligt RB:s besvärsordning.

21 §

Lagrådet (Mannerfelt och Broomé):

Med hänvisning till vad som har anförts under 1 § föreslår lagrådet att beviskravet i fråga om flyklfara i andra stycket i mbricerade paragraf behålls oförändrat.

Voss:

På de skäl som jag har anfört under 1 § föreslår jag att ordet "påtaglig"

fogas till ordet "risk" i andra stycket.

25 kap.

1§

Lagrådet (Mannerfelt och Broomé):

I enlighet med vad lagrådet har förordat i yttrandet under 24 kap. 1 § bör beviskravet angående flyktfara i förevarande paragraf inte ges någon ny formulering.

Voss:

På de skäl som jag anfört under 24 kap. I § föreslår jag att ordet "påtaglig"

fogas till ordet "risk" i första stycket.

Övergångsbestämmelser

Lagrådet:

De nya reglerna om en snabbare domstolsprövning av straffprocessuella

frihetsberövanden syftar till att öka rättssäkerheten för den misstänkte. De

bör därför så långt det är praktiskt möjligt tillämpas även i fråga om

frihetsberövanden som ägt mm före ikraftträdandet.

Det kan naturligtvis inräffa att en misstänkt vid ikraftträdandet redan har
varit berövad sin frihet mer än fyra dagar. Om de nya reglerna för frislbe-
räkning skall Ullämpas, kan del då hävdas att frihetsberövandet genast
skall hävas (jfr vad lagrådet anfört under 24 kap. 12 §). En lämplig över- 97

7 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

gängsbestämmelse för att förhindra ett sådant ibland slötande resultat och Prop. 1986/87: 112 samtidigt låta andan i de nya fristreglerna slå igenom omedelbart kan vara att medge att häktningsförhandling hålls samma dag som ikraftträdandet eller påföljande dag. Om åklagaren inte dessförinnan har gjort en häktningsframställning, bör han underrätta domstolen om att en sådan är att vänta pä ikraftträdandedagen.

De organisatoriska förändringar som reformen medför, bl. a. uppbyggnaden av veckoslutsberedskapen, måste fömlsätlas bli sä väl förberedda alt de kan börja fungera samtidigt med att de nya reglerna träder i kraft. Några större praktiska problem torde därför inte behöva befaras om reglerna om frist för häktningsförhandling på angivet sätt blir tillämpliga pä frihetsberövanden som ägt mm före ikraftträdandet. Inte heller finns det anledning räkna med några olägenheter av att också övriga nyheter görs tillämpliga pä sådana frihetsberövanden.

Beträffande förkortningen av liden för huvudförhandling i hovrätt kan erinras om uppskovsmöjligheten som ges i 51 kap. 13 § andra stycket.

Lagrådet föreslår således att andra meningen i övergångsbestämmelserna utgår och ersätts med följande: "Är någon vid lagens ikraftträdande berövad friheten genom gripande, anhållande eller häktning, får häktningsframställning enligt 24 kap. 12 § göras samt häktningsförhandling enligt 13 och 17 §§ samma kapitel hållas den dag lagen träder i kraft eller följande dag, om äldre rätt medger att så sker."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

2§

Den lösning som i remissförslaget har valts för alt i de ifrågavarande målen
bereda åklagaren rådrum för ytterligare utredning medan den misstänkte är
berövad friheten trots all sannolika skäl för hans skuld inte kan anses
föreligga är från rättssäkerhetssynpunkt väl så bra som den som framgår av
gällande lagtext. Emellertid faller det i ögonen att den misstänkte efter
häktningsbeslutet av allt all döma kan hållas häktad upp Ull fyra veckor på
endast skälig misstanke om skulden, utan alt häklningsfrågan prövas vid
någon ny förhandling. Hade häktning skett med stöd av vanliga regler,
skulle räUen i allmänhet ha haft all Ull dess åtal väckts hålla ny häktnings
förhandling minst var Qortonde dag, bl. a. för att se till att utredningen
bedrivs så skyndsamt som möjligt (24 kap. 18 § RB). Denna bestämmelse
torde inte vara tillämplig när häktningen har gmndals på 24 kap. 3 § RB,
något som för vanliga mål är självklart med tanke på regeln i 19 § i samma
kapitel om omhäktningsförhandling redan inom en vecka. Enligt lagrådets
mening är det särskilt angeläget att låta domstolen återkommande kontrol
lera att skälen för häktning kvarstår och alt utredningen bedrivs skynd- 98
samt, när frihetsberövandet är gmndat på svagare skäl än i normalfallet.

De skilda önskemål som gör sig gällande låter sig förena, om man när det Prop. 1986/87: 112 gäller brottmålen enligt 1952 års lag utgår från att utredningshäktning måste omprövas veckovis men medger att häktning på endast skälig misstanke i skuldfrågan får ske i upp till fyra veckor. Förslaget återspeglas i följande text till förevarande paragraf (jfr lagrådets förslag till 24 kap. 19§):

"På begäran av åklagaren får rätten, om del är nödvändigt, även vid en sådan ny förhandling i häktningsfrågan som avses i 24 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken förordna om fortsatt häktning med stöd av 3 § i samma kapitel. I så fall skall ny häktningsförhandling hållas med högst en veckas mellanrum. Vid den förhandling som äger mm under fjärde veckan efter det att det första beslutet enligt nämnda 3 § meddelades får fortsatt häktning beslutas endast om det finns sannolika skäl för att den misstänkte har begått brottet."

Att allt starkare utredningsskäl måste åberopas av åklagaren ju längre tid utredningshäktningen avses pågå ligger i sakens natur och torde inte särskilt behöva markeras i lagtexten.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

17 §

Lagrådet (Mannerfelt och Broomé):

Med hänvisning till yttrandet under 24 kap. 1 § RB föreslår lagrådet att nuvarande lydelse av första stycket behålls oförändrad.

Voss:

Pä de skäl som jag har anfört under 24 kap. 1 § RB föreslär jag alt ordet

"påtaglig" fogas till ordet "risk" i första stycket.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:112

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om anhållande och häktning, m. m. 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 februari 1987) över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad Ud,

3. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av broltmålsdom.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot de grundläggande principerna i de remitterade lagförslagen eller mot lagstiftningens allmänna utformning. Lagrådet har också funnit att de regler om snabb domstolsprövning av de straffprocessuella frihetsberövandena som har föreslagits i lagrådsremissen uppfyller de krav som i delta hänseende följer av Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. De erinringar och ändringsförslag som lagrådet har fört fram avser i huvudsak laglekniska frågor. Jag vill redan nu förutskicka att jag i de flesta hänseenden kan biträda lagrådets synpunkter och ändringsförslag. Vidare förordar jag att några ändringar av främst redaktionell art görs.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Med anledning av lagrådets synpunkter på de i remissen föreslagna förutsättningarna för häktning i 24 kap. I § vill jag anföra följande.

Vad först gäller häktningsgrunden recidivfara kan jag instämma i lagrå
dets uttalanden om alt häktning på grund av återfallsrisk förutsätter att det
är fråga om en tidsmässigt inte alltför avlägsen risk för återfall. Redan
häktningens karaktär av straffprocessuellt tvångsmedel medför att det
måste röra sig om risk för återfall inom en ganska kort tidrymd. Det skall
föreligga risk för alt den misstänkte, om han försätts på fri fot, begår nya
brott innan han hunnit lagforas för det första brottet. Och självfallet får 100

återfallsrisken inte avse vilka brott som helst. Även om det, som lagrådet Prop. 1986/87: 112 anfört, inte rör sig om någon mera formell avgränsning bör det i princip vara fråga om brott som i sig skulle kunna grunda häktning, och i allmänhet bör det röra sig om återfall i brott som är besläktade med eller har samband med det häktningsgrundande brottet. Vad jag nu har anfört om det tidsmässiga och sakliga sambandet mellan det häktningsgrundande brottet och återfallsrisken gör att jag delar lagrådets bedömning att den gällande beskrivningen "fortsätter sin brottsliga verksamhet" ger ett bäftre uttryck för vad som åsyftas än det i remissprotokollet föreslagna uttrycket "återfaller i brott".

När det sedan rent allmänt gäller beviskravet för de särskilda häktningsgrunderna, alltså fara för avvikande, försvårande av utredningen eller återfall i brott, har lagrådet förklarat sig inte ha någon invändning mot att beviskravet - i enlighet med vad som förordas i lagrådsremissen - görs enhetligt. Lagrådet befarar emellertid att det i remissen föreslagna uttryckssättet "risk" kan ge ett intryck av att kraven för häktning är väl lågt ställda. Lagrådet (majoriteten) förordar i stället att del uttryck som i regelns nuvarande lydelse används i fråga om häktningsgrunderna flyktfara och fara för försvårande av utredningen, nämligen "skäligen kan befaras", får gälla även vid fara för fortsatt brottslig verksamhet.

Som framhölls i remissprotokollel brukar del anses att uttrycket "anledning förekommer", som nu används i fråga om häktningsgrunden fortsatt brottslig verksamhet, åtminstone rent språkligt innebär ett lägre beviskrav än "skäligen kan befaras". Att införa del sistnämnda uttrycket även i fråga om äterfallssituationerna framstår därför som mindre konsekvent om man - i enlighet med vad som framgår av remissprotokollet - samtidigt vill understryka vikten av att häktning används i tillräcklig utsträckning för att motverka återfall i brott. Det kan inte uteslutas att lagändringen då i stället kommer att uppfattas som en skärpning av häktningsförutsättningama vid återfallsrisk.

I denna situation kan ett alternativ vara att, som lagrådets majoritet förordar, i ett särskilt stycke ta in uttryckliga lagregler om att domstolen vid bedömningen av återfallsrisken särskilt skall beakta risken för återfall i vissa typer av brottslighet. Som den tredje av lagrådets ledamöter påpekar har emellertid en sådan lösning svagheter.

För det första är det svårt att en gång för alla på ett uttömmande och tydligt sätt beskriva den brottslighet som framstår som särskilt angelägen all förhindra. En uttrycklig lagreglering kan låsa rättsutvecklingen pä ett olyckligt sätt. För all styra praxis i den riktning som förordats i remissprotokollel är del enligt min uppfattning lämpligare aft utnyttja motivullalan-den än att använda lagstiftning.

Det är också lätt att missuppfatta innebörden av en sådan lagregel som
lagrådet vill införa. På sina håll kan den komma att uppfattas som en
. begränsning, nämligen som en anvisning att häktning bör inskränkas till i
första hand de brottstyper som beskrivs i det Ullagda stycket. I utredning
ens betänkande ingick ett förslag som såvitt jag förstår närmast hade detta
syfte. På andra håll kan man tvärtom uppfatta regeln snarast som en
presumtion för att häktning skall ske vid dessa typer av brott. Om två så 101

olika uppfattningar sålunda kan härledas ur samma lagtext kan alltför stora Prop. 1986/87: 112

skillnader uppstå i domstolspraxis i fråga om häktning vid olika typer av

brottslighet.

Slutligen är det också principiellt tveksamt om man i processuella bestämmelser skall ge uttryck för kriminalpolitiska värderingar av olika gärningars förkastlighet eller straffvärde. Enligt min mening bör man därför såvitt möjligt undvika den av lagrådets majoritet förordade linjen.

Problemet har, som jag ser det, sin kärna i att det nuvarande rekvisitet i fråga om återfallsrisken, "anledning förekommer", inom processrätten av tradition anses uttrycka det relativt sett lägsta beviskravet (se t. ex. 23 kap. I § RB enligt dess lydelse före den 1 juli 1982 och prop. 1981/82:41). Samtidigt har domstolarna enligt min och många andras uppfattning i vissa fall använt häktning i alltför liten utsträckning vid återfallsrisk. Det finns befogade krav från medborgarnas sida all samhället erbjuder ett bättre skydd mot återfall framför allt när det gäller brott som berör människors personliga integritet. Att i denna situation åstadkomma en bättre tillämpning av häktningsreglerna kan inte ske med hjälp av något i RB vedertaget begrepp. I häktningsutredningens betänkande och i lagrädsremissen har föreslagits alt man använder rekvisit som bygger pä ordet "risk", i betänkandet med tillägg av adjekUvet "påtaglig".

Det finns, som jag strax återkommer till, många exempel pä att man använt ordet "risk" i dessa och liknande konstellationer i lagsliflningssam-manhang. Om det är sä att ordet täcker vad lagstiftaren åsyftar, kan det därför enligt min mening i och för sig inte anses föreligga något hinder mot att begreppet används, även om det inte tidigare förekommer i RB.

I remissprotokollet framhölls att den misstänkte bör kunna häktas när det föreligger en konkret fara för alt han på fri fot skulle avvika, försvåra utredningen eller fortsätta sin brottsliga verksamhet. Som lagrådet påpekar bör krävas att faran i det enskilda fallet framstår som beaktansvärd, som något man på allvar har att räkna med. Bedömningen av om sådan fara föreligger skall enligt den föreslagna lagtexten, liksom enligt gällande rätt, ske mot bakgrund av brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och omständigheterna i övrigt. 1 lagtexten ges alltså närmare anvisningar för hur faran skall uppskattas.

Om jag förstår lagrådets majoritet rätt, delar man den i remissprotokollet framförda bedömningen att beviskravet "påtaglig risk" framstår som alltför strängt i förhållande till den faregrad som man vill uttrycka och som enligt vad jag nyss sagt både lagrådet och jag anser som rimlig. Att som en ledamot av lagrådet förordar införa detta begrepp i lagtexten bör därför inte komma i fråga.

Vid bedömningen av om ordet "risk" räcker för att beskriva den faregrad som förordats i lagrådsremissen kan ytterligare anföras följande.

Bestämningarna "risk" och "påtaglig risk" förekommer på flera håll i
gällande lagstiftning. Del sistnämnda uttrycket finns bl. a. i 26 kap. 7 §
brottsbalken, som behandlar just en återfallsrisk. Enligt denna bestämmel
se får villkorlig frigivning från fängelsestraff efter halva strafftiden inte ske,
om det bedöms föreligga påtaglig risk för återfall i allvarlig väldsbrolts-
lighet. Det kan här bli fråga om att med stöd av en sådan riskbedömning '02

hålla en person berövad friheten under avsevärt längre tid än som före- Prop. 1986/87: 112 kommer vid häktning. Det är också värt att notera all man i den regeln -till skillnad frän den förslagna häktningsbestämmelsen - inte närmare angett efter vilka kriterier riskbedömningen skall ske. Ordet "påtaglig" framstår mot denna bakgrund som en nödvändig bestämning för att göra återfallsrisken konkret. Någon sådan precisering är inte nödvändig i häktningsregeln, där rekvisiten "brottets beskaffenhet, den misstänktes förhällande eller någon annan omständighet" uttrycker att risken måste vara konkret.

Ordet "risk" förekommer på flera ställen i den straff- och processrättsliga lagstiftningen. Sålunda får enligt 22 § polislagen (1984:387) en polisman vidta vissa åtgärder i bl. a. brottsavvärjande syfte, om det "av särskilda skäl kan anses föreligga risk" för alt brott av visst slag kommer att förövas på viss plats. Enligt 1 § lagen (1981: 1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar får domstol besluta att säkerhetskontroll skall äga rum, om det "till följd av särskilda omständigheter finns risk" för att brott av visst slag kommer alt förövas vid domstolsförhandlingen. Och enligt 32 § vapenlagen (1973:1176) kan polismyndighet besluta alt ett skjutvapen skall omhändertas, om det "föreligger risk" för missbruk av vapnet. Från det exekutionsrältsliga området kan nämnas reglerna i 4 kap. 12 § utsök-ningsbalken, enligt vilka gäldenären inte behöver underrättas om en föreslående utmätning, bl. a. om del "föreligger risk" att han skaffar undan eller förstör egendom. Jag kan också nämna alt enligt 4 § bevissäkringslagen för skatte- och avgiftsprocessen (1975: 1027) beslag får beslutas i fråga om räkenskapsmalerial eller annat bevismedel, om "risk föreligger" att materialet kommer att undanhållas eller förvanskas.

Den genomgång jag nu gjort visar all man på flera områden i nyare lagstiftning har godtagit att risk för ett visst oönskat beteende används som rekvisit för ett ingrepp i den enskildes rätlssfär, låt vara all del då i allmänhet rör sig om mindre ingripande åtgärder än häktning. Som tidigare framhållits utgör begreppet "risk" ett adekvat uttryck för den farenivå som avses. Mot bakgrund av de hållpunkter för farebedömningen som görs i lagtexten och de uttalanden som gjorts i detta lagstiftningsärende hyser jag för min del ingen tvekan om att domstolarna kommer att tillämpa rekvisitet "risk" på ett rikligt och rättssäkert sätt.

Mot bakgmnd av det nu sagda förordar jag sammanfattningsvis att 24 kap. 1 § utformas på samma sätt som i det remitterade förslaget, bortsett från att uttrycket "återfaller i brott" byts ut mot "fortsätter sin brottsliga verksamhet".

Med anledning av vad lagrådets ledamöter uttalat rörande häktning vid risk för egendomsbrott vill jag säga att skälen för häktning bör bli starkare, ju mer den befarade brottsligheten kan antas kränka enskildas personliga sfär. Mot den bakgmnden bör - som framhållits i remissprotokollel - vid prövning av häktningsfrägor särskild hänsyn tas till risk för återfall i t. ex. bostadsinbrott.

Med den nu angivna ståndpunkten i fråga om användningen av begrep
pet "risk" bör motsvarande uttryck behällas även i 24 kap. 2 och 21 §§
samt 25 kap. 1 §. Vid riskbedömningen enligt dessa paragrafer bör domsto- 103

len givetvis ta hänsyn till sådana faktorer som anges i 24 kap. I §, alltså Prop. 1986/87: 112 brottels beskaffenhet, den misstänktes förhållande och omständigheterna i övrigt. Att göra någon uttrycklig markering av delta i 24 kap. 2 och 21 §§ framstår inte som nödvändigt.

I fråga om 24 kap. 3 § förordar jag att paragrafens upptakt formuleras på det sätt som lagrådet har föreslagit och att i första punkten i första stycket en hänvisning görs också till I § tredje stycket.

Lagrådet har i anslutning till 3 § vidare tagit upp frågan vad som enligt andra punkten bör läggas in i uttrycket "synnerlig vikt" för ett förvarstagande. Lagrådet har därvid uttalat att - utöver att man kan räkna med att utredningen inom kort fullständigas så att sannolika skäl för den misstänktes skuld kommer alt föreligga - starka skäl måste tillkomma för ett frihetsberövande på endast skälig misstanke. Med anledning av detta vill jag anföra följande.

Vid avgörande av frågan om häktning skall ske eller inte måste domstolen ta ställning till om flera rekvisit är uppfyllda. Brister något av rekvisiten skall häktning inte ske. Delta gäller givelvis även i fråga om s. k. ulredningshäklning, alltså häktning på en lägre grad av misstanke än normalt. Vid ulredningshäklning skall, som framgår av det remitterade förslaget, samma krav gälla i fråga om risken för av\ ikande, försvårande av utredningen eller återfall i brott som vid häktning på sannolika skäl. Hämtöver krävs all synnerlig vikt föreligger för ett förvarstagande. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att i delta rekvisit lägga in ett generellt krav på att risken för avvikande, försvårande av utredning eller återfall i brott skall vara större än enligt huvudregeln. Inte heller bör man i kravet på synnerlig vikt tolka in att det för ulredningshäklning generellt skulle krävas alt brottet är av särskilt grov beskaffenhet. En annan sak är att skälen för häktning givetvis blir starkare, ju större risken för flykt etc. är och ju grövre brott som misstanken avser. Det avgörande för frågan om synnerlig vikt för fortsatt frihetsberövande skall anses föreligga eller ej bör emellertid vara om del finns gmndad anledning anta alt brottsutredningen inom kort tid kommer att kunna drivas så långt att man uppnår ökad klarhet i fråga om misstankegraden, dvs. humvida sannolika skäl föreligger eller inte.

Vad lagrådet i anslutning till 3 § i förtydligande syfte anfört i fråga om hur ulredningshäklning skall anses förhälla sig Ull utlämningslagsUflningen överensstämmer med min uppfattning.

Jag förordar all 24 kap. 11, 12, 13, 16,17 och 19 §§ med någon justering utformas i enlighet med vad lagrådet anfört. Jag ansluter mig vidare till vad lagrådet anfört i anslutning till dessa paragrafer. När det gäller tidsfristen för häktningsförhandling efter s. k. envarsgripande bör, mot bakgmnd av vad lagrådet anfört under 13 §, sägas all tiden mellan det faktiska gripandet och överlämnandet Ull polis i praktiken nästan undantagslöst torde vara så kort att frågan om tidsfristens beräkning i dessa fall knappast kommer att ställas på sin spets. Vad lagrådet anfört under 19 § rörande proceduren efter beslut om utredningshäktning i högre rätt överensstämmer med avsikten bakom det remitterade förslaget.

När det gäller övergångsbestämmelserna godtar jag lagrådels förslag om 104

en uttrycklig reglering av fristerna för frihetsberövanden som ägt rum före Prop. 1986/87: 112 ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört om att det är särskilt angeläget att låta domstolen återkommande kontrollera alt skälen för häktning kvarstår och att utredningen bedrivs skyndsamt, när frihetsberövandet är gmndat på svagare skäl än i normalfallet. Jag ställer mig därför bakom lagrådets förslag om att utredningshäktning när det gäller brottmål enligt 1952 års lag i stället omprövas veckovis. Lagtexten bör därför ändras pä det sätt lagrådet föreslagit.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Av skäl som jag angett i anslutning till 24 kap. 1 § RB bör uttrycket "risk för" behållas i 17 §.

2 Terminalåtkomst till kriminalregistret

De snävare lidsfrister som enligt förslaget skall gälla i fråga om häktningsförhandling fömtsätter all domstolarna snabbi kan få tillgång till utdrag ur kriminalregistret. Jag vill därför i detta sammanhang ta upp en av domstolsverket väckt fråga om de allmänna domstolarnas tillgäng till kriminalregistret via dataterminal.

Domstolsverket har i en skrivelse i juni 1985 till justitiedepartementet hemställt att de allmänna domstolama skall få terminalåtkomst till krimi-nalregistrel. Skrivelsen bör fogas till propositionen som bilaga 5.

Skrivelsen har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, datain-spekUonen, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Sundsvall, Stockholms och Norrköpings Ungsrätter, riksdagens ombudsmän, statskontoret, riksrevisionsverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Centralorganisationen SACO/SR, Statsanställdas förbund och dala- och offentlighetskommittén (Ju 1984:06).

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt och överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Göteborg och Härnösand.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till propositionen som bilaga 6.

Bestämmelser om kriminalregistret finns i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister och i kriminalregisterkungörelsen (1973: 58). Av 1 § kri-
minalregisteriagen framgår att registret skall föras hos rikspolisstyrelsen
och innehålla de uppgifter som närmare anges i lagen. Domstolarna är 105

enligt 3 § kriminalregisterkungörelsen skyldiga att i brottmål inhämta ut- Prop. 1986/87: 112 drag av registret, med undantag dock för fall där påföljden bestäms till böter. Domstolarna är också skyldiga att hämta in utdrag när framställning om häktning görs. Enligt 8 § kriminalregisterlagen skall utdrag av registret meddelas, när framställning därom görs av bl. a. en domstol.

Framställning om utdrag skall göras på särskild blankett. I brådskande fall får en myndighet begära utdrag av registret på telegrafisk väg (4 och

7 §§ kriminalregisterkungörelsen). Utdrag av kriminalregislret skall enligt

8 § kungörelsen också avfattas på en särskild blankett. Sådant utdrag expedieras normalt senast andra arbetsdagen efter det framställningen inkom till registret. På särskild begäran får dock telegrafiskt meddelande lämnas om alt registret inte innehåller sådan anteckning som skall framgå av registemtdrag. Enligt 14 § kriminalregisterkungörelsen skall registret med tillhörande handlingar hållas under sådan värd att obehöriga ej får tillgång till registret.

Domstolsverket har framhållit alt domstolarna svarar för en stor andel av beställningarna av utdrag av kriminalregistret. Under lagstiftningsärendet har inhämtats att domstolarna beställde nära 50 000 utdrag av de totalt ca 134 000 som expedierades under år 1986. Enligt verket skulle del medföra påtagliga fördelar både för domstolarna och för rikspolisstyrelsen om man kunde skapa mer rationella rutiner för att inhämta kriminalregistemtdrag så alt dessa kunde skickas via tråd från rikspolisstyrelsen och tas ut på papper vid domstolen. För domstolarna skulle kansliarbetet underlättas i inte oväsentlig grad och man skulle kunna påskynda handläggningen i vissa fall, vilket är av särskild betydelse i mål där den Ulltalade är berövad friheten. Även för rikspolisstyrelsen skulle en sådan reform verka resurs-besparande. I skrivelsen påpekas att det inte finns några direkta tekniska hinder för att ge domstol tillgång till kriminalregistret via terminal.

Domstolsverket har i skrivelsen hemställt om författningsändringar för att ge domstolarna tillgång Ull kriminalregistret via terminal.

De flesta remissinstanser är i huvudsak positiva Ull framställningen. Flertalet framhåller dock betydelsen av alt sekretessfrågorna får en godtagbar lösning. Framställningen avstyrks av datainspektionen och dala-och offentlighetskommittén. De pekar därvid främst på risken för missbruk och därmed spridning av ytterst integritetskänslig information.

För egen del vill jag framhålla att det givetvis är betydelsefullt att handläggningen vid domstolarna är så snabb och effekUv som möjligt. Särskilt höga krav pä snabb handläggning ställs i mål där den misstänkte är berövad friheten som anhållen eller häktad. Som jag påpekade inledningsvis medför de myckel korta frister för domstolarnas handläggning av häktningsfrågor som nu föresläs att det är nödvändigt att överväga nya handläggningsruliner och ny teknik. Det bör framhållas att tillgång Ull uppgifter ur kriminalregistel är av stor betydelse vid prövning av häktningsfrägor inte minst när det gäller att bedöma om det finns risk för fortsatt brottslig verksamhet frän den misstänktes sida. Det bör också påpekas att telegrafiskt besked endast kan lämnas om någon anteckning inte finns i registret.

När datatekniken nu successivt tas till hjälp vid domstolarna, öppnas 106

tekniska möjligheter att ge domstolarna tillgäng till kriminalregistret via Prop. 1986/87: 112

terminal. Det finns inte tillräckligt underlag för att nu närmare ta ställning

till i vilken utsträckning praktiska och ekonomiska förutsättningar finns för

att bygga ut ett sådant system. Under alla omständigheter torde en viss

försöksverksamhet krävas. Klart är emellertid att en terminalåtkomst kan

innebära fördelar frän både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt.

Domstolarna skulle få tillgång till mer aktuella kriminalregisterutdrag än

vad som för närvarande är möjligt. En snabbare Ullgäng till sädana utdrag

är också ägnad att allmänt sett påskynda handläggningen i mål där den

tilltalade är berövad friheten.

De remissinstanser som avstyrkt domstolsverkets framställning har hävdat att en direktåtkomst till kriminalregistret för myndigheter utanför polisväsendet skulle öka faran för integritetsintrång. Självfallet måste ett system byggas upp så att det skapas garantier för att den integritetskänsliga information som finns i registret inte kommer i orätta händer. Enligt vad som upplysts i defta lagstiftningsärende medger tekniken numera alt säkerheten görs betryggande. Risken för missbruk kan således minimeras genom att olika kontrollfunktioner byggs in i systemet. Det bör också framhållas att personalen vid domstolarna har stor erfarenhet av all handskas med känslig informaUon.

Mot den angivna bakgrunden anser jag - i likhet med det stora flertalet av remissinstanserna - all lagstiftningen bör öppna möjlighet för de allmänna domstolarna att få lerminalålkomst till kriminalregislret.

Informationen i kriminalregislret är som tidigare sagts mycket integri-letskänslig. För närvarande finns ingen uttrycklig författningsmässig inskränkning i domstolarnas rätt att få utdrag ur kriminalregistret men avsikten är givetvis att utdrag skall begäras bara i den mån uppgifterna är nödvändiga som underlag för domstolarna i deras rättskipande och rättsvårdande verksamhet. Den stränga registersekretessen enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen (1980: 100) gäller inte utdrag som finns hos domstolen i denna verksamhet (12 kap. 2 § sekretesslagen). Skyldigheten enligt 14 § datalagen (1973: 289) att tillföra akten en ADB-upptagning i läsbar form gör vidare att domstolen inte kan nöja sig med bildskärmsåtkomst utan måste göra ett utdrag utom i de fall man bara vill kontollera att tidigare gjort utdrag inte behöver kompletteras. I så fall bör en anteckning göras på det gamla utdraget om att det överensstämmer med regislerinnehållet den senare dagen.

Rätten att via terminal få tillgång till registret bör enligt min mening inte få utnyttjas annat än när det gäller uppgifter som domstolarna enligt kriminalregisterkungörelsen är skyldiga att hämta in. Det betyder uppgifter avseende personer som begärs häktade vid domstolen eller som är Ulltalade i mål där annan påföljd än böter övervägs eller kan övervägas. En sådan begränsning i rätten att utnyttja lerminaltillgängen bör uttryckligen anges i kungörelsen.

I den mån domstolarna har författningsenlig och faktisk möjlighet att via
terminal få tillgång till uppgifter anses uppgifterna enligt 2 kap. 3 § tryck
frihetsförordningen som förvarade hos domstolen. Det innebär att domsto
larna kan få anledning att ta ställning Ull framställningar från allmänheten 107

om att få ta del av sådana uppgifter på motsvarande sätt som i dag gäller i Prop. 1986/87: 112

fråga om de skriftliga utdragen ur kriminalregistret. Sådana uppgifter som

domstolarna saknar befogenhet att ta del av anses däremot inte förvarade

hos domstolarna även om det i och för sig finns tekniska möjligheter att där

ta del av dem. Anslutningen via terminal innebär därmed att uppgifter ur

registret i princip inte blir offentliga i större utsträckning än vad som är

fallet i dag.

Enligt 15 kap. 10 § första stycket sekretesslagen är myndigheter i princip skyldiga att bereda enskilda möjligheter att använda terminal då allmänna handlingar är tillgängliga pä detta sätt. Vid förfrågningar från enskild att via terminal få la del av uppgifter ur kriminalregistret torde dock undantagsbestämmelsen i styckets andra mening som regel vara tillämplig.

Jag föreslår under åberopande av del anförda att 8 § kriminalregisterlagen kompletteras med ett nytt stycke där det anges alt regeringen kan förordna all myndighet som har rätt alt få utdrag av kriminalregislret ges lerminalålkomst till registret. Chefen för justitiedepartementet avser alt senare för regeringen anmäla de ändringar i kriminalregisterkungörelsen som därmed aktualiseras. För närvarande är det som framgått inte aktuellt att ge andra myndigheter än domstolarna terminalåtkomst och i ett första skede torde del därvid finnas anledning att begränsa den nya ordningen till exempelvis domstolarna i Stockholms län. Om motsvarande fråga framdeles skulle bli aktuell fört. ex. åklagarväsendets del, kan även föreskrifter härom meddelas med stöd av bemyndigandet.

Över propositionsförslaget har yttrande av datainspektionen inhämtats enligt grunderna för 2 a § dalalagen. Inspektionen har förklarat att den, mot bakgrund av de uttalanden om sekretesslagens innebörd som nu görs, tillstyrker förslaget. Yttrandet finns tillgängligt i lagstiftningsärendet (dnr 1658-85).

Jag vill slutligen på nytt understryka att jag anser det av synnerlig vikt att rätten Ull terminalåtkomst knyts till noggranna behörighetsregler. Vidare bör förfrågningar och uttag av utdrag via terminal registreras på sådant sätt alt det blir möjligt att i efterhand få vela vem som har gjort dem. Alla tekniska möjligheter att få ett tillfredsställande skydd mot obehörigt utnyttjande av informaUonen i registret skall givetvis begagnas. Jag fömtsätter att datainspekUonen kommer att utarbeta sådana föreskrifter efter samråd med rikspolisstyrelsen och domstolsverket. Det finns också anledning i detta sammanhang peka på straffbestämmelsen om dataintrång i datalagen; den som olovligen bl. a. bereder sig tillgång till ADB-upptagning kan dömas Ull böter eller fängelse i högst två år. Även försök eller förberedelse Ull dataintrång är straffbart.

Med anledning av det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag Ull

lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister.

Den föreslagna lagändringen faller inte inom området för lagrådets granskning enligt 8 kap. 18 § regeringsformen.

108

Bilagal Prop. 1986/87:112

Sammanfattning av utredningens betänkande

Rättegångsbalkens regler om anhållande och häktning har i stort sett varit oförändrade sedan balken trädde i kraft är 1948. Under de nästan fyrtio år som dessa regler har gällt har det skett stora förändringar när det gäller broltsutvecklingen, och det har kommit alt ställas allt större krav på de myndigheter som har till uppgift att bekämpa brott. Såväl antalet straffprocessuella tvångsmedel som antalet domar har ökat stadigt. Under 1982 blev omkring 30400 personer anhållna. Av dessa begärdes en tredjedel eller 9900 häktade. Enligt enkätundersökning som jag har genomfört blev ungefär 900 av häklningsframslällningama återkallade före häktningsförhandlingen och lika många avgjordes vid en gemensam häktnings- och huvudförhandling. Antalet personer som häktades vid en särskild häktningsförhandling var således omkring 7200. Av dessa förblev 6500 häktade till dess tingsrättens dom hade meddelats. De allra flesta hade dömts inom fyra till fem veckor efter frihetsberövandet.

Mot bakgmnd av den utveckling som har varit finns det enligt direktiven anledning att se över bestämmelsema om anhållande och häktning. Del har Uttalats att översynsarbetet skall bedrivas i syfte att så långt som möjligt begränsa användningen av tvångsmedlen utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar.

En av de frågor som enligt direktiven skall övervägas gäller frister i samband med anhållande och häktning. Frågan om frister i samband med straffprocessuella frihetsberövanden har under utredningsarbetet ytterligare aktualiserats genom två mål mot Sverige som tagits upp till prövning i den europeiska kommissionen och i ett av fallen också i domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Enligt art. 5 (3) i Europakonven-Uonen angående skydd för de mänskliga rättighetema och de gmndläggande friheterna skall envar som är berövad friheten i avvaktan på rättegång ofördröjligen ställas inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med domsmakt.

I det ena av målen har kommissionen slagit fast dels att en svensk åklagare inte uppfyller konventionens krav all vara en ämbetsman som har beklätts med domsmakt, dels alt en häktningsförhandling sju dagar efter frihetsberövandet inte uppfyller konvenUonens krav på inställelse ofördröjligen. I tidigare mål har kommissionen godtagit fyra dagar från det faktiska frihetsberövande. I denna lid måste emellertid inräknas även lördagar, söndagar och helgdagar.

Enligt direktiven skall jag överväga regler som medför alt bl. a. anhåll-ningstiden förkortas. På ett tidigt stadium av utredningsarbetet stod det emellertid klart att fömtsättningama för arbetet i hög grad ändrats genom målen mot Sverige i Strasbourg och alt en anpassning till Europakonventionens regler skulle medföra mer genomgripande förändringar än man hade tänkt sig när direkUven skrevs.

För alt möta kravet på en snabbare prövning av häklningsfrågan har jag
övervägt ett syslem med fristående åklagare, som skulle fungera som UO

häktningsdomare. Jag har dock stannat för en lösning som innebär alt man

behäller det nuvarande systemet med åklagareii söm anhållningsmyndighet Prop. 1986/87:112 och domstolen som häklningsmyndighet men med en nedkortning av de frister som gäller i dag.

Det system som jag föreslår innebär att åklagare sä snärt som möjligt efter det faktiska frihetsberövandet, dvs. i regel samma dag som gripandet har skett eller dagen därefter, hos rätten måste begära all den misstänkte häktas. Om det med hänsyn till utredningen eller av praktiska skäl är omöjligt för åklagaren att falla beslut i häklningsfrågan inom denna tid kan han begära den misstänkte häktad senast tredje dagen efter anhållandet. När frågan om häktning har väckts skall domstolen hålla förhandling ulan dröjsmål. Förhandlingen skall normall kunna hållas samma dag som åklagaren har väckt frågan eller dagen därefter. En häktningsförhandling skall alltså i de flesta fall hållas andra dagen efter det faktiska frihetsberövandet. Endast i undantagsfall skall hela den Ud om fyra dagar som tillåls enligt Europakommissionens praxis kunna utnyttjas. De maximifrisler som jag föreslär skall vidare inte fä utnyttjas i samband med lördagar och söndagar eller helgdagar. Delta innebär all domstolama måste vara beredda på all hålla en viss beredskap för alt kunna handlägga mål om häktning på sådana dagar. Även för polis, åklagare och försvarare medför de korta frister som jag föreslår en hel del arbete utanför normal kontorstid.

För all ett syslem med kortare frister skall fungera smidigt föreslår jag förenklade rutiner bl. a. när det gäller kommunikationen mellan parter och domstolen. De nuvarande reglema om häklningsframslällning ersätts med bestämmelser om att åklagaren munUigen anmäler häktningsfrågan hos rätten. Också nödvändiga uppgifter om brottet och den särskilda häktningsgmnd som åberopas kan i delta skede lämnas till rätlen per telefon. Protokoll och anteckningar från fömndersökningen t. ex. i form av en häktningspromemoria bör i många fall kunna lämnas Ull rätten och till försvararen. Något krav på att handlingarna skall föreligga före eller ens vid häktningsförhandlingen har jag emellertid inte stälh upp.

För alt ytterligare förenkla handläggningen föreslår jag vidare en ändring i forumreglerna som gör del möjligt att alltid hålla en häktningsförhandling på den ort där den misstänkte har gripits. Man undviker genom det olägenheter med transporter av sådana misstänkta som grips utanför den ort där utredningen i allmänhet bedrivs och där enligt de nuvarande reglema häktningsförhandlingen skall hållas.

Också när det gäller mtinerna i samband med ett gripande föreslår jag vissa ändringar i syfte all göra förfarandet mera smidigt. Liksom i dag skall det alltid hållas ett förhör med den misstänkte omedelbart i samband med alt han förs in Ull polisstationen. Förhöret bör emellertid normalt kunna hållas av polisen ulan att åklagaren i det särskilda fallet har uppdragit åt en polisman att hålla förhöret. Om det vid förhöret kommer fram all del inte längre finns skäl för frihetsberövandet skall polisen frige den misstänkte. I annat fall skall frihetsberövandet skyndsamt anmälas till åklagaren, som på grund av vad som kommit fram vid förhöret omedelbart skall besluta om den misstänkte skall anhållas eller friges.

Med de korta frister för den första domstolsprövningen av ett frihetsbe
rövande som jag föreslår finns del en risk att domstolen får ett sämre 111

underlag för sin prövning av häklningsfrågan än i dag. Det kan vara fallet Prop. 1986/87:112

om t. ex. viss teknisk utredning inte har hunnit slutföras. Jag föreslår mot

bakgmnd av detta en regel som medger häktning i vissa fall på en lägre

misstankegrad än sannolika skäl. Förslaget innebär att den misstänkte kan

häktas även om han är endast skäligen misstänkt för brottet men del finns

anledning att räkna med att del genom den fortsatta utredningen kan visas

sannolika skäl för brottsmisstanken.

För att inte huvudregeln om häktning på sannolika skäl skall komma att bli betydelselös är det uppenbart att den föreslagna regeln om häktning på skälig misstanke måste kompletteras med en bestämmelse som i dessa fall föreskriver omprövning av häktningsfrågan. Jag föreslår alt liden för att hålla en sådan ny förhandling bestäms till högst en vecka efter den förhandling då häktning beslutades. För häktning vid den nya förhandlingen måste alltid finnas häklningsskäl enligt huvudregeln.

Flera av rättegångsbalkens regler bidrar till att lagföringen av frihetsberövade misstänkta sker förhållandevis snabbt. Med hänsyn härtill och mot bakgmnd av att det i fortsättningen kommer att gälla mycket korta tider för den första domstolsprövningen av ett frihetsberövande, anser jag att det inte finns anledning att föreslå några mer genomgripande ändringar när del gäller andra frister i samband med häktning. 1 ett avseende föreslår jag emellertid en avkortning av den frist som gäller i dag, nämligen tiden för en hovrätt alt hålla huvudförhandling i ett överklagat mål mot en tilltalad som är häktad. Huvudförhandlingen i hovrätten skall i dag som regel hållas inom åtta veckor efter tingsrättens dom. Jag anser alt denna tid bör kunna begränsas till sex veckor.

Med hänsyn till kravet i EuropakonvenUonen på en snabb prövning av ett frihetsberövande kan man knappast behålla den nuvarande regeln att man får vänta med en häktningsförhandling till huvudförhandlingen om huvudförhandlingen hålls inom en vecka efter det att häklningsframställ-ningen kom in Ull rätten. Jag föreslår att denna regel avskaffas.

Även om ett frihetsberövande sker först när ett mål har fullföljts till högre rätt måste med hänsyn till Europakonventionens regler frihetsberövandet också då prövas senast inom fyra dagar. Detta för med sig alt man inte heller kan behålla den särskilda regel som medger att den högre rätten utan förhandling och dessutom åtskilligt senare än Qärde dagen efter frihetsberövandet kan besluta om häktning. Jag föreslår att också denna regel avskaffas.

Enligt gällande rätt fömtsätter anhållande eller häktning att det föreligger en misstanke av viss styrka (sannolika skäl) om ett brott av viss svårhet (brott med fängelse i ett år eller mer i straffskalan). Dessutom skall det finnas en risk för alt den misstänkte flyr, all han försvårar utredningen eller att han på nytt begår brott.

Direktiven utgår ifrån att en möjlighet att begränsa användningen av de personella tvångsmedlen är all skärpa de legala fömtsättningama för tvångsmedlen.

När det gäller kravet på sannolika skäl som gmndförulsällning för
häktning i normalfallet föreslår jag inga ändringar. Inte heller när det gäller
kravet på minst ett års fängelse i straffskalan som fömtsättning för häkl- 112

ning enligt huvudregeln föreslår jag någon ändring i förhållande till vad Prop. 1986/87:112 som gäller i dag.

I fråga om fömtsättningama i övrigt för att tillgripa häktning föreslår jag däremot vissa ändringar.

Den häktningsgmnd som oftast har kritiserats är recidivgmnden. Det statistiska material som jag har Ullgång till lyder också på att denna häktningsgmnd tillämpas mycket ofta och att den har kommit att användas vid förhållandevis mindre allvarliga brott.

Framför allt med hänsyn till recidivgmndens speciella karaktär anser jag att utrymmet för denna häktningsgmnd bör begränsas något. Jag föreslår all delta sker genom alt häktning på gmnd av risk för fortsalt brottslighet får ske endast om det brott som misstanken avser har riklat sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller brottet är av annan fariig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns en risk alt den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Avsikten med denna begränsning är att tillåta häktning endast när det krävs för alt skydda enskilda eller samhället från brott som medför allvarliga skador. Det är givet att alla brott som innebär våld mot person och andra brott som allvarligt riktar sig mot den personliga integriteten också i fortsättningen skall kunna gmnda anhållande och häktning. Det behöver dock inte alltid vara fråga om särskilt grova brott. Även sädana misstänkta som är särskilt broltsbenägna måste ibland kunna anhållas och häktas, även om deras brott i och för sig inte ligger så högt på straffskalan, men på gmnd av sin art och omfattning kan medföra stora skadeverkningar. Detta är ofta fallet vid förmögenhelsbrott som sker yrkesmässigt eller i organiserade former och vid seriebroltslighel.

Enligt de nuvarande reglema krävs för häktning på gmnd av risk för fortsatt brottslighet att "anledning förekommer" att den misstänkte på fri fot fortsätter sin brottsliga verksamhet. För häktning på gmnd av flyktfara eller kollusionsfara krävs alt det "skäligen kan befaras" att han flyr eller försvårar utredningen. Del är oklart hur dessa beviskrav förhåller sig till varandra men båda uttrycken anses innebära förhållandevis lågt ställda krav på den risk som skall finnas. För alt underlätta tillämpningen av reglerna föreslår jag ett enhetligt beviskrav för samtliga tre häktningsgrunder.

Kritiken mot häktningsreglema har ofta gått ut på all dessa har tillämpats alltför slentrianmässigt.

Mot bakgmnd av denna kritik anser jag att beviskravet när det gäller de särskilda häktningsfömtsättningama bör fomuleras så att det klarare framgår att riskbedömningen skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Framför allt när del gäller risken för fortsatt brottslighet bör det av lagtexten framgå att risken skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I lagtexten har beviskravet formulerats så att det skall finnas påtaglig risk all den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller på nytt begår brott.

Enligt gällande rätt kan anhållande och häktning ske i vissa fall även om
brottet är av mindre allvarlig art. Om det finns flyktfara kan den som
saknar hemvist här i landet häktas för alla brott med fängelse i straffskalan.
Det är fråga om sådana brott där en sådan påföljd i normala fall inte döms 113

8 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

ut. Jag anser alt del sällan finns skäl att anhålla eller häkta för sådana brott Prop. 1986/87:112 och föreslår att bestämmelsen avskaffas. När det däremot gäller reglema om häktning vid bötesbrott för att förhindra den som inte har stadigt hemvist här i landet att fly utomlands och för att identifiera den misstänkte, finns del en risk alt ett upphävande av häklningsmöjlighetema medför att t. ex. vissa smugglingsbrott inte kan utredas. Möjlighetema att anhålla och häkta i dessa fall bör alltså finnas kvar, även om jag utgår ifrån att polis och åklagare knappast använder dessa möjligheter annat än då det är oundgängligen nödvändigt.

Vid varje avgörande om ett frihetsberövande skall tillgripas måste göras en avvägning mellan behovet av åtgärden och den skada som tillfogas den misstänkte. Jag anser alt lagen bör innehålla en uttrycklig regel med anvisningar enligt vilka gmnder denna avvägning skall ske. Jag föreslår att det i rättegångsbalken införs en sådan proportionalitetsregel. Enligt denna bestämmelse måste ett frihetsberövande framstå som rimligt med hänsyn till brottet, den påföljd som kan antas komma att utdömas och omständigheterna i övrigt. I stadgandet sägs vidare att häktning får ske endast om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande tvångsmedel. Regeln innehåller också ett förbud mot häktning om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast Ull böter.

En fömtsättning för att antalet häktningar skall kunna minskas i någon utsträckning är alt frihetsberövande kan ersättas med realistiska alternativ. De nuvarande tvångsmedlen bör därför kompletteras med ytterligare tvångsmedel som utan frihetsberövande kan Ullgodose framför allt syftet att förhindra fortsatt brottslighet. Jag föreslår ett sådant tvångsmedel som jag kallar rannsakningsövervakning. Rannsakningsövervakning är avsett att innebära en mycket ingripande form av övervakning. Rannsakningsövervakning innebär skyldighet för den misstänkte att under de tider som åklagaren eller rätlen bestämmer vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller på en annan anvisad plats. Den misstänkte kan också åläggas andra villkor som behövs för att tillgodose syftet med tvångsmedlet.

För rannsakningsövervakning skall gälla i huvudsak samma fömtsättningar som för häktning. Rannsakningsövervakning skall dessutom kunna åläggas sådana misstänkta som genom skärpta häktningsfömtsättningar i fortsättningen inte skall kunna häktas på gmnd av risk för fortsatt brottslighet. Också i fråga om frister i samband med rannsakningsövervakning skall gälla samma regler som för häktning.

Avgörande för att syftet med rannsakningsövervakning skall uppnås är att den misstänkte följer de föreskrifter som har ställts upp. Om han åsidosätter sina skyldigheter skall han i allmänhet häktas. Det skall för den misstänkte framgå alt ett beslut om rannsakningsövervakning i realiteten är en form av villkorlig häktning.

Övervakningens effektivitet kommer också att till stor del bero på vilka
insatser man kan begära av övervakaren. För övervakning i denna form
krävs det kvalificerad personal, men viktigt är också att övervakaren
personligen engagerar sig för den misstänkte och att han kan sätta till den
tid som behövs. Så långt som möjligt bör därför som övervakare engageras 114

någon person som känner den misstänkte, t: ex. någon släkUng eller en Prop. 1986/87:112

tidigare övervakare. Jag räknar med alt antalet övervakningsfall varje år

knappast kommer alt översliga 1000. Mot bakgrund härav och med hänsyn

Ull att övervakningsuppdraget i allmänhet är kortvarigt bör det gå all

rekrytera lämpliga övervakare. För uppdrag som rannsakningsövervakare

bör dessutom utgå ersättning enligt generösare gmnder än vad som gäller

för övervakare inom frivården.

Ett nytt häktningsalternativ i form av rannsakningsövervakning är inte avsett att innebära några förändringar när det gäller de nuvarande tvångsmedlen reseförbud och anmälningsskyldighet. För dessa tvångsmedel bör också i fortsättningen gälla samma fömtsättningar som i dag.

Som ett alternaUv till häktning i dess nuvarande form fömtom rannsakningsövervakning föreslår jag aU man genom att medge lättnader under häklningstiden för vissa misstänkta kan anpassa häktningen Ull förhållandena i varje särskilt fall. Genom att den misstänkte tvingas att vistas pä häktet t. ex. endast nattetid skulle han i förekommande fall kunna fortsätta sitt arbete eller sin skolgång och eventuellt besöka sin familj. Bestämmelsen om "nalthäkle" har utformats på så sätt att åklagaren eller rätlen får medge att den misstänkte, som fortfarande betraktas som häktad, under vissa Uder och på de villkor som föreskrivs, får vistas utanför häktet. Medgivandet kan när som helst återkallas.

De lagändringar som jag föreslår i fråga om kortare frister i samband med anhållande och häktning kommer att föra med sig vissa kostnader för det allmänna bl. a. på gmnd av behov av resursförstärkningar hos polis, åklagare, försvarare och domstolar. Jag räknar emellertid med alt dessa kostnader i stort kommer att kompenseras genom de besparingar som kan åstadkommas genom den minskade beläggningen på häktena, som blir en följd av mina förslag om kortare frister och skärpta häktningsfömtsättningar.

Om mina förslag skall genomföras kräver delta ett omfattande förberedelsearbete. De föreslagna reglerna torde därför kunna träda i kraft tidigast den 1 juli 1986.

115

Då någon anhålls eller då beslut om anhållande som avses / 6 § verkställs, skall den anhållne er-hälla besked om det brott misstanken avser samt grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och annan som står den anhållne särskilt nära skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om anhållandet. En sådan underrättelse får dock inte utan synneriiga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

I0§

Förekomma ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart frigivas.

11§

Den som är anhållen skall hållas iförvar men mä eljest ej underkastas annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen å förva-

Då någon anhålls eller då ett beslut om anhållande enligt 6 § verkställs, skall den anhållne/å besked om del brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan att utredningen försvåras. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

ringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

I2§

Åklagaren skall, om inte den anhållne friges, senast dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 § inställdes till förhör, avlåta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häktningsfrågan, får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes för förhör. Görs inte framställning enligt vad som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart friges.

/ samband med framställningen skall till rätten samt till den anhållne och hans försvarare överlämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån de har betydelse för prövningen av häktningsfrågan. Rätten kan dock medge att överlämnandet får anstå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall också uppgift lämnas därom.

13 §

Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fiärde dagen därefter hälla förhandling i häktningsfrägan. Utsattes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställningen inkom, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling

10§

Åklagaren skall, om inte den anhållne friges, senast dagen efter anhållandet eller, vid beslut om anhållande i den misstänktes frånvaro, dagen efter det att beslutet verkställdes, till rätten anmäla frågan om häktning. Om det finns synnerliga skäl, får anmälan göras senast tredje dagen efter den tid som nu angivits. Sker inte detta skall den anhållne omedelbart friges.

Den anhållne och hans försvarare skall ofördröjligen underrättas om att anmälan enligt första stycket har gjorts.

Il§

Då anmälan enligt 10 § har skett skall rätlen utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Sådan förhandling får inte hållas senare än fyra dagar efter det att den misstänkte har gripits, ett beslut om anhållande har verkställts eller en anmälan till åklagare har gjorts enligt 8 § andra stycket.

böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

I4§

Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter, varpå yrkandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte förebringas, om det inte finns särskilda skäl till det.

15§

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå ulan avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

t//7/>sA:yM/« förhandlingen, skall, om ej rätten bestämmer annat, anhållandet fortfara.

16§

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan. Beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedelbart skall/Wg/vfls.

12§

Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning vara närvarande. Detta gäller också den anhållne om det inte finns synnerliga hinder mot alt han inställer sig.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter som han grundar yrkandet på. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt vat/parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram om det inte finns särskilda skäl till det.

13 §

Förhandlingen skall om möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan avgöras. UppsVov får inte ske om del inte finns synnerliga skäl //// det. Uppskovet får inte vara längre än fyra dagar om inte den misstänkte begär det.

Uppskjuts förhandlingen, skall den misstänkte fortfarande vara anhållen, om inte rätten bestämmer något annat.

14§

Sedan förhandlingen avslutats skall rätlen omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan.

Beslutas ej häktning, sfca//rätten förordna att den anhållne omedelbart skall friges.

17§

Fråga om häktning av den sorri inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant la upp frågan.

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad 1 14—16 §§ är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallals Ull förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

I5§

En fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant la upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket /tar väckts, skall förhandling inför rätten hållas så snart det kan ske. Om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 12—14 §§, Har den misstänkte kallals till förhandlingen eller//M/IS det anledning att anta, all han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro inte hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, trots att han kallats till förhandlingen,/år frågan trots detta avgöras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet /lar verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts skall förhandling i häktningsfrågan hållas utan dröjsmål. Sådan förhandling får inte hållas senare än fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.

mer, skall, om e/åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§. och därvid särskilt tillse, att utredningen be-drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

19 §

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller inte rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för häktning, förordne rätten omedelbart att den häktade skall frigivas.

den får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Tid för åtalets väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 1 § tredje stycket eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten.

Ärden utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av liden, om framställning görs före tidens utgång. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över framställningen om detta är möjligt.

Väcks inte åtal inom två veckor skall rätlen, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. År det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven lid inte behövs, får rätten bestämma längre tids mellanrum.

17§

Om inte åtal har väckts inom den tid som anges i 16 § eller om det inte har kommit in en framställning till rätten om förlängning av tiden, skall beslutet om häktning omedelbart upphävas.

Beslut om anhållande eller häktning skall vidare omedelbart upphävas, när det inte längre finns skäl för beslutet.

däröver: är den misstänkte anhållen skall beslut meddelas sist å fiärde dagen efter det framställning om hans häktande inkom till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle vad i 14—17 §§ ör stadgal.

21 §

Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, a//domen vinner laga kraft; är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

Vid tillämpling av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning av den, som skäligen kan befaras undandraga sig straff, gälla även / fråga om den som skäligen kan befaras undandraga sig utvisning. Förordnandet om häktning gäller dock ej under tid då den dömde avtjänar frihetsberövande påföljd som har ådömts honom i målet.

22 §

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman må dock i stället föras till mililärhäkte.

ningsfrågan senast en vecka efter den förhandling då häktningen beslutades. Om del då inte finns sannolika skäl för den misstänktes skuld till brottet eller finns det i övrigt inte längre skäl för häktning, skall den misstänkte omedelbart friges.

19§

Om den misstänkte döms för brottet och är han häktad, skall rätten, enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvari häkte f/7/sdomen vinner laga kraft. Om den misstänkte är på fri fot,/år rätten förordna att han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning / de fall där det finns påtaglig risk att den misstänkte undandrar sig straff, gälla även / de fall där det finns påtaglig risk att den misstänkte undandrar sig utvisning. Förordnandet om häktning sA:a// dock inte gälla under den tid dä den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som han har dömts till i målet.

20 §

Den som är häktad skall ulan dröjsmål föras till allmänt häkte. En häktad krigsman får i stället föras till militärhäkte.

Åklagaren eller rätten kan medge att den häktade under vissa tider och på de villkor som föreskrivs får vistas utomförvaringslokalen. Ändras förutsättningarna för medgivandet får det återkallas. Återkallar åklagaren ett medgivande som har lämnats av rätten, skall detta genast anmälas till rätten.

År del av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen, eller ett annat brott,/ör vilkei han misstänks, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren förordna att överförandet tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han överförts till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte förs till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han/örrs till häkte, för förhör eller annan åtgärd skall föras till en plats utom häktet.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersök-rnng finns särskilda bestämmelser.

och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det skäligen kan befaras alt den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det antas att syftet därmed kan tillgodoses reseförbud eller anmälningsskyldighet, får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses i första stycket.

därmed kan tillgodoses genom mindre ingripande tvångsmedel får i stället den misstänkte

1. underkastas rannsakningsövervakning,

2. meddelas reseförbud eller

3. åläggas anmälningsskyldighet.

Rannsakningsövervakning får även åläggas den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, där straffet är fängelse i minst ett år om det finns påtaglig risk att han på nytt begår brott av samma art.

Reseförbud eller anmälningsskyldighet får även meddelas den som är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa om del i övrigt finns förutsättningar för rannsakningsövervakning. Oberoende av brottets beskaffenhet får reseförbud eller anmälningsskyldighet också beslutas om det finns påtaglig risk att den misslänk-te genom att fly utomlands undandrar sig lagföring eller straff

1 samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas alt den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.

Ifråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud.

3§

Reseförbud meddelas av åklagaren eller rätlen.

Fråga om reseförbud får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rätten har att besluta om

3§ Reseförbud innebär förbud för den misstänkte att utan tillstånd lämna den vistelseort som har anvisats honom.

A nmälningsskyldighet innebär att den misstänkte på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet.

I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas att den misstänkte skall lämna ifrån sig pass eller annan handling som gäller som pass. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för /tans övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.

4§

En fråga om tvångsmedel enligt detta kapitel prövas av åklagaren eller rätten.

Frågan får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rätten har att besluta om den miss-

den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske kan. förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad / 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart meddela reseförbud all gälla, till dess annorlunda förordnas.

4§

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig. och vad han i övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras om påföljden för överträdelse avförbudet och för underlåtenhet all fullgöra därmed förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

5§

Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte begära rättens prövning a\ förbudet. Då begäran kommit in, skall rätten, så snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej möter, senast på fjärde dagen därefter hålla förhandling som avses i 3 §. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes, får dock, om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum, förhandlingen anstå till huvud förh andlingen.

tänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även pä yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Väcks frågan vid rätten, skall förhandling äga rum inför rätten så snart det kan ske. Om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 24 kap. 15 §.

5§

Beslut om tvångsmedel enligt detta kapitel skall innehålla uppgift om del brott misstanken avser samt klart ange de föreskrifter som skall gälla för den misstänkte. I beslutet skall erinras om påföljden för överträdelse av vad som åligger honom enligt beslutet.

Beslutet skall delges den misstänkte.

6§

Har en åtgärd enligt 1 § beslutats av åklagaren, får den misstänkte begära rättens prövning av beslutet. Då begäran kommit in, skall rätten, så snart det kan ske och, om det inte finns synnerliga hinder, senast pä fjärde dagen därefter hålla den förhandling som avses i 4 §. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes, får dock förhandlingen anstå till huvudförhandlingen, om inte rätten finner alt särskild förhandling bör äga rum.

6§

Då rätlen meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbud meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före lidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

7§

Då rätten meddelar beslut om tvångsmedel enligt I § eller fastställer ett sådant beslut, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ui den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får intebestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. I annat fall skall åtal väckas inom två veckor sedan beslut om rannsakningsövervakning meddelades och inom en månad sedan beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden om framställning görs före tidens utgång. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över framställningen om detta är möjligt.

7§

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av reseförbud förordnar åklagaren. Har förbudet meddelats eller fastställts av rätten, förordnar denna om hävande av förbudet. Rätten får överlåta till åklagaren att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet eller från föreskrifter som har meddelats i samband med detta.

Vad 124 kap. 21 § är stadgat om häktning äge motsvarande tillämpning beträffande reseförbud.

8§

Om inte åtal har väckts inom den tid som avses i 7 § eller en framställning om förlängning av tiden har kommit in till rätlen eller det i övrigt inte längre finns skäl för en åtgärd enligt I §, skall beslutet härom omedelbart upphävas.

Om beslutet har meddelats av åklagaren får denne upphäva beslutet samt också besluta om undantag från reseförbud eller från andra föreskrifter som har meddelats i samband med en åtgärd enligt 1 §. Även i annat fall får åklagaren besluta om sådant undantag.

Det som sägs om häktning i 24 kap. 19 § skall också tillämpas ifråga om tvångsmedel enligt detta kapitel.

8§

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om reseförbud, äge denna ulan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat.

9§

Överträdes reseförbud eller full-göres ej därmed förenat villkor, skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, om del ej är uppenbart, att skäl därtill ej förekomma.

9§

Om en fråga om tvångsmedel enligt 1 § väcks i ett mål som fullföljts till högre rätt, kan denna utan förhandling besluta om tvångsmedlet. Om förhandling behövs, skall den hållas så snart det kan ske. Om sådan förhandling gälleri tillämpliga delar vad som sägs i 24 kap. 15 §.

I0§

Har den som har ålagts rannsakningsövervakning åsidosatt sina skyldigheter enligt 2 § första stycket, skall han häktas.

Har den misstänkte allvarligt åsidosatt sina skyldigheter enhgt 2 § andra stycket eller har han överträtt ett reseförbud eller allvarligt åsidosatt ett villkor i samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet, skall han häktas om det inte är uppenbart att det är obehövligt.

I avvaktan på rättens beslut om häktning får den misstänkte anhållas.

Det som sägs i 24 kap. om förfarandet vid prövningen av en fråga om häktning skall också tillämpas i fråga om häktning enligt denna paragraf

ll§

Om inte annat sägs gäller vid till- lämpningen av denna balk i fråga om rannsakningsövervakning vad som är föreskrivet om häktning och i fråga om anmälningsskyldighet vad som är föreskrivet om reseförbud.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegängsfråga eller del av saken, som mä avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hällas inom-ra veckor efter utgången av den / 2 § angivna tiden, om ej tillföljd av åtgärd, som avses i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

Så snart målet beretts skall hovrätten bestämma tid för huvudförhandling. För behandling av en rättegängsfråga eller en del av saken som får avgöras särskilt, får huvudförhandling sättas ut trots att målet i övrigt inte är berett till huvudförhandling.

Är den Ulltalade häktad skall huvudförhandling hållas inom två veckor efter utgången av den tid som anges i 2 § om inte längre uppskov är nödvändigt till följd av en åtgärd som avses i II § eller någon annan omständighet. Har den tilltalade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 112

någon som inte är närvarande vid rätten gäller bestämmelserna i 24 kap. 15 § tredje och fiärde styckena.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Har någon häktats, meddelats reseförbud eller ålagts anmälningsskyldighet före den nya lagens ikraftträdande skall äldre lag tillämpas i fråga om åtgärden intill dess målet första gången förekommer vid rätten.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Infaller tid, då enligt lag eller Infaller

särskild författning åtgärd sist ler särskild författning en åtgärd
skall företagas, på söndag, annan senast skall vidtas, på en söndag,
allmän helgdag, lördag, midsom- annan allmän helgdag, lördag,
marafton, julafton eller nyärsaf- midsommarafton, julafton eller
ton, må åtgärden företagas nästa nyårsafton, får åtgärden vidtas
söckendag. nästa vardag.

Första stycket gäller inte i fråga om frister i samband med anhållande och häktning enligt 24 kap. 10 § förstastycket, 11 §, 15 § fiärde stycket och 18 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

På begäran av åklagaren fåryws- På begäran av åklagaren/dr rä7-

titiekanslern medge förlängning av ten bestämma tiden för den för-

134

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud eller anmälningsskyldighet skall bestå, genast underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikesdepartementels försorg underrättas om åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen för justitiedepartementet bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna lid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första stycket. När en framställning om utlämning kommer in, skall utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Beslut om användning av tvångsmedel skall ulan uppskov anmälas hos rätlen, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller tvångsmedel enligt 25 kap. rättegångsbalken skall bestå, genast underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest bör ske, har han att utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen för justitiedepartementet bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller beslut om tvångsmedel enligt 25 kap. rättegångsbalken meddelades enligt första stycket. När en framställning om utlämning kommer in, skall utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Har främmande stat som tillträtt brottsmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, all han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om del svåraste straff som enligt svensk lag kan

Har främmande stal som tillträtt brottsmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett är eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om rannsakningsövervakning. reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff

följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras alt han genom alt bege sig från landet undandrar sig påföljd.

1 fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 3—24 §§ och 25 kap. 2 — 9§§ rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det eller de brott framställningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska domen. 1 fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom arton dagar frän dagen för frihetsberövandet, om inte framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas rannsakningsövervakning. reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras alt han genom alt bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om tvångsmedel enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 3-22 §§ och 25 kap. 2-11 §§ rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten .och här i landet varit berövad friheten med anledning av det eller de brott framställningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska domen. 1 fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen på rättspsykiatrisk klinik, lagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten, om

1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häklningsframslällning eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad rannsakningsövervakning, reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen på rättspsykiatrisk klinik, tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten, om

1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Passansökan skall avslås, om

1. bestämmelserna i 6§ ej har iakttagits och sökanden ej har efterkommit uppmaning att avhjälpa bristen,

2. ansökningen avser pass för barn under aderton år och barnels vårdnadshavare ej har lämnat medgivande samt synnerliga skäl e/föreligger alt ändå utfärda pass,

3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. I § samma balk.

4. sökanden är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträffandet,

5. sökanden genom lagakraft-vunnen dom har dömts till frihetsberövande påföljd, som e/'har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att antaga, att han ämnar undandraga sig verkställigheten.

Passansökan skall avslås, om

1. bestämmelserna i 6 § inte har
iakttagits och sökanden inte har
efterkommit en uppmaning att av
hjälpa bristen,

2. ansökningen avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande samt det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass,

3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad tvångsmedel enligt 25 kap. rättegångsbalken,

4. sökanden är efterlyst och skall omhändertas omedelbart vid anträffandet,

5. sökanden genom lagkraft-vunnen dom har dömts till en frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han ämnar undandra sig verkställigheten.

Bilaga 3 Prop. 1986/87:112

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet

Innehållsförteckning

1 Allmänna synpunkter ....................................... 143

2 Häktning ....................................................... . 163

2.1 Brottsmisstankens styrka och brottet som kvalifikations-grund 163

2.2 De särskilda häktningsgmnderna .................. . 168

2.3 Häktning vid lindriga och svåra brott .............. . 199

3 Proportionalitetsprincipen ................................ 205

4 Frister - förfarandet ....................................... . 208

4.1 En anpassning Ull Europakonventionen .......... . 208

4.2 Utgångspunkt för frislberäkningen ................. . 225

4.3 Söndagsregeln ....................................... 229

4.4 Kommunikation mellan parter och domstolen .. 233

4.5 Prövningen av anhållningsfrågan ................. . 239

4.6 Fommfrågan ............................................. . 244

4.7 Försvararfrågan ....................................... . 254

4.8 Utredningshäktning, omprövningsförhandling och

hävande av beslut om häktning ..................... 259

4.9 Frister för åtal och huvudförhandling ............ . 271

4.10 Gemensam häktnings- och huvudförhandling .... 274

4.11 Häktning i högre rätt .................................. 275

5 Rannsakningsövervakning ................................... 276

5.1 Allmänt ................................................... 276

5.2 Beslutsbefogenheter och avräkning av övervakningslid .... 297

5.3 SankUoner ............................................... 298

6 Natthäkte........................................................ 299

7 Reseförbud — anmälningskyldighet .................... 305

8 Häktning på nya grunder - talan mot häktningsskäl 305

9 Organisatoriska frågor - kostnadsfrågor .............. 306

10 Övriga frågor ................................................. 328

11 Närmare synpunkter på de enskilda lagförslagen ... 331

Remissyttrandena återges i regel i oavkortat skick och utan bearbetning.

142

1 Allmänna synpunkter Prop. 1986/87:112

RÅ: När det gäller de straffprocessuella tvångsmedlen bör en allmän strävan vara att så långt hänsynen till samhällsskydd och effektivitet medger begränsa användandet av desamma. De får heller aldrig tillålas tjäna andra syften än alt säkra lagföringen eller tjäna vissa i lag särskilt utpekade ändamål. En restriktiv tillämpning är speciellt angelägen beträffande de personella tvångsmedlen. Ett frihetsberövande utgör alllid ett utomordentligt starkt ingrepp i den personliga integriteten. Mot detta står givelvis ett starkt och befogat allmänt intresse att skydda den enskilde mot broH och att skapa fömtsättningar för en effektiv brottsbekämpning. I det förra hänseendet gör sig särskilt recidivfaran gällande och i det senare kollusionsfaran eller flyktfaran. Lagstiftaren ställs här inför en svår avvägningsfråga.

Den allmänna målsättningen för utredningsarbetet har enligt direktiven varit alt så långt möjligt begränsa användningen av de straffprocessuella frihetsberövandena ulan all samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsutredning och lagföring minskar. Särskilt har här pekats pä fömtsättningama för häktning p. g. a. recidivfara. Enligt direkUven är en fömtsättning för att antalet häktningar p. g. a. recidivfara skall kunna minskas i någon större utsträckning alt realistiska alternativ till häktning finns att tillgå. Även utredningen har funnit (se bl. a. avsnitt 12.2) en fömtsättning för att antalet anhållanden och häktningar skall kunna minskas i någon utsträckning vara all frihetsberövanden kan ersättas med realistiska alternativ. Utredningen har emellertid enligt min mening - som jag närmare utvecklar i del följande - inte kunnat anvisa några sådana alternativ. Beträffande det huvudalternativ till häktning som föreslås - rannsakningsövervakning - har utredningen själv (s. 165 m) förklarat alt det kan förväntas komma att Ullämpas i ett förhållandevis litet antal fall. Fömtsättningama för att på underlag av den föreliggande utredningen genomföra en reform som på något mera genomgripande sätt minskar användningen av de straffprocessuella frihetsberövandena är därför inte särskilt goda.

I praktiken har emellertid användningen av anhållande och häktning
under senare år relativt sett - i förhållande till en ökad och allt grövre
brottslighet - minskat. En bidragande förklaring härtill kan vara att man i
praxis i viss mån skärpt beviskravet för de särskilda häktningsgmnderna,
dvs. flyklfara etc. Det kan finnas anledning alt befästa en sådan utveckling
genom att i lagtexten ge de särskilda häktningsgmnderna en sådan utform
ning att del klart framgår alt tillämpningen inte får vara slentrianmässig.
Del är enligt min mening en fördel om det därvid, såsom utredningen
föreslagit, skapas ett enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktnings-
grunderna flyklfara, kollusionsfara och recidivfara. Mot del föreslagna
uttrycket "påtaglig risk" kan visserligen riktas den invändningen all man
inför eft för straffprocessrälten nytt begrepp med de risker detta kan
innebära för osäkerhet i fråga om nivån på beviskravet. Jag vill emellertid
inte av detta skäl motsätta mig den föreslagna ändringen. Den skärpning av
häktningsfömtsättningama som förändringen innebär torde, särskilt i be
aktande av hur de nuvarande rekvisiten tillämpas i praktiken, vara relaUvt ..
begränsad.

En reform som mera direkt är inriktad på att begränsa användningen av Prop. 1986/87:112 den särskilda häktningsgmnden recidivfara får helt andra praktiska konsekvenser och är betydligt svårare att genomföra. Reformintresset ställs här mot väsentliga intressen såsom samhällsskyddet och allmänhetens berättigade krav på alt effektiva motåtgärder sätts in mot allvarlig brottslighet. Jag är inte beredd att acceptera utredningens avvägning mellan dessa motstridiga intressen. Varken från praktiska eller kriminalpolitiska utgångspunkter är förslaget i denna del godtagbart. Förslaget rimmar också illa med stalsmaklemas på senare tid i olika sammanhang uttalade intentioner att mera effektivt bekämpa den s k traditionella brottsligheten (se t. ex. prop. 1984/85 bil. 4 s. 21). Jag återkommer i det följande till frågan om häktning i recidivfall. Mera allmänt vill jag här endast framhålla följande skäl som talar emot en reform som mera påtagligt förändrar fömtsättningama för häktning i recidivfallen.

Sedan direktiven skrevs har fömtsättningama för en reform förändrats genom att en anpassning blivit nödvändig till de krav i fråga om förfarande och tidsfrister som gäller enligt Europakonventionen. En sådan anpassning medför att en markant avkortning måste ske av de tidsfrister som gäller särskilt i inledningsskedet av en fömndersökning där tvångsmedel används. I utredningen framhålls (s. 127) att frågan i vilken utsträckning häktningsfömtsättningarna bör ändras i hög grad hänger samman med hur möjligheterna att över huvud taget utnyttja de traditionella tvångsmedlen kommer att gestalla sig i framliden med hänsyn till de avsevärt kortare frister som utredningen föreslår. Enligt min mening innebär redan ett genomförande av den berörda anpassningen -till Europakonventionens krav en så genomgripande reform att några mera omfattande lagändringar i övrigt inte bör ske på det aktuella området förrän erfarenheter vunnits av reformen och den praktiska tillämpningen av de nya reglerna stabiliserats.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Genom innehållet i Europakonventionen torde det vara nödvändigt alt de svenska reglerna anpassas Ull de krav konventionen stadgar. De frister, som föreslagits i utredningen är i överensstämmelse med konventionen varför jag inte har något alt anföra mot förslaget på denna punkt. Jag vill dock poängtera att man med hänsyn till den begränsade tid som står till förfogande måste räkna med att man inte i framliden kan få samma skriftliga dokumentation som idag till häktningsförhandlingar. Man måste därför räkna med mer omfattande kontakter med domstol och försvarare än vad som är fallet idag. Detta torde otvivelaktigt leda Ull ett merarbete för åklagarna.

Redan idag strävar åklagarna efter att sä snart som möjligt fatta beslut i häktningsfrägan. De kortare tiderna kommer därför knappast alt innebära några väsentliga ändringar för åklagarnas del.

Domstolar och försvarare måste dock räkna med klart ändrade förhållanden.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: De föreslagna tidsfristerna har
Ullkommit för all skapa ett regelsystem, som svarar mot de krav Europa
konventionen ställer på snabb domstolsprövning av straffprocessuella fri
hetsberövanden. Som utredaren framhållit framstår visserligen vid en in
ternationelljämförelse våra frihetsberövanden som korta. Men närmast av 144

formella skäl måste de svenska lagreglerna anpassas till Europakonven- Prop. 1986/87:112 tionen. En avkortning av tidsfristema är således nödvändig. Med hänsyn härtill anser jag att i huvudsak inget finns att erinra mot förslaget härom. De föreslagna friständringarna torde dock komma att få mänga negativa konsekvenser. Polis och åklagare får arbeta med häktningsärenden under stor lidspress, domstolen får pröva häktningsfrägor pä ett ofta mycket tunrtare material än i dag. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde inget vara alt vinna på detta. Kortare tidsfrister, skärpta fömtsättningar för häktning främjar knappast effektiviteten i brottsbekämpningen eller förbättrar samhällsskyddet. Det finns vidare anledning fråga sig om förändringarna och de konsekvenser, som dessa måste få vid prövning av frihetsberövanden, kommer att innebära fördelar för den misstänkte. Del kan, som antytts i utredningen, finnas en risk för all antalet häktningar på tveksamt underlag ökar.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Enligt direkUven skulle översynsarbetet bedrivas i syfte att begränsa användningen av tvångsmedel "ulan att samhällsskyddet eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar".

EffekUvitet i brottsbekämpningen kan måhända mätas på olika sätt, men jag kan inte finna någon bättre måttstock än den som är graderad i uppklar-ningsprocent. Jag är övertygad om att det inte är möjligt att begränsa användningen av tvångsmedel ulan att detta ger vissa negativa effekter. Färre brott kommer att klaras upp. Det är angeläget att detta görs klart för beslutsfattare och allmänhet. Vissa ingrepp i nuvarande system bedömer jag som ofrånkomliga. Vi får göra dem, men samtidigt acceptera, att det ger effektivitetsförluster.

Regionåklagarmyndigheten i Malmö: I yttrandet utgår jag från att Europakommissionens praxis, all tiden från frihetsberövandet Ull häktningsförhandlingen högst får uppgå till fyra dagar, kommer alt läggas till gmnd för ny lagstiftning. Under denna fömtsättning delar jag i allt väsentligt utredningens överväganden och förslag, eftersom dessa inte synes innebära några störte nackdelar för åklagama i det övervägande antalet mål. Särskilt ställer jag mig positiv till att de dagar som står till buds föreslås huvudsakligen reserverade för utredningsarbete. Delta kommer emellertid alt kräva en väsentligt större beredskap hos domstolama än som föreligger för närvarande.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utgångspunkten är att åstadkomma regler, som motsvarar Europakommissionens och Europadomstolens tolkning av Europakonventionens artikel 5. Häremot finns ingen erinran.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Möjligheten all tillgripa ett tvångs
medel, som innebär ett frihetsberövande av en misstänkt broltshg person,
är av myckel stor betydelse för effekUvilelen i brottsbekämpningen. Vik
ten därav får naturiigtvis inte överdrivas men inte heller underskattas. Det
är även ofrånkomligt att ett frihetsberövande i vissa fall måste tillgripas
som ett skydd för enskilda och samhället. Anhållande och häktning är dock
inga självändamål. Man skall vara helt på del klara med alt det för den
enskilde, som utsätts för ett frihetsberövande, ofta är en omvälvande och
skakande händelse. Det är därför nödvändigt all fömtsättningama för 145

10 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 112

provisoriska frihetsberövanden övervägs mycket noggrant och att det sker Prop. 1986/87:112 en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som finns. Den nu gällande ordningen har i stort fungerat väl även om viss kritik har anförts mot den.

Statsåklagarmyndigheten för speciella mål: Del torde vara ofrånkomligt att Sverige ändrar sina bestämmelser om fristerna i samband med anhållande och häktning. Detta är då främst föranlett av kravet enligt de båda konvenUonerna att envar som är berövad friheten i avvaktan på rättegång ofördröjligen ställs inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med domsmakt. Varken i kommissionsutlalandel eller i Europadomstolens dom har gjorts uttalande hänsyftande på att Sverige skulle tillämpa regler som medför för långa frihelsberövandetider innan dom i målet avkunnas eller vinner laga kraft. Del torde i realiteten förhålla sig sä, vilket framgår av utredningens statistiska material, att om man lägger samman anhållnings- och häklningstiden visar del sig att Sverige internaUonellt sett har myckel korta frihelsberövandetider.

Av utredningens direktiv framgår att utredningsarbetet skulle bedrivas i syfte att så långt som möjligt begränsa användningen av tvångsmedel utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Enligt min uppfattning uppnås inte detta syfte med utredningens förslag och motiveringar. Förslaget innebär i själva verket ingenting annat än en begränsning av gripandetidens och anhållningstidens sammanlagda maximum. Om förslaget endast leder till flera häktningsbeslut och i motsvarande mån förlängda häktningstider är del från de uppställda fömtsält-ningamas synpunkt verkningslöst. Skulle del å andra sidan leda till avsevärt färre frihetsberövanden kan man mot bakgmnden av all ingenting framkommit som visar att del med nuvarande regelsystem sker onödiga frihetsberövanden till men för enskild befara att effektivitets- och skydds-behovet motverkas.

Med det sagda avser jag inte att avstyrka den föreslagna nödvändiga begränsningen av anhällningsUden utan endast alt belysa dess förväntade effekter. Jag inskränker i övrigt mitt yttrande till all kommentera några enskilda förslag ur synpunkten om de är praktiskt genomförbara inom rättssystemets ram med hänsyn till åklagarens roll. Ur den synpunkten finner jag ingen anledning att kommentera de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Mot bakgmnd av vad
som föranlett de nya frislregler som är betänkandets huvudinnehåll saknas
anledning alt närmare ta upp någon diskussion om deras lämplighet. Del
finns dock skäl att vid en så övergripande översyn som förekommit peka
på det faktum att regler om tvångsmedel i straffprocessen även skall värna
om brottsoffrens och samhällets intressen. Del är vidare värt att framhålla
att få stater torde ha högre rältssäkerhetskrav till skydd för den misstänkte
än Sverige. I mänga länder fortgår ett frihetsberövande under lång Ud på
gmnder som aldrig skulle accepteras hos oss. Den ändring som nu förelås
kan paradoxalt nog komma att medföra att personer som med dagens
regelsystem inte skulle ha häktats i fortsättningen kan komma att häktas i
en inte helt obetydlig omfattning. Den sammanlagda tiden för frihetsberö- 146

vande kommer troligen också för vissa att överstiga den tid som nu Prop. 1986/87:112 använts för att kunna konstatera om ett frihetsberövande skall fortsätta.

Det kan sålunda bli så att oviljan att acceptera det förhållandet att den svenske åklagaren från rättssäkerhetssynpunkt innehar en fullt betryggande roll kan komma att drabba de man avser att skydda på ett påtagligt negativt sätt. Det kan dessutom komma att ske till ett pris som resurs- och kostnadsmässigt vida kan överstiga kalkylerna.

Det bör vidare anmärkas att redan då del tidigare utredningsbetänkandet avseende häktnings- och anhållningsbestämmelser framlades år 1977 restes frän mänga remissinstanser invändningar mot de inskränkningar i utredningsarbetets effektivitet som kunde förutses därest de då föreslagna förändringarna genomfördes. Sedan dess har såväl möjligheterna för polis och åklagare att utreda brottslighet som allmänhetens tilltro Ull dessa möjligheter minskal. Detta är särskilt ifråga om del som i del nu avgivna betänkandet benämns "vardagsbrott" varmed synes avses t. ex. boslads-och affärsinbrott, biltillgrepp, bedrägeribrott och liknande. Del är därför olyckligt att ett av de tyngsta delmomenten i förslaget - de inskränkta möjligheterna att häkta på gmnd av recidivfara - kommer alt slå direkt mot de här ovan angivna typerna av högfrekvenla brott. Utredningen har i denna del på ett icke acceptabelt sätt låtit hänsynen till den brottslige skjuta samhällets och i ännu högre grad den brotlsdrabbades intressen i bakgmnden. Jag menar att utredningen här tenderar att underskatta de negativa effekter som alltför långt driven nit att minska de rältsutredandes tvångsmedel kan få bl. a. ifråga om medborgarnas benägenhet att agera på egen hand då de uppfattar samhällets skyddsinsatser som oUllräckliga. Ifråga om de traditionella brotten uttalades dessutom i årets budgetproposition (prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 18 samt 21) all övriga prioriteringar vid brottsbekämpningar - avseende t. ex. narkotikabrottslighet och ekonomisk kriminalitet - inte får leda till att denna brottslighet underskattas eller tillmäts alltför ringa betydelse.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Vad gäller utredningens förslag till förkortade anhållningstider och kortare frister i samband med frihetsberövanden är dessa förslag en anpassning till Europakonventionens regler och Europakommissionens utslag. Jag anser del därför uppenbart att föreslagna regler om frister från frihetsberövande Ull inställelse inför domare bör införas. I denna del ser jag inte anledning att beröra annat än vissa följder av de nya reglerna.

Vad därefter gäller de övriga förslagen om ändringar i häktningsrekvisiten m.m. synes dessa vara dikterade mera av slatsfinansiella hänsyn än av straffprocessuella skäl. Detta leder i flera fall Ull mycket oUllfredsställande resultat.

Med hänsyn till Europakonventionens regler kan förväntas att de av
utredningen angivna kortare fristerna vid frihetsberövanden kommer all
genomföras. Detta kommer att få negaUva arbetsmässiga och ekonomiska
konsekvenser för polis, åklagare och domstolar. Förslaget till införande av
rekvisitet "påtaglig risk" vid häktning anser jag sakna tillräcklig gmnd.
Del är sålunda tveksamt om användningen av del nya rekvisitet skulle 147

medföra den minskning av antalet frihetsberövanden som utredningen Prop. 1986/87:112 önskar. En sådan minskning står dessutom i stark kontrast till samhällets och medborgarnas krav på att brott uppklaras och leder till påföljd.

Vad gäller utredningens förslag till minskning av möjlighetema att använda anhållande och häktning vid recidivfara är invändningarna av ännu större styrka. De fömtsättningar som utredningen i sitt förslag ställt upp för häktning vid recidivfara är alltför snävt utformade. Del kan ifrågasättas om sådana inskränkningar alls bör accepteras. De leoreUska gmnder utredningen anfört för att minska antalet häktningar vid recidivfara kan inte dölja att de föreslagna reglema skulle Ullåta vanebrotlslingar alt i stor utsträckning fortsätta sin verksamhet ulan att samhället kan ingripa med anhållande eller häktning. Därmed skulle ett genomförande av förslaget bidra till en ytterligare ökad brottslighet och minska medborgamas skydd mot främst förmögenhetsbroltslingama. Att beta samhället möjlighet att ingripa vid seriebrottslighet ter sig inte bara samhällsfarligt utan också inhumant gentemot såväl den misstänkte som målsägandena. Förslaget kan inte accepteras. Såväl effektivitetsskäl som kostnadsskäl talar vidare mot ett upphävande av häktningsmöjligheten vid lindrigare brott avseende misstänkta utan stadigt hemvist i riket. De nu gällande reglerna bör därför bibehållas. Jag ställer mig tveksam till behovet av en särskild proportionalitetsregel inskriven i lag. Jag ansluter mig till utredningens förslag om ulredningshäklning och därtill hörande regler om omprövning. Förslagen till rannsakningsövervakning och nalthäkle som substitut för vanlig häktning anser jag orealistiska och sakna värde i det praktiska straffprocessuella arbetet. När del slutligen gäller utredningens redovisning av kostnader för ett ev. genomförande av förslagen finner jag uppenbart alt utredningen underskattat framför allt kostnaderna för den kraftigt utökade verksamheten under icke ijänsleUd.

Åklagarmyndigheten i Danderyds åklagardistrikt: På gmnd av vad som förevar i det å sidorna 56-60 i betänkandet refererade målet i Europakommissionen är ju en ändring av reglerna i 24 kap. RB om frister och förfarande vid anhållande och häktning ofrånkomlig. Det som anföres under avsnitt 11 i belänkandet, synes vara väl övertänkt och jag kan ej finna något att erinra däremot.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningens huvud
uppdrag har varit all lämna ett förslag innebärande all våra häklningsregler
överensstämmer med EuropakonvenUonens. En rad konkreta förslag har
lämnats, men beträffande den prakUska tillämpningen av dem, finns inget
att ta fasta på. Del framgår av direktiven alt förslaget inte får innebära ett
utökande av de offentliga utgifterna. Alla reformer som föreslagits måste
alltså klaras inom nuvarande ramar. Del är helt uppenbart att det liggande
förslaget kommer att kräva ökad arbetsinsats från såväl polis som åklagare
och domare. Flertalet brott begås under fredag, lördag och söndag och
med de korta lider man kommer att ha Ull förfogande för förberedelser Ull
häktning, måste följaktligen myckel arbete ulföras under annars arbetsfri
Ud. Det innebär, om inte personalstyrkorna ökas, all resurserna måste tas
från annan verksamhet. En reform, som inte beaktar delta, går inte att
genomföra. 148

Åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt: Först vill jag endast Prop. 1986/87:112 konstatera att de nuvarande reglema rörande straffprocessuella tvångsmedel fungerar bra.

Jag utgår från alt ett nytt system med en frist på högst fyra dagar för en domstolsprövning av ett frihetsberövande kommer att genomföras.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Belänkandet är välskrivet och tar upp de flesta länkbara problemställningar som den föreslagna nyordningen innebär. Utredningens förslag accepteras i stora drag.

Åklagarmyndigheten i Södertälje åklagardistrikt: De föreslagna ändringarna i lagsUflningen synes lämpliga och väl underbyggda, varför ingen erinran finns mot att de genomföres.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: I huvudsak har jag inte någon erinran mot vad som föreslås i anledning av att fristerna för ingivande av häktningsframställning m. m. nedkortas. I belänkandet har noga redogjorts för de svårigheter som kan uppstå i och med att polis och åklagare har mindre lid Ull sill förfogande och man synes väl ha beaktat all ett förenklat förfarande inför domstol på gmnd härav är nödvändigt. Även i övrigt tycks man sä långt som möjligt försökt tillgodose att prakUska synpunkter anläggs på ifrågavarande problem.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Genom att utredningen inriktats på att uppfylla Europakonventionens krav på snabbare domstolsprövning av åklagarnas tvångsmedelsbeslut har dess förslag naturligt nog lagts nära vad som gäller i övriga konventionsländer. Vi står inför tvånget alt anpassa oss till ytterväriden. Del bör dock sägas att sannolikheten för att det nya systemet skulle medföra totalt sett kortare frihetsberövanden för de misstänkta inte är så stor. Del är i stället myckel möjligt att motsatsen blir fallet. De många fall, där åklagaren f n. friger den anhållne och alltså underlåter alt begära häktning kommer i fortsättningen i stor utsträckning alt få drivas till häktning för att möjliggöra erforderlig brottsutredning. Skall effektiviteten i brottsbekämpningen upprätthållas måste häktningsfrekvensen enligt den föreslagna modellen ökas.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Inledningsvis skall konstateras, att det är beklagligt att behöva ändra på en lagstiftning, som sedan lång tid tillbaka är väl fungerande. Om Sverige ej förmår hävda sin suveränitet och väma om sitt nuvarande rättssäkra tvångsmedelssystem utan en anpassning måste ske till EuropakonvenUonens regler, synes del ofrånkomligt att förkorta tiden för frihetsberövandet fram till domstolsprövningen till föreslagna fyra dagar.

Om en ändring så måste ske, skall dock lagstiftaren vara medveten om
att delta kommer att medföra avsevärda kostnader och all de beräkningar,
som gjorts i förslaget, synes vara alltför opUmistiska. De små resursök
ningar, som skissas av utredningen, är oUllräckliga att få poliser, åklagare
och domare - mot staten ytterst lojala yrkesgmpper - att utföra de nya
ytterst betungande arbetsuppgifterna på obekväm arbetstid och på ett
sådant sätt, att rättsförluster icke uppkommer för de misstänkta och ej
heller för brottsoffren. Jag förmodar, att respektive fackförbund med skär
pa kommer att framhålla, alt deras medlemmar måste kompenseras både
ekonomiskt och på annat sätt. 149

Åklagarmyndigheten i Köpings åklagardistrikt: De farhågor, som från Prop. 1986/87:112 polis- och åklagarhåll framfördes mot förslaget (SOU 1977:50) från den 1974 tillsatta utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna, att förkortade anhållningstider skulle medföra en försämring av möjligheterna att utreda och beivra brott, äger fortfarande full giltighet.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Åklagarmyndigheten anser sig ej ha något att invända mot belänkandet i stort.

Åklagarmyndigheten i Enköpings åklagardistrikt: Till de synpunkter och bedömanden som kommit till uttryck i avsnittet, kan jag i merparten ansluta mig. Några frågor är dock ägnade att böra föranleda särskilda kommentarer.

Åklagarmyndigheten i Tierps åklagardistrikt: Med hänsyn till Europakommissionens och Europadomstolens inställning är det ofrånkomligt att fristerna i samband med anhållande och häktning måste förkortas. Detta kan enligt min mening i allt väsentligt ske på sätt som föreslagits i betänkandet.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: De principiella utgångspunkterna vad gäller avsnitt 11 i belänkandet får godtas mot bakgmnden av de skäl som föranlett lagförslaget i denna del. Vad gäller vissa enskildheter vill jag lämna några synpunkter.

Åklagarmyndigheten i Lycksele åklagardistrikt: Det är självklart all reglerna måste slå i överensstämmelse med Sveriges åtaganden. De ändringar som erfordras för detta är därför odiskutabla. Humvida de är bra, nödvändiga, olämpliga osv är därför ointressant. Oslridigt är väl dock att de kommer att medföra en hel del praktiska problem och nya kostnader och lidsulgång. Man kan tyvärt pä goda gmnder anta att statsmakterna inte ens kommer att ställa de extra medel och den extra personal till förfogande som krävs för de nödvändiga regeländringarna.

De argument som framförs för att dämtöver i mänga avseenden ändra reglerna är inte hållbara.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Vad gäller avkortade tidsfrister för frihetsberövanden torde väl "loppet vara kört" eftersom Sverige är bundet enligt EuropakonvenUonen. Att ändringarna kommer att innebära stora kostnader och försämrad effektivitet i brottsbekämpningen och samhällsskyddet behöver man inte vara särskilt synsk för alt inse. Det är bara att fromt hoppas alt del ska dröja innan de nya reglerna införs.

I övrigt innehåller betänkandet förslag som är bra, en del mindre bra och några, som måste betecknas som rent dåliga.

Svea hovrätt: Ett frihetsberövande innebär alltid en allvarlig kränkning av den enskildes integritet. Möjligheterna all vidta frihetsinskränkade åtgärder på gmnd av misstanke om brott måste därför vara starkt begränsade. Det är viktigt att de bestämmelser som reglerar förfarandet vid sådana frihetsingripanden uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet.

Utredningen har sett över de nu gällande reglema på området. Dess förslag syftar till att begränsa möjligheterna all besluta om häktning och att påskynda förfarandet så att frågan om häktning kan prövas på ett tidigare stadium än som nu är fallet.

Hovrätten anser alt utredningen på ett berömvärt sätt har redovisat sina 150

överväganden. I allt väsentligt kan hovrätten ansluta sig Ull de framlagda Prop. 1986/87:112 förslagen. Enligt hovrättens mening är del särskilt betydelsefullt att fristerna för anhållande och häktning hålls sä korta som möjligt. I den mån detta är en resursfråga är det viktigt alt de resurser satsas som är nödvändiga. Hovrätten vill också framhålla alt det är lika viktigt alt tiden mellan häktning och huvudförhandling inte blir längre än som är nödvändigt. Alltför långa häktningstider kan idag förekomma i de mer komplicerade målen. Dessa långa häktningstider är skadliga för de häktade. Ibland kan den påtvungna isoleringen ha en direkt nedbrytande verkan. Det är därför angeläget att polis- och åklagarmyndigheterna får sådana resurser alt utredningarna kan bedrivas snabbt och koncentrerat.

Till hovrätten överklagas varje år ett stort antal häktningsbeslut men det är relativt sällsynt att tingsrättemas beslut ändras. Såvitt hovrätten kan bedöma finns det således inte fog för ett påstående att häklningsinslilutel används i onödigt hög utsträckning. Sådana fall förekommer när hovrätten finner att häktning inte erfordras eller kan ersättas med reseförbud och anmälningsskyldighet. Men delta förekommer dock inte så ofta all del enligt hovrättens mening kan anses föreligga ett behov av att mera avsevärt inskränka häktningsgmnderna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Gmndtankarna i betänkandet går i huvudsak i samma riktning som de förslag som framfördes av 1974 års häktningsutredning i dess betänkande "Häktning och anhållande" (SOU 1977:50). Som hovrätten framhöll i sitt yttrande däröver är del ett vällovligt syfte att försöka begränsa användandet av straffprocessuella frihetsberövanden. Hovrätten ställde sig då i stort bakom de förslag som lämnades i betänkandet, men gjorde vissa påpekanden.

På samma grunder som då kan hovrätten i stort ställa sig bakom de förslag som 1983 års häktningsutredning nu lagt fram. Förslagen om kortare frister vid denna typ av frihetsberövanden ligger i linje med de avgöranden som i dessa frågor träffats i Europakommissionen och Europadomstolen och synes vara nödvändiga att genomföra. Som utredaren pekat på kommer detta att medföra en del problem bl. a. för domstolarna.

Även om hovrätten således i princip tillstyrker förslaget vill hovrätten dock anföra synpunkter på några frågor.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten finner att de förslag som läggs fram i betänkandet i stort är välgrundade och kan läggas till gmnd för lagstiftning. Vissa invändningar kan dock riktas mot delar av förslaget. I det följande berör tingsrätten förslagen i princip i den ordning de har redovisats i allmänmotiveringen i betänkandet.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens uppfattning all den
straffprocessuella lagstiftningen bör anpassas till de internationella trak
tater som Sverige har anslutit sig till. Likaså anser tingsrätten att lagstift
ningen bör utformas så att den bidrar till en försiktigare användning av de
personella tvångsmedlen utan alt därför samhällsskyddet försämras eller
effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Tingsrätten ifrågasätter dock
om inte vissa av förslagen skulle innebära just sådana icke önskvärda
effekter. 1 synnerhet förslaget att begränsa häklningsmöjlighetema vid risk
för fortsatt brottslig verksamhet kan förväntas medföra såväl försämrat 151

samhällsskydd som minskad effektivitet i brottsbekämpningen. Tingsrät- Prop. 1986/87:112 ten anser vidare att det föreslagna institutet rannsakningsövervakning inte är något realistiskt allemativ till häktning när det gäller att slävja återfall i t. ex. förmögenhetsbrott.

Domstolsverket: Förslagen i det remitterade betänkandet företer stora likheter med de förslag som 1974 års häktningsulredning lade fram i betänkandet Häktning och anhållande (SOU 1977:50). I remissyttrande 1977-12-23 över betänkandet instämde domstolsverket (DV) i att man borde försöka begränsa användningen av de straffprocessuella frihetsberövandena och förkorta dem till vad som är oundgängligen nödvändigt. DV ansåg dock att häktning borde kunna komma till användning i fråga om vissa misstänkta i betydligt större utsträckning än utredningen tänkt sig. Beträffande fristerna vid anhållande och häktning delade DV utredningens uppfattning att dessa utan olägenhet kunde nedkortas väsentligt.

DV delar alltjämt grundsynen att användningen av de personella tvångsmedlen bör begränsas så långt det är möjligt utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Med hänsyn både till de förändrade kraven i anledning av Sveriges konvenlionsåtagan-den och Ull att det nu framlagda förslaget synes vara mindre långtgående än 1977 års förslag torde fömtsättningama för en lagstiftning i frågan nu också vara större än tidigare.

RPS: RPS tillstyrker förslaget om att förkorta häktningsfristerna. En sådan förkortning är nödvändig med hänsyn till den tolkning, som numera ges åt bestämmelsema om häktning i den Europeiska konventionen 1950 angående skydd för de mänskliga rättighetema och de gmndläggande frihelema (Europakonventionen). Förslagets genomförande torde dock komma alt kräva mera resurser från polisens sida än vad utredningen har beräknat. RPS har också en del invändningar mot detaljer i förslaget.

Däremot avstyrker RPS förslagen om rannsakningsövervakning, natt-häkte och minskade möjligheter att häkta en misstänkt vid fara för fortsatt brottslighet. Av skäl som kommer att närmare utvecklas i det följande anser RPS att förslagen inte är förenliga med intresset av att kunna ingripa mot kriminalitet på ett tillräckligt effektivt sätt.

Kriminalvårdsstyrelsen: Styrelsen instämmer i utredningens gmndtan-kar all användningen av de straffprocessuella tvångsmedel som medför frihetsberövande bör begränsas. Detta står också väl i överensstämmelse med de allmänna kriminalpoliliska strävandena alt ge företräde åt åtgärder som innebär minskad användning av frihetsberövande. I likhet med utredningen menar styrelsen också att tvångsmedlen i viss utsträckning kan begränsas utan att därmed nödvändig effektivitet i brottsbekämpningen eftersatts och utan att samhällsskyddet försämras.

När det däremot gäller detaljutformningen i utredningens förslag har styrelsen invändningar, särskilt när del gäller rannsakningsövervakning och nalthäkle.

Brottsförebyggande rådet: BRÅ utgår ifrån att innehållet i art. 5 i Euro
pakonventionen, med den tolkning Europakommissionen och Europadom
stolen gjort, nu skall transformeras till svensk intern rätt. Mot bakgmnd
härav tillstyrker rådet att fristerna för anhållande- och häktningstider be- 152

stäms på sätt som föresläs i betänkandet. BRÅ föiiitsätter att detaljfrågor i Prop. 1986/87:112 denna del löses i samråd med RPS, RÅ och domstolsverket, varför yttrandet över betänkandet begränsas till övergripande frågor av principiell natur.

Allmänna förutsättningar för straffprocessuella tvångsmedel:

Utredningen framhåller på flera ställen all slraffprocessuell lagstiftning ofta innebär en intresseavvägning. BRÅ ansluter sig till detta synsätt. Å ena sidan finns samhällets intresse av effektivitet i brottsbekämpningen, å den andra kraven från medborgarna all rättssäkerhet skall föreligga saml alt även lagöverträdare skall Ullförsäkras en human behandling.

En konkreUsering av denna intressemotsättning Ull frågan om användning av personella tvångsmedel inom straffprocessen förutsätter att man klart definierar det syfte sädana tvångsmedel skall tjäna. Den gmndupp-faltning utredningsmannen företräder, att tvångsmedel skall syfta till att säkerställa lagföring väger tungt när det gäller att utforma tvångsmedel som innebär skydd mot att den misstänkte inte avviker eller på annat sätt försämrar polis och åklagares möjligheter att utreda brottet. Däremot måste ett annat syfte; samhällets och enskilda individers skydd mot brottslighet, få en mer framträdande roll än vad utredningsmannen fömlsalt när tvångsmedel motiveras med risken för fort.satl brottslighet från den misstänktes sida.

Oavsett vilket syfte man väljer för att motivera förekomsten av straffprocessuella tvångsmedel finns i Sverige ett allmänt accepterat rältssäkerhetskrav. Samma uppfattning går igen i de principer som Europakonventionen bygger på. Tvångsmedel skall endast få tillgripas när lagstöd finns och lagreglerna måste vara så utformade all de endast i undantagsfall ger den tillämpande myndigheten utrymme för skönsmässiga avvägningar. Om inte dessa fömtsättningar är uppfyllda kan den enskilde inte fömtse hur lagen kommer att tillämpas. Den sistnämnda aspeklen är inte minst viktig ur brottsförebyggande synpunkt, särskilt vad gäller Ivångsmedelsanvänd-ning som syftar till all hindra fortsalt brottslighet. Dessutom råder enighet om att tvångsmedelsanvändningen skall överprövas av domstol eller myndighet som är frislående från den myndighet som har befogenhet att använda tvångsmedlen. Också för denna prövning samt för den kontroll JO och JK har att utföra av polis och åklagares arbete är det viktigt att reglerna är klara och entydiga.

1 den skisserade inlresseavvägningen ligger också att tvångsmedlen skall vara humana. Häktning bör därför endast användas i de fall där det intresse som motiverar frihetsberövandet tveklöst har större styrka än den enskildes berättigade krav på att fritt välja uppehållsplats. Givetvis måste liknande avvägningar ske vid användningen av mindre ingripande tvångsmedel, t. ex. den av utredningen föreslagna formen, rannsakningsövervakning.

Det kan på goda gmnder antas, att skadeverkningama till följd av en
frihetsinskränkning är större ju längre den pågår. Korta anhållanden och
häktningslider under någon vecka kan de flesta individer säkerligen uthär
da utan alt få bestående men. Samma förhållanden bör också gälla andra
begränsningar av den personliga friheten, t ex reseförbud och anmäl- 153

ningsskyldighet.

Med den utgångspunkten torde i de flesta fall samhällets intresse av att Prop. 1986/87:112 få till stånd en snabb och effektiv lagföring väga tyngre än enskildas krav på att vid misstanke om brott fritt få välja sysselsättning och uppehållsplats. Om dessutom sådana frihetsinskränkningar betyder en ökad effektivitet i lagföringen, har tvångsmedelsanvändningen en viktig allmänpreven-Uv effekt. Allmänheten kan förlita sig på att brott utreds och att lagöverträdare straffas. För vissa gmpper, t ex ungdomar och gravida kvinnor får skaderiskerna vid frihetsberövanden anses väga särskilt tungt. I dessa fall får de allmänpreventiva synpunkterna som regel vika för humaniletsaspek-terna. Det sagda innebär således att BRÅ anser frihetsinskränkningar vara ett viktigt instrument när det gäller att främja polisens och åklagamas arbete med att uppdaga och beivra brott. Men självklart bör humanitära hänsyn tas i valet mellan häktning, rannsakningsövervakning och andra former av frihetsinskränkningar, så syftet nås med minsta möjliga tvångsmedelsanvändning.

RRV: RRV beaktar i sitt yttrande i huvudsak ekonomiska aspekter.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Såvitt länsstyrelsen kan finna är det angeläget att reglerna för de straffprocessuella tvångsmedlens användning blir anpassade till den rättspraxis som hävdas av Europakommissionen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg såvitt avser allmänt omfattade lidsfrister för de personella tvångsmedlens användning. Enligt internationell praxis bör tidsfristen för ett frihetsberövande innan den misstänkte ställes inför domstol vara högst fyra dagar.

Utredningsmannens förslag till ny lydelse av 24 kap. 10 § RB har anpassats Ull angiven internationell praxis. Även om länsstyrelsen förstår de betänkligheter som kan finnas mot en förkortning av nuvarande anhållnings- och häktningstider bör de föreslagna förenklingarna i kommunika-Uonen med bl. a. häklningsdomslolen saml övriga av utredningsmannen framlagda rationaliseringsförslag vara ägnade att kunna reducera handläggningstiderna vid anhållande och kanske framför allt vid häktning.

Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: Enligt betänkandet skall det nuvarande systemet med åklagaren som anhållningsmyndighet och domstolen som häklningsmyndighet behållas med en nedkortning av de frister som gäller idag. Mot delta finns intet alt invända då det korresponderar med EuropakonvenUonens krav på en myckel kort frist för första inställelsen inför domstol. De föreslagna fristerna kommer sannolikt att för polisens del innebära en ökad arbetsbelastning på icke ordinarie arbetstid.

Förslaget synes inte innebära några större negativa konsekvenser för distriktet. Betänkandet bör tillstyrkas.

Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Polismyndigheten konstaterar att ett genomförande av utredningsmannens förslag innebär avsevärda förändringar i rättsväsendels traditionella arbetssätt och kan knappast ske utan att effektiviteten i brottsbekämpningen minskar och att därmed samhällsskyddet försämras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Med hänsyn till att Sverige ratificerat de
aktuella konventionerna är det enligt länsstyrelsens uppfattning ofrånkom-
hgl att de föreslagna reglerna om den tid som får förflyta från frihetsberö
vande Ull inställelse inför domare införs. 154

Allmänna enheten vid länsstyrelsen i Malmöhuslän: Med hänsyn Ull alt Prop. 1986/87:112 Sverige ratificerat de aktuella konventionerna är endast att konstatera att anhällningstiderna måste kortas drastiskt eller därhän att aldrig mer än fyra dagar förflyter frän gripandet till dess den misstänkte ställs inför en häktningsdomare. Målet är således givet. Att bedöma är endast hur del skall uppnås. Häktningsutredningens förslag i den delen synes väl kunna läggas Ull gmnd för lagstiftning.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten har inledningsvis den uppfattningen alt utredningsmannen icke helt lyckats i sin uppgift att föreslå begränsningar i användningen av de frihetsberövande tvångsmedlen ulan att samhällsskyddet försämras eller effekUvilelen i brottsutredningen minskar.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Antalet anmälda brott mot Brottsbalken i Malmö polisdistrikt har sedan 1977 ökat med 35-40 %. Ökningen enbart under de två senaste åren uppgår till ca 20-25 %. Del är framförallt slöldbrollslighelen, den vardagsnära brottsligheten som har ökat och alltjämt ökar. Som del framgår av bil. analys från Malmö polisdistrikt har antalet misstänkta som gripits för brott ökat, i ungefäriigen samma takt som brottsligheten har ökat. Andelen av de gripna som an-hålles har emellertid under år 1984 minskat i en sådan omfattning att medan nästan hälften (45,9 %) av alla gripna anhölls 1983 anhölls endast var tredje gripen (33,4 %) år 1984. Analysen ger inte svar pä frågan varför det skett en så drastisk förändring under en så kort lidsperiod. Kan del möjligen vara så att bl. a. utredningsmannens skrivelse den 13 januari 1984 till samtliga åklagare med begäran om vissa uppgifter haft en sådan påtryckningseffekt att antalet anhållanden och häktningar redan nu bringats ned på en mycket låg nivå? Om dessa förändringar i sig har bidragit till att den vardagsnära brottsligheten ökat under 1984 och 1985 torde vara oklart men erfarenheten säger att del i första hand är gärningsmännen som begår den vardagsnära brottsligheten som har undgått frihetsberövande efter gripandet. Att fortsätta denna utveckling i den omfattning som utredningen föreslår kan enligt polismyndighetens uppfattning endast ske på en väsentlig bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i brottsbekämpningen. Polismyndigheten är därför av den bestämda uppfattningen att häktningsgrunden recidivfara vid bl. a. förmögenhelsbrott måste vara kvar i nuvarande huvudsakliga utformning. En vidare konsekvens av förslaget om det genomförs är också all ett allt större ansvar för brottsbekämpningen läggs på den enskilde. Upplever den enskilde att han inte får ett rimligt rättsskydd från samhället kan detta leda till en utveckhng som motsvarar den i USA där privata polisbevakningar inte bara tilläts i betydande omfattning ulan också uppmuntras. Erfarenheten från praktisk polisiär verksamhet säger all del redan i dag är svårt att förklara för målsäganden och folk i allmänhet varför tjuven så snart är på fri fot eller varför polisen inte har tid alt ägna sig åt målsägandens "vanliga" brottslighet. Polismyndigheten kan i dessa avsnitt ansluta sig i huvudsak Ull vad som framförts av Folke Ljungwall och Hans Wranghuh.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Juridiska fakultets-

155

nämnden får härmed genom dess forskningsnämnd anföra följande. Ytt- Prop. 1986/87:112 randel gmndar sig på förslag, utarbetat av professorn Carl M Elwing.

Forskningsnämnden har ej funnit anledning gå genom utredningsmannens betänkande för granskning i dess helhet. Vad som här tas upp till bedömning är dels vissa grundläggande spörsmål av övergripande betydelse av typen häktningsgmnden o.d. och dels vissa delproblem eller inci-densfrågor, vilkas behandling nämnden ansett förtjäna större uppmärksamhet än övriga med hänsyn till frågans principiella betydelse eller påtagligt teoretiska valör. I enlighet därmed sker redovisningen dels under mbriken Allmänt, avseende vissa iakttagelser och bedömningar av mer generell räckvidd, och dels under mbriken Vissa incidensfrågor.

När forskningsnämnden — som framgår av del följande — ej accepterar eller reservationslöst accepterar allt vad utredningsmannen föreslår, hänger detta samman jämväl med nämndens gmndinställning, alt alltför många nydaningar och ändringar icke bör, av principiella men även av praktiska skäl, vidtas vid ett och samma tillfälle i sådant slags lagstiftning som har särskilt stor betydelse för brottsbekämpningen och därmed för straffrätts-ordningens upprätthållande. De framlagda förslagen företer en rik provkarta på åtgärder. Nämnden menar, all bättre vore att blott successivt realisera dem - även om de givna direktiven går i motsatt riktning - och låta fortsatta ändringar bero av de sålunda vunna resultaten.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet finner förslaget till ändring av reglerna väl underbyggt och tillstyrker alt del läggs till gmnd för lagstiftning.

Sveriges domareförbund: Nuvarande regler om anhållande och häktning bygger till största delen på den ordning som utbildades före RB:s tillkomst. Vissa smärre förändringar har genomförts främst baserade på det förslag som framlades av 1974 års häktningsutredning. Antalet anhållna och häktade har under årens lopp alltmera ökat fram Ull och med 1982. Sistnämnda år uppgick antalet anhållna till 30400 och antalet häklningsframställningar till 9900. Därefter har en betydande minskning skett trots att antalet anmälda brott ej visat någon nedgång. För år 1984 uppgick antalet anhållna Ull 26388 och antalet häklningsframställningar till 8855. För första halvåret 1985 var motsvarande siffror 12454 resp. 4516. Denna minskning, som inträffat efter del all häklningsutredningen tillsattes, måste ses som ett uttryck för att man från åklagarhåll är väl medveten om de kännbara verkningar som ett frihelsingripande medför för den enskilde och därför försökt begränsa antalet anhållna och även antalet häktningsframställningar.

Domareförbundet delar helt departementschefens uttalande i direktiven
att det måste krävas starka skäl för att beröva en människa friheten under
en längre tid och att det är angeläget att så långt som möjligt begränsa
användningen av tvångsmedlen. Förbundet vill emellertid redan nu fram
hålla att förbundet inte delar de omfattande begränsningar i möjligheten att
häkta vid recidivfara som utredaren föreslår. Förbundet ansluter sig i den
delen helt till vad som i ett särskilt yttrande framförts av de sakkunniga
Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Ett genomförande av förslaget i 156

dessa delar kommer att ske på bekostnad av sanihällsskyddet och effekti- Prop. 1986/87:112 vileten i brottsbekämpningen. Den begränsning av antalet frihetsberövanden som eftersträvas bör — utöver vad som redan skett sedan direktiven skrevs - uppnås genom införandet av en del andra av utredarens förslag.

Justitiedepartementet har endast anmodat två hovrätter och fyra tingsrätter alt avge yttrande över betänkandet. Då de förslag som behandlas i betänkandet har myckel stor betydelse för samtliga allmänna domstolar i Sverige har förbundet - för att få ett bättre underlag för sill ställningstagande - inhämtat synpunkter pä betänkandet från domare i ytterligare sex, större Ungsrätter.

Föreningen Sveriges åklagare: Ett genomförande av förslaget att förhandling i häktningsfrågan skall hållas senast inom fyra dagar efter det att den misstänkte gripits och därmed sammanhängande förslag om lidsfrister kommer, enligt föreningens mening, att få många negativa konsekvenser för alla berörda utan att rättssäkerheten förbättras i motsvarande grad. Utredaren har själv ifrågasatt om en så pressad utredningstakl som mycket kortare frister fömtsätter alllid innebär fördelar för den misstänkte. Med nuvarande regler kan domaren ställa relativt stränga krav pä åklagarens utredning och försvararen har ofta goda möjligheter att sälla sig in i målet före häktningsförhandlingen. Idag kan åklagaren oftast frige den misstänkte utan att häklningsinslilutet behöver Ullgripas. Den föreslagna förkortningen av anhällningstiden sker enligt förslaget på bekostnad av att domstolen under vissa fömtsättningar kan förklara en misstänkt häktad på lägre misstankegrad än idag. Kortare tidsfrister kommer att kräva väsentligt förändrade arbetsmetoder, vilka får negativa återverkningar på det vardagliga arbetet; detta gäller inte minst åklagarna. Ett genomförande av förslaget kommer sannolikt att medföra betydligt större kostnader än vad utredningsmannen fömlsalt. Med hänsyn till all Sverige måste anpassa sig till Europakonventionens regler får föreningen acceptera förslagen rörande nedkortade tidsfrister på i huvudsak de gmnder som utredaren anfört. Däremot är föreningen i allt väsentligt avvisande till övriga förslag som inte har direkt samband med kravet på kortare anhållningstider. Sålunda avstyrker föreningen de förslag som syftar Ull att väsentligt begränsa risk för fortsatt brottslighet saml häktningsgmnd. Rannsakningsövervakning kan enligt föreningens mening inte utgöra något realistiskt allemativ i recidivfallen. Ej heller kan föreningen finna all "nalthäkle" utgör ett verklighels-förankrat häktningssurrogal. Ett genomförande av förslaget i denna del skulle enligt föreningens mening väsenUigt försämra samhällsskyddet och minska effektiviteten i bekämpningen av den s. k. vardagsbrottsligheten.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Polischefsföreningarna kan ej finna annat än alt Sverige på sikt måste anpassa sig till sina internationella åtaganden inom nu aktuellt sakområde. Europakonventionens regler angående skydd för de mänskliga rättighetema och de gmndläggande friheterna innebär att en svensk lagändring blir nödvändig.

Enligt föreningamas erfarenhet har det alltid varit en gmndläggande
princip att olika slag av tvångsmedel endast får komma Ull användning i de 157

fall polisverksamheten nödvändigtvis kräver det. Vidare tilläts de bestå Prop. 1986/87:112 under en så begränsad tidsrymd som möjligt. Det verkar för föreningarna därför inte vara möjligt - i vart fall inte inom ramen för nuvarande resurser

— att minska användningen av personella tvångsmedel utan att det sker pä
bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i brottsbekämpningen.

I direktiven påtalas särskilt alt både häktning och andra personella tvångsmedel har så kännbara verkningar för den enskilde alt del måste krävas starka skäl för att sådana åtgärder skall få tillgripas. Vidare sägs att även samhällsekonomiska skäl talar för en reform. Föreningarna hoppas dock att sist nämnda skäl inte tilläts fä sädana konsekvenser att del ytterst blir den stora allmänheten — tredje man - som kommer att mera påtagligt drabbas av en ökad s.k. vardagskriminalitet i form av t.ex. villa- och lägenhetsinbrott.

Det kan för övrigt i detta sammanhang framhållas, alt regeringen - efter en s.k. hearing i justitiedepartementet under hösten 1984 med företrädare för ett fyrtiotal olika myndigheter och organisationer - anslaget 1000000 kronor för brottsbekämpande åtgärder i hela riket. Åtgärden vidlogs just därför att vardagskriminalileten ökat oroväckande. Del synes föreningarna för övrigt inte osannolikt att det finns ett direkt samband mellan den ökade brottsligheten och den reform som med vissa undantag medförde en halvering av strafftiden. Det är vidare föreningarnas åsikt, all inskränkningar av de personella tvångsmedlen, som betänkandet föreslagit, riskerar alt ytterligare bidra till en ökad kriminalitet.

Föreningarna är medvetna om, att utredningen ej haft till uppgift alt kartlägga målsägandens olika reakUoner vi brott. Skälen för att inskränka de personella tvångsmedlen har därför utvecklats väl medan målsägan-denas intressen endast tagit två rader i anspråk av den totala texten i avsnittet. Av dessa två textrader framgår att inskränkningarna i de straffprocessuella tvångsmedlen kan innebära risk för alt de laglydiga medborgarna utsätts för brott. Denna risk utvecklas emellertid inte närmare. Det nämns inte ett ord om de personella tragedierna som kan följa av ett brott, där mänga gånger oersälUiga affektionsvärden går till spillo. Inte ett ord nämns om den ångest och rädsla för nya brott, fruktan för repressalier osv. som de flesta personer tvingas genomlida efter ett brott.

Av avsnittet framgår att antalet domar för grövre brott under åren 1965-1984 nästan fördubblats. Vid en avvägning mellan den enskildes krav på rättssäkerhet och human behandling och samhällets intresse av effekUvitet i brottsbekämpningen kan föreningama inte bortse från känslan av alt den breda allmänheten tycks bli mer eller mindre uUämnad ål sitt öde.

Svenska polisförbundet: Inledningsvis vill Polisförbundet betona alt de ställningstaganden vi gör enbart är baserade på de förslag som finns i betänkandet. Samtidigt som detta utredningsarbete har pågått har ett antal andra utredningar bedrivits, som pä olika sätt har samband med varandra, bl. a. Tvångsmedelskommilténs betänkande Tvångsmedel — Anonymitet

— Integritet, Översynen av lagstiftningen om förmögenhetsbrott och Fäng-
elsestraffkommilténs arbete.

Genom den osäkerhet som råder om de sammantagna effekterna av de
olika lagstiftningsförslagen om de genomförs är det nödvändigt att göra en 158

tidsmässig samordning mellan förslagen och ett samlat grepp om alla Prop. 1986/87:112
förändringar vid ett tillfälle, eventuellt förenat med ett nytt remissvarv.
Endast på det sättet ges remissinstanserna en möjlighet att få en samlad
bild av konsekvenserna vid de olika lagändringarna. ,

När nu en reform föreslår av bestämmelserna om anhållande och häktning är det självfallet av absolut avgörande betydelse att dessa med beaktande av starka grundläggande krav på rättssäkerhet ges en sådan utformning, att de rättsvårdande organen - polis,;n, åklagarna och domstolarna - på ett effektivt och rationellt sätt kan fullgöra brottsbekämpningen. Utvecklingen på brottsområdet har inneburit att det växt upp en allt starkare organiserad brottslighet - en växande skara mot vårt samhälle illojala människor, som yrkesmässigt begår och lever pä brott.

I den brottsbekämpningen måste de rättsvårdande organen ges klara befogenheter att tillgripa tvångsåtgärder. Vid en omarbetning av nuvarande regler för anhållande och häktning måste därför dessa ges en sådan utformning, att frihetsberövanden får bestå så länge alt polisen rimligen kan dokumentera primämppgiflema, säkra bevisningen och i övrigt göra en ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbar utredning. Speciellt då det gäller den mer organiserade äterfallsbrottslighelen måste anhållande och häktning kunna tillgripas ulan alltför stor restriktivitet. En annan mycket viktig del av de rätlsvårdande organens arbete är att snabbi och resolut bryta en farlig utveckling på brottets bana av de personer — främst ungdomar — som debuterar som lagöverträdare. Beträffande dessa personer spelar upptäcktsrisken en avgörande återhållande roll. En hög uppklarningspro-cent måste således eftersträvas. Också härvidlag är det nödvändigt alt tillåta frihetsberövande åtgärder i den utsträckning, all polisen ges en rimlig möjlighet all klara upp brotten. En alltför stor släpphänlhet blir på sikt inhuman och ödesdiger — lockar broltsdebutanter Ull att fortsätta, om samhällets reaktion inte sätts in från början.

De ändringar som föreslås förändrar på ett påtagligt sätt polismännens brottsbekämpande arbete. Möjligheterna till ett effektivt och snabbi ingripande minskas, speciellt beträffande de mera triviala brottstyperna. Var-dagsbrolt av typ bostadsinbrott, bilstölder, åldringsbrotl, som i och för sig inte rör sä stora värden, men drabbar dem som utsätts hårt, kan komma alt bli brollsområden där polisresurserna minskas, och där intresset från personalens sida minskas på grund av all man inte ser några effekter av sina arbetsinsatser.

Svenska polisförbundet accepterar huvuddragen i betänkandet. Vi gör
detta främst mot bakgmnd av att vi anser det självklart att gällande regler
anpassas Ull Europakonventionens krav på en snabbare prövning av häkt
ningsfrågan. Beträffande förslagen i övrigt fömtsätter vi att det sker en
grundligare analys av effektema av förslagen saml en samordning enligt
vad vi nämnt inledningsvis innan förslagen läggs som grund för lagändring
ar. Vi vill återigen påpeka vikten av alt detta sker samtidigt med en
utredning av kompetensfrågan mellan polis och åklagare beträffande led
ning av förundersökning. Enligt vår uppfattning bör fömndersökningsled-
njngen i sin helhet överföras till polisen. I delta bör ingå processföringen
vid häktningsförhandlingen. 159

Vi beklagar alt utredningsmannen inte har ansett alt det ingått i hans Prop. 1986/87:112 uppdrag att utreda kompetensfördelningen mellan åklagare och polis. Därigenom har en naturlig och intressant aspekt fallit utanför betänkandet. Det hade varit välgörande med en belysning av bl. a. befälsförhållandena i praktiken mellan myndighetemas personal. Gällande bestämmelser ger ju t. ex. åklagaren rätt att uppdra åt därtill lämplig polisman att hålla anhållningsförhör och lämna direktiv för hur den fortsatta utredningen ska bedrivas. Del vore av stort intresse att få utrett om polisen inte skulle kunna få ansvaret för hela fömndersökningen och tvångsmedel fram till dess utredningen färdigställts. Åklagaren skulle då också få en mer fristående ställning till bevismaterialet i fömndersökningen. Vidare talar mycket ur rationell synpunkt för att polisen lika gärna skulle kunna få ett frihetsberövande prövat av en domstol som av en åklagare.

Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm: Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm har beretts tillfälle alt yttra sig över betänkandet. Av de förslag till förändringar som behandlas i betänkandet är det frågan om alternaUv till häktning som rör Skyddsvärnets verksamhet. Skyddsvämet begränsar därför sitt yttrande till utredningsmannens förslag i dessa delar.

Svenska röda korset: Internationella rödakorskommittén bedriver utifrån kommitténs gmndprinciper om humanitet, opartiskhet och neutralitet en omfattande besöksverksamhet, dels i olika fängelser i länder där individer fängslats av politiska skäl, dels enligt Genévekonventionema även i krigsfångeläger. Svenska röda korsets besöksverksamhet på kriminal-vårdsområdel är en del av detta världsomspännande arbete.

Svenska röda korset (SRK) bedriver sedan 1965 besöksverksamhet på häkten och anstalter. Idag har vår organisation 21 besöksgmpper som upprätthåller en kontinuerlig regelbunden verksamhet pä såväl häkten som riks- och lokalanslalter. Besöksformema skiftar allt ifrån enskilda besök till gmppbesök och aktiviteter utom anstalt enligt § 14 Kval. Röda korsets besöksverksamhet inom kriminalvården utgår ifrån vår humanitära gmnd-idé och syftar till att minska isoleringens skadliga effekter på individen. Det stora antalet frivilliga oavlönade besökare som deltar i denna verksamhet erbjuder sitt medmänskliga engagemang för den intagne. Då endast sju av landets 27 häkten över huvud taget har någon form av besöksverksamhet, är det just besöksverksamheten på häkten som Röda korset vill prioritera. Tiden som häktad är den mest pressande och osäkra liden då osäkerheten är som störst och isoleringen är mest påtaglig. Inte sällan är rödakorsbesökaren den enda utomstående kontakt den intagne har, speciellt intagna som kanske inte i första hand begärt besök men som sitter med restriktioner och befinner sig i ett destmktivt resignerat tillstånd. Denna grupp kan ofta rödakorsbesökaren, efter tips från personalen, erbjuda ett avbrott i isoleringen och en chans alt vidga vyerna och se framåt. Vi har i häktesgmpper i Sverige, träffat intagna som suttit häktade mer än tre år i avvaktan på dom.

SRK vet genom erfarenheter från sin besöksverksamhet att varje frihets-
inskränkande är mycket allvarligt ingrepp för varje individ. Om en männi
ska ändå måste berövas friheten, bör det ske på mycket saklig gmnd och
ske under så korta Uder och humanitära förhållanden som är möjligt. 160

SRK vill uttrycka tillfredsställelse med utredarens ansträngningar att Prop. 1986/87:112 korta tiderna för frihetsberövande, att skärpa skälen för häktning samt all föreslå alternativ Ull tvångsmedlens former. SRK anser alt lämnade förslag i huvudsak är lämpliga.

Avslutningsvis välkomnar SRK alla de förändringar som kan göras för att minska antalet anhållna och häktade, och för att förkorta tiden för de som ändå kommer att omfattas av anhållande respektive häktning. Vidare är det vår önskan att anhållnings- och häktningstiden i framtiden skall kunna användas på ett för den intagne mer meningsfullt och uppbyggligt sätt.

Ett frihetsberövande är för varje individ ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten och bör så långt del är möjligt undvikas.

LO: LO tillstyrker häktningsutredningens betänkande med följande påpekanden.

- En noggrann precisering måste ske för var gränsen allvarlig brottslighet
är vid recidivfara.

- Att kvinnomisshandelsproblemaUken beaktas vid fastställandet av gmnderna för recidivfara.

- LO ifrågasätter värdet av rannsakningsövervakning.

- LO avstyrker förslaget till nalthäkle.

LO anser att ett Ullgodoseende av konventionens krav på det sätt som utredningen föreslår, ligger i linje med rätlssäkerhetsuppfallningen i vårt land. LO anser det självklart alt svensk lagstifning har all följa en av Sverige godkänd konvention.

TCO: TCO har inga invändningar mot förslagens principiella inriktning. Åtgärder för att förkorta tidsfristema från anhållande till häktning framstår från många utgångspunkter som väl motiverade. TCO utgår ifrån att en samordning sker när det gäller de olika utredningsförslag som berör dessa frågor och som f. n. övervägs i departementet.

Medborgarrätlsrörelsen: RBs frister i samband med anhållande och häktning är icke anpassade Ull kraven i art. 5 i Europakonventionen. Medborgarrätlsrörelsen finner del synnerligen angeläget att konventionens minimistandard upprätthålls också i Sverige. Utredningens förslag på denna punkt väcker tillfredsställelse. Medborgarrättsrörelsen hoppas att förslaget är att se som ett första steg på väg mot ökat svenskt intresse alt i lagsUftningen upprätthålla Europakonventionens minimistandard.

Utredningens förslag i övrigt syftar allmänt till att begränsa användningen av anhållande och häktning utan att samhällsskyddet försämras eller effekUvilelen i brottsbekämpningen minskar. Syftet är givelvis gott. Del är möjligt att det kan uppnäs i huvudsaklig enlighet med vad utredningen föreslår, dvs. dels genom en något stramare utformning av häktningsrekvisiten, dels genom ökad användning av mindre ingripande tvångsmedel som alternaUv till häktning.

För närvarande torde RB:s häktningsrekvisit tillämpas rätt olika i dom
stolarna. Utredningens förslag om stramare rekvisit torde motsvara vad
många domare, med beaktande av proportionalitetsprincipen, anser mot
svara redan nu gällande rätt. 161

11 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelning- F*rop. 1986/87:112 en anser att belänkandet genomgående präglas av en klok avvägning av de intressen som är av särskild vikt vid reglering av frihetsberövanden inom slraffprocessen och kan i huvudsak ansluta sig till de framlagda förslagen.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: Per 100000 invånare häktas i Sverige idag i mnda tal 125. 1975 var siffran i runda tal 90. Under den här Uden har två häktningsutredningar verkat. Den första Ullsatles 1974 och ambitionen var, fömtom att få ner häktningstiderna till en rimlig nivå, att även minska antalet häktade. 1974 års utredning hade också föreslagit ändringar när det gällde häktningsskälen så tillvida som att den s. k. obligatoriska häktningen för brott där minsta straffet är två års fängelse föreslogs slopad. Vidare skulle häklningsskälet risk för fortsatt brottslighet, endast få användas om brottsmisstanken avser brott för vilket är stadgal 4 års fängelse eller mer. Inget av detta förverkligades emellertid. 1983 tillsatte justitieministern en ny utredning där han i direktiven satte bromsar för alltför radikala förslag: "När det gäller förslagen från 1974 års utredning till åtgärder för att minska tvångsmedlen anser jag i likhet med mänga remissinstanser att flera av förslagen är alltför långtgående ..." 1983 års utredning är mycket hovsam i sina förslag.

RFHL vill också peka på en filosofisk förskjutning som skett mellan
1974 års och 1983 års utredning. Den tidigare utredningen satte som mål att
sänka antalet häktade. Även 1983 års utredning har det målet, men där
1974 års utredning såg en uppstramning av häklningsskälen som ett instm
ment för detta ser 1983 års utredning de kortare Udsfristerna som den
reform som skall lösa problemet. Detta innebär inte att antalet häktade
kommer alt minskas, utan att beläggningstryckel på häktena kommer alt
minska på grund av all det blir snabbare omsättning. För övrigt beräknar
utredningen att det kommer att handla om samma antal personer, men till
en del i mildare former av IvångssiluaUon. Den betänkliga rättsfilosofiska
bakgmnden till detta är att medan 1974 års utredning slår fast alt " ...
häktning vid grova brott av allmänpreventiva skäl står i strid med den
allmänt vedertagna principen att häktning inte får innebära förtida straff
verkställighet ..." ser 1983 års utredning helt skamlöst häktning som ett
instrument för brottsbekämpning. Därför föreslår inte utredningen att den
s. k. obligatoriska häktningen, dvs. 24 kap. 1 § tredje stycket RB, "Är för
brottet icke stadgat lindrigare straffan fängelse i tvä är, skall häktning ske,
om del ej är uppenbart, att anledning därtill saknas," las bort. Paragrafen
har enligt RFHLs erfarenhet kommit att användas som ett led i brottsbe
kämpning, snarare än ett instmment för alt säkerställa en god rättsskip
ning, vilket senare bör slås fast som häktningens enda legitima raison
d'étre. Polis och åklagare agerar ofta för all pressa upp de i ett narkotika
mål aktuella mängderna narkotika över den gräns som praxis satt som
gränsen för grovt narkotikabrott för alt sedan genom den s. k. obligatoriska
häktningen la den misstänkte ur cirkulation. Advokaten Peter Nobel har i
den här frågan påpekat alt den står i strid med såväl den europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna som FN-konventionen om de
medborgerliga och politiska rättigheterna. FN-konventionen förbjuder ut
tryckligen en allmän regel om att personer som avvaktar rättegång hålls i 162

förvar. RFHL kräver all 24 kap. 1 § tredje stycket RB tas ur lagen. RFHL Prop. 1986/87:112 hoppas att justitiedepartementet skärper sitt tänkande i rätlsfilosofiska frågor så alt Iveksamheler när det gäller häktningens funktion inte behöver uppslå.

Sveriges Villaägareförbund: Allmän lagstiftning som reglerar t. ex. gripande, anhållande, häktning kan tyckas ligga utanför Sveriges Villaägareförbunds prioriterade intressen. Sä är del också vad avser den avlönade delen av organisationen. Vi som arbetar ideellt har större frihet all gå in i frågeställningar av den här arten. En anledning Ull värt intresse är att vi känner en ökande risk all bli utsatta för brott.

Heurgrenkommissionen formulerade en innovation vad beträffar rättssäkerhet, nämligen att den skulle kännetecknas av att man inte borde behöva utsättas för brott (eller ökande brottslighet). Återgivningen av idén är här bristfällig, men det lär kunna överses med. Idén togs upp i ett TV-program för några dagar sedan där bl. a. justitieministern medverkade. Det var en tillfredsställelse att han tog avstånd från nyssnämnda idé och istället hyllade högvärdigare och mera beprövade fömtsättningar för rättssäkerhet, nämligen välgenomtänkla, klart formulerade lagar och en kunnig, omdömesgill och oavhängig rällsskiparkår. Justitieministern vitsordade också att del är långt viktigare alt ingen oskyldig döms än om någon skyldig går fri. Vi kräver också att de huvudprincipema hyllas och eftersträvas.

Vi konstaterar att ändring av lagar ofta orsakar osäkerhet om den nya praxis som skall gälla "på fältet". Om redan praxis mjukat upp tillämpningen av gällande lag kan t. ex. en ny lag återställa anslutningen Ull praxis om så önskas. En ny lag kan också skapa förväntningar eller irritation genom förmodanden om ytterligare uppmjukning av praxis som återställer relationema mellan jämförelsevis strikt lag och mjukare praxis. Tveksam-heler av del slaget måste minimeras.

Våra synpunkter pä del aktuella lagförslaget är som synes pä ett undantag när av allmän natur. Dessutom berör synpunkterna influerande områden utanför den aktuella texten. Vi menar att det aktuella ändringsförslaget inte är något tillräckligt gott exempel pä jusUtieministerns första fömtsättning för rättssäkerhet. Dessutom påpekar vi att genomförande av intentionerna fordrar kompletterande åtgärder beträffande utredningskapacitet, straffutmätnings- och straffverkslällighetspraxis, fängelsemas kvalitet, m. m. för alt ökning av brottsligheten skall undvikas.

2 Häktning

2.1 Brottsmisstankens styrka och brottet som kvalifikationsgrund

Remissinstanserna stöder över lag utredningens förslag om att kravet på

sannolika skäl, när det gäller brottsmisstankens styrka som villkor för 163

häktning, bör kvarstå samt alt avgränsningen, när del gäller brottet som Prop. 1986/87:112

kvalifikationsgrund, också fortsättningsvis bör hänföra sig Ull slrafflatitu-

derna.

JK: Vad utredaren har anfört i fråga om brottsmisstankens styrka och brottet som kvalifikaUonsgmnd (avsnitt 9.2 och 9.3) föranleder ingen erinran från min sida.

RÅ: Jag tillstyrker förslaget att bibehålla kravet på sannolika skäl som villkor för häktning enligt huvudregeln i RB 24:1. Som jag återkommer till i del följande är del emellertid med den nyordning i fråga om frister och förfarande som torde bli följden av en anpassning till Europakonventionens krav nödvändigt all införa en regel som medger häktning på en lägre grad av misstanke i vissa undantagsfall ("utredningshäktning").

Jag tillstyrker också att den nuvarande abstrakta begränsningsregeln med anknytning till strafflalitudema bibehålls som kvalifikaUonsgmnd för häktning. Avgränsningen enligt huvudregeln i RB 24:1 till brott för vilket är stadgat fängelse ett är eller däröver är väl avvägd och har visat sig fungera bra i den prakUska tillämpningen.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Häklningsutredningen har i sitt betänkande i vissa fall funnit skäl föreslå, att den nu rådande ordningen skall beslå och i andra fall kommit med förslag Ull ändringar. Beträffande de gmndläggande bestämmelserna om häktning i RB 24:1 föreslår utredningen att kraven beträffande misslankesgraden och brottets kvalitet skall bestå. Detta är bra. Begreppet "sannolika skäl" har genom åren blivit väl inarbetat samtidigt som det kan sägas utgöra en rimlig avvägning av de intressen som talar för och emot användningen av ett tvångsmedel, som innefattar ett frihetsberövande. Det är också av stor vikt att den allmänna ramen, som uttrycks genom kravet på att fängelse i minst ett år skall ingå i straffskalan, inte görs alltför snäv genom att man begränsar möjligheten till anhållande och häktning till endast vissa brottstyper eller ställer krav på myckel höga minimislraff etc. Önskvärda begränsningar görs lämpligen genom utformningen av de särskilda häklningsskälen och genom en särskild proportionalitetsregel, som utredningen också har föreslagit.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningens förslag att nuvarande regler vad gäller både brottsmisstankens styrka och avgränsningen med avseende pä strafflalituder skall bibehållas i oförändrat skick är tillfredsställande.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Inledningsvis anmärker utredningen att det ifrågasatts om inte misstankegraden borde sättas högre, särskilt vid recidivfara. Med hänsyn till alt man i åtskilliga europeiska länder - utan att delta strider mot Europakonventionen - tillåter häktning vid lägre misstankegrad än sannolika skäl framstår kritik mot de nuvarande reglerna som ogmndad. Som utredningen konstaterat utvisar också antalet fallande domar avseende häktade att misslankegraden vid häktning i praxis sätts högt. I likhet med utredningen anser jag därför alt misstankegraden vid häktning normall skall vara sannolika skäl.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Att gmndfömtsäll-
ningen för häktning fortfarande skall vara sannolika skäl och ett års fängel
se i straffskalan är bra. Enhetliga och väl inarbetade begrepp bibehålles 164
därmed.

Svea hovrätt: Hovrätten delar utredningens uppfattning all i normalfal- Prop. 1986/87:112 let sannolika skäl för brottsmisstanke alltjämt bör gälla som gmndföml-sättning för häktning. Hovrätten biträder vidare förslaget alt kravet på minst ett års fängelse i straffskalan behälls som fömtsättning för häktning enligt huvudregeln.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: All förverkliga önskemålet om en snabb domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden är förenat med flera olika svårigheter. Möjlighetema att få fram ett underlag för en någorlunda säker bedömning i häktningsfrågan måste bli mindre än de är idag. Med de skärpta häktningsrekvisit som utredningen dessutom föreslår kommer utrymmet för häktning att avsevärt begränsas.

Utredningens förslag att som huvudregel kräva all åklagaren visar sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet är viktigt. Det kan emellertid befaras att det mest frekvenla förfarandet blir s. k. ulredningshäklning, vilken enligt förslaget medger häktning på en lägre grad av misstanke (skälig misstanke). Åklagaren kommer troligen inte pä den korta tid som står till buds all hinna prestera den ofta omfattande utredning som är nödvändig för att visa att sannolika skäl föreligger.

Några större svårigheter torde inte finnas att i det läget visa att det från ulredningssynpunkt år av synnerlig vikt att den misstänkte häktas. Detta innebär en påtaglig risk för att häklningsframställningar bifalles på denna grund i större omfattning än som avselts och alt denna gmnd kommer att åberopas i huvuddelen av de framställningar som görs, åtminstone reserva-Uonsvis. I praktiken blir det nu Ullämpade utredningsanhällandel förändrat till ett beslut i domstol om häktning. Att detta kommer att leda till en ökad belastning på domstolarna torde vara ställt utom tvivel. Vidare måste en häktning pä denna grund omprövas inom en vecka vilket alltså innebär dubbla förhandlingar vid domstol. Enligt hovrättens mening bör alltså fömtsättningama för "ulredningshäklning" begränsas. I vart fall bör ytterligare understrykas att detta institut bara skall tillämpas undantagsvis. Om utredningshäktning blir huvudregel innebär reformen en försämring av rättssäkerheten. Hovrätten vill även framhålla alt skillnaden mellan begreppen "sannolika skäl" och "skälig misstanke" inte belysts på ett tillfredsställande sätt i belänkandet.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till utredningsmannens bedömning när det gäller brottsmisstankens styrka som grundförutsättning för häktning, nämligen att del nuvarande kravet på sannolika skäl för all den misstänkte gjort sig skyldig till brottet enligt huvudregeln i 24 kap. 1 § RB bör stå kvar.

När det sedan gäller brottet som kvalifikationsgmnd anser tingsrätten också, att ett kvalifikationskrav konslmerat som en abstrakt begränsningsregel knuten till strafflalitudema är att föredra. Denna lagstiftningsteknik är inte bara enkel utan har även den fördelen att utesluta skönsmässiga värderingar och därmed osäkerhet i rättstillämpningen. Den nuvarande gränsen på fängelse i minst ett år fångar i huvudsak på ett tillfredsställande sätt upp de fall, där häktning bör kunna aktualiseras.

Södra Roslags tingsrätt: Vi befarar all de förkortade fristema i samband
med häktningar kan leda Ull fler häktningar på lösare gmnder under längre 165

lid. Del nya insUtutet utredningshäktning bör särskilt uppmärksammas, Prop. 1986/87:112 eftersom det innebär att en misstänkt kan vara frihetsberövad på svagare misstanke än "sannolika skäl". Häktningsgmnderna bör därför noga analyseras för all den misstänktes rättssäkerhetskrav skall tillgodoses.

Av siffermaterialet i betänkandet framgår att av totalt drygt 30.000 anhållna år 1982 kvarstod ca 6.500 häktade tills domen fallit. Nästan 80 % av dem som någon gång anhölls släpptes alltså på fri fot. Statistiken visar också att totalt 21 % av de anhållna över huvud inte blev lagförda. Av de häktade var det 1982 endast 2 % för vilka åtalet blev ogillat eller nedlagt. Den sistnämnda siffran visar att "sannolika skäl" som krav pä brottsmisstankens styrka för häktning i huvudsak kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt. I det praktiska livet får man räkna med alt ett mindre antal häktade kommer att frikännas vid den slutgiltiga prövningen. Däremot kan det inte anses vara godtagbart att omkring 20 % av de anhållna över huvud inte blev lagförda. Mot denna bakgmnd borde utredningsmannen närmare ha granskat och analyserat den viktiga rättssäkerhetsfrågan hur man bäst skall undvika frihetsberövanden, som sker på alltför lösa gmnder. Sannolika skäl är gmndrekvisilel för såväl anhållande som häktning. Utredningsanhållande kan dock ske vid en lägre grad av misstanke, eller "skälig misstanke" om brott. Delta är samtidigt minimikravet för frihetsberövande enligt traktaträtten. Utredningen ställer inte alls frågan om "sannolika skäl" kan anses vara godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt som beviskrav för anhållande och häktning. Vad som sist och slutligt skall anses vara sannolika skäl för en brottsmisstanke avgörs av beslutsfattarens fria skön. Utredningen konstaterar endast att formuleringen "sannolika skäl" genom rättspraxis har getts ett närmare preciserat innehåll, som väl täcker det krav på misstankens styrka som bör ställas. Eftersom utredningen vid häktningsförhandlingen kommer att vara ofullständig enligt förslaget på grund av den korta handläggningstiden, kan kravet på misstankens styrka komma alt sänkas. Enligt gällande lag måste åklagaren ta ställning till om sannolika skäl föreligger inom fyra dagar; därefter måste den misstänkte släppas om inte häktning begärs. Följden av förslaget kan bli att fler personer kommer att vara häktade i onödan fram till dagen för huvudförhandlingen. Utredningsmannen har inte närmare analyserat denna konsekvens av de kortare fristerna.

I övrigt har vi ingen erinran mot att brottets svårhet enligt straffskalan för brottet, i normalfallet straffminimum minst ett år, skall vara avgörande för om häktning skall få ske.

Luleå tingsrätt: Utredaren har inte föreslagit någon ändring när det gäller kravet på brottets svårhet som gmnd för häktning. Tingsrätten har inget att erinra häremot.

RRV: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag.

Riksdagens ombudsmän: Jag har inte något att erinra mot att det fortfa
rande som huvudregel skall föreligga "sannolika skäl" som fömtsättning
för att häktning skall få tillgripas. Detta innebär att man med viss styrka
kan anta att en person har gjort sig skyldig Ull ett brott. Utredaren har (s.
76) anfört att kravet på "sannolika skäl" endast torde avse beviskravet 166

beträffande skuldfrågan medan det inte skulle finnas något utrymme för Prop. 1986/87:112 sannolikhetsbedömning när det gäller rättsfrågan, dvs. frågan om gärningen är brottslig eller hur kvalificerad den är. Del är beklagligt att utredaren inte har gjort någon närmare analys av det problemkomplex som här föreligger. Jag vill här endast frainhålla att del i praktiken inte alllid är alldeles lätt att hålla isär personfrågan (vem är misstänkt?), sakfrågan (vad avser misstanken?) och rättsfrågan (hur skall gämingen bedömas?). Den nuvarande konstmktionen innebär strikt språkligt all det måste vara klart att det föreligger en gäming som utgör ett brott och att det endast är fråga om vilken styrka ett antagande om gärningsman måste ha för att häktning skall få ske. Detta stämmer in på enklare slag av brottslighet, där det ganska lätt kan fastställas all del föreligger ett brott. I det moderna samhället förekommer del dock mycket komplicerade förfaranden, ibland inom eller under täckmantel av olika slags bolagskonstrukUoner, där man i början av en utredning endast har kännedom om en viss effekt. Ett exempel bland flera på detta är när det uppkommer misstanke om skallebedrägeri i en större verksamhet. Där kan det vara så all det råder oklarhet pä alla tre punkterna eller på någon eller några av dem. Det måste således göras antaganden om vad som egentligen har skett, hur förfarandet skall bedömas, inte minst från skatterättslig synpunkt, samt om vem som är att betrakta som gärningsman. I praxis torde del inte vara ovanligt all en person, som är misstänkt för skattebedrägeri, anhålls och häktas i inledningen av en fömndersökning på gmnd av kollusionsfara, varefter han försätts på fri fot, förundersökningen avslutas och åtal väcks. Därefter får målet vila i avvaktan på utgången av förvaltningsdomstolarnas prövning av skattefrågan.

Som utredaren har anfört måste, på gmnd av den abstraktionsnivå det här är fråga om, bedömningen alltid till slut bero på domarens fria skön. Lagstiftaren kan dock inte, när det gäller sä allvarliga ingrepp i den personliga friheten som häktning, slå sig till ro med att helt och hållet överlämna problemen till domarna ulan att ge dem en ordentlig vägledning för de ofta myckel svära avvägningama. Detta är nu av särskild vikt, eftersom dom-slolamas prövning av frågor om frihetsberövande kommer att ske på ett tidigare stadium än som f. n. är fallet och betydligt fler svårbedömda frågor kommer att dyka upp. Det är också av vikt för att åstadkomma en likformig rättstillämpning att domarna har tillräckliga principiella rikUinjer att gå efter vid sina prövningar. Utredaren har i delta sammanhang hänvisat till all åtalet lagts ned eller ogillats endast beträffande 2 % av samUiga häktade. Denna siffra synes vara mindre intressant för framtiden. Detta kommer fortsättningsvis inte att föreligga omkring en veckas utredningsresultat vid häktningsförhandlingen. Antalet anhållna personer som inte blivit lagförda har angivils Ull 21 % av det totala antalet för 1982. Detta är enligt min mening en betänkligt hög siffra som i vart fall ger anledning att framhålla del angelägna i en ordentlig analys av hur beviskraven bör hanleras i rättstillämpningen.

Jag har ingenting att erinra mot vad utredaren har anfört om brottet som kvalifikationsgmnd.

Sveriges domareförbund: Förbundet instämmer i utredarens ståndpunkt 167

att formuleringen "sannolika skäl" skall behållas som huvudregel för att Prop. 1986/87:112 ange brottsmisstankens styrka och att avgränsningen av de brott, vid vilka häktning skall kunna ske, skall hänföra sig till strafflalitudema för brottet.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredningens uppfattning när det gäller brottsmisstankens styrka alt kravet på sannolika skäl som villkor för häktning i normalfallet bör kvarstå och att skälig misstanke skall utgöra en tillräcklig misslankegrad vid s. k. utredningshäktning. När det gäller brottet som kvalifikationsgmnd bör också, enligt föreningens mening, som utredaren föreslagit, avgränsningen i princip hänföra sig till strafflalitudema. Utredaren har bl. a. undersökt fömtsättningama för att skapa en begränsningsregel som tar hänsyn till den förväntade påföljden men avstått från ett sådant förslag. Föreningen vill för sin del understryka alt svårigheterna att vid en häktningsförhandling bedöma påföljden kommer all bli väsentligt större med de korta tidsfrister som föreslagits. Som ytterligare argument mot en sådan metod vill föreningen erinra om att såväl polisen som åklagaren i princip nödgas göra samma bedömning av brottet som kvalifikationsgmnd vid gripandet resp. anhållningsbeslutet.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelningen ansluter sig till utredarens åsikt att formuleringen "sannolika skäl" bör bibehållas (med visst undantag). Det kan vara befogat att i motiven understryka att kortare tidsfrister inte får fresta till lägre krav på misstankens styrka än vad som nu gäller enligt rättspraxis.

Sveriges Villaägareförbund: Skäl för gripande, etc. har nära anknytning till tyngden av straffet för aktuell förmodad brottslighet liksom till all välgmndade förmodanden föreligger om brott och att den aktuella personen är förövaren. Sä bör det vara, men del får inte leda till att gripande, etc. blir sällsyntheter på gmnd av all de faktiskt avtjänade straffen i motsvarande fall blir allt kortare eller i stor utsträckning villkoras.

2.2 De särskilda häktningsgrundema

JK: Beträffande de särskilda häktningsgmnderna (avsnitt 9.4-9.6) har Utredaren förordat en viss skärpning av beviskravet genom att föreslå att det skall föreligga en "påtaglig risk" att den misstänkte flyr, försvårar Utredningen eller på nytt begår brott. Jag har i och för sig ingen erinran häremot även om jag är tveksam till om detta kan få någon nämnvärd praktisk betydelse. Det är dock en fördel att samma beviskrav skall gälla oavsett vilken särskild häktningsgmnd som åberopas.

I övrigt har utredaren inte funnit skäl att föreslå några förändringar beträffande tillämpningen av häklningsgmndema flyktfara och kollusionsfara. I fråga om recidivfara som grund för häktning har emellertid föreslagils skärpta regler i syfte att minska användningen av denna häktningsgmnd.

Jag är inte beredd alt acceptera förslaget härom. Enligt min bedömning
vore det mycket slötande om t. ex. en dokumenterad återfallsförbrytare
inte skulle kunna häktas om han gör sig skyldig Ull ett villainbrott tämligen
omgående efter det att han blivit frigiven frän straffverkställighet. Jag kan
helt ansluta mig Ull vad de sakkunniga ledamöterna Ljungwall och 168

Wranghult har anfört om förslaget i denna del. Proportionalitetsregeln i 24 Prop. 1986/87:112 kap. 3 § torde innebära tillräckliga garantier mot ätt häktning vid recidivfara sker i icke önskvärd omfattning.

RÅ: Som framgått av vad jag anfört inledningsvis ställer jag mig bakom införandet av en ny enhetlig utformning av beviskravet för de tre häktningsgmnderna flyklfara, kollusionsfara och recidivfara. Någon anledning att ha olika beviskrav för de olika häklningsgmndema finns enligt min mening inte. Genom uttrycket "påtaglig risk" markeras såsom utredningen framhållit klart att riskbedömningen skall ske med hänsyn till omstän-dighetema i del särskilda fallet och inte får vara slentrianmässig. Härigenom befästs den ordning som i stort redan torde ha etablerats i praxis.

Som jag tidigare framhållit anser jag inte att några inskränkningar bör göras i möjligheterna till häktning p. g. a. recidivfara utöver den som kan följa av att den nuvarande lokuUonen "anledning förekommer" byts ut mot det nyssnämnda enhetliga uttrycket "påtaglig risk" som beviskrav för fortsall brottslig verksamhet. Av underremissytlrandena framgår att utredningens förslag Ull nya regler för häktning i recidivfallen har mött ett kompakt motstånd bland åklagarna. Ett par underremissinstanser har tom karakteriserat utredningens förslag i denna del som stötande. Även de övriga är genomgående starkt kritiska. Också utredningens sakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult har i särskilt yttrande förklarat att förslaget såvitt gäller recidivfallen leder Ull stötande resultat och har, enligt min mening på goda gmnder, sammanfattningsvis gjort bedömningen att häktning på gmnd av recidivfara inte bör vara begränsad Ull vissa brottstyper utan bör kunna komma i fråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Bland bedömare med särskild erfarenhet av brottsbekämpande och brottsbeivrande verksamhet har sålunda förslaget rörande begränsning av utrymmet för häktning i recidivfallen väckt allvarliga betänkligheter. Reaktionen påminner här om den som mötte 1974 års häktningsutrednings förslag i motsvarande delar. Detta är inte särskilt överraskande eftersom förslagen till sina praktiska konsekvenser synes ha mycket gemensamt. När det gäller seriebroltslighel eller annan brottslighet som sker vanemässigt eller eljest i stor omfattning är det i praktiken mera undanlagsvis som en hel brottsseric avslöjas samtidigt. Oftast är del i stället så alt misstanke först uppkommer om ett enstaka brott eller ett fåtal brott. Som typexempel på fall där detta är vanligt kan nämnas bostadsinbrott. Först efter ett flertal återkommande ingripanden skulle i sådana fall, med den utformning häktningsreglerna fått i förslaget, häktning på gmnd av recidivfara kunna ske. Den brottsliga verksamhet som del varit angeläget att förhindra genom häktning skulle då behöva avvaktas innan ett frihetsberövande kan ske och detta oavsett hur stor återfallsrisken bedömts vara redan vid del första ingripandet. Vaije mdlankommande lagföring skulle därjämte tillskapa immunitet från häktning på gmnd av recidivfara för ytteriigare ett antal broHstillfällen. Den föreslagna möjligheten till häktning i fall dä den misstänkta brottsligheten är av "stor omfattning" framstår av anförda skäl inte som särskilt användbar i prakUken.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Som utredningen påpekar (s. 131) 169

sker be vis värderingen från olika utgångspunkter när det gäller de särskilda Prop. 1986/87:112 häktningsgmnderna. Att det ska föreligga en "påtaglig risk att" etc. torde vara ett alltför långtgående krav. Det räcker med lokuUonen "sannolikhet för" ...

Jag är starkt kritisk till tanken på att begränsa möjlighetema till häktning vid recidivfara. Del kommer att fä återverkningar pä samhällsskyddet. Jag vill i den här delen hänvisa till det särskilda yttrande, som utredningens sakkunniga, Folke Ljungwall och Hans Wranghult, avgivit. Jag instämmer helt i deras yttrande. Jag vill för egen del peka på följande. Det finns en mängd brott utanför vålds- och fridsbrottens område, som av brottsoffren upplevs lika integritetskränkande, lika oroande och lika starkt rädslefram-kallande, som ett våldsbrott. Jag kan nämna som exempel brott av typen lägenhetsinbrolt eller brott som stöld eller bedrägeri hos äldre, ofta ensamboende personer. Gärningsmännen är här ofta personer, som återkommer i brott och det är fråga om brottslingar med en viss specialisering. Det vore från samhällssynpunkl olyckligt om häktning inte skulle kunna ske enligt huvudregeln. Allernativreglerna som medger häktning vid misstanke om brott "av annan farlig art" eller "om brottsligheten är av stor omfattning" är inte utan vidare tillämpliga. Häktning bör kunna ske, oberoende av brottets art, vid sannolik recidivfara. Spärren mot häktning ska vara rekvisitet "sannolik risk att den misstänkte pä nytt begår brott av samma art", inte brottstypen i sig. Jag har i övrigt ingen erinran mot förslaget i denna dd.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: (24 kap. 1 § 1 stycket 1 p RB) Häktningsutredningens beskrivning av dagens tillämpning av häktningsgmnderna är, enligt min uppfattning, inte helt i överensstämmelse med verkligheten. Generellt sett tolkas rekvisitet "skäligen befaras" med återhållsamhet.

Under angivna omständigheter bör ifrågavarande rekvisit ej ändras till "påtaglig risk". Även om termen avses som en beskrivning av den konkreUsering som bör fordras i varje enskilt fall, kan ändringen, i strid med utredningens avsikter, leda till en avsevärd skärpning av fömtsättningama för häktning och anhållande och därigenom leda till ökade svårigheter i brottsbekämpningen.

(24 kap. 1 § 1 stycket 2 p RB) Det Ullstyrkes att beviskravet flyttas upp till samma nivå som vid flyktfara och kollusionsfara, men "påtaglig risk" bör i konsekvens med vad som sagts ovan under 24 kap. 1 § 1 stycket 1 p RB ändras Ull "skäligen kan befaras".

De s.k. traditionella brotten, bl.a. våldsbrottslighel, inbrottsstölder i
bostäder, bilar och på andra platser, butikstillgrepp och olika former av
bedrägerier mot privatpersoner vid försäljningsverksamhet, skadegö
relser, har ökat. Medborgarna har rätt att kräva effektiva motåtgärder. Det
bör till yttermera visso betonas att t. ex. ett bostadsinbrott innebär en
kraftig fridskränkning för den drabbade oavsett om något har tillgripits
eller ej. Det föreliggande förslaget innebär som det utformats, en alltför
långtgående inskränkning i möjligheten att effektivt och framgångsrikt
bekämpa just den vardagsbetonade brottsligheten. Vid utformningen av
bestämmelsen bör beaktas all del, som Folke Ljungwall och Hans 170

Wranghult påpekar i siu särskilda yttrande pä sid 201-202, redan idag Prop. 1986/87:112

inom ramen för gällande rätt i praxis pågår en utveckling mot att antalet

häktningar på grund av recidivfara begränsas. Genom att dämlöver, som

nämnts ovan, höja beviskravet till "skäligen befaras", samt genom den

proportionalitetsregel som föresläs införd i 24 kap. 3 § RB, begränsas

möjligheterna till tillämpning av recidivfara som häktningsgmnd på ett

effekUvl och ändamålsenligt sätt. En brotlskalalog, som i förslaget, blir

därvid överflödig och bestämmelsen kan i princip — med ovan nämnt

undantag - behälla dagens utformning.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Jag ansluter mig till det särskilda yttrande, som avgivits av Folke Ljungvall och Hans Wranghult, såvitt avser recidivfaran.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Någon bärande invändning kan inte göras mot skärpningen av beviskraven för de olika häklningsgmndema. Däremot ställer jag mig tveksam till begränsningen av häklningsmöjlighetema vid recidivfara till vissa typer av brott. Denna min betänklighet äskädliggöres väl av de synpunkter som pä ett övertygande sätt framförts i del av utredningens sakkunniga Ljungwall och Wranghult avgivna särskilda yttrandet. Om strängare krav på riskbedömningen när det gäller häktningsgmnderna och en uttrycklig proportionalitetsregel på föreslaget sätt införes, kan det säkert förväntas all utredningen och dess förslag kommer att leda till en mer observant och restriktivare Ullämpning med inriktning pä verkligt angelägna fall samt all den eftersträvade begränsningen av frihetsberövandena i recidivfallen därigenom åsladkommes. Utifrån övertygelsen att det även i framtiden kommer att vara nödvändigt alt kunna tillgripa effektiva personella tvångsmedel vid bekämpning av den vardags-betonade brottsligheten delar jag de sakkunnigas uppfattning att häktning på gmnd av recidivfara även fortsättningsvis bör få användas i fråga om alla typer av brott, för vilka straffet är fängelse i minst ett är.

Regionåklagarmyndigheten i Härnösand: I fråga om en väsentlig inskränkning av recidivfaran som häktningsgmnd vid förmögenhetsbrott av uppenbart broltsbenägna personer men utan all brottslighetens art och omfattning måhända kan i det enskilda fallet betecknas som särskilt farlig eller av stor omfattning, delar jag helt den uppfattning som Folke Ljungwall och Hans Wranghult angivit i särskilt yttrande.

För bekämpningen av de s. k. vardagsbrolten torde del bli förödande om notoriska återfallsförbrytare, ofta med missbmksproblem, inte genom frihetsberövande kan bli föremål för snabba och effektiva motåtgärder.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Beträffande de särskilda häkt
ningsskälen föreslår utredningen att dessa alltfort skall utgöras av flykt
fara, kollusionsfara och recidivfara. En nyhet är alt utredningen beträffan
de dessa föreslår ett nytt rekvisit — "påtaglig risk" — samt all recidivfaran
begränsas till vissa brottstyper (brott mot person) eller fall av brottslighet
av annan farlig art eller brottslighet av stor omfattning. Utredningen har
uttalat all man med sin formulering av beviskravet velat ge uttryck för att
risken för flyklfara etc. skall vara konkret med hänsyn Ull omständigheter
na i del enskilda fallet. Utredningen anger vidare all en ofta återkommande
kritik när del gäller tillämpningen av häktningsreglema har varit att dessa 171

Ullämpats alltför slentrianmässigt. Enligt min mening är det en självklarhet Prop. 1986/87:112
att en fråga om häktning och om del föreligger häktningsskäl allUd måste
avgöras vid en noggrann prövning av omständighetema i det enskilda fallet
sådana de framstår vid prövningstillfallet. Sådana är också kraven enligt
nu gällande ordning. Det är enligt min mening också helt klart att beviskra
vet inte får sättas för lågt beträffande de särskilda häktningsskälen. Om
ständighetema bör vara sädana att man vid prövningen finner att det
föreligger en konkret fara för flykt etc. Beviskravet får å andra sidan inte
heller sättas för högt så att del i praktiken blir nästan omöjligt att åstad
komma en häktning. Jag är inte övertygad om att begreppet "påtaglig risk"
är det som bäst uttrycker ett krav på konkret fara. Begreppet kan medföra
alt kraven ställs alltför höga. Enligt min mening kan det starkt ifrågasättas
om man alls behöver utmönstra begreppet "skäligen kan befaras" i delta
sammanhang. Humvida häktning skall ske i det konkreta fallet får slutligen
avgöras med en tillämpning av den proportionalitetsregel som utredningen
föreslär i RB 24:3. Enligt min mening är införandet av denna regel i
lagtexten tillräcklig för att åstadkomma en önskvärd uppstramning av
tillämpningen av reglema om anhållande och häktning. Utredningen före
slår vidare att häktning vid fall av recidivfara endast skall få ske i vissa
närmare angivna fall vilket innebär en inskränkning i förhållande till nu
gällande ordning. Utredningen anför att häktning på denna gmnd inte bör
ske när den befarade brottsligheten är av mindre allvarlig art utan häktning
bör endast komma i fråga för att skydda enskilda och samhället från
allvarlig brottslighet. Det har vidare anförts att då häktning i första hand
skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel och inte en kriminalpolitisk
åtgärd, är det inte i första hand genom anhållande och häktning som
samhället skall skydda sig mot vissa lagöverträdare och försöka hindra
dem från att begå nya brott. Jag kan hålla med om detta så långt man
inskränker sig till att betrakta endast brottslingen själv. Med den begräns
ning av möjligheterna till häktning som utredningen föreslår i dessa fall,
kommer emellertid många brott, som utgör allvarliga angrepp mot den
enskilde att falla utanför ramen för möjlig häktning. Situationen kommer
alt bli sådan att man inte ens när omständigheterna är sådana att man med
praktiskt tagen intill visshet gränsande sannolikhet kan fömtse att en
person som gripits för ett brott, genast kommer att begå nya brott, exem
pelvis bilstöld, lägenhetsinbrolt etc, om han försätts på fri fot, kan för
hindra detta genom ett beslut om anhållande. Den som utsätts för ett
sådant brott tycker nog inte all brottet är mindre allvarligt och det är en
klen tröst för honom att avsaknaden av möjligheter att bereda honom
skydd i detta fall har sin gmnd i ett filosofiskt resonemang om vad som är
straffprocessuella tvångsmedel respektive kriminalpolitiska åtgärder och
om hur sädana instmment skall användas. Vad det här är fråga om är
naturligtvis att tillse, att samhället har resurser och medel att bereda den
enskilde skydd i situationer då det framstår som helt naturligt att ett sådant
skydd ges. Även om en brottsling av nyss skisserade slag i första hand
skall behandlas och återföras till ett laglydigt leveme genom kriminalpoli
tiska åtgärder får samhällsapparaien inte ställa sig utan praktisk möjlighet
att ingripa i akuta skeden om nu detta är nödvändigt av andra skäl. Man 172

måste ha klart för sig alt polisen är den instans i samhället som många Prop. 1986/87:112 gånger kommer i den första kontakten med missförhållanden av olika slag även om det inte primärt tillkommer polisen att åtgärda dessa. När det rör sig om förhållanden som har sin gmnd i brottsliga förfaranden är del emellertid ett oavvisligt krav att polisen bereds rimliga möjligheter alt agera pä ett sätt som ger skydd ål andra och som förhindrar ytterligare brott till dess en mer akut situation har relts upp och evenluelh andra instanser såsom kriminalvården eller sociala myndigheter har kunnat kopplats in pä fallet. Enligt min mening bör därför möjligheten till anhållande och häktning på grund av recidivfara kvarstå för all brottslighet som faller inom den allmänna ramen som är uppställd för häktning. Humvida detta sedan skall ske i det konkreta fallet får avgöras mot bakgmnd av den föreslagna proportionalitetsregeln.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag avstyrker den föreslagna begränsningen av recidivfara som gmnd för häktning. På denna punkt instämmer jag i vad Ljungwall och Wranghult anfört i sin reserva-Uon. Jag vill särskilt framhålla att eft krav på aft den aktuella brottsligheten skall vara av stor omfattning kommer aft medföra att t. ex. den som vid flera Ullfallen tidigare dömts för inbrottsstöld ånyo gör sig skyldig till ett sådant brott kort lid efter del han villkoriigt frigivils och genast avslöjas, inte kan häktas hur påtaglig risken för återfall än är. Om han strax återfaller igen skulle han fortfarande inte kunna häktas eftersom två inbrotts-stölder knappast kan anses vara brottslighet av stor omfattning. För mig framstår det som orimligt att brottsbekämpning skall vara tvingad Ull en sådan passivitet. Som ett annat exempel på följderna av de föreslagna reglema kan anföras, alt dessa inte torde medge häktning vid överträdelse av näringsförbud om inte annan gmnd än fortsatt brottslig verksamhet kan åberopas som gmnd för ett frihetsberövande.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Jag finner ej heller anledning att rikta invändningar i och för sig mot förslaget alt införa ett gemensamt beviskrav i fråga om de särskilda häktningsgmndemas förekomst. Utredningsmannen föreslår därvid att detta skall formuleras så att påtaglig risk för aktuell häktningsgmnd skall föreligga. Enligt min uppfattning kommer detta ordval - oavsett vad som sägs i förslaget - att leda till en skärpning av de beviskrav som uppreses för att leda till beslut om häktning. En sådan skärpning synes omotiverad, detta särskilt med hänsyn Ull det statistiska materialet i utredningen vilket entydigt pekar på all den nuvarande skrivningen tillämpas med betydande försiktighet och omsorg. Den föreslagna lokutionen skulle möjligen kunna accepteras därest man i stället underlät att inskränka häktningsmöjligheterna vid risk för fortsatt brottslig verksamhet på det ingripande sätt som föreslagits och vartill jag senare återkommer. Redan genom att införa krav på en påtaglig risk i det särskilda fallet uppnår man i så fall en tillräcklig skärpning i dessa fall.

Utredningsförslaget i fråga om inskränkningar då recidivfara utgör skäl
för häktning är stötande. Det särskilda yttrande som avgivits av utred
ningssakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult biträdes av mig.
Denna högfrekvenla typ av brottslighet kostar samhället betydande belopp
(om än fördelade på olika kostnadsbärare), varför del från samhällsekono- 173

misk synpunkt förefaller föga välbetänkt att pä ett så genomgripande sätt Prop. 1986/87:112 försämra möjlighetema att beivra den. Det resultat vid avvägningen mellan den brottsliges intressen kontra den brotlsdrabbades till vilket utredningsförslaget leder är inte rimligt. Det strider dessutom mot de intentioner som i andra sammanhang uttalats i fråga om både resurstilldelning och resursfördelning vid brottsbekämpningen. Jag vill i detta sammanhang också avvisa utredningens resonemang om all de aktuella brottslingarna i mänga fall kan åläggas rannsakningsövervakning som ersättning för den borttagna häktningsmöjlighelen. Med tanke på det kvalificerade klientel som avses, förefaller detta medföra en onödig och kostsam omgång. Del finns gmndad anledning alt befara all övervakningen inte kommer att fungera på avsett sätt varför häktning åter blir aktuell efter någon tid, under mellantiden har ytterligare brott sannolikt tillkommit, vilka utöver nya brottsoffer även medför all utredningsarbetet betungas och fördyras.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Flyklfara

Beträffande häktningsgmnden flyklfara uttalar utredningen (sid. 130) att "häktning inte får ske för att tillgodose myndighetemas och domstolamas i och för sig berättigade intresse av alt kunna nå även personer som lever under oordnade sociala förhållanden och försäkra sig om deras inställelse vid rättegäng". Liknande argument framfördes i betänkandet (SOU 1977:50) angående översyn av häktningsbestämmelsema. I denna utredning föreslogs att undanhållandet skulle vara av viss varaktighet innan del skulle få utgöra häktningsgmnd. Som åklagarmyndigheten i yttrande till riksåklagaren då anförde torde effeklivitetssträvandena inom rättsväsendet inte gagnas av alt man i större utsträckning än tidigare underlättar för misstänkta personer att undandra sig det rättsliga förfarandet. Den nu föreliggande utredningen har med anledning av remisskritiken avstått från att föreslå ett varaktighelsrekvisil. Istället anser utredningen att beviskravet för risken för flykt bör skärpas. Detta skall ske genom att den nuvarande gmnden "skäligen kan befaras" ändras Ull "påtaglig risk". Utredningen anser all därmed uttryckes ett strängare krav, vilket skall förhindra att flyklfara slentrianmässigt användes som häktningsgmnd. Det av utredningen presenterade staUstiska materialet ger emellertid knappast gmnd för något antagande att domstolarna skulle Ullämpa flyklfarerekvisitet slentrianmässigt. Den inskränkning som utredningen föreslår vad gäller häktning vid flyklfara synes som gmnd främst ha ett allmänt önskemål om färre frihetsberövanden. En skärpning av rekvisiten enligt förslaget skulle leda till att antalet avvikanden och undanhållanden ökar. Följderna därav blir sämre effekUvitet och ökade kostnader. Lagändring bör därför ej ske.

Kollusionsfara

Även beträffande detta rekvisit har utredningen föreslagit en skärpning

genom att "påtaglig risk" skall föreligga. I likhet med vad utredningen här

anför (sid. 133) kan jag inte se att den språkliga ändringen innebär någon

större förändring i förhållande till gällande rätt. Jag anser därför att det

saknas skäl att genomföra den föreslagna ändringen. 174

Recidivfara Prop. 1986/87:112

Den främsta möjligheten att minska antalet häktningar anser utredningen föreligga vid häktningsgrunden recidivfara. Denna uppfattning framförde även utredningen i 1977 års belänkande. Då föreslogs att häktning vid recidivfara skulle kunna ske endast om det var oundgängligen nödvändigt, samt föreslogs också högre straffminimum som fömtsättning. Del nu framlagda förslaget innefattar inte någon höjning av slraffminimum som förutsättning för häktning vid recidivfara. Däremot skall sådan häktning endast kunna ske vid vissa uppräknade typbrott samt om det finns "påtaglig risk" att den misstänkte pä nytt begär brott av samma art.

Utredningen uttalar alt recidivhäktningens huvudsakliga syfte är individualpreventivt och kriminalpolitiskt. Därmed anser utredningen aft häktningsgmnden recidivfara är systemfrämmande, vilket skulle tala för en restriktiv tillämpning. Utredaren anför att del inte är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot vanebrottslingarna och försöka hindra dem från alt begå nya brott. Några förslag Ull hur detta på annat sätt skall ske lämnas dock ej av utredningen. Jag har liten förståelse för denna typ av teoretiserande. Som utredaren anför är det oundgängligen nödvändigt att samhället har något redskap för att bereda medborgarna skydd till liv och egendom. Det är detta skydd i form av anhållande och häktning som nu föresläs kraftigt minskat. Utredningen uttalar alt vid de brott som inte upptas som särskilda undanlag de processekonomiska och sociala motiven bör träda i bakgmnden, något som står i stark kontrast Ull uttalanden från statsmakterna om att kampen mot den s. k. vardagsbrottsligheten skall intensifieras.

De brottstyper som skall kunna föranleda häktning vid recidivfara är
brott riktade mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art.
Mot detta finns i och för sig ingen invändning. Vidare skall häktning kunna
ske dä brottsligheten är av stor omfattning. Jag vill dä peka på all det ofta
först efter vidlyftiga utredningsålgärder går att binda den misstänkte vid
omfattande brottslighet. Inte sällan sker gripande - anhållande efter ett
eller ett fåtal kända brott. Omfattningen av ytteriigare brottslighet kan i
detta inledningsskede många gånger inte bedömas. Det föreslagna rekvisi
tet framstår som teoreUskt och är föga ägnat för praktisk användning.
Därtill anför utredningen att rekvisitet "brottslighet av stor omfattning"
endast skall avse brott för vilka den misstänkte ännu inte lagförts. Konse
kvenserna av detta har utredningen själv utvecklat (sid. 135). De föreslag
na begränsningarna kan enligt utredningen "i någon mån inverka på effek
tiviteten i bekämpningen av de mera vardagsbetonade brotten". I själva
verket skulle förslaget i denna del medföra en helt oacceptabel brist på
möjligheter för samhället att hindra vanebroltslingarnas verksamhet vad
gäller t. ex. stölder och bedrägerier och medföra en drasUsk minskning av
skyddet för medborgarna. Utredningen har enligt min mening inte kunnat
visa något godtagbart skäl att på eft sådant sätt inskränka möjligheterna att
förhindra pågående vanemässig brottslighet. Inte heller föreligger, vilket
kommer att beröras nedan, något användbart alternativ till häktning i dessa
fall. En sådan uppgivenhet gentemot de vanemässigt kriminaliserade mås
te betraktas som stötande och kan inte godtas. 175

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: De speciella häkl- Prop. 1986/87:112 ningsskälen föreslås ändrade. Beträffande flyktfaran föreslår utredningen att det skall finnas påtaglig risk för avvikande. Vad som menas med påtaglig risk anges icke närmare och är måhända svårt att definiera. Det är ändock uppenbart att man lätt får bevisproblem och i och med detta måste alltså utredningen inriktas på att fastställa om det föreligger en påtaglig risk.

Utredningen föreslår att häktningsskälet recidivfara skall få tillämpas endast vid våldsbrott och vissa grövre former av andra brott samt vid tillfällen när brottet präglats av avancerad teknik, planering eller syslema-Uk. Utanför faller uppenbarligen vardagstjuven, vilken försörjer sig på brott och begår flera brott i veckan. Här rör det sig ingalunda om planerade eller raffinerat utförda gärningar. Våra bostäder är numera obevakade under kontorstid och någon större försiktighet eller teknik krävs inte från gärningsmännens sida. På sid. 135 skriver utredningen, att sådana brott "inte innebär några påtagliga risker för allvarligare skador för samhället eller enskilda". Den som regelbundet träffar offren för sådan brottslighet kan ingalunda dela denna i milt tycke oriktiga synpunkt. Ett inbrott upplevs mycket ofta som en grov inlegrilelskränkning. Vårt påföljdssystem är dessutom sådant, att begås ett större antal brott så påverkar varje därefter Ullkommel brott påföljden endast i obetydlig utsträckning. Reglerna för åtalsunderlåtelse har dessutom ändrats så, alt man inte ens skall behöva utreda dem. Det är orimligt om man inte ens tillfälligt får stoppa sådan verksamhet med häktning. I utredningen anger man som ett exempel, alt en person, som dömts upprepade gånger för viss brottslighet, mer eller mindre direkt efter senaste straffels avtjänande begår nytt brott av samma slag. All inte få tillgripa häktning i ett sådant fall är en orimlig kriminalpolitik.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Den föreslagna inskränkningen av den särskilda häktningsgrunden recidivfara innebär en klar försämring av samhällsskyddet gentemot vanebrottslingarna (vilka förorsakar en stor del av främst förmögenhetsbrotten) och bör därför ej genomföras. Att förhindra att sådana brottslingar genom snara återfall ytterligare fixeras i brott är nalurligen Ull gagn för dessa.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Att skriva in "påtaglig" risk innebär enbart en kodifiering av nuvarande praxis. Den ändring jag vill motsätta mig, är att sä starkt minska möjligheterna till häktning vid recidivfara. 24 kap. 1 § RB måste skrivas om så, att häktning vid recidiv tillåls om påföljden kan antas bli fängelse eller sluten psykiatrisk vård.

Åklagarmyndigheten i Sala åklagardistrikt: Då det gäller recidivfaran delar vi helt Folke Ljungvalls och Hans Wranghults åsikter som de framfört i särskilt yttrande. Ja, vi finner del rent av horribelt att ändra på fömtsättningama för häktning av våra "grätjuvar". Del kommer att bli en kraftig reaktion frän hela svenska folket om inte våra vanliga tjuvar frihels-berövas omedelbart sedan de belagts med nya brott mot allmän och enskild egendom.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Utredningens restrik
tiva förslag skulle bli förödande för möjligheten att bekämpa allvarlig 176

vardagsbrottslighet. Av exemplet på sid. 135 sista stycket jämfört med vad Prop. 1986/87:112 tidigare sagts skulle alltså åklagaren få lägga brottsanmälningarna pä hög tills det kunde sägas att den misstänkta brottsligheten var omfattande. Först dä skulle kvarhållande och häktning kunna aktualiseras.' ■

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Det nya uttrycket "påtaglig risk" torde i praktiken knappast få annat innehåll än det idag gällande begreppet "skäligen kan befaras". Vidare är det tillfredsställande att de särskilda häktningsförutsättningarna enligt 24 kap. 2 § föresläs vara kvar.

Häktningsgmnden vid recidivfara föresläs ändrad så att utrymmet för användning av den grunden begränsas betydligt. Delta förslag är minst sagt betänkligt. Jag delar helt de synpunkter på förslaget som reservanterna Ljungvall och Wranghult framför.

Åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt: Som häktningsgmnd bör som hittills recidivfara kvarstå. Det är absolut nödvändigt att kunna häkta den som upprepade gånger begår även mindre förmögenhetsbrott. Utredningens förslag innebär exempelvis att den som erkänner brott undgår häktning om han inte på fri fot kan försvåra utredningen eller avvika.

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker att det för häktning skall krävas alt det föreligger "påtaglig risk" för att den misstänkte undandrar sig lagföring, försvårar utredningen eller återfaller i brott. Den skärpning av förutsättningarna för häktning som förslaget på denna punkt innebär bör kunna godtagas.

De nu berörda förslagen innebär en inte obetydlig skärpning av de legala häktningsförutsättningarna. Mot den bakgmnden kan hovrätten inte finna att en särreglering i restriktiv riktning av häktningsgrunden recidivfara är motiverad. Utredningen är medveten om att en begränsning av häktningsmöjligheterna på föreslaget sätt kan inverka på effektiviteten i kampen mot de mera vardagsbetonade brotten. Enligt hovrättens mening har utredningen på denna punkt i alltför hög grad gett principiella synpunkter företräde framför allmänhetens berättigade krav på effektiva åtgärder mot vardagsbrotten. Det kommer säkert att framstå som stötande om den som har dömts till fängelsestraff ett flertal gånger och som efter villkorlig frigivning visas ha förövat ytterligare några inbrottsstölder inte skall kunna häktas, därför att brotten inte kan anses vara "av farlig art" och ännu inte heller kan anses ha förekommit "i stor omfattning". Därmed blir del möjligt för den frigivne att fortsätta att begå brott och att, vilket ofta blir fallet, i accelererad takt missbruka alkohol eller narkotika. Både för samhället och den misstänkte är det i sådana fall lämpligast att brotts- och missbmkskur-van bryts genom ett frihelsingripande.

Hovrätten ansluter sig således i denna fråga till vad som anförs i det särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Hovrätten förordar att bestämmelserna om häktning på gmnd av recidivfara samordnas med vad som enligt förslaget skall gälla för de båda övriga häktningsgmnderna. Om utredningsförslaget likväl läggs till grund för lagstiftning, bör av motiven klart framgå, när brottsligheten skall anses vara av "stor omfattning".

Hovrätten över Skåne och Blekinge: När det gäller de särskilda häkl- 177

12 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 112

ningsgmnderna flyklfara, kollusionsfara och recidivfara föreslär utred- Prop. 1986/87:112 ningen att ett enhetligt beviskrav införs. I stället för rekvisitet "att det skäligen kan befaras" respektive "att anledning förekommer" skall krävas att del föreligger "påtaglig risk". Detta avses innebära en skärpning av de nu gällande kraven på särskild häktningsgmnd och samtidigt i lagtexten ange att risken skall vara av konkret natur. Huruvida denna ändrade terminologi i praktiken innebär en skärpning av rekvisiten är oklart. Hov-rätlen vill dock inte motsätta sig ändringen. Att samma uttryck användes för alla tre häktningsgmnderna kan tjäna klarhetens syfte. Emellertid framgår inte klart av lagförslaget att "påtaglig risk" gäller också för kollusionsfara. Detta bör kanske tilläggas i lagtexten.

Speciellt beträffande den särskilda häktningsgmnden recidivfara är del enligt förslaget angelägel alt begränsa häktningsanvändningen. 1974 års häktningsutredning föreslog att häktning på denna gmnd skulle få ske endast för brott med straff på fyra år eller mera i straffskalan. Den nu föreslagna formuleringen är mindre långtgående än den tidigare föreslagna skärpningen av kraven för häktning pä gmnd av recidivfara. Den omständigheten att förmögenhetsbrotten inte nämns i paragrafen bör enligt hovrättens mening inte utesluta att t. ex. vanemässiga inbrotlsstölder och mer eller mindre systematiskt inträngande hos åldringar omfattas av regeln. Detta bör komma till uttryck i exemplifieringen i förarbetena. Med den föreslagna utformningen ges utrymme för en individuell bedömning. Alt vid bedömningen av om risk för fortsalt brottslig verksamhet föreligger bortse från brottslighet av likartat slag som den misstänkte tidigare dömts för synes vara svårt. Hovrätten instämmer dock i kritiken av en praxis som går ut på att slentrianmässigt anse recidivfara föreligga då den misstänktes kriminalregister upptar en omfattande brottslighet. Vad som nu sagts gäller också vid bedömningen om man skärper kravet till att påtaglig risk föreligger för fortsatt brottslig verksamhet.

Stockholms tingsrätt: Vad gäller de särskilda häklningsskälen flykt-,
kollusions- och recidivfara ställer sig tingsrätten bakom förslaget såvitt
gäller fiykt- och kollusionsfara . För häktning på gmnd av flyklfara krävs
enligt nuvarande regler, alt "del skäligen kan befaras" att den misstänkte
avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Samma
beviskrav gäller för häktning på grund av kollusionsfara. Fömtsättning för
häktning på gmnd av risk för fortsatt brottslig verksamhet är all "anled
ning förekommer" alt den misstänkte begår nya brott. De olika beviskra
ven torde av domstolama tolkas och tillämpas på i princip samma sätt. Mot
denna bakgmnd finner tingsrätten del vara välbetänkt att utforma lagtex
ten så, att även formellt ett enhetligt beviskrav för de tre häktningsgmn
derna ställs upp. Den föreslagna lokutionen "påtaglig risk" tillgodoser väl
önskemålet om att risken för flykt etc skall vara konkret med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. I sammanhanget kan nämnas att
uttrycket "påtaglig risk" kommit till användning i 26 kap. 7 § 1 st brotts
balken när det gäller villkorlig frigivning för den som dömts Ull ett längre
frihetsstraff för särskilt allvarlig brottslighet, som har riktats sig mot eller
medfört fara för liv eller hälsa, och fara bedöms föreligga att han efter
frigivningen begår brott av samma slag. 178

Vad som har sagts nu senast knyter an till hur häktningsgmnden recidiv- Prop. 1986/87:112 fara närmare bör utformas. I dag fömtsätts för häktning att "anledning förekommer att" den misstänkte "fortsätter sin brottsliga verksamhet". Utredningsmannen föreslår en skärpning av fömtsättningama på del sättet att, fömtom att uttrycket "påtaglig risk" får ersätta "anledning förekommer", nuvarande möjlighet till häktning begränsas genom kravet alt åtgärden skall vara nödvändig för att förhindra sådan fortsatt brottslighet, som riktat sig mot annans liv, hälsa, eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning. En bestämmelse med denna innebörd finns i 24 kap. 1 § första stycket 2 förslaget Ull ändrad lydelse av RB.

I motiven (s. 135) framhålls, att en utgångspunkt vid bedömningen av brottsligheten i dessa fall skall vara, alt de sociala och processekonomiska motiven bör träda i bakgmnden och häktning komma i fråga endast för att skydda enskilda och samhället från allvarlig brottslighet. Vidare fömtsätter den föreslagna regeln alt den misstänkte ännu inte lagförts för brottsligheten. Den som dömts för flera förmögenhetsbrott och därefter gör sig skyldig till ytterligare brott, kanske omedelbart efter straffverkställighet, skall inte ulan vidare kunna häktas enligt bestämmelsen även om det finns risk för alt han skall begå ytterligare brott.

Enligt tingsrättens mening blir möjligheten till häktning vid recidivfara enligt förslaget för snäv. Som framhålls i betänkandet (s. 133) är denna häklningsgmnds nuvarande huvudsakliga syfte individualpreventiv och kriminalpolitiskt. Häktningsgrunden tillgrips inte sällan för alt bryta en pågående broltsperiod ofta bottnande i drogmissbmk, som finansieras genom stölder och andra förmögenhetsbrott av i och för sig okomplicerad beskaffenhet. Man kan där inte säga att brottsligheten är satt i system eller på annat sätt av stor omfattning. Även om institutet rannsakningsövervakning skall kunna tillgripas i den angivna situationen anser tingsrätten, att också möjligheten Ull häktning bör stå kvar. Enligt tingsrättens erfarenhet är häktning nämligen många gånger det enda realistiska alternativet för att bryta en brottsperiod av detta slag. Även samhällsskyddet talar för att häktning skall kunna tillgripas i dessa fall. Härtill kommer att allmänhetens förtroende för de rättsvårdande myndigheternas förmåga att upprätthålla rättsordningen kan rubbas med en regel, som inte Ullåter häktning för den mer "vardagsbetonade" brottsligheten. Vidare finns risk för alt polis och åklagare uppfattar sitt arbete som meningslöst ifall man tvingas alt släppa en misstänkt, som man mer eller mindre vet inom en snar framtid kommer att gripas för nya brott av samma slag.

Tingsrätten vill inte heller ställa sig bakom en regel, där häktning inte
utan vidare kan ske med hänsyn till tidigare lagförda brott. Alt frigöra sig
från den misstänktes tidigare brottslighet låter sig svårligen göras och
tingsrätten är övertygad om alt domstolarna även i fortsättningen tar
hänsyn till den misstänktes antecedentia sådant detta kommit till ullryck i
kriminalregistret. Med hänsyn till vad som sagts ovan anser tingsrätten att
häktningsgmnden recidivfara bör finnas kvar väsentligen oförändrad. Ge
nom den nya lokutionen "påtaglig risk" sker ju ändå en viss höjning av
häklningströskeln i förhållande till vad som gäller nu. Utredningsmannens
förslag medför enligt tingsrättens mening sammanfattningsvis att sam- 179

hällsskyddet försämras, att allmänhetens förtroende för myndigheternas Prop. 1986/87:112 förmåga att beivra brott kan mbbas negativt och all effektiviteten i brottsbekämpningen minskar på ett inte godtagbart sätt.

Södra Roslags tingsrätt: Angående häktningsskälen "flyktfara" och "kollusionsfara" innebär förslaget snarare en precisering av rådande praxis än någon förändring i sak. Vi godtar därför förslaget att uttrycket "påtaglig risk" införs som beviskrav.

Däremot finns det skäl till invändningar mot utredningens förslag Ull skärpning av kraven för häktning vid recidivfara. Förslaget grundas i denna del på direktiven att antalet häktningar totalt skall nedbringas, men löser inte det av oss antydda problemet med obefogade anhållanden och häktningar. Antalet häktningar är en produkt av brottsutvecklingen i samhället. Brottsbalksbrotten har under det senaste året ökat med sex procent och förmögenhetsbrolten, 75 % av alla brott, ökar mest. Förslaget tar också sikte på de allra vanligaste förmögenhetsbrotten, vid vilka återfallsrisken erfarenhetsmässigt är mycket hög. Vi anser att utredningsmannen inte tillräckligt beaktat behovet av skydd mot återfall i förmögenhetsbrott till förmån för mera individualpreventivt färgade hänsyn. Halvlidsfrigiv-ningen har inneburit att återfallsbroltslingar ofta släpps ut från fängelset kort tid efter domen. Brottsstatistiken visar att riskerna är mycket stora att dessa begår nya brott av typen villa- eller lägenhetsinbrott, bilstölder, tillgrepp ur parkerade bilar och butiksstölder. Mot sådan kriminalitet har samhället svårt all skydda sig. En annan kategori som erfarenhetsmässigt är mycket brottsbenägen är personer som finansierar narkotikamissbmk o.d. med olika former av "vardagskriminalitet". Pä gmnd av den låga uppklarningsprocenlen vid sådan brottslighet vågar man på goda grunder anta att om en återfallsbroltsling ertappas med exempelvis ett lägenhetsinbrott, delta normall inte kan antas vara en enstaka företeelse. Ofta kan säkert flyktfara kunna konstateras, men det effektivaste sättet alt stoppa seriebrottslighet torde vara häktning. Samhället bör inte avhända sig häktningsvapnet i dessa situaUoner. Utredningsmannen har i vart fall inte lyckats övertyga oss om att förslaget om störte restriktivitet med häktningar på gmnd av recidivfara är genomtänkt och välgmndat. Rannsakningsövervakning, som föreslås utgöra något slags skyddsnät när häktning inte kan tillgripas vid återfall (25 kap. 1 § andra stycket) kan inte anses vara ett realistiskt alternativ till häktning vid återfall annat än i begränsad omfattning. Vi instämmer alltså i huvudsak i reservanterna Ljungwalls och Wranghults synpunkter. Därtill vill vi framhålla alt avgränsningen av kategorierna brottslighet av "farlig art" eller "stor omfattning" är alltför vag för att kunna användas i den praktiska rättstillämpningen. Vi anser alltså att recidivgmnden bör behållas som häklningsskäl ungefär i samma omfattning som enligt gällande rätt.

Göteborgs tingsrätt:

Flyktfara

När del gäller tolkningen av de båda beviskraven "skäligen kan befaras"

och "anledning förekommer" torde närmare ledning visserligen kunna

hämtas ur rådande rättspraxis, men tingsrätten delar ändå uppfattningen 180

att innebörden kan förefalla oklar och att fråga kan uppslå hur beviskraven Prop. 1986/87:112 förhäller sig till varandra. Del finns därför skäl att skapa ett enhetligt beviskrav för samtliga häklningsgrunder, i syfte att både förtydliga rättsläget och underlätta tillämpningen. .

Tingsrätten anser inte att utredningen ger belägg för synpunkten att häktningsreglema tillämpas alltför slentrianmässigt. Icke desto mindre förefaller det lämpligt med en formulering av beviskravet så att det framgår att risken för t. ex. flykt skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Uttrycket "påtaglig risk" motsvarar väl detta krav.

Beträffande påståendet att denna häktningsgmnd har en social slagsida är det förmodligen svårt att helt undvika den effekten. En person som saknar bostad och arbete har ju lättare att hålla sig undan än den som lever under mer ordnade och etablerade sociala förhållanden. Även med betoning av omständigheterna i det särskilda fallet är det därför troligt att risken för flykt fortfarande oftare framstår som påtaglig beträffande den socialt utslagne än andra personer.

Kollusionsfara

Häktning pä gmnd av risk för att den misstänkte försvårar utredningen av medmisstänktas brott är såsom utredningen framhållit helt främmande för svensk rätt. Särskilt hänsynen till den misstänktes personliga integritet och den allmänna strävan att såvitt möjligt begränsa frihetsberövande tvångsmedel medför alt de fördelar som en ändring av lagsUflningen härvidlag sannolikt skulle innebära för bekämpningen av den organiserade brottsligheten inte kan tillmätas någon avgörande betydelse. Någon ändring bör alltså ej komma i fråga.

Såsom anförts ovan under föregående mbrik tillstyrker tingsrätten att ett enhetligt beviskrav beträffande de särskilda häktningsgmnderna införs och alt detta får formuleringen "påtaglig risk". Del bör emellertid på ett klarare sätt framgå av lagtexten alt påtaglig risk krävs inte bara för flyklfara utan även för kollusionsfara.

Liksom utredningen anser tingsrätten inte att formuleringen innebär några avgörande förändringar i förhällande till vad som gäller idag i fråga om kollusionsregelns prakUska tillämpning. Några avgörande förändringar är inte heller önskvärda.

Recidivfara

Tingsrätten motsätter sig förslaget att begränsa möjligheterna Ull häktning
på gmnd av fara för fortsall brottslig verksamhet. Tingsrätten ansluter sig
istället till de synpunkter Folke Ljungwall och Hans Wranghult anfört i sitt
särskilda yttrande. Denna ståndpunkt bedömer tingsrätten vara mer realis
tisk och slå i bättre samklang med det allmänna rättsmedvetandet. I
sammanhanget bör särskilt framhållas att redan förslagen om kortare tids
frister, högre tröskel i fråga om risken för fortsatt brottslighet och propor-
Uonalilelsregeln kan förväntas medföra begränsningar av häktningar på
grund av recidivfara. Ytterligare begränsningar skulle inte vara Ull fördel
för rättssamhället. 181

För att undvika en ojämn rättstillämpning bör i vart fall en annan Prop. 1986/87:112 formulering än "annan farlig art" väljas för all ange begränsningskriteriet i fråga om häktning pä gmnd av recidivfara. Lagtexten bör vara formulerad sä alt den på ett klarare sätt anger vid vilka brott häktning får tillgripas.

Däremot delar tingsrätten utredningens åsikt att reddivregdn i fortsättningen bör formuleras så att det klart framgår att det skall föreligga fara för likartad brottslighet. Likaså alt det även beträffande denna häktningsgrund skall vara fråga om "påtaglig risk".

Luleå tingsrätt: Tingsrätten instämmer i utredarens förslag om skärpning av beviskravet för fara för flykt, kollusion och fortsalt brottslighet.

Tingsrätten ansluter sig i huvudsak till vad som anförs i det särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Tingsrätten delar alltså bedömningen att häktning på grund av recidivfara inte bör vara begränsad Ull vissa brottstyper utan kunna komma ifråga vid vaije typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. TingsräUen avstyrker alltså utredarens förslag i denna del.

Domstolsverket: Förslaget att begränsa möjligheterna att tillgripa häktning på gmnd av recidivfara kan - om det genomförs - antagas medföra negativa konsekvenser för bekämpningen av framförallt förmögenhets-brotten. Utredningen har i någon mån sökt mildra dessa konsekvenser dels på så sätt alt häktning skall kunna ske i de fall brottsligheten är av stor omfattning, dels genom tillskapandet av ett nytt häktningsalternativ, den s.k. rannsakningsövervakningen. Om rannsakningsövervakningen kunde fömtses bli ett användbart alternativ till häktning är DV överens med utredaren att häktningsfömtsättningarna vid recidivfara kan begränsas på del föreslagna sättet. Som även framgår längre fram ifrågasätter DV dock om inte utredaren har knuUt alltför stora förhoppningar till rannsakningsövervakningen, åtminstone pä det sätt den föresläs bli utformad. Man kan således hysa farhågor för att en stor del av dem som i dag häktas på gmnd av recidivfara, sedan de gjort sig skyldiga till ett eller flera förmögenhetsbrott, inte kommer att rätta sig efter de villkor som knyts till en övervakning ulan i stället fortsätter med sin brottsliga verksamhet. Just när del gäller kategorien återfallsförbrytare är DV tveksam till om inte den föreslagna begränsningen är alltför långtgående. Å andra sidan har DV förståelse för svärighetema att i lagtexten mer i detalj ange de brott vid vilka häktning på grund av recidivfara får ske. DV vill ändock förorda att häktningsfömtsättningarna beträffande recidivfara formuleras så att häktning, särskilt vid fall av upprepad brottslighet, skall kunna ske i något Större utsträckning än vad som föreslagits.

Lars Bentelius, domstolsverket är av skiljaktig mening och tillstyrker att häktningsfömtsättningarna i recidivfallen ändras helt i enlighet med utredningens förslag.

RPS: RPS är starkt kritisk till förslaget om att inskränka möjlighetema att häkta vid risk för fortsall brottslighet och ansluter sig därvid till de synpunkter, som framförts av utredningens sakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult i bilaga till betänkandet. Till utvecklande av sina synpunkter får RPS anföra följande.

I utredningsförslaget åberopas ingen ulredningsdokumentalion Ull stöd 182

för att det finns något behov av den föreslagna inskränkningen. Utredning- Prop. 1986/87:112

en anför visserligen alt lagmmmets nuvarande' betydelse i praktiken har

kommit att fylla processekonomiska behov snarare än att tillgodose de

skyddsaspekter som lagstiftare avsett (s. 133). Enligt RPS:s mening saknas

dock fog för detta påstående, som inte stöds av något ulredniiigsmaterial.

Inte heller stöds förslaget av den i betänkandet presenterade statistiken,

som tvärtom utvisar att den aktuella häktningsgmnden åberopats i allt

mindre utsträckning i åklagarnas anhållningsbeslut under senare år (s. 98).

Att genomföra utredningens förslag skulle innebära en minskning av möjligheterna att häkta framför allt personer, som gjort sig skyldiga till olika slag av vardagsbetonad brottslighet, t. ex. bostadsinbrott. Utredningen förefaller inte alt ha tagit tillböriig hänsyn till de senare årens oroande ökning av brottsligheten. Inte minst har denna utveckling drabbat allmänheten just i form av en ökad vardagsbrottslighet, bland vilken bostadsinbrotten ökat med ca 25 procent under en tioårsperiod. Det är svårt alt tro alt en minskning av skyddet mot sådan vardagskriminalilet verkligen kan ha stöd i del allmänna rättsmedvetandet. Förslaget går också sUck i stäv med statsmakternas pä senare tid uttalade intentioner om en ökad satsning på all bekämpa vardagsbrottsligheten.

Häktning i anledning av fara för fortsatt brottslighet skall enligt förslaget alltså kunna ske bl. a. om brottsligheten är av stor omfattning. Vid bedömningen av om så är fallet får man dock enligt utredningen inte la hänsyn till tidigare brottslighet, som den misstänkte redan har lagförts för (s. 135). I betänkandet exemplifieras detta med en person, som tidigare dömts för flera förmögenhetsbrott och som därefter, kanske direkt efter slraffavtjä-nandel, gör sig skyldig till ytterligare brott. Denne person skulle alltså inte utan vidare kunna häktas på gmnd av risk för fortsatt brottslighet. Utredningen anför själv att denna konsekvens kan vara svär alt acceptera. RPS instämmer i delta.

Del bör här påpekas, att rannsakningsövervakning visserligen skulle kunna användas i en situation som den nyss nämnda. Om den övervakade därvid missköter sig skulle han kunna häktas enligt den föreslagna bestämmelsen i 25 kap. 10 § RB. Enligt RPS:s uppfattning fyller det dock ingen förnuftig mening att gå en sådan omväg över rannsakningsövervakning i fall, då man redan från början med stor sannolikhet kan förutse alt övervakningen inte kommer att avhålla den misstänkte från att begå nya brott. En sådan omgång vore olycklig både för allmänheten, som drabbas av brottsligheten, och för den misstänkte själv, som får dra på sig ytterligare brottslighet som han sedan skall dömas för. Omgången innebär också en påtaglig misshushållning med de rätlsvårdande myndigheternas resurser.

Utredningen har, utan närmare motivering, utformat förslaget så alt faran för den fortsatta brottsligheten skall avse brott av samma slag som omfattas av den redan aktuella misstanken (s. 136). Så Ullämpas säkert bestämmelserna redan i dag i de flesta fall, och på goda grunder. Det är dock svårt att förstå varför man helt skall avhända sig möjligheten att förhindra brottslighet av annat slag i de sällsynta fall, dä detta kan vara befogat.

Med hänsyn Ull del anförda får RPS med skärpa avstyrka förslaget alt 183

minska möjligheterna Ull häktning vid fara för fortsalt broltshghel. Prop. 1986/87:112

Beviskravet för de olika häktningsgmnderna uttrycks för närvarande på olika sätt (se 24 kap. 1 § och 2 § RB). Utredningen föreslär att det för samtliga häktningsgmnder skall krävas en "påtaglig risk" för att häktningsgmnden föreligger (s. 130 f). Förslaget är avsett att innebära en skärpning av beviskravet för att respektive häktningsgmnd verkligen föreligger i det konkreta fallet. Enligt RPS:s mening finns det dock inget stöd för att en skärpning av beviskravet är behövlig. Utredningens mening att rättspraxis ställt allt för låga krav när det gäller häktningsgmnden flyklfara motsägs sålunda snarast av utredningens egen statistik, som utvisar att användningen av denna häktningsgmnd minskat sedan 1975. Det ligger enligt RPS:s uppfattning i sakens natur att domstolarna alltid måste bedöma häktningsgmnderna med hänsyn till omständigheterna i del konkreta fallet. En omformulering av lagtexten för detta ändamål är därför knappast nödvändig. Snarare kan ordet "påtaglig" leda tanken till ett hårdare beviskrav än vad utredningen egentligen avsett. Förslaget avstyrks därför. Om man ändå vill införa en enhetlig formulering av beviskravet för de olika häktningsgmnderna förefaller uttrycket "skäligen kan befaras" vara det mest adekvata.

Kriminalvårdsstyrelsen: Styrelsen har inga erinringar mot förslaget till skärpningar i de legala fömtsättningama för häktning utom i ett avseende. Styrelsen är nämligen ytterst tveksam när det gäller utredningens förslag om reducering av möjligheten att häkta vid recidivfara. En sådan begränsning kommer enligt styrelsens mening alt påverka situationen för bl a missbmkama. För dessa personer med täta återfall i oftast mindre allvarlig kriminalitet har häktningen inneburit alt en missbmksperiod i förening med brottslig aktivitet har avbrutits. Om man väsentligt minskar domstolamas möjlighet att tillgripa häktning i dessa fall kommer däremot gmppen i avvaktan på rättegång och anstattsomhändertagande i stor utsträckning alt fortsätta med en kriminalitet som - även om den inte är direkt sam-hällsfarlig - i allmänhetens ögon reducerar tilltron till rättsväsendels förmåga alt skydda enskildas egendom.

Styrelsen delar utredningens uppfattning att ett enhetligt beviskrav bör gälla för samtliga häktningsgmnder. Emellertid är styrelsen tveksam till huruvida uttrycket påtaglig risk Ullräckligl preciserar kravet pä bevisningens styrka. Uttrycket återfinns också i 26 kap. 7 § brottsbalken. Erfarenheterna från tillämpningen av delta lagmm ger enligt styrelsens mening anledning all ifrågasätta om detta uttryck även bör införas när det gäller fömtsättningen för häktning. Enligt styrelsens mening bör därför beviskravet ytterligare preciseras när det gäller riskbedömningen.

Brottsförebyggande rådet: Den andra huvudfrågan vid utformningen av de straffprocessuella tvångsmedlen är om och under vilka förutsättningar recidivfara är en acceptabel gmnd för frihetsinskränkningar.

Utredningen har, under åberopande av att häktning huvudsakligen kan
motiveras som ett medel för att säkerställa lagföring, valt att begränsa
möjligheterna till frihetsberövanden med stöd av recidivgmnden. Samti
digt föreslås att rannsakningsövervakning skall få användas som tvångs
medel i de flesta fall där recidivfara i dag är gmnd för häktning. BRÅ 184

menar att samhällsskyddet kräver en regel om, häktning på gmnd av Prop. 1986/87:112 recidivfara. Särskilt viktigt är denna möjlighet för att komma till rätta med seriebroltslighel. Såväl allmänhetens förtroende för samhällets brottsskydd som allmänprevention vilar till stor del pä att snabba ingripanden av dessa slag sker.

Det är självfallet av största vikt, att förutsättningarna för häktning resp rannsakningsövervakning noga preciseras i lagtexten för att minska riskerna för misstanke om godtyckliga häktningar på denna grund. Fömtsättningama för när den ena eller andra åtgärder skall vidtas för att hindra fortsatt brottslighet måste självfallet bedömas utifrån effektivitets- och humanitetssynpunkt.

Sett ur de intressen BRÅ har att bevaka måste samhällsskyddet få företräde framför humanitelsaspekter. Häktning bör därför komma i fråga också vid recidivrisk för samtliga kategorier misstänkta utom för t. ex. ungdom, vårdnadshavare till små barn och då den enskilde är psykiskt störd, dvs sådana grupper då det slår utom allt tvivel att skadorna vid ett frihetsberövande klart överväger framför intresset av ett effektivt samhällsskydd.

I belänkandet argumenteras för all såväl flyktfara, kollusionsfara som recidivfara skall vara konkret. Av det skälet föreslås en omformulering av beviskravet så all det skall föreligga en "påtaglig risk" i stället för "skäligen kan befaras" resp "anledning förekommer" för den misstäkles handlingssätt. En sådan formulering leder tanken till, att åklagaren förutsätts att inför domstolen visa upp ett konkret handlande för att rekvisitet skall kunna tillämpas. Utredningsmannen synes dock i sin motivering (s. 130 f) ha utgått från att det är Ullräckligl för häktning pä t. ex. flyklfara alt domstolen i del enskilda fallet bedömer att den misstänkte har benägenhet att undandra sig lagföring. På samma sätt uttunnas konkreteriseringen av recidivfara (s. 136) från att det skall vara påtaglig risk för brottslighet av samma art som misstanken avser, till att det med brott av samma art skall förstås en artlikhel i vidare bemärkelse.

Rådet vill med dessa exempel sätta i fråga om några förbättringar uppnås genom att använda orden "påtaglig risk" som beviskrav när del erfarenhetsmässigt är så vid häktningar att åklagaren ofta har svårt att konkret visa på t. ex. kollusions- och recidivfara. Det kan därför befaras alt den föreslagna utformningen av lagtexten leder till att sådana svårigheter hindrar häktning, när det eljest är befogat för att skydda enskilda och samhället i övrigt mot lagöverträdelser. På samma sätt kan lagföringen försvåras.

Om den föreslagna ändringen inflyter i lagtexten, är det nödvändigt att på sätt skett i motiven Ull lagen (1978:800) om betalningssäkring för skaller, tullar och avgifter, se prop. 1978/79:28 s. 141 f, ange typsiluaUoner för när denna påtagliga risk föreligger. Till skillnad mot betalningssäkrings-fallen, där enbart betalningsviljan hos den enskilde skall bedömas, är misstanke om flykt, kollusions- och recidivbenägenhet en myckel mer mångfasetterad verklighet att bedöma.

Reservation till BRÅ:s yttrande av Magnus Sjöberg , som anför att avsnittet "Beviskravet" i yttrandet bort ha följande lydelse:

I belänkandet--- handlingssätt. Under senare år har antalet anhål- 185

landen och häktningar gått ned. Det är angeläget alt den restriktivitet i Prop. 1986/87:112

användandet av personella tvångsmedel, som denna tendens är ett uttryck

för, kan vidmakthållas. Ett införande av ett gemensamt rekvisit "påtaglig

risk" kan antas få den effekten att nuvarande restriktivitet i användandet

av personella tvångsmedel befästs. BRÅ vill därför förorda utredningens

förslag i denna del.

RRV: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag. Länsstyrelsen i Blekinge län: Som kritik mot de föreslagna förkortade tidsfristema i samband med anhållande och häktning har framförts att uppklarningsprocenlen av brott blir lägre samt alt antalet häktningar kan komma all öka bland annat på grund av s. k. större kollusionsfara. Påståendena kan ha fog för sig. För egen del får länsstyrelsen icke minst framföra en allvarlig erinran mot föreslagen begränsning av häktningsgmnden recidivrisk. Länsstyrelsen anser därvid att häktning pä gmnd av recidivfara ej bör vara begränsad till vissa brottstyper utan bör kunna komma i fråga vid alla typer av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller dämtöver. Länsstyrelsen förstår de allvarliga betänkligheter som framförts från länets polismyndigheter om en ändring enligt utredningens förslag genomföres beträffande häktningsgmnden recidiv. En konsekvens av utredningens förslag skulle bli all ingripande med tvångsmedel mot brottslingar som utövar s. k. mobil seriebrottslighet — stöld, bedrägeri- och rånturnéer - skulle bli svårare än hittills. Länsstyrelsen anser därför att utredningens förslag till ändring av häktnings- och anhållningsgmnden recidivfara ej bör genomföras. Om det föreligger påtaglig risk för återfall i brott måste detta också innebära en påtaglig risk för all lagföringen för-dröjes - saboteras!

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: All det införs ett gemensamt beviskrav för de tre särskilda häktningsgmnderna torde enbart vara ägnat att underlätta den enskilde polismannens bedömning huruvida gripande skall ske eller ej. Den av utredningen föreslagna lydelsen för beviskravet (påtaglig risk) innebär - som utredningen själv framhåller och som ligger i linje med utredningens direktiv - en begränsning av nuvarande häklnings-och gripandemöjligheter. Skärpningen förmodas dock icke i nämnvärd utsträckning försvära polisens arbete. Den ytterligare skärpning som följer av angivandet av vissa typbrott för den särskilda häktningsgmnden recidivfara, kan dock förväntas försvåra polisens arbete. I denna del ställer sig polismyndigheten helt bakom del särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult.

Polismyndigheten vill vidare beklaga att utredningen icke tagit fasta pä
möjligheten att utöka kollusionsfara till att omfatta fall där den misstänkte
försvårar brottsutredningen för andra misstänkta i samma brott. Den orga
niserade brottsligheten kan i nuläget dra stora fördelar av att en misstänkt
försvårar utredningen för övriga inblandade. Det förefaller polismyndighe
ten aningen statiskt och föga offensivt att utredningen bara konstaterar att
sådan rättstillämpning är främmande för svensk rätt. Rättstillämpningen
borde rimligen anpassas efter "broltsUllämpningen" och beträffande sist
nämnda är - ur historisk synpunkt - organiserad narkotikabrottslighet
väldigt främmande men dock en realitet med oerhörda konsekvenser. 186

Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: I fråga, om de föreslagna änd- Prop. 1986/87:112 ringarna i häktningsreglerna vill polismyndigheten endast framhålla de negativa konsekvenserna ur broUsbekämpningssynpunkl som sannoUkl blir följden om reglerna ändras för häktning på grund av recidivfara.

Polismyndigheten ansluter sig till det särskilda yttrande som de sakkunniga i utredningen avgett. Häktning på gmnd av risk för återfall i brott skall alltså inte vara begränsad Ull vissa brottstyper utan skall kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett är eller däröver.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen får ansluta sig till den skiljaktiga mening som framförts i det särskilda yttrandet av de sakkunniga, länsåklagaren Folke Ljungwall och polisöverinlendenten Hans Wranghult.

I detta sammanhang vill länstyrelsen framhålla aft den begränsning som innefattas i rekvisitet att det skall finnas en påtaglig risk för att den misstänkte på nytt begår brott av samma art kan fä stötande och oönskade följder. Del kan t ex inträffa att polisen vid husrannsakan hos en anhållen inbrottstjuv påträffar föremål som ger vid handen all ett förfalsknings- eller bedrägeribrotl förbereds. Det vore då orimligt om inte också denna planerade brottslighet skulle kunna beaktas i häktningsfrågan. Enligt länsstyrelsens mening bör därför häktning pä gmnd av recidivfara inte vara begränsad Ull vissa brottstyper utan kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgal fängelse i ett är eller däröver.

Allmänna enheten vid länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredningen föreslär alt det i stället skall krävas "påtaglig risk" för att den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller på nyU begår brott. Del kan ifrågasättas om inte rekvisitet "skäligen kan befaras" redan idag har getts den innebörd som "påtaglig risk" avselts fä. Då "skäligen kan befaras" i praktiken synes vara synonymt med "påtaglig risk" finns del inte anledning införa den nya terminologin att användas vid sidan om den i RB redan existerande "kan skäligen befaras".

Utredningen föreslår i 24 kap. 1 § 1 stycket RB den ändringen att häktning vid recidiv endast skall få ske då brottet riktar sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan fariig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk att den misstänkte begår brott av samma art. Beträffande denna inskränkning, vilken omöjliggör häktning vid t. ex. upprepade inbroftsslölder, kan man helt instämma i vad Folke Ljungwall och Hans Wranghult i sitt särskilda yttrande framhåller om att defta förslag leder till ett stötande resultat. 1 övrigt inslämmes i vad Ljungwall och Wranghult framfört i sitt särskilda yttrande.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Vid recidivfara får häkt
ning enligt förslaget ske om brottet riktar sig mot annans liv, hälsa eller
frihet eller är av annan farlig art eller om brottsligheten är av stor omfatt
ning och del finns påtaglig risk all den misstänkte på nytt begär brott av
samma art. Polismyndigheten kan icke acceptera utredarens begränsning
Ull nu nämnd brottslighet. Enligt myndighetens uppfattning kommer denna
begränsning att menligt påverka effektiviteten vid bekämpandet av den
s. k. vardagsbrottsligheten. Chefen för jusUtiedepartemenlet har i utlalan- 187

de särskilt betonat medborgarnas rätt till effektiva åtgärder vid bekämpan- Prop. 1986/87:112 det av denna brottslighet och då bl. a. inbrottsstölderna. Förslaget rimmar illa sett mot departementschefens deklaration. Det kan också ifrågasättas om det kan anses humant att underlåta att ingripa med anhållande och häktning för att bryta en kriminell livsföring om fortsatt brottslighet inte kan hindras på annat sätt. Polismyndigheten ansluter sig i denna del till det särskilda yttrandet till betänkandet. Utredningsmannen föreslår vidare att häktning vid recidivrisk endast skall få ske beträffande brott av samma art. Myndigheten har svårt alt inse varför denna begränsning skall vara nödvändig. Om del t. ex. vid husrannsakan hos en anhållen inbrottstjuv påträffas föremål som ger vid handen att förfalskningsbrotl eller narkotikaförsäljning förberedes, bör ju ett beslut om häktning kunna innefatta även denna befarade brottslighet.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Angående fömtsättningama för häktning på grund av recidivfara ansluter sig polismyndigheten i huvudsak till det särskilda yttrandet härom.

Riksdagens ombudsmän: Jag har ingenting att erinra mot vad utredaren har anfört om de särskilda häktningsförutsättningarna flyktfara och kollusionsfara.

Häktning på gmnd av recidivfara grundas främst på att samhället ansetts böra skyddas frän brottslig verksamhet av personer som visat särskild benägenhet att begå kriminella handlingar. Utredaren har betraktat denna häktningsgmnd som sy slemfrämmande, vilket synes mig vara rikUgt. Det är alltså fråga om vad 1974 års häktningsulredning kallade en temporär kriminalpolitisk åtgärd. Man skulle kunna kalla det för en kortsiktig eller provisorisk inkapacitering av brottslingen. För min del skulle jag vilja ifrågasätta om en sådan gmnd för frihetsberövande bör kunna åberopas i andra fall än när det praktiskt sett råder visshet om att den aktuella personen har ulfört gärningen eller gämingarna. Enligt den statistik som utredaren redovisat är det dock vanligt med anhållande på grund av både kollusionsfara och recidivfara. Detta synes mig från logiska utgångspunkter knappast vara fullt försvarbart, eftersom det innebär att en person frihetsberövas med syftet alt hindra honom att upprepa något som man inte är säker på att han har gjort. Endast vid mycket grov brottslighet bör enligt min mening avvägningen mellan personlig integritet och samhällsskydd utfalla så att frihetsberövande kan tillgripas trots att "visshet" inte föreligger. I sådana fall torde dock fömtsättningar för s.k. obligatorisk häktning finnas.

Från principiella utgångspunkter skulle man därför kunna tänka sig att
lagtekniskt skilja de olika häktningsgrundema åt så att bedömningen av om
recidivfara föreligger skulle ske alldeles fristående från överväganden an
gående tillämpligheten av de båda andra särskilda häktningsgmnderna. I
24 kap. 1 § RB skulle man kunna först ta upp häktning på gmnd av påtaglig
risk för fortsatt brottslig verksamhet om det framstår som klart att den
misstänkte begått brottet. Därefter skulle föreskrivas möjligheten att häkta
en misstänkt person på gmnd av flykt- och/eller kollusionsfara, om det
föreligger sannolika skäl för att han har begått gämingen. En häktning på
grund av recidivfara skulle då inte kunna kombineras på sätt som sker nu 188

med de andra gmnderna utan utgöra ett självständigt häklningsinsUtut. En Prop. 1986/87:112 sådan uppdelning behöver inte utesluta att åklagaren eller domstolen i sina beslut anger flera grunder för frihetsberövandet, men den skulle markera den principiella skillnaden mellan de olika situationerna och erinra om att de prövningar som kommer i fråga inte sker från samma utgångspunkter.

I fråga om vilka brott som skall kunna föranleda häktning pä grund av recidivfara finns det åtskilligt som talar för utredarens förslag. Jag vill dock för min del anföra alt det inte bör spela någon roll om den omfattande brottslighet som ligger till grund för riskbedömningen ligger före eller efter en dom. Det kan finnas lika stor anledning till häktning när någon, efter att ha avtjänat straff för ett flertal brott, strax efter frigivandel begår ytterligare något brott inom samma brottskategori som när mdlankommande lagföring och straffavtjänande inte har ägt rum.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Kritiken mot hitUlls-varande ordning går, framhålls del, ofta ut pä att häktningsgrunderna (flyktfara etc) tillämpas slentrianmässigt (att säga "alltför slentrianmässigt" torde knappast vara klarlänkt kritik, jfr förslaget s. 40 n). Att stor sanning ligger i ett sådant påstående lär ej kunna förnekas.

En förklaring till praxis härvidlag får antas vara alt söka i lagens i varje fall formellt disparata beviskrav, som talar om alt "anledning förekommer" resp. att det "skäligen kan befaras". Även om bägge uttrycken anses innehålla förhållandevis lågt ställda krav pä förefintlig risk (flyktfara etc), synes en sådan likformig specificering som den utredningsmannen föreslår vara välmotiverad, oaktat den för med sig en viss skärpning vid jämförelse med nuläget (se särskilt s. 131 ö, 133 m och 136 m).

Del valda uttryckssättet är, att det skall föreligga en "påtaglig risk" för den ifrågavarande effekten. Del antas, att härigenom skall framgå klarare än hittills, att riskbedömningen skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Att den konkreta faran alltid ansetts normerande hindrar ej, att det kan bli av värde, inte minst, såsom utredaren understryker, i fall av recidivfara, att lagtexten ges denna nya formulering. Med all respekt för svårigheterna all i formler fånga den större eller mindre styrkan hos ett önskvärt beviskrav, så att en generell bedömningsnorm kan ställas upp, biträder nämnden vad sålunda föreslagits.

Vad i övrigt angår häktningsgrunderna är en viktig föreslagen nyhet den, att en materiell skillnad görs mellan, å ena sidan, flykt- och kollusionsfal-len, och, å andra, recidivfallen. Hittillsvarande jämställdhet upphävs; föreligger det påtaglig risk, att den misstänkte pä nytt begår brott - och därvid skall fråga vara om brottslighet av samma slag som den misstanken avser - förutsätts för häktning, bl. a., all det aktuella brottet riktat sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller att brottsligheten ifråga är av stor omfattning. Avsikten sägs vara att - med hänsyn Ull recidivgmndens speciella karaktär - åstadkomma en begränsning av häktningen Ull fall, där den behövs för att skydda enskilda eller samhället från brott, som medför allvarliga skador.

Som synes blir följden av en nyreglering, att, när det ifrågavarande
brottet ej riktar sig mot annans liv, frihet eller hälsa, recidivfara föranleder
häktning, endast dä fråga är om brottslighet av farlig art eller stor omfatl- 189

ning. Exempelvis faller förmögenhelsbrott, som ej är kvalificerade på sätt Prop. 1986/87:112 senast sagts, utanför lagsladgandet. Utredningsmannen är medveten om svårigheterna att avgränsa den brottslighet som faller utanför resp. inom undantagsregelns tillämpningsområde. Den som begått flera förmögenhelsbrott, för vilka han dömts, och därefter kanske omedelbart efter ut-ständet straff gör sig skyldig till ytterligare brott kan Ull följd av regeln ej häktas utan vidare även vid risk för fortsatta brott. Detta förhållande kan vara svårt att acceptera. Medveten säger han sig vidare vara om att den föreslagna begränsningen av häktningsmöjligheten kan "i någon mån inverka på effektiviteten i bekämpningen av de mera vardagsbetonade brotten" (s. 135). Som häktning enligt honom skall främst ses som ett tvångsmedel, anser han emellertid ej, att recidivfara bör mötas i första hand medelst anhållande och häktning.

I särskilt yttrande har tvä av de sakkunniga fronderat på denna punkt. Vardagsbetonade brott såsom inbrottsstölder är, som dessa framhållit, en form av brottslighet, där medborgama har rätt att kräva effektiva motåtgärder. Till dylika hör att en återfallsförbrytare, som upptagit sin brottsliga verksamhet, skall så snart han ertappas kunna hejdas genom frihetsberövande. Avskaffas möjligheten till häktning vid delta slags brott, följer härav lägre prioritet även såtillvida att regler om förtur, frister m. m. inte längre gäller därvidlag.

Forskningsnämnden finner anmärkningama beaktansvärda och delar dessa sakkunnigas uppfattning, att den föreslagna beskärningen vid recidivfara stämmer illa överens med stalsmaklemas uttalade intentioner, att en reduktion av tvångsmedlens användningsområde ej får medföra att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten minskar ifråga om brottsutredning och lagföring. Önskad begränsning i förevarande avseende kommer all i ej ringa mån ses tillgodo redan genom övriga restriktioner (kortare tidsfrister m. m.) som proponeras. Nämnden avstyrker därför utredningsmannens förslag i denna del.

Det kan i sammanhanget anmärkas, att dessa sakkunniga generellt uttalat uppfattningen, att del synes starkt kunna sättas ifråga, om det över huvud är möjligt att "i nämnvärd omfattning" minska bmket av personella tvångsmedel ulan all delta medför just sådana negaUva verkningar som nyss nämndes. Ett genomförande av utredningsmannens förslag kan enligt dem ej ske utan en försämring därvidlag.

Sveriges domareförbund: Förbundet accepterar vidare att beviskravet för samtliga tre häktningsgrunder anges med orden "påtaglig risk" i stället för de nuvarande uttrycken "skäligen kan befaras" och "anledning förekommer".

Förbundet finner angeläget att framhålla att även en abstrakt kollusions
fara bör kunna anses innebära "påtaglig risk" för undanröjande av bevis i
det fall, att del finns ett eller flera myckel vikliga vittnen som ännu inte
hörts under fömndersökningen men som står den misstänkta så nära, att
han lätt skulle kunna påverka deras utsaga pä ett avgörande sätt, utan att
han dock företagit sig något som direkt pekar på att han tänker göra något.
sådant. 190

Vidare må också anmärkas att, eftersom fömtsättningama för gripande Prop. 1986/87:112 skall vara desamma som för häktning, polisens arbete kan komma att försväras enligt förslaget genom all flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara skall vara "påtaglig" för att sådan åtgärd skall få förelagas. Förbundet känner sig inte övertygat om att en försiktigare användning av gripandein-slitutet verkligen är önskvärd.

Utredaren anför all häktning kommit att användas i relativt stor omfattning också vid brottslighet som är av förhållandevis mindre allvarlig art (s. 126 ö) och att det inte är motiverat att enbart på grund av recidivfara Ullgripa häktning i den utsträckning som sker idag (s. 134 ö). Det är en allvarlig brist i betänkandet att del inte innehåller några konkreta exempel pä all häktning tillgripits i onödan, och än mindre någon statisUsk undersökning härav. Man får ingen uppfattning om vad utredaren menar med mindre allvarlig brottslighet och påståendet alt häktning idag sker alltför ofta hänger därför i luften.

Utredaren föreslår all häktning på grund av recidivfara skall kunna ske "om brottet har riktat sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning", allt under fömtsättning att det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott "av samma art". Som exempel pä brott som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet nämner utredaren brott enligt 3 kap. brottsbalken, t. ex. misshandel, inte minst kvinnomisshandel, men även brott enligt 4 kap. brottsbalken, t. ex. olaga hot i sådana fall där det bedöms att hotet kan komma all sättas i verket. I specialmoUveringen anger utredaren också vissa sexualbrott samt narkotikabrott när del är fråga om försäljning. Förbundet anser alt även andra former av narkotikabrott bör räknas hit och vill även tillägga rån. Utredaren nämner vidare förmögenhelsbrott som sker yrkesmässigt eller i organiserade former och seriebrottslighet.

Förslaget syftar till en inskränkning av häktningsmöjlighelen vid recidivfara. Enligt utredaren skall sålunda den som begått flera förmögenhelsbrott för vilka han dömts och därefter gör sig skyldig Ull ytterligare brott, kanske omedelbart efter det att straffet har avtjänats, inte utan vidare kunna häktas även om det finns risk för att han skall begå ytterligare brott (s. 135 n).

Till skillnad från utredaren anser förbundet alt de rättstillämpande myn
digheterna är restrikUva med att tillgripa häktning på gmnd av recidivrisk.
I ett mycket stort antal fall där häktningsfömtsättningar i och för sig
föreligger avstår åklagaren frän all begära häktning. Vidare är del ej
ovanligt att en domstol lämnar ett häklningsyrkande ulan bifall med moti
veringen alt tillräckliga skäl för häktning ej föreligger. En ytterligare in
skränkning av häktningsförutsättningarna måste fä Ull följd alt flera brotts
lingar får ökade möjligheter att fortsätta brottslig verksamhet. De brott
som berörs av lagförslaget är ofta svåra och medför stora skadeverkningar
och kan knappast anses vara av mindre allvarlig art. Förbundet vill som
exempel nämna lägenhets- och villainbroll, bilUllgrepp, fick- och väsk-
slölder, checkbedrägerier och förfalskningsbrotl. Mänga av dem drabbar
den enskilde hårt, såsom lägenhetsinbrolt och väskslölder. Välkänt är att
sömnsvårigheter och andra psykiska besvär ej sällan följer i spåren på 191

bostadsinbrott. Det bör i detta sammanhang erinras om att frågan om Prop. 1986/87:112 brottsoffrets ställning av justitiedepartementet nyligen förklarats vara av stor betydelse och att den bör ägnas större uppmärksamhet framgent. Brottet drabbar också medborgarna kollektivt genom höjda försäkringspremier. Förbundet finner det stötande att en person, som dömts flera gånger tidigare för denna typ av brott och som anträffas på bar gärning, inte skulle kunna häktas för brottet. Konsekvensen blir att han inte kan anhållas och häktas förrän han på nytt har begått så många brott att brottsligheten kan anses ha fått "stor omfattning". Detta måste vara fel. Det är bättre alt stämma i bäcken än i ån.

En stor del av dem som häktas för förmögenhetsbrott, t. ex. för inbrott och biltillgrepp, med recidivrisk som häktningsgrund, lever under oordnade förhållanden och har ofta missbmksproblem. Häktningen medför för dem ett avbrott i en kriminell verksamhet, vilket kan ge skyddskonsulentorganisationen eller socialtjänsten en möjlighet att initiera någon form av behandling. Häktningen kan i sådana fall jämföras med de omhändertaganden som förekommer inom frivärden. Detta är ytterligare ett skäl till att det även i fortsättningen bör finnas en möjlighet alt häkta pä gmnd av recidivrisk vid förmögenhetsbrott även om brottsligheten inte är av organiserat slag eller seriebroltslighel.

Som tidigare anförts vill förbundet på denna punkt ansluta sig Ull del särkilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult och avstyrka att häktningsmöjligheten vid recidivfara inskränks i den omfattning som utredaren föreslär.

Förbundet har däremot inget att invända mot att del nuvarande uttrycket "fortsätter sin brottsliga verksamhet" preciseras på något sätt. Eftersom det häktningsgmndande brottet skall ha fängelse ett är i straffskalan kan det vara följdriktigt att även den fortsatta brottsligheten är av motsvarande svårhetsgrad. Däremot finns del ingen anledning att den skall vara av "samma art" som utredaren föreslår. Man bör beakta alt återfallsrisken i praktiken bedöms inte bara mot bakgrund av det häktningsgmndande brottet utan i lika hög grad mot bakgmnd av de brott som den misstänkte tidigare har dömts för.

Föreningen Sveriges åklagare: Den föreslagna skärpningen av beviskravet för risk för flykt är snarast en kodifiering av den praxis som utvecklats under senare år. Föreningen anser emellertid all formuleringen "påtaglig risk" kan leda till alt för stor bevisbörda kan komma alt läggas på åklagaren. Utredaren synes ej heller ha avsett att beviskravet skall skärpas. I likhet med utredaren finner föreningen inget skäl att dessutom införa ett varakUghetskrav ("avviker eller på annat sätt varaktigt undandrar sig") på sätt som föreslogs i 1974 års häktningsulredning.

Föreningen delar utredarens uppfattning alt kollusionsfara som häkt
ningsgmnd fömtsätter aktiva åtgärder från den misstänkte och att kollu
sionsfaran bara kan hänföra sig till den misstänktes eget brott. Den före
slagna formuleringen "påtaglig risk" innebär i praktiken ingen större skill
nad i förhållande till vad som gäller idag. Mot begreppsförändringen talar
emellertid samma skäl som redovisats under mbriken flyktfara. Som utre
daren påpekat är möjligheterna för den misstänkte att undanröja bevisning- 192

en mindre sedan alla inblandade hörts. Föreningen vill understryka all Prop. 1986/87:112 kollusionsfaran i sådana situationer kan vara mycket stor ända fram till huvudförhandlingen - det gäller inte minst narkotikamål.

Risk för fortsalt brottslighet är idag den mest åberopade häklningsgrun-den. Föreningen kan inte ställa sig bakom utredarens uppfattning att bestämmelsen ''kommit alt fylla processekonomiska behov snarare än att tillgodose de säkerhetshänsyn och skyddsaspekter som lagstiftaren har avsett". Stölder och andra förmögenhelsbrott har ökat kraftigt under senare år och statsmaktema har i olika sammanhang aviserat krafttag mot denna brottslighet. Ett genomförande av förslaget alt begränsa möjligheterna till anhållande och häktning på recidivgmnd till brott som riktat sig mot någons annans liv, hälsa eller frihet, till annan farlig brottslighet och till brottslighet som är av så stor omfattning att den kan sägas vara yrkesmässig eller organiserad skulle fä myckel negativa effekter vid bekämpningen av den s. k. vardagsbrottsligheten. Föreningen vill ge exempel på en typisk situation där anhållande och häktning inte ulan vidare skulle kunna tillgripas med den föreslagna begränsningen av möjlighetema all åberopa recidivgmnd. En 25-årig yngling har efter ett par skyddstillsyns-domar för tillgreppsbrott ånyo dömts Ull sex månaders fängelse för ett stort antal stölder och biltillgrepp. Ett par veckor efter frigivningen begår han fem villainbroll med omfattande skador som följd. Han saknar arbete och är beroende av narkoUka. Hans brottslighet är i och för sig inte av så stor omfattning alt brottsligheten kan sägas ha skett yrkesmässigt eller i organiserade former eller att det är fråga om en seriebroltslighel i egenUig bemärkelse. Enligt föreningens mening skulle samhällsskyddet och effektiviteten i brottsbekämpningen påtagligt försämras om man i den beskrivna situationen inte kunde inskrida med frihetsberövande mot en person som visat så stor brotlsbenägenhet. Föreningen avstyrker bestämt förslaget att häktning på grund av recidivfara skall begränsas till vissa brottstyper. Enligt föreningens mening skall häktning kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Förslaget att det skall vara fråga om en påtaglig recidivrisk överensstämmer med den praxis som utvecklats under senare år. Mot begreppsförändringen talar dock samma skäl som redovisats under rubrikerna flyktfara och kollusionsfara. Föreningen har ingen erinran mot att lagtexten utformas så att recidivfaran skall avse brottslighet av samma art som den som misstanken avser.

Om den föreslagna begränsningen i möjligheterna att åberopa recidivrisk
i princip godtas, bör rätlen enligt föreningens mening, ges en möjlighet alt
förordna att en dom på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att
den inte vunnit laga kraft. Då målet prövats i sak, kan de skäl som talar
mot en häktning inte väga lika tungt mot en sådan regel, som är jämställd
med häktning. Föreningen vill i detta sammanhang hänvisa till de möjlighe
ter till förordnande om omedelbar verkställighet som finns i 28 kap. 3 §
andra stycket BrB. Till belysande av behovet av en sådan regel om ome
delbar verkställighet hänvisas till det ovan beskrivna exemplet med den 25-
årige återfallsförbrytaren som begick fem nya villainbrott. Då anhållande
och häktning inte kan ske blir målet inget förtursmäl. I avvaktan pä
huvudförhandlingen hinner ynglingen begå nya brott - kanske lillsam- 193

13 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

mans med ytteriigare personer - med åtföljande fördröjning. Verkställig- Prop. 1986/87:112 heten av fängelsestraffet kan uppskjutas ytterligare genom ett överklagande till hovrätten. Det är allmänt känt i åklagarkrelsar att den som dömts till fängelsestraff ofta inte hyser några betänkligheter mot att begå nya brott, eftersom han kan räkna med att dessa inte ger en strängare påföljd. Det skulle vara direkt stötande om samhället inte omedelbart kunde bryta ett sådant livsmönster. Självfallet avser inte föreningen härmed att häktning skulle Ullgripas i stället för sociala åtgärder. Även om häktning i första hand skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel, så kan man, enligt föreningens mening, inte helt underlåta att ta individualpreventiva hänsyn. Det vore i den beskrivna situationen inhumant mot återfallsförbrytaren att inte hindra honom från att begå nya brott.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Beträffande avsnittet om recidivfara har två av de sakkunniga i utredningen skrivit sig skiljaktiga genom särskilt yttrande. Föreningama ansluter sig helt till den uppfattning, som givils tillkänna av länsåklagaren Folke Ljungwall och polisöverinlendenten Hans Wranghult.

Om förslaget genomförs uppstår mycket stora svårigheter vid utredandet av vardagsbrolten, särskilt då stöldbrotten. Till polisen anmäls att det stjäls för cirka 700 miljoner kronor om året i Sverige. Uppklarningsprocenlen i Stockholm är sä låg som sju procent. Slöldulredningarna visar sig ofta vara en s. k. ingång till utredningar rörande svårare brottslighet, exempelvis narkotikabrott. Utredningsarbetet försvåras onekligen om man inte kan varken anhålla eller häkta dessa brottslingar. Del kan i framtiden bli svårt att entusiasmera polisens stöldutredare.

Svenska polisförbundet: Beträffande beviskravet för häklningsgmndema anser vi det fördelaktigt att ha ett gemensamt uttryck för detta. Vi kan också i och för sig acceptera del föreslagna "påtaglig risk", men detta får då inte ges en sådan innebörd att det allmänt sett blir en skärpning av beviskraven, däremot en utjämning så att den sociala slagsida som utredningen tar upp i inledningen av avsnitten 9.4 jämnas ut, så att mindre avseende fästs vid avsaknad av arbete och bostad och mera vid intresset av att hålla sig undan rättvisan och ekonomiska, sociala och andra möjligheter all göra del.

Kollusionsfaran bör bedömas med beaktande av den kortare handläggningstiden, och därmed följande kortare liden för utredning. Detta innebär att risken för undanröjande av bevis eller annat försvårande av utredningen allmänt sett måste anses vara störte, även med det nya uttrycket "påtaglig risk". Vi motsätter oss en skärpning av beviskravet beträffande kollusionsfara.

En inskränkning i möjligheten att åberopa recidivfara som skäl för häktning, kommer att allvarligt störa samhällets möjlighet att skydda sig mot kriminalitet. Det är svårt att förstå resonemanget i utredningen om att häktningsgmnden ifrågasätts "ur principiella synpunkter" och att häktning "tillgodoser andra syften än som gäller för tvångsmedel" eller att "insUlutets systemfrämmande karaktär" kommit all "fylla processekonomiska behov snarare än säkerhetshänsyn och skyddsaspekter".

Det är ingen tillfällighet att recidivrisken blivit den mest frekventa häkl- 194

ningsgmnden. Anledningen står att finna i det förhällandet att de flesta Prop. 1986/87:112 brotten, åtminstone bland anmälda egendomsbrott begås av ett relativt litet antal ytterst brottsbenägna individer. Delta gäller även narkotikahanteringen, där samma personer ständigt återkommer. Orsaken är att det i båda fallen är relativt enkelt att tjäna pengar på häleriverksamhet och narkotikalangning. Från social och mänsklig synpunkt måste det te sig angeläget att snabbt kunna avbryta en brottskarriär innan den får katastrofala följder för förövaren.

Det är svårt alt inse varför det skulle vara betänkligt att samhället har ett instrument att avbryta ett kriminellt beleende, som uteslutande drabbar den lojala delen av befolkningen. Det torde inte rimma med svenskt rättsmedvetande att människor begår brott mer eller mindre kontinuerligt utan alt de som utsätts för brottsligheten kan skyddas ifrån den. Det är svårt att bibehålla trovärdigheten för ett rättssystem som inte ulmstar sig med verktyg för att skydda samhällsmedborgarna mot kriminalitet, även om det i utredningens ögon inte betraktas som om den "innebär några påtagliga risker för allvarliga skador för samhället och enskilda". Ett synsätt som inte torde delas av den som utsatts för brott. Risken för uppgivenhet inom rättsväsendet ökar liksom risken för att medborgargarden uppslår bland olika gmpper i samhället som vill skydda sin egendom.

Vi instämmer i Wranghults och Ljungvalls särskilda yttrande i detta avseende.

Övervakares och kontaktpersoners riksförbund: Enligt vår mening finns det inte anledning att skärpa fömtsättningama för häktning. Däremot har vi den uppfattningen alt recidivfara som häktningsgmnd måste tillämpas mycket mer restriktivt än vad som hittills varit fallet. En överarbetning av lagtexten för alt komma ifrån nuvarande vagheler och direkta oklarheter anser vi som ofrånkomlig. Härigenom skulle antalet häktningar kunna minskas i icke föraktlig omfattning.

Svenska Röda korset: SRK anser att förslaget alt skärpa häklningsskälen när det gäller risk för fortsatt brottslighet är bra.

LO: Enligt LOs uppfattning är det givetvis allvarligt om häktning på grund av recidivfara sker slentrianmässigt utan noggrann prövning i det enskilda fallet. Av statistiken framgår att recidivfara är den vanligaste häktningsgmnden. Därmed är dock inte bevisat alt häktningarna skett slentrianmässigt. LO har ingen erinran mot att häktning inte längre på denna grund skall kunna användas vid mindre allvarliga brott. Vad som skall anses vara allvarliga brott måste i lagförarbetena preciseras. Om avgränsningen görs alltför snäv finns det en risk att allmänheten uppfattar reglerna sä att samhället inte reagerar mot personer som gång på gång begår allvarliga brott. Detta kan i sin tur leda till reaktionära kriminalpoliliska strömningar.

Utredningen nämner att kvinnomisshandel fortfarande ska kunna utgöra
recidivgmnd vid häktning. LO vill understryka vikten av att företeelsen
kvinnomisshandel uppmärksammas. Vad LO har erfarit av socialarbetare
och kvinnojourer är uppfattningen att det är vanligt att den som utför
misshandeln varken anhålls eller häktas för brottet ulan släpps efter för
hör. Detta medför i mänga fall att övrig familj känner sig tvingade att fly 195

hemmet för all la sin tillflykt pä kvinnojourer eller jouriägenhel hos social- Prop. 1986/87:112 förvaltningen.

TCO: Vissa ändringar av gmnderna för häktning föreslås innebärande bl a att recidivgmnden som skäl för häktning begränsas. Enligt TCOs mening bör dock häktning pä grund av recidivfara inte i lagen vara begränsad Ull vissa brottstyper ulan kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgal fängelse i ett år eller däröver. Lagtexten i 24 kap. 1 § första stycket är på denna punkt oklar och bör enligt TCOs mening justeras i överensstämmelse med vad vi ovan sagt. I denna del vill TCO särskilt understryka utredningens förslag all alla brott som innebär våld mot person och andra brott som allvarligt riktar sig mot den personliga integriteten ska utgöra gmnd för anhållande och häktning.

TCO vill samtidigt konstatera att de minskade möjligheter till häktning vid recidivfara som föreslås delvis förändrar fömtsättningama för kriminalvårdens arbete. I vissa fall kan t. ex. en häktesvistelse innebära att en missbmksperiod bryts. En mycket stor del av recidivisterna är missbmkare eller kriminalvårdsklientel med pågående påföljder. En ändring av häktningsgmnderna i detta avseende medför behov av bättre behandlingsresurser för alt begränsa återfallsrisken.

JUSEK: Förbundet delar utredningens uppfattning att kravet pä alt det skall föreligga misstanke om ett brott som kan medföra minst ett års fängelse bör bibehållas i normalfallet och all formuleringen "sannolika skäl" därvid bör bibehållas som krav på brottsmisstankens styrka. Förbundet tillstyrker utredningens förslag om införande av ett enhetligt beviskrav för samtliga häktningsgmnder.

JUSEK avstyrker utredningens förslag att del inte längre skall vara möjligt att häkta på gmnd av recidivfara då brottsmisstanken endast avser brott som inte riktar sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet såvida brottsligheten inte är av farlig art eller av stor omfattning.

Kritik, sägs det i utredningen, har riklats mot alt anhållande och häktning har använts i sådana fall som enligt en restriktiv tolkning av regeln egentligen inte borde ha lett till frihetsberövande. Denna kritik har enligt utredningen visst fog för sig. Samtidigt noteras att statistiken tyder på att anhållande och häktning under senare år har kommit att användas i mindre omfattning vid mindre allvarliga brott saml att den kartläggning av tvångsmedelsanvändningen som utredningen genomfört visar all anhållanden på gmnd av risk för fortsatt brottslighet utnyttjas mera sällan än tidigare. I betänkandet redovisas dock inte några konkreta exempel på att häktning Ullgripits i onödan. Inte heller har presenterats någon statistisk utredning härav.

Den föreslagna begränsningen kommer huvudsakligen att få Ull följd att
det inte längre blir möjligt all häkta på gmnd av föreliggande misstanke om
förmögenhetsbrott i många situationer där behovet av frihetsberövande
enligt nuvarande praxis ter sig uppenbart på grund av risken för återfall i
sådan brottslighet. Det är sålunda antagligt att häktning t. ex. inte kommer
alt ske av den narkoUkamissbmkare som nyligen dömts och avtjänat straff
för flera bostadsinbrott och som nu misstänks för ett nytt bostadsinbrott
där risken för att finansieringen av det fortsatta missbmket kommer att ske 196

genom nya inbrott framstår som uppenbar. Denna konsekvens av den Prop. 1986/87:112

föreslagna regeln är stötande för den allmänna rättskänslan. Även om det

inte rör sig om bostadsinbrott, som regelmässigt bedöms som grov stöld,

utan om andra mot enskilda riktade enklare tillgreppsbrott, t. ex. stöld av

bilar eller av egendom ur bilar ter del sig stötande all inte kunna besluta om

ett frihetsberövande där misstanke föreligger om något eller några enstaka

brott men där den misstänktes tidigare brottsliga förflutna i förening med

hans nuvarande levnadsvillkor indikerar en överhängande risk för alt han

kommer att göra sig skyldig till en serie brott av samma art.

Utredningen konstaterar all syftet med recidivfara som häktningsgmnd är individualpreventivt och kriminalpoliUskt och att institutet därför är systemfrämmande och borde tillämpas restriktivt. Med utgångspunkt från att häktning skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel och inte en kriminalpolitisk åtgärd anser utredningen alt del inte i första hand är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot dessa lagöverträdare och försöka hindra dem från att begå nya brott. Förbundet delar utredningens uppfattning att stor restriktivitet bör iakttas vid användandet av anhållnings- och häktningsinsliluten i syfte att hindra återfall i brottslighet. Självklart bör andra verksamma instrument prövas innan en så drastisk åtgärd som ett frihetsberövande tillgrips. Emellertid kan konstateras alt anhållande och häktning på grund av recidivfara redan idag sker med stor återhållsamhet och all möjligheter till andra verksamma åtgärder saknas i dessa fall. Den föreslagna begränsningen kommer därför all leda Ull en allvarlig urholkning av samhällsskyddet avseende främst s. k. vardagsbrottslighet mot vilken statsmakterna i annat sammanhang aviserat krafttag. Förslaget framstår som särskilt betänkligt mot bakgrund av de under senare tid uppmärksammade allvarliga personliga konsekvenser som ett förmögenhelsbrott kan medföra för brottsoffret.

Utredningen föreslär införande av rannsakningsövervakning som ett alternativ Ull häktning. Såvitt avser sådan brottslighet som normall inte kommer all fä åberopas som gmnd för häktning vid recidivfara får istället rannsakningsövervakning tillgripas. Förbundet anser att utredningen knyter alltför långtgående förhoppningar till rannsakningsövervakningsin-sUtutet. Såsom nyss nämnts används den nuvarande möjligheten till anhållande på gmnd av recidivfara myckel restrikUvt. Denna restriktivitet har sin gmnd bl. a. i allmän återhållsamhet från åklagamas sida att begagna sig av personella tvångsmedel. Restriktivileten har lett Ull det förhållandet att när anhållande i dag sker på gmnd av recidivfara så rör det sig om situationer där risken för återfall i allvarlig brottslighet framstår som överhängande. Denna tillämpning är t. o. m. mer återhållsam än vad som skulle behöva följa om beviskravet rörande risken för återfall skärps såsom utredningen föreslår. I den nu åsyftade kategorin av misstänkta torde återfinnas ytterligt få som skulle kunna avhållas från fortsatt brottslighet genom övervakning. Flertalet kommer inte att följa uppställda föreskrifter varvid häktning ändå skulle komma all ske. Det enda som man därvid uppnått är en fördröjning av handläggningen varjämte tillskapats ett utrymme för den misstänkte att begå nya brott.

Förbundet vill också peka på risken för återfall ofta stegras krafUgt 197

sedan den misstänkte erhållit del av en dom på fängelse. I synnerhet under Prop. 1986/87:112 tiden från domen till dess straffet går i verkställighet föreligger därför behov av en möjlighet till häktning.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelningen Ullstyrker förslaget all skärpa beviskravet genom formuleringen "påtaglig risk". Såsom utredaren framhåller innebär detta alt risken skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet (s. 131 och 133). Avdelningen vill också erinra om möjligheten alt i stället för häktning besluta om reseförbud och anmälningsskyldighet.

Metoden att ange vilken slags brottslighet som kan medge häktning på grund av recidivrisk är i sig tilltalande. Svårigheten att på så sätt avgränsa tillämpningsområdet är dock stor. Beaktansvärd invändning kan riktas mot kravet att misstanken skall gälla brottslighet av stor omfattning, när det ej är fråga om brott mot annans liv, hälsa eller frihet etc. Möjligheten att på gmnd av recidivrisk häkta exempelvis yrkesmässiga inbrottstjuvar bör inte begränsas så hårt.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL välkomnar utredningens förslag Ull skärpning av häklningsskälen, speciellt när del gäller risk för fortsatt brottslighet, men avvisar förslaget om häktning på lägre misstankenivä med senare prövning.

Sveriges Villaägareförbund: På ett ställe i ändringsförslaget anges att grund för häktning kan vara att brottsligheten är av stor omfattning och att del är påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Vi anser all delta snarare ökar än minskar risken för vida variaUoner i bedömning och all risken för fortsatt brottslighet av redan starkt misstänkta ökar på ett oacceptabelt sätt. I synnerhet ökar brottsligheten om nyssnämnda fömtsättning kombineras med en annan tendens som redan berörts nämligen all vid straffutmälning bortse från "försörjningsbrottslighet" under tiden på fri fot. Det är svårt att kortfattat formulera klara och lämpliga regler om häktning, etc för all slags brottslighet. När kortare strafftider motiveras även med hänvisning till intemeringskostnader per dag, eller när fängelsernas kapacitet anpassas Ull högsta möjliga beläggning, syns det bli helt bortglömt att brottslig försörjning ställer sig mycket dyrbar både materiellt och emotionellt för oskyldiga människor som får betala den. Även om vi är öppna för andra alternativ än fangsligt förvar tror vi alt strafformen måste finnas kvar under överskådlig tid och att eventuella alternativ måste innehålla påtagliga element av tvång och olägenhet. Fängelserna måste upphöra att vara marknader för debuter och återfall i knark-missbmk.

Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige: Vi har intresserat oss främst för en fråga i utredningen, nämligen häktningsgmnden recidivfara. Det är myckel viktigt att del finns möjlighet att häkta en gärningsman vid fortsalt brottslighet när det gäller sådana brott som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet som bl. a. kvinnomisshandel. Kvinnojourernas erfarenhet i fråga om våld mot kvinnor är alt det är nödvändigt att den misshandlande mannen tas om hand. Risken är annars alt kvinnan måste ta sin tillflykt till en plats där mannen inte kan nä henne.

Riksorganisationen instämmer alltså i utredarens förslag alt häktning 198

p.g. a. recidivfara fortfarande måste kunna tillgripas vad gäller kvinno- Prop. 1986/87:112 misshandel, om förutsättningarna i övrigt finns.

Svenska sparbanksföreningen: Sparbanksföreningen konstaterar att utredningen föreslår vissa inskränkningar vad gäller möjlighetema att tillgripa häktning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet. Enligt förslaget får häktning på denna grund ske endast dä brottet riktar sig mot annan persons liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk alt den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Avsikten med nu angivna begränsning sägs i belänkandet vara att häktning skall ske endast när det krävs för all skydda enskilda eller samhället från brott som medför allvarliga skador.

Sparbanksföreningen har i och för sig inget att invända mot att möjligheterna att tillgripa häktning begränsas på sätt nyss angivits. Föreningen vill å andra sidan kraftigt understryka angelägenheten av att brott som allvarligt riktar sig mot den personliga integriteten också fortsättningsvis skall kunna utgöra grund för anhållande och häktning. Broltsutvecklingen i landet inger stora betänkligheter. Detta gäller inte minst den grövre brottsligheten - särskilt rån och andra våldsbrott - som berör banker och andra liknande inrättningar. De straffprocessuella tvångsmedlen får enligt Sparbanksföreningens mening inte utformas sä att brotlsbenägenheten, särskilt vad gäller brott mot den personliga integriteten, riskerar att öka.

2.3 Häktning vid lindriga och svåra brott

När det gäller häktning vid lindriga brott är remissutfallet i huvudsak positivt. Kritiska synpunkter - främst mot förslaget alt avskaffa den s. k. rallarparagrafen - har framförts av åklagarmyndigheterna i Malmö och Skellefteå åklagardistrikt, Stockholms tingsrätt. Södra Roslags Ungsrätt, RPS, länsstyrelsen i Malmöhus län. Föreningen Sveriges åklagare och Svenska polisförbundet.

JK: Jag har ingen erinran mot att bestämmelser i 24 kap. 1 § andra stycket RB avskaffas. Vad utredaren i övrigt har anfört beträffande häktning vid lindriga och svåra brott föranleder inte heller någon erinran från min sida.

RÅ:

Häktning vid lindriga brott:

Jag har ingen invändning mot att bestämmelsen i RB 24:1 andra stycket

(den s. k. rallarparagrafen) upphävs.

I likhet med utredningen anser jag alt del finns skäl att behålla stadgandet i RB 24:2 om häktning i vissa fall oberoende av brottets beskaffenhet.

Häktning vid svåra brott:

Jag delar uppfattningen att den nuvarande presumtionsregdn för häktning i fall där för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år bör finnas kvar.

Vad gäller bestämmelsens lydelse bör dock till undvikande av missför
stånd anknytningen till slrafflaUtuden för brottet formuleras på vedertaget
sätt (jfr vad jag anfört om formuleringen av RB 24:1). 199

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Några bärande invändningar kan Prop. 1986/87:112 enligt min mening ej göras mot avskaffandet av häktningsmöjlighel enligt 24 kap. 1 § andra stycket RB.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Utredningens förslag att avskaffa det nuvarande andra stycket i RB 24:1 lämnas utan erinran.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag tillstyrker alt bestämmelsema i nuvarande 24 kap. 1 § andra stycket upphävs. Dessa har saknat praktisk betydelse sedan brottsbalken infördes.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Förslaget alt avskaffa rallarparagrafen är invändningsfritt liksom utredningens resonemang vad gäller behovet av de nuvarande reglerna om obligatorisk häktning och möjlighetema att häkta såväl den som saknar hemvist i riket som den som söker dölja sin identitet.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Utredningen föreslår all häktning av den som saknar stadigt hemvist i riket och som skäligen kan befaras avvika framdeles inte skall kunna ske. Som skäl för förslaget anförs dels att denna häktningsgmnd blivit allt mindre använd, dels att del genom reseförbud och anmälningsplikt finns alternaUv till häktning i dessa fall. Samma förslag framlades i 1977 års betänkande. Då deklarerades dock öppet att del för återfinnandet av sådana personer (som häktningsgmnden kan avse) krävs "omfattande insatser och stora resurser". Så är fortfarande i hög grad fallet. Del framstår som uppenbart att reseförbud och anmälningsskyldighet vanligen inte utgör något alternativ av värde. Detta är särskilt påtagligt när det gäller medborgare i de nordiska länderna, mellan vilka passkontroll inte äger mm. Jag anser att det främst av effektivitetsskäl är nödvändigt alt de nuvarande reglerna kvarstår.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Möjligheten till häktning enligt 24 kap. 1 § 2 stycket RB föreslås avskaffad. Enligt min mening har utredaren icke presterat någon hållbar motivering till förslaget. Nuvarande bestämmelser fyller otvivelaktigt ett ändamål och anledning att la bort dem föreligger icke.

Stockholms tingsrätt: När del gäller häktning vid lindriga brott föreslår
utredningsmannen, mot bakgmnd av den proportionalitetsregel som bör
finnas, ett avskaffande av bestämmelsen i 24 kap. 1 § 2 stycket RB. Även
om tingsrätten i och för sig ställer sig bakom proportionalitetsprincipen
och ett lagfästande av denna är tingsrätten tveksam till förslaget på denna
punkt. Bakgmnden Ull förslaget är att söka i att häktning i dessa fall dels
fått en allt mindre betydelse i rättstillämpningen, dels att en så ingripande
åtgärd skulle slå i missförhållande till brottets lindriga beskaffenhet, där
fängelse visserligen ingår i straffskalan men normalt inte döms ut. Tings-
rätlen ifrågasätter detta resonemang. All häktning sällan tillgrips i den
angivna situationen kan knappast tas till intäkt för att häktningsmöjlighe
ten bör slopas. För de fall del kan antas att påföljden kommer all stanna
vid böter får häktning redan enligt gällande lag inte ske (24 kap. 1 § Qärde
stycket RB). Förslaget lar alltså sikte på brott där påföljden kan antas bli
fängelse eller någon annan motsvarande påföljd. Det synes inte accepta
belt att domstolarna i dessa fall inte skulle kunna försäkra sig om en
misstänkt trots alt del finns en påtaglig risk att han avviker. Visserligen 200

står enligt förslaget möjligheten Ull buds att meddela honom reseförbud Prop. 1986/87:112 eller anmälningsskyldighet och, om den misstänkte inte rättar sig efter vad som åligger honom, att Ullgripa häktning. Även om del kan antas att reseförbud eller anmälningsskyldighet i en del fall skulle kunna säkerställa en rättegång torde i flera fall avsaknaden av en häktningsmöjlighel i inledningsskedet omintetgöra en lagföring eller i allt fall pä ett inte godtagbart sätt fördröja den genom att den misstänkte häller sig undan. Att begränsa möjligheten till häktning pä ett tidigt stadium är närmast liktydigt med alt samhället beträffande vissa personer avstår frän ett domslolsförfarande. Detta är inte acceptabelt.

Södra Roslags tingsrätt: En konsekvens av att den s. k. rallarparagrafen föresläs bli avskaffad är alt möjligheten att lagfora personer som åtalats för brott med lägre straff än fängelse i ett är försvåras. Ofta är nämligen den enda effektiva möjligheten att få tag pä en åtalad, som undandrar sig delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, att häkta honom i hans utevaro. När den som är häktad i sin utevaro sedan grips går det mycket fort att avgöra målet. Enligt förslaget bortfaller denna möjlighet och målet får ligga i avvaktan på preskription. Vid brott som exempelvis rattonykterhet, undanhållande, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och skadegörelse, vilkas straffminimum understiger ett år, bör det enligt vår mening finnas möjlighet all häkta en åtalad i dennes utevaro, om han undanhåller sig delgivning av stämning eller kallelse till förhandUng. Med utredningens förslag minskas effektiviteten i domslolsarbelel med ökade kostnader för onödigt efterspaningsarbete som följd.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten har inget att erinra mot utredningens förslag i fråga om häktning vid lindriga resp. svåra brott.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till utredarens bedömning, all särskilda häktningsmöjligheter bör föreligga vid allvarliga brott och att ändring av nuvarande regler inte bör ske. Den fråga som rests av Peter Nobel i särskilt yttrande om stadgandets förenlighet med den europeiska konvenUonen om de mänskliga rättigheterna och FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna bör emellertid ytterligare uppmärksammas i del fortsatta lagstiftningsarbetet.

Domstolsverket: DV biträder förslaget att den s. k. rallarparagrafen avskaffas men alt den särskilda bestämmelsen om häktning i 24 kap. 2 § RB å andra sidan behålls. Även den nuvarande bestämmelsen om häktning vid grövre brott bör som utredaren föreslagit behållas.

RPS: Enligt bestämmelser i 24 kap. 1 § andra stycket RB finns för närvarande möjlighet att häkta även för vissa mindre kvalificerade brott om den misstänkte inte har hemvist i landet och det skäligen kan befaras alt han avviker. Utredningen har föreslagit att bestämmelsen upphävs (s. 137). RPS vill påpeka att förslaget i praktiken innebär aft man avstår från lagföring i åtskilliga av dessa fall, som enligt statistiken (s. 90) utgör två procent av alla häktningar. Man skulle visserligen kunna använda reseförbud, som efter misskötsamhet kan skärpas Ull häktning. Risken är dock stor att den misstänkte hinner avvika utomlands innan häktningen kunnat verkställas. Förslaget avstyrks därför.

RRV: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag. 201

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Gripande och häktning med stöd Prop. 1986/87:112 av 24 kap. 1 § andra stycket RB är ytterligt sällsynt vid Ronneby polismyndighet och lagrummet saknar praktisk betydelse. Möjligen kan andra polismyndigheter med livligare turism och utlänningsförekomst ha annan uppfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredningen föreslår att häktning av den som saknar stadigt hemvist i riket och som skäligen kan befaras avvika framdeles inte skall kunna ske. Som skäl för förslaget anförs dels att denna häktningsgmnd blivit allt mindre använd, dels att det genom reseförbud och anmälningsplikt finns alternaUv till häktning i dessa fall. Samma förslag framlades i betänkandet (SOU 1977:50) angående översyn av häktningsbestämmelserna. Då deklarerades dock öppet att del för återfinnandet av de personer, som häktningsgmnden avser, krävs omfattande insatser och stora resurser. Så är fortfarande i hög grad fallet. Det framstår som uppenbart att reseförbud och anmälningsskyldighet vanligen inte utgör något alternativ av värde. Detta är särskilt påtagligt när det gäller medborgare i de nordiska länderna, mellan vilka passkontroll inte äger mm. Länsstyrelsen kan därför inte tillstyrka förslaget i denna del.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten ansluter sig till utredningsmannens resonemang alt osäkerhet om gärningsmannens identitet alltjämt skall vara häktningsgmnd, eftersom del vore olyckligt om allmänheten fick den uppfattningen att man genom att vägra alt uppge namn och adress helt kunde undandra sig lagföring och straff. Utredningsmannen lar dock icke steget fullt ut då han därefter - under hänvisning till proportionalitetsregeln - icke vill tillämpa denna häktningsgrund vid bagatellartade förseelser. I konsekvens härmed skulle gripande då ej heller få ske, om gämingsmannen är okänd, vid t. ex. ringa misshandel, åverkan eller snatteri. Enligt myndighetens uppfattning vore det stötande för rättskänslan om icke ens ett kortvarigt frihetsberövande kunde ske för att fastställa identiteten, i vart fall då skadelidande finnes. Om avsikten är att i stället utvidga tillämpningen av polisieringsrätten enligt 14 § polislagen eller möjligheten att medta någon till förhör enligt 23 kap. 8 § RB bör detta klargöras i den kommande propositionen.

Riksdagens ombudsmän: Jag har inte några invändningar i sak mot utredarens förslag.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Häktning är aldrig
obligatorisk. Men man kan säga, alt den är "halvobligatorisk" vid grova
brott. Härom stadgas i 24 kap. 1 § tredje stycket RB. Med denna benäm
ning avses att säga, att, under fömtsättning av erforderlig brottsmisstanke,
häktning skall ske, om för brottet ej stadgas lindrigare straffan fängelse tvä
år; dock fömtsätts jämväl, att del ej är uppenbart att anledning till häktning
saknas. Vederbörande undgår alltså åtgärden, om han kan visa, alt flykt
fara etc. ej föreligger. Den bakomliggande tanken för denna stränga ord
ning är, att vid brott med så högt minimum i straffskalan häktning bör ske,
eftersom den misstänktes fortsatta vistelse på fri fot vid mord o. d. skulle
verka utmanande på allmänheten och stötande för den allmänna rättskäns
lan (se t. ex. Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 1968, s. 222).
Säkerligen är denna bedömning av samhällsmedlemmarnas reaktion i ge- 202

men minst lika verklighetsbelonad idag som tidigare. Prop. 1986/87:112

När utredningsmannen behållit del ifrågavarande häklningsfallel (24 kap. 1 § andra stycket RB i förslaget) - utan alt vilja skärpa beviskravet på den misstänktes skuld men företagit den omformuleringen,. att "anledning" bytts ut mot "skäl" i syfte att klarare markera kravet på att särskild häktningsgmnd uppenbart skall saknas - ser nämnden ej anledning till anmärkning.

Mot bibehållandet har visseriigen en sakkunnig riktat den gensaga, att han på anförda skäl finner tvivelaktigt, humvida regeln är förenlig med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och med 1966 års FN- konvention om de medborgeriiga och politiska rättigheterna. Det synes honom, all häktning i fall av detta slag kan komma under internationell jurisdiktion med för riket ofördelaktig påföljd. Forskningsnämnden finner sig ej kunna la ställning till frågan, i vad mån denna tolkning av konventionerna är korrekt, ej heller Ull frågan, humvida Sveriges Ullträde Ull dessa konventioner skulle hindra rikets lagstiftare att i detta rent materiella avseende föreskriva en skydds- och ordningsregel som, enligt samma lagstiftares bedömning, bärs upp av ett av medborgama allmänt omfattat, fundamentalt rätlvisekrav. Man kan fråga, hur motsvarande problem lösts i vissa andra länder som är väl kända för rigorösare såväl brottsundersöknings- som brottsbekämpningsmetoder än vårt ganska toleranta svenska samhälle (i betänkandet redogörs summariskt för förhållandena i några europeiska stater, utanför Norden förekommer England, Väsftyskland och Nederiänderna); att exempelvis den misstänkte ges fri mot (hög) borgen även vid myckel grova brott, såsom förekommer på mänga häll, torde vi knappast anse acceptabelt.

Det säger sig självt, att varje bedömning av frågan, om ett tvångsmedel bör tillgripas, bör ske med beaktande även av det men som åsamkas vederbörande genom åtgärden; en avvägning fordras mellan denna skaderisk och intresset av aft brottsbekämpningen blir effekUv. Självklart är vidare, att tvångsmedelsläran behärskas av principen, alt vid valet mellan olika i och för sig relevanta tvångsmedel det för den enskilde lindrigaste skall väljas.

Sveriges advokatsamfund: Den särskilda fråga som advokat Peter Nobel rest om ändring av reglerna för s. k. obligatorisk häktning finner samfundet kunna anstå för att prövas på nytt, sedan de nu föreslagna reglema fått verka en lid.

Sveriges domareförbund: Förbundet kan godtaga utredarens förslag om att upphäva den särskilda regeln om häktning av den som saknar stadigt hemvist inom riket, 24 kap. 1 § 2 stycket RB. Även vad som i övrigt sägs om häktning vid lindrigare broU lämnar förbundet utan erinran.

Beträffande häktning vid svåra brott ansluter sig förbundet Ull utredarens åsikt all häktning som huvudregel liksom nu skall ske om minimistraffet för broftel är två år eller däröver. Förbundet tar således avstånd frän det särskilda yttrandet av Peter Nobel.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen tillstyrker på av utredaren
anförda skäl att den s. k. rallarparagrafen (24 kap. 1 § 2 stycket RB)
avskaffas. 203

Det vore, som utredningsmannen framhållit, oUllfredsställande att behö- Prop. 1986/87:112 va släppa den misstänkte trots att man inte har lyckats identifera honom och därför nästan helt saknar möjligheter att vidare utreda brottet. Bestämmelsen i 24 kap. 2 § RB bör därför kvarstå oförändrad. Enligt föreningens mening tillämpas häktning på denna gmnd mycket sällan. När del gäller bagatellartade förseelser nedlägger åklagaren ofta fömndersökningen mot en utlänning på den gmnden att gärningsmannen lämnat landet och inte förväntas återvända hit. Möjligheterna till lagföring i hemlandet har kommit all utnyttjas alltmer.

Föreningen delar utredarens uppfattning att regeln om obligatorisk häktning bör kvarstå. Det vore stötande för det allmänna rättsmedvetandet om personer som misstänks för grova brott skulle försältas på fri fot före lagföring. Föreningen delar också utredarens uppfattning att nuvarande tvåårsgränsen inte bör höjas. Vissa allvarliga brott med ett straffminimum på fängelse två år kräver av olika skäl en snabb handläggning. Föreningen tänker i första hand pä mål rörande våldtäkt och mordbrand, där bevismöjligheterna snabbt försvagas med tiden och påfrestningarna för offren i väntan på huvudförhandling ofta är myckel stora.

Svenska polisförbundet: Möjligheten att använda häktning vid misstanke om brott där maximistraffet är under ett år och den misstänkte inte har stadigt hemvist i riket och del föreligger flyktfara, dvs. 24 kap. 1 § andra stycket försvinner i den nya utformningen av 1 §. Enligt vår uppfattning bör denna möjlighet till häktning finnas kvar.

Svenska Röda korset: Vidare stöder SRK advokaten Peter Nobels påpekande alt den s. k. obligatoriska häktningen dvs. 24 kap. 1 § RB står i strid mot såväl den europeiska konvenUonen om mänskliga rättigheter som FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. FN-konventionen förbjuder uttryckligen en allmän regel om att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar. Det är viktigt att poängtera all denna paragraf mer kommit att användas som ett led i brottsbekämpningen än alt säkerställa en god rättsskipning. SRK begär därför att bestämmelsen tas ur lagen.

JUSEK: Förbundet Ullstyrker utredningens förslag alt den nuvarande presumtionen bör bibehållas för häktning då misstanke föreligger om brott för vilket inte kan följa lindrigare straff än fängelse i två år.

Förbundet tillstyrker vidare utredningens förslag om upphävande av den s. k. rallarparagrafen i 24 kap. 1 § 2 stycket RB.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelningen anser i likhet med utredaren all presumUonsregeln om häktning vid svåra brott bör kvarstå. Det är dock angeläget att denna bestämmelse -liksom andra - överses sedan en ny lagstiftning gmndad pä betänkandet varit i kraft någon tid.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL kräver att den s.k. obligatoriska häktningen utmönstras ur RB. Angående motiveringen härför se under avsnitt Allmänna synpunkter.

204

3 Proportionalitetsprincipen Prop. 1986/87:112

Förslaget om ett lagfästande av en proportionalitetsregel har tillstyrkts av flertalet av de remissinstanser som har berört frågan. Av dessa har följande utan närmare kommentarer tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran. Regionåklagarmyndigheten i Gävle, åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt, domstolsverket, kriminalvårdsstyrelsen, riksrevisionsverket och Sveriges domareförbund. Flera remissinstanser har ifrågasatt behovet av en uttrycklig bestämmmdse.

RÅ: I prakUken torde redan vid all slraffprocessuell tvångsmedelsanvändning tillämpas en proportionalitetsprincip av del slag som avses i förslaget. En lagstiftning skulle här närmast innebära en kodifiering av den ordning som etablerats i praxis. Jag har ingen invändning mot all detta sker. Det kan vara en fördel att en princip som allmänt tillämpas också kommer till klart uttryck i lagtexten. Det kan emellertid diskuteras om det är lämpligt att införa en uttrycklig proportionalilelsbestämmelse vars räckvidd är begränsad till de i utredningsförslaget aktuella tvångsmedlen. Även om någon risk för motsatsslut vid tillämpningen av de tvångsmedel som faller utanför den formella regelns räckvidd knappast behöver befaras skulle det vara bättre om en proportionaHlelsregel när den lagfästs ges en sådan utformning all del klart framgår att den avser all slraffprocessuell Ivångsmedelsanvändning.

Bland de omständigheter som enligt den föreslagna regeln skall beaktas anges särskilt den påföljd som kan antas följa på brottet. Det är enligt min mening önskvärt att stadgandet i denna del nyanseras något, åtminstone genom uttalanden i motiven. Del kan ofta vara svårt att på ett tidigt utredningsstadium bedöma vilken påföljd som kan komma all bli aktuell i del enskilda fallet. Från principiell synpunkt är del enligt min mening också viktigt att understryka att tvångsingripanden som pä ulredningssta-diet framstår som motiverade måste få användas även om den förväntade påföljden är villkorlig dom eller annan kriminalvård i frihet. Till skillnad från utredningen anser jag detta gälla även häktning på grund av recidivfara. Behovet av att genom frihetsberövande kunna avbryta en pågående brottslighet är ett helt annat i omedelbar anslutning till det första poHsingri-pandet än senare när påföljdsfrågan avgörs. Vid det senare tillfället har gärningsmannen ofta fått viss kuraliv hjälp, han har i förekommande fall tillnyktrat eller avgiftats och kontakter kan ha etablerats med bl a sociala myndigheter.

Beträffande utformningen av förbudet mot häktning i fall då det kan antas all den misstänkte kommer alt dömas endast till böter vill jag här , erinra om vad jag ovan anfört under avsnittet rörande häktning vid lindriga brott.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Proportionalitetsregeln tillstyrks. I motiven bör erinras om all principen bör gälla för tillämpningen av alla tvångsmedel.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Förslaget Ullslyrks. Avgörandet av
en anhållnings- och häktningsfråga måste ske med beaktande av sådana
förhållanden som regeln uttrycker. Enligt min mening är lagfästandet av en 205

sådan regel i stort sett det enda man behöver göra för att tillförsäkra sig om Prop. 1986/87:112 en enligt direktiven önskvärd uppstramning av tvångsmedelsanvändningen.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: I praktiken sker redan nu en avvägning av den art förslaget avser, varför regeln synes sakna egentlig funktion. Det kan emellertid hävdas alt det är en fördel - särskilt då fråga är om tvångsmedel - att de regler som tillämpas också verbaliseras. Dessutom finns motsvarande regel i såväl dansk, norsk som finsk lagtext. Jag vill emellertid ifrågasätta det befogade i alt uttryckligen i lagtexten ange att den förväntade påföljden skall tillmätas självständig betydelse för utgången av häklningsfrågan. Det är systematiskt oriktigt att på detta sätt låta den förmodade straffmätningen påverka nyttjandet av utredningsmässigt motiverade tvångsåtgärder och svårt att redan på så tidigt stadium avgöra vilken påföljd som kommer att väljas i det enskilda fallet. Därtill kommer att påföljdsvalet inte sällan pä ett avgörande sätt påverkas just av alt den tilltalade varit häktad.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: - - - I själva verket tillämpas denna regel vid varje beslut om tvångsmedel, oavsett om delta fattas av polis, åklagare eller domstol. Utredningen föreslär en mer allmänt hållen bestämmelse som lämnar visst utrymme för myndigheternas fria bedömning. Med hänsyn till att en sådan regel med nödvändighet blir tämligen vag till sitt innehåll och Ull att praxis väl synes följa lagstiftarens intentioner ifrågasätter jag om behov av en särskild proportionalitetsregel föreligger.

Svea hovrätt: Det kan ifrågasättas om det finns egentligt behov av den föreslagna proportionalitetsregeln i 3 §. Bestämmelsen är för övrigt så allmänt hällen att den knappast kan ge någon egentlig ledning för rätlstill-lämpningen. Hovrätten tillstyrker emellertid ändå förslaget, eftersom bestämmelsen understryker viklen av all domstolarna alltid använder det minst ingripande tvångsmedlet.

Stockholms tingsrätt: Som har framgått Udigare ställer sig tingsrätten bakom förslaget alt en uttrycklig proportionalitetsregel lagfästs. Tingsrätten har heller inte något att invända mot den närmare utformning som regeln fått i förslaget. För att ge den ett konkret innehåll har angetts att avvägningen skall ske med hänsyn till den påföljd som kan antas komma att utdömas. Emellertid uttalas i motiven (s. 142) att, om det kan förväntas alt påföljden i det enskilda fallet kommer all bli villkorlig dom eller skyddstillsyn, utrymmet för häktning på grund av recidivfara dock torde vara mycket begränsat. Tingsrätten delar i princip denna uppfattning. Emellertid har den inte samma styrka i skyddstillsynsfallen som i de fall då villkorlig dom ligger närmast Ull hands. Som har sagts tidigare kan just häktning vid recidivfara vara det enda realistiska alternativet för all bryta en pågående brottsperiod hos den misstänkte. Det kan t. o. m. vara så att det frihetsberövande som häktningen innebär skapar fömtsättningar för kriminalvård i frihet. Allmänpreventionens krav på en kraftig reaktion från samhällets sida blir Ullgodoseil genom häktningen (jfr 28 kap. 3 § BrB).

Södra Roslags tingsrätt: Lagfästandet av proportionalitetsprincipen in
nebär knappast någon ändring av gällande rättstillämpning, eftersom en 206

avvägning mellan mål och medel alltid ligger i botten vid prövningen av en Prop. 1986/87:112 häktningsframställning. Vi har inga invändningar mot att denna praxis kommer till uttryck direkt i lagtexten. Del kan få en viss betydelse som skydd mot obefogade frihetsberövanden. Proportionalitetsprincipen sätter häktningsalternaliven i blickfånget. Vi har i värt yttrande gått emot utredningsmannens förslag att minska antalet häktningar genom att skärpa kraven för häktning vid återfallsrisk. En naturligare väg att försöka minska antalet frihetsberövanden vore att effektivisera häktningsalternaliven. För att rätten skall fä tillgäng till ett underlag för bedömningen om det kan finnas fömtsättningar för ett lindrigare tvångsmedel än häktning, bör denna fråga undersökas redan i samband med anhållandet. För att understryka vikten av att frågan om häktningsalternativ övervägs redan i initialskedet av fömndersökningen bör 24 kap. 10 § tillföras en bestämmelse om att åklagaren redan i samband med sin anmälan av häklningsfrågan eller senast vid häktningsförhandlingen skall ange vilka fömtsättningar som finns alt utnyttja något annat tvångsmedel än häktning.

Göteborgs tingsrätt: Del kan ifrågasättas om inte en proportionalitetsprincip av angivet innehåll redan nu allmänt beaktas i praxis. Med hänsyn till att de personella tvångsmedlen i möjligaste män bör begränsas har tingsrätten dock inget alt invända mot all den föreslagna allmänt hållna regeln intas i lagtexten. Någon saklig förändring torde den dock knappast innebära.

Brottsförebyggande rådet: Se under avsnittet om rannsakningsövervakning.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Motsvarande bestämmelse finns i en del andra länders processlagstiftning. Länsstyrelsen anser att regeln är fömuf-tig och kan vara ett bra avvägningsinslmmenl i svära bedömningssituationer.

Riksdagens ombudmän: Tvängsmedelskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till bl. a. en ivängsmedelslag att behovs- och proportio-nalitelsprincipema skulle las in i lag. I milt yttrande över förslaget förklarade jag mig ha intet att erinra däremot men tillade att detta också borde ske beträffande de personella tvångsmedlen i 24 och 25 kap. RB. Jag förutsätter att en samordning sker så att det blir likformiga bestämmelser i fråga om tillämpningen av angivna principer på de skilda tvångsmedelsområdena.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Forskningsnämnden
är inte övertygad om behovet av nya uttryckliga lagregler i detta stycke.
Hittillsvarande ordning synes ej vara behäftad med så påtagliga brister och
mot densamma synes ej kritik av sådan omfattning ha riktats, att tillräck
liga motiv för kompletteringen föreligger. Därtill kommer, att den föreslag
na formuleringen verkar svårtolkad och därför kan medföra tidsödande
procedere i domstolarna i det konkreta fallet. Hur företas bedömningen av
ingreppels oskälighet contra den beräknade påföljdens tyngd? På vilka
"omständigheter" utöver dem som hänför sig Ull oskälighelen och påfölj
den har förslagsställaren tänkt; och finns överhuvud sådana? Är den miss
tänktes personliga förhållanden - och i så fall vilka av dem - en sådan?
(utöver vad som anges i den föreslagna paragrafens andra och tredje 207

stycken.) Regleringen, som åtminstone formellt är vittomfattande, övergår Prop. 1986/87:112 närmast till en ickereglering. I förslagets 25:1 ges en bestämmelse om vissa alternativ till häktning (rannsakningsövervakning, reseförbud, anmälningsskyldighet) och därvid görs ett uttalande om del mindre ingripande tvångsmedlets prioritet; borde ej detta anses tillfyllest?

Sveriges Advokatsamfund: Samfundet tillstyrker varmt förslaget till införande av en uttrycklig proportionalitetsregel.

Föreningen Sveriges åklagare: Utredaren har föreslagit en allmänt hållen regel, som lämnar stort utrymme för myndigheternas fria bedömning vid avvägningen mellan intresset av och effektiviteten i brottsbekämpningen och den skada som uppkommer för den drabbade. Utredaren betonar att den valda formuleringen inte innebär något förbud mot en häktning ens dä del står klart att påföljden kommer att bli villkorlig dom eller vård i frihet. Föreningen vill för sin del ifrågasätta om en så allmänt hållen regel som endast innebär en erinran om en intresseavvägning som allUd måste göras fyller någon större funktion. Det finns dock inget alt erinra mot att proportionalitetsprincipen skrivs in i RB.

Medborgarrättsrörelsen: I och för sig följer proportionalitetsprincipen redan av reglema i 2 kap. 12 § regeringsformen. Del är nedstämmande att utredningen finner det behövligt att i rättegångsbalken upprepa denna för alla ingripanden mot den enskildes frihet fundamentala gmndsats. Utredningens bedömning på denna punkt är troligen realistisk och förslaget kan därför Ull styrkas.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Del är självfallet av central betydelse att ha klara principer och riktlinjer vid avvägning av de olika intressen som måste beaktas vid beslut om straffprocessuella frihetsberövanden. Avdelningen har ingen erinran mot den utformning proportionalitetsprincipen fått i betänkandet. Det kan möjligen ifrågasättas om principen — som ju ingår bland våra allmänna rättsgmnd-satser - skall lagfästas just på detta område.

4 Frister - förfarandet

4.1 En anpassning till Europakonventionen

JK: Mot bakgmnd av vad den europeiska kommissionen har uttalat är det nödvändigt all ändra gällande regler om frister för anhållande och häktning. De förslag som utredaren har presenterat härom föranleder inte någon erinran frän min sida.

RÅ: Förslaget till avkortning av de tidsfrister som gäller i inledningsske
det av ett frihetsberövande är en följd av en nödvändig anpassning till
Europakonventionens krav och måste därför godtas. Dock kan det förvän
tas leda till ökade kostnader och svårigheter både av organisatorisk art och
vid den praktiska hanteringen av anhållnings- och häktningsinstitulen.
Utredningen har enligt min mening utformat anpassningen till de kortare
tidsfristerna på ett i huvudsak ändamålsenligt sätt. Med reservation för 208

viss kritik på enskilda punkter tillstyrker jag därför förslaget rörande nya Prop. 1986/87:112 tidsfrister.

Emellertid bör frågan hur åklagaren respektive domstolen får utnyttja fristerna ytterligare utvecklas genom motivutlalanden. Får exempelvis rätten låta anstå med utsättande av häktningsförhandling därför att åklagaren i samband med att han anmäler en häklningsfräga förklarat sig av utredningsskäl behöva viss ytterligare respit? Eller skall i ett sådant fall åklagaren fullt ut utnyttja sin frist, med vad detta kan innebära för rätlens möjligheter till ändamålsenlig planering inför häktningsförhandlingen? Kan åklagaren för alt underlätta rätlens planering lämna upplysning om alt han eventuellt inom kort avser att anmäla en häktningsfråga? Hur skall gränsen dras mellan en sådan upplysning och en anmälan som medför skyldighet enligt 24:11 för domstolen att utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrägan?

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Utredningen borde enligt min mening närmare ha utrett frågan angående möjligheten att bekläda åklagaren med domsmakt och därigenom på ett enklare sätt lösa föreliggande frågor. Europakommissionens uttalande tycks medgiva en sådan lösning. Delta förslag skulle enligt min mening medföra väsenUigt lägre kostnader än utredarens förslag.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: Utredaren har diskuterat frågan om polisen i stället för åklagaren borde hanlera frågorna om tvångsmedel t o m häktningsförhandling men ej funnit skäl föreslå någon sådan förändring. Delta anser jag välgmndat. Ur rättssäkerhetssynpunkt anser jag det vara angeläget att frågan om ett frihetsberövande skyndsamt prövas av en åklagare. Anhållningsinstitutet bör därför vara kvar.

De föreslagna fristerna för häktningsanmälan till rätten och förhandlingar i häktningsfrågan får accepteras. Däremot avstyrkes förslaget alt åklagaren till rätten skall anmäla frågan om häktning. Enligt utredaren är avsikten att åklagaren skall kunna göra en häklningsanmälan även om han ännu inte har kunnat ta definitiv ställning i frågan om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Något praktiskt behov av en sådan rutin torde ej finnas. Jag anser att åklagaren inom angivna lidsramar skall göra framställning till rätten om häktning och då äfren angiva gmnderna härför.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Med hänsyn till våra internationella åtaganden är det nödvändigt att anpassa regelsystemet i enlighet därmed. Utredningsförslaget måste därför godtas. Jag delar utredningens uppfattning, att häktningsfråga också fortsättningsvis ska prövas av allmän domstol. Jag anser likaså att det inte finns anledning att i övrigt göra ingrepp i det system som rör kompetensfördelningen mellan polis och åklagare. Polisen ska inte vara anhållningsmyndighet (s 144).

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Dä Sverige förbundit sig att
anpassa sina regler om anhållande och häktning till den tolkning av Euro
pakonventionen angående skydd för de mänskliga rätUgheterna och de
gmndläggande friheterna som nu fastslagits, saknas anledning alt argu
mentera mot en sådan anpassning. Det är emellertid uppenbart att de
regler för snabb domstolsprövning av frihetsberövande som kan tyckas
självklara i de tättbefolkade centraleuropeiska ländema föranleder spe- 209

14 Riksdagen 1986187.1 saml. Nr 112

ciella svårigheter i värt glest befolkade och geografiskt utsträckta land. Del Prop. 1986/87:112 måste därför betonas, all en sådan förkortning av fristerna, som nu föreslås, medför praktiska problem och kommer all innebära ett avsevärt merarbete för bland andra polis, åklagare och domstolar ulan alt några säkra vinster för den frihetsberövades rättssäkerhet är att vänta.

Beträffande frågan hur den Ullgängliga fyradagarsfristen skall fördelas mellan åklagare och domstol tillstyrks utredningens förslag.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Häktningsutredningen har presenterat bl a ett förslag till ändring av rättegångsbalken vari regler om främst frislberäkning har anpassats till konventionens innehåll. Förslaget innebär i detta avseende en god lösning utifrån de givna fömtsättningama. Utredningen synes något ha övervägt ett system med frislående häktnings-domare. Det kunde ha varit av värde om man närmare hade uppehållit sig vid och belyst en sådan alternativ lösning. Åtskilligt talar för att en sådan hade kunnat bli lika effektiv men mindre kostsam. Då delta ej är utrett Ullstyrkes det framlagda förslaget i denna del.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredningen har avvisat ett system av frislående åklagare, som enbart prövar frågor om frihetsberövande, med ett konstaterande att en sådan ordning vore systemfrämmande och kostnadskrävande. Den av utredningen föreslagna lösningen torde inte bli mindre kostnadskrävande. På gmnd av den korta Udsfrislen måste man räkna med att åklagaren utom i de allra enklaste målen, vilka för övrigt vid borttagande av recidivfaran som häktningsgrund inte blir frekventa, måste närvara vid förhören. I stor utsträckning torde även försvarare bli tvungna att närvara, enär några häklningspromemorior eller motsvarande icke hinner bli utskrivna. Förhör och utredningsålgärder måste i stor utsträckning pågå utom kontorstid såväl vardag som helgdag. Enligt avsnitt 14.5 skall förhandling åtminstone delvis hållas i tingshus, vilket kräver Iransportper-sonal, som drar kostnad utöver angivna domslolskostnader.

Vid ett system med "häklningsåklagare" såsom särskilda tjänster i regionerna, kan dessa vid sidan av häklningsfunktionen ha administrativa uppgifter inom regionen och gå utanför det hierakiska systemet. Häkt-ningsförhandlingama kan hållas i anslutning till anhållningsavdelningarna, "häktningsåklagaren" ges befogenhet all förordna om offentJig försvarare m.m. Häktningsbeslut skulle anmälas närmaste söckendag till den tingsrätt, som är behörig domstol. Denna handlägger fortsättningsvis målet. Ett system av denna typ torde ur ekonomisk synpunkt vara alt föredraga samtidigt som del torde medföra en smidigare och effektivare handläggning av häklningsfallen.

Regeln att häktningsfrågan skall anmälas till domstol snarast möjligt,
d. v. s. i regel samma dag som anhållandet har skett eller dagen efter,
kommer att medföra anmälningar, som inte leder Ull häktningsförhandling,
enär häktningsskälen bortfallit, men också Ull fall där efter häktningsbeslut
framställningar om frigivning blir frekventa. Sådant beslut måste i den
misstänktes intresse fattas såväl utom kontorslid som lördagar och sönda
gar. Utredarens ståndpunkt i avsnitt 14.5 om beredskap för domstolarna
arbetsfria dagar under en begränsad tidsrymd av några timmar är således
verklighetsfrämmande. Även anmälningar om tilltänkta häktningar och 210

frigivning av häktade måste få göras under andra Uder än ett par förmid- Prop. 1986/87:112 dagstimmar, förslagsvis 08.00 - 22.00 alla dagar.

Enligt förslaget skall rätten pröva häktningsfrågan senast fyra dagar efter del den misstänkte faktiskt frihetsberövals, d. v. s. gripits eller i visst fall anhållits. I det icke ovanliga fallet, att gripande skett en dag före klockan 24.00 men anhållandet skett påföljande dag efter klockan 00.00 uppstår en skillnad mellan beräkning av fristerna enligt föreslagen lydelse av 24 kap 10 § och 11 § rättegångsbalken. Denna diskrepans bör undanröjas.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Vilken mening man än må ha om nuvarande ordningens tidsfrister är det bara all konstatera alt de ej står i överensstämmelse med Europakonventionens krav samt att en anpassning efter dem nu måste ske.

Regionåklagarmyndigheten i Härnösand: YZ-regionen utgör ett bered-skapsomräde och beredskapen fördelas mellan regionens fem åklagarmyndigheter enligt en av regionåklagarmyndigheten årligen fastställd beredskapslista. Inom varje beredskapsmyndighet fastställer chefsåklagaren beredskapstjänstgöringen för respektive myndighets åklagare.

Systemet medför alt varje åklagare, som ej befriats av åldersskäl, fullgör omkring 3-4 veckors beredskapstjänslgöring per år.

Systemet fungerar överraskande väl med hänsyn Ull regionens geografiska omfattning.

Även anhållningsbeslut under lördagar-söndagar som ej häves redan av beredskapsåklagaren kan i allmänhet fullföljas med häktningsframställning av på målet lottad "ordinarie" åklagare under nästföljande måndag. Vid s. k. långhelger måste däremot längre anhållningstider utnyttjas. Det förekommer endast undanlags vis att jouräklagaren gör häktningsframställningar i annat distrikt än det egna under beredskapstjänstgöring.

De nu framlagda förslagen om frister för anmälan av häktningsfråga (§ 10) och för förhandling (§ 11) skulle ur åklagarsynpunkl sålunda i de flesta fall kunna godtagas utan ändring av tillämpade mtiner, om "synner-Uga skäl" (§ 10) också omfattar den fördröjning, som oundvikligen uppkommerunder lördags—söndagsdygnen innan kommunikation kan upprättas med ordinarie åklagare vid den myndighet som skall handlägga målet fortsättningsvis.

Jag föreställer mig all denne skall hinna informera sig så alt anmälan om häklningsfräga kan ske till domstolen samma dag. Alla gripanden under jourtid fredag-lördag-söndag skulle i så fall kunna hanteras utan att beredskapstjänstgörande åklagare måste inträda i målet med häktningsanmälan Ull behörig domstol på annan ort.

För långhelger skulle frågan i denna region kunna lösas genom alt åtminstone åklagare i Sundsvalls- och Östersunds åklagardistrikt har någon form av s. k. bakjour med skyldighet alt inträda vid häktningsfall som icke medger uppskov Ull nästkommande arbetsdag.

Om "synnerliga skäl" ej skall innefatta uppskov på gmnd av kommuni-
kalionshinder den tid som erfordras för att ordinarie åklagare skall hinna
övertaga målet i samband med vanliga veckoslut måste vårt beredskaps-
syslem ändras väsentligt. En återgång till tidigare ordning med indelning 211

av regionen i tre beredskapsområden kan övervägas. Beredskapstjänstgö- Prop. 1986/87:112 rande åklagare i regionen får då emellertid 7-9 veckors beredskap under året. En annan möjlighet kan vara regelmässig "bakjour" av annan åklagare, som kan övertaga beredskapen om kollegan blir upptagen av visst ärende. Även i detta fall ökar beredskapstiden för regionens åklagare avsevärt.

Vilka konsekvenser de korta fristerna kan medföra för polisarbetet kan ej överblickas. Att väsentligt ökade utredningsresurser måste tillhandahållas som kriminaljour eller liknande än vad som är fallet enligt nuvarande ordning i denna regions polisdistrikt förefaller uppenbart om inte anspråken pä utredningsunderlag för prövning av häktningsfrägorna i allt för hög grad skall eftersättas.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Några kommentarer bör även göras beträffande utredningens framlagda förslag beträffande förkortning av nu gällande tidsfrister i samband med handläggningen av anhållnings- och häktningsfrågor. Mot bakgmnd av anledningen till de framlagda förslagen torde del inte vara annat att göra än att acceptera dem. Konsekvenserna av den nya ordningen för polis- och åklagarväsendets del kan emellertid inte överblickas för närvarande. Det torde dock redan nu stå helt klart att de nya reglerna kommer att kräva resursförstärkningar i en eller annan form samt att detta i sin tur kommer att medföra kostnadsökningar. Om sådana förändringar inte skulle genomföras skulle med all säkerhet oacceptabla effektivitetsförluster uppstå.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: Låt mig först deklarera alt det nuvarande systemet med anhållande - häktning enligt min mening fungerar fullt tillfredsställande och alt del tillgodoser den enskildes intresse av en snabb domstolsprövning. Huvudregeln är ju att åklagaren skall avge häktningsframställning dagen efter anhållandet och domstolen håller sedan ofta häktningsförhandling ytterligare någon dag därefter. I ett relativt litet antal fall behöver tiden utsträckas och då sker det i den enskildes intresse. De skäl som framfördes av kritikerna till 1974 års utredningsförslag såsom de framkommer pä sid. 145 i SOU 1985:27 synes alltjämt relevanta.

Om man sedan accepterar all Europakommissionens praxis skall vara utgångspunkt måste domstolsprövning ske inom fyra dagar från frihetsberövandet. Jag delar utredarens uppfattning att större delen av den tiden bör disponeras av polis — åklagare. Däremot kan ifrågasättas om del bara är vid synnerliga skäl som tiden för häktningsframställning far utsträckas utöver en dag. Det skulle ge åklagaren mer tid all bedöma häktningsfrågan i svårbedömda fall och det skulle innebära att man i betydligt mindre utsträckning skulle behöva begära någon häktad om man använder sig av den nuvarande lydelsen och sade att om del behövs ytterligare utredning för prövning av häktningsfrågan får åklagaren göra anmälan senast å tredje dagen.

Statsåklagarmyndigheten för speciella mål: 1 den allmänna motivering
en (sid 146) anför utredningen att åklagarens frist för att anmäla häktnings
frågan bör vara absolut och att om anmälan inte görs skall den misstänkte
omedelbart friges (naturligtvis av åklagaren). I samma stycke anför utred
ningen vidare: "Har däremot anmälan skett inom den föreskrivna tiden, 212

men förhandlingen inte kunnat hållas inom fyradagarsfristen på gmnd av Prop. 1986/87:112 ofömtsedda omständigheter av force majeure-karaktär bör del inte ställas upp någon motsvarande regel. Frågan om frihetsberövandels bestånd får i sädana situationer prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och mot bakgmnd av proportionalitetsprincipen."

Jag har svårt att förstå dessa uttalanden av utredningen. Såvitt jag kunnat finna har uttalandet om att domstolens fyradagarsfrist för hållande av förhandling inte skulle vara absolut inte stöd i den föreslagna lagtexten. Om meningen är alt domslolsfrislen skulle vara relativ borde det även klart framgå vad som kan förlänga denna frist, vad som skall ske om fristen inte hålls, hur långt den kan utsträckas och vem som eventuellt skall fatta nytt beslut i anhållningsfrågan (jfr vad som skall ske, om åklagaren inte håller tredagarsfristen enligt 10 §).

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag tillstyrker förslaget för den erforderliga anpassningen av fristerna till Europakonventionen. Jag vill understryka alt de nya bestämmelserna i detta hänseende kommer att ställa ökade krav på att åklagama fullgör sina arbetsuppgifter utanför ordinarie arbetstid. En ändring av den nuvarande beredskapstjänstgöringen blir nödvändig. För Stockholms del synes en övergäng Ull jourtjänslgö-ring behövas, ett system som också frän andra synpunkter har betydande fördelar inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. Emellertid kan en jourhavande åklagare inte i alla fall ersätta den ordinarie åklagaren. I vissa komplicerade mål krävs t ex alt åklagamppgiften vid en häktningsförhandling utförs av den ordinarie åklagaren även när förhandlingen hålls under en helg. För Stockholms del torde detta säkeriigen komma att inträffa inte så sällan. Härigenom ändras de förpliktelser som följer med en åklagar-tjänst i inte oväsentlig grad.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Med hänsyn Ull Europakommissionens och Europadomstolens avgöranden kan några invändningar inte resas mot utredningsförslaget vad gäller såväl maximal tidsrymd från gripandet Ull domstolsprövningen som fördelningen av den tillgängliga tiden mellan polis, åklagare och domstol. Däremot är jag kriUsk till den så gott som totala brislen på diskussion med alternativa förslag Ull lösningar vad gäller de många och svåra praktiska handläggningsfrågor som uppkommer. Denna till stora delar helt nya verksamhet kräver omsorgsfull planering med hänsyn till såväl kraven på god funktion och rimliga arbetsförhållanden för alla inblandade parter som kostnadsaspekten. Den saknad av djup i praktiska frågor som belänkandet genomgående visar tyder på viss obekantskap med hur arbetet kan komma att gestalla sig i åklagardistrikt med en pressad arbetssituation. Del är av största vikt att dessa frågeställningar omgående penetreras. Härvid bör givetvis även en överarbetning ske ifråga om nödvändiga ändringar i det nu fungerande systemet för åklagarnas beredskapstjänslgöring vilken med nuvarande uppbyggnad inte minst i storstadsområden redan har nått maximal utnytl-jandegrad.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: De frister som utredning
en föreslär för bl. a. domstols prövning av häktning kommer uppenbarligen
inte alltid att gagna den misstänktes intressen. Del främsta problemet blir, 213

som utredningen konstaterat, att utredningstakten kommer all bli myckel Prop. 1986/87:112 pressad och alt domstolen pä gmnd av den korta utredningstiden inte sällan kommer att ha ett mindre omfattande beslutsunderlag vid häktningsförhandlingen än vad som är fallet med nuvarande regler. Delta torde emellertid bli en oundvikhg följd av de nya reglerna. Även om huvuddelen av fyradagarsfristen kommer att användas av polis och åklagare får man räkna med ett mindre utredningsmaterial vid häktningsförhandlingen.

Tidspressen ökas också av att fristerna beräknas utan hänsynstagande till helgdagar. Med hänsyn till alt de föreslagna reglema gmndar sig pä Europakommissionens uttalanden finner jag inte anledning att ytterligare beröra reglerna om tidsfristema och deras beräkning. Jag har inte heller någon synpunkt på utredningens förslag till beräkning av tidsfristema.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningen går helt förbi all förbereddsema Ull en häktningsförhandling kräver en inte obetydlig arbetsinsats. I inledningsskedet av en utredning arbetar ofta ett flertal personer från flera sektioner och deras insamlade uppgifter skall sammanställas. Materialet skall nedskrivas och kop''""as och tillställas åklagaren. Detta är häktningspromemorian. Finns åklagaren på samma ort kräver distributionen ingen nämnvärd Ud, men annars måste den gå med bud kanske flera mil. Åklagaren måste läsa över, värdera saml informera sig. När del gäller frihetsberövanden är del aUlid brådskande men i nuläget vet åklagaren att någon PM inte behövs förtån efter flera dagar, varför han och utredningspersonalen kan helt koncentrera sig på brottsutredningen. Detta resulterar, vilket häktningsutredningen också funnit, i att häktning ofta underläts. Genom att tvinga fram en akUvitet i första hand för frågan om frihetsberövandet och icke brottet kommer den misstänkte i betydligt sämre läge. Ger man utredning något mer tid även inom ramen för Europakonventionens krav, så kan man säkerligen hålla nere antalet häktningsförhandlingar. Det är bland annat i detta sammanhang man måste beakta kvaliteten på åklagarbeslulet.

Det är naturligtvis viktigt att häktningsförhandling hålles snarast möjligt. Häklningsutredningen har satt den fjärde dagen som absolut sista dag för förhandling. Jag menar, att ur rättssäkerhetssynpunkt borde del kunna finnas en möjlighet med ett kortare uppskov. Detta skall naturligtvis inte ske på åklagarens begäran utan på försvarets. Mången anhållen med sociala problem och som sysslat med brott under en längre lid har fått en försvarare i tidigare mål, som han har förtroende för och som känner hans situation. Det kan vara ett väsentligt intresse för honom att få sin försvarare med vid häktningsförhandlingen. Jag menar, att del absoluta kravet på Qärde dagen som sista dag för häktningsförhandling borde kunna på försvarels begäran förlängas med ytterligare någon eller några dagar.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Beträffande disposi
tionen av den snäva tid inom vilken domstolsprövning av ett straffproces
suellt frihetsberövande måste ske enligt Europakonimissionen, delar jag
utredningens uppfattning. Dock anser jag mig redan inledningsvis böra
framhålla, att den, som kommissionen värnar om, nämligen den misstänk
te, är den, som drabbas av den föreslagna ändringen. Såsom utredningen 214

också berör kommer säkeriigen antalet häktade personer att öka. Med de Prop. 1986/87:112 nuvarande bestämmelserna kan ofta utredningen ge till resultat, att den misstänkte kan friges efter tre- fyra dagar. Enligt de föreslagna ändringarna är dä den misstänkte redan häktad. En viss tröghet att ändra häktningsbeslut innebär kanske dä att detta består tills åtal väckts.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Vad gäller kärnpunkten i utredningen, de förkortade tidsfristerna är med hänsyn till styrningen frän Europadomstolen knappast något alt säga.

Åklagarmyndigheten i Köpings åklagardistrikt: Utredningen har stannat för att föreslå att den nuvarande kompetensfördelningen i beslutförfarandet skall bibehållas. Den allernaUva lösningen att avdela självständiga åklagare med uppgift att som "fömndersökningsdomare" pröva frågor om frihetsberövanden, avvisas kortfattat med motivering alt en sådan ordning är syslemfrämmande för svensk rätt och skulle medföra avsevärda kostnader. Det måste befaras, att även den av utredningen föreslagna lösningen kommer att avsevärt fördyra brottmålsprocessens inledningsskede förutom att den kommer att innebära väsentliga förändringar i arbetsmtinema inom berörda delar av rättsväsendet.

Åklagarmyndigheten i Sala åklagardistrikt: Först får medgivas alt vi på grund av kraven i Europakonventionen tvingas avkorta tiden för inställande av misstänkt inför domare vid frihetsberövande.

Varför skall den som har det mest betungande jobbet i målens inledning, nämligen åklagaren, vara den som skall fara och flänga för att häktning skall kunna ske inom förelagd tid. Det måste finnas enklare och ändamåls-enligare sätt att lösa dessa problem. Som förundersökningsledare i dessa brott måste åklagaren alltid finnas till hands för att kunna hålla i utredningen och ge polisen direktiv angående utredningsverksamheten.

Del skulle myckel väl i konventionens anda kunna tillsättas vissa häktningsdomare inom varje åklagarregion, vilka fick uppsöka de platser där häktningsförhandlingen lämpligen kan hållas. Dessa domare kan mycket väl placeras hos regionåklagarmyndighetema, dit åklagama ringde och beställde lid för häktning. Helgjour skulle ej bli svår all anordna. Det är tveksamt om jour behövs för häktningsdomaren vid vanliga helger. Åklagaren kan ringa på måndag morgon så kan nog alla häktningar hållas senast måndag eftermiddag. Endast då gärningsmannen gripits långt från brottsorten kan problem uppstå men även detta bör kunna lösas. Skall inställelsen t ex alllid ske fysiskt inför häktningsdomaren eller kan konferenslele-fon användas? Om detta vore möjligt skulle ju de flesta problem vara undanröjda. Kostnaderna behöver ej bli större. Att skicka åklagare och försvare Ull olika platser, ha jour för flera personer på domstolama och advokatbyråerna blir inte billigt.

Vi föreslår således all förnyad utredning verkställs angående häktnings-domare. Vi finner att utredaren avfärdat detta institut på tok för lällvän-digi. Ny utredare bör tillsättas. Den nuvarande skulle ej på rätt sätt kunna utföra detta uppdrag objekUvt, då han helt bundit sig för sill förslag.

Åklagarmyndigheten i Tierp: Se under allmänna synpunkter.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: Förslaget om att häkl- 215

ningsfrågan skall anmälas senast dagen efter anhållandet (s 145 st 6) torde i Prop. 1986/87:112 de flesta fall inte vålla några mera betydande svårigheter. Den längre tidsfristen kan dock bli nödvändig, fömtom i de exemplifierade fallen, när för häktningsfrågan nödvändig utredning är särskilt komplicerad eller omfattande. Med hänsyn till att åklagarens anmälan om häklningsfräga fömtsätts i de flesta fall komma att ske muntligen bör del till och med vara möjligt för åklagaren alt anmäla häktningsfråga tidigt på fjärde dagen under fömtsättning att åklagaren dessförinnan förvarnat tingsrätten om att häkt-ningsförhandhng kan komma att bli aktuell den fjärde dagen. Det bör således övervägas om RB 24:10 inte skall ändras i enlighet därmed.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten anser för sin del, att utredningsmannens förslag när det gäller frister och förfarandet är väl genomtänkta och att det knappast går att tillskapa ett smidigare förfarande med iakttagande av kravet i Europakonventionen på en snabb prövning. Tingsrätten ställer sig alltså bakom de lösningar, som läggs fram vad avser frågan hur man praktiskt skall kunna åstadkomma en domstolsprövning senast fyra dagar efter gripandet. Också när det gäller konsekvenserna för bl. a. prövningen av häktningsfrågan, som så korta tider innebär, har tingsrätten ingen erinran mot utredningsmannens förslag. Detta innebär bl. a. ett tillstyrkande av förslaget om häktning på skälig misstanke, s.k. utredningshäktning, och en omprövningsförhandling efter senast en vecka (24 kap 1 § 3 stycket och 18 § förslaget till ändrad lydelse av RB). Den föreslagna ordningen kan med de korta frister som ställs upp inte undvaras. En konsekvens av häktning på skälig misstanke torde emellertid bli att häktningstiderna drar ut längre än f. n. Visserligen blir anhållningstidema kortare med förslaget men tingsrätten kan inte befria sig från tanken, att tiden för det faktiska frihetsberövandet före huvudförhandlingen i dessa fall kan tendera att dra ut något i förhållande till vad som gäller nu.

Södra Roslags tingsrätt: Vi anser att det inte skall möta några större praktiska svårigheter att hålla häktningsförhandlingen samma dag eller dagen efter åklagarens häktningsanmälan. Häktningsförhandlingar kan också tänkas i ökad omfattning än hittills komma att hållas på polisstationen även på normal arbetstid.

Göteborgs tingsrätt: Med hänsyn till de internationella traktater Sverige har anslutit sig till och med beaktande av hur Europakommissionen anser att art. 5(3) i Europakonventionen bör Ullämpas framstår den föreslagna fyradagarsfristen som närmast ofrånkomlig. Det bör rimligen inte sättas i fråga alt Sverige ej skall följa sina internationella åtaganden. Delta innebär dock inte att tingsrätten anser att förslaget innebär enbart fördelar. Det finns en klar risk alt häklningsfrågan kommer att bli sämre utredd, vilket i sin tur kan leda till fler häktningar.

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att någon ändrad kompetensfördelning mellan domstol, åklagare och polis inte är lämplig.

När det gäller hur frisltiden skall fördelas mellan domstol, åklagare och
polis bör största delen av tiden kunna utnyttjas av åklagaren och polisen
för alt uppnå bästa möjliga utredningsresultat. Därav följer att domstolen
får myckel kort tid på sig för att hälla häktningsförhandling. Enligt tingsrät
tens bedömning krävs del ingripande förändringar i domstolamas mtiner 216

för att motsvara detta krav. Särskilt som antalet häktningsförhandlingar Prop. 1986/87:112 sannolikt kommer att öka.

För Göteborgs tingsrätts del kan nämnas följande exempel: Nuvarande bmk att häktningsförhandlingarna hålls på polishuset istället för på rådhuset kommer inte att kunna bibehållas med oförändrad personalstyrka. Tidsförlusten i samband med alt domarna till fots skall bege sig till polishuset är redan nu besvärande. Eftersom utredningarna i allmänhet kan förväntas bli bristfälligare och häktningspromemoriorna knapphändigare kommer större krav all ställas på tingsrättens protokollering av vad som framkommer vid häktningsförhandlingen. Det blir därför inte möjligt att behålla det nuvarande systemet med att domaren själv för protokollet vid häktningsförhandlingen. Vidare torde del med hänsyn till övriga arbetsuppgifter inte vara praktiskt möjligt för varje brottmålsdomare att ständigt stå beredd alt samma dag eller ens påföljande dag kunna sätta av lid för en eller flera häktningsförhandlingar. Del kommer därför att uppstå behov av särskilda häktningsdomare.

Domstolsverket: Som redan nämnts har DV redan tidigare ställt sig positiv till all de olika fristerna vid anhållande och häktning nedkortas i stor utsträckning. Med hänsyn till den ställning som europeiska kommissionen numera intagit i fråga om Uden för domstolsprövning efter ett straffprocessuellt frihetsberövande torde del vara ofrånkomligt att en nedkortning av fristerna nu verkligen kommer till stånd. Någon annan metod att uppfylla europakonventionens krav än den utredaren föreslagit bör inte komma i fråga. Utgångspunkten blir alltså att domstolen skall kunna hålla en häktningsförhandling senast på Qärde dagen efter frihetsberövandet.

För domstolamas del innebär förslaget alt häktningsförhandling i regel måste hållas samma dag som häklningsanmälan gjorts eller dagen därefter. Denna snäva tidsfrist kommer onekligen mänga gånger alt medföra svårigheter för domstolarna. Eftersom det som nämnts nu torde vara ofrånkomligt att väsentligt nedkorta ifrågavarande frister är det nödvändigt alt även domstolama anpassar sig Ull del nya synsättet. Den nya ordningen fömtsätter dock alt flera praktiska frågor får en tillfredsställande lösning. Bl. a. torde det vara nödvändigt att domstolarna alltid har möjlighet all omedelbart och utan svårigheter förordna försvarare för den misstänkte. DV återkommer till denna och andra frågor av organisatorisk art längre fram i yttrandet.

RPS: Utredningsförslaget om förkortade häktningsfrister har tillkommit mot bakgmnd av Sveriges folkrättsliga åtaganden enligt Europakonventionen. RPS vill framhålla att redan Sveriges nuvarande bestämmelser på området får anses fylla höga krav på rättssäkerhet. De ansågs också stå i god överensstämmelse med reglerna i Europakonventionen då denna konvention tillkom. På senare år har dock konventionen kommit att ges en tolkning som ställer krav på kortare häklningsfrisler än som Ullämpas enligt svensk lag. RPS delar utredningens uppfattning all del är nödvändigt att anpassa de svenska bestämmelserna efter den nya tolkningen av konvenUonen.

Det centrala i utredningens förslag är att ett anhållningsbeslut skall
överprövas vid häktningsförhandling inför domstol inom fyra dagar från 217

gripandet. RPS tillstyrker delta.

Den föreslagna ordningen medför i vissa avseenden krav på snabbare Prop. 1986/87:112 handläggning av fömndersökning och andra åtgärder hos polismyndigheter, åklagarmyndigheter och domstolar. Utredningen har tagit fram en rad förslag för att möjliggöra detta. RPS kan i väsentliga delar ansluta sig till dessa följdförslag. Pä en del punkter föranleder emellertid förslagen vissa invändningar eller andra uttalanden.

Kriminalvårdsstyrelsen: Styrelsen har inga principiella invändningar mot förslaget alt korta ned tiden mellan det faktiska frihetsberövandet och häktningsförhandlingen sä att hela den Ud om fyra dagar som tillåts enligt Europakommissionens praxis skall kunna utnyttjas endast i undantagsfall. Styrelsen delar utredningens uppfattning att ett undanlag från den s k söndagsregeln är nödvändigt för att kravet på en snabb domstolsprövning skall kunna uppfyllas. Styrelsen noterar att utredningen uppmärksammat att ökade kostnader i så fall kan uppstå inom kriminalvården för transporter och bevakning vid förhandlingar under veckoslut och helger. Enligt styrelsens mening torde nämligen en oundviklig ökning av antalet transporter på s k obekväm arbetstid inte kunna klaras enbart genom omfördelning av befintliga resurser och inom befintliga ekonomiska ramar. En kostnadsökning, som dock torde bli relativt marginell - styrelsen har inte funnit skäl ifrågasätta utredningens beräkning i denna del — får emellertid enligt styrelsens mening inte utgöra något hinder mot alt förslaget om begränsade frister genomförs.

Brottsförebyggande rådet:

Reservation till BRÅ:s yttrande av Knut Sveri:

Utgångspunkten för bedömningen av vilka tvångsmedel staten bör ha rätt att tillgripa mot personer som misslänks för brott bör rimligen vara att vederbörande skall betraktas som oskyldig Ulls en kompetent myndighet som tillagts domslolsfunklion har förklarat vederbörande skyldig Ull brottet. Med denna utgångspunkt följer, att staten måste ålägga sig själv betydande restrikUoner beträffande de tvångsmedel som skall kunna tillgripas mot misstänkta.

Frihetsberövande i form av gripande, anhållande och häktning utgör de tyngsta och för individen de mest plågsamma ingrepp som finns i svensk lagstiftning. Av betänkandet framgår, att vaije femte anhållen inte blev övertygad om något brott (s. 237), vilket rimligen måste betyda att många av de över 5 000 personer som det här är fråga om måste vara anhållna pä mycket svaga grunder och att kravet på "sannolika skäl" enligt RB 24 kap. 1 § knappast kan vara uppfyllda. Utredningen lägger inget förslag som kan tänkas minska användningen av det man kan beteckna som okynnesanhål-landen.

Beträffande häktning berör heller inte utredningen det förhållandet, all åtskilliga personer sitter häktade chockerande långa tider. Beklagligtvis belyses heller inte denna fråga i del staUstiska materialet. Den enda information jag har kunnat hitta om detta allvarliga problem finns i DS Ju 1985:1 (Lyxfångar) av vilken framgår att det vecka 40, 1984 enbart bland kategorin lyxfångar fanns 2 som varit häktade i 5 månader, 5 i 6 månader, I i 7 månader, 1 i 8 månader och 1 i 9 månader. Rekordet slogs emellertid av

218

en person som varit inspärrad i hela 666 dagar i:avyaktan pä dom. Det är Prop. 1986/87:112 givetvis helt otillfredsställande för en rättsstat att tillåta detta fortsätta.

En snabbare domstolsprövning skulle troligen leda till kortare inspärrningstider för den majoritet av de anhållna som idag släpps utan häktningsframställning. Den 4-dagars frist som föreslås är enligt mitt förmenande inte tillfredsställande - jag anser det obegripligt varför man inte i Sverige kan införa en 24-limmarsregel när detta tycks fungera utmärkt i Danmark och Norge. Och vad beträffar de länga häktningstiderna förefaller det mig rimligt alt det införes en regel om att en häktad skall släppas om inte stämningsansökan inkommit till rätten senast tre månader sedan frihetsberövandet tog sin början - i undantagsfall 6 månader.

RRV: De svenska bestämmelserna om fristberäkning vid personella tvångsmedel har av Europakommissionen inte ansetts anpassade Ull konvenUonen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Den svenska regeringen har i ett föriikningslal åtagit sig all Ullse all berörda regler bringas i överensstämmelse med konventionen. Mot denna bakgrund har RRV ingen erinran mot alt nuvarande ordning ändras.

RRV anser emellertid all utredaren inte tillräckligt har beaktat all del var åklagarens partsroll i efterkommande process som gjorde all Europakommissionen inte accepterade denne som domare. Såvitt RRV kan bedöma strider ett syslem med frislående häktningsdomare inte mot konventionens uttalande. Den fortsalla beredningen borde därför - och då särskilt med tanke pä kostnaderna - närmare kunna överväga en sådan ordning.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Från länets polismyndigheter har bland
annat framförts vissa synpunkter på möjligheten av alt företrädare för
polisen - som förhållandet är i Danmark med flera andra europeiska
länder - fungerar som anhållnings- och häklningsmyndighet i stället för
åklagare. Åklagaren bör dä bättre kunna koncentrera sig på sin huvudupp
gift - åtalets väckande samt att vara part i domstolsprocessen. Rent
objektivt och sakligt sett bör en sådan ändrad arbetsfördelning mellan polis
och åklagare ha uppenbara fördelar och bättre kunna passa in till de
föreslagna snävare lidsramarna för anhållande och häktning. I Danmark,
Norge m.fl. andra länder handhar som framhållits polismyndigheten frå
gan om anhållande och häktning. Av utredningsmannens redovisning fram
går att systemet i utlandet med polischefspersonal i anhållnings- och häkt
ningsskedet fungerar mycket väl. Förr var den begränsade tillgången på
jurister hos polismyndighelema ett hinder för en sådan ändrad arbetsför
delning mellan polis- och åklagarmyndighet. Nu är förhållandet annorlun
da. Polischefspersonal har numera samma utbildning som åklagare och
domare. Såvitt länsstyrelsen kan finna bör det därför vara angeläget alt
mera effektivt utnyttja polischefspersonalen för frågor rörande användning
av de straffprocessuella tvångsmedlen. Polisen har redan nu likartade
uppgifter vid ett flertal administrativa tvångsmedelsbeslut. Något i sak
svårt problem att lösa denna kompetensfråga mellan polis och åklagare bör
icke finnas. Eft system - som för närvarande - alt i varje län eller region
ha både jourhavande polischef och jourhavande åklagare har uppgivils
vara både ineffekUvl och kostsamt. En undersökning såvitt avser länets 219

polisdisktrikt angående frekvensen av anhållande och häktningsframställ- Prop. 1986/87:112 ningar m m ger ett visst statistiskt underlag för en sådan uppfattning.

En sammmanställning beträffande anhållna och häktade i Blekinge län under år 1984 återspeglar ganska väl riksgenomsnittet. Antal häktningsframställningar var cirka 1/3 av anhållandena. Mer än tre dagars anhållningstid var det endast i Karlskrona polisdistrikt samt ett fall i Ronneby polisdistrikt. I Karlshamns polisdistrikt fanns inget fall över tre dagars handläggning. Sammanställningen ger vid handen att poUs- och åklagarmyndigheterna i länet kunnat handlägga anhållande- och häktningsärendena snabbt.

Antalet anhållnings- och häklningsärenden synes icke vara fler än att uppgiften — som tidigare framhållits - bör kunna förenas med övriga polischefsuppgifter.

I sammanhanget vill länsstyrelsen understryka samhällsansvaret mot brottsoffren. Det är angelägel att icke glömma bort alla dessa människor. Det är många gamla, sjuka och ensamboende personer som upplever lägenhetsinbrott och bedrägerier mycket kränkande och oroande.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma bör del i de flesta fall vid anhållande och häktning vara angeläget att den omhändertagne får tillfälle att träffa företrädare för social myndighet och där så kan anses befogat även medicinsk expertis. Genom avbrott i pågående kriminalitet - som anhållande och häktning innebär - kan snabbare och effektivare kontakter för rehabilitering och resocialisering av individen uppnås. Denna rehabilitering och resocialisering bör enligt länsstyrelsens mening efter ålagd påföljd mindre ta sikte på fortsatt värd än beredande av adekvat sysselsättning, utbildning samt ordnade hem- och bostadsförhållanden.

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Den i direktiven uttalade ambitionen, att fristen för häktningsförhandling skall avkortas, är lovvärd och en sådan förkortning påverkar polisens arbete i liten utsträckning. Utredningens förslag i övrigt innebär i huvudsak att nu tillämpade mtiner fastställs.

Del kunde dock ligga i linje med polisens ökade intresse av att aktivt leda fömndersökningar alt föreslå en ändring såtillvida att hela anhåll-ningsansvaret överföres Ull polismyndigheten. En sådan ordning stämmer väl överens med byråchefen Esbjörn Esbjörnsons ofta framförda tanke alt ansvaret för fömndersökning odelat borde ligga på polismyndigheten.

Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Polismyndigheten vill, även
vid ett genomförande av de kortare tidsfristerna för häktning, föreslå att
"en ordning som kunde innebära ett bättre utnyttjande av tiden vore alt
organisera verksamheten hos polis och åklagare på så sätt att polisen -
liksom fallet är på många häll utomlands" - helt och hållet svarar för
frågor rörande användningen av tvångsmeddd och all åklagarens roll kom
att omfatta själva åtalsdelen. De positiva erfarenheter som redovisats bl.a.
från Norge och Danmark har till mycket stor del sin förklaring i polisens
funktion när del gäller tvångsmedlen. Tyvärt avvisar utredningsmannen
den heta frågan om kompetensen med det formella påpekandet alt ett
sådant förslag till nyordning skulle ligga utanför utredningsmannens upp
drag. Det borde finnas starka skäl till all snarast utreda denna kompetens
fördelning. 220

Länsstyrelsen i Malmöhus län: En oundviklig följd av de nya reglerna är Prop. 1986/87:112 alt utredningslakten kommer att bli myckel pressad och alt domstolarna på gmnd av den korta utredningstiden ofta kommer att ha ett sämre beslutsunderlag vid häktningsförhandlingen än vad som är fallet med nu gällande regler. Tidspressen ökas dessutom ytterligare av all fristerna beräknas ulan hänsynstagande till helgdagar. De frister, som utredningen föreslär, kommer således inte alltid att vara till gagn för den misstänkte. Med hänsyn dock till att de föreslagna reglerna grundar sig pä Sveriges internationella åtaganden saknar länsstyrelsen anledning att närmare gå in på reglema om tidsfristerna och deras beräkning.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisstyrelse: Polismyndigheten har intet att erinra mot vad som föreslagils under avsnittet Frister - förfarandet utöver synpunkterna under avsnitten 11.2, 11.4 och 11.6.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Mot bakgrund av EuropakonvenUonens ålägganden tillstyrker polismyndigheten förslagen till hur lagregleringen av de nedkortade fristerna skall tillämpas.

Riksdagens ombudmän: Beträffande avsnitt 11 i betänkandet (Frister -förfarandet) har jag särskilda synpunkter endast i fråga om prövningen av anhållningsfrågan och forumfrågan.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Vad gäller frislför-kortningarna står lagstiftaren tydligen inför s a s ett fait accompli: till uppfyllelse av vissa rikets internalionella förpliktelser måste tidsreduk-lioner genomföras. Forskningsnämnden anser, att utredningsmannens förslag på samtliga punkter i detta sammanhang är väl gmndade och väl utformade.

Sveriges domareförbund: 1974 års häktningsulredning ansåg att anhållnings- och häktningstidema borde avkortas och föreslog alt domstolen skulle hålla förhandling i häklningsfrågan senast andra dagen efter den då häktningsframslällningen ingavs till domstolen. Mänga av remissinstanserna kritiserade förslaget och ansåg alt kortare frister skulle leda till alt häktningsfrågan blev sämre utredd vilket i sin lur skulle medföra onödiga häktningsframställningar. Den statistik som då fanns tillgänglig visade också att två tredjedelar av de anhållna släpptes utan att anhållandel ledde till häktningsförhandling eftersom häktningskälen bortföll efter några dagar. Invändningen om sämre underlag vid kortare frister för bedömning av häklningsfrågan liksom en del andra tungt vägande invändningar kvarstår fortfarande. Mot bakgmnd av Sveriges förpliktelser enligt EuropakonvenUonen är del emellertid nödvändigt med en domstolsprövning av frihetsberövandet inom mycket kort tid efter gripandet. Förbundet delar därför utredarens åsikt att det är bättre med en nedkortning av de frister som gäller idag än att tillskapa ett system med fristående åklagare vilka endast som ett slags "fömndersökningsdomare" skulle pröva frågan om frihetsberövande.

Föreningen Sveriges åklagare: Som nämnts inledningsvis accepterar
föreningen förslagen rörande nedkortade tidsfrister på i huvudsak de gmn
der som utredaren anfört. Den modell som valts för att tillgodose Europa
konventionens krav pä att den misstänkte skall ställas inför en domare
senast fyra dagar efter del faktiska frihetsberövandet är bättre än övriga 221

alternativ som diskuterats. Föreningen vill inte direkt ta avstånd från ett Prop. 1986/87:112 system enligt vilken en självständig åklagare tilldelas uppgiften att såsom en slags undersökningsdomare pröva frågan om frihetsberövande. Frågan är emellertid inte tillräckligt belyst. Föreningen avstyrker den modellen som går ut på att polisen helt och hållet skall svara för frågor rörande användning av tvångsmedel och föra talan i häktningsmålel. Föreningen är dock starkt medveten om alt ett genomförande av utredarens förslag kommer att medföra mänga problem för såväl polis, åklagare, försvarare och domare. Betydligt större krav kommer att ställas på den polisman som skall hålla första förhöret med den gripne, särskilt som polismannen enligt förslaget ges rätt att själv frige den misstänkte ulan anmälan Ull åklagaren. Det kommer sannolikt inte att bli möjligt alt i samma utsträckning som idag låta vakthavande befäl hålla första förhören, enär denna personalkategori i allmänhet inte har samma utredningserfarenhet som kriminalpolismännen. På åklagama kommer att ställas betydligt större krav som fömndersök-ningsledare. Åklagaren måste i allt större omfattning personligen infinna sig hos polisen för alt Ullräckligl snabbt kunna ta ställning i häktningsfrägan. Utredaren har själv antytt att del åtminstone i de tre storstadsdistrikten blir nödvändigt alt åklagarnas beredskapstjänst förläggs i direkt anslutning till kriminalpolisens lokaler. Enligt föreningens uppfattning blir det sannolikt nödvändigt all i alla regioner omvandla åklagarnas beredskapstjänstgöring till jourtjänstgöring och att inrätta s.k. bakjour, eftersom de åklagare som har den ordinarie jourtjänstgöringen kan tvingas att vara borta under längre lider för tjänsteresor, utredningsverksamhet hos polisen eller förhandling i domstolen. Enligt föreningens uppfattning kommer ett genomförande av förslaget att medföra större organisatoriska förändringar och kostnader än vad utredaren antagit. Man kan inte utesluta att åklagarna frän fackligt häll kommer att kräva reglerad arbetstid och ekonomisk ersättning för sin tjänstgöring efter den ordinarie arbelsUden istället för som idag tidskompensalion - en ledighet som åklagama utan kostnad för statsverket själva måste arbeta in.

Enligt förslaget är huvudregeln den att häktningsfrågan skall anmälas till domstolen sä snart som möjligt - som regel samma dag som anhållandel har skett eller dagen därefter. När del gäller fördelningen av den lid på fyra dagar efter del faktiska gripandet som enligt Europakonventionen medges för att ställa den misstänkte inför en domare måste dock åklagaren i vissa situationer kunna utnyttja större delen av fristen. Utredaren föreslår en ändring i forumreglerna i 19 kap. RB som går ut pä att det skall vara möjligt att hålla häktningsförhandling även på den ort där den misstänkte har gripits. Föreningen anser för sin del att häktningsförhandling i gämingsorten ofta är att föredra. Defta gäller framförallt kvalificerade EKO- och narkotikamål, där åklagaren anhållit den misstänkte i sin frånvaro och före gripandet hunnit att göra rättsliga bedömningar och i övrigt sätta sig in i målet. I sådana fall bör huvudregeln vara den alt häktningsförhandlingen om möjligt hålls i gämingsorten, varvid åklagaren utnyttjar större delen av den frist som står till förfogande. Föreningen har inget att erinra mot vad som anförts om den frist som enligt förslaget skall gälla för domstolen.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- 222

chefer: Föreningarna hade önskat att utredningen något undersökt frågan Prop. 1986/87:112 om en organisation, där åklagarmyndighetens fömndersökningsfunklion helt och hållet överfördes Ull polisen, skulle kunna innebära att åklagaren hade uppfyllt kriteriet att vara en ämbetsman beklädd med domsmakt. En sådan organisation skulle sannolikt innebära en rationalisering som reducerat utredningskostnadema och ökat effektiviteten i brottsutredningarna. En dylik organisation skulle inte vara syslemfrämmande för svensk rätt, som utredningen befarat. Fram till 1948 kunde åklagaren häkta och fram Ull 1982 kunde polisen anhålla.

Svenska polisförbundet: Vi kan acceptera att fristen till häktningsförhandlingen sätts till 4 dagar efter del faktiska frihetsberövandet under fömtsättning att det skapas möjligheter all utnyttja tiden från frihetsberövandet till häktningsförhandlingen effektivare än idag.

Ett viktigt led i detta vore att, som utredaren också tar upp, polisen helt och hållet svarar för frågor rörande användningen av tvångsmedel och även gör häklningsframslällning och för talan i häktningsmålel. Utredaren anser emellertid detta ligga utanför utredningsuppdraget och att det dessutom skulle medföra behov av ingripande organisatoriska förändringar av såväl åklagar- som polisväsendet.

Enligt vår uppfattning skulle en sådan ordning, där polisen är fömnder-sökningsmyndighel, innebära en betydligt större rättssäkerhet för den enskilde eftersom åklagaren då helt opartiskt kan pröva åtalsfrågan ulan tidigare inblandning i målet.

Nämndemännens riksförbund: NRF välkomnar en lagstiftning som innebär att häktningsförhandling äger rum senast fjärde dagen efter gripandet.

Svenska Röda korset: SRK anser all förslaget om att korta Uderna för frihetsberövande är lämpligt. SRK vill betona viklen av att praxis blir alt häktning sker inom 24 limmar efter gripande.

TCO: Som TCO redan tidigare framhållit (se TCOs yttrande över SOU 1983:50 och Ds Ju 1983:17) bör ett fortsatt överförande till polismyndigheten ske av ledningen av förundersökningar.

JUSEK: Det är allmänt accepterat att kraven på effektivitet i brottsbekämpningen och berätUgade krav på rättssäkerhet för de enskilda bäst låter sig förena genom att åklagaren inledningsvis beslutar om en misstänkt skall anhållas eller ej. Utredningen har inte heller funnit anledning all föreslå någon annan organisationsform.

Mot bakgmnd av Sveriges internalionella åtaganden biträder JUSEK utredningens förslag att den judiciella prövningen för att uppfylla EuropakonvenUonens krav, bör ske genom att fristen för häktningsförhandling nedkortas och att domstol således bibehålls som häklningsmyndighet.

Förbundet vill emellertid framhålla alt en minskning av denna Udsfrist
inte automatiskt leder Ull att också den totala liden från gripande Ull dess
den misstänkte kan friges minskas. Tvärtom kan en alltför drastisk minsk
ning leda till en risk för att det faktiska frihetsberövandet förlängs. Dessa
risker kan främst uppstå beträffande sådana fall där de misstänkta med
tillämpning av nuvarande regler skulle ha frigivits på fjärde och femte
dagen efter anhållandet. Med den regel som utredningen föreslår kommer
flertalet av dessa i fortsättningen att bli häktade varvid en lidrymd för åtals 223

väckande kommer all bestämmas.

Inledningsvis efter frihetsberövandet vidtas en rad utredningsålgärder Prop. 1986/87:112 som ofta var och en för sig lar tämligen kort tid i anspråk. Det rör sig här om lidrymder pä någon eller några timmar. Efter varje sådan utredningsåtgärd omprövar åklagaren frågan om fortsatt frihetsberövande. Genom alt beredskapsåklagare alllid finns tillgängliga kan den misstänkte omedelbart försättas pä fri fot sä snart häklningsskäl ej längre föreligger oavsett vilken tid på dygnet som detta står klart.

Sedan den misstänkte häktats kan frigivande endast ske under kontorstid. Allteftersom tiden går blir det emellertid de utredningåtgärder som måste företas medan den misstänkte alltjämt är frihetsberövad totalt sett mer tidskrävande och låter sig i allmänhet planeras på sådant sätt att det inte framstår som lika angeläget att bibehålla möjligheten till frigivande under dygnets alla timmar. Erfarenheten visar alt något sådant behov knappast längre föreligger sedan en vecka förflutit. De nuvarande tidsfristerna för häktningsframställning och häktningsförhandling står i samklang med dessa erfarenheter.

Den rådande höga arbetsbelastningen inom såväl åklagar- som polisväsendet kräver en hård prioritering av arbetet. Sålunda måste akuta åtgärder inom ramen för ett anhållande regelmässigt prioriteras framför åtgärder rörande mål där häktningsbeslut fattats och viss längre tid för åtals väckande återstår. Ersätts pä ett tidigt stadium anhållandet med ett beslut om häktning innebär detta att utredningsarbetet oftast kommer att prioriteras och planeras pä sådant sätt att hela fristen för åtals väckande utnyttjas med åtföljande risk för förlängd total tid för frihetsberövande jämfört med situationer där den misstänkte förblivit anhållen ytterligare några dagar och därefter blivit frigiven.

När åklagaren enligt de föreslagna reglerna fattar beslut om anhållande skall fulla häktningsskäl föreligga. De värden som ligger i den efterföljande domstolsprövningen kan sägas bestå av att prövningen sker genom en befattningshavare som inte kommer att vara part i målet, att prövningen sker efter muntlig förhandling mellan parterna samt att förfarandet utmynnar i att åklagarens beslut omprövas av en annan instans. För att prövningen ur de två senare aspekterna inte enbart formellt utan också reellt skall innebära en stärkt rättssäkerhet för den misstänkte krävs att så lång tid förflyter mellan åklagarens inledande beslut och domstolens prövning av häktningsfrågan att det material som legat till gmnd för anhållningsbeslutet kunnat ytterligare kontrolleras och fördjupas och att försvararen haft möjlighet att sätta sig in i omständigheterna bl. a. genom samtal med sin klient. Den föreslagna begränsningen av tidsfristen för häktningsförhandling kommer i normalfallet alt leda till att inte ens en häktningspromemoria kommer att kunna inges Ull domstolen. Kravet härpå skall också enligt förslaget slopas.

De nu antydda farhågoma rörande vissa begränsningar i rättssäkerheten
för den misstänkte som kan inträda som en följd av de förkortade fristema
för häktningsanmälan och häktningsförhandling skulle i någon mån kunna
begränsas dels genom att åklagaren ges behörighet att försätta även häkta
de på fri fot, dels genom att den föreslagna regeln i 24 kap. 11 § modifieras
på sådant sätt att möjligheter finns — måhända genom formuleringen "så 224

snart ske kan" istället för "ulan dröjsmål" - att förfoga över hela fyrada- Prop. 1986/87:112 garsfristen oavsett när häktningsanmälan sker.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelningen hälsar med särskild tillfredsställelse att ändringarna beträffande frister i samband med anhållande och häktning medför att svensk lag utan någon som helst tvekan kommer att uppfylla de krav som ställs av Europakonventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de gmndläggande friheterna. De praktiska svårigheter som kan följa av starkt förkortade frister bör kunna övervinnas utan nämnvärda ölägenheter.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL anser naturligtvis att del är viktigt att korta ner tidsfristen mellan gripande och dom och biträder förslaget i denna del.

Sveriges Villaägareförbund: I det föreliggande lagändringsförslaget beträffande gripande, etc stöder vi alt tidsramarna minskar. För att inte rättssäkerheten skall bli lidande genom förhastade utredningar till beslut om kvarhållande är det mycket önskvärt att kvalificerad jourtjänst upprätthälls för utredningar.

4.2 Utgångspunkt för fristberäkningen

JK: Förslaget bör kunna leda till alt en del av de mtiner som nu tillämpas av polis och åklagare ses över och ändras. Så har t. ex. förhör enligt 24 kap. 8 § RB enligt den hittills rådande uppfattningen regelmässigt hållits på den ort där åklagaren hör hemma trots all åklagaren så gott som alllid uppdrar ål polisen att ombesörja dessa förhör. Detta har i flera fall lett till alt ett frihetsberövande har dragit ut onödigt långt i Uden med tanke på de problem som en transport över längre sträckor alllid innebär. Jag har också i min tillsynsverksamhet haft anledning all reagera mot detta förfarande och ser med tillfredsställelse på att fristerna alltid skall räknas från den tid då frihetsberövandet faktiskt ägde rum.

RÅ: Det är som utredningen framhållit vikUgt att de tillämpande myndigheterna utan svårighet kan fastställa utgångspunkten för fristberäkningen. Jag delar utredningens uppfattning att frislberäkningen i fall, som inletts med att någon hämtats, medtagits eller kvarhållits för förhör bör räknas från den lidpunkt dä åtgärden övergår i ett straffprocessuellt gripande. Beträffande de omhändertagandeformer som utredningen i övrigt tar upp (s 146) kan det vara tveksamt om man utan all komma i konflikt med Europakonventionen kan räkna med en separat frist för det första frihetsberövandet. Under alla förhållanden kommer en ordning där man har separata utgångspunkter för fristberäkningen att medföra stora krav på att de myndigheter som hanterar de olika instituten gör klart för sig vilken typ av omhändertagande som från tid till lid föreligger och alt relevanta lidpunkter noggrant dokumenteras.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Viktigt blir
att kunna klart och enkelt bestämma, när fristen skall börja räknas. Jag
delar utredarens förslag, all fristen skall räknas från det straffprocessuella
gripandet. 225

15 Riksdagen 1986187.1 samt. Nr 112

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Enligt 24 kap 10 § rättegångs- Prop. 1986/87:112 balken i förslaget skall häktningsanmälan enligt huvudregel ske senast dagen efter anhållandet eller vid synnerliga skäl senast tredje dagen efter anhållandet. Förhör med den gripne kan hållas av polis utan föregående anmälan till åklagare. Det torde inte bli ovanligt alt gripandet sker ett dygn medan resultatet av det förhör som hållils i anledning av gripandet anmäles först påföljande dygn. Anhållningsbeslutet kommer således dygnet efter gripandet. I dessa fall kan tiden för frihetsberövandet bli ett dygn längre än om frislen, vilket kan te sig naturligt, istället räknades från det faktiska frihetsberövandet. Del är därför enligt min uppfattning erforderligt med ett klarläggande på denna punkt.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: I förslagels 24 kap 10 § och 11 § laboreras med olika utgångspunkter för frislberäkningen för åklagarens häklningsanmälan och domstolens häktningsförhandling. Denna olikhet, som inte är närmare belyst i utredningen, är olycklig då den kan leda Ull missförstånd. I klarhetens intresse vore del bättre med samma utgångspunkt för frislberäkningen. Det bör övervägas att i en särskild paragraf reglera hur denna punkt skall bestämmas i särskilda fall. Fömndersök-ningskungörelsens föreskrifter om anhällningsliggarens innehåll (13 §) kan i detta sammanhang behöva ses över.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: 1 detta avsnitt upplages frågan om hur fristerna skall beräknas när ett frihetsberövande kan stödjas både pä bestämmelser av icke straffrättslig karaktär och på de straffprocessuella reglema. Enligt såväl 18 § polislagen (1984:387) som 9 § LOB (1976:511) har gripande enligt 24 kap RB företräde. Bortsett från den tekniska skillnaden mellan omhändertagande och gripande, som i dagligt tal ofta icke ens inom pohskretsar upprällhålles, kommer här all uppträda svårigheter. Icke sällan sker ett frihetsberövande i form av omhändertagande. Vid utredningen om detta skall bestå framkommer t. ex. att den omhändertagne är anhållen i sin frånvaro eller kan misstänkas för brott. I praktiken har därvid hitintills såsom gripandeUd angivits tidpunkten för omhändertagandet (jämför den i anhållningsliggare icke ovanliga anmärkningen: "Bemsad vid gripandet. Icke hörbar"). Med hänsyn till de frister, som nu kommer alt gälla, bör övervägas om i vart fall icke omhändertagande enligt 9 § LOB (1976:511) bör ha företräde före gripande enligt 24 kap RB. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt väsentligt alt de uppgifter som den misstänkte avkräves, lämnas då denne är så opåverkad av droger som möjligt.

För misstänkt, som uUämnas för brott till Sverige, föreslås att tidsfristen skall räknas frän den Udpunkl då den misstänkte sätter sin fot på svensk jord. Enär häktning beslutats av domstol, om än i den misstänktes frånvaro, ifrågasattes om inte Udsfrislen bör räknas från den tidpunkt, då den misstänkte införts till det häkte, som är det sedvanliga för häktningsdomstolen. I dessa fall måste finnas så mycket utredning, att åklagaren kan påkalla häktning samma dag, som den misstänkte anlänt till häktet. Osäkerhet om tidpunkten för fristberäkningen undvikes av den föreslagna regeln.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: De utgångspunkter för frislberäk
ningen som utredaren anger för ohka situationer finns inget att erinra mot. 226

Ej heller finns någon erinran mot au fristen räknas i kalenderdygn från Prop. 1986/87:112 dagen för frihetsberövandet.

Statsåklagarmyndigheten för speciella mål: Också när åklagaren måste utnyttja den maximala anhällningstiden kan problem uppkomma. Enligt huvudregeln (11 §) skall häktningsförhandling hållas senast fyra dagar efter det att den misstänkte gripits. Mot detta skall ställas bestämmelser i 10 § att åklagaren kan vänta längst till tredje dagen efter anhållandet med att göra anmälan om häktning Ull rätten. I samma paragraf har tillagts: "Sker inte detta skall den anhållne omedelbart friges". Detta kan som utredningen påpekar (sid 189 f) få till konsekvens all domstolen måste hålla häktningsförhandling samma dag (även en söndag) som anmälan görs.

En sådan ordning är inte tillfredsställande. Om åklagaren av transport-eller andra skäl tvingas utnyttja hela sin frist kan han komma i ett läge där han får slutföra sin utredning i häktningsfrågan vid häktningsförhandlingen i domstolen eller kanske först där får tillfälle att höra den misstänkte. Detta i sin lur torde kunna medföra att han i många fall vid domstolen återkallar sitt häktningsyrkande, vilket ur alla synpunkter ler sig förvirrande. Med hänvisning Ull vad ovan anförts om nödvändigheten att anpassa svensk lagstiftning till konventionerna är det dock icke realistiskt att föreslå att fristerna förlängs av särskilda skäl utöver vad utredningen föreslagit.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningens regler beträffande från vilken tidpunkt man har att beräkna tiden när det gäller anhållande och häktning är tydliga och klara. Problemen dyker upp när någon som är anhållen i sin frånvaro grips på annan ort eller icke talar något allmänt känt språk. I flertalet fall när någon är anhållen i sin frånvaro är utredningen respektive brottet inte allvarligare än att vilken lokal åklagare som helst kan ingripa och ta över själva utredningen. Rör det sig om ett komplicerat ärende är situationen en helt annan. Då kan det bli nödvändigt för såväl åklagare som polis att åka till gripandeorten. Detta kan medföra en inte obetydlig tidsåtgång. Rör det sig om en gripen från ett sväröversatt språkområde så kan det mången gäng la avsevärd tid innan tolk står att erhålla. I storstockholmsregionen är väl detta inget större problem, men jag förutsätter att på mänga distrikt kan svårigheterna att få fram en tolk vara nästan oöverstigliga. Utredningen ger ingen anvisning hur man skall förfara i ett sådant läge.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: I stort delar jag utredningens synpunkter. Möjligen kan ifrågasättas om inte utgångspunkten för fristberäkningen, när någon hämtas till förhör som misstänkt för ett brott, bör räknas från hämtningstiden. Rent faktiskt är föga skillnad mellan att verkställa ett hämtningsbeslut eller ett anhållningsbeslut fattal i någons utevaro.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Att ett straffprocessuellt gripande läggs till gmnd för fristberäkningen framstår som en lämplig ordning. Problem med de förkortade anhällningsfristerna uppkommer särskilt i de fall då den misstänkte pä grund av t. ex. narkotikapäverkan inte är hörbar förtån kanske tvä dygn efter det faktiska gripandet. I dessa fall måste kanske hela fristen löpa innan en häktningsframställning kan göras.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: I betänkandet på sidan 147 227

uttalas att del är självklart alt med Udpunkten för gripandet vid beräkning Prop. 1986/87:112 av fristerna i samband med häktningsförhandlingen alllid avses lidpunkten för gripandet för det brott som ligger till gmnd för häktning. Vissa problem kan här uppslå i del fallet då en person gripes för ett brott Ull vilket han sedermera befinns vara oskyldig men att det under tiden för frihetsberövandet tillkommer misstanke om nytt eller nya brott som föranleder framställning om häktning. I detta fall skulle således i enlighet med ovanstående uttalande fristen räknas från den tidpunkt då nytt brott konstateras, vilket förefaller något opraktiskt.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Se under avsnittet närmare synpunkter på de enskilda lagförslagen (24 kap 10 § RB).

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: I denna del finns intet att erinra mot vad som anföres i betänkandet.

Svea hovrätt: Enligt 24 kap. 11 § i utredningsförslaget får häktningsförhandling inte hållas senare än fyra dagar efter det att den misstänkte har gripits. Såvitt gäller misstänkt som häktats i sin frånvaro och sedan uUämnas från annan stat skall enligt motiven (s 147 y) tidsfristen räknas från den lidpunkt då den misstänkte sätter sin fot på svensk jord. Hovrätten har ingen erinran mot ett sådant beräkningssält som emellertid bör komma till klarare ullryck i lagtexten.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Om frislen för åklagarens häklningsanmälan räknas från dagen för gripandet och icke från dagen för anhållandel behöver del aldrig inträffa att förhandling i häktningsfrågan måste hållas samma dag som anmälan sker, vilket senare ger minimal lid till förberedelser och måste inverka störande i domarens och försvararens planering av den dagliga verksamheten.

Sveriges domareförbimd: När del gäller utgångspunkten för fristberäkningen finner utredaren att viss tveksamhet kan råda om rätta beräkningssättet men föreslår att fristen skall räknas från den tidpunkt dä tvångsåtgärden övergår i ett straffprocesudll gripande.

Häremot har förbundet intet att erinra.

Däremot föreslår utredaren att den lid som åklagaren har på sig för all Ull rätten anmäla frågan om häktning skall räknas från anhållandet medan tiden för domstolen att hålla häktningsförhandling skall räknas från gripandet. Detta förslag kan få myckel märkliga konsekvenser. Om en person grips sent en kväll och anhålls nästa morgon har åklagaren - om han utnyttjar regeln i 24:10 RB om synnerliga skäl - tre dagar på sig att till rätten anmäla frågan om häktning. En sådan anmälan kan alltså ske sent den fjärde dagen efter gripandet eller samma dag som domstolen är skyldig att hålla häktningsförhandling. Med den arbetssituation som råder på domstolama torde det vara nästan undantagslöst omöjligt alt hålla häktningsförhandling samma dag som anmälan härom görs. Vid en mindre domstol t. ex. kan samtliga domare, när anmälan görs, vara upptagna av en huvudförhandling i tvistemål och vid de större domstolama är broltmålsdomama flera dagar varje vecka upptagna av huvudförhandlingar. Enligt förbundets uppfattning bör alla frister räknas frän gripandet.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredarens uppfattning
att beträffande den som medtagits eller hämtats till förhör fristberäkningen 228

skall räknas från den Udpunkl dä åtgärden övergår i straffprocessuellt Prop. 1986/87:112 gripande, att beträffande den som omhändertagits enligt RB eller polislagen fristen skall räknas från den lidpunkt omhändertagandet övergår i ett straffprocessuellt gripande, att vid s.k. envarsgripande tidsfristen skall räknas från överlämnandet av den gripne till polismannen och att beträffande den som utlämnas till Sverige tidsfristen räknas från det den misstänkte sätter sin fot på svensk jord.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Föreningarna framhåller angelägenheten av att det klart framgår i lagtexten från vilken tidpunkt fristerna skall räknas. Föreslagna bestämmelser synes något diffusa i detta avseende.

JUSEK: Förbundet delar utredningens utgångspunkter beträffande beräkningen av fristerna för häktningsanmälan och häktningsförhandling.

4.3 Söndagsregeln

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Det är svårt all göra exakta beräkningar beträffande konsekvenserna av att söndagsregdn slopas. Att åtskillig resursförstärkning krävs för att klara åklagamppgiflema under helgerna är emellertid klart. Man torde inte kunna arbeta med geografiskt utsträckta beredskapsområden och måste ändå, med tanke på inställelser i domstol, resor m.m. förstärka beredskapen genom dubblering eller någon form av bakjour.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Såsom utredningen anger fömtsätter förslaget handläggning av häktningar på tjänstgöringsfria dagar, helg eller inte. Då något statistiskt underlag inte redovisats om frekvensen av häklningsfallens fördelning på orter i landet, är del svårt att fömlsäga lämplig storlek på beredskapsområdel för domstolarna. Blir delta stort och det förutsattes att parterna skall inställa sig på domstolens stationerings-ort, uppkommer transportproblem för häktesavdelningarna eller poHsen. Ur denna synpunkt är det lämpligast att häktningsförhandlingen hålles på den ort, där den misstänkte hålles i förvar, i regel i anslutning till polishus.

För åklagarna innebär det, oavsett var förhandlingen hålles, att denne under viss tid inte är tillgänglig som jour- eller beredskapsåklagare. Även om man bortser från att sådan åklagare kan få läsa in mål, i vilket han icke Udigare äger någon kännedom, är del därför synnerligen tveksamt, om med nuvarande beredskapsområden för åklagarna, del är tillräckligt med en åklagare i bakjour. Man måste också räkna med att åklagare på gmnd av de korta fristema måste närvara vid förhör under och utom kontorstid i en utsträckning som hitintills inte förekommit. Det må även här erinras om de mer komplicerade mål, i vilka vare sig jourhavande åklagare eller kriminalpolisman äger den kännedom att de kan ulan Udsödande inläsning driva en meningsfull utredning.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: Jag är införstådd med att söndags
regeln icke synes vara förenlig med Europakommissionens krav på dom
stolsprövning inom viss lid. Om söndagsregeln icke beaktas kommer del
att medföra svårigheter att genomföra häktningsförhandlingar i t. ex. Norr
botten. Med de stora avstånden här uppe - över 40 mil mellan Piteå och 229

Kimna exempelvis - kan man mycket väl tänka sig att vid beredskapslid- Prop. 1986/87:112

punkter domstolen finns i Piteå, åklagaren i Haparanda och den anhållne

med advokat i Kimna, vilka alla skall inställa sig till häktningsförhandling.

Om man då tänker sig att fråga är om en "enkel" häktningsförhandling blir

spilltiden och kostnaderna mycket stora. Dessutom klarar nuvarande typ

en beredskapstjänstgöring för åklagarna icke detta ulan äklagardubblering

måste övervägas. Emellanåt fungerar dessutom transportväsendet dåligt i

Norrbotten pä gmnd av vädrets makter. Jag målar här upp en något extrem

situation men ändock en fullt möjhg sådan. Med anledning av vad ovan

sagts vill jag föra in till diskussion frågan om man skulle kunna hälla

telefonförhandling i häktningsfrägan då så finnes lämpligt.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningen har icke beaktat kvaliteten på åklagarna i Sverige. Det var icke bristema härvidlag, som gjorde alt åklagarna i Sverige inte kunde betraktas som domare av Europakommissionen utan åklagarnas partsroll i efterkommande process. Detta menar jag, måste beaktas vid frågan om hur snart en domstol måste pröva häklningsfrågan. Ju högre kvalitet på åklagaren desto längre bör man kunna avvakta domstolens prövning. Beaktar man detta kan man undvika att hälla häktningsförhandlingar på helger i flertalet fall.

Åklagarmyndigheten i Norrtälje åklagardistrikt: Beträffande avsnittet pä sidan 148 sista stycket som börjar med meningen "I de större åklagar-distrikten" vill jag göra ett påpekande. Det problem som aktualiseras gäller numera efter ökningen i storlek av jourområdena i de flesta åklagardistrikt i riket. Jourområdena omfattar flera åklagar- och polisdistrikt. Särskilt kan anmärkas förhållandena i Stockholms län och Gotlands län, som utgör tvä jouromräden. Del är där praktiskt ogenomförbart att åklagare genom att uppehålla sig på ordinarie tjänsteställe eller hos polisen aktivt skall kunna gå in i fömndersökningama på olika platser inom jourområdet.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Del föreslagna systemet innebär såvitt jag förstår att åklagarnas beredskapstjänstgöring inte kan ordnas som hittills, i varje fall inte i Stockholms och Gotlands län. Del förefaller omöjligt att kunna klara av den ökade akUvitet, som förväntas och är nödvändig från åklagamas sida, med de stora jouromräden, som nu finns. Inom Norna jourområdel finnes säkerligen uppemot 15 polisdistrikt som påkallar personlig inställelse samt 6 tingsrätter, varav en på Gotland, där häktningsförhandlingar under helger kan ifrågakomma. Inte heller kan man rimligen begära alt en åklagare, som tvingats till flera nattliga personliga inställelser under jouren, skall kunna tjänstgöra under dagtid på sin ordinarie arbetsplats. Jag tror att just tillämpningen av söndagsregeln kommer alt innebära stora problem för åklagama, som kan bli svåra att lösa.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Problem att få fram tillräcklig bevisning accentueras särskilt i samband med helger då fä utredningsmän är i tjänst och de flesta myndigheter har slängt.

Åklagarmyndigheten i Köpings åklagardistrikt: 1 förslaget angiven am
bition att en maximitid, som enligt förslaget kommer att stå till buds fram
till tidpunkten för häktningsförhandhngen, skall utnyttjas endast då det är
omöjligt att vidtaga de nödvändiga förberedelsema pä kortare tid, ställer 230

onödigt stränga krav pä snabbhet i förfarandet. Den måste befaras leda till Prop. 1986/87:112 även för den misstänkte icke önskvärda konsekvenser i form av bristande underiag för domstolens ställningstagande i häktningsfrågan. Inte heller synes det som utredningen anger vara nödvändigt att i normalfall underskrida den i förslaget stipulerade maximiUden, då lördag eller helgdag infaller mellan anhållandebeslut och häktningsförhandling. Om man inskränker kravet på att häktningsförhandling skall hällas pä lördag eller helgdag till de fall, där 4-dygnsfristen eljest skulle komma alt överskridas, torde avsevärda besparingar beträffande personalresurser och kostnader i övrigt kunna göras. En häktningsförhandling utom ordinarie arbetstid mås-le antagas engagera åtskilliga personer utöver parterna, t ex för bevakning och transporter.

Utredningens uttalade anlagande, all åklagarna med föreslagna frister tvingas att mera aktivt än nu engagera sig i förundersökningen redan från början för all kunna bedöma häktningsfrågan, är befogat. Flertalet frihetsberövanden sker nu erfarenhetsmässigt pä icke kontorstid. Anhällningsbesluten meddelas till övervägande antalet av åklagare i beredskap. F.n. kan denne i allmänhet låta anslå med ytterligare förhör och eventuella tvångsåtgärder, tills målet har lottats i vanlig ordning. Detta torde inte bli fallet i framtiden. Åklagare i beredskap får antagas bli tvungna att personligen närvara vid förhör och platsundersökning för alt kunna registrera resultatet och ha detaljema "i huvudet" åtminstone fram till tidpunkten för häktningsförhandlingen resp frigivandet och för alt vid behov efter hand kunna fatta de erforderliga besluten. Detta förhållande får till följd, alt en åklagare i beredskap näppeligen kan vara engagerad i huvudförhandling i andra mål vid tingsrätt och hovrätt under beredskapsperioden. Likaså blir det svårt för åklagare i beredskap att under veckoslut och långa helger hinna med alt närvara vid förhör som måste hållas på skilda platser i de polisdistrikt, som ingår i beredskapsområdel. Detta leder Ull att flera åklagare måste engageras i s k bakjour vid sådana Ullfällen.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: Någon avgörande erinran mot den föreslagna jourverksamheten finns inte. En aktiv jourverk-samhel finns inom andra betydelsefulla yrkesgmpper. För Uppsala åklagardistrikt räknar jag med att jouråklagaren (ullrycket beredskapsåklagare bör utgå) vistas å tjänstestället. För en aktivare undersökningsledning krävs intensivare kontakt med polisens utredningspersonal och med jouråklagare i andra åklagarregioner eller åklagare i andra distrikt. I dessa avseenden kommer även domstolspersonalen in i bilden. Jag fömtsätter att del tillskapas jourdomstolar, en jourdomstol inom varje jouråklagares jourområde. - Från centralt håll måste Ull varje åklagarmyndighet översändas förteckning över vilka åklagare och domstolar som upprätthåller jouren.

Åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt: Anhållningstidema kan
kortas. Sedan maj 1984 har i samarbete med tingsrätten vissa åtgärder
vidtagits för alt få liden mellan frihetsberövandet och häktningsförhand
lingen så kort som möjligt. Det har därvid visats sig att en tidrymd på 4-5
dygn i de flesta fall varit möjlig. De frister som föresläs bör som hittills få
utnyttjas i samband med lördagar och söndagar eller helgdagar. Ett syslem
med jourdomstolar avstyrks. 231

Göteborgs tingsrätt: Regelns avskaffande är en konsekvens av att lag- Prop. 1986/87:112 stiflningen anpassas till Europakonventionens krav på snabb domstolsprövning av ett frihetsberövande. En följd därav blir alt en häktningsdomare samt viss kanslipersonal måste tjänstgöra - eller i vart fall hålla viss beredskap — under tjänstgöringsfria dagar. Flera domstolar bör med fördel kunna samarbeta i denna fråga.

Sveriges domareförbund: Som utredaren framhållit måste i den tid inom vilken en häktningsförhandling skall hållas inräknas även sådana dagar som för närvarande faller utanför på grund av den s.k. söndagsregeln. Delta medför all domstolarna kommer att hålla häktningsförhandlingar och handlägga häklningsärenden även under veckoslut och helger. Förbundet anser sig inte böra i detalj ingå på frågan hur denna jourtjänstgöring för domstolarna skall ordnas men vill redan nu peka på en del praktiska problem som kommer att uppstå om flera domstolar skall samarbeta då det gäller sådan tjänstgöring. Om den misstänkte begått brott inom en tingsrätts område och jourdomaren tillhör en annan tingsrätt måste bestämmas om häktningsförhandlingen skall hällas på jourdomarens vanliga arbetsplats eller på den tingsrätt dit målet rätteligen hör. Det måste även avgöras om målet skall läggas upp vid jourdomarens tingsrätt och sedan överflyttas till den tingsrätt dit det rätteligen hör eller om det från början skall diarieföras vid sistnämnda tingsrätt. Ett annat problem som också bör uppmärksammas är om häktningsförhandlingen skall hållas i Ungsrättens lokaler eller på polishuset.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen är införstådd med att den s.k. söndagsregeln inte är förenlig med EuropakonvenUonens krav på snabb domstolsprövning av ett frihetsberövande. Härav följer att det enligt föreningens uppfattning sannolikt blir nödvändigt alt omvandla åklagamas beredskapstjänstgöring till jourtjänstgöring och att inrätta s.k. bakjour. Beträffande effekterna i övrigt av ett slopande av den s. k. söndagsregeln i kombination med de mycket korta frister som föreslås hänvisas till vad som anförts inledningsvis under mbriken Frister i samband med häktningsförhandlingen.

Svenska polisförbundet: Undantagen i lagen om beräkning av lagstadgad Ud orsakar problem, specielh i samband med storhelger. Erfarenhetsmässigt är det stora svårigheter att bedriva fömndersökning under de Uder då folk i allmänhet, företag och myndigheter har lediga dagar. Även om de förändringar som föreslås i betänkandet genomförs, föreligger svårigheter att under helger driva en fömndersökning så att ett underlag för häktning föreligger.

Ytterligare undersökningar bör göras för att fä klarhet i om EuropakonvenUonens krav på snabb domstolsprövning inte går att förena med den nuvarande utformningen av lagen om lagstadgad Ud. Om inte detta är möjligt måste en utvidgning av möjligheten a« utredningshäkta ske. I annat fall kommer utredningspersonalen aU få en synneriig besvärlig arbetssituation beträffande ärenden där misstänkta gripits under torsdag/fredag under normala veckor och under storhelger över huvud taget.

232

4.4 Kommunikation mellan parter och domstolen Prop. 1986/87:112

Remissinstanserna delar över lag utredningens uppfattning om att en häktningsfråga skall kunna anmälas i muntlig form. Däremot är man kritisk Ull utredningsförslaget i den del det inte uppställs krav på precisering av häktningsgmnderna. RÅ har dock uttryckt en annan uppfattning när det gäller precisering av häktningsgmnderna.

RÅ: Med de korta lidsfrister som i fortsättningen kommer alt gälla i fråga om inställelsen inför domstol är det nödvändigt all häktningsfrägan kan anhängiggöras genom ett enkelt och snabbi förfarande. Det bör som föreslagits lämpligen kunna ske muntligen, som regel per telefon, genom en formlös anmälan från åklagaren. Den främsta funktionen hos en sådan anmälan blir all hos domstolen initiera utsättande av en häktningsförhandling. Enligt min mening är det därför rimligt att endast de uppgifter som är erforderliga i delta syfte behöver överlämnas till rätten i samband med anmälan. Genom alt inget krav ställs på all grunden för det kommande häktningsyrkandet behöver preciseras vid anmälningstillfället befrämjas ett snabbt förfarande. Man undviker också den irrilaUon som skulle kunna uppkomma till följd av frekventa ändringar i fråga om åberopade häktningsgmnder. Man torde kunna utgå ifrån att åklagaren ändå så snart del är möjligt lämnar försvaret uppgift om vilken häktningsgmnd han avser alt åberopa.

I betänkandet lämnas många frågor rörande det närmare förfarandet i samband med telefonanmälan av häktningsfrågan obesvarade. Jag har i det föregående i avsnillet om lidsfrister berört några frågeställningar som även anknyter hit. Det är också önskvärt att prakUska frågor såsom på vilken nivå anmälan skall ske, hur anmälan skall dokumenteras m.m. utvecklas närmare i samband med ett genomförande av förslaget. Jag vill här hänvisa till vad överåklagaren i Vänersborg anfört i delta hänseende.

Avslutningsvis vill jag i detta avsnitt la upp ytterligare en fråga som bl. a. rör kommunikationen mellan åklagaren och domstolen. Beslut om frigivning av den som är häktad meddelas av rätten. Detta medför att åklagaren, om han finner att häktningsskälen bortfallit, har att meddela domstolen härom, varefter denna kan besluta om frigivning av den häktade. Särskilt om saken aktualiseras utanför kontorstid, exempelvis en fredagskväll, kan tidsutdräkten för alt få till stånd en frigivning vara avsevärd, även om det för åklagaren är uppenbart att inga häktningsskäl längre föreligger. Till undvikande av sådana situationer skulle del behövas en bestämmelse som ger åklagaren möjlighet alt häva en häktning. Åklagaren skulle sedan i efterhand kunna underrätta domstolen om beslutet. I vart fall i situaUoner där åtal inte har väckts skulle en sådan ordning enligt min mening inte inge några betänkligheter eftersom häktning då får ske endast på yrkande av åklagaren (RB 24:17, enligt förslaget 24:15). Om förslaget rörande kortare frister och det nya institutet utredningshäktning genomförs torde de fall, där häktningsskälen efter någon Ud bortfaller bli betydligt mera frekventa än de är i dag. En ändring i frigivningsmUnerna blir dä än mer angelägen.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Utredaren
har även berört problemet med häktningspromemorior med hänsyn till den 233

förkortade fristen. Alla berörda parter vid en häktningsförhandling skulle Prop. 1986/87:112 ha stor glädje och fördel av att kunna utnyttja modem teleteknik genom t. ex. telefax eller telex. När polismannen skrivit ut sin promemoria, kan den sändas genast till åklagare via telenätet. Åklagaren kan efter granskning sända den vidare till domstol och försvarare.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: Sådan framställning skall kunna göras muntligen. För den misstänkte och hans försvarare är del angeläget all skyndsamt få besked om en häktningsframställning och häktningsgmnderna.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: — För domstolens planering är det erforderiigt att den skyndsamt får underrättelse om att en häktning aktualiseras. Jag har här den uppfattningen, att åklagaren kan och bör (s. 149) delge såväl domstol som den misstänkte och hans försvarare grunden för sin yrkande. Åklagaren är visserligen inte bunden av det, men han har redan vid sitt anhållningsbeslut angett och dokumenterat sitt moUv för detta.

Regionåklagarmyndigheten i Malmö: För att underlätta för domstolama att utsätta häktningsförhandhng anser jag det vara lämpligt att åklagaren, när han överväger all begära någon häktad, omedelbart bör underrätta domstolen om detta och då även ange hur stor del av fristen han avser att utnyttja.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Förslagen att häklningsanmälan
skall göras muntligt och att slopa kraven pä häklningspromemoria till
styrks. Däremot kan man mycket väl kräva av åklagaren att han i samband
med häktningsanmälan preciserar gmnderna för häklningsyrkandet. Nå
gon svårighet torde detta inte bereda åklagaren då denne redan vid anhåll
ningsbeslutet skall ange gmnden för anhållandel. KriUk kan emellertid
riktas mot förslaget (10 § 2 st) att den anhållnes försvarare ofördröjligen
skall underrättas om att häktningsanmälan har gjorts. Det ligger betydligt
närmare till hands att ålägga försvararen att fortlöpande hålla sig underrät
tad om sin anhållne klients förhållanden. Som regeln är utformad, kan man
fråga sig, vilka resurser åklagaren skall lägga ner för att söka etablera
kontakt med en försvarare vars kontor är slängt. En praktisk fråga, som är
oUllräckligt belyst i utredningen, är hur sent pä dagen häktningsanmälan
skall kunna göras. Frågan har särskilt stor betydelse om åklagaren varit
tvungen all utnyttja hela sin tredagarsfrisl. Skall anmälan kunna göras
efter ordinarie kontorstid på vardagar? Om, såsom antyds, domstolens
beredskap under tjänstgöringsfria dagar skall begränsas Ull tiden 10.00 -
12.00 (s.179), innebär detta en ytteriigare kraftig inskränkning av den tid
som står till åklagarens förfogande. Kan frågan kanske lösas genom att
häktningsanmälan under obekväm tid görs till automatisk telefonsvarare?
Då den anhållne skall friges, om anmälan inte görs i rätt Ud, måste denna
fråga få en för alla inblandade godtagbar lösning. Med denna fråga sam
manhänger möjligheterna att fä fram beslut om frigivning av häktad. Bland
annat på grund av att häktning skall kunna ske vid lägre grad av misstanke
än för närvarande, kan fömtses alt frågan om frigivning av häktade kom
mer att aktualiseras oftare än för närvarande. Även för alt fatta sådana
beslut måste domstolarna uppräuhålla viss beredskap. 234

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Det accepteras att frågan om Prop. 1986/87:112 häktning skall anmälas per telefon. Det hade dock varit önskvärt att utredningen i sitt belänkande mer ingående hade redogjort för hur detta praktiskt skall genomföras, såsom pä vilken nivå anmälan skall ske (domare, notarie eller kanslipersonal), hur anmälan skall dokumenteras m.m. Samma frågor uppstår naturligtvis beträffande försvararen och dennes kansli. Rällegängsutredningen har i sill delbetänkande "Processen i lings-räU" (SOU 1982:25-26) i spedalmotiveringen Ull 24 kap. 12 § RB (SOU 1982:26 s 418-419) berört en del av de praktiska frågorna vid telefonanmälan av en häktningsframställning.

Se även under avsnitt 9.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredaren framhåller, alt något krav på all handlingar skall föreligga före häktningsförhandling icke uppställes och alt det ej heller krävs, alt åklagaren före förhandlingen preciserar gmnderna för häktningsyrkandet. Eftersom ett anhållande normalt föregått häktningsanmälan och skälen för detta beslut måste vara dokumenterade såväl såvitt avser brott som särskilda häktningsskäl, finns inget skäl all underlåta ålägga åklagaren alt muntligen meddela dessa vid anmälan Ull domstol och till försvaret. En annan sak är all Ull förhandlingen nya grunder kan ha tillkommit eller viss gmnd bortfallit.

Om Uden kommer att medge upprättande av häktningspromemoria eller ens utskrifter av förhör eller anteckningar under fömndersökningen är tveksamt om inte polisen ges resurser all utom kontorslid få inspelningar av förhör m.m. utskrivna. Del torde bli avsevärda kostnader på både enkel och kvalificerad övertid.

Enligt förslaget skall åklagaren — om inte synnerliga skäl hindrar det -göra häktningsanmälan dagen efter anhållandel och rätlen, då sådan anmälan skett utan dröjsmål hålla förhandling. I sista stycket i delta avsnitt gör utredningen en skillnad mellan häktningsanmälan och att åklagaren påkallar utsättande av häktningsförhandling. En anmälan är enligt lagtexten ett påkallande av häktningsförhandling. Åklagaren disponerar inte över när sådan skall hållas. Han kan inte på annat sätt än genom att frige den misstänkte, varom han givetvis skall underrätta domstolen, förhindra förhandling.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Om nedkortningar av de frister som gäller i dag skall kunna genomföras måste självfallet alla möjligheter all effekUvl utnyttja den korta lid som står Ull buds tillvaratas. Det nödvändiggör att på föreslaget sätt en förenkling sker av kommunikationerna mellan parter och domstol och av hanteringen av protokoll och anteckningar frän fömndersökningen.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: Utredarens förslag till kommunikation mellan parter och domstol är nödvändigt med tanke på de korta fristerna. Det hälsas med tillfredsställelse.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: För att de föreslagna
korta lidsfristerna skall kunna fungera prakUskt har utredningen föreslagit
all kommunikationen mellan parterna skall kunna ske betydligt mera form
löst än f. n. Jag delar utredningens uppfattning att detta blir nödvändigt. En
följd av det föreslagna systemet med anmälan om häklningsfräga blir dock 235

all del för den misstänkte utgör en nackdel att i åtskilliga fall först vid Prop. 1986/87:112 häktningen få del av de skäl som åklagaren åberopar.

Åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt: Enligt min mening skall åklagaren Ull tingsrätten göra en skriftlig ansökan om häktning av en person med angivande av grunderna för häktningen.

Ett telefonsamtal till en befattningshavare vid en domstol kan lätt ge upphov Ull missförstånd och medföra helt onödiga tidsförslusler.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Någon erinran mot förslaget i detta avseende finns ej. Möjligen vore av värde att det preciserades i lagtexten att en sådan anmälan kan göras muntligen per telefon för all undvika konflikter med formella domare.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: De förkortade anhällningsfristerna leder oundvikligen till alt domstolarna framledes tvingas all fatta beslut angående häktning på väsentligt mera bristfälligt material än vad den hittillsvarande ordningen inneburit. I många fall kommer häktningspromemoria all saknas vid häktningsförhandlingen. Förhör med målsägande, medmisstänkla, vittnen m.fl. kanske pågår samtidigt som förhandlingen. Åklagarna kommer all bli mer beroende av alt ha en utredningsman från polisen närvarande vid förhandlingen för alt kunna redogöra för fömndersökningens föriopp. Alt en utredningsman tvingas närvara medför naturligtvis att denne hindras i sina ordinarie arbetsuppgifter.

Angående kommunikationen mellan partema och domstolarna synes den föreslagna ordningen med ökad användning av telefon och telex som lämplig.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: I betänkandet sägs vidare på sidan 149 att åklagaren vid kommunikation med domstolen i samband med all häklningsfrågan anmäls skall ange hur läng tid förhandlingen kan beräknas ta. Det förefaller svårt för åklagaren att lämna preciserade uppgifter i detta hänseende, möjligen kan åklagaren uppge om förhandlingen kan beräknas ta längre tid än normalt. Det sägs vidare på samma sida att det icke finns anledning all kräva att åklagaren före förhandlingen preciserar på vilken gmnd han yrkar häktning. Det förefaller praktiskt och ej förenat med svårigheter att åklagaren vid anmälan om häklningsfrågan även anger i korthet misstänkta brott och häktningsgrunder.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Se under avsnitt 11 Närmare synpunkter på de enskilda lagförslagen (24 kap 10 § RB).

Åklagarmyndigheten i Enköpings åklagardistrikt: Utredningen föreslår att en skriftlig häktningsframställning skall ersättas av en formlös anmälan - t. ex. per telefon — att en fråga om häktning uppkommit. Denna anmälan skulle så kompletteras med att åklagaren påkallar att en förhandling sätts ut, när åklagaren bestämt sig för alt begära den anhållne häktad.

Då ju anhållningsbeslut fömtsätter häklningsskäl, skulle ju de flesta
anhållningsbeslut föranleda häklningsanmälan med viss aktivitet hos dom
stolen som följd. Många anhållningsbeslut följs av att åklagaren efter kort
lid försätter den anhållne på fri fot sedan anhållningsskälet fallit bort och
många mål, där sädana anhållningsbeslut förekommit, resulterar heller inte
i all åtal väcks. Enligt den föreslagna lagtexten skall rätten efter erhållen 236

häklningsanmälan utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrägan; detta Prop. 1986/87:112 torde åligga domstolen utan att åklagaren påkallar förhandling.

Enligt milt förmenande är åklagarens häktningsanmälan liktydig med en begäran om häktningsförhandling, och jag kan inte inse det vettiga i att åklagaren skall kunna göra en häktningsanmälan även om han inte har kunnat ta definitiv ställning i frågan om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Om skäl för häktning bortfallit före häktningsförhandlingen torde ju åklagaren - inom frislen - ha möjlighet att sätta den anhållne pä fri fot och återkalla del häktningsyrkande som får anses ligga i häkl-ningsanmälans avgivande.

Märkligt synes mig uttalandet, alt det inte finns anledning att kräva att åklagaren före förhandlingen preciserar på vilken gmnd han yrkar häktning.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: Annat än en muntlig kontakt mellan åklagare och tingsrätt vid anmälan om häktning kan med hänsyn till de korta tidsfristerna knappast komma ifråga. Trots delta bör kunna krävas alt åklagaren redan pä detta stadium anger vilka häktningsskäl som åberopas. - När det gäller kommunikationen mellan olika myndigheter, som är involverade i detta sammanhang, kommer man osökt att tänka på frågan: "Hur skall jag fa ett kriminalregistemtdrag så snart som möjligt?" Kommer rikspolislyrelsens domsenhel all vara bemannad dygnet mnl och tillhandahälla sådant utdrag via telex? I nuläget får utdrag ur rikspolisens Person- och belastningsregister användas för internt bmk. Kan måhända sådana utdrag i framliden få användas i initialskedet, på häklningsstadiet.

Stockholms tingsrätt: Förslaget ligger i linje med en ordning som redan nu inte sällan kommer till användning vid tingsrätten. Sålunda förekommer det alt åklagaren lar kontakt med Ungsrälten per telefon och anmäler att en häklningsframslällan är all vänta. Uppgift lämnas om den misstänkte, dvs. namn och personnummer, samt om vilket brott vederbörande är misstänkt för. Önskemål om viss försvarare framställs också; många gånger ges flera försvararalternativ. Även preliminära tider för en häktningsförhandling bestäms med åklagaren. Tingsrätten tar per telefon kontakt med föreslagen advokat och ombesörjer förordnande av försvarare. Häktet underrättas om försvararförordnandet. I de fall som sagts nu har alltså försvararinlrä-det skett snabbt och en häktningsförhandling preliminärt bokats redan innan den skriftliga häktningsframställningen kommit in till domstolen.

Södra Roslags tingsrätt: De förenklade handläggningsmtiner som kan
komma ifråga, dvs. huvudsakligen munUig kommunikation mellan åklaga
re—domstol—försvarare, får emellertid inte ske med åsidosättande av kra
vet på offentlighet. Allmänheten skall inte få intrycket all häktningar är
omgärdade med något slags hemlighetsmakeri. Sålunda måste även munt
liga anmälningar diarieföras och registreras, mål uppläggas, uppropslistor
framställas, muntlig kommunikaUon dokumenteras genom officialanteck-
ningar osv. Prolokollföringen vid häktningsförhandlingen kan också vän
tas bli mer omfattande än den nuvarande. Frågor om frihetsberövanden är
sä vikliga alt allmänheten skall ges möjlighet till samma insyn och kontroll
som hittills. De kortare frister som skall tillämpas enligt förslaget innebär 237

bl. a. alt underlaget för rättens prövning av häklningsfrågan inte alltid Prop. 1986/87:112 kommer att vara materialiserad i form av en häklningspromemoria. Detta aktualiserar frågan vilken typ av utredning som skall få förebringas vid häktningsförhandlingen. Utredningsmannen vill behälla den nu gällande regeln att utöver vad handlingarna frän förundersökningar innehåller saml vad parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram, om del inte finns särskilda skäl till del. Genom alt utredningen ofta kommer all befinna sig i sin linda vid första inställelsen inför häktningsdomaren, förutser vi all del kan finnas behov av att få förebringa utredning i form av förhör med utredningspersonal, målsäganden och vittnen. Huvudregeln bör alltjämt vara att någon förtida bevisupptagning till styrkande av den misstänktes skuld ej skall fä föras vid en häktningsförhandling. Vissa lättnader i möjligheterna för förebringande av sådan utredning bör dock övervägas. Delta kan ske genom att bestämmelsen i 24 kap. 12 § andra stycket sista meningen får följande lydelse: Utöver vad handlingarna från fömndersökningen innehåller samt vad parterna i övrigt anför får utredning angående brottet läggas fram, om det inte finns särskilda skäl mot del.

Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: Enligt utredningens förslag kommer det att bli förenklade rutiner i samband med kommunikationen mellan parter och domstolen. Åklagaren skall munUigen anmäla häktningsfrågan hos rätten. Nödvändiga uppgifter om brottet och den särskilda häktningsgmnd som åberopas kan lämnas per telefon. Några krav pä att protokoll och anteckningar i form av en häktningspromemoria skall föreligga före eller ens vid en häktningsförhandling har inte ställts. Delta innebär en avsevärd förenkling och kommer alt underlätta polisens utredningsarbete i inledningsskedet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För alt de föreslagna korta tidsfristerna skall kunna fungera i praktiken erfordras - som utredningen föreslagit -att kommunikation mellan parterna och domstolen kan ske betydligt mer formlöst än för närvarande. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang påpeka att i de fall den anhållne förvaras i allmänt häkte bör även häktesföreståndaren undertätlas om anmälan enligt 24 kap. 10 § andra stycket RB för all ge personalen tillräckligt rådrum all planera inställelsen till häktningsförhandlingen.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Praktiska skäl talar självfallet för att muntlig kommunikation mellan polis-äklagare-domstol i tidsbesparande syfte får ske vid beslut om tvångsåtgärd eller vid upphävande av sådant beslut. Med tanke på de konsekvenser för den enskilde som dessa beslut medför synes det dock lämpligt att de i efterhand skriftligen dokumenteras och överlämnas med uppgift om vem som fattat beslutet och närdetta skett.

I de fall den anhållne förvaras i allmänt häkte bör givetvis även häktes-föreståndaren underrättas om anmälan enligt 24 kap. 10 § andra stycket RB för att ge personalen erforderligt rådmm att planera inställelse till häktningsförhandlingen.

Sveriges domareförbund: Utredaren föreslår att det nuvarande kravet
på skrifUig häklningsframslällan skall las bort och ersättas med en bestäm
melse om all åklagaren skall hos rätten anmäla att en fråga om häktning 238
uppkommit. Mot detta förslag har förbundet ingen erinran.

Det föreslås vidare att något krav på att en häklningspromemoria skall Prop. 1986/87:112 föreligga före häktningsförhandlingen inte ställs upp. Med de korta frister som föreslås gälla i fortsättningen är det givetvis svårt att före förhandlingen få fram skrifUigt underlag för bedömning av häktningsfrågan men bristen pä en promemoria måste komma att försvära arbetet för försvararen och rätten och förlänga tiden för häktningsförhandlingen.

Det föresläs vidare alt åklagaren inte före förhandlingen skall behöva precisera på vilken eller vilka grunder han yrkar häktning. I denna dd har förbundet en avvikande åsikt och menar att det främst för den misstänkte och hans försvarare men även för domstolen är angeläget att åklagaren redan vid anmälan om häktning anger pä vilken eller vilka grunder som den misstänkte begärs häktad.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen tillstyrker ett slopande av kravet på en skriftlig häktningsframställan till rätten. Enligt utredarens uppfattning är det inte nödvändigt att handlingar i form av protokoll, anteckningar eller häktningspromemoria skall föreligga före häktningsförhandlingen. Regelmässigt har i vart fall en anmälan och ett protokoll över RB 24:8- förhöret upprättats då åklagaren lar ställning i häktningsfrägan. Enligt föreningens mening skall dessa handlingar överbringas till såväl domstolen som försvararen före eller i samband med häktningsförhandlingen. Enligt förslaget ställs inget krav på att åklagaren före förhandlingen preciserar grunden för häktningsyrkandet eller alt åklagaren vid en häktningsanmälan tar definitiv ställning till om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget är åklagaren skyldig att vid anhållningsbeslutet ange grunden för frihetsberövandet. Föreningen anser att åklagaren också före häktningsförhandlingen till såväl domstolen som försvararen skall ange grunden för häktningsyrkandet. Försvararen skulle därigenom få större möjligheter att förbereda sitt försvar av den misstänkte och domstolen skulle inte uteslutande bli hänvisad till de uppgifter som åklagaren lämnar muntligen vid förhandlingen.

JUSEK: Förbundet avstyrker utredningens förslag om slopande av kravet på precisering av häktningsskälen före häktningsförhandlingen. Åklagaren har redan i samband med anhållningsbeslutet angivit viss eller vissa grunder för beslutet. Dessa grunder har också delgivits den misstänkte. Något hinder föreligger inte för att i samband med häktningsanmälan ange vilken eller vilka av grunderna som kvarstår och om ytteriigare grunder tillkommit. Självklart skall detta ej inskränka åklagarens möjlighet alt under häktningsförhandlingen såväl utvidga som inskränka grunderna.

JUSEK tillstyrker att anmälan om häktning sker på enklaste och snabbaste sätt företrädesvis per telefon.

4.5 Prövning av anhållningsfrågan

Förslaget om all lagfästa de rutiner som nu förekommer i slorstadsdislrik-
len i samband med det s. k. anhållningsförhöret har ulan närmare kommen
tarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheterna i Malmö och
Göteborg saml åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrköpings, Söder
täljes och Uppsalas åklagardistrikt. 239

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Jag delar Prop. 1986/87:112 utredningsmannens förslag att anhällandeinstitutet även i fortsättningen skall utövas av åklagare och inte av polis.

Enligt gällande regler skall polisen skyndsamt anmäla ett gripande Ull åklagaren, som — efter beordrat förhör - skall besluta om anhållande eller frigivning. Utredaren föreslår, att polisen utan all ha erhållit formellt uppdrag, skall hålla förhöret, vilket redan sker i framför allt storstäderna. Jag tillstyrker detta förslag. Ett gripande skall i princip alllid anmälas till åklagare, som gör bedömningen om vidare tvångsåtgärd eller inte.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: Jag ställer mig tveksam till förslaget att ett gripande inte längre skall skyndsamt anmälas till åklagaren. Förslaget innebär att polisförhör kan fortgå med en av polisen gripen upp till maximala tolv timmar utan åklagarkontakt. Detta finner jag otillfredsställande även med tanke pä att gripandetiden är utgångspunkt för fristberäkningen.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Gripande ska enligt förslaget inte behöva anmälas till åklagare om del senast i samband med förhöret framkommer alt skäl till häktning inte föreligger. Bedömningen om behov av häktning, eller snarare anhållande föreligger eller ej bör göras av åklagare, inte av den enskilde polismannen.

När någon hålls kvar i avvaktan pä beslut från åklagare om anhållande eller frigivning bildar (§:s sista stycke) detta utgångspunkt för eventuell tidsavräkning. Tidpunkten för kvarhållandebeslulet måste därför dokumenteras. Likaså måste dokumentation ske av beslut om gripande eller frigivning från sådant om och då beslut meddelas av polis utan alt åklagare kopplats in.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Jag delar utredningens uppfattning i sakfrågorna med ett undantag. Annan polisman än kriminalpolisman skall icke få besluta att frige gripen, varom det vid förhöret framkommer alt skäl till anhållande (häktning enligt utredningen) icke föreligger. Annan än kriminalpolisman har inte den erfarenhet av praxis som gäller för anhållande — häktning. Genomförs utredningens förslag kan det fömtsältas att kriminalpolispersonal särskilt informeras om och tillägnar sig de grunder, som skall gälla. Motsvarande torde inte gälla för ordningspolismän.

I mer komplicerade ärenden torde åklagare undantagslöst få närvara vid förhören med följder, som redan berörts ovan. Vid anmälan om gripande måste det vidare vara åklagaren obetaget att kunna kräva ytterligare utredning i form av förhör eller annat. Något omedelbart - i ordels egentliga betydelse - beslut kan inte fattas. Omedelbarhetsrekvisilet i förslaget -24 kap. 8 § tredje stycket RB - måste således tidsmässigt ges samma om inte vidare tolkning som i gällande 24 kap. 7 § tredje stycket RB.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: För att inte i onödan betunga arbetet för polis och åklagare, bör givetvis också i praxis gjorda positiva erfarenheter av t.ex. anmälan om gripande endast när det uppkommer fråga om anhållande och av ersätlningsförhör godtas som handhngsregler.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningsförslaget
avseende ersättningsförhör är bra. På detta sätt får ett i praktiken prövat 240

förfarande stöd i lagtext.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Häktningsutredningen Prop. 1986/87:112 föreslår att ersätlningsförhör skall hållas före åklagaren informeras. Del anser jag är en bra lösning. Nuvarande formella regler enligt 24 kap. 8 § RB saknar praktisk funktion. Åklagaren kan inte rimligen besluta förrän han har ett gmndmaterial och det är samtidigt lämpligt att polisen införskaffar det innan anmälan sker till åklagaren. Har däremot åklagaren fattat ett beslut om komplettering av utredningen eller ytterligare förhör innan beslut om anhållande avgörs så kan polismyndigheten aldrig få besluta om frisläppande ulan hörande av åklagaren.

Åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt: En polisman skall icke avgöra om skäl till häktning föreligger eller ej och alltså ha rätt att frige en misstänkt utan att anmäla gripandet Ull åklagaren. Det skall ankomma på åklagare all avgöra denna fråga, annars blir risken stor att orutinerad polispersonal försätter gripna personer pä fri fot, där en erfaren åklagare omedelbart skulle besluta om anhållande.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Såsom redovisas i utredningen tillämpas i vart fall i storstadsdistrikl numera s.k. ersättningsförhör, m.a.o. att polisen har hållit ett förhör med den misstänkta, innan åklagaren kopplas in. Detta är ett praktiskt förfarande som bör lagfästas som utredningen föreslår. Däremot är jag tveksam till förslaget att polisen efter ett sådant förhör skall göra bedömningen om häktningsskäl finnes eller ej. Polisen kommer då att fatta ett negativt anhållningsbeslut, vilket jag inte tror varit lagstiftarens mening. Jag kan inte se några olägenheter att polisen låter åklagare fatta detta beslut. Visserligen förekommer att polisen släpper gripna personer ulan att kontakta åklagare i bagatellartade mål, men har man hållit ett förhör anser jag aU åklagare bör fatta beslut om anhållande eller ej.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: All systemet med de s.k. "ersättningsförhören" föreslås få stöd genom en lagändring förefaller både praktiskt och lämpligt. Emellertid måste starkt ifrågasättas förslaget alt polisen i vissa fall skall ges möjlighet att frige en misstänkt person utan att anmäla gripandet till åklagare. Det är en rättssäkerhetsfråga att alla polisens ingripanden prövas av en fristående och opartisk myndighetsperson. Den enskilda polismannen bör under alla omständigheter inte ges denna rätt. Den nuvarande ordningen innebärande att alla gripanden skall underställas en åklagares prövning bör således behållas.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: I denna del har jag inte några särskilda synpunkter.

Åklagarmyndigheten i Lycksele åklagardistrikt: Anpassningen av 24 kap. 8 § RB till verkligheten tillstyrks varmt.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Del är välbetänkt att
den åtminstone på vissa håll rådande praxis, all ersättningsförhör skall
hållas innan anmälan om gripande göres hos åklagare, lagfästes. Förhopp
ningsvis ska vi dä slippa den minst sagt ofmktsamma dialog mellan polis
och åklagare, som så ofta förekommer särskilt nattelid då gripande an
mäles, åklagaren får ett nekande svar på frågan om den gripne hörts,
åklagaren beordrar 24:8-förhör varpå åklagaren får sin nattro förstörd i
väntan på besked om utfallet av förhöret. Självfallet är det att föredra att 241

16 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

anmälan görs först sedan förhör hållits sä alt underlag för åklagarens beslut Prop. 1986/87:112 i anhållningsfrågan föreligger redan vid den första kontakten.

Likaså hälsas med Ullfredsställelse förslaget att lagfästa polisens rätt alt själv frige en misstänkt utan åklagarkontakt om skäl för frihetsberövande ej längre finns. Idag förekommer olaliga onödiga kontakter polis- åklagare i liknande situationer men där polisen förvånande nog icke tror sig kunna frige den misstänkte ulan lov av åklagaren.

Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: I belänkandet föreslås ett smidigare förfarande i samband med gripandet. Liksom nu skall förhör hållas med den misstänkte i samband med gripandet. Förhöret skall normalt hållas av polisen utan att åklagaren i det särskilda fallet uppdragit åt polisen att hålla förhör. Efter förhör avgör polisen om den gripne skall friges eller om åklagaren skall underrättas.

Riksdagens ombudmän: Utredaren har (s. 150 f.) redogjort för nuvarande praxis vid gripande och anhållande på ett sätt som enligt min mening inte helt överensstämmer med de verkliga förhållandena. När en polisman för in en gripen person rapporterar han ingripandel till sin förman. Del ankommer på förmannen att göra en prövning av gmndema för ingripandet. Denna överprövning kan leda Ull en bedömning att gripandet skett pä felaktiga faktiska grunder eller att pohsmannen misstagit sig i annat hänseende. Förmannen häver då gripandet. Denna prövning sker inom ramen för det polisiära systemet med polislagens regler som grund. Det torde inte finnas något som hindrar att förmannen ommbricerar ett frihetsberövande till all avse t. ex. omhändertagande enligt 13 § polislagen. Om förmannen godkänner gripandet träder RB:s regler om anmälan till åklagare, 24:8-för-hör etc. i tillämpning. De "ersätlningsförhör" som utredaren talar om är något som i praxis utbildats främst för de fall, då omständigheterna är sådana vid ett nattligt gripande alt åklagaren inte behöver väckas enligt de regler som utbildats i praxis. Med det nya förfarandet som fömtsätter all en jourhavande åklagare ständigt skall finnas Ullgänglig lär del inte finnas behov av ersätlningsförhör i tillnärmelsevis så mänga fall som nu, om ens några.

Anmälan till åklagare har huvudsakligen två funktioner. Det från mina utgångspunkter väsentligaste är all anmälan utgör ett led i den rättsliga kontrollen av dels all polisen på rätt sätt tillämpat reglema om gripande och dels att frihetsberövandet inte skall bestå längre än absolut nödvändigt. Dämtöver har åklagaren ett starkt intresse från utredningssynpunkt att så snarl som möjligt få utöva sin funktion som förundersökningsledare. Båda dessa intressen leder mig till ståndpunkten att anmälan om gripande skall ske sä snart som det över huvud taget är möjligt. Utredaren har anfört all polisen vid behov bör vända sig till åklagaren för att fä instmktioner etc. Det måste enligt min mening ankomma på åklagaren alt bestämma i vilka fall sådana behov föreligger. På gmnd av del anförda bör de föreslagna bestämmelserna i 24 kap. 6 och 8 §§ RB förtydligas på denna punkt.

När en misstänkt har inställt sig på kallelse eller hämtats eller medtagits
till förhör får han utan att vara anhållen eller häktad enligt 23 kap. 9 § RB
kvarhållas i högst sex limmar och därutöver, om det är av synnerlig vikt att
han är tillgänglig för fortsatt förhör, i ytterligare sex timmar. Enligt min 242

erfarenhet har detta inte vållat några svårigheter i tillämpningen så att det, Prop. 1986/87:112 som utredaren föreslagit i 24 kap. 8 § tredje stycket RB, skulle vara befogat att medge förlängning av denna tid i avvaktan på åklagarens beslut i anhållningsfrågan. Den tid som polisen nu har till sitt förfogande för förhör är enligt min mening fullt tillräcklig. Jag avstyrker därför från rättssäkerhetssynpunkt förslaget.

Föreningen Sveriges åklagare: Med den föreslagna ordningen att åklagaren som huvudregel hos rätten skall anmäla häktningsfrågan redan samma dag eller dagen efter det faktiska gripandet har utredaren ifrågasatt behovet av ett anhållningsbeslut under mellantiden men stannat för att en sådan prövning bör ske av en i förhållande till polisen frislående myndighet. För föreningen framstår behovet av ett åklagarbeslut av frihetsberövandet såsom självklart, eftersom åklagaren i sin egenskap av fömnder-sökningsledare har direktkontakt med polisen och därmed kontinuerligt kan bedöma behovet av ett fortsalt frihetsberövande. Visserligen kan åklagaren när som helst före en häktningsförhandling frige den misstänkte och återkalla sin anmälan till rätlen om att få häktningsfrågan prövad, men det framstår som naturligt att ett fortsatt frihetsberövande efter gripandet dokumenteras med ett beslut, i vilket åklagaren anger gmnden för frihetsberövandet. Som framgår av närmast föregående avsnitt anser föreningen för sin del att åklagaren också till rätten och försvararen skall ange gmnden för häktningsyrkandet före häktningsförhandlingen. - Föreningen tillstyrker förslaget att polismannen får hålla första förhöret med den gripne ulan alt ha anmält gripandet till åklagaren. Inte heller har föreningen något att erinra mot att polismannen ges rätt att frige den misstänkte utan föregående anmälan till åklagaren.

Svenska polisförbundet: Den praxis med ersättningsförhör som under ett antal år prövats i vissa polisdistrikt föreslås nu bli lagfäst. Förslaget är positivt och underlättar hanteringen av ärenden i initialskedet. Vi Ullstyrker förslaget i detta avseende.

JUSEK: Förbundet Ullstyrker en kodifiering av nuvarande praxis med s.k. ersättningsförhör.

Förbundet avstyrker däremot utredningens förslag att om det vid polisförhöret kommit fram att skäl för häktning inte längre föreligger skall polisen, varmed utredningen i första hand avser förhörsledaren, få frige den misstänkte utan att anmälan sker till åklagaren. Detta skulle enligt förslaget endast få ske i mål där åklagaren inte inträtt som fömndersök-ningsledare.

Inom vissa polisdistrikt tillämpas i praktiken den ordningen alt del vakthavande polisbefälet i uppenbara fall friger gripna personer utan alt anmälan sker till åklagaren. En generell Ullätelse för polisen alt försätta gripna på fri fot utan anmälan till åklagaren innebär en betänklig inskränkning i åklagarens rådighel över ett av de viktigaste personella tvångsmedlen. Del gäller för åklagaren att bl.a. sätta gripandebrotlel i samband med redan föreliggande misstankar och tidigare dokumenterad brottslighet. Åklagaren kan också önska höra den misstänkte kompletterande innan frigivande sker.

Förbundet menar att del kan godtas att polisen ges behörighet alt frige i 243

uppenbara fall. Det är dock inte givet att den polisman som har Ullräckliga Prop. 1986/87:112

kvalifikationer för att hälla förhör i en viss situation också äger tillräckliga

kunskaper för alt bedöma om den misstänkte skall anhållas eller ej. Det

bör därför närmare klargöras vilken polispersonal som skall ges sådan

behörighet.

4.6 Forumfrågan

Förslaget om en ändring i fommreglema har utan närmare kommentar lämnats utan erinran av åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrtäljes och Södertäljes åklagardistrikt.

JK: Däremot kan jag inte ansluta mig till vad utredaren anfört på s. 151 om alt en Iransporlsituation bör vara skäl för tillämpning av undantagsregeln. Alt så kan vara fallet i vissa situationer där det bedöms som angeläget att den misstänkte inställs hos polisen på den ort där gämingen har ägt mm för t.ex. konfrontation bestrids inte. I de flesta fall torde dock åtminstone de inledande förhören kunna hållas av polisen pä den ort där den misstänkte har gripits. Detta bör kunna leda till all åklagaren kan ta ställning till anhållnings- och häktningsfrågan betydligt snabbare än vad som nu är fallet.

FiÅ: De kortare tidsfristema i förening med att transporttid kommer att räknas in i den frist inom vilken häklningsfrågan skall prövas av rätten medför all helt andra krav än hittills måste ställas på effektiviteten i transportema av misstänkta frän gripandeorten till ulredningsorten. Det måste fömtsältas att en översyn av transportorganisationen kommer till stånd och att erforderliga resurser för en effektivisering ställs till förfogande. I sammanhanget bör framhållas alt den i det följande närmare berörda möjligheten att låta en domstol på gripandeorten pröva häktningsfrågan ofta torde fä ses som en nödlösning på gmnd av de olägenheter från bl. a. ulredningssynpunkt som ett sådant förfarande kan innebära. Delta måste enligt min mening beaktas vid dimensioneringen av det framtida transportväsendet.

Även om transportmöjligheterna radikalt effekUviseras torde emellertid de nya fristerna göra del ofrånkomligt alt häktningsfrågan ibland måste kunna underställas domstolen på gripandeorten. Jag tillstyrker därför den föreslagna fommregdn i RB 19:12 andra stycket.

I förevarande sammanhang måste uppmärksammas följande. För att den nya forumregeln skall bli meningsfull fömtsätts det att även åklagamas behörighet vidgas. Även om talan i häktningsfrågan emellanåt bör kunna utföras av en åklagare med behörighet i domstolen pä gripandeorten är det för att en effektiv handläggning skall kunna ske av mera komplicerade utredningar ett oeftergivligt krav att åklagare från anhållningsmyndigheten också kan agera i rätten i häktningsfrågan. Den mest rationella lösningen synes här vara att ge åklagama "riksbehörighet" i häktningsärenden.

I detta sammanhang vill jag föreslå att man inför en möjlighet att till en domstol som har häktat den misstänkte även överföra handläggningen av brottmålet i övrigt om detta framstår som lämpligt.

Jag fömtsätter att det far ankomma på åklagaren att avgöra om en 244

häktningsfråga skall anhängiggöras i domstolen på anhållandeorten eller Prop. 1986/87:112 gripandeorten.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: För att utnyttja den korta tidsfristen på bästa sätt har utredaren föreslagit, att fommregdn skall ändras så att häktningsförhandlingen skall kunna ske vid domstol i gripandeorlen. Jag anser emellertid, att huvudregeln, när det gäller mer komplicerade mål, bör vara den, att häktningsförhandling i gärningsorten skall eftersträvas. Om fristerna förkortas enligt förslaget, bör transporterna av gripna organiseras sä, att de sker betydligt snabbare, än vad som är fallet idag. Sedan uppkommer frågan i vad mån åklagare på gärningsorten skall föra talan vid häktningsförhandling pä gripandeorten. Bör en åklagare från Trelleborg verkligen resa till Haparanda för en häktningsförhandling? Huvudregeln måste vara, alt åklagare i gripandeorten utför talan.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: I flertalet fall är brotts- och anlräffandeort desamma. I dessa fall uppslår därför inte några problem ur forumsynpunkt. I de fall det är skilda brotts- och anträffandeorter kan dock problem uppstå. Man torde inte kunna räkna som en huvudregel att polisen på anträffandeorten kan hålla erforderliga förhör för all få underlag Ull beslut i häktningsfrägan eftersom det mänga gånger är nödvändigt att man har kännedom om bakomliggande förhållanden för all ett förhör skall vara meningsfullt. Enligt min uppfattning bör brottsfomm gälla i första hand och anträffandefomm i andra hand. Den av utredningen föreslagna lydelsen kan innebära Iveksamheler var en förundersökning skall bedrivas och vilken åklagare som skall vara fömndersökningsledare. Del är nödvändigt att sådan tveksamhet undanröjs eftersom den begränsade lid som kommer att slå till förfogande bör kunna användas bättre än till diskussion om forumfrägor.

I detta sammanhang vill jag peka på ett särskilt problem som kan uppstå i samband med att en i sin utevaro anhållen anträffas pä en plats långt från brottsplats. I några fall torde del inte vara möjligt för polis på anträffandeorten att hålla erforderliga förhör eftersom brottsutredningen kan kräva ingående kännedom om många stundtals komplicerade frågor. Det kan därför vara nödvändigt att transportera den misstänkte till brottsorten. Genom de långa avstånden i värt land kan detta innebära att man får svårt att inom tidsfristen hinna med erforderliga utredningsåtgärder. Det skulle därför vara önskvärt - om det nu är möjligt inom konventionens ram -alt ha någon form av förlängningsmöjlighet, som skulle kunna få användas i undantagsfall och under lämplig kontroll.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: Förslaget om ändring i fomm
reglema för att göra det möjligt hålla häktningsförhandling även på den ort
där den misstänkte gripits tillstyrkes. Det kan vara praktiskt att sådan
möjlighet finns. I mer komplicerade fall är dock lämpligast att den gripne
regelmässigt transporteras till del distrikt, där utredningen bedrives. De
problem, som i dag finns med länga transportlider måste dock lösas. Några
egentliga svårigheter ordna snabba transporter inom landet kan inte finnas.
Däremot kan det i jämförelse med nuvarande förhållanden bli ett mer
kostsamt förfarande. 245

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Jag motsätter mig förslaget. Prop. 1986/87:112

Det kan i förstone te sig ändamålsenligt att tillskapa forumregler, som gör varje tingsrätt behörig att pröva häktningsfråga. Den som gripits pä annan ort, sedan han anhållits i sin frånvaro, kan därigenom, relativt snabbi, ulan en Udskrävande transport, ställas inför häktningsdomare. En snabb inställelse är nödvändig. Föreslagna lidsfrister i samband med anhållande och häktning - jag fömtsätter alt nuvarande regler kommer alt ändras i enlighet med utredningsförslaget i den delen - kräver detta.

Emellertid skulle prövning av häklningsfräga på gripandeorten ge problem, som utredningen inte uppmärksammat; i varje fall har de inte diskuterats eller beaktats. Det är inte lämpligt att häktningsfrågan prövas vid annat fomm än åtalsfomm. Den åklagare, som fattat beslut om tvångsmedel, måste svara för åklagamppgiften också vid en häktningsförhandling. Det bör inte ske av en för Ullfället inlånad, i målet ny åklagare. Redan anhållningsbeslutet förutsätter alt åklagaren satt sig in i målet. Häktningsfrågan kan knappast bli prövad pä ett från samhällssynpunkt rimligt sätt om häklningsäklagaren inte kan målet i alla dess detaljer. Det är knappast tänkbart all åklagaren pä gripandeorten ska kunna tränga in i målet på del sätt som förhandlingen kräver. Det fömtsätter bland annat att han får tillgång till allt utredningsmaterial. Ansvarsfördelningen blir oklar. - Det andra alternativ, som diskuterats, nämligen att åklagaren åker till häktningsförhandling på gripandeorten, är visserligen rimligare från handlägg-ningssynpunkl, men knappast effektivt. I varje fall ger det inte någon Udsvinsl. - Försvararfrågan skapar också problem. Ett system med underombud på gripandeorten, som ska biträda den misstänkte vid häktningsförhandlingen, men inte därefter, är inte godtagbart, sett bland annat ur den misstänktes synpunkt.

Förslaget synes mig inte Ullräckligl genomtänkt. Jag är självfallet medveten om, att del förekommer mål av sådan beskaffenhet att de olägenheter, som jag sökt beskriva, inte kommer att uppstå, men det förändrar inte min principiella ståndpunkt. - Det är, som tidigare sagts, nödvändigt, att den gripne skyndsamt ställs inför häktningsdomare. Det måste ske vid ålalsforum. — Med ett väl fungerande transportsystem bör en gripen kunna inställas inför anhållningsmyndigheten senast dagen efter gripandet. Det system vi har idag är inte så effektivt. Det finns flerfaldiga exempel på transporttider på tvä, tre och flera dagar. Det är emellertid, tekniskt sett, enkelt att förbättra del. Det är uteslutande en kostnadsfråga.

Jag är således negativ till tanken pä ett allmänt häktningsforum. Jag är av
den uppfattningen, alt utredningsförslaget om kortare tidsfrister i samband
med anhållande och häktning kommer att bli lag. Vid sådant förhållande
måste det vara ett absolut åklagarkrav, all inställelse till anhållningsmyn
dighet av en på annan ort gripen person, sker senast dagen efter gripandet.
Klockan börjar att ticka redan då och den knappa tid, som står till förfo
gande fram till häktningsförhandlingen, måste kunna utnyttjas för bland
annat förhör. Det får inte bli så alt utredningsutrymmet — pä gmnd av ett
ineffektivt transportssyslem - krymps till ett minimum eller helt försvin
ner. Då uppstår betydande effektivitetsförluster i brottsbekämpningen och
en omöjlig situation för polis och åklagare. 246

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Förslaget till friare fommregel Prop. 1986/87:112 för prövning av häktningsfråga tillstyrks. Det bör emellertid betonas, att huvudregeln bör vara att den misstänkte transporteras till ordinarie fomm. Jag har egentligen svårt all tänka mig omständigheter som skulle motivera alt åklagaren reser utanför sin egen iegion för att inställa sig vid häktningsförhandlingar, men vill inte utesluta möjligheten. En sådan ordning torde emellertid kräva ändring i de regler som gäller för åklagarnas lokala kompetens (38 § och 38 a § åklagarinstruktionen).

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: En möjlighet att anhängiggöra fråga om häktning av en misstänkt även vid den s.k. "gripandedom-slolen" är väl motiverat främst med tanke pä de nya tidsfrister som kommer att gälla. Det måste emellertid betonas att en handläggning långt ifrån brottsplatsen eller den misstänktes hemvist kan medföra svårigheter vid val av försvarare samt även då frågan om alternativa personella tvångsmedel skall prövas. Av den anledningen kan man räkna med att lagrummet får en begränsad tillämpning. Emellertid är regeln nödvändig om ej ordningen för transport av frihetsberövade personer radikalt förbättras (vilket hittills visat sig omöjligt trots ofta framförd kritik) eller liden för transport får räknas utöver föreslagna tredagars- resp. fyradagarsfrisler, vilket dock antagas ej kunna ifrågakomma.

En fömtsättning för att den föreslagna utvidgningen av domstolarnas behörighet skall få någon reell betydelse är alt även åklagarens behörighet vidgas. Riksbehörighet i häklningsärendena synes mig därvid vara lämpligast. I detta sammanhang vill jag även ifrågasätta om det inte vore lämpligt att införa en möjlighet all, i mål där den misstänkte har häktats även överföra den slutliga handläggningen av ärendet. Ull den domstol som prövat häktningsfrågan, om delta är lämpligt och kan ske utan olägenhet för någon av de berörda parterna.

Jag utgår slutligen ifrån att del precis som det i dag är åklagaren som prövar om ett ärende skall anhängiggöras i "brottsplalsdomslolen" eller "hemvistdomstolen", även måste vara åklagarens sak all avgöra om ett häktningsärende skall anhängiggöras vid gripandedomslolen.

Det förtjänar att därvid påpekas att erfarenheten av nuvarande transportorganisation gör att jag som ovan antytts ställer mig tveksam till om denna är tillfyllest under de föreslagna omständigheterna. En utbyggnad blir kostsam.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredningen har inte närmare
behandlat när det är lämpligt att inledande förundersökning och häktnings
förhandling hålls på gripandeorten. I de enklare okomplicerade fallen är
detta givetvis möjligt. Annat är förhållandel, när utredningslägel är mera
komplicerat. Det är inte sä lätt alt överföra ett komplicerat material till
mollagaren, som utredningen föreställer sig. Dessutom binds både polis-
och åklagarpersonal upp i ett mål, som de inte kommer att fullfölja. Enligt
min uppfattning får man räkna med alt såväl förhörsledare som åklagare på
gärningsorten måste snabbt bege sig Ull gripandeorten, om man inte kan
räkna med en minst lika snabb transport Ull gärningsorten. Vid bedömning
en var häktningsförhandlingen skall hållas, skall också beaktas frågan om
det material som skall tillhandahållas rätten i enlighet med vad som anförts 247

i remissammanställningen under avsnitt 4.4 KommunikaUon mellan parter Prop. 1986/87:112 och domstolar.

Jag delar utredningens uppfattning att forumfrågan bör lösas enligt dess förslag för domstolarnas del. Men frågan om åklagamas kompelens utom den egna regionen, som utredningen icke berört med ett ord, måste också regleras. Denna reglering måste enligt min mening innebära, att samtliga åklagare, som är behöriga att erhålla distriktsåklagartjänst samt åklagare som fullgör beredskaps- eller jourtjänst äger alt utföra talan i hela riket.

En komplikation, som kan drabba domstolama, är inställda förhandlingar på gmnd av att åklagaren blir upptagen av häktningsförhandling. Planeringen av huvudförhandlingar kan helt slås i spillror. Jag vill här även peka på att transportkapaciteten av anhållna och häktade måste avsevärt stärkas i förhällande till vad som gäller i dag.

Någon möjlighet att låta någon sitta och avvakta transport på gmnd av lurlista medger inte de nya tidsfristema ens efter den första häktningsförhandlingen.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Väl är det länkbart i Iransportfallen att den föreslagna fommregdn är en lösning i enkla fall men andra sådana kommer säkert att finnas, där del på grund av sakens komplicerade beskaffenhet behövs mer utförliga sakuppgifter än som kan förmedlas genom telex eller per telefon och där det på gmnd av reseavstånden blir svårt för polis och åklagare på broltsorten att medhinna sina respektive arbetsuppgifter i tid.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Utredningens förslag i 19:12 att en fråga om häktning får las upp av den domstol där prövningen lämpligen kan ske bör inte genomföras. Det är förenat med mycket stora svårigheter att informera och engagera personal i andra distrikt på ett sätt alt en adekvat utredning och handläggning åstadkommes. Erfarenheten från de fall då man hos utomstående polisdistrikt hemställer om förhör med personer på annan ort talar sitt tydliga språk. Personer som grips på annat håll bör även fortsättningsvis transporteras till den myndighet som handhar utredningen och häktningsfrågan avgöras av den "ordinarie" domstolen. Detta ställer naturligtvis krav pä en större snabbhet än vad som är fallet i dag sett mot bakgrund av det förslag om nedkortning av Udsfrister som utredningen framlägger. Man får för framUden tillse att man alllid använder det bästa till buds stående transportmedlet oavsett vad det kan kosta.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: När det gäller fommfrågan vill jag i
högre grad än utredaren gjort betona all man i första hand bör hålla förhör
och häktningsförhandling på den ort där utredningen sker, om den miss
tänkte grips pä annan ort. Vad som framförallt då krävs är en effektivise
ring av transporterna jämfört med nuvarande ordning. Strävan att polisen
på gripandeorten skall hålla förhör kan ifrågasättas. Risken för misstag och
missbedömningar ökar ju eftersom man inte har djupare kunskap om
målet. Att häklningsdomslol och huvudförhandlingsdomslol är densamma
är Ull fördel bl. a. när domstolen har all bilda sig en uppfattning om den
tilltalade och hans lämnade uppgifter. Därför bör utredarens forumregel
tillämpas undantagsvis men självklart bör den finnas. 248

Statsåklagarmyndigheten för speciella mål: Enligt utredningen skall den Prop. 1986/87:112 maximala fristen räknas från gripandetiden. Detta leder till problem om någon som är anhållen i sin utevaro långt från den ort där åklagare och polispersonal uppehåller sig. Man frågar sig hur ett meningsfullt förhör skall kunna hällas i t.ex. ett stort eko-mål av annan personal än den som kanske under en längre tid förberett ärendet och studerat omfattande skriftligt material. Risk föreligger i ett sådant fall att hela eller större delen av fyradagarsfristen går åt för transport i endera riktningen - antingen utredningspersonal och åklagare Ull gripandeorten eller den gripne till utredningsorten. Utredningens förslag om häktning vid en lägre grad av misstanke än sannolika skäl kan måhända i dessa sammanhang komma till användning.

Utredningen föreslär ändring av fommreglema i 19 kap. RB så att häktningsförhandling kan hållas på gripandeorten. I samband härmed uttalas (s. 152) att frågan om vilken åklagare som skall hantera häktningsfrågan och inställa sig vid den domstol där gripandet skett, får avgöras genom överenskommelse mellan de båda åklagarna. Skulle utredningens förslag genomföras torde det även bli nödvändigt att reglera frågan om åklagares behörighet vid domstol utanför den egna regionen eller det egna distriktet såvida målet icke handlägges av åklagare med behörighet i hela landet. Om dessa fall inte blir aUtför frekventa torde frågan enklast kunna lösas genom särskilt förordnande i varje enskilt mål.

I övrigt har jag inte någon erinran mot föreslagna lagändringar och gjorda uttalanden såvitt avser anhällningstiden och därmed sammanhängande frågor.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Den ordinarie åklagaren torde inte enligt den nu tillämpade ordningen vara behörig vid annan tingsrätt än "sin" tingsrätt. En särskild bestämmelse som ger denna erforderligbehörighet synes därför behövas.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Del förefaller tveksamt humvida den föreslagna ändringen i fommreglema kommer att få någon större praktisk betydelse — så synes t.ex. en motsvarande regel i norsk straffprocesslagstiftning ha fått begränsad tillämpning. Det förvånar också något att utformningen av 19 kap. 12 § RB getts ett i fråga om fommval så generöst innehåll. En konsekvens av de föreslagna inskränkningarna vad gäller häklningsmöjlighetema torde bli att de utredningar där anhållande och häktning förekommer är av sådan omfattning och komplexitet aft hela handläggningen bör äga mm pä den ursprungliga ulredningsorten oavsett var den misstänkte grips. Trots det anförda kan lagändringen vara befogad genom att den öppnar möjlighet att laga efter läglighel i del enskilda fallet. Bestämmelsen bör av praktiska skäl kombineras med alt åklagares behörighet blir riksomfattande.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Vid häktning på annan ort
än den där tidigare material, i ärendet insatt utredningsman och åklagare
finns, ger de föreslagna reglerna till följd alt risken för brister i det material
som skall ligga till gmnd för häktningsförhandlingen blir avsevärd. Den
föreslagna ordningen är därför behäftad med svagheter, vilka i sämsta fall 249

även skulle kunna vara till nackdel för den misstänkte.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Jag är skeptisk till Prop. 1986/87:112 förslaget om en ändring av forumreglerna för att möjliggöra att hålla häktningsförhandling på gripandeorten. Ett sådant förfarande kommer säkerligen att innebära tvistefrågor mellan åklagarna på de olika orterna. Praktiska frågor som snabba inställelser för åklagarna pä andra orter liksom översändande och föredragande av materialet för kollegan talar också mot en sådan ändring. Jag tror att det nuvarande systemet är att föredra, men att man då måste se över möjligheter Ull snabbare transporter med de misstänkta. Med nuvarande system, där ofta kriminalvårdens reguljära transportorganisation utnyttjas, kan en transport från t.ex. Umeå till Stockholmstrakten ta flera dagar. Inrikesflyget måste kunna anlitas i större utsträckning för sädana transporter. Visserligen innebär delta ökade kostnader, men jag menar alt detta ändå är alt föredra framför förslaget om häktningsförhandlingar på gripandeorten, vilket förutom vad jag ovan anfört självklart innebär ett dubbelarbete för åklagare och domstol.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Den föreslagna ändringen i 19 kap. RB väcker vissa betänkligheter. Att hälla häktningsförhandling pä t. ex. den ort där den misstänkte har gripits måste under alla omständigheter begränsas till ett absolut minimum. En mängd praktiska problem uppkommer med nödvändighet om förhandling skall hållas utanför det egna distriktet. Föremål som skall företes inför rätten finns på annan ort. Akten pä den misstänkte och hans eventuella medmisstänkla finns i hemdomstolen osv. Att såsom det föresläs låta åklagaren i vissa fall åka Ull annan ort för att hålla häktningsförhandling är i de flesta fall en omöjlighet. En åklagare har alltid flera andra mål på gång samtidigt. En "resande" åklagare är till men för misstänkta och tilltalade i åklagarens övriga mål. I många fall är åklagaren förhindrad att åka på gmnd av alt han är upplagen i rätten med ordinarie tingsdagar.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Jag kan inte finna några som helst fördelar med att häktningsförhandling skall kunna hållas på den ort, där den misstänkte har gripits. Detta kommer i stället att medföra betydande merarbete, varjämte risk finns för att ärendet inte blir behandlat pä samma omsorgsfulla sätt, som skulle ske pä gämingsorten, där ärendet skall slutbehandlas. I stället måste transporterna av de frihetsberövade organiseras på sådant sätt, att häktningsförhandling kan hällas inom föreskriven Ud på i normalfallen brottsorten, även om detta innebär betydande merkostnader.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Utredningen behandlar
ej alls i vilka fall del kan tänkas "vara lämpligt eller i vissa fall t.o.m.
nödvändigt" att häktningsförhandling hålls på gripandeorlen i stället för på
utredningsorten. Dock säger man att det kan vara lämpligt om utrednings
lägel är mera komplicerat (s. 152). Mig synes det som om del då vore
mindre skäl än någonsin alt hålla förhandlingen pä gripandeorten oavsett
vilken åklagare som skulle drabbas. Jag utgår ifrån att det i sådana fall är
avsevärda avstånd mellan ortema. I princip måste en anhållen kunna
förflyttas lika snabbt som en åklagare, dock inte med kriminalvårdens
ordinarie turer. Redan nu gäller enligt kriminalvårdsstyrelsens anvisningar
alt polismyndigheten hänvisas att själv ombesörja brådskande transporter 250

(RPS skrivdse 1985-02-08). Om en åklagare skall resa lång väg förioras Prop. 1986/87:112 åtskilligt under utredningen. Skall åklagaren på'gripandeorten ta förhandlingen hinner han med dagens postgäng inte få några handlingar från utredningsorten. Kvalitén på utredningen blir lidande av att flera åklagare hanterar ärendet.

Åklagarmyndigheten i Enköpings åklagardistrikt: Förslaget, att häktningsförhandling skall kunna hållas på gripandeorten - om denna inte är identisk med den Ort, där förundersökningen bedrivs - syns mig dåligt underbyggt. Det torde vara lika lätt att - inom frislen - transportera den anhållne till fömndersökningsorten som att låta åklagaren inställa sig pä gripandeorten.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: Ändringen i fommreglema i 19 kap. RB så att möjlighet ges att hälla häktningsförhandling även pä den ort där den misstänkte gripits är rationellt. Behörighet att hälla häktningsförhandling bör tillkomma varje jourdomstol. Exempel: En person är anhållen i sin frånvaro av åklagare i Enköpings åklagardistrikt och grips i Lycksele. Jouräklagare i Västerbotten är en åklagare i Umeå åklagardistrikt. Umeå tingsrätt är jourdomstol. Då bör Umeå tingsräU fä behörighet all hålla häktningsförhandling på arbetsfridagar som lördag, söndag och helgdagar i övrigt.

Del kan uppkomma tveksamma situationer där två åklagare på goda grunder anser att den andre bör utföra talan vid häktningsförhandlingen. Frågan bör hänskjutas Ull överåklagare. Kommer överåklagare eller statsåklagare att vara anträffbar, all ha sä kallad bakjour, för frågans slitande?

I åklagarinstmklionen bör kanske införas bestämmelser som reglerar nu och andra aktuella spörsmål i dessa delar.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Fommreglema föreslås ändrade sä att häktningsförhandling kan hållas pä den ort där en misstänkt grips. Pä vilket underiag ska han häktas, frågar man sig. Del sägs att materialet får överbringas med telefon och telex. Del låter sig sägas men hur blir det i praktiken. Personer anhållna i sin frånvaro grips månader och år senare på annan ort, ofta på helgtid. För alt då kunna få underlag för häktningsförhandling på gripandeorten måste man få lag i den eller de utredare hos polisen i anhållningsorten, som vet vad saken gäller. Hur får man tag i dessa personer under de korta lider, som kommer att gälla, under helger och annan ledig tid? Och även om man skulle få fram tillräckligt underlag för häktning måste den häktade ju transporteras till anhållningsorten för vidare utredning och åtal. Tidsmässigt vinner man ingenting jämfört med om transporten som idag sker genast efter gripandet. Och den domstol, som ska besluta i häktningsfrågan, måste rimligtvis ha betydligt sämre underlag för beslutet än enligt förfarandet i dag. Förslaget är långt ifrån bra.

Åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt: Utredningens förslag alt
åklagare på ort där misstänkt gripits skall föra talan vid häktningsförhand
ling för annan myndighels räkning, bör - icke minst — av rättssäkerhetss
käl ej godtagas. Misstänkt bör transporteras till utredande myndighet.
Tidsföriust kan avsevärt minskas om snabbaste färdsätt används. Trans
porttiden avräknas. Hur kommer vid utredningens förslag, försvararfrågan 251
all ordnas? Kan häktningsförhandling per telefon hållas?

RPS: Utredningen har föreslagit att häktningsfrägan skall kunna tas upp Prop. 1986/87:112 av den domstol där prövningen lämpligen kan ske (s. 151). RPS anser att detta får godtas. Huvudregeln bör dock fortfarande vara att häktningsfrågan las upp av den domstol som skall pröva åtalet, med hänsyn till de praktiska problem för polisen och andra myndigheter som annars kan bli följden.

Kriminalvårdsstyrelsen: En ändring i fommreglema torde innebära en viss lättnad för kriminalvårdens transportorganisation genom alt en dd transporter från gripandeorten till utredningsorten, som med nuvarande regler måste genomföras skyndsamt och inte sällan pä obekväm arbetstid, kan undvikas.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs poUsdistrikt: Polismyndigheten vill inte motsätta sig den föreslagna ändringen i fommreglema, vilken gör det möjligt alt hålla häktningsförhandling pä den ort där den misstänkte har gripits. Detta i förening med den förkortade fristen för anhållandel kommer emellertid alt innebära en ökad belastning på främst den polispersonal som har sin arbetstid förlagd utom normal kontorstid. Utredaren har antagit alt nödvändiga utredningsuppgifter etc. kan utväxlas genom telex eller per telefon. Polismyndighetens uppfattning är att dessa båda kommunikationsmedel inte klarar uppgiften. Det blir därför nödvändigt att utrusta polisdistrikten med Idefotoanläggningar, liksom alt medge övertidsuttag i större omfattning än för närvarande.

Riksdagens ombudmän: I fommfrågan har utredaren ansett att en fråga om häktning skall få tas upp av den domstol där prövningen lämpligen kan ske. Jag vill för min del ifrågasätta om inte denna regel, som jag i och för sig lämnar ulan erinran, bör utformas på ett sätt som klart anger att häktningsfrägor vanligen skall prövas vid normalt brotlmålsfomm och alt det endast undanlagsvis får förekomma att annan domstol anlitas.

Utredaren synes inte ha beaktat alt del med den nya forumregeln kan uppslå vissa praktiska problem i fråga om fullföljden. Om häktningsfrågan prövas inom en annan hovrätts domkrets än där brotlmålsfomm är beläget kan del uppslå komplikationer, i vart fall när häklningsdomslolen ogillar åklagarens yrkande. Om åklagaren får bifall i hovrätten synes de föreslagna reglerna innebära att den häktade måste inställas inför den hovrätten även om beslutet verkställs i någon helt annan del av landet. Hur sådana situationer skall hanteras måste enligt min mening övervägas innan lagstiftningen genomförs.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Den föreslagna fommregdn i 19 kap., på grund av vilken det blir möjligt att väcka häktningsfråga även vid domstol, där sådan prövning "lämpligen kan ske" är väl grundat och väl utformat.

Att häktningsförhandling sålunda kan utan annan fommfömlsättning förläggas till rätlen i den ort, där exempelvis den misstänkte gripits, måste mången gång innebära en välkommen förenkling i det förprocessuella procederet.

Sveriges domareförbund: Se under avsnitt 4.3 Söndagsregeln.

Föreningen Sveriges åklagare: Förslaget att ändra fommreglema i 19
kap. RB så att del blir möjligt alt hålla häktningsförhandling på gripandeor- 252

ten tillstyrks. Som anförts tidigare anser föreningen emellertid att huvudre- Prop. 1986/87:112 geln när det gäller mer komplicerade mål bör vara den alt häktningsförhandling i gärningsorten skall eftersträvas. Den transportcenlral som i dag svarar för transporter av bl. a. gripna från gripandeorten till gärningsorten samordnar transporter av olika slag med tidsfördröjningar som är oförsvarliga redan idag när det gäller gripna personer. Om fristerna förkortas enligt förslaget bör enligt föreningens mening transporterna fortsättningsvis organiseras sä att de sker betydligt snabbare, även om kostnaderna härför blir avsevärt högre än idag. De rätlsvårdande myndigheterna bör ges möjlighet all påverka prioriteringen av transporter beträffande straffprocessuellt frihetsberövade personer.

Svenska polisförbundet: Under denna mbrik föresläs att häktningsförhandling ska kunna hållas pä den ort där gripandet skett och inför domstolen på orten. Det förutsätts att ärendet dä handläggs av polis och åklagare på orten. Detta skulle i och för sig kunna fungera vid brott där omständigheterna mnl brottet är enkla. Huruvida så är fallet har oftast inget samband med brottets svårighetsgrad.

Förslaget till ändrade forumregler innebär all i de fall den misstänkte anträffas i annat polisdistrikt förhör måste hällas på många gånger bristfälligt underlag. Besked om uppgifter pä telefon kan fungera dagtid, men knappast kvälls- och nattetid eller sön- och helgdagar eftersom utredningsmannen då inte är tillgänglig. Telex har också sina begränsningar då det gäller att överföra stora textmassor. En bättre lösning är att utnyttja telefax, där hela sidor med text kan överföras. Detta är emellertid dyrbart både vad gäller drift och installation, eftersom del inte finns i alla polisdistrikt idag. Denna kostnadsaspekt har inte utredaren tagit hänsyn Ull.

Delta problem finns oberoende om del avser förhör enligt RB 24:6 eller RB 24:8 eller de fortsatta förhören inför ett häklningsmål på gripandeorten i stället för på ulredningsorten. Tillräckliga medel måste därför beräknas för ny teknik och dyrare telefon- och resekostnader i dessa fall för att framförallt trygga rättssäkerheten.

Enligt vår mening är dock förhållandena ofta sådana att handläggningen måste ske av personal som är väl insatta i ärendet. I dessa fall går det knappast mycket fortare att förflytta en utredningsman än den misstänkte. Förslaget skulle innebära stora kostnader i resor och traktamente för poliser och åklagare. Det bör här understrykas att det är en polisman och inte en åklagare som har den bästa detaljkunskapen i inledningsskedet av en fömndersökning. Det är därför viktigare att polismannen som kan ärendet snarast får påbörja utredningen så alt sä mycket uppgifter som möjligt finns tillgängliga vid häktningsförhandlingen.

De praktiska problemen med att driva förundersökningen fram Ull häktningsförhandling pä gripandeorten är stora. Förfarandet innebär också rältssäkerhetsproblem i många avseenden, t.ex. kommunikation i flera led, vid konfrontationer, hanteringen av teknisk bevisning, förnyade förhör med målsägare och vittnen.

Handläggning på annan plats än enligt nuvarande regler bör därför bli
undantagslösning när transport av den misstänkte av någon anledning inte
kan ske. Detta bör i lagtexten markeras med att fråga om häktning får tas 253

upp av annan domstol än vad som sägs i 19 kap. om särskilda skäl Prop. 1986/87:112 föreligger.

TCO: Utredningens förslag till lösning av fommfrågan avstyrks. Även i fortsättningen bör det regelmässigt vara sä att den misstänkte transporteras till den ort där fömndersökningen skall ske. Efter kontakter mellan polis/åklagare pä utrednings- och gripandeort bör ett inledande förhör som underlag för anhållande/häklningsframställan kunna hållas på gripandeorten.

För mera ingående förhör torde i de flesta fall krävas att personal från utredningsorten reser Ull gripandeorten och övertar ärendet. Ett alternativ är all polisdistrikten utmstas med telefax eller annan teknisk utmstning för överförande av handlingar. De praktiska problemen med dessa förfaranden och risken alt rättssäkerheten eftersatts är ändock så stor att de bör bli undanlagslösningar, t.ex. när transport av den misstänkte inte kan ske.

JUSEK: Utredningen anser att strävan bör vara att gripna personer skall höras på gripandeorterna och aU "häktningsfrågan bör las upp vid den domstol som är lämplig utifrån praktiska och raUondla synpunkter och med den åklagare som utifrån dessa synpunkter ligger närmast till".

Utredningen utgår uppenbarligen från tanken att förfarandet intill dess häktningsfrägan avgjorts inte får fördröjas av att den misstänkte transporteras från gripandeorten till annan ort där den fortsatta fömndersökningen skall bedrivas och målet i övrigt slutligen handläggas. I allmänhet skall detta ske på gärningsorten. Bortsett från de heh okomplicerade fallen där förhör redan idag oftast sker på gripandeorten kan del starkt ifrågasättas om ett genomförande av utredningens gmndsyn kommer att leda till förkortade totala frihelsberövandetider.

Ett bedrivande av förundersökning inom annat åklagardistrikt och polisdistrikt än där målet fortsättningsvis skall handläggas innebär alltid eft större eller mindre dubbelarbete för såväl åklagare som polis. Antingen måste information överföras mellan befattningshavarna pä de skilda ortema eller så måste åklagare och polis bege sig till gripandeorten. Under den lid som informationsöverförandel alternativt transportema pågår kan, om inga nya utredningsresurser tillförs, inga nya utredningsålgärder vidtas. Transporteras istället den misstänkte kan liden utnyttjas för utredning vilket kan innebära en förkortning av den totala liden för frihetsberövandet. Det bör också understrykas all överföring av en misstänkt från en ort till en annan alltid kan ske inom loppet av några få limmar om snabbast möjiga transportsält anlitas i varje enskilt fall.

Förbundet ställer sig inte avvisande till införandel av en möjlighet att hålla häktningsförhandling på gripandeorten men anser alt ett fullt genomförande av utredningens gmndsyn i själva verket kan leda till förlängda frihelsberövandetider och innebära slöseri med dyrbara personella utredningsresurser.

4.7 Försvararfrågan

Förslaget har lämnats ulan erinran av regionåklagarmyndigheten i Malmö
saml åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrtäljes och Södertäljes åkla
gardistrikt. 254

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Jag tillstyr- Prop. 1986/87:112 ker, att den misstänkte även i fortsättningen får själv välja den offentlige försvarare, som han önskar. Den misstänkte skall alltid ha rätt till advokat. Advokatjour måste därför inrättas. Utredarens förslag, om att en biträdande jurist skulle kunna anförtros sådant uppdrag, avstyrkes.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Samma regler som idag gäller för förordnande av offentlig försvarare bör gälla även i framtiden. Genom den begränsade tid som står till buds bör det finnas möjlighet att alltid kunna fä en offentlig försvarare förordnad snabbt. Mänga misstänkta vägrar alt yttra sig utan närvaro av försvarare och det krävs dä att man utan dröjsmål får en försvarare förordnad. Domstolama bör därför ha beredskap i större utsträckning än vad utredningen föreslagit. Det bör vara samma regler för domstolarnas beredskap som för åklagare.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Det är viktigt att försvarare kopplas in i ett tidigt skede. Så sker också i denna region i stor utsträckning genom initiativ från åklagare. Svårigheter uppslår naturligtvis vid frihetsberövande under eller i anslutning till helg.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Utredningen besvarar inte frågan hur man vid ett system med jouradvokat skall kunna tillgodose behovet av försvarare vid brottslighet med flera inblandade. Del kan självfallet inte komma i fråga att samma försvarare förordnas för flera inblandade i samma brottslighet när kollusionsfara föreligger. Joursystemet bör därför vara sä konslmerat all del blir möjligt alt nå kontakt med flera advokater.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Det torde med de korta tidsfristerna bli vanligt, alt av den misstänkte önskad försvarare icke har tillfälle att närvara vid den första häklningförhandlingen. BortseU från kostnadsökningen, som utredningen observerat, kan ifrågasättas om byte av försvarare är till gagn ur rättssäkerhetssynpunkt. Vid häktningsförhandling utom gärningsorten uppkommer ökade kostnader, därest önskad försvarare pä gämingsorten finner sig ha tillfälle att biträda vid häktningsförhandlingen pä gripandeorten. Det kan knappast komma ifråga att tvinga fram försvararbyte. Noteras bör också konsekvenserna som följer av de misstänktas allt vanligare inställning alt icke yttra sig om inte försvarare är närvarande.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: I försvararfrågan vill jag nämna att fömtom av skäl som utredaren kommit fram till bör även ur rättstrygghetssynpunkt en advokat utses till "tillfällig" försvarare vid häktningsförhandling.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Beträffande den misstänktes försvar anser jag att de föreslagna korta lidsfristerna kan komma att medföra negativa följder för den misstänkte personligen, liksom vad avser samhällets kostnader. Byte av försvarare och jävsproblem därefter kommer oundvikligen all bli aktuella och kostsamma problem med de nya reglerna.

I det särskilda yttrandet av Peter Nobel anförs (s. 207) alt jävsförhål
lande lätt kan uppstå då flera misstänkta finns och jouradvokater skall
användas för att tillgodose de misstänktas önskemål om försvarare. Jag
anser det vara synneriigen angeläget att sådana "risksituationer" för för
svararna undvikes och att detta problem noga övervägs. Om en lösning 255

sker genom försvarare som inte hunnit förordnas av rätten måste erinras Prop. 1986/87:112 om de problem som då uppstår t.ex. vad gäller den misstänktes rätt till enskilt samtal med försvararen.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Ett system med advokatjour måste införas. Jag föreställer mig att det i fortsättningen med de korta fristlider, som gäller, blir svårt att tillmötesgå den misstänktes önskemål om viss advokat. Detta gäller inte bara veckoslut och helger. Även under vardagar kan bli svårt att få kontakt med de mest upptagna advokaterna och bestämma tider för häktningsförhandling, nästa eller påföljande dag. Jag är också mycket tveksam Ull den föreslagna ordningen med byte från jouradvokat Ull annan advokat så fort den misstänkte begär det. En fömtsättning för att systemet skall fungera tillfredsställande i varje fall i storstadsområdena är att samtliga advokater, som är intresserade av offentliga försvar, tvingas ingå i advokatjouren samt att del finns god tillgång på advokater.

Göteborgs tingsrätt: Med hänsyn till alt det enligt den föreslagna ordningen kommer att uppstå behov av att förordna offentliga försvarare med mycket kort varsel och under helgdagar är det risk all principen om den misstänktes fria försvararval ej kan upprätthållas i önskad utsträckning. Tingsrätten ansluter sig därför till utredningens förslag all byte av offentlig försvarare generellt bör tillåtas i de fall då en försvarare har förordnats men det från början stått klart att en annan, av den misstänkte föreslagen person, skulle ha förordnals om det varit praktiskt möjligt. Tingsrätten kan i likhet med utredningen inte finna några bärande skäl för att annan än advokat i normalfallet skulle förordnas som offentlig försvarare enbart för häktningsförhandlingen.

Domstolsverket: DV delar helt utredarens uppfattning att försvararbeho-vet måste tillgodoses genom någon form av advokatjour. Eftersom del allUd måste kunna gå all förordna en försvarare som med mycket kort varsel kan inställa sig till en häktningsförhandling är del sannolikt nödvändigt all ett jouradvokalsyslem även måste fungera under normal kontorslid.

RPS: I betänkandet fömtsätts ett system med advokatjour för kvällar och helger (s. 152 f, 205 ff). Oavsett hur domstolamas jour- eller beredskapstjänslgöring utformas torde det enligt RPS mening bli väl betungande för domstolarna att hålla en så hög beredskap alt offentlig försvarare kan förordnas vid alla tidpunkter då detta kan bli aktuellt. Det kan därför finnas skäl att överväga om inte offentlig försvarare exempelvis skulle kunna förordnas interimistiskt av jourhavande åklagare. Detta borde inte vålla några principiella betänkligheter, särskilt inte om åklagaren därvid utgick från en vid domstolen eller inom advokatsamfundet upprättad förteckning över beredskapstjänstgörande advokater.

I betänkandet anförs alt det relativt ofta kan bli aktuellt att byta ut en
offentlig försvarare som har förordnats inför en häktningsförhandling (s.
153). Inledningsvis skulle den misstänkte alltså få nöja sig med "jourha
vande advokat", men snarast därefter skulle denne i förekommande fall
bytas ut mot en advokat som den misstänkte själv begärt. En sådan
ordning är en följd av den förkortade häktningsfristen och får enligt RPS:s 256

mening godtas. Utredningen har emellertid inte föreslagit någon lagändring Prop. 1986/87:112 utan menar att förfarandet ryms inom ramen för nuvarande bestämmelser i 21 kap. 6 § RB. Enligt detta lagmm får ett förordnande av offentlig försvarare återkallas bl. a. om giltigt skäl för återkallelse föreligger. RPS vill för sin del påpeka att den föreslagna ordningen radikalt strider mot nuvarande tillämpning av lagrummet. Det kan redan av denna anledning finnas skäl att låta den tilltänkta utvidgningen av möjligheterna till försvararbyte komma till uttryck i lagtexten.

Brottsförebyggande rådet: Jag instämmer i advokaten Nobels särskilda yttrande.

Sveriges advokatsamfund: Om förslaget antas är samfundet berett att medverka Ull organiserandet av en jourtjänst för advokater, sä att de rättssäkerhetsgarantier förslaget avser att tillgodose genom ett tidigt för-svararinträde kan uppfyllas.

Sveriges domareförbund: Det är i första hand i den enskildes intresse som reglerna i internationella konventioner om rätten Ull snabb domstolsprövning av ett frihetsberövande tillkommit. Om den misstänkte själv uttryckligen begär en förlängning av fyradagarsfristen med en eller ett par dagar för att t. ex. få en viss försvarare borde en sådan begäran enligt förbundet undantagsvis kunna medges. En dylik förlängning torde enligt förbundets uppfattning inte strida mot internaUonella konventioner och skulle vara till fördel för den misstänkte.

Även om förbundels ovan redovisade förslag om en förlängning av tidsfristen i de fall där den misstänkte begär del för all kunna erhålla den försvarare som han önskar biträdes, kommer det förhållandevis ofta att inträffa alt till försvarare måste utses annan än den misstänkte begärt. Fråga om byte av offentlig försvarare under målets fortsatta handläggning kommer i så fall att aktualiseras. Förbundet har ingen erinran emot förslaget att byte av offentlig försvarare generellt skall tillåtas i de fall då del inte varit praktiskt möjligt att Ull försvarare utse den som den misstänkte begärt, dock givetvis med tillämpning av 21 kap. 5 § 2 stycket RB.

Förbundet ställer sig däremot tveksamt till utredarens tanke att även en juris kandidat som är anställd hos en advokat med erfarenhet av brottmål skall kunna anförtros försvaramppdrag och få medverka i ett system med beredskaps- och/eller jouradvokater. Risk föreligger alt det snabbi utbildas en praxis innebärande att advokatema regelmäsigt sätter juris kandidater i sitt ställe i samband med jourverksamhet. I delta sammanhang vill förbundet påpeka vikten av all åklagaren, så snart det kan bli aktuellt med att göra en framställan till domstol om häktning, omedelbart anmäler behovet av offentlig försvarare.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredarens uppfattning att del inte finns skäl att föreslå regler, som öppnar stöme möjligheter än f.n. att förordna annan än advokat som offentlig försvarare enbart för häktningsfrågan.

I bilaga 3 redovisas Peter Nobels förslag till ett jouradvokalsyslem.
Under mbriken Advokatinlräde säger Nobel att "det är allmänt bekant, att
det dröjer med polisens anmälan av försvararönskemål till åklagare eller 257

17 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

domstol och från åklagare till domstol i regel till dess att häklningsfram- Prop. 1986/87:112 ställning avges eller talan väcks". Föreningen, som inte vill ställa sig bakom Nobels generalisering, delar dock dennes uppfattning att det med de föreslagna korta lidsfristerna är än angelägnare att försvarare kommer in i bilden på ett så tidigt stadium som möjligt. Även i övrigt delar föreningen de synpunkter som redovisas av Nobel och anser all hans förslag Ull ett jouradvokalsyslem bör övervägas.

JUSEK: JUSEK understryker vikten av att offentlig försvarare förordnas på ett tidigare stadium än som sker f n.

Utredningen uttalar å ena sidan att rätlen för den misstänkte att själv välja offentlig försvarare är en viktig princip men ä andra sidan all försvararfrågan aldrig kan tillåtas att nämnvärt påverka tidpunkten för häktningsförhandlingen.

JUSEK anser att den misstänktes önskemål om viss försvarare bör tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt och att detta måste tillåtas inverka pä lidpunkten för häktningsförhandlingen sä länge denna kan äga mm inom fyradagarsfristen. Transport av den misstänkte för att möjliggöra förordnande av viss försvarare bör också Ullåtas inom denna lidsram.

Advokaten Peter Nobel föreslår att ett jouradvokalsyslem inrättas. Genomförs utredningens förslag avseende förkortning av fristerna för häklningsanmälan och häktningsförhandling anser förbundet att advokater måste finnas tillgängliga även utanför kontorstid. Kadern av jouradvokater måste dimensioneras så att det med kort varsel också blir möjligt att tillhandahålla försvarare för envar misstänkt i mål där flera anhållits för samma brott.

Förkortade tidsfrister innebär att kraven på en intensiv fömndersök-ningsverksamhel drastiskt ökar. Det kommer inte att vara möjligt att låta utredningsverksamheten ligga nere under tiden från midnatt till klockan 06.00. Till skillnad från Nobels förslag anser JUSEK därför alt viss tillgång till försvarare måste finnas även under dessa timmar. Inte minst gäller detta insatser beträffande gripna och anhålla ungdomar under 18 år.

Nobel anser att anmälan bör göras från åklagaren till domstolen om behov av försvarare så snart någon anhållits såvida "det inte föreligger en övervägande sannolikhet för att han kommer all friges senast dagen efter gripandet". Förbundet delar Nobels uppfattning att obligatorisk anmälan av behov av offentlig försvarare bör ske så snart någon anhållits. Detta bör dock ske oberoende av när frigivande kan förväntas ske. Bedömningen av frågan om Udpunkten för ett frigivande är alltid förknippad med ett visst mått av osäkerhet. Ett misslag vid bedömningen leder här till en praktisk inskränkning i skyddet för den misstänkte.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Angelägel är att offentlig försvarare kan erhållas snarast möjligt efter frihetsberövande på gmnd av brottsmisstanke. Ett flexibelt joursystem bör inrättas. Avdelningen instämmer i princip med det förslag som framlagts av Peter Nobel (bil. 3).

258

4.8 Utredningshäktning, omprövningsförhandling och Prop. 1986/87:112

hävande av beslut om häktning.

Förslaget om utredningshäktning har utan närmare kommentarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheterna i Kalmar och Malmö samt av åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrtälje och Södertälje åklagardistrikt.

Förslaget om omprövningsförhandling har ulan närmare kommentarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheterna i Stockholms och Gotlands län, Linköping, Jönköping, Kalmar, Malmö, Göteborg samt åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrtälje, Sollentuna, Södertälje och Växjö åklagardistrikt.

JK: Med tanke på de kortare frister som föreslås bli gällande är det nödvändigt med en kompletteringsregel som medger alt ett frihetsberövande får bestå under viss tid även om fulla skäl till häktning inte föreligger. Jag tillstyrker vad utredaren har föreslagit angående ulredningshäklning.

RÅ: I gällande rätt får en misstänkt enligt 24 kap. 5 § andra stycket RB
anhållas även om del inte föreligger fulla skäl till häktning, om det är av
synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tas i förvar.
Bestämmelsen torde i praxis tillämpas så att den dispenserar både frän
kravet på sannolika skäl till misstanke om brottet och från de beviskrav
som ställts upp beträffande förhandenvaron av särskild häktningsgmnd.
Som överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt framhållit torde bestäm
melsen i mycket stor utsträckning tillämpas när del brister i utredning om
de särskilda häktningsgmnderna. Del i hans yttrande som exempel berörda
fallet av olaga hot, där anhållande sker enbart för att få närmare utrett
risken för all den misstänkte sätter sill hot i verket, belyser väl behovet av
en bestämmelse som den aktuella. Detsamma gäller vad som i samma
yttrande anförts om möjligheterna att anhålla en misstänkt i hans utevaro.
Jag anser sammanfattningsvis att de nuvarande möjligheterna till anhål
lande i fall som avses i 24 kap. 5 § andra stycket RB måste bibehållas för
alt inte möjligheterna till effektivt ingripande mot grövre brottslighet all
varligt skall försämras. Med de korta frister för anhållande som torde
komma att gälla i framtiden är del nödvändigt att undantagsregeln såsom
utredningen föreslagit utformas som en dispens som är direkt inriktad inte
på fömtsättningar för anhållande utan på fömlsättningarna för häktning.
Vad gäller brottsmisstanken tillstyrker jag förslaget att i de aktuella undan
tagsfallen tillåta häktning vid skälig misstanke. Av skäl som jag nyss anfört
anser jag det emellertid också angelägel att bestämmelsen ger möjlighet till
häktning även om del ännu inte kan anses utrett all "påtaglig risk" för
någon av de särskilda häktningsgrunderna föreligger. Med den anknytning
som enligt 24 kap. 5 § RB föreligger mellan fömtsättningama för anhål
lande och häktning är en undanlagsbestämmelse i häktningsreglerna av det
slag som här förordals nödvändig för alt inte del i dag gällande utrymmet
för anhållande alltför mycket skall inskränkas. Det måste emellertid också
starkt betonas att, med de nya och betydligt kortare frister som fortsätt
ningsvis kommer all gälla för anhållande, en stor del av det ansvar som i 259

dag vilar på åklagarna när det gäller att på eft mycket preliminärt och ofta Prop. 1986/87:112 bristfälligt utredningsunderlag ta ställning i frågor som rör straffprocessuella frihetsberövanden i fortsättningen kommer att vila på domstolarna. Ett institut av typ "ulredningshäklning", där ingripande kan ske i ett mera preliminärt utredningsläge än del som normalt fömtsätts för tillämpning av häktningsinstilutet, är därför oundgängligen erforderligt. Detta gäller inte endast för all tillskapa tillräckligt utrymme för anhållande ulan även för att ge domstolarna möjlighet att fylla sin efter reformen delvis nya funkUon i fömndersökningsförfarandel. Jag tillstyrker därför att bestämmelsen om ulredningshäklning, med de modifikationer jag ovan förordat, genomförs.

Ang. möjlighet för åklagaren att häva en häktning se under 4.4 Kommunikation mellan parter och domstolen.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Den föreslagna utredningshäktningen motsvarar i princip reglerna i nuvarande 24 kap 5 § andra stycket RB. Idag kan åklagare besluta om frigivning men domstol skall besluta om den misstänkte är häktad. Eftersom en domstol inte utan besked från åklagare torde kunna häva en ulredningshäklning och det således är åklagaren som i stor utsträckning förfogar över det reella beslutet synes det vara ändamålsenligt alt åklagaren även skall ha möjlighet att fatta ett formellt frigivningsbeslut vid ulredningshäklning. Onödiga dröjsmål undviks vilket är till fördel för den frihetsberövade och domstolen behöver inte slöras med sådana beslut, som ju kan bli aktuella även utanför kontorslid. Åklagaren skulle sedan i efterhand kunna underrätta domstolen om sitt beslut.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Inledningsvis gav jag uttryck för den uppfattningen, all del inte går all göra ingrepp i vårt nuvarande system utan att detta ger vissa effektivitetsförluster. Del är viktigt att dessa inte blir störte än nödvändigt. Redan en förkortad tidsfrist i samband med anhållande och häktning får återverkningar av det här slaget. Det är till och med sannolikt att de blir allvarligare än vad man till en början kan tro. En förkortning av tiden mellan anhållande och häktning ger troligen vissa effekter av den typ man ibland kallar dragspelseffekter. Färre brott kommer alt klaras upp. Jag ser del pä det här sättet.

Anhållande sker ofta på gmnd av kollusionsfara. Del kan med generell
giltighet sägas, att i början av en brottsutredning föreligger alltid en viss
kollusionsfara, mindre eller större. Den undanröjs relaUvt snabbt i flertalet
mål; i varje fall är den inte så uttalad efter några dagars utredning att den
påkallar eller aktualiserar häktning. Del här vet varje åklagare. Förhållan
det sätter lydliga spår i handläggningen av anhållningsärendena. Efter
några dagars anhållande kan den misstänkte friges. I ett antal fall kan en
avlålen häklningsframslällning återkallas, sedan den ytterligare utredning,
som kunnat ske i väntan på häktningsförhandlingen, eliminerat kollusions
faran. De flesta återkallade häktningsframställningar kan säkerligen förkla
ras på det här sättet. - Situationen vid en häktningsförhandling, som äger
mm bara en eller ett par dagar efter gripandet, blir annorlunda. Kollusions
faran bör rimligen kvarstå i många fall. Den har inte kunnat undanröjas.
Det har inte funnits lid att göra den utredning som i och för sig varit
påkallad och som kunnat undanröja den. Detta i sin tur motiverar en 260

häktning. En rimlig tillämpning av häktningsinstilulet borde därför leda Ull Prop. 1986/87:112

att fler misstänkta häktas på gmnd av kollusionsfara än vad som nu är

fallet. Emellertid är det inte troligt all en sådan effekt inträder. Sannolikt

kommer färre misstänkta all häktas, vilket i så fall måste bero på alt den

materiella tillämpningen förändrats. Jag tror alt man kan fömtse en sådan

effekt.

Utredningen har uppmärksammat problemet. Dess förslag om häktning vid skälig misstanke om brott anses kunna minska olägenheter av en tidigarelagd häktningsförhandling. Jag har dock den uppfattningen, alt häktning vid sådan misstankegrad kommer all ske sällan och bara i mycket speciella situationer. Häktningsmöjligheten kommer inte alt tillämpas på sådant sätt att de olägenheter jag pekat pä undanröjs.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Möjligheten Ull häktning utan att "sannolika skäl" föreligger är en uppenbart nödvändig konsekvens av de förkortade tiderna. Förslaget tillstyrks därför.

Ang. frigivning av häktad se under 4.4 Kommunikation mellan parter och domstolen.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: 24 kap. 1 § 3 stycket RB: I nuvarande 24 kap. 5 § 2 stycket RB stadgas alt misstänkt må anhållas trots all ej fulla skäl till häktning föreligger om det finnes vara av synnerlig vikt alt han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Enligt Gärde m.fl. i Nya rättegångsbalken innebär detta:

"Enligt förevarande-- annan häklningsanledning."

Enligt förevarande förslag skall häktning - och således anhållande - ej kunna ske om inte något av de särskilda häktningsskälen redan föreligger. Frågan om när sådana föreligger kan tolkas olika. För all det brottsbekämpande arbetet dock inte skall ytterligare försväras bör anhållande kunna ske i enlighet med vad som relaterats ovan även i fortsättningen. Detta kan ske genom all 24 kap. 5 § andra stycket bibehålles men omredigeras.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Europakonventionen anger skälig misstanke som grund för frihets berövande. Utredningens förslag om ny häktningsförhandling inom en vecka för dem, som häktats med stöd av 24 kap 1 § tredje stycket, går således längre än vad konventionen kräver. Enligt min mening kan denna regel utgå. Omhäktningsförhandling inom två veckor - huvudregeln - är ur rättssäkerhetssynpunkt helt tillfredsställande. Ser åklagaren under denna tid att han icke kan stärka misstanken - i de enklare målen till Ulkäckliga skäl för åtal och i de mer komplicerade Ull sannolika skäl — torde han icke vidbli häklningsyrkandet.

Enligt förslaget kan gripande och anhållande ske endast då samtliga fömtsättningar för häktning är uppfyllda. Genom att häktning icke medges i de fall som avses i 24 kap. 2 § RB på annat än sannolika skäl, är gripande och anhållande uteslutet i dessa fall, då endast skälig misstanke föreligger. I vissa situationer krävs alt frågan om misstankens styrka utreds, varvid hilinUlls utredningsanhållande tillgripits. Genomföres utredningens förslag kommer dessa brott att förbli obeivrade. Delta synes vara utredningens avsikt. Den föreslagna flyttningen av nuvarande 24 kap. I § Qärde stycket till 24 kap. 3 § RB, varom mera nedan, leder nämligen till samma effekt.

Uppenbariigen blir, som utredningen fömlser, underlaget för domstolar- 261

nas prövning mer bristfällig än tidigare. Speciellt blir detta fallet, när det Prop. 1986/87:112 gäller misstänkta, som vid gripandet är påverkade av ett eller annat medel eller eljest mycket nedgångna. Enligt min mening bör häktning alltid kunna ske på skälig misstanke om något av de särskilda häktningsskälen föreligger. Vare sig hiUntills eller om förslaget genomförs torde alla i och för sig häklningsbara misstänkta komma alt begäras häktade.

Uttalandet i sista meningen i avsnittet om fömtsättningar för gripande och anhållande synes märkligt för att inte säga uppseendeväckande mot bakgmnd av den statistiska redovisningen på sid. 225 tabell 3.2 med kommentarer.

Genomförs omhäktningsförhandling enligt utredningens förslag uppkommer frågan på vad sätt rätlen skall få kännedom om att sannolika skäl föreligger. I utredningen sägs inte heller något om när Udpunkten för omhäktningsförhandlingen skall bestämmas. I den mån häktning kommer alt ske pä skälig misstanke kan fömtses att åklagaren, sedan bevisningen säkrats kommer att finna all häktningen icke behöver beslå (jfr de fall, där idag häktningsframställningen återkallas eller anhållningstidens fjärde och femte dag utnyttjas utan att häktningsframställning inges). I den misstänktes intresse av snabb frigivning bör åklagaren ges möjlighet att häva häktning. Det torde inte ha förekommit att en domstol vägrat häva en häktning, när åklagaren begärt den misstänktes frigivande. En regel av nu angiven innebörd synes än mer befogad, eftersom åklagaren kan medge alt häktad vistas utom häktet enligt utredningens förslag till lydelse av 20 kap.20 § andra stycket RB. Friger åklagaren häktad skall han på närmaste arbetsdag anmäla delta till rätten.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Om tänkta avkortningen av lidsfristerna skall kunna genomföras i bl.a. dessa fall, är det ofrånkomligt all nu gällande möjligheter till utredningsanhållande får finnas kvar i form av förslagets utredningshäktning.

Regionåklagarmyndigheten i Härnösand: Nuvarande regel om utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 § andra stycket RB torde i allmänhet utnyttjas med stor försiktighet, vanligen för att skaffa rådmm för t. ex. teknisk undersökning, alibikontroll eller liknande utredningsåtgärder på grund av uppgifter från den misstänkte. Vid spaning och utredning av grövre våldsbrott av okänd gärningsman är del inte ovanligt alt utredningen i inledande skeden kan komma att inriktas mot oskyldiga personer som av något skäl ådragit sig misstanke. Meningsmotsättningar mellan polisens utredare och åklagaren om misstankens styrka och bärkraft som arbetshypotes är icke ovanliga. Möjligheten av ett kortvarigt frihetsberövande genom utredningsanhållande kan då vara en tillgång utan att frågan behöver ställas på sin spets.

Jag kan inte se att förslaget om ulredningshäkte på lägre misstankegrad än "sannolika skäl" kan fylla något praktiskt behov utöver nu gällande ordning eftersom det enligt min mening inte bör komma ifråga att dessa frihetsberövande, om inte den fortsatta utredningen snabbt ger fulla häktningsskäl, bör vara annat än myckel kortvariga.

Den i förslaget upptagna bestämmelsen om utredningshäkte på mindre
än sannolika skäl, ger snarast intryck att vilja legalisera någon form av 262

bekännelsehäkte som press på den misstänkte, något som emellertid knap- Prop. 1986/87:112 past kan vara utredningens avsikt.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Förslaget att i ett nytt sista stycke i 24 kap. I § införa regler om s.k. ulredningshäklning lämnas också ulan erinran. Det kan dock anmärkas att möjligheterna till ett frihetsberövande inskränks i jämförelse med nuvarande regler om s.k. utredningsanhållande jämlikt 24 kap. 5 § andra stycket därest utredningens tolkning av gällande rätt (s. 81 andra stycket) är kortekt.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: Den i utredningen föreslagna lösningen med ulredningshäklning och därpå följande omprövningsförhandling tillgodoser väl kravet på effektivitet vid broltsbekämpandet. Vad jag Udigare angående avsnitt 11.1 framfört om utvidgad anhållningstid för åklagarens handläggning bör kunna genomföras ulan alt därför någon ändring av utredningens förslag om ulredningshäklning och omprövningsförhandling behöver ske.

En fråga som icke berörts i utredningen men som borde tas upp till behandling framförallt ur tidsbesparingssynpunkt är den om inte åklagaren skall kunna fatta beslut och se till att en häktad friges, då åklagaren finner att häklningsskälen bortfallit. Domstolens beslut skall således icke behöva avvaktas.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Nuvarande bestäm
melser i 24 kap. 5 § andra stycket föreslås utvidgade på sä sätt alt ett
sådant anhållande vid endast skälig misstanke skall kunna fullföljas med
häktning. Förslaget innebär att den, mot vilken endast skälig misstanke
föreligger, skall kunna vara berövad friheten under elva dagar mot fem
dagar enligt gällande regler. Jag ställer mig tveksam till om det finns
tillräckliga skäl för en sådan utvidgning. Förslaget synes utgå från att i dag
i många fall sannolika skäl inte föreligger vid tiden för häktningsframställ
ning men all åklagarna antar att sådana skall framkomma till häktningsför
handlingen. Denna utgångspunkt är enligt min mening inte riklig. Emeller
tid kan ytterligare en, mera avgörande invändning riktas mot förslagets
utformning. Såsom utredningen redovisat dispenserar nuvarande 24 kap.
5 § andra stycket både från kravet på sannolika skäl och från de särskilda
häktningsgmnderna. Enligt förslaget efterges kravet på fulla häklnings
grunder endast såvitt gäller misstankens styrka. Däremot skall någon av de
särskilda häklningsgmndema föreligga. På gmnd av anhållningsgmnder-
nas direkta anknytning till häktningsgmnderna skulle detta såvitt jag kan
förstå få till följd att anhållande endast kommer alt kunna ske då redan från
början någon av de särskilda häktningsgmnderna kan visas föreligga. Den
nuvarande bestämmelsen i 24 kap. 5 § andra stycket torde i myckel stor
utsträckning tillämpas i fråga om de särskilda häktningsgrundema. Ett inte
ovanligt exempel utgör fall av olaga hot, där anhållande sker enbart för att
närmare få utrett risken för att den misstänkte sätter sitt hot i verket. Det
förefaller dessutom bli mycket begränsade möjligheter Ull anhållande i
utevaro om det inte är fråga om brott med s.k. obligatorisk häktning. Att
med den säkerhet som förslaget kräver konstatera en särskild häktnings
gmnd torde mera sällan vara möjligt innan man fåll tillfälle att tala med den
misstänkte, särskilt om han inte ens är till namnet säkert identifierad. 263

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: För alt effektivt kun- Prop. 1986/87:112 na driva en fömndersökning krävs i vissa mål en möjlighet till personella tvångsmedel på en nivå där bevisningen ännu inte är av samma styrka som i de normala häklningsfallen. Den föreslagna regleringen av omhäktningsförhandlingar föranleder ingen invändning från min sida.

Förslaget om utredningshäktning, som är avsett för sådana fall, får anses fylla de krav som från rättssäkerhetssynpunkt är rimlig.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Liksom utredningen föreslär anser jag del rimligt alt en ulredningshäklning av denna art lämpligen bör omprövas efter viss lid, varvid ny utredningshäktning inte får beslutas. Motivet för den sistnämnda regeln torde snarast vara alt svensk lag hittills normalt krävt sannolika skäl för häktning. Då utredningen argumenterar från den utgångspunkten alt det överhuvud inte kan accepteras några längre frihetsberövanden gmndade endast pä skälig misstanke finns del anledning påminna om alt Europakonventionen inte har något att erinra därvidlag. Jag har dock inte någon erinran mot förslaget om omhäklning efter utredningshäktning.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Omhäktningsförhandling föresläs ske var Qortonde dag. Nuvarande regler med omhäktningsförhandling efter begäran från försvaret måste ur rättssäkerhetssynpunkt vara helt tillfredsställande. Den föreslagna ordningen kan endast ha som effekt att utredningen försinkas. Jag skulle i detta sammanhang bedöma det till minst en dag. Detta kan aldrig vara i den häktades eller rättssäkerhetens intresse.

Åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt: Med de korta tidsfrister, som kommer att stå till förfogande för polis och åklagare när det gäller gripna och anhållande, är det självklart att man i rättegångsbalken måste föra in en regel, som fastställer att en person kan häktas, då endast skälig misstanke om brott föreligger.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Ingen erinran finns mot förslaget om en möjlighet till häktning vid endast skälig misstanke. Jag är dock benägen all tro att denna bestämmelse kommer alt utnyttjas i betydligt större utsträckning än vad utredningen fömtspår.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Om domstolarna vidhåller sina idag förhållandevis höga beviskrav kommer antalet häktningar sannolikt att minska på gmnd av all åklagarna på ett så tidigt stadium får svårare all visa alt "sannolika skäl" för misstanke om brott föreligger. För alt kunna vidmakthålla effektiviteten i brottsbekämpningen bör domstolarna tvingas att sänka sina beviskrav för häktning. Den föreslagna ordningen all häktning framledes i ett stort antal fall kan ske med stöd av en lägre grad av misstanke - "skäligen misstänkt" - framstår som lämplig.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: Om ett stadgande skall införas som medger häktning på skälig misstanke bör det enligt min mening uttryckligen betonas alt stadgandet endast bör tillämpas undantagsvis.

Åklagarmyndigheten i Tierps åklagardistrikt: Till följd av den korta
anhållningstid som kommer att stå Ull buds för utredning och med hänsyn
till föreslagna bestämmelse i 24 kap. 1 § 3 stycket RB kan det fömtses all
del kommer att bli vanligare än för närvarande att beträffande häktad 264

skälen för häktning upphör före åtalet och huvudförhandlingen. Eftersom Prop. 1986/87:112 det är angeläget att någon inte berövas friheten lätigre än absolut nödvändigt, anser jag alt åklagaren bör få befogenhet att besluta om frigivning av häktad person och att åklagaren därefter endast skall behöva underrätta rätten om beslutet. Föreslagna befogenhet för åklagaren torde särskilt vid veckoslut och helger kunna minska tiden för frihetsberövandet eftersom det är tänkt att rätten endast skall ha beredskap för beslut mellan klockan 10.00-12.00 på dagen.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: När en häktad bör frigivas, ankommer det f n. pä domstol att häva häktningen. För alt nedbringa tidernas längd för frihetsberövande bör åklagare få behörighet alt besluta om frigivande, exempelvis då kollusionsfara upphört. Åklagaren skall sedan meddela vederbörande tingsrätt om beslutet och tidpunkten för frigivandet.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Jag ställer mig minst sagt skeptisk till förslaget att införa s.k. ulredningshäklning. Institutet tycks till sin karaktär vara att i viss mån jämställa med dagens utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 § 2 stycket, som utredningen tyvärr vill ha bort. Men dagens maximala anhållandetid fem dagar kan med utredningshäktning komma att förlängas. Till den visserligen nedkortade anhällningstiden skall läggas utredningshäktning i högst en vecka. Kontentan av förslaget blir alt man, bara för att tillgodose kravet på att en frihetsberövad person inom viss kort lid ställs inför domare, kan komma att förlänga liden för frihetsberövandet jämfört med dagens regler.

Möjligheten till s.k. utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 § 2 stycket vill man ta bort. Därmed skulle man vrida ett idag ofta använt och oumbärligt vapen ur händerna på de brottsbekämpande organen. Förmodligen avses den s. k. utredningshäktningen att träda i stället för nuvarande an-hållningsinslilut. Men med den tungroddhet, som måste följa av alt ytterligare en instans kopplas in och häktningsförhandling måste ske, blir dagens utredningseffekUvitet med nödvändighet naggad i kanten till men för brottsbekämpningen. Behåll dagens regel!

Svea hovrätt: Enligt 24 kap. 18 § skall omprövningsförhandhng vid s.k. ulredningshäklning ske senast en vecka efter den förhandling då häktningen beslutades. Som framgår av 24 kap. 1 § stycket 3 i förslaget krävs för ulredningshäklning endast skälig misstanke om brott, vilket emellertid svarar mot rekvisitet för frihetsberövande enligt art. 5 i Europakonventionen (jfr betänkandet s. 55-56). Med hänvisning härtill vill hovrätten ifrågasätta om inte tidsfristen för omprövningsförhandling kan bestämmas Ull exempelvis tio dagar, detta för all möjliggöra att den kombineras med huvudförhandlingen i målet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Se under 2.1 Brottsmisstankens styrka och brottet som kvalifikationsgmnd.

Södra Roslags tingsrätt: Frågan om ett bättre skydd mot obefogade
frihetsberövanden blir mer angelägen genom att utredningsmannen före
slår att häktning skall kunna ske vid en lägre grad av misstanke än "sanno
lika skäl", s. k. ulredningshäklning. Förslaget innebär att en misstänkt kan
vara frihetsberövad som anhållen eller häktad under elva dagar på svagare 265

brottsmisstanke än sannolika skäl. Vi anser inte alt förslaget i denna del Prop. 1986/87:112 tillgodoser rätlssäkerhetskravel och avstyrker alt det läggs till gmnd för lagstiftning. En konsekvens av förslaget som inte har beaktats är att åklagarens prövning om brottsmisstanken är hållbar överförs på rätten efter en eller två dagar. Enligt gällande lag prövar åklagaren konUnuerligt anhållandegmnden och måste på fjärde dagen ta ställning till om den misstänkte skall släppas eller om en häktningsframställning kan göras. Enligt förslaget kan den misstänkte hållas häktad på svagare misstanke än sannolika skäl under en vecka till omprövningsförhandlingen. Därefter måste sannolika skäl föreligga. Vi anser att man alhid måste kräva "sannolika skäl" för ett anhållande eller en häktning.

Ang. upphävande av häktningsbeslut se under avsnitt 9 Organisatoriska frågor - kostnadsfrågor.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker utredningens förslag att man bör införa en möjlighet alt häkta på skälig misstanke om det vid häktningsförhandlingen inte finns sannolika skäl för den misstänktes skuld, men det finns skäl att räkna med all sådana omständigheter kommer fram genom del fortsatta utredningsarbetet. Såsom även utredningen framhållit utgör detta inte någon ändring i sak eftersom bestämmelsen ersätter den nuvarande regeln om utredningsanhållande i 24 kap 5 § andra stycket RB. Möjligheten att hålla den som skäligen misstänks för häktningsgrundande brott i förvar i avvaktan på fortsatt utredning är en fömtsättning för att effekUvilelen i brottsbekämpningen ej skall minska eller skyddet för medborgarna försämras. Det förhållandet att lagandet i förvar nu föreslås ske under det att den misstänkte är häktad i stället för anhållen får väl närmast ses som en anpassning till inlemaliondl praxis. Såvitt framgår är del bland de övriga av Europarådets medlemsstater bmkligt att häklningsinstitulet kommer in i det straffprocessuella skeendet på ett tidigare stadium än hittills varit vanligt i Sverige. På de skäl utredningen anfört tillstyrker Ungsrätten förslaget om omprövningsförhandling.

Domstolsverket: Som utredaren påpekat finns det en risk för alt en nedkortning av tidsfristerna i överensstämmelse med europeiska kommissionens praxis leder till att underlaget för domstolens prövning av häktningsfrågan blir mer bristfälligt än för närvarande i vissa fall. Mot bakgrund av detta föreslås all häktning i sådana fall skall kunna ske på en lägre misstankegrad än sannolika skäl - s.k. utredningshäktning - och att häktningsfrågan omprövas inom högst en vecka.

DV avstyrker all en särskild bestämmelse om utredningshäktning införs.
Enligt DVs mening innebär möjligheterna till utredningshäktning först och
främst ett diskutabelt avsteg från principen aft del för häktning skall
föreligga sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet. Vad som
kanske ändå är viktigare är att anpassningen till EuropakonvenUonens
krav till följd av förslaget riskerar att i stället bli en försämring jämfört med
vad som för närvarande gäller. I dag kan en misstänkt såsom anhållen vara
berövad friheten under nio dagar trots att det vid en domstolsprövning
framkommer alt del inte finns sannolika skäl för att han begäu gärningen.
Enligt förslaget kan en misstänkt vid samma låga beviskrav däremot bli
berövad friheten som anhållen och häktad under längre tid, sammantaget 266

elva dagar. Det förhållandel all en domstol under tiden prövat graden av Prop. 1986/87:112 misstanke bör inte medföra att frihetsberövandet kan vara längre vid en lägre misslankegrad. Vid jämförelsen har bortsetts från det undanlagsfallet att domstolen kan förordna om uppskov enligt 24 kap. 15 § RB.

Syftet med utredningshäktningen är att ge åklagaren längre tid att presentera fulla häktningsskäl. DV delar uppfattningen all en nedkortning av fristerna gör det nödvändigt att i vissa fall kunna ge åklagaren denna möjlighet. DV förordar emellertid i stället en lösning som är mer lik det i Danmark använd institutet "oprelhold anholddse". Domstolen skulle därvid enligt DVs förslag på yrkande av åklagaren kunna förordna om uppskov med häktningsfrågan under viss kortare tid för alt bereda åklagaren möjlighet alt fullständiga utredningen. Härigenom skulle man slippa alt införa en möjlighet till häktning på lägre misstankegrad än sannolika skäl samtidigt som huvudregeln med korta lidsfrister inte uppluckrades mer än nödvändigt.

En bestämmelse om all domstolen kan besluta om uppskov i nu ifrågavarande fall kan regleras i 24 kap. 13 § RB. Eftersom den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om ulredningshäklning i 1 § tredje stycket därvid bortfaller bör den nuvarande lydelsen i 5 § andra stycket om anhållande utan fulla häktningsskäl behållas.

RPS: Förkortningen av häklningsfristen kommer alt medföra, all en domstol ibland kommer att fä la ställning till häktningsfrågan på ett bristfälligare utredningsmaterial än hittills. I betänkandet föreslås därför all domstolen i vissa fall inledningsvis skall kunna häkta på en lägre grad av misstanke, s.k. utredningshäktning (s. 154). RPS tillstyrker detta och vill särskilt framhålla viklen av att förslaget genomförs. Om man inte har möjlighet att i ett inledande skede av en brottsutredning försäkra sig om en misstänkts person fastän fulla häktningsskäl inte föreligger skulle säkert inte så få kvalificerade brottslingar, beträffande vilka utredningen är besvärlig, gå fria.

Däremot motsätter sig RPS att - som följer av den föreslagna lydelsen av 24 kap I § tredje stycket RB - utredningshäktning inte skulle kunna ske i fall som avses i 24 kap 2 § RB. Lagrummet avser häktning oberoende av brottets beskaffenhet i vissa fall, nämligen dä den misstänkte är anonym eller det finns risk att han flyr utomlands. Förslaget innebär en inskränkning i förhållande Ull vad som f n. gäller, eftersom anhållande kan ske med stöd av detta lagmm i dess nuvarande lydelse ulan särskilda begränsningar (24 kap. 5 § nuvarande lydelse). Inskränkningen har inte närmare motiverats i belänkandet. Den skulle i praktiken innebära att samhället avstår från lagföring i åtskilliga av dessa fall, som enligt presenterad statistik utgör fyra procent av häktningsfallen (s. 90). Detta kan knappast godtas. Att en bestämmelse inte används alltför ofta är inte skäl att avskaffa den, om det faktiskt finns fall där den fyller en funktion.

Utredningens förslag innebär också att ulredningshäklning inte skall
kunna tillgripas i fall som avses i 24 kap 1 § andra stycket RB i dess
nuvarande lydelse, dvs. vissa fall av kvalificerad flyklfara. Nämnda lag
mm bör nämligen enligt utredningen upphävas. Som närmare utvecklats (i
remisssammanställningen under avsnitt 2.2 De särskilda häktningsgrun- 267

derna) motsätter sig RPS dock att lagmmmet upphävs. Mot bakgrund Prop. 1986/87:112 härav, och på motsvarande skäl som anförts i föregående stycke, anser RPS att utredningshäktning skall kunna äga mm även i dessa fall.

Riksdagens ombudmän: Utredaren har utgått ifrån att nuvarande anhåll-ningsregel i 24 kap. 5 § andra stycket RB innefattar krav på endast skälig misstanke. Detta synes vara en utbredd uppfattning, inte minst inom polisväsendet. JO Sverne har i ett beslut' pekat på att lagstiftaren inte har använt uttrycket "skälig misstanke" i detta sammanhang medan det förekommer i fråga om andra tvångsmedel, t. ex. som förutsättning för reseförbud, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och husrannsakan. Detta kunde enligt Svernes mening ses som att man föreställt sig en misstankegrad mellan skälig misstanke och sannolika skäl. Det skulle således kunna krävas konkreta omständigheter av sådan styrka att mer än skälig misstanke föreligger. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning. Det är viktigt när del är fråga om bedömningar av denna abstrakta natur på ett från rättssäkerhetssynpunkt sä känsligt område alt beviskraven inte sätts för lågt. Eftersom abstraktionsnivån är så hög innebär de i lagen utsatta kraven delvis en markering av hur omsorgsfull prövningen skall vara och vilken allmän kvalitet det måste vara på de omständigheter som talar för den misstänktes skuld. Med hänsyn härtill kan jag inte tillstyrka förslaget om s.k. utredningshäktning. Den tid som åklagaren har till sitt förfogande fram till häktningsförhandlingen bör vara Ullräcklig för alt en ordentlig bedömning skall kunna göras om de "normala" häklningsgmndema föreligger. Den nuvarande regeln i 24 kap, 5 § andra stycket bör kunna kvarstå oförändrad.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Förkortningen av frister kan antas medföra, alt domstolarna i häktningssaker föreläggs ett bristfälligare prövningsunderlag än hittills förekommande. Utredningsmannen räknar tydligen med att häktningsframställningar avslås i fall, där de i rättsordningens intresse helst bort bifallas - och skulle ha bifallils, om ett fullständigare material hunnit införskaffas. Han föreslår nämligen en möjlighet till häktning vid lägre bevisstyrka än gmndfömtsättningens sannolika skäl: är vederbörande blott skäligen misstänkt (för brott enligt normalfallet för häktning) men finns anledning räkna med att den fortsatta utredningen resulterar i sannolika skäl för brottsmisstanken, får häktning ske, om det är av "synnerlig vikt", att förvarstagande sker i avvaktan pä ytterligare utredning (24 kap. 1 § sista stycket i förslaget).

Regeln om sådan "ulredningshäklning" innebär, all erforderliga sannolika skäl i "normalfallet" av häktningsgmndande brott anteciperas. Den är såtillvida en parallell till icke blott reglerna i 24 kap. 5 § andra stycket om s.k. utredningsanhållande ulan även den tankegängen inom åtalsläran, att åtal må understundom väckas även vid blott sannolika skäl, när principiellt erforderliga tillräckliga skäl beräknas bli framtagna under fömndersökningens fortsatta gäng och till huvudförhandlingen.

Del innebär sålunda, att häktning görs möjlig redan pä del tidiga stadium av brottsutredningen, all bevisningen ännu ej indicerar sannolika skäl för

' JO:s ämbetsberättdse 1985/86 s. 100. 268

den misstänktes skuld till brottet (men anledning är att anta sådana skäl Prop. 1986/87:112 skola komma fram sedermera - ett bevisläge, som visserligen, såsom bekant, ej i och för sig konstituerar någon åtalsplikt). 1 förslaget kombineras den nya principen med den uppenbart behövliga föreskriften, att omprövning av en sålunda beslutad häktning måste företas vid särskild förhandling inom senast en vecka (24 kap. 18 § i förslaget).

I och för sig hyser forskningsnämnden starka principiella betänkligheter mot en häktning (lika väl som mot ett åtal) som sker på anteciperade data, vartill kommer nackdelen med de praktiska oformligheter som en antecipa-tion nödvändigtvis drar med sig. Emellertid är det tydligt, att fristförkortningen nödvändiggör ett arrangemang som inom rimliga gränser vidmakthåller tvångsmedlets effektivitet enligt allmänhetens berättigade anspråk, varför nämnden icke kan ställa sig avvisande pä denna punkt.

Sveriges advokatsamfund: Utredningen föreslår i 24 kap. 1 § tredje stycket RB en ny gmnd för häktning. För denna s.k. ulredningshäklning krävs enbart skälig misstanke om brott och att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning.

Utredningen exemplifierar ej de situationer som kan vara aktuella då det är av synnerlig vikt alt den sålunda misstänkte las i förvar. För all "synnerlig vikt" skall föreligga krävs tydligen ej heller särskilt mycket. Förslaget till denna nya häktningsgmnd inger enligt samfundet vissa farhågor. För att motverka effekten av de föreslagna korta fristerna för frihetsberövande ges här ät åklagaren ett nytt instmment i form av utredningshäktning. Utredningen har inte enligt samfundet på ett Ullräckligl övertygande sätt klargjort förutsättningama för häktning på denna nya gmnd. Risk föreligger att många häktningsbeslut pä gmnd av ofullständig utredning gmndas enbart på s.k. skälig misstanke. En sådan utveckling inger enligt samfundet oro. I utredningen fömtsätts dock, all ulredningshäklning endast får ske i det fall det är oundgängligen nödvändigt och att brottels svärhet har stor betydelse vid bedömningen. Vidare föreslås att omhäktningsförhandling skall avhållas inom en vecka och att fulla häktningsskäl då skall föreligga för fortsalt frihetsberövande. Endast under dessa uttalade förutsättningar är samfundet berett att tillstyrka förslaget om häktning på skälig misstanke.

Sveriges domareförbund: Utredaren föreslår att häktning skall få ske även om det endast föreligger skälig misstanke i de fall då det finns anledning räkna med all tillräckligt underlag för ett påstående om sannolika skäl framkommer under del fortsatta utredningsarbetet. Undantagsregeln får enligt förslaget endast Ullämpas under de fömtsättningar som i övrigt anges i 24 kap. 1 § RB. Då det inte finns någon markerad gräns mellan sannolika skäl och skälig misstanke kan förslaget medföra att gränsen generellt sett förskjuts nedåt. Enligt förbundets uppfattning måste den av utredaren föreslagna häktningsmöjlighelen utnyttjas restrikUvt, t.ex. i de fall då man avvaktar resultatet av en teknisk utredning och det skulle kännas otillfredsställande att släppa den misstänkte bara för att resultatet av denna undersökning ej föreligger.

Om utredarens förslag genomförs bör häktningsmöjligheten ej vara be
gränsad till de fömtsättningar som uppställs i 1 § av 24 kap. I de fall den 269

misstänkte kan antas vilja fly utomlands för att undandra sig lagföring eller Prop. 1986/87:112 straff eller det är fråga om en utländsk medborgare som tillfälligt vistas här måste det vara lika angeläget att kunna häkta vid skälig misstanke om brott. Häktningsmöjlighelen bör därför även omfatta de fömtsättningar som anges i förslagets 2 §.

Förslaget om omprövningsförhandling kommer att medföra betydande merarbete för domstolarna men förbundet anser del angelägel att den föreslagna bestämmelsen införs.

Föreningen Sveriges åklagare: Pä av utredaren anförda skäl tillstyrkes förslaget att häktning skall kunna ske på skälig misstanke om det är av synnerlig vikt all den misstänkte las i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet och de förutsättningar som i övrigt anges i 24 kap. 1 § RB är uppfyllda. Föreningen har inte heller något all erinra mot vad som anförs när det gäller fömtsättningar för gripande och anhållande och s.k. omprövningsförhandling.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Föreningarna vill särskilt framhålla alt förslaget om s.k. ulredningshäklning Ullstyrkes. Härigenom får polisens utredningsavdelningar — liksom i dag under anhällningstiden - en möjlighet, att på ett effektivt sätt slutföra till exempel en teknisk undersökning. Åklagaren kan sedan presentera bevisningen i ett sammanhang. Del är ett rättssäkerhetskrav all inledda fömndersökningar blir så noggrant genomförda som möjligt.

Svenska polisförbundet: Förslaget om häktning på en lindrigare grad av misstanke tillstyrkes, men bör inte begränsas Ull brott av viss svårhet. 1 sådant fall riskeras en stor effektivitetsförlust beträffande en stor gmpp av brott där maximistraffet ligger under I år, där tidigare utredningsanhållande kunnat ske enligt RB 24 kap. 5 §.

Svenska Röda korset: SRK anser all del är olyckligt med en särskild häklesform där kraven på misstanke sänks. Trots sin undanlagskaraktär kan regeln feltolkas till den anhållnes nackdel. SRK motsätter sig denna regel.

JUSEK: JUSEK tillstyrker utredningens förslag men anser alt möjligheten till utredningshäktning bör utsträckas till att omfatta även fall enligt 24 kap. 2 § där påtaglig risk föreligger för att den misstänkte genom att fly utomlands undandrar sig lagföring eller straff

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelningen inser det praktiska behovet att i vissa fall kunna häkta pä lägre grad av brottsmisstanke än "sannolika skäl". Avdelningen tillstyrker därför förslaget i denna del och instämmer i utredarens ståndpunkt att utrednings-häktning endast skall ske när det är oundgängligen nödvändigt. Domstolens granskning skall inriktas på all bedöma om det finns tillräckligt starka skäl att antaga att utredningen inom mycket kort tid leder fram Ull "sannolika skäl" för brottsmisstanken.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: Det är betänkligt med en särskild häklningsform där kraven på misstanke sänks, allra helst som detta lägre krav ger åklagaren uppenbara vinster i form av en föriängd Udsfrist. RFHL motsätter sig därför delta förslag från utredningen.

270

4.9 Frister för åtal och huvudförhandling Prop. 1986/87:112

Förslaget under avsnitt 11.11 i betänkandet har utan närmare kommentarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheterna i Stockholms och Gotlands län, Jönköping, Malmö och Luleå samt av åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrtälje, Södertälje och Växjö åklagardistrikt.

Av de få remissinstanser som har kommenterat förslaget om en nedkortning av fristen för huvudförhandling i hovrätt har fem remissinstanser - regionåklagarmyndigheten i Göteborg, åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och Sveriges domareförbund - varit kritiska mot förslaget.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Förslaget att förkorta hovrättens frist för huvudförhandling från fyra till två veckor ifrågasätts. Det torde innebära en ytterligare svårighet för hovrätterna alt planera sin verksamhet och få till följd att utsatta förhandlingar i mål utan förtur i ökad utsträckning måste ställas in.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Mot utredningens förslag i denna del finnes ur åklagarsynpunkl ingen erinran. Formuleringen av förslagets RB 24:16 tredje stycket är såvitt jag kan se en kodifiering av den praxis som gäller. Åklagaren måste utan lagstöd vara berättigad och skyldig att väcka åtal så snart detta är möjligt även om delta kan förrycka rättens planering.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Den föreslagna regleringen av handläggningsUden i hovrätt föranleder inga invändningar från min sida.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Jag anser del inte nödvändigt med en ändring av reglema om omhäktningsförhandling.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Förslaget att avkorta liden för huvudförhandling med häktad i hovrätt frän åtta Ull sex veckor efter tingsrättens dom synes mig något diskutabelt. Redan dagens åtta veckor innebär svårigheter för åklagarmyndigheterna i synnerhet under semestertider med starkt reducerad personal på alla nivåer eftersom processen i hovrätten kräver förhållandevis mycket skrivande. En avkortning av tiden skulle medföra än större svårigheter att hinna producera tillförlitligt material för processen.

Svea hovrätt: Utredningen föreslår alt fristen enligt 51 kap. 13 § RB för
huvudförhandling i hovrätt i mål, där den tilltalade är häktad, skall förkor
tas från åtta till sex veckor. Enligt hovrättens mening har utredningen
väsentligt underskattat de olägenheter en sådan reform skulle innebära. I
Svea hovrätt förekommer ganska många omfattande brottmål, i vilka flera
tilltalade är häktade, t. ex. narkotikamål. Redan den nu gällande tidsfristen
är ofta otillräcklig för planeringen av huvudförhandlingen i sådana mål
eftersom det är förhållandevis vanligt att fullföljd sker först mot slutet av
vadeliden. Målet skall beredas plats för huvudförhandling bland andra,
sedan länge planerade huvudförhandlingar. Med förkortad frist löper man
risk att ny försvarare måste förordnas därför att den tidigare försvararen
inte kan ställa upp med kort varsel. Utredningen har enligt hovrättens
mening inte anfört bärande skäl för sitt förslag, och hovrätten kan inte 271

finna att del men hänsyn till rättssäkerheten eller eljest finns anledning alt Prop. 1986/87:112 frångå den nuvarande ordningen. Hovrätten avstyrker förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningens förslag att förkorta frislen med tvä veckor för hovrätt att hälla huvudförhandling i ett överklagat mål mot en häktad tilltalad kan inte tillstyrkas. Hovrättens erfarenhet visar att det även med nu gällande frister uppstår stora svårigheter all finna lämplig tid för huvudförhandling. Del är inte ovanligt alt överklagandet sker ganska sent och att den disponibla tiden för förberedelse av målet därigenom reduceras. Målen är ofta vidlyftiga och många personer, förutom åklagare och försvarare, skall med kort varsel inställa sig. Hovrättens program för huvudförhandlingar är i regel fasUagt åtskilliga veckor framåt. Att nödgas ändra på detta för att släppa fram ett mål mot en häktad som kanske bara gäller nedsättning av ett långt straff är inte särskilt angelägel. Om det verkligen är särskilt betydelsefullt att få fram ett mål inom en tvåveckorsfrisl gör hovrätten ändå särskilda ansträngningar härför. Man bör undvika att utforma lagen så att domstolen på gmnd av sin svåra arbetssituation tvingas göra undanlag till huvudregel.

Stockholms tingsrätt: Enligt 24 kap. 16 § tredje stycket förslaget Ull ny lydelse av RB skall, om åtal inte väcks inom två veckor, rätten så länge den misstänkte är häktad och åtal inte har väckts, med högst två veckors mellanmm hålla ny förhandling i häklningfrågan. Möjlighet att underlåta häktningsförhandling varannan vecka finns dock, om del med hänsyn Ull utredningen eller av annan anledning är uppenbart, att förhandling inom angiven tid inte behövs. I motiven (s. 157) framhålls, att en sådan förhandling skall hållas oavsett om tväveckorsfristen överskrids redan från början eller om detta sker genom en förlängning av älalsUden. I specialmotiveringen (s.190) modifieras ullalandet till att en dylik förhandling "som regel" skall hållas med två veckors mellanrum. Tingsrätten vill peka på att en sådan omhäktningsförhandling, som sagts nu och vilken syftar till att Ullse att utredningen bedrivs skyndsamt, inte är obligatorisk, vilket uttalandet i allmänmoUveringen ger intryck av. Lagtexten lämnar utrymme för att förhandling underlåts, vilket är välbetänkt. Många gånger, t. ex.i stora narkotikamål eller mål om grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning, kan det slå klart alt en obligatorisk omhäktningsförhandling var fjortonde dag inte tjänar något syfte.(Se även under 4.1 En anpassning till Europakonventionen.)

Göteborgs tingsrätt: De skäl utredningen anfört för att införa en bestämmelse om obligatorisk häktningsförhandling varannan vecka verkar inte särskilt övertygande. Den som är häktad bistås regelmässigt av en offentlig försvarare. Man bör med fog kunna föratsätta att försvararen bevakar att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjhgt och alt han vid behov påkallar ny häktningsförhandling, öm å andra sidan den misstänkte och hans försvarare är införstådda med all ytterligare utredningstid behövs förefaller det inte särskilt motiverat med en förnyad häktningsförhandling.

Sveriges domareförbund: Utredaren föreslår att förhandling i häktnings
frågan i regel skall hållas med tvä veckors mellanmm så länge åtal ännu
inte väckts och att sådan förhandling skall hållas oavsett om tväveckors
fristen överskrids redan från början eller om detta sker genom en förläng- 272

ning av ålaistiden. Mot detta förslag har förbundet ingen erinran men vill Prop. 1986/87:112 understryka att antalet omhäktningsförhandlingar härigenom kommer att öka avsevärt.

Av bilaga sju Ull utredningen framgår att i 21 procent av målen med häktade 1982 förflöt 43 dagar eller mera frän anhållandet till domen. Av samma bilaga framgår att del 1982 för 1000 häktade förflöt mera än fyra veckor från häktningsförhandling till åtal. De långa häktningstiderna beror antingen på att fömndersöknigen lar läng tid eller att beslut fattats om rättspsykiatrisk undersökning. I bilaga sju framhålls att det finns en tydlig tendens till längre utredningslider. Särskilt gäller detta i narkotikamålen. Även om fristen för hållande av häktningsförhandling nedkortas kommer ändå frihetsberövandet vid bifall till häktningsbegäran all pågå under alltför läng lid, om intet görs. Det är enligt förbundels uppfattning ett vitalt rättssäkerhetsintresse att polisens utredningsavdelningar förstärks liksom de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna så all de långa häktningsU-derna nedbringas.

Utredaren föreslår alt hovrätt skall hålla huvudförhandling inom sex veckor från tingsrättens dom i stället för nuvarande åtta veckor. Om vadeinlagan inkommer till tingsrätten mot slutet av vadeUden - ett förhållande som inte är ovanligt idag - kommer hovrätten att ha mindre än tre veckor på sig att hålla huvudförhandlingen. Redan idag föreligger stora svårigheter för hovrätterna att hälla huvudförhandling inom älta veckor då många avdelningar är uppbundna av stora mål under flera veckor. En minskning med två veckor torde få till följd att utsatta mål oftare måste ställas in vilket i sin tur medför betydande merarbete. Enligt förbundels uppfattning bör den föreslagna begränsningen av fristen för att hålla huvudförhandling kompletteras med en regel av innebörd alt hovrätten alltid skall ha fyra veckor på sig från det vadeinlagan inkom till hovrätten.

Även en sådan omständighet att den offentlige försvararen på gmnd av engagemang i andra mål har förhinder bör, liksom redan nu kan vara förhållandet, medföra att huvudförhandlingen får ske senare.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredarens uppfattning att det inte finns anledning all föreslå ändring av nuvarande regler rörande den tid, inom vilken åtal skall väckas. Inte heller har föreningen något alt erinra mot förslaget att förhandling i häklningsfrågan skall hållas med tvä veckors mellanmm oavsett om tväveckorsfristen överskridits redan från början eller om delta sker genom förlängning av ätalstiden. Föreningen delar utredarens uppfattning att del inte finns anledning att förkorta den tid, inom vilken huvudförhandhng skall hållas i mål mot häktad. - Förslaget att korta ned frislen som gäller för hovrätt alt hålla huvudförhandling i ett överklagat mål om den tilltalade är häktad till sex veckor tillstyrks.

Svenska Röda korset: Vidare stöder Svenska Röda korset förslaget om kortare tid mellan överklagande och hovrällsförhandling.

JUSEK tillstyrker en nedkortning av frislen för huvudförhandling i hovrätt till sex veckor.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL tillstyrker
också förslaget om kortare lid mellan överklagande och hovrättsförhand
ling. 273

18 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 112

4.10 Gemensam häktnings- och huvudförhandling Prop. 1986/87:112

Förslaget om att avskaffa möjligheten till gemensam häktnings- och huvudförhandling har utan närmare kommentarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheterna i Stockholms och Gotlands län, Malmö, Göteborg och Luleå samt åklagarmyndigheterna i Göteborgs, Danderyds, Norttälje, Sollentuna och Södertälje åklagardistrikt.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Genom förslaget kan gemensam häktnings- och huvudförhandling inte längre bli aktuell. Detta innebär en nackdel för en misstänkt eftersom detta kan leda till ett längre frihetsberövande än vad som är fallet idag. Det skulle därför vara önskvärt att pröva om man inte kunde ha kvar nuvarande gemensamma häktnings- och huvudförhandling i någon form.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Förslaget lämnas utan erinran. Har åtal väckts innan en omhäktningsförhandling torde domstolen vara oförhindrad att hålla huvudförhandling den bestämda dagen.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Utredningen har föreslagit all regeln avskaffas med hänsyn Ull förslaget om fristerna (sid 157). Jag delar inte den uppfattningen. Det torde fortfarande finnas visst utrymme för att kunna hålla gemensam förhandling inom 4 dagar t ex vid brott av utlänning på tillfälligt besök, där reseförbud ej är lämpligt.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Ett annat förslag, som skulle försvåra arbetet för åklagare och domstolar i betydande grad, är borttagandet av möjligheten till gemensam häktnings- och huvudförhandling. Detta mycket smidiga, tidsbesparande och för alla inblandade förmånliga förfaringssätt vill man la bort. Effekten skulle bli ett omständligare och dyrbarare förfarande och någon Udsvinsl kan icke påräknas. Snarare kommer den sammanlagda handläggningstiden att bh längre än idag om bestämmelsen tas bort. Vad har man dä vunnit?

Södra Roslags tingsrätt: Möjligheten att ta upp en häktningsfråga direkt vid huvudförhandling utnyttjas för närvarande tämligen ofta. Delta leder till en Udsvinsl för den misstänkte och nedbringar kostnaderna för rättegången. Enligt förslaget kan direkt huvudförhandling endast komma ifråga, om det kan ske inom fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. Denna tid är dock vanligen för kort för alt en huvudförhandling skall kunna genomföras, annat än i helt okomplicerade fall. Möjligheten att hålla en gemensam häktnings- och huvudförhandling kommer därför att försvinna i praktiken med utredningens förslag. Vi har funnit att möjligheten alt sätta ut en direkt huvudförhandling har fungerat väl saml all förfarandet är smidigt och kostnadsbesparande. Dä en direkt huvudförhandling kan vara till fördel för den misstänkte, bör del övervägas alt denna möjlighet fortfarande bör hållas öppen, om en huvudförhandling kan hållas inom en vecka från det faktiska frihetsberövandet. Vi anser att man bör undersöka om inte en sådan möjlighet kan förenas med Iraklaträltens krav på en snabb handläggning av häktningsfrågan.

Föreningen Sveriges åklagare: Möjligheterna till en förlängning av fris
ten för gemensam häktnings- och huvudförhandling enligt gällande rätt
försvinner om Europakonventionens regler skall efterföljas. Utredarens 274

förslag att avskaffa gemensam häktnings- och huvudförhandling tillstyrks Prop. 1986/87:112 därför.

4.11 Häktning i högre rätt

Förslaget har ulan närmare kommentarer lämnats utan erinran av region-åklagarmyndigheterna i Stockholms och Gotlands län, Jönköping, Malmö, Göteborg och Luleå saml av åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrtälje, Sollentuna, Södertälje och Växjö åklagardistrikt.

Fyra remissinstanser har kommenterat förslaget varav tre pekat särskilt på några praktiska konsekvenser av förslaget.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Någon erinran mot vad utredningen anför i detta avsnitt finns icke. Utredningen har emellertid inte närmare angivit hur åklagare på helg- och fridagar skall anmäla anhållande till hovrätt. Även om störningsfrekvensen blir synnerligen liten måste uppenbarligen varje hovrätt ha något slags beredskapssyslem, varom åklagarmyndigheterna i hovrättsområdet undertätlas.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Regeln all högre rätt kan besluta om häktning utan förhandling föreslås avskaffad. Detta skulle i synnerhet för oss i norra delen av landet med våra stora avstånd medföra långa och brådskande resor Ull häktningsförhandlingar. En risk som jag ser del om förslaget skulle genomföras är att man med hänsyn Ull tidsödande resor och andra ölägenheter kanske skulle dra sig för all begära häktning i hovrätten i mål där den misstänkte borde häktas och där han också skulle ha häktats utan förhandling enligt nuvarande regler.

Svea hovrätt: När hovrätten i besvärsmål beslutar om häktning av den som befinner sig på fri fot, skall för närvarande enligt 29 § fömndersök-ningskungördsen anmälan om all beslutet verkställts göras Ull tingsrätten. Eftersom hovrätten enligt det framlagda förslaget (24 kap. 15 § fjärde stycket) skall hålla förhandling i häktningsfrägan senast inom fyra dagar efter gripandet måste sådan anmälan göras även till hovrätten. Ändring i enlighet härmed bör ske i fömndersökningskungördsen. Om vid gripandet åtal redan har väckts vid Ungsrätten, vilket ej är ovanligt, kan praktiska svårigheter att i hovrätten hälla förhandling i häktningsfrågan uppslå. Tingsrätten har nämligen i sådant fal! att hålla huvudförhandling inom en vecka från gripandet. Skulle huvudförhandling vid tingsrätten komma att äga rum inom fyra dagar synes det över huvud taget inte behövligt att hålla häktningsförhandling i hovrätten.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen accepterar utredarens för
slag rörande häktning i högre rätt som bl. a. går ut på att RB 24:20 upphävs
och att hovrätten måste hålla förhandling i häklningsfrågan inom samma
tider som gäller för tingsrätten. Föreningen delar också utredarens uppfatt
ning att muntlig förhandling inte skall krävas i de fall när ett häklningsyr
kande vid en förhandling i underrätten har ogillats och åklagaren överkla
gat beslutet. All munUig förhandling däremot skall hållas senast fyra dagar
efter det att ett sådant häktningsbeslut verkställts överensstämmer med de
regler som gäller för tingsrätten. 275

5 Rannsakningsövervakning Prop. 1986/87:112

5.1 Allmänt

Utredningens förslag om rannsakningsövervakning har mött motstånd hos flertalet remissinstanser. Följande remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat del ulan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Luleå Ungsrält, länsstyrelsen i Blekinge län, polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt, länsstyrelsen i Malmöhus län, riksdagens ombudsmän, Sveriges advokatsamfund. Nämndemännens riksförbund. Svenska Röda korset, TCO, riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbmkare och åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt.

JK: Under årens lopp har åtskilliga alternaUv Ull frihetsberövande presenterats. Flertalet av dessa förslag har det gemensamt alt de teoretiskt sett har inneburit eleganta lösningar på ett svårt problem men alt de i praktiken har fungerat sämre eller varit ogenomförbara. Enligt min uppfattning får förslaget om rannsakningsövervakning anses tillhöra nämnda kategori. Vad som framför allt brister är möjligheterna att rent fakUskt ordna sådan övervakning som fömtsätts i förslaget. Skulle en sådan tillsyn någon gäng kunna ordnas kan häktning ändå underlåtas med stöd av den s.k. proportionalitetsregeln utan att något formellt beslut om rannsakningsövervakning behöver fattas. Så sker säkerligen i praxis redan nu. Ytterligare en erfarenhet som har vunnits genom åren är alt de sanktioner som kan komma i fråga mot den som bryter mot en meddelad föreskrift i samband med övervakning ytterst sällan har kommit till användning. Sammanfattningsvis finner jag att förslaget i denna del inte bör genomföras främst på gmnd av de praktiska svårigheter som kommer all uppslå.

RÅ: Som jag anfört inledningsvis anser jag inte att utredningen har lyckats framlägga förslag till något alternativ till frihetsberövande som fyller sädana krav på effektivitet alt de i någon nämnvärd omfattning kan ersätta häktning. Detta resultat är inte ägnat att förvåna. Det framgår av vad utredningen anfört all häktningssurrogaten, trots den möda som man har lagt ned på all försöka skapa allemativ till frihetsberövande, även utomlands spelar en blygsam roll i den praktiska tillämpningen. Här i landet har de alternativ som för närvarande finns alt tillgå fått endast rent marginell betydelse. Av utredningens uttalanden (se bl.a. s. 165) framgår att enligt utredningens egen bedömning antalet fall av rannsakningsövervakning väntas bli förhållandevis litet.

Som framgår av de bifogade yttrandena har undertemissinslanserna
nästan genomgående varit starkt kritiska mot förslaget Ull rannsaknings
övervakning. Jag kan i allt väsenUigt instämma i kriUken och skall här
endast i korthet anföra följande. Det är uppenbarligen utredningens me
ning alt rannsakningsövervakning skall kunna användas för alt förhindra
fortsatt brottslighet av personer som begär egendomsbrott för att skaffa
pengar till alkohol eller narkoUka (se avsnitt 12.4). Det är enligt min
uppfattning en helt orealistisk tanke att man genom övervakning och vissa
föreskrifter skulle kunna avhålla denna kategori brottslingar från alt begå
nya brott utan att de ens fåll den hjälp Ull avgiftning och stöd i övrigt som 276

en kortare häktningstid brukar kunna medföra. Även med en lägre ambi- Prop. 1986/87:112 tionsnivå i fråga om vad som kan åstadkommas genom ett institut som rannsakningsövervakning är del uppenbart att för övervakning i fall som kan bli aktuella skulle krävas utomordentligt kvalificerad personal. Utredningen synes emellertid i första hand räkna med att man som övervakare skall engagera personer i den misstänktes närmaste omgivning, t. ex. släk-Ungar, eller utomstående personer från olika frivilliga organisaUoner, Även i denna del är förslaget enligt min mening helt orealistiskt.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: De materiella skillnaderna mellan natthäktning och rannsakningsövervakning med stränga föreskrifter är inte stora. Det är möjligt att det kan finnas behov av ett häktningssubstitut i rannsakningsövervakningens form.

Begreppet "rannsakningsövervakning" är emellertid inte väl valt. "Rannsakning" är ett föråldrat uttryck med flera betydelser. Del är föga upplysande för en bred allmänhet. Del bör inte användas vid en ändring av rättegångsbalken. Jag uppfattar vidare sammansättningen "rannsakning" och "övervakning" som inte helt adekvat.

Utredningen betonar på flera ställen institutets karaktär av en villkorlig häktning. Det här framträder tydligt i kapitlets 10 §, som föreskriver häktning vid överträdelse av föreskrift. Varför inte ge insUtutet ett namn, som såväl för allmänheten som - och framför allt — för den misstänkte talar om att det är fråga om en villkorad häktning. Jag föreslår namnet "Villkorlig häktning".

Utredningen föreslär att lämpliga övervakare bör kunna återfinnas bland dem som slår den misstänkte nära. Det kan vara en släkting, som är beredd alt ta sig an den misstänktes sak. Det kan vara någon ur hans bekantskaps-dier arbetskamralskrels. I den här delen uppfattar jag förslaget som märkligt, närmast verklighetsfrämmande. - Det kan inte begäras av den, som står den misstänkte nära genom blods- eller kamralband, all han - om den misstänkte bryter mot en föreskrift - vidtar sådana åtgärder, alt häktningens villkorliga moment faller bort och del blir en reell häktning. Om institutet ska bli effektivt, trovärdigt och i längden användbart måste det kunna krävas av en övervakare, att han omedelbart - vilka konsekvenser del än må ha för den misstänkte - anmäler överträdelse av en föreskrift; det får inte ankomma på övervakaren all bedöma allvaret i överträdelsen. En sådan övervakning kan bara utföras av den som står fri i förhållande till den misstänkte. Övervakaren måste därför vara professionell. Han måste handla under tjänstemannaansvar. Det är en svår och känslig uppgift att kontrollera en villkorligt häktad. Uppgiften kan lämpligen anförtros kriminalvårdstjänstemän. Tvärtemot vad utredningen tycks mena måste kon-trollfunkUonen vara del väsentliga. Det sociala momentet måste träda åt sidan. Den biten måste läggas på annan. Uppgifterna är överhuvudtaget inte förenliga.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Förslaget om rannsakningsövervakning avstyrkes.

En minsta fömtsättning för institutet vore all övervakningen sköttes av
professionella övervakare. Förutsättningar alt rekrytera och utbilda sä
dana saknas. Förslaget är inte heller i övrigt organisatoriskt underbyggt, 277
utan saknar en realism som utredaren säger sig eftersträva.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredningen föreslår införande Prop. 1986/87:112 av ett nytt institut, rannsakningsövervakning. I sak synes detta institut innebära ett reseförbud med villkor av hittills icke nyttjad stränghet, vartill kommer övervakningsdelen.

Jag tvivlar pä att effektiv övervakning kan anordnas och alt den föreslagna ersättningen Ullräckligl kompenserar det arbete och den Ud övervakaren måste ägna uppdraget. Realismen i förslaget är sålunda tvivelaktig. Vill man införa ett tvångsmedel av denne typ, synes det bättre att utforma lagen så att de villkor, som skall gälla för "rannsakningsövervakning", kan meddelas vid reseförbud. Någon svårighet all lagtekniskt åstadkomma detta synes inte föreligga.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Om någon begränsning av recidivfaran till vissa broltskalegorier inte genomförs, bortfaller enligt min mening till stor del behovet av all införa ett häktningssurrogat med föreskrifter av typ som föreslagna rannsakningsövervakningen utgör. Del kvarstående användningsområdet framstår då som så ringa att tvångsmedels försumbarhet måste sättas i fråga. Skulle däremot häklningsmöjlighetema vid recidivfara begränsas på föreslaget sätt, motsätter jag mig inte att man prövar delta nya tvångsmedel.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Utredningen lägger även fram förslag om alternativ till häktning. I motiveringen har utredningen framhållit att en fömtsättning för att antalet anhållanden och häktningar skall kunna minskas är att frihetsberövanden kan ersättas med realistiska alternaUv. Som ett sådant framförs förslaget om s.k. rannsakningsövervakning. Realismen i del förslaget måste emellertid sättas allvarligt i fråga. Enligt min mening kan del inte genomföras på nuvarande stadium. Del kan möjligen tjäna som ett idéunderlag för fortsatta överväganden. Om förslaget genomförs innan en genomtänkt och klart utformad organisation finns som kan hantera detta institut riskerar man att hela idén förfuskas. Det är inte realistiskt att framlägga del här förslaget och som anvisning för förverkligandet av del hänvisa Ull alt åklagarmyndigheter och tingsrätter skall verka för att få fram lämpliga övervakare samt att man bör ta till vara på kunskaper inom vissa frivilliga organisationer. Så lätt är det inte.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag ställer mig kritisk
till förslaget. Detta nya institut synes främst vara avsett all tillämpas på
dem, som kan befaras återfalla i brottslighet men som inte kan häktas
enligt vad som förslås om häktning på grund av recidivfara. I stor utsträck
ning skulle det därvid komma alt gälla personer med missbmksproblem.
Detta klientel är svårövervakat och i de flesta fall skulle en övervakning av
den intensitet som vore påkallad rimligen inte kunna genomföras av prak
Uska skäl. Villkor om läkarvård eller liknande behandling synes dessutom
till stor del bli omöjlig att följa upp med hänsyn till sjukvärdssekretessen.
Över huvud taget blir institutet svåradministrerat och förenat med en
sådan omgång i olika hänseenden all det på gmnd härav endast skulle få en
högst begränsad användning. Möjligen skulle också en övervakning för
enat med villkor, vilka i och för sig vore påkallade men som den misstänkte
inte kunde förväntas följa, kunna uppfattas enbart som ett medel till
häktning när detta enligt de föreslagna reglerna eljest inte var möjlig. 278

Beträffande den föreslagna beteckningen på det nya institutet vill jag Prop. 1986/87:112 anmärka, alt ordet "rannsakning" enligt min mening är föråldrat och inte hör hemma i en modern processordning. Ett lämpligare uttryck torde vara "lagföring".

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningens förslag om rannsakningsövervakning är enligt min uppfattning visserligen principiellt intressant men så vagt utformat att det inte kan läggas till grund för lagstiftning i befintligt skick. Som jag tidigare anfört är det oacceptabelt att häktningsmöjligheterna vid risk för fortsatt brott inskränks i den omfattning utredningen föreslagit. Därest denna inskränkning inte skulle komma att genomföras synes det inte heller föreligga något egentligt behov av ett nytt övervakningsinstitut. Om inskränkningen får slå som den föreslagits är det nya tvångsmedlet föga ägnat att få någon brottsavbrytande funktion. De misstänkta det här gäller bör helt bryta med sin normala miljö. En aldrig så intensiv övervakning åstadkommer inte detta. Jag vill också framhålla att utredningsförslaget förefaller både orationellt och onödigt kostsamt genom alt man ej tänkt göra bmk av den organisation som redan finns uppbyggd inom kriminalvårdens ram vad gäller såväl utseende av övervakare, tillsyn över dennes verksamhet som utanordnande av ersättning. De lojalitetskonflikter utredningsmannen berör skulle enkelt kunna lösas genom att de inom påföljdssystemel nyttjade övervakarna i huvudsak undantages från denna typ av verksamhet, vilken i stället kan anförtros åt en särskild, speciellt kvalificerad, gmpp övervakare. Det förefaller under alla förhällande orimligt att lägga kontrollen över ett sä tungt belastat klientel, som det aktuella, på inom området helt oerfarna personer. Ett alternativ som har såväl principiella som kostnadsmässiga fördelar vore alt låta denna nya typ av övervakning omhändertas av antingen polisen eller häktets personal.

Del klientel som skulle bli aktuellt i detta sammanhang utgörs Ull största delen av människor med kvalificerade missbruksproblem och en dokumenterad brottsbenägenhet, vilket medför att en seriös övervakning måste bli mycket ingripande och personalintensiv för att ha en möjlighet att fungera, vilket i sin tur medför all utredningsförslagets kostnadsöverslag inte synes realistiskt.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Som inledningsvis anförts kan en minskning av de straffprocessuella frihetsberövandena inte ske utan att realistiska alternativ föreligger. Om en sådan minskning genomförs utan möjligheter till användande av verkningsfulla alternativa åtgärder leder detta Ull omedelbara och negaUva följder för samhället och den enskilde. Utredningen konstaterar (sid. 162) alt häklningssurrogaten såväl här i landet som utomlands spelar en blygsam roll i den praktiska tillämpningen.

Utredningens förslag om rannsakningsövervakning ger enligt min me
ning inte anledning tro att den ovan nämnda begränsade användningen av
häktningssurtogalen kommer att ändras. Tvärtom framstår förslaget om
rannsakningsövervakning föga ägnat för praktisk tillämpning. Del är helt
riktigt att del för dem som idag häktas på gmnd av recidivfara krävs en
myckel långtgående kontroll för att förhindra dem att begå brott. Att 279

kontinuerligt övervaka en person i sådan grad all hans rörelser i samhället i Prop. 1986/87:112 detalj kontrolleras - t.ex. att han inställer sig på sin arbetsplats eller uppehåller sig i sin bostad — framstår som orealistiskt. Från praktisk synpunkt blir del utomordentligt svårt att genomföra sådana kontroller som exemplifieras. Därtill kommer att kostnaderna för en sådan övervakning måste bli avsevärda, samtidigt som svårigheten att hitta villiga och kompetenta övervakare torde bli stor. Slutligen får det anses tveksamt om man i svensk rättstraditionen bör införa husarresl och föreskrifter om privatlivet i sådan omfattning som utredningen är inne på. Jag är benägen tro att man knappast är beredd all acceptera ett sådant intrång i medborgamas privatliv, ulan i sådant fall finner all ett frihetsberövande i form av häktning framstår som betydligt mera konsekvent och inte minst effektivt från brollspreventiv synpunkt.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Rannsakningsövervakning skall vara en inlensivövervakning med ett krav på uppehållsort och så vidare. Detta förslag är naturligtvis mycket bra men lider av den bristen all sådan övervakare icke står att erhålla. Redan idag har man stora svårigheter att klara ens enkla övervakningssituationer och tro att någon närstående skulle kunna ställa upp på den här formen av övervakning är orimligt, då de inte klarat av brollsförhindrande akUvitet Udigare. När det gäller ungdomar finns ju redan nu möjligheter inom den sociala ramen alt ha en förhållandevis intensiv övervakning och kontaktverksamhet.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Beträffande de nya alternativ till häktning, som föreslås, så framstår dessa som mer eller mindre orealistiska. Antagligen kommer de liksom fallet är i Danmark och Norge all utnyttjas i myckel liten utsträckning. Det framstår inte som rimligt att åklagaren skall ha ansvaret för att skaffa lämpliga personer som övervakare. Kriminalvården som omhänderhar verkställigheten av straff borde ligga närmast till för denna uppgift. Åklagaren bör dock få yttra sig, innan övervakarfrågan avgörs.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran bortsett från att rannsakningsövervakning enligt min mening i framtiden kommer alt användas lika lite som reseförbud och anmälningsskyldighet används för närvarande. För en åklagare finns sällan något användbart allemativ till häktning. Det skall inte åvila rätten eller åklagaren att skaffa fram övervakare. Sådan måste kunna erhållas genom hänvändelse Ull skyddskonsulenten. Annars motverkas redan från början möjligheterna alt använda institutet rannsakningsövervakning.

Åklagarmyndigheten i Sala åklagardistrikt: Rannsakningsövervakning
tror vi inte kommer all kunna verkställas. Vi har det ju svårt med överva
kare nu. Det finns i båda Sala och Fagersta flera personer som fått skydds-
Ullsyn och vilkas övervakare är en assistent vid skyddskonsulenten i
Köping mellan 7-8 mil från orterna. Delta för att ingen lyckad övervak
ning har kunnat ske med övervakare på orten. Vi tror att del kommer att
bli samma förhållande som då fylleriet avkriminaliserades. Var finns alla
de fina alkoholmottagningarna som skulle mottaga de bemsade? På några
störte orter men oftast är det på polisarresten vederbörande får sova ruset
av sig. 280

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Bestämmelsen förefal- Prop. 1986/87:112 ler obsolel redan innan den antagits. Billig (50 kr/dagen, s. 181) i alla avseenden. Orealistisk som surrogat för häktning i recidivfall.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Man har vidare konslmerat ett missfoster benämnt "rannsakningsövervakning". Delta kan rimligen icke bli något alternativ till häktning. Vem eller vilka organ finns att tillgå för effektiv övervakning av en misstänkt? Ljungvall och Wranghult är myckel skeptiska till förslaget. Mina dubier är än störte än deras. Jag skulle bli mycket förvånad om förslaget skulle överieva remissomgången.

Åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt: Utredningens förslag om rannsakningsövervakning och nalihäkte är orealistiskt. För den som är brottsaktiv gäller ej några som helst övervakningsföreskrifler. Föreligger recidivfara eller flyklfara är alternativen ej alls Ullämpliga. Jag ifrågasätter humvida lämpliga övervakare kan rekryteras. För s.k. övervakningsfall bör anmälningsskyldighet kunna utnyttjas.

Svea hovrätt: Rannsakningsövervakning skall enligt förslaget innebära en myckel intensiv övervakning, t ex i form av husarresl. Även andra villkor ska kunna uppställas för den misstänkte. Dessa måste vara klart utformade för att effektivt kunna övervakas. Bland exempel på sådana villkor anger utredningen krav pä aft den misstänkte underkastar sig läkarvård eller annan behandling.

Svensk rätt bygger på principen aU så länge den misstänkte inte är dömd skall han betraktas som oskyldig. Hovrätten anser del därför inte möjligt att domstolen pä detta stadium av rättegången med stöd av regler i räfte-gångsbalken skall kunna besluta föreskrifter om behandling. Vad som återstår i form av föreskrifter ryms under redan nu gällande regler om reseförbud och anmälningsskyldighet varför något nytt institut enligt hovrättens mening inte behöver införas.

Institutet rannsakningsövervakning synes vidare sakna praktisk betydelse vid kollusionsfara. Det kan inte heller anses utgöra ett realistiskt alternativ till häktning i sådana fall där återfallsrisken framstår som betydande. Hovrätten avstyrker därför förslaget.

Skulle förslaget genomföras vill hovrätten göra följande påpekanden. Till övervakare bör inte förordnas nämndemän eller nära släkting. För en nämndeman kan uppslå jäv, och en släkting är ofta inte lämplig med hänsyn Ull den rapporteringsskyldighet som förutsätts. Enligt innehållet i den föreslagna 25 kap. 8 § får åklagaren besluta om undantag frän meddelade föreskrifter. Hovrätten anser att åklagaren även bör fä besluta om ändring av och tillägg till meddelade föreskrifter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Om möjligheterna alt häkta in
skränks, är del av vikt aft finna realisUska alternativ. Förslaget om rann
sakningsövervakning inger dock viss skepsis. Del kan befaras alt det
uppkommer betydande svårigheter då det gäller att finna övervakare och
former för en sådan verksamhet som fyller de uppställda kraven. Förslaget
är kanske ändå värt au pröva. Enligt hovräUens mening bör insUtutet
benämnas villkoriig häktning vilket bättre uttrycker vad del är fråga om.
För införandet av denna nya form av övervakning krävs del stora resurser. 281

Och dessa måste, för att institutet skall kunna få någon praktisk använd- Prop. 1986/87:112 ning, finnas tillgängliga den dag då reformen träder i kraft.

Stockholms tingsrätt: Framförallt mot bakgmnd av de strängare föml
sättningarna för häktning vid recidivfara föreslås ett nytt häktningsalterna
tiv nämligen rannsakningsövervakning. Enligt tingsrättens mening är
själva benämningen väl vald och ägnad att inge respekt. Tingsrätten anser
som förut sagts att rannsakningsövervakning mänga gånger inte är ett
realistiskt alternaUv till häktning. Det innebär emellertid inte att ett försök
med del föreslagna insUtutet inte bör komma till stånd. Det kan, även med
den nästan oförändrade utformning av reglerna för häktning vid recidivfara
som tingsrätten förordar, finnas utrymme för en användning av institutet.
En fömtsättning härför kan uttryckas på del sätt utredningsmannen före
slagit, dvs. att det finns skäl att häkta någon men del kan antas att syftet
därmed kan tillgodoses genom ett mindre ingripande tvångsmedel (se 25
kap. I § 1 stycket förslaget till ändrad lydelse av RB). De brottsmisstänkta
som enligt tingsrättens mening i första hand bör komma i fråga för rann
sakningsövervakning vid recidivfallen är sådana, som lever under något så
när ordnade förhållanden. Faktorer som bör spela in är t.ex. bostads- och
arbetsförhållanden. Har den misstänkte fast bostad och/eller arbete synes
fömtsättningama för institutets effektivitet vara betydligt störte än om
arbete och bostad saknas. En annan faktor är intensiteten av alkohol- eller
narkotikamissbmk. Överhuvud synes i första hand den sociala situationen
vara avgörande för om effekUv övervakning kan anordnas och därmed
också utslagsgivande för om rannsakningsövervakning bör tillgripas i stäl
let för häktning. När det gäller övervakarfrågan delar tingsräften utred
ningsmannens uppfattning att övervakningen inte bör läggas på kriminal
vården. Rannsakningsövervakningen är ett rent straffprocessuellt insUtut
och väsensfrämmande för skyddskonsulenlorganisalionens värd- och be
handlingsinriktning. Härtill kommer att frivårdens resurser redan nu är
hårt ansträngda. Med hänsyn Ull övervakningens inriktning och skyldighe
ten för övervakaren att anmäla överträdelser av meddelade föreskrifter -
häktning skall enligt 25 kap. 10 § 1 stycket förslaget Ull ändrad lydelse av
RB ske om den som har ålagts rannsakningsövervakning åsidosatt sina
skyldigheter — synes det mindre lämpligt all till övervakare utse någon
som slår den misstänkte nära. Utomstående personer bör regelmässigt
anlitas. En förutsättning för att rannsakningsövervakning skall kunna an
vändas i praktiken är att del finns Ullgång till övervakare, som verkligen
har kraft och förmåga att övervaka alt den misstänkte iakttar de villkor,
som är förenade med beslutet om rannsakningsövervakning. Del kan knap
past tänkas att en domstol skulle lita på att - som utredningsmannen
tänker sig - ett sådant uppdrag skall kunna fullgöras av en närstående eller
en bekant, vilken skulle kunna råka i en mycket brydsam situation om han
måste meddela rätten alt den misstänkte inte rättar sig efter villkoren. Om
institutet rannsakningsövervakning skall ges en reell chans att användas av
domstol måste man se Ull att professionella resurser används för övervak
ningen. Sådana resurser måste tillskapas, eventuellt i anknytning Ull polis
väsendet.
Av den i betänkandet föreslagna lagtexten följer att rannsakningsöver- 282

vakning kan tillgripas inte bara vid recidivfara utan även i samtliga fall där Prop. 1986/87:112 häktning kan ske. Institutet kan alltså formellt sett komma till användning också vid kollusionsfara och som alternativ till s.k. utredningshäktning. Detta berörs inte närmare i belänkandet, varken i allmän- eller spedalmotiveringen. Det ligger emellertid i sakens natur att detta häktningsaltemaliv praktiskt sett har ett utomordentligt small om ens något tillämpningsområde i de fall som har sagts nu. Det kan t.o.m. sältas i fråga om rannsakningsövervakning överhuvud bör kunna komma till användning i dessa fall. De tankar som ligger bakom rannsakningsövervakning och vad man vill uppnå med det institutet ligger knappast i linje med rekvisiten för ulredningshäklning såsom dessa kommit till uttryck i 24 kap. 1 § 3 stycket förslaget Ull ändrad lydelse av RB, nämligen bl.a. att det är av synnerlig vikt att den misstänkte las i förvar i avvaktan pä ytterligare utredning om brottet. Enligt tingsrättens mening bör man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet överväga frågan närmare och i allt fall beröra den molivledes.

En fömtsättning för all rannsakningsövervakning skall kunna godtas i dessa fall i stället för häktning är alt övervakningen kan antas ha en tillräcklig broltsavhållande effekt. Den kontroll, som den misstänkte blir föremål för, skulle emellertid i huvudsak inskränka sig till att han är skyldig alt under särskilt angivna lider vara Ullgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller annan anvisad plats (se 25 kap 2 § 1 stycket förslaget till ändrad lydelse av RB). En pä detta sätt anordnad övervakning torde inte hindra en missbmkare från att fortsätta begå brott. Det lär heller inte vara svårt för vederbörande alt dölja sin brottsliga verksamhet för övervakaren. Rannsakningsövervakning kan med hänsyn härtill knappast anses vara ett tvångsmedel lämpat för dem som har en mera markerad brottslig läggning eller befinner sig i en akut missbmksperiod. Visserligen skall anhållande och häktning få ske, om den som ställts under rannsakningsövervakning återfaller i brott. Delta skulle emellertid i praktiken innebära, alt åklagaren eller rätlen i mänga fall nödgas besluta om rannsakningsövervakning, som redan från början framstod som verkningslös, för att först då den misstänkte återfallit i brott och detta uppdagats kunna inskrida med anhållande eller häktning. En sådan omgång är utan förnuftig mening. Härtill kommer följande. I många fall är den som misslänks för brott villkorligt frigiven eller dömd till skyddstillsyn. Som regel slår den misstänkte då redan under övervakning, något som i del enskilda fallet inte hindrat honom från alt ånyo begå brott. Att då ingripa med rannsakningsövervakning i stället för häktning torde mänga gånger vara ett slag i luften. Vad som har sagts nu innebär emellertid inte att Ungsrälten ställer sig avvisande till insUtutet rannsakningsövervakning.

Södra Roslags tingsrätt: Begreppet rannsakning förpassades till rätts
historien genom nya RB. Rannsakningen innebar att rätten ledde fömnder
sökningen enligt den s.k. inkvisiloriska principen. Genom processrefor
men fick brollmälsprocessen en helt annan inriktning. Vi anser att del är
olämpligt och föga framåtsträvande att ålemppliva delta förlegade begrepp
i det otympliga uttrycket rannsakningsövervakning. Även i sak har vi
erinringar mot förslaget i denna del. Den nuvarande övervakningsmöjligh
eten har inte kommit Ull praktisk användning. Vi ifrågasätter också alt 283

övervakning kan vara ett realistiskt alternativ till häktning annat än i rena Prop. 1986/87:112 undantagsfall, eftersom det fordras att den misstänkte har en fast punkt i tillvaron i form av arbete och bostad. Övervakning kan exempelvis bli aktuell om den misstänkte bereds plats på ett behandlingshem för missbmkare, men i sådana fall bortfaller häktningsskälen i regel utan att någon särskild övervakning behöver sättas in. Om någon form av övervakning skall framstå som ett realistiskt och användbart alternativ, fordras alt man får fram en kader av stabila övervakare. Den intensiva form av övervakning som det är fråga om innebär alt uppdragen som övervakare blir myckel krävande. Vi anser därför att del måste vara en uppgift för kriminalvården alt rekrytera lämpliga övervakare. Helt veklighetsfrämmande är utredningsmannens ståndpunkt att åklagare och domstolar skulle påläggas uppgiften att skaffa fram övervakare. En sådan ordning strider mot domstolens opartiska ställning och åklagarens roll som den misstänktes motpart. En första fömtsättning för alt ett system med övervakare skall fungera är att det finns ett förslag på lämplig och villig person som kan åta sig uppdraget, innan en domstol eller åklagare förordnar om övervakning. Vi ställer oss också frågande till utredningsmannens förhoppning att släktingar till den misstänkte skall kunna utnyttjas som övervakare eller att ideella organisationer såsom Svenska Röda Korset eller facket kan stå som faddrar för ett övervakningsstysem som ett led i processuella tvångsåtgärder i brottmål. Tingsrättema har under alla förhållanden inga möjligheter att ta upp samråd med släktingar eller med ideella organisationer i syfte att rekrytera lämpliga övervakare. Nämndemän kan exempelvis endast undantagsvis vara villiga att åta sig sådana betungande och ansvarsfulla övervakningsuppdrag som det är fråga om här. Vi anser sammanfattningsvis alt utredningsmannens förslag till rannsakningsövervakning inte kan läggas Ull gmnd för lagstiftning.

Göteborgs tingsrätt: Del ligger i linje med såväl strävandena inom svensk kriminalpolitik som Europarådets rekommendationer all häktning kan ersättas med realisUska allemativ. Enligt tingsrättens uppfattning är emellertid rannsakningsövervakning i den föreslagna formen inte något sådant alternativ. Tingsrätten anser i stället att behovet av häktningssurrogal är Ullräckligl tillgodosett med de allemativ Ull frihetsberövande som redan finns. Övervakning i dess nuvarande form bör därför behållas.

För det fall förslaget om rannsakningsövervakning skulle genomföras vill tingsrätten göra vissa reservationer rörande användningsområdet. Det förefaller således verklighetsfrämmande att länka sig att rannsakningsövervakning skulle komma till användning vid kollusionsfara, eftersom en misstänkt som verkligen vill försvåra utredningen knappast låter sig hindras av att han står under övervakning. Samma betänkligheter gör sig beträffande många återfallsbroltslingar gällande vid recidivfara, särskilt om det finns missbmk med i bilden.

Varken åklagarväsendet eller domstolama är organiserade så att de har
lämpliga fömtsättningar att skaffa fram bra övervakare eller ge denna
verksamhet en effektiv organisation. Tingsrätten avstyrker därför bestämt
alt dessa myndigheter ges uppgiften all administrera rannsakningsöver
vakningen. 284

Beträffande vilka personer som bör anlitas som övervakare anser tings- Prop. 1986/87:112 rätten att del i allmänhet är olämpligt alt anförtro denna uppgift åt den misstänktes anhöriga. Samhället bör inte annat än undantagsvis överlasta denna grannlaga uppgift på enskilda personer som ofta kan förväntas befinna sig i ett redan utsatt läge. Det kan inte vara lämpligt att äventyra det förtroende som kan finnas mellan den misstänkte och hans anhöriga. Det finns också en uppenbar risk att en sådan övervakare känner större solidaritet med den misstänkte än med myndigheterna och därför på ett olillböriigt sätt häller den misstänkte om ryggen. Övervakningen skulle dä förfela sin avsedda verkan.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten ställer sig positiv Ull det nya institutet och har inget att erinra mot de föreslagna bestämmelserna härom.

Domstolsverket: Som utredaren påpekat fömtsätter den föreslagna begränsningen av häktning vid recidivfara att det finns ett användbart häktningsaltemaliv. DV är dock som redan framgått tveksam till om den föreslagna rannsakningsövervakningen är ett sådant användbart alternaUv.

Vad först gäller benämningen av ett nytt övervakningsinstitut ifrågasätter DV om termen rannsakningsövervakning hör hemma i modernt språkbmk. DV föreslår i stället all institutet kallas tillsyn.

Syftet med den föreslagna övervakningen är att fånga upp de fall som genom att häktningsförutsättningarna skärps inte kommer all häktas. Dessa fall kan antagas i huvudsak utgöras av dem som gjort sig skyldiga till upprepade förmögenhetsbrott och vilka även i övrigt har en instabil social situation, t. ex. genom alt de är hemfallna ål drogmissbmk. DV ifrågasätter om en rannsakningsövervakning enligt den föreslagna modellen verkligen kan utgöra ett användbart häktningsallernaUv beträffande dessa personer.

Utredaren har uttalat att del varken inom eller utanför kriminalvården behövs någon särskild organisation för att administrera rannsakningsöver-vakningarna. DV delar inte denna uppfattning. Enligt DVs mening är del i stället så att en av de viktigaste fömlsättningarna för att en övervakning skall fungera är all den slår under fast tillsyn av en myndighet eller annan organisation. En av anledningarna till att den nuvarande möjligheten till övervakning inte används mer än vad som sker är sannolikt all lagstiftaren inte givit institutet en tillräckligt stram utformning.

En annan viktig fömtsättning för alt en rannsakningsövervakning skall
fungera är att den misstänkte kan kontrolleras effektivt. Utredaren har
anfört att den egenUiga övervakningen i första hand bör läggas på intresse
rade lekmän, gärna den misstänktes släktingar eller andra bekanta. I mot
sats till den till frivården knutna övervakningen är målsättningen vid rann
sakningsövervakning dock inte att bistå den misstänkte med råd och hjälp
för att främja hans anpassning till samhället. I stället skall övervakaren i
första hand kontrollera att den misstänkte följer de villkor som förenats
med övervakningen, dvs. att den misstänkte t.ex. befinner sig i hemmet
under nattelid osv. Övervakaren skall alltså i rent egentlig mening över
vaka den misstänkte. Det kan inte undgås att man känner en tveksamhet
inför en sådan ordning. Det är ett stort ansvar som läggs på övervakaren,
särskilt om han står den misstänkte nära och denne inte rättar sig efter de
föreskrivna villkoren. Riskerna för all övervakaren av olika skäl under- 285

låter all anmäla att villkoren inte efterievs är sannolikt betydande. Med Prop. 1986/87:112 hänsyn till övervakarens uppgifter kommer del troligen också visa sig svårt att rekrytera lämpliga övervakare.

Sammanfattningsvis vill DV uttrycka sin tveksamhet till användbarheten av den föreslagna rannsakningsövervakningen. DV vill emellertid inte motsätta sig att en rannsakningsövervakning prövas i praktisk tillämpning. Även om det är svårt att finna ett användbart alternativ till häktning bör alla försök i den riktningen välkomnas. Mot bakgrund av det tidigare sagda föreslär DV emellertid att ett beslut om rannsakningsövervakning skall stå under tillsyn av behörig skyddskonsulenl. Därvid bör övervakarna i första hand utses bland tjänstemännen inom skyddskonsulenlorganisalionen eller bland de övervakare som frivården redan nu anlitar.

RPS: RPS vill till en början slå fast, att häktning är ett ingripande tvångsmedel som naturligtvis inte bör användas om del inte är påkallat av starka skäl. Det finns därför all anledning alt försöka skapa tvångsmedel, som kan användas som alternativ till häktning i vissa fall. Det är dock inte helt lätt att få sådana alternativa tvångsmedel så effektiva, att de verkligen kan fylla sitt ändamål.

För all få en övervakning av en misstänkt, brottsbenägen person i frihet tillräckligt effektiv torde enligt RPSs mening fordras en störte insats från övervakare och myndigheter än som är möjligt enligt utredningens förslag. Den misstänkte måste besökas flera gånger per dygn, inte minst kvällslid. Åtminstone en del av besöken bör ske vid tidpunkt som inte har meddelats i förväg. Det förefaller mindre realisUskl alt, som utredningen avsett, länka sig alt den misstänktes släkUngar och andra frivilliga lekmän skulle kunna åta sig en sä intensiv övervakning i någon större utsträckning. Släktingarna skulle dessutom lätt kunna råka i en lojalitetskonflikt, som vore olycklig för dem själva och menlig för övervakningens effektivitet.

I betänkandet föreslås att rannsakningsövervakning skall administreras av domstolar och åklagarmyndigheter. RPS vill påpeka att en övervakning, bedriven med tillbörlig intensitet, fordrar ett betydande stöd från de administrerande myndigheiema. Sålunda måste övervakare rekryteras med omsorg och ges en viss utbildning eller instmktion. Utförandet av övervakningsuppdragen måste planeras och följas upp. Inte minst måste övervakarna kunna vända sig till myndigheten för att få råd och instmktioner i olika uppkomna situationer. Det förefaller inte realistiskt att länka sig att domstolar och åklagarmyndigheter skall kunna la på sig sådana uppgifter, åtminstone inte utan men för den övriga verksamheten.

På anförda skäl anser RPS alt rannsakningsövervakning enligt den modell som utredningen föreslagit inte har prakUska förutsättningar all bli ett alternativ till häktning. Förslaget avstyrks därför.

För tydlighetens skull vill RPS Ullägga, att man naturligtvis inte pä föreliggande material kan uttala sig om möjligheten att införa rannsakningsövervakning i någon annan form än den som utredningen har föreslagit. För detta krävs ytterligare utredning.

Kriminalvårdsstyrelsen: Styrelsen är ytterst tveksam till institutet rann
sakningsövervakning så som det presenteras i utredningen. Rannsaknings
övervakning skulle enligt utredningen vara tänkt för bl. a. de recidivfall, 286

som enligt den ändrade häktningsgmnden i fortsättningen inte bör häktas. Prop. 1986/87:112 Som styrelsen anfört i det föregående är det ofta fråga om personer med missbmksproblem. För denna gmpp krävs kontrollåtgärder, som, man inte kan begära av den personkrets utredningen har ansett lämplig som övervakare. Det är sålunda tveksamt om under en brottsutredning t. ex. en nära anhörig skall knytas till ett uppdrag som direkt innefattar en frihetsberövande sanktion - häktning - vid brott mot givna föreskrifter. Enligt styrelsens mening är beskrivningen av rannsakningsövervakningen sådan alt den i första hand är all betrakta som en polisiär uppgift. Av den anlidningen torde som övervakaren i första hand polisens tjänstemän komma i fråga men också i vissa fall andra grupper såsom kriminalvårdens tjänstemän och socialtjänstens fältarbetare.

Styrelsen delar såtillvida utredningens uppfattning att rannsakningsövervakningen inte skall administreras av kriminalvården.

Mot bakgmnd av styrelsens tveksamhet vad avser den föreslagna rannsakningsövervakningen och de kritiska synpunkter styrelsen anfört i det föregående föresläs all i stället för rannsakningsövervakning de befintliga instituten övervakning, reseförbud och anmälningsplikt utvidgas sä all dessa bättre än för närvarande framstår som alternativ till häktning.

Styrelsen tillstyrker utredningens förslag att en generös ersättning skall utgå vid rannsakningsövervakning. Övervakningen av en frivårdsklient torde ofta kräva minst lika stor arbvelsinsats som vid den rannsakningsövervakning utredningen föreslår. Enligt kriminalvårdsstyrelsens uppfattning bör kriminalvårdens övervakare därför ersättas enligt samma gurnder som övervakarna vid rannsakningsövervakning. Styrelsen hänvisar i detta avseende till vad som anförts i anslagsframställningen för budgetåret 1986/87.

Brottsförebyggande rådet: När det gäller den närmare avvägningen mellan häktning och alternativa tvångsmedel vid reddidvfara får, som BRÅ utvecklar i yttrande över betänkandet "Häktning och anhållande" (SOU 1977:50), proportionalitetstänkandet inte drivas för långt. Samhällsskyddet kan bli urholkat om tvångsmedlens art och omfattning skall stå i viss proportion till den påföljd som i del enskilda fallet kan länkas för ett brott. I stället bör, som föreslagits, del aktuella brottets art och svårighetsgrad vara en vikUg omständighet vid prövningen av om sådan recidivrisk föreligger att häktning bör komma i fråga.

Reservation till BRA:s yttrande av Knut Sveri:

Jag avvisar helt utformningen av förslaget till rannsakningsövervakning. Beträffande delsamma anser jag att staten givetvis inte bör kunna ålägga personer, som ej är dömda, skyldigheter av den art som föreslås i betänkandets nya utformning av RB 25:3.

RRV: RRV ställer sig tveksamt till förslaget om rannsakningsövervakning. RRV menar att utredaren underskattat de prakUska svärighetema att fä ett rannsakningsinstitut att fungera tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Enär vi redan har tvångsmedlen reseför
bud och anmälningsskyldighet i RB som alternaUv ull häktning framstår
måhända utredningsmannens förslag om rannsakningsövervakning och
natthäkte som onödiga. Länsstyrelsen motsätter sig dock inte de föreslag- 287

na instituten. I undantagsfall kan instituten komma Ull praktisk använd- Prop. 1986/87:112 ning.

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Systemet med rannsakningsövervakning ler sig enligt utredningens förslag positivt. Det föresvävar dock polismyndigheten visst tvivel dä det gäller att omsätta tanken i praktisk verksamhet. Möjligheten att få handlingskraftiga övervakare med mod och vilja att övervaka, kontrollera och vid överträdelse anmäla, synes polismyndigheten utomordentligt liten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För rannsakningsövervakning skall enligt utredningen gälla i huvudsak samma fömtsättningar som för häktning. Rannsakningsövervakning skall dessutom kunna åläggas sådana misslänk-ta som genom skärpta häktningsfömtsättningar i fortsättningen inte skall kunna häktas pä grund av recidivfara. Framför allt när del gäller recidiv-brotlslingar torde det emellertid komma att röra sig om en myckel svär-övervakad, brottsbenägen personkrets, ofta utan stadigvarande bostad eller fast anställning och med olika slag av missbmkarproblem. Att kontinuerligt övervaka en sådan person så att hans rörelser i samhället kontrolleras i tillräckligt hög grad - t ex att han uppehåller sig i sin bostad eller avhåller sig från missbmk - torde i praktiken bli utomordentligt svårt. Därtill kommer att kostnaderna för en sådan övervakning måste bli betydande, samtidigt som svårigheterna att hitta villiga och kompetenta övervakare kan förväntas bli avsevärda.

Länsstyrelsen vill dock inte helt avvisa förslaget utan anser att rannsakningsövervakning bör kunna komma till användning som en ersättning för häktning - utom såvitt avser recidivfallen.

Om det framlagda förslaget likväl genomförs måste — som utredningen framhåller — brott mot meddelade föreskrifter i samband med rannsakningsövervakningen omedelbart resultera i en kraftig sanktion i form av häktning för att institutet skall mötas med förtroende från polis, åklagare och domare. Delta bör inte vålla svårigheter i de fall övervakningen har trätt i stället för häktning. Utredningen nämner dock inte något om vilken reaktion som skall träda in när del ej är möjligt alt som sanktion häkta vederbörande. Länsstyrelsen avser det fallet där rannsakningsövervakningen har tillgripits "dä häktning inte är möjlig" dvs. i de recidivfall som faller utanför de nya häktningsreglerna. I denna del måste det finnas klara regler för att inga tveksamheter skall råda och institutet skall få önskad effekt.

Rannsakningsövervakning kommer som ovan nämnts att ställa stora krav på övervakaren. För alt i någon mån underlätta rekryteringen av kompetenta övervakare bör ersättningen sättas väsentligt högre än den av utredningen föreslagna, 50 kr/dag.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten ställer
sig tveksam till förslaget om rannsakningsövervakning. Del kan ifrågasät
tas om övervakning går att anordna på ett tillfredsställande sätt. Det måste
beaktas att flertalet av de anhållna som kan komma ifråga för detta substi
tut har missbruksproblem, liksom all en anhörig, som skall fungera som
övervakare, lätt kommer i en konfliktsituation när den övervakade över
träder givna regler. 288

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Vad gäller förslaget om rann- Prop. 1986/87:112 sakningsövervakning är det pohsmyndighetens uppfattning att detta institut inte är praktiskt genomförbart. En sådan övervakning som fömtsätts går inte att arrangera.

Riksdagens ombudsmän: Utredaren har presenterat två förslag till tvångsmedel som alternativ Ull den vanliga häktningen, nämligen rannsakningsövervakning och "nalihäkte". Från principiella utgångspunkter finns del inte mycket att invända mot dessa förslag. Det förefaller mig dock som om utredaren har underskattat de praktiska svårigheterna att administrera sådana alternativa tvångsmedel och de behov av ökade resurser som skulle uppslå.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Forskningsnämnden förklarar sig - avslutningsvis - inse, att de alternativa åtgärder som f.n. finns Ull häktning inte visat sig motsvara förvänlningama. Del låter sig också sägas, alt nya former måste finnas ut, för att del skall bli möjligt att nedbringa antalet häktningar. Utredningsmannen har befunnit sig i en svår siutation. Som idé finner nämnden i varje fall modellen rannsakningsövervakning god. Men fråga är, om fördelarna med sådan övervakning, liksom med modellen nalthäkle, står i rimlig proportion till de uppenbara nackdelarna; alt de ej överväger, är nämndens uppfattning.

För en rättslig reglering av vad slag del vara mä är uppenbarligen enkelhet och frånvaron av komplicerad teknik ett myckel stort plus; Ull förmån härför torde nästan alla andra intressen böra stå Ullbaka. Särskilt framträdande förefaller denna inlressevärdering bli vid den legala utformningen av tvångsåtgärder. De nu framlagda förslagen innebär, all floran av tvångsmedel skall ytterligare berikas med ivenne exemplar med sina speciella karakteristiska och sina speciella fömtsättningar. Särskilt de ena, övervakningen, har fått en komplicerad utformning som måste kräva en stor arbetsinsats från berörda befattningshavare och frän övervakaren. Är del överhuvud realistiskt att anta, att lekmän finns som ställer sig till förfogande i erforderlig utsträckning? Uppgiften måste bli allt annat än enkel. Man kan ställa frågan, om det ej är en bättre utväg att i stället söka forma om institutet reseförbud (även om detta givetvis innebär, att förbudsreglerna blir något mer komplicerade).

Trots att forskningsnämnden i princip ställer sig avvisande till båda de alternativa modellerna, vill den icke motsätta sig det föreslagna övervak-ningsinstitulel; dess införlivande med lagstiftningen kan i varje fall ses som ett försök. Ull dess vunna erfarenheter ger en säkrare bedömningsgrund för ett fortsatt bestånd. Vad gäller nalthäkle är delta tydligen inte något alternativ till häktning utan till formen för verkställighet av häktning. AlternaUvets omsättning i praktiken minskar inte antalet häktningar: däremot ökas uppenbarligen arbetsuppgifterna för berörda tjänstemän. Nämnden tror ej att något beaktansvärt intresse kan tillgodoses medelst denna ordning för s.a. s. halvhäktade personer och ställer sig kallsinnig till förslaget.

Sveriges advokatsamfund: Som alternativ till häktning föreslår utred
ningen bland annat s.k. rannsakningsövervakning. Denna term är enligt
samfundets mening tung, och den överensstämmer inte med modernt 289

19 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

språkbmk. Det kan vidare starkt ifrågasättas om allmänheten verkligen Prop. 1986/87:112 förslär dess innebörd. Samfundet föreslår att man istället kallar insUtutet för "villkorlig häktning", vilket också i utredningen omnämns som synonymt med rannsakningsövervakning.

Vad gäller de båda föreslagna substituten till häktning — rannsakningsövervakning och natthäkte - ställer sig samfundet positivt till att man i vart fall prövar dessa.

Sveriges domareförbund: Utredaren föreslår som ett alternativ till häktning ett nytt institut benämnt rannsakningsövervakning. Fömlsättningarna härför skall vara desamma som vid häktning men därjämte skall åtgärden kunna sällas in för de misstänkta som genom den föreslagna skärpningen av häktningsfömtsättningen recidivfara i fortsättningen inte bör häktas. Avsikten är att genom föreskrifter och intensiv övervakning få den misstänkte att ej längre begå brott. Liknande tankegångar har tidigare framförts men ej gått all genomföra främst beroende på den uppenbara svårigheten att övervaka en persons förehavanden under hela dygnet men även på möjligheten att fä lag i lämpliga övervakare. De personer som utredaren omnämner som länkbara övervakare är säkerligen lämpade för detta ändamål men förbundet har svårt att tro att de är beredda att ställa upp i den omfattning som erfordras för att rannsakningsövervakning skall bli ett alternaUv till häktning.

Utredaren föreslår all övervakare skall förordnas av åklagaren eller av domstol och att dessa myndigheter även skall skaffa fram lämpliga övervakare. Förbundet motsätter sig bestämt förslaget i denna del och menar att ansvaret för övervakningen skall läggas på frivården som redan har erfarenhet av övervakningsinsUlulet och kännedom om personer som är villiga all tjänstgöra som övervakare. Slutligen föreslår förbundet all en annan term än rannsakningsövervakning bör väljas. Uttrycket rannsakning leder tankarna till den ordning som gällde enligt den äldre RB.

Sammanfattningsvis ställer sig förbundet mycket tveksamt till förslaget men vill inte motsätta sig att institutet under ett annan namn än det utredaren föreslagit införs som ett alternativ till häktning.

Föreningen Sveriges åklagare: Som framgår under mbriken Allmänna synpunkter har föreningen inte övertygals om att rannsakningsövervakning och nalihäkte är realistiska alternativ eller komplement till häktning. Föreningens inställning sammanhänger delvis med att föreningen inte kan acceptera förslaget all häktning på gmnd av recidivfara skall begränsas till vissa brottstyper. Tidigare försök att finna realistiska häktningssurtogat har i stort sett misslyckats. De ändringar i RB som tillkom 1981 och som medgav störte möjligheter att tillgripa övervakning fick, såvitt föreningen har sig bekant, ingen större praktisk betydelse.

Rannsakningsövervakning skall i första hand fånga upp de recidivfall
som inte omfattas av den brottskalegori som enligt förslaget skall kunna
leda till häktning på recidivgmnd. Föreningen delar inte utredarens upp
fattning att det är relativt lätt att kontrollera att den misstänkte efterlever
de villkor som uppställts. Utredaren har själv redovisat tveksamhet om
föreskrifter som innefattar krav pä skötsamhet eller förbud mot missbmk.
Övervakningen skall enligt förslaget inte ligga på kriminalvården eller 290

annan offentlig myndighet utan på exempelvis fackhga organisaUoner, Prop. 1986/87:112 Svenska Röda Korset, personer i den misstänktes omgivning, hans släktingar osv. Enligt föreningens mening skulle en övervakare som förordnats av åklagare resp. rätten och fått sill arvode bestämt av den förordnande myndigheten komma i lojalitetskonflikter med den övervakade, om övervakaren exempelvis är en nära anhörig, en arbetskamrat eller på annat sätt har nära relationer till den misstänkte. Om förslaget om rannsakningsövervakning godtas bör, såsom utredaren föreslagit, inte bara rätten utan även åklagaren ges beslutsbefogenheter.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Föreningarna har ingen erinran i sak mot förslaget alt tillskapa alternativ till häktning så som dessa beskrivits i avsnillet.

Dock är föreningarna tveksamma till om rannsakningsövervakningen kommer alt fungera om inte utredningen klarare anger vem/vilka som kan eller får anlitas för uppdraget. Enligt föreningarnas uppfattning skulle det sannolikt i avsevärd grad öka såväl aktuella myndigheters som allmänhetens tilltro till rannsakningsövervakning som häktningssurrogal om till exempel skyddskonsulentorganisationen hade ansvaret för organisationen. Det är föreningarnas övertygelse att det inom skyddskonsulenlorganisalionen finns såväl kunskaper som erfarenheter att tillvarata övervaknings-insUlutets organisation och förverkligande på ett effektivt sätt. Föreningarna vill således i denna del av anförda skäl ej acceptera utredningens förslag i sin nuvarande utformning.

Utredningen anser att, för att institutet skall mötas med förtroende från polis, åklagare och domstolar, brott mot meddelade föreskrifter i samband med rannsakningsövervakningen omedelbart måste resultera i en kraftig sanktion i form av häktning. Detta går naturligtvis bra när övervakningen har trätt i stället för häktning. Utredningen nämner dock inget om vilken reaktion som skall träda in när det ej är möjligt att som sanktion häkta vederbörande. Föreningarna avser alltså det fallet där rannsakningsövervakningen har tillgripits "då häktning inte är möjligt". I denna del måste det finnas klara regler för att inga tveksamheter skall råda och institutet skall få önskad effekt.

Svenska polisförbundet: Vi motsätter oss förslaget på det sätt det är utformat och föreslår alt dessa regler omarbetas. En utgångspunkt bör vara att de samlas under en gemensam beteckning "Villkorlig häktning" saml att åklagaren ges befogenhet att under vissa förutsättningar fatta beslut om sådan, eller om lättnader i av rätten fattat beslut om häktning.

Till denna mer allmänna syn på förslaget vill vi anföra följande beträffande detaljema i utredningens förslag.

Enligt utredningen är det ett förhållandevis litet antal som kan väntas bli aktuella för rannsakningsövervakning.

Vi delar denna uppfattning och tror att det rent praktiskt torde bli svårt
att redan vid en häktningsförhandling ha underlag för ett beslut om en
lindrigare form av häktning, däremot kan del bli aktuellt i ett mindre antal
fall under pågående häktning. Befogenheten alt fatta beslut om lättnader
bör därför ligga hos åklagaren, eller efter talan av den misstänkte, hos
rätlen. 291

Ansvaret för ett underlag för beslut om någon lindrigare form av häkl- Prop. 1986/87:112 ning fömtsätter ett aktivt agerande från den misstänkte eller hans försvarare. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför viktigt att försvarare förordnas i ett tidigt skede. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det enligt vår uppfattning stötande om möjligheten att anskaffa övervakare skulle vara en förutsättning för alt kunna medge en lindrigare form av häktning. Det måste alltså finnas en fungerande organisation av övervakare som måste vara beredda all mer eller mindre pä heltid ägna sig åt övervakningen under den tid den pågår. De ska också ha en ersättning som är anpassad till en sådan arbetsinsats.

Utredningens förslag att någon anhörig skulle sköta denna övervakning anser vi helt orealistisk. Den övervakande måste ju ha en form av rapporteringsskyldighet hur den misstänkte sköter sig i avseende på flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara och vi har svårt att se hur detta ska kunna ske i ett släktskapsförhållande utan att övervakaren råkar i lojalitetskonflikt.

Nämndemännens riksförbund: Förbundet ser positivt på de alternativa häklningsformer som föreslås: natlhäkte och rannsakningsövervakning.

Förbundet är även positivt till nämndemäns möjlighet att mot rimlig ersättning äta sig uppdrag som övervakare för dem som ålagts rannsakningsövervakning.

Förbundsstyrelsen har slutligen diskuterat frågan om borgen som lämpligt häktningsaltemaliv. Alltför mycket talar emot denna form av villkorlig häktning, inte minst rättviseskäl.

Övervakares och Kontaktpersoners Riksförbund: Utredningsmannen dokumenterar en nästinUll häpnadsväckande okunnighet genom all vara lotah ovetande om såväl vårt förbunds existens under 17 år som den verksamhet vi hittills bedrivit. Menar utredaren allvar med sitt förslag om att engagera frivilliga lekmän i det straffprocessuella uppdraget "rannsakningsövervakning" finner man självklart de presumtiva uppdragstagama lättast i deras egen organisation - Övervakares och Kontaktpersoners/familjers Riksförbund.

Utredarens ambitioner att nedbringa häkleskostnaderna är naturligtvis lovvärda men därmed inte sagt alt alla åtgärder som är ekonomiskt lönsamma automatiskt också är poliUskt försvarbara. Vill man undvika häk-tesinstitulets skadliga effekter och därmed också minska kostnaderna är naturligtvis den effektivaste modellen all avstå från häktningen.

Mot bakgmnd av de häklessurrogat som redan finns är det förvånande att utredaren föreslår ytterligare ett straffprocessuellt tvångsmedel. Innan de straffprocessuella tvångsmedlen antalsmässigt byggs ut anser vi det angeläget att redan tillskapade möjligheter kommer till användning i en helt annan omfattning än vad som nu är fallet. Det är angeläget ur såväl rent humanitära skäl som ur trovärdighetssynpunkl mot bakgmnd av de kon-venUoner vi ställt oss bakom.

Vad vi främst vänder oss emot i institutet "rannsakningsövervakning"
är att det substansiella innehållet är av rent kontrollerande natur. Vi 292

övervakare är naturligtvis medvetna om att övervakningen är ett led i Prop. 1986/87:112

straffverkställigheten, men vi är också medvetna om all en övervakares

uppgift är dubbel, nämligen dels att ge den övervakade det stöd och den

hjälp han kan behöva och dels att kontrollera att han inte återfaller i brott.

Det är denna dubbla roll vi tar på oss när vi ställer upp som övervakare.

Om man verkligen, som utredaren här gör, menar, alt en övervakares enda

uppgift i vissa övervakningsuppdrag skall vara den, alt enbart kontrollera,

då finns det ingen anledning alt förordna någon övervakare. I sådana fall

får man söka finna någon annan form för kontroll. ÖvervakningsinsUtutet

är då direkt olämpligt.

Vi föreslär att de straffprocessuella tvångsmedlen inte utökas med institutet "rannsakningsövervakning".

Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm: Häktning är, inte minst till följd av de regler som gäller om verkställigheten, en djupt ingripande åtgärd. Redan humanitära skäl talar för alt detta tvångsmedel bör användas sparsamt. All del likväl användes i den utsträckning som sker beror säkerligen till icke ringa del på alt något realistiskt alternativ till häktning i praktiken inte står Ull buds.

Utredningsmannen föreslår att man skall införa ett nytt alternativ Ull häktning, kallat rannsakningsövervakning. Rannsakningsövervakning avses bli använd i stället för häktning av framför allt alkohol- eller narkotikaberoende personer beträffande vilka det finns recidivfara. Övervakningen skall innebära bl. a. skyldighet för vederbörande all vissa tidpunkter eller Uder vistas i sin bostad eller på sin arbetsplats. Dämlöver skall den misstänkte kunna åläggas alt följa föreskrifter, t. ex. angående läkarvård eller behandling, "väsenUigen" i syfte att kunna kontrollera den misstänkte.

Skyddsvärnet vill för sin del instämma i uppfattningen alt vi i dag inte
har realistiska häktningsalternativ. Del beror enligt Skyddsvämets åsikt
inte så myckel pä alt vi saknar behövliga regler. Brislen är i stället att det i
varje fall för något äldre lagöverträdare inte finns möjligheter att ta hand
om dem i annan form än förvaring på allmänt häkte. I 25 kap. 2 § RB
stadgas all domstolen i samband med reseförbud eller anmälningsskyl
dighet får föreskriva att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i
sin bostad eller på sin arbetsplats. Del får också ställas upp villkor som
behövs för den misstänktes övervakande. Utredningsmannens förslag in
nebär del positiva att man kan tänkas komma alt organisera en speciell
övervakning avsedd för detta ändamål. Nu finns det nämligen så långt
Skyddsvämet känner Ull, inte någon övervakningsorganisation Ull domsto
lens förfogande. Del är säkert en av anledningama till att detta häktnings-
alternativ inte fungerar i praktiken. Förslaget om rannsakningsövervak
ning är dock från principiell synpunkt tveksamt åtminstone pä en punkt.
Skyddsvämet pekar på uttalanden i avsnitt 12.4, st 4-6. Så t. ex. tycks den
misstänktes samtycke inte behöva vara en fömtsättning för en föreskrift
om skyldighet undergå viss behandling. Hur motiverad viss behandling än
ter sig för häktningsdomaren måste av rättssäkerhetsskäl ett minimum
vara au den misstänkte samtycker Ull behandlingsföreskrifl innan den
meddelas och att samtycket inte ges endast för att slippa häktningen. 293

Även om bestämmelserna om rannsakningsövervakning införs, förefal- Prop. 1986/87:112 ler de praktiska möjligheterna att använda detta institut begränsade. Del är knappast troligt att det kommer alt kunna användas i särskilt stor utsträckning för det socialt mest utsatta klientelet. Dessa saknar inte sällan både arbete och fast bostad. Värdet frän kontrollsynpunkt - eller brottsförebyggande synpunkt - alt en misstänkt åläggs att vid vissa lider finnas Ullgänglig i en bostad som inte är hans egen är också ringa. Till detta skall påpekas att misstänkta mänga gånger inte själva råder över var de kan bo: missbmkaren blir utslängd från föräldrarna, flickvännen eller kvarten från en dag till en annan. Del gör att man måste räkna med att föreskrifter kommer alt överträdas, även om föresatserna från början var goda. I så fall återstår häktningen. Rannsakningsövervakning tycks följaktligen bli ett reellt alternativ främst för tämligen väletablerade lagöverträdare.

Enligt Skyddsvärnets uppfattning kan ett rimligt häktningsallernaUv tillskapas redan inom ramen för nuvarande lagbestämmelser. Man kan tänka sig att inrätta övervakningshem där misstänkta placeras. På hemmet bör viss värd kunna tillhandahållas. Motivationsarbete och utredningen om fortsalt behandling kan företas under den tid den misstänkte är intagen. I fall vederbörande har fast arbete kan möjlighet öppnas för honom att sköta det. Fasta regler om tider då man måste vistas på hemmet Ullämpas. Det är knappast troligt alt platser på sådant hem skulle ställa sig så dyrbara som platser på allmänt häkte.

På sid 162—163 behandlar utredningsmannen del system med borgen som förekommer i England. Det bör i detta sammanhang påpekas att man där inrättat s. k. bail hoslels vilket gör del möjligt att även socialt mycket utsatta klienter får ett alternativ till häktning. Vid sidan av den kontroll av klienten som det innebär ges denne också möjlighet att från en fast punkt i tillvaron försöka ordna upp sin sociala situation, t. ex. söka arbete eller utbildning. Ett icke obetydligt inslag av molivaUonsarbete för fortsalt vård förekommer vilket icke sällan resulterar i all klienten sedan accepterar en föreskrift att under viss tid vistas pä s. k. probalion hostels (en skyddstillsynsdom kombineras med föreskrift att vistas på probalion hostel, som antingen drivs av "skyddskonsulentorganisalion" eller friviUiga organisationer) för att mera långsiktigt komma till rätta med sina problem. Vistelse på bail hostels är ofta kombinerat med anmälningsplikt hos polisen, oftast någon gång i veckan. Skyddsvärnet har erfarenhet av systemet med bail hostel och probalion hostel och anser för sin del att de utgör värdefulla kriminalpolitiska medel. De fungerar väl som alternativ till såväl häktning som frihetsstraff och ställer sig för övrigt billigare än både häkte och anstalt.

Skyddsvärnet vill nämna att föreningen sedan ett halvår tillbaka för
samtal med företrädare för kriminalvårdsstyrelsen om Skyddsvärnets möj
ligheter att ta på sig utredningsuppgifter som blir aktuella om påföljen
kontraklsvård införs. Del skulle gälla klienter inom slorslockholmsområ-
del och framför allt sådana med grava missbmksproblem och rätt allvarlig
kriminalitet i bakgmnden. Det har från Skyddsvämets sida framhållits att
ett betydande prakUskt problem vid det utredningsarbetet är att dessa
klienter regelmässigt är häktade. De korta tidsfrister RB ger kan inverka 294

menligt på utredningens kvalitet och därmed pä värdet av den vård som Prop. 1986/87:112 kommer i fråga. Ett sätt att lösa de därmed sammanhängande problemen vore, har del förefallit, att inrätta och driva ett övervaknings- och utredningshem. I ett sådant skulle klienter kunna placeras före rättegången, inte som häktade utan som underkastade reseförbud med föreskrifter. Skyddsvärnels styrelse har ställt sig bakom dessa överväganden och man är intresserad av all i former som nu skisserats som huvudman la ansvaret för utredningsarbetet med kontraktsvården.

Skyddsvärnet anser alltså att det praktiskt sett är av närmast marginellt värde för de socialt mest utsatta klienterna om man nöjer sig med att införa bestämmelser om rannsakningsövervakning. Reell betydelse som allemativ till häktning skulle del ha, om övervaknings- och utredningshem organiserades efter vad Skyddsvärnet antytt i del föregående. Del kan ske i huvudsak inom ramen för nu gällande bestämmelser. Skyddsvärnet vill därför föreslå att man utreder frågan om inrättande av övervaknings- och utredningshem all användas enligt ovan skisserad modell.

Svenska Röda korset: SRK anser att det är mycket angeläget att utveckla alternativ Ull nuvarande förvaringsformer. Varje möjlighet att undvika att låsa in människor bör tas. De allernaUva förslag som lämnas bör prövas snarast. SRK är berett att medverka inom ramen för organisationens resurser med övervakning m. m.

LO: De skärpningar av häktningsfömtsättningarna som föreslås kommer all medföra all alternaUv Ull häktning förmodligen kommer alt öka. Idag finns möjlighet att meddela reseförbud och anmälningsskyldighet. LO ifrågasätter värdet med införandel av insUtutet rannsakningsövervakning.

TCO: Utredningens förslag om rannsakningsövervakning är enligt TCOs uppfattning intressant och värt att pröva. I vissa avseenden förefaller del emellertid i sin prakUska utformning tveksamt om det går all genomföra. Sålunda är det svårt att se hur det ska vara möjligt alt för delta ändamål använda sig av släktingar till den misstänkte eller aktiva inom olika organisationer. Den föreslagna övervakningen är i huvudsak kontrollerande och skiljer sig därmed från nuvarande övervakningsform. Dessutom finns det redan i dag svårigheter - särskilt i storstäderna - att rekrytera tillräckligt antal kvalificerade övervakare. Del förefaller därför vara mest realistiskt att bygga på och utveckla nuvarande frivårds- och övervakningsorganisa-Uon.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det enligt TCOs uppfattning stötande om möjligheten alt anskaffa övervakare skulle vara en fömtsättning för att kunna medge en lindrigare form av häktning. Del måste alltså finnas en fungerande organisation av övervakare som är beredda att mer eller mindre på heltid ägna sig ål övervakningen under den tid den pågår. Dessa övervakare ska också ha en ersättning som är anpassad till en sådan arbetsinsats.

JUSEK anser all utredningens förslag om införande av rannsakningsövervakning och nalthäkle är orealistiska.

Såsom redan nämnts i anslutning till frågan om begränsningen av möjlig
heterna till häktning vid recidivfara kan det förväntas förekomma myckel
få fall som kan jämföras med fall där anhållande och häktning sker enligt 295

nuvarande regler och praxis men där en övervakning, sådan utredningen Prop. 1986/87:112 tänkt sig den, leder till en minskad risk för återfall i brott.

Utredningen anser att personer i den misstänktes omgivning skall kunna förordnas som övervakare och att någon särskild organisation inte behöver byggas upp för denna verksamhet. Mot bakgmnd av den lojalitetskonflikt som den övervakare som är den misstänktes arbetsgivare eller närstående måste råka in i dä den misstänkte inte följer uppställda villkor för övervakningen och fråga därför uppkommer om häktning, anser förbundet det olämpligt att andra än rent professionella övervakare förordnas i normalfallet. För att verksamheten överhuvudtaget skall kunna fungera krävs att en särskild organisaUon tillskapas, något som måste anses mycket kostnadskrävande.

Förbundet ställer sig inte helt avvisande till att åklagare och domstol får medge en häktad alt vistas utanför häktet. Emellertid kan det konstateras att misstänkta i situationer då riskerna för vissa effekter vara ett häktningsbeslut kan gmndas inte föreligger under dagtid överhuvudtaget inte blir häktade med tillämpning av nuvarande praxis. Ett införande av "nalthäkle" kommer därför knappast att minska antalet frihetsberövanden utan snarare leda till en ökad användning av personella tvångsmedel.

Medborgarrättsrörelsen: Övervakning som alternativ till häktning, eventuellt i förening med särskilda villkor, behandlas av utredningen som en nyhet men är del egenUigen inte. I 24 kap. 3 § RB stadgas del redan nu om övervakning som altemaUv till häktning, och i 25 kap. 2 § anges att reseförbud eller anmälningsskyldighet kan förenas med villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Som exempel på sådana villkor angav redan processlagberedningen skyldighet för den misstänkte alt på vissa Uder vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Och 25 kap. 9 § RB stadgar om omedelbar häktning för det fall att sådana villkor inte fullgörs. Vad utredningen kallar rannsakningsövervakning finns alltså redan i gällande rätt som altemaUv Ull häktning men används av någon anledning praktiskt taget aldrig. Det är naturligtvis möjligt att de lagändringar utredningen föreslår i sådant hänseende kan leda till alt rannsakningsövervakning kommer till ökad användning. Frågan är närmast om den ringa användningen nu sammanhänger med brist på kunskap om aft möjligheten finns eller beror pä brist på tilltro Ull institutets effektivitet.

Utredningen föreslår att villkor vid rannsakningsövervakning skall kunna avse läkarvård eller annan behandling. Förslaget härom kommer inte till uttryck i lagtexten utan endast i motivlexten på s. 165 i betänkandet. I realiteten är del fråga om tvångsvård. Sådan kan anordnas endast med klart stöd i lag. I sak är det fråga om en principiellt betydelsefull nyhet. Medborgarrättsrörelsen kan självfallet inte godta detta sätt att försöka med vår rättsordning införliva en ny form av tvångsvård. Men också själva tanken att införa tvångsvård bland RB:s tvångsmedel är oacceptabel. Det bör inte komma i fråga att ålägga någon tvångsvård annat än enligt de kriterier och under de rällssäkerhelsgarantier som är i lag stadgat för de olika formerna för tvångsvård.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Önskvärt 296

är att ha olika, realisUska allemativ till häktning.. Avdelningen kan inte se Prop. 1986/87:112 alt tillräckliga skäl framförts till stöd för förslaget.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL välkomnar förslag om lättnader i de tvångsmedel som används mot häktade och tillstyrker förslagen om rannsakningsövervakning och möjlighet att sköta arbete eller studier under häklningstiden.

Sveriges Villaägareförbund: I detta sammanhang vill vi konstatera att fangsligt förvar bör minimeras så långt det är möjligt av humanitära skäl: Del innebär inte all det är humanitärt mot brottslingar att enbart villkora, eller förkorta eller avstå frän alt utmäta straff. Vi hävdar att straff skall utmätas och verkställas, eller ifråga om debutanter och speciella fall villkoras i rimlig utsträckning, i så omedelbar anslutning Ull brottet som möjligt. Den som försatt på fri fot eller i avvaktan på överklagande fortsätter brottslig verksamhet skall inte kunna göra detta "gratis" vad gäller den kommande strafftidens längd.

5.2 Beslutsbefogenheter och avräkning av övervakningstid

Domstolsverket: Ett beslut om rannsakningsövervakning innebär ett betydande ingrepp i den misstänktes personliga integritet. I vissa fall kan ett sådant beslut komma all innebära att den misstänkte placeras i "husar-rest" under ett par veckors tid. Enligt DVs uppfattning möter principiella betänkligheter mot all låta åklagaren själv besluta om så ingripande tvångsmedel. Även om del medför ytterligare svårigheter för domstolarna i deras arbete bör därför en fråga om rannsakningsövervakning underställas domstolen i samma ordning som gäller beträffande häktning. Av samma anledning föreslår DV att del beträffande rannsakningsövervakning skall gälla samma bestämmelser om Ud för åtals väckande som gäller för häktning.

I 25 kap. 8 § andra stycket RB har föreslagils en bestämmelse av innebörd att åklagaren får besluta om ändring även beträffande sådan rannsakningsövervakning som beslutats av rätten. Lika lite som åklagaren får ändra rättens beslut beträffande häktning bör han enligt DVs mening tilläggas befogenhet att ändra rättens beslut om rannsakningsövervakning. DV avstyrker förslaget i denna dd.

Sveriges domareförbund: anser att del skulle le sig stötande om en person som erhållit av utredaren föreslagna lättnader i häktningen ändå skulle få helt avräkna häklningstiden.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Föreningarna vill vidare uttala sitt fulla stöd för förslaget att det inte tillskapas något syslem med särskilda avräkningsregler beträffande övervakningstid.

Nämndemännens riksförbund: Utredningen pekar på att "Rannsakningsövervakning innebär avsevärda inskränkningar i den misstänktes rörelsefrihet. Detta talar för alt domstol bör besluta i frågan. Utomlands förekommer också relativt sällan a« annan än domstol fattar beslut om häktningssurrogat".

Ansvaret för övervakningsinstituten läggs dock enligt utredningens för
slag på åklagaren med rätt för den misstänkte att begära rättens prövning 297

av besluten. Denna prövning fömtsätter enligt förbundets mening medver- Prop. 1986/87:112 kan av nämndemän. Detta är ytterst angelägel bl. a. med tanke pä de villkor och föreskrifter som ska ställas för övervakningen.

5.3 Sanktioner

RA: För att övervakningen skall kunna utgöra ett realistiskt alternativ till häktning måste brott mot meddelade föreskrifter enligt utredningen i allmänhet omedelbart leda till häktning. Jag fömtsätter all delsamma måste gälla vid åsidosättande av de med institutet förbundna allmänna reglerna -t. ex. kravet på skötsamhet. Ny brottsUghet skulle sålunda medföra automatisk häktning. Institutets karaktär av villkorlig häktning framträder här tydligt. Utredningen framhåller också all det, inte minst för alt institutet skall mötas med förtroende från polis, åklagare och domstolar krävs att brott mot föreskrifter i samband med övervakning föranleder en omedelbar reaktion i form av häktning. Dessa uttalanden, liksom Ull synes även den föreslagna lagtexten i RB 25:10, motsägs emellertid av ett uttalande i den allmänna motiveringen (s.l67 ö) enligt vilket i fall då misstanke om nya brott uppkommer häktning som regel bör ske "om fömtsättningama i övrigt är uppfyllda". Del sistnämnda synes innebära att rannsakningsövervakning som ålagts enligt RB 25:1 andra stycket enligt förslaget skulle stå helt ulan sanktion om överträdelse sker genom återfall i brottslighet som inte i sig är häktningsgmndande. Ett klargörande av förslagets innebörd erfordras här.

Om avsikten, som synes framgå av RB 25:10, är att häktning skall vara den normala sanktionen vid åsidosättande av rannsakningsövervakning skulle delta innebära att åklagaren, som enligt RB 25:4 själv kan besluta om rannsakningsövervakning, genom att meddela sådant beslut och därefter avvakta överträdelse i form av återfall i brott skulle kunna få till stånd häktning i recidivfall trots att häktningsbestämmelsema i sig inte ger laga stöd därför. Rannsakningsövervakning skulle sålunda snarare fungera som ett medel att befordra återfallsbroltslingar till häkte än som ett meningsfullt självständigt tvångsmedel. Enligt min mening bör i stället recidivproblema-tiken lösas genom en adekvat utformning av de direkta häktningsreglema i enlighet med vad jag i det föregående förordat.

Oavsett vilken av de ovan berörda tolkningarna av förslaget som är riktig ger det anledning Ull betänkligheter i fråga om införande av institutet rannsakningsövervakning. Förslaget avstyrks.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Den övervakning, som ingår som ett nödvändigt moment i insUtutet, måste vara effekUv. Den ska syfta Ull att kontrollera om givna föreskrifter följs. Överträdelse, som inte är bagatellartad, ska normalt leda till häktning.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Vad avser överträdelser m.m. som regleras i 25 kap. 10 § RB bör ändras sä att institutens form av villkorlig häktning klart kan utläsas. Enda undantaget bör sålunda vara som i nuvarande 25:9 RB att det ej är uppenbart att skäl saknas.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Såvitt framgår av utred
ningens motivering och förslag skall misstanke om nya brott eller brott mot 298

givna föreskrifter under rannsakningsövervakning leda till anhållande och Prop. 1986/87:112 häktning. Utredningens förslag överensstämmer i denna del med vad som i 1977 års utredning föreslogs om s. k. Ullsynshem och utfärdande av föreskrifter för där intagna. De nu givna förslagen innebär på samma sätt ett svårgenomförbart alternativ till häktning, vid vilket antalet överträdelser och därpå följande häktningar kan förväntas bli stort. Ett sådant dyrbart och resurskrävande institut, som i många fall kan förväntas bli endast en förberedelse för häktning anser jag omotiverat.

Svea hovrätt: För alt syftet med övervakning som alternativ till häktning skall uppnås föreslår utredningen i 25 kap. 10 § att brott mot meddelade föreskrifter omedelbart skall föranleda häktning. Hovrätten anser alt detta skall gälla även vid misstanke om nya brott.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen tillstyrker förslaget att överträdelse av meddelade föreskrifter i allmänhet omedelbart skall leda till häktning.

Utredaren har givit uttryck ål en uppfattning att reseförbud bör utnyttjas i större utsträckning än vad som sker idag - inte bara vid flyktfara ulan även vid recidivfara och kollusionsfara. Föreningen kan för sin del inte finna alt de förslag som i övrigt läggs fram ger anledning till en utvidgad användning av nämnda institut.

6 Natthäkte

Av de som har uttalat sig över förslaget har alla utom en remissinstans — polisstyrelsen vid Helsingsborgs polis - intagit en negativ hållning eller ställt sig tveksam till förslaget om nalihäkte.

JK: Jag ställer mig också tveksam Ull förslaget om nafthäkte. Jag kan dock tänka mig all det i något enstaka fall kan utgöra ett realistiskt alternativ till ordinär häktning under fömtsättning att den misstänkte har ordnade arbetsförhållanden eller eljest har ordnad sysselsättning under dagtid. Jag vill därför inte definitivt avstyrka förslaget i denna del.

RÅ: Förslaget till nalihäkte har bland underremissinstansema mött ett om möjligt än mer negaUvt mottagande än det nyssnämnda institutet. Jag delar i stort den kritiska inställningen till förslaget. Institutet torde ha alla fömtsättningar all bli utomordentligt svåradministrerat samtidigt som man kan diskutera nyttan av alt låsa in en misstänkt - i den mån han vid utsatt Ud ställer sig till förfogande härför - över natten. Många av de vid återfallsbroltslighet särskilt vanliga gämingama torde för övrigt i huvudsak begås under dagtid, t. ex. bostadsinbrott, bank- och postrån och kvalificerade bedrägerier. Jag avstyrker förslaget till natthäkte.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Jag är tveksam till förslaget, som ju närmast tar sikte på "natlhäktning", men det är uppenbart att del bara i undanlagsfall bör komma ifråga alt ge en häktad medgivande all vistas utom häktet. Brott begås på alla Uder av dygnet. I den män en häktad kan ges sådana förmåner, som förslaget syftar Ull, är del tveksamt om del överhuvudtaget föreligger behov av häktning.

Av främst ett skäl, låt vara kanske något irrationellt, är jag tveksam till 299

åklagarens befattning med frågan om häktads vistelse utom förvaringslo- Prop. 1986/87:112

kak Det är en svär uppgift att bedöma om en häktad kan anförtros frihet av

sådant slag. Åklagaren har visserligen de bästa möjlighetema att göra

bedömningen, men om den häktade skulle svika förtroendet och missbmka

del är jag övertygad om alt åklagaren skulle få kritik av ett slag som aldrig

skulle riktas mot domstol.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Förslaget, som ej är realistiskt utformat och drar med sig onödiga kostnadsökningar — avstyrkes.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Av samma skäl som anförts i fråga om rannsakningsövervakningen ställer jag mig också tveksam till införandet av s. k. nalthäkle som mindre ingripande häktningsform.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Förslaget om s.k. natthäkte framstår i jämförelse med förslaget om rannsakningsövervakning som ett mycket mer realistiskt alternativ. Del är åtminstone praktiskt genomförbart på nuvarande stadium. Man skall dock vara på del klara med att det troligen inte är särdeles många fall där situationer kommer att vara sådan att natthäkte kan komma ifråga.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: I fråga om förslaget natthäkte kan samma invändning resas mot detta förslag som mot förslaget om rannsakningsövervakning. Institutet bhr svår administrerat och kommer inte till användning. Utredningen utgår från att de personer som ofta häktas är mest brotlsaktiva under kvällar och nätter. Jag vill ifrågasätta riktigheten av denna les särskilt mot bakgmnd av de föreslagna reglema om begränsning av häktning pä grund av recidivfara. Vissa brottstyper begås inte alls eller mera sällan annat än på dagUd, t. ex. bank- och postrån och kvalificerade bedrägerier. Under alla omständigheter förefaller del kunna ställa sig myckel svårt all i det enskilda fallet gradera en häktad persons återfallsbenägenhel med hänsyn till tid på dygnet. Jag avstyrker förslaget.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningsförslaget om nalthäkle avstyrks. Med hänsyn Ull de valmöjligheter som redan nu finns genom reglerna om anmälningsskyldighet och reseförbud är del svårt all se något behov av ett dylikt insUtul. Att under den relativt korta tid som del här gäller finna ett behov av att ha någon inlåst under nätterna som samtidigt måste vara fri pä dagarna förefaller utomordentligt teoretiskt. Med hänsyn till omfattningen av de praktiska problem som måste följa med institutet bör nyttan av detsamma vara helt försumbar.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Vad gäller förslaget om s. k. natthäkte är detta enligt min mening verklighetsfrämmande. Att tro att vanemässigt kriminella skulle begå färre brott om de nattelid vistas på anstalt är minst sagt orealistiskt. Under alla omständigheter saknar det s. k. natthäklet fömtsättningar att tjäna som ersättning för häktning. Förslaget avstyrkes.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningen har före
slagit att en häktad skall kunna vistas utom häktet vissa lider på dygnet och
i kommentaren har man framställt ett förslag om natlhäkte. Jag har försökt
all tänka igenom de häktningsfall jag haft under senare år med undran om
natthäkte hade kunnat haft någon som helst funktion i sammanhanget. 300

Natlhäkte kan inte rimligen nyttjas vid kollusipnsfara. Det är sällsynt att Prop. 1986/87:112 häktade har sin sociala situation så ordnad att nalthäkle har någon funktion. Reseförbud med anmälningsplikt synes då vara en adekvat åtgärd. Man får ett intryck av all utredningen menar, all brott begås nattetid liksom alkohol- och narkotikamissbruk. Detta är helt felaktigt. Brott begås alla tider pä dygnet och speciellt bostadsinbrott begås numera i stor utsträckning dagtid. Missbmk av alkohol och andra droger sker dygnet runt ulan beaktande av arbetstider eller vad som är dag eller natt. En mälgmpp som dock skulle kunna bli aktuell för detta institut är ungdomama. Visserligen bör man, när det gäller denna gmpp, undvika häktning, men för all bryta en brottslig trend kan det kanske vara moUveral med nalthäkle. Ungdomama är ju dessutom mer än andra benägna att begå brott nattetid.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Institutet är dåligt ägnat att förhindra återfall. Vissa typer av brott sker företrädesvis på dagtid (butiksstölder, bostadsinbrott, bedrägerier o. s. v.).

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Förslaget att införa s. k. natthäkte har jag svårt att ta på allvar. Det förefaller vara något av en skvader där man på samma gång vill ha en misstänkt häktad och icke häktad. Hugskottet lär knappast ha utsikt till framgång i remissomgången.

Åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt: Se under avsnittet Rannsakningsövervakning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten har svårt att tro att s. k. nalthäkle skulle vara ett lämpligt institut. Del kan ju knappast användas vid flykt- och kollusionsfara. Alt vid recidivfara medge den misstänkte alt vistas utanför häktet viss tid av dygnet synes bara kunna ske i sällsynta undanlagsfall.

Stockholms tingsrätt: "Natlhäkte" (24 kap. 20 § 2 st förslaget till ändrad lydelse av RB) kan i sin män ses som ett mellanting mellan "full" häktning och rannsakningsövervakning. Tingsrätten ställer sig emellertid högst tveksam Ull den föreslagna ordningen och avstyrker denna. Möjligheten att låta den häktade under vissa Uder vistas utanför förvaringslokalen står i bjärt kontrast till häktningens syfte, nämligen att ha den häktade i säkert förvar i avvaktan på rättegång, lät vara all häklningsgmndema kan variera. Som utredningsmannen framhåller (motiven s. 168) kan "natlhäkte" också medföra den risken, att häktning beslutas också i sådana fall då den misstänkte annars skulle ha frigetts.

Södra Roslags tingsrätt: Nalthäkle kan uppenbarligen inte komma ifråga vid häktningsgmnderna flykt- eller kollusionsfara. Vid häktning på grund av återfallsrisk torde risken för all den häktade begär nya brott vara lika stor under daglid som nattetid. Vi avstyrker därför att förslaget läggs Ull gmnd för lagstiftning i denna del.

Göteborgs tingsrätt: Anser man alt del krävs all en person häktas för alt
det t. ex. finns påtaglig risk för att han fortsätter sin brottsliga verksamhet,
men man samtidigt anser att denna person kan vistas i frihet underdagUd
ulan all syftet med häktningen omintetgörs är det svårt att förstå varför
man inte istället sätter personen under rannsakningsövervakning. Tvivlar
man å andra sidan på all rannsakningsövervakning är en tillräckligt ingri
pande åtgärd för att förebygga fortsatt broftslighet av en misstänkt verkar 301

del inte särskilt troligt all man i den praktiska tillämpningen skulle bedöma Prop. 1986/87:112 "natlhäkte" som mer ändamålsenligt.

Tingsrätten vill emellertid inte utesluta att "nalthäkle" i enstaka undantagsfall framstår som det lämpligaste alternativet. Det är dock tveksamt om man bör införa en bestämmelse som kan förväntas komma till användning endast undanlagsvis. Härtill kommer att eftersom man samtidigt tänkt skärpa förutsättningarna för häktning borde det inte behövas så många häktningsallernaUv. Dessutom underlättas knappast rättstillämpningen om man inför alltför många alternativa tvångsmedel. Tingsrätten anser det därför inte vara tillräckligt motiverat att införa nalthäkle.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten ifrågasätter om behov av denna häklningsform föreligger.

Enligt förslaget skall såväl rätten som åklagaren kunna medge att den häktade under vissa Uder får vistas utanför häktet. Om förutsättningarna för medgivandet ändras får det återkallas av rätten eller åklagaren. Ett medgivande av rätten om vistelse utanför häktet kan således enligt förslaget återkallas av åklagaren. Tingsrätten håller före att invändningar kan göras mot den valda utformningen av bestämmelserna som gör alt både rätten och åklagaren kan disponera över medgivande och återkallelse. Ett sådant medgivande kan jämställas med restriktioner i fråga om att läsa Udningar och medgivande att tillfälligt vistas utanför häktet. Undersökningsledaren eller åklagaren disponerar enligt 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. över frågor om inskränkning av häktads rätt och om hinder för medgivande till vistelse utom häktet. Tingsrätten anser att - om nya möjligheter till vistelse utanför häktet införs — medgivande och återkallelse av medgivande bör disponeras endast av åklagaren.

Tingsrätten vill påpeka att ett införande av "natlhäkte" med stor sannolikhet kommer att medföra ökade kostnader för det allmänna.

Domstolsverket: DV avstyrker förslaget.

Häktning skall i princip tillgripas endast när det föreligger en påtaglig risk för att den misstänkte - om han försätts pä fri fot - flyr, undanröjer bevis etc. eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Häktning får vidare endast ske om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande tvångsmedel. Under nu nämnda förutsättningar har DV svårt att se i vilka fall del kan finnas skäl att medge att en häktad under vissa tider får vistas utanför häkteslokalen. Om fömlsättningarna för ett sådant undantag skulle vara för handen torde den misstänkte lika väl kunna underkastas övervakning eller anmälningsskyldighet. (Däremot skulle man möjligen kunna tänka sig en ordning som innebar att den som står under rannsakningsövervakning i vissa fall kunde åläggas all nattetid vistas i häkte.)

I likhet med vad som anförs beträffande rannsakningsövervakning avstyrker DV i vart fall att åklagaren ges rätt att ensam medge undantag från ett av rätlen fattal häktningsbeslut.

RPS: Förslaget om natthäkte går i huvudsak ut på att den häktade pä
dagarna skall kunna sköta arbete eller skola, men därefter återvända till
häktet för att tillbringa natten där. Med hänsyn till häktesmiljön och den 302

påfrestning som en misstänkt är utsatt för undei-- förundersökning kan man Prop. 1986/87:112 enligt RPS ifrågasätta, om inte natlhäkte skulle utsätta en misstänkt för störte psykisk press än många skulle kunna bära. Förmodligen skulle de flesta ha svårt att kunna sköta ett vanligt socialt liv på dagtid med vetskap om att de måste återvända Ull häktet för inlåsning i en cell Ull kvällen. Risken är stor att många inom kort skulle undandra sig natthäklet och kanske hälla sig undan och begå nya brott. Nalthäkle skulle pä så sätt kunna bli en otjänst mot de misstänkta. I motsvarande mån skulle natthäkte givetvis också innebära ett minskat skydd för allmänheten mot brottslighet, inte minst den vardagsbetonade. Polisresurser skulle komma all las i anspråk för att efterspana och återföra misstänkta efter avvikande. En ytterligare nackdel med natthäkte vore att det skulle öka riskerna för all t. ex. narkoUka eller meddelande från medbrottslingar smugglas in i häktena.

Med hänsyn Ull det anförda anser RPS att förslaget om natthäkte är förenat med sådana olägenheter, att det inte bör genomföras.

Kriminalvårdsstyrelsen: Förslaget om nalthäkle avstyrker styrelsen bestämt. Häklen/häktesavdelningar finns endast på ett 30-lal orter i landet. Nalthäkle skulle i princip kunna komma ifråga endast för personer som bor på eller i relativ närhet till de orter där del finns ett häkte. En sådan begränsning, som också måste uppfattas som en olikhet inför lagen, är inte acceptabel. Utredningen har inte heller närmare angett hur de natthäktade skall kontrolleras under utevistelsen t. ex. pä arbetsplatsen, i skolan eller i hemmet. Vid frigång, som ligger närmast i jämförelse, finns normalt flera personer (frigångsansvariga, kontaktmän och frivårdens tjänstemän) som har ansvar för både stöd och kontroll av frigångaren.

Styrelsen föreslär däremot en ändring i 13 § häkleslagen, som ökar möjlighetema för häklesföreslåndarna att medge vistelse utanför förvaringslokalen. En sådan ändring skulle ge kriminalvården bättre möjlighet att förbereda häktade, som kommer att friges direkt från häktet, för frigivningen. Om den av frivårdskommittén föreslagna påföljden villkorligt fängelse införs skulle ett förberedelsearbete inför en eventuell kontraklsvård kunna undertätlas. Ändringen skulle även medföra ökade möjligheter all minska skadeverkningarna för dem som är häktade under lång tid.

Brottsförebyggande rådet: Se under avsnittet Rannsakningsövervakning.

RRV: RRV ställer sig tveksamt till förslaget om naUhäkte. Natthäkte kan enligt RRVs bedömning Ullämpas i ett ytterst litet antal fall. Som utredaren berör kan natlhäkte även komma att tillämpas i svårbedömda fall och då medföra all användningen av tvångsmedel ökar.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Se under avsnittet Rannsakningsövervakning.

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Natlhäkte måste bygga på fömtsättningen att den häktade har en välordnad socialmiljö under dagtid. Del är dock - tyvärr - polismyndighetens erfarenhet alt sä är normalt icke fallet. InsUtutet torde bli ganska sparsamt använt och innebär därför troligen inga negaUva effekter för polisens arbete.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisstyrelse: Förslaget om "nalthäkle" 303

innebär, som utredningsmannen framhåller, en nyanserad övergång mellan Prop. 1986/87:112 häktning och alternativ till häktning och synes vara värt att pröva, t. ex. i de fall då ingen påtaglig flykt-, kollusions- eller flyklfara kan påvisas, men där obligatorisk häktning ändock skall ske. Polismyndigheten fömtsätter att arbetsgivaren hålles informerad om den häktades situation.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Pohsmyndigheten är tveksam till att införa natthäkte. Många av förmögenhetsbrolten utförs numera pä dagen. När det är möjligt bör reseförbud eller anmälningsplikt användas i stället för natlhäkte.

Riksdagens ombudmän: Se under avsnittet Rannsakningsövervakning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Se under avsnitt 5 Rannsakningsövervakning.

Sveriges advokatsamfund: Se under avsnitt 5 Rannsakningsövervakning.

Föreningen Sveriges åklagare: Förslaget som går ut på att en häktad av domstolen eller av åklagaren skall medges rätt alt under vissa tider få vistas utanför häktet i kombination med föreskrifter om anmälningsskyldighet eller andra villkor avstyrks . Den som är häktad på grund av kollusionsfara eller risk för flykt kan sällan eller aldrig ges rätt att lämna häktet. Den som är häktad på recidivgmnd har som regel gjort sig skyldig Ull brott som riktal sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottslighet som är av stor omfattning. Denna kategori är enligt föreningens mening oftast benägen att begå brott under alla tider av dygnet.

Svenska polisförbundet: Beträffande begreppet natlhäkte delar vi inte den uppfattningen som framförs att personer som blir häktade på gmnd av recidivfara skulle vara mest brotlsaktiva under kvällar och nätter. De exempel som redovisas i avsnillet om hur personer med frigivningspermis-sion sköter sig ser vi mer som ett resultat av att övervakningen inte fungerat nattetid.

Natthäkte bör av de skäl vi anfört ovan inte införas som ett begrepp. Dessutom kan vi inte acceptera att den pågående utredningen för sädana personer regelmässigt ska skötas utanför ordinarie arbetstid. Misstänkta som inte är frihetsberövade får i stor utsträckning finna sig i att kallas Ull förhör under kontorslid. Motsvarande måste naturligtvis gälla för dem som är villkorligt häktade.

Nämndemännens riksförbund: Se under avsnitt 5 Rannsakningsöver
vakning.
Svenska Röda korset: Se under avsnitt 5 Rannsakningsövervakning.
LO: När det gäller natlhäkte föreslår utredningen alt häktad person skall
under tiden få vistas utanför häktet. Enligt LOs uppfattning föreligger del
stor risk alt en sådan lagstiftning medför all socialt väletablerade personer
misstänkta för t. ex. ekonomisk brottslighet skulle komma i åtnjutande av
denna häktningsform, medan personer som saknar arbete och bostad ald
rig skulle kunna komma ifråga för delta. En sådan ordning har karaktären
av klasslagstiftning. LO avstyrker således förslaget om nalthäkle.
JUSEK: Se under avsnitt 5 Rannsakningsövervakning.
Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Utredarens 304

argumentering för "natlhäkte" har inte övertygat avdelningen om att Prop. 1986/87:112 härigenom skulle skapas en i praktiken tillräckligt ofta användbar tvångsmedelsform. Förslaget i denna del avstyrkes därför.

7 Reseförbud - anmälningsskyldighet

JK: Reseförbud - anmälningsskyldighet bör finnas kvar i dess nuvarande form och utgör ytterligare ett skäl mot att införa institutet med rannsakningsövervakning.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Beträffande frihetsinskränkningar i övrigt har utredningen föreslagit en viss uppspaltning av nu gällande regler om reseförbud, men då det i sak icke innehåller något nytt finns ej skäl att här ingå på detta.

Södra Roslags tingsrätt: Det bästa sättet att nedbringa antalet häktningar är att tillskapa effektiva och realisUska alternativ till häktningen. Redan idag tillämpas enligt vår erfarenhet reseförbud och/eller anmälningsskyldighet i ett icke ringa antal fall. Dessa alternativ har också kommit Ull flitigare användning på senare år och vi anser aft del finns utrymme för en viss ökning. Utredningsmannen har framhållit häklningssubslitutens karaktär av en form av villkorlig häktning. Vi anser alt detta bör komma till uttryck direkt i lagtexten. Vi föreslår därför att 25 kap. erhåller mbriken "Villkorlig häktning" samt att 24 kap. 3 § sista stycket formuleras om i enlighet härmed. Begreppet "villkorlig häktning" visar direkt vad del är frågan om och sambandet med häktningen framhävs, bl.a. på det viset att äventyret för åsidosättande av ett villkor är häktning.

Göteborgs tingsrätt: Förslaget att reseförbud skulle tillgripas vid kollusionsfara framstår som än mer verklighetsfrämmande än tanken att rannsakningsövervakning då skulle vara till nytta.

8 Häktning på nya grunder - talan mot häktningsskäl

RÅ: Utredningen har övervägt men avvisat tanken på att införa en särskild
regel som medger att åklagaren för talan mot skälen för ett häktningsbeslut
eller alt den som är häktad förklaras häktad på annan gmnd. Även om
behovet av en sådan regel minskat sedan det genom rättsfallet NJA 1983 s.
894 blivit klart att "utbyte" kan ske i fråga om den brottslighet som en
häktning avser finns det enligt min mening ändå skäl för en lagändring.
Som utredningen framhållit torde nämligen en talan om ändring enbart
beträffande en särskild häktningsgmnd (t.ex. kollusionsfara) inte tas upp
Ull prövning (jfr NJA 1980 s. 444). Detta medför, med hänsyn Ull de av
utredningen exemplifierade rättsverkningar som kan vara knutna till sär
skild häktningsgmnd, risk för att allvarliga olägenheter från utrednings-
och effektivitetssynpunkt kan uppkomma.
Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Del finns i vissa situationer ett 305

20 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

klart behov av alt kunna meddela restriktioner även för den som inte Prop. 1986/87:112

häktats på gmnd av kollusionsfara. Sådan fara kan uppkomma under en

pågående utredning. - Jag delar utredningens uppfattning, att talan inte

ska föras mot skälen för en häktning och jag delar dess uppfattning att en

fömtsättning för sådan talan är en ändring av rättegångsbalken. Sådan

ändring behöver emellertid inte ske för att ge åklagaren möjligheten alt

meddela restriktioner. Reglerna härom är inte rättegångsbalkens. Del vore

rationellt alt ge åklagaren den här befogenheten.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten har inget att erinra mot förslaget.

Riksdagens ombudmän: Jag har inte något att tillägga till vad utredaren har anfört i delta avsnitt.

Sveriges domareförbund: Utredaren har berört vissa frågor om möjlighet Ull häktning pä nya gmnder och om möjlighet för åklagare all få frågan om häktningsgmnder prövad i högre rätt och har uttalat att en särskild regel för de avsedda fallen inte är tillräckligt uttalad för all en särreglering bör införas. Som utredaren påpekat är vissa rättsverkningar knutna till häktningsskäl, t. ex. restriktioner för den häktade att la kontakt med utomstående, brevcensur. Förbundet anser att när nu hela häklningslagslift-ningen tas upp till omprövning även de frågor som berörs i delta avsnitt inte bör lämnas oreglerade.

9 Organisatoriska frågor - kostnadsfrågor

JK: Del kan finnas skäl att överväga om inte hovrätt vid prövning av en där uppkommen fråga om häktning skulle vara domför med två ledamöter, varav en ordinarie. En sådan domförhetsregel borde göra det avsevärt lättare att organisera den jourverksamhet som framtvingas av de föreslagna reglerna.

RÅ: Ett genomförande av förslaget till kortare frister och därmed sammanhängande förfaranderegler kommer att kräva omfattande administrativa reformer inom hela rättsväsendel. Inte bara åklagar- och polisväsendena kommer att beröras utan också de allmänna domstolarna och i viss mån kriminalvården. Stora krav kommer att ställas på advokatkåren. Vid sidan av dessa mera centrala funktioner torde, för att nämna endast ett par lösryckta exempel, den snabbare handläggningen av utredningarna ställa stora krav på organ som statens kriminaltekniska laboratorium, rättsläkar-organisationen m fl.

Utredningen har pä ett utomordentligt knapphändigt sätt behandlat de organisatoriska frågorna och därmed sammanhängande resursproblem. Jag finner det inte meningsfullt att på det föreliggande underlaget närmare gå in på dessa frågor.

Underhand har jag inhämtat all åklagarkommittén kommer att ta upp de
aktuella följdfrågorna till behandling. Enligt min mening kan del ifrågasät
tas om denna lösning är den bästa med hänsyn till de återverkningar av
organisatorisk art som reformen måste fä långt utanför åklagarväsendet.
För alt de hithörande frågorna skall kunna genomlysas i hela sin vidd kan 306

del vara befogat all bereda dem i en särskild organisationsutredning med Prop. 1986/87:112 bredare sammansättning.

Oavsett hur det fortsatta utredningsarbetet sker är det utomordentligt angeläget alt de hithörande frågorna får sin lösning i god tid före ett ikraftträdande av reformen. För åklagarväsendets del kommer denna att kräva omfattande förberedelser bl. a. för samordning med polisen, de allmänna domstolarna, advokaterna m.fl. Särskilda informations- och utbildningsinsatser torde bli erforderliga osv. Allt detta förutsätter förutom alt de organisatoriska och resursmässiga frågorna förberetts väl också en god marginal mellan antagandet av nya bestämmelser på området och ikraftträdandet.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Den korta ulredningsUd som enligt förslaget står åklagaren till buds måste kunna utnyttjas effektivt. Detta ställer stora krav på polisens utredningsavdelningar. Jag delar utredarens på sid 176 framförda uppfattning, alt "del kommer alt i störte utsträckning än idag bli nödvändigt att bedriva utredningar under icke- konlorsUd, fram för allt under lördagar och söndagar". Likaså delar jag den på sid 178 anförda slutsatsen, att bl.a. de kortare fristerna ställer "störte krav pä aktivitet hos åklagama under beredskapstjänstgöringen". Det torde bli nödvändigt all åklagarens beredskapstjänst förlägges i direkt anslutning till kriminalpolisens lokaler och att minst en åklagare samtidigt har s.k. bakjour för all rycka in om beredskapsåklagaren blir upptagen av komplicerade fömndersökningar och av häktningsförhandlingar.

Genomförs utredarens förslag, kommer det att orsaka staten väsentligt ökade kostnader. Domare, åklagare och poliser måste utföra kvalificerat arbete under lördag - söndag och de två senare gmpperna även under kvälls- och nattetid.

Om förslaget skall genomföras, måste planeringsarbetet inledas i god tid.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: I Peter Nobels kostnadsberäkning saknas uppgift om de kostnadsfördyringar som kan bli aktuella genom försvararbyten samt för själva "jourhållningen". Sådana kostnader måste även las med i kostnadskalkylen vid ändrade regler.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: Utredaren har uttalat all per
sonella tvångsmedel, som innebär frihetsberövande skall utnyttjas med
mycket stor försiktighet och att fömtsättningama för att tillgripa tvångs
medlen skall begränsas så mycket som möjligt utan att rimliga krav på
effektivitet eftersatts. Ingen kan ha något att invända mot detta. Enligt min
erfarenhet hanterar åklagama tvångsmedlen med återhållsamhet. 1 utred
ningen redovisad statistik tyder också på detta. Några väsentliga anmärk
ningar mot här rådande förhållanden kan ej framställas. För uppfyllande av
Europakonventionens krav måste ändå de föreslagna lagändringama gö
ras. Enligt min uppfattning underskattar utredaren de praktiska svårighe
ter, som blir en följd av de förkortade frisltidema. De kalkyler, som
utredaren redovisar, enligt vilka förslaget skulle kunna genomföras utan
ökade kostnader totalt sett för det allmänna verkar föga övertygande eller
realistiska. Den s.k. söndagsregeln blir ej tillämplig i framUden. För att
kunna handlägga ärenden med frihetsberövanden med den skyndsamhet, 307

som krävs enligt förslaget, måste polisens utredningsresurser avsevärt Prop. 1986/87:112 förstärkas inte minst under veckoslut och helger. Det blir nödvändigt i de flesta distrikt att ha kriminalpolismän i tjänst dygnet om. Beredskapsåklagaren blir tvungen agera mer aktivt, närvara vid förhör både inom beredskapsområdet och utom på platser där någon misstänkt gripits; häktningsförhandlingar under helger kan förekomma; för varje region måste någon form av s.k. bakjour för beredskapsåklagaren ordnas. Del är ogörligt bedöma i vad mån den ökade arbetsbördan på beredskapsåklagarna kommer att påverka deras arbetssituation i övrigt. Del är möjligt alt en resursförstärkning för åklagarväsendet blir nödvändig. Förslaget fömtsätter alt domstolar håller beredskap och att advokater ingår i ett joursystem. Tolkmedverkan är ofta nödvändig under utredningen, vilket fömtsätter någon form av tolkberedskap. De föreslagna lagändringarna kommer att skapa mycket stora problem för framförallt polis och åklagare. Det finns anledning befara att de kommer att försämra effektiviteten i brottsbekämpningen. Förändringarna torde bli avsevärt mer kostnadskrävande än utredaren antagit.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Konsekvenser för polis och åklagare

Den kortare tid, som nu kommer alt stå till förfogande för utredning efter ett gripande gör det nödvändigt att kriminalpolisens beredskaps- eller jourverksamhet byggs ut. Det måste allUd finnas utredningsresurser tillgängliga.

Med hänsyn Ull min inställning till utredningsförslaget om ett allmänt häktningsforum menar jag, att del inte finns något egentligt behov av åklagare i bakjour. Visserligen kommer beredskapsåklagare då och då nödgas inställa sig under lördags- och söndagstid för häktningsförhandling, men hans resor för sådan inställelse begränsas till det egna beredskapsområdet. Han måste då kunna nås. Lämpligen bör mobil telefonutmstning anskaffas till honom.

Utredningens bedömning är, som det påpekas, endast ett räkneexempel. Jag har den uppfattningen att kostnaderna väsentligt kommer att överstiga de som skissats. Kostnadsökningen blir betydande.

Regionåklagarmyndigheten i Malmö: Den föreslagna nyordningen kommer att få stora konsekvenser för beredskapsåklagarna men även i vissa fall för övriga åklagare, som bl. a. kan tvingas resa till annan ort i landet för att leda fömndersökning och hålla häktningsförhandling. Jag utgår från att dessa frågor kommer att bli föremål för ytterligare överväganden, varför jag inte tar upp frågeställningarna i detta sammanhang.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Trots att förslaget i aktuell
del (avsnitt 11.6) Ullstyrkes måste följande enligt min mening påpekas. Den
kortade tidsfristen kommer att medföra märkbart ökade svårigheter att i
Ud få fram handlingar i ärendena. Risken att många häktningsförhandlingar
kommer att få genomföras utan tillgång till skriftligt underlag är stor. I
många fall kan detta eventuellt uppvägas av att utredningsmannen biträder
vid häktningsförhandlingen. Då emellertid föreliggande förslag till ändring
av bestämmelsema om tvångsmedel fömtom att det innebär en påtagligt 308

pressad handläggningslakl, även medför all personutredningen kommer Prop. 1986/87:112 att la mer tid än idag, kommer polisens resurser alt belastas och splittras i sådan utsträckning att del speciellt utanför ordinarie kontorslid kan bli omöjligt för utredningsmannen alt deltaga vid en häktningsförhandling. Nämnda ökning av lidsåtgången för personutredning kommer naturligtvis även att påverka omfattningen - och därigenom kvaliteten - av det brottsutredande arbetet. Det synes mig omöjligt att upprätthålla ens dagens standard utan att polisens resurser påtagligt ökas. Utredningens uppskattning av kostnadsökningarna för polisväsendet Ull 3 mkr är ej realis-Usk.

De ökade kraven på personutredningar och de kortade tidsfristerna kommer sannolikt all i förlängningen medföra att de sociala myndigheterna tvingas utöka eller inrätta jourverksamhet. Detta medför självfallet kostnadsökningar.

De kortare fristerna innebär även en avsevärt ökad belastning på åkla-garorganisalionen och domstolarna. Beredskapen måste avse både ordinarie och ickeordinarie arbetsUd. Den ökade tjänstgöringen under icke kontorslid vid beredskapen kommer att medföra ökad lidskompensation för berörd personal. Vidare kommer sannolikt antalet beredskapsperioder för varje åklagare alt öka. För att under nämnda omständigheter kunna upprätthålla i vart fall nuvarande standard på del övriga arbetet erfordras Ullskott av personal. Hur stora dessa blir och vilka de slutliga kostnaderna därför blir kan inte avgöras förtån ett förslag om beredskapens organisation presenteras, men utredningens uppskattning Ull 3 mkr för åklagarväsendet och 2 mkr för tingsrätterna är uppenbarligen ej realisUsk.

Förslagen kan vidare komma att medföra en viss beredskap för tolkar med därå följande kostnadsökningar.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredningens beräkningar i kostnadshänseende är myckel optimisUska. Kostnadsökningen torde bli avsevärt större. Sä synes resekostnader endast ha beräknats för vid domstol anställd personal med reglerad arbetstid. Jag har vidare påpekat (4.6 i remissammanställningen) att kriminalvårdens nuvarande transportsystem mellan olika orter i landet icke kan kvarstå. Jag erinrar även om de kostnader som måste uppstå av skäl som angivits under avsnitt 11.1. (4.1 i remissammanställningen).

Vid beräkningen av antalet veckoslutsförhandlingar — här bortses från de tre storstadsdislrikten — kan man inte ta ett genomsnitt av ett per vecka. Uppenbarligen kommer flera sådana förhandlingar att förekomma i vissa av de distrikt, som ingår i Stockholms län, och i de distrikt, som omfattar större städer. Verkligheten följer inte heller ett statistiskt medeltal. På tider, som inte kan fömtses, kommer antalet veckoslulsförhandling-ar att vara stort, under andra perioder alt vara sällsynta. Enligt förslaget måste ju dessutom förhandling hällas, när åklagaren vill frige häktad.

I avsnitt 11.1 (4.1 i remissammanställningen) har jag påpekat alt den i
14.5 angivna tiden för domstolarnas beredskap är otillräcklig. Även om ett
anhållande skett på fredags- eller lördagskvällen är sannolikheten för att
utredningen klockan 11.45 kommit så långt, att åklagaren kan fatta beslut
om häklningsanmälan, icke stor, om reglerna om natlvila m.m. skall 309

upprätthållas. Praktiken talar för alt om någon lidsbegränsning av domslo- Prop. 1986/87:112

lamas beredskap skall ske, denna förlägges till eftermiddagen, förslagsvis

15.00-18.00.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: När det slutligen gäller konsekvenserna av de kortare lidsfristerna för åklagarväsendets del är det uppenbart att större krav på aktivitet kommer att ställas på åklagarna både under beredskapstjänstgöring och på vanlig kontorstid. När del gäller landsortsförhållanden och vidsträckta beredskapsområden som t. ex. inom härvarande åklagarregion, där Gävleborgs län och Kopparbergs län utgör var sitt sådant område, måste man vidare utgå frän nödvändigheten av att bered-skapstjänslgöringen kompletteras med någon form av bakjour vid förhand-lingsinslälldser för den åklagare som har beredskapstjänslgöring vid tingsrätter långt borta frän vederbörandes tjänstgöringsort. Hur dessa och andra konsekvenser skall mätas ur kostnadssynpunkt och om utredningsmannens räkneexempel är hållbara är det svårt att bilda sig en någorlunda säker uppfattning om. Vad man däremot med säkerhet vet är att åklagar-personalens arbetsbörda pä de flesta orter är alltför tung redan i nuläget saml alt den kommer alt bli ännu tyngre genom den ökning av tidspressade förtursärenden som blir en ofrånkomlig följd av den nya ordningen. Av allt att döma kommer dessa förhållanden all påkalla betydande och kostnadskrävande förslärkningsinsalser från statsmakternas sida.

Regionåklagarmyndigheten i Härnösand: Sammanfattningsvis anser jag att de krav förslagen kan komma att ställa på åklagarväsendet bör kunna bemästras framför allt om synnerliga skäl för anstånd med häklningsanmälan i vissa fall till senast tredje dagen efter frihetsberövandet också under vanliga veckoslut får inrymma nödvändigt rådmm för kommunikation mellan berörda åklagare så att handläggningen av häktningsfrågorna på ett rimligt och praktiskt sätt kan fördelas mellan beredskapsåklagaren och berört distrikts ordinarie åklagare.

I annat fall torde en genomgripande ändring av vårt joursystem icke kunna undvikas med avsevärt ökad belastning för de beredskapsskyldiga åklagarna i regionen som följd.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Vad gäller de ekonomiska beräkningama framhåller utredningen att dessa skall läsas som räkneexempel och inte som en fakUsk kalkyl över förslagens konsekvenser. Utredningen har synbarligen insett att förslagens ekonomiska konsekvenser inte bara är svåra att överskåda, utan också alt mycket tyder på att förslagen kan bli utomordentligt kostsamma om de genomförs.

Redan vad gäller den av utredningen beräknade minskningen av antalet
frihetsberövanden finns det anledning all tvivla. Den starkt ökande brotts
ligheten och ökningen av antalet grova brott ger knappast skäl för anlagan
de om ett minskal antal frihetsberövanden. Därmed faller enligt min me
ning också följdberäkningarna över besparingar till följd av minskad be
läggning vid anstalter och häkten. De nya reglerna torde emellertid under
alla förhållanden leda Ull en väsenUig ökning av antalet häktningsförhand
lingar, inte minst i storstadsdislrikten. Kostnaderna för ökade polisinsatser
saml för åklagare och domstolspersonal torde härvid bli avsevärda. Jag är
vidare av den uppfattningen att den på stalisUk grundade uppfattningen om 310

antalet s.k. helgförhandlingar är alltför opUmisUsk. Såväl kostnaderna Prop. 1986/87:112 avseende övertid för polis och viss domstolspersonal som de slutliga kostnaderna för kompensation vad gäller åklagare och domare torde med de nya reglerna bli stora. För storstadsdistrikten framstår det.som uppenbart att fler åklagare måste tas i anspråk under varje beredskapsperiod och att beredskapsljänslen får karaktär av jourtjänsl. Det ligger i öppen dag all kompensation, oavsett i vilken form denna skall lämnas, kommer alt krävas i betydligt större utsträckning än f.n. I detta sammanhang vill jag anmärka att utredningens förslag (sid 179) att begränsa domstolens beredskap Ull tvä timmar knappast kan vara förenligt med de korta lidsfrister och del krav på snabb handläggning som de föreslagna reglerna innebär. Del finns därför anledning att domstolen får acceptera en beredskap som omfattar störte delen av dygnet.

Vad gäller utredningens syn på förslagens konsekvenser i övrigt kan konstateras alt den beräknade kostnaden för övervakare vid rannsakningsövervakning ter sig orealistiskt låg. Slutligen framstår de uppskattade kostnaderna för en advokaljour som alltför låga.

Åklagarmyndigheten i Danderyds åklagardistrikt: De föreslagna ändringarna kommer alt innebära betydande förändringar av åklagararbetel. Framför allt kommer de att innebära ändringar av beredskapsljänslgöring-en under veckoslut och helger, eftersom beredskapsåklagaren då skall göra anmälningar till rätlen om häktningar och i en inte obetydlig omfattning inställa sig vid domstolar för häktningsförhandlingar.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Inledningsvis har jag antytt att utredningen icke går att genomföra utan omfattande ändringar av nuvarande tjänstgörings- och personalförhållanden. För att klara förslaget måste en kraftig omprioritering av resurserna ske och utan någon anvisning om detta är det svårt att komma med någon positiv kritik.

Åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt: 1 Huddinge åklagardistrikt med nio distriktsåklagare och fyra åklagare som förstärkningspersonal kommer arbetsbördan att öka betydligt. 800-900 personer anhölls årligen och av dessa begärs omkring fyrtio procent häktade.

Under helger måste därför tvä åklagare vara i tjänst som jouräklagare; en för att fatta anhållningsbeslut och en för att tjänstgöra som åklagare i tingsrätten i samband med häktningsförhandlingar.

Jag utgår från att detta kommer alt medföra att ytterligare åklagartjäns-ter tillföres myndigheten, alt åklagarnas löner kommer alt höjas, och att kompensationen för jourtjänslgöring i form av lediga dagar ses över för i åklagarna positiv riktning.

Ett särskilt mm skall finnas disponibelt vid varje polismyndighet för jouräklagaren.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: För närvarande är åklagar
na indelade i beredskapsområden omfattande flera åklagardistrikt. Om
åklagarna tvingas delta i förundersökningen på ett mer aktivt sätt och ställa
upp vid häktningsförhandlingar under jourtid kommer nuvarande jourom
råden troligen inte att kunna behållas i framliden. Del stöter på en mängd
praktiska problem om åklagaren skall röra sig över större geografiska
områden. Under den tid som åklagaren är på resande fot eller upptagen 311

med häktningsförhandling är han inte tillgänglig för nya beslut rörande Prop. 1986/87:112 misstänkta i andra mål. I framtiden kommer detta sannolikt leda Ull att varje distrikt utgör ett jourområde. Ett system med regionala häktningsdomstolar framstår mot bakgmnd av vad som ovan anförts som mindre lämpligt.

Angående försvararfrågan bör anmärkas alt det kommer all krävas ett mycket stort antal advokater i ett joursystem då medmisstänkla i samma mål i de allra flesta fall måste fä varsin försvarare förordnad.

Åklagarmyndigheten i Södertälje åklagardistrikt: Vissa icke oväsentliga praktiska problem är enligt vårt bedömande förenade med genomförandet, t.ex. hur åklagamas jourtjänstgöring därefter skall fullgöras. Dessa problem saknas dock anledning att här närmare beröra.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: I fråga om de frister som nu diskuteras kan också anmärkas att det inom vår region torde bli nödvändigt att återgå till ett system med mer begränsade jourområden.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Beträffande det praktiska genomförandet av förslaget bör sägas att bakjour för tjänstefri åklagare på ort, där misstänkt gripits och där häktningsförhandling sker enligt de ändrade fommreglema inte rimligen kan genomföras. Den mest realistiska lösningen torde vara att beredskapsåklagaren alllid uppträder vid häktning under helgledighet, oberoende var förhandUngen äger mm inom beredskapsområdel.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Avslutningsvis önskar jag framhålla, att de föreslagna ändringama kommer alt medföra konsekvenser utöver de ekonomiska. Jag tror inte att rättssäkerheten kommer alt förbättras och det finns stor risk för att antalet uppklarade brott kraftigt sjunker om inte polis och åklagare ges utomordentliga resursökningar. Dessutom kommer de berörda yrkena polis, åklagare, domare och advokater alt bli mindre attraktiva både ur rekryteringssynpunkt och för de nu yrkesverksamma, om ej kompensation för natt- och helgarbete kan lämnas på ett godtagbart sätt. Vad särskilt gäller åklagarna kan ändringarna även komma att innebära alt radikala förändringar måste ske vad gäller utformningen av åklagardislriktens och beredskapsområdenas storlek. De senare bör döpas om till jourområden, då ett joursystem måste inrättas i stället för nuvarande beredskap. Ett stort antal biltelefoner måste anskaffas, då arbetssättet måste ändras från ett telefonsvarande hemma Ull ett ytterst akUvt deltagande i fömndersökningama — vilket ju är positivt - och de personsökare, som nu används, blir helt otillräckliga. Ändringar kan även tänkas vara behövliga vad gäller arbetsordningar, då det i vissa distrikt kan vara nödvändigt att jouråklagare handlägger huvudparten av mål med anhållna fram till häktningen, varefter loltning sker.

Slutligen vill jag framhålla att man på ansvarigt håll måste tänka om och sluta spara på områden som gäller rättssäkerhet och brottsbekämpning.

Åklagarmyndigheten i Köpings åklagardistrikt: Utredningen har fömt-
sett krav på ökad akUvitet hos åklagama under beredskapstjänstgöringen,
som kan leda Ull att denna tjänstgöring får förläggas i direkt anslutning Ull
kriminalpolisens lokaler åtminstone i vad gäller de tre storstadsdislrikten.
När det gäller landsortsdistriklen torde antalet störningar för åklagare i 312

beredskap komma aU öka avsevärt, vilket innebär ökade påfrestningar Prop. 1986/87:112 även för övriga medlemmar av åklagarens familj, om beredskapstjänsten skall fullgöras i bostaden. Det synes därför lämpligast att beredskapstjänstgöringen åtminstone under tiden kl 22.00 - 06.00 föriägges i anslutning till kriminalpolisens lokaler även i landsortsdistrikten.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: Samtliga åklagare ingående i joursystemet bör få använda egen bil vid tjänsteresor i samband med jourtjänstens fullgörande. Vidare bör en expenskassa finnas tillgänglig för kostnaders bestridande i tjänsten för jouräklagare.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Utredaren har försökt göra en beräkning av kostnaderna för en reform enligt utredningsförslaget. Han har kommit fram till att saldol skulle bli plus minus noll. Enligt min bedömning är han alldeles för optimistisk på denna punkt. Ska vi inte ge mer eller mindre avkall på effektiviteten i brottsbekämpningen måste en ändring enligt förslaget kräva avsevärda resursförstärkningar hos berörda samhällsorgan. Delta måste kosta pengar till betydande belopp.

Vad skulle man då vinna totalt sett om utredningsförslaget genomföres? Som jag ser det skulle den enda "vinslen" vara aU man tillgodoser Europakonventionens krav all en frihetsberövad person får möta en domare kanske något tidigare än i vissa fall idag. Alla övriga effekter måste bokföras på minussidan. Polis, åklagare, försvarare och domare får med de avkortade lidsfristerna olillförliUigare material all arbeta med. Domstolarna måste besluta om häktning på bristfälligt underlag. Antingen häktas då inte den misstänkte till men för brottsbekämpningen och samhällsskyddet. Eller också blir han häktad på bristfälligt underiag Ull men för honom själv. Och ändå kostar allt detta stora pengar. Varför inte behålla ett väl inarbetat och fungerande syslem, måhända med smärre justeringar inom ramen för gällande bestämmelser. Detta var väl också den urspmngliga avsikten då utredningsdirektiven gavs. Men målen mot Sverige i Strasbourg ställde begreppen pä huvudet.

Internationella konventioner kan nog vara bra i många fall. Och det slår ju varie enskilt land fritt att ansluta sig eller ej. På samma sätt måste det väl slå ett land fritt att säga upp sin anslutning. Har man på allvar övervägt den möjligheten i detta fall?

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Då del gäller jourtjänstgöring i domstolarna talar utredningsmannen endast om behovet av dömande personal och expeditionsvakt. Det torde emellertid vara nödvändigt att ha Ullgång även Ull kanslipersonal för expediering av beslut och annan service som kan behövas i sammanhanget. Skyldigheten aU avgöra häktningsfrågor under icke ordinarie arbetstid kommer naturiigtvis aft medföra praktiska och organisatoriska svårigheter. Man måste också vara införstådd med att reformen kommer att medföra ekonomiska konsekvenser och samtidigt la i anspråk en icke ringa del av de krympande resurser som slår Ull förfogande.

Stockholms tingsrätt: De föreslagna reglerna kommer med all sannolik
het alt innebära merarbete för domstolarna. Redan möjligheten aft häkta
pä skälig misstanke, dvs. utredningshäktning, som i och för sig är en
nödvändig följd av de korta fristema, medför ett ökat antal häktningsan- 313

målningar och även fler häktningsförhandlingar. Också omprövningen av Prop. 1986/87:112 häklningsfrågan enligt 24 kap. 18 § förslaget till ändrad lydelse av RB ger en ökning. Härtill kommer att föreskriften om ny förhandling i häklningsfrågan med högst två veckors mellanmm sådan den kommit Ull uttryck i 24 kap. 16 § verkar i samma riktning. Att närmare ange hur stor ökningen av antalet häktningsförhandlingar kommer alt bli är omöjlig men man får räkna med att anmälningar om häktning på skälig misstanke mänga gånger kommer att göras i fall, där enligt nuvarande regler anhållande skett men någon häklningsframslällning aldrig kommer till stånd därför att skäl för häktning fallit bort under anhällningstiden. Ytterst torde det ökade antalet häktningsförhandlingar få negativa konsekvenser när det gäller tid för handläggning och avgörande av fria mål. I sammanhanget kan nämnas, att enligt statistik som tingsrätten erhållit från riksåklagaren gjordes 1984 i Stockholm 4 077 anhållanden och ingavs till Stockholms tingsrätt 1 246 häklningsframställningar. Under de tre första kvartalen 1985 ingavs till tingsrätten I 064 framställningar om häktning och prognosen för hela året pekar mot drygt 1 400.

De korta fristema och inte minst institutet utredningshäktning kommer också att många gånger ställa störte krav på protokollföringen vid häktningsförhandlingen. Utredningen vid förhandlingen torde inte sällan bli knapp och okontrollerad och häktningspromemorioma mer summariska än i dag. Med ytterst kortfattade promemorior reduceras möjligheten all i protokollet hänvisa till promemorian och protokollföraren tvingas att skriva utförligare.

Den viktigaste följden av utredningsmannens förslag för domstolarnas del är dock nödvändigheten att kunna hålla förhandhngar under veckoslut och helger. Förslaget fömtsätter någon form av joursyslem. Även om antalet anhållanden i Stockholm och därmed också antalet häktningsanmälningar kanske kan motivera ett joursystem för enbart tingsrättens vidkommande torde del ligga närmast till hands att tänka sig en "domarjour" för hela Stockholmsområdet. Vid den närmare utformningen av domarjouren bör den ordning som förekommer i Danmark kunna tjäna som förebild. Ett praktiskt spörsmål blir hur lokal- och bevakningsfrågoma lämpligen bör lösas. Enligt tingsrättens mening synes det mest ändamålsenligt all de förhandlingar, som blir nödvändiga, hålls på häktet dvs. för Stockholmsregionens del på Kronoberg. Här finns uppvärmda lokaler, vaktpersonal osv. Att hålla förhandlingarna i tingsrättens lokaler kan av praktiska skäl inte komma i fråga.

Ytterligare en konsekvens av förslaget med kortare frister är alt offentlig
försvarare kan behöva engageras på ett tidigare stadium än i dag och alt
man måste se till att försvarare också finns att tillgå i samband med
veckoslut och helger. En annan följd som den föreslagna ordningen kan
medföra är att den misstänkte då inte får den försvarare som han i första
hand önskar. Utredningsmannen förordar någon form av joursystem hos
försvararkåren och advokaten Peter Nobel har i en bilaga till betänkandet
närmare utvecklat hur ett syslem med advokaljour kan utformas. Enligt
Ungsrättens mening för Nobels tankar väl långt; bl.a. medför de alt en
jouradvokat kan behöva ersättas med en annan jouradvokat (betänkandet 314

s. 209). Tingsrätten tror för sin del att frågan kan lösas pä ett smidigare Prop. 1986/87:112 sätt. I likhet med utredningsmannen anser tingsrätten all ett joursystem kan tillskapas inom ramen för gällande regler om offentlig försvarare, lät vara med utökade möjligheter Ull försvararbyte. En uppgift för "jourdomaren" blir då, vid sidan av alt hålla häktningsförhandlingar, all förordna offentlig försvarare för den misstänkte. I Stockholmsområdet torde det inte föreligga några svårigheter att få advokater, som är intresserade av alt ställa upp också under icke kontorstid. Tingsrätten vågar också pä goda grunder utgå från, att den som förordnals Ull offentlig försvarare under anhällningstiden eller till häktningsförhandlingen som regel också kommer att kvarstå som försvarare under målets fortsatta handläggning. Slutligen bör framhållas att åklagare med de korta lidsfristerna får ett särskilt ansvar att noga beakta eventuella säkerhetsfrågor i samband med häktningsförhandlingen.

Södra Roslags tingsrätt: Häktningsbestyren utgör inte någon mera be
tungande del av vårt arbete. År 1984 kom del in 100 häklningsframställ
ningar till tingsrätten, vilket motsvarar ca 80 häktningsförhandlingar. An
talet häktningar i år uppgår hittills till ca 50. Dessa fördelas jämt på nio
rotlar, varför varje rotel har ungefär en häktning varannan månad. Om man
utgår från utredningsmannens beräkningar på sid 261 f i betänkandet,
uppskattar vi alt högst 30 häktningsförhandlingar per år kommer alt beröra
veckoslut och helger. Då har vi inte tagit hänsyn till den minskning i antalet «

häktningar som kan väntas enligt förslaget, om recidivgmnden ändras. Vi förutser inte heller all den vidgade behörigheten enligt 19 kap. 12 § RB i förslaget kommer att fä någon större betydelse för vår del. Med utgångspunkt i dessa siffror anser vi att den beredskap som blir en följd av förslaget i första hand bör kunna upprätthållas inom tingsrätten. Vi utgår då från att kontakterna mellan tingsrätten och jourhavande åklagare skall kunna skötas per telefon av domare, notarier eller kontorspersonal saml alt det fätal häktningsförhandlingar som måste hällas utom ordinarie arbetstid normalt kan förläggas till polisslaUonen. Därigenom slipper man också kostnader och besvär med transporter och bevakning av den misstänkte på obekväm arbetstid, och Ungshusel skall inte behöva hållas öppet särskilt för en enstaka häktningsförhandling. Vi fömtsätter vidare all en sådan förenklad hantering låter sig förena med kravet på offenUighel vid domstolarna.

Omfattningen av beredskapen från domarpersonalens sida kommer alt
bli beroende av vilka domarinsatser som kommer att krävas utom normal
kontorstid vid sidan av den tid som åtgår för själva häktningsförhandling
en. Förslaget är otydligt på denna punkt. Sålunda skall enligt 24 kap. 17 § 2
stycket i lagförslaget ett häktningsbeslut omedelbart upphävas, när del inte
längre finns skäl för beslutet. Vid s.k.utredningsanhållande gäller idag att
anhållningsbeslutet kontinuerligt prövas av åklagaren. Denna prövning
kommer att flyttas över pä rätten, om förslaget om s. k. ulredningshäklning
enligt 24 kap. 1 § 3 stycket genomförs. Om häklningsskälet bortfaller
under icke-ordinarie arbetstid, krävs uppenbarligen att en behörig domare
finns tillgänglig för alt upphäva häktningsbeslutet (se sid 191 ö i belänkan
det). En begäran om upphävande av ett häktningsbeslut kan också komma 315

från den misstänkte, om nya förhållanden inträffat, och en sådan prövning Prop. 1986/87:112 skall ske omedelbart. I förslaget berörs inte frågan i vilken utsträckning beredskap måste finnas för beslut om upphävande av häktning. För att den misstänkte inte skall vara frihetsberövad under längre tid än nödvändigt måste man kanske kräva att domare finns tillgänglig inte bara under veckoslut och helger utan även efter den vanliga arbetstidens slut pä vardagar. Ett förtydligande på denna punkt är alltså nödvändig för att man skall kunna bedöma vilken domarberedskap som krävs. En länkbar lösning är alt jourhavande åklagare får befogenhet all besluta att frihetsberövandet ej längre skall beslå och den misstänkte frisläppas eller överföras Ull kriminalvården, om han är frihetsberövad på annan gmnd, även om det finns ett häktningsbeslut. Om klarhet kan vinnas på den punkten fömlser vi alt den nödvändiga beredskapen i första hand kan upprätthållas inom tingsrätten. Vi är medvetna om alt förhållandena kan vara annorlunda vid andra tingsrätter som är tyngre belastade med häktningar, och vi är inte främmande för all några tingsrätter kan behöva samarbeta med beredskapen. Storleken av domstolarnas beredskapsområden bör också anpassas Ull åklagarnas beredskapsområden. De mindre tingsrätterna måste kanske inordnas i större beredskapsområden, exempelvis länsvis. Vi har dock inget underlag för att bedöma hur delta skall ordnas i prakUken. En tumregel kan dock vara att 10 domare får bevaka ett område med ett beräknat antal av 100-150 häktningsframställningar per år. En stor del av beredskapen (mottagande av häktningsanmälan, kontakt med åklagare och försvarare, förberedelse för och efierarbele efter häktningsförhandling) bör kunna ombesöijas av notarier eller kontorspersonal. Vi vill framhålla att protokolleringen vid häktningsförhandlingen måste bli mer omfattande är f n., eftersom utskrivna häklningspromemorior och förhörsprotokoll normalt inte kommer alt finnas Ullgängliga vid häktningsförhandlingen.

En nödvändig fömtsättning för att en smidig domstolsberedskap skall
kunna upprätthållas är att ett system med jouradvokater kommer att infö
ras. Därvidlag kan de riktlinjer som Peter Nobel anvisat i bilaga 3 till
betänkandet vara vägledande. En väl fungerande advokatjour kommer att
tillgodose önskemålet om att försvararen kommer in på ett tidigare skede
av utredningen. Detta kan vara ägnat all påskynda fömndersökningen och
förbättra dess kvalitet, vilket kan antas minska behovet av häktningar och
förkorta Uderna för frihetsberövande överlag. Avkall får inte ges på nu
gällande kompetenskrav på försvarare, dvs. att även jourförsvararen nor
malt skall vara advokat. Vi fömlser att försvararbyte kommer att bli
vanligare med jouradvokaler, eftersom den önskade försvararen inte alltid
kan väntas ställa upp på kort varsel. Även om ett försvararbyte är förenat
med merkostnader, bör det tillåtas, när hindret för den önskade försvara
ren har upphört. Vi utgår från att bestämmelserna i 21 kap. 6 § RB inte
hindrar försvararbyten i sådant fall. Ett motivuttalande bör räcka för att
klargöra alt jourförsvararen skall kunna bytas ut mot annan försvarare, om
den misstänkte begär det. Utredningsmannen har uppskattat kostnadema
för advokaljouren till 2 milj kr. Vi anser att denna kostnad ligger i under
kant. Kostnadema för jouradvokalerna kommer att bli väsentligt högre.
Behovet av tolkservice under jourtid måste också uppmärksammas. 316

Vi har utgått frän att erforderlig domstolsberedskap skall kunna upprätt- Prop. 1986/87:112 hållas pä ett enklare sätt än vad utredningsmannen föreslagit, om hinder inte möter av hänsyn till offenUighelsprincipen. Kostnaderna kommer bl. a. att bero på hur personal med icke reglerad arbetstid skall kompenseras. Någon beredskap frän tingshuset skall inte behöva vara nödvändig enligt vår mening och häktningsförhandlingar kan i stor utsträckning hållas hos polisen. Detta kommer alt medföra vissa kostnadsbesparingar för transporter och bevakning.

Domstolsverket: Om förslaget att nedkorta fristerna vid anhållande och häktning genomförs blir det nödvändigt att tillskapa någon form av beredskapsorganisation så att domstolarna kan hålla förhandlingar under veckoslut och helger. Innan man kan komma fram till en lämplig form för en sådan beredskap måste ett flertal inte så enkla frågor lösas.

DV kan inte i detta remissyttrande lämna förslag på hur en beredskapsorganisation bör se ut. DV vill emellertid peka på ett par av de problem som måste lösas om del remitterade förslaget genomförs.

Som utredaren föreslagit bör sannolikt flera tingsrätter samarbeta inom ett beredskapsområde. Avgörande för vilka domstolar som skall ingå i ett beredskapsområde bör inte endast vara avstånden mellan de olika domstolama utan även sådana faktorer som antalet domare vid respektive domstol, äklagamas beredskapsorganisaUon, belägenheten av allmänna häkten osv. Det är möjligt att de häktningsförhandlingar som måste äga rum under veckoslut och helger i regel bör äga rum vid den domstol där den jourhavande domaren tjänstgör. Å andra sidan kan sådana situationer fömtses där det kanske vore bättre om rätten i varje särskilt fall överenskom med åklagaren om på vilken ort förhandlingen med minst olägenhet kan hållas. Av betydelse är även sådana till synes triviala frågor som att det vid varje domstol där det kan bli aktuellt alt hålla förhandling utanför ordinarie kontorslid, måste finnas en särskild beredskap för att t. ex. under vinterhalvåret höja den inomhustemperatur i lokalerna som annars är neddragen, låsa upp lokalerna osv. I norta Sverige kan särskilda problem fömtses med hänsyn till de långa avstånden. - Frågan om hur domstolarnas personal bör kompenseras för tjänstgöring under veckoslut och helger fordrar särskilda överväganden.

Enligt DVs uppfattning bör de organisatoriska frågorna bli föremål för en särskild utredning. DV utgår från att en sådan utredning får en bred sammansättning. Med hänsyn Ull det utredningsarbete som måste ske ifrågasätter DV om de föreslagna ändringarna kan genomföras före den 1 januari 1987.

När det slutligen gäller kostnadsfrågorna finns det för närvarande endast
små möjligheter att bedöma effekterna av utredningens olika förslag. Utre
daren har antagit att de kostnadsökningar som uppkommer till följd av i
första hand förslaget om en nedkortning av tidsfristerna kan kompenseras
genom besparingar på gmnd av färre och kortvarigare frihetsberövanden.
Med hänsyn bl. a. Ull att DV anser att utredningens förslag till skärpning av
häktningsfömtsättningarna vid recidivfara är alltför långtgående vill DV
ifrågasätta om frihetsberövandena kommer att kunna minskas i den an
tagna utsträckningen. 317

Beträffande tingsrätterna har utredaren räknat med aU förslagen skall Prop. 1986/87:112 medföra en årlig kostnadsökning på 3 milj. kronor. Innan de organisatoriska frågorna utretts närmare vill DV inte uttala sig om skäligheten av denna siffra.

RPS: Utredningen fömtsätter att man inför jour- och beredskapstjänslgöring vid tingsrätterna. Domstolama skall under helger kunna företa åtskilliga åtgärder i anslutning till användningen av tvångsmedel, såsom att förordna offentlig försvarare, la emot häktningsanmälan från åklagare och hålla häktningsförhandling. Även RPS anser att en viss sådan jour- och beredskapstjänslgöring blir nödvändig som en följd av att häktningsfris-lerna förkortas. Detta kommer dock att välla betydande ölägenheter och ta i anspråk stora resurser hos såväl domstolar som andra berörda myndigheter. Det finns därför skäl att överväga hur omfattningen av jour- och beredskapstjänstgöringen skall i görligaste mån kunna begränsas.

En sådan begränsning skulle kunna uppnås om man inom ramen för
fyradagarsfristen godtog att åklagaren i vissa fall dröjde till efter mellan-
kommande helg med all anmäla häktningsfrågan till domstol. Enligt försla
get till ny lydelse av 24 kap. 10 § rättegångsbalken skall åklagaren göra
sådan anmälan senast dagen efter gripandet eller, vid synnerliga skäl, inom
tre dagar därefter (dvs. på fjärde dagen). Utredningen synes mena att
mdlankommande helg inte är skäl för åklagaren alt dröja med anmälan
längre än till dagen efter gripandet (s. 145). Ståndpunkten har dock inte
närmare motiverats. Enligt RPS bör man överväga saken ytterligare. Om
en person exempelvis grips pä fredag eller lördag skall häktningsförhand
ling hållas senast på Usdag respektive onsdag. Dessa frister kan hållas även
om åklagaren dröjer Ull på måndag med att anmäla häktningsfrågan till
domstolen. Häktningsförhandlingar på helger skulle då endast behöva
komma i fråga vid långhelger samt då en misstänkt gripits tidigare under
veckan men häktningsförhandling av olika skäl inte hunnits med före
arbetstidens slut på fredag. I övrigt skulle domslolamas helgtjänstgöring i
stort sett kunna begränsas till att förordna offentlig försvarare, vilket
förmodligen skulle kunna skötas genom beredskapstjänstgöring i hemmet.
En förkortning av fristerna enligt utredningsförslaget kommer att medfö
ra betydande konsekvenser för inblandade myndigheter. Brottsutredning
måste i stöme utsträckning än hittills bedrivas på kvällar och helger. Detta
betyder visserligen mindre utredning på kontorstid. Totalt kan ändå utred
ningarna bli mera arbelskrävande med hänsyn till de praktiska svårigheter
na att bedriva utredning pä Uder, när människor, företag och myndigheter
är svåra att få kontakt med. Arbete på sådana tider kräver också särskilda
resurser till följd av t. ex. regler om kompensation för övertid och obekväm
arbetstid. En hel del resurser torde också komma att gå åt Ull resor och
transporter till och från de orter, där domstolsjour för Ullfället upprätthålls.
För att närmare beröra konsekvensema för polisväsendet kan till en
början sägas, all större polisdistrikt givelvis redan nu har en jourorganisa-
Uon för brottsutredningar. Jourrotel (motsv) finns för närvarande i Stock
holm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Uddevalla, Karlstad, Umeå, Mo
tala och Jönköping. I distrikt som inte har eller inrättar utredningsjour får
utredning utom kontorslid skötas av beredskapstjänstgörande personal. I 318

sju distrikt är dock kriminalpolispersonalen alltför fåtalig för att kunna Prop. 1986/87:112 upprätthålla en sammanhängande beredskap. Detta gäller polismyndigheterna i Arvidsjaur, Vilhelmina, Stomman, Malung, Sveg, Älmhull och Rättvik. För att få möjligheter till en sådan beredskap skulle dessa distrikt behöva tillföras 15 kriminalpoliser, vilka dock knappast behövs för kriminalpolistjänsten i övrigt i nämnda distrikt. 1 vissa distrikt kan en del utredningsverksamhet förmodligen skötas av vakthavande befäl inom ordningspolisen. I de nämnda sju små distrikten saknas dock dygnsläckning även när det gäller vakthavande befäl. Antagligen måste samordning mellan ordningspolis och kriminalpolis ske för att klara behövlig beredskap inom dessa polisdistrikt.

I betänkandet har beräknats att förkortningen av häklningsfristema kommer att medföra en kostnadsökning för poliser med 3 mkr, utgörande övertidsersättning för utredningsarbete utom kontorstid i distrikt ulan kriminaljour (s. 176). Dessa jourlösa distrikt svarar, som framgår av betänkandet, för omkring hälften av alla anhållanden eller ca 15 000 per år. Därav sker omkring en tredjedel eller ca 5 000 under helgerna. På dessa 5 000 anhållanden har utredningen beräknat sex timmar extra övertid vardera, vilket alltså ger en total kostnad av 3 mkr. Utredningen har emellertid inte tagit hänsyn till de 10 000 anhållanden per år, som de jourlösa distrikten redovisar under vardagar. Av dessa sker omkring 3 000 utom kontorstid. Vid sex timmars övertid även för dessa utredningar ökar kostnaderna redan av denna anledning med 1,8 mkr utöver vad utredningen beräknat.

Utan ytterligare undersökning kan man inte närmare bedöma personal-åtgång, kostnader och konsekvenser i övrigt för polisväsendet. RPS har beslutat all genomföra en sådan undersökning. Redan nu kan man dock, mot bakgrund av det tidigare anförda, slå fast alt brottsutredningarna naturligtvis kommer alt kunna genomföras även med förkortade häktnings-frister, men att detta kommer att kräva större resurser än utredningen har beräknat. Dessa resurser måste anUngen tillföras polisväsendet eller föras över från annan verksamhet inom polisen. I de minsta polisdistrikten kan de organisatoriska problemen bli svåra alt lösa på ett tillfredsställande sätt.

Här kan även påpekas att det sluUiga resultatet av de föreslagna förändringarna för polisens del även hänger samman med andra process- och straffrättsliga frågor, som inte är föremål för prövning i detta ärende. Ett exempel härpå är frågan om vilken myndighet som skall leda fömndersökningar, ett annat är de eventuella justeringar av straffskaloma som kan bli följden av fängelseslraffkommitténs arbete.

Kriminalvårdsstyrelsen: Utredningen pekar särskilt på svårigheten att
beräkna vilka besparingar som kan uppnås genom en kortare förvaringstid.
Enligt utredningen skulle, om förslagen genomförs, den genomsnittliga
beläggningen vid häktena minska med 160, samtidigt som beläggningen
kommer att öka vid kriminalvårdsanslallerna motsvarande 120 platser på
grund av reglema om avräkning av anhållnings- och häktningsUden. Även
om del, som utredningen påpekar, finns skäl till stor försiktighet har
styrelsen inga principiella invändningar mot sättet att beräkna den sam
manlagda besparingen vid häktena, vilken skulle uppgå till 20 Mkr. Styrel- 319

sen vill emellertid varna för en alltför stor optimism när det gäller både Prop. 1986/87:112 minskningen av medelbeläggningen vid häktena och möjligheten alt ta bort så många som ca 80 platser genom en indragning av avdelningar vid några av de störte häktena. Det bör här noteras att efter det utredningen presenterat sitt betänkande har styrelsen på regeringens uppdrag slängt 63 platser vid allmänna häktet i Stockholm.

Utredningen utgår vidare frän alt det finns ett visst överskott på anstalts-platser. Den stängning av anslallsplatser, som styrelsen enligt utredningen planerar, pågår sedan anslagen för kriminalvårdsanstalterna räknats ned med 16 Mkr för bä 1985/86 och regeringen under våren 1985 beslutat att sammanlagt 219 platser skall stängas. Av dessa platser är nu 159 stängda.

En ökning av medelbeläggningen i storleksordningen drygt 100 platser medför enligt styrelsens mening behov av ytterligare anslallsplatser, varför som tillkommande kostnader inte kan beräknas enbart vårdkostnader. Enligt styrelsens mening torde man, med utgångspunkt frän att förhällan-del mellan antalet tillgängliga platser och medelbeläggningen hälls oförändrat, få räkna med att det kommer att uppstå en kostnad nästan motsvarande den beräknade besparingen på häktessidan för att det uppkomna behovet av anslallsplatser skall läckas.

RRV: Enligt RRVs bedömning har utredaren underskattat de organisatoriska och personalmässiga konsekvenser ett genomförande av förslagen kan ge. Detta gäller särskilt polisen och åklagarorganisationen. Vid sina kostnadsberäkningar synes utredaren inte ha tagit tillräcklig hänsyn Ull att häktningsfrågan enligt huvudregeln skall anmälas samma dag som anhållandet eller dagen efter. Enligt förslaget skall en utsträckt frist inte få utnyttjas enbart med hänsyn till veckoslut eller helger.

Mot bl. a. denna bakgmnd bedömer RRV alt utredarens förslag kan komma att kosta avsevärt mera än denne beräknat. De organisatoriska lösningarna bör därför ytterligare prövas. RRV anser vidare att möjlighetema att tillämpa en utsträckt frist i samband med veckoslut och helger bör övervägas. Detta under fömtsättning alt häktningsförhandlingen inte sker senare än fyra dagar efter frihetsberövandet.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Utredningsmannens beräkningar av kostnader beträffande polis, åklagare, advokater och domstolar har uppfattats som orealistiska av länets polismyndigheter. För polisens del torde de kortare tidsfristema och viss ökad tjänstgöring med beredskap och jour -även på söndagar och helgdagar — medföra merkostnader. Hur stora merkostnaderna kan bli är däremot svårt att ulan närmare analys kunna uppskatta. En sådan uppskattning bör komma till stånd.

Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: Inom distriktet har kriminalpolisen haft beredskap i bostaden över veckoslut och helgdagar. Tre kriminalpolismän har enligt lista sådan beredskap. Vid sjukdom, semester etc kan antalet minskas dock aldrig mindre än till två. Hittills i år har distriktet haft 80 personer anhållna, vilket är en minskning i förhållande till föregående år.

I år har 21 personer anhållits från fredagar klockan 16.30 - söndagar
klockan 24.00. Med de relativt fatagliga frihetsberövanden i vårt polisdi
strikt över veckosluten beräknas distriktet att klara detta arbete med den 320
personal vi idag har tillgänglig.

Då det gäller konsekvensema för polisen sett bha. ur kostnadssynpunkt Prop. 1986/87:112 kan det förväntas tillkomma ökade kostnader som följd av förslaget. Beredskapspersonalen kan under en del veckoslut få tjänstgöra i något större omfattning än i dag, men osäkerhetsfaktorn är stor. Personalresurserna torde dock vara tillräckliga i vårt polisdistrikt genom den beredskapstjänstgörande kriminalpolispersonal vi i dag har.

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Då Ronneby polismyndighet icke har jourtotel blir en effekt - om utredningens förslag kommer till praktisk tillämpning - all övertidsultaget kommer all öka något för de beredskaps-hävande kriminalpoliserna. Hur stort detta uttag blir är svårt att uppskatta, men del torde knappast påverka polismyndighetens ekonomiska fömtsättningar annat än i marginell omfattning. Den förväntade ökningen av övertiden torde inte motivera införande av jourrotel.

Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: De största negativa verkningarna uppstår sannolikt till följd av den förändrade jour- och beredskapstjänst som måste bli följden för såväl polis, åklagare och domstol. Utredningsmannens beräkningar, som ju slutar med att reformen inte skulle kosta något alls, verkar vara konslmerade med just denna utgångspunkt. Polismyndigheten vill starkt ifrågasätta beräkningssättet och den ekonomiska uppskattning som skett av kostnader och besparingar.

Utredningen konstaterar vidare att de distrikt som nu inte har någon form av jourverksamhel (märk skillnaden mellan jour och beredskap) svarar för drygt hälften av anhållandena. Ungefär en tredjedel av anhållandena görs under veckohdgema. Detta motsvarar ungefär 5 000 anhållanden i distrikt utan kriminaljour. Alltför myckel i dagens polisverksamhet styrs tyvärr av ekonomiska faktorer och man befarar all de ökade utgifterna för helgtjänstgöring m.m. kan medföra att antalet gripanden/anhäl-landen minskar under aktuell tid och då knappast på gmnd av en bättre laglydnad.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: För polisens del innebär förslagen alt polisens handläggning i ärende med frihetsberövande måste ökas i initialskedet. En sådan ändring bör kunna ske både metodiskt och organisatoriskt utan större svårighet men Ull ökade kostnader för övertid, obekväm arbetstid och arbelsUdsförkortningar. Skall förslaget genomföras måste det föregås av en noggrann genomgång av kostnadema för polisväsendet. En förutsättning för förslagets genomförande är givelvis att motsvarande verkligen kommer Ull stånd inom domstolsväsendet och bland advokaterna. De ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna för åklagarväsendet blir förmodligen enligt polismyndighetens uppfattning mer omfattande än som redovisats.

Åklagarkommittén (Ju 1984:04): I åklagarkommitléns uppgifter ingår enligt direktiven att beakta de organisatoriska förändringar som häktnings-utredningens förslag kan komma att ge upphov till. Åklagarkommittén beräknar aU slutföra sitt arbete under första kvartalet 1986. Häktningsutredningens förslag kräver ingående överväganden med hänsyn Ull de väsentliga förändringar som förslagen kan innebära för åklagarnas arbete. Kommittén har kommit fram till preliminära ställningstaganden i de frågor

321

21 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

som aktualiseras genom häklningsulredningens förslag. Det är emellertid Prop. 1986/87:112 inte möjligt alt nu redovisa några slutliga förslag från kommitténs sida.

Kommittén vill framhålla att konsekvenserna av häktningsutredningens förslag för åklagarväsendet bara har belysts summariskt i häklningsulredningens belänkande. Åtskilliga problem följer med framför allt den förkortning av fristerna som föresläs. Ulan att gå in i några detaljer vill kommittén här peka pä några punkter.

Den viktigaste frågan när det gäller konsekvensema för åklagarväsendet är om häktningsutredningens förslag kan genomföras utan alt det nuvarande beredskapssystemet för åklagare behöver förändras. Om så inte är fallet måste olika lösningar övervägas, t.ex. jourtjänslgöring eller ett system med "bakjour". Det är också av avgörande betydelse vilka lösningar man väljer inom polisen när del gäller all lösa problemen med de kortare fristerna. En annan viktig fråga är hur man skall kunna tillgodose behovet av snabba transporter av misstänkta som varit anhållna eller häktade i sin frånvaro och som grips på annan ort än den där utredningen om brottet sker.

Om häktningsfrägor skall kunna tas upp av domstolar som enligt de nuvarande fommreglema inte har forum för att handlägga själva brottmålet måste man också lösa frågan om åklagarnas behörighet. Åklagarna måste dels kunna anmäla häktningsfrågor, dels genomföra häktningsförhandlingar, såväl inom som utanför beredskapsområdet.

Åklagarkommittén vill när det gäller de organisatoriska frågoma hänvisa till sitt kommande belänkande där effekterna av häklningsulredningens förslag behandlas utförligt.

Även i fråga om kostnadsberäkningarna vill åklagarkommittén framhålla alt man måste göra en mera ingående analys av effekterna än som har gjorts av häktningsutredningen.

Vad först gäller bedömningen av behovet av nya tjänster och de kostnader som är förenade med en förändrad beredskapstjänslgöring för åklagare vill åklagarkommittén peka på att frågorna om arbetstid och beredskapstjänslgöring i dag regleras genom avtal. Det är därför vanskligt att göra några uttalanden. Alt de nya uppgifterna inte kan klaras inom ramen för nuvarande resurser anser åklagarkommittén vara uppenbart. Kommittén vill emellertid hålla öppet om inte behovet av resurstillskott kan vara större än som har förutsatts av kommittén. Bl. a. är det av betydelse vilka lösningar lagstiftaren väljer när del gäller recidivfallen och hur stor betydelse ett nytt häktningssurrogal kan få.

En typ av kostnad som av allt att döma inte har beaktats av häktnings
utredningen är de ökade reskostnaderna. Både det ökade antalet häkt
ningsförhandlingar och det förhållandet att häktningsförhandlingar i fort
sättningen mera sällan kan hållas i samband med andra förhandlingar
innebär att man i många åklagardistrikt får betydligt fler resor Ull domstol.
Den nya fommregdn och de kortare fristerna kan vidare leda till all
åklagare i viss utsträckning måste delta i utredningsarbete och genomföra
häktningsförhandlingar på orter som kan ligga långt från det ordinarie
tjänstgöringsstället. Veckoslutsförhandlingarna kan, beroende pä vilka or
ganisatoriska lösningar man väljer, i stor utsträckning medföra resor för 322
åklagarna.

Åklagarkommittén avser, som har nämnts inledningsvis, att behandla Prop. 1986/87:112 bl.a. dessa frågor i sitt betänkande.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Förenklade mUner — även beträffande rutiner i samband med gripande - blir nödvändiga i ej ringa utsträckning, om fristförkortningar skall kunna genomföras på smidigt sätt. Hit hör även frågor om resursförstärkningar och kostnadsfrågor. Vad utredningsmannen här föreslår, saknar forskningsnämnden praktisk erfarenhet att bedöma; teoretiskt finner den ej anledning till invändningar.

Sveriges domareförbund: Utredaren beräknar alt hans förslag kan medföra en minskning med totalt 58000 dagar på häktena eller en sammanlagd besparing på 20 milj. kr. Samtidigt konstateras att av den totala besparingen kan beräknas att 44000 dagar kommer att verkställas i anstalt vilket dock endast leder till en ökad kostnad för kriminalvärden på 2,5 milj. kr.

Även om utredarens förslag om en skärpning av recidivgrunden skulle genomföras - vilket förbundet bestämt motsätter sig - framstår utredarens kostnadsberäkningar som svårbegripliga. Inga förslag framläggs för att förkorta den lid som åtgår för fömndersökningen, t. ex. i form av förstärkningar av polisens utredningspersonal. Den misstänkte kommer visseriigen alt sitta anhållen under kortare Ud än för närvarande men häktningstiden kommer i stället att bli längre vilket inte medför några besparingar. Tvärtom måste med de föreslagna reglema omhäktningsförhandlingar behöva hållas i betydligt flera fall än idag och i många mål blir flera omhäktningsförhandlingar aktuella, varigenom statsverkels kostnader ökar betydligt. Den besparing som kommer alt uppnås genom kortare anhållningstider uppvägs mer än väl av längre häklningsUder och de ökade kostnaderna i samband därmed. Härtill kommer all utredaren - enligt förbundets åsikt — beräknat merkostnaden för domstolarna och åklagarna till alltför lågt belopp.

Sammanfattningsvis anser förbundet att utredarens förslag kommer att för det allmänna medföra en merkostnad och inte någon besparing.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen hänvisar till vad som anförts under mbriken Frister - förfarande. De organisatoriska förändringar som måste till för ett genomförande av nu aktuella förslag kommer enligt föreningens mening att bli omfattande och sannolikt mer kostnadskrävande än vad utredaren antagit. Föreningen tänker i första hand på det merarbete som kommer att läggas under icke kontorstid på såväl polis, åklagare, domare som försvarare. För åklagarnas del kan, som framhållits ovan, krav komma att ställas på ekonomisk ersättning för jourtjänstgöring. Polisen måste inrätta tjänstgöringslistor som upptar kvalificerade utredningsmän dygnet runt. Domstolarna måste fungera under helger. Enligt föreningens mening bör transporten av gripna omorganiseras med betydande kostnadsökningar som följd.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis
chefer: Det är vidare ett känt faktum, att polisens personalresurser är
mycket hårt ansträngda och alt brottsligheten (antalet gjorda polisanmäl
ningar) ökar med ca 2 % om året. Några förstärkningar i personalhän
seende är inte heller all vänta - se t. ex. rikspolisstyrelsens anslagsfram
ställning för 1986/87. 323

Utredningen konstaterar helt riktigt, att det endast är ett fåtal polisdi- Prop. 1986/87:112 strikt i landet, som idag har kriminalpolis i tjänst efter kl. 17.00 på vardagar saml under övrig icke kontorslid.

För övriga distrikt krävs en ny organisation för att möta kraven i betänkandet förslag. Polisreformen - vars andra etapp trädde i kraft den 1 november 1985 - innebär inte på något sätt att polisen tillförs störte personella eller materiella resurser. Tvärtom kan det av flera skäl antas, att polisens totala resurser såväl tekniskt som personellt minskar. Detta har även i viss omfattning redan skett genom statsmakternas krav på nedskärning med två procent.

Av årets budgetföreskrifter för polismyndigheterna framgår att förvaltningsanslaget för budgetåret 1985/86 har ökat totalt sett i kronor, men samtidigt måste polismyndigheterna själva lokalt svara för ett flertal av de utgiftsposter som tidigare fördes på förslagsanslag pä central nivå. Detta innebär konkret att de flesta av landets polismyndigheter befinner sig i ett kärvt ekonomiskt läge. Föreningarna vill även betona effekten av förslaget sett utifrån de små polisdistriktens synvinkel. 1 dessa distrikt är utredningsresurserna utomordentligt begränsade och övertidsinstmmentet oftast ett hjälpmedel i begränsad omfattning.

Vidare har tilldelningen av övertidstimmar för distriktens del skurits ned kraftigt. Generellt för hela landet gäller dessutom alt den extra polispersonalens (dvs. färdigulbildade polismän ulan fast tjänst) övertidstimmar skall inräknas i distriktels övertidskvot. Sådana personaltimmar fick tidigare budgetår belasta ett centralt konto hos rikspolisstyrelsen. Fä distrikt kommer all fä övertidslimmar tillgodo. Genom olika förstärkningsrörelser inom ett län uppstår dessutom ett okontrollerat behov av insatstimmar.

Av vad som anförts, blir således utredningens förslag om en ytterligare belastning med cirka 30 000 överlidstimmar en helt omöjlig uppgift med nuvarande regler och tilldelning. Det kan endast spekuleras i vad som kommer att hända när ett litet/normalstort polisdistrikt har slut på sin kvot av övertidsUmmar och andra kriminalpolismän ej finns att tillgå.

På samma sätt kan det uppkomma olösliga situationer där exempelvis en specialutbildad polisman vid polisens tekniska rotel (i distrikt där sådana finns) måste säkra bevisning vid ett brott, men hans tidigare övertidsuttag under året ej medger ytterligare tjänst.

Del finns som bekant i dag klara regler för hur mycket arbetstagare får tas i anspråk både när det gäller listbunden tjänstgöring och övertidsutlag per en viss tidsenhet.

Utredningen nämner även 1981 års polisberednings arbete i detta avseende. Polisberedningens slutbetänkande förväntas komma vid årsskiftet 1985/86 och är således ännu ej känt. Det är emellertid inte osannolikt all det läggs förslag som går ut på att kriminalpolisens numerär bör minska till förmän för ordningspolissidan.

Införande av en jourrotlar löser ej heller här aktuellt problem ulan medför endast att en viss del av kriminalpersonalen arbetar under andra tider än vardagar mellan 08-17. Möjligen kan det underlätta strävanden alt hälla övertidskvolen pä en rimligare nivå.

Svenska polisförbundet: Innehållet i förslaget innebär, alt åklagaren i 324

normalfallet säkert känner sig tvingad, att anmäla frågan om häktning till Prop. 1986/87:112 domstolen redan anhällningsdagen eller vid anhållande i den misstänktes frånvaro samma dag som beslutet verkställs. Kommande praxis kan nämligen med de intentioner som finns i utredningsförslaget förmodas innebära, att åklagaren med stor restriktivitet kommer att utnyttja möjligheten att vänta med denna anmälan tills dagen efter anhållandet/verkställandet av meddelat anhållningsbeslut och endast i rena undanlagsfall låta denna anmälan anstå till andra/tredje dagen efter den lid som ovan angivits. Polis och åklagare ges då inte rimlig möjlighet, alt i det ofta myckel pressande initialskedet av en utredning koncentrera sig på denna ooch säkerställa primämppgifter, bevisning m.m. I stället måste polis/åklagare huvudsakU-gen koncentrera sig pä formella procedurfrägor. Stor risk föreligger därmed för att en sämre utredning presenteras, vilket drabbar såväl den misstänkte som övriga inblandade parter.

Utredaren berör kriminalpolisverksamhelen utanför kontorslid och hänvisar bl. a. till PB 81 kommande belänkande om melodfrågor. Våra kunskaper om detta belänkande stämmer inte helt med utredarens uppfattning. Polisberedningen förordar i stället att vissa utredningsuppgifter överförs från kriminalpolisen Ull ordningspolisen, bl.a. just de arbetsuppgifter som jourverksamhelen nu svarar för.

Om utredarens förslag genomförs ökar kraven pä utredningsarbete kvälls- och nattetid samt sön- och helgdagar. Det innebär all man tar personal frän yttre övervakningsverksamhet till utredning och att man därmed motverkar polisberedningens förslag.

Med detta vill vi uppmärksamma att utredaren alltför lättvindigt behandlat konsekvenserna för polisen och de kostnader detta för med sig. Han har fömlsalt att det ökade behovet motsvarar 5000 anhållanden som vart och ett kräver 6 Ummar ytterligare övertid motsvarande totalt 30 000 Ummar eller enligt våra beräkningar 22 årsarbetskrafter. Han beräknar kostnaden för övertid till cirka 3 miljoner kronor.

Vi har i inledningen av vårt remissyttrande redogjort för vår syn på hur ett genomförande av eventuella förändringar bör ske. I detta beredningsarbete krävs en genomlysning av de ekonomiska, organisatoriska och personalpolitiska konsekvenserna av ett genomförande så att detta är klarlagt före ett eventuellt beslut.

Ur vår synpunkt är det oacceptabelt alt, som utredningen gör, konstatera att förändringarna fömtsätter försämrade arbetsförhållanden för personalen.

Nämndemännens riksförbund: Det är dock förbundets bestämda uppfattning att minst en nämndeman, helst tre, ska delta i häktningsförhandling eftersom det är fråga om eventuellt frihetsberövande. Därtill kommer att det med nuvarande ordning i många mål uttalas klagomål över häktningen. Ett ofta återkommande önskemål från såväl åklagare som övriga parter är att nämndemän skulle ha funnits med vid häktningsbesluten. Förbundet kan bara instämma.

Insyn i domstolars verksamhet är ett klart uttalat medborgerligt krav och
intresse. Del är nämndemäns uppgift att uppfylla del kravet. Detta bör de
göra genom att delta även i häktningsförhandlingar. 325

Den i dagarna publicerade opinionsundersökningen om allmänhetens Prop. 1986/87:112 tilltro till domstolarna gör det än mer nödvändigt att medborgarna genom sina nämndemän ges insyn i och inflytande på häktningar. Lekmannado-mare ska tillse att bedömningama svarar mot allmänna rättsuppfattningar i samhället även vid beslut om sådant frihetsberövande som häktning innebär.

Domstol ska la hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall och väga in individens totala konkreta situation när den bedömer behovet av häktning. Den ska väga samhällets intresse av effektivitet i brottsbekämpningen mot den skada som drabbar den enskilde genom häktning. I denna bedömning bör samhället använda sig av nämndemäns kunskaper och erfarenhet.

I dag får allmänheten ofta ett felaktigt intryck av alt nämndemän redan har ansvar för häktningar, nämligen då det tillkännages all "tingsrätten har häktat" en person trots att beslutet fattals av ensam domare utan medverkan av nämnd. Formuleringen är alltså missledande. Men det faktum att människor i allmänhet tror all nämndemän medverkar i sådana domslut speglar en utbredd rättsuppfattning, nämligen att nämndemän bör delta i varje beslut om frihetsberövande.

Nämdemannaföreningarna är beredda bistå tingsrätterna med listor på nämndemän som kan åta sig jourtjänsl i samband med häktningsförhandlingar.

TCO: Därest förslaget om snabbare häktningsprövning ska kunna genomföras krävs en utvecklad jourverksamhet inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet. Detta medför behov av ytteriigare resurser. Utredningen har endast gjort vissa myckel preliminära beräkningar av detta behov. I ett senare beredningsarbete krävs därför en genomlysning av de ekonomiska och organisatoriska saml personalpolitiska konsekvensema av ett genomförande i syfte att få dessa frågor klarlagda före ett eventuellt beslut. I belänkandet redovisas inte heller behovet av administraUv personal vid jourverksamhel inom polis- och åklagarväsendet. Inom polisväsendet uppstår dessutom ytterligare resursbehov på gmnd av ökade krav på teknisk utmstning. Vid den praktiska utformningen av jourverksamheten inom domstolsområdet kan problem uppstå även på gmnd av den antalsmässigt ojämna fördelningen mellan olika personalkategorier som måste tas i anspråk.

Sammantaget anser TCO att det är oacceptabelt att, som utredningen gör, konstatera att förändringarna förutsätter försämrade arbetsförhållanden för personalen.

JUSEK: Beträffande de organisatoriska konsekvenserna av de föreslag
na lagändringama har utredningen inte anvisat några konkreta lösningar
utan endast pekat på vissa förhållanden som påverkas genom förslagen.
För åklagarnas del kommer ett genomförande av utredningens förslag att
kräva omfattande organisatoriska förändringar, främst avseende den nuva
rande beredskapsverksamheten. Den mest påtagliga effekten för domsto
lamas del av en reform med kortare frister för anhållande och häktning är
att del skulle bli nödvändigt att bygga upp någon form av beredskapsor
ganisation för att kunna hålla förhandlingar under veckoslut och helger - 326

utredningen har beräknat det ärliga antalet sådana förhandlingar till I 500. Prop. 1986/87:112 En annan påtaglig effekt av den föreslagna reformen är att antalet häktningsförhandlingar på vardagar kommer all öka kraftigt.

Enligt JUSEK:s uppfattning är det inte möjligt att i avsaknad av förslag till lösningar gå närmare in på frågan hur en beredskapsorganisation för domstolarnas och åklagarnas del bör utformas. Frågan är komplicerad och åtskilliga praktiska problem måste lösas innan man kan komma fram till en lämplig beredskapsform eller motsvarande. Det är inte heller möjligt alt, innan organisationsfrågan lösts, gå in pä frågan vilken ersättning som skall utgå till de olika befattningshavarna inom domstols- och åklagarväsendet vid beredskap eller motsvarande och för tjänstgöring under helger och veckoslut.

Överväganden beträffande organisatoriska förändringar inom åklagarväsendet kommer att ske inom ramen för åklagarkommitléns arbete. Motsvarande överväganden för polisväsendets del ingår i polisberedningens arbete. För domstolsväsendets del finns inget motsvarandet fomm. Det är oklart på vilket sätt de olika verksamhetsområdenas krav skall sammansmältas. JUSEK anser därför all organisaUons- och ersättningsfrågorna måste göras till föremål för en särskild utredning, vari representanter för arbetstagarorganisationerna skall ingå. Reformen får, enligt förbundels mening, inte genomföras förrän ersättningsfrågan lösts på ett liltfredsstäl-lande sätt.

Utredningen har försökt uppskatta konsekvenserna för beläggningen pä de allmänna häktena och lokaler där anhållna förvaras. Ett genomförande av utredningens förslag om skärpning av fömlsättningarna för anhållande och häktning pä gmnd av recidivfara kommer att leda till viss minskning av beläggningstiderna på häktena. En förkortning av tidsfristerna i de fall detta inte medför häktningsanmälan och därå följande beslut om häktning leder också till en viss minskning av beläggningstiderna. Utredningen föreslår inte att polis- och åklagarväsendena tillförs ytterligare resurser utöver viss ökad övertidsgottgördse och motsvarande. Vid sådant förhållande kommer i övriga fall en förkortning av anhållningstidema att i stort sett motsvara en förlängning av häktningstidema och således ej medföra en minskning av beläggningstidema på häktena.

De föreslagna förkortningarna av fristema för häklningsanmälan och häktningsförhandling kommer all leda Ull krav på ökad intensitet i fömn-dersökningarnas bedrivande. Beredskapsåklagarna måste på ett helt annat sätt än som sker för närvarande, oavsett vilken tid det är på dygnet, ge detaljerade direktiv för utredningarnas bedrivande. Delta medför behov av fler och tätare kontakter med utredningspersonalen. Även beredskapsåkla-gama måste i större omfattning resa ut till de olika polisdistrikten. Dessa förhållanden i förening med att åklagarna måste inställa sig i tingsrätterna för häktningsförhandlingar under helgerna med åtföljande resor gör alt betydligt fler åklagare, räknat i personår, måste engageras i denna verksamhet.

Åklagarväsendet är idag dimensionerat på sådant sätt att den kompensa
tion i form av tjänstgöringsfri tid som beredskapsåklagama åtnjuter inte
innebär någon reell arbetslätlnad utan endast att arbetet förskjuts till andra 327

tider. Oavsett om organisationen byggs upp i form av jour eller beredskap Prop. 1986/87:112 krävs därför att åklagarväsendet tillförs ytterligare personella resurser. Det är inte tillräckligt att inom ramen för nuvarande personalkader tillskapa någon form av "bakjour".

Utredaren anser alt en hög kvalitet på kriminalpolisverksamheten under annan tid än konlorsUd kan leda till kortare anhållningstider och till att misstänkta som grips överhuvudtaget inte behöver anhållas. JUSEK anser att de föreslagna förändringarna kommer all ställa sådana krav på polisens verksamhet att också resursema här såväl kvalitativt som kvanUlalivt måste stärkas. Utredningen beräknar endast tillskott i form av övertid. Förbundet vill understryka att de organisatoriska förändringar som krävs inte får bygga på att den befintliga personalen belastas med ytterligare övertidstjänstgöring utan att reella personella resurser tillförs.

JUSEK vill slutligen särskilt framhålla att ett ökat antal häktningsförhandlingar under vardagar kommer att leda till att många redan alltför hårt arbetsbelaslade domstolar måste tillföras ytterligare domarresurser.

Sveriges Villaägareförbund: Kvalificerad jourtjänst torde också ha den nyttan med sig all frisläppande i brist på utredning minskar, att polisens arbete med återhämtning av frisläppta minskar, att allmänhetens förluster genom förnyad brottslighet minskar, all respekten och förtroendet för rättsskipningen ökar (dvs. vänder).

Statens kriminaltekniska laboratorium: Statens kriminaltekniska labora
torium är också berört av utredningens förslag och borde därför ha givits
tillfälle alt till RPS anmäla de resursbehov som blir följden av ett genomfö
rande av förslagen.-- RPS avser att tillsätta en arbetsgmpp för att

närmare utreda konsekvensema av en förkortad häktningsUd. Med hänsyn Ull alt laboratoriet inte haft den erforderliga liden att bedöma de resurser för övertid och jourtjänstgöring som behövs för att påskynda behandlingen av vissa ärenden kan laboratoriet nu enbart anmäla att sådana behov kommer alt finnas. Laboratoriet fömtsätter alt det far deltaga i RPS fortsatta utredningsarbete och att laboratoriets behov kan presenteras inom ramen för detta.

10 övriga frågor

RÅ: Jag vill i det förevarande sammanhanget ta upp en mera speciell fråga som aktualiserats i riksåklagarens verksamhet, nämligen frågan om strciff-processudla tvångsmedel i fall där RÅ begär resning till men för en tilltalad.

Eftersom saken mot den tilltalade rättskraftigt avgjorts torde ingripande
mot honom med anhållande och häktning eller andra straffprocessuella
tvångsmedel enligt nuvarande regler vara uteslutet i vart fall till dess
resning beviljats. Samtidigt kan del för att en framställning om resning
skall kunna ske eller vara meningsfull erfordras att ett ingripande med
tvångsmedel får göras mot den misstänkte. Vid mycket grov brottslighet
kan t. ex. flyklfaran vara påtaglig. Ny vittnesbevisning kan föreligga, som
dock inte fullt ut kan åberopas i resningsärendet på gmnd av kollusionsfara 328

eller rädsla från vittnenas sida all träda fram öppet sä länge den misstänkte Prop. 1986/87:112

är på fri fot. Ett fall av sistnämnda slag har aktualiserats i praktiken. Del

bör övervägas om en ordning kan införas som löser konfliktsituationer som

de berörda, exempelvis genom all högsta domstolen pä framställning av

RA i ett resningsärende får möjlighet att besluta om straffprocessuella

tvångsmedel i avbidan på ställningstagandet i resningsfrågan.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Avslutningsvis vill jag framföra följande förslag. I RB finns anvisningar om vem som kan väcka en fråga om vissa tvångsmedel hos rätten. Exempel på sådana bestämmelser är RB 26:2, 26:4, 27:5, 27:16, 28:4. Som behörig att väcka sädana frågor anges såväl undersökningsledaren som åklagaren. I vissa mål fullgör vissa polismän undersökningsledarskapel. Enligt de av RÅ och RPS i samråd fastställda anvisningarna beträffande vissa frågor i samband med fömndersök-ningsledning skall åklagare inträda som undersökningsledare bl. a. när fråga uppstår om användande av tvångsmedel och del ankommer på undersökningsledare alt jämlikt 24-28 kap, RB besluta därom (med vissa mindre undantag) och när åtgärd av domstol erfordras under fömndersökningen. Detta är dock endast en överenskommelse. Enligt min mening är det lämpligt all i detta sammanhang utmönstra ordet undersökningsledare ur lagtexten så att del framledes klart framgår att del ankommer på åklagaren att kommunicera med rätten i dessa frågor.

Svea hovrätt: Det är enligt hovrättens erfarenhet inte ovanligt att tingsrätt i samband med dom på kortvarigt fängelsestraff förordnar att den tilltalade i häkte skall avbida all domen vinner laga kraft mot honom. I enklare mål har det vid fullföljd i sådana fall kunnat hända att huvudförhandlingen har hållits före vadetidens utgång t. ex. därför att tiden för slraffavtjänandet närmade sig slutet. Det är emellertid tveksamt om ett sådant tillvägagångssätt är lagligt. Även om problemet kan väntas bli mera sällan förekommande om utredningens förslag genomförs, synes ett klarläggande uttalande erforderligt.

Kriminalvårdsstyrelsen: Styrelsen har noterat en viss ökning av antalet personer tagna i förvar i häkte enligt 81 § utlänningsförordningen. Det är oftast fråga om vuxna personer, men kan också vara bam och ibland en hel familj eller delar därav. Placering i häkte bör enligt styrelsens mening i dessa fall förekomma endast då inga andra alternativ visat sig möjliga. Styrelsen anser det angeläget att möjligheterna att placera denna kategori i häkte ytterligare begränsas.

Riksdagens ombudmän: Utredaren har inte särskilt berört frågan om
vem som i första hand bör besluta om straffprocessuella tvångsmedel i den
misstänktes utevaro. Idag torde häktning i utevaro mycket sällan aktuali
seras innan åtal har väckts. Åklagaren fattar oftast beslut om anhållande,
varefter häklningsframslällning inges först efter gripandet. Enligt de före
slagna reglerna blir domstolen involverad i fömndersökningen på ett myc
kel tidigare stadium. Frihetsberövande är en så ingripande åtgärd för den
enskilde att det bör beslutas av domstol i alla de fall, där tiden medger det.
Det kan därför enligt min mening finnas skäl att överväga regler som
innebär att häktning skall vara det primära tvångsmedlet också när den
misstänkte ännu inte har berövats friheten. Detta skulle kunna åstadkom- 329

mas genom en skyldighet för åklagaren all göra häktningsanmälan redan Prop. 1986/87:112 när beslut om anhållande i frånvaro fattas och, eventuellt, genom att i viss mån begränsa möjligheterna att fatta sådana beslut. Reglerna om förfaran-del i nuvarande 24 kap. 17 § RB bör då ses över (jfr vad som gäller för t.ex. hemlig telefonavlyssning).

I spedalmotiveringen, s. 184, har utredaren anfört alt del torde få anses självklart att den som anhållits skall hållas i förvar. Den nuvarande föreskriften i 24 kap. 11 § RB föreslås bl.a. därför bli avskaffad. Enligt min mening bör bestämmelsen slå kvar. Mot bakgmnd av att del här gäller inskränkningar i det gmndlagsfästa skyddet för den personliga friheten är det väsentligt alt del finns en noggrann reglering av vad som skall eller får ske med frihetsberövade personer.

Reglerna om kvarhållande för förhör i 23 kap. 9 § RB ger inte utrymme för hållande av någon i förvar.

Inte heller i fråga om gripna personer finns någon bestämmelse som medger att de blir inlåsta. Ett sådant förfarande har utbildats i praxis och synes ha godtagits av lagstiftaren i samband med införandet av behandlingslagen. Den lagstiftningen reglerar dock inte i sig fömlsättningarna för intagning i häkte eller i polisarrest ulan endast hur de människor som förvaras där skall behandlas. Det bör därför snarare övervägas om det bör införas en regel om att en gripen person får hållas i förvar under vissa fömtsättningar. I de flesta fall bör anhållandefrågan ha klarats ut innan del blir aktuellt att låsa in den frihetsberövade. I nuvarande praxis förekommer det emellertid, enligt vad jag har erfarit\ att gripna personer mer eller mindre regelmässigt sätts i arrest eller på häkte i avvaktan på anmälan till åklagare, 24:8-förhör (ersätlningsförhör) och/eller beslut i anhållningsfrågan. Detta är något som knappast kan ha varit avsett och som enligt min mening inte bör vara nödvändigt annat än i undantagsfall.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer:

Föreningarna har försökt att belysa något av polisens situation i nuläget. Del bör noteras, alt det är fråga om realistiska fakta utan försök till vare sig positiv eller negativ prägling. Del kan i detta sammanhang påpekas, alt såväl länsstyrelser, polisstyrelser som arbetstagarorganisationer vid samråd med bl.a. rikspolisstyrelsen allt kraftigare har framhållit, att det inte längre finns utrymme kvar - i någon mån av betydelse - för ytterligare ompriorileringar. Polisens resurser är nu utomordentligt hårt ansträngda inom alla verksamhetsformer. En ytterligare försämring av personaltillgången och/eller tillförande av ytterligare arbetsuppgifter skulle medföra stora svårigheter att bibehålla en effektiv polisorganisation.

Föreningarna vill - med de reservationer som ovan påpekats - givetvis medverka till genomförandet av betänkandets förslag men anser alt tidpunkten är fel vald, när del föreslås all träda i kraft den 1 juli 1986. Del

Jfr JO:s ämbetsberättelse 1983/84 s. 60 och 1984/85 s. 135 samt RPS PS 1984:2. ' Se t,ex. JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 100.

330

vore olyckligt och skulle sannolikt av alla berörda myndigheter mottas Prop. 1986/87:112 negativt om vederbörande myndigheter ej har personella resurser för att klara reformens förslag. För polisens del är det inom nuvarande budgetramar en omöjligt.

Det föreslås därför i första hand all reformen uppskjuts under minst ett år och all slatsmaktema under denna lid förbereder sig genom att ge aktuella myndigheter erforderliga resurser och förberedelselid för att klara av genomförandel.

I andra hand föreslås att - i vart fall polisen - Ulldelas antingen avsevärt flera överlidstimmar till de enskilda polisdistrikten eller ännu helh-e ett "centralt övertidskonlo" där överUd som uppkommit på grund av reformen får föras.

Detta andrahandsförslag har naturiigtvis sina brister, men det är tänkbart att polisen för sin del övergångsvis genom ytterligare övertidstjänsl-göring kan medverka till reformens genomförande. På sikt måste emellerUd polisen tillföras ytteriigare personella resurser för att på ett rimligt sätt - och utan personalförslitningar - snabbi kunna presentera effektivt genomförda brottsutredningar.

11 Närmare synpunkter på de enskilda lagförslagen

19 kap. 12 § RB

TCO : Lagmmmet bör ges en sådan utformning all häktningsförhandling på gripandeorten endast kan ske då särskilda skäl talar för detta.

24 kap. 1 § RB

JK: För att häktning skall kunna komma ifråga krävs enligt huvudregeln all del i straffskalan ingår fängelse i minst ett år. I förslaget uttrycks detta på så sätt att misstanken skall avse ett brott där straffet är fängelse minst ett år. Detta uttryckssätt är enligt min uppfattning svårbegripligt och jag förordar att den nuvarande lydelsen av stadgandet bibehålls.

RÅ: Vad gäller den språkliga utformningen av den sistnämnda bestämmelsen vill jag emellertid starkt understryka den kriUk mot utredningens förslag som framförts av bl. a. överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt.

Den nuvarande lokutionen "brott för vilket är stadgat fängelse " bör

bibehållas.

I fråga om bestämmelsens lydelse instämmer jag i den kriUk som överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anfört mot ullrycket "fly utomlands". Den nuvarande lydelsen "bege sig från riket" är mera adekvat. Jag ansluter mig också Ull de synpunkter som överåklagaren i Umeå anfört i fråga om uttrycket "bosatt här i landet". Till undvikande av tolkningssvårigheier bör den av överåklagaren föreslagna formuleringen "om han inte är stadigvarande bosall här i landet" användas.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Jag är tveksam om den valda
lokutionen i §:s första stycke "ett brott, där straffet är fängelse i minst eft 331

år" adekvat beskriver det brott som ska kunna gmnda häktning. Någon Prop. 1986/87:112 saklig förändring av nu gällande regler är inte åsyftad. Den föreslagna lydelsen är inte klar. Den för närmast tanken Ull brott, för vilket slraffminimum är fängelse ett år.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredningen föreslår i första stycket att det skall föreligga påtaglig risk för flyktfara och kollusion och anger att detta betyder att i det enskilda fallet skall föreligga omständigheter som innebär en konkret fara för flykt eller kollusion. Detta är enligt min mening vad som gäller idag. Omformuleringen innebär således ingen förändring, vilket måste kraftigt understrykas.

Förslaget i tredje stycket innebär att vid skälig misstanke om så allvarligt brott, som avses i paragrafens andra stycke, måste kollusionsfara, flyktfara eller recidivfara visas föreligga om häktning skall ske. Föreligger sannolika skäl för brottet skall häktning ske såvida det inte är uppenbart att inget av de särskilda häklningsskälen finnes. Praktiskt sett kanske allUd något av de särskilda häktningsskälen finnes i utredningens början, men konstmktionen är ändå stötande enligt mitt förmenande. Bestämmelsen i tredje stycket bör hänvisa till såväl första som andra stycket.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Lokutionen "brott för vilket är stadgat fängelse ett år eller däröver" har ersatts med "ett brott, där straffet är fängelse i minst ett år". Även bortsett från att den nya formuleringen synes språkligt oklar, finns det inte någon anledning att nu frångå det vedertagna uttrycket "är stadgat".

Södra Roslags tingsrätt: Eftersom straffet för många brott är fängelse i högst ett år och häktningsmöjlighelen bör finnas kvar vid sådana brott anser vi dock att den gällande lydelsen av 1 § RB bör behållas, dvs "fängelse ett är eller däröver". Enligt förslaget, "fängelse i minst ett år", bortfaller annars häktningsmöjlighelen i normalfallet för brott varpå kan följa fängelse i högst ett år.

Luleå tingsrätt: I författningsförslagel har en språklig justering gjorts beträffande etlårsregdn - "för brott, för vilket är stadgat fängelse ett år eller däröver" — har ändrats till "för ett brott, där straffet är fängelse i minst ett år" (24 kap. 1 § I stycket och även 25 kap. 1 § 2 stycket RB).

Den föreslagna lydelsen är tvetydig och den leder närmast tanken till att minimistraffet för brottet skall vara fängelse ett år, något som uppenbarligen inte avsetts. Om den nuvarande lydelsen inte kan användas fortsättningsvis, kan man skriva "för ett brott där lagen innehåller att straffet kan bli fängelse ett år eller däröver" eller "för brott, där straffstadgandet innehåller fängelse ett år eller mer".

RPS: Enligt RPS mening leder den föreslagna formuleringen tanken till brott med ett minimislraff på fängelse ett år, vilket alltså inte är avsett. Den nuvarande formuleringen bör därför behållas.

Riksdagens ombudmän: I paragrafen föreslås att häktning skall få ske
om misstanken avser "ett brott, där straffet är fängelse i minst ett år." Till
skillnad från det väldefinierade "för brottet är stadgat" (NJA II 1964, s.
134 ff) ger förslagels ordalag intryck av att den aktuella gärningen måste ha
ett slraffvärde om minst ett års fängelse, vilket uppenbarligen inte har varit
avsikten. 332

Sveriges domareförbund: En språkfråga bör beröras. Utredaren säger Prop. 1986/87:112 (s. 184 y) alt för det häktningsgmndande brottet liksom hittills skall vara stadgat fängelse i ett år eller däröver. Detta har i den föreslagna lagtexten, (1 §), fått en modernare språkdräkt, nämligen brott "där straffet är fängelse i minst ett år". Uttrycket är vilseledande eftersom det språkligt torde betyda alt minimistraffet skall vara fängelse ett år medan det är maximistraffet som åsyftas. Det är vedertaget juridiskt språkbruk att tala om det straff som "är stadgat" för ett brott och förbundet anser att man inte bör frångå detta språkbmk.

1 lagförslaget har häktningsgrunderna fördelats sä att flyktfaran och kollusionsfaran behandlas under punkt 1 medan recidivfaran behandlas under punkt 2. I häklningsframställningar och häktningsbeslut bmkar ofta hänvisning ske till lagtexten i fråga om häktningsgrunderna. Det skulle därför vara Ull fördel för del praktiska rätlslivet all endast en häktningsgrund behandlas i varje punkt.

Det i lagtexten föreslagna uttrycket "om straffet för brottet inte är Undrigare än fängelse i tvä år" är emellertid otydligt. Tidigare har förbundet framhållit att det är vedertaget juridiskt språkbmk alt tala om det straff som är "stadgat" för ett brott när man åsyftar brottets slraffskala. Därifrån skall skiljas både det straff som "kan följa" på ett brott och del straff som kan beräknas bli utdömt i det enskilda fallet. Uttrycket "är för brottet ej slagdat lindrigare straff' bör behållas.

Svenska polisförbundet: Enligt vår uppfattning är lagtexten oklar. Den nu gällande formuleringen "för vilket är stadgal fängelse ett år eller däröver" innebär alt det krävs alt del ingår fängelse ett år eller mer i straffskalan. I utredningen finns, så vitt vi sett, inget som tyder på att det är avsikten alt förändra detta, men lagtexten "där straffet är fängelse i minst ett år" måste anses innebära alt minimistraffet är fängelse i minst ett år. Om detta är avsikten är det ur vår synpunkt oacceptabelt. I annat fall bör den nu gällande lydelsen behällas.

24 kap. 2 § RB

JK: I förslaget stadgas bl. a. att del skall finnas en påtaglig risk för alt den misstänkte genom att fly utomlands undandrar sig lagföring och straff. Uttryckssättet "fly utomlands" är enligt min uppfattning onödigt värdeladdat. Jag anser att stadgandet skall kunna tillämpas även mot någon som utan att direkt fly har för avsikt att lämna landet.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: "Påtaglig risk" bör i konsekvens med vad som anförts beträffande 1 § I stycket 1 p (se under avsnitt 2.2 De särskilda häktningsfömtsättningarna) ändras Ull "skäligen befaras".

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Beträffande utredningens förslag
till regler i 2 § kan följande sägas. Enligt specialmoUveringen (s. 185) har
det endast gjorts en saklig förändring beträffande beviskravet för flyklris-
ken. Den invändning jag anfört mot begreppet "påtaglig risk" kvarstår
även för detta fall. 1 övrigt har enligt utredningen endast vissa språkliga
justeringar gjorts. Frågan är om så verkligen är fallet, även om utredning- 333

ens syfte inte varit annat. I nuvarande 2 § anges "så ock om han saknar Prop. 1986/87:112

hemvist inom riket". I utredningens förslag anges "om han inte är bosatt

här i landet". Enligt min mening är det inte självklart att dessa två begrepp

uttrycker samma sak. En bosättning kan vara tillfällig medan ett hemvist

ger uttryck för en mer stadigvarande bosättning (jfr Juridikens termer).

Den föreslagna regeln utesluter utrymme för anhållande och häktning även

vid högst tillfälliga bosättningar. För att tvekan inte skall uppstå om att

någon saklig förändring inte är åsyftad bör den nya regeln ges följande

lydelse, "om han inte är stadigvarande bosalt här i landet".

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Ytterligare en språklig ändring har jag erinran mot. Del gäller utbytet av uttrycket "begiva sig från riket" mot "fly utomlands". Ordet "fly" är alltför dramatiskt och är väl för övrigt inte heller adekvat på den för Ullämpningen av 2 § vanliga situationer, att en utlänning pä tillfällig vistelse här, avser alt resa hem.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Behov alt häkta finns i de flesta fall endast då identiteten ej är fastställd. Jag har dock inte någon erinran mot paragrafens lydelse, då ett anhållande, som dock ej behöver övergå i häktning, måste kunna ske.

Riksdagens ombudsmän: I paragrafen har uttrycket "begiva sig från riket" ändrats Ull "fly utomlands". Delta leder närmast tanken till att den misstänktes enda syfte med en eventuell utlandsresa skulle vara att undandra sig lagföring eller straff. Den nuvarande lokutionen visar tydligare alt undandragandel i sig inte behöver omfattas av något uppsåt ulan all det räcker med det faktum att han kan befaras lämna landet med den angivna effekten.

Sveriges domareförbund: Det kan förtjänas påpekas att i den föreslagna lagtexten orden "namn och hemvist" bytts ut mot "namn och adress". Ordet adress är otydligt såtillvida att det är oklart om därmed menas bostadsadress eller postadress. Jfr RB 33:1 som skiljer på hemvist pch postadress. De vill också synas som om del är en mer långtgående förpliktelse all uppge sin adress än att uppge sitt hemvist, eftersom del senare kravet torde vara uppfyllt om man anger hemorten eller i vart fall hemförsamlingen.

24 kap. 3 § RB

RÅ: I detta sammanhang bör uppmärksammas alt, som flera underremiss-inslanser (till RÅ) framhållit, förbudet mot häktning i fall då det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till endast böter inte som utredningen föreslagit kan placeras i 3 § utan att lydelsen ändras så att det klart framgår alt regeln inte gäller häktning enligt 2 §.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Jag har här bara den synpunkten,
all sista meningen i §:s första stycke bör utgå och föras över till I §. Som
häklningsförbudsregeln nu placerats, kommer den att rikta sig också mot
sådan häktning, som ska och bör kunna ske enligt 2 §. Jag fömtsätter
nämligen - såvitt jag förslår är detta också utredningens ståndpunkt
(s.137- 138, särskilt s. 138 nederst) alt häktningsförbud inte ska gälla vid
vägran att uppge namn och adress. Den som misstänks - för att ge ett 334

exempel - för ett trafiknykterhetsbrott av sådant slag som normalt ger en Prop. 1986/87:112

bölespåföljd, bör således också fortsättningsvis kunna häktas vid sådan

vägran.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Alt nuvarande I § fjärde stycket flyttats till förslagets 3 § första stycket tredje punkten innebär att bestämmelsen blir tillämplig även på de häktningsfall, i vilka 2 § är tillämplig. Inte ens gripande kan ske av t. ex. i utlandet bosatta som smiter från hotellnota.

1 praktiken torde 2 § bli obsolel i de fall, då påföljden endast kan förväntas
bli böter, vilket normall är fallet för brott, som inte stadgar fängelse i minst
ett år. Jag föreslår alt bestämmelsen kvarstår i 1 § som ett fjärde stycke.
Genom den proportionalitetsregel som införs i 3 § första stycket tillgo
doses ändock utredarens intentioner.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Såsom sista punkt i första stycket i den föreslagna lydelsen av 3 § har utredningen intagit det häklningsförbud i bötesfall som nu återfinns i sista stycket i 1 §. Av utredningen anförda motiv (s. 142 och 186) ger vid handen att utredningen inte åsyftat någon ändring i förhållande till nu gällande ordning. Den placering regeln fått innebär emellertid att den är tillämplig även i de fall som regleras i 2 §. Regeln i 2 § går då inte all tillämpa pä det sätt som är avsett och överhuvudtaget aldrig vid ren bötesbrottslighet. Som den här förbudsregeln endast tar sikte på förhållanden som regleras i 1 § är dess naturliga placering i detta lagmm.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Bestämmelsen om förbud mot häktning i fall då endast böter kan antas bli ådömda har enligt förslaget flyttats från 1 § till 3 §. Härigenom har den kommit att gälla också

2 §, vilket uppenbarligen inte varit avsett och rimligen inte heller kan
komma i fråga. Om den aktuella bestämmelsen placeras i 3 § bör den anges
gälla endast "häktning enligt 1 §".

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Del är rimligt att införa en proportionalitetsregel med föreslaget innehåll. Att flytta förbudet mot häktning vid bötesbrott från 1 § fjärde stycket till 3 § är dock fel. Delta gör det enligt min mening omöjligt alt anhålla enligt 2 §, vilket ju enligt lagstiftaren skall vara möjligt om del är oundgängligen nödvändigt. Förbudet skall stå kvar i 1 § sista stycket.

Åklagarmyndigheten i Sala åklagardistrikt: Med den nya lydelsen går det enligt vårt förmenande ej att anhålla utlänning (som kanske ej vill uppge sitt namn) för bagalellbrotten enligt nuvarande 2 §.

Åklagarmyndigheten i Lycksele åklagardistrikt: Utredningen syns inte ha satt förslaget i 3 § om alt häktning inte ska fä ske om den misstänkte kan antas dömas endast till böter i samband med prakUsk verklighet. Del föreslagna undantaget medför ju aft 2 § här inte kan tillämpas i nu avsedda fall. Förutsättningen för gripande enligt 7 § bortfaller även eftersom an-hållnings/häklningsgmnd saknas. Objektivt sett torde det nämligen i de flesta fall redan från början, dvs. redan när gripande ifrågasätts, finnas möjlighet att "anta" vilken påföljd som kan bli aktuell.

Svea hovrätt: I förslaget upptas det redan nu gällande förbudet (jfr 1 §
Qärde stycket) mot häktning vid brott som kan antas medföra böter.
Genom att bestämmelsen enligt förslaget placeras efter stadgandet i 2 §, 335

som innehåller att häktning under vissa förutsättningar får ske oberoende Prop. 1986/87:112 av brottets beskaffenhet, blir det oklart om häktning enligt 2 § får ske när brottet i det särskilda fallet kan antas bara medföra böter. Utredningen har inte avsett alt föreslå någon ändring pä denna punkt. Även om häktning på grund av bötesbrott bör vara en ren undantagsföreleelse, måste möjligheten att tillgripa häktning i dessa fall dock behållas. En redaktionell överarbetning av 3 § bör ske för att klargöra att den inte innebär någon inskränkning av vad som gäller enligt 2 §.

Södra Roslags tingsrätt: Se under avsnitt 7 Reseförbud — anmälningsskyldighet.

Sveriges domareförbund: I lagförslaget har den nuvarande regeln i 1 § fjärde stycket om förbud mot häktning då det kan antas att påföljden blir endast böter flyttats till 3 § första stycket. Detta har fått den ofömtsedda -eller i vart fall inte kommenterade - följden att häktning även i de fall som avses i 2 § (den misstänkte undandrar sig att uppge namn etc. eller är bosalt utomlands) blir utesluten om påföljden kan antas inte bli annat än böter. Därigenom berövas 2 § en stor del av sitt tillämpningsområde. Enligt förbundets mening bör förbudet mot häktning vid bölespåföljd inte gälla de situationer som avses i 2 §. Indirekt är häktningsmöjligheten av betydelse för all förmå misstänkta som är bosatta utomlands alt deponera bötesbelopp. Förbundet anser att bestämmelsen bör föras till 1 § eller förses med inskränkningen att den skall gälla endast fall som avses i 1 §.

24 kap. 4 och 5 §§ RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

24 kap. 6 § RB

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Beträffande den ordning som föreslås i 24 kap. 6-8 §§ RB kan följande sägas. Det är bra att lagen nu formellt ger utrymme för den ordning med s. k. ersätlningsförhör som nu förekommer i praxis. Beträffande de som är anhållna i sin frånvaro anför utredningen (s. 187) att det är viktigt all den misstänkte blir förhörd så snart del kan ske efter frihetsberövandet. I de flesta fall skall ett förhör kunna hållas innan anmälan till åklagaren görs. Det sätt varpå utredningen utformat sitt förslag till lagtext för 6 § ger emellertid inte utrymme för en sådan ordning. Där anges "skall, så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göres hos åklagaren". Utrymme för att avvakta ett kommande förhör finns ej. Den rimliga ordningen borde ju vara att det i normalfallet alltid först hålls ett förhör som syftar till att fastställa den misstänktes identitet och kontrollera fömtsättningama för att ett frihetsberövande föreligger. Därefter kontaktas åklagaren som har att ta ställning Ull den fortsatta ordningen. Lagtexten bör utformas så att detta också är formellt möjligt så vt fortsättningsvis slipper en ordning som hittills rått med de s. k. ersätlningsför-hören.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Av ordalydelsen och
meningarnas inbördes förhällande bibringas man den uppfattningen att 336

åklagaren skall pröva anhållningsfrågan innan förhör skett med den an- Prop. 1986/87:112 hållne. Om man i 7 § kan godta nuvarande praxis, att polisen utan åklagarens uppdrag håller förhör med misstänkt gripen innan anmälan Ull åklagaren sker måste man desto hellre acceptera att polisen håller förhör med en redan anhållen innan anmälan till åklagare sker.

24 kap. 7 § RB

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Se under 24 kap. 6 § RB.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Riksdagens ombudsmän: Att en polisman får gripa en misstänkt, när ett beslut om anhållande "inte utan fara kan avvaktas" visar bättre än "i brådskande fall" att det är utredningshänsynen som är avgörande för gripanderälten.

24 kap. 8 § RB

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: I specialmotiveringen - s. 187 — utgår utredningen ifrån att åklagaren skall tillkallas i tveksamma fall. Detta förhållande bör än tydligare anges genom att tas in i lagtext. I fall då åklagare inträtt som undersökningsledare bör denne givelvis alltid kontaktas i frågor om tvångsmedel.

Regionåklagarmyndihgeten i Västerås: Lagtexten är här oklar. Ordet "detta" torde syfta på "frihetsberövandet" men kan syfta på "förhöret". Oavsett denna oklarhet är del uppenbarligen resultatet av förhöret, som måste delges åklagaren, om frigivande inte sker. Det är på gmndval av förhöret, som åklagaren kan bygga ett beslut om anhållande eller frigivande. Förfrågan om åklagarens ställningslagande till, om saken kräver hans personliga närvaro, är ofta meningslös om inte ett förhör föreligger. Ifrågavarande punkt bör därför enligt min mening ges lydelsen: "Friges inte den misstänkte i samband med förhöret skall gripandet skyndsamt anmälas hos åklagaren".

Såsom tidigare anmärkts bör i Ullämpningsföreskrifter anges att den polis, som beslutar om frigivande skall fylla visst kvalitetskrav.

Åklagaren måste såsom utredningen framhåller i den särskilda motiveringen ges möjlighet att komplettera utredningen och ges möjlighet att själv höra den misstänkte. Enär behovet kan uppstå utom kontorstid och en resa kan erfordras, ifrågasattes om inte den oundvikliga tidsutdräkten bör komma Ull uttryck i lagtexten.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Se under 24 kap. 6 § RB.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: I detta sammanhang
vill jag peka på den egendomliga diskrepans som finns i den föreslagna 8 §
vad gäller skyndsamhetskravet. Det förefaller omoUveral alt delta krav
pendlar mellan "så snart ske kan" (förhör med den gripne) "skyndsamt"
(anmälan till åklagare) samt "omedelbart" (åklagarbeslut). Den gripnes Ud
som frihetsberövad är väl inte av olika kvalitet beroende av vem som
handhar beslutsfunktionen. Det kan också i delta sammanhang pekas på
att förutsättningarna för när polis får frige någon som har gripits för brott 337

22 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

dvs. aU det är uppenbart all det saknas gmnd för fortsalt frihetsberövande Prop. 1986/87:112 bör framgå i 8 §. Anmälan bör sålunda alltid ske t. ex. om förhöret inte kan genomföras omedelbart (drogpåverkad m. m.). Vidare synes det förvånande all krav uppställes på att grunden för ett anhållningsbeslut skall anges i samband med all beslutet fattas medan något krav inte uppställes på åklagaren att före häktningsförhandlingen precisera på vilken gmnd han yrkar häktning (jfr s. 149 i betänkandet).

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

RPS: Enligt tredje stycket skall åklagaren, sedan ett gripande anmälts för honom, "omedelbart" bestämma om den misstänkte skall anhållas eller friges. Formuleringen slår i mindre god överensstämmelse med utredningens uttalande, att åklagarens beslut kan uppskjutas för att skaffa bättre beslutsunderlag (s. 188). Bättre vore kanske att skriva "snarast", "utan dröjsmål" eller dylikt.

24 kap. 9 § RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

24 kap. 10 § RB

RÅ Utgångspunkten för fristberäkningen har i 10 och 11 §§ beskrivits på olika sätt. I klarhetens intresse bör beskrivningen vara enhetlig.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Tolkningen på s. 145 av begreppet "synnerliga skäl" i 10 § första stycket kan godtagas om den jämställes med vad som sagts på s. 151 under punkt 11.6 om transporter.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran om slopande av paragrafen.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen är Europakonventionens krav på en frist på högst 4 dagar efter det faktiska frihetsberövandet. I 10 § har man emellertid till skillnad från i 11 § anhållandedagen som utgångspunkt. Dagen för gripande och dagen för anhållande är ej alltid densamma. Olika utgångspunkter kan vara ägnade att leda till misstag.

På s. 150 framhålls, att det faktiska frihetsberövandet skall vara utgångspunkten för åklagarens anmälan av häktningsfrågan medan det på s. 145

står att anmälan skall ske i regel samma dag som anhållandet har skett

. Oklarheterna bör undanröjas.

Möjligheten till munUig anmälan om häktning är bra.

RPS: Förslaget innebär att åklagaren under vissa fömtsättningar kan vänta med att anmäla häklningsfrågan till domstolen till fjärde dagen efter gripandet. I dessa fall kommer alltså häktningsanmälan att göras samma dag som häktningsförhandlingen skall äga mm. RPS vill inte bestrida att det ibland torde komma att finnas skäl att dröja med häktningsanmälan till fjärde dagen.

Detta kan dock vålla olika praktiska problem, som åtminstone borde
behandlas i lagmotiven. Hur skall tingsrätten exempelvis göra om häkt
ningsanmälan kommer in så sent den Qärde dagen all häktningsförhandling 338

inte hinner hållas samma dag? Man bör därvid ta ställning till om domsto- Prop. 1986/87:112

lama kan begränsa mottagningen av häklningsanmälningarna till viss tid på

dagen.

I andra stycket anges att den anhållne och hans försvarare skall underrättas då åklagaren anmält häklningsfrågan till domstolen. Enligt RPS mening bör det ur lagtexten framgå vilken myndighet som svarar för underrättelsen.

Föreningen Sveriges åklagare: I 10 § sägs att åklagaren till rätten skall "anmälafrågan om häktning". Denna skrivning står ej i överensstämmelse med 12 §, där del talas om att "den som yrkat häktning" skall vara närvarande. Föreningen föreslår följande lydelse i 12 § "Den som anmält frågan om häktning ...".

24 kap. 11 §RB

RÅ: Se under 24 kap. 10 § RB.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Se under 24 kap. 10 § RB.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran om slopande av paragrafen.

Åklagarmyndigheten i Västerås: Se undder 24 kap. 10 § RB.

Svea hovrätt: Se under avsnitt 4.2. Utgångspunkt för fristberäkningen.

Södra Roslags tingsrätt: 1 10 § i förslaget stadgas mot slutet att om åklagaren inte anmäler frågan om häktning senast tredje dagen efter del faktiska frihetsberövandet, skall den misstänkte omedelbart friges. Någon motsvarighet finns inte i 11 § och 15 § sista stycket för del fall häktningsförhandling inte hållits senast fyra dagar efter frihetsberövandet. Av motiven, s. 146 X, framgår alt sådant kan inträffa endast i extrema undanlagsfall. Vi anser dock alt del bör göras klart alt den misstänkte skall släppas, om inte häktningsförhandling har hållils inom den Ud som anges i bestämmelsen.

24 kap. 12 § RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ett synnerligt hinder mot att den anhållne ej är närvarande skall kunna vara att det ej varit möjligt att inställa denne på grund av exempelvis dimma, oväder e. d.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Del torde i många fall uppstå stora problem alt få fömndersökningshandlingar tillgängliga vid häktningsförhandlingen. Utskrift av protokoll tar tid. Koncept saknas som regel eftersom förhören finns intalade på band. Skilda polismän har hållit förhören i utredningen. Domstolen kommer därför att fatta sitt beslut inte bara på magrare underlag än nu utan också på sämre redovisat material. Kanske behöver utredningsmannen i stor utsträckning vara närvarande vid häktningsförhandlingen för att bistå åklagaren med uppgifter.

Föreningen Sveriges åklagare: Se under 24 kap. 10 § RB. 339

24 kap. 13 § RB Prop. 1986/87:112

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

24 kap. 14 § RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Innebörden av " .... skall rätten förordna att den anhållne omedelbart skall friges." är densamma som förut. När nu tillfälle ges kan ifrågasättas om inte ordalydelsen bör förtydligas så att det framgår att den anhållne ej längre skall hållas häktad i målet. Fall har inträffat där kriminalvården tolkat rättens beslut om frigivning bokstavligt, trots att vederbörande på annan gmnd var berövad friheten.

Föreningen Sveriges åklagare: I paragrafen stadgas följande: "Beslutas ej häktning, skall rätten förordna alt den anhållne omedelbart skall friges". Enligt föreningens mening bör i stället slå; "Beslutas ej häktning, skall rätten förordna att den mot vilken häktningsyrkandet riktats ej längre skall vara anhållen". Del har nämligen inträffat att kriminalvården misstolkat rättens beslut att den anhållne skall friges och frigivit den som skall vara frihetsberövad på annan gmnd.

24 kap. 15 § RB

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Beträffande paragrafens tredje stycke reser sig en del frågetecken. Där stadgas en anmälningsskyldighet Ull rätten så snart ett häktningsbeslut som har fatlats i den misstänktes utevaro har verkställts eller då hindret för den misstänktes närvaro har upphört. Vem är ansvarig för att denna anmälningsskyldighet iakttages? Det är ju inte alls säkert att åklagaren har verkat för häktningsbeslutets tillkomst eller ens varit närvarande då det fattals. I lagtexten bör det fastslås vem som är skyldig tillse att en sådan anmälan görs. Denna skyldighet bör läggas på åklagaren.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Södra Roslags tingsrätt: Se under 24 kap. 11 § RB.

24 kap. 16 § RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

RPS: Om den Ud, som domstolen har medgivit åklagaren för att väcka
åtal, inte räcker till får rätten medge förlängning av tiden. Enligt andra
stycket skall den misstänkte och hans försvarare beredas tillfälle att yttra
sig över åklagarens framställning om förlängning. Detta torde innebära att
bägge skall få tillfälle att yttra sig, såvida inte den misstänkte utställt
fullmakt. Enligt RPS mening torde det i regel räcka med att den offentlige
försvararen yttrar sig, varför "och" lämpligen kan utbytas mot "eller". 340

24 kap. 17 § RB Prop. 1986/87:112

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Åklagaren bör ges möjlighet att frige häktad, när enligt hans mening häktningsskäl icke längre föreligger. En sådan bestämmelse bör ur systematisk synpunkt införas i denna paragraf.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Södra Roslags tingsrätt: Vi har tidigare tagit upp frågan om upphävande av häktningsbeslut. Enhgt utredningsmannen, s. 191, skall upphävande av en häktning även kunna ske pä tjänstgöringsfria dagar. Vi anser alt det bör klargöras att åklagaren får befogenhet att släppa en misstänkt, när skäl för häktning inte längre föreligger.

24 kap. 18 § RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Svea hovrätt: Beträffande 18 § p 2 vill hovrätten anmärka att det redan av förslagets 17 § andra stycket följer att den misstänkte skall friges om del inte längre finns skäl för häktning.

24 kap. 19 § RB

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Möjligheten att göra en konkret bedömning av förekomsten av de särskilda häktningsgmnderna är i princip störte vid bestämmandel av domen än i inledningsskedet av förundersökningen. Av denna anledning accepteras termen "påtaglig risk" i förevarande fall trots vad som sagts beträffande 24 kap. I § 1 st 1 p RB m. fl.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Stockholms tingsrätt:: Om förslaget på denna punkt trots allt genomförs vill tingsrätten peka på följande. Enligt förslaget till ny lagtext i 19 § skall gälla i princip detsamma som i dag när det gäller häktning i avvaktan på laga kraft. "Natthäkte" är uppenbarligen tänkt för häktning i avvaktan på lagföring men del kan sättas i fråga om insUtutet enligt förslaget är menat att gälla även häktning i avvaktan på laga kraft. Inte heller denna fråga berörs i motiven. EnUgt Ungsrättens mening står det klart, att så inte bör vara fallet. Ett motivuttalande i ämnet eller rent av ett förtydligande av lagtexten är enligt tingsrättens mening på sin plats.

24 kap. 20 § RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran, även om jag tror att bestämmelsen i andra stycket sällan kommer att användas, sedan den prövats några gånger med negativ effekt.

Sveriges domareförbund: I andra stycket föreslås införandet av en be
stämmelse om s. k. natthäkte innebärande att den häktade under vissa
tider och på särskilda villkor skall få vistas utom förvaringslokalen. Om
häktningen gmndals på fara för avvikande eller på kollusionsfara kan
givetvis inte en dylik regel tillämpas vilket borde ha angivits i paragrafen. 341

24 kap. 21 § RB Prop. 1986/87:112

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Jag vill erinra om vad jag anfört under 11.2 (avsnitt 4.2 i remissammanställningen), vilket möjligen bör föranleda en omformulering av paragrafen. Är t. ex. en narkotikapäverkad som omhändertagits enligt LOB alt anse som misstänkt för brott? Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

24 kap. 22 § RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

25 kap. RB

Södra Roslags tingsrätt: Se under avsnitt 7 Reseförbud - anmälningsskyldighet.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisstyrelse: För all markera att tvångsmedlen enligt 25 kap. utgör substitut för häktning kan kapitehiibri-ken lämpligen ändras Ull "Villkorlig häktning". Ordet "rannsakningsövervakning" föreslås utbytt mot det mera närliggande "häktningsövervakning" om denna form av övervakning skall komma Ull användning.

25 kap. 1 § RB

Stockholms tingsrätt: Med de av tingsrätten förordade reglema för häktning vid recidivfara blir det av utredningsmannen föreslagna andra stycket överflödigt och kan utgå.

Luleå tingsrätt: Se under 24 kap. 1 § RB.

25 kap. 2 § RB

Svea hovrätt: I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet kan föreskrifter enligt lagtexten meddelas om att den misstänkte skall lämna ifrån sig pass eller annan handling som gäller som pass. Sådan möjlighet bör också finnas vid rannsakningsövervakning. I klarhetens intresse bör detta framgå av lagen.

Sveriges domareförbund: Utredaren har inte gått in på frågan vilken bevisning som skall krävas för att den misstänkte skall anses ha åsidosatt sina skyldigheter enligt 2 §. Särskilt hans skyldigheter enligt lagmmmets andra stycke är allmänt hållna och del kan vara svårt att bevisa att han bmUt mot dem. Kravet på bevisning bör i dessa fall inte ställas alltför högt.

Enligt utredarens förslag får häktning på gmnd av recidivfara endast ske
om brottet riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan
farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning. I sistnämnda fall fram
står det som olämpligt och orealistiskt att medge att den häktade vissa tider
får vistas utom förvaringslokalen. I övriga fall, dock ej då straffminimum
för brottet är tvä år, kan man möjligen tänka sig att använda natthäkte. 342

Fömlsättningarna måste då vara att den häktade har ett fast arbete och att Prop. 1986/87:112 daglig kontroll sker av att han befinner sig pä sin arbetsplats.

25 kap, 7 § RB

RPS: RPS vill fästa uppmärksamheten på ännu en formuleringsfråga. I första stycket behandlas åtalsfrisl vid rannsakningsövervakning, reseförbud och anmälningsskyldighet. Frislen utsätts av domstolen då denna har beslutat om tvångsmedlet och löper i övrigt aulomaUskt från liden för åklagarens ivångsmedelsbeslul. I andra stycket talas om förlängning av den "utsatta" tiden. Formuleringen leder tanken endast till den av domstolen utsatta fristen, men enligt betänkandet (s. 195) avses även den automatiskt löpande fristen. Enligt RPS bör man behålla nuvarande formulering: "tid, som avses i första stycket."

25 kap. 8 § RB

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: För all lagtexten i första stycket skall få avsedd innebörd bör den utmstas med ytterligare ett "inte" enligt följande:

Om inte åtal har väckts inom den Ud som avses i 7 § eller en framställning om förlängning av Uden inte har kommit in Ull rätlen eller det i övrigt inte längre finns skäl för en åtgärd enl 1 §, skall beslutet härom omedelbart upphävas. Jfr 24 kap. 17 § 1 st RB.

25 kap. 10 § RB

Sveriges domareförbund: Förbundet delar utredarens förslag all häktning i princip bör följa som sanktion. Rannsakningsövervakning kan emellertid även beslutas av åklagaren. Om den misstänkte åsidosatt av åklagaren angivna skyldigheter enligt 2 § första stycket skall han enligt förslaget också häktas. Domstolen kan emellertid ha en annan uppfattning om de av åklagaren utfärdade föreskriflema och bör då inte vara bunden av en bestämmelse om obligatorisk häktning. Förbundet föreslår därför att första stycket i 10 § förses med en reservation motsvarande den som finns i andra stycket av samma paragraf.

26 kap. RB

Riksdagens ombudsmän: 26 kap. RB ändrades så sent som 1981. Då
gjordes också en språklig översyn, om än begränsad, av bestämmelserna i
kapiUet. Det kan inte vara rimligt all man nu, enbart på gmnd av en ändrad
paragrafhänvisning, gör ytterligare språkjusteringar i en av kapitlets para
grafer. Justeringar av den arten kan för framtiden bara leda Ull omotive
rade efterforskningar i förarbetena, när det i den praktiska verksamheten
uppslår tvekan om innebörden av författningsändringen. 343

Övergångsbestämmelser Prop. 1986/87:112

Regionåklagarmyndigheten i Värnersborg: Innan lagändringen träder i kraft är det av yttersta vikt att en organisation som erfordras härför har byggts upp och att den har tillgång till erforderiig personal och andra resurser. Delta kan ej genomföras till den 1 juli 1986. Utbyggnad av personalorganisationen tar lång Ud i anspråk. Ikraftträdandet bör därför ej ske förrän tidigast den 1 juli 1987.

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

JK: Förslaget föranleder i och för sig ingen erinran. RPS: Förslaget Ullstyrks.

Lagen (1957:668) om utlämning för brott

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Jag utgår ifrån att någon änd
ring ej avsetts i 23 § 2 st, meningen: Finner denne, att hinder mot uUäm
ning ... , ulan att del utelämnade ordet "ej" på rad 12 s. 31 fallit bort till

följd av ett tryckfel.

Lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.

JK: Förslaget föranleder i och för sig ingen erinran.

344

24 kap. 1§'

År någon på sannolika skäl misstänkt för broft, för vilket är stadgat fängelse ett år eller däröver, må han häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

År brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå följa fängelse och har den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, må han häktas, om det skäligen kan befaras, att han avviker.

Är för brouel icke stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för all han

/. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff

2. genom alt undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

3. återfaller i brott.

Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

3§

Om del på gmnd av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras alt häktning skulle komma alt medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om del är uppenbart all betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort lid fömt att häktning kan befaras medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskih stadgal.

Åven den som endast är skäligen misstänkt för brott får häktas, om

1. förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § första stycket eller 2 § och

2. det år av synnerlig vikt att han tas iförvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet.

4§

Om det på gmnd av den miss-länktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras alt häktning skulle komma alt medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid fömt att häktning kan befaras medföra allvarligt men för bamet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under arton år finns särskilda bestämmelser.

4§

Beslut om häktning meddelas av

rätten.

Förekomma mot någon skäl /i7/ häktning, må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas.

Åro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om del finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytteriigare utredning tages iförvar.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall innehålla uppgift om del brott misstanken avser sawf ange gmnden för anhållandet.

Beslut att häkta någon meddelas av rätten. / häktningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.

Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i 20 §.

6§

Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.

Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för ett brott som avses i 1 eller 2 §, får han anhållas, om det är av synneriig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. / anhåltningsbeslutet skall anges del brott som misstanken avser och gmnden för anhållandel.

Nuvarande lydelse

6§'

Har den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest inte närvarande då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos åklagaren.

Avviker den som misstänks för brott och förekommer skäl //// hans anhållande, får åklagaren efterlysa honom.

8§*

Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, så snart det kan ske, för förhör inställas för åklagaren eller för polisman som har fått i uppdrag att hålla förhöret.

Föreslagen lydelse

8§

Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.

Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom.

Prop. 1986/87: 112

Om inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren samma dag som beslutet meddelades eller senast dagen därefter göra framställning hos rätten om häktning av den anhållne. I häktningsframställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden för häktningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.

Om det finns synnerliga skäl, får häktningsframställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, räknas tiden från dagen då anhållningsbeslutet verkställdes.

Den anhållne eller hans försvarare skall genast underrättas om häktningsframställningen.

Fråga om häktning av den som inte är anhållen får las upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även pä yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 14-16 §§ är stadgat. Har den misstänkte kallats Ull förhandlingen eller förekommer anledning, att han avvikit eller eljest häller sig undan, utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats Ull förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätlen tillstädes, skall, sä snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp pä yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant la upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall häktningsförhandling inför rätlen hållas så snart som möjligt. I fråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14-16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå avgöras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten samma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen hållas senare än som nu sagts. Den får dock aldrig hållas senare än fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon, som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan om häktningsbesluts verkställande inkommer, skall, om ej åtal redan väckts, rätlen utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanmm ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling inom nu angiven tid skulle vara ulan betydelse, må dock rätten bestämma längre tids mellanmm.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den Ud, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätlen, sä länge den misstänkte är häktad och Ull dess åtal har väckts, med högst tvä veckors mellanmm hålla ny förhandling / häktningsfrågan och därvid särskilt se till alt utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. År det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.

Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten.

19 §

Har rätten beslutat om häktning med stöd av 3 §, skall åklagaren, så

352

19 §

Har ej inom Ud, som avses i 18 §, åtal väckts eller //// rätten inkommit framställning om föriängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för häktning, förordne rätten omedelbart att den häktade skall frigivas.

snart han anser att det finns sannolika skäl jör att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten skall samma dag eller senast dagen efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen hållas senare än som nu sagts. Förhandling måste dock alltid hållas senast inom en vecka från häktningsbeslutet. Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.

20 §

Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,

1. om inte inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller förlängning av tiden har begärts eller,

2. om det inte längre finns skäl för beslutet.

Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även av åklagaren. Rätten skall snarast underrättas om åtgärden.

Den som är häktad skall ulan dröjsmål föras till allmänt häkte.

År det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen, eller ett annat brott, för vilket han misstänks, förvaras på annan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren förordna all överförandet tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han överförts Ull häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av del brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall/öras /(// häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall/öras /i7/ en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

Är någon skäligen misstänkt för brott, på vilket fängelse kan följa, och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen befaras, alt han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning alt anhålla eller häkta honom, får, om del är tillräckligt, i stället förbud meddelas honom all utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas all han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det skäligen kan befaras alt den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Är någon skäligen misstänkt för ett brott, pä vilket fängelse kan följa, och finns det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den miss-länktes förhållande eller någon annan omständighet risk för all han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas alt han på vissa lider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff

Så snart målets beredande avslutats, skall hovrätten bestämma lid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfrågor eller sådana delar av saken som får avgöras särskilt/år huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandhng.

Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, alt han undanröjer bevis. Pä ansökan av riksåklagaren kan rätlen under motsvarande fömtsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa pä motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. i-24 §§ och 25 kap. 2-9 §§ rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda lid han i den främmande staten och här i landet varit

Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det finns risk för alt den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det finns risk för att han genom att bege sig frän landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 4-24 §§ och 25 kap. 2-9 §§ rättegångsbalken. Ett beslut om anhållande eller häktning skall hävas senast när den sammanlagda lid den dömde varit berövad friheten i den främmande

Bilagas Prop. 1986/87: 112

Framställning från domstolsverket ang. tillgång för allmän domstol till kriminalregistret

1 Inledning

DV har i samråd med lagmännen vid Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter genomfört en organisalionsundersökning gemensam för de tre tingsrätterna, det s. k. tingsrättsprojektet. Ett av huvudavsnitten i detta projekt rörde frågor om ADB-stöd i verksamheten.

I en förstudie (DV rapport 1984:9) har möjligheterna att på längre sikt ge tingsrätterna ADB-stöd belysts. I förstudien föreslogs bl. a. att ADB-sy-stem för kansligöromålen skulle utvecklas. Bland de arbetsuppgifter som skulle kunna utföras med datorstöd nämns bl. a. expediering av uppgifter till Rl-systemet och inhämtande av kriminalregistemtdrag via terminal.

Av förstudien framgår att det frän besparingssynpunkt i första hand är brotlmålsavdelningar som bör ges datorstöd. Ett införande av ADB pä brottmålsavdelningar förutsätter emellertid alt de blanketter för domar och Rl-uppgifler som är utformade för optisk läsning kan avskaffas. Detta kräver i sin tur att det finns tekniska fömtsättningar för att överföra uppgifterna på annat sätt. Vidare krävs en ändrad författningsreglering.

Domstolsverkels styrelse beslutade 1984-10-01 alt del fortsalla utredningsarbetet beträffande ADB-stöd för kansliverksamhelen skulle delas upp på två delavsnitt på sätt som föreslagils i försludierapporten. Det ena avsnittet avsåg utveckling och införande av datorstöd vid två tvistemålsavdelningar vid Stockholms tingsrätt. Del andra avsnittet omfattade möjligheten att överföra information från tingsrätterna till rikspoUsslyrelsen (RPS) via något dalamedium samt möjligheten för tingsrätterna alt få tillgäng till kriminalregislret via terminal.

Möjligheterna att överföra brollmålsdomar och Rl-uppgifler Ull RPS samt möjligheterna att ge tingsrätterna Ullgång till kriminalregislret via terminal har utretts av DV i samarbete med RPS. Utredningsresultatet redovisas i DV rapport 1985:1.1 rapporten konstateras alt det inte föreligger några tekniska hinder för ett sådant informaUonsulbyte.

I det ulredningsavsnitl som rör ADB-stöd vid två tvistemålsavdelningar har arbetet nu fortskridit så långt att upphandling kan påbörjas i början av budgetåret 1985/86. Enligt lidplanen skall driftstart ske 1986-04-01. I direktiven för detta projekt, det s. k. kanslidatorprojektet, anges all datorstödet efter utvärdering skall kunna vidareutvecklas och utgöra gmndva-len även för avdelningar som handlägger brottmål och på sikt även för blandade avdelningar. De modifieringar som behövs avseende speciella behov vid brottmålsavdelningarna bedöms inte vara störte än att installation av ett motsvarande system vid en eller ett par brotlmålsavdelningar skulle kunna ske omkring årsskiftet 1986/87.

362

2 Författningsändringar Prop. 1986/87:112

Det planerade ADB-stödet för allmänna domstolar aktualiserar författningsändringar inom delvis skilda områden. Skyldigheten att använda fastställda blanketter för domar i tvistemål och brottmål samt för Rl-uppgifter måste upphävas. Om domstolarna skall kunna utnyttja den tekniska möjligheten att få terminalåtkomst till kriminalregistret, krävs ändringar i de författningar som reglerar uttag ur registret.

En författningsändring angående användningen av fastställda blanketter för domar och Rl-uppgifter har aktualiserats av domstolsverket hos justitiedepartementet i annan ordning. I del följande berörs därför endast möjligheten att få direktåtkomst till kriminalregistret.

Bestämmelser om kriminalregislret har meddelats i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister och i kriminalregisterkungörelsen (1973:58). Enligt 1 § kriminalregislerlagen skall registret föras hos RPS och innehålla de uppgifter som närmare anges i lagen. Enligt 8 § skall utdrag av registret meddelas, när framställning därom görs av bl. a. domstol. Framställning om utdrag skall göras på blankett enligt formulär, som RPS fastställer. I särskilt brådskade fall får en myndighet begära utdrag av registret på telegrafisk väg (4 och 7 §§ kriminalregisterkungörelsen). Utdrag av kriminalregistret skall enligt 8 § i kungörelsen avfattas på blankett enligt formulär som RPS fastställer. Sådant udrag expedieras normall senast andra arbetsdagen efter det framställningen inkom. På särskild begäran får dock telegrafiskt meddelande lämnas om att registret inte innehåller sådan anteckning som skall framgå av registerutdrag. Enligt 14 § kriminalregisterkungörelsen skall registret med tillhörande handlingar hållas under sådan vård att obehörig ej får Ullgång till registret.

En författningsändring angående användningen av fastställda blanketter för domar och Rl-uppgifter har aktualiserats av domstolsverket hos jusli-Uedepartementet i annan ordning. I det följande berörs därför endast möjligheten alt få direktåtkomst till kriminalregislret.

Utdrag av kriminalregistret skall enligt 8 § i kungörelsen avfattas på blankett enligt formulär som RPS fastställer. Sådant utdrag expedieras normalt senast andra arbetsdagen efter del framställningen inkom. På särskild begäran får dock telegrafiskt meddelande lämnas om att registret inte innehåller sådan anteckning som skall framgå av registemtdrag. Enligt 14 § kriminalregisterkungörelsen skall registret med tillhörande handhngar hållas under sådan vård alt obehörig ej får tillgång till registret.

RPS tillhandahåller blanketter och meddelar i samråd med riksåklagaren
och DV de närmare anvisningar som behövs för tillämpningen av kriminal- 363

regislerkungörelsen, se 16 §.

Antalet expedierade kriminalregistemtdrag är stort. Under år 1984 be- Prop. 1986/87: 112 ställde domstolarna ca 51 000 utdrag av totalt 137 000. Stockholms tingsrätt beräknas årligen beställa omkring 13000 utdrag. En rationalisering av mtinen för inhämtande av kriminalregistemtdrag så att dessa vid domstolen kan tas ut på papper, medför påtagliga fördelar både för domstolarna och för RPS. För domstolarnas del skulle kansliarbetet underlättas i inte oväsentlig grad och påskynda handläggningen i vissa fall, vilket är av särskild betydelse i mål där den tilltalade är berövad friheten. De fördelar RPS kan uppnå är framför allt ekonomiska, eftersom den optiska läsningen av domar och beslut tenderar till alt bli allt dyrare.

Som Udigare nämnts finns inte några direkta tekniska hinder för alt ge domstol tillgång till kriminalregistret via terminal. Efter hand som ADB-system byggs upp i domstolarna bör dessa tekniska möjligheter till en rationell informationsbehandling utnyttjas. För närvarande har ingen myndighet vid sidan av polisväsendet terminalåtkomst till sädana uppgifter som finns i kriminalregistret. Efter beslut av riksdagen (SFS 1985:7) har emellertid polisregisteriagen (1965:94) ändrats på sä sätt alt regeringen bemyndigas medge att myndigheter kan få terminalåtkomst till polisregistret, av vilket kriminalregislret är en mindre del.

Den information som finns i kriminalregislret är av känslig art. För att informationen inte skall användas pä ett orikligt eller oförsiktigt sätt kan rätlen till terminalåtkomst kombineras med regler om vilken krets av anställda vid domstolen som skall få beställa uppgifter ur kriminalregistret. De krav som av DV uppställts på utmstning för tidigare omnämnda tvistemålsavdelningar innefattar att ett syslem för behörighetskontroll skall finnas. För de tillämpningar som är aktuella vid en tvistemälsavddning har del befunnits tillräckligt att behörigheten indelas i tre olika nivåer. Vid en brottmälsavdelning kan behörighetssyslemel utvidgas Ull flera nivåer för att möjliggöra att endast enstaka tjänstemän vid avdelningen kan beställa kriminalregistemtdrag.

Med hänsyn till vad ovan anförts kan konstateras all goda skäl talar för alt ge allmän domstol terminalåtkomst till kriminalregislret. Några tekniska hinder föreligger inte. Ej heller behöver det befaras att den enskildes intresse av integritet skulle trädas för när. DV hemställer att justitiedepartementet föranstaltar om de författningsändringar som berättigar domstolarna Ull terminalålkomsten.

Lagtekniskt torde den föreslagna ordningen kunna lösas genom ett Ullägg till 8 § kriminalregisteriagen på motsvarande sätt som skett vid regleringen av lerminalålkomst till polisregislret (3 och 10 §§ polisregisterlagen).

Detta ärende har avgjorts av generaldirektören. I den slutliga handläggningen har även deltagit hovrättsassessorn Lars Dahlstedt och byråchefen Tomas Stahre.

Mats Börjesson

Tomas Stahre

364

2 Allmänna synpunkter på förslaget

2.1 Inledning

Framställningen har i stort sett fått ett positivt mottagande. De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget i huvudsak. Flertalet påpekar dock betydelsen av all sekretessfrågorna får en godtagbar lösning. Ett fåtal remissinstanser avstyrker den remitterade framställningen.

Till de remissinstanser som i princip får anses positiva Ull framställningen hör JK, RÅ, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, Kammartälten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, JO, statskontoret, riksrevisionsverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, SACO/SR och Statsanställdas förbund.

Framställningen avstyrks av datainspektionen och data- och offentlighetsutredningen.

2.2 I huvudsak positiva remissvar

De remissinstanser som har närmare utvecklat sina synpunkter har anfört följande.

Stockholms tingsrätt lar upp vissa tekniska problem. Den anför: Tingsrätten står inför driftstart av två nya ADB-syslem. Kanslierna på Ivistemålsavdelningarna 2 och 3 saml tingsrättens två akluariekonlor kommer under våren 1986 att erhålla ADB-stöd. Utvecklingen av dessa system har således tagit fasta former och såväl tekniska rutiner som manuella kringrutiner finns konkretiserade. Efter utvärdering av det nu aktuella

25 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 112

365

kanslidatorsystemet, som är ett pilotprojekt för både Stockholms tingsrätt Prop. 1986/87: 112 och övriga tingsrätter, skall ställning tas till fortsatt datorisering av tingsrättens övriga avdelningskanslier. Något syslem för brottmålsförfarandet finns därför inte utvecklat i dag. Systemet för avdelningarna 2 och 3 kan visseriigen komma att utgöra grund för ett syslem för tingsrättens brottmålsavdelningar. Många överväganden torde dock återstå innan ett sådant system kan tas i drift.

Det beskrivna förhållandet medför svårigheter för tingsrätten alt nu lämna synpunkter pä ett regelsystem som eventuellt skall styra Ungsrättens framtida handläggning av brottmål. Tvingsrätlen saknar således i dag erforderlig helhetsbild av den fortsatta datoriseringen, vilket även gjort sig gällande då tingsrätten nyligen under hand lämnat synpunkter på ett förslag till förordning om registerföring vid allmänna domstolar med hjälp av automatisk databehandling. Förslaget i fråga omfattade nämligen också brottmålen.

Konstateras kan också att - även om en reglering kan komma att ske i olika författningar - de frågor som aktualiseras i anledning av en förordning om registerföring är intimt förknippade med de frågor som aktualiseras i förevarande fall. Överväganden rörande ändamål med och innehåll i ett register, liksom utdata, gallring m m bör nämligen inte ses fristående från frågor om dataöverföring och lerminalålkomst. Vidare krävs en genomarbetad organisation för ADB-säkerhel saml såväl tekniska som andra fömtsättningar för tillfredsställande dataskydd och behörighelskonlroller för all Ungsrälten skall kunna uttala att den kan ansvara för ifrågavarande ADB-verksamhet. Frän dessa synpunkter sett hade del därför varit bäst om frågan om lerminalålkomst hade anställ Ull dess sådana förutsättningar föreligger. Beaktas bör också att fråga inte enbart är om en koppling till kriminalregistret från Stockholms tingsrätt utan att efter hand som ADB-systemen inom domstolsväsendet byggs upp denna tekniska möjlighet kan komma alt utnyttjas även av ett stort antal andra domstolar. Tingsrätten kan dock, liksom domstolsverket, konstatera att en terminalåtkomst till rikspolisstyrelsens kriminalregisler kommer att medföra betydande rationaliseringsvinster.

Även Sveriges domareförbund pekar på att det för närvarande finns brister i de tekniska förutsättningarna. Förbundet framhåller följande.

Domareförbundet saknar anledning ifrågasätta att tillgång för de allmänna domstolarna till kriminalregistret via terminal skulle ha besparingseffekter. En sådan tillgång innebär vidare fördelar från effektivitetssynpunkt liksom från rättssäkerhetssynpunkt. Domstolarna kommer därigenom att ha Ullgång till mera aktuella utdrag av kriminalregislret än nu ofta är fallet. Risken skulle därigenom komma att minska t. ex. för att tillämpliga bestämmelser i 34 kap. brottsbalken blir förbisedda.

I det bakomliggande materialet har domstolsverket konstaterat all de
teoretiskl-tekniska förutsättningarna för ett genomförande av förslaget
föreHgger. Med hänsyn till verkets preliminära riktlinjer för ADB-använd-
ningen inom verkels område fram Ull år 1990, förtjänar dock påpekas att de
praktiskl-tekniska förutsättningarna i första hand kommer att finnas för de 366

tre största tingsrätterna. För de medelstora tingsrätterna finns sådana Prop. 1986/87: 112 förutsättningar tidigast i slutet av 80-talet och för de mindre tingsrätterna -liksom för hovrätterna och högsta domstolen — är det en fråga på ännu längre sikt.

Hovrätten för Västra Sverige är mycket positiv till tanken all domstolarna skulle få terminaltillgång till kriminalregislret. Hovrätten anför:

1 domstolsverkets framställning har angetts de fördelar som skulle uppnås om de allmänna domstolarna fick terminalåtkomst till kriminalregistret. Hovrätten vill med anledning av vad verket anfört understryka det angelägna i att t. ex. mål rörande häktning kan handläggas skyndsamt utan att kravet på ett tillfredsställande beslutsunderlag behöver eftersättas. Det finns hämtöver anledning peka på ytterligare fördelar som förslaget skulle medföra. I ett stort antal vädjade brottmål - drygt 300 om året - begär hovrätten in kriminalregistemtdrag eftersom det utdrag som finns i tingsrättens akt kan vara inaktuellt. I de allra flesta fall visar det sig emellertid att registret inte tillförts nya uppgifter rörande den tilltalade. Om hovrätten hade lerminalålkomst, skulle aktualiteten i det av tingsrätten inhämtade utdraget lätt kunna kontrolleras, och ett nytt utdrag skulle i flertalet fall inte behöva las fram.

Såväl rättssäkerhets- som effektivitetsskäl talar enligt hovrättens mening för alt de allmänna domstolarna utan dröjsmål erhåller terminalåtkomst till kriminalregistret. Skälen torde emellertid inte vara så starka att del kan anses befogal att anskaffa terminaler enbart för detta ändamål. Som domstolsverket anfört i sin framställning bör i stället domstolarna ges tillgång till kriminalregislret via terminal efter hand som ADB-system byggs upp i domstolarna. För hovrättens vidkommande skulle detta kunna komma till stånd under första halvåret 1987.

Sveriges advokatsamfund redovisar en mer kritisk inställning: Samfundet är i gmnden kritiskt till ökad spridning av känsliga personuppgifter. Snart sagt vaije myndighet torde under åberopande av effektivitets- och besparingsskäl kunna påvisa behov av ökad åtkomlighet till sådana uppgifter. Risken för otillbörligt nyttjande av information och för läckor utgör påtagliga skäl mot alt åtkomligheten till den känsliga informationen som finns i kriminalregislret ökas. När det gäller lerminalålkomst till information av nu aktuellt slag bör därför mycket stor restriktivitet råda.

Enligt nuvarande regler äger bl. a. allmän domstol rätt at efter framställ
ning hos rikspolisstyrelsen erhålla utdrag ur kriminalregislret. Redan nu
gällande ordning innefattar, enligt samfundets mening, risken för att inle-
gritetsskyddet sätts ät sidan. Det lär ha förekommit alt rikspolisstyrelsen
lämnar ut uppgifter ur kriminalregislret till domstol utan att först kontrolle
ra alt den omfrågade personen verkligen är misstänkt, dvs. förekommit
polisregislret (person- och belastningsregistrel). Risken för att sådan kon
troll underlåles blir särskilt påtaglig när en domstol samtidigt beställer ett
stort antal kriminalregisterutdrag. Även kontrollen beträffande läckage av
uppgifter mellan myndigheter och från myndighet till allmänheten är också 367

för närvarande bristfällig eller obefintlig.

Det nu gällande "manuella" systemet har emellertid även andra uppen- Prop. 1986/87: 112 bara nackdelar. Ineffektiviteten hos nuvarande rutiner påverkar anhållnings- och häktningstidernas längd. Nuvarande tidsutdräkt och omgång vid beställning av kriminalregisterutdrag är skäl som från rättssäkerhetssynpunkt talar för att allmän domstol ges terminalåtkomst till kriminalregislret. Frän kontrollsynpunkl föreligger också fördelar med all låta domstol via dator beställa uppgifter ur kriminalregislret. Det är nämligen möjligt för datorn att föra "loggbok" över de förfrågningar som görs. Härvid kan också kontrolleras vem som gör förfrågan och om denna gäller person som verkligen är misstänkt för brott.

Sammanfattningsvis ställer sig samfundet positivt till alt allmän domstol på sätt föreslagils ges lerminalålkomst Ull kriminalregislret. För att den enskildes integritetsintresse ej skall trädas för när är det dock av synnerlig vikt att till rätten till lerminalålkomst knyts noggranna behörighetsregler. Behörigheten bör på varje brottmålsavdelning minimeras till en eller två personer ulan delegationsrätt.

Med de reservationer som ovan angivits Ullstyrker advokatsamfundet förslaget.

Även JO har vissa reservationer:

Jag delar uppfattningen att det skulle medföra vissa fördelar såväl för domstolarna som för rikspolisstyrelsen om de allmänna domstolarna ges lerminalålkomst till registret. Jag är dock inte helt övertygad om att dessa fördelar, ställda i relation Ull den enskildes intresse av all uppgifter ur registret inte blir åtkomliga för obehöriga personer, är så påtagliga att framställningen från domstolsverket bör bifallas.

I sin framställning har domstolsverket angivit alt rätten till terminalåtkomst kan kombineras med regler om vilken krets av anställda vid en domstol som skall fä beställa uppgifter ur kriminalregislret. Enligt min mening måste en gmndläggande förutsättning för bifall till framställningen vara, att det tillskapas ett säkert behörighelssystem. Ett sådant system bör inte avse endast vilka personer som skall ha rätt alt beställa uppgifter. Det bör också innefatta krav på alt den som beställer uppgifterna "märker" sin beställning med erforderiiga koder och mälnummer. Systemet bör vidare inrättas på sådant sätt att samtliga de beställningar som görs blir registrerade hos RPS. Med hjälp av sädana registeruppgifter bör beställningarna sedan följas upp med kontroller sUckprovsvis mot de mål i vilka beställningarna har gjorts. Under de förutsättningar jag nu har angivit är jag beredd all tillstyrka domstolsverkets framställning.

JK anför:

Den föreslagna möjligheten för de allmänna domstolarna att få egen
lerminalålkomst till kriminalregislret motiveras främst av rationaliserings-
och kostnadsskäl. Fördelarna i dessa hänseenden får enligt min mening
anses vara så stora för domstolarnas dömande verksamhet att jag i princip
inte har något alt erinra mot förslaget. I systemet bör dock byggas in
kontroller av behörigheten vid beställning av uppgifter ur registret. Det bör
också kunna kontrolleras efteråt, vem som har beställt sådana uppgifter. 368

RÅ Prop. 1986/87:112

Domstolsverkets framställning om att allmän domstol skall få terminalät-komst till kriminalregistret är enligt min mening välgrundad. Med hänsyn till att de tekniska möjligheterna finns erfordras endast en ändrad författningsreglering för att ett informationsutbyte i aktuellt hänseende mellan rikspolisstyrelsen och tingsrätterna skall kunna komma Ull stånd. De fördelar som en sådan ordning skulle innebära vore av stor betydelse och bör tas till vara. Särskilt vill jag betona möjligheterna att påskynda handläggningen i mål där den tilltalade är berövad friheten. För den händelse häktningsutredningens förslag (SOU 1985: 27) om kortare lidsfrister vid häktning och anhållande vinner bifall - vilket torde kunna förväntas - blir det än mer angeläget alt kriminalregistemppgifler kan inhämtas utan tidsutdräkt. Även de övriga i framställningen angivna fördelarna bör dock understrykas.

När det gäller erforderliga författningsändringar synes det mig mest lämpligt alt efter mönster i 3 § polisregisterlagen (1965:94) bemyndiga regeringen medge alt allmän domstol - utöver del nuvarande sättet att infordra kriminalregistemtdrag - får terminaltillgång till kriminalregistret.

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen tillstyrker domstolsverkets framställning att få lerminalålkomst för de allmänna domstolarna till kriminalregislret. Styrelsen vill i anslutning härtill anföra följande.

Alltsedan 1960-talet, då de centrala polis- och kriminalregislren överfördes till ADB, har rikspolisstyrelsen exklusivt förfogat över registren. Detta har dels varit betingat av tekniska omständigheter - lerminalan-slutning saknades under den första liden - dels av den omständigheten att registerlagsUftningen Ullkom i en Ud registren fördes manuellt. Detta har medfört att myndigheter, som i sin verksamhet har behov av uppgifter ur registren, har varit hänvisade till att hos rikspolisstyrelsen rekvirera utdrag ur dessa. För att leva upp till de höga krav som ställs på kvaliteten hos registren har det vidare ansetts lämpligt alt en myndighet svarar för inläggning av uppgifter.

Efterhand som ADB-tekniken utvecklas ler det sig naturligt alt ifrågasätta den nuvarande ordningen. Såsom domstolsverkets rapport 1985:1 visar kan betydande vinster göras inom domstolsväsendet om domstolarna ges möjlighet att via terminal få direktåtkomst Ull kriminalregislret.

2.3 Negativa remissvar

Datainspektionen

Datainspektionen har förståelse för strävandena att uppnå rationaliseringsvinster. Det är dock tveksamt om de blir så stora att de väger upp nackdelarna med den föreslagna rutinen. Den remitterade framställningen är emellertid knappast så detaljerad som önskvärt vore för att inspekUonen skall kunna la ställning till alla de frågor som inspektionen har all beakta enligt dalalagan (1973:289).

I andra länder har man noga undvikit att integrera kriminalregister med 369

andra delar av informationssystemen inom rättsväsendet för att undvika Prop. 1986/87: 112 missbruk.

Det är ytterst olämpligt att vidga tillgängligheten av information av detta slag som inte ens den registrerade själv har möjlighet att få tillgång till hos polisen.

En oavvislig förutsättning för ett tillstyrkande skulle vara att säkerheten är fullt betryggande, främst genom ett personligt behörighelskontrollsy-slem med loggning av samtliga transaktioner i polisens dator saml kontroll av användningen t. ex. genom fortlöpande stickprovkonlroller i efterhand. Eventuellt borde också säkerheten förstärkas med maskinell kontroll hos RPS huruvida oavgjort brottmål förekommer innan utlämnande sker. Även med sådana åtgärder synes det dock inte möjligt att garantera tillfredsställande säkerhet. Oproportionerligt mänga fall av missbmk av central åtkomst till känsliga register via terminal har förekommit inom exempelvis polisen. Datainspektionen har anledning att förmoda alt liknande missbruk förekommer inom andra känsliga sektorer. Just nu handläggs fö. hos dalainspektioonen ett klagoärende där hos polisen anställd civil personal misslänks för att obehörigen berett sig tillträde till RPS' person- och bdastningsregisler (PBR). Detta visar med önskvärd tydlighet att i vart fall polisens nuvarande behörighels- och säkerhetssystem inte är till fyllest.

Trots resultatet av en nyligen genomförd undersökning beträffande allmänhetens förtroende för domstolarna torde detta förtroende vara ganska gott. Det är viktigt att upprätthålla detta förtroende. Risken för lerminal-missbmk bör därför beaktas även i delta sammanhang.

Slutligen anser datainspekUonen att den uppluckring av gränserna mellan myndigheternas verksamhet som blir följden av en än mer integrerad ADB-verksamhet frän integriletssynpunkl är otillfredsställande. Erfarenheten har visat att ibland inte ens den registeransvariga myndigheten vet var gränsen för dess kompelens och ansvar går. Förvirringen för allmänheten blir då givetvis än större, och inspektionen kan inte annat än ånyo erinra om den föga gynnsamma utvecklingen härvidlag.

Sammanfattningsvis kan datainspektionen med hänvisning till det ovan anförda för närvarande inte Ullstyrka det remitterade förslaget.

Data- och offentlighetskommittén

En lerminalålkomst måste med nödvändighet öka risken för alt uppgif terna om de registrerade sprids Ull andra än de som oundgängligen är i behov av dem och bör därför inte medges utan mycket starka skäl. I detta fall måste en noggrann avvägning göras mellan domstolarnas behov av all få tillgång till uppgifter ur registret och de registrerades berättigade intresse av att uppgifterna inte blir tillgängliga för andra än de som behöver dem i sill arbete. För all kunna göra en sådan avvägning fordras aft domstolarnas behov redovisas och analyseras på ett helt annat sätt än vad som gjorts i domstolsverkets framställning.

Vidare fordras en ingående redovisning av de tekniska lösningarna efter
som risken för inlegrilelsintrång påverkas av hur dessa görs. Av domstols
verkets framställning framgår endast att man tänker sig ett behörighelssy
stem för att möjliggöra att bara enstaka tjänstemän skall kunna beställa 370

utdrag. Det ökade skydd för de registrerades integritet som kan vinnas Prop. 1986/87:112 med ett sådant system är enligt vår uppfattning mycket marginellt. För all ett system med olika behörigheter skall fungera krävs dessutom att det är väl anpassat till hur det övriga arbetet på avdelningarna organiserats.

Vi anser inte att den föreliggande utredningen ger grund för att de allmänna domstolarna skall få lerminalålkomst till kriminalregistret.

3 Synpunkter på integritets- och sekretessproblem

En stor del av de i princip positiva remissinstanserna har framhållit all en förutsättning för att framställningen skall bifallas är alt frågor om offentlighet och sekretess och om integritet löses på ett tillfredsställande sätt. I delta sammanhang lar man upp såväl författningsreglering (sekretesslagen) som behörighetsregler och systemels åtkomlighet, allt i syfte alt minimera missbruk.

Mer allmänna synpunkter framförs av Sveriges domareförbund: Domareförbundet vill också framhålla all säkerhetsfrågorna - bortsett från vissa överväganden rörande behörighelssystem - knappast alls berörts av domstolsverket. Inte heller har frågorna om offentlighet och sekretess samt om integritet belysts. Ett genomförande av domstolsverkels förslag förutsätter enligt domareförbundets mening att dessa problem övervägts och konstaterats vara möjliga att bemästra.

Riksrevisionsverket berör också dessa frågor:

Enligt RRV:s mening är det angelägel alt försöksverksamheten utformas så att den belyser de administrativa och ekonomiska konsekvensema av terminalålkomsten. RRV vill betona viklen av alt domstolsverket under försöksverksamheten noga bevakar de säkerhels- och sårbarhetsproblem som decentraliserad lerminalålkomst kan leda till.

Del framgår av remisshandlingarna att domstolsverket också avser att -som försöksverksamhet - låta ett par brotlmålsavdelningar genomföra uppdatering av kriminalregislret via egna terminaler. Säkerhets- och sår-barhelsfrågorna är även i denna del av försöksverksamheten av stor betydelse. Decentralisering av uppdatering av kriminalregistret frän en enhet vid rikspolisstyrelsen till på sikt samtliga tingsrätter kan komplicera möjligheten all upprätthälla tillfredsställande datakvalitet. I försöksverksamheten bör därför ingå all utvärdera kvaliteten på de dala som uppdateras via terminal på broltmålsavdelningarna.

RÅ lar upp frågan om vilka som bör få utnyttja registret. Han anför: Som framhållits av domstolsverket är den information som finns i kriminalregislret av känslig natur. Rätten till lerminalålkomst måste därför enligt min mening åtföljas av bestämmelser om vem i domstolen som skall få beställa uppgifter ur registret. Därvid bör eftersträvas att så få tjänstemän som möjligt anförtros uppgiften.

371

När det gäller risken för integritetsinträng anför rikspolisstyrelsen: Prop. 1986/87: 112

En direktåtkomst till kriminalregislret för myndigheter utanför polisväsendet aktualiserar emellertid vissa frågor. Bland annat ökar risken för integritetsinträng ju fler myndiheler som har sådan åtkomst.

Inom polisväsendet finns ett omfattande system av behörighetsregler. Motsvarande höga krav måste ställas på de myndigheter som i en framtid ges rätt till terminalåtkomst av denna känsliga information. Rikspolisstyrelsens kontroll av behörighet bör lämpligen inskränkas till en kontroll av att rekvirerande myndighet är behörig. Frågan om den personliga behörigheten överförs på så sätt till den rekvirerande myndigheten som har att närmare ange hur behörighetsfrågorna skall lösas inom myndigheten. Rikspolisstyrelsen har bemyndigats att inom sitt område meddela föreskrifter om bl. a. de gemensamma informationssystemen, se förordning (1984:731) med instmktion för rikspolisstyrelsen 10 § 5 p. En motsvarande bestämmelse bör lämpligen införas i domstolsverkets instmktion för domstolsväsendets del.

Rikspolisstyrelsen förordar ett behörighetssystem hos domstolarna med behörighetskort jämte personlig kod som genom beslut av domstolens chef eller chef för avdelning som handlägger brottmål tilldelas sådan personal som har att rekvirera kriminalregisterutdrag.

Styrelsen konstaterar samtidigt att det beträffande domstolsväsendet finns väl inarbetade mtiner för rekvisition av utdrag. Volymen är stor och domstolarna har stor vana vid hantering av från integriletssynpunkl känslig information. Det finns ingen anledning att tro alt informationen, om den är åtkomlig via dataskärm eller skrivare, skulle hanleras på annat sätt än som görs med den nu gällande ordningen. Det bör snarare vara så att färre personer får möjlighet att rekvirera utdrag enligt den föreslagna ordningen.

Hovrätten för Västra Sverige

Frågor rörande sekretesskyddet bör givelvis ägnas stor uppmärksamhet i ärenden av det här slaget. Några svårigheter att uppnå ett tillfredsställande sådant skydd torde emellertid inte föreligga. Domare och i regel även annan domstolspersonal är väl förtrogna med sekretessbestämmelserna och vana vid alt handskas med sekretessbdagl material.

Liksom domstolsverket anser hovrätten att ett system för behörighets-
kontroll bör finnas. Hovrätten förordar att i ett sådant system de befatt
ningshavare som skall ha Ullgång till kriminalregistret Ulldelas ett visst
kodnummer, vilket skall utgöra "nyckel" Ull registret. Det antal befatt
ningshavare som skall ha tillgång till registret bör i och för sig begränsas i
viss utsträckning. Hur många och vilken kategori befattningshavare som
skall ges behörighet bör med hänsyn Ull bl. a. domstolarnas olika storlek
och organisation avgöras från fall till fall. För hovrättens vidkommande
torde det vara lämpligt att flertalet ledamöter och fiskaler pä en avdelning
ges behörighet. Del torde emellertid inte finnas anledning att indela behö
righeten i ett flertal nivåer. I förevarande sammanhang blir det endast fråga
om att antingen ha eller alt inte ha tillgång till kriminalregistret. Något
samband med behörigheten vad gäller domstolens egna ADB-system behö
ver inte föreligga. 372

Som en extra säkerhetsåtgärd bör övervägas en ordning som innebär att Prop. 1986/87: 112 vissa uppgifter registreras i samband med all frågor ställs till kriminalregistret via terminal. En registrering av frägeställarens kodnummer, aktuellt målnummer och den person i registret frågan avsett skulle ge möjlighet att kontrollera att registret inte används för ovidkommande syften. I detta sammanhang vill hovrätten emellertid framhålla att det inte finns anledning att för domstolarnas del vidta säkerhetsåtgärder som går längre än för andra myndigheter; en enhetlig sekretessording bör självfallet eftersträvas.

Bestämmelserna i sekretesslagen las upp av JK.

I sammanhanget vill jag peka pä bestämmelsen i 12 kap. 2 § sekretesslagen enligt vilken den i 7 kap. 17 § föreskrivna sekretessen i princip inte gäller hos domstolar i deras rättskipande eller rätlsvårdande verksamhet. Det får fömlsätlas att tillämpningen av de bestämmelsen inte kommer all påverkas av all domstolarna får lerminalålkomst till kriminalregislret. Frågan synes dock böra övervägas i samband med införandet av möjlighet till sådan åtkomst.

Samma fråga aktualiseras av kammarrätten i Sundsvall.

Del allmänna kriminalregislret är sekretesskyddal enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen. Sekretessen gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur registret för uppgift som har tilförts detta. Beträffande utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är föreskrivet i lagen om registret och i den Ull lagen anslutande kungörelsen. Enligt 12 kap 2 § sekretesslagen gäller emellertid inte del nyssnämnda sekretesskyddet hos domstol i dess rätts-skipande eller rättsvårdande verksamhet, såvida inte domstolen har fält uppgiften för att pröva frågan om den kan lämnas ut. Den nämnda regleringen avser all skapa ett skydd för den informaUon av mycket känslig art som finns i registret. Det är angeläget alt detta skydd upprätthålls, även om och när de allmänna domstolarna genom terminaler får direktaccess Ull registret. Kammarräften vill därför understyrka vad som sägs i DV:s framställning om att rätten till terminalåtkomst bör kombineras med regler om vilken krets av anställda vid domstolen som skall få beställa uppgifter ur registret och alt den utmstning som kan komma Ull användning innefattar ett system för behörighetskontroll. En reglering bör bl. a. kunna ske genom föreskrift all det i arbetsordning för domstol skall finnas angivet vad som gäller i fråga om uttag ur kriminalregistret genom terminal.

Även Stockholms tingsrätt behandlar sekretessproblemen:
Hur åtkomsten till kriminalregislret tekniskt skall ske finns inte närmare
beskrivet i framställningen En koppling torde emellertid - oavsett om den
innefattar möjlighet att via såväl terminalbild som skrivare eller via enbart
skrivare få tillgång Ull uppgifter - medföra all domstolen rent faktiskt har
åtkomst till i princip hela kriminalregislret, dvs. även uppgifter om perso
ner som inte är tilltalade i pågående mål. Domstolen skall visserligen enligt
3 § första stycket kriminalregisteriagen endast i vissa fall inhämta utdrag ur
registret- Denna bestämmelse torde emellertid inte medföra annat synsätt
på frågan om myndighetens faktiska åtkomst. Hela registret - eller 373

ADB-upptagningen - måste därför i och med uppkopplingen bli tillgänglig Prop. 1986/87: 112 för domstolen i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelser och därmed anses vara förvarad hos domstolen. Eftersom rikspolisstyrelsen i och med registrering gör upptagningarna tillgängliga för domstolen i läsbar form torde de dessutom vara att betrakta som inkomna och jdärmed allmänna handlingar.

Enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen (1980: 100) gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregisler för uppgift som har tillförts registret. Sekretessen gäller således både hos den registeransvarige och hos den som kan göra uttag ur registret. Dennaj regel synes emellertid omfatta endast polismyndighetemas verksamhet, exempelvis lokal polismyndighets terminalanslutning till registret. Lämnas registeruppgifter till annan myndighet följer sekretessen uppgiften bara i den mån denna omfattas av bestämmelser om överföring av sekretess, som beträffande domstol regleras i 12 kap. 1 § sekretesslagen. Av 12 kapi 2 § samma lag följer dock att sekretessen för uppgifter ur kriminalregistret inte överförs till domstol när fråga är om dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet. En terminalanslulning från en domstol till kriminalregistret torde således med tillämpning av nuvarande bestämmelser komma alt medföra att registret i dess helhet hos domstolen blir att anse som ADB-upptagning som är alt betrakta som såväl allmän som offentlig handling. En ändring av sekretesslagen i angivet hänseende är därför enligt tingsrättens mening oundgängligen erforderlig.

Datainspektionen

Inledningsvis vill dock datainspektionen peka på det förhållandet att uppgifterna hos tingsrätten enligt 2 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF) inte torde åtnjuta något skydd enligt sekretesslagen (1980:100). Detta innebär enligt inspektionen uppenbara risker för otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet. Att kriminalregistemtdrag i en domstolsakt redan nu i och för sig är tillgänglig för allmänheten ger inte anledning till annan bedömning från dalainspekUonens sida. Inte heller att vissa begränsningar beträffande tillgängligheten eventuellt ges i bestämmelsen i TF 2 kap. 3 §, andra stycket, andra meningen. Det är en väsentlig artskillnad att ha ett så känsligt register som kriminalregisgter tillgängligt via terminal jämfört med hur det hittills fungerat. Den "manuella tröskeln" har tveklöst varit en bra spärr mot missbruk.

4 Övrigt

Kostnadsaspekten tas upp av statskontoret.

Domstolsverket har inte redvisal några kostnader eller intäkter av sitt
förslag. Vi har dock, från de utgångspunkter statskontoret har ätt beakta, i
princip ingen erinran mot domstolsverkets framställning. Vi utgår därvid
från att den ordning verket föreslagit blir väsentligt billigare än nuvarande
ordning och från att behörighets- och säkerhetsfrågorna, såsom domstols
verket angett, kan lösas på ett godtagbart sätt. Vi utgår vidare från att den 374

tekniska lösning som kan komma ifråga, inte innebär att förändringar i Prop. 1986/87: 112 Rl-systemen försvåras.

Rikspolisstyrelsen berör vissa tekniska frågor:

Från teknisk synpunkt gör styrelsen den bedömningen att viss utökning av datamaskinutrustningen hos styrelsen måste komma till stånd. I ett inledningsskede då endast ett litet antal domstolar skall anslutas, bedöms denna utökning dock vara av sådan blygsam omfattning att den kan ske inom ramen för den ordinarie utbyggnaden av datakommunikationsnätet inom polisen. Vidare bör framhållas att dataöverföringen mellan de olika polisiära myndigheterna inom kort kommer att ske i krypterad form. För att information dä skall vara oläslig för den som till äventyrs pä ett obehörigt sätt kommer ät information under utväxling måste enligt styrelsens uppfattning motsvarande krav ställas på trafiken mellan rikspolisstyrelsens dator och domstolarnas dataterminaler. Rikspolisstyrelsen vill här också påminna om all polisväsendets terminalpark skall helt förnyas under sista kvartalet 1986. Terminalanslulning från andra myndigheter bör inte ske dessförinnan.

RÅ påpekar att åklagarväsendet kan slå på tur för terminaltillgång till kriminalregislret. Han framhåller:

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang upplysa om att ett utredningsarbete angående tekniska hjälpmedel m. m. inom åklagarväsendet för närvarande håller på alt avslutas. I detta arbete som sker i samarbete med statskontoret övervägs ett ökat datorstöd. Alt inhämta registemppgifter via terminal kan sålunda även komma att aktualiseras för åklagarväsendets del. Detta förhållande bör enligt min mening beaktas vid bedömningarna av vilka författningsändringar och -tillägg som erfordras i anledningav domstolsverkets framställning.

Författningsregleringen tas upp av kammarrätten i Sundsvall: Kammarrätten finner inte hinder möta mot den lagtekniska lösning som förordas i framställningen och som innebär att det genom ett tillägg till 8 § kriminalregisterlagen öppnas möjlighet att införa den föreslagna ordningen.

Även rikspolisstyrelsen berör denna fråga:

Vad slutligen angår frågan om författningsregleringen får rikspolisstyrelsen tillstyrka domstolsverkets förslag om ett tillägg till 8 § kriminalregislerlagen. Ett sådant tillägg - förslagsvis ett tredje stycke - bör kunna få följande lydelse: "Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första stycket får terminalåtkomst till kriminalregistret".

Författningsregleringen tas också upp av Stockholms tingsrätt:
I domstolsverkets framställning konstaleras att polisregisterlagen
(1965:94) "ändras på så sätt all regeringen bedmyndigals medge att myn
digheter kan få terminalåtkomst till polisregistret, av vilket kriminalregi
stret är en mindre del." Tingsrätten får i anledning härav påpeka att som 375

Innehåll Prop. 1986/87: 112

Proposition ...................................................... .... '

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Lagförslag ......................................................... 3

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....... ... 3

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad Ud 16

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ................................................ 17

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internalionellt samarbete rörande verkställighet av brotlmälsdom .......................... 18

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister 20

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 februari 1987 21

1 Inledning ....................................................... 21

2 Allmän motivering ........................................... 22

2.1 Utgångspunkter ......................................... . 22

2.2 Häktningsfömtsättningarna .......................... . 27

2.2.1 Brottsmisstankens styrka och brottets svärhet 27

2.2.2 De särskilda häktningsgmnderna ............. . 29

2.2.3 Häktning vid lindriga brott ..................... . 31

2.2.4 Häktning vid svåra brott ....................... . 33

2.3 Förfarandet vid prövning av frågor om häktning m.m 34

2.3.1 Frister ............................................... . 34

2.3.2 Forumfrågan ...................................... 40

2.3.3 Försvararfrågan .................................... . 41

2.3.4 Kontakterna mellan parter och domstol .... . 43

2.3.5 Rutinerna i samband med gripande och anhållande .,,. 45

2.3.6 Utredningshäktning och omprövningsförhandling m. m. 47

2.3.7 Hävande av beslut om häktning .............. 50

2.3.8 Frister för åtal och huvudförhandling ....... 52

2.3.9 Häktning i högre rätt ........................... 56

2.4 Alternativ till häktning ................................. . 58

2.5 Häktning pä nya grunder - talan mot häklningsskäl 61

2.6 Organisatoriska frågor m.m.............................. . 63

3 Ikraftträdande ............................................... . 67

4 Upprättade lagförslag ....................................... . 68

5 Specialmotivering ........................................... . 68

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken . 68

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid 81

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ........................ 81

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av broltmålsdom ...................... . 83

6 Hemställan .................................................... . 83

7 Beslut ........................................................... . 83

Utdrag ur lagrådets protokoll den 5 mars 1987 ........ . 84

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987 .,, 100

1 Anmälan av lagrådsyllrande .............................. 100

2 Terminalåtkomst till kriminalregislret .................... 105

3 Hemställan .................................................... 109

4 Beslut .......................................................... 109

377