Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:1

om äktenskapsbalk m. m.


Prop. 1986/87:1


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 juni 1986.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en ny äktenskapsbalk, som skall ersät­ta den nuvarande giftermålsbalken. Förslaget utgör sista etappen av den omfattande översyn av lagstiftningen på äktenskapsrättens område som har bedrivits sedan lång tid tillbaka och som hittills har resulterat i nya regler om äktenskaps ingående och upplösning och om makars underhålls­skyldighet. Dessa regler arbetas nu in i den nya balken i huvudsakligen oförändrat skick, samtidigt som nya regler föreslås om makars egendom. Syftet med dessa nya regler är framför allt att åstadkomma en bättre utjämning mellan en ekonomiskt starkare och en ekonomiskt svagare make när det gäller fördelningen av deras egendom vid äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad. Vidare föreslås vissa ändringar i ärvdabalken som syftar till att skapa ett starkare ekonomiskt skydd för en efterlevande make vid den andra makens död. Slutiigen läggs fram förslag till en ny lag om sambors gemensamma hem, som innehåller regler om hur hemmet skall upplösas i fall då ett samboförhållande upphör.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen innebär flera nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om Hkadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad vidgas genom att den allmänna jämkningsregel som finns f. n. ges ett något utökat tillämpningsområde framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Vi­dare förenklas de s.k. vederlagsreglerna, vilka vid bodelningen ger en make kompensation i vissa fall då den andra maken har minskat sitt giftorättsgods. En nyhet är att enskild egendom skall kunna dras in i bodelningen, om makarna är överens om det. Egendomen skall i så fall: behandlas som giftorättsgods.

1    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall i fortsättningen Prop. 1986/87: 1 kunna förrättas inte bara som nu när äktenskapet har upplösts utan även dessförinnan när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad. Vidare ersätts det nuvarande institutet boskillnad av en möjlighet att förrätta bodelning under pågående äktenskap efter anmälan till domstol. Till skillnad från vad som gäller f. n. skall en sådan bodelning dock inte medföra att makarnas egendom blir enskild.

Kravet på äktenskapsförord avskaffas när det gäller gåvor mellan ma­kar. Sådana gåvor skall i fortsättningen bli gällande mellan makarna enligt allmänna regler eller genom att gåvan registreras hos domstol. För att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs dock alltid registre­ring. Äktenskapsförord skall i fortsättningen användas endast vid avtal om egendomsordningen i äktenskapet.

Möjligheterna för en make att i samband med äktenskapets upplösning få överta den andra makens bostad utvidgas till att omfatta alla former av bostäder och skall gälla oavsett om bostaden är giftorättsgods eller på grund av äktenskapsförord enskild egendom. Nuvarande behovs- och skä-lighetsprövning skall alltjämt gälla. En nyhet är att en make på motsvaran­de sätt skall ha möjlighet att efter en behovs- och skälighetsprövning få överta bohag som tillhör den andra maken och som har begagnats gemen­samt i hemmet.

Vid bodelning med anledning av en makes död skall en särskild jämk­ningsregel gälla till förmån för den efterlevande maken. Enligt denna regel får denna make rätt att bestämma att vardera sidan som sin andel vid bodelningen skall behålla sin egendom.

Ändringarna i ärvdabalken innebär att en make vid den andra makens död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma bröstarvingar. Bröstarvingarna får i stället rätt till efterarv när den efterlevande maken i sin tur dör. Den efterlevande maken förvärvar egendomen efter den först avHdna maken med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar.

En annan nyhet är att den nuvarande s.k. basbeloppsregeln vid bodel­ning i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken förs över till ärvdabal­ken, där den ges karaktären av en garantiregel av samma slag som laglotts-reglerna. Samtidigt utgår den begränsning som gäller f. n. om att regeln inte är tillämplig när det finns barn till den avlidne som är under 16 år och inte är barn även till den efterlevande maken.

Om det vid den efterlevande makens död finns arvingar enbart efter den först avlidna maken, skall dessa ärva hela boet i stället för som f. n. endast halva boet.

Den nya lagen om sambors gemensamma hem innebär att när ett samboförhållande upplöses samborna får en giftorättsliknande rätt till del­ning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att denna egendom delas lika mellan dem. Denna huvudregel kan dock - på samma sätt som för makar - frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden öppnas en möjlighet att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.


 


Sambor får vidare rätt att överta den andra: sambons bostad och bohag. Denna rättighet får i huvudsak samma utformning som för makar.

I fall då ett samboförhällande upphör genom den ena sambons död skall den efterlevande sambon alltid ha rätt att erhålla så mycket av den egen­dom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begag­nande - så långt egendomen räcker - att dess värde motsvarar två gånger basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Den nya lagstiftningen kan tidigast träda i kraft den 1 juli 1987.


Prop. 1986/87: 1


Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Pro­positionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 37), lagrådets yttrande (s. 273) och föredragande statsrådets ställningsta­ganden till lagrådets synpunkter (s. 384).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.


 


Propositionens lagförslag                                  Prop. 1986/87:1

1 Förslag till

Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall först bland balkarna föras in en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande lydelse.

Första avdelningen Allmänna bestämmelser 1 kap. Äktenskap

1 § Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

2§ Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

3§   Vaije make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4§ Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhål­landen skall kunna bedömas.

5§ Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äkten­skapsskillnad.

Andra avdelningen

Äktenskaps ingående och upplösning

2         kap. Äktenskapshinder

1 § Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist.

2§ Den som har förklarats omyndig eller enligt domstols beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får domstol på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

3       § Äktenskap far inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt
upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4       §   Den som är gift får inte ingå nytt äktenskap.


 


5§    Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hin-     Prop. 1986/87: 1 dersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som tjänstgör i den församling där hindersprövningen har gjorts.

6§    Vid vigsel gäller i övrigt

1.  föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2.  den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,

3.  föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

7§ Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln. Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar.

5 kap. Äktenskapsskillnad

1 § Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad.

2 § Vill bara en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har denne rätt till äktenskapsskillnad endast efter betänketid.

3§ Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äkten­skapsskillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna då fram­ställer ett särskilt yrkande om det. Har ett sådant yrkande inte framställts inom ett år frän betänketidens början, har frågan om äktenskapsskillnad fallit. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

4 § Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

5§ Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betän­ketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.

6§ När dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, är äktenskapet upplöst.


 


3                                                                                                     kap. Prövning av äktenskapshinder          Prop. 1986/87:1

1          § Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot
äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska
kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om ingen av dem
är kyrkobokförd här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2§ Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö­righet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

3§ Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Hårde inte tillstånd till äktenskapet enligt

2         kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är
halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.

4§ Finner pastorsämbetet att det inte finns något hinder mot äktenska­pet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om detta.

4         kap. Vigsel

1§ Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

2§ Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrät­taren inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra stycket är ogiUig som vigsel får godkän­nas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

3         §   Behörig att vara vigselförrättare är

1.  präst i svenska kyrkan,

2.  präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om rege­ringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet,

3.  lagfaren domare i tingsrätt, eller

4.  den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

4§ Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De har rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.


 


8§   Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad skall betalas fortlöpande.     Prop. 1986/87: 1 Finns det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med ett engångsbelopp.

9§ Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det.

10      § Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter
den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrå­gan avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

11      § En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det
finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden
innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras
endast på det sättet att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Underhålls­
bidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl
höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit be­
stämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en
parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållan­dena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

7 kap. Makars egendom

1 §    En makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom.

2 §   Enskild egendom är

 

1.  egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,

2.  egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3.  egendom som en make har erhållit genom testamente med det vill­koret att den skall vara mottagarens enskilda,

4.  egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arvlå-taren skall vara mottagarens enskilda,

5.  vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1 —4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grand av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.


 


Tredje avdelningen            ''''                          P'"°p- '9- >

Makars ekonomiska förhållanden

6 kap. Underhåll

1 §    Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall till­godoses. Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken.

2§ Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för den makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

3§ Det som den ena maken med tillämpning av I och 2 §§ har lämnat till den andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom.

4§ Kan den ena maken på grund av sjukdom eller bortavaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande makens inkomst och avkastning av dennes egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjukaeller bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens under­håll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inte förelåg.

5§ Om den ena maken försummar sin underhållsskyldighet, får domsto­len ålägga den maken att betala underhållsbidrag till den andra maken.

6§ Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den ena maken fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den andra maken.

Domstolen får, när makarna inte varaktigt bor tillsammans, förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av denne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna eller någon av dem när samlevnaden upphörde. Avtal som efter domstolens beslut ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderät-ten till bohaget.

7§    Efter äktenskapsskillnad svarar vaije make för sin försörjning.

Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll under en övergångs­tid, har den maken rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständig­heter.

Har den ena maken svårigheter att försöija sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har den maken rätt till underhållsbidrag av den andra maken för längre tid än som anges i andra stycket.


 


7§   Samtycke enligt 5 eller 6 § behövs infe, om maken inte kan lämna     Prop. 1986/87: 1 giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid. Samtycke enligt 5 § behövs inte heller sedan bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har skett.

8§ Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 eller 6 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

9§ Om en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall åter­gå. Detsamma gäller om en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendo­men. När det gäller bohag räknas dock tiden från det att maken fick kännedom om överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

8 kap. Gåvor mellan makar

1 § En gåva mellan makar är gällande mellan dem, om vad som gäller för fullbordande av gåva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registre­rats enligt 16 kap.

Gåvan blir gällande mot givarens borgenärer när den har registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte står i missför­hållande till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande mot giva­rens borgenärer utan registrering, om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer först efter in­skrivning eller annan särskild registrering, krävs även dessa åtgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot givarens borgenärer.

2§ En utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra maken en gåva är utan verkan.

3§ Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot dennes borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obe­stånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätnings­bar egendom som uppenbariigen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått föriorad helt eller delvis, är
mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.
                                       10


 


3§   Genom äktenskapsförord kan makar eflér blivande makar bestämma    Prop. 1986/87: 1 att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att egendomen skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av ma­karna eller de blivande makarna. Detta gäller även om någon av dem är omyndig. I så fal! skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhäm­tas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförord först från och med den dag då det ges in till domstolen.

4§   Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1.  fast egendom som makarna eller någon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

2.  fast egendom som makarna eller någon av dem innehar med nyttjan­derätt i förening med byggnad på egendomen som makarna eller någon av dem äger, om byggnaden är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som makarna eller någon av dem
innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggna­
den eller byggnadsdelen är avsedd som makarnas gemensamma hem och
innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushålls­maskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hem­met. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslu­tande för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

5 §    En make får inte utan den andra makens samtycke

1.  avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjande­rätt upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

2.  avhända sig, pantsätta, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad, eller

3.  avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens enskilda egendom enligt 2 § första stycket 2—4.

En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är giftorättsgods. Detta gäller dock ej, om mål om äktenskapsskillnad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att talan om äktenskapsskill­nad väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom skall lämnas skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf om fast egendom och rättighet i denna tillämpas också i fråga om tomträtt.

6§ Bestämmelserna i 5 § om samtycke av en make till en åtgärd av den andra maken tillämpas också när dödsboet efter en avliden make vidtar en sådan åtgärd.


 


En makes ansvar enligt denna paragraf får. inte göras gällande så länge     Prop. 1986/87: 1 elt mål pågårom återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

9 kap. Allmänna bestämmelser om bodelning

1 § När ett äktenskap upplöses, skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin egendom genom bodelning under äktenskapet utan att något mål om äk­tenskapsskillnad pågår. Anmälan skall registreras av tingsrätten.

2§ Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskill­nad pågick, den dag då dödsfallet inträffade.

Bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då anmälan om bodelningen gjordes enligt 1 § andra stycket.

3§   Varje make är skyldig att tills bodelningen förrättas redovisa för sin  egendom och för sådan egendom som maken har haft hand om men som tillhör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

4§ Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall förrättas när äktenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

S§ Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och universella testaments-tagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

6§ Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares bestri­dande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna. Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider det.

7§ När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes. Om det behövs för att få bouppteckningen till stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

8§ Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att
skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran
sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning.
      11


 


Mot en makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om    Prop. 1986/87: 1 godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess att bodel­ning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad faller enligt 5 kap. 3 §, avvisas eller avskrivs.

9§ En makes egendom får utmätas för den makens skuld även om bo­delning skall förrättas. Har egendomen satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas för den makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller utmätningsfordringen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

10      8 Försätts en make i konkurs innan bodelning har ägt rum eller har en
bodelning återgått med anledning av en makes konkurs, skall den makens
giftorättsgods stå under konkursboets förvaltning till dess att det har blivit
bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla den maken. Konkursboet
får sälja egendomen om det behövs.

Beslut om särskild förvaltning enligt 8 § faller vid konkurs.

11 § Om en make dör när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall de föreskrifter som avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad tillämpas.

12 § Med den tid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk tiden från det att talan väcks till dess att domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen avvisar eller avskriver frågan om äktenskapsskillnad, till dess att beslut om detta vinner laga kraft eller frågan om äktenskapsskillnad dessförinnan har fallit enligt 5 kap. 3 §.

13 § Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna (föravtal). Över avtalet skall upprättas en handling som underteck­nas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inte utgör äktenskapsförord.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning

1 §    I bodelning skall makarnas giftorättsgods ingå.

2§ Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, liksom personliga presenter. Om den ena maken är död, gäller denna rätt endast för den efterlevande maken.

3§ Rättigheter som inte kan överiåtas eller som i annat fall är av person­lig art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

Även om det inte följer av första stycket, skall rätt till pension på grund av en försäkring som någon av makarna äger inte ingå i bodelning, om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt till

1.  ålderspension eller invalidpension, eller

2.  efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pensionen förelig­ger vid bodelningen.  12


 


4§   Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom     Prop. 1986/87: 1 vad som har trätt i stället för sådan egendorn samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till pension på grund av försäkring som avses i 3 § andra stycket.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorätts­gods.

5§ Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

11 kap. Andelar och lotter

Makarnas andelar i boet

1 §   Vid bodelning skall först makarnas andelar i boet beräknas.

2 § Vid beräkningen av makamas andelar i boet skall så mycket avräknas från en makes giftorättsgods att det täcker de skulder som den maken hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes, anmälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket gjordes eller dödsfallet inträffade.

För sådana fordringar mot en make som är förenade med särskild för­månsrätt i makens enskilda egendom skall maken fa täckning ur sitt gifto­rättsgods endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Detsamma gäller skulder som maken har ådragit sig för under­håll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning.

3§ Vad som återstår av makamas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan makarna.

4§ Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det sammanlagda gifto­rättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten. Vidare skall, om en makes användning av sitt giftorättsgods har medfört att värdet av egen pensionsförsäkring ökat eller att maken förvärvat förmån på grand av sådan försäkring, bestämmelserna i första stycket tillämpas även om den andra maken har samtyckt till åtgärden.

5§ Skall vid bodelning med anledning av en makes död förskott på arv
som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas på arvet efter den
döde, skall på den lott som vid bodelningen tillkommer den dödes arvingar
   13


 


avräkning ske för förskottet eller, om det inte kan avräknas helt på arvet,     Prop. 1986/87: 1 för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens giftorättsgods före samman­läggningen med den andra makens giftorättsgods ökas med ett belopp som motsvarar vad som skall avräknas vid bodelningen.

6§ Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täck­ning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör den makens andel i boet. Ett underhållsbidrag som har förfallit till betalning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyl­diga maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidrags­skyldiga makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas med de belopp som detta föranleder.

Egendomens fördelning på lotter

7§ Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall giftorättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott i första hand få sir\ egendom eller den del av denna som den maken önskar.

8§ Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag har rätt att få denna egendom i avräkning pä sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § första stycket 2—4. En föratsätt­ning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken är vidare att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare föratsättning för ett övertagande att den andra maken befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

9§ En make, vars giftorättsgods i värde överstiger den makens andel, har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsva­rande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, barden andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den maken.

Vid bodelning med anledning av den ena makens död gäller första stycket endast till förmån för den efterievande maken.

10 § Om en make övertar makarnas gemensamma bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra maken med egendom ur giftorätts­godset, skall den övertagande maken betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

11 § En make, som vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har en fordran på den andra maken för bristen.


14


 


12 kap. Jämkning vid bodelning                                         Prop. 1986/87: 1

1§ 1 den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en make vid bodelning skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap., skalj bodelningen i stället göras så att den förstnämnda maken får behålla mer av sitt giftorättsgods. Är en make försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall varje make behålla sitt giftorättsgods som sin andel. Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning av en makes död.

2§ Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterie­vande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorätts­gods. Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsva­rande kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden fördelas enligt 11 kap.

Bestämmelserna i 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken om föriust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att få behålla sitt giftorättsgods.

3§ Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträf­fade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

Vad som sägs i första stycket om villkor i äktenskapsförord skall gälla även villkor i föravtal.

13 kap. Verkan av bodelning

1§ En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i {lenna balk, avstå egendom som skall ingå i bodelningen.

En make får inte heller vid fördelning på lotter till skada för sina borgenärer avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas. Detta gäller dock ej, om den egendom som avstås eller förvärvas utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas med stöd av 11 kap. 8 §.

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första eller andra stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelning­en eller om det av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäl­ler dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

2 § Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestämmel­ser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den efterlevande maken vidtagit


 


en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingarna och testamentstagarna     Prop. 1986/87: 1 solidariskt för betalningsskyldighet enligt I §.

3§ Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § första stycket beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg eller borde ha insett att gåvan var till skada för maken, skall gåvota-garen återbära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. Talan om detta skall väckas inom fem år från det att gåvan fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte göras gällande i den mån den skulle hindra att maken får ut sin andel.

4§ Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket beräknats som om värde av en pensionsförsäkring hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

5 § Om en bodelning har lett lill att en fastighet har delats så, att makarna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten med samäganderätt.

I den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

6§ När bodelning har förrättats, får makarna eller en av dem ge in bodelningshandlingen till domstol för registrering.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Äktenskapsmål

1 § Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består.

2 § Talan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består kan föras endast i en tvist mellan kvinnan och mannen.

Frågan humvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

3§ Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

4§ Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de gemensamt ansöka om detta. I andra fall skall talan i äktenskapsmål väckas genom ansökan om stämning.

5 § I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om under­
hållsbidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makar-
   16


 


nas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka     Prop. 1986/87: 1 varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken talan om äktenskapsskillnad väcks. Har sådan talan redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning. I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

6§ Sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Behövs betänketid, skall domstolen underrätta parterna om att betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

7§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1.    bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,

2.    förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra vid vite, som bestäms i pengar eller till fängelse i högst en månad.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas pä samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

8§ Den make som domstolen har berättigat att bo kvar i makarnas gemensamma bostad har rätt att använda även den andra makens bohag som finns i bostaden. Domstolen får dock beträffande viss egendom be­stämma annat. Avtal som den sistnämnda maken därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena maken berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra maken skyldig att genast flytta därifrån.

9§ Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall den andra maken få tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har domstolen kallat makarna till förhandling och uteblir den make som har framställt yrkandet, skall detta anses återkallat till den del det inte har medgetts av den andra maken. Att den andra maken uteblir från förhand­lingen hindrar inte att yrkandet prövas.

10 § Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen. Har yrkandet framställts av endast en av makarna, skall domstolen bereda den andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

11 § Om en make återkallar talan om äktenskapsskillnad sedan gemen­sam ansökan om äktenskapsskillnad har getts in till domstolen eller sedan

den makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken,  17

2   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


 


skall målet trots detta prövas om denne yrkar det. Den sistnämnda maken    Prop. 1986/87: 1 skall underrättas om detta när återkallelsen delges den maken.

Om en make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en förhand­ling i denna fråga, skall målet trots detta prövas om den andra maken yrkar det vid förhandlingen. En make som har yrkat äktenskapsskillnad skall underrättas om detta när den maken kallas till förhandlingen.

12 § När makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet, om makarna är överens om dem.

13 § Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den samtidigt om­pröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket I eller andra stycket. När domstolen dömer i fråga om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll, skall den ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket 2.

14 § Har frågan om äktenskapsskillnad fallit enligt 5 kap. 3 §, skall målet avskrivas. Parterna svarar då för sina egna rättegångskostnader.

Mål om underhåll

15        § Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ beträffande förordnande om under­
hållsbidrag för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har
vunnit laga kraft gäller även när

1.     en make utan samband med ett mål om äktenskapsskillnad har yrkat
att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 § eller 6 §
första stycket,

2.  frågor om underhåll enligt 6 kap. 7 § handläggs sedan dom på äkten­skapsskillnad har meddelats, eller

3.  talan om jämkning av dom eller avtal om underhåll förs enligt 6 kap. 11 §.

16        § I fall som avses i 6 kap. 6 § andra stycket får domstolen på yrkande
av en av makarna besluta i frågan om nyttjanderätt för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas
på det sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft men får när som helst ändras av domstolen.

Domstols sammansättning m.m.

17        § I äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en
lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler
gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhand­ling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin
mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning
och omröstning i tvistemål.
                                                                                    18


 


18§ 1 äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre Prop. 1986/87:1 lagfarna domare och tvä nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudför­handling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och Qärde styckena rätte­gångsbalken.

Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföran­den eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller be­stämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tviste­mål.

15       kap. Ärenden om äktenskaps ingående

1        § I ärenden om tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. I § skall länsstyrel­
sen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det
kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnämnden i den kommun
där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare.

2        § Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos
domkapitlet.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

3§ Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen.

4§ Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos kammarrätten.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

16       kap. Registreringsärenden

1       § För hela landet gemensamt skall föras ett äktenskapsregister för in­
skrivning av de uppgifter som skall registreras enligt denna balk eller som
skall tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av regeringen.

2       §   Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna.

Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser i 9 kap. 1 § andra stycket.


19


 


3§    Rätten skall ta in handlingen i protokollet och genast översända    Prop. 1986/87: 1 bestyrkt kopia av handlingen till den myndighet som för äktenskapsregist­ret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten.

Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörel­se om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. I § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering.

4§   Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen kom in till rätten.

17 kap. Bodelningsförrättare

1§ Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en bo­utredningsman, är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

2§ Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. 1 annat fall skall ansökan ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna.

3§ Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller vad som sägs i 14 kap. 9 § också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

4§ Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt till det. Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande skall bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig.

Förordnanden som meddelas i mål om äktensskapsskillnad upphör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

5 § Bodelningsförrättaren skall vid behov se till att bouppteckning förrät­tas. Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underiåter att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteck­ning med ed inför domstolen, om den andra maken begär det. I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts. Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ut vite.

6§ Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning samt kalla makarna till förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva
sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är
föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven
handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns
       20

det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen.


 


7§    Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina     Prop. 1986/87: i utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelnings­förrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anled­ning till det.

1 förhållande till bodelningsförrättaren svarar makarna solidariskt för dennes ersättning.

8§ Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda ma­karna.

En make som är missnöjd med bodelningen får klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bo­delningen inom denna tid, har maken föriorat sin talan. I bodelningshand­lingen skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.


18 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning eller om denne underlåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldra­balken.

2§ Om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det har bestämts vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan makarna.

Till samma tingsrätt inges ansökan om rättens tillstånd enligt 7 kap. 8 § eller om rättens förordnande enligt 9 kap. 8 § att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alltid ges in till den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle att yttra sig.

3§ Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskih.

4§ Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte överklagas.

5§ Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.


21


Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild lag.


 


2 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken'

dels att 23 kap. 6-9 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 1 kap. 3 § och 16 kap. 9 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att-i kap. 1,2, 7 och 8 §§,6 kap. 1 och 7 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 8 §, 14 kap. 4 §, 16 kap. loch8§§, 18 kap. 1 §,19 kap. 15 §, 20 kap. 2-4,6 och 10 §§ samt 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i 3 kap. skall föras in två nya paragrafer, 9 och 10 §§, av följande lydelse.


Prop. 1986/87:1


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 kap. 1§


Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fa­der, moder, syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro när­mast till arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande ma­kens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först av­lidnes arvingar.


Var arvlåtaren gift, skall kvarlå­tenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren nå­gon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvar­låtenskapen omfattar en sådan ar­vinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i 9§.


Den efterlevande maken har all­tid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlå­tenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterle­vande maken erhöll vid bodelning­en eller som utgör den makens en­skilda egendom motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna ma­ken är utan verkan i den mån för­ordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.

2§


Lever vid den efterlevande ma­kens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller


22


Balken omtryckt 1981:359.


 


Nuvarande lydelse

Ägde vid den först avlidne ma­kens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, taga de ar­vingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken ge­nom testamente förordnat, att nå­got av kvarlåtenskapen efter ho­nom skall tillfalla annan än efterle­vande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.


Föreslagen lydelse

syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller 13-5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje stycket, hälften av den efter­levande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egen­dom som skall tillfalla den för st av­lidnes arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter den­ne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken erhöll i arv av kvarlåtenska­pen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, skall arvingarna efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den den sist avlidne.


Prop. 1986/87: 1


7§


Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej gälla.


Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall dessförinnan den efterlevande makens behållna egendom delas enligt detta kapitel.

Skall i den efterlevande makens livstid bodelning ske mellan den ef­terlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas ul egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1-4 §§ skall tillkomma den först avlidna makens arvingar.

Vad som föreskrivs i 4 § för det fall att egendom har tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva el­ler testamente skall gälla, om den


23


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

efterlevande maken genom bodel­ning med en sambo har erhållit egendom utöver vad maken förut hade.

Vad som föreskrivs i denna balk om sambor gäller endast sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor till­sammans under äktenskapstik-nande förhållanden.


Prop. 1986/87: 1



Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåta-rens död talan om äktenskapsskill­nad var anhängig utan atl frågan därom förfallit enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken.


Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.


Om vid den först avlidna makens död någon som är bröstarvinge till denne men inte till den efterlevande maken avstår från sitt arv efter den först avlidna maken lill förmån för den efterlevande maken, har bröst­arvingen i stället rätt att ta del i dennes bo enligt bestämmelserna i 2§.

10 §

Detta kapitel gäller ej, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

6 kap.

1 §


Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anta­gas hava varit avsett. Är motta­garen annan arvinge, skall avräk­ningen ske allenast om detta stad­gats eller på grund av omständighe­terna måste anses hava varit av­sett, då egendomen gavs.

Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt


Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har före­skrivits eller med hänsyn till om­ständigheterna måste antas ha varit avsett. Är mottagaren en annan ar­vinge, skall avräkning ske endast om detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs.

Har en make av sitt giftorätts­gods gett förskott på arv til! en bröstarvinge som är makarnas ge-


24


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra maken.


mensamma, skall avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta arv inte räcker till, skall återstoden avräk­nas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstar­vingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröst­arvinge till den först avlidna ma­ken.


7§


Vad make av sitt giftorättsgods (V(7 styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke an­nat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anta­gas hava varit avsett. Med samma förbehåll skall vad efterievande make givit sådan arvinge eller testa­mentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestäm­melserna i 2-6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.


Vad en make av sitt giftorätts­gods har gett ett styvbarn eller en avkomling till styvbarn skall avräk­nas på mottagarens arv efter den andra maken, om inte annat har fö­reskrivits eller med hänsyn till om­ständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, om inte annat följer av 1 §, vad den efterlevande maken har gett en så­dan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. I § har rätt att ta del i den efterle­vande makens bo avräknas på mot­tagarens lott i detta. Bestämmelser­na i 2-6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.


 


7 kap. 3§ För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstar­vinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller ge­nom att påkalla jämkning i testa­mente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlå­tenskapen enligl 3 kap. i andra fall än   då  jämkningen   avser   testa-mentsvillkor sotn gäller till förmån för den efterlevande maken. Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testa-, mentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot ho­nom, har föriorat sin rätt.


25


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1986/87:1

11 kap.

Har någon gjort testamente till
   Har en make gjort testamente till

sin trolovade eller make och upp- den andra maken är förordnandet
löses därefter trolovningen eller äk- utan verkan, om äktenskapet är
tenskapet annorledes än genom upplöst vid testators död eller mål
testators död, är förordnandet utan om äktenskapsskillnad då pågår.
verkan. Samma lag vare, där nå- Detsamma gäller, om någon har
gon gjort testamente till sin make gjort testamente till sin sambo men
och sådant fall är för handen som i samboförhållandet har upphört
3 kap. 8 § sägs.
                           före testators död.

14 kap. 4§

Testamente skall sedan bevakning ägt ram delgivas arvinge genom över­lämnande av, föratom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i be­styrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets inne­håll.

Efterlämnar     testator,     jämte Efterlämnar     testator,     jämte

make, arvingar som avses i 3 kap. make, arvingar som avses i 3 kap.
/ §, må testamentet, såvitt dessa 2 §, må testamentet, såvitt dessa
angår, delgivas dem som vid tiden angår, delgivas dem som vid tiden
för delgivningen äro närmast till arv för delgivningen äro närmast till arv
efter testator.
                              efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

16 kap. I §

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 § skall,   I fall som avses i 3 kap. 2 § skall,

vid tillämpning av vad nu sagts, den vid tillämpning av vad nu sagts, den
rätt, som tillkommer den först av- rätt, som tillkommer den först av­
lidne makens arvingar i den efterle- lidne makens arvingar i den efterle­
vandes bo, behandlas som arv efter vandes bo, behandlas som arv efter
den efterlevande maken.
            den efterievande maken.


Arv, som arvinge enligt 7 § gått
Arv, som arvinge enligt 7 § gått
föriustig, skall tillfalla dem som
   förlustig, skall tillfalla dem som
skulle varit berättigade därtill, om
skulle varit berättigade därtill, om
arvingen avlidit före arvlåtaren el-
arvingen avlidit före arvlåtaren el­
ler, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före
ler, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före
den sist avlidne maken.
                        den sist avlidne maken.


26


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


18 kap.

I §


Har inte särskild dödsboförvalt­ning anordnats enligt 19 kap. skall efterlevande make eller sambo, ar­vingar och universella testaments­tagare (dödsbodelägare) ge­mensamt förvalta den dödes egen­dom imder boets utredning. De fö­reträder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan inhämtas.

Har bodelning skett efter arvlå­tarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare, om maken eller sambon ej är arvinge eller universell testamentstagare.

Efterlevande make. arvingar och
universella
       testamentstagare

(dödsbodelägare) hava att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stad­gas, för boets utredning gemen­samt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat samtliga delägares sam­tycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är gif­torätt eljest utesluten, är efterle­vande maken ej dödsbodelägare, om han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger taga arv eller testamente först se­dan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan ar­vinge eller universell testamentsta­gare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testa­mentstagare.

19 kap. 15 § Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga ram utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redo­visning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som har verkställts av bodelningsförrättare eller skiftes­man har vunnit laga kraft.

Sedan bodelning eller arvskifte förtättats av delägarna, skall bo­utredningsmannen //// envar av dem utgiva honom tillkommande egen­dom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledi­gas av rätten.


27


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård, boutredningsman el­ler testamentsexekutör skall be­stämma tid och Ort för bouppteck­ning samt utse två kunniga och tro­värdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Skall lott i kvar­låtenskapen åtnjutas först sedan ar­vinge eller universell testamentsta­gare har avlidit, skall även den kal­las som vid tiden för bouppteck­ningen är närmast att sålunda ta arv eller testamente.

20 kap. 2§ Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård eller ock boutred­ningsman eller testamentsexekutör skall bestämma bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga del­ägare. Efterlevande make skall kal­las, ändå alt han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den kallas som vid tiden för boupp­teckningen är närmast att sålunda taga arv eller testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testa­mentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

3§


I bouppteckningen angivas da­gen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hem­vist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist, vilka skolat kal­las till förrättningen, med uppgift tillika, för underårig om hans födel­sedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från del i kvar­låtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det an­märkas.

1 bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes full­ständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen. Även namn och hemvist för dem som skall ha kal­lats till förrättningen skall anges-För underårig skall anges födelse­datum och för arvinge skall anges hans släktskap med den döde. Ar­vinge skall anges även om han är utesluten från del i kvarlåtenska­pen. Om den döde efterlämnar en make. skall för bröstarvingar anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseen­de ej lämnas, skall det anmärkas. Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen.

Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas

bevis att han i tid blivit kallad.

4§


Boets tillgångar och skulder an­tecknas sådana de voro vid dödsfal­let. Tillgångarna upptagas med an­givande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder anteck­nas; dock att. där giftorättsge­menskap var utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde


Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid döds­fallet. Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda ma­karnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem en­skild egendom eller sådan rättighet


28


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


är arvinge eller universell testa­mentstagare som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verk­ställes av den efterlevandes gifto­rättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testa­mentstagare varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.


som enligl 10 kap. 3 § äktenskaps-balken inte skall ingå i bodelning, skall grunden för att egendomen skall vara undantagen från bodel­ningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund avförhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt i egendo­men eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egen­domen, skall sambons samtliga till­gångar och skulder antecknas och värderas.



Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo rikti­ga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av nå­gon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller testa­mentsexekutör. Edgångsplikt ålig­ger jämväl delägare eller efterle­vande make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläg­gas honom, om skäl äro därtill.


Den som vårdar egendomen eller (' övrigt bäst känner till boet skall såsom bouppgivare lämna upp­gifter om boet. Varje delägare samt efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handling­en teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till boupp­teckningen är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om ed­gång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av boutrednings­man eller testamentsexekutör. Samma skyldighet har dessutom dödsboddägare samt efterlevande make eller sambo som inte har varit bouppgivare. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgif­terna i bouppteckningen under ed.


29


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.


Gode männen skall på handling­en intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.


10 §


Yppas efter boupptecknings för­rättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckning­en, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse; och gäller om sådan hand­ling vad ovan är stadgat om boupp­teckning.


Blir en ny tillgång eller skuld känd efter det att bouppteckning har förrättats eller upptäcks annan felaktighet i bouppteckningen, skall tilläggsbouppteckning innehållan­de tillägg eller rättelse förrättas inom en månad.

Tilläggsbouppteckning skall ock­så förrättas, om efterlevande sambo efter det att bouppteckning har förrättats framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses 14 § tredje stycket fjärde me­ningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats. I detta fall skall tilläggsbouppteckningen förrättas inom tre månader från det att begä­ran framställdes.

Beträffande tilläggsbouppteck­ning gäller i övrigt vad som förut i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning.


 


23 kap. 1 § Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bo­delning äga rum mellan efterle­vande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.


Var den döde gift, skall först bo-delning/örrä;/as enligt bestämmel­serna i äktenskapsbalken. Efter­lämnar den döde en sambo och be­gär denne bodelning enligt lagen (1987:000) om sambors gemensam­ma hem, skall bodelningen förrät­tas innan arvskifte äger rum.


2§


Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp­teckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller me­del till deras betalning har ställts under särskild vård.


Mol någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp­teckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller me­del till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörel­se har träffats som innebär att del­ägaren inte svarar för skulderna.


30


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexeku­tör, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slut­förts.

4§


Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av del­ägarna med vittnen.


Över arvskifte skall upprättas en handling som skrivs under av del­ägarna.


 


Då delägare begär det, skall rät­ten förordna någon att vara skiftes­man. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde el­ler, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testa­mentsexekutör som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.


På en delägares begäran skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-8 §§ äkten­skapsbalken om bodelning, bodel­ningsförrättare och make skall gäl­la ifråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och er­sättning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutör, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon an­nan redan har förordnats som skiftesman eller om testamentsexe-kutorn är delägare i boet.


 


1.  Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2.  Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

3.  Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.


31


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1986/87: 1

Lag om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §    Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Vad som föreskrivs i denna lag om sambor gäller endast sådana sambo­förhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

2 § Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat
följer av 4 §,

1.  fast egendom som samborna eller någon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

2.  fast egendom som samborna eller någon av dem innehar med nyttjan­derätt i förening med byggnad på egendomen som samborna eller någon av dem äger, om byggnaden är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som samborna eller någon av dem
innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggna­
den eller byggnadsdelen är avsedd som sambornas gemensamma hem och
innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Samborna får i en av dem båda undertecknad handling anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet som är lagfaren för en av dem eller en tomträtt för vilken en av dem är inskriven som innehavare är gemensam bostad för dem båda.

3 § Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat
följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett
för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant
bohag som används uteslutande för den ena sambons bruk.

4 § Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom
som används huvudsakligen för fritidsändamål.

Bodelning

5 § När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av någon av
samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem ge­
nom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande.
Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan
bodelning framställas senast när bouppteckningen förrättas.

Första stycket gäller ej, om samborna har kommit överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

6 §   Vid bodelningen skall först sambornas andelar i egendomen beräk-


32


 


7 §   Vid beräkningen av sambornas andelar i egendomen skall från vad en     Prop. 1986/87: 1
sambo äger av deras bostad och bohag avräknas så mycket att det täcker

de skulder som den sambon hade när samboförhållandet upphörde.

För sådana fordringar mot en sambo som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget och som inte heller på annat sätt är att hänföra till sådan egendom skall sambon fä täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom.

8  § Det som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan samborna.

9  § I den mån det med hänsyn särskilt till samboförhållandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i öv­rigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom till den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall bodelningen i stället göras så att den förstnämnda sambon får behålla mer av sin egen­dom. Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varje sambo behålla sin egendom som sin andel.

10      § Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall
deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst
behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning
på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En förutsättning för att
en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra
sambon är dock atl ett sådant övertagande även med hänsyn till omstän­
digheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den andra sambon befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

11      § En sambo har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra
sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs
för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte
någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få
sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den sambon.

Om en sambo övertar bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgo­doser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall den övertagande sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtag­bar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

12      § Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära
bodelning och om rätt att överta bostad eller bohag endast till förmån för
den efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon har rätt att som sin andel vid fördelning av sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendo­men efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, att det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


33


 


13        §    Om bodelningen har lett till att en fastighet har delats så, att sam-     Prop. 1986/87: 1
borna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i
bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderätt.

1 den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

14  § Bestämmelserna i 9 kap. 5, 7, 9 och 10 §§ äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor. 1 stället för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandet upphör.

15  § Har en sambo vid bodelningen till skada för sina borgenärer avstått egendom som enligt 10 § har belöpt på sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

Övertagande av bostad i vissa fall

16        § Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt
eller bostadsrätt och ingår egendomen inte i bodelning, har den andra
sambon rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om den sambon
bäst behöver bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inte har eller
har haft barn tillsammans, gäller detta dock endast om synnerliga skäl talar
för det.

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eller bostadsrätten, om sambon inte har framställt anspråk på det senast tre månader efter det att sambon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske genom att bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen, om den som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet. I annat fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet

17       § En sambo får inte utan den andra sambons samtycke avhända sig,
hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta en bostad som, om
bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen
eller som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke av
den andra sambon krävs också, om en sambo vill låta inteckna fast egen­
dom eller tomträtt där det finns en bostad som, om bodelning kommer till
stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen. Detsamma gäller i fråga
om pantsättning av annan egendom som innefattar en sådan bostad eller en
bostad som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke
till avhändelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall lämnas
skriftligen.

En sambo får inte heller utan den andra sambons samtycke avhända sig eller pantsätta sådant bohag som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen.

Bestämmelserna i denna paragraf om samtycke av en sambo till en åtgärd av den andra sambon tillämpas också när dödsboet efter en avliden sambo vidtar en sådan åtgärd.


34


 


Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inte     Prop. 1986/87: I kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid.

18  § Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 17 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

19  § Om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra sambon upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall åter­gå. Detsamma gäller om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo utan erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt sambornas bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra sambon fick kännedom om förfogandet över bosta­den eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

Övriga bestämmelser

20  § Vad som föreskrivs i 17 kap. I, 2 och 4-8 §§ samt 18 kap. I § äktenskapsbalken gäller även vid tvist mellan sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

21  § På ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om en bostad som enligt 5 § skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

22      § Den sambo som domstolen har berättigat att bo kvar i bostaden till
dess att bodelning har förrättats har rätt att använda även det gemensam­
ma bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domsto­
len får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som den
sistnämnda sambon därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjan­
derätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

23  § Frågan om rätten att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats skall väckas vid en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samborna. Detsamma gäller frågan om domstolens till­stånd till en sambos förfogande över bostad och bohag.

24  § 1 mål om rätt att överta bostad enligt 16 § får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av samborna bestämma vem av dem som skall ha rätt att bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns den sambo som inte har hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också på yrkande bestämma


35


 


vad sambon skall betala till den andra sambon för nyttjandet av bostaden     Prop. 1986/87:1 och vad den förstnämnda sambon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen ompröva beslutet.

Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas 14 kap. 9 § äkten­skapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i en särskild lag.


36


 


JUSTITIEDEPARTEMENTET


Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1985-02-21


Prop. 1986/87: 1


 


Närvarande: statsrådet I. Carisson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bo­ström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hell­ström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss med förslag till äktenskapsbalk m.m.

1    Inledning

Den familjerättsliga lagstiftningen har stor betydelse för de flesta männi­skor. Denna lagstiftning har sedan augusti 1969 setts över av särskilda sakkunniga, som har bedrivit sitt arbete under namnet familjelagssakkun-niga.

De sakkunniga har avgett bl.a. delbetänkandena (SOU 1972:41) Familj och äktenskap 1 och (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda. De förslag som dessa betänkanden innehöll har legat till grand för partiella reformer på äktenskapsrättens område under 1970-talet.

I juni 1981 lade de sakkunniga' fram sitt huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en remissam­manställning som bilaga 3.

Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt de sakkunnigas närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har över­läggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i de andra nordiska länderna. I dessa överläggningar har också deltagit företrädare för de äktenskapsrättskommitléer som finns i Island och Norge.

De förslag som läggs fram i det följande skiljer sig i vissa betydelsefulla hänseenden från de sakkunnigas. Sedan remissbehandlingen avslutats har

' F. d. hovrättspresidenten Björn Kjellin, ordförande, samt distriktsåklagaren Britta BJelle och riksdagsledamöterna Lilly Hansson, Lisa Mattson, Martin Olsson, Ingrid Sundberg och Evert Svensson.


37


 


därför i lagstiftningsärendet överiäggningar hållits med företrädare för    Prop. 1986/87: I

Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, juridiska fakulteten vid Uppsala uni-          Allmänna

versitet, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund. I dessa         utgångspunkter
överläggningar har även familjelagssakkunnigas sekreterare deltagit.

2    Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Nuvarande lagregler om äktenskap och dess rättsverkningar finns i giftermålsbalken, som har gällt sedan den 1 januari 1921. Den kom alltså till för mer än 60 år sedan och präglas av de värderingar som rådde då. Det är naturligt att samhällsutvecklingen har medfört att balken med tiden kommit att framstå som alhmera föråldrad.

Giftermålsbalken har också sedan länge varit föremål för en omfattande översyn. Detta arbete, som har bedrivits i etapper, ledde till att nya regler om ingående och upplösning av äktenskap togs in i balken år 1973. Vidare ändrades reglerna om makars underhållsskyldighet år 1978.

Turen har nu kommit till de regler i giftermålsbalken som avser makars egendom. Familjelagssakkunnigas förut nämnda huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk innehåller förslag till nya regler om förmögen-helsordningen i äktenskap och behandlingen av makars egendom när äk­tenskap upplöses. De sakkunnigas avsikt är att de föreslagna reglerna skall tas in i en ny lag, kallad äktenskapsbalken, till vilken även de nyss nämnda reglerna om ingående och upplösning av äktenskap och om makars under­hållsskyldighet kan föras över utan nämnvärda sakliga ändringar. Den nya äktenskapsbalken kommer därmed att helt ersätta den nuvarande gifter­målsbalken. Samtidigt föreslår de sakkunniga ändringar i ärvdabalken som syftar till att förstärka efterlevande makes ställning när äktenskapet upp­löses genom den andra makens död.

De sakkunnigas förslag i dessa delar har fått ett övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen, även om remissopinionen är splitt­rad i en del väsentliga frågor. Remissinstansema anser allmänt att det är befogat att de delar av giftermålsbalken som ännu inte har moderniserats ersätts med regler som är mer anpassade till dagens samhällsförhållanden.

För egen del hälsar jag med tillfredsställelse att det långvariga arbetet på en översyn av äktenskapslagstiftningen nu har förts mot sitt slut. Liksom de sakkunniga anser jag att nya regler om makars egendom bör, tillsam­mans med de regler i giftermålsbalken som har reviderats i tidigare etap­per, tas in i en ny äktenskapsbalk.

Giftermålsbalken utformades på sin tid i nordiskt samarbete. Att ett sådant samarbete är värdefullt från flera synpunkter torde alltjämt vara oomtvistligt. Betydelsen av detta samarbete har på senare tid snarare ökat i takt med den allt större rörligheten över gränserna i Norden. Särskilt när


38


 


det gäller den familjerättsliga lagstiftningen har de som flyttar från ett nordiskt land till ett annat ett självklart intresse av att lagstiftningen är så likartad som möjligt i de olika länderna. Bl. a. Nordiska rådet har under­strukit detta vid flera tillfällen.

Familjelagssakkunniga har under sitt arbete haft ett flertal överläggning­ar med de motsvarande kommittéer som har tillsatts i de andra nordiska länderna. De kommittéförslag som har lagts fram eller håller på att utarbe­tas innebär också att den nordiska rättslikheten på äktenskapsrättens område bevaras på väsentliga punkter och att den även utvidgas i vissa avseenden, framför allt när det gäller skyddet för efterievande makar. 1 några frågor har enighet dock inte kunnat uppnås mellan de olika kommit­téerna. Det gäller bl. a. möjligheten att göra undantag från principen om att makarnas egendom skall delas lika mellan dem när äktenskapet upphör.

En väsentlig utgångspunkt för den reform av äktenskapslagstiftningen som nu är aktuell är att man bör eftersträva så stor nordisk rättslikhet som möjligt. Som nyss har angetts ligger det ett särskilt värde i att de olika länderna har en i huvudsak likartad lagstiftning på detta område. Enligt min mening bör det också vara möjligt att närma lagstiftningen i dessa länder i ännu större utsträckning än som skulle bli följden med familjelags­sakkunnigas förslag. Jag återkommer till detta i det följande.

En annan självklar utgångspunkt är att äktenskapslagstiftningen bör kunna förstås av envar. Eftersom reglerna om makars egendomsförhållan­den har stor praktisk betydelse för de flesta är det viktigt att människor i allmänhet har möjlighet att sätta sig in i vad dessa regler innebär. Härige­nom minskar risken för inbördes konflikter på grund av bristande känne­dom om reglernas innebörd. För att inte lagstiftningen i sig skall ge upphov till tvister bör den vara så enkelt utformad som möjligt. Bl. a. bör eftersträ­vas att inte flera regelsystem samtidigt skall tillämpas i en viss situation.

Äktenskapslagstiftningen bör alltså utgå från att makarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall kunna lösa sina mellanhavanden utan med­verkan av någon myndighet eller juridisk expertis. Härigenom undviks bl.a. att makarna och samhället drabbas av höga kostnader för tvister vid domstol i sådana frågor.

En modern äktenskapslagstiftning bör givetvis även ge uttryck för strä­vandena efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Lagstiftningen bör därför värna om makarnas självständighet gentemot varandra. Samtidigt är det emellertid viktigt att lagstiftningen skyddar den ekonomiskt svagare maken i fall då äktenskapet upplöses. En avvägning mellan dessa delvis motstående intressen måste alltså göras.

När det gäller lagstiftningen om arv bör beaktas att den allmänna sam­hällsutvecklingen, särskilt på det ekonomiska området, har medfört att barn inte i lika hög grad som förr är för sin försörjning beroende av arvet efter en avliden förälder. Samtidigt är det angeläget att man kan stärka den efterlevande makens skydd mot att det gemensamma boet splittras när en


Prop. 1986/87:

Allmänna utgångspunkter


39


 


av makarna avlider. Lagstiftningen bör alltså utformas så att detta intresse     Prop. 1986/87: 1
tillgodoses.
                                                                   Allmänna

En tydlig tendens under de senaste årtiondena är att allt fler kvinnor och utgångspunkter män bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta med varandra. Äktenskapet är dock alltjämt den dominerande sam­levnadsformen. Enligt senast tillgängliga siffror är ca 80 procent av alla samboende par gifta. Samboende utan äktenskap förekommer framför allt hos yngre par. Det är numera ovanligt att äktenskap ingås utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under en längre eller kortare tid. Att sambo framstår alltså i stor utsträckning som ett förstadium till äktenskap.

Enligt familjelagssakkunniga finns det behov av vissa regler för ogifta samboende i fall då deras samboendeförhållande upplöses. De sakkunniga har därför föreslagit sådana regler, vilka framför allt avser bostad och bohag som de samboende har förvärvat för gemensamt begagnande. Dessa regler har i de sakkunnigas förslag tagits in i elt särskilt kapitel i äkten­skapsbalken. Som beteckning på sådana samboende har de sakkunniga därvid använt ordet sambor.

De flesta remissinstanserna delar de sakkunnigas uppfattning att en begränsad lagreglering behövs för ogifta samboende. Några är dock kri­tiska till tanken på en sådan reglering. Vidare anser ett par remissinstanser att reglerna inte bör tas in i äktenskapsbalken utan i en fristående lag. Beteckningen sambor har godtagits av nära nog alla remissinstanser.

Jag avser att senare gå närmare in på frågan i vilken utsträckning särskilda lagregler behövs för ogifta samboende, vilka i enlighet med de sakkunnigas förslag i fortsättningen bör betecknas sambor. Redan nu vill jag dock som min mening framhålla att man inte bör skapa så utförliga regler för dessa att man därigenom åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som ett äktenskapsliknande system av lägre dignitet. De som vill att ett mera heltäckande juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnad får alltså låta registrera sin samlevnad genom att ingå äkten­skap. För dem som av olika skäl inte vill ingå kyrklig vigsel finns möjHghet till borgerlig vigsel, som egentligen inle är något mer än en registrerings-akt. Det framträdande draget i äktenskapet är att det bygger på en frivillig överenskommelse mellan en man och en kvinna om att ett visst regelsy­stem skall tillämpas på deras samlevnad.

En särskild anledning att gå fram med försiktighet när det gäUer lagregler för sambor är att man i de andra nordiska länderna är negativt inställd till tanken på en mera generell lagstiftning om sambor. Det hindrar emellertid inte att lagstiftningen i begränsad utsträckning bör tillhandahålla lösningar på praktiska problem av juridisk art när det är särskilt påkallat för att skydda den svagare parten i ett samboförhållande.

Regler om sambor med denna inriktning hör enligt min mening inte hemma i äktenskapsbalken utan bör tas in i en särskild lag, till vilken bestämmelserna i den nu gällande lagen (1973:651) om ogifta samboendes


40


 


gemensamma bostad kan föras över. Jag vill tillägga att i den män regler om sambor anses böra ställas upp det bör varäen strävan att reglerna så långt möjligt blir lika dem som skall gälla för gifta. På så sätt kan man få en mjuk övergång mellan äktenskapsliknande samboende och äktenskap.

Givetvis är det angeläget att lajgstiftningen varken i fråga om äkta makar eller beträffande sambor ger utrymme för otillbörliga transaktioner som syftar till att undandra det allmänna eller andra borgenärer tillgångar som kan användas till betalning av skatteskulder eller andra skulder. Den nya lagstiftningen bör alltså ges ett sådant innehåll att den inte motverkar de ansträngningar som i allt större utsträckning görs för att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten eller annan mot det allmänna eller andra borgenärer illojalt bedriven verksamhet.

Familjelagssakkunnigas förslag omfattar också en del följdändringar i annan lagstiftning, bl. a. arvsskatte- och försäkringslagstiftningen. När det gäller arvsskattelagstiftningen kan jag nämna att arvs- och gåvoskattekom­mittén (Fi 1984:02) har i uppdrag alt se över denna lagstiftning. Jag avser att i ett senare sammanhang lägga fram de förslag till ändrade arvsskatte­regler som behövs för tiden till dess att en ny arvsskatlelagstiftning på grundval av kommitténs arbete kan träda i kraft. I det sammanhanget kommer jag även att behandla de ändringar i försäkringslagstiftningen som föranleds av de nya äktenskaps- och arvsreglerna. Avsikten är att en proposition om denna följdlagstiftning skall föreläggas riksdagen i sådan tid att lagförslagen, om de antas, kan träda i kraft samtidigt med den lagstiftning som föreslås i förevarande lagstiftningsärende.

Jag har med detta avslutat min redogörelse för de allmänna utgångs­punkter som enligt min mening bör gälla för en reform av äktenskaps- och arvslagstiftningen m.m. I det följande avser jag att närmare behandla frågorna om

bodelning mellan makar i avsnitt 2.2,

makars bostad och bohag i avsnitt 2.3,

avtal mellan makar i avsnitt 2.4,

eflerievandeskydd och arv vid en makes död i avsnitt 2.5,

sambor i avsnitt 2.6,

ikraftträdande i avsnitt 2.7, och

kostnader och resursbehov i avsnitt 2.8.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe­cialmotiveringen (avsnitt 4).


Prop. 1986/87: 1

Allmänna utgångspunkter


41


 


2.2 Bodelning mellan makar

2.2.1 Likadelning


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


 


Mitt förslag: Bodelning mellan makar med anledning av äktenskaps­skillnad skall även i fortsättningen bygga pä principen om likadelning, dvs. makarnas giftorättsgods skall - vare sig det har förvärvats före eller under äktenskapet — enligl huvudregeln delas lika mellan dem sedan deras skulder har täckts.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 98-102 och 166-167).

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla lämnar de sakkunnigas förslag utan erinran. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser dock att det endast är den nettoförmögenhet som har skapats av makarna sedan de började bo tillsammans (vare sig såsom gifta eller ej) som bör ingå i bodelningen.

Skälen för mitt förslag: Sedan ett äktenskap har upplösts genom äkten­skapsskillnad skall bodelning förrättas mellan makarna. Delningen omfat­tar makarnas giftorättsgods, dvs. i princip all egendom som inte är någon makes enskilda (6 kap. 1 och 8 §§ giftermålsbalken). Innan delning sker skall vardera maken av sitt giflorättsgods — så långt det räcker - tilldelas så mycket som behövs för att täcka hans eller hennes skulder (med vissa undantag). Resten av makarnas sammanlagda giftorättsgods skall därefter enligt huvudregeln delas lika mellan makarna (13 kap. 3 § giftermålsbal­ken). Jag återkommer i de följande avsnitten till att det finns några undan­tag från denna huvudregel.

Huvudprincipen för bodelning vid äktenskapsskillnad är alltså likadel­ning. Denna princip gäller även i de andra nordiska länderna. Rättslikheten i detta avseende är ett resultat av det lagstiftningssamarbete som förekom mellan de nordiska länderna när de på 1920-talet reformerade sin äkten­skapslagstiftning.

Sedan dess har betydande förändringar skett i både familjemönster och samhällsförhållanden i övrigt. Oavsett hur man vill värdera utvecklingen i detta hänseende kan sålunda till en böijan konstateras att det numera i avsevärt fler fall än tidigare förekommer att äktenskap upplöses genom skilsmässa efter längre eller kortare tid. Alltjämt är dock flertalet äkten­skap livsvariga. Vidare gäller att kvinnorna i stigande grad har blivit verksamma utanför hemmet. Såsom grapp betraktade har de visserligen fortfarande en lägre genomsnittlig inkomst än männen. Det höga antalet gifta kvinnor som har förvärvsarbete innebär dock alt makars inbördes förhållande har ändrats väsentligt. Utvecklingen går, om än i mera långsam


42


 


takt än som skulle vara önskvärt, mot en fullständig faktisk jämställdhet mellan makar.

Som jag tidigare har sagt bör strävandena mot jämställdhet mellan kvin­nor och män tillmätas betydelse vid utformningen av reglerna om makars egendom. Man bör alltså därvid bygga vidare på utvecklingen mot ekono­misk självständighet för båda makarna och rättslig jämställdhet mellan dem. Det kan med hänsyn härtill diskuteras om inte likadelningen bör överges som huvudprincip och ersättas med ett delningssystem som i högre grad främjar makarnas självständighet gentemot varandra.

Ett sådant alternativ till likadelningen, vilket har tilldragit sig uppmärk­samhet i den nordiska debatten, är att söka bevara vardera makens egen­domsinnehav opåverkat av äktenskapet. Det kan ske genom total egen­domsskillnad mellan makarna under hela äktenskapet, dvs. att all egendom som vardera maken äger blir hans eller hennes enskilda. Ett så långtgående avsteg från de principer vilka tillämpas f. n. kan dock inte gärna komma i fråga. En annan möjlighet är emellertid s. k. återgångsdelning, som innebär att vardera maken vid en bodelning får behålla egendom som han eller hon hade före äktenskapet eller har förvärvat under äktenskapet genom gåva, arv eller testamente. Vid en återgångsdelning delas alltså endast sådan egendom mellan makarna som är ett direkt resultat av samlevnaden och därför i denna mening kan anses samägd.

Skillnaden mellan likadelning och återgångsdelning framträder först vid äktenskapets upplösning. En återgångsdelning ger då ett ojämnt utfall beroende på vad vardera maken har medfört vid äktenskapets ingående eller under äktenskapet har förvärvat genom gåva, arv eller testamente. Den nordiska likadelningen leder däremot i princip till en total ekonomisk utjämning mellan makarna. Återgångsdelningen är sålunda mer ägnad att bevara ekonomiska och sociala skillnader mellan makarna än likadelning­en.

I endast kortvariga äktenskap framstår sannolikt en återgångsdelning många gånger som mest rättvis. Det torde då också i regel vara lätt att avgöra varifrån olika egendomsobjekt härrör, och olika ekonomiska trans­aktioner har inle hunnit påverka egendomsförhållandena i nämnvärd grad.

I mera långvariga äktenskap är läget dock ett annat. Båda makarna har då i regel fått etl starkare förhållande till den egendom som deras samlev­nad är uppbyggd kring än till del anspråk som kan grundas på egendomens ursprang. Om den ena maken ensam skulle få tillgodoräkna sig l.ex. värdestegringen på sådan egendom som han eller hon har fört med sig i boet, kan det medföra att de insatser som den andra maken har gjort i boets gemensamma intresse inte tillräckligt beaktas. Sådana insatser kan ha haft formen av arbete för att underhålla eller förbättra egendomen. De kan också ha varil av ett slag som inte direkt berör just denna egendom utan mera är av allmän nytta för det gemensamma boet. I sådana fall är en likadelning ägnad att skapa större rättvisa mellan makarna.


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


43


 


Ett särskilt skäl mot att generellt gå över till en återgångsdelning är att en sådan reform allmänt sett skulle vara ägnad att missgynna kvinnorna. Som jag tidigare har sagt har kvinnorna alltjämt såsom grapp betraktade en lägre inkomst än män, och de skulle därför genomsnittligt riskera att få ett sämre utbyte av en återgångsdelning än av en likadelning.

Till detta kommer att likadelningsprincipen från mera tekniska syn­punkter har klara fördelar framför en princip om återgångsdelning. Infla­tionseffekter, komplikationer med egendom som helt eller delvis - ibland i flera led — har ersatts av annan egendom samt sammanblandning av olika egendomsvärden i samband med sådana ersättningsförvärv utgör exempel på förhållanden som kan göra återgångsdelning svår att genomföra i prakti­ken. Det kan därför på goda grander antas att en likadelning leder till färre tvister mellan makarna än ett system med återgångsdelning.

Av dessa skäl har jag, liksom de sakkunniga och remissinstanserna, stannat för atl den nordiska likadelningsprincipen bör behållas som huvud­regel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Som jag redan har antytt kan denna princip emellertid leda till orättvisa resultat när det gäller kortvariga äktenskap. Jag kommer därför i nästa avsnitt att behandla vissa jämkningsregler som bl. a. kan korrigera de negativa effekter en tillämpning av likadelningsprincipen kan få i sådana äktenskap.

Det kan tilläggas att man i det nordiska lagstiftningsarbetet inte har haft någon erinran mot att reglerna i Sverige om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad utformas enligt de riktlinjer jag nu har angett.


Prop. 1986/87: 1

Bodelning


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom en likadelningsregel generellt sett ger det mest rättvisa resultatet makarna emellan bör en sådan huvudregel även i fortsättningen gälla vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. De nackdelar som denna regel kan innebära framför allt vid kortvariga äktenskap får motverkas genom särskilda jämknings­regler.

2.2.2 Jämkning

Mitt förslag: 1 den mån en likadelning av makarnas giftorättsgods skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, kan en make vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad få behålla mer av sitt giftorättsgods än en tillämpning av likadelnings­principen skulle medföra.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De sakkunniga har dock även föreslagit en särskild jämkningsregel för kortvariga äktenskap. Har äktenskapet varat mindre än tio år när talan om äktenskapsskillnad väcks, skall enligt denna regel normalt endast så


44


 


stordelav vardera makens nettoförmögenhet delas som svarar mot den del    Prop. 1986/87: I av tioårstiden som äktenskapet har varat. Har makarna gemensamt barn     Bodelning som har fölls före äktenskapet, skall liden dock räknas från barnets födelse (se betänkandet s. 169-177).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland och Svenska bankföreningen anser dock att den allmänna jämkningsregel som de sakkunniga har föreslagit bör utformas mer konkret. Flera remissinstan­ser - bl. a. juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet och Sveri­ges domareförbund - är vidare tveksamma till den föreslagna lioårsregeln. Ett par remissinstanser framhåller all tioårstiden bör räknas från det att makarna började bo tillsammans, oavsett om de då var gifta eller ej och oberoende av när de fick barn tillsammans.

Skälen för mitt förslag: Enligt 13 kap. 12 a § giftermålsbalken skall likadel­ningsprincipen vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad från­gås, om en tillämpning av denna princip skulle leda till ett resultat som framstår som uppenbart obilligt med hänsyn till makamas ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet har varat. I så fall skall delning i stället ske efter annan grand som är skälig. En make kan dock på grand härav inle erhålla mer än som svarar mot hans eller hennes giflorättsgods.

Denna jämkningsregel, som infördes i samband med 1973 års ändringar av giftermålsbalken, är avsedd atl tillämpas bara i speciella undanlagsfall (se prop. 1973:32 s. 124 ff). Enligt vad de sakkunniga har uppgett synes den inte heller i nämnvärd utsträckning ha kommit till regelrätt tillämpning vid tvister i samband med bodelning mellan makar. Regeln har också kritiserats för att den alltför mycket begränsar de tillfällen då den kan användas.

Det finns enligt min mening anledning atl ta fasta på denna kritik och utvidga möjligheterna att göra avsteg från likadelningsprincipen. En lös­ning som ligger nära till hands är atl i enlighet med de sakkunnigas förslag slopa den begränsning som följer av kravet i den nuvarande jämkningsre­geln att en tillämpning av likadelningsprincipen skulle leda till "uppen­bart" oskäliga resultat. Frågan är emellertid om en sådan lösning är till­räcklig i fall då äktenskapet har varat endast en kortare lid eller om det, som de sakkunniga har funnit, behövs en särskild jämkningsregel för dessa fall.

Som jag sade i föregående avsnitt är del framför allt vid kortvariga äktenskap som en likadelning kan komma alt te sig oskälig. Särskilt gäller det om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boel. Det kan också tänkas fall där en tillämpning av likadel­ningsprincipen leder lill att egendom som en make har förvärvat under äktenskapet förs över till den andra maken i en omfattning som är diskula-


45


 


bel. Enligt de sakkunniga är det sådana verkningar av denna princip som ger fog för påslåendet att en make kan "skilja sig till pengar".

Två huvudalternativ för utformningen av en särskild jämkningsregel för kortvariga äktenskap har kommit fram under de sakkunnigas arbete och remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag. Del ena alternativet är en form av ålergångsdelning av det slag som jämkningsreglerna i Danmark, Island och Norge utgår från. Enligt norsk rätt gäller att likadelning kan frångås och i stället återgångsdelning ske när det finns grund för det. Denna jämkningsmöjlighet kan användas exempelvis när äktenskapet har varat endast en kortare tid eller när en likadelning annars skulle leda till stötande resultat. 1 dansk rätt finns en regel som medger "skevdelning" när den ena maken har fört in största delen av det gemensamma boet. Om en likadelning skulle vara uppenbart orimlig särskilt med hänsyn till att äktenskapet har varat endast en kortare tid och utan ekonomisk gemen­skap av betydelse, kan enligt dansk rätt återgångsdelning ske i den omfatt­ning som det finns skäl till. En liknande jämkningsregel finns i isländsk rätt.

En jämkningsregel som innebär att man i stället för likadelning tillämpar återgångsdelning i kortvariga äktenskap skulle, som jag har varil inne på i föregående avsnitt, sannolikt många gånger ge ett rättvist resultat. Vad man emellertid framförallt kan invända mot en sådan jämkningsregel är att skillnaden i förhållande till huvudregeln om likadelning skulle bli alltför stor. Tröskeleffekter skulle med andra ord uppstå när ett äktenskap över­går från att vara kortvarigt till all betraktas som ett normalfall. Dessa effekter skulle kunna utnyttjas av en make i spekulativt syfte och framstår även av andra skäl som mindre lämpliga. Jag kan därför inte tillstyrka att man i fråga om kortvariga äktenskap för in en jämkningsregel som har formen av återgångsdelning.

Det andra alternativet i fråga om en särskild jämkningsregel för de kortvariga äktenskapen är den princip som har föreslagits av de sakkun­niga och tillstyrkts av nästan alla remissinstanser och som innebär en under de första åren av äktenskapet successivt växande rätt till likadel­ning. Om äktenskapet upplöses kort tid efter dess ingående, skulle denna regel leda till praktiskt taget samma resultat som en återgångsdelning. Den ger dock inte samma tröskeleffekter i fall då äktenskapet har varat något längre tid. En annan fördel med regeln är att den normalt kan tillämpas av makarna själva utan medverkan av någon myndighet eller juridisk exper­tis.

Mot en lösning av det slag som en sådan jämkningsregel utgör talar emellertid att regeln bara tar hänsyn till lidsfaktorn och inte till övriga omständigheter som kan föreligga i det enskilda fallet. Framför allt när det gäller bostad och bohag som makarna - eventuellt redan som sambor -har förvärvat för gemensamt begagnande utan atl egendomen innehas med samäganderält kan regeln många gånger slå fel. Sådan egendom bör i allmänhet inte bli föremål för jämkning utan delas lika mellan makarna.


Prop. 1986/87: Bodelning


46


 


Som jag kommer närmare in på i avsnitt 2.3 har familjelagssakkunniga för sådan egendom föreslagit en särskild regel som innebär att egendomen vid bodelningen skall anses tillhöra makarna tillsammans, vanligen till lika andelar. När makarnas andelar i boet beräknas skall alltså enligt detta förslag i allmänhet hälften av denna egendom uppföras som tillgång för vardera maken. De sakkunniga har framhållit att detta i praktiken medför att det inte blir något utrymme för en jämkning enligt en successivt väx­ande rätt till delning. Av skäl somjag återkommer till i avsnitt 2.3 bördetta förslag enligt min mening inte genomföras. Därmed rabbas emellertid förutsättningarna för den särskilda jämkningsregelsom de sakkunniga har föreslagit för kortvariga äktenskap.

Under de nordiska överiäggningar som har hållils i detta lagstiftnings­ärende har man vidare från de västnordiska länderna starkt reagerat mot tanken på en sådan särskild jämkningsregel. Om en regel av detta slag införs, skulle svensk rätt komma att avvika från de regler om jämkning som redan finns i de västnordiska länderna och som dessa inte har några planer på att ändra på det sätt som de sakkunniga har föreslagit. Detta är en omständighet som mycket starkt talar mot denna regel.

Till detta kommer att det, som framgår av remissbehandlingen, kan vara förenat med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utforma en sådan jämkningsregel för kortvariga äktenskap som de sakkunniga har föreslagit. Det gäller särskilt frågan i vad mån ett samboende före äktenskapets ingående - något som enligt vad jag har sagt i avsnitt 2.1 numera är det vanliga - skall likställas med äktenskap vid tillämpningen av denna regel.

Av de skäl jag nu har nämnt har jag kommit till uppfattningen atl de sakkunnigas förslag till en sådan regel inle bör genomföras. En möjlighet är då i stället att liksom i de västnordiska länderna ge den allmänna jämk­ningsregel som jag tidigare har berört en sådan tillämpning att den i första hand träffar just de kortvariga äktenskapen. Regeln skulle då kunna utfor­mas så att huvudregeln om likadelning kan frångås i den mån en sådan delning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständighe­terna i övrigt. Den grundprincip om en successivt växande rätt till likadel­ning som kommer till uttryck i den särskilda jämkningsregel som de sak­kunniga har föreslagit för kortvariga äktenskap skulle kunna vara vägle­dande även för tillämpningen av en sådan allmän jämkningsregel.

En jämkningsregel av detta slag lämnar betydligt större utrymme för en skönsmässig bedömning än en enbart till äktenskapets längd fixerad regel. De sakkunniga har emellertid för sin del ansett det önskvärt att en fastare regel ställs upp, eftersom lagstiftningen i vårt land utgår från att bodelning­en normalt skall kunna skötas av makarna själva utan medverkan av någon myndighet. Enligt de sakkunniga är förutsältningarna andra i de västnor­diska länderna, där man av tradition har systemet med skiftesrätter för handläggning av familjerättsliga uppgörelser och där allmänt hållna skä-lighetsregler därför lättare har kunnat tillämpas.


Prop. 1986/87: 1

Bodelning


47


 


Vid de nordiska överläggningar somjag tidigare har berört har emellertid framkommit att det även i de västnordiska länderna är klart vanligast att makarna själva verkställer bodelningen mellan sig; endast i ett fåtal fall brakar skiftesrätterna las i anspråk för denna uppgift. Det finns knappast anledning att tro all en sådan allmän jämkningsregel som jag nyss har diskuterat och som har förebild i de västnordiska länderna skulle i den praktiska tillämpningen medföra större problem i vårt land än i dessa länder.

Sammantaget förordar jag att den allmänna jämkningsregel som gäller f. n. ändras på det sätt somjag förat har varit inne på. Även om möjlighe­terna att frångå huvudregeln om likadelning, framför allt när det gäller kortvariga äktenskap, därmed utvidgas är det tydligt att också en sådan ny regel bör ges en restriktiv tillämpning. Det bör vidare framhållas att den lika litet som den nuvarande jämkningsregeln bör kunna medföra att en make vid bodelningen får avstå mer av sitt giflorättsgods än som följer av huvudregeln om likadelning. I övrigt återkommer jag i specialmotiveringen till frågan hur regeln är avsedd att närmare tillämpas i olika situationer.


Prop. 1986/87:1 Bodelning


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den jämkningsregel som gäller f.n. vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har kritiserats bl. a. för att den alltför myckel begränsar de tillfällen då den kan användas. Regeln bör därför ändras så atl den utvidgar möjligheterna till jämkning, framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Huvudregeln om likadel­ning bör i fortsättningen kunna frångås, om en sådan delning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. För kortvariga äktenskap bör en utgångspunkt vara att rätten lill likadelning successivt växer under det antal år äktenskapet varar.

2.2.3 Vederlag

Mitt förslag: Har en make inom ett år före ansökan om äktenskapsskill­nad ulan den andra makens samtycke avhänt sig giflorättsgods utan vederlag eller använt sitt giflorättsgods lill alt öka värdet av sin enskilda egendom, skall bodelningen korrigeras i motsvarande mån. Korrige­ringen skall göras så, att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det ifrågavarande giftorättsgodset alltjämt hade ingått i boet.

FamiUelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De regler som de sakkunniga har föreslagit avser dock inte det fallet alt en make har använt sitt giftorältsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom (se betänkandet s. 178-180).


48


 


Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas utan erinran av prak-     Prop. 1986/87: 1
tiskt taget alla remissinstanser.
                                        Bodelning

Skälen för mitt förslag: Enligt giftermålsbalken får makarna under äkten­skapet fritt förfoga över sitt giftorättsgods (med vissa undanlag, de s.k. rådighelsinskränkningarna, se 6 kap. 4 och 5 §§). Var och en av makarna är dock skyldig att vårda sitt giftorältsgods så att det inte otillbörligen minskas till den andra makens nackdel (6 kap. 3 §). Denna vårdnadsplikt sanktioneras av de s.k. vederlagsreglerna i 13 kap. 5-7 §§. Enligt dessa regler skall en make, vars intressen på ett otillbörligt sätt har åsidosatts av den andra maken, kompenseras så att resultatet blir i huvudsak detsamma som om den andra maken inte på detta sätt hade bratit mol sin vårdnads-plikt. En make kan också få kompensation i det motsatta fallet när han eller hon har använt sin enskilda egendom till att öka värdet av sitt gifto­rättsgods (13 kap. 8 §).

De sakkunniga har från praktiskt verksamma jurister inhämtat att dessa vederlagsregler inte längre är ändamålsenliga och därför knappast används alls. Enligt de sakkunniga kan en förklaring till detta vara att det ofta är svårt all långt i efterhand bedöma det berättigade eller tillbörliga i en makes åtgärder med sin egendom.

Vad de sakkunniga har uppgell vinner stöd av vad som har framkommit under remissbehandlingen. Det verkar alltså inle finnas något praktiskt behov av vederlagsregler i den utformning som de har f. n. En bidragande orsak till detta är säkerligen också atl samhällsutvecklingen genom bl.a. den ökade förvärvsverksamheten bland kvinnor har gjort makar i allmän­het alltmer ekonomiskt självständiga och därmed allt mindre beroende av ekonomiska garantier av del slag som vederlagsreglerna utgör.

Det finns alltså inte anledning att behålla några vederlagsregler för fall då en make under ett bestående äktenskap förfogar över sitt giftorättsgods, oavsett om åtgärden kan vara ekonomiskt befogad eller ej. Någon korrige­ring av en bodelning med hänsyn till åtgärder som en make har vidtagit långt tillbaka i tiden bör med andra ord inte längre kunna komma i fråga. Däremot är det tydligt att det även i fortsättningen finns behov av en möjlighet att korrigera bodelningen i fall då maken inför en förestående upplösning av äktenskapet har gjort ekonomiska transaktioner i illojalt syfte som är inriktade på att bereda honom eller henne förmåner på den andra makens bekostnad.

Visserligen kan bodelningen i ett sådant fall jämkas enligt de regler som jag har föreslagit i föregående avsnitt. Denna möjlighet bör kunna använ­das om en make avsiktligt har försämrat sin ekonomiska ställning inför äktenskapets upplösning. En sådan omständighet kan nämligen medföra att en likadelning framstår som oskälig och därmed föranleda jämkning. På så sätt kan förhindras att egendom förs över från den andra maken till den make som har vidtagit den illojala åtgärden.

4    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1


49


 


Dessa jämkningsregler kan emellertid inte användas för att få egendom     Prop. 1986/87: I överförd från den illojala maken till den andra maken. Om en make inför en     Bodelning äktenskapsskillnad har förfogat över sitt giftorältsgods i syfte att minska eller omintetgöra den andra makens giflorätlsanspråk i denna egendom, behövs en regel som medger att denna make kan få kompensation för sitt uteblivna anspråk på giftorätt.

Vid utformningen av en sådan regel bör undvikas att syfiet med förfo­gandet över giftorätlsgodset behöver utredas. Också frågan huruvida den make som har förfogat över egendomen hade klart för sig alt en äkten­skapsskillnad var förestående kan vara svår att utreda. En lösning bör därför, som de sakkunniga har framhållit, sökas efter mer objektiva linjer. 1 likhet med de sakkunniga och en nära nog enhällig remissopinion föror­dar jag atl de nuvarande vederlagsreglerna ändras så, all endast vederiags-fria eller därmed jämförliga avhändelser av giftorältsgods som har ägt rum inom en kortare tid före det att ansökan gjordes om äktenskapsskillnad och som har vidtagits utan den andra makens samtycke skall kunna medföra alt bodelningen korrigeras.

Enligl de sakkunniga bör denna tid bestämmas lill ett år. Remissinstan­serna har i allmänhet inte haft någon erinran mot detta. Även jag finner tiden väl avvägd. Ätgärder som en make har vidtagit mer än ett år innan äktenskapels upplösning har aktualiserats får oftast antas ha skett utan att maken då har haft den kommande äktenskapsskillnaden i sikte.

Den korrigering av bodelningen som skall ske i ett sådant fall bör göras så, att den andra makens andel i boet beräknas som om den avhända egendomen alltjämt hade ingått i boet. Till denna regel kan sedan, liksom i gällande rätt, knytas en möjlighet för den make som inte har avhänt sig egendomen att återvinna denna från tredje man om det behövs för all tillgodose den makens rätt. Jag återkommer till detta i specialmotivering­en.

Som jag tidigare har nämnt tar vederlagsreglerna i giftermålsbalken också sikte på olika förfoganden som påverkar förhållandet mellan en makes giftorättsgods och hans eller hennes enskilda egendom. Om gifto­rätlsgodset har ökat på den enskilda egendomens bekostnad på ett oskäligt sätt, kan visserligen de nya jämkningsregler somjag har förordat i föregå­ende avsnitt tillämpas. Om i den motsatta situationen den enskilda egendo­men har ökat på ett oskäligt sätt genom en insats av giftorätlsgodset, kan det däremot endast lill viss del rättas till vid bodelningen med hjälp av dessa jämkningsregler.

De sakkunniga har bl.a. med tanke på sistnämnda fall föreslagit en möjlighet alt jämka äktenskapsförord och föreskrifter som har meddelats vid gåva eller i testamente om att egendom som tillfaller mottagaren skall vara hans eller hennes enskilda. Jag återkommer närmare till detta förslag i avsnitt 2.4.6. Redan nu kan jag dock nämna att jag inte har för avsikt all


50


 


förorda den lösning i fråga om föreskrifter vid gåva eller testamente som de sakkunniga sålunda har föreslagit.

Det finns därför i detta sammanhang anledning att särskilt la upp frågan hur en make skall gottgöras för att den andra maken inför en förestående äktenskapsskillnad använder sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Denna situation är i stort sett likartad med det fallet att en make utan vederlag avhänder sig egendom inför en föreslående upplös­ning av äktenskapet. Den bör därför också kunna inrymmas under den vederlagsregel avseende förfoganden inom ett år före äktenskapets upplös­ning somjag nyss har förordat.


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De vederlagsregler som gäller f.n. är inle ändamålsenliga och används därför sällan i praktiken. De bör avskaffas och ersättas av regler som är mera praktiskt användbara. De nya reglerna bör ta sikte på att ge en make kompensation i fall då den andra maken inför en förestående upplösning av äktenskapet har avhänt sig giftorättsgods utan vederlag eller har använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

2.2.4 Bodelning vid äktenskapsskillnad

Mitt förslag: Bodelning skall förrättas sedan äktenskapet har blivit upplöst genom dom på äktenskapsskillnad. Om någon av makarna begär det sedan ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts, skall bo­delning dock förrättas genast.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 180-181).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: När ansökan om äktenskapsskillnad görs, upphävs giflorätlsgemenskapen mellan makarna villkorligt. Gemenskapen upphävs definitivt, om det i målet senare döms till äktenskapsskillnad. Vad en make har förvärvat efter det alt en sådan ansökan gjordes blir då den makens enskilda egendom. Bodelningen skall emellertid inte förrättas förtän äkten­skapet har upplösts genom domen på äktenskapsskillnad (se 11 kap. 6 och 7 §§ giftermålsbalken).

I många fall skall äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på minst sex månader. Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens ansökan om äktenskaps­skillnad delges den andra maken (11 kap. 1-3 §§ giftermålsbalken). Bodel­ning förrättas alltså i dessa fall tidigast sex månader efter det att ansökan om äktenskapsskillnad gjordes.


51


 


Enligt de sakkunniga är den allmänna uppfattningen bland praktiskt verksamma jurister att det underdel dröjsmål med bodelningen som nuva­rande ordning ofta orsakar kan uppstå motsättningar mellan makarna som försvårar den kommande bodelningen. Ibland kan dessutom giftorättsgod­set undergå förändringar under betänketiden, vilket aktualiserar svåriösla frågor om värdering och redovisning.

Vad de sakkunniga har anfört motiverar enligt min - liksom remissin­stansernas — åsikt att bodelning mellan makar skall, om någon av dem begär det, kunna förrättas genast när ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts. Jag vill emellertid understryka att huvudregeln, liksom hittills, bör vara atl bodelning skall förrättas när äktenskapet har upplösts genom dom på äktenskapsskillnad.


Prop. 1986/87:1

Bodelning


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att de problem som kan uppslå på grund av dröjsmål med bodelningen skall undvikas bör bodel­ning på begäran av någon av makarna kunna förrättas genast när ansökan görs om äktenskapsskillnad.

2.2.5 Bodelning under äktenskapet

Mitt förslag: Det nuvarande boskillnadsinstitutet avskaffas. I stället skall bodelning kunna göras under bestående äktenskap utan samband med äktenskapets upplösning, om makarna är överens om bodelningen. Genom en sådan bodelning avgörs vem av makarna som därefter är ägare till egendom som finns i deras bo. Egendomen blir dock inte enskild efter denna bodelning.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­länkandet s. 225-228).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt skall bodelning mellan makar enligl gällande rätt förrättas sedan äktenskapet har upplösts. Dess­utom finns en möjlighet att under elt bestående äktenskap få till stånd en bodelning, nämligen sedan makarna har ansökt om och erhållit boskillnad. En sådan ansökan görs vid tingsrätten. En makes anspråk på giftorätt i den andra makens giftorättsgods kan alltså efter boskillnad förverkligas på samma sätt som i samband med äktenskapels upplösning och leda lill alt egendom skall överlämnas från den ena maken till den andra. Efter boskill­nad är giftorättsgemenskapen mellan makarna hävd för framtiden, såvida de inte återinför en sådan gemenskap genom äktenskapsförord (9 kap. 2-4 §§ giftermålsbalken).


52


 


1 vissa fall kan en make få boskillnad även om den andra maken motsät­ter sig det. Det är i huvudsak i sådana fall då den andra maken har gjort sig skyldig till vanvård av sin egendom eller på annat sätt har åsidosatt sin vårdnadsplikt. En make har också en ensidig rätt till boskillnad i fall då den andra maken har blivit försatt i konkurs (9 kap. 1 § giftermålsbalken).

När det först gäller konkursfallet vill jag framhålla att även de jämk­ningsregler vid bodelning somjag har föreslagit i avsnitt 2.2.2 kan använ­das i detta fall. Om en make har försatts i konkurs kan således den andra maken begära att huvudregeln om likadelning frångås på så sätt atl denne inte behöver avstå något av sin egendom till konkursboet. Detta blir - som de sakkunniga har framhållit - ett effektivare skydd än en boskillnad, som innebär en risk för att maken lill den andra makens konkursbo måste utge halva sitt nettogiftorättsgods. För konkursfallet behövs alltså inte längre boskillnadsinstitutet.

Enligl vad jag har föreslagit i avsnitt 2.2.3 bör nuvarande regler om vederlag vid bodelning och den mot dessa regler korresponderande vård-nadspliklen avskaffas. Som en följd härav finns det inte heller längre anledning atl ha kvar en makes ensidiga rätt lill boskillnad i fall då den andra maken gör sig skyldig till vanvård av sin egendom eller på annat sätt åsidosätter sin vårdnadsplikt.

Som de sakkunniga har framhållit finns del alltså inte längre skäl all i någol fall bibehålla den rätt som en make f. n. har att ensidigt utverka en boskillnad.

När det därefter gäller rätten för makar att i samförstånd få boskillnad finns det otvivelaktigt ett behov för dem att kunna få bodelning under ett pågående äktenskap ulan att det är fråga om en äktenskapsskillnadssitua­tion. Del kan vara för att skapa klarhet i en äganderättssituaiion, för atl åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna eller för att annars reda upp sina egendomsförhållanden. Den ekonomiska sammanflätning som sker under ett äktenskap kan behöva lösas upp för att tillgodose makarnas önskan om självständighet gentemot varandra i ekonomiskt avseende.

Som jag redan föreslagit i avsnitt 2.2.4 skall bodelning kunna förrättas redan när ansökan om äktenskapsskillnad har orts vid tingsrätt. Denna möjlighet skulle i och för sig kunna begagnas även av makar som är angelägna om att göra en bodelning utan att upplösa äktenskapet. De kan då först ansöka om äktenskapsskillnad med begäran om betänketid och, sedan de därefter har förrättat bodelning, återkalla ansökningen om äkten­skapsskillnad. Det är med hänsyn till denna möjlighet lämpligare att gene­rellt tillåta bodelning under pågående äktenskap.

Övervägande skäl talar därför för att makar bereds möjlighet att förrätta bodelning ulan samband med att ansökan har gjorts om äktenskapsskill­nad. Av hänsyn till borgenärerna bör det också i fortsättningen krävas att åtgärden ges en viss publicitet. Däremot bör domstolens ställningstagande


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


53


 


inte behövas, eftersom en sådan bodelning bör kunna få ske bara när makarna är överens om det. Enigheten bör även omfatta hur egendomen skall fördelas.

Boskillnadsinstitutet kan således i sin helhet avskaffas. Jag återkommer i nästa avsnitt till vilka regler som i stället behövs för att erforderlig publicitet kring bodelningen skall kunna åstadkommas.

Enligt gällande rätt medför en boskillnad att giflorätlsgemenskapen mel­lan makarna upphör. Som de sakkunniga har framhållit är denna ordning inte lämplig när det gäller den nya möjligheten alt göra bodelning under bestående äktenskap. Det är bättre att egendomens karaktär av enskild grundas på ett av makarna särskilt ingånget avtal - äktenskapsförordet -än på en automatiskt verkande regel som makarna kanske inte har känne­dom om.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag - i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — alt rättsverkningarna av bodelningen i nu berört avseende skall vara att del därigenom klarläggs för framtiden vad vardera maken äger av den egendom som har fördelats mellan dem men alt egendomen inte blir enskild till följd av bodelningen. Om det blir aktuellt med någon ytterligare bodelning mellan makarna, t.ex. med anledning av äktenskapsskillnad mellan dem, skall således den egendom som fördelades vid den första bodelningen ingå även i den senare.


Prop. 1986/87: 1

Bodelning


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De förslag som jag i övrigt lägger fram medför att det inle längre finns något behov av institutet boskillnad. Detta institut bör därför avskaffas. Makar kan dock ha behov av atl reda ut sina egendomsförhållanden under bestående äktenskap utan att det är aktuellt med skilsmässa. Det bör därför finnas möjlighet för makarna atl förrätta bodelning i sådana fall om de är överens om det. Med hänsyn lill del förslag som jag senare lägger fram om att makarna bör kunna göra egendom till enskild endast genom äktenskapsförord bör resul­tatet av en bodelning under pågående äktenskap inle vara att den egendom som delas blir enskild.

2.2.6 Bodelningens form


Mitt förslag: Bodelning skall, liksom hittills, normalt ske genom ett skriftligt bodelningsavtal som undertecknas av båda makarna. Det hit­tillsvarande kravet på bevillning av avtalet slopas. Om bodelning för­rättas under äktenskapet, skall den föregås av en anmälan till tingsrät­ten. En sådan anmälan skall registreras och kungöras i tidningar, varef­ter tingsrätten sänder ett meddelande om anmälningen lill den myndig­het som för äklenskapsregislret för anteckning om detta. Liksom f. n. skall bodelning kunna förrättas av en särskilt förordnad bodelningsför­rättare om parterna inle kan enas om bodelningen. Denna möjlighet skall dock inte finnas vid bodelning som sker under äktenskapet ulan atl mål om äktenskapsskillnad pågår.


54


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag (se betänkandet s. 346-352).


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


 


Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas i allmänhet utan erin­ran. En remissinstans hävdar dock att det nuvarande kravet på medverkan av vittnen alltjämt fyller en funktion.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt skall bodelningsavtalet vara skriftligt, undertecknat av parterna och bevittnat (13 kap. I § giftermåls­balken jämfört med 23 kap. 4 § ärvdabalken). Något skäl alt frångå kraven på skriftlighet och parternas underskrifter har inte framkommit. När det däremot gäller kravet på bevillning har de sakkunniga föreslagit att något sådant krav inle skall gälla i fortsättningen.

Vittneskravet vid bodelning - liksom även vid arvskifte - hänger lill en del samman med det tidigare gällande viltneskravet för förvärv av fast egendom. Eftersom fast egendom kunde övergå till ny ägare vid bodelning (eller arvskifte) var det följdriktigt alt etl krav på medverkan av vittnen ställdes upp också för dessa familjerältsliga avtal. För fastighetsöverlå­telser är emellertid medverkan av vittnen inte längre obligatorisk. Jämfö­relsen med fastighetsförvärv kan därför inte längre åberopas som skäl för vitlneskraven vid de familjerältsliga avtalen. Med tanke på att en vittnes-påskrift kan komma till ganska lättvindigt kan det knappast heller sägas atl etl bibehållet vittneskrav skulle i någon högre grad säkra bevisning om avtalet och förhållandena vid dess tillkomst. De s. k. folkpsykologiska skäl som i äldre lider har brakal åberopas till förmån för kravet på vittnen har knappast längre bärkraft. Ett starkt skäl mot vittneskravet i detta liksom i andra liknande sammanhang är att varje krav av denna typ ökar riskerna för tvister grandade på påståenden om formfel. Jag anser därför att kravet på medverkan av vittnen vid bodelning kan slopas.

Somjag nyss har antytt behövs det av hänsyn till makarnas borgenärer en viss möjlighet till insyn i en bodelning som makarna gör under äktenska­pet utan all mål om äktenskapsskillnad pågår. I nuvarande system med boskillnad uppnås detta genom atl en kungörelse om boskillnadsansökan, och senare även om boskillnadsdomen, förs in av tingsrätten i Post- och Inrikes Tidningar och i en eller flera ortstidningar. Domstolen sänder också underrättelse till äklenskapsregislret (15 kap. 21 § giftermålsbal­ken).

Familjelagssakkunniga har föreslagit att det för bodelning under äkten­skapet skall vara tillräckligt att makarna ger in en anmälan till domstolen om den kommande bodelningen och att domstolen registrerar och vidare­befordrar denna anmälan till den myndighet som för äktenskapsregistret för anteckning om detta. Enligl de sakkunniga får makarnas borgenärer härigenom samma möjlighet som enligt gällande system att hos äklen­skapsregislret få upplysning om bodelningen. De kungörelser som f. n. förs


55


 


in i tidningarna torde däremot enligt de sakkunniga inte fylla någon prak­tisk funktion.

Jag anser dock att det inte kan uteslutas att kungörelserna i tidningar fyller en viss upplysningsfunktion. Jag är därför inte beredd att slopa förfarandel med kungörande i tidningarna.

Den möjlighet som hittills har funnits att få en särskild bodelningsförrät­tare förordnad när makarna inte kan enas om bodelningen bör självfallet finnas kvar. En bodelningsförrättare bör emellertid inle kunna förordnas för att genomföra en bodelning under äktenskapet ulan samband med äktenskapsskillnad. En sådan bodelning bör ju - enligt vad jag tidigare har förordat — bara kunna ske om makarna är överens i alla frågor rörande bodelningen (dvs. även egendomens värdering och fördelning).


Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom medverkan av vittnen inte längre är obligatorisk vid fastighetsöverlåtelser samt del praktiska behovet av vittnen kan ifrågasättas, bör bevillning av bodelningshandhng kunna undvaras. Övriga formkrav för bodelning bör vara kvar. Av hänsyn till makarnas borgenärer bör det finnas en möjlighet till insyn i en bodel­ning som sker under äktenskapet ulan samband med äktenskapsskillnad. Det kan åstadkommas genom elt krav på att en anmälan till domstolen skall föregå bodelningen. Domstolen bör registrera anmälan, ombesörja kungörelser i tidningarna och underrätta äktenskapsregistret. Borgenärer­na har därmed möjlighet att få kännedom om bodelningen antingen genom tidningarna eller genom äklenskapsregislret.

2.3 Makars bostad och bohag

Mitt förslag: Den make som bäst behöver makarnas gemensamma permanentbostad har rätt alt få den vid bodelningen även om bostaden tillhör den andra maken, om ett övertagande med hänsyn till omständig­heterna kan anses skäligt. Under samma föratsättningar skall en make också ha rätt atl överta makarnas gemensamma bohag. Egendom som är enskild av annan anledning än på grand av äktenskapsförord skall dock inte omfattas av övertaganderätten. De inskränkningar som gäller f. n. i en makes rätt att ulan den andra makens samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas till atl i fortsättningen gälla all egendom som sålunda kan bli föremål för övertaganderätt.

Famiyelagssakkunnigas förslag: Bostad och bohag som har förvärvats för makarnas gemensamma begagnande skall vid bodelning - oavsett vilken make som dessförinnan har ägt egendomen - anses tillhöra dem tillsam­mans till lika andelar. Faslighet eller annan egendom av större värde skall dock anses tillhöra förvärvaren ensam eller ägas med olika andelar, om


56


 


makarna har kommit överens om det vid förvärvet och det med hänsyn till deras ekonomiska förhållanden och den tid som har förflutit inte är oskä­ligt. Även utan överenskommelse skall detta gälla, om den ena maken i väsentligt större omfattning har bidragit till förvärvet och övriga gemen­samma kostnader för hem och hushåll. Vid tillämpningen av sistnämnda regel skall hänsyn emellertid tas inte bara till vad som har utgetts i form av pengar utan också till det arbete som har nedlagts i hemmet. Enligt de sakkunniga kan det efter en längre lids samlevnad vara mycket svårt att påvisa all en väsentlig skillnad föreligger mellan makarnas insatser för hem och hushåll. Vid bodelningen skall en skuld som den ena maken har ådragit sig anses åvila båda makarna, om skulden är förenad med särskild för­månsrätt i gemensam bostad och gemensamt bohag. Detta gäller dock bara i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

De sakkunniga föreslår också att nu gällande inskränkningar i en makes rätt att utan den andra makens samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas lill alt gälla generellt för makarnas gemensamma bostad och bohag, dock inle sådant bohag som används uteslutande till makes person­liga brak (se belänkandet s. 132-134 och 142-161).


Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag


 


Remissinstanserna: De flesta är positiva till tanken atl stärka en makes rätt till gemensam bostad och gemensamt bohag som ägs av den andra maken. Uppfattningarna går däremot isär när det gäller hur detta skall ske. Kriti­ken mol de sakkunnigas förslag går främst ut på alt del inte har tagit hänsyn till makarnas borgenärer, att det blir för komplicerat att tillämpa och att det inte behövs för makar därför att syftena med förslaget kan nås på annat sätt.

Skälen för mitt förslag: Som de sakkunniga har framhållit (betänkandet s. 121 O uppstår i regel en ekonomisk sammanflätning mellan dem som är gifta med varandra. De delar normalt inle bara bostad utan även hushåll. Enligt giftermålsbalken skall de gemensamt svara för familjens försörjning. Deras insatser kan göras genom ekonomiska tillskott eller genom eget arbete i familjens tjänst. Oavsett vilken make som tillskjuter de medel som behövs för förvärv av olika slags egendom som skall ingå i det gemensam­ma hemmet, är uppbyggnaden av detta i regel ett resultat av båda makar­nas gemensamma insatser.

Den gemensamma bostaden kan ha innehafts av den ena maken redan före äktenskapet eller ha förvärvats av den ena maken eller båda i omedel­bar anslutning till vigseln eller under äktenskapet. Ofta kan det vara så alt en make ensam står som bostadens formella ägare eller innehavare trots alt båda makarna har bidragit ekonomiskt till förvärvet. I andra fall, då endast den ena maken står som ägare eller innehavare, kan detta bero på atl han eller hon ensam har svarat för de medel som behövdes för alt förvärva


57


 


bostaden. I en del fall kan bostaden vara förvärvad av den ena maken ensam genom arv, testamente eller gåva.

De normala bodelningsreglerna skall enligt gällande rätt tillämpas även på bostad som har använts som makarnas gemensamma hem. Det innebär att bostaden, om den är giftorättsgods och inle behövs för skuldtäckning, skall delas mellan makarna på samma sätt som annat giftorältsgods. Vad som delas är dock inte själva egendomen utan dess värde. Vem bostaden sedan skall tillfalla är en fråga som avgörs vid utläggningen av vars och ens lott.

Normall får alltså makar lika andel av bostadens värde på sin lott. Om bostaden däremot utgör enskild egendom, är den undandragen likadelning­en. Den make som inte är ägare till bostaden får alltså inte del i bostadens värde i det fallet.

1 gällande rätt finns emellertid vissa särskilda regler om makars gemen­samma bostad. Dessa ger inle en make rätt atl få del i bostadens värde ulan endast rätt att under vissa föratsättningar få överta bostad som tillhör den andra maken. Till dessa bestämmelser, som finns i lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad, återkommer jag i det följande.

För bohag finns inga särskilda delningsregler i gällande rätt. De vanliga bodelningsreglerna gäller alltså. Dessa innebär således i princip att ma­karna vid bodelningen får lika andelar i bohaget, om detta utgör giftorätts­gods. Är bohaget enskild egendom, är del däremot undandraget bodelning­en.

Makar som gemensamt har förvärvat en faslighet innehar fastigheten med samäganderätt. Samäganderätten innebär att de redan under äkten­skapet gemensamt bestämmer över fasligheten. Såväl under äktenskapet som vid äktenskapets upplösning äger varje make sin andel av fastigheten. Detta är den avgörande skillnaden mellan samäganderälten och giftorät­ten. Giftorätten är endast en rätt att vid äktenskapets upplösning få del i den andra makens netlogiftorättsgods. Giftorätten är således en rätt som aktualiseras först när äktenskapet upplöses (eller då bodelning av andra skäl skall ske). Vad som nu har sagts om fastighet gäller även andra former av bostad och bohag och f.ö. även annan egendom.

Den form av samäganderätt somjag nu har berört kan betecknas som en reell samäganderätt. En sådan samäganderält är normalt fullt öppen, dvs. den är allmänt iakttagbar och redovisas öppet. Man brakar emellertid också tala om s.k. dold samäganderätt. 1 sådana fall framstår utåt sett endast den ena maken som ägare till egendomen, men i verkligheten är båda makarna ägare. Sådan dold samäganderätt till del gemensamma hem­met kan uppstå därför alt inte bara den make som är den formella ägaren utan även den andra maken har bidragit lill förvärvet av egendomen. Detta bidrag kan ha skett på olika sätt t. ex. genom att maken av egna medel har skjutit lill pengar till betalning av egendomen eller genom atl maken har


Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag


58


 


tagit upp lån för atl finansiera förvärvet. Beträffande andra former av     Prop. 1986/87: I bidrag är det mera tveksamt huravida samäganderätt skall anses ha upp-     Makars bosud kommit (se NJA 1981 s. 693 och 1982 s. 589; jfr även NJA 1980 s. 705, som     •"•' " gällde sambor, och högsta domstolens dom den 19 november 1984 (DT 35) i mål T 436/82 saml hovrättsfallen SvJT 1974 rf s. 71 och 1977 rf s. 2 och RH 1981 s. 366).

Familjelagssakkunniga har nu lagt fram förslag om ytterligare en form av samäganderätt, som kan kallas presumerad samäganderätt. Rättigheten skall - till skillnad från vanlig samäganderält - endast gälla vid bodelning. Under äktenskapet skall varje make ensam bestämma över sin egendom (med i huvudsak samma rådighetsinskränkningar som i gällande rätt).

Som skäl för alt införa den presumerade samäganderätten vid sidan av reell samäganderält och giftorätt åberopar de sakkunniga den ekonomiska sammanflätning som sker mellan makar. Särskilt i fall då den ena maken har använt sina inkomster till atl förvärva bostad och bohag medan den andra maken har förbrukat sina inkomster på familjens uppehälle eller har gjort en direkt arbetsinsats i hemmet finns det enligt de sakkunniga skäl att ha en presumerad samäganderätt till det gemensamma hemmet, oavsett vilken make som står som egendomens formella ägare. Målet bör enligt de sakkunniga vara att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna inom ramen för de tillgångar med anknytning till det gemensamma hemmet som de under samboendet gemensamt har byggt upp.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att den ekonomiska sammanflät-ningen mellan makar motiverar att dessa vid en bodelning normalt skall dela det gemensamt uppbyggda hemmet lika. Det sker också enligt gällan­de rätt när den egendom som ingår i hemmet är giftorältsgods. Till skillnad från den presumerade samäganderätten innebär giftorätten att det är netto­förmögenheten som delas. Innan den egendom som finns i boet delas mellan makarna skall sålunda från värdet av denna egendom avräknas så mycket som går åt för att täcka skulderna. Den presumerade samägande­rätten innebär däremot att endast sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som omfattas av den presumerade samäganderälten får läckas ur egendomen innan den delas mellan ma-karaa.

Om en make lill följd av den presumerade samäganderätten får lämna ifrån sig halva värdet av viss egendom och på grand därav kommer på obestånd och inte kan betala sina skulder, blir det inle bara maken själv utan också dennes borgenärer som gör förluster. Vad den andra maken får genom den presumerade samäganderätten kan sägas motsvaras av en förlust för den skuldsatta makens borgenärer. Det blir med andra ord även den skuldsatta makens borgenärer som i jämförelse med del nuvarande giflorättssystemet förlorar på införandet av den presumerade samägande­rätten i fall då den skuldsatta maken inle har annan egendom som täcker skulden. Att vissa delar av det gemensamma hemmet är ulmätningsfri


59


 


egendom påverkar inte detta förhållande i någon nämnvärd grad (jfr 5 kap.     Prop. 1986/87:
1 § utsökningsbalken).
                                                     Makars bostad

Om även den andra maken har skulder som skall täckas ur hans eller     "h bohag hennes giftorättsgods, innebär den presumerade samäganderätten främst att den makens borgenärer gynnas på bekostnad av borgenärerna till den make som får avstå egendom.

Vilka borgenärer som drabbas i situationer av detta slag beror på vilken förmånsrätt varje borgenär har. Det är inte säkert att det är de senast tillkomna borgenärerna som drabbas.

Många borgenärer kan naturligtvis säkerställa sig genom att kräva pant, borgen eller annan säkerhet eller genom att kräva att båda makarna skall slå som låntagare på låneförbindelsen. Banker och andra kreditinstitut skulle säkert göra det. Det finns emellertid ett stort antal andra borgenärer som inle har den möjligheten. Det kan inte uteslutas alt ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle kunna få negativa konsekvenser för del allmännas möjligheter att driva in skatter och andra avgifter. Om förslaget genomförs, skulle det också kunna skapa osäkerhet inom kreditväsendet.

De sakkunnigas förslag har också andra negativa konsekvenser. Olika typer av samäganderätt och giftorätten skulle kunna komma att tillämpas vid en och samma bodelning. Härigenom kan bodelningarna komma att bli komplicerade. Det gäller särskilt som de sakkunnigas förslag om presu­merad samäganderätt är försett med undantag som förutsätter ingående utredningar om makarnas förhållanden.

De sakkunnigas system kan också ge slumpartade effekter när viss egendom som en make har byts mot annan. I och med att den presumerade samäganderälten avser endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande kan sådana byten leda till avsevärda förskjutning­ar i den ena makens anspråk på all med stöd av den presumerade samägan­derätten få del i den andra makens egendom.

En annan nackdel med de sakkunnigas förslag är att det skulle föra svensk rätt bort från övriga nordiska länders rättssystem. I hela Norden finns i dag ett system med giftorätt och samäganderätt. I de övriga nordis­ka länderna finns det inget intresse för att vid sidan därav införa ett system med presumerad samäganderält av det slag som de sakkunniga har föresla­git-För egen del anser jag att målet att åstadkomma en ekonomisk utjämning för gifta inte bör begränsas på det sätt som de sakkunniga har gjort ulan bör omfatta även annan egendom än bostad och bohag. Detta sker enligt min mening bäst genom alt man bygger vidare på giftorättssystemel.

Nuvarande giftorältssystem tillgodoser i de flesta fall kravet på utjäm­ning av makars ekonomiska förhållanden vid upplösning av äktenskapet. Detta gäller utan undantag när det endast finns giftorältsgods i äktenska­pet. Om det däremot finns ett äktenskapsförord som gör viss egendom till enskild, undandras denna egendom delningen. Därmed hindras utjämning-


60


 


en. Äktenskapsförord ingås genom att båda makarna kommer överens om det. Om viss egendom undandras en makes utjämningsanspråk därför alt den är enskild enligt äktenskapsförord, beror det alltså på en överenskom­melse som maken medverkat i. Om omständigheterna emellertid är sådana att en tillämpning av äktenskapsförordet skulle vara oskälig gentemot den andra maken, bör villkoren i äktenskapsförordet kunna jämkas så att den enskilda egendomen - helt eller delvis — kommer att ingå i bodelningen som om den vore giflorättsgods. Den frågan återkommer jag lill i avsnitt 2.4.6.

Genom möjligheten att jämka ett äktenskapsförord bör man således kunna åstadkomma den erforderliga utjämningen även när det finns en­skild egendom i äktenskapet. Detta gäller dock inte när egendomen är enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente. För de sannolikt mycket sällsynta fall då all eller nästan all egendom som den ekonomiskt starkare maken har är enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente bör man i stället vid behov kunna använda möjligheten alt tillerkänna den ekonomiskt svagare maken ett engångsunderhåll. Till denna fråga åter­kommer jag i specialmotiveringen.

Även om målet att utjämna makarnas ekonomiska förhållanden alltså kan nås inom ramen för nuvarande giftorättssyslem, i vissa fall med hjälp av jämkningsregler och engångsunderhåll, finns det ett behov av att i vissa avseenden stärka en makes rätt vid bodelningen lill bostad och bohag som ägs av den andra maken eller av makarna gemensamt.

Enligt 1959 års lag om makars gemensamma bostad skall sådan bostad vid bodelning efter äktenskapsskillnad på begäran tilldelas den make som bäst behöver bostaden, om det även med hänsyn till omständigheterna i övrigt är skäligt. Delta gäller utan inskränkning för bostad som är gifto­rältsgods och oavsett om en make eller båda makarna står som ägare eller innehavare av bostaden. Om bostaden är enskild egendom, gäller rätten bara för bostad som innehas med hyres- eller bostadsrätt men inte för fastighet som innehas med äganderätt.

Enligt min mening finns det skäl alt låta den övertaganderält som gäller enligt 1959 års lag omfatta all egendom som är enskild till följd av äkten­skapsförord. Det finns vidare ett starkt socialt skyddsinlresse som talar för att en make inte genom avtal om egendomsordningen i äktenskapet skall kunna avsäga sig rätlen alt överta bostaden. Till den frågan återkommer jag i avsnitt 2.4.1.

När det däremot gäller fastighet som är enskild på grand av villkor om det vid gåva eller i testamente gör sig andra intressen starkt gällande. Som jag kommer att utveckla närmare i avsnitt 2.4.6 bör en givares eller testa­tors villkor alltid respekteras. Det bör därför inte gå att jämka sådana villkor. Av detta skäl anser jag att det inte heller skall vara möjligt att överta fastigheter som är enskild egendom till följd av sådana villkor. Jag förordar atl en sådan begränsning införs även beträffande andra bostäder.


Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag


61


 


I gällande rätt finns vissa regler som begränsar en makes rätt att utan     Prop. 1986/87: 1 andra makens samtycke fritt råda över fastigheter och andra bostäder      Makars bostad (6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken och 5 och 6 §§ lagen med särskilda     o«=*' '»ohag bestämmelser om makars gemensamma bostad). Reglerna i giftermålsbal­ken förbjuder en make att utan den andra makens samtycke avhända sig eller inteckna fast egendom som den andra maken har giftorätt i. En sådan åtgärd är ogiltig, om den andra maken väcker talan om det inom viss tid. Enligt reglerna i 1959 års lag skall en uthyrning av en makes fastighet eller lägenhet återgå på talan av den andra maken, om uthyrningen har skett utan dennes samtycke och leder till förfång för denne. Detsamma gäller vid överlåtelse eller pantsäUning av hyres- eller bostadsrätt. Även i dessa fall skall talan väckas inom viss tid.

De nu beskrivna rådighelsinskränkningarna har i viss utsträckning -men inte helt och hållet - varit avpassade lill rätten all överta den gemen­samma bostaden. När nu denna rätt utvidgas, bör även rådighelsinskränk­ningarna utvidgas i motsvarande mån. Jag förordar därför att en make inte utan den andra makens samtycke skall få avhända sig makars gemensam­ma bostad och inle heller få hyra ut den. Enda undantaget bör - i konse­kvens med vad jag nyss har föreslagit om övertaganderätlen - vara egen­dom som är enskild lill följd av villkor om det vid gåva eller i testamente.

Nuvarande rådighetsinskränkningar gäller också vid pantsättning av bostaden. Av skäl somjag kommer att utveckla närmare i specialmotive­ringen bör pantsättning även i fortsättningen kräva samtycke av make. Nuvarande rådighetsinskränkningar omfattar vidare all fast egendom, som är en makes giftorältsgods, oavsett om egendomen utgör makarnas gemen­samma bostad eller ej. Även i detta avseende bör gällande rådighetsin­skränkningar behållas med hänsyn till att det här rör sig om egendom som i allmänhet uppfattas som särskilt viktig i ett äktenskap.

För bohag finns inga övertaganderegler i gällande rätt. Vid bodelning med anledning av makes död får den efterievande maken dock, om den egendom som tillkommer denne är ringa, ta ut nödigt bohag ur makarnas giftorältsgods, även om det skulle inkräkta på arvingarnas lott (13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken).

Del finns däremot regler om rådighetsinskränkningar beträffande bohag. Enligt 6 kap. 5 § giftermålsbalken får en make inte utan den andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören som den senare maken har giftorätt i, om lösörena ingår i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör den senare makens nödvändiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk.

Vad som skall skyddas från ensidiga dispositioner av den make som äger viss egendom är, som jag redan har framhållit, makarnas gemensamma hem. Däri ingår utöver permanentbostaden del gemensamma bohaget. Det är därför naturiigt atl de övertagande- och rådighelsregler som skall gälla för den gemensamma bostaden också blir gällande för det gemensamma bohaget.


62


 


Jag förordar således att en make får rätt att vid bodelningen överta gemensamt bohag i samma utsträckning som jag nyss har föreslagit för gemensam bostad samt att de rådighetsinskränkningar som avser avhän­delser av gemensam bostad även skall gälla för gemensamt bohag.

Vad jag nu har anfört har gällt makar. Motsvarande frågor beträffande sambor återkommer jag lill i avsnitt 2.6.2.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Genom giftorättssystemet åstadkoms en ekonomisk utjämning mellan makar vid bodelning utom i de fall då det finns enskild egendom. Genom att jämka äktenskapsförord och genom engångsunderhåll till den ekonomiskt svagare maken kan en sådan utjämning åstadkommas även när det finns enskild egendom. Några nya särskilda regler för utjämning behövs därför inte. Med hänsyn till de förordade reglerna om jämkning av äktenskapsförord bör det inle finnas något skäl mot att utvidga den rätt som en make f. n. har atl ta över bostad som tillhör den andra maken till att omfatta även det fallet att bostaden är den andra makens enskilda egendom på grund av ett sådant förord. Efter­som makamas gemensamma hem inle beslår bara av bostaden utan även av det gemensamma bohaget, bör övertaganderätten utvidgas till att avse även bohaget. De inskränkningar som gäller f.n. i en makes rätt atl råda över sin egendom bör utvidgas så att de kommer att gälla den egendom som omfattas av övertaganderätten. Härigenom uppnås syftet att egendo­men skall finnas kvar när övertagandet blir aktuellt.

2.4 Avtal mellan makar

2.4.1 Gränserna för avtalsfriheten

Mitt förslag: Makar skall liksom hittills fritt kunna ingå avtal med varandra angående egendomsförhållandena i äktenskapet. En make skall dessutom som f.n. kunna sluta förmögenhetsrättsliga avtal med den andra maken eller med tredje man. De tidigare förordade reglerna om övertaganderätt och rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad (se avsnitt 2.3) skall dock gälla oavsett vad makarna kan ha avtalat om egendomen och om hur den skall fördelas vid en framlida bodelning.

FamiUelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 218-223).

Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser har direkt tagit upp frågan. JK avstyrker förslaget beträffande reglerna om övertaganderätt och rå­dighetsinskränkningar, eftersom det enligt JK inkräktar på principen om avtalsfrihet. Malmö tingsrätt och juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala


63


 


universitet tillstyrker förslaget. Tingsrätten anser dock atl de egendomska-  Prop. 1986/87: 1

tegorier som skall omfattas av de tvingande reglerna bör begränsas och      Avtal mellan

preciseras mer än som sker genom uttrycken "gemensamt bohag" och         makar
"gemensam bostad".

Skälen för mitt förslag: Enligt giftermålsbalkens regelsystem är makar två ekonomiskt självständiga personer på så sätt att var och en av dem själv förvaltar sin egendom och svarar för sina skulder. De har också möjlighet atl ingå avtal med varandra, på samma sätt som var och en av dem kan ingå avtal med utomstående personer, s. k. tredje män.

Någon allmän regel om avtalsfriheten finns inle i giftermålsbalken. Den anses i stället följa av allmänna rällsgrandsatser. Allmänna avtalsrällsliga regler skall alltså tillämpas, om inte avvikande regler för etl visst fall finns i giftermålsbalken. Balken innehåller nämligen vissa regler som begränsar avtalsfriheten. När det gäller avtal mellan makarna avser dessa begräns­ningar främst vederlagsfria överföringar av egendom mellan dem. Särskil­da formkrav har ställts upp, och till borgenärernas skydd har dessutom särskilda förpliktelser lagts på mottagaren. Däralöver finns det vissa be­stämmelser, närmast av utfyllande karaktär, för ett par andra typer av rättsförhållanden (8 kap. giftermålsbalken). Begränsningarna beträffande makarnas rätt alt ingå avtal med tredje man avser regler om rätt för en make alt överta den andra makens egendom och inskränkningar i en makes rätt alt råda över viss egendom.

Avtal som makar ingår med varandra kan vara sådana som angår egen­domsordningen i äktenskapet men de kan också vara av förmögenhets-rättsligt slag, t.ex. köp, byte eller gåva. Mellan de båda huvudgrapperna av avtal går inle någon tydlig gräns. Särskilt vid avtal om bodelning kan man ofta ha anledning att ställa frågan var den familjerältsliga delen slutar och den förmögenheisrätlsliga börjar. Bodelningsavtalet kan innebära att egendom lill etl betydande värde förs över från den ena maken till den andra men ändå strikt vara att betrakta som familjerätlsligt. Det kan också innebära en blott obetydlig överföring, som emellertid genom att gå utan­för de för bodelningen gällande ramarna i själva verket är alt anse som förmögenhelsrättslig. Till borgenärernas skydd finns dock bestämmelser om verkan av makes eftergift vid bodelning, vilka är så utformade att gränsdragningen saknar betydelse för dem (13 kap. 14 § giftermålsbalken och 32 § konkurslagen, 1921:225).

Jag har hka litet som de sakkunniga funnit anledning lill någon ändring i den grundläggande principen att makar skall ha möjlighet att ingå avtal med varandra såväl beträfTande egendomsordningen i äktenskapet som när det gäller förmögenheisrätlsliga avtal. Vad som bör diskuteras närmare nu är i stället om det finns skäl alt föreslå några förä!idringar av de begräns­ningar i avtalsfriheten som finns i dag.


64


 


Det skydd som borgenärer i dag har mot förmögenhetsöverföringar från den skuldsatta maken till den andra maken får anses vara lämpligt utfor­mat. Inte heller de sakkunniga har funnit anledning att föreslå några förändringar i den delen.

När det gäller avtal med tredje man har jag i avsnitt 2.2.3 föreslagit att nuvarande vederlagsregler vid bodelning skall avskaffas och att i stället bara gåvor och liknande vederlagsfria avhändelser som ena maken har gjort inom ett år före ansökan om äktenskapsskillnad skall kunna ge andra maken kompensation. Däratöver har jag i avsnitt 2.3 förordat vissa änd­ringar i de begränsningar som gäller f. n. i fråga om övertaganderält beträf­fande makars gemensamma bostad och rådighetsinskränkningar beträffan­de sådan bostad och makars gemensamma bohag. Jag har också föreslagit att övertaganderätten utvidgas till alt omfatta bohaget.

Starka sociala skäl talar för att det minimiskydd som en make sålunda bör ges genom reglerna om övertaganderätt och rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad inte skall kunna sättas ur spel genom att maken i förväg avstår från detta skydd genom aft gå med på att egendomen får bli enskild. Jag har därför - i likhet rned de sakkunniga -kommit till den uppfattningen att reglerna om övertaganderätt och rådig­hetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad bör gälla även om egendomen är andra makens enskilda. Somjag har anfört i avsnitt 2.3 bör detta dock inte gälla egendom som är enskild till följd av villkor om del vid gåva eller i testamente.

I sammanhanget har de sakkunniga också diskuterat frågan om den formella konstraktionen av det avtalssystem som reglerar egendomsord­ningen i ett äktenskap. Enligt de sakkunniga kan makarna ha svårt alt genomskåda att ett avtal om atl viss egendom skall vara ena makens enskilda kan få betydelse för en kommande bodelning. De sakkunniga förordar därför alt avtalet direkt skall reglera hur egendomen skall behand­las Vid en eventuell bodelning.

Jag är emellertid för egen del övertygad om att makar som ingår avtal om att göra egendom till enskild i regel är myckel väl medvetna om all delta påverkar en eventuell framtida bodelning. Ett av huvudskälen för att göra egendom till enskild är ju att gardera en make mot att vid äktenskapets upplösning behöva dela med sig av egendomen. Jag kan därför inte se någol behov av en ändring av den formella regelkonstraktionen. Därtill kommer atl jag - som jag har berört i avsnitt 2.3 - inte kan godta de sakkunnigas förslag att på alla punkter utplåna skillnaderna i rättsregler under bestående äktenskap mellan giftorältsgods och enskild egendom.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De sociala skyddsintressena gör att en make inte genom avtal om egendomsordningen bör kunna avsäga sig sin rätt att i vissa fall överta bostad och bohag eller det skydd som rådighetsinskränkningar avseende bostad och bohag avser att ge, även om bostaden eller bohaget utgör den andra makens enskilda egendom.

5    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I


65


 


2.4.2 Avtalsutrymmet vid bodelning

Mitt förslag: Makar skall vid bodelning ha frihet att själva komma överens om i vilken utsträckning de tidigare förordade jämkningsreg­lerna (se avsnitt 2.2.2) skall medföra att likadelningen åsidosätts. Makar skall också ha möjlighet att vid bodelningen avtala om att enskild egendom skall ingå i bodelningen utan att gåva anses föreligga. Denna möjlighet skall dock inte gälla egendom som är enskild på grand av villkor om del vid gåva eller i testamente.


Prop. 1986/87:1

Avtal mellan makar


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att de sakkunniga har ansett att en överenskommelse mellan makarna om att enskild egendom skall ingå i bodelning även bör få omfatta egendom som är enskild på grand av villkor vid gåva eller i testamente (se belänkandet s. 236-244).

Remissinstanserna: Godtar allmänt att makar vid bodelningen skall ha frihet att inom ramen för jämkningsreglerna själva komma överens om i vilken utsträckning likadelning skall frångås. Däremot avstyrker några remissinstanser de sakkunnigas förslag i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening är det önskvärt att makar ges frihet att själva ordna sina angelägenheter så långt det är möjligt utan atl grundläggande skyddsintressen åsidosätts. Att makar ges frihet atl själva komma överens om alt frångå likadelningen framstår därför som följdrik­tigt så länge sådana överenskommelser ligger inom ramen för de jämkning­ar av likadelningen som kan ske genom de i lagen angivna jämkningsreg-lema.

Makarna bör själva kunna bestämma i vilken omfattning en utjämning enligt likadelningsprincipen skall tillämpas i deras fall. Regelmässigt bör hela jämkningsutrymmel stå till buds, dvs. de bör kunna bestämma ande­larna inom ramen för vad likadelningsprincipen innebär, på ena sidan, och vad resultatet blir om vardera maken behåller sin egendom, på den andra sidan. Detta bör gälla även vid kortvariga äktenskap. Makarna kan finna att en generell likadelning är bättre i deras fall även vid ett sådant äkten­skaps upplösning, t. ex. därför alt de sammanbott lång tid före vigseln.

En fråga av annat slag är i vad mån makar vid bodelning skall i enlighet med de sakkunnigas förslag kunna avtala alt enskild egendom skall ingå i bodelningen.

Enligt giftermålsbalken kan makar under äktenskapet omvandla giflo­rättsgods till enskild egendom och enskild egendom till giftorättsgods. Det sker genom att de upprättar etl avtal om del. Avtalet kallas äktenskapsför­ord (8 kap. 1 §). För äktenskapsförord gäller vissa formkrav. Det skall


66


 


upprättas skriftligen, undertecknas av makarna och bevittnas (8 kap. 10 §). Därefter skall det ges in lill tingsrätten för registrering. Tingsrätten sänder en avskrift av förordet lill äktenskapsregistret för att registreras i detta (8 kap. Il§).

Ett äktenskapsförord varigenom giftorättsgods görs till enskild egendom eller enskild egendom görs till giflorättsgods innebär således ingen förmö­genhetsöverföring mellan makarna. Det innebär endast att egendomen får en annan status. Rättsverkningarna under bestående äktenskap hänför sig i stället till makens rätt att ensam förfoga över egendomen. För giftorätts­gods gäller i vissa fall rådighetsinskränkningar som inte gäller för enskild egendom. Egendomens status får emellertid sin främsta betydelse i sam­band med atl äktenskapet upplöses eller då bodelning sker under beståen­de äktenskap.

Vid bodelning skall makarnas nettogiftorättsgods sammanläggas och därefter delas mellan makarna, vanligen i lika delar. Ju mer av en makes egendom som är dennes enskilda, desto mer far maken behålla av sin egendom. Makens möjligheter att förvärva egendom från andra maken ökar också. Om makarna i enlighet med de sakkunnigas förslag kunde komma överens om att enskild egendom som tillhör någon av dem skall ingå i bodelningen (som om den utgjorde giftorättsgods), skulle således en sådan överenskommelse medföra att den make som har den enskilda egendomen fick behålla mindre av sin egendom eller alternativt förvärva mindre av andra makens egendom än som skulle ha blivit fallet enligt nuvarande regler.

Några remissinstanser har ansett atl en sådan ordning skulle kunna medföra atl makarna fick möjlighet att utan publicitet ändra föratsättning­arna för fördelningen av ekonomiska värden mellan dem på ett sätt som kunde skada borgenärerna. Med anledning härav vill jag framhålla att det är makamas sammanlagda nettogiftorättsgods som skall delas. Om en skuldsatt make med enskild egendom kunde komma överens med sin make om att den enskilda egendomen skall ingå i bodelningen (som om den vore giftorättsgods) skulle den enskilda egendom som behövs för att täcka den makens skulder komma att tilläggas honom eller henne innan samman­läggning av makarnas egendom sker inför delningen. Att öppna möjlighe­ten för makar att komma överens om all enskild egendom skall ingå i bodelningen ökar därför inte de risker som en bodelning medför för de borgenärer vars fordringar har uppkommit innan ansökan gjordes om äktenskapsskillnad. Jag kan därför inte finna alt hänsynen till dessa borge­närer skulle utgöra elt hinder för att genomföra de sakkunnigas förslag. Vad gäller skyddet för sådana borgenärer vars fordringar har uppkommit efter det att ansökan gjordes om äktenskapsskillnad återkommer jag lill det i specialmotiveringen.

Gällande rätt torde, som de sakkunniga har framhållit, innebära alt enskild egendom kan genom bodelning - som grund för ett familjerätlsligt


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


67


 


förvärv och utan att gåva anses föreligga - överföras från den ena maken till den andra endast i den omfattning det är påkallat för att tillgodose den andra makens anspråk på vederlag eller på att överta bostaden enligt lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Sedan äktenskapet har upplösts men innan bodelning har ägt ram kan egendomen inte heller förvandlas lill giflorättsgods genom äktenskapsför­ord. Det är enligt de sakkunniga vidare tveksamt om ett sådant förord kan slutas under betänketid eller annars efter det atl talan om äktenskapsskill­nad har väckts med verkan för den därpå följande bodelningen, som ju hänför sig till en tidpunkt som redan har passerats när förordet ingås.

Enligt vad de sakkunniga har erfarit förekommer del ibland att makar under betänketiden finner skäl alt ändra ett en gång slutet äktenskapsför­ord om egendomsordningen. Det lär vidare ha förekommit att makaraa, med hänsyn till osäkerheten om verkan av ett under betänkelid slutet förord, återkallar den väckta talan, därefter skriver ett nytt äktenskapsför­ord som upphäver det äldre och sedan på nytt väcker talan om äkten­skapsskillnad. Ett visst praktiskt behov av att vid bodelningen kunna sätta ett äktenskapsförord åt sidan synes därför finnas.

Utöver vad de sakkunniga har anfört till stöd för förslaget atl makar vid bodelning skall kunna avtala om att enskild egendom skall ingå i denna vill jag framhålla alt makar under ett beslående äktenskap har möjlighet att helt fritt omvandla enskild egendom till giftorättsgods genom ett äkten­skapsförord. Delta kan de göra i vart fall ända fram lill den dag då de väcker talan om äktenskapsskillnad. Några negativa effekter av detta har inte kunnat märkas. Inte heller har det vid remissbehandlingen eller annars kommit fram några skäl som talar emot atl denna rätt utsträckts i tiden ända fram till bodelningen. Jag biträder således förslaget att sådan egen­dom som genom äktenskapsförord har gjorts till ena makens enskilda skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det.

En makes egendom kan enligt giftermålsbalken bli dennes enskilda även på andra sätt än genom äktenskapsförord. Sålunda blir den egendom som en make erhåller vid bodelning efter boskillnad den makens enskilda (9 kap. 4 §). Vad en make förvärvar efter det att boskillnad har sökts blir också makens enskilda egendom (9 kap. 3 §). Som jag har sagt i avsnitt 2.2.5 bör emellertid institutet boskillnad avskaffas, och egendom som en make erhåller efter bodelning bör inte bli den makens enskilda egendom.

Om en make förvärvar egendom genom gåva eller testamente kan egen­domen också bli makens enskilda, nämligen om givaren eller testatorn har föreskrivit detta som ett villkor vid gåvan respektive i testamentet (6 kap. 8 §). De sakkunniga har föreslagit att även sådan enskild egendom skall ingå i bodelning, om makarna kommer överens om det. Några remissin­stanser har vänt sig emot detta.

I likhet med de kritiska remissinstanserna anser jag atl villkor för en gåva eller i ett testamente om att egendomen skall vara mollagarens


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


68


 


enskilda måste respekteras. Skälet för sådana villkor är ju i regel att givaren respektive testalor har önskat skydda mottagaren mol krav från den andra maken på att egendomen skall vara giftorättsgods eller mot att egendomen förs över lill den maken eller tas i anspråk för den makens skulder. Enligt giftermålsbalken är det inte möjligt att genom äktenskaps­förord omvandla sådan enskild egendom till giftorättsgods (6 kap. 8 § 2 jämfört med 8 kap. I §). Enligt min uppfattning bör makar inte heller i fortsättningen kunna genom avtal åsidosätta givares eller lestators före­skrifter, vare sig under äktenskapels bestånd eller vid bodelning i samband med äktenskapets upplösning.

De sakkunnigas huvudskäl för förslaget att även egendom som blivit enskild genom villkor vid gåva eller i testamente skall kunna dras in i bodelningen är alt det ligger i linje med ett annat av de sakkunnigas förslag, nämligen att jämkning skall kunna ske av villkor i gåvobrev eller testamen­te. Somjag strax skall återkomma till föreslår jag emellertid att den delen av de sakkunnigas förslag inte genomförs. Därmed saknas också detta skäl atl genomföra förslaget om att sådan enskild egendom skall kunna dras in i bodelning.

Jag förordar således att enskild egendom skall kunna ingå i bodelningen om makarna kommer överens om det men att detta inte skall gälla egen­dom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente.

Vad slutligen angår förhållandet till borgenärerna skulle en makes med­givande att hans enskilda egendom får ingå i bodelningen någon gång kunna innebära en nackdel för dessa genom att maken vid bodelningen får ulmätningsfri egendom i utbyte mot utmätningsbar. Denna situation kom­mer jag att behandla närmare i specialmotiveringen.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Makar bör ha frihet atl själva ordna sina angelägenheter så långt det är möjligt utan alt grundläggande skyddsintressen åsidosätts. Detta leder lill att makar vid bodelning bör ha frihet att själva komma överens om i vilken utsträckning de i lagen angivna jämkningsreglerna skall medföra att likadelningen åsidosätts. De bör också ha möjlighet att avtala att enskild egendom skall ingå i bodelningen. Detta bör dock inte få gälla sådan egendom som är enskild på grand av föreskrift vid gåva eller i testamente.

2.4.3 Avtal om framtida bodelning

Mitt förslag: Etl avtal som makar inför förestående äktenskapsskillnad träffar om den kommande bodelningen skall kräva skriftlig form.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 245-250).


69


 


Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser har behandlat frågan när­mare. En tillstyrker de sakkunnigas förslag, en ifrågasätter skriftlighels-kravet och en anser att det bör utformas en allmän jämkningsregel för bodelningsavtal som bör kunna gälla även avtal om framtida bodelning.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Skälen för mitt förslag: Enligl giftermålsbalken har makar möjlighet att inför en föreslående äktenskapsskillnad träffa avtal om den kommande bodelningen eller vad som har samband med den (8 kap. 8 §). Ett sådant avtal — vanligen benämnt föravtal om bodelning - kan på talan av en make jämkas av domstol om det är uppenbart obilligt för den maken (11 kap. 16 §). Sådan talan skall väckas inom etl år från del att äktenskapsskillna­den meddelades. I annat fall är makens rätt till talan förlorad.

Ett föravtal om bodelning är inle likvärdigt med etl äktenskapsförord (jfr 8 kap. 1 § andra stycket giftermålsbalken). Det är inle heller elt avtal om bodelning. Del får ingen verkan gentemot tredje man utan kan på sin höjd vara bindande i förhållandet mellan makarna.

Något formkrav för föravtal har inte stälUs upp. Även muntliga föravtal har därför godtagits (NJA 1978 s. 497).

I och med att föravtalet inte får någon verkan mot tredje man anses äganderätt till egendom inte kunna överföras genom ett föravtal. Först vid bodelningen sker äganderättsövergången.

Det kunde i och för sig övervägas att helt slopa möjligheten att ingå föravtal. Genom de förslag som jag har lagt fram i avsnitt 2.2.5 om bodel­ning under äktenskapet utan samband med äktenskapsskillnad samt i av­snitt 2.2.4 om en möjlighet alt få bodelning genast när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad borde det praktiska behovet av föravtal ha minskat. Föravtalens nuvarande praktiska betydelse är emellertid också alt ingå som ett led vid den samlade lösningen av alla de frågor som uppstår i samband med upplösningen av äktenskapet. I många fall torde makarna ena sig om en sådan lösning redan innan ansökan om äktenskapsskillnad ges in. Om föravtal i framtiden skulle underkännas, skulle en make vid en senare tidpunkt kunna gå ifrån överenskommelsen. Därigenom skulle möj­ligheten att på ett tidigt stadium av skilsmässoförhandlingarna nå en sam­förståndslösning kunna försvåras.

Jag anser därför att del även i fortsättningen bör finnas möjlighet alt ingå föravtal om bodelning. Däremot gäller det att undvika eller minska de problem som kan finnas när det gäller gränsdragningen i förhållande till äktenskapsförord och bodelningsavtal.

Jag vill framhålla atl elt avtal i fortsättningen lika litet som enligt gällan­de rätt kan ha rättslig betydelse om det ingås alltför långt i förväg. Avtalet bör vara slutet inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad. Det är i denna situation som avtalet fyller en praktiskt betydelsefull funktion.

Avtalet bör inle heller i fortsättningen kunna få någon rättsverkan gent­emot tredje man.


70


 


I och med atl även muntliga föravtal hittills har ansetts giltiga uppkom­mer en konflikt med regelsystemet för bodelning, som ju kräver skriftlig form (13 kap. 1 § giftermålsbalken jämfört med 23 kap. 4 § ärvdabalken). Genom det muntliga avtalet uppkommer samma rättigheter och skyldighe­ter mellan makarna som när det gäller bodelning. Den skillnad som förelig­ger i fråga om formkravet framstår inte som följdriktig och kan ge underlag för onödiga tvister och andra komplikationer. Från rationell synpunkt är det svårt att se annat än att samma formkrav i fortsättningen bör gälla för föravtal som för själva bodelningsavtalet. För en sådan lösning talar också att det för en make kan vara lättare att göra klart för sig innebörden i föravtalet om detta ges skriftlig form.

Jag förordar således att föravtal om bodelning godtas om de har upprät­tats skriftligen. Enbart muntliga överenskommelser bör således i fortsätt­ningen inte tillerkännas verkan mellan makarna.

Jag har i avsnitt 2.2.6 föreslagit att kravet på bevillning av bodelnings­handling skall slopas. I konsekvens med detta ställningstagande bör inte heller något krav på vittnen vid föravtal om bodelning ställas upp.

Liksom f.n. bör det finnas möjlighet att jämka ett föravtal, om det är oskäligt mot ena maken. Jag återkommer i avsnitt 2.4.6 till frågan om jämkningsregelns närmare utformning.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom konsekvenserna av ett föravtal blir desamma som rättsverkningarna av ett bodelningsavtal i förhållandet makarna emellan, bör samma formkrav gälla för etl föravtal som för ett bodelningsavtal.

2.4.4 Gåvor mellan makar m. m.

Mitt förslag: Gåvor mellan makar skall bli bindande för dem även ulan äktenskapsförord. Sådan gåva skall registreras hos tingsrätten för att bli bindande mot givarens borgenärer. Gåva av skepp, skeppsbygge och andel i skepp eller skeppsbygge samt vissa gravrättigheter skall dock anses fullbordad först när både sådan registrering har skett och inskriv­ning har sökts för förvärvet. Äktenskapsförord skall inte längre använ­das för gåva mellan makar utan endast som ett avtal om egendomsord­ningen. Nuvarande bestämmelser om gåva lill trolovad upphävs.

FamiUelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i stort sett med milt för­slag. De sakkunniga anser dock atl del för alt gåva av skepp m. m. skall vara bindande mot givarens borgenärer räcker om inskrivning har sökts för förvärvet och att lagfartsansökan eller registrering var för sig skall ge motsvarande skydd vid gåva av fast egendom (se betänkandet s. 228-236).


71


 


Remissinstanserna: De flesta tillstyrker de sakkunnigas förslag eller lämnar det utan erinran. En anser alt även gåvor av fast egendom bör omfattas av kravet på registrering hos tingsrätt, medan en annan anser att någon form av offentliggörande i massmedia bör krävas för att gåva skall vara sakrätts-ligt skyddad. JK och kammarkollegiet avstyrker förslaget såvitt gäller gåva mellan makar. Enligt kammarkollegiet skulle ett slopande av kravet på äktenskapsförord och den obligatoriska registreringen försvåra det allmän­nas insyn i gåvotransaklioner mellan makar. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet betvivlar att de av de sakkunniga föreslagna regler­na innebär någon förbättring i förhållande till nuläget. Nämnden anser också att det vid gåva av fast egendom, skepp etc. är motiverat alt utöver lagfartsansökan (motsvarande) kräva särskild registrering hos tingsrätten för skydd mol givarens borgenärer.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Skälen för mitt förslag: För gåvor mellan makar krävs normalt äktenskaps­förord (8 kap. 2 § giftermålsbalken). När det är fråga om sedvanliga skänker, vilkas värde inte slår i missförhållande till givarens villkor, be­hövs dock inget äktenskapsförord. Sådant behövs inte heller för vissa besparingsöverföringar. Till dessa återkommer jag i nästa avsnitt.

Enligt lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva (gåvoutfästel-selagen) får en utfästelse om gåva av lös egendom under vissa förutsätt­ningar göras gällande i förhållandet mellan givare och gåvotagare men inte i förhållande till givarens borgenärer. Detta gäller dock inte gåvor mellan makar. En utfästelse av en trolovad eller make atl under äktenskapet lill andra maken utge pengar eller annat utan vederlag är nämligen aldrig bindande (8 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken).

I gåvoutfästelselagen finns också bestämmelser om när en gåva är att anse som fullbordad, dvs. när rättshandlingen kan göras gällande mot givarens borgenärer (2—4 §§). Även dessa regler är när del gäller gåvor mellan makar i princip satta ur spel genom giftermålsbalkens regler. En gåva mellan makar är fullbordad först när ett över gåvan upprättat äkten­skapsförord — en av båda makarna undertecknad och bevittnad handling - har getts in till rätten för att registreras där (8 kap. 10 - 12 §§ giftermåls­balken). Kravet på äktenskapsförord ersätter det krav på överlämnande som annars gäller för sakrätlsligt skydd vid överlåtelser av lös egendom i allmänhet.

Gällande regler om gåvor mellan makar har den fördelen alt de ger givarens borgenärer ett tillfredsställande skydd. Detta skydd ligger dels i den publicitet som gåvan får genom atl förord om gåva skall kungöras i tidningarna, dels i den klarhet som genom registreringsförfarandet skapas om gåvan och tidpunkten för den.

När det däremot är fråga om förhållandet mellan makarna synes gällande bestämmelser inte vara helt lämpliga. För makar får det ibland en avgöran­de betydelse om överföringen dem emellan av egendom skall bedömas som


72


 


en formfordrande gåva. De kan felaktigt förbise att en transaktion mellan dem har gåvokaraktär och därför underiåla att upprätta elt äktenskapsför­ord. Senare kan givaren eller dennes successorer - alldeles oavsett om något borgenärsintresse påkallar det - göra gällande atl rättshandlingen är ogiltig därför att den i själva verket var en formfordrande gåva. Detta leder lätt till oskäliga konsekvenser för mottagaren.

Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning alt det nu bör bli möjligt att tillerkänna gåva mellan makar giltighet dem emellan trots att det för verkan mot givarens borgenärer alltjämt bör gälla vissa särskilda krav. För gåvans obligationsrältsliga verkningar kommer därmed allmänna regler att gälla. Det innebär att en gåva mellan makar, som varit fullt giltig om den lämnats mellan parter som inte varit gifta med varandra, skall kunna göras gällande mot givaren av dennes make i den mån inte hänsynen till givarens borgenä­rer lägger hinder i vägen. Med tanke på de särskilda förutsättningar som uppställs i gåvoutfästelselagen för att en bindande utfästelse skall gälla mellan parterna saknas anledning att fortfarande göra undantag för makar på den punkten. Allmänna förmögenheisrätlsliga principer bör kunna bli helt tillämpliga i förhållandet mellan makarna själva.

Jag övergår nu till att behandla frågan om vilka krav som bör gälla för att gåvan skall bli skyddad mot givarens borgenärer.

Som jag redan har framhållit bygger skyddet för givarens borgenärer dels på den publicitet som gåvan får genom kungörelsen i tidningarna, dels på den klarhet som regislreringsförfarandet skapar om gåvan och tidpunk­ten för denna. Gällande regelsystem skall ses mol bakgrund av att det ofta förhåller sig så att en gåva mellan makar rent faktiskt inte kan fullbordas genom överlämnande.

Familjelagssakkunniga har ansett att kungörelseförfarandet kan slopas därför atl publiciteten i tidningarna inle skulle ha så stor betydelse för borgenärsskyddet. Jag anser emellertid alt del inle kan uteslutas att kun­görandet i tidningarna fyller en upplysningsfunktion. Jag förordar därför att förfarandet med kungörande i tidningarna behålls.

För skydd mot givarens borgenärer bör således, liksom f. n., krävas att gåva mellan makar registreras. På samma sätt som äktenskapsförordet enligl gällande rätt registreras hos tingsrätten bör registrering av gåva ske hos denna domstol. Uppgifter om gåvan bör sedan av domstolen - liksom enligt gällande rätt - kungöras och vidarebefordras till äktenskapsregis­tret. Liksom f. n. bör en gåva från den ena maken till den andra gälla mot tredje man från det atl ansökan om registrering görs hos tingsrätten (se 8 kap. 12 § giftermålsbalken; jfr även NJA 1981 s. 528).

För vissa typer av lös egendom finns det emellertid redan föreskrivet särskilda former för registrering av överlåtelser som villkor för gåvas verkan mol givarens borgenärer. Det gäller gåva av skepp, skeppsbygge eller andel däri. Gåva av sådan egendom anses enligt 2 § gåvoutfästelsela­gen inte fullbordad om inte förvärvet har registrerats enligl föreskriftema i


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


73


 


Avtal mellan makar

sjölagen (1891:35 s. I). Liknande bestämmelser gäller enligt 9 kap. gruvla-    Prop. 1986/87: 1 gen (1974:342) för registrering av förvärv av inmutningsrätt och rätt till utmål. Sådant förvärv skall anmälas till bergmästaren och snarast anteck­nas i gruvregistret. Avtalet gäller inte mot överlåtarens borgenärer förrän anmälan har skett (9 kap. 5 §).

De sakkunniga har ansett att ett val måste träffas mellan de båda syste­men och har förordat att den familjerältsliga registreringen får vika för den registrering som gäller enligl den särskilda lagstiftningen. För skydd mot givarens borgenärer vid gåva av t.ex. skepp skulle således enligt de sak­kunnigas förslag erfordras endast registrering enligl sjölagens bestämmel­ser.

Som har påpekats vid remissbehandlingen behöver man emellertid inte välja mellan systemen. Det finns också den möjligheten att kräva registre­ring enligt båda systemen som villkor för att gåvan skall vara fullbordad och skyddad mol givarens borgenärer. Gåva av sådan egendom som skulle beröras av detta dubbla registreringskrav torde inte förekomma i någon nämnvärd utsträckning. För dem som lämnar sådana gåvor torde del dubbla regisireringskravet inte innebära någon särskild belastning. Med ett sådant dubbelt registreringsförfarande vinner man bl. a. att anteckning om gåvotransaktionen kommer att finnas både i äktenskapsregistret, som kan antas granskas av borgenärer i allmänhet, och i skeppsregistret, som kan antas granskas av främst borgenärer verksamma inom sjöfartsnäringen och av utländska borgenärer. Härigenom uppslår etl fullgott skydd för alla typer av borgenärer. Jag förordar därför i likhet med en remissinstans att det i dessa fall skall krävas dubbel registrering för skydd mot givarens borgenärer.

Dubbel registrering finns i dag även när del gäller gåva mellan makar av fast egendom. Först skall äktenskapsförordet registreras och därefter skall lagfart sökas på grandval av det registrerade förordet. För fast egendom gäller emellertid alt redan överlåtelseavtalet ger gåvotagaren skydd mot givarens borgenärer. För makar innebär det att skyddet uppstår när äk­tenskapsförordet ges in till rätlen för registrering (8 kap. 12 § giftermålsbal­ken).

De sakkunniga har föreslagit den ändringen atl lagfartsansökan bör ge skydd mot givarens borgenärer oberoende av om registrering av gåvan har skett enligl de allmänna reglerna för gåvor mellan makar. Om den motta­gande maken vill vänta med lagfartsansökan av någon anledning bör dock enligl de sakkunniga skydd mot givarens borgenärer också uppstå genom registrering av gåvan hos rätten.

Enligt min mening bör man emellertid undvika all etl skydd mot giva­rens borgenärer kan uppstå på olika sätt och i stället eftersträva ett enhet­ligt system för detta skydd. Vid lös egendom - bortsett från den mycket speciella typ av egendom som utgörs av skepp, skeppsbygge och andel däri och som berör ganska få människor — uppstår skyddet vid ansökan om


74


 


registrering av gåvan hos rätten. Detta bör därför gälla även för fast egendom. Härigenom kommer uppgift om gåvan alltid att finnas tillgänglig i äktenskapsregistret. För makar blir det lätt att hålla reda på vilket krav som ställs upp för skyddet mot givarens borgenärer, om detta krav är detsamma vid alla typer av egendom.

Jag kan inte se att handläggningen i någon nämnvärd grad skulle kompli­ceras av atl registrering av gåvan hos rätten måste ske innan lagfart söks. Ansökan om registrering och ansökan om lagfart kan i praktiken göras samtidigt, och handlingarna kan vidarebefordras från tingsrättens enhet för gåvoregislreringar till inskrivningsmyndigheten vid samma tingsrätt. Var­ken för sökanden eller för domstolen torde förfarandet medföra några administrativa problem.

Genom att behålla kravet på registrering av gåvan kommer uppgifter om den atl finnas tillgängliga både i äklenskapsregislret och i faslighetsboken. Borgenärer i allmänhet, som kanske inte känner till fastighetsinnehavet, har då möjlighet att få uppgift om gåvan från äktenskapsregistret.

Jag förordar således att det vid gåva mellan makar av fast egendom alltjämt skall krävas en registrering av gåvan hos tingsrätten och därefter lagfartsansökan. Däremot bör det liksom hittills räcka med ansökan om registrering av gåvan hos tingsrätten för att gåvan skall vara skyddad mot givarens borgenärer.

I gällande rätt finns en möjlighet för trolovade att ge varandra egendom att tillfalla mottagaren vid äktenskapets ingående (8 kap. 2 § giftermålsbal­ken). För sådan gåva krävs också äktenskapsförord. De som ämnar gifta sig med varandra kan dock innan äktenskapet ingås ge varandra fullbor­dade gåvor enligt allmänna regler. De flesta som gifter sig har dessförinnan boll tillsammans någon lid. Formkravet för gåvor gäller inte heller sedvan­liga skänker som inte står i missförhållande till givarens villkor. Det kan därför inle finnas något större behov för blivande makar att ge varandra gåvor genom äktenskapsförord. Någon motsvarighet till den nu gällande regeln därom behövs därför inte i fortsättningen.

Vad jag nu har anfört innebär att äktenskapsförord inte längre skall användas för gåva mellan makar och trolovade. Begreppet äktenskapsför­ord kan i stället helt reserveras för avtal om egendomsordningen i äkten­skapet. Sedan boskillnadsinstilutet har avskaffats kan enskild egendom tillskapas genom avtal mellan makaraa endast med hjälp av äktenskapsför­ord. Däratöver kvarstår möjligheten att göra egendom lill enskild genom att villkor om det ställs upp i gåvobrev eller testamente.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom makar ibland kan förbise att en transaktion mellan dem har gåvokaraktär, kan de underlåta att upprätta äktenskapsförord. Detta kan leda till att gåvan senare förkla­ras ogiltig på talan av givaren eller dennes successorer, vilket lätt kan få oskäliga konsekvenser för mottagaren. För att undanröja dessa svagheter i


75


 


nuvarande syslem bör gåvor mellan makar bli giltiga dem emellan utan några särskilda familjerättsliga formkrav. För giltighet mot givarens borge­närer bör däremot alltjämt krävas att gåvan registreras hos tingsrätt. Efter­som möjligheten för trolovade att ge varandra gåvor genom äktenskapsför­ord inte längre har någon praktisk betydelse, bör denna möjlighet kunna undvaras. Med denna lösning kan begreppet äktenskapsförord reserveras för avtal om egendomsordningen.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


2.4.5 Besparingsöverföringar

Mitt förslag:  Besparingsöverföring skall inte längre vara en särskilt reglerad rättshandling.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 228-229).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom en.

Skälen för mitt förslag: För gåvor mellan makar krävs, somjag nyss angav, äktenskapsförord (8 kap. 2 § giftermålsbalken). Om det under elt kalen­derår har uppkommit en besparing på en makes inkomster får emellertid högst hälften av denna besparing - utan all äktenskapsförord behöver upprättas — föras över till den andra maken ulan vederlag. Större belopp än 5 000 kr. per år får dock inte överlåtas på delta sätt. För att överlåtelsen skall få verkan mot givarens borgenärer krävs atl skriftlig, bevittnad över­låtelsehandling har upprättats samt att givaren hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade hans skulder (8 kap. 3 § giftermålsbalken).

Den s. k. besparingsöverföringen är en speciell äktenskapsrättslig rätts­handling med drag av såväl gåva som bodelning. Institutet torde ha ytterst liten tillämpning och ter sig till sin natur som föråldrat. Med de regler som jag nyss har föreslagit om bodelning under äktenskapet får makar emeller­tid en möjlighet att göra en motsvarande utjämning sig emellan. Bespa­ringsöverföringen bör därför kunna undvaras som särskild rättshandling.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom institutet besparings­överföring inte längre behövs, bör del upphävas.

2.4.6 Jämkning av familjerättsliga avtal

Mitt förslag: Ett äktenskapsförord och elt föravtal om bodelning skall kunna jämkas, om förordet respektive avtalet är oskäligt med hänsyn till innehållet, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.


76


 


Familjelagssakkunnigas förslag:  Överensstämmer med mitt förslag. De   Prop. 1986/87:

sakkunniga har dessutom föreslagit alt villkor i gåvohandlingar och testa-         Avtal mellan

menten om att egendom skall vara den mottagande makens enskilda skall        makar
kunna jämkas på samma grunder (se belänkandet s. 224-225).

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser är negativa till de sak­kunnigas förslag att villkor i gåvobrev eller testamente skall kunna jämkas. Övriga förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. En remissinstans är dock tveksam till förslaget beträffan­de äktenskapsförord och anser beträffande föravtalen om bodelning att det bör utformas en allmän jämkningsregel för bodelningsavtal som även kan gälla för föravtalen.

Skälen för mitt förslag: Giftermålsbalken innehåller ingen bestämmelse om jämkning av äktenskapsförord. Ett sådant förord kan emellertid angripas med stöd av reglerna i 3 kap. lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­handlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). I motiven (prop. 1975/76:81 s. 113) till 36 § avtalslagen sägs att den bestämmelsen bör vara analogt tillämplig inom familjerätten, bl.a. på äktenskapsförord. En tillämpning av 36 § avtalslagen behöver inte nödvändigtvis leda till alt hela förordet blir ogiltigt. Resultatet kan i stället bli att ett visst villkor jämkas eller lämnas ulan avseende.

Redan genom de jämkningsregler vid bodelning som jag har föreslagit i avsnitt 2.2.2 skapas elt visst utrymme för alt rätta lill oskäliga resultat av äktenskapsförord. Det är emellertid inte säkert att det jämkningsutrymmet räcker till för atl åstadkomma etl skäligt resultat vid bodelningen. 1 sådana fall måste också äktenskapsförordet kunna jämkas så att den enskilda egendomen i större eller mindre utsträckning dras in i bodelningen.

En regel om jämkning av äktenskapsförord får - som de sakkunniga har framhållit - anses vara av sådan betydelse all den bör återfinnas i äkten­skapslagstiftningen och inle baseras på en analog tillämpning av allmänna avtalsrättsliga regler. Den bör emellertid utformas med 36 § avtalslagen som förebild. Jag förordar således att en sådan regel tas in i äktenskapsbal­ken.

Somjag har nämnt i avsnitt 2.4.3 kan enligl gällande rätt ett föravtal om bodelning jämkas av domstol om avtalet är uppenbart obilligt för ena maken (11 kap. 16 § giftermålsbalken). Denna jämkningsmöjlighet bör finnas kvar. De närmare föratsättningarna för en sådan jämkning bör nära ansluta till de förutsättningar som bör gälla för jämkning av äktenskapsför­ord, eftersom äktenskapsförordet och föravtalet får likartade rättsverk­ningar i förhållandet mellan makarna.

Någon anledning alt utforma en särskild regel i äktenskapslagstiflningen om jämkning av bodelningsavtal föreligger knappast. De jämkningsregler somjag förut har behandlat avser att lösa den situation som kan uppstå vid


77


 


bodelningen. De har därför sin naturliga plats i äktenskapslagstiflningen. Jämkning av bodelningsavtal kan däremot bli aktuell först någon tid efter bodelningen. Frågan får då lösas med stöd av en analog tillämpning av avtalslagens regler.

De sakkunniga har ansett att även ett villkor i ett gåvobrev eller ett testamente om alt viss egendom skall vara den mottagande makens enskil­da bör kunna jämkas om villkoret bedöms som oskäligt. Jämkningsgran-derna skulle vara desamma som för äktenskapsförord och föravtal om bodelning. Här rör det sig emellertid inte om ett mellan makarna ingånget avtal utan om ett villkor som ställts upp av tredje man. Som många remissinstanser har framhållit måste hänsyn tas till atl villkoret ofta har sitt huvudsakliga intresse för givare eller testalor. Det bör vidare beaktas alt om man tillåter att sådana villkor jämkas det ofta kan bli fråga om att jämka även mot givarens (teslators) vilja. Att åsidosätta givares eller testators villkor skulle emellertid utgöra ett brott mot sedvanliga principer för rätts­handlingar av denna karaktär. En givare eller testator bör kunna vara säker på att de villkor han har stälU upp kommer att respekteras. Redan i gällande rätt har detta beaktats genom att makar inte kan göra egendom som är enskild till följd av sådana villkor lill giftorättsgods (8 kap. 1 § jämförd med 6 kap. 8 § 2 giftermålsbalken).

Jag anser därför alt den av de sakkunniga föreslagna möjligheten lill jämkning av villkor i gåvohandling eller testamente inte bör införas.


Prop. 1986/87: I

Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: En möjlighet alt jämka äkten­skapsförord är av sådan betydelse att den bör framgå av en uttrycklig regel i äktenskapslagstiflningen och inte som nu baseras på en analog tillämp­ning av allmänna avtalsrättsliga regler. Nuvarande möjlighet atl jämka föravtal om bodelning bör vara kvar, eftersom den fyller ett behov. Förat­sättningarna för jämkning i de båda fall som nu har nämnts bör samordnas, eftersom de båda avtalsformerna - såvitt gäller förhållandet mellan ma­karna - får likartade rättsverkningar vid bodelning. Av givare och testalor uppställda villkor i gåvobrev resp. testamenten bör respekteras. Någon regel - liknande den som skall gälla för äktenskapsförord - som ger möjlighet atl jämka sådana villkor inför en bodelning bör därför inte införas i äktenskapslagstiftningen.

2.5 Eflerievandeskydd och arv vid en makes död

2.5.1 Laglotten

Mitt förslag: Nuvarande regler om rätt lill laglott behålls.


78


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Rätten till laglott avskaffas (se betänkan­det s. 207-212). Tre av de sakkunniga är dock skiljaktiga och anser att laglotten bör behållas (se betänkandet s. 486-488).


Prop. 1986/87: I

Arvsregler


 


Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser anser att laglotlen bör behållas.

Skälen för mitt förslag: När någon som har dött efterlämnar bröstarvingar, dvs. barn och deras avkomlingar, skall arvet efter den avlidne delas mellan dem enligt likadelningsprincipen. Det innebär att varje barn till arvlåtaren skall ha lika andel i arvet. Om något barn är avlidet men i sin tur efterläm­nar barn, skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika (2 kap. 1 § ärvdabalken).

Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad lill enligt dessa regler kallas hans eller hennes laglott. Denna har arvingen alltid rätt att få ul i arv efter arvlåtaren. Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort den egendom som omfattas av laglottsanspråket, kan bröstarvingen påkalla jämkning av testamentet. Det skall ske inom sex månader från det att bröstarvingen fick del av testamentet. Sker inte det har bröstarvingen föriorat sin rätt (7 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken).

Lagloltsreglerna ger således bröstarvingarna ett skydd mot arvlåtarens testamentariska förordnanden. En arvlåtare kan inte göra en bröstarvinge helt arvlös.

Regler om laglott finns även i övriga nordiska länder. I Danmark och Finland är laglotten densamma som i Sverige, medan den i Norge och Island utgör två tredjedelar av arvslotten (med viss begränsning när det gäller Norge). I Danmark finns även ett laglottsskydd för efterlevande makes arvsrätt.

Laglottsinstitutet har två syften. Det ena är atl åt de närmaste släkting­arna bevara en del av den avlidnes kvarlåtenskap. Granden för det är den ekonomiska och sociala samhörighet som normalt föreligger mellan arvlå­tare och bröstarvingar. Del andra syftet är att skapa en viss rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes. Härigenom förhindras alt arvlåtaren genom tes­tamente alltför mycket gynnar en eller flera bröstarvingar på andra bröstar­vingars bekostnad.

De undersökningar som de sakkunniga har genomfört visar att det är förhållandevis ovanligt att testamente upprättas till förmån för någon an­nan än de närmaste släktingarna (betänkandet s. 208). Laglotlen har därför tydligen inte så stor betydelse som skydd mot testamentariska förordnan­den till förmån för helt utomstående personer. Kvar står emellertid laglot­tens betydelse som etl instrument för att åstadkomma rättvisa mellan bröstarvingarna.

Det främsta skälet lill familjelagssakkunnigas förslag att laglottsinstitutet skall avskaffas är atl det skulle kunna bidra till att stärka den efterlevande


79


 


makens ställning. Makar som i händelse av dödsfall vill skydda den av dem som överlever den andre skulle då utan inskränkning kunna genom testa­mente åstadkomma den för dem lämpligaste lösningen.

Som de sakkunniga har framhållit är ingen längre för sin försörjning beroende av arvet efter sina föräldrar. Jag har därför förståelse för de sakkunnigas uppfattning atl det i dag inte finns så starka skäl att behålla laglottsinstitutet. Om detta institut avskaffas medför det dock inte automa­tiskt ett ökat skydd för den efterlevande maken ulan lämnar i stället fältet fritt för testamente till förmån för andra personer.

En stor risk med förslagel om alt avskaffa laglotten är atl detta kan drabba barn till arvlåtaren som inle är också andra makens barn. Det kan dels vara fråga om barn i ett tidigare äktenskap, dels gälla barn till föräldrar som inle är gifta med varandra. Orsakerna lill att en arvlåtare kan vilja utesluta dessa från arvsrätt genom testamentariska förordnanden kan vara olika. Bristande kontakt, påverkan av familjen i det nya äktenskapet, motsättningar till maken och ibland kanske även barnen i det tidigare äktenskapet och en önskan att skära av förbindelsen med ett sådant barn och dess andra förälder kan vara sådana orsaker.

Reformen om arvsrätt efter fadern och dennes släkt för bam lill föräldrar som inte är gifta med varandra genomfördes för endast något mer än tio år sedan. Innan den helt har slagit igenom i den allmänna uppfattningen torde tiden inte vara mogen att ta bort det skydd för dessa barn som laglotten innebär. Remissutfallet av de sakkunnigas förslag visar också att frågan om ett slopande av laglottsinslilutet är för tidigt väckt.

Till detta kommer att man i de andra nordiska länderna har ställt sig helt avvisande till tanken att avskaffa laglottsinstitutet. Om de sakkunnigas förslag i denna del skulle genomföras, skulle alltså den nordiska rättslikhet som f. n. finns i detta hänseende komma att brytas.

Det syfte som bär upp de sakkunnigas förslag om etl avskaffande av laglotlen - nämligen atl stärka den efterlevande makens ställning - kan i själva verket tillgodoses på annat sätt. Det återkommer jag till i följande avsnitt.

Av de skäl jag nu har redovisat har jag kommit till den uppfattningen att man i varje fall f. n. inle bör genomföra de sakkunnigas förslag om att slopa det sedan lång lid gällande laglottsinstitutet.


Prop. 1986/87: I

Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Etl slopande av laglotlen skulle kunna göra det möjligt för arvlåtaren att genom testamentariska förordnan­den gynna vissa bröstarvingar framför andra. Det finns en risk för att det skulle kunna missgynna särskilt sådana barn lill arvlåtaren som inte är barn även lill arvlåtarens efterlevande make. Också intresset av nordisk rätls-hkhet beträffande lagloltsreglerna talar mol att laglottsinstitutet avskaffas. Detta institut bör därför, åtminstone tills vidare, behållas.


80


 


2.5.2 Arvsrätt vid en makes död

Mitt förslag: Om någon avlider och efterlämnar make och bröstarving­ar, skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken med fri förfo­ganderätt. När den efterlevande maken i sin tur avlider, skall bröstar­vingar till den först avlidne ha rätt till efterarv till dennes kvarlåtenskap. Den som är bröstarvinge endast till den först avlidna maken skall dock ha rätt att få ut sin arvslott genast vid dennes död.


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Efterievande make skall få sitta i oskifiat bo med fri förfoganderätt till kvariåtenskapen. Bröstarvingar efter den först avlidna maken skall ha rätt till efterarv. Om en bröstarvinge begär det senast vid bodelningen innan bodelningshandlingen skrivs under, skall han eller hon dock ha rätt atl genast få ut sitt arv efter den avlidna maken. Även den efterlevande maken skall ha rätt att begära att boet skiftas genast vid den först avlidna makens död. Om arvskifte skall ske efter den först avlidna maken, ärver den efterlevande maken en tredjedel av kvarlåten­skapen. I detta fall har bröstarvingarna ingen rätt till efterarv vid den efterlevande makens död (se belänkandet s. 193-197). - Två av de sak­kunniga har reserverat sig mot förslaget om en särskild arvsrätt för den efterlevande maken när det finns bröstarvingar och skifte skall ske. De föreslår också att enskild egendom skall ärvas genast av bröstarvingarna (se betänkandet s. 483-484). Dessutom anser de atl en bröstarvinge skall ha rätt att på begäran få ut sitt arv genast, om den efterlevande maken efter att ha behållit boet oskiftat gifter om sig (se belänkandet s. 486).

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanserna delar de sakkunnigas uppfattning att skyddet för efterlevande make behöver förstärkas. Flerta­let godtar också de sakkunnigas förslag att efterlevande make skall få sitta i oskiftat bo med rätt till efterarv för bröstarvingarna. Förslaget om en särskild arvsrätt för efterlevande make även när det finns bröstarvingar har däremot mött stark kritik.

Skälen för mitt förslag: Arvsrätten är i Sverige uppbyggd så att de när­maste släktingarna till en avliden har placerats i tre arvsklasser. Första arvsklassen utgörs av den avlidnes bröstarvingar, dvs. bam och deras avkomlingar. Så länge det finns någon arvinge i första arvsklassen som var vid liv när arvlåtaren avled, är arvingarna i andra och tredje arvsklasserna uteslutna från arv. Finns ingen i första arvsklassen ärver arvingarna i andra arvsklassen (med etl visst undantag), och om där inte heller finns någon går arvet till arvingarna i tredje arvsklassen. Andra arvsklassen utgörs av den avlidnes föräldrar och deras avkomlingar, medan tredje arvsklassen utgörs av den avlidnes far- och morföräldrar och deras barn. Det nyss-

6    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


81


 


nämnda undantaget avser om det finns en make till den avlidne. I så fall har maken en arvsrätt som går före arvingarnas i andra och tredje arvsklas­serna. Arvingarna i andra arvsklassen har dock rätt till s. k. efterarv, dvs. de får i princip ärva egendomen när den efterlevande maken dör (i kap., 2 kap. och 3 kap. 1 § ärvdabalken). Om det inte finns någon arvinge tillfaller arvet en fond, benämnd allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ärvdabal­ken).

Enligt gällande rätt saknar således efterlevande make arvsrätt när det finns bröstarvingar. Att bröstarvingar har bästa arvsrätt förklaras av histo­riska skäl. I äldre tider fäste man en avgörande vikt vid släktens rätt till egendomen, särskilt lill fast egendom. Arvsrätt för efterlevande make i fall då bröstarvingar saknas infördes först på 1920-talet.

Bröstarvingars arvsrätt har tidigare fyllt en social funktion, nämligen att trygga avkomlingarnas ekonomiska situation. Genom de sociala reformer som successivt har genomförts under 1900-talet har emellertid arvets soci­ala betydelse minskat. I stället framträder vissa negativa verkningar av att bröstarvinge ärver framför make. Makarnas bo splittras genom arvfallet. Eftersom makar mera sällan håller reda på vad som i det gemensamma hemmet tillhör den ene eller den andre kommer den efterlevande ofta rent faktiskt att uppleva en splittring av det gemensamma hemmet som en reducering av sin egendom. Ofta tvingas maken också att flytta från bostaden, avslå från möbler och andra tillhörigheter eller att skaffa fram kontanter för att lösa ut arvingarna.

Den efterievande makens behov av att få tillgodogöra sig kvarlåtenska­pen är i allmänhet större än barnens när dessa har flyttat från makarnas gemensamma hem och kan försörja sig själva. Om någon av föräldrarna dör medan elt barn är litet, är barnets grundförsörjning tryggad genom barnpensionerna. Därtill kommer ofta avsevärda belopp som livförsäk­ringsförmåner. Såvitt gäller makars gemensamma barn finns det normalt inte heller anledning atl anta all bamens försöijning skulle tryggas i högre grad om arvet tillföll dem än om det i en eller annan form disponeras av den efterlevande föräldern.

I de flesta fall betyder arvet således föga för barnens försörjning, medan det för den efterlevande av föräldrarna kan ha stor betydelse att få sitta i "orabbat bo".

För makars gemensamma barn torde det i regel kännas naturiigt att avvakta båda föräldrarnas död innan arvet efter dem fördelas. Ett tecken på det är att det i dag förekommer i stor utsträckning att gemensamma bröstarvingar avstår från sitt arv efter den först avlidna maken lill förmån för den efterlevande. Familjelagssakkunnigas undersökningar visar också atl testamente till förmån för efterievande make förekommer i betydande utsträckning (betänkandet s. 1941).

Det finns således åtskilliga omständigheter som talar för att efterievande make tillerkänns en starkare ställning beträffande rätten till den avlidnes kvarlåtenskap. Detta måste då ske på bröstarvingarnas bekostnad.


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


82


 


För svensk rätt är detta något nytt. I Danmark, Island och Norge har däremot efterlevande make en betydligt starkare ställning än i Sverige. 1 Danmark har den efterievande maken rätt att sitta i oskiftat bo med gemensamma bröstarvingar. Om den avlidne hade bam med någon annan än den efterlevande maken måste dessa barn samtycka till det, om deras lotter skall ingå i del oskiftade boet. Rätten lill oskifiat bo är således ovillkorlig bara i förhållande till gemensamma bröstarvingar. Enligt dansk rätt har den efterlevande maken också rätt att när som helst under sin livstid skifta boet, och maken ärver då en tredjedel av kvarlåtenskapen. Den efterlevande maken har laglottsskydd för hälften av sin tredjedel. Rätlen till oskiftal bo gäller bara giftorättsgods. Skifte skall vidare äga rum om den efterlevande gifter om sig. Den först avlidna makens arvingar har rätt till efterarv när den efterievande maken dör.

Enligt norsk rätt har den efterlevande maken rätt att sitta i oskiftat bo såväl med bröstarvingar som med arvingar i andra arvsklassen. Barn som arvlåtaren har med någon annan än den efterlevande maken måste dock lämna sitt samtycke. Maken kan få sitta i oskiftat bo med vad som återstår sedan en arvinge har blivit utskiftad. Även enskild egendom kan under vissa föratsättningar ingå i det oskiftade boet. Rätten till oskiftat bo upphör vid omgifte. Sker skifte under den efterlevande makens livslid, ärver denne en fjärdedel om det finns bröstarvingar och hälften om närmaste arvingar återfinns i andra arvsklassen.

Den isländska regleringen liknar i huvudsak den norska.

Gemensamt för dansk, isländsk och norsk rätt är att bröstarvingarna inte har någon rätt atl välja mellan att låta boet skiftas eller förbli oskiftat.

Den efterlevande makens ställning i Finland är i stort setl lik den i Sverige. Vissa ändringar har nyligen genomförts i den finska arvslagstift­ningen innebärande bl.a. att den efterlevande maken har fått rätt atl behålla kvarlåtenskapen oskiftad med nyttjanderätt om inte bröstarvingar påkallar skifte. Någon arvsrätt för den efterlevande maken, om skifte skall ske, har däremot inte införts eller ens varit på tal.

En reform av svensk rätt som innebär alt den efterlevande maken får rätt atl behålla kvarlåtenskapen under sin livstid skulle således bidra till en enhetligare nordisk lagstiftning på området.

Vad som talar mot att den efterlevande maken utan inskränkning får rätt att behålla kvarlåtenskapen är att den först avlidna maken kan ha efterläm­nat bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma. En sådan arvinge har ofta inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande maken som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om bröstarvingar som ej är makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande makens död för att få ul sitt arv efter först avlidna maken. Det föreligger också en risk för att det vid den efterlevande makens död inte finns kvar något för dessa barn att ärva efter sin förälder. I dansk.


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


83


 


isländsk och norsk rätt har detta lösts genom införandet av ett krav på samtycke av sådana barn för att deras lotter skall ingå i det oskiflade boet. Familjelagssakkunniga har ansett att man i detta hänseende inte kan göra skillnad mellan gemensamma och ej gemensamma barn. De sakkun­niga har därför föreslagit att även gemensamma barns samtycke skall krävas för att den efterievande maken skall få behålla boet oskiftat. Någon sådan regel finns inte i dansk, isländsk eller norsk rätt. För att något mjuka upp kravet på samtycke har de sakkunniga föreslagit att en arvinge som inte begär skifte får anses ha samtyckt. En sådan begäran får enligt de sakkunnigas förslag framställas fram till dess bodelning äger ram.

Om skifte skall ske efter den först avlidna maken, skall den efterlevande maken enligt de sakkunnigas förslag tillerkännas en tredjedel av kvarlå­tenskapen som arv. Detta skall gälla oavsett vem som begär skiftet (såle­des även då det är den efterlevande maken som begär att boet skall skiftas). Om den efterlevande maken övertar kvarlåtenskapen oskiftad och senare önskar skifta boet eller skifte sker efter den efterlevandes död, skall däremot enligt förslaget den efterlevandes anspråk på arvslott anses ha förfallit.

Förslaget om arvsrätt för efterlevande make och valrätt för bröstarving­arna har mött stark kritik under remissbehandlingen. Som bl.a. Sveriges advokatsamfund och Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna har framhållit saknas det skäl alt införa en arvsrätt för efterlevande make som ett slags påföljd för atl någon bröstarvinge begär att boet skall skiftas. Sannolikt skulle främst arvlåtarens ej gemensamma barn begära skifte, och regeln skulle därför i praktiken - som kammarkollegiet har påpekat -innebära en begränsning av dessa barns arvsrätt. Valrätten kan också leda till inslag av spekulation och taktiska dispositioner från dödsbodelägarnas sida.

Vad jag nu har anfört talar således för att det inte bör införas en generell rätt för bröstarvingarna att välja mellan å ena sidan att genast få ut sitt arv efter den först avlidna maken och å andra sidan att ha rätt till efterarv när den efterlevande maken dör. Som jag redan har nämnt finns någon sådan valrätt inle i dansk, isländsk eller norsk rätt. Del bör inte heller finnas någon vanlig arvsrätt för den efterlevande maken när det finns bröstarving­ar. En sådan arvsrätt skulle f.ö. med de sakkunnigas förslag utgöra etl ganska svagt skydd mot alt makarnas gemensamma bo sphtlras, eftersom den bara skulle omfatta en tredjedel av kvarlåtenskapen. Skyddet för den efterlevande maken bör i stället renodlas och utformas som en rätt atl överta hela boet orubbat.

Endast bröstarvingar som inte också är den efterlevande makens barn eller avkomling lill ett sådant barn bör ha rätt att genast få ut sin lott. En liknande regel finns redan i dansk och norsk rätt. Självfallet kan sådana bröstarvingar avslå från atl ta ut sitt arv efter den först avlidna maken. I så fall bör ae i stället ha rätt att få del i efterarvel. I de fall då dessa


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


84


 


bröstarvingar sammanlever i en familj med den efterlevande maken fram­står det som mest naturligt att bröstarvingarna begagnar sig av denna möjlighet att vänta med atl få ut sitt arv tills även den efterlevande maken har avlidit.

Om reglerna utformas på det sätt jag nu har angett, uppstår det en nära överensstämmelse med dansk, isländsk och norsk rätt. Det starka skydd som den efterlevande maken har i de västnordiska länderna skulle därmed skapas även i svensk rätt.

Kvarlåtenskapen bör tillfalla den efterlevande maken med fri förfogan­derätt med rätt till efterarv för bröstarvingarna. Härigenom uppstår en överensstämmelse med den rätt som en make och arvingar i andra arvs­klassen enligt gällande regler har i fall då bröstarvingar saknas. Efterarvs-rätten bör även omfatta arvlåtarens ej gemensamma barn, men avdrag bör då ske för vad sådana barn redan har fått ut vid den först avlidna makens död. Ett skäl för detta är att antalet bröstarvingar kan ha förändrats under tiden mellan dödsfallen. Elt annat är alt den efterlevande maken kan ha ärvt hela eller en del av den avlidnes kvarlåtenskap med stöd av basbe­loppsregeln Ofr avsnitt 2.5.6). Slutligen kan det även vara så att ett barn som arvlåtaren har med någon annan än den efterlevande maken har avstått från att la ul sitt arv vid arvlåtarens död. Även i det fallet bör detta barn ha efterarvsrält.

Någon anledning att göra skillnad mellan enskild egendom och gifto­rättsgods i den avlidnes kvarlåtenskap finns inte med den konstruktion som efterlevande makes rätt nu föreslås få. Någon sådan skillnad görs inte heller när det gäller de nuvarande reglerna om makes arvsrätt och rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen.

Om den efterlevande makens rätt alt överta kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt har salts ur spel genom ett testamente bör detta generellt respekteras. Detta gäller även om det är en gemensam bröstarvinge som är universell testamentstagare. Vad en sådan bröstarvinge erhåller genom testamente bör alltså inte ingå i vad den efterievande maken får med fri förfoganderätt.

Om det finns flera bröstarvingar, kan syftet med elt testamentsförord-nande till förmån för en av dem vara att gynna denne på den efterlevande makens bekostnad. Syftet kan emellertid också vara att gynna denna bröstarvinge framför övriga bröstarvingar. Den fråga om testators avsikter som uppkommer kan även formuleras på följande sätt. Har testator avsett att efterlevande make skall få egendomen med fri förfoganderätt under sin livslid och att kvarlåtenskapen sedan skall tillfalla en av bröstarvingama? Eller har testalor avsett att med helt uteslutande av makens rätt låta den angivna bröstarvingen få hela kvarlåtenskapen redan vid testators död? Eftersom huvudprincipen är att ett testamentsförordnande gäller framför arvsrätten bör frågan besvaras så att den efterlevande makens rätt skall vika för lestamentsförordnanden, om det av dessa inte klart framgår atl


Prop. 1986/87:1

Arvsregler


85


 


avsikten har varit alt makens rätt till kvarlåtenskapen skall kvarstå (jfr 11 kap. 1 § första stycket och 12 kap. 1 § ärvdabalken).

Vad jag nu har anfört bygger på principen att det skall vara fritt för teslator att utesluta sin make från rätten att överta testators kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livslid. Testalionsfrihet skall således även i fortsättningen gälla i samma utsträckning som nu.

Etl problem i sammanhanget är laglottsanspråken. De sakkunniga hade inle anledning att behandla denna fråga, eftersom de föreslog att laglottsin­stitutet skulle avskaffas (jfr dock betänkandet s. 441). Frågan aktualiseras däremot om bröstarvingar - som jag har förordat i föregående avsnitt — även i fortsättningen skall ha rätt till laglott i samma omfattning som nu.

Eftersom efterlevande make får arvsrätt framför gemensamma bröstar­vingar kan dessas lagloltsanspråk inte göras gällande mol den efterlevande makens rätt att erhålla kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt under sin livstid. Liksom hittills skall laglolterna i stället utgöra etl skydd mot testamentariska förordnanden.

Om den avlidne har gjort ett testamente till förmån för någon annan än sin make bör lagloltsanspråk alltid kunna göras gällande. Vad ett gemen­samt barn erhåller vid den först avlidna makens död genom att göra sitt lagloltsanspråk gällande mot en sådan testamentstagare bör inle omfattas av den efterlevande makens rätt att få kvarlåtenskapen med fri förfogan­derätt under sin livslid. Genom att förfoga över sin kvarlåtenskap genom testamente har testalor medvetet satt den efterlevande makens rätt ur spel.

Ett särskilt problem i sammanhanget är om testalor har testamenterat sin kvarlåtenskap lill sin make med full äganderätt. I så fall bör bröstar­vingama kunna påkalla jämkning i testamentet för alt ha kvar sin rätt till laglotter. Om de gör det bör den efterlevande maken dock alltjämt behålla sin rätt att få den del av den avlidnes kvarlåtenskap som motsvarar laglot­terna med fri förfoganderätt, eftersom teslator med sill testamente ju inle avsett alt utesluta den efterlevande maken från kvarlåtenskapen. Bröstar­vingarna får därmed ut sina laglotter först när även den efterlevande maken har avlidit.

Flera remissinstanser har i likhet med två av de sakkunniga ansett att en bröstarvinge skall ha rätt atl på begäran fa ul sitt arv genast, om den efterlevande maken gifter om sig. Motivet för en sådan regel skulle främst vara alt motverka de svårigheter som senare kan uppkomma när arvet efter den först avlidna maken i del första äktenskapet skall skiljas av från boet i övrigt i det andra äktenskapet (t.ex. vid den efterlevande makens död). Detta problem finns emellertid redan i dag när det gäller efterarv för arvingar i andra arvsklassen. Viktigare är kanske att skyddet för den efterlevande maken skulle urholkas betydligt om regeln infördes. Den skulle sannolikt också fungera som ett hinder för omgifte. Det kan antas atl många par i den situationen skulle välja atl bo tillsammans utan äktenskap i stället för alt gifta sig. Regeln skulle således inte verka neutralt i delta avseende. Jag förordar därför att det inte införs någon regel av detta slag.


Prop. 1986/87:1 Arvsregler


86


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: När en make dör, har den andra maken ett starkt socialt intresse av att det för makarna gemensamma hemmet inle splittras. Nuvarande arvsregler - som sätter bröstarvingar framför den efterievande maken - medför emellertid en sådan splittring. Det finns därför anledning att ändra dessa regler i syfte att stärka skyddet för den efterlevande maken.

För makars gemensamma barn torde del i regel framstå som naturiigt att avvakta båda föräldrarnas bortgång innan arvet fördelas. I fall då det endast finns gemensamma bröstarvingar bör en ny regel därför införas som innebär alt den efterievande maken skall få den avlidnes kvariålenskap med fri förfoganderätt under sin återstående livstid. Bröstarvingarna skall ha rätt till efterarv. Genom en sådan regel skapas ett fast regelsystem. Härigenom undviks de valsituationer för arvingarna som kan ge upphov till inbördes slitningar, spekulationer och taktiska dispositioner.

Om det finns en bröstarvinge till den avlidna maken som inte är bröstar­vinge även till den efterievande maken kompliceras emellertid saken. En sådan bröstarvinge har ofta inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om bröstarvingar som ej är makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande makens död för att få ut sill arv efter den först avlidna maken. Jag förordar därför att en sådan bröstarvinge skall kunna få ut sin arvslott genast vid den först avlidnes död.

Av skäl som har redovisats i avsnitt 2.5.1 bör bröstarvingar även i fortsättningen ha rätt lill laglott. Vad gemensamma bröstarvingar förvärvar genom att göra sina lagloltsanspråk gällande mot annan testamentstagare än den efterlevande maken bör inte omfattas av den efterlevande makens rätt alt erhålla den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid eftersom testalor genom testamentet har satt makens arvsrätt ur spel.


Prop. 1986/87:1 Arvsregler


 


2.5.3 Bodelning med anledning av en makes död

Mitt förslag: Den nu gällande likadelningsregeln vid bodelning med anledning av en makes död skall vara kvar. Den efterlevande maken skall dock ha möjlighet att bestämma att likadelningsregeln frångås så atl han eller hon behåller hela sitt giflorättsgods eller mer därav än som skulle följa av en likadelning.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 197 - 199).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.


87


 


Skälen för mitt förslag: Beträffande bodelningsförfarandet bygger gifter­målsbalken på likadelningsprincipen såväl när det gäller bodelning vid äktenskapsskillnad som när det gäller bodelning med anledning av ena makens död (13 kap. 3 §). I det sistnämnda fallet modifieras principen dock av att det finns vissa regler som garanterar den efterlevande maken att få ut ett visst minimum av egendom ur det gemensamma boet (13 kap. 12 §). Viktigast av dessa regler är den s. k. basbeloppsregeln, som innebär att den efterlevande maken alltid skall tilldelas så mycket av det gemensamma netlogiftorätlsgodsel - så långt det räcker - att det tillsammans med den makens enskilda egendom uppgår till ett värde som motsvarar fyra gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Detta gäller dock inle om den avlidne efterlämnar barn under 16 år som inle är även den efterlevande makens barn.

Några andra regler om jämkning av bodelning vid makes död finns inte, till skillnad från vad som gäller vid bodelning på grand av äktenskapsskill­nad (se 13 kap. 12 a § giftermålsbalken).

Jag har i föregående avsnitt föreslagit att den efterlevande maken skall få den avUdna makens kvariålenskap med fri förfoganderätt under sin livstid, om del finns bröstarvingar. Finns det inga bröstarvingar, bör liksom hittills gälla att den efterlevande maken ärver hela kvarlåtenskapen, med rätt till efterarv för den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen (3 kap. 1 § ärvdabalken). Vid dessa förhållanden kan det synas som om det inte finns något särskilt behov av en regel om jämkning vid bodelning med anledning av en makes död.

Så är emellertid inte fallet. Den avlidne kan ha disponerat över sin kvarlåtenskap genom testamente. Vidare kan det finnas barn till den av­lidne som inte är barn till den efterlevande maken. För atl en efterlevande make inle skall behöva avslå någol av sitt giftorältsgods till den avlidnes universella testamentstagare eller sådana barn bör det finnas en möjlighet atl åstadkomma en jämkning av likadelningen även vid bodelning med anledning av ena makens död. Behovet av en jämkningsmöjlighet fram­träder särskilt starkt i sådana fall då den efterlevande maken har en samlad egendom som är nedlagd i en affärsrörelse eller ett jordbruk och det skulle vara ogynnsamt för denna verksamhet om egendomen splittrades. Men även i övrigt kan den efterlevande maken behöva ett skydd mot att hans eller hennes egendom splittras vid den andra makens död.

Vad saken gäller är således alt skydda den efterlevande maken mol atl den andra maken genom testamente har disponerat över sin del av den efterlevande makens giftorättsgods eller mol alt den efterlevandes gifto­rättsgods tas i anspråk för atl tillgodose den avlidnes ej gemensamma barns arvsrätt. Regeln bör lämpligen - som de sakkunniga har föreslagit -utformas som en rätt för den efterlevande maken alt bestämma att huvud­regeln om likadelning skall frångås så atl den efterlevande får behålla hela sitt giflorättsgods eller en större del av detta än som följer av en likadel­ning.


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att ytterligare stärka skyd­det för efterlevande make bör en regel införas som låter denne bestämma om regeln om likadelning vid bodelningen skall frångås så att den efterie­vande maken får behålla hela sitt giftorättsgods eller en större del av detta än som följer av en likadelning.

2.5.4 Basbeloppsregeln


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


 


Mitt förslag: Den nuvarande basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken utvidgas till atl gälla även när den avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är också den efterlevande ma­kens barn.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 199-200). Två av de sakkunniga anser dessutom att basbe­loppsregeln bör utvidgas till att avse sex basbelopp (se betänkandet s. 483-484).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag stöds av nästan alla remissin­stanser som har uttalat sig i frågan. Socialstyrelsen är dock tveksam lill förslaget och menar att barn till den avlidne som denne har med någon annan än den efterlevande maken därmed skulle få en försämrad ekono­misk ställning. Etl stort antal remissinstanser anser liksom två av de sakkunniga att basbeloppsregeln bör utvidgas till alt avse sex basbelopp. Några vill gå ännu längre och låta basbeloppsregeln omfatta tio basbelopp.

Skälen för mitt förslag: Jag har i avsnitt 2.5.2 föreslagit att den efterlevande maken skall få överta hela den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfogande­rätt under sin livstid när det finns enbart gemensamma bröstarvingar. Del behövs därför egentiigen ingen basbeloppsregel för alt skydda den efterle­vande maken i dessa fall. Regeln får i stället sin stora betydelse i fall då det finns bara till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken eller då den avlidne har förfogat över sin kvariålenskap genom testamente. Basbeloppsregeln skyddar då den efterlevande maken - särskilt i mindre bon - mot atl behöva avstå från de delar av hemmet och annan egendom som ryms inom ett värde som motsvarar fyra gånger det basbelopp som gällde vid dödsfallet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. För år 1985 är delta basbelopp 21 800 kr.

Var värdegränsen skall sättas är en avvägningsfråga. Jag har i föregåen­de avsnitt föreslagit att den efterlevande maken skall kunna bestämma sig för att vid bodelningen behålla sin egendom. Redan härigenom uppnås etl starkt skydd för den efterlevande makens egen egendom. Vad saken nu gäller är därför närmast hur stort skydd den efterlevande skall ha för sin rätt att ta över den andra makens egendom i konkurrens med dennes


89


 


testamentstagare och ej gemensamma barn. Beträffande testamentstagare har jag redan framhållit att testationsfrihet bör gälla så långt det är möjligt. För alt de ej gemensamma barnens rätt atl genast la arv efter sin avlidna förälder inte skall bli illusorisk krävs också att basbeloppsregeln hålls på en nivå som inte medför att flertalet bon i sin helhet faller inom värdegrän­sen. Mot denna bakgrand anser jag liksom majoriteten av de sakkunniga atl den nuvarande värdegränsen är väl avvägd.

1 likhet med de sakkunniga anser jag atl det inte är rimligt atl en efterlevande make i bon av den storlek som basbeloppsregeln är avsedd att skydda skall behöva dela med sig av tillgångarna för att tillgodose den avlidna makens ej gemensamma barns anspråk. Någon sådan skyldighet att dela med sig gäller inle heller i dag i förhållande till sådana barn som har fyllt 16 år. Framför allt de förbättrade barnpensionerna gör alt detsamma bör gälla även när dessa barn är under 16 år. Den nuvarande inskränkning­en i basbeloppsregeln till förmån för sådana barn under 16 år bör därför utgå.


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom det sociala behovet av den nuvarande inskränkningen i basbeloppsregeln till förmån för arvlåta­rens ej gemensamma barn under 16 år inte längre föreligger, bör regeln i fortsättningen gälla utan någon sådan inskränkning.

2.5.5 Rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen

Mitt förslag: Nuvarande regler om rätt lill efterarv för den först avlidna makens släktingar i andra arvsklassen behålls.

Familjelagssakkunnigas förslag: Vad den efterlevande maken har bestämt i testamente om egendomen i sitt bo skall gälla framför den rätt till efterarv som tillkommer den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. Vidare skall den sist avlidna makens bröstarvingar eller make i ett nytt äktenskap ha arvsrätt till hela boet före den först avlidna makens släktingar i andra arvsklassen. Dessa principer skall dock inte gälla, om någol annat föreskrivs i ett testamente som har upprättats av den först avlidna maken (se betänkandet s. 200 — 201). Tre av de sakkunniga motsätter sig dock dessa förslag (se betänkandet s. 485).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag avstyrks bestämt av en enhäl­lig remissopinion.

Skälen för mitt förslag: Om en av makarna dör utan att efterlämna någon bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken. Denne får fritt disponera kvarlåtenskapen under sin livstid. När även denna make avlider har den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen rätt atl


90


 


ärva vad den efterievande maken har fått (3 kap. I § ärvdabalken). Detta betecknas efterarv. Arvingarna kallas efterarvingar.

Avsikten med systemet med efterarv är inle att garantera atl efterarving-arna får ut någon bestämd egendom när den efterlevande maken har dött. Del hade föratsalt alt man hade gett dessa arvingar äganderätt lill egendo­men och tillförsäkrat den efterlevande maken endast nyttjanderätt. Vad saken gäller är i stället endast att fördela vad som finns kvar efter den sist avlidne på elt sätt som kan vara rimligt och rättvist.

De sakkunnigas förslag att kvarlåtenskapen efter den först avlidna ma­ken skall - sedan även den efterlevande maken har avlidit - tillfalla den efterievandes bröstarvingar eller make i ett nytt äktenskap eller testa­mentstagare har kritiserats hårt av remissinstanserna. Förslaget har i själva verket inget atl göra med stärkandet av skyddet för den efterlevande maken utan innebär en förstärkning av den efterlevande makens släkting­ars arvsrätt på bekostnad av den först avlidna makens släktingars arvsrätt.

Enligl min mening är det inte lämpligt att låta rätten till efterarv bero på den efterlevande makens förhållanden. En sådan lösning avviker från den nuvarande grundtanken i fråga om efterarv, nämligen att detta härrör från den först avlidna maken.

De troligen inle särskilt ofta förekommande fall som de sakkunniga åberopat till stöd för sitt förslag (betänkandet s. 200 - 201) får lösas genom att en make skriver ett testamente till förmån för styvbarn eller andra arvingar till den andra maken eller genom ett inbördes testamente mellan makarna.

Jag kan inte heller dela de sakkunnigas uppfattning atl den efterlevande maken bör kunna förfoga över den först avlidnes kvarlåtenskap genom testamente. Detta skulle nämligen i praktiken innebära atl den efterie­vande maken skulle ha äganderätt till kvarlåtenskapen och inte som nu bara fri förfoganderätt under sin livstid. Det är också antagligt att en sådan lestamentsrätt i många fall skulle leda till att den efterlevande maken gynnade sina egna släktingar på den avlidna makens släktingars bekost­nad. Jag kan inle finna någol rimligt skäl lill alt skapa en ordning som kan leda till sådana resultat. En lösning i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle också strida mot den nyssnämnda grundtanken med efterarv.

De sakkunnigas förslag i denna del bör alltså enligl min mening inte genomföras.


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den grandläggande tanken i fråga om efterarv, nämligen att detta härrör från den först avlidna maken och vid den efterlevande makens död skall fördelas bland den först av-hdnes släktingar, är alltjämt bärande. Därför bör ingen ändring göras i nuvarande regler om rätlen till efterarv för arvingar i andra arvsklassen.


91


 


2.5.6 Förfarandet vid efterarv

Mitt förslag: Vid efterarv skall som huvudregel gälla att den efterle­vande makens bo, liksom hittills, delas med hälften vardera mellan å ena sidan den först avlidna makens arvingar och å andra sidan den sist avlidna makens arvingar. Denna huvudregel skall som f. n. kunna från­gås i vissa fall. En ny grand för alt frångå huvudregeln är att någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fatt ut sitt arv. Dessutom skall reglerna om efterarv gälla även för de fall då den efterlevande maken med stöd av den särskilda bodelningsregeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken har övertagit hela kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken.


Prop. 1986/87:1

Arvsregler


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att de sakkunniga anser alt de nuvarande s. k. vederlagsreglerna bör avskaffas (se betänkandet s. 201 - 205).

Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har direkt berört de sakkunnigas förslag i dessa delar. De flesta är positiva till förslagen. Två remissinstanser avvisar dock förslaget att vederlagsreglerna skall avskaf­fas och åberopar rättviseskäl till stöd för sin uppfattning.

Skälen för mitt förslag: Etl problem vid efterarv är atl fastställa hur stor andel av den sist avlidnes bo som skall omfattas av rätten till efterarv. Huvudregeln är att denna andel skall utgöra hälften av boel (3 kap. I § ärvdabalken). Det finns emellertid flera undantag från den regeln. Om det finns enskild egendom i äktenskapet eller om kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken av någon annan anledning inte motsvarar hälften av makarnas egendom, skall efterarvingarnas andel i den sist avlidna makens bo justeras i motsvarande mån. Om den först avlidna maken genom testa­mente har förordnat att någol av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall det vid beräkning av efterarvingamas andel göras avdrag för det (3 kap. 2 § ärvdabalken).

Om den efterlevande maken genom gåva eller annan jämförlig handling ulan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar har orsakat en väsent­lig minskning av sin egendom, skall av den lott som vid den efterievandes död tillkommer dennes arvingar utgå vederlag till efterarvingarna för den del av minskningen som avser deras andel i boet (3 kap. 3 § ärvdabalken). Om boets värde vid den efterlevande makens död är större än vid den först avlidna makens död och detta beror på alt den efterlevande maken har fått egendom i arv, gåva eller testamente eller på att den efterlevande maken har ökat boets värde genom förvärvsarbete efter den först bortgångna makens död, skall den efterlevande makens arvingar tillgodogöras ökning­en i motsvarande mån (3 kap. 4 § ärvdabalken).


92


 


När en av makarna dör skall bodelning förrättas. Om den egendom som då tillkommer den efterlevande maken är ringa, får denne av makarnas giftorättsgods ta ut nödvändigt bohag samt arbetsredskap och andra lös­ören som behövs för att han eller hon skall kunna fortsätta med sin näringsverksamhet (13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken). Den efterievande maken skall av giftorätlsgodset alltid få egendom till så stort värde att den tillsammans med denna makes enskilda egendom motsvarar fyra gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring (den s. k. basbeloppsregeln, 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken). Från denna regel finns f. n. elt undantag. Jag har emellertid i avsnitt 2.5.4 föreslagit atl delta undanlag skall tas bort.

Enligt 3 kap. 7 § ärvdabalken gäller inte rätlen lill efterarv, om den efterlevande maken enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken har haft rätt att överta hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidna maken.

De sakkunnigas förslag om att vederlagsreglerna i 3 kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken skall tas bort motiveras främst av en önskan atl förenkla boulredningen och skiftet vid den efterlevande makens död. Förslaget hänger samtidigt samman med vissa av de förslag som de sakkunniga i övrigt har lagt fram. Det gäller dels förslaget att bröstarvingar efter den först avlidna maken skall ha valrätt mellan alt låta den efterlevande maken ta över boet oskiftal och alt låta boet skiftas genast, dels förslaget alt den efterlevande maken skall kunna förfoga över den först avlidna makens kvariålenskap genom testamente. Jag har emellertid i avsnitten 2.5.2 och 2.5.5 föreslagit att de sakkunnigas förslag i dessa delar inte skall genomfö­ras. Som en följd av delta ställningstagande bör inte heller de sakkunnigas förslag om att ta bort vederlagsreglerna genomföras.

De sakkunnigas förslag alt huvudregeln om hälftendelning skall kunna frångås, om någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fåll ut sitt arv, är en följd av vad jag har föreslagit i avsnitt 2.5.2 beträffande rätten för sådana barn till arvlåtaren som denne har tillsammans med någon annan än den efterlevande maken atl genast få ut sitt arv vid arvlåtarens död. Om elt sådant barn har fått ut sitt arv, blir ju situationen att likställa med det fallet alt en testamentstagare har fått ut sin testamenls-lott efter den först avlidna maken. Även andra bröstarvingar kan ha fått ut en del av sitt arv genast vid arvlåtarens död genom atl göra lagloltsanspråk gällande mot testamentstagare. Jag anser således att de sakkunnigas för­slag skall genomföras på denna punkt.

Vad slutligen gäller de sakkunnigas förslag om att den nuvarande regeln i 3 kap. 7 § ärvdabalken skall tas bort vill jag först framhålla all regeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken är en bodelningregel och inte en arvsregel. Vad en efterlevande make förvärvar med stöd av denna regel tillfaller denne med äganderätt, medan del som den efterlevande maken ärver endast innehas med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar till den först avlidna maken.


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


93


 


När den efterlevande maken övertar hela kvarlåtenskapen behöver nå- Prop. 1986/87: 1 gon bodelning inte göras vid den först avlidna makens död. Vill den Arvsregler efterlevandes arvingar efter dennes död göra anspråk på hela boet, måste de därför visa att förhållandena vid den först avlidnes död var sådana atl 13 kap. 12 § giftermålsbalken kunde ha tillämpats och då skulle ha lett lill att den efterlevande hade fått hela kvarlåtenskapen. Tvist härom kan upp­komma mellan arvingar på båda sidor (NJA 1965 s. 300, 1973 s. 557 och 1976 s. 323).

Basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken kan omfatta en hel del egendom, särskilt om kvarlåtenskapen utgörs av lösöre som vanligtvis värderas lågt i ekonomiska termer men likväl kan ha elt högt affektionsvärde.

Jag vill också påpeka atl en tillämpning av 3 kap. 7 § ärvdabalken föratsätter att den efterlevande maken enligl 13 kap. 12 § giftermålsbalken hade rätt att erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidna maken. Om den efterlevande maken däremot endast haft rätt att överta en del av kvarlåtenskapen med stöd av basbeloppsregeln, skall den först avlidne makens arvingar i andra arvsklassen ha rätt till efterarv.

Familjelagssakkunniga har lill stöd för sitt förslag om att bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken skall upphävas anfört bl. a. alt det har hänt att den efterlevande har övertagit hela boet med stöd av basbeloppsregeln men kort därpå avlidit. Den längstlevande makens arvingar har då ärvt allt, och den först avlidna makens arvingar får ingenting.

Enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.5.2 skall en efterlevande make erhålla den först avlidna makens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid med rätt lill efterarv för bröstarvingar. Om det inte finns bröstarvingar, skall rätten till efterarv liksom nu i stället tillkomma arving­ar i andra arvsklassen. Finns det inget testamente behövs således i dessa fall inte längre någon skyddsregel av den typ som basbeloppsregeln inne­bär.

Del finns dock ett undanlag. Enligt mitt förslag skall barn till den först avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken ha rätt att få ut sitt arv genast (se avsnitt 2.5.2). Därtill kommer alt jag har tillstyrkt de sakkunnigas förslag om alt slopa den nuvarande be­gränsningen att basbeloppsregeln inte gäller om del finns sådana barn under sexton år.

Basbeloppsregeln kommer i fortsättningen endast att ha betydelse som ett skydd för den efterlevande maken mol anspråk på del i den avlidnes kvarlåtenskap från testamentstagare och barn till arvlåtaren som inte är barn även till den efterlevande maken. Dessa skall emellertid - om de inte avstår från sin rätt eller om det inte ingås avtal om sammanlevnad i oskiftat bo - skiftas ut direkt vid den först avlidnes död. Efterarvingar är dels bröstarvingar, dels den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. De gemensamma bröstarvingarna är arvingar även till den efterlevande maken.


94


 


Familjelagssakkunniga har föreslagit att en efterlevande make som har övertagit boet oskiftat skall ha rätt att testamentera bort boet och att dennes make och barn i ett nytt äktenskap skall ha arvsrätt framför efterarvingar till den först avlidna maken i det första äktenskapet. Med hänsyn till denna inställning kan det synas mindre följdriktigt att de sak­kunniga också har föreslagit att reglerna om efterarv skall gälla även när den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln har övertagit hela kvarlåtenskapen och att de sakkunniga till stöd härför har åberopat att det skulle medföra ökad rättvisa mellan släkterna. Det senare förslaget synes gå i helt motsatt riktning mot de förra. Somjag redan har nämnt anser jag emellertid att de förra förslagen inte bör genomföras.

Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken kan emellertid -som de sakkunniga har framhållit — sägas vara orättvis mot den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. Jag förordar därför att regeln slopas. Samtidigt bör emellertid övervägas om basbeloppsregeln även i fortsättningen bör systematiskt hänföras till bodelningsreglerna.

1 det nya syslem som jag har förordat utgör basbeloppsregeln en regel som garanterar den efterlevande maken att få en viss mängd av makarnas egendom även om det skulle innebära en inskränkning av vad som skall tillfalla testamentstagare eller barn lill den först avlidna maken som inte är barn till den efterlevande maken. Den egendom som den efterlevande maken förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall bli föremål för efter­arv. Det gör att egendomen i fortsättningen får anses innehas med samma rätt som den egendom som den efterlevande maken ärver, dvs. med fri förfoganderätt.

Vad en make förvärvar genom bodelning blir emellertid egendom som maken innehar med äganderätt. Basbeloppsregeln kan därför inte längre ses som en bodelningsregel utan bör i stället placeras som en arvsregel. Den får till sin karaktär närmast liknas vid lagloltsreglerna, som ju också syftar till att garantera att arvet till en viss del tillfaller vissa personer.

Om den efterlevande maken övertar egendom med stöd av basbelopps­regeln kan det innebära att barn som den först avlidna maken har med någon annan än den efterlevande maken helt eller delvis inte får ut sin arvslott vid arvlåtarens död. Dessa barn har emellertid rätt till efterarv när den efterievande maken dör. De får då ut en andel ur sin förälders kvariå-tenskap som motsvarar vad de gick miste om vid förälderns död genom tillämpningen av basbeloppsregeln. Därvid skall emellertid också las hän­syn till att antalet bröstarvingar kan ha förändrats under tiden mellan de båda dödsfallen. Denna fråga kommer jag att behandla närmare i special­motiveringen.


Prop. 1986/87: Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom barn till arvlåtaren som denne har med någon annan än den efterlevande maken har rätt alt få ut sitt arv genast vid den först avlidna makens död och andra bröstarvingar


95


 


kan ha fått ut en del av sitt arv genom att göra lagloltsanspråk gällande mot testamentstagare, bör som en ny grund för att frångå hälftendelning vid efterarv anges att någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fått ut sitt arv.

Den nuvarande bestämmelsen om att efterarv inte skall förekomma, när den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln har övertagit hela boet efter den först avlidne, är orättvis mot den först avlidnes släktingar i andra arvsklassen. Den bör därför avskaffas. Basbeloppsregeln kommer med de förslag som i övrigt läggs fram atl få karaktären av en garantiregel. Den skall garantera att den efterlevande maken får en viss del av makarnas gemensamma bo. Den egendom ur den avlidna makens kvarlåtenskap som förvärvas med stöd av basbeloppsregeln kommer den efterlevande att få med fri förfoganderätt under sin livstid, med rätt lill efterarv för den avlidna makens släktingar (bröstarvingar och - om sådana ej finns -arvingar i andra arvsklassen). Basbeloppsregeln får därmed närmast ka­raktären av en arvsregel av liknande slag som lagloltsreglerna. Den bör därför placeras bland arvsreglerna.


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


 


2.5.7 Allmänna arvsfondens arvsrätt

Mitt förslag: Allmänna arvsfonden utesluts från arvsrätt, om det vid en efterlevande makes död finns arvingar efter någon av de avlidna ma­karna. Dessa ärver då hela boet.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 202 - 203).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser som har yttrat sig över förslaget. Kammarkollegiet anser dock atl del är tillräckligt atl allmänna arvsfonden har möjlighet alt avslå från arv.

Skälen för mitt förslag: Om det inle finns någon arvsberälligad släkting lill en avliden, går arvet enligl gällande rätt till allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ärvdabalken). När en efterlevande make avlider kan del inträffa att det finns arvsberättigade släktingar till endast den ene av de båda avlidna makarna. Om det är släktingar till den efterlevande maken, ärver de hela boel. Om det däremot är släktingar till den först avlidna maken (enligt gällande rätt endast arvingar i andra arvsklassen), ärver dessa i princip hälften av boet medan resten ärvs av allmänna arvsfonden.

Liksom de sakkunniga kan jag inte finna det naturligt all fonden ärver någol så länge del finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna. Om makarna avlider med kort mellanrum, kan utfallet för släktingarnas


96


 


och fondens del med gällande rätt bli helt beroende av vilken make som     Prop. 1986/87: 1
avlider först, en ordning som synes irrationell.
                      Arvsregler

Jag förordar således att, om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, hela kvarlåtenska­pen skall tillfalla dessa.

2.5.8 Rätt till arv för arvingar i tredje arvsklassen

Mitt förslag: Inga ändringar görs i fråga om arvsrätten för arvingar tredje arvsklassen.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 439-440). Tre av de sakkunniga anser dock att kretsen av arvsberättigade i tredje arvsklassen bör begränsas (se betänkandet s. 491).

Remissinstanserna: Ingen har närmare berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt ingår i tredje arvsklas­sen far- och morföräldrar och deras barn. Så länge det finns någon arvinge kvar som tillhör första eller andra arvsklassen är arvingarna i tredje arvs­klassen uteslutna från arv. Delsamma gäller om den avlidne efterlämnar make.

Frågan om en inskränkning av kretsen av arvsberättigade i tredje arvs­klassen har aktualiserats i riksdagen genom en motion till 1982/83 års riksmöte (mot. 1982/83:895). I motionen framhålls att del slår var och en fritt att genom testamente överlåta kvarlåtenskap lill släktingar som slår vederbörande nära.

I sitt betänkande med anledning av motionen uttalade lagutskottet (LU 1982/83:32) att släktbanden hade tunnats ut och familjebegreppet blivit snävare sedan den nuvarande kretsen av arvsberättigade bestämdes år 1928. Utskottet ansåg därför atl en arvsrätt utanför den trängre familjekret­sen inte längre var motiverad. I de fall då det råder etl nära förhållande mellan en arvlåtare och någon mer avlägsen släkting har arvlåtaren — även om arvsrätten inskränks - som regel möjlighet alt genom testamente förordna att kvarlåtenskapen skall tillfalla släktingen.

Utskottet förordade därför att frågan om en begränsning av arvsrätten övervägdes på nytt. Enligt utskottet var det angeläget med nordisk rättslik-hel på området. Översynsarbelet borde därför ske i nordiskt samarbete. Några ledamöter av utskottet ansåg dock att kretsen av arvsberättigade inte borde inskränkas. Riksdagen biföll emellertid vad utskottets majoritet hade anfört (rskr 1982/83:313).

Som lagutskottet har framhållit har de förändrade samhällsförhållandena medfört att det inte längre framstår som lika angeläget som förr med arvsrätt för släktingar i tredje arvsklassen. Å andra sidan bör beaktas att

7   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I


97


 


det i fall då föräldrarna inte är i livet många gånger råder en stor samhörig­het med far- och morföräldrar eller andra släktingar i tredje arvsklassen. Om arvlåtaren var underårig eller i övrigt saknade rättslig handlingsför­måga, har han eller hon inte heller hafl möjlighet alt genom testamente förordna om sina tillgångar. Det torde f.ö. vara ovanligt atl så pass unga arvlåtare som det i regel måste vara fråga om när det gäller arv till far- och morföräldrar har upprättat testamente, även om de i och för sig har kunnat göra det.

Det kan vidare påpekas att arvingar i tredje arvsklassen har arvsrätt i de andra nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningar som har hållits i delta lagstiftningsärende har del framkommit alt det i dessa länder inte finns någol intresse för all ändra lagstiftningen i denna del.

Av dessa skäl har jag stannat för att någon ändring i arvsrätten för arvingar i tredje arvsklassen inte bör göras f. n.


Prop. 1986/87: 1

Sambor


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: 1 övriga nordiska länder finns f.n. inte något intresse för att inskränka kretsen av arvsberättigade släk­tingar. Del är önskvärt med nordisk rättslikhet när det gäller arvsrätten. Framför allt av detta skäl bör nuvarande arvsrätt för arvingar i tredje arvsklassen behållas tills vidare.

2.6 Sambor

2.6.1 Inriktningen av en lagreglering för sambor

Mitt förslag: En begränsad lagreglering av sambors förhållanden bör i huvudsak avse sambornas gemensamma bostad och bohag. Reglering­en skall, åtminstone tills vidare, omfatta endast fall då en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållan­den.

Famielagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 87-88, 114-118 och 134-142).

Remissinstanserna: Familjelagssakunnigas förslag lämnas i allmänhet utan erinran. Några remissinstanser anser dock att regleringen bör göras mer omfattande än de sakkunniga har föreslagit. Vidare förordar en remissin­stans atl även homosexuellas samboförhållanden bör regleras.

Skälen för mitt förslag: F. n. gäller endast på en punkt enhetliga regler för makar och sambor, nämligen i fråga om företräde lill den gemensamma familjebostaden när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt; se beträf­fande makar lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad och beträffande ogifta samboende lagen (1973:651)


98


 


om ogifta samboendes gemensamma bostad. När riksdagen 1973 beslöt att Prop. 1986/87: 1 införa dessa enhetliga regler uttalade den samtidigt (LU 1973:20 s. 74-75) Sambor att det från flera synpunkter är önskvärt atl äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt övervägande antalet människor. Riksdagen framhöll dock att samhället måste räkna med som en realitet alt det även i fortsättningen kommer alt finnas kvinnor och män som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form och att lagstif­taren måste ta hänsyn lill detta.

Det kan visserligen hävdas att de som väljer att ställa sig utanför det juridiska system för samlevnad som samhället tillhandahåller, äktenska­pet, själva bör svara för att genom avtal ordna sina mellanhavanden på ett lämpligt sätt. Erfarenheterna av samboförhållanden visar emellertid att avtal förekommer i mycket liten utsträckning. Ofta är det först vid upplös­ning av samboförhållandel som partema blir medvetna om behovet av regler rörande sina mellanhavanden. De allmänna civilrättsliga regler som annars gäller ger inte tillräcklig vägledning i upplösningssituationen. Det behövs därför särskilda regler för sambor som lar sikte på denna situation.

Genom samlivet med gemensamt hushåll och uppbyggandet av etl ge­mensamt hem sker en faktisk sammanflätning av sambornas ekonomi. De regler som behövs bör således ge vägledning för upplösningen av det gemensamma hemmet, dvs. av gemensamt bohag och bostad. Även beho­vet av ett begränsat eflerievandeskydd som tar sikte på sådan egendom bör beaktas.

En lagstiftning som tillhandahåller en lösning på del nu angivna proble­met med sambors gemensamma hem befattar sig endast med vad som ur praktisk synvinkel är oundgängligt. De flesta remissinstanserna har anslu­tit sig till de sakkunnigas uppfattning att lagregleringen om sambor i princip inte bör avse ytterligare frågor. Jag delar den uppfattningen. Somjag redan har anfört i avsnitt 2.1 bör en lagreglering av sambors förhållanden begrän­sas till vad som från praktisk synvinkel framstår som oundgängligt. Sam­borna har alltid möjlighet atl själva genom inbördes avtal, testamente och försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd, om de väljer alt stå utanför det av samhället reglerade äktenskapssystemet. Liksom de sakkunniga (betän­kandet s. 117 O föratsätter jag att information om den nya lagstiftningens innehåll, och särskilt om skillnaderna mellan reglerna om äktenskap och reglerna om sambo-förhållanden, lämnas via massmedia och i skolorna. Därvid bör också kunna klargöras vilket individuellt utformat skydd som sambor bör länka på atl själva skaffa sig genom avtal etc.

Liksom de sakkunniga anser jag att den lagreglering som behövs endast skall avse ogifta samboende som sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden. Det torde inte föreligga något större praktiskt behov av alt reglera den ekonomiska gemenskap som kan uppkomma mellan två perso­ner som delar hem och hushåll utan att ha den särskilda gemenskap som kännetecknar äktenskap eller äktenskapsliknande samlevnad. Två vuxna


99


 


syskon eller två släktingar ur skilda generationer torde, även om de delar     Prop. 1986/87: 1

hem och hushåll, normalt hålla reda på vad var och en har förvärvat och     Sambor

fortlöpande avväga varandras insatser för gemenskapen. Om de skulle

välja att flytta från varandra torde det i allmänhet inte finnas skäl alt

ingripa med några skyddsregler för en ekonomiskt svagare part. Rör det sig

om personer som inte är i nära släkt är del än mer sannolikt att deras

ekonomiska mellanhavanden kan klaras av ulan särskild lagstiftning.

Lagregleringen bör inte heller omfatta den situationen att en gift kvinna eller man inte längre sammanlever med sin make utan med någon annan. Annars skulle kollisioner kunna uppkomma med de rättsregler som gäller för gifta. Principen bör i stället vara att äktenskapet skall ha upplösts innan särskilda regler om samboförhållanden kan vinna tillämpning.

När det gäller samlevnad mellan två personer av samma kön uttalade riksdagen i samband med 1973 års ändringar i äktenskapslagstiftningen att homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform. Samma ekonomiska och känslomässiga gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap. Familjelagssak­kunniga ansåg att det utredningsarbete om homosexuell samlevnad som pågick när de sakkunniga lade fram sitt betänkande inte borde föregripas. De sakkunniga log därför inte ställning till om homosexuella samboende skulle omfattas av den nya lagregleringen.

Numera föreligger betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och sam­hället, som har avgetls av utredningen (S 1977:21) om de homosexuellas situation i samhället. I betänkandet läggs fram förslag om att homosexuella samboende skall likställas med heterosexuella, så att alla lagregler som gäller för heterosexuella samboende även skall tillämpas på homosexuella. Belänkandet remissbehandlas f. n.

Enligt min mening bör ställning till frågan huruvida de homosexuella samboende bör omfattas av den nya lagstiftningen för sambor tas först i samband med alt de förslag som läggs fram i sistnämnda betänkande prövas efter remissbehandlingen. Jag föreslår därför att lagregleringen nu begränsas till heterosexuella samboförhållanden. I denna fråga har jag samrått med chefen för socialdepartementet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De regler som behövs för sambor bör ge vägledning för upplösningen av deras gemensamma hem. I övrigt finns det inte något nämnvärt praktiskt behov av regler för sambor. Frågan om reglering av homosexuellt samboende bör tas upp först i sam­band med behandlingen av betänkandet från utredningen om de homosex­uellas situation i samhället.


100


 


2.6.2 Sambors bostad och bohag

Mitt förslag: Bostad och bohag som sambor har förvärvat för gemen­samt begagnande skall, när samlevnaden upphör, på enderas begäran fördelas mellan dem genom bodelning. Vid bodelningen skall från vad en sambo har av sådan egendom avräknas så mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade när samlevnaden upplöstes. För skulder som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget skall sambon få täckning ur denna egendom endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom. Vad som återstår av bostaden och bohaget efter skuldtäckningen skall läggas samman, varefter värdet därav delas lika mellan samborna. Likadelningen av bostad och bohag skall kunna jämkas på samma grunder som för makar. För sambor skall vidare beträffande egendom som omfattas av likadelningen gälla i prin­cip samma lottläggnings- och rådighelsregler som för makar.


Prop. 1986/87: 1 Sambor


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Vid upplösningen av samlevnaden mellan sambor skall beträffande bostad och bohag som har förvärvats för gemen­samt brak eller som någon av dem innehar med hyres- eller bostadsrätt gälla samma regler som för makar. När samlevnaden upphör, skall bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt bruk på begäran av en av samborna fördelas mellan dem genom bodelning (se betänkandet s. 132 -134 och 142 - 161).

Remissinstanserna: De flesta är positiva till tanken på regler om fördelning­en av det gemensamt uppbyggda hemmet vid upplösning av samlevnaden mellan ogifta samboende. Uppfattningarna går däremot isär när det gäller utformningen av fördelningsreglerna. De sakkunnigas förslag har — liksom när det gäller deras motsvarande förslag beträffande makar - kritiserats främst för att det inte har beaktat borgenärernas intressen.

Skälen för mitt förslag: Somjag nyss har nämnt gäller f.n. endast på en punkt enhetliga regler för makar och sambor, nämligen i fråga om företräde till den gemensamma familjebostaden när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt. De sakkunniga har föreslagit att de enhetliga reglerna skall utvidgas till att omfatta alla former av bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande. Sådan bostad och sådant bohag skall enligt de sakkunnigas förslag anses innehas med samäganderätt, när samlevnaden mellan de samboende upphör. Det spelar därvid ingen roll om de sam­boende är gifta med varandra eller endast sammanlever under äktenskaps­liknande förhållanden. De sakkunnigas förslag om presumerad samägan­derält somjag har redovisat i avsnitt 2.3 skall alltså avse även sambor.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning atl det normalt är motiverat att det gemensamt uppbyggda hemmet delas mellan parterna vid en upplösning av


101


 


samlevnaden. Vad jag tidigare har anfört om den ekonomiska samman­flätning som uppstår mellan parterna i ett samlevnadsförhållande utgör ett starkt skäl för detta.

Vad jag har anfört om de sakkunnigas förslag beträffande makar i avsnitt 2.3 gäller emellertid i huvudsak även beträffande sambor. Bl. a. hänsynen till borgenärerna medför således att frågan om fördelningen av det gemen­samt uppbyggda hemmet som jag ser det inte lämpligen bör lösas på det sätt som de sakkunniga har föreslagit.

Den lösning som i stället väljs bör vara så utformad att vad som delas mellan samborna är den egendom som återstår av det gemensamt upp­byggda hemmet sedan borgenärernas fordringar har läckts. Det är därmed inte sagt all skuldtäckningen alltid, eller ens i de flesta fallen, skall ske ur egendom som ingår i del gemensamt uppbyggda hemmet. Som jag strax skall återkomma till kan det ofta vara rimligare alt skuldtäckningen sker med annan egendom som en sambo har.

När det gäller makar kan - som jag har framhållit i avsnitt 2.3 -fördelningen i de flesta fallen ske med hjälp av de vanliga giftorättsreg­lerna. För sambor finns däremot inte några fördelningsregler i gällande rätt. Vad saken gäller är därför att för dem skapa ett regelsystem som för sambor ger samma fördelning av det gemensamma hemmet som giftorätts-reglerna medför för makar. Det är därför naturligt atl ta giftorättsreglerna till utgångspunkt för ett resonemang om fördelningsregler för sambor.

Det är också värdefullt atl reglerna för sambor så mycket som möjligt kommer alt likna reglerna för makar när det gäller det gemensamma hemmet. Som jag har nämnt i avsnitt 2.1 är del ovanligt numera att elt äktenskap ingås ulan att parterna dessförinnan har sammanbott någon tid under äktenskapsliknande förhållanden. Om fördelningsreglerna är i stort sett desamma för sambor som för makar, undviks de tröskeleffekter som annars kunde uppslå vid vigseln.

En utgångspunkt för mig är som redan har framgått alt fördelningen när det gäller sambor endast bör omfatta det gemensamt uppbyggda hemmet. Detta blir en betydelsefull skillnad i förhållande till giftorättssystemel som i princip omfattar all egendom som makar har. Såvitt gäller den tekniska konstraktionen av elt nytt syslem får detta betydelse bl.a. för skuldtäck­ningen.

Vid bodelning mellan makar delas endast nettogiflorältsgodset, dvs. i princip vad som återstår av makarnas sammanlagda giftorättsgods sedan vardera maken ur sitt giflorättsgods har tilldelals egendom till täckning av sina skulder. Vid en delning av sambors gemensamt uppbyggda hem (bo­stad och bohag) kan denna princip inle tillämpas, eftersom skulderna ofta är sådana att del är rimligt alt de täcks med egendom som inte ingår i bodelningen. Om t.ex. den ena parten i ett samboförhållande har skaffat sig en skuld för atl finansiera ett inköp av aktier, är det inte rimligt att han eller hon får avräkna den skulden mot den egendom som ingår i det


Prop. 1986/87: 1 Sambor


102


 


gemensamt uppbyggda hemmet och därmed minska den egendom som den     Prop. 1986/87:
andra sambon skall få del i.
                                              Sambor

En möjlighet skulle då kunna vara att tillåla avräkning endast av skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som ingår i det gemensamt uppbyggda hemmet. En sådan reglering kan dock - på samma sätt som de sakkunnigas förslag om en presumerad samäganderält — kritiseras bl.a. för bristande hänsyn till borgenärernas intressen. Inle ens om avräkningen får avse även andra skulder som är hänförliga till egendom som skall delas än sådana som är förenade med särskild förmånsrätt skulle borgenärsintressena kunna sägas vara tillräckligt tillgodosedda.

Lösningen bör därför i stället inriktas på ett system som generellt inne­bär att skuldtäckningen i första hand sker ur den egendom som skulden är hänförlig till. Om en skuld inte kan hänföras till någon särskild egendom, bör den i första hand täckas med sådan egendom som inte skall ingå i delningen. Först om den egendom som inte skall ingå i delningen inte räcker till för att täcka dessa skulder, bör det vara möjligt att ta i anspråk den egendom som skall ingå i delningen. Härigenom skyddas den andra parten i samboförhållandet utan att borgenärsintressena åsidosätts. Lag­lekniskt kan saken utformas så att egendom som ingår i det gemensamma hemmet inte får tas i anspråk för att täcka annan skuld än sådan som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen eller som annars är hänför­lig till denna, förrän den skuldsatta sambon visar att täckning för skulden inte kan erhållas ur den egendom som inte skall ingå i delningen.

Vad som återstår av det gemensamt uppbyggda hemmet efter skuldtäck­ningen bör delas mellan parterna. Liksom enligt giftorättssystemel bör hälftendelning vara del normala. De jämkningsregler som jag har förordat för makar (se avsnitt 2.2.2) bör emellertid kunna tillämpas också för sambor. Även vid ett samboende mellan ogifta kan det nämligen i undan­tagsfall vara oskäligt all någon av samborna vid samlevnadens upplösning skall lämna egendom till den andra i en omfattning som följer av regeln om hälftendelning. Oskäligheten kan bero på sambomas ekonomiska förhål­landen, t.ex. att bostad och bohag utgör den ena partens enda egendom medan den andra parten har egendom lill betydande värde av sådant slag som inte skall ingå i delningen men som har förvärvats under samlevnaden. Även samlevnadens längd kan ha betydelse. Om samlevnaden har varat endast kort tid, kan det vara oskäligt alt halva värdet av en av den ena parten under samlevnaden förvärvad familjebostad skall tillfalla den andra parten. Även omständigheterna i övrigt bör beaktas. En helhetsbedömning bör alltså ske beträffande sambornas förhållanden. Jämkningsföratsätt-ningarna bör således vara desamma som för makar. Jag återkommer till detta i specialmoliveringen.

En annan fråga är om sambornas gemensamma bostad och bohag bör omfattas av hälftendelningsreglema även när egendomen har förvärvals av den ena parten före samlevnaden. För makar gäller ju redan enligt gällande


103


 


rätt att egendomen omfattas av giftorättssystemet oberoende av om den är Prop. 1986/87: 1 anskaffad före eller efter vigseln och oavsett om den är förvärvad för Sambor gemensamt begagnande eller ulan tanke på en samlevnadssitualion. Jag har inte föreslagit någon ändring i gällande rätt på den punkten. En full­ständig parallellitet med giflorättssystemet skulle därför kräva att även bostad och bohag som partema för med sig in i etl samboförhållande skulle omfattas av den nya hälftendelningsregeln.

Familjelagssakkunniga har ansett att endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande borde omfattas av den nya delnings­regeln (den presumerade samäganderälten i de sakkunnigas förslag). Som skäl har de sakkunniga åberopat att den ekonomiska gemenskap som uppstår mellan två sambor skapas i och med att egendomen förvärvas för gemensamt begagnande. Vad var och en för med sig i boet bör därför enligt de sakkunniga inte omfattas av hälftendelningen, om inle egendomen har förvärvals med tanke på den kommande samlevnadsgemenskapen.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning i detta avseende. Atl jag för makar har förordat att det syslem som gäller f. n. skall behållas har, somjag har framhållit i avsnitt 2.2.1, motiverats av atl äktenskapsreglerna skall gälla för såväl långvariga som kortvariga äktenskap och alt det efter ett inte alltför kortvarigt äktenskap blir svårt alt hålla reda på vilken egendom som är hänförlig till den ena eller den andra kategorin. Oskäliga resultat av detta kan korrigeras genom jämkningsreglerna, särskilt vid kortvariga äk­tenskap. Därtill kommer att reglerna för makar skall gälla i princip all egendom, inte bara bostad och bohag.

För sambor bör det däremot normalt vara lättare alt särskilja vilken egendom ur det gemensamma hemmet som har förvärvats för gemensamt begagnande. Samboförhållanden är ju ofta ganska kortvariga. Reglerna bör också utan svårighet kunna tillämpas vid längre samboförhållanden. Det torde få ankomma på den part som påstår att egendomen har anskaffats för gemensamt begagnande att styrka det. Om förvärvet har skett efter den tidpunkt då samlevnaden visas ha inletts, torde dock förvärvet böra anses ha skett för gemensamt begagnande. Om egendomen därefter har använts som gemensam permanenlboslad eller har använts som bohag i den ge­mensamma bostaden, bör föratsättningarna för en tillämpning av delnings­reglerna vara uppfyllda. Det bör dock framhållas atl egendom som är avsedd för den ena sambons personliga brak inte bör omfattas av bestäm­melserna om delning, eftersom den inte gärna kan sägas vara förvärvad för gemensamt begagnande.

Tidpunkten för inledandet av samlevnaden kan ibland behöva fastställas mera noggrant. Om parterna inle kan komma överens om lidpunkten, bör den dag då de har kyrkobokförts på gemensam adress kunna användas som rätt datum, om inte övriga omständigheter talar i annan riktning.

Den bostad och del bohag som en sambo har före inledandet av samlev­naden och som har anskaffats utan tanke på denna bör således inte omfat-


104


 


tas av den nya hälftendelningen. Det kan emellertid tänkas att sådan egendom under samlevnaden byts ut mot annan av samma slag, t.ex. att en familjebostad byts mot en ny. 1 sådana fall har den nya bostaden förvärvats för gemensamt begagnande och skall alltså ingå i det som skall delas lika. Om detta skulle vara oskäligt mot den ena parten, l.ex. därför alt samlevnaden kort tid därefter upphör, får det rättas till med hjälp av jämkningsreglerna.

När egendom erhålls genom arv eller testamente torde man mera sällan kunna hävda alt egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Det kan däremot vara fallet med gåva, oavsett om denna har givits till den ena eller den andra av de båda samboende.

Vad jag hittills har berört har avsett delningen av värdet av det gemen­samt uppbyggda hemmet. När det därefter gäller lottläggningen bör samma regler gälla som vid bodelning mellan makar. För att säkerställa egendo­men behövs vidare rådighelsregler beträffande sådan bostad och sådant bohag som omfattas av delningen. De bör också säkerställa bostad som omfattas av övertaganderätten. Dessa rådighelsregler kan därför i huvud­sak ges samma utformning som för makar.


Prop. 1986/87: 1 Sambor


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den ekonomiska sammanflät­ning som uppstår mellan en man och en kvinna som utan att vara gifta bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden motiverar att det hem som de gemensamt har byggt upp delas lika mellan dem i fall då deras samboförhållande upplöses. Om en sådan likadelning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till samlevnadstidens längd samt till sambor­nas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, bör den kun­na jämkas. Eftersom granden för införandel av delningsregeln är att det är den gemensamma egendomen som skall delas, bör endast bohag och bostad som har förvärvats för gemensamt begagnande omfattas av del­ningsregeln. Bostad och bohag som har förvärvats före samlevnaden utan tanke på denna skall därför inle omfattas av delningsanspråken, även om egendomen under samlevnaden har använts av samborna som gemensam bostad eller gemensamt bohag.

Hänsynen till sambornas borgenärer kräver att de samboendes skulder först skall erhålla täckning ur respektive sambos egendom innan någon delning av återstoden av det gemensamt uppbyggda hemmet får ske. Därför skall delningen omfatta endast vad som återstår efter skuldtäck­ningen. Skulder som inte är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som skall delas och som inte heller annars är hänförliga lill denna egendom bör dock kunna läckas med denna endast om den skuldsatta sambons övriga egendom inle räcker lill för att täcka skulden.

För att säkerställa delnings- och övertagandeanspråk beträffande ge­mensam bostad och gemensamt bohag behövs regler som inskränker äga­rens rätt atl ulan den andra sambons samtycke förfoga över egendomen. Dessa regler kan utformas på i stort sett samma sätt som för makar.


105


 


2.6.3 Avtal mellan sambor

Mitt förslag: Sambor skall kunna avtala att de särskilda reglerna om bodelning av bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande inte skall gälla i deras fall. De skall också kunna avtala alt egendom, som de äger tillsammans och som inte utgör sådan bostad eller sådant bohag som enligt lagen skall bli föremål för bodelning, skall delas mellan dem genom bodelning för det fall att samlevnaden upphör.


Prop. 1986/87: 1

Sambor


 


Famielagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i följande avseenden. Sambor skall inte kunna generellt avtala bort de särskilda reglerna om bodelning av bostad och bohag (se betänkandet s. 153 - 155 och 253). Tre av de sakkunniga anser dock att det skall kunna ske (se betänkandet s. 481). - Om samborna är överens i alla delar skall de enligt de sakkunniga kunna göra bodelning redan under samboendetiden. Resultatet av en sådan bodelning bör bli att egendom som en sambo då erhåller inte skall ingå i en bodelning som sker senare (se belänkandet s. 255).

Remissinstanserna: Inte någon remissinstans biträder de sakkunnigas för­slag om alt sambornas avtalsfrihet i detta hänseende skall inskränkas. Att samborna skall kunna göra bodelning redan under samboendetiden synes däremot i allmänhet godtas av remissinstanserna, även om flertalet av dem inle direkt har uttalat sig i den frågan. Remissinstanserna stöder vidare tanken att samborna skall få möjlighet att avtala att egendom som de äger med samäganderält skall delas genom bodelning.

Skälen för mitt förslag: Gällande rätt innehåller inga särskilda bestämmel­ser om egendomsordningen i elt förhållande mellan sambor. Man är i stället hänvisad till allmänna regler för att finna lösningar på de problem som kan uppstå vid tvist mellan parterna om egendomen och dess fördel­ning vid upplösning av samlevnaden. Detta innebär också att, om sam­borna genom avtal har reglerat att egendom som de förvärvar under samlevnaden skall fördelas mellan dem vid en upplösning av samlevnaden, de förvärv av egendom som därvid sker inte kan anses utgöra familjerälts­liga förvärv ulan i stället måste anses vara förmögenhelsrältsliga förvärv. Genom de regler som jag har föreslagit i föregående avsnitt om bodel­ning av egendom som ingår i det av samborna gemensamt uppbyggda hemmet skapas ett begränsat system för egendomsfördelning vid upplös­ning av deras samboförhållande. De nya reglernas uppgift är närmast att verka som elt skydd för den ekonomiskt svagare parten i detta förhållande. Detta skydd får sin egentliga betydelse i sådana fall — som kanske är de vanligaste - då parterna har flyttat samman utan att närmare överväga


106


 


eller genom avtal reglera de ekonomiska förhållanden som uppstår genom samlevnaden. Sådana sambor som har upprättat avtal om egendomsförhål­landena under samlevnaden och vid en eventuell upplösning av denna har troligen noga övervägt hur de önskar ordna sina mellanhavanden. Det är inte säkert alt de nya lagreglerna innehåller den lösning som sådana sam­bor eftersträvar.

I en del fall kan del säkert vara så att sambor av olika skäl känner behov av att bibehålla fullständigt ekonomiskt oberoende sinsemellan och att de därför inte önskar den — om än begränsade - egendomsfördelning som de nya reglerna om bostad och bohag medför vid upplösning av samlevnaden. Även för dem skulle de nya reglerna vara ett hinder.

Enligt min mening är det värdefullt att bibehålla möjlighetema för sam­bor att fritt utforma sina ekonomiska mellanhavanden på det sätt som passar varie enskilt par bäst. Härigenom kan man undvika alt parter som är överens om alt hålla sina egendomsförhållanden åtskilda tvingas in i ett slags egendomsgemenskap. Lika väl som makar med de lösningar somjag har förordat får möjlighet atl även i fortsättningen genom äktenskapsförord avtala om egendomsförhållandena i äktenskapet, bör sambor ha möjlighet att genom avtal ordna sina egendomsförhållanden på del sätt som de gemensamt önskar. Detta framstår som helt naturligt med de från de sakkunnigas förslag något avvikande lösningar somjag har förordat när det gäller reglerna om sambors bostad och bohag.

Jag anser således att det bör vara möjligt för sambor att genom avtal frigöra sig från de särskilda reglerna om delning av bostad och bohag. Däremot bör sådana avtal inte kunna medföra atl de regler om övertagan­derätten till bostad som finns redan i gällande rätt sätts ur spel. Dessa regler är inte några regler om fördelning av egendomsvärden utan avser att efter behovsprövning tillgodose behovet av bostad för en sambo efter upplösningen av samlevnaden. Reglerna bör därför i denna del vara tving­ande, dvs. inle kunna avtalas bort.

Ett avtal om atl de nya lagreglerna inle skall gälla innebär att det skydd som lagstiftningen är avsedd att ge den ekonomiskt svagare parten kan sättas ur spel. Det bör därför krävas all avtalet ges en fastare form. Ett sådant avtal bör kräva skriftlig form och vara undertecknat av båda par­tema. Jag återkommer närmare till delta i specialmotiveringen.

De nya regler om fördelning av bostad och bohag vid upplösning av samlevnaden som jag har förordat innebär bl.a. att de förvärv som en sambo gör med stöd av dessa regler blir av familjerätlsligt slag. Om däremot en sambo gör andra förvärv i samband med upplösningen, gran­dade på avtal mellan samborna, faller dessa utanför de familjerättsliga förvärvens krets. Ett avtal mellan sambor kan exempelvis inte med famil-jerätlslig verkan medföra atl all pariemas egendom skall ingå i en framtida bodelning. För sambor blir det i fråga om annan egendom än bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande fortfarande nödvän-


Prop. 1986/87: I Sambor


107


 


digt att använda de förmögenhetsrättsliga avtalsformerna för all åstadkom-     Prop. 1986/87: 1

ma en övergång av äganderätt mellan dem. I likhet med de sakkunniga     Sambor

anser jag alt systemet skulle bli alltför lösligt och inbjuda till missbrak på

borgenärernas bekostnad, om man intog motsatt ståndpunkt och tillät

samborna att efter fritt val överföra även annan egendom mellan sig på

familjerättslig väg.

När det däremot gäller att upplösa samäganderätt till viss egendom som samborna har kan del, som de sakkunniga har framhållit, vara praktiskt att göra det genom bodelning. Härigenom kan man undvika det opraktiska förfarande enligt samäganderätlslagen som annars måste tillämpas, nämli­gen normalt försäljning av egendomen på offentlig auktion. Om samborna äger egendom tillsammans, bör de sålunda enligl de sakkunniga ha möjlig­het att avtala att sådan egendom skall delas mellan dem genom bodelning vid upplösning av samlevnaden. Eftersom det i delta fall i princip inte är fråga om en överföring av egendom mellan parterna utan endast om en utbrytning av vardera partens del i egendomen, förordar jag att en sådan möjlighet införs. Om ytterligare egendom genom sådana avtal dras in i bodelningen, bör samma regler gälla för sådan egendom som för bostad och bohag som har förvärvals för gemensamt begagnande. Härigenom tillgodoses bl.a. skyddet för sambomas borgenärer.

De sakkunniga har också föreslagit att samboma - om de är överens i alla delar — skall kunna göra bodelning mellan sig redan under samboende­tiden utan att en upplösning av samlevnaden är aktuell. Som skäl har de sakkunniga åberopat att del för sambor kan vara av värde atl ha en möjlighet att reda upp ägarförhållandena mellan sig och alt de - om de inte kunde göra bodelning under samboendetiden - lätt skulle kunna åstad­komma samma resultat genom alt tillfälligt flytta isär för alt få bodelning.

Den lösning somjag har förordat beträffande sambors bostad och bohag syftar till att trygga en ekonomiskt svagare parts ställning när samboförhål­landet upplöses. Så länge förhållandet består finns det däremot enligl min mening inle skäl att acceptera familjerättsligt grandade överföringar mel­lan samborna. Sådana överföringar får i stället ske i förmögenhelsrättslig ordning. De sakkunnigas förslag kan också medföra atl en sambo genom atl begära bodelning under sambotiden skulle kunna undandra egendom som tillhör den andra sambon från dennes borgenärer. En sådan lösning kan, som jag tidigare flera gånger har framhållit, inte godtas. Jag anser därför alt det saknas anledning alt införa regler som möjliggör för sambor att göra bodelning redan under samboendetiden. De sakkunnigas farhågor för atl reglerna skulle kringgås genom tillfällig särlevnad väger enligt min mening inte särskilt tungt med den lösning somjag har förordat beträffande fördelning av bostad och bohag. Skuldtäckningsreglerna gör atl etl sådant kringgående av reglerna sällan framstår som meningsfullt.


108


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att sambor skall få full frihet alt även i fortsättningen ordna sina ekonomiska mellanhavanden på det sätt som de själva önskar bör de ges möjlighet att avtala att lagens regler om fördelning av bostad och bohag som har förvärvats för gemen­samt begagnande inte skall gälla i deras fall. I syfte att förenkla fördelning­en av samägd egendom bör de även få möjlighet att avtala att sådan egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning. De bör dock inte kunna genomföra bodelning redan under samboendetiden.


Prop. 1986/87: 1 Sambor


 


2.6.4 Eflerievandeskydd vid en sambos död

Mitt förslag: Om en av samborna dör, skall den andra sambon alltid ha rätt att efter avdrag för skulder få så mycket av vad som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvals för gemensamt begagnande atl det - så långt det räcker - i värde motsvarar tvä gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 206).

Remissinstanserna: Endast en remissinstans är tveksam till behovet. En annan remissinstans anser att etl arvsrättsliknande institut bör införas även för sambor.

Skälen för mitt förslag: När det gäller makar har skyddet för den efterle­vande utformats som en arvsrätt förenad med en garantiregel som ger den efterlevande ett visst minimum av egendom (den till arvsrätten överförda basbeloppsregeln; se avsnitt 2.5.4). Familjelagssakkunniga har ansett (be­tänkandet s. 205 f) atl det inte bör införas någon rätt för sambor atl ärva varandra. Enligt de sakkunniga har upplösning genom den enas död inte samma omfattning och betydelse vid samboende mellan ogifta som vid äktenskap. De sakkunniga har framhållit att de flesta äktenskapen upp­löses genom den ena makens död under det att sådana sambor som varken separerar eller gifter sig med varandra utan bor tillsammans som ogifta så länge båda lever torde vara i klar minoritet.

Jag anser liksom de sakkunniga att del inte är lämpligt atl införa någon generell inbördes arvsrätt för sambor. Enligt min mening kan det emeller­tid otvivelaktigt finnas fall av långvarigt samboende där den efterlevande med skäl kan sägas ha anspråk på samma arvsrältsliga ställning som en make. Dessa fall är dock sannolikt relativt få. Dessa sambor kan vidare antas ha gjort ett noga övervägt val av samlevnadsform. Det kan därför antas att de i regel också har övervägt om de genom testamente skall skapa


109


 


sig ett eflerievandeskydd. Med hänsyn härtill och eftersom del inte är någon lämplig ordning atl efter särskild prövning av varaktigheten och övriga omständigheter tillerkänna den efterlevande arvsrätt i vissa fall har jag liksom de sakkunniga stannat för att inle förorda någon inbördes arvsrätt för sambor.

Den egendom som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande skall, enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.6.2, vid upplösning av samlevnaden delas i princip lika mellan samborna. Om upplösningen sker på grand av dödsfall kan det ibland länkas att den avlidne är ägare till huvuddelen av den egendom som skall delas och att värdet av denna är lågt. I sådana fall kan etl tillgodoseende av den avlidnes arvingars och testamenlstagares anspråk medföra att den efterlevande sambon inte får behålla särskilt mycket av det gemensamma hemmet.

Även om sambor har möjlighet alt upprätta testamente till förmån för varandra kan det - bl. a. med hänsyn till möjligheterna alt återkalla sådana testamenten - finnas skäl att skapa elt minimiskydd för sambor när det gäller egendom som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande.

Härigenom kan en efterievande sambo skyddas mot att den i ett hem nödvändigaste egendomen går förlorad för den efterlevande vid arvskiftet i den mån den har anskaffats för gemensamt begagnande. Med hänsyn till att rätlen skall gälla i alla samboförhållanden - även relativt kortvariga -är det emellertid nödvändigt att begränsa skyddsregelns räckvidd lill en måttlig ekonomisk nivå. De sakkunnigas förslag att skyddsnivån skall sällas till etl värde motsvarande två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring har godtagits av remissinstanserna. Även jag anser att den nivån är lämpligt avvägd. Den nya skyddsregeln bör således innebära att den efterlevande sambon alltid skall ha rätt att ur den egendom som skall delas - så långt den räcker - få ul så mycket all del i värde motsvarar minst två basbelopp.


Prop. 1986/87: 1 Ikraftträdande


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det behövs en regel som garan­terar att en efterlevande sambo får ut ett visst minimivärde av egendom ur den del av det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Eftersom regeln bör vara lika för alla sambor och således gälla även vid kortvariga samboförhållanden, bör värdet hållas på en måttlig ekonomisk nivå. Den bör sällas till motsvarande två basbelopp.

2.7 Ikraftträdande

Bestämmelser om äktenskapsbalkens ikraftträdande och om upphävan­de av giftermålsbalken samt övergångsbestämmelser till den nya lagstift­ningen, liksom följdändringar i andra lagar avser jag att la upp senare i en särskild remiss lill lagrådet. Arbetet på en sådan remiss pågår f.n. i


110


 


justitiedepartementet. Såvitt nu kan bedömas bör äktenskapsbalken träda i    Prop. 1986/87: 1
kraft den I januari 1987.
                                                 Kostnader

Den föreslagna lagen om sambors gemensamma hem samt ändringarna i ärvdabalken bör träda i kraft samtidigt med äktenskapsbalken. För änd­ringarna i ärvdabalken behövs vissa övergångsbestämmelser. Om arvlå­taren har avlidit före ikraftträdandet, bör äldre lag tillämpas även därefter. Vid efterarv bör dock den utökade arvsrätten för de avlidna makarnas släktingar enligl vad jag har förordat i avsnitt 2.5.7 gälla, även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet. En sådan undanlagsregel drabbar inte någon enskild person utan endast allmänna arvsfonden.

2.8 Kostnader och resursbehov

De föreslagna lagändringarna torde inle medföra några särskilda kostna­der eller i övrigt något utökat resursbehov för det allmänna.

Jag har redan tidigare framhållit alt de nya reglerna medför ett behov av information till allmänheten. Det kan ske dels genom modernisering av redan befintligt informationsmaterial på familjerättens område, dels genom en särskild informationsinsats i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Dessa informationsinsatser kan rymmas inom ramen för tillgängliga medel.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.  äktenskapsbalk,

2.  lag om ändring i ärvdabalken,

3.  lag om sambors gemensamma hem.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4   Specialmotivering

I det följande används förkortningarna ÄktB för äktenskapsbalken, GB för giftermålsbalken och ÄB för ärvdabalken.

4.1 Förslaget till äktenskapsbalk

ÄklB består av fyra avdelningar, vilka i sin tur har delats in i kapitel. I första avdelningen finns allmänna bestämmelser (I kap.), i den andra bestämmelser om äktenskaps ingående och upplösning (2-5 kap.), i den tredje regler om makars ekonomiska förhållanden (6-13 kap.) och i den fjärde rättegångsbestämmelser (14- 18 kap.).


Ill


 


Bestämmelserna i andra avdelningen och i det första kapitlet i den tredje     Prop. 1986/87: 1 avdelningen (6 kap.) innehåller inte några egentliga nyheter jämfört med     1 kap. 1 § ÄktB gällande rätt. Bestämmelserna har dock moderniserats språkligt.

De sakliga förändringarna i förhållande lill GB avser makars egendoms­förhållanden, framför allt reglerna om bodelning. Detta har medfört alt första och tredje avdelningarna (med undantag för 6 kap.) har fåll ett innehåll som i betydande omfattning avviker från gällande rätt. Till följd härav har även ändringar gjorts i rättegångsbeslämmelserna i fjärde avdel­ningen. Systematiken i regelsystemet har samtidigt gjorts om för att det skall bli lättare att tillgodogöra sig bestämmelserna.

En förteckning över vilka bestämmelser i GB som har motsvarighet i ÄktB har lagils in i bilaga 5.

Första avdelningen

Allmänna bestämmelser

1 kap. Äktenskap

Som de sakkunniga har framhåUit är del lämpligt att ÄktB inleds med etl kapitel som innehåller de grandläggande principerna om äktenskap och vars föreskrifter således tillsammans anger innebörden av begreppet äk­tenskap.

Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

(Jfr 1 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, anges vilka som kan ingå äktenskap och vilka som är atl anse som makar.

De sakkunniga har föreslagit atl det i paragrafen slås fast att äktenskapet skall vara monogami. Vid remissbehandlingen har anmärkts att detta an­setts vara självklart i den europeiska kulturkretsen och atl del därför framstår som obehövligt att fastslå detta i lagtexten.

Jag kan i och för sig hålla med om att det knappast finns något behov av att i lagtexten ange att äktenskapet skall vara monogami. Del bör emeller­tid klargöras att äktenskap, i varje fall tills vidare, får ingås endast mellan personer av olika kön. I paragrafen anges därför att äktenskap ingås mellan en kvinna och en man.

Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och bam och i samråd verka för familjens bästa.

(Jfr 1 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)


112


 


Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 § GB. Lydelsen har dock jämkats något. Prop. 1986/87:1 Jämfört med de sakkunnigas förslag har ordet lojalitet - som vid remissbe- i kap. 3 § ÄktB handlingen påståtts ha en otydlig innebörd i detta sammanhang - fått utgå ur första meningen ulan att någon saklig ändring har varit avsedd. I andra meningen uttrycks att makarna är skyldiga alt i samråd verka för familjens bästa. I detta uttryck får även anses ligga atl makar skall vara lojala mot varandra.

3§ Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

(Jfr I kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen, som närmast motsvarar 6 kap. 2 § första stycket och 7 kap. 1 § GB, anges en av de grandläggande principerna i den nordiska egendomsordningen för makar. Denna bygger på att det gäller egendoms­skillnad mellan makarna så länge äktenskapet består. Var och en av makarna råder således ensam över sin egendom. Vissa rådighetsinskränk­ningar finns dock, se 7 kap. 5-8 §§.

Till skillnad från vad de sakkunniga föreslagit har uppdelningen i gifto­rältsgods och enskild egendom behållits (se avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen).

Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhål­landen skall kunna bedömas.

(Jfr 1 kap. 4 § och 6 kap. I § första stycket andra meningen i de sakkun­nigas förslag)

Paragrafens första mening motsvarar 5 kap. 2 § första stycket sista meningen GB.

Paragrafens andra mening motsvarar 5 kap. 10 § GB. Bestämmelsen i GB avser dock endast upplysningar som behövs för bedömningen av makamas underhållsskyldighet, medan den nya bestämmelsen avser upp­lysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden även i andra avseenden skall kunna bedömas.

Som de sakkunniga har framhållit är det självklart att makar skall visa varandra öppenhet och förtroende och inte undanhålla några upplysningar om sina ekonomiska förhållanden. Särskilt om båda makarna har arbetsin­komster kräver såväl den dagliga ekonomin som investeringar på längre sikt ett ständigt öppet samråd. Regeln om makarnas upplysningsskyldighet får sin främsta betydelse när äktenskapet fungerar illa och hotas av upplös­ning. Då kan det vara viktigt att makarna får kännedom om varandras dispositioner och har möjlighet att bevaka sina intressen. Det är skälet till

8   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


113


 


att regeln har utvidgats lill att omfatta upplysningar som behövs för att     Prop. 1986/87: 1 familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas även i andra     t kap. 5 § ÄktB avseenden än i fråga om enbart underhållsskyldighet.

Den nya regeln har inle förenats med någon sanktion. Någon allmän bestämmelse som gör det möjligt atl framtvinga upplysningar finns alltså inte. Som nyss antytts torde regeln om makarnas upplysningsskyldighet inte ha så stor praktisk betydelse så länge äktenskapet fungerar normalt. Om del däremot blir aktuellt att upplösa äktenskapet, blir regeln av större praktisk betydelse. I 17 kap. 5 § har därför tagits in bestämmelser som skall göra del möjligt att tvinga fram de upplysningar som behövs för att bodelning skall kunna förrättas i samband med äktenskapets upplösning.

5§..'

Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom dom på äktenskapsskillnad.

(Jfr 1 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen, som saknar uttrycklig motsvarighet i GB, beskriver hur ett äktenskap upphör. Atl äktenskapet upphör även i fall då båda makarna dör samtidigt har inle ansetts behöva anges särskilt.

När elt äktenskap upplöses, skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.

(Jfr 1 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som motsvarar 11 kap. 7 och 13 §§ samt 12 kap. 1 § GB, anges i vilka fall bodelning skall förrättas. Det är när äktenskapet upplöses. Upplösning av ett äktenskap kan ske genom äktenskapsskillnad eller genom den ena eller båda makarnas död (se 1 kap. 5 §). Lika litet som enligl gällande rätt behövs någon bodelning, om del finns enbart enskild egendom i äktenskapet. Ett undantag gäller dock om någon av makarna begär att få överta bostad eller bohag i samband med upplösningen av äktenskapet (se 11 kap. 7 §).

Även i fall då någon bodelning inle måste förrättas kan det vara praktiskt alt makaraa har tillgång lill elt bodelningsförfarande för alt klara ut vilken egendom i det gemensamma boet som tillhör den ena eller den andra maken. ÄktB innehåller därför inte någol förbud mot att bodelning förrät­tas då makarna har enbart enskild egendom.

Tidpunkten för bodelningen regleras i 9 kap. I §. Av den bestämmelsen framgår vidare att makarna har möjlighet atl, om de är överens, förrätta bodelning även under elt beslående äktenskap utan att en upplösning av äktenskapet är aktuell.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

 9 kap. 1 § första stycket i propositionsförslaget.                                   114


 


Också när äktenskapet upplöses genom den ena makens död skall såle-     Prop. 1986/87: 1 des bodelning ske om det finns giftorättsgods. Visseriigen har den efterie-     2 kap. 1 § ÄktB vande maken rätt att överta hela boet, om det inte finns testamentstagare eller bam till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken. Det övertagandet sker emellertid genom arv såvitt gäller den avlidnes andel vid bodelningen (jfr den nya 3 kap. I § ÄB).

Enligt gällande rätt har bodelning kunnat underiålas när den efterie­vande maken med stöd av basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB har övertagit hela boel efter den avlidne. Delta har hängt samman med att den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln förvärvar hela boet med äganderätt i dessa fall och att den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen då inle har hafl rätt till efterarv (se nuvarande 3 kap. 7 § ÄB). Eftersom basbeloppsregeln inte längre skall vara en bodelningsregel ulan en arvsregel (se avsnitt 2.5.6 i den allmänna motiveringen och de nya bestämmelserna i 3 kap. I § andra stycket ÄB), föreligger inte längre denna anledning atl underlåta bodelning. Vad den efterlevande maken förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall i fortsättningen endast inne­has med fri förfoganderätt av honom eller henne och skall dessutom omfattas av den först avlidna makens arvingars rätt till efterarv.

Andra avdelningen

Äktenskaps ingående och upplösning

Avdelningen innehåller fyra kapitel. I det första (2 kap.) behandlas äklenskapshindren. Därefter följer 3 kap. om prövning av äktenskaps­hinder, 4 kap. om vigsel och 5 kap. om äktenskapsskillnad.

Som redan har nämnts överensstämmer ÄklB i dessa delar i huvudsak med gällande bestämmelser i GB.

2 kap. Äktenskapshinder

Kapitlet motsvarar 2 kap. GB. Procedurregleraa i 2 kap. 5 § GB har dock förts över till 15 kap. ÄklB.

1§'

Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap ulan tillstånd av länssty­relsen i det län där han eller hon har sitt hemvist.

(Jfr 2 kap. I § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. I § GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                115


 


2 §'                                                                              Prop. 1986/87: 1

Den som har förklarats omyndig eller enligt domstolens beslut skall      j i,     2 « ÄktB förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får domstolen på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

(Jfr 2 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § GB.

Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inle ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

(Jfr 2 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § GB.

4§' Den som är gift får inte så länge äktenskapet består ingå nytt äktenskap.

(Jfr 2 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § GB.

Trots det förbud mol tvegifte som föreskrivs i paragrafen kan det tänkas att tvegifte förekommer i elt enskilt fall. En sådan situation regleras f. n. i 13 kap. 13 b § GB. Enligt denna bestämmelse skall, om det föreligger tvegifte och den omgifte dör, rätt till ersättning, pension eller annan ekono­misk förmån som har tillagts den efterlevande maken anses tillkomma maken i det första giftet, om inte annat framgår av omständigheterna i det enskilda fallet.

Den situation som beskrivs i 13 kap. 13 b § GB torde ytterst sällan förekomma. Folkbokföringen har gjort tvegifte till något helt ovanligt som knappast kan uppslå annat än då ett av äktenskapen eller båda har ingåtts i elt annat land. En tvegiflessituation uppkommer dock om den ena maken dödförklaras och den andra maken - utan att ha fått äktenskapsskillnad -gifter om sig samt den dödförklarade sedan visar sig vara vid liv. Eftersom det för en tillämpning av bestämmelsen i GB dessutom krävs att den omgifta maken har dött innan någol av äktenskapen har blivit upplöst, måste dock även detta vara elt mycket ovanligt fall.

Härtill kommer - som de sakkunniga har framhållit (se betänkandet s. 352) - atl den princip som anges i 13 kap. 13 b § GB inle framstår som självklar. Avgörande för om den andra maken i någol av äktenskapen skall ha företräde bör i stället vara syftet med den ekonomiska förmån som det är fråga om och de bestämmelser som närmare reglerar förmånen. Dessa kan fästa vikt vid den avlidnes vilja - se t.ex. Il kap. I § ÄB och 105 § försäkringsavlalslagen (1927:77) - och det beror då på en tolkning av dennes vilja vem som skall anses vara den berättigade. 1 andra fall kan del

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                116


 


avgörande vara alt dödsfallet har vållat förlust av underhåll - se t.ex.     Prop. 1986/87: 1 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och principerna för änkepension i     3 kap. 1 § ÄktB 8 kap. 1-3 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring - och det är då inte uteslutet att båda kan vara berättigade.

Med hänsyn till vad som nu har anförts har någon motsvarighet till 13 kap. 13 b § GB inte tagits in i ÄktB.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

Kapitlet motsvarar 3 kap. GB.

I §'

Äktenskap får inte ingås innan det har prövats om något hinder finns mot äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om de inte är kyrkobokförda här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

(Jfr 3 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 § GB.

Enligt paragrafen krävs det inte atl de som begär hindersprövning är kyrkobokförda i Sverige. Till skillnad från den nuvarande bestämmelsen i GB gäller inte något sådant krav ens i den situationen atl de bör vara kyrkobokförda här i landet. I stället är vislelseförsamlingen alltid behörig alt företa hindersprövningen när de som begär denna prövning rent faktiskt inte är kyrkobokförda i Sverige (jfr 36 § namnlagen 1982:670). En annan sak är alt de torde komma atl kyrkobokföras i samband med hinderspröv­ningen, om de skall vara kyrkobokförda här i landet.

I förhållande till gällande rätt har vidare gjorts den ändringen att hinders­prövningen kan göras i såväl kvinnans som mannens kyrkobokföringsort resp. vistelseort.

Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö­righet att ingå äktenskapet,om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om del fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

(Jfr 3 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               117


 


3 §'                                                                                                 Prop. 1986/87:1

Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på     3 p_ 3 c ÄktB

heder och samvete atl de inte är släkt med varandra i rätt upp- och

nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd lill äktenskapet, skall

deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon. De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen

uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått

äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om detta inte

framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.

(Jfr 3 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § GB.

Finner pastorsämbetet alt det inte finns något hinder mol äktenskapet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om detta.

(Jfr 3 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § GB. Procedurreglerna i andra stycket i den paragrafen har dock förts över till 15 kap. ÄklB.

4 kap. Vigsel

Kapitlet motsvarar 4 kap. GB. Det har dock omdisponerats någol. Vi­dare har bestämmelserna i 4 kap. 10 § GB flyttats till 15 kap. ÄklB.

1 § Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

(Jfr 4 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § och 8 § första stycket GB.

Uttrycket vigsel åsyftar såväl den borgerliga som den kyrkliga formen för ingående av äktenskap.

I de sakkunnigas förslag betonas särskilt all äktenskap skall ingås genom "en överenskommelse i form av vigsel". Som framhållits vid remissbe­handlingen uppfattas emellertjd äktenskapet förmodligen av de flesta män­niskor som något mer än ett civilrältsligt avtal. I paragrafen har därför endast angetts all äktenskap ingås genom vigsel.

2§'

Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inle gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrät­taren inte behörig alt förrätta vigseln, är förrättningen ogiltig som vigsel.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                           118


 


En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som vigsel får godkän-     Prop. 1986/87: nas av regeringen, om del finns synneriiga skäl. Ärendet får tas upp endast    4 ig- 3 §  på ansökan av kvinnan eller mannen eller, när någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

(Jfr 4 kap. 2 och 8 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § andra stycket och 4 kap. 9 § GB.

Nödvändiga föratsättningar för en giltig vigsel är samtidig närvaro, samtycke till äktenskapet och vigselförrättarens förklaring. Ytterligare en föratsättning är att vigselförrättaren är behörig. Brister någon av dessa föratsättningar, är vigseln ogiltig. Det har inte ansetts nödvändigt att dessutom - såsom i 4 kap. 9 § första stycket GB - förklara atl andra formfel, t. ex. åsidosättande av föreskrifter som anges i 4 kap. 6 §, inte gör vigseln ogiltig.

Liksom enligl gällande rätt krävs självfallet atl samtycket har lämnats av fri vilja.

3§ Behörig att vara vigselförrättare är

1.    präst i svenska kyrkan,

2.    präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om rege­ringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat elt intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet,

3.    lagfaren domare i tingsrätt, eller

4.    den som länsstyrelsen har förordnal till vigselförrättare.

(Jfr 4 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 §, delar av 4 kap. 3 § saml 4 kap. 5 § GB.

Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig atl viga. De har rätt lill vigsel i en församling som någon av dem tillhör.

(Jfr 4 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 § första stycket GB.

Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om atl hinders­prövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och atl inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som tjänstgör i den församling där hinders­prövningen har gjorts.

(Jfr 4 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 4 kap. 6 § GB.


119


 


6 §'                                                                              Prop. 1986/87: 1

Vid vigsel gäller i övrigt                                                 4 ap. g § ÄktB

1. föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska
kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2.    ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,

3.    föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

(Jfr 4 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § tredje stycket GB. De tillägg som har gjorts i punkt 1 är föranledda av prop. 1984/85:36. I den föreslås vissa grundlagsändringar träda i kraft den 1 januari 1986. Dessa medför all föreskrifter om vigsel kan komma att meddelas inte bara av kyrkomötet utan också av riksdagen, stiftsmyndigheter, kyrkliga kommuner och kyr­kokommunala förvaltningsmyndigheter.

7§'

Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln. Re­geringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar.

(Jfr 4 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § fjärde stycket GB. Makarnas rätt att genast få bevis om vigseln är dock inte, som f.n., begränsad till kyrklig vigsel utan gäller även vid annan vigsel.

5 kap. Äktenskapsskillnad

Detta kapitel överensstämmer, bortsett från en språklig modernisering, med de fem första paragraferaa i 11 kap. GB.

>§..' Är makarna ense om alt äktenskapet skall upplösas, har de rätt till

äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna

begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med etl eget

barn under 16 år som slår under hans eller hennes vårdnad.

(Jfr 5 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. I § GB.

2§'

Vill endast en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har han eller hon rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid.

(Jfr 5 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)
Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § GB.
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
                                                120


 


3 §'                                                                             Prop. 1986/87: 1

Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskaps- g  3 „ v. jg skillnad eller när den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna begär det. Har någon sådan dom inte begärts inom ett år från betänketidens början, är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äktenskapsskill­nad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

(Jfr 5 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 § GB.

Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

(Jfr 5 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 4 § GB.

5§'

. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad ulan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inle har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt atl få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betän­ketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad även föras av allmän åklagare.

(Jfr 5 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 5 § GB.

Tredje avdelningen

Makars ekonomiska förhållanden

Avdelningen innehåller åtta kapitel. Det första (6 kap.) - som behandlar makars skyldighet att bidra till varandras underhåll - överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelser i GB. De övriga sju kapitlen innehål­ler däremot betydande ändringar i sak jämfört med gällande rätt.

1 7 kap. finns grandläggande regler om egendomsordningen i etl äkten­skap. Dessa handlar om indelningen i giftorältsgods och enskild egendom, om äktenskapsförord och om rådighetsinskränkningar. I kapitlet finns även en definition av begreppen "makars gemensamma bostad" och "ma-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               121


 


kars gemensamma bohag". Denna definition har betydelse för många     Prop. 1986/87: 1 bestämmelser i ÄklB. I 8 kap. finns bestämmelser om gåvor mellan makar.     6 kap. ÄktB De övriga kapiUen i avdelningen behandlar bodelningen. I 9 kap. finns bestämmelser om bodelningens form, tidpunkt för bodelning, bouppteck­ning och andra för bodelning förberedande åtgärder. Bestämmelserna i

10  kap. klargör vilken egendom som skall omfattas av bodelningen, medan

11  kap. innehåller regler om hur andelar och lotter skall bestämmas. I sistnämnda kapitel regleras också rätten atl överta den andra makens bostad och bohag i samband med bodelningen. I 12 kap. finns bestämmel­ser om jämkning av del bodelningsresullat som följer av bestämmelserna i 11 kap. Kapitlet innehåller också bestämmelser om jämkning av vissa familjerättsliga avtal (äktenskapsförord och föravtal om bodelning). I av­delningens sista kapitel (13 kap.) regleras verkningarna av en bodelning, bl. a. vilken verkan en bodelning får gentemot en makes borgenärer. Kapit­let avslutas med en bestämmelse enligt vilken en make har rätt atl ge in bodelningshandlingen till tingsrätten för registrering.

6 kap. Underhåll

Underhållsreglema återfinns i GB framför aUt i 5 kap. och 11 kap. Dessa har förts samman i 6 kap. ÄktB. Vissa paragrafer i 5 kap. GB saknar dock motsvarigheter i ÄktB. Det är 5 kap. 12, 13 och 15 §§. Bestämmelsen i 7 kap. 2 § andra stycket GB, som också rör underhåll, har inte heller fått någon motsvarighet i ÄktB. I övrigt har GB:s underhållsregler förts över lill ÄktB i huvudsakligen oförändrat skick.

15 kap. 12 och 13 §§ och 7 kap. 2 § andra stycket GB finns bestämmelser om s. k. hushållsfullmakl. Enligl dessa bestämmelser får var och en av makarna med förpliktande verkan även för den andra maken ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran som enligt sedvana företas för dessa ändamål. En sådan rättshandling blir dock inte bindande för den andra maken, om den som rättshandlingen ingicks med har insett eller borde ha insett att det som anskaffades inte behövdes.

De sakkunniga har föreslagit atl reglerna om hushållsfullmakt avskaffas. Som skäl för detta anför de sakkunniga dels atl köpvanorna nu är andra än vid tiden för GB: s tillkomst, dels att allmänna fullmaktsregler i stor ut­sträckning leder till samma resultat som en tillämpning av reglerna om hushållsfullmakt.

Förslaget om att slopa hushållsfullmakten tog de sakkunniga upp redan i sitt delbetänkande (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda. I den lagrådsremiss som utarbetades på grandval av betänkandet lade även departementschefen fram detta förslag (se prop. 1978/79:12 s. 137). Lagrå­det framhöll emellertid (prop. s. 413 f) att kredilavtal ingalunda är ovanliga vid köp för den dagliga hushållningen och att en tillämpning av allmänna


122


 


fullmaktsregler torde medföra betydligt större osäkerhet för tredje man än Prop. 1986/87: 1 nuvarande regler om hushållsfullmakt. Lagrådet föreslog därför att regler- 6 kap. 1 § ÄktB na om hushållsfullmakt skulle behållas i avvaktan på den fortsatta över­synen av reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. I prop. 1978/79:12 (s. 428) godtog departementschefen lagrådets uppfattning och tog därför tillbaka sitt förslag. Han framhöll dock att reglerna om hushålls­fullmakl torde ha ringa praktisk betydelse och att deras tillämpningsområ­de inte var alldeles klart.

När de sakkunniga nu har återkommit med förslaget har det skett med åberopande av samma skäl som förra gången.

Vad departementschefen framhöll i prop. 1978/79:12 gäller alltjämt. Kreditavtal torde - om man bortser från kontokortssyslemet - ha relativt Ihen betydelse vid köp för den dagliga hushållningen eller för barnens uppfostran. Kontokortssyslemet har tillkommit huvudsakligen i handelns intresse. Något skäl att genom regler i äktenskapsrälten gynna säljaren vid kontokortsbaserade affärer genom atl öka dennes möjligheter alt driva in sin fordran torde inte föreligga. Snarare kan det sägas vara motiverat av ett socialt skyddsintresse att hindra att säljaren i sådana fall kan kräva betal­ning av kredittagarens make. Det får i stället ankomma på säljaren att i varje enskilt fall ta ställning till om han skall ta risken att bevilja kredit. Därtill kommer att en utgångspunkt för ÄktB är att var och en av makarna råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Av dessa skäl har några regler om hushållsfullmakt inte tagits in i ÄktB.

De regler om underhåll som har förts över till ÄktB har i regel placerats i 6 kap. Några undantag finns dock. Bestämmelserna i 5 kap. 1 §, 2 § första stycket sista meningen och 10 § GB har lagils in i 1 kap. ÄklB, bestämmel-seraa i 5 kap. 11 § GB har placerats i 14 kap. ÄktB och bestämmelserna i 11 kap. 16 § GB har förts över lill 12 kap. ÄktB.

Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses.

Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken.

(Jfr 6 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § GB. Bestämmelsen i första stycket sista meningen i den paragrafen har dock förts över till 1 kap. 4 § ÄklB.

2§"

Om del som den ena maken skall bidra med inte räcker till för hans eller hennes personliga behov eller för de betalningar som han eller hon annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta lill de pengar som behövs.

(Jfr 6 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § GB. ' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


123


 


3 §                                                                              Prop. 1986/87: 1

Det som den ena maken med tillämpning av I och 2 §§ har lämnat lill den      g ip. 3 § ÄktB andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § GB.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl bestämmelsen skall utgå. Sam­ma förslag framfördes av de sakkunniga i delbetänkandel (SOU 1977: 37) Underhåll till barn och frånskilda (s. 136). Som skäl åberopades att del är överflödigt atl fastslå äganderätten till medlen. I prop. 1978/79:12 (s. 182) framhöll departementschefen dock att bestämmelsen bl.a. kunde ha en informativ betydelse. Bestämmelsen finns därför kvar.

När de sakkunniga nu har återkommit med förslaget har det sin bak­grund bl.a. i de förslag som de sakkunniga har lagt fram beträffande makars gemensamma bohag och bostad. Jag har emellertid förordat andra lösningar i dessa frågor. Med hänsyn till detta anser jag atl bestämmelsen i 5 kap. 4 § GB alltjämt behövs. Den bör således föras över till ÄktB.

4§'

Kan den ena maken på grund av sjukdom eller frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande makens inkomst och avkastningen av dennes egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjuka eller bortavarande maken även om medlen inle behövdes för familjens under­håll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inle förelåg.

(Jfr 6 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 14 § GB.

Andra stycket tillkom år 1978. Familjelagssakkunniga hade i delbetän­kandet (SOU 1977:37) Underhåll lill barn och frånskilda föreslagit att bestämmelserna i 5 kap. 14 § GB om behörighet för en make att företräda den andra maken vid sjukdom eller bortavaro skulle behållas, med en viss begränsning av den legala fullmakt som paragrafen innehåller. Departe­mentschefen anslöt sig i prop. 1978/79:12 (s. 185-187) i huvudsak till detta. Vid remissbehandlingen av delbetänkandet efterlyste emellertid några remissinstanser ett klarläggande beträffande betydelsen av god tro hos tredje man. En remissinstans erinrade om att det i förarbetena till bestämmelsen hade uttalats att tredje man inte kunde åberopa godtros-skydd. Enligl denna remissinstans var det inte säkert att en sådan lösning borde upprätthållas även i fråga om kravet på alt rättshandlingen skulle vara behövlig för familjens underhåll, något som var en särskilt svårbe-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                124


 


dömd omständighet för tredje man och som det inte heller var lätt för den Prop. 1986/87: 1 handlande maken att leda i bevis. Departementschefen instämde i detta 6 kap. 5 §ÄktB uttalande (prop. s. 187) och tillade all, om tredje man inte tillerkändes någol godtrosskydd, det kunde bli svårt atl förverkliga den rätt som lagen ger en make som är i behov av medel för familjens försörjning. Departe­mentschefen förordade därför en bestämmelse av innebörd att de uttag som en make gör av en sjuk eller bortavarande makes medel skall vara bindande för denne även om medlen inte behövdes för familjens underhåll, föratsatt alt den hos vilken uttaget har skett varken insåg eller borde ha insett hur del förhöll sig med detta. Denna bestämmelse togs därför in i 5 kap. 14 § andra stycket GB.

Familjelagssakkunniga har nu föreslagit att andra stycket skall utgå, eftersom bestämmelsen enligt de sakkunniga är svårbegriplig och onödig. De sakkunniga anser att redan kravet i första stycket att utbetalningen skall ske i "behövlig omfattning" innebär detsamma som uttrycks i andra stycket.

Flera remissinstanser, däribland bankinspektionen, har riklat invänd­ningar mot de sakkunnigas förslag i denna del. Enligl dessa remissinstan­ser är frågan om betydelsen av god tro hos tredje man beträffande utgiftens behövlighet inte, som de sakkunniga har ansett, löst genom att det i första stycket anges att utbetalning skall ske i behövlig omfattning. Tvärtom måste - om andra stycket tas bort - en efterföljande utredning som visar att ett uttag var obehövligt leda till alt den frånvarande eller sjuka maken inte är bunden av uttaget, även om banken eller annan tredje man var i god tro.

Jag kan ansluta mig till dessa remissinstansers åsikt. Vad departements­chefen har anfört i prop. 1978/79:12 s. 187 gäller enligt min uppfattning alltjämt. Jag förordar därför atl andra stycket i 5 kap. 14 § GB behålls.

5§'

Om den ena maken försummar sin underhållsskyldighet, får domstolen ålägga honom eller henne att betala underhållsbidrag till den andra maken.

(Jfr 6 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § GB.

5§'

Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den ena maken fullgö­ra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den andra naken.

(Jfr 6 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             125


 


7 §'                                                                                                 Prop. 1986/87: 1

Efter äktenskapsskillnad svarar varje make för sin försörjning.  g lap. 7 § ÄktB

Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll under en övergångs­tid, har han eller hon rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständig­heter.

Har den ena maken svårigheter alt försörja sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har han eller hon rätt till underhållsbidrag av den andra maken för längre tid än som anges i andra stycket.

(Jfr 6 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 14 § GB.

Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad skall lämnas fortlöpande. Finns det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med etl engångsbelopp.

(Jfr 6 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 14 a § första stycket GB.

Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyl­dige medger del.

(Jfr 6 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 7 § och 11 kap. 14 a § andra stycket GB.

10 §'

Rätten att kräva ul ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från del att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrå­gan avgjordes. Om ackord kommer lill stånd, far fordringen krävas ut inom tre månader från del alt ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är utan verkan.

(Jfr 6 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 8 § och 11 kap. 14 a § andra stycket GB.
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
                                                               126


 


11 §                                                                           Prop. 1986/87:1

En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det  j] s ÄktB finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras endast på del sättet att obetalda bidrag sätts ned eller las bort. Underhålls­bidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit be­stämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mol en parts bestridande.

Etl avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållan­dena i övrigt. Beslut om alt erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

(Jfr 6 kap. 10 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 9 § och 11 kap. 15 § GB.


7 kap. Makars egendom

I 7 kap. har förts samman de bestämmelser som reglerar indelningen av makars egendom i ohka kategorier (1 och 2 §§) och de bestämmelser som anger i vilken utsträckning en make behöver den andra makens tillstånd för att kunna förfoga över sin egendom (5-8 §§). I kapitiet har också tagits in bestämmelser om äktenskapsförord (3 §). Kapitlet innehåller vidare defini­tioner av begreppen "makars gemensamma bostad" och "makars gemen­samma bohag" (4 §).

I§' Varje makes egendom indelas i giftorättsgods och enskild egendom.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller en bestämmelse om uppdelningen av makars egen­dom i giftorältsgods och enskild egendom. Vad som är atl hänföra till de olika egendomsslagen framgår av 7 kap. 2 §. Motsvarande bestämmelser återfinns i gällande rätt i 6 kap. GB.

Bestämmelsen i förevarande paragraf skall ses som ett komplement till bestämmelserna i 1 kap. De grandläggande reglema om egendomsordning­en i elt äktenskap finns i 1 kap. 3, 4 och 6 §§.

Vilken betydelse indelningen i giftorältsgods och enskild egendom har framgår inte av denna paragraf utan av andra bestämmelser i ÄklB (främst 1 kap. 6 §, 7 kap. 5 §, 10 kap. 1 § och 11 kap.).

Egendomsuppdelningen får sin största betydelse vid bodelning. Huvud­regeln är att endast giftorätlsgodset ingår i bodelningen (10 kap. I §). Makarna kan emellertid komma överens om att även viss enskild egendom skall ingå i bodelningen. Sådan enskild egendom behandlas i så fall som giftorältsgods vid bodelningen (10 kap. 4 §).

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


127


 


2 §'                                                                              Prop. 1986/87:1

Giftorättsgods är all egendom som inte är enskild.              712   2 § ÄktB

Enskild egendom är

1. egendom som genom äktenskapsförord har blivit enskild,

2.    egendom som den ena maken har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3.    egendom som den ena maken har erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,

4.    egendom som den ena maken har ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,

5.    vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1 -4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i andra stycket.

(Jfr 10 kap. 5 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. I § första stycket GB.

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 8 § första stycket GB. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt innebär bestämmelsen inle, ulan uppräkningen i punkterna 1-5 är - tillsammans med tredje stycket -uttömmande. Del är alltså inle möjligt att tillskapa enskild egendom genom t.ex. ett förmånstagarförordnande.

Punkten 5 innebär en avvikelse från familjelagssakkunnigas förslag. De sakkunniga har ansett att vad som trätt i stället för egendom som är enskild inte bör bli enskild egendom, om detta inte har särskilt föreskrivits i det äktenskapsförord eller den gåvohandling eller det testamente varigenom den ursprungliga egendomen har blivit enskild. De sakkunnigas förslag har på denna punkt utsatts för kritik under remissbehandlingen. Remissinstan­serna har bl.a. framhållit att syftet med en rättshandling av detta slag oftast torde vara atl överföra elt visst förmögenhelsvärde till mottagaren. Del är då en naturiig följd att även vad som har trätt i stället för den ursprungliga egendomen skall vara mottagarens enskilda egendom. Det kan inte heller vara rimligt atl den som har fått ett kontantbelopp som enskild egendom genom gåva, arv eller testamente inte skall kunna inves­tera beloppet utan att riskera att egendomen därigenom förvandlas till giftorältsgods. I punkten 5 har därför gällande ordning behållits när det gäller vad som har trätt i stället för enskild egendom.

Tredje stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 8 § andra stycket GB.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


128


 


3 §'                                                                            Prop. 1986/87: 1

Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma att     -j i     3  ÄktB egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att egendo­men skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av båda makarna. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om del ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförordet först från och med den dag då det ges in till domstolen.

(Jfr 10 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Genom bestämmelserna i detta stycke, som motsvarar 8 kap. I § första stycket GB, bereds makar samma möjligheter som de har i dag att genom äktenskapsförord avtala om egendomsordningen i äktenskapet. Genom att göra egendom till enskild kan makar sålunda hålla denna egendom utanför en kommande bodelning. Denna verkan framgår av 10 kap. 1 §, där det anges att del är giftorätlsgodset som skall delas vid bodelningen.

Ett äktenskapsförord krävs också - liksom enligt gällande rätt - för atl helt eller delvis upphäva rättsverkningarna av etl tidigare äktenskapsför­ord.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4.) skall äktenskapsförord inle längre användas för gåvor mellan makar. Dessa kan därför i fortsättningen använda äktenskapsförord endast för de syften som anges i förevarande paragraf.

Begreppet trolovad används inte längre i lagen. Det har bytts ut mot "blivande makar".

Andra stycket

Äktenskapsförord skall liksom hittills upprättas skriftligen och under­tecknas av båda makarna (jfr 8 kap. 10 § GB). Däremot gäller inte något krav på bevillning. Skälen för detta är desamma som när det gäller bodel-ningsavtal (jfr avsnitt 2.2.6). I detta sammanhang kan det vidare finnas anledning atl framhålla alt ett äktenskapsförord kan jämkas, om den ena maken har förmåtts medverka till upprättandet av ett förord som vid bodelningen leder till ett oskäligt resultat för honom eller henne (se 12 kap. 3 §).

Äktenskapsförord har i ÄktB behållit sin karaktär av ett personligt avtal så till vida all även en omyndig make har att medverka vid upprättandet. Annars är utgångspunkten vid avtal av ekonomisk karaktär enligt förmyn-derskapsrättsliga principer att den omyndige företräds av sin förmyndare.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               129

9   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I


 


Enligt tredje meningen i förevarande stycke skall denne i stället lämna sitt   Prop. 1986/87: 1
skriftliga medgivande till förordet (jfr 8 kap. 9 § GB).
                    7 kap. 4 § ÄktB

Tredje stycket

Ett förord kan upprättas före äktenskapet eller när som helst under äktenskapet. Det skall inges till tingsrätten för atl registreras (se 16 kap. 2 §). Sådan registrering sker enligt bestämmelserna i 16 kap.

Tredje stycket innehåller också regler om när förordet får rättsverkan. Dessa motsvarar med en viss redaktionell jämkning nuvarande bestämmel­ser i 8 kap. 12 § GB. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt har sålunda inte avsetts. Det innebär bl.a. att ett förord inte kan åberopas vid en bodelning med anledning av ett dödsfall som inträffar senare än en månad efter vigseln, om inte äktenskapsförordet har getts in för registre­ring senast samma dag som dödsfallet inträffade. Samma förhållande gäller om bodelningen skall förrättas med anledning av talan om äktenskapsskill­nad. I stället för dödsdagen gäller då den dag talan väcktes.

4§'

Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1. fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt, om egendo­
men huvudsakligen är avsedd som makarnas gemensamma hem,

2. byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt, hyresrätt,
bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som
makarnas gemensamma hem.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushålls­maskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hem­met. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslu­tande för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inle egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

(Jfr 7 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf definieras begreppen makars gemensamma bostad och bohag. Definitionerna får betydelse för tillämpningsområdet när del gäller balkens regler om rådighetsinskränkningar (7 kap. 5-8 §§) och rätten vid bodelning atl få bostaden och bohaget på sin lott (11 kap. 7 och 9 §§).

Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i gällande rätt. I lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad finns dock regler som förutsätter atl begreppet makars gemensamma bostad kan bestämmas. Jämfört med den lagen innebär de nya bestämmel­serna i ÄktB en utvidgning av rätten att överta den andra makens bostad vid upplösning av äktenskapet genom att de nya reglerna gäller även fast egendom som är enskild egendom till följd av äktenskapsförord. Härige­nom förstärks den ekonomiskt svagare makens ställning betydligt. Liksom hittills skall övertaganderätlen vid skilsmässa baseras på en prövning av vilken make som bäst behöver bostaden.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              130


 


Någon övertaganderätt beträffande makars gemensamma bohag finns   Prop. 1986/87: 1 inte enligt gällande rätt. Också denna nyhet innebär alltså en förstärkning   7 kap. 4 § ÄktB av den ekonomiskt svagare makens ställning.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att begreppet bohag skall ges en mycket vid innebörd och att även viss egendom som normalt inte betraktas som bohag skall likställas med bohag, t. ex. bilar, båtar och andra fordon. En sådan lösning skulle leda till atl praktiskt taget all egendom som normalt finns i ett äktenskap, utom pengar och värdepapper, kom alt hänföras till bohagsbegreppel. Atl de sakkunniga har föreslagit ett så brett tillämpningsområde för detta begrepp får emellertid ses i samband med de sakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt till bostad och bohag. I och med alt detta förslag inte genomförs (se avsnitt 2.3) finns det inte heller anledning att ge bohagsbegreppet elt så vilt tillämpningsområde.

I stället bör det sociala skyddsintresse som övertagandereglerna avser att tillgodose tas som utgångspunkt för bedömningen av vilket tillämp­ningsområde som bohagsbegreppel bör ha. Den make som bäst behöver bostad och bohag - t. ex. därför att maken har fåll vårdnaden om barnen och inte har möjlighet alt få en annan bostad som är lämpligt belägen med hänsyn till skolgång och barnomsorg m. m. - skall genom övertagandereg­lerna skyddas från att förlora hemmet efter en upplösning av äktenskapet. Däremot syftar inte dessa regler till atl åstadkomma någon ekonomisk utjämning mellan makarna vid bodelningen. Med hänsyn härtill bör bo­hagsbegreppet inte ges ett vidare tillämpningsområde än alt däri får ingå sådant bohag som normalt förekommer i ett hem. Inte heller finns det någon anledning att till bohagsbegreppet hänföra sådant som används huvudsakligen för fritidsändamål. Detta leder lill att bohagsbegreppet bör reserveras för det som normalt finns i en permanentbostad. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

1 och med att begreppet bohag sålunda ges ett mera begränsat tillämp­ningsområde kan det finnas anledning alt överväga om också tillämpnings­området för begreppet bostad skall begränsas på någol sätt. Det mest naturiiga är att ge begreppen lika tillämpningsområden. Det skulle leda lill alt endast permanentbostäder - och alltså inte fritidsbostäder - omfattas av övertagandereglerna beträffande bostäder. I detta avseende skulle de nya reglerna innebära en viss begränsning även jämfört med gällande rätt. Lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad omfattar nämligen även fritidsbostäder (dock ej fastigheter som är enskild egendom). Som familjelagssakkunniga har antytt (betänkandet s. 144) torde emellertid den praktiska betydelsen härav vara begränsad. När nu övertaganderätlen utvidgas lill att omfatta inle bara fast egendom som är enskild till följd av äktenskapsförord utan också bohag kan det vara lämpligt att samtidigt begränsa bostads- och bohagsbegreppen lill att avse endast sådana bostäder och sådant bohag som är motiverat av det sociala skyddsintresset. Till följd härav har bestämmelserna i förevarande para-


131


 


graf utformats så att endast permanentbosläder och det bohag som normalt   Prop. 1986/87: 1
finns i sådana bostäder omfattas av övertaganderätten.
      7 kap. 4 § ÄktB

Första stycket

Med "bostad" avses endast utrymmen i en byggnad. Den rätt med vilken makarna förfogar över utrymmet kan vara av olika slag, från ägan­derätt avseende såväl byggnad som mark till nyttjanderätt avseende enbart det utrymme i byggnaden som de disponerar. 1 någon form berörs alltså vad som juridiskt brukar betecknas som fast egendom, oavsett om denna tillhör makarna, en av dem eller en tredje man. När det i första stycket talas om byggnad, anknyts till elt inom fastighetsrätten vedertaget be­grepp. På detta sätt utesluts husvagnar, tält, husbåtar och andra liknande — fasta eller provisoriska — bostäder som inte kan betecknas som byggna­der.

Om en make eller båda makarna innehar både byggnaden och marken som byggnaden står på med äganderätt, utgör byggnaden tillbehör till den faslighet som normalt har bildals av marken. Sådana fall täcks av begrep­pet fast egendom i punkt 1. Vidare avses den situationen att någon fastig­hetsbildning inte har kommit till stånd, exempelvis om en bostadsbyggnad med tillhörande tomtmark har förvärvats för avstyckning från en faslighet som på det sättet kommer att delas upp. Förvärvaren har i del fallet fast egendom i sin ägo, låt vara att den ännu inte är en fastighet i juridisk mening (se 1 kap. I § jordabalken).

Med fast egendom jämställs vanligtvis tomträtt. Del sker även i denna paragraf. Byggnaden utgör tillbehör till en inskriven tomträtt (se 13 kap. 9 § andra stycket jordabalken).

Även andra fall då en make eller båda makarna har äganderätt till endast byggnaden eller den del av denna där bostaden finns omfattas av bostads­begreppet enligl första stycket.

Hyresrätt och bostadsrätt nämns särskilt i punkt 2. Däratöver anges emellertid även annan rätt till byggnad eller del av byggnad. Till följd härav räknas till bostadsbegreppet enligt första stycket exempelvis även rätt till en lägenhet som formellt inte är en hyresrätt därför atl upplåtelsen har skett utan vederlag.

För alla former av rättigheter uppställs i första stycket det gemensamma kravet att egendomen, byggnaden eller delen av byggnaden skall vara huvudsakligen avsedd som makarnas gemensamma hem. Det är i sak samma krav som gäller redan i dag enligl lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Huruvida en bostad rent faktiskt används som makarnas gemensamma hem är i regel lätt alt avgöra. Om bostaden tjänar flera ändamål, får man enligt hittillsvarande grander bedöma vilket syfte som är del huvudsakliga. Frågan kan bh aktuell exempelvis när makarna disponerar en lägenhet i ett av den ena maken ägt hyreshus, när ett mindre jordbrak eller en rörelse bedrivs på den fastighet


132


 


där makarna bor eller när både kontor och bostad är inrymt i en förhyrd   Prop. 1986/87: 1
lägenhet.
                                                                    7 kap. 4 § ÄktB

Ullrycket "är avsedd som makarnas gemensamma hem" innebär att till makars gemensamma bostad också räknas en bostad som just har anskaf­fats men som ännu inte har tagits i bruk eller en bostad som sedan en tid har upphört att vara makarnas gemensamma bostad, t. ex. på grund av att makarna eller en av dem har tagit initiativ lill skilsmässa. 1 dessa fall får bedömningen ske utifrån vad makarna kan ha hafl för syfte med bostaden. Om det står klart att de har avsett att begagna den som gemensam bostad, bör bostaden vid tillämpningen av ÄktB hänföras till denna kategori.

Andra stycket

Till "bohag" hänförs möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för familjens bruk. Till annat inre lösöre räknas bland annat linne, textilier, konst och prydnadsföremål, radio- och TV-apparater och annan sådan elektrisk utrustning, köksutrastning samt böcker. Någon fullständig uppräkning kan inte göras. Det som normalt kan förekomma i ett hem ingår alltså. Det finns inget krav på alt egendomen skall vara nödvändig för hemmets skötsel, såsom fallet är enligt bestämmelserna i 5 kap. 1 § 2 utsökningsbalken när det utmätningsfria bohaget anges. I förevarande paragraf är definitionen av bohag vidare och omfattar allt inre lösöre som finns i hemmet.

En viktig begränsning finns dock. Bohag som används utestutande för den ena makens brak ingår inte i det gemensamma bohaget. Det rör sig här inte om kläder och hknande personliga tillhörigheter, som redan på grand av sin beskaffenhet bör anses vara uteslutande den ena makens egendom och av denna anledning inle ingår i det gemensamma bohaget. Bestämmel­sen syftar i stället på sådant som i och för sig kan användas av andra i familjen men som rent faktiskt är förbehållet maken själv. Det kan vara fråga om viss utrastning för etl särskilt ändamål. Ofta är emellertid sådan utrustning alt hänföra till egendom som har anskaffats för fritidsändamål och redan på den granden utesluten från paragrafens bohagsbegrepp (jfr tredje stycket).

Paragrafen nämner inle särskilt sådant som utgör en makes arbetsred­skap (jfr 6 kap. 5 § GB). I vissa fall bör sådan egendom kunna gå in under bohagsbegreppel, t. ex. när det gäller symaskiner och skrivmaskiner. Om en make driver någon mera speciell näringsverksamhet med särskild ut­rastning som den andra maken tillhandahåller, är det inte något som bör regleras familjerätlsligt. Det får i stället bero av vad makarna själva har kommit överens om. I sista hand får frågan lösas enligt allmänna regler.

Ett särskilt problem när del gäller bohaget är alt vissa föremål som ingår i detta kan ha anskaffats mera som en investering än som bohag. Det kan vara fallet l.ex. med tavlor, prydnadsföremål, möbler och mattor. Vid remissbehandlingen av familjelagssakkunnigas förslag har denna fråga


133


 


uppmärksammats. En del remissinstanser har därvid framhållit all gräns- Prop. 1986/87: 1 dragningen mellan investeringsegendom och annat bohag är svår att göra. 7 kap. 4 § ÄktB Om familjelagssakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt hade genomförts, skulle det enligt de sakkunniga ha varit nödvändigt att skilja ul investeringsobjekten. I och med atl detta förslag inte genomförs blir situa­tionen en annan. Eftersom övertagandereglema innebär att den som över­tar sådan investeringsegendom skall göra det i avräkning på sin lott vid bodelningen eller erlägga betalning för egendomen, synes det inte föreligga samma behov att undanta investeringsegendom från bohagsbegreppel. Om något sådant undantag inte las in, uppnås den fördelen att någon gräns­dragning mellan investeringsegendom och annat bohag inte behöver göras. Allt bohag skall i stället ingå i det bohagsbegrepp som blir avgörande för övertaganderätt och rådighetsinskränkningar. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet härmed.

Tredje stycket

Bostad och bohag som används huvudsakligen för fritidsändamål omfat­tas inte av begreppen "makars gemensamma bostad" och "makars ge­mensamma bohag". Till följd härav blir övertaganderätten och rådighels­inskränkningarna begränsade till att avse endast permanentbostäder och det bohag som normall finns i sådana bostäder. Undantagsvis kan det dock tänkas att makarna har haft mer än en bostad som kan anses ha karaktären av permanentbostad. Del kan t. ex. vara fallet, om de efter pensioneringen eller på grand av yrkesverksamhet bor halva året på en ort och den andra halvan på en annan ort. Normalt bör emellertid endast en bostad kunna vara permanentbostad.

Kännetecknet på att en bostad är makarnas gemensamma permanenl­boslad är främst att de båda är kyrkobokförda på bostadens adress. Om så inte är fallet, bör den make som påstår att bostaden skall anses vara makarnas gemensamma permanentbostad ha bevisbördan för det.

När det gäller alt avgöra vilket bohag som skall anses höra till perma­nentbostaden bör man först försöka klargöra om egendomen har använts i permanenlbosladen eller har varil avsedd att användas i denna. Om så är fallet bör den i princip hänföras till det för makarna gemensamma bohaget. Undantag gäller dock för sådan egendom som används uteslutande av den ena maken (se andra stycket), som är avsedd för fritidsändamål eller som är av sådan karaktär att den normall inte förekommer i ett hem. Hobby­redskap, idrottsulruslning och samlingar av föremål är exempel på egen­dom som inte ingår i makarnas gemensamma bohag. Tavlor och mattor -även värdefulla sådana - som pryder permanenlbosladen bör däremot ingå i detta gemensamma bohag.

Det bör slutligen observeras alt begreppen "makarnas gemensamma bostad" och "makarnas gemensamma bohag" inte innebär alt egendomen måste innehas med samäganderält. Uttrycken avser bara att klargöra att


134


 


viss egendom rent faktiskt är avsedd att användas av båda makarna ge-   Prop. 1986/87: 1
mensamt.
                                                                    7 kap. 5 § ÄktB

5S' En make får inte utan den andra makens samtycke

1.   avhända sig, inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt och som utgör makarnas gemensamma bostad,

2.   avhända sig, pantsätta eller hyra ut annan egendom som utgör makar­nas gemensamma bostad,

3.   avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt och som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendo­men är giftorältsgods. Detta gäller dock inte om mål om äktenskapsskill­nad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det alt ansökan om äktenskapsskillnad gjordes.

Samtycke till avhändelse eller inteckning av fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

Denna paragraf gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens enskilda egendom enligl 2 § andra stycket 2-4.

(Jfr 7 kap. 2 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller de s.k. rådighelsinskränkningarna. Den anger i vilka fall en make behöver den andra makens samtycke för att förfoga över fast egendom eller tomträtt eller annan egendom som utgör bostad eller bohag. Paragrafen anger också för elt visst fall i vilken form samtycket skall lämnas.

Första och andra styckena

1 gällande rätt finns rådighetsinskränkningarna upptagna dels i GB, dels i lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Såvitt avser bostaden följer därav sammanfattningsvis att sam­tycke krävs när en make vill avhända sig eller låta inteckna fast egendom eller tomträtt, om egendomen är giftorättsgods (6 kap. 4 § första stycket GB). Detsamma gäller om en make vill hyra ul sådan egendom helt eller delvis (5 § första stycket i 1959 års lag). Består bostaden av byggnad på ofri grand eller innehas den med hyresrätt eller bostadsrätt eller med sådan andelsrätt som är jämställd med bostadsrätt, krävs samtycke till överlå­telse, pantsättning och uthyrning (5 och 6 §§ i 1959 års lag). Såvitt avser bohaget krävs samtycke för avhändelse eller panlsättning, om egendomen är giftorältsgods (6 kap. 5 § första stycket GB).

För att övertagandereglerna beträffande bostad och bohag inte skall kunna kringgås av en make till förfång för den andra maken, behövs även i fortsättningen regler som inskränker en makes möjlighet att utan den andra makens samtycke avhända sig förfoganderätten över bostad och bohag. Reglerna har tagits in i förevarande paragraf och har anpassats till de nya tillämpningsområdena för bostads- och bohagsbegreppen i föregående pa-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               135


 


ragraf. Även beträffande fast egendom som inte utgör makarnas gemen- Prop. 1986/87: 1 samma bostad krävs liksom enligt gällande rätt samtycke, om egendomen 7 kap. 5 § ÄktB är giflorättsgods. I sådana fall skall dock samtyckeskravet självfallet inle omfatta egendom som har förvärvats medan mål om äktenskapsskillnad pågår, eftersom bodelningen skall göras med utgångspunkt i de egendoms­förhållanden som gällde vid liden för talans väckande (jfr 10 kap. 1 § andra stycket).

Kravet på samtycke gäller inte bara under äktenskapet utan även efter äktenskapsskillnad till dess bodelning har skett och det därigenom har blivit bestämt vilken egendom som varje make skall ha.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl det nuvarande kravet på sam­tycke för panlsättning skall slopas. Enligt de sakkunniga är det skydd som detta krav i dagens läge ger lill sin innebörd både inkonsekvenl och tveksamt (betänkandet s. 320). Beträffande den fasta egendomen krävs således samtycke för inteckning, en åtgärd som enligl den före 1970 års jordabalk gällande fastighetsrätten var liktydig med panlsättning. Numera innebär den blott att ett visst penningbelopp på fastighetsägarens begäran skrivs in i fasligheten, varefter pantsättningen sker när fastighetsägaren överlämnar det till bevis om inskrivningen utfärdade pantbrevet som pant för en fordran (se 6 kap. 1-2 §§ och 22 kap. jordabalken). Konsekvensen borde medföra att del var den senare åtgärden som skulle kräva en makes samtycke. F. n. — och motsvarande gällde också enligt äldre rätt - kan en fastighetsägare, som har övertagit obelånade pantbrev vid förvärvet eller som senare har fått tillbaka pantbrev därför att skulden har betalats, på nytt pantsätta pantbreven utan samtycke från den andra maken.

Om kravet på samtycke knyts till själva pantsättningen i stället för att knytas till inteckningen, skapas emellertid praktiska problem för kreditli-vel. F. n. kontrollerar inskrivningsmyndigheten lätt att kravet är uppfyllt innan pantbrev utfärdas. Efter en omläggning skulle varje enskild kreditgi­vare ha att bevaka atl kravet på makesamtycke är uppfyllt, med den risk för rättsförlust som kan följa om detta försummades.

Med hänsyn lill vad jag nu har anfört och eftersom de flesta människor torde uppfatta som lika viktigt att en make rådgör med den andra maken vid inteckning av egendom som vid avhändelse, förordar jag att kravet på samtycke av andra maken till inteckning behålls.

När det gäller bohaget krävs del f.n. för en giltig pantsättning atl egendomen överlämnas lill kreditgivaren. Genom panlsättning av bohag sker alltså en förändring av makarnas hemförhållanden. Det talar för att samtycke till panlsättning av bohag bör behållas även i fortsättningen.

Tredje stycket

Samtycke till att en make avhänder sig fast egendom eller tomträtt skall lämnas skriftligen. Del är naturiigt all behålla kravet på skriftligt samtycke i dessa fall med hänsyn till det skriftliga förfarandet hos inskrivningsmyn-


136


 


digheten när lagfart eller inskrivning av förvärv skall meddelas. Något krav   Prop. 1986/87: 1

på att samtycket skall bevittnas (jfr 6 kap. 4 § första stycket GB) uppställs   7 kap. 6 § ÄktB

dock inte längre. Numera fordras det nämligen inte för själva avhändelsens

giltighet atl den överlåtande makens namnunderskrift på handlingen är

bevittnad, och det finns då inte anledning att kräva det för den andra

makens samtycke. Inte heller finns det skäl att ha en ordning motsvarande

den som gäller enligt vittnesreglerna i jordabalken. Frånvaron av vittnen

till samtycket bör inte fördröja lagfarten eller inskrivningen genom att en

tid utsätts för den andra maken att väcka talan om att avhändelsen är

ogiltig (jfr 20 kap. 7 § I och 8 § jordabalken). Även för inteckning behålls

kravet på att samtycket skall lämnas skriftligen.

Fjärde stycket

Nuvarande rådighetsinskränkningar avser endast egendom som är gif­torättsgods. Med hänsyn till att möjligheterna att jämka villkor i äkten­skapsförord har vidgats och till att rätlen att överta bostad och bohag skall omfatta även sådan egendom som är enskild lill följd av innehållet i ett sådant förord bör även enskild egendom av detta slag vara föremål för rådighetsinskränkning, om den utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag (jfr 11 kap. 7 § ÄktB). Däremot bör rådighelsinskränkningarna inte omfatta egendom som är enskild till följd av villkor om det vid gåva eller i testamente, eftersom sådana villkor inte kan jämkas och sådan egendom inte omfattas av övertaganderätten. Om sådan egendom har bytts ut mot annan, bör den dock vara underkastad rådighetsinskränkningarna, om inle annat framgår av villkoren vid gåvan eller i testamentet. Enligt 11 kap. 7 § första stycket ÄklB föreligger nämligen övertaganderält beträffande er­sättningsegendomen, om inte annat har föreskrivits i gåvovillkoren eller testamentet.

6§'

Samtycke enligt 5 § behövs inte efter det att bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har skett.

Samtycke enligt 5 § behövs inte heller, om den andra maken inte kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid.

(Jfr 7 kap. 2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad kan förrättas redan innan äktenskapet har upplösts (jfr 9 kap. 1 § första stycket). Efter en sådan bodelning behövs inte något samtycke trots att äktenskapet alltjämt består. Om målet om äktenskapsskillnad av annan anledning än makes död inte leder till att äktenskapet upplöses, föreligger däremot självfallet efter det att frågan om äktenskapsskillnad har förfallit krav på samtycke av

' 7 kap. 7 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                             137


 


make i samma utsträckning som om målet om äktenskapsskillnad aldrig   Prop. 1986/87: 1
hade funnits (jfr 7 kap. 5 § andra stycket sista meningen).
   7 kap. 7 § ÄktB

Andra stycket

Enligt gällande rätt skall, om en make är omyndig eller bortavarande, samtycke för dennes räkning lämnas av förmyndare eller god man till den andra makens förfogande över fast egendom. Särskilt samtycke fordras dock inte, om den make som vill företa åtgärden samtidigt är förmyndare eller god man för den omyndiga eller bortavarande maken (6 kap. 4 § första stycket GB).

Om åtgärden däremot rör bohaget, skall samtycket lämnas av den andra maken personligen även vid omyndighet. Är den andra maken sinnessjuk eller sinnesslö, behövs dock inget samtycke. Delsamma gäller om den andra makens samtycke inle kan inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt (6 kap. 5 § första stycket GB).

Lagen om makars gemensamma bostad upptar inte några särskilda be­stämmelser rörande samtycke av en omyndig make. I förarbetena lill den lagen hänvisas lill föräldrabalkens bestämmelser om förmyndare och god man.

Den hittillsvarande ordningen har sin bakgrund i ekonomiska hänsynsta­ganden, vilka hänger samman med den betydelse man i börian av seklet tillmätte den fasta egendomen. Synsättet på dessa frågor har dock med tiden förändrats. Rätten att vara med och bestämma om den andra makens egendom är numera av mera personlig natur. Liksom i familjelagssakkun­nigas förslag har därför kravet på samtycke av förmyndare eller god man i dessa fall slopats när det gäller bostad och fast egendom som inte är bostad. Rättsläget i detta avseende för sådan egendom blir därmed det­samma som för bohaget. Del innebär också att del är den omyndiga maken själv som har att lämna samtycket.

Medbestämmanderätten är alltså en sådan personlig rätt som inte skall utövas genom ställföreträdare. I det begränsade antal fall, där den andra makens bristande rättsliga handlingsförmåga måste formellt styrkas för alt paragrafens andra stycke skall kunna tillämpas, bör läkarintyg härom kunna företes. Möjligheten alt begära rättens tillstånd enligt 7 kap. 7 § finns också i dessa fall.

7§'

Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den make som vill företa den.

(Jfr 7 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Liksom enligt 6 kap. 6 § GB kan domstol tillåta en åtgärd som kräver den andra makens samtycke, om denna make har vägrat att lämna sitt samtycke. Samtidigt har en möjlighet öppnats atl inhämta domstolens

' 7 kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

138


 


tillstånd även när erforderiigt samtycke saknas av annan anledning. Frågan   Prop. 1986/87: I om domstolen skall lämna tillstånd får bedömas enligt hittillsvarande grun-    7 kap. 8 § ÄktB der. Om något godtagbart skäl mot åtgärden inte kommer fram, bör således tillstånd lämnas. Bestämmelser om behörig domstol finns i 18 kap. 2 § andra stycket.

8§'

Om en make utan erforderligt samtycke har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken hyrt ut egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att den nya innehavaren är skyldig att lämna tillbaka egendomen. Detsamma gäller om en make utan erforderligt samtycke har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlå­telse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendo­men. När det gäller bohag räknas dock tiden från överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

(Jfr 7 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelser för del fall att förfogande över fastighet, tomträtt eller bohag har ägt ram ulan erforderligt samtycke finns i gällande rätt i 6 kap. 4 och 5 §§ GB. Gemensamt för dessa bestämmelser är att den klandertalan som den andra maken får föra går ut på att förfogandel förklaras ogiltigt. Någon skyldighet för motparten i avtalet all avträda eller återlämna egen­domen anses dock inte kunna åläggas motparten på talan av den andra maken. Vidare gäller enhgt bestämmelserna att talan skall väckas inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet, dock senast inom ett år från lagfart respektive från överlämnandet av bohaget. En betydelsefull skillnad är att överiålelse eller panlsättning av bohaget blir ogiltig endast om motparten inte var i god tro. Något krav på att egendomen skall ha överlämnats till denne uppställs dock inte.

I lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad föreskrivs för motsvarande fall beträffande hyresrätter och bo­stadsrätter eller vid uthyrning av bostaden att åtgärden skall återgå, om den andra maken väcker talan om det inom tre månader från det att han eller hon fick kännedom om den (5 och 6 §§). Den andra maken kan också föra talan om avhysning. Domstolen kan i ett sådant fall medge skäligt uppskov med avflyltningen.

I ÄklB har de nuvarande rättsverkningarna av ett förfogande utan sam­tycke i stort setl behållits. Hit har också förts över bestämmelsen atl tredje

' 7 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                   139


 


man som är i god tro skall vara skyddad i sitt förvärv av lösöre som ingår i   Prop. 1986/87: 1 makarnas gemensamma bohag. Den ändringen har dock vidtagits att som    7 kap. 8 § ÄktB en förutsättning för godtrosskydd skall gälla att tredje man har fått egendo­men i sin besittning och atl han då var i god tro. Denna ändring är en anpassning till gängse principer för godtrosförvärv av lös egendom.

Andra stycket

Den frist som gäller enligt andra stycket för preskription av klanderrät­ten räknas beträffande makarnas gemensamma bostad, fastigheter och tomträtter från den tidpunkt då den andra maken fick kännedom om att egendomen har avhänts eller hyrts ut, ej från den eventuellt senare dag då maken fick kännedom om atl tredje man har tillträtt egendomen. I fråga om bohaget räknas fristen däremot från det att maken fick kännedom om att egendomen har överlämnats till förvärvaren. Någon anledning har inle ansetts föreligga att - som nu är fallet i GB - vid sidan därav ställa upp en alternativ frist som skulle löpa även om den andra maken inte får känne­dom om åtgärden. En sådan frist skulle kunna användas i illojalt syfte. Om tredje man önskar veta hur överlåtarens make ställer sig till rättshandling­en, kan han själv fråga denne om del.

F. n. har vid överiålelse av fast egendom lagfarten ingen annan betydelse för den andra makens rätt att föra klandertalan än att den tjänar som utgångspunkt för den alternativa preskriptionsfristen. Familjelagssakkun­niga har emellertid föreslagit att lagfart skall avskära vidare rätt lill klander. Förslagel har inte mött några invändningar vid remissbehandling­en.

Lagfarten har numera tillerkänts en i förhållande till äldre ordning vä­sentligt större betydelse. Bl.a. har införts en möjlighet till godtrosförvärv grundat på överlåtarens lagfart (18 kap. jordabalken). En godlroende för-värvare är skyddad mot invändning om att överlåtarens eller någon tidi­gare innehavares åtkomst är ogiltig (18 kap. 1 § jordabalken). Vissa ogil-tighetsgrander får emellertid göras gällande också mot en förvärvare i god tro, bl.a. att förvärvet har skett utan i lag föreskrivet samtycke av någon vars rätt berörs (18 kap. 3 § tredje stycket jordabalken). Stadgandet syftar bl. a. på gällande bestämmelser i GB om makesamlycke (jfr prop. 1970:20 Bl, s. 468 f). En godlroende förvärvare, vars förvärv i etl sådant fall inte skall gälla, har i stället rätt lill ersättning av staten för sin förlust (18 kap. 4 § jordabalken).

Som de sakkunniga har funnit bör man nu kunna ta steget atl låta en meddelad lagfart eller inskrivning av tomträtt avskära vidare rätt till klan­dertalan. All inskrivningsmyndigheten skall pröva om egendomen är ma­karnas gemensamma bostad och om en överlåtelse därför kräver samtycke av den andra maken utgör visserligen inte någon absolut garanti för att lagfart ej beviljas då erforderligt samtycke saknas. Bevisbördan inför in­skrivningsmyndigheten för atl samtycke inte behövs skall dock åvila sö-


140


 


kanden. Det torde i praktiken leda till att makesamtycke kommer att    Prop. 1986/87: 1
företes i tveksamma fall.
                                                7 kap. 8 § ÄktB

En följd av denna nya ordning är att en lagfaren förvärvare av fast egendom eller tomträtt inle längre riskerar att mötas av en invändning om bristande makesamtycke, inte ens om brislen hänför sig till förvärvarens eget fång. Den skillnad som gällande rätt gör mellan godtrosförvärv av bohag och godtrosförvärv av fast egendom, i och med att bristande make­samtycke inte kan göras gällande i det förra men väl i det senare fallet, försvinner. Ändringen innebär inte alt överlåtaren eller dennes make blir berättigad till ersättning enligt 18 kap. 4 § jordabalken. Klanderrätten upp­hör nämligen i detta fall på grund av en särskild föreskrift i ÄktB, och frågan huravida förvärvaren har varit i god tro blir därför över huvud taget inte föremål för prövning enligt jordabalkens bestämmelser om godtrosför­värv på grand av inskrivning.

Möjligheten för den andra maken att komma till rätta med en överlåtelse som har skett utan hans eller hennes samtycke är emellertid inte slutgiltigt avskuren genom att lagfart eller inskrivning har beviljats för förvärvaren. Mol själva inskrivningsbeslutet kan talan föras inte bara av avtalsparterna utan också av annan som anser sig lida förfång av beslutet. En make som anser att lagfart eller inskrivning har beviljats felaktigt kan alltså överklaga beslutet och därvid åberopa att hans eller hennes samtycke till överlåtelsen borde ha lämnats eller att ett lämnat samtycke är ogiltigt. Besvärstiden är fyra veckor från inskrivningsdagen (19 kap. 14 § jordabalken). Tills vidare - i avvaktan på inskrivningsväsendets rationalisering - gäller dessutom atl besvärsliden är minst två veckor från den dag då expeditionen i ärendet hölls sökanden till banda (58 a § lagen 1970:995 om införande av nya jordabalken).

Utöver vad som nu har berörts bör den förfördelade maken kunna använda sig av de extraordinära rättsmedlen i rättegångsbalken för att vinna rättelse, om förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Om överlåtelsen har skett genom gåva inom ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes, kan den i vissa fall angripas med stöd av bestämmelserna i 13 kap. 3 §.

Tredje stycket

Bestämmelsen innebär ingen saklig ändring jämfört med motsvarande bestämmelser i gällande rätt (5 och 6 §§ lagen 1959:157 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad).


141


 


8 kap. Gåvor mellan makar                                                            Prop. 1986/87: 1

8 kap. 1 i) ÄktB

Enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer blir en gåva av lös egen­dom i allmänhet gällande mol givarens borgenärer först när gåvan har överförts i mottagarens besittning (s.k. tradition). Gåva av registrerings-pliktigt fartyg blir gällande mol givarens borgenärer genom att gåvan registreras i ett offentligt register. Detsamma gäller vid gåva av gruvrätt. Vid vissa typer av fordringar krävs för skydd mot givarens borgenärer att gäldenären i fordringsförhållandet har underrättats om överiålelsen (s.k. denuntiation). När del gäller fast egendom anses det atl redan gåvoavtalet medför sakrätlsligt skydd, dvs. all gåvan bhr gällande mol givarens borge­närer och andra tredje män.

Vilka krav som gäller för att en gåva skall vara skyddad mol givarens borgenärer är således beroende på vilken typ av egendom som omfattas av gåvan.

En gåva anses i stor omfattning inte heller bindande i förhållandet mellan givaren och gåvotagaren förrän de åtgärder som behövs för all gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer har vidtagits. När det gäller gåvor mellan makar gäller dock särskilda krav.

Enligl gällande rätt krävs det äktenskapsförord för gåva mellan makar. Innan förordet har skrivits och getts in till tingsrätten för registrering är gåvan inte bindande vare sig mellan makarna inbördes eller i förhällande till borgenärer eller andra tredje män. Enligt gällande rätt är dessutom en utfästelse av ena maken att ge den andra maken egendom ulan vederlag inle bindande (8 kap. 2 och 4 §§ GB).

I vissa fall behövs dock inget äktenskapsförord. Det gäller sedvanliga skänker vilkas värde inte står i missförhållande till givarens villkor (8 kap. 2 § första stycket GB). Äktenskapsförord behövs inte heller vid s. k. besparingsöverföringar (8 kap. 3 § GB).

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4) har föreslagils att äkten­skapsförord inte längre skall användas vid gåva mellan makar, att sakrätls­ligt skydd för en gåva skall uppslå genom alt gåvan registreras hos tingsrät­ten (för gåva av gruvrätt och registreringspliktigt fartyg skall dock krävas även annan åtgärd) och att gåvan skall bli bindande mellan makarna enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler eller genom att den registreras. Det har också föreslagils atl nuvarande bestämmelser i 8 kap. GB om gåvor mellan trolovade upphävs (avsnitt 2.4.4) och att de särskilda reglerna i 8 kap. 3 § GB om besparingsöverföring slopas (avsnitt 2.4.5). De nya bestämmelser om gåvor mellan makar som finns i 8 kap. ÄktB har utfor­mats i enlighet med detta.

!§'

En gåva mellan makar blir gällande mellan dem på samma sätt som gäller för gåvor i allmänhet. Gåvan kan även bli gällande mellan makarna genom att registreras enligt 16 kap.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              142


 


En gåva mellan makar blir gällande mot tredje man när gåvan har   Prop. 1986/87: 1 registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte    g kap. 1 § ÄktB står i missförhållande lill givarens ekonomiska villkor, är den dock gällan­de mot tredje man utan registrering om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mol givarens borgenärer eller annan tredje man först efter inskrivning eller annan särskild registrering, krävs även dessa åtgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot tredje man.

(Jfr 8 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar närmast 8 kap. 2 och 4 §§ GB.

Första stycket

Första stycket reglerar när gåvan blir bindande i förhållandet mellan makarna. Reglema får indirekt också betydelse för t. ex. en makes arving­ar eller andra vars rätt är direkt beroende av förhållandet mellan makarna.

1 första stycket slås fast att gåvan blir bindande mellan makarna antingen när den enhgt allmänna förmögenhetsrältshga principer skulle bli bindande mellan en givare och en gåvotagare eller när gåvan registreras hos tingsrät­ten enligt 16 kap. (se 16 kap. 2 §). Om det gäller gåva av fast egendom uppslår således en bindande verkan redan genom överlåtelseavtalet. Gäl­ler det lös egendom i allmänhet uppstår samma verkan genom tradition.

För makar med gemensam bostad kan det emellertid ofta vara svårt att åstadkomma eller i vart fall bevisa tradition. För dem torde därför det andra alternativet att åstadkomma bindande verkan, alltså genom registre­ring av gåvan, vara mera praktiskt. Liksom enligl gällande rätt får registre­ringen verkan från den dag då ansökan om registrering gjordes (16 kap. 4 § ÄktB).

I ÄktB har inte tagits upp någon motsvarighet till det förbud som gäller f. n. mol att tillägga en utfästelse om gåva mellan makar bindande verkan Ofr 8 kap. 2 § andra stycket GB). Del innebär att allmänna regler blir att tillämpa även på en sådan utfästelse. En rättshandling som uppfyller kra­ven enligt 1 § lagen (1936:83) ang. vissa utfästelser om gåva bhr såsom utfästelse bindande i förhållande till gåvotagaren. Den ena maken kan alltså göra en bindande utfästelse i ett skuldebrev eller annan urkund som överlämnas till gåvotagaren. Utfästelsen kan också bli bindande för den make som gjort utfästelsen, om omständigheterna vid dess tillkomst ut­märker att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Mot givarens borgenärer gäller dock aldrig utfästelsen som sådan, ulan del krävs atl gåvan - med undantag för vissa personliga presenter - har fullbordats genom registrering (1 § andra stycket gåvoutfästelselagen jäm­fört med andra stycket i förevarande paragraf).


143


 


Andra stycket                                                              Prop. 1986/87: 1

I andra stycket regleras hur en gåva mellan makar får sakrätlsligt skydd, 8 kap. 1 § ÄktB dvs. hur den blir gällande mol givarens borgenärer eller annan tredje man. Jämfört med de nuvarande reglerna i 8 kap. 2 § första stycket GB innebär de nya bestämmelserna — till skillnad från vad de sakkunniga har föreslagit - i princip ingen annan ändring än att kravet på äktenskapsförord har tagits bort. Registreringen av äktenskapsförordet har ersatts av en registre­ring av själva gåvan. Liksom enligt gällande rätt har undanlag gjorts för personliga presenter vilkas värde inle slår i missförhållande till givarens ekonomiska villkor.

Enligt gällande rätt är en gåva, som en make har gett den andra maken, inte bindande mellan dem innan ett äktenskapsförord om gåvan har regis­trerats. En tredje man som har förvärvat gåvan eller särskild rätt till denna behöver därför inte stå tillbaka för givarens make, om tredje mannens förvärv har skett innan äktenskapsförordet getts in till tingsrätten för registrering (jfr 8 kap. 2 § första stycket och 12 § GB).

Familjelagssakkunniga har föreslagit (betänkandet s. 341 O en ändring i rättsläget på denna punkt. Enligt förslaget skall registrering inte krävas för att gåvan skall vara skyddad mot andra tredje män än givarens borgenärer. I stället bör enligt de sakkunniga allmänna regler tillämpas vid bedömning­en av de konkurrenssituationer som kan uppstå.

Jag kan inte hålla med de sakkunniga pä denna punkt. Med de sakkunni­gas förslag skulle den tidsföljd i vilken de konkurrerande överlåtelserna har ägt ram bli avgörande mellan gåvotagaren och andra tredje män än givarens borgenärer. När del gäller makar kan det emellertid - särskilt för utomstående - vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt gåvan är fullbor­dad enligt allmänna rättsregler. Nuvarande krav på registrering är bättre ägnat alt skapa klarhet beträffande den tidpunkt då gåvan är sakrätlsligt fullbordad. Över huvud tagel är ett enhetligt system för det sakrättsliga skyddet att föredra framför ett system där olika tidpunkter gäller för sakrältsligt skydd mol å ena sidan givarens borgenärer och å andra sidan andra tredje män. I andra stycket i förevarande paragraf har därför lika litet som i gällande rätt gjorts någon skillnad i detta avseende mellan givarens borgenärer och andra tredje män.

Tredje stycket

Utöver kravet på registrering kan det finnas ytterligare krav för att en gåva skall vara skyddad mot givarens borgenärer eller annan tredje man. Enligt särskilda bestämmelser gäller sålunda för visst slag av egendom krav på inskrivning eller annan särskild registrering. Så är f. n. fallet med gruvrätt enligt 9 kap. 5 § gruvlagen (1974:342) och med registreringsplik-tiga fartyg enligt 2 kap. 19 § sjölagen (1891: 35 s. 1). För att gåva av sådan egendom skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs således såväl registrering enligt reglerna i ÄklB som registrering enligt gruvlagen respek­tive sjölagen.


144


 


2 §'                                                                            Prop. 1986/87: 1

Kan en make som har gett den andra makeri en gåva inte betala en skuld g jj,- 2 s ÄktB för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot hans eller hennes borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obe­stånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande lill givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätnings­bar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått föriorad helt eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inle göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

(Jfr 8 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 kap. 5 § GB.

Det är endast de borgenärer som fanns vid tidpunkten för gåvan som har rätt att vända sig mol gåvotagaren med krav enligt denna paragraf. Gåvota­garen riskerar aldrig att få utge mer än värdet av gåvan. Gåvotagarens ansvar är vidare subsidiärt. Först om det har konstaterats att givaren inte kan betala borgenärens fordran, kan bristen krävas ut av den andra maken. Normalt kan givarens betalningsoförmåga fastställas genom ett misslyckat utmätningsförsök eller genom en utmätning som bara delvis inbringar täckning för fordringen. Även om utmätning inte har företagits kan den andra makens ansvar för bristen emellertid göras gällande, om det av annan anledning kan antas att givaren är på obestånd. Därmed avses främst de olika situationer där betalningsoförmågan ändå kommer till ullryck, exempelvis vid inträffad konkurs, utmätning för annan borgenärs fordran utan att betalning erhållits etc. I sådana fall kan givaren utan vidare antas brista i fråga om betalning av hela skulden, och gåvotagarens ansvar kan därmed utkrävas.

Liksom hittills skall personliga presenter vara undantagna och inte utlö­sa ansvar för gåvotagaren enligt dessa bestämmelser. Vidare kan gåvota­garen även i fortsättningen visa att givaren vid den tidpunkt då gåvan blev gällande mot borgenärerna hade kvar utmätningsbar egendom som uppen­barligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade. Därigenom kan gåvotagaren befria sig från ansvaret.

Vid fastställande av gåvans värde skall eventuellt vederiag avräknas från det överlåtnas värde.

Familjelagssakkunniga har föreslagit en nyhet i förhållande till gällande rätt, nämligen en tidsbegränsning för krav mot gåvotagaren. Enligt de sakkunnigas förslag måste borgenärerna väcka talan mot gåvotagaren inom ett år från den dag gåvan blev gällande mot dem. I annat fall är deras rätt till sådan talan föriorad.

' 8 kap. 3 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


145


10   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1


 


Vid remissbehandlingen har riktats kritik mot de sakkunnigas förslag på Prop. 1986/87: 1 denna punkt. Bl.a. har en del remissinstanser framhållit alt ettårsregeln 9kap. 1 § ÄktB kommer att drabba skalleborgenären. Förfarandet med debitering av skatt kan nämligen dra ut på tiden, och skattegäldenären får då möjlighet till illojala transaktioner. Kronofogdemyndigheterna behöver därför avsevärt längre tid än etl år. Enligl dessa remissinstanser bör någon begränsningsre­gel över huvud tagel inle införas.

Något egentligt behov av en tidsbegränsning av talerätten har inte visats föreligga. Jag delar därför remissinstansernas uppfattning atl man inle bör införa en sådan regel, särskilt som den skulle kunna innebära ökade möjlig­heter för skattegäldenärer atl undandra sig betalning av skatt. I föreva­rande paragraf har därför inte tagits in någon regel om lidsbegränsning av gåvotagarens ansvar.

9 kap. Bodelningsförrättning och dess förberedande

I 9 kap. finns bestämmelser som rör tidpunkten för bodelning (1 och 3 §§) och formerna för bodelning (2 §). Kapitlet innehåller också några bestämmelser som rör vissa frågor som kan aktualiseras inför en bodel­ning. I 4 § finns bestämmelser om bouppteckning och i 5 § regler om särskild förvaltning av makes egendom. 6 § behandlar möjligheten att utmäta en makes egendom när bodelning skall ske och i 7 § finns regler för det fallet att den ena maken är försatt i konkurs. 8 och 9 §§ innehåller vissa tolkningsregler. Kapitlet avslutas med 10 §, som anger i vilken utsträck­ning makar får ingå s. k. föravtal om bodelning.

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall förrättas när äk­tenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till domstolen förrätta bodelning även under äktenskapet ulan alt något mål om äktenskapsskill­nad pågår. Anmälan skall registreras av domstolen.

(Jfr 9 kap. 2 § första och andra styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delvis 9 kap. 2 § och 13 kap. 1 § GB.

Av 1 kap. 6 § framgår atl bodelning skall förrättas när ett äktenskap upplöses och del finns giflorättsgods. Har makarna enbart enskild egen­dom finns det inget all dela. Om det inte är aktuellt med elt övertagande av bostad eller bohag och makarna inle är oense om vilken egendom som tillhör den ena respektive den andra maken, behövs egentiigen ingen bodelning. Det räcker då med att makarna är överens om att det inte finns något alt dela. Enligt 10 kap. 4 § far emellertid makarna komma överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen. I så fall behandlas denna

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                146

Ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande första stycket se 9 kap. 4 § i propositionsförslaget.


 


egendom vid bodelningen som giftorättsgods. Att makar har endast enskild   Prop. 1986/87: 1
egendom utesluter således inte att bodelning görs.
             9 kap. I § ÄktB

Första stycket

Huvudregeln är liksom hittills att bodelning skall förrättas först när äktenskapet har upplösts. 1 äktenskapsskillnadsfallet betyder det att bo­delning skall förrättas när lagakraflvunnen dom på äktenskapsskillnad föreligger. I andra meningen har tagits in en ny regel som öppnar möjlighet för en make att sätta huvudregeln ur spel. På begäran av en make skall bodelningen nämligen förrättas genast när ett mål om äktenskapsskillnad pågår (beträffande definitionen av uttrycket "mål om äktenskapsskillnad pågår" se 9 §). En sådan begäran kan framställas redan när talan om äktenskapsskillnad väcks. Den nya regeln har motiverats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4).

Den nya regeln innebär således att makarna inte behöver avvakta betän­ketidens slut för att få bodelningen till stånd. De - eller någon av dem -kan i stället ta initiativ till bodelningen redan när talan om äktenskapsskill­nad väcks. Det innebär för det fallet att de är överens om äktenskapsskill­nad och bodelning att bodelningsförfarandet kan komma igång redan sam­tidigt med att gemensam ansökan om äktenskapsskillnad ges in till tingsrät­ten.

Andra stycket

I andra stycket återfinns de regler som är avsedda att ersätta nuvarande boskillnadsinslilut. Om makarna är överens om del, kan de efter skriftlig anmälan till tingsrätten förrätta bodelning även under bestående äktenskap utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (jfr avsnitt 2.2.5 i den allmänna motiveringen). Till skillnad från gällande rätt blir den egendom som en make erhåller genom en sådan bodelning inte enskild. Den blir i stället giftorättsgods och ingår därför i en senare bodelning mellan ma­karna eller mellan en avliden makes rättsinnehavare och den efterlevande maken (jfr 9 kap. 4 § GB som inte har någon motsvarighet i ÄktB).

En anmälan om bodelning under beslående äktenskap (utan alt ett skillnadsmål pågår) skall registreras hos tingsrätten enligt reglerna i före­varande paragraf och 16 kap. Anmälan kan ges in till vilken tingsrätt som helst. Tingsrätten skall sedan vidarebefordra de uppgifter som anmälan innehåller till del för hela landet centrala äktenskapsregisler som förs av statistiska centralbyrån.

Det bör observeras atl del för atl bodelning skall kunna förrättas under bestående äktenskap (utan samband med talan om äktenskapsskillnad) krävs alt makarna är överens både om att bodelning skall ske och om hur egendomen skall fördelas. Bodelningsförrättare kan alltså inte förordnas att förrätta bodelning i sådana fall (se avsnitt 2.2.6 i den allmänna motive­ringen).


147


 


2 §'                                                                            Prop. 1986/87: 1

Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall    oi.™- 7 S ÄktB upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och universella testaments­tagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

(Jfr 9 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 1 § GB.

Bodelning är en formbunden rättshandling. Enligt gällande rätt krävs alt bodelning sker genom en handling som skrivs under av båda makarna och att makarnas namnteckningar bevittnas av två personer (13 kap. 1 § första stycket GB jämfört med 23 kap. 4 § ÄB; beträffande vittnena se lag 1946:805 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshand­lingar).

Kravet på bevillning slopas nu. Skälen för detta har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6). Däremot behålls kraven på skrift­lighet och båda makamas underskrifter. Liksom för närvarande krävs del inle all namnunderskrifterna tillkommer samtidigt och inle heller att de görs personligen. Make kan således låta sig representeras av ombud eller ställföreträdare vid undertecknandet.

Om den ena maken har avlidit, inträder hans eller hennes arvingar och universella testamentstagare i den dödes ställe. Det är då med dem som den efterlevande maken skall göra bodelningen. Det blir fallet också när en make avlider sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts.

I princip äger den avlidnes rättsinnehavare göra gällande de befogen­heter som skulle ha tillkommit den döde om han eller hon fortfarande hade varit i livet vid bodelningen. Helt undantagslöst kan denna princip dock inte tillämpas. För vissa fall har i lagtexten direkt angetts atl bestämmelsen gäller endast lill förmån för den efterlevande maken (se t.ex. 10 kap. 2 § samt 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket ÄktB).

Även när det i lagtexten anges att en regel gäller till förmån för den efterlevande maken utan atl det samtidigt uttryckligen sägs atl den inle gäller för andra, omfattar regeln endast den efterlevande maken (se t.ex. 12 kap. 2 § ÄktB). Om det däremot i en bestämmelse rent allmänt talas om en makes rätt i samband med bodelningen, gäller den bestämmelsen på grand av regeln i 9 kap. 2 § sista meningen även till förmån för en avliden makes rättsinnehavare (se t.ex. 11 kap. 6 §). I sammanhanget bör också anmärkas att ÄB innehåller många regler som särskilt reglerar bodelning med anledning av makes död och som alltså utesluter en tillämpning av regler i ÄklB. Så är t. ex. fallet beträffande 20 kap. 4 § ÄB.

I sammanhanget bör betydelsen av bestämmelserna i 9 kap. 8 § första stycket understrykas. Om bodelning skall ske mellan en avliden makes rättsinnehavare och den efterlevande maken, skall ändå de bestämmelser som avser bodelning vid äktenskapsskillnad tillämpas när dödsfallet har inträffat under pågående mål om äktenskapsskillnad.

' 9 kap. 5 § i propositionsförslaget.


148


 


Förevarande paragraf behandlar den bodelning som makarna gör själva.    Prop. 1986/87: 1 Kan de inle komma överens om hur bodelningen skall göras, kan endera    9 kap. 3 § ÄktB eller båda makarna begära att en bodelningsförrättare utses enligl 17 kap.

Om en av makarna gjord bodelning senare skulle visa sig vara oskälig mot den ena maken, kan den jämkas med stöd av en analog tillämpning av 36 § avtalslagen (1915:218).

3§'

Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares bestri­dande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba deläga­ren. Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider del.

(Jfr 9 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 12 kap. 2 § GB.

Bestämmelser om en avliden persons skulder finns i 21 kap. ÄB. Dessa bestämmelser syftar bl.a. till att underlätta en avveckling av den dödes åtaganden och till att reglera följderna av bodelningar och skiften som förrättas innan skulderna har betalts.

Om bodelning eller arvskifte förrättas innan den dödes skulder har betalts eller medel lill deras betalning har ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter (21 kap. 4 § ÄB). En delägare i dödsboet blir alltså i sådana fall skyldig atl återlämna den egendom som han erhållit vid bodelningen eller skiftet. Om delägaren inte har kvar egendomen, är han i stället skyldig att lämna dödsboet ersättning för dess värde. Är skulderna inte så stora att bodelningen eller skiftet behöver återgå i sin helhet, svarar delägarna i förhållande till vad var och en av dem fått för mycket vid förrättningen. Om del uppstår brist hos en av delägarna, svarar de övriga för bristen efter samma inbördes förhållande. Varje delägares ansvar för brislen är begränsat till vad delägaren har fåll vid bodelningen eller skiftet.

Dessa regler om ansvaret för den avlidnes skulder hänger samman med reglerna i dels 12 kap. 2 § GB om bodelning, dels 23 kap. 2 § ÄB om arvskifte. I 12 kap. 2 § GB sägs all bodelning inle får äga rum mot någon dödsbodelägares bestridande innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård. Om den dödes egendom har blivit avträdd lill konkurs, får bodelning dock äga ram även om någon delägare bestrider det.

I vissa fall har en delägare ansetts inte böra ha någon ovillkorlig rätt att kräva betalning av skuld. Etl praktiskt exempel är skuld med säkerhet av panträtt i fast egendom. I allmänhet kan en sådan skuld inle betalas utan alt fastigheten säljs. Även om det skulle gå att betala skulden kontant kan

' 9 kap. 6 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                   149


 


det vara ett oekonomiskt alternativ. I sådana fall löses frågan i stället oftast    Prop. 1986/87: 1

så att den delägare som tillskiftas fastigheten övertar betalningsansvaret    9 kap. 4 § ÄktB

från dödsboet. För alt inte någon av de övriga dödsbodelägarna skall på

formell grand kunna motsätta sig att en bodelning eller elt skifte med den

innebörden sker, behövs en regel som medger att delning eller skifte får

ske om del har träffats uppgörelse med borgenären om att dödsboets

ansvar för skulden upphör. Genom en sådan uppgörelse försvinner ju

risken för alt delägaren skall bli tvungen atl återlämna vad han har erhållit

vid bodelning och skifte för alt täcka skulden eller del därav. Paragrafen

har därför kompletterats med en regel som innebär alt del i de fall då någon

dödsbodelägare bestrider alt bodelning sker inte föreligger något hinder

mot bodelning, om uppgörelse träffas som innebär att den avlidnes skuld

inte kan drabba delägaren. Motsvarande ändring har också gjorts i 23 kap.

2 § ÄB såvitt gäller arvskifte.

Reglerna i förevarande paragraf om rätt atl motsätta sig bodelning gäller inte bara när bodelningen skall ske med anledning av den ena makens död. Också i fall då bodelningen skall göras med anledning av äktenskapsskill­nad men det på ena sidan — eventuellt på båda - slår en avliden makes arvingar och universella leslamentstagare blir paragrafen tillämplig.

4§'

När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes. Om det behövs för att få bouppteckningen till stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

(Jfr 9 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 12 § första stycket första meningen GB.

När etl äktenskap upplöses genom den ena makens död följer av bestäm­melserna i 20 kap. ÄB i vilken omfattning en bouppteckning skall ske efter den döde och i vad mån den efterlevande makens egendom skall antecknas och värderas i bouppteckningen.

Förevarande paragraf reglerar motsvarande fråga vid äktenskapsskill­nad. Det finns inte någon ovillkoriig skyldighet alt göra en bouppteckning vid äktenskapsskillnad. En bouppteckning kan vara onödig redan av den anledningen all makarna är överens om atl det inte finns något atl dela. Och även om det finns något atl dela, kan en särskild bouppteckning ibland vara obehövlig. De tillgångar som skall delas kanske inle är fier eller mera komplicerade än atl uppgifterna om dem lika väl kan tas in direkt i bodel­ningshandlingen. I paragrafen anges därför endast att uppteckning av makarnas tillgångar och skulder skall ske i den omfattning som behövs.

Det kan ibland, t.ex. om den ena maken inle vill medverka till alt bouppteckning förrättas, finnas behov av ett särskilt förfarande för alt få bouppteckningen gjord. Enligt 11 kap. 12 § GB kan rätten på yrkande av ena maken förordna en lämplig person som förrättar bouppteckningen (en

' 9 kap. 7 § i propositionsförslaget.                                                                     150


 


s.k. bouppteckningsförrättare). Det bör observeras att denne inte har   Prop. 1986/87: 1 befogenhet att efter bouppteckningen även verkställa bodelning. Om ma-    9 kap. S § ÄktB karaa inle själva kan enas om hur bodelningen skall göras, måste därför en bodelningsförrättare anlitas. En sådan kan förordnas av rätten på begäran av make (13 kap. I § första stycket GB jämfört med 23 kap. 5 § första stycket ÄB).

Möjligheten atl anlita ett särskilt förfarande för att få bouppteckningen gjord har behållits i ÄktB. Däremot har del inle ansetts nödvändigt att ha en särskild bouppteckningsförrättare. De uppgifter som enligt GB åvilade bouppteckningsförrättaren har i stället förts över på bodelningsförrättaren. En make som vill ha bouppteckning lill stånd kan alltså begära att domsto­len förordnar en bodelningsförrättare. I dennes uppgifter ingår bl. a. att se till att en bouppteckning görs. Det är däremot inte nödvändigt att bodel­ningsförrättaren också förrättar en bodelning mellan makarna. I första hand skall han försöka förmå makarna att själva komma överens om delningen. Först om det inte lyckas måste bodelningsförrättaren själv besluta om hur delningen skall ske.

En av fördelarna med att föra över den särskilda bouppteckningsförrät-tarens uppgifter till bodelningsförrättaren är att förfarandet utan dröjsmål kan leda fram till en bodelning, om makarna inte själva kan komma överens.

Bestämmelser om bodelningsförrättaren och dennes uppgifter finns i 17 kap.

5§'

Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för alt skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning. Mol en makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess atl bodel­ning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad förfaller eller domstolen i annat fall avgör målet utan att döma lill äktenskapsskillnad.

(Jfr 9 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar nuvarande bestämmelser i 11 kap. 9 § första och tredje styckena GB om rättens förordnande atl makes giflorättsgods skall sättas under särskild vård och förvaltning i den omfattning som behövs för att säkerställa den andra makens rätt.

Nuvarande regel i 11 kap. 9 § andra stycket GB ger domstolen rätt alt förordna att del undantagna godset eller avkastningen av detta skall använ­das till nödvändiga utgifter, dvs. framför allt till underhåll ål den andra maken eller åt bam under dennes vårdnad. Förevarande paragraf rör emellertid endast den andra makens rätt att vid den kommande bodelning­en få egendom av den första maken, inte frågan om atl säkerställa under­hållsanspråk. Någon motsvarighet till regeln i 11 kap. 9 § andra stycket

' 9 kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                            151


 


GB finns därför inle i förevarande paragraf. Frågan får i stället lösas genom    Prop. 1986/87: 1 en tillämpning av de allmänna underhållsbestämmelserna i ÄktB och föräl-    9 kap. 6 § ÄktB drabalken.

I samband med att domstolen avgör vilken egendom som skall ställas under särskild förvaltning får domstolen självfallet också bestämma i vad mån den make som äger egendomen har rätt alt själv disponera över den eller dess avkastning.

6§'

Egendom som den ena maken råder över får utmätas även om bodelning skall förrättas. Har sådan egendom satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas för makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller denna är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

(Jfr 9 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 10 § GB.

Avträds en makes egendom till konkurs innan bodelning har ägt ram eller har bodelningen återgått med anledning av en makes konkurs, skall det giflorättsgods som maken råder över stå under konkursboels förvalt­ning till dess att det har blivit bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla honom eller henne. Konkursboet får sälja egendomen om det behövs.

Beslut om särskild förvaltning enligt 5 § förfaller vid konkurs.

(Jfr 9 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 11 § GB.

Om en make dör när mål om äktenskapsskillnad pågår, skall trots delta de föreskrifter som avser bodelning vid äktenskapsskillnad tillämpas.

Samma föreskrifter skall tillämpas när makar fördelar egendom mellan sig vid bodelning efter anmälan till domstolen. Vad som är föreskrivet om dagen när talan väcktes skall därvid gälla dagen då anmälan gavs in till domstolen.

(Jfr 9 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Bodelning skall förrättas när äktenskapet upplöses. Upplösningen kan ske genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad. Bodel­ningsreglerna i ÄklB är emellertid olika för de olika fallen.

Första stycket

Föreskrifterna om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad gäller även om den ena maken dör under det all målet om äktenskapsskillnad pågår (beträffande innebörden av uttrycket "mål om äktenskapsskillnad

' 9 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                             152

 9 kap. 10 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. * 9 kap. 11 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


 


pågår" se 9 §). Bodelningen kan ha påbörjats eller t. o. m. gjorts färdig när    Prop. 1986/87: 1 dödsfallet inträffar. Det skulle då vara opraktiskt om det arbete som redan    9 kap. 9 § ÄktB har lagts ned skulle behöva göras om. Det skulle vidare vara olyckligt om en make kunde vinna fördelar vid bodelningen genom att förhala den i förhoppningen atl den andra maken hinner avlida före bodelningens avslu­tande.

Vissa av de bestämmelser i ÄktB, som gäller när en make är död, är dock tillämpliga oavsett om bodelningen sker med anledning av äkten­skapsskillnad eller med anledning av makens död (se t.ex. 9 kap. 3 §).

I sak innebär den lösning som nu har valts ett närmande till den stånd­punkt som intagils i ÄB när det gäller efterlevande makes arvsrätt (se gällande lydelse av 3 kap. 8 § ÄB).

Andra stycket

Föreskrifterna om bodelning vid äktenskapsskillnad är tillämpliga också när makar förrättar bodelning efter skriftlig anmälan till domstolen under äktenskapets bestånd ulan att talan om sådan skillnad pågår. Dagen då anmälan gavs in lill domstolen blir här avgörande i stället för dagen när talan väcktes. Bodelning efter anmälan förutsätter att makarna kommer överens till alla delar om bodelningen. Genom bestämmelserna i andra stycket blir det emellertid klart fastslaget bl. a. vilka tillgångar och skulder som bodelningen skall omfatta (jfr 10 kap. I § andra stycket och 4 §) och i vad mån makarna får gå ifrån likadelning vid uppgörelsen (jfr t. ex. 12 kap. I§).

9§'

Med den lid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk tiden från det att talan väcks till dess att domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen avgör målet utan atl meddela någon sådan dom, lill dess all detta avgörande föreligger eller talan om äkten­skapsskillnad dessförinnan förfaller.

(Jfr 9 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

I paragrafen definieras begreppet "mål om äktenskapsskillnad pågår", vilket förekommer på flera ställen i balken. Definitionen får betydelse för rätten att begära bodelning (1 § första stycket), för valet av bodelnings­regler (8 §) och för frågan om rätt foram i visst fall (18 kap. 2 § andra stycket). Samma begrepp begagnas också i den nya 3 kap. 10 § ÄB. Även om bestämmelsen i förevarande paragraf enligt sin ordalydelse bara gäller vid tillämpningen av regler i ÄklB, bör den vara vägledande även vid tolkningen av motsvarande uttryck i ÄB.

Utgångspunkten för den tid målet pågår är dagen för talans väckande, dvs. den dag då ansökningen om äktenskapsskillnad kom in lill rätten (13 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken). Leder målet till dom, anses

' 9 kap. 12 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                          153


 


målet pågå till dess att domen vinner laga kraft. Om den ena maken avlider Prop. 1986/87: 1 efter domen men före lagakraftvinnandet, anses dödsfallet alltså ha inträf- 9 kap. 10 § ÄktB fat medan målet pågick. Om målet inte leder till dom utan upphör av annan anledning, blir situationen annoriunda. Förfaller talan om äktenskapsskill­nad, måste det antas att makarna har beslutat sig för att fortsätta äktenska­pet. Målet kan då inte längre anses pågå, även om själva avskrivningsbe­slutet kan komma att dröja. När avskrivningsbeslut annars meddelas anses av samma anledning målet inte längre pågå. Om dödsfallet inträffar efter avskrivningsbeslutet men innan detta har vunnit laga kraft, kan dödsfallet således inle anses ha inträffat under tid då målet pågår.

10 S'

Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna. Över avtalet skall upprättas en handling som undertecknas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inte har ingåtts enligl föreskrifterna om äktenskapsförord i denna balk.

(Jfr 12 kap. 5 § första stycket första meningen och andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i GB (jfr dock 8 kap. 1 § andra stycket och 8 §).

Första stycket

I gällande rätt förutsätts atl makar kan ingå elt s. k. föravtal om bodel­ning trots alt del saknas en uttrycklig bestämmelse om det. I 11 kap. 16 § GB stadgas nämligen att ett sådant avtal kan jämkas av rätten om det är uppenbart obilligt för den ena maken (jfr 8 kap. 8 § GB). Om talan om jämkning inte har väckts inom elt år från det atl äktenskapsskillnaden meddelades, är dock rätten lill talan förlorad.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) har framhållits atl rätten atl ingå föravtal bör finnas kvar men alt den bör begränsas till situationer då en äktenskapsskillnad är omedelbart förestående. Det har också ansetts atl frågan bör regleras uttryckligen i ÄktB. I förevarande paragraf återfinns en bestämmelse av den innebörden.

Även jämkningsmöjligheten behålls. Jämkningsbeslämmelsen, som finns i 12 kap. 4 §, har dock getts en något annoriunda utformning för att stämma överens med de övriga jämkningsbeslämmelserna i 12 kap. och då särskilt med bestämmelsen om jämkning av äktenskapsförord.

Föravtalet skall ingås inför en omedelbart förestående äktenskapsskill­nad. Föravtal som ingås långt i förväg är alltså ulan verkan (se andra stycket). Inle heller godtas föravtal som ingås ulan alt det är aktuellt med skilsmässa. Typfallet av godtagbara föravtal är att makarna redan i sam­band med skilsmässoförhandlingarna löser några av de frågor som rör den

' 9 kap. 13 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                                    154


 


155


kommande bodelningen. Genom att betänketid kan komma att föregå   Prop. 1986/87: 1 äktenskapsskillnaden och det inte finns någon skyldighet att förrätta bo-    10 kap. ÄktB delning förrän skilsmässodomen är klar, om inte den ena maken begär det (jfr 9 kap. 1 § första stycket), kan det komma att förflyta en viss tid innan föravtalet fullföljs eller ersätts av bodelningen.

Föravtalet skall vara skriftiigt och undertecknat av båda makarna. Om formkraven inte har iakttagits är avtalet ogiltigt. Muntliga avtal kan således inte längre godtas som föravtal (jfr avsnitt 2.4.3 i den allmänna motivering­en). Någon bevillning av handlingen behövs inte.

Karaktäristiskt för föravtalet är alt del gäller endast i förhållandet mellan makarna. Det har således ingen sakrältslig verkan. Även om avtalet går ut på alt viss bestämd egendom skall överföras vid bodelningen från den ena maken lill den andra, får denna överensskommelse ingen verkan mot den överlåtande makens borgenärer. Föravtalet far således inte verkställas vid bodelningen, om ett verkställande skulle kränka någon borgenärs rätt. Om en makes egendom inte räcker lill för att täcka hans eller hennes skulder, kan avtalet enligt huvudregeln verkställas — utan att ansvar för eftergift vid bodelningen inträder (13 kap. 1 §) - bara om den övertagande maken av sin egendom överlämnar utmätningsbar egendom till motsvarande vär­de.

Ett föravtal behöver inte innehålla enbart hur vissa tillgångar skall fördelas. Det kan reglera även andra frågor som hänger samman med bodelningen, t.ex. hur värderingen av egendomen skall göras eller vilka andelar som vid bodelningen skall tillkomma makarna.

Andra stycket

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är ulan verkan, om det inle har upprättats och registrerats enligt föreskrifterna i ÄktB om äktenskapsförord. Endast genom atl i äktenskapsförord göra egendom till enskild eller göra enskild egendom till giftorättsgods kan således makar avtala på längre sikt om resultatet av en eventuellt kom­mande bodelning.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning

I 10 kap. finns bestämmelser om vilken egendom som skall ingå i bodel­ningen. I de sakkunnigas förslag har begreppet giflorättsgods slopats. Som förat har framhållits (bl. a. i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen) har emellertid begreppet giftorältsgods behållits i ÄktB. Kapitlet har därför fått en något annan utformning än vad de sakkunniga har föreslagit.

Efter den grandläggande regeln om bodelning i 1 § finns bestämmelser om vilken egendom som är undantagen från bodelning (2 och 3 §§). I 4 § finns en bestämmelse som möjliggör atl enskild egendom dras in i bodel-


 


ningen. Den avslutande 5 § innehåller en hänvisning till bestämmelser i    Prop. 1986/87: 1
lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
                                           10 kap. 1 § ÄktB

I §'

Vid bodelning skall makarnas giftorättsgods delas mellan dem.

Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskill­nad pågick, den dag då dödsfallel inträffade. Varje make är skyldig alt tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tillhörig egendom som han eller hon har haft hand om. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

(Jfr 10 kap. 1 och 2 §§, 5 § första stycket första meningen och 6 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Enligt huvudregeln är det giftorättsgodset som skall vara föremål för bodelningen. Vad som är giftorättsgods framgår av 7 kap. 2 §. Atl enskild egendom ibland kan dras in i bodelningen och då skall behandlas som giflorättsgods framgår av 4 §. I 2 och 3 §§ finns regler som undantar viss egendom från bodelning.

Andra stycket

Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall delningen gö­ras med utgångspunkt i de egendomsförhållanden som gällde den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes. Vad en make förvärvar genom t.ex. eget arbete, arv eller gåva efter den dagen ingår således inte i den egendom som skall omfattas av delningen. Avkastning av giflorättsgods som fanns den dagen skall däremot ingå i bodelningen, oavsett om avkastningen avser tid före eller efter den angivna dagen (med visst undantag som strax skall behandlas). Sakligt sett innebär de nya reglerna ingen ändring i förhållande till gällande rätt, som dock har en annan formell konstruktion (enligt 11 kap. 6 § GB blir vad en make förvärvar efter det att talan om äktenskapsskillnad har väckts enskild egendom, om det döms lill äkten­skapsskillnad eller en make avlider under skillnadsmålets gång).

Det kan ibland uppslå skilda meningar om vilken make som äger viss egendom. I gällande rätt erbjuder 6 kap. 9 § GB makarna en möjlighet att skapa elt särskilt bevis om det. Om makarna har upprättat en förteckning över egendom som tillhör vardera maken eller en av dem och bekräftat förteckningen på heder och samvete samt försett den med intyg av vittnen om underskrifterna och datum för underskrifterna, gäller förteckningen vid tvist om vilken av makarna egendomen tillhör om det inte visas eller på grand av särskilda omständigheter kan antas att den är oriklig. Uppslår

' Första stycket har ändrad lydelse i propositionsförslaget.  Beträffande andra  156

stycket se 9 kap. 2 § första stycket och 3 § i propositionsförslaget.


 


tvisten vid utmätning som sker inom ett år från förteckningens upprättande Prop. 1986/87: eller i en konkurs på grand av ansökan som har gjorts inom samma tid, 10 kap. 1 § ÄktB skall dock förteckningens särskilda bevisvärde inte gälla.

Den möjlighet som har funnits enligt GB att upprätta en förteckning har haft till syfte bl. a. att motverka obilliga verkningar av att det enligt äldre utsökningslagstiftning alltid ålåg en make att bevisa att egendomen tillhör­de honom eller henne för atl hindra atl den utmättes till betalning av den andra makens skulder. Genom utsökningsbalken - som trädde i kraft 1982 - ändrades denna bevisbörderegel något. En make har alltjämt bevisbör­dan för att egendom tillhör honom eller henne ensam. Om makarna där­emot påslår atl lös egendom som de har i sin gemensamma besittning tillhör dem gemensamt enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, räcker det med att de gör detta sannolikt för att egendomen till den del den tillhör en make skall vara fredad mot den andra makens borgenärer (4 kap. 19 § utsökningsbalken).

Enligl familjelagssakkunniga (belänkandet s. 360) är det osäkert i vad mån makar brakar begagna sig av denna möjlighet atl upprätta en förteck­ning. Den behöver nämligen inle ges in till någon myndighet för registre­ring. I den juridiska litteraturen har hävdals att förfarandet är ovanligt och atl den omständigheten att en förteckning åberopas ger anledning lill misstanken atl makarna har velat undandra borgenärerna egendom (Schmidl, Äklenskapsräll, 6 uppl. 1980, s. 70). De sakkunniga har med anledning härav ansett alt det inte finns något behov av att i ÄktB la in en regel motsvarande den i 6 kap. 9 § GB. Om makar har upprättat en för­teckning, får dess bevisvärde enligt de sakkunniga bedömas fritt från fall till fall.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning i denna fråga. Någon motsvarighet till 6 kap. 9 § GB har därför inte tagits in i ÄklB.

Huvudregeln är att bodelning efter äktenskapsskillnad skall förrättas först när äktenskapet har blivit upplöst (9 kap. 1 §). Om den ena maken begär det skall dock bodelning kunna förrättas genast. Om huvudregeln följs kommer det att förflyta mer än sex månader efter det alt talan om äktenskapsskillnad väcktes till dess att bodelning kan förrättas. Även om undantagsregeln tillämpas kan det i vissa fall dröja innan bodelning förrät­tas, t. ex. därför alt makarna har komplicerade egendomsförhållanden.

För att man vid bodelningen skall kunna klarlägga vilken egendom som skall omfattas av delningen och vilket värde egendomen har gäller enligt andra stycket av förevarande paragraf en skyldighet för makarna att redo­visa för sin egendom för den nyss angivna mellantiden. Regeln motsvarar de föreskrifter om detta som i GB finns utspridda på olika håll (9 kap. 5 §, 11 kap. 8 § och 12 kap. 4 § GB). Även efter det att talan om äktenskaps­skillnad har väckts råder vardera maken över sin egendom i samma ut­sträckning som under äktenskapet (1 kap. 3 § jämförd med 7 kap. 5 § och 9 kap. 7 § ÄktB), men makarna är var och en för sig redovisningsskyldig


157


 


för sin egendom. Redovisningsskyldigheten motiveras av de bodelnings-    Prop. 1986/87: 1
anspråk som den andra maken kan ha.
                              10 kap. 1 § ÄktB

Redovisningsskyldigheten omfattar inte bara den egendom som fanns vid den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcktes. Även avkastning av sådan egendom och vad som har trätt i stället för sådan egendom kommer i fråga. Makarna skall lämna upplysningar om egendomen och dess förvaltning under tiden fram lill bodelningen. De bör för detta ända­mål kunna redovisa gjorda avhändelser, utbyten, underhåll och förbätt­ringar saml kunna förete räkenskaper och verifikationer.

Redovisningsskyldigheten omfattar all avkastning. I vissa fall kan emel­lertid gränsdragningen mellan regelrätt avkastning och kapitalinkomster som härrör från makens eget arbete vara svår alt göra. Det kan t. ex. gälla i fall där den ena maken driver elt mindre familjeföretag eller någon annan rörelse. Principen är - som redan har framhållits — att vad maken har förvärvat genom eget arbete efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes inte skall ingå i bodelningen. Även om sådan inkomst ibland kan ha formen av kapitalinkomst bör den således i detta sammanhang inte ses som avkastning ulan som inkomst av eget arbete. Om den andra maken har anspråk på del i sådan inkomst för att klara sitt uppehälle, bör frågan lösas enligl bestämmelserna om underhåll och inte omvägen över en utjämning vid bodelningen.

Redovisningsskyldigheten avser också egendom som en make har haft hand om under den aktuella lidsperioden men som tillhör den andra ma­ken.

En makes enskilda egendom kan - även mot hans eller hennes önskan - dras in i bodelningen genom jämkning av äktenskapsförord eller genom att den andra maken utnyttjar sin rätt att överta bostad eller bohag. Alt den ena maken har enskild egendom kan vidare påverka bedömningen av om det finns skäl att jämka en bodelning (jfr 12 kap.). Med hänsyn härtill bör en makes redovisningsskyldighet enligt förevarande paragraf omfatta även den enskilda egendomen.

Redovisningsskyldigheten aktualiseras när bodelningen skall ske. Ma­karna är då också skyldiga att lämna de uppgifter i övrigt som kan vara av betydelse vid bodelningen.

Om bodelning skall förrättas därför att äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan alt mål om äktenskapsskillnad pågick, skall delningen i stället göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena på den avlidna makens dödsdag. Reglerna om redovisningsskyldighet och upplysningsplikt gäller även i detta fall. Vad som i dessa avseenden före­skrivs om make gäller i delta fall även för arvingar och universella testa­mentstagare (jfr 9 kap. 2 §).

Vid bodelning under äktenskapet som förrättas utan att äktenskapsskill­nad är aktuell skall bodelningen göras med utgångspunkt i egendomsför­hållandena den dag då anmälan om bodelningen ges in till domstolen (se 9 kap. 8 § andra stycket).


158


 


Frågan om redovisningsskyldigheten hänger nära samman med frågan Prop. 1986/87: I om värdering av boets egendom. Egendomen kan ha förändrats i värde 10 kap. 1 § ÄktB under tiden från det att talan om äktenskapsskillnad väcktes (respektive dödsfallet inträffade) till dess att bodelning förrättas. Det kan därför få stor betydelse om värderingen skall hänföras till den förstnämnda eller den sistnämnda tidpunkten. I gällande rätt saknas bestämmelser om detta, och inte heller finns det några motivuttalanden till gällande rätt på denna punkt. I den praktiska rättstillämpningen har olika uppfattningar gjort sig gällande. Enligt familjelagssakkunniga (belänkandet s. 362) tillämpas båda lösningarna i praktiken vid bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad. En viss övervikt för den senare tidpunkten tycks dock föreligga. Det tycks ocksä finnas en enighet bland praktiskt verksamma jurister om att vid bodelning med anledning av makes död (och arvskifte) granda uppgö­relsen på de vid delningstillfället aktuella värdena.

Vad gäller bodelning vid äktenskapsskillnad bör till en böan framhållas att makarna är oförhindrade att själva komma överens om värderingstid­punkten under föratsättning att inga borgenärer lider skada av överens­kommelsen. En bestämd värderingstidpunkt kan behöva överenskommas även när makarna vill ha ett så aktuellt värde som möjligt. Om tillgångarna är av den beskaffenheten atl värderingen har stor betydelse, torde det nämligen ofta vara praktiskt laget omöjligt all hålla värderingen helt aktu­ell intill den dag bodelningsförrätlningen avslutas och handlingen skrivs under. Av den anledningen torde enligt familjelagssakkunniga (belänkan­det s. 362) den dag då boel är utrett i stor omfattning väljas som värde-ringstidpunkl.

Om makarna inte kan enas torde det vara mest förenligt med principerna för bodelning enligt ÄktB att lägga aktuella värden till grand för delningen. Reglerna om täckning för skuld (11 kap. 2 §) och om ansvar för eftergift vid bodelning (13 kap. 1 §) föratsätter att en skuldsall make tillförs egen­dom som vid bodelningslillfällel motsvarar skuldbeloppet. En make kan sålunda inle tilldelas egendom som när talan om äktenskapsskillnad väcktes hade elt värde motsvarande skuldbeloppet men som sedermera har föriorat sitt värde. En lottläggning grandad på äldre värden skulle också kunna innebära atl den utjämning mellan makarna som avses med likadelningsprincipen skulle kunna omintetgöras. I fråga om många slags tillgångar bör del dessutom vara lättare att göra en värdering efter aktuella förhållanden än att grunda värderingen på läget i förfluten tid.

Även om således huvudregeln bör vara atl värderingen - om inte makarna kommer överens om annat - baseras på de förhållanden som är aktuella vid bodelningslillfällel, finns del några undanlag. Dessa har sam­band med den redovisningsskyldighet som följer av denna paragraf. I skyldigheten ligger nämligen också att en make har att sköta och förvalla sin egendom på elt omsorgsfullt och aktsamt sätt. Den make som förbrakar sin egendom i mer eller mindre klart uttalad avsikt atl undandra den andra

159


 


maken egendom vid bodelningen bryter således mot sin skyldighet enligt Prop. 1986/87: 1 denna paragraf. För en värdeminskning som är att tillskriva en makes 10 kap. 2 § ÄktB bristande aktsamhet vid förvaltningen skall denna make själv svara, och bodelningsresullatet får anpassas till det. Man kan lösa frågan så, att den berörda egendomen tas upp till sitt äldre värde, om den tillskiftas maken själv. Den andra maken erhåller då kompensation vid andelsberäkningen. Skall egendomen däremot tilläggas den maken, kan den vid avräkningen inte tas upp annat än till sitt aktuella värde. Maken får kompenseras för värdeminskningen med annan egendom.

Om en oaktsam förvaltning kan komma att läggas en make till last, bör man å andra sidan kunna räkna en make till godo att han eller hon har vidtagit särskilda åtgärder för egendomens förbättring efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade vilka kan sägas ligga vid sidan av en ordinär förvaltning som huvudsakligen är inriktad på att bevara egendomen. I dessa fall får man alltså göra på motsatt sätt jämfört med de situationer som nyss beskrevs.

Rent konjunkturbetonade förändringar av värdet på egendomen kommer med den här beskrivna metoden att fördelas mellan makarna. Detta gäller såväl värdestegringar som värdeminskningar. Detsamma gäller värdeför­ändringar som beror på penningvärdeförskjutningar.

Vissa typer av tillgångar, exempelvis personbilar, kan sjunka i värde ganska snabbi även vid en normalt aktsam förvaltning. Det beror då oftast på alt den make som äger egendomen använder den under liden fram till bodelningen. Den förmån som maken härigenom åtnjuter faller också in under redovisningsskyldigheten. Värdet av denna förmån skall därför be­aktas vid bodelningen. Skall egendomen tillskiftas maken, kan det ske genom alt man åsätter egendomen det äldre värdet. Skall den i stället tillskiftas den andra maken får denne kompenseras med annan egendom.

Att en makes redovisningsskyldighet inte bara omfattar tillgångar ulan även skulder behandlas i specialmotiveringen till 11 kap. 2 §.

2§'

Vatje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och personliga presenter samt föremål som han eller hon uteslutande har till sill personliga bruk. Om den ena maken är död, gäller denna rätt endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 10 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 13 kap. 4 § GB. Den har dock utvidgats något i förhållande till den paragrafen genom att rätlen all la undan egendom anges gälla också personliga presenter, och detta även om dessa inle tjänar uteslutande till mottagarens personliga brak. Delta innebär att gåvor som en make har fått t. ex. på en bemärkelsedag inte skall ingå i bodelning, föratsatt att rätten att ta undan egendom därigenom utövas "i skälig

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                               160


 


omfattning". Det senare får bedömas med härisyn till makarnas ekonomis- Prop. 1986/87: 1 ka förhållanden. En viss ledning för tolkningen av bestämmelserna kan 10 kap. 3 § ÄktB erhållas av 8 kap. I § andra stycket, där undantag från kravet på registre­ring görs för personliga presenter som inte står i missförhållande till giva­rens ekonomiska villkor. I stort sett bör samma faktorer vara av betydelse här. Rätten att ta undan egendom måste dock bedömas med hänsyn till vad en make sammanlagt vill hålla utanför delningen.

Rätten att ta undan viss egendom enligt förevarande paragraf tillkommer även en efterlevande make. Som har framhållits i specialmotiveringen lill 9 kap. 2 § har däremot inte den avlidna makens rättsinnehavare någon rätt att ta undan egendom enligt förevarande bestämmelser. Detta gäller oav­sett om bodelningen sker med anledning av en makes död eller vid skils­mässa.

3§'

Rätt till egen pension skall inte ingå i bodelning. Grundas pensionen på försäkring, gäller delta dock endast sådan pension vars utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

Andra rättigheter som inte kan överlåtas eller som, enligt vad som särskilt gäller för dem, är av personlig art skall inte heller ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

(Jfr 10 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

I 6 kap. 1 § andra stycket GB föreskrivs alt en rättighet som inte kan överlåtas eller som eljest är av personlig art inle skall beaktas vid bodel­ningen om det strider mot vad som gäller med avseende på rättigheten. Bestämmelsen har med en viss justering förts över till ÄktB.

Första stycket

Rätlen till pension nämns särskilt som den kanske viktigaste rättigheten som skall undantas vid bodelning. De flesta pensionsrätter är oöverlåtbara och är därför av denna anledning undantagna från bodelning redan enligt gällande rätt. En nyhet är emellertid atl rätt lill egen pension enligt en sådan försäkring som enligt kommunalskatlelagen (1928:370) är att anse som pensionsförsäkring jämställs med annan rätt lill pension. I stället för atl göra en direkt hänvisning till kommunalskattelagen har i lagtexten angetts det karaktäristiska för sådana försäkringar, nämligen att utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

Bakgranden till den föreslagna nyheten är följande.

Kritik har enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 269 f) vid skilda tillfällen riklats mot alt pensionsförsäkringar utgör giftorättsgods och atl därmed det tekniska återköpsvärdet som sådana försäkringar har skall ingå bland de tillgångar som skall delas vid en bodelning. En försäkrings värde byggs upp av den del av premierna som innefattar ett sparande och utgörs

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                161

11    Riksdagen 1986187. I saml. Nr I


 


av en andel i försäkringsbolagens s.k. premiereserv. Det är denna andel     Prop. 1986/87: 1
som brukar betecknas som försäkringens tekniska återköpsvärde.
          10 kap. 3 § ÄktB

När det gäller pensionsförsäkringarna är det en särskild svårighet att de utfallande beloppen så småningom skall inkomstbeskaltas. Del tekniska återköpsvärdet blir därmed inte någon rättvisande mätare på försäkringens värde eftersom det inte beaktar den latenta skatteskulden.

Lika litet som i fråga om rätten till framtida lön går rätten till pension att överlåta. Rätten till pension utgör en sådan personlig rättighet som inte skall beaktas vid bodelning (jfr 6 kap I § andra stycket GB). Detsamma torde gälla beträffande en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som arbetsgivaren har tecknat. Även om den anställde själv har tecknat försäk­ringen, kan del länkas alt förfoganderätten är utesluten på grund av be­stämmelser i anställningsavtalet och alt försäkringen därför skall betraktas som en personlig rättighet. I andra fall räknas en pensionsförsäkring som en tillgång vid bodelningen (jfr NJA 1958 s. 671 och 1960 s. 411).

Det stora flertalet människor har sin pensionering ordnad på det sättet alt förmånen inle ingår i en bodelning. Kritiken mol det nuvarande syste­met har avsett att pensionsförsäkringarna inte följer samma regler som annan pension. I främsta rammet har man då tänkt på sådana försäkringar som betraktas som pensionsförsäkringar enligt kommunalskattelagen. Kri­tiken har emellertid också gällt andra periodiska förmåner, i första hand livräntor.

Behovet av reformer har ansetts vara störst vid bodelning efter försäk­ringstagarens makes död. De nuvarande reglerna leder då till att den efterievandes förmåner enligt pensionsförsäkringen ingår i den samman­lagda bobehållningen. De påverkar därmed bodelningen, arvskiftet och arvsskatten. Om den avlidne har bröstarvingar, kommer i princip halva värdet av den efterlevandes förmåner enligl försäkringen atl tillfalla bröst­arvingarna. Om i stället den efterievande maken är arvinge, medför dessa förmåner en ökning av den arvskatt som maken skall betala.

Problem uppstår också om det är den avlidne som har haft en pensions­försäkring och denna innehåller ett eflerievandeskydd. Försäkringen faller då utanför kvarlåtenskapen. Eftersom en efterlevandeförmån för en make ofta är värd betydande belopp är det dock inte ovanligt alt den kränker laglotten. Den efterlevande kan i sådana fall komma atl få avstå en bety­dande andel av pensionen till den avlidnes bröstarvingar.

De ändringar i äktenskaps- och arvslagstiftningen som i övrigt görs i detta sammanhang minskar visserligen de problem som nu föreligger be­träffande förmåner från en pensionsförsäkring. Efterlevande make får ju arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar och får också rätt att bestäm­ma att delning av makarnas giftorältsgods inte skall ske utan att vardera sidan som sin andel skall behålla sitt giftorältsgods. Dessa ändringar med­för dock inle att problemen försvinner helt.


162


 


Kritiken mot att pensionsförsäkringar beaktas vid bodelning efter äk-     Prop. 1986/87: tenskapsskillnad framträder med särskild styrka i det fallet att den andra     lOkap. 3 § ÄktB maken har en rätt till pension vars värde inte ingår i bodelningen.

Det argument som brukar anföras till stöd för den nuvarande ordningen är att betalningen av premierna i realiteten belastar bägge makarnas ekono­mi och därför får anses utgöra resultatet av deras gemensamma uppoffring­ar. Det framhålls också att pensionsförsäkringar ofta innefattar mycket stora ekonomiska tillgångar. Skatteaspekter och andra hänsyn har medver­kat till att pensionsförsäkringar och livräntor ofta har haft karaktären av kapitalplacering.

Pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens bemärkelse är numera in­skränkta till sådana former av försäkring som tillgodoser pensioneringsbe­hov. Vid inkomstbeskattningen tillåts inte heller avdrag för högre premier än som anses behövliga för att försäkringstagaren skall erhålla en normal pension. Försäkringstagaren saknar vidare — med vissa i sammanhanget betydelselösa undantag — möjligheter att disponera över det förmögen­hetsvärde som försäkringen representerar. Jag anser därför att det inte längre bör göras någon skillnad vid bodelning mellan vanlig pension och pensionsförmåner från pensionsförsäkring. Enligt första stycket i föreva­rande paragraf skall därför rätt lill pension enligl en sådan försäkring som anses som pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagen undantas vid bodelningen.

Bestämmelsen innebär ett närmande till vad som gäller i Finland och Norge. Motsvarande försäkringar har i dessa länder sedan länge betraktats som sådana personliga rättigheter som inte skall ingå i bodelning.

Begreppet egen pension tar i första hand sikte på sådana försäkringar som ger försäkringstagaren själv ålders- eller invalidpension. Om en pen­sion har börjat utgå till en efterlevande till försäkringstagaren, är pen­sionen i dennes hand också all anse som en egen pension. Uppbär en efterievande make efterlevandeförmåner enligl en pensionsförsäkring, in­går således inte dessa i en eventuell bodelning i ett nytt äktenskap.

Om en försäkringstagare har tecknat en försäkring på eget liv som endast ger hans eller hennes efterievande make eller barn rätt till pension, räknas inte försäkringstagarens rätt som egen pension. Vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad ingår därför en sådan försäkring med sitt tekniska återköpsvärde i bodelningen. Sker bodelning med anledning av atl försäkringstagaren har avlidit, är de förmåner som den efterlevande maken erhåller dock att anse som en rätt lill egen pension för denne.

Del nu sagda kan ibland innebära alt en försäkrings olika förmåner måste behandlas olika beroende på av vilken orsak bodelning sker. En pensionsförsäkring med ålderspension och ett eflerievandeskydd för den andra maken skall undantas endast såvitt gäller ålderspensionen vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Om bodelning sker därför att försäkringstagaren har avlidit, blir däremot ålderspensionen inte aktu-


163


 


eli. Den efterievande makens rätt all som förmånstagare uppbära försäk-     Prop. 1986/87: 1 ringsbelopp enligt pensionsförsäkringen blir att betrakta som egen pen-     10 kap. 3 § ÄktB sion. Makens rätt lill egen pension skall därför undantas från den bodel­ningen.

För livränteförsäkringar som inle är pensionsförsäkringar i kommunal­skattelagens mening och för andra livräntor gestaltar sig förhållandena delvis annorlunda. Det typiska för en livränta är atl del är en förmån som utgår under en eller flera personers livslid. Även en periodisk förmån som är begränsad till en mycket kort tid anses vara en livränta, om den upphör vid dödsfall före den angivna tidens utgång. De bakomliggande rättsförhål­landena kan variera högst avsevärt. En livränta kan utgå på grand av arbetsgivares utfästelse, försäkringsavtal, testamente, skadeståndsskyl­dighet eller som vederlag vid köp eller av annan orsak.

I enskilda fall kan en livränta fylla samma funktion som en pension. I andra föreligger inle ett sådant pensioneringssyfte eller också är det syfiet mindre uttalat. Som familjelagssakkunniga har påpekat (betänkandet s. 273) skulle det föra alldeles för långt alt alltid undanta alla dessa förmåner vid bodelningen. Del skulle inbjuda till olika dispositioner för all skaffa fördelar vid en framtida äktenskapsskillnad.

Vad som återstår att överväga är då om det är lämpligt och möjligt att vid bodelningen undanta endast sådana livräntor som har elt pensionerings­syfte. Det är emellertid svårt att göra gränsdragningar av del slag som då skulle krävas. I nästan alla fall då någon erhåller en löpande förmån kan del sägas alt den i någon mån har till syfte att trygga mottagarens försörj­ning. Elt avskiljande av livränlefall med mera uttalat pensioneringssyfle skulle också kräva ställningstaganden till en mängd andra faktorer, exem­pelvis vid vilken ålder en livränta skall utgå för alt godtas och vilka nivåer på livräntebeloppen som skall godkännas. Det skulle krävas en mängd skönsmässiga avgöranden, som det inle är lämpligt att lägga in i ett bodel­ningsförfarande. I förevarande paragraf har därför - som de sakkunniga har föreslagit - livräntor inte undantagits från bodelning.

Detta ställningstagande skall ses mot bakgrand av de regler om bodel­ning som i övrigt skall gälla, bl.a. jämkningsreglerna i 12 kap. Om den make som är berättigad lill livränta och som behöver denna för sin försörj­ning har mer giflorättsgods än den andra maken, kan del ofta finnas skäl att jämka enligl 12 kap. 1 §. Har livräntelagaren mindre giftorättsgods än den andra maken, leder en likadelning lill alt livräntelagaren i vart fall tillförs egendom ur den andra makens giftorältsgods. När bodelning sker med anledning av den andra makens död har livräntelagaren rätt att som sin andel behålla sitt giftorältsgods (12 kap. 2 § första stycket). Den efterie­vandes arvsrätt har dessutom stärkts betydligt på de gemensamma bröstar­vingarnas bekostnad genom ändringarna i ÄB.

Det förtjänar att framhållas i delta sammanhang all viktiga livräntor enligt andra stycket är undantagna från bodelning på grund av att de inte


164


 


går all överlåta. Också i andra fall får rätten till livränta på grund av de Prop. 1986/87: 1 bestämmelser som gäller för den och de ändamålssynpunkter som bär upp lo kap. 4 § ÄktB den anses vara av så personlig art att den enligt andra stycket inte skall ingå i bodelningen. Del senare torde t. ex. gälla sådan livränta som utgår på grund av en frivillig olycksfalls- och sjukförsäkring eller som utgår som skadestånd med anledning av personskada eller av annan liknande orsak (jfr betänkandet s. 274). Det sagda tar sikte på rätten till själva livräntan och inte de särskilda utfallande livräntebeloppen.

Andra stycket Bestämmelsen motsvarar 6 kap. I § andra stycket GB.

4§'

Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till egen pension på grund av försäkring som avses i 3 § första stycket andra meningen.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorätts­gods.

(Jfr 10 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, ger makar möjligheten att komma överens om att egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord skall ingå i bodelningen. Om den ena maken är död, har dennes arvingar och universella testamentstagare samma rätt att göra en sådan överenskommelse med den andra maken (jfr 9 kap. 2 §).

Jämfört med familjelagssakkunnigas förslag har den inskränkningen gjorts att överenskommelsen endast får avse sådan egendom som är en­skild på grand av villkor i äktenskapsförord. Egendom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente kan således inle dras in i bodelningen. Skälen lill denna inskränkning har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).

Första stycket

Makarna kan alltså komma överens om alt egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord och sådan rätt till pension på grand av försäkring som annars skulle ha tagits undan från bodelning enligt 3 § skall ingå i bodelningen. Makarna får emellertid inte begagna denna rättighet till skada för någonderas borgenärer (jfr 13 kap. I §).

Även substitut för enskild egendom som avses i stycket och avkastning av sådan egendom får dras in i bodelningen genom en överenskommelse mellan makarna. Substitut för enskild egendom är normalt också enskild

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             165


 


egendom (7 kap. 2 § andra stycket 5). Avkastning av enskild egendom är    Prop. 1986/87: 1 däremot enskild endast om det föreskrivits i äktenskapsförordet (7 kap.    10 kap. 5 § ÄktB 2 § tredje stycket).

Andra stycket

Om makar har kommit överens om att dra in enskild egendom i bodel­ningen, skall denna egendom vid bodelningen anses utgöra giftorättsgods. Egendomen skall således ingå i makarnas sammanlagda giftorältsgods, sedan skulderna har läckts, och delas mellan dem enligt de vanliga del­ningsreglerna.

Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäk­ringsavtal.

(Jfr 10 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, erinras om all lagen (1927:77) om försäkringsavtal innehåller viktiga begränsningar i principen att varie makes egendom ingår i bodelningen. Som framhållits i den all­männa motiveringen (avsnitt 2.1) avser jag alt senare återkomma med förslag till ändringar i bl.a. försäkringslagstiflningen. Förevarande para­graf kan därigenom få en utökad hänsyftning genom atl fler begränsningar införs i försäkringsavlalslagen.

11 kap. Andelar och lotter

Kapitlet är uppdelat i två avsnitt. I del första (1-5 §§) behandlas hur storleken av makarnas andelar av del gemensamma giflorättsgodset skall beräknas. I det andra avsnittet (6-10 §§) klargörs hur egendomen i boet skall fördelas på de andelar som har beräknats för makarna. I det avsnittet ges också regler för den situationen alt det inte går atl fördela egendomen helt i överensstämmelse med andelsberäkningen, t.ex. därför alt viss typ av egendom är odelbar.

Makarnas andelar i boet

1 § Vid bodelning skall först makarnas andelar i boet beräknas.

(Jfr 11 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, klargörs alt det egent­liga bodelningsförfarandet skall inledas med alt makarnas andelar i boel beräknas. Frågan om vilken egendom som skall tilldelas respektive make avgörs alltså först vid lottläggningen. Denna sker när andelsberäkningen är avslutad. Loltläggningsreglerna finns i det senare avsnittet i kapitlet.

I 2-5 §§ regleras hur andelsberäkningen skall göras.                             166


 


2 §'                                                                            Prop. 1986/87: 1

Vid beräkningen av makarnas andelar i boet skall från en makes gifto-    jj kap 2 § ÄktB rättsgods avräknas sä mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade.

För sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom skall maken få täckning ur sitt giftorättsgods endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Detsamma gäller andra skulder som maken har ådragit sig för underhåll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 §.

(Jfr 11 kap. 2 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 13 kap. 2 § första stycket GB. Liksom enligt dessa bestämmelser skall vaqe make vid andelsberäkningen först få avräkna så mycket från sina tillgångar att det täcker skulderna. Skuldläckningen skall normalt ske ur giftorättsgodset (vissa undantag be­handlas i andra stycket). Endast sådana skulder som fanns vid den för bodelningen avgörande tidpunkten får täckas med giflorättsgods (jfr 10 kap. 1 § andra stycket, där motsvarande regel ges för tillgångarna i boet). Vid äktenskapsskillnad är det alltså fråga om de skulder som en make hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes. Vid bodelning under etl äktenskap - utan samband med äktenskapsskillnad - är motsvarande tidpunkt när anmälan om registrering av bodelningen görs hos tingsrätten (jfr 9 kap. 8 § andra stycket). Om bodelningen förrättas därför alt den ena maken har avlidit, är det den dag dödsfallel inträffade som på motsvarande sätt är den avgörande tidpunkten.

Samtidigt som bestämmelsen således reglerar skuldläckningen mellan makarna löser bestämmelsen den konflikt som vid bodelningen kan förelig­ga mellan den ena maken och den andra makens borgenärer. Lösningen innebär att den ena makens anspråk på alt få vara med och dela på den andra makens giftorältsgods skall tillgodoses först efter det att den maken har tilldelats egendom som läcker de skulder som han eller hon har ådragit sig/öre den för bodelningen avgörande tidpunkten. Om dessa skulder är större än den makens giftorältsgods finns det därför ingenting kvar för den förstnämnda maken att vara med och dela på. Om det däremot finns elt nettoöverskott, skall den andra maken inte med stöd av sin fria rådighel över egendomen kunna under mellantiden fram till bodelningen genom ytterligare skuldsättning minska det delningsbara överskottet. Den redo­visningsplikt som enligt 10 kap. 1 § andra stycket åvilar en make gäller även skuldema.

Gentemot borgenärer med fordringar som har tillkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten har den make som inte belastas av

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                167


 


dessa fordringar inga andra förpliktelser än dem som följer av 13 kap. 1 S     Prop. 1986/87: om verkan av den andra makens eftergift vid bodelningen. Den förstnämn-    ii kap. 2 § ÄktB da makens anspråk på att fä del i den andra makens giftorättsgods går således före sådana borgenärers rätt.

Familjelagssakkunniga och några remissinstanser har berört ett särskilt problem vid skuldtäckningen, nämligen behandlingen av studieskulder. Gällande regler om skuldtäckning påslås ibland leda till oskäliga resultat när det gäller skuld för erhållna studiemedel. Problemet torde även uppstå vid andra former av studieskulder, låt vara att studiemedel f. n. torde vara den helt dominerande formen av studielån.

Sludiemedelsskulder kan uppgå lill betydande belopp. Ibland lär det ha medfört all den skuldsatta maken som täckning för skulden har fått hela det gemensamma hemmet eller större delen därav på sin lott. Det har ansetts alt detta skulle vara orättvist mot den andra maken, särskilt som skulderna aldrig kommer att betalas av dessa tillgångar utan av framtida förvärvsinkomster.

Enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 370) är det inle någon lämplig lösning på problemet att införa särskilda skuldläckningsregler för en viss typ av skulder. Det kan enligt de sakkunniga finnas åtskilliga andra skulder vilka på ett liknande sätt har ett sakligt sett mycket svagt samband med den egendom som ingår i boet och vilka inte behöver infrias på mycket länge.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att några särskilda skuldtäcknings-regler inle bör införas för att lösa problemet med studiemedelsskulderna. Det är f.ö. inte säkert atl det alltid är oskäligt att en stor studiemedelsskuld läcks fullt ul. Om äktenskapet hade bestått, skulle familjens samlade inkomster ha använts till viss del för alt betala skulden. Även den inle skuldsatta makens ekonomiska standard skulle ha påverkats av detta. Det kan med hänsyn härtill framstå som rimligt att den skuldsatta maken får täckning ur sitt giflorättsgods för studiemedelsskulden.

Däremot kan det ofta anses oskäligt att den skuldsatta maken - i vart fall om studiemedelsskulden har avsett ett i förhållande till makarnas sammanlagda giftorältsgods stort belopp - får vara med och dela på den andra makens giftorältsgods. I sådana fall bör det därför finnas skäl att jämka det bodelningsresullat som en likadelning av det sammanlagda net-logiftorällsgodset skulle medföra. En sådan jämkning kan åstadkommas med stöd av reglerna i 12 kap.

En makes redovisningsplikt enligt 10 kap. 1 § andra stycket gäller även makens skulder. Om del sker förändringar på skuldsidan under tiden fram till bodelningen, skall dessa således redovisas. Har skulden betalts under mellantiden, får det betydelse om delta har skett med medel som ingår i giftorättsgodset eller med andra medel. Skulden kan vidare ha preskribe­rats eller ha upphört av någon annan anledning. Normalt skall sådana skuldminskningar leda till atl det delningsbara nettot ökar på motsvarande


168


 


sätt som gäller för en värdeökning på tillgångssidan. Om förändringen är    Prop. 1986/87: ett resultat av den skuldsatte makens särskilda insatser eller en följd av att    n kap. 2 § ÄktB borgenären har önskat särskilt gynna denne make, kan det emellertid finnas skäl atl låta vinsten av detta tillfalla denne make ensam.

Ibland kan en skulds storlek fastställas först efter den för bodelning avgörande tidpunkten. Det kan t.ex. gälla ett skadestånd eller ett aktuali­serat borgensåtagande. Indexreglerade skulder kan också förändras fram till dess atl bodelningen avslutas. För värderingen av skulderna vid bodel­ningen gäller samma princip som för värderingen av tillgångarna, dvs. utgångspunkten är att de skall beaktas lill det värde som är aktuellt vid bodelningen men att förändringar som är att tillskriva sådana åtgärder av en make som ligger utanför en normal, aktsam förvaltning bör tillgodoräk­nas eller påföras honom eller henne ensam.

I 13 kap. 2 § GB finns en bestämmelse för det fallet att båda makarna svarar för en skuld. Enligt den bestämmelsen skall i så fall var och en av makarna ur sitt giftorältsgods tilldelas egendom till täckning av den del av skulden som belöper på honom eller henne. Denna situation skiljer sig emellertid inte från det fallet att en make svarar för en skuld tillsammans med en utomstående person. Inte heller i det fallet kan maken få avräkna mer av skulden på sitt giflorättsgods än som belöper på maken. Makens skuld anses således bara omfatta den del av den gemensamma skulden som belöper på maken. Samma synsätt bör kunna tillämpas, om det är de båda makarna som gemensamt svarar för en skuld. Förevarande paragraf inne­håller därför inte någon motsvarighet till bestämmelsen i GB.

Andra stycket

I 13 kap. 2 § andra stycket GB finns två undantag från huvudregeln att skuldtäckning skall ske ur giflorättsgodset. Enskild egendom och sådana särskilda rättigheter som avses i 6 kap. 1 § andra stycket GB skall - så långt de räcker - användas för atl täcka en skuld som har uppkommit före äktenskapet och för vilken enskild egendom eller särskild rättighet häftade vid äktenskapets ingående på grand av panträtt eller annars särskilt. Det­samma gäller skuld som en make har anskaffat under äktenskapet för att förvärva eller förbättra sådan egendom. Det andra undantaget avser skulder som en make har ådragit sig genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande. Sådana skulder skall läckas av giftorätlsgodset endast om den enskilda egendomen eller särskilda rättigheten inte räcker till.

Om den ena makens giftorältsgods har tagits i anspråk för att täcka skulder som i första hand skall täckas med enskild egendom eller särskild rättighet, är den andra maken enligt 13 kap. 5 § GB berättigad att erhålla vederlag för detta av makarnas giflorättsgods.

ÄktB innehåller inte någon direkt motsvarighet till vederlagsregeln i 13 kap. 5 § GB. Skälen till del har redovisats i den allmänna motiveringen


169


 


(avsnitt 2.2.3). En ny form av vederlagsregel har i stället tagits in i 11 kap.     Prop. 1986/87: 1 4 §. Till följd härav har även förevarande paragraf fått en något annorlunda    II kap. 3 § ÄktB utformning än motsvarande regel i GB. Särskilda regler om täckning för skuld som är att tillskriva den ena makens vanvård eller otillbörliga förfa­rande med sin egendom har inte lagils in i ÄktB.

I andra stycket anges sålunda att en skuld som har anknytning lill enskild egendom får avräknas mot giftorätlsgodset endast om den inte kan täckas med den enskilda egendomen. Anknytningen skall avse att skulden är förenad med särskild förmånsrätt i den enskilda egendomen eller att skulden har anskaffats för att finansiera den enskilda egendomens under­håll eller förbättring. Också andra fall då skulden är alt hänföra lill denna egendom kommer i fråga, t. ex. då skulden har anskaffats för atl finansiera förvärv av den enskilda egendomen. I dessa fall föratsätts att det går att fastställa elt klart samband mellan skulden och den enskilda egendomen.

Om enskild egendom någon gång har fått utgöra kredilunderlag för ett lån som har använts till att öka giflorättsgodset, kan det vara en omständig­het som kan beaktas vid bedömningen av om det finns skäl alt jämka bodelningsresultatet enligt reglerna i 12 kap.

Om den enskilda egendomen inte räcker till, får således en skuld av nyssnämnt slag läckas med egendom ur giftorätlsgodset. Sker detta, har emellertid den andra maken inle någon rätt till vederlag eller annan kom­pensation.

Tredje stycket

Av bestämmelsen framgår att de särskilda rättigheter som anges i 10 kap. 3 § ÄktB (vilken paragraf i gällande rätt motsvaras av 6 kap. 1 § andra stycket GB - dock med viss utvidgning) vid tillämpningen av förevarande paragraf skall likställas med enskild egendom.

Vad som återstår av makarnas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för all skulderna skall läckas, skall läggas samman. Värdet därav skall däref­ter delas lika mellan makarna.

(Jfr 11 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf uttrycks den nordiska likadelningsregeln, som i likhet med vad som nu gäller skall utgöra huvudregeln vid bodelning (se härom avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen). Paragrafen motsvarar i sak 13 kap. 3 § GB (jfr även 6 kap. 2 § andra stycket GB).

Vad som skall delas lika mellan makarna är makarnas sammanlagda nettogiftorättsgods. När varje make har fått täckning för sina skulder ur sill giftorättsgods - så långt del räcker - skall makarnas återstående giflorättsgods således läggas samman och värdet delas lika mellan dem.

Atl del bodelningsresullat som en likadelning skulle medföra kan jämkas under vissa föratsättningar framgår av reglerna i 12 kap.


170


 


4 §'                                                                             Prop. 1986/87: 1
Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år innan    u kap. 4 § ÄktB

talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel beräknas som om gåvans värde eller värdet av del använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giflorättsgods. Dennes del i det sammanlagda giflorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten.

Första stycket skall också tillämpas när den ena maken inom den lid som anges där i inte obetydlig omfattning har minskat sitt giflorättsgods genom att betala premie för egen pensionsförsäkring eller, vid bodelning med anledning av den ena makens död, när giflorättsgodset har minskats genom förskott på arv i den mån förskottet skall avräknas på arvet efter den döde.

(Jfr 11 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen finns de nya vederlagsregler som ersätter de nuvarande vederiagsbestämmelserna i 13 kap. 5-7 §§ GB. Beträffande skälen för de sakliga ändringarna i vederlagsreglerna hänvisas till den allmänna motive­ringen (avsnitt 2.2.3).

Första stycket

Avsikten med bestämmelserna i detta stycke är atl man skall kunna rätta >till effekten av sådana illojala transaktioner som en make gör inför en förestående äktenskapsskillnad i syfte alt minska del giftorättsgods som den andra maken skall få del i. I förhållande till gällande rätt innehåller bestämmelserna två betydelsefulla skillnader. Del behövs ingen utredning om syftet med makens transaktion utan det räcker med att konstatera att den minskat giflorättsgodset. Vederlagsreglerna träffar vidare endast transaktioner som har ägt rum inom ett år före del att talan om äkten­skapsskillnad väcktes. Äldre transaktioner berörs alltså aldrig.

Bestämmelserna i första stycket gäller endast när bodelning sker vid äktenskapsskillnad. Sker bodelning efter den ena makens död innehåller äktenskapsbalken och ändringarna i ärvdabalken i stället andra förmåner för den efterlevande, t. ex. utvidgad arvsrätt och rätt att vid bodelningen behålla sin egendom.

Däremot gäller förevarande regler, om bodelning sker mellan den ena maken och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare sedan den maken har avlidit efter del att talan om äktenskapsskillnad har väckts (jfr 9 kap. 8 § första stycket).

Bestämmelserna är tillämpliga i två fall. Det ena är när en make genom en gåva har minskat sitt giftorältsgods. Det andra fallet avser att en make har använt sill giftorältsgods lill atl öka värdet av sin enskilda egendom.

Vad som är att hänföra till gåva får avgöras efter en helhetsbedömning av rättshandlingen. Hur parterna själva har betecknat denna är inte avgö-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande tredje stycket se också 11 kap.   171

5 § i propositionsförslaget.


 


rande. Om vederlaget för en överiålelse som maken gjort står i missförhål-     Prop. 1986/87: 1 lande till det överlåtnas värde, kan transaktionen därför bli att beteckna     ii kap. 4 § ÄktB som partiell gåva vid tillämpningen av förevarande bestämmelser. Gåva i paragrafens mening föreligger däremot inle om en make med giltig verkan har avstått från ett arv.

Det bör observeras att bestämmelsen om gåva i första meningen inte kräver att den egendom som ges bort utgör giftorättsgods. I vissa fall kan även gåva av enskild egendom minska det delbara giftorättsgodset. Om den ena maken ger bort enskild egendom som är pantsatt för en skuld men behåller betalningsansvaret för skulden, kommer en större del av makens giftorältsgods atl behöva tas i anspråk för skuldtäckning. I ett sådant fall får maken anses ha minskat sitt giftorättsgods genom gåvan av den enskil­da egendomen. Bestämmelserna i första stycket bör då anses tillämpliga.

På liknande sätt bör man se på det fallet att en make använder upplånade medel lill alt öka värdet av sin enskilda egendom (utan att pantsätta den enskilda egendomen för lånet).

En föratsättning för tillämpning av förevarande bestämmelser är att giftorätlsgodset har minskals i "inte obetydlig omfattning" genom gåvan. Vid bedömningen av om så är fallet bör man mera se till relativa tal än till absoluta. Del är således inte antalet kronor utan värdet satt i relation till egendomen i övrigt som är avgörande. Hänsyn bör även tas till skuldsidan. Om gåvans värde (eller gåvornas sammanlagda värde) uppgår till mer än lio procent av givarens nettogiftorättsgods, bör detta därigenom anses ha minskats i inte obetydlig omfattning. Om värdet av en makes nettogifto­rättsgods är stort, kan även lägre procenttal anses medföra samma resul­tat.

När bestämmelserna i första stycket blir tillämpliga skall givarens makes andel beräknas som om gåvan alltjämt hade ingått i givarens giftorättsgods. Därmed avses - till skillnad från vad familjelagssakkunniga hade föreslagit - giftorätlsgodset före skuldtäckningen. Familjelagssakkunniga (betän­kandet s. 376) har i stället ansett atl givarens makes andel skall beräknas som om gåvan hade ingått i netlogiftorättsgodset, dvs. gåvans värde skall öka givarens nettobehållning med hela sitt belopp. Enligt de sakkunniga skall detta gälla även om givarens skulder vid bodelningen överstiger dennes övriga tillgångar, eftersom givaren annars genom en utökad skuld­sättning skulle kunna göra bestämmelserna verkningslösa.

En utökad skuldsättning motsvaras emellertid av en utökad tillgångs­sida. Om skulden inte skall täckas med enskild egendom men utökningen på tillgångssidan utgör enskild egendom (i form av en ökning av värdet på redan befintlig enskild egendom), får det enligt vad som redan framhållits anses utgöra ett fall där den ena maken har använt sitt giftorältsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

Till detta kommer att de sakkunnigas förslag innebär atl givarens make får mer egendom vid en delning där gåvofallet föreligger än om gåvan


172


 


aldrig hade existerat (jfr de sakkunnigas exempel på s. 376 i betänkandet).    Prop. 1986/87- 1 Syftet är emellertid atl ställa givarens make i samma situation som om    11 kap. 4 § ÄktB gåvan inle hade lämnats, inte alt ställa givarens make i en bättre situation.

Av nu anförda skäl gäller därför enligt första meningen all det är giva­rens bruttogiftorättsgods som skall ökas med gåvans värde.

Vad som utgör gåvans värde får avgöras enligt de grander som gäller vid återgång eller återvinning av gåva. Eftersom syftet primärt är att ställa givarens make i samma situation som om gåvan inte hade lämnats, är utgångspunkten den atl egendomens värde vid tidpunkten för skiftet skall gälla. Med denna ståndpunkt korresponderar bestämmelserna i 13 kap. 3 § om skyldigheten för en ondtroende gåvotagare all i behövlig omfattning lämna tillbaka gåvan eller ersätta dess värde. Givaren bör inte kunna spekulera i en eventuell värdestegring som helt skulle tillfalla gåvotagaren. Om den senare har lämnat något vederlag får beräknas vad som vid bodelningen utgör gåvans nettovärde. Kan gåvans aktuella värde inte beräknas, t.ex. därför all egendomen inte längre finns kvar, får en upp­skattning göras där'man i sista hand får falla tillbaka på värdet när gåvan lämnades.

Som de sakkunniga har framhållit (betänkandet s. 402) kan en utfästelse att inte återkalla ett förmånstagarförordnande ofta vara all jämställa med en gåva. Om utfästelsen är av benefik natur och har gjorts inom elt år före den för bodelningen avgörande lidpunkten, bhr bestämmelserna i detta stycke alltså tillämpliga. Vid andelsberäkningen bör man utgå från del värde försäkringen skulle ha haft för försäkringstagaren om utfästelsen inle hade gjorts, dvs. det aktuella återköpsvärdet eller motsvarande.

Bestämmelserna i första stycket kan inte åberopas som grand för all förändra bodelningsresultatet, om den andra maken har samtyckt till den åtgärd som en make har vidtagit. Det får anses ankomma på den make som har vidtagit åtgärden att visa att samtycke förelåg, om den andra maken bestrider del.

Andra stycket

Liksom gäller enligt 11 kap. 2 § tredje stycket skall sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket jämställas med enskild egendom vid tillämpningen av första stycket i förevarande paragraf.

Tredje stycket

Samma tillvägagångssätt som i första stycket skall tillämpas vid andels­beräkningen när den ena maken i inle obetydlig omfattning har minskat sitt giftorältsgods genom att betala premie för egen pensionsförsäkring. Också beträffande sådan premieinbelalning är det en föratsättning att den har gjorts inom etl år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes. Det krävs således inte att den aktuella försäkringen har nytecknats inom ett år före det att talan väcks. Vaqe premiebetalning — oavsett om den gäller en


173


 


gammal eller en nytecknad försäkring - som sker under den kritiska tiden     Prop. 1986/87: 1
faller in under bestämmelsen.
                                            11 kap. 4 S ÄktB

Beträffande vad som avses med egen pensionsförsäkring hänvisas till specialmotiveringen till 10 kap. 3 §.

Premiens belopp behandlas på samma sätt som en gåvas värde enligt första stycket. Vid beräkningen av makarnas andelar vid bodelningen skall man beakta att premier för pensionsförsäkringar är avdragsgilla vid in­komstbeskattningen. Man skall med andra ord utgå från hur situationen skulle ha varit om försäkringspremien inte hade betalts. Försäkringstaga­rens inkomstskatt hade då ökats. Försäkringstagarens makes hälft vid bodelning skall alltså beräknas som om premien, minskad med denna skatteökning, hade ingått i giftorättsgodset. I normalfallet lär givarens make kunna tillgodoses ur de övriga tillgångar som utgör giftorättsgodset. Skulle det inle vara fallet, ges i 13 kap. 4 § en möjlighet alt återfå premien från försäkringsbolaget.

Som de sakkunniga har påpekat kan en försäkringstagare ändra en pensionsförsäkring som innehåller ett eflerievandeskydd för make till en ålderspension för försäkringstagaren. Genom en sådan åtgärd kommer försäkringen inte längre att ingå i en framtida bodelning. Förfarandet är som de sakkunniga har framhållit atl likställa med det fallet alt försäkrings­tagaren tecknar en ny försäkring. Förevarande bestämmelse blir därför tillämplig. Om ändringen gjordes inom ett år innan talan om äktenskaps­skillnad väcktes, skall därför andra makens andel vid bodelningen beräk­nas som om försäkringen alltjämt hade ingått i giftorätlsgodset. Även i detta fall måste man självfallet beakta den latenta skatteskuld som är förknippad med tillgodohavandet hos försäkringsbolaget för att värdering­en skall bli rättvisande. I detta fall kan emellertid premieinbelalningen ha ägt ram under lång tid och inle i sin helhet ha belastat etl visst års inkomst. Beaktandet av skatteskulden får ske på annat sätt än i det nyss behandlade fallet (jfr NJA 1975 s. 288).

I tredje stycket anges också att motsvarande ökning skall ske vid beräk­ning av den efterlevande makens andel vid bodelning med anledning av makes död, om någon av makarna har minskat sitt giftorältsgods genom atl lämna ett förskott på arv som skall avräknas på arvet efter den avlidne (jfr 13 kap. Ila § GB).

Bestämmelserna om förskott på arv (se 6 kap. ÄB) medger inte att del uppkommer en brist på den avlidnes sida som ger den efterlevande en fordran motsvarande vad som inte utgått till honom eller henne vid bodel­ningen. Förskottet skall nämhgen inte tas upp till högre värde än vad som kan avräknas från förskoltslagarens lott.

Bestämmelsen i tredje stycket kan till skillnad från bestämmelserna i första och andra styckena åberopas även om den andra maken har sam­tyckt till den åtgärd som en make har vidtagit. När det gäller premiebetal­ningar för egen pensionsförsäkring ingår dessa i regel som etl normalt led i


174


 


familjeekonomin, och det skulle framstå som egendomligt att göra veder-     Prop. 1986/87: 1 lagsregelns tillämplighet beroende av om samtycke förelåg eller ej. Såvitt     11 kap. 5 § ÄklB gäller förskott på arv är det en vederlagsregel som är betingad av arvsrätts­tekniska skäl. Vid tillämpningen av den regeln saknar frågan om samtycke betydelse.

5§'

Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täckning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör hans eller hennes andel i boet. Ett underhällsbidrag som har förfallit till betalning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyldiga maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidragsskyl­diga makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas med de belopp som detta föranleder.

(Jfr 11 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Det giftorättsgods som en make skall tilldelas vid bodelningen utgör summan av vad maken skall få lill täckning av sina skulder och vad maken skall få genom en tillämpning av likadelningsregeln på nettogiflorältsgod­set, allt efter de beräkningsgrunder som angivits i 2-4 §§.

Den summa som på detta sätt beräknas är enbart elt värde. Under andelsberäkningen görs således ingen fördelning av bestämda lillgångsob-jekt.

I 13 kap. 10 § GB finns en föreskrift om att ett till betalning förfallet underhållsbidrag, som en make efter äktenskapsskillnad har att en gång för alla utge till den andra maken (s.k. engångsunderhållsbidrag) skall vid bodelningen utgå av vad den första maken skall erhålla vid bodelningen i den mån detta inte är avsett för skuldtäckningen. Syftet med bestämmel­sen är att makarnas inbördes anspråk skall så långt det är möjligt kunna slutiigt regleras genast vid bodelningen. Regeln medför att den underhålls-berättigades anspråk får stå tillbaka för sådana fordringar som den förplik­tade makens borgenärer har och som har uppkommit före det att talan om äktenskapsskillnad väcktes. Däremot går makens anspråk före de fordring­ar som den förpliktade makens borgenärer har och som har uppkommit efter nämnda tidpunkt. Om makens anspråk inte kan tillgodoses ur den egendom som den förpliktade erhåller vid bodelningen, får maken däremot konkurrera enligt allmänna regler med de senare borgenärerna om att få betalning.

Familjelagssakkunniga har framhållit att det är diskutabelt om anspråk på engångsunderhåll fortfarande skall anses vara härlett ur äktenskapet på ett sådant sätt att del skall gå före sådana fordringar på den förpliktade som har uppkommit efter del att talan om äktenskapsskillnad har väckts men före bodelningen. Eftersom makar fritt kan överenskomma om underhålls­bidrag, ger gällande ordning enligt de sakkunniga ett visst utrymme för spekulation på borgenärernas bekostnad.

' 11 kap. 6 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                           175


 


Den sammankoppling som har skett med bodelningsuppgörelsen skall Prop. 1986/87: 1 emellertid ses mol bakgrunden av alt engångsunderhållet även har varit 11 kap. 6 § ÄktB avsett som ett korrektiv mol oskäliga verkningar av likadelningsregeln vid bodelning eller som elt medel atl tillerkänna den ekonomiskt svagare maken mer än de vanliga bodelningsreglerna skulle ha gjort. De jämknings­regler vid bodelning som nu finns i GB och de jämkningsregler som har tagits in i 12 kap. I § ÄktB har alla det gemensamt att de aldrig kan medföra annat än alt en make får behålla mer av sin egen egendom än om jämkning ej sker. Någon överföring av egendom mellan makar kan således inle ske med hjälp av jämkningsreglerna.

Genom jämkning av äktenskapsförord (jfr 12 kap. 3 § ÄktB) kan där­emot åstadkommas att egendom överförs mellan makar. Det blir av sär­skild betydelse i de fall då en make efter ett inte alltför kortvarigt äkten­skap skulle komma atl slå helt eller nästan helt ulan egendom efter en bodelning på grand av villkor i ett äktenskapsförord om att all eller nästan all egendom i boet är den andra makens enskilda egendom. Genom en jämkning av detta villkor i äktenskapsförordet kan man i ett sådant fall åstadkomma ett mera rimligt bodelningsresultat.

Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har jag inte följt de sakkunnigas förslag om jämkning av villkor i gåvor och testamenten om att egendom skall vara mottagarens enskilda. En följd av detta ställningstagande är emellertid att den ekonomiskt svagare maken med en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna ibland skulle komma all erhålla orimligt lite egendom vid bodelningen. För dessa fall innehåller de västnordiska ländemas lagstiftning särskilda jämkningsregler, de s. k. orimligt-ringa-reglerna, som medger jämkning av bodelningsresullatet. Dessa regler kan också medföra att egendom överförs från den ekonomiskt starkare lill den ekonomiskt svagare maken. Samma syfte har alltså i Sverige hittills fyllts av regeln i 13 kap. 10 § GB om engångsunderhåll. Eftersom några regler om jämkning av villkor i gåva eller testamente inte förs in i ÄktB, bör även i fortsättningen engångsunderhåll kunna användas för alt korrigera orimliga bodelningsresultat i dessa fall.

Om en make skall betala etl engångsunderhåll till den andra maken vid bodelningen, skall således andelarna beräknas med hänsyn härtill. Del bör observeras alt avdrag för engångsunderhållet aldrig kan göras på det värde som en make tilldelas för täckning av skulder.

Egendomens fördelning på lotter

6§'

Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall gifto­rättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna som han eller hon önskar.

(Jfr 11 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)
' \ 1 kap. 7 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.
                          176


 


Paragrafen motsvarar 13 kap. 13 § GB.                                      Prop. 1986/87: 1

Andelsberäkning och lottläggning är som redan har framhållits två helt ll kap. 7 § ÄktB skilda delar av ett bodelningsförfarande. När makarnas andelar har räknats fram med hjälp av reglerna i 1-5 §§ - och eventuellt med tillämpning av jämkningsreglerna i 12 kap. - återstår alltså atl fördela de i giftorättsgod­set ingående egendomsobjekten mellan makarna. Denna fördelning av objekten benämns lottläggningen. Varje make skall få en lott ur det sam­manlagda giflorättsgodset. Lotten skall i princip innehålla objekt till så stort sammanlagt värde att del motsvarar värdet av makens andel enligt I -5§§.

Enligt förevarande paragraf har varje make rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna som maken önskar. Den make som har alt utge egendom ur sitt giftorättsgods till den andra maken får alltså själv avgöra vilka egendomsobjekt som skall lämnas över. Den egendom som lämnas till den andra maken får dock inte vara uppenbart olämplig för denne i den mån del är möjligt atl upprätthålla denna princip (se 11 kap. 8 § första stycket).

Nuvarande lottläggningsbestämmelser i 13 kap. 13 § GB inleds med en föreskrift som innebär att varie make eller, om den ena maken är död, den efterlevande maken har rätt att på sin lott erhålla arbetsredskap och andra lösören som krävs för att maken skall kunna fortsätta med sin yrkesverk­samhet. För dödsfallssituationen behövs inte längre en sådan regel med hänsyn till de nya skyddsregler för efterlevande make som i övrigt skall gälla, t. ex. reglerna om rätt för den efterlevande maken atl vid bodelning­en behålla sin egendom och de nya reglerna om makes arvsrätt. Även för bodelning i andra fall bör regeln kunna undvaras, eftersom de behovspröv-ningsregler beträffande bohag som har tagits in i 11 kap. 7 § ofta kommer att omfatta även arbetsredskap, l.ex. skrivmaskiner och hushållsmaski­ner. När det blir fråga om mera speciell utrastning har det inte ansetts föreligga skäl att ställa upp särskilda regler i ÄktB. Om en make driver en sådan speciell yrkesverksamhet med särskild utrustning får frågan vem som skall tilldelas egendomen i första hand bero av vad makarna själva har kommit överens om. I andra hand får del lösas enligt de vanliga lottlägg-ningsreglerna.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller även till förmån för en avliden makes rättsinnehavare.

7§'

Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § andra stycket 2-4. En förutsätt­ning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken är vidare att etl sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

' 11 kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                          177

12    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


Svarar egendomen för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt i     Prop. 1986/87: 1 egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den     ukap. 7 § ÄktB andra maken befrias från ansvar för skulden eller att medel lill att betala denna har salts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 11 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen gäller fördelningen av makarnas gemensamma bostad och bohag vid lottläggningen. Den får framför allt betydelse när en make vill överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken.

Första stycket

Lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad har i enlighet med familjelagssakkunnigas förslag arbetats in i ÄktB. I förevarande paragraf finns sålunda i första stycket den centrala regeln om den ena makens rätt atl vid separationen överta en bostad som tillhör den andra maken men som under äktenskapet har utgjort makarnas gemensamma bostad.

Jämfört med 1959 års lag innebär de nya bestämmelserna i första stycket en viss utvidgning av övertaganderätlen. Den beslår i alt även fastighet som är enskild egendom omfattas av bestämmelserna under förutsättning alt bostaden har blivit enskild egendom genom äktenskapsförord. Fastig­het som har blivit enskild egendom genom att villkor om del har ställts upp vid gåva eller i testamente omfattas däremot inle heller i fortsättningen av övertaganderätlen. Om en sådan faslighet har bytts ut mot en annan gäller emellertid övertaganderätten. Det kan nämligen inte anses lika angeläget att skydda en sådan fastighet mol övertagande som när det gäller den ursprangliga fastigheten. Vid avvägningen mellan del skyddsinlresse som kan antas föreligga med hänsyn lill villkoren vid gåvan eller i testamentet å ena sidan och det sociala skyddsintresse som tillgodoses genom övertagan­dereglema, får del anses att del senare väger tyngre när det gäller utbytes­fastigheten. Den ursprungliga fastigheten kan däremot vara en släktgård eller liknande som givaren eller leslatorn har önskat hålla kvar inom sin släkt. All utbytesfastigheten skall kunna övertas innebär inte något nämn­värt avsteg från principen att villkor i gåvor och testamenten inte skall kunna jämkas. Den som övertar fastigheten skall i princip betala fullt pris för den (se 11 kap. 9 §). Någon värdeöverföring i strid med villkoren vid gåvan eller i testamentet blir det alltså inte fråga om.

När del gäller hyresrätt eller bostadsrätt har full övertaganderält funnits redan i gällande lag. ÄklB innebär ingen annan ändring i det än den anpassning som sker beträffande egendom som är enskild på grand av villkor om det vid gåva eller i testamente.

Enligt de nya reglerna i första stycket skall liksom hittills en behovs­prövning ske när det skall avgöras vilken make som skall få bostaden. Den

178


 


som bäst behöver bostaden skall fä den. Av sista meningen i förevarande Prop. 1986/87: 1 stycke framgår dock att makes rätt att överta bostaden liksom för närva- 11 kap. 7 § ÄktB rande skall gälla endast om det även med hänsyn till omständigheterna i övrigt framstår som skäligt. Som har framhållits i motiven till den nu gällande lagen (prop. 1959:70 s. 28) måste därvid - utöver bostadsbeho­vet - beaktas de ekonomiska hänsynen till den make som äger bostaden. Även den omständigheten att bostaden kan ha ett affektionsvärde för den make som äger den skall beaktas. Detta får i regel anses vara fallet med släktgårdar och liknande bostäder. Atl en bostad har utgjort den ena makens föräldrahem kan vidare tala emot att den andra maken får överta den.

Om det finns omständigheter som talar emot ett övertagande får dessa vägas mol det behov som den make som vill överta den har av bostaden. En helhetsbedömning av situationen skall alltså ske.

Av vad som anförts i anslutning lill 7 kap. 4 § framgår att övertagande­rätlen i förevarande paragraf inte gäller andra bosläder än makarnas ge­mensamma permanentbostad. Därmed förstås i regel den bostad på vilken de båda är kyrkobokförda. Fritidsbostäder omfattas således inte av överta­ganderätten.

Första stycket innehåller också en annan betydelsefull nyhet i förhållan­de till gällande rätt. En make får genom bestämmelserna i detta stycke rätt att överta även makarnas gemensamma bohag efter en behovs- och skä­lighetsprövning av samma slag som beträffande bostaden (se vidare avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen). Även här omfattar övertaganderätlen både giftorättsgods och egendom som är enskild genom äktenskapsförord.

I bohaget ingående egendom som är enskild därför att den har trätt i stället för annan enskild egendom omfattas också av övertaganderätten, oavsett om den ursprungliga enskilda egendomen blivit enskild genom äktenskapsförord eller av andra skäl (jfr 7 kap. 2 § andra stycket 5).

Beträffande vad som skall anses utgöra makars gemensamma bohag hänvisas till specialmotiveringen till 7 kap. 4 §.

Vid behovs- och skälighetsprövningen enligt första stycket gäller det, som nyss sagts, att anlägga en helhetssyn. Många olika faktorer kan vara av betydelse i detta sammanhang. Några har redan berörts. Härutöver skall endast pekas på några faktorer som mera regelmässigt förekommer och som har särskild tyngd.

Om det finns barn i äktenskapet och den ena maken ensam får vårdna­den om barnen, har denne i regel störst behov av bostaden. Är den ena maken död när bodelning sker, får den efterlevande maken i regel anses ha behov av att få överta bostaden. Om det inte finns testamente konkurrerar ju f.ö. en sådan make endast med barn lill den avlidna maken som inle är barn till den efterievande maken (jfr de nya bestämmelserna i 3 kap. I och 2 §§ ÄB).

179


 


Enligt vad som nyss framhållits kan enligt de nya reglerna i första Prop. 1986/87: 1 stycket även en fastighet som är enskild egendom på grund av äktenskaps- ll kap. 7 § ÄktB förord bli föremål för övertagande. All fastigheten utgör den ena makens enskilda egendom kan dock få betydelse när man bedömer frågan om den andra makens rätt att överta den. Alt makarna genom äktenskapsförord har gjort fastigheten till den enes enskilda egendom är en av de omständig­heter i övrigt som skall beaktas vid prövningen. 1 sådana fall bör hänsyn tas bl.a. till hur lång lid som har gått sedan äktenskapsförordet upprätta­des, vad som därvid får antas ha varit makarnas syfte och hur de ekono­miska förhållandena har utvecklat sig sedan dess. Allmänt sett bör det krävas starkare skäl för etl övertagande om egendomen är enskild än om den är giftorältsgods.

Vad som har sagts om bostad gäller även bohag. Om en make får överta bostaden, är det emellertid mycket som talar för att maken får överta även sådant bohag som behövs för alt bostaden skall kunna utnyttjas på ett rimligt sätt. Del finns således ett visst samband mellan rätten att överta bostaden och rätten alt överta bohag som är nödvändigt för bostadens utnyttjande.

Däremot kan det mera sällan hävdas att ett övertagande av bostaden medför ett behov av att överta bohaget i dess helhet. Ofta torde bostaden kunna utnyttjas på etl rimligt sätt om endast en viss del av bohaget övertas.

När den ena maken tilldelas bostad och bohag som tillhör den andra maken, skall egendomens värde avräknas från den förstnämnda makens andel vid lottläggningen. Detta framgår av första stycket. Sådan avräkning skall ske även om bostaden eller bohaget är enskild egendom. Om lotten inle räcker till, skall den övertagande maken betala mellanskillnaden till den avstående maken (se 11 kap. 9 §). En nyhet är dock att en make enligt första stycket kan få överta egendomen utan avräkning, om värdet av del som övertas är ringa. Detta gäller även när en make vid bodelningen tilldelas bostad eller bohag som tillhör honom eller henne. Härigenom blir det möjligt att i sådana fall då tillgångarna begränsar sig lill ett hem av mindre omfattning låta den som bäst behöver hemmet behålla det utan alt något skuldförhållande lill den andra maken behöver skapas.

Andra stycket

Om den egendom som en make vill överta med stöd av första stycket besväras av en skuld med särskild förmånsrätt i egendomen, gäller särskil­da villkor för övertagandet. De skulder som avses är främst sådana som har inlecknals i en fastighet eller tomträtt samt skulder med säkerhet i form av pant i bostadsrätt. Makarna är givetvis oförhindrade all vid bodelningen komma överens om att den make som förut har ägt fastigheten e.d. fortfarande skall personligen svara för skulden. Ett sådant arrangemang kan dock tänkas kräva medgivande av borgenären. Om denna make emel­lertid inte vill slå kvar som gäldenär, krävs för etl övertagande av egendo-


180


 


men att denne befrias från ansvar för skulden eller att medel till betalning     Prop. 1986/87: 1 av skulden har satts under särskild vård. Ett sådant byte av gäldenär     11 kap. 8 § ÄktB kräver normalt medverkan av borgenären. Problemet är inte nytt. Det finns redan i dag när egendom som svarar för skuld med särskild förmåns­rätt i egendomen vid bodelning skall övergå f.ån den ena maken till den andra.

Tredje stycket

Om den ena maken är död när bodelning skall ske, gäller bestämmelser­na i första stycket endast till förmån för den efterievande maken (jfr 3 § lagen 1959: 157 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bo­stad). Detta gäller oavsett om bodelning sker med anledning av makens död eller därför att talan om äktenskapsskillnad hade väckts innan maken dog. Den avlidna makens arvingar och testamentstagare har således ingen övertaganderätt enligt förevarande paragraf.

8§'

En make, vars giflorättsgods i värde överstiger hans eller hennes lott, har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för honom eller henne.

När bodelning sker med anledning av den ena makens död, gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 11 kap. 8 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag) Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Första stycket

Enligt gällande rätt har en make rätt alt vid bodelningen behålla viss egendom även om den i värde överstiger hans eller hennes andel. Det gäller faslighet som tillhör makens giftorältsgods och sådan annan egen­dom ur makens giftorättsgods som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom eller henne att behålla. Om maken skall få behålla egendomen, måste han eller hon dock kompensera den andra maken genom att betala för övervärdet med pengar (13 kap. 13 § första stycket GB). Är maken död när bodelning sker, har bara dennes bröstarvingar motsvarande rätt och endast såvitt gäller en fastighet som har förvärvats från en släkting lill den avlidne i rätt uppstigande led eller från en sådan släktings dödsbo (13 kap. 13 § tredje stycket GB).

I enlighet med de sakkunnigas förslag har en makes möjlighet atl behålla sin egendom och betala andra maken med pengar nu utvidgats. Första stycket i förevarande paragraf omfattar all slags egendom som ingår i makens giftorättsgods. Den får dock sin begränsning genom de special-

' 11 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                           181


 


regler om rätt för den andra maken att överta bostad och bohag som nyss    Prop. 1986/87: 1
har behandlats (11 kap. 7 §).
                                           11 kap. 8 § ÄkiB

Om en make inte genast kan erlägga kontant betalning motsvarande det överskjutande värdet, kan maken få skäligt anstånd med betalningen under förutsättning att godtagbar säkerhet kan ställas. Är makarna inte ense om hur lång tid anståndet skall avse, bör längre tid än sex månader från bodelningen inte komma i fråga. 1 första hand ankommer det på makarna själva alt komma överens om vad som är en godtagbar säkerhet. Om någon överenskommelse inte uppnås, bör i vart fall pant eller borgensförbindelse godtas. Såvitt gäller borgensförbindelsen bör den dock ställas såsom för egen skuld. Om den ingås av två eller flera personer gemensamt, bör den vara solidarisk. Även en garantiförbindelse av en bank eller ett annat liknande kreditinstitut bör anses utgöra en godtagbar säkerhet.

Enligt 13 kap. 13 § GB har en make, som vid bodelningen skall lämna en del av sitt giftorättsgods till den andra maken, rätt att fritt välja vad som skall överlämnas. Som de sakkunniga har framhållit kan emellertid denna frihet missbrukas så att egendom som är uppenbart olämplig för den mottagande maken överlämnas. Första stycket innehåller därför den nyhe­ten atl den mottagande maken har rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inle är uppenbart olämplig för henne eller honom.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när bodelning sker med anledning av mål om äktenskapsskillnad och det på ena sidan finns arving­ar och testamentstagare till en avliden make. Dessa har då samma rätt som den avlidne hade att lösa ut den andra maken och behålla det giftorättsgods som tillhörde den avlidne (jfr 9 kap. 2 och 8 §§). Någon arvsrätt för den efterlevande maken finns inle i denna situation (se den nya 3 kap. 10 § ÄB).

Andra stycket

Om bodelning sker med anledning av den ena makens död, har den efterlevande rättigheter som i viss omfattning minskar behovet av en lösningsrätt vid lottläggningen. Den efterlevande kan välja att med stöd av 12 kap. 2 § behålla sitt giftorättsgods som sin andel vid bodelningen. Någon lösningsrätt behövs då inte. Om den efterlevande inle behåller sitt giftorältsgods enligt 12 kap. 2 §, har den efterlevande i stället bästa arvs­rätt till den avlidna makens kvarlåtenskap (se den nya 3 kap. I § ÄB). Ett undantag finns dock. Barn till den avlidne som inte är barn till även den efterlevande maken har arvsrätt framför den efterlevande maken. Det kan dessutom finnas testamentstagare. I dessa fall bör den efterlevande maken ha rätt atl i mån av förmåga lösa ut arvingar och testamentstagare för att kunna behålla sitt gtftorällsgods. Däremot bör den avlidnes barn och testamentstagare inte mot den efterlevandes vilja kunna lösa ut denne med pengar i stället för att lämna ul egendomen. Den efterlevande skall alltid ha rätt atl på sin lott få egendom ur boet.


182


 


I andra stycket har därför tagits in en bestämmelse som innebär att     Prop. 1986/87: 1 reglerna i förevarande paragraf endast gäller till förmån för den efterie-    ii kap. 9 § ÄktB vande maken när bodelning sker med anledning av dödsfall.

9§'

Om en make övertar bostad och bohag mot avräkning och inte tillgo­doser den andra maken med annan egendom ur giftorättsgodset, skall han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

(Jfr 11 kap. 8 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf reglerar vad som skall ske, när en make med stöd av reglerna i 11 kap. 7 § övertar bostad och bohag mot avräkning på sin lott Ofr 4 § lagen 1959:157 med särskilda bestämmelser om makars gemensam­ma bostad). Den övertagande maken har rätt att gottgöra den andra maken med egendom ur sitt giftorättsgods. Räcker inte det, skall resterande del betalas med pengar. För att få anstånd med betalningen skall godtagbar säkerhet ställas. Den övertagande maken har emellertid också rätt att välja att helt ersätta den andra maken med pengar för värdet av den bostad och det bohag som övertas. Det är således den övertagande maken som ensam bestämmer i vilken form kompensationen skall ske.

Väljer den övertagande maken att kompensera med egendom, skall denna dock tas ur giftorättsgodset. Om en bodelning således sker enbart för att överföra bostad eller bohag i elt äktenskap med endast enskild egendom, måste därför den övertagande låta kompensationen utgå i peng­ar.

Beträffande innebörden av godtagbar säkerhet och skäligt anstånd hän­visas till specialmotiveringen lill 11 kap. 8 §.

10 §

Om den ena maken vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har han eller hon en fordran på den andra maken för bristen.

(Jfr 11 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Enligl 13 kap. 9 § GB ger elt vederiagsanspråk som inte har kunnat tillgodoses fullt ut vid bodelningen inle upphov till en fordran mol den vederlagsskyldige som svarar mol brislen. Den förfördelade maken kan alltså inte vid ett senare tillfälle återkomma med sitt krav.

De vederlagsregler som finns i GB har i ÄktB ersatts av de bestämmelser om gåva m. m. som tagils in i 11 kap. 4 §. De fall som anges där avser olika former av oftast illojala förfaranden. Med den begränsning av vederlags­reglerna som skett genom detta finns det inte längre anledning att för vederlagsfallen hålla fast vid att någon fordran för vad som brister inte skall uppstå. Det är vidare rimligt alt en make som i övriga fall inte har kunnat tillgodoses helt kan få en fordran på den andra maken för vad som

' 11 kap. 10 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                183

 II kap. 11 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


 


brister. Ett sådant synsätt ligger f.ö. också i linje med de möjligheter till     Prop. 1986/87: 1
anstånd med betalningen som finns i 11 kap. 8 och 9 §§.
             12 kap. ÄktB

I förevarande paragraf slås därför fast att, om den ena maken vid fördelningen på lotter inle har kunnat erhålla hela sin andel, denne har en fordran på den andra maken för brislen.

12 kap. Jämkning vid bodelning

I detta kapitel har samlats de bestämmelser som behandlar möjligheter­na att vid bodelningen göra avsteg från likadelningsprincipen. I 1 § finns regler om jämkning vid bodelning när en tillämpning av likadelningsprinci­pen skulle leda lill ett oskäligt resultat. I 2 § ges möjlighet för efterievande make alt begära all vardera sidan skall behålla sin egendom och i 3 § finns en regel om jämkning av villkor i äktenskapsförord i samband med bodel­ning. I 4 § finns motsvarande jämkningsregel beträffande s. k. föravtal om bodelning.

!§'

1 den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskä­ligt att en make vid äktenskapsskillnad skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap., skall bodelningen i stället göras så alt den förra maken får behålla mer av sin egendom. Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl atl inte dela makarnas giflorättsgods, skall varie make behålla sitt giftorättsgods som sin andel.

(Jfr 12 kap. 1 och 2 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller den allmänna regeln om jämkning vid bodelning. Den har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2). Regeln bygger på den nu gällande regeln i 13 kap. 12 a § GB. Enligt den regeln krävs emellertid för att jämkning skall få ske att en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna skulle leda till ett uppenbart orimligt resultat. Härigenom begränsas starkt möjligheterna all jämka. I den nya regeln har denna begränsning tagits bort. Del är dock alltjämt avsikten alt jämkning skall förekomma bara i undantagsfall.

Jämkning får enligt bestämmelserna i första meningen ske om det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt med en likadelning av makarnas giftorältsgods. Regeln har utformats på detta sätt för att markera atl den i första hand är avsedd alt tilllämpas på de kortvariga äktenskapen. Det är framför allt vid sådana äktenskap som en likadelning kan komma alt le sig oskälig. Det gäller särskilt om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boel. Vid sidan

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              184


 


av äktenskapets längd anges att bodelningsresultatet kan vara oskäligt med Prop. 1986/87: 1 hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden. Genom tillägget "omstän- 12 kap. 1 § ÄktB digheterna i övrigt" markeras emellertid att det skall göras en helhetsbe­dömning av makarnas förhållanden när frågan om jämkning prövas. Även om äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden talar för en jämkning kan det ibland finnas alldeles särskilda omständigheter som ver­kar i motsatt riktning, t. ex. det sätt på vilket den ekonomiska situationen i äktenskapet har uppstått, makarnas hälsotillstånd eller deras ulbildnings-och yrkesslatus. Någon gång kan kanske i stället äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden tala mot en jämkning men andra om­ständigheter medföra att jämkning trots allt bör ske.

I detta sammanhang kan det finnas skäl atl framhålla atl engångsunder­hållsbidrag ibland kan tjäna som ett slags jämkning vid bodelning. Jämk­ning enligt förevarande paragraf kan nämligen aldrig medföra att en make får mer av den andra makens egendom än vid en likadelning ulan innebär endast att en make får behålla mer av sin egen egendom än vid en likadel­ning. Om det någon gång är nödvändigt alt åstadkomma en överföring av egendom till den andra maken, får detta därför ske antingen genom en­gångsunderhåll (jfr 11 kap. 5 §) eller genom jämkning av äktenskapsförord Ofr 12 kap. 3 §).

När del gäller äktenskapets längd kan man först konstatera att frågan huravida en likadelning är skälig regelmässigt uppstår vid kortvariga äk­tenskap. Om ett äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad efter en­dast en kortare tid, kan en likadelning ofta framstå som oskälig. Som redan har framhållits gäller detta främst om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom lill stort värde i boel. Även i fall då en make under ett kortvarigt äktenskap har ärvt betydande egendom eller har fått den genom gåva kan del vara oskäligt med en likadelning. Om någon under ett kortvarigt äktenskap har ärvt en betydande förmögenhet efter sina föräldrar, får del normalt anses vara oskäligt all den delas lika mellan makarna när äktenskapet upplöses. Det är å andra sidan inle rimligt att sådana förvärv i sin helhet undantas från delning, om den andra maken därigenom skulle komma alt stå helt eller nästan helt utan egendom efter bodelningen. Jämkningen bör i så fall innebära att den andra maken er­håller en mindre del än vid en likadelning (jfr vad som förat har sagts om jämkning av äktenskapsförord och möjligheter till engångsunderhållsbi­drag för alt komma till rätta med motsvarande fall då den aktuella egendo­men är enskild).

Ju längre lid äktenskapet har varat, desto större del av förvärvet bör bli föremål för delning mellan makarna. En viss betydelse har dock också tidpunkten för ett sådant förvärv. Om arvet har utfallit tidigt under äkten­skapet finns del större anledning alt låta den andra maken få åtminstone en viss del av del än om arvet har utfallit omedelbart före ansökan om äktenskapsskillnad. I det senare fallet får det vid kortvariga äktenskap som


185


 


regel anses skäligt att den andra maken inte tillerkänns någon del alls i den     Prop. 1986/87: 1 ärvda egendomen. Elt undantagsfall är dock om den andra maken därige-    12 kap. 1 § ÄktB nom vid bodelningen skulle få orimligt lite egendom jämfört med den make som har erhållit arvet.

Om ett äktenskap har varat något längre tid, bör jämkning i allmänhet inte ske. Vid långvariga äktenskap uppstår i regel en sammanflätning av makarnas ekonomier och förhållanden i övrigt som motiverar att giftorätts­godset delas lika. Om ett arv utfaller alldeles i slutet av ett långvarigt äktenskap kan en likadelning dock framstå som oskälig, i vart fall om arvet utgör en stor del av makens giflorättsgods. I undantagsfall kan det även framstå som oskäligt alt likadela ett sådant arv som faller ul vid annan tidpunkt under ett långvarigt äktenskap. Möjligheten att genom äkten­skapsförord eller villkor i testamente reglera atl vad som tillfaller en make genom arv skall vara dennes enskilda egendom gör dock att jämkning i sådana situationer bör vara rena undantagsfall.

Vad som har sagts om arv får i huvudsak anses gälla även beträffande gåvor. Ibland kan förhållandena dock vara sådana att det får anses framgå att givaren har avsett alt gåvan skulle i händelse av en bodelning delas lika mellan makarna. Även efter ett kortvarigt äktenskap bör i sådana fall likadelning tillämpas på gåvan.

Vad som har erhållits genom testamente får i nu berört avseende likstäl­las med vad som erhållits genom gåva.

Atl etl äktenskap har varat endast kort tid bör således i sig vara ett skäl att inle göra en likadelning av allt giflorättsgods som makarna har. I sådana fall bör rätten till likadelning till egendomen i stället successivt växa i takt med den tid som äktenskapet har varat.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl hela nettoförmögenheten nor­malt skall ingå i bodelningen, om äktenskapet har varat i minst tio år. Remissinstanserna har inte hafl någon erinran mot det. Vid överläggningar med företrädare för de andra nordiska ländernas justitiedepartement och äktenskapsrättskommitléer har emellertid framkommit att det i de västnor­diska länderna anses att en femårstid skulle vara alt föredra. Från finsk sida godtas också en minskning av tiden till fem år.

Somjag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) kan det vara naturligt att jämkningen i kortvariga äktenskap sker med utgångspunkt i en schablon av det slag som de sakkunniga har föreslagit. Med kortvariga äktenskap bör då enligl min mening förslås äktenskap som inte har varat mer än fem år. I denna lid bör medräknas sådan lid då makarna före äktenskapet har bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Del är emellertid inte lämpligt att ha etl syslem för jämkningen som gör jämkningens omfattning exakt beroende av den tid som äktenskapet har varat. En anledning till del är svårigheten all fastställa när ett äktenskaps­liknande samboende har böljat. En annan anledning är atl äktenskapels längd är endast en - låt vara den främsta - av flera faktorer som samman-


186


 


tagna skall avgöra om och i vilken utsträckning jämkning bör ske. Den     Prop. 1986/87: 1 angivna femårstiden bör alltså bara ses som ett riktmärke. Schablonen bör     12 kap. 1 § ÄktB vidare kunna frångås om andra omständigheter föranleder det.

Bland de omständigheter som kan utgöra skäl att helt eller delvis under­låta att tillämpa denna schablon vid kortvariga äktenskap kan anges främst att arv, gåva eller testamente har påverkat den ena makens behållna giftorättsgods i betydande omfattning. Detta har nyss berörts. Om någon jämkning alls skall ske i elt sådant fall får i stället avgöras efter en helhets­bedömning av samtliga jämkningsförutsättningar. Etl annat skäl kan vara att en makes giftorättsgods huvudsakligen eller lill stor del utgörs av bostad eller bohag som har förvärvats för makarnas gemensamma begag­nande. Sådan egendom bör i princip inte delas enligt schablonen. Jämk­ningen bör i detta fall endast avse övrig egendom.

När jämkning sker enligt femårsmodellen avser den fördelningen av makarnas nettogiftorättsgods. Det är således i dessa fall endast en begrän­sad del av vardera makens nettogiftorättsgods som skall läggas samman och fördelas lika mellan dem. Om t. ex. äktenskapet har varat tre år, bör en delning enligt femårsmodellen innebära atl endast 3/5 av respektive makes giftorättsgods skall bli föremål för likadelningen.

Makarna har möjlighet att komma överens om beräkningsmetodiken, t.ex. alt endast hela år skall räknas. Om någon sådan överenskommelse inte finns, bör beräkningen göras per hel månad av femårstiden.

I fråga om makarnas ekonomiska förhållanden som jämkningsfaktor finns det flera olika förhållanden som kan bli av betydelse. Jämkning kan endast komma i fråga, om det finns en betydande skillnad mellan makarnas nettoförmögenheter. När man bedömer om en likadelning är oskälig, bör man beakta orsaken lill att den ena maken har ett nettogiftorättsgods av betydligt större värde än den andra maken. Om orsaken är att ett större arv eller en större gåva har tillfallit den ena maken, gäller vad som nyss sagts. Därvid kan del dock finnas anledning att beakta om den andra maken också har fått etl större arv eller en större gåva som har gått in i familjehus­hållningen eller den gemensamma ekonomin i övrigt. Detta kan i så fall tala emot en jämkning.

I andra fall kan den större netlobehållningen på den ena sidan bero på
tillfälliga omständigheter som inte har någol samband med hur familjens
ekonomi har varit ordnad. Den ena maken kan t. ex. en tid före det alt talan
om äktenskapsskillnad väckts ha erhållit en rehabiliteringsersättning eller
annat sådant skadestånd. Syftet med den utbetalade ersättningen skulle
kunna äventyras om den skulle delas vid bodelningen, och detta kan vara
oskäligt mot den make som har uppburit beloppet. I fråga om jämkning
med hänsyn lill utbetalade skadestånd och medel som har anvisats för
särskilt angivet ändamål bör de principer som ligger bakom utmätningsfri-
heten för sådana belopp kunna ge vägledning (jfr 5 kap. 6-7 §§ utsök­
ningsbalken).
                        

187


 


Om en make behöver få behålla sin egendom eller viss del därav för att Prop. 1986/87: 1 trygga sin framtida försörining medan den andra maken har goda utsikter 12 kap. 1 § ÄktB att kunna försöija sig själv utan att erhålla denna egendom, bör det kunna utgöra skäl alt frångå en likadelning. Den förstnämnda makens större nettogiftorättsgods kan t. ex bero på att han eller hon har en livränta som inte får tas undan från bodelningen därför att den inte utgår på grund av en pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening men som fullföljer samma syften som en sådan försäkring.

Vid bedömningen av familjens ekonomi skall hänsyn tas även lill sådana tillgångar som inte ingår i bodelningen. Om den make som enligt likadel­ningsregeln skall erhålla del i den andra makens giftorättsgods har stora tillgångar som är enskild egendom eller som har placerats i pensionsförsäk­ringar eller andra personliga rättigheter, kan det vara ett skäl atl jämka. Det är särskilt fallet om den ekonomiskt svagare maken i väsentlig grad har bidragit till att öka värdet av den andra makens enskilda egendom.

Om den ena maken är starkt skuldsatt så att dennes egendom i stort sett går åt för skuldtäckningen, kan en likadelning av den andra makens netto­giftorättsgods ibland framstå som oskälig. I sådana fall måste dock bedö­mas vilken nytta den andra maken har haft av del som är upphovet lill skulderna.

Av särskilt intresse i skuldfallet är den situationen alt den skuldsatta makens utjämningsanspråk utövas av dennes konkursbo. Det äktenskaps­rättsliga anspråket på del i den andra makens giflorättsgods bör inle mol dennes vilja kunna användas för att tillgodose den skuldsatta makens borgenärer. Den andra maken skall därför kunna få lill stånd en jämkning i detta fall.

Alt mera konkret ange i vilka fall en jämkning skall ske är inte möjligt. Det får - bortsett från konkursfallet - bedömas från fall till fall om omständigheterna ger anledning till jämkning. Del bör också understrykas atl det i första hand ankommer på makarna själva att komma överens om all jämkning skall ske och hur den skall göras. Makaraa får dock inle gå utanför den ram som består i alt en jämkning aldrig får innebära atl en make förvärvar mer av den andra makens egendom än vid en hkadelning. Om makarna kommer överens om en jämkning inom denna ram, kan del inle bedömas som en eftergift om en skuldsalt make sedermera försätts i konkurs eller fråga därom annars uppkommer (jfr 13 kap. 1 §).

Under remissbehandlingen har framhålhts all bodelningsresullatet ofta kan förryckas kraftigt om den ena maken har en stor studieskuld. Studie-skulder utgörs huvudsakligen av studiemedelslån. Karaktäristiskt för stu­diemedelslånen är att de är avsedda all läcka dels allmänna levnadsom­kostnader, dels särskilda studiekoslnader under studietiden, dvs. under en begränsad tid som i regel infaller omedelbart före den yrkesverksamma delen av hvet. Lånen skall sedan återbetalas under huvuddelen av den yrkesverksamma tiden. Återbetalningen börjar så snart studierna har av-


188


 


slutats. Studiemedelssystemet kan uppfattas som ett sätt att omfördela     Prop. 1986/87: 1 livsinkomsterna. Genom studiemedelslånen får man ett förtida uttag av      12 kap. 1 § ÄktB framtida inkomster av förvärvsarbete.

Om en make har studiemedelsskuld, skall maken enligt 13 kap. 2 8 GB tilldelas egendom ur sitt giftorättsgods till täckning av skulden. Är studie­medelsskulden av normal omfattning, innebär det ofta att hela makens giftorättsgods behövs för alt läcka skulden. Detta gäller särskilt om ma­karna skiljer sig under eller strax efter studietiden. Om inte också den andra maken har liknande studieskulder, kan det innebära att endast den skuldfria makens giftorättsgods blir föremål för delning. Den skuldsatta maken får dels behålla all sin egendom, dels förvärva hälften av den andra makens giftorättsgods. Med hänsyn till att den skuldsatta maken inte behöver betala sin skuld på en gång och till att hans eller hennes återbetal­ning av skulden är utsträckt över lång tid framstår resultatet av skuldtäck­ningen och likadelningen ofta som oskäligt i dessa fall. Det kan dessutom hävdas att studiemedelslånen, som enligt vad som nyss har framhållits kan uppfattas som ett förtida uttag av framtida förvärvsinkomster, egentligen inte är avsedda att återbetalas med den egendom som finns vid bodelnings­tillfället utan med framtida förvärvsinkomster.

I de nu beskrivna fallen kan det därför finnas anledning all jämka bodelningsresullatet. Det måste dock betonas att det här - liksom i övriga jämkningsfall - måste bli fråga om en helhetsbedömning. Situationen kan exempelvis vara den atl studiemedelslånen har använts till båda makarnas levnadsomkostnader därför att den andra maken inte har något förvärvsar­bete eller annan försörjningskälla. 1 så fall framstår en jämkning inte längre som lika självklar. Om däremot den andra maken hela liden har haft förvärvsinkomster som har använts för familjens gemensamma behov, bör förekomsten av en studieskuld på den studerande makens sida kunna föranleda en jämkning vid bodelningen.

Jämkningens omfattning får avpassas till förhållandena i del enskilda fallet. Den maximala jämkningen innebär således alt den make som inte har någon studieskuld inle behöver dela med sig av sitt giflorättsgods. Som har framhållits flera gånger kan det däremot aldrig bli frågan om att med stöd av jämkningsregeln i förevarande paragraf överföra egendom från den skuldsatta till den skuldfria maken.

Jämkning enligt förevarande paragraf kan bara ske vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Som framgår av 9 kap. 8 § första stycket skall reglerna i förevarande paragraf tillämpas även när en make har avlidit före bodelningen men efter det alt talan om äktenskapsskillnad har väckts. Även om således i princip samma regler skall tillämpas i detta fall, måste dock den omständigheten atl det är en avliden makes rättsinnehavare och inte maken själv som står på den ena sidan tillmätas betydelse när frågan om jämkning prövas. I det ändrade läget kan det ofta vara mycket som talar för att den efterlevande får behålla mer av sin egendom än annars.

189


 


Enligt 9 kap. 8 § andra stycket skall föreskrifterna om bodelning vid äktenskapsskillnad även gälla vid bodelning som makar gör under beståen­de äktenskap utan samband med talan om äktenskapsskillnad. Det är dock att lägga märke till alt det är en förutsättning för bodelning i sistnämnda fall att makarna inte bara är överens om att bodelning skall ske utan även om hur den skall ske. Bestämmelserna i förevarande paragraf är därför av intresse endast så till vida alt de anger en ram för vilken jämkning som makarna får komma överens om. Något intresse av att göra en maximal jämkning finns ju inte heller i detta fall, eftersom syftet med en sådan bodelning just är att överföra egendom från den ena maken till den andra.

Möjligheterna till jämkning vid bodelning som sker med anledning av den ena makens död behandlas i specialmotiveringen till 12 kap. 2 §.

En förskjutning av bodelningsresullatet kan även åstadkommas på andra sätt än genom en jämkning av själva bodelningen. Genom jämkning av äktenskapsförord (se 12 kap. 3 §) eller genom en överenskommelse att enskild egendom skall ingå i bodelningen (se 10 kap. 4 §) kan bodelningsre­sullatet bli elt annat. Oskäliga effekter av en bodelning kan också korri­geras genom ett s. k. engångsunderhållsbidrag (se 11 kap. 5 §). Sistnämnda möjlighet är avsedd att utnyttjas främst i de sannolikt mycket sällsynta fall då en make efter bodelningen skulle komma alt stå helt eller nästan helt utan egendom medan den andra maken - främst på grund av att merparten av dennes egendom har varit enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente — skulle ha kvar egendom till betydande värde.


Prop. 1986/87: 1 12 kap. 2 § ÄktB


 


2§'

Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterle­vande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorälts­gods. Den efterlevande maken får begränsa sin begäran till alt avse endast en för båda sidor lika stor andel av giftorättsgodset.

Bestämmelserna i 15 kap. I och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giflorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken all få behålla sin egendom.

(Jfr 12 kap. 3 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen ger en efterlevande make rätt att behålla sitt giftorälts­gods som sin andel vid bodelningen. Om den efterlevande maken begär det senast vid bodelningstillfället skall nämligen någon delning inte ske ulan vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorältsgods. Den efterlevande maken disponerar således ensam över denna jämkningsmöjlighet. Någon skönsmässig prövning av jämkningsyrkandet skall inle ske. Det saknar också betydelse vilken inställning den avlidna makens rättsinnehavare har till yrkandet.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


190


 


Förevarande jämkningsmöjlighet gäller endast vid bodelning som sker     Prop   1986/87' 1 med anledning av makes död. Vid en bodelning som sker med anledning av     12 kap. 2 § ÄktB att talan om äktenskapsskillnad har väckts kan bestämmelserna inte an­vändas även om den ena maken skulle ha avlidit när bodelning skall ske.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) har skälen för den föreslagna regeln redovisats utförligt. Som framgår av den allmänna motiveringen är regeln tänkt som ett skydd för den efterlevande maken mot den avlidna makens testamentstagare och mot sådana barn till den avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken. (De nya arvsreg­lerna innebär ju att den efterlevande maken ärver framför den avlidnes övriga arvingar.) Genom alt påkalla jämkning kan den efterievande således skydda sig mot alt behöva dela med sig av sitt giftorältsgods till den avlidnes barn och testamentstagare.

Om den efterlevande maken påkallar jämkning innebär det enligt be­stämmelsen att maken helt eller delvis behåller sitt giftorättsgods som sin andel. Han eller hon kan således begränsa sitt yrkande till alt avse mindre än hela sitt giftorättsgods. Det kan t.ex. vara sä att den efterievande vill kunna behålla en släktgård men är villig att dela med sig av sitt övriga giftorättsgods. När maken begränsar sitt yrkande skall endast en för båda sidor lika stor procentuell del av giftorättsgodset ingå i delningen.

I första hand kan bestämmelsen således utnyttjas av den efterlevande då det är denne som har störst nettogiftorättsgods. Genom atl påkalla jämk­ningen kan den efterlevande undvika att behöva utge delar av sitt eget giftorättsgods lill den avlidnes barn och testamentstagare. Dessa får i stället nöja sig med att dela på den avlidnes egendom.

Det kan emellertid också tänkas att det är den efterlevande som har den mindre behållningen och som begär jämkning för att ge den avlidna makens rättsinnehavare möjlighet att få överta dennes hela egendom. Detta kan t.ex. vara i familjens gemensamma intresse om den avlidne har drivit en jordbruks- eller affärsrörelse som skall övertas av ett eller flera barn. I så fall måste begäran om jämkning i regel också förenas med att den efterle­vande maken helt eller delvis avstår från arvet efter den avlidne. Om makarna genom t.ex. ett inbördes testamente har förordnat att rörelsen vid den enes död skall tillfalla ett eller flera barn behövs dock inget arvsavstående, eftersom förordnande genom testamente går före efterle­vande makes arvsrätt. Bestämmelserna i förevarande paragraf kan således - eventuellt i förening med andra regler - utnyttjas för atl hindra alt t. ex. en jordbruks- eller affärsrörelse måste splittras efter ägarens död.

Den efterievande kan begära alt som sin andel få behålla sitt giftorätts-gods oberoende av hur lång tid äktenskapet eller samlevnaden har varat vid dödsfallet.

Den efterlevandes rätt till jämkning enligt denna paragraf är av personlig natur. Om även den efterlevande maken skulle avlida innan bodelning har hunnit ske, har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla sådan jämk-

191


 


ning. Om den efterlevande maken försätts i konkurs, får jämkningsmöjlig-    Prop. 1986/87: 1 heten användas av den efterlevande personligen och inte av dennes kon-    12 kap. 3 § ÄktB kursborgenärer eller konkursförvaltaren Gfr 12 kap.  1 § som behandlar motsvarande situation vid bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad).

Andra stycket

Enligt denna bestämmelse, som närmast motsvarar 6 kap. 7 § GB, förlo­rar den efterievande maken i vissa fall sina bodelningsrättigheter. Det gäller om den efterievande genom brottslig gärning uppsåtligen har dödat den andra maken eller medverkat till brottet enligt 23 kap. 4 eller 5 § brottsbalken. Detta gäller dock inte den som har handlat under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.

I fall som nu sägs förlorar den efterlevande i första hand rätten att få del i den avlidnes giftorältsgods. Den efterievande förlorar emellertid också rätlen att påkalla jämkning för att hindra atl likadelningen träffar den efterlevandes eget giftorättsgods.

I delta stycke — liksom beträffande jämkningsreglerna i 12 kap. 1 § och första stycket av förevarande paragraf - är det andelsberäkningen som berörs. Däremot träffar bestämmelsen inte lottläggningen. Inte heller får bestämmelsen någon inverkan på frågan om rätten alt överta den andra makens bostad och bohag. Det får bedömas enligt de vanliga lottläggnings-och övertagandereglerna.

3§'

Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till föror­dels innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

(Jfr 12 kap. 4 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

I specialmotiveringen lill 12 kap. 1 § har framhållits att förekomsten av enskild egendom i äktenskapet i vissa undantagsfall kan göra en likadel­ning av det sammanlagda giftorätlsgodset oskälig och alltså föranleda jämkning av bodelningsresultatet. I vissa fall kan en jämkning enligt 12 kap. 1 § emellertid inte bola oskäligheten. Det gäller främst sådana fall då det finns endast enskild egendom i äktenskapet och fall där den värdemäs­sigt helt övervägande delen av egendomen utgörs av enskild egendom. Om det därvid är så atl den enskilda egendomen huvudsakligen tillhör den ena maken kan del vara oskäligt mol den andra maken alt denne efter etl kanske långvarigt äktenskap slår helt eller nästan helt utan egendom efter bodelningen.

Familjelagssakkunniga har försökt lösa detta genom att föreslå etl stort antal samtidigt tillämpbara regler som syftar lill atl åstadkomma ett skäli-gare bodelningsresullat i dessa fall. Av skäl som har redovisats i den

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                               192


 


allmänna motiveringen (avsnitten 2.3 och 2.4.6) bör emellertid vissa av Prop. 1986/87: 1 dessa förslag inte genomföras. I stället har, som har framhållits i den 12 kap. 3 § ÄktB allmänna motiveringen, någol annorlunda lösningar valts i syfte alt åstad­komma samma resultat, nämligen att komma till rätta med de fall då en make vid en bodelning på grund av förekomsten av enskild egendom skulle komma att få ut orimligt lite egendom. De lösningar som har valts gör bl. a. alt svensk rätt nu närmar sig de regler eller förslag till regler som i detta hänseende finns i övriga nordiska länder (jfr t. ex. 56 § i den danska lagen om äktenskaps ingående och upplösning; se familjelagssakkunnigas betän­kande, s. 166).

Ett förslag av de sakkunniga har emellertid inte kommenterats i den allmänna motiveringen. Det är förslagel om en ny basbeloppsregel avseen­de enbart bostad och bohag (se 12 kap. 4 § första stycket i de sakkunnigas förslag till ÄktB). Enligt den föreslagna regeln skulle i det fallet att ma­karna har bara eller nästan bara enskild egendom en efterlevande make få rätt att vid fördelning av gemensamt bohag och bostad få minst så mycket att det i värde motsvarar två basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Behovet av ifrågavarande regel gmndas enligt de sakkunniga på atl den vanliga basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB, som de sakkunniga föreslår skall överföras till ÄktB, inte gäller egendom som är den avlidnes enskilda. I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen har emellertid basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § and­ra stycket GB gjorts om till en arvsregel (se den nya lydelsen av 3 kap. I § andra stycket ÄB). Den kommer därmed att gälla även den avlidnes enskilda egendom. Den nya basbeloppsregeln i ÄB ger därmed den efterle­vande maken en bättre garanti för att få ut elt visst minimum av egendom. Något behov av den extra basbeloppsregel som de sakkunniga har föresla­git finns därför inte.

I förevarande paragraf återfinns i stället den av de sakkunniga föreslagna regeln om jämkning av villkor i äktenskapsförord. Regeln är - som har framhållits i den allmänna motiveringen — avsedd att användas för att ge den ekonomiskt svagare maken ett skydd mot atl slå helt egendomslös efter ett kanske långvarigt äktenskap. Jämkningsbestämmelsen är utfor­mad efter mönster av 36 § avtalslagen och bygger på samma grander. Oskäligheten kan ha funnits från början eller vara en följd av senare inträffade förhållanden. Det viktiga är hur samtliga omständigheter ter sig vid bodelningen. Man kan sålunda tänka sig att elt ursprungligen fullt berättigat villkor i ett äktenskapsförord med tiden har kommit att miss­gynna den ena maken i så hög grad att en tillämpning av villkoret skulle vara oskälig mot denne.

Förevarande jämkningsmöjlighet bör utnyttjas restriktivt. Utgångspunk­ten skall vara alt äktenskapsförordet är ett uttryck för makarnas gemen­samma vilja och att jämkning kommer i fråga endast om det - i vart fall om oskäligheten beror på omständigheter som förelåg redan när det upprälla-

193

13    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


des - i betydande grad missgynnar den ena maken. Jämkning bör vidare     Prop. 1986/87: 1

ske endast om egendom i större omfattning har gjorts lill enskild och detta     12 kap. 3 § ÄktB

leder lill en påtaglig snedfördelning av makarnas samlade egendom. Om

makarna har levt under tämligen enkla förhållanden, kan en jämkning

kanske böra ske även om den enskilda egendomen inte har så högt värde,

räknat i absoluta tal. Har makarna däremot en mycket god ekonomi, kan

den enskilda egendomen tillåtas uppgå till större belopp utan att man för

den skull anser att den ojämna fördelningen dem emellan är oskälig mol

den som har de mindre tillgångarna, relativt setl. En helhetsbedömning av

makarnas ekonomiska situation måste alltså göras.

Jämkningen får göras antingen så att man helt bortser från villkoret och behandlar den enskilda egendomen som giftorältsgods eller så all villkoret anses endast böra tillämpas delvis, dvs. all viss del av den enskilda egen­domen alltjämt anses som enskild medan återstoden betraktas som gifto­rättsgods. Den senare lösningen kan ofta vara tillräcklig för att undanröja den oskälighel som villkoret medfört.

När enskild egendom på detta sätt dras in i bodelningen innebär det också atl den i och för sig måste kunna las i anspråk för täckning av makens skulder när andelarna i boel beräknas. Först om det uppkommer en ökad neltobehållning vid delningen får jämkningen effekt. En jämkning får inte innebära att en makes egendom överförs till den andra maken till förfång för den första makens borgenärer (se 13 kap. 1 §). Detta gäller även när domstol skall pröva frågan om jämkning.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller oavsett av vilken anled­ning bodelning sker. De kan åberopas även av en avliden makes rättsinne­havare.

Som redan har nämnts syftar regeln om jämkning av äktenskapsförord särskilt lill att komma till rätta med de fall då den ena maken på grand av innehållet i äktenskapsförordet skulle bli helt eller nästan helt lottiös vid en bodelning medan den andra maken skulle erhålla egendom av betydande eller i vart fall inte obetydligt värde. Motsvarande situation kan emellertid uppstå även när egendomen är enskild på grand av villkor vid gåva eller i testamente. Av skäl som har angivils i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har någon regel som medger jämkning av sådana villkor inte ställts upp. Det torde f.ö. inle normalt förekomma att all eller nästan all den ena makens egendom är dennes enskilda på grand av villkor i gåva eller testamente och att samtidigt den andra maken är helt eller nästan helt egendomslös. Om detta någon gång skulle vara fallet får denna makes jämkningsbehov i stället, som redan har nämnts, tillgodoses genom etl engångsunderhållsbidrag.

De regler som sålunda valls för all skydda den ekonomiskt svagare maken från atl stå helt eller nästan helt lottiös efter en bodelning utgörs alUså av bestämmelserna om jämkning av äktenskapsförord och om en­gångsunderhållsbidrag samt den till arvsrätten överförda basbeloppsre­geln.


194


 


4 §'                                                                             Prop. 1986/87: 1

Om ett villkor i ett sådant avtal om kommande bodelning som avses i     j2 kap. 4 § ÄktB 9 kap. 10 § är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheter­na i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

(Jfr 12 kap. 5 § första stycket andra meningen i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf behandlas möjligheten att jämka ett s.k. föravtal om bodelning. Bestämmelser om att makar får ingå sådana föravtal finns i 9 kap. 10 §.

Jämkningsbestämmelsen i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 16 § GB med den skillnaden att jämkningsförutsättningarna har mjukats upp något för all stämma överens med övriga jämkningsbeslämmelser i 12 kap. ÄklB, särskilt bestämmelsen om jämkning av äktenskapsförord.

Om föravtalet är oskäligt mol den ena maken får det jämkas vid bodel­ningen. Denna jämkningsregel ansluter sig - liksom den i 12 kap. 3 § - lill avfattningen av generalklausulen i avtalslagen. Såvitt avser föravtalen får man särskilt beakta att en make i det känsliga läge som ofta råder inför en skilsmässa kan ha varit utsatt för obehörig påverkan av den andra maken.

Jämkningen kan avse ett visst villkor i avtalet eller innebära att hela avtalet lämnas utan avseende vid bodelningen. Någon viss tid inom vilken talan om jämkning skall väckas för att rätten därtill inte skall förloras har inte föreskrivits.

13 kap. Verkan av bodelning

I kapitlet regleras rättsverkningarna av en bodelning. I I och 2 §§ be­handlas frågor som rör bodelningsparternas ansvar mot tredje man. Däref­ter finns i 3 och 4 §§ regler om återlämnande av gåvor och återbetalning av försäkringsbelopp när det behövs för att en make skall få ut sin bodelnings-lott. I 5 § finns bestämmelser om verkan av delning av en i boet ingående faslighet. Bestämmelser om en makes befogenhet att inge bodelningshand­lingen för registrering finns i 6 §.

Kapitlet avslutar bodelningsbestämmelserna (9-13 kap.) och är också det sista i avdelningen om makars ekonomiska förhållanden (6-13 kap.).

I§ En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer

1.    låta enskild egendom ingå i bodelningen,

2.    på annat sätt än som anges i denna balk avslå egendom som skall ingå i bodelningen, eller

3.    vid fördelningen på lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte kan tas i mät och som inte utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag.

' 12 kap. 3 § andra stycket i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.    195

- Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


 


Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första stycket Prop. 1986/87: 1 inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen eller om det 131 j 5 ÄktB av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens utmätnings­bara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäller dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelning enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970: 847).

(Jfr 13 kap. I § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Enligt svensk rätt ankommer det i första hand på makarna själva att komma överens om hur egendomen skall fördelas mellan dem vid bodel­ningen. Först om de inte kan enas blir del aktuellt atl låta en särskild skiftesman förrätta bodelningen, varvid en make som är missnöjd med den kan väcka talan hos domstol om ändring av bodelningen (s. k. klanderta­lan).

Makarnas befogenhet all avtala om fördelningen av egendomen avser alla frågor som kan aktualiseras vid en bodelning. Makarna kan l.ex. bli ense om i vilken omfattning egendom är enskild till följd av äktenskapsför­ord och alltså skall hållas utanför delningen. De kan också komma överens om i vad mån deras skulder skall täckas med giftorältsgods eller med enskild egendom, hur egendomen skall värderas samt hur andelarna i boet skall bestämmas och egendomen fördelas på lotter.

Makarna har genom sin rätt att träffa avtal om fördelningen av egendo­men möjlighet att i flera hänseenden påverka utfallet av bodelningen. Härigenom kan det familjerältsliga förvärv som bodelningen ger upphov lill delvis övergå till alt bli ett förmögenhetsrättsligt förvärv (se avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen). Överförs l.ex. egendom vederlagsfritt från den ena maken lill den andra i en omfattning som saknar stöd i den familjerältsliga regleringen, föreligger i själva verket en gåva. Ett visst ansvar mol makarnas borgenärer måste finnas i dessa fall och kunna aktualiseras, om borgenärsintressena har kränkts genom avtal som ma­karna har ingått vid en bodelning.

Det väsentliga skyddet för en makes borgenärer består i alt maken som ett led i andelsbestämningen vid bodelningen skall tilldelas egendom till täckning av sina skulder och alt det är endast det framräknade netlogifto­rättsgodset som skall delas mellan makarna. Detta skydd gäller för de borgenärer vilkas fordringar har uppkommit före den för bodelningen avgörande tidpunkten (dvs. dagen då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller då en make avled). Under förutsättning att egendomen inle har värderats för högt vid bodelningen riskerar dessa borgenärer vid ett lojalt


196


 


delningsförfarande från makarnas sida inte annat än att den ytterligare    Prop. 1986/87: säkerhet som borgenärerna kan ha haft i form av överskjutande utmät-    13 kap. 1 § ÄktB ningsbara tillgångar hos en make minskar med högst hälften av överskot­tet.

I ett annat läge befinner sig de borgenärer vilkas fordringar har uppkom­mit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten men före själva bodel­ningen. Dessa borgenärer skall ju stå tillbaka för makens bodelnings­anspråk. För dem blir det därför av stor betydelse hur bodelningen genom­förs. Till skydd för dem behövs därför bestämmelser om vilken verkan det skall ha alt en make vid bodelningen efterger sin rätt. Sådana bestämmel­ser kan också vara till fördel för borgenärer som har äldre fordringar.

Vad saken gäller är därför alt ställa upp regler som skyddar borgenä­rerna mot att en make efterger sin rätt till nackdel för dem.

Om en make som har eftergetl vad som tillkommer honom eller henne enligt bodelningsbestämmelserna inte kan betala en skuld som har uppstått före bodelningen, skall enligt 13 kap. 14 § första stycket GB den andra maken svara för vad som brister intill värdet av vad den maken har fått för mycket. Detta ansvar kan denne make undgå genom atl visa att den förstnämnda maken genom bodelningen erhöll så mycket egendom atl han eller hon efter denna hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder som då åvilade honom eller henne. I vissa fall krävs det för att betalningsansvaret skall inträda över huvud taget ingen utredning om vad som brister hos den make som har eftergelt vad som tillkommer honom eller henne enligt bodelningsbestämmelserna. Det är om den maken har blivit försatt i konkurs eller vid utmätning har konstaterats sakna tillgångar till betalning av sina skulder eller, om han eller hon är köpman, har inställt sina betalningar. Delsamma gäller, om maken annars konstateras vara på sådant obestånd atl det måste antas att skulden inle blir rätteligen betald.

Ytteriigare bestämmelser om eftergift vid bodelning finns i konkurslagen (1921:225) och ackordslagen (1970:847). Om en make vid bodelning har eftergelt sin rätt i avsevärd mån eller har låtit egendom gå ifrån sig mot att fordran mot honom eller henne har utiagls på hans eller hennes lott, skall bodelningen enligt 32 § konkurslagen gå åter i motsvarande mån. Detta gäller dock endast om bodelningshandlingen har kommh in till domstolen senare än två år före dagen för konkursansökan och det inte visas att maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppen­bart motsvarade hans eller hennes skulder. Motsvarande gäller enligt 16 § ackordslagen vid offentligt ackord, om ackordet fastställs. Återvinning enligt dessa regler påkallas av konkursförvaltaren genom talan vid allmän domstol, genom anmärkning mot bevakning av fordran i konkursen eller genom invändning mot annat yrkande som framställs mot konkursboet (40 b § konkurslagen). Talan om återvinning kan också väckas av borgenär (40 b § konkurslagen och 17 § ackordslagen).


197


 


Återvinning av bodelning innebär främst en skyldighet för den andra     Prop. 1986/87: 1 maken att återbära egendomen eller i vissa fall utge ersättning för dess     13 kap. 1 § ÄktB värde (39 § konkurslagen).

Såväl för den andra makens betalningsansvar enligt GB som för återvin­ning enligt konkurslagen eller ackordslagen krävs att en eftergift föreligger. Den skillnaden finns dock att det för återvinning krävs alt en make har eftergelt sin rätt i avsevärd mån. Den andra makens betalningsansvar enligt GB bereder borgenärerna den lättnaden atl de kan komma till sin rätt utan att behöva försätta den make som har gjort eftergiften i konkurs.

Den skillnaden föreligger också mellan de båda situationerna att betal­ningsansvaret för den andra maken enligt GB gäller till förmån för borgenä­rer vilkas fordringar har uppkommit före bodelningen, medan del som den andra maken återiämnar eller återbetalar vid återvinning kommer samtliga borgenärer lill godo. Det gäller alltså även senare tillkomna borgenärer vilka har bevakat fordran i konkursen eller omfattas av ackordet (se familjelagssakkunnigas betänkande s. 239).

Man kan diskutera om det särskilda ansvar för en make som en borgenär kan utkräva enligt 13 kap. 14 § GB fortfarande bör finnas kvar eller om det är tillräckligt att borgenären kan få rättelse i samband med konkurs eller ackordsförhandling, då bodelningen kan återvinnas. Det är i båda fallen fråga om samma grund för ansvaret, men ordningen för utkrävandet är olika.

I likhet med familjelagssakkunniga har jag funnit att det fortfarande finns skäl att bereda borgenärerna möjligheten atl vända sig direkt mot den andra maken i de fall där en eftergift har ägt rum vid bodelningen. De löper annars risken att den skuldsalla maken inför en föreslående exekution för över egendom på den andra maken, vilket medför att borgenärerna för att komma till sin rätt därefter är tvungna att försälla den skuldsatta maken i konkurs och avvakta alt en ålervinningstalan kan genomföras, med allt vad detta skulle innebära av tidsförlust och nya möjligheter att undanhålla egendomen. I förevarande paragraf har därför tagits in en ansvarsbestäm­melse av det slag som finns i GB. Bestämmelsen har dock fått en något annorlunda utformning.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att det särskilda ansvaret endast skall kunna göras gällande inom en lid av ett år från bodelningen. Motsva­rande begränsning har de sakkunniga föreslagit även för gåva mellan makar som kränker borgenärs rätt. Av skäl som har angetts i specialmoti­veringen till 8 kap. 2 § bör förslaget om tidsbegränsning inte genomföras beträffande gåva. Samma skäl motiverar atl någon tidsbegränsning inte heller införs beträffande eftergift vid bodelning.

För borgenärerna är det alltså av stor betydelse när en eftergift förelig­ger. Såväl för rätten att göra andra makens betalningsansvar gällande som för rätten till återvinning i konkurs och vid offentligt ackord är del en föratsättning all den skuldsatta maken har eftergelt sin rätt. När en efter-

198


 


gift föreligger beror emellertid på de ramar som den familjerättsliga lagstift-     Prop. 1986/87: 1 ningen drar upp för makarnas handlande. Det finns därför anledning att     I3kap. 1 § ÄktB närmare diskutera vilka avtalsmöjligheter makarna har vid bodelningen och samtidigt beakta den verkan dessa kan få för borgenärerna.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) har framhållits att makar vid bodelningen bör ha frihet att själva komma överens om i vilken utsträck­ning de i lagen angivna jämkningsregierna skall medföra att en likadelning åsidosätts. Makarna skall också ha möjlighet att vid bodelningen avtala att enskild egendom skall ingå i bodelningen ulan alt gåva skall anses förelig­ga. Denna möjlighet skall dock inte gälla egendom som är enskild på grund av villkor om del vid gåva eller i testamente (se 10 kap. 4 §).

De möjligheter som makarna härigenom har att vid bodelningen komma överens om olika avvikelser frän likadelningsprincipen kan i vissa fall få betydelse för den ena makens borgenärer. Normalt bör det dock vara så att dispositioner som makarna företar inom de ramar som den familjerättsliga lagstiftningen drar upp inte bör betraktas som eftergift. Att makar kommer överens om jämkningar av bodelningen bör således inte innebära en sådan eftergift som kan föranleda ansvar enligl förevarande paragraf eller åter­vinningsreglerna.

HeU undantagslöst kan emellertid det sagda inte vara. Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad kan makarnas överenskommelse om att låta enskild egendom ingå i delningen få betydelse för sådana borgenä­rer vilkas fordringar har uppkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten. Överenskommelsen kan leda till en sådan minskning av en makes egendom alt hans eller hennes förmåga alt betala sina skulder försämras väsentligt. Möjligheten att föra in enskild egendom i delningen skulle därför kunna begagnas i illojalt syfte, om någon spärr mot missbruk inle ställs upp. Om den skuldsatta maken som en följd av bodelningen kommer att sakna utmätningsbara tillgångar som motsvarar skulderna, bör följaktligen makarnas överenskommelse anses innebära en eftergift från den skuldsatta makens sida vilken bör ge borgenär rätt att vända sig mot den andra maken. Makars avtal om atl behandla enskild egendom såsom annan i bodelningen ingående egendom skall alltså vara beroende av att avstående makes borgenärer inte lider skada till följd av avtalet. Det­samma bör gälla vid avtal om bodelning som förrättas under äktenskapets bestånd ulan att mål om äktenskapsskillnad pågår.

Enskild egendom kan dras in i bodelningen även genom jämkning av villkor i äktenskapsförord. Även i sådana fall gäller förevarande paragraf. Om jämkningen innebär att skada uppkommer för den avslående makens borgenärer, har dessa således rätt att vända sig mot den andra maken. Detta gäller även när domstol har bifallit talan om jämkning (jfr specialmo­tiveringen till 12 kap. 3 §).

När det gäller makarnas överenskommelse om värderingen av den egen­dom som ingår i bodelningen och hur en makes redovisning av förvaltning-

199


 


en av denna egendom skall fullgöras - frågor som i hög grad kan påverka     Prop. 1986/87: 1

bodelningsresultatet — finns del inte på motsvarande sätt i formell mening     13 kap. 1 § ÄktB

något avtalsbart utrymme. När fråga om återvinning uppkommer måste

det kunna prövas om egendomen har värderats rätt. Att en skuldsatt make

på sin lott har mottagit egendom som blivit upptagen till för högt värde

eller avstått egendom som åsatts ett för lågt värde kan vara till skada för

hans eller hennes borgenärer och bör betraktas som en eftergift.

Detsamma kan i princip sägas om makars avtal om hur deras skulder skall täckas vid bodelningen. Om en make har medgett att en skuld som inte hänför sig till enskild egendom skall täckas med denna egendom får del betraktas som en eftergift. Frågan om det erforderiiga sambandet förelåg mellan skulden och den enskilda egendomen får prövas i samband med frågan om återvinning. Givetvis innebär det en eftergift, om en make helt underlåter all avräkna tillgångar för täckning av sina skulder.

Vid lottläggningen skall varje make erhålla egendom som i värde mot­svarar makens andel i makarnas sammanlagda nettogiftorättsgods. Nor­malt bör själva fördelningen av egendomen inte aktualisera något ansvar för eftergift. Den frihet som makarna har vid fördelningen kan emellertid i vissa fall utnyttjas till skada för borgenärerna på så sätt all den skuldsatta makens utmätningsbara egendom kommer alt minskas. Att den make som vid bodelningen har alt utge egendom till den andra maken kommer alt få sill egendomsinnehav minskat är något som borgenärerna måste räkna med. Som redan har framhållits är det endast de borgenärer vilkas ford­ringar har tillkommit efter den för bodelningen avgörande lidpunkten som kan drabbas av det. Borgenärerna bör inle heller kunna kräva alt den skuldsatta maken i första hand skall lämna ulmätningsfri egendom till den andra maken. Om bohag och bostad vid bodelningen har övergått från den skuldfria maken till den skuldsalla bör inle heller delta vara att betrakta som en eftergift, under föratsättning atl övertagandel stödjer sig på de särskilda bestämmelserna härom i ÄktB. Detta gäller även om egendomen i den mottagande makens hand är utmätningsfri och utmätningsbar egen­dom lill motsvarande värde har frångått honom eller henne.

När ett utbyte av utmätningsbar mot ulmätningsfri egendom inle har stöd i balken och åtgärden är till skada för borgenärerna, bör emellertid ansvar för eftergift kunna inträda. Man kan tänka sig det fallet att den ena maken av den andra övertar en ulmätningsfri livförsäkring i utbyte mot annan egendom och till följd därav inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen.

Vid bodelningen kan makarna finna det lämpligt atl likvidera olika fordringsanspråk som de har mot varandra. Också sådana förfaranden ligger inom ramen för lottläggningen och kan medföra atl en makes utmät­ningsbara egendom minskar. 1 den mån en konflikt med borgenäremas intressen uppkommer är det emellertid inte en situation som bör lösas enligt reglerna om eftergift utan efter vad som gäller vid konkurrens mellan


200


 


olika borgenärer. I 32 § konkurslagen nämns också som en grand för     Prop. 1986/87: 1 återvinning av bodelning vid sidan av eftergift att en make har låtit egen-     13 kap. 2 § ÄktB dom gå ifrån sig mot att en fordran på honom eller henne har lagts ut på hans eller hennes lott.

På grund av det anförda har i förevarande paragraf intagits bestämmelser om verkan av att en make vid en bodelning har eftergetl sin rätt lill skada för sina borgenärer genom att låta enskild egendom ingå i bodelningen, genom atl - utöver vad som följer av ÄktB - avstå i delningen ingående egendom eller genom att vid fördelningen på lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot utmätningsfri. Etl undanlag har dock ställts upp för makarnas gemensamma bostad och bohag. För sådan egendom gäller ju de särskilda bestämmelserna om övertaganderätt, och det kan därför inte anses illojalt mot borgenärerna att makarna tillämpar dessa bestämmelser.

Andra stycket

Liksom enligt gällande rätt har en make möjlighet att frita sig från det ansvar som föreskrivs i detta stycke genom att visa att den skuldsatta maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppen­barligen motsvarade skulderna. Kan maken inte visa det, utgår man såle­des från atl den skuldsatta makens bristande betalningsförmåga beror på del gjorda avståendet. Utredning om att denne efter bodelningen hade kvar tillräckligt med egendom kan förebringas främst genom bouppteckning och bodelningshandling.

En makes ansvar enligt detta stycke är subsidiärt. Det måste vara klarlagt all den skuldsatta maken inte kan betala skulden för atl den andra makens ansvar skall aktualiseras. Den andra maken blir dock ansvarig för skulden även i det fallet att den skuldsalla maken av annan anledning kan antas vara på obestånd, t.ex. därför att denne vid etl nyligen företaget utmätningsförsök för en annan borgenärs räkning har konstaterats sakna utmätningsbara tillgångar.

Ansvaret gäller i förhållande till varje borgenär vars fordran har tillkom­mit före bodelningen. Det är alltså inle begränsat till fordringar som till­kommit före den för bodelningen avgörande tidpunkten.

Tredje stycket

Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 8 kap. 2 § tredje stycket.

Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestämmelser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den efterlevande maken vidtagit en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingama och testamentstagarna solidariskt för betalningsskyldighet enligt 1 §.

201


 


(Jfr 13 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Samma problem som kan uppkomma vid bodelning mellan makar som båda är i livet kan uppstå även vid bodelning med anledning av en makes död. I 21 kap. ÄB finns emellertid särskilda bestämmelser om ansvaret för den avlidnes skulder. I förevarande paragraf hänvisas därför endast till dessa bestämmelser när det gäller den avlidnes skulder. Om det däremot är den efterlevande maken som låter sin enskilda egendom ingå i bodelningen eller som på annat sätt efterger sin rätt vid denna, gäller bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf. Det är naturligt att sådana eftergif­ter inte skall få gå ut över den efterlevande makens borgenärer. Därför bör samma krav gälla i detta fall som vid bodelning med anledning av äkten­skapsskillnad. I paragrafen anges således alt arvingar och universella testamentstagare i detta fall har ett solidariskt ansvar av samma slag som i 13 kap. 1 §. Den efterlevande makens borgenärer kan med andra ord vända sig mot vem som helst av arvingarna och de universella testamentstagarna och begära att få bristen täckt.


Prop. 1986/87: 1

13 kap. 3 § ÄktB


3§'

Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin lott, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg eller borde ha insett all gåvan var till skada för maken, skall han eller hon lämna tillbaka så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. Talan om delta skall väckas inom fem år från det att gåvan fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte göras gällande i den mån den skulle hindra alt maken får ul sin lott.

(Jfr 13 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Enligt 11 kap. 4 § första stycket skall i visst fall värdet av en gåva beaktas när makarnas andelar beräknas vid bodelningen. Förfarandel avser all skydda givarens make mol illojala förfoganden som sker den närmaste liden före en äktenskapsskillnad. Makens hälft beräknas som om värdet av gåvan alltjämt hade ingått i de tillgångar som delningen omfattar, och givarens del av det sammanlagda giftorättsgodset minskas därför i motsvarande mån.

Första stycket

Bestämmelserna i detta stycke, som motsvarar 6 kap. 6 a § första stycket GB, behandlar den situationen all givarens make vid bodelningen inte kan få ul sin lott ur giftorätlsgodset. Denna situation kan inträffa, om det behållna giflorättsgods som finns att dela understiger värdet av gåvan. Givarens make får då vända sig direkt mot gåvotagaren och fordra atl denne ålerbär så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. En föratsättning är all gåvotagaren var i ond


' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


202


 


tro, dvs. insåg eller borde ha insett att gåvan var till förfång för maken.     Prop. 1986/87: 1
Delta överensstämmer med vad som gäller f. n.
                    13 kap. 3 § ÄktB

Som har framhållits i specialmotiveringen till 11 kap. 4 § skall en utfäs­telse att inle återkalla ett förmånstagarförordnande ofta jämställas med gåva och den andra makens andel i boet beräknas som om utfästelsen inte hade gjorts. Med hänsyn till svårigheterna att värdera förmånstagarens rätt och de speciella förhållanden i övrigt som gäller vid förmånstagarförord-nanden kan emellertid återbäringsregeln i förevarande paragraf inte tilläm­pas på vanligt sätt i sådana situationer. Om inte de berörda parterna enas om någon annan lösning - t.ex. så att försäkringstagaren med förmånsta­garens samtycke ändrar förordnandet - torde återbäringen få formen av att försäkringsgivaren helt eller delvis betalar ut försäkringens återköps­värde lill den andra maken. Om det är fråga om en livränteförsäkring som försäkringsgivaren av försäkringstekniska skäl inte kan återköpa, får för­säkringsgivaren i stället åta sig atl så småningom betala så mycket av eventuellt utfallande belopp till den andra maken som behövs för alt denne skall få ut sin lott. Skulle undantagsvis försäkringsfallet ha inträffat och försäkringsgivaren ha betalat ut försäkringsbeloppet till förmånstagaren när kravet aktualiseras, får detta naturligtvis riktas direkt mot förmånsta­garen.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att talan mot gåvotagaren bara skall få väckas inom etl år från bodelningen. Förslaget överensstämmer med de förslag till särskilda preskriptionstider som de sakkunniga har lagt fram beträffande 8 kap. 2 § och 13 kap. 1 §. Samma skäl som föranlett att preskriptionsförslagen inte har godtagits i de fallen motiverar även i detta fall att någon ettårspreskription inte införs. Även när det gäller den tid inom vilken talan skall väckas (fem år från det atl gåvan fullbordades) överensstämmer föratsättningarna i förevarande paragraf med gällande rätts.

Enligt 6 kap. 6 a § GB gäller ett undantag för gåva av fast egendom därför att det i 6 kap. 4 § GB finns särskilda bestämmelser som ger make rätt alt föra talan beträffande sådan egendom. I förevarande paragraf har gåva av fast egendom, bostad och bohag inte undantagits trots att del för sådan egendom finns motsvarande särskilda bestämmelser i 7 kap. 8 §. Om givarens make har försuttit den kortare preskriptionsfristen i 7 kap. 8 §, kan denne ändå vända sig mot gåvotagaren med krav enligl föreva­rande paragraf. Även andra situationer kan tänkas där förutsättningarna enligt de båda lagrammen skiljer sig ål. Tänkbart är t. ex. alt gåvotagaren är i god tro beträffande egendomens karaktär av gemensamt bohag men ej i fråga om det förfång som givarens make lider av gåvan.

Andra stycket

Bestämmelsen överensstämmer i sak med 6 kap. 6 a § andra stycket GB.

203


 


4 §'                                                                             Prop. 1986/87: 1

Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som om värdet av en    13 kap. 4 § ÄktB försäkringspremie hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodel­ningen inle få ut sin lott, är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringsta­garens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

(Jfr 13 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Enligl 11 kap. 4 § tredje stycket skall även värdet av en försäkringspre­mie i vissa fall beaktas vid andelsberäkningen när bodelning sker vid äktenskapsskillnad. Det gäller premie som avser egen pension och som har erlagts inom etl år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes. Om försäk­ringstagarens make inte kan få ul sin lott vid bodelningen, har han eller hon rätt att vända sig mot försäkringsgivaren, som då enligt förevarande para­graf är skyldig att återbetala vad som fattas. Återbetalningen skall göras från försäkringstagarens tillgodohavande, varför försäkringsgivarens eget anspråk på täckning för kostnader går före. Har en make inför en förestå­ende äktenskapsskillnad tecknat en försäkring för egen pension, måste det följaktligen röra sig om en förhållandevis stor premieinbetalning för att något tillgodohavande skall ha uppkommit redan första året. Om det ändå har skett är försäkringsgivaren enligt bestämmelserna i denna paragraf berättigad alt betala direkt till försäkringstagarens make.

Som framgår av specialmotiveringen till 11 kap. 4 § skall man vid beräk­ningen av makarnas andelar beakta den latenta skatteskuld som är förbun­den med tillgodohavandet hos försäkringsgivaren. Vad försäkringslaga-rens make skall få ut vid en tillämpning av förevarande paragraf är således ett netloanspråk, vars storlek framgår av bodelningshandlingen. När för­säkringsgivaren återbetalar premier skal) beloppet upptas till beskattning. Tekniskt sett är återbetalningen en form av återköp, varför beskattningen skall ske hos försäkringstagaren, och detta även om beloppet betalas ut direkt till försäkringstagarens make. Anvisningarna till 31 § kommunal­skattelagen (1928:370) bör kompletteras så att del framgår atl denna typ av återköp godtas i skattehänseende. Denna fråga får uppmärksammas i del kommande arbetet på följdlagstiftning till ÄktB.

Förevarande paragraf är inte tillämplig när den ena maken har satt in någon utomstående som förmånstagare till en livförsäkring genom etl oåterkalleligt förordnande. En sådan rättshandling är normalt att bedöma som en gåva. Har den andra makens andel vid bodelningen beräknats som om värdet av försäkringen hade ingått bland tillgångarna, är det därför enligl 13 kap. 3 § som han eller hon har att rikta anspråk.

5§'

Om en bodelning har lett till all en fastighet har delats så, att makarna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen,.innehar makarna fastigheten med samäganderätt.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                204


 


Om bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i      Prop. 1986/87: 1
en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.
            j31     jj

(Jfr 13 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 13 kap. 13 a § GB.

När bodelning har förrättats, får makarna eller en av dem ge in bodel­ningshandlingen till domstol för registrering.

(Jfr 13 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Enligt denna paragraf, som motsvarar 13 kap. 15 § GB, kan en make ge in den upprättade bodelningshandlingen till domstolen för registrering. Närmare föreskrifter om registreringsförfarandet finns i 16 kap. En regist­rering får den betydelsen att den i 32 § konkurslagen (1921:225) angivna ivåårsfristen för återvinning av bodelning i en makes konkurs böriar löpa. Har förhandling om offentligt ackord beslutats, gäller på grand av hänvis­ning i 16 § ackordslagen (1970:847) bestämmelserna i konkurslagen om återvinning också vid offentligt ackord, om ackordet fastställs.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

Fjärde avdelningen inleds med ett kapitel om äktenskapsmål.och mål om underhåll (14 kap.). Därefter följer elt kapitel som behandlar ärenden om äktenskaps ingående (15 kap.) och ett kapitel om registreringsärenden (16 kap.). Det sistnämnda kapitiet innehåller bestämmelser om äklenskapsre­gislret. I 17 kap. finns regler om bodelningsförrättare. Avdelningen avslu­tas med ett kapitel med gemensamma bestämmelser (18 kap.).

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Innehållet i 14 kap. bygger i stor utsträckning på de rättegångsregler som antogs vid 1973 års reformering av bestämmelserna om äktenskapsskill­nad. Vissa ändringar har dock gjorts.

Kapitlet har delats in i tre avsnitt. Det första (1-14 §§) behandlar äk­tenskapsmål. Det andra avsnittet (15 och 16 §§) handlar om mål om under­håll. I det tredje avsnittet (17 och 18 §§) finns vissa för dessa måltyper gemensamma bestämmelser.

205


 


Äktenskapsmål                                                                              Prop. 1986/87: 1

I §                                                                                                 14 kap. 1 § ÄktB

Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av atl elt äktenskap beslår eller inte består.

(Jfr 14 kap. I § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 § GB.

2§'

Talan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inle består kan endast föras i en tvist mellan kvinnan och mannen.

Frågan huruvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av del.

(Jfr 14 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 § GB.

Äklenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, las målet upp av Stockholms tingsrätt.

(Jfr 14 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 § första stycket första och andra me­ningarna GB.

4§'

Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de gemensamt ansöka om detta. Om endast en av makarna ansöker om äktenskapsskillnad eller om fastställelse av alt ett äktenskap beslår eller inte består, skall en sådan ansökan anses som ansökan om stämning enligt 42 kap. rättegångsbalken.

(Jfr 14 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 § första stycket första och tredje me­ningarna.

Det i praktiken vanligaste fallet är atl frågan om äktenskapsskillnad -den dominerande formen av äktenskapsmål — väcks genom en gemensam ansökan. Detta fall nämns därför först. Om makarna inte kan enas om en gemensam ansökan, får den make som vill ha äktenskapsskillnad ensam göra ansökan om del hos rätten. Domstolen har då - liksom enligt gällande ordning — alt utfärda stämning på den andra maken.

En ansökan om äktenskapsskillnad som har gjorts av endast en av makaraa skall anses som en ansökan om stämning och alltså medföra att stämning utfärdas av domstolen. Delsamma gäller vid en ansökan om fastställelse av atl etl äktenskap består eller inte beslår. Till de tvistiga skillnadsmålen hör även mål, vari åklagare för talan om äktenskapsskillnad (jfr 5 kap. 5 § tredje stycket).

206

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


 


5 §'                                                                                                 Prop. 1986/87: 1

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om underhålls- 14 ijp 5 § ÄktB bidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor skall framställas i ansökan om äkten­skapsskillnad. Har målet redan väckts, får yrkandet framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning i målet. I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

(Jfr 14 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 § andra stycket GB.

I ansökan om äktenskapsskillnad kan makarna enligt förevarande para­graf på samma sätt som nu ta upp åtskilliga följdfrågor, dvs. frågor som har samband med äktenskapsskillnaden. Fömtsättningen för att göra det i en gemensam ansökan är att makarna är eniga även i dessa frågor. Om mål om äktenskapsskillnad pågår, kan yrkanden i sådana frågor göras muntligen inför rätten eller skriftiigen utan särskild stämning i målet.

I första stycket anges de frågor som på detta sätt kan prövas i skillnads­målet. Medan uppräkningen i gällande lag endast är exemplifierande är uppräkningen i förevarande paragraf avsedd att vara uttömmande. Därav följer bl. a. atl frågor om rätlens tillstånd till förfogande över bostad och bohag (7 kap. 7 §) eller avskiljande av makes egendom till särskild förvalt­ning (9 kap. 5 §) inte kan las upp i skillnadsmålet. Om handläggningen av sådana frågor finns bestämmelser i 18 kap. 2 §. I skillnadsmålel kan inte heller frågor som angår den kommande bodelningen tas upp i vidare mån än att en bodelningsförrättare kan förordnas av domstolen (andra stycket). Det är således inle möjligt att på det enklare sätt som gäller enligt föreva­rande paragraf ta upp frågor om granderna för bodelningen. Om en sådan fråga har väckts genom ansökan om stämning, kan domstolen däremot besluta om gemensam handläggning av skillnadsmålet och det särskilda tvistemålet om det finns förutsättningar för del.

6§'

Sedan ett mål om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Kan en sådan dom inte meddelas genas:, skall domstolen meddela alt betänketid löper och ge besked om målels fortsatta handläggning.

(Jfr 14 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar 15 kap. 5 § GB.

Frågan om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast skall dom­stolen pröva på grandval av del material som makarna själva lägger fram. Om makarna inle kan visa att det föreligger föratsättningar för omedelbar äktenskapsskillnad, skall domstolen meddela att betänketid löper.

Betänketid löper från det att gemensam ansökan gavs in till domstolen eller den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delgavs den andra maken (jfr 5 kap. 3 §).


Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


207


 


7 §'                                                                             Prop. 1986/87:1

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan     14 kap. 7 § ÄktB har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt all bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst till dess att bodelning har skett,

2.    förbjuda makarna att besöka varandra vid vite av fängelse i högst en månad eller böter,

3.    förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

Elt beslut enligl första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen.

Domstolen får, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, även förordna om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll enligt föräldrabalken.

(Jfr 14 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar tillsammans med de följande två paragraferna och 13 § innehållet i 15 kap. 11 § GB. I förevarande paragraf ges närmare bestämmelser om interimistiska (provisoriska) beslut i mål om äkten­skapsskillnad. I föräldrabalken finns vidare bestämmelser om interimis­tiska beslut i äklenskapsmål i frågor om vårdnad, umgänge och underhålls­bidrag till bam (6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § föräldrabalken).

Första stycket

I paragrafen saknas en föratsättning som finns i motsvarande bestäm­melser i GB. Enligt 15 kap. 11 § första stycket GB kan elt beslut om rätten att sitta kvar i den gemensamma bostaden och om besöksförbud meddelas endast i samband med att domstolen förordnar om sammanlevnadens hävande. Som de sakkunniga har utvecklat (belänkandet s. 405 f) torde detta förhållande gä tillbaka på en äldre rättsuppfattning, när äktenskapet inte bara var den enda officiellt erkända formen av samlevnad ulan också innebar en förpliktelse till samlevnad. Denna förpliktelse kunde inte hävas av makarna själva utan endast av myndighet. Förordnandet om samman­levnadens hävande har emellertid inte längre någon självständig betydelse i familjerättsligt hänseende. När rättsverkningar knyts lill del förhållandet att makar lever åtskilda är redan den faktiska särlevnaden tillräcklig och myndighels godkännande därför överflödigt.

Det förhållandel att ett mål om äktenskapsskillnad pågår är således i sig tillräckligt för att domstolen på yrkande av den ena maken skall kunna bestämma vem av dem som skall få bo kvar i bostaden. Elt sådant förord­nande skall liksom hittills gälla längst lill dess all bodelning har skett.

Besöksförbud kan enligt första stycket på samma sätt som f. n. förenas med en viiespåföljd där alternativen är fängelse eller böter. Fängelsetiden kan enligl gällande rätt vara högst elt år. I förevarande paragraf har tiden i enlighet med de sakkunnigas förslag sänkts lill högst en månad.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               208


 


Enligt gällande rätt "skall" ett besöksförbud meddelas av rätten, om en     Prop. 1986/87: 1 make yrkar det. Även sedan ÄklB har trätt i kraft bör besöksförbud     14 kap. 8 § ÄktB normalt meddelas om en make yrkar det. Som framgår av första stycket föreligger det emellertid inte längre någon ovillkoriig skyldighet att medde­la besöksförbud på yrkande av en make.

När domstolen med stöd av bestämmelsen i punkt 3 förordnar om bidrag av den ena maken till den andra makens underhåll, gäller det i regel underhällsbidrag för tiden fram lill dess att frågan om äktenskapsskillnad har avgjorts slutligt. Det är alltså frågan om underhåll under bestående äktenskap enligt 6 kap. 5 eller 6 § ÄktB. 1 enlighet med den praxis som har utvecklats vid domstolarna efter införandet av systemet med betänketid vid äktenskapsskillnad räcker del med att en make framställer ett yrkande om underhållsbidrag för den lid målet pågår. Någon uttrycklig begäran om att domstolen även i den framtida domen skall fastställa underhåll för samma tid med yrkat belopp behöver inte samtidigt framställas. Vad som gäller när domstolen slutiigt dömer i målet behandlas i specialmotiveringen lill 14 kap. 13 §.

Andra stycket

Av bestämmelsen framgår alt ett interimistiskt (provisoriskt) beslut får verkställas omedelbart men atl del när som helst kan ändras av domstolen. Det är således möjligt att ändra ett förordnande om rätten all bo kvar i den gemensamma bostaden så att del i stället blir den andra maken som får denna rätt eller att upphäva ett besöksförbud. I fråga om dessa tvä slag av beslut kan del av naturliga skäl inte bli frågan om att få någon ändring till stånd med tillbakaverkande effekt. Delta kan däremot bli fallet med ett förordnande om underhållsbidrag. Om domstolen finner del utrett att det underhållsbidrag som har löpt har varit för högt eller för lågt, kan domsto­len på yrkande av en make ändra beloppen i domen. Domstolen kan även - om det finns starka skäl för del — provisoriskt göra en sådan ändring med tillbakaverkande effekt. Det kan ibland vara av stor betydelse för en make att förhållandevis snabbt få en sådan ändring lill stånd.

Tredje stycket

Bestämmelsen syftar på de föreskrifter som finns i 6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § föräldrabalken.

8§'

Den make som har berättigats att bo kvar i makarnas gemensamma bostad har rätt atl använda även det bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra maken. Domstolen får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller det bohag som har över­lämnats på detta sätt.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              209

14   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


Har den ena maken berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra     Prop. 1986/87' 1
maken skyldig atl genast flytta därifrån.
                              141    o |jg

(Jfr 14 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelserna motsvarar 15 kap. 11 § andra stycket tredje och fjärde meningarna GB.

Andra stycket

1 bestämmelsen - som saknar motsvarighet i gällande rätt - har ut­tryckligen förklarats atl ett beslut om rätt för den ena maken alt bo kvar i bostaden innebär alt den andra maken är skyldig all genast flytta därifrån. Om en sådan skyldighet inle uttryckligen har ålagts den andra maken i beslutet, behöver därför inle - som f. n. - etl särskilt förordnande om verkslälhghelen och sättet för denna sökas. Det blir vidare klart att etl beslut om rätt för den ena maken att bo kvar i bostaden kan verkställas genom avhysning av den andra maken enligt bestämmelserna i 16 kap. utsökningsbalken.

Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall den andra maken få tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har domstolen kallat makarna till förhandling och uteblir den make som har framställt yrkandet, skall detta anses återkallat till den del det inte har medgetts av den andra maken. Atl den andra maken uteblir från förhand-Ungen hindrar inte alt yrkandet prövas.

(Jfr 14 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheterna att meddela inte­rimistiska (provisoriska) beslut utan huvudförhandling. De förelägganden som ges vid kallelse till förhandling i indispositiva tvistemål passar inte så väl i fråga om de följdfrågor som kan behöva regleras genom interimistiska beslut i mål om äktenskapsskillnad. Till den möjlighet som gäller redan i dag att meddela sådana beslut utan huvudförhandling (jfr 15 kap. 11 § tredje stycket GB) har därför lagts särskilda bestämmelser om verkan i visst avseende av alt en make uteblir från en förhandling lill vilken maken har kallals. Dessa bestämmelser medför atl kallelsen till förhandlingen bör få en annan utformning. Del bör framhållas att en make alltid kan åter­komma med ett nytt yrkande om ett interimistiskt beslut, när elt tidigare framställt sådant yrkande anses återkallat på grand av hans eller hennes utevaro.

210


 


10                                                                              §   Prop. 1986/87:1
Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid skall    14 kap. lo § ÄktB

framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen. Har yrkandet fram­ställts av endast en av makaraa, skall domstolen bereda den andra maken tillfälle atl yttra sig över yrkandet.

(Jfr 14 kap. 10 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 15 kap. 7 § första stycket GB.

11      §'

Återkallar den ena maken talan om äktenskapsskillnad sedan gemensam ansökan om äktenskapsskillnaden har getts in 'till domstolen eller sedan hans eller hennes yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken, skall målet trots detta prövas om den maken yrkar det. Detsamma gäller när en make uteblir från en förhandling till vilken han eller hon har förelagts alt infinna sig vid påföljd atl talan i målet annars förfaller. Ma­karaa skall upplysas om dessa följder, då de kallas till förhandling i frågan om äktenskapsskillnad eller då en makes återkallelse delges den andra maken.

Om domstolen kallar lill förhandling med anledning av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänkelid, skall den make som har framställt yrkandet föreläggas alt infinna sig till förhandlingen vid påföljd att yrkandet annars förfaller. Den andra maken skall föreläggas vite.

(Jfr 14 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 15 kap. 7 § andra stycket GB.

F.n. gäller vid återkallelse av talan om äktenskapsskillnad alt målet ändå skall prövas, om en make yrkar det. Detta gäller dock endast om återkallelsen sker "sedan betänketid böriat löpa". Enligt familjelagssak­kunniga synes viss tvekan ha förekommit om innebörden av denna förat­sättning (betänkandet s. 407; jfr även SvJT 1978 rf s. 22 och NJA 1983 s. 408). Som de sakkunniga har föreslagit är det bättre att som föratsättning för en makes rätt att fullfölja målet i stället ange alt en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad har getts in till domstolen eller att den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken. Från denna lidpunkt löper alltid betänketiden, när sådan behövs, och domstolens prövning av frågan eller dess meddelande lill makarna om alt betänketid löper är ej av konstitutiv innebörd. Med denna lösning kommer alla fall att behandlas hka, oavsett om äktenskapsskillnaden skall föregås av betänke­tid eller ej.

Bestämmelsen i första meningen får också betydelse i det fallet att betänketid har löpt under minst sex månader och en make före utgången av den tid som anges i 5 kap. 3 § framställer ett särskilt yrkande om äkten­skapsskillnad som han eller hon därefter återkallar efter ettårstidens ut­gång. Även i det fallet skall alltså målet prövas, om den andra maken yrkar det.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               211


 


Enligt första stycket likställs med en återkallelse det fallet att en make     Prop. 1986/87: 1 uteblir från en förhandling till vilken han eller hon har förelagts att komma     14 kap. 12 § ÄktB vid påföljd att talan i målet annars förfaller. Den andra maken har också då rätt att på begäran få målet prövat.

Andra stycket

I andra stycket finns bestämmelser om kallelse till förhandling med anledning av elt särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid. Sedan betänketiden har löpt ut och målet så att säga har kommit in i sitt slutskede blir föreläggandena i indispositiva tvistemål vid kallelse till förhandling inte alllid lämpliga. Vilken som helst av makarna kan då framställa elt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad, och det är inle säkert alt det är på initiativ av den som ursprungligen var kärande som målet tas upp lill förhandling. I andra stycket har därför föreskrivits alt kallelsen till den som har framställt yrkandet skall innehålla ett föreläggan­de för denne att infinna sig vid påföljd all yrkandet annars förfaller, medan den andra maken skall föreläggas vite.

Om det finns tvistiga följdfrågor som inte kan avgöras samtidigt med domen på äktenskapsskillnad, kan del vara lämpligt atl meddela en sådan dom och handlägga de tvistiga frågorna för sig. Dessa frågor blir då i fortsättningen inte atl betrakta som delar av etl äklenskapsmål. De får i stället handläggas enligt de processuella regler som gäller för den aktuella typen av mål. Om t. ex. frågan om underhållsbidrag lill den ena maken las till fortsatt förhandling efter det att deldom har meddelats på äktenskaps­skillnad, får kallelser och förelägganden fortsättningsvis utfärdas som i andra disposiliva tvistemål.

12       §'

Då makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas ulan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet som ma­karna är överens om.

(Jfr 14 kap. 12 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 15 kap. 7 § tredje stycket GB.

13       §'

Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den på nytt pröva beslut som har meddelats enligt 7 §.

(Jfr 14 kap. 13 § första stycket i de sakkunnigas förslag)

Om domstolen har meddelat ett interimistiskt beslut om rätten alt sitta kvar i bostaden och om besöksförbud skall domstolen på nytt pröva beslutet när den dömer till äktenskapsskillnad. Vad domstolen då skall ta ställning till är endast i vad mån beslutet även fortsättningsvis skall gälla till dess att bodelning har skett resp. domen på äktenskapsskillnad har

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              212


 


vunnit laga kraft. Det är också möjligt att domstolen förordnar på annat     Prop. 1986/87: 1 sätt än som dittills har gällt. För den tid som det interimistiska beslutet har     14 kap. 13 § ÄktB varit gällande uppslår emellertid inte några särskilda problem som måste lösas i domen.

När det gäller interimistiska beslut om underhållsbidrag ligger saken till på elt annat sätt.

Ett interimistiskt förordnande om underhållsbidrag har endast temporär giltighet och kan gälla längst till dess att det finns en dom som har vunnit laga kraft. När domstolen slutligt avgör målet, skall den på nytt pröva ett tidigare meddelat interimistiskt beslut om underhållsbidrag och göra en sluUig reglering av underhållsfrågan för den tid som det interimistiska beslutet har varil gällande.

Formerna för denna omprövning har skiftat i praxis. Om makarna i samband med domstolens prövning av ett särskilt yrkande om äkten­skapsskillnad efter betänkelid har nöjt sig med den reglering av underhälls­frågan som har skett genom det interimistiska beslutet och inte har påford-ral någon omprövning av del, har vissa domstolar förklarat atl beslutet skall beslå utan att i domen på nytt ta upp och redovisa tidigare yrkanden eller i domslutet uttryckligen fastställa de olika bidragsbelopp som redan har utgått eUer skolat utgå. I vissa hovrätlsavgöranden har emellertid denna metod underkänts (se SvJT 1979 rf s. 35 och Göta hovrätts beslut den 23 december 1983, SÖ 810 i mål Ö 821/83). Enligt dessa avgöranden kan ett förordnande om att det interimistiska beslutet skall bestå inte gälla för längre tid än till dess alt domen vinner laga kraft.

Vid remissbehandlingen har också framhållits att nuvarande oenhetliga domslolspraxis när det gäller sättet att på nytt pröva de interimistiska underhållsbidragen har lett till svårigheter pä verkställighetsstadiel. Riks­skatteverket har framhållit att etl interimistiskt beslut om underhållsbidrag inte bör utgöra någon exekutionstitel sedan domen på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft. Verket ansluter sig således till den uppfattning i frågan som har kommit lill uttryck i de nyss redovisade hovrättsavgöran­dena.

Genom en lösning av delta slag vinns den fördelen att det endast finns en exekutionstitel vid varie givet ögonblick. Fram till dess att äktenskapsskill­nadsdomen vinner laga kraft är det interimistiska beslutet exekutionstitel. Därefter är det domen som utgör underlag för verkställigheten. Föreva­rande paragraf har därför, till skillnad från vad de sakkunniga har föresla­git, utformats så alt det i äktenskapsskillnadsdomen skall uttryckligen anges vilka underhållsbidragsbelopp som skall utgå för den lid som det interimistiska beslutet har gällt. Underhällsskyldigheten skall således i sin helhet alltid regleras i domen, och det interimistiska beslutets rättsverkan upphör när domen vinner laga kraft. Den av vissa domstolar använda metoden att i domen endast ange atl del interimistiska beslutet skall bestå (eller liknande) kan således inte användas.

213


 


14                                                                                                 §'    Prop. 1986/87: I
Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligl 5 kap. 3 §, skall målet    j4       . |jg

avskrivas. Parterna svarar då för sina egna rättegångskostnader.

(Jfr 14 kap. 14 § i de sakkunnigas förslag) Denna paragraf motsvarar 15 kap. 12 § GB.

Mål om underhåll

15        §'

Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ i fråga om förordnande om underhållsbi­drag för tiden lill dess alt frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft gäller även när

1. en make utan samband med etl mål om äktenskapsskillnad har yrkat
att den andra maken skall utge underhällsbidrag enligt 6 kap. 5 eller 6 §,

2.   frågor om underhåll enligl 6 kap. 7 § handläggs sedan dom på äkten­skapsskillnad har meddelats, eller

3.   talan om jämkning av dom eller avtal om underhållsbidrag förs enligt 6 kap. 11 §.

(Jfr 14 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 15 kap. 24 § GB.

16        §

Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, får domstolen förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av honom eller henne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna när samlevnaden upphörde. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderätien lill det bohag som enligt domstolens beslut skall överlämnas.

Etl avtal som makarna har ingått med varandra om nyttjanderätten får jämkas av domstolen, om det finns skäl för det med hänsyn till att förhål­landena har ändrats eller om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständig­heterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt.

Domstolen får på yrkande av en av makarna besluta i frågan om nyttjan­derätt för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas på det sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas pä samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men får när som helst ändras av domstolen.

(Jfr 14 kap. 16 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 25—27 §§ GB samt i fråga om nyttjande­rätt till bohag även 5 kap. 11 § GB.

Det bör observeras att förevarande paragraf inte tar sikte på enbart sådant bohag som ingår i makarnas gemensamma bohag enligl 7 kap. 4 § andra och tredje styckena. Även egendom som används för fritidsändamål kan således las i anspråk vid en tillämpning av förevarande paragraf. Däremot ligger det i sakens natur att bohag som inle har varil avsett för gemensamt begagnande inle bör omfattas av domstolens beslut om över­lämnande enligt paragrafen. Detta har inte ansetts behöva anges uttryckli­gen i lagtexten.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              214

- Beträffande första stycket se 6 kap. 6 § andra stycket i propositionsförslaget. Andra stycket har utgått helt. Tredje stycket har fått ändrad lydelse i propositions­förslaget.


 


Gemensamma bestämmelser                                                         Prop. 1986/87: 1

17 §>                                                                                             14 kap. 17 §ÄktB

I äktenskapsmål och mål om underhåll är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma omfattning som i andra tvistemål. Dessa domför-hetsregler gäller även om andra frågor handläggs i rättegången.

Om det behövs med hänsyn lill målels omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhand­ling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

När nämndemän skall ingå i tingsrätten, skall ordföranden vid överlägg­ning redogöra för omständighelema i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överlägg­ning och omröstning i tvistemål.

(Jfr 14 kap. 17-19 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 29 och 30 §§ GB. Den behandlar rättens sammansättning i äktenskaps- och underhållsmål.

Enligt gällande rätt handläggs med en lagfaren domare och nämnd äk­tenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och underhållsmål. Boskillnadsmålen har fått utgå ur uppräkningen i förevarande paragraf eftersom boskillnadsinstitutet nu avskaffas och ÄktB inte medger någon tvist om huravida och hur bodelning skall ske under ett bestående äkten­skap.

Även mål rörande bodelning har fått utgå. Till skillnad från vad som gäller beträffande äktenskapsmål och mål om underhåll kan det nämligen ibland vara svårt att skilja ut mål rörande bodelning från vanliga tvistemål. Detta är en praktiskt viktig fråga i gällande rätt, eftersom vanliga tvistemål skall handläggas av lagfama domare utan medverkan av nämnd. Dessa gränsdragningsproblem har medfört atl domstolar har kommit all handläg­ga mål i en sammansättning som senare har underkänts i högre instans. Målet har därefter fåll handläggas pä nytt i den lägre instansen.

Eftersom gränsdragningen mellan bodelningsmålen å ena sidan och äk­lenskapsmål och mål om underhåll å den andra inte vållar några svårighe­ter, vilket däremot gränsdragningen mellan bodelningsmål och andra tvis­temål således gör, skall enligl förevarande paragraf sammansättningen med en lagfaren domare och nämnd gälla endast för äktenskapsmålen och underhållsmålen. För bodelningsmålen skall i stället gälla samma samman­sättningsregler som i vanhga tvistemål.

Liksom enligl gällande rätt skall sammansättningen med nämnd kunna användas för att handlägga även andra frågor som har kommit upp i samma rättegång som äktenskaps- eller underhållsmälet.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              215


 


18 §'                                                                           Prop. 1986/87: 1

1 äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre 14 kap. I8 § ÄktB lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inle sker vid huvudför­handling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligl vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och fjärde styckena rätte­gångsbalken.

Tar nämndemän del i målels avgörande, skall vid överläggning ordföran­den eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. 1 övrigt gäller be­stämmelserna i rättegångsbalken om omröstning i tvistemål.

(Jfr 14 kap. 20 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 30 a § GB. Av samma skäl som i fråga om 14 kap. 17 § har bestämmelserna i förevarande paragraf gjorts tillämpliga endast på äktenskaps- och underhållsmäl.

15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående

I detta kapitel har samlats de bestämmelser som rör handläggningen av och fullföljd i olika ärenden om ingående av äktenskap.

1 §

I ärenden om tillstånd till äktenskap enligl 2 kap. 1 § skall länsstyrelsen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om del kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnämnden i den kommun där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare.

(Jfr 15 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § första och tredje styckena GB.

2§'

Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos domkapitlet genom besvär.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

(Jfr 15 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § andra stycket första meningen och delar av 4 kap. 10 § första meningen GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                216


 


3 §'                                                                                                 Prop. 1986/87: 1

Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade vig-      15 kap 3 S ÄktB selförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

(Jfr 15 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delar av 4 kap. 10 § första meningen GB.

4§'

Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

(Jfr 15 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § andra stycket, 3 kap. 4 § andra stycket andra meningen och 4 kap. 10 § andra meningen GB.

16 kap. Registreringsärenden

I detta kapitel har samlats bestämmelserna om handläggningen av regis-ireringsärenden. I 1 § behandlas äktenskapsregistret medan övriga para­grafer i kapitlet gäller handläggningen vid tingsrätt.

I §

För hela landet gemensamt skall föras ett äktenskapsregisler för inskriv­ning av de uppgifter som skall registreras enligt denna balk eller som skall las in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av regeringen.

(Jfr 16 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf anges att det - liksom f. n. - skall finnas elt för hela riket centralt äktenskapsregister (jfr 16 kap. 3 och 5 §§ GB och kungörelsen 1952:87 ang. äklenskapsregislret).

Bestämmelser om hur äklenskapsregislret skall föras kan som f. n. med­delas av regeringen.

I ÄklB har föraisatts att registrering i äklenskapsregislret skall ske beträffande dom i äktenskapsmål varigenom ett äktenskap har förklarats vara ogiltigt och dom på äktenskapsskillnad. I sädana mål skall även del förhållandet att betänketid löper antecknas. Bodelning kan nämligen kom­ma alt förrättas redan under det att målet pågår, och denna bodelning bhr då bestående även om målet inte leder till äktenskapsskillnad ulan ma­karaa fortsätter äktenskapet. Vidare skall en anmälan om bodelning under pågående äktenskap utan samband med äktenskapsmål registreras Ofr

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             217


 


9 kap. 1 § andra stycket). Uppgift om bodelningshandling som en make har     Prop. 1986/87: 1 gett in till rätten för registrering skall också tas med i äktenskapsregistret    i kap. 2 § ÄktB (jfr 13 kap. 6 §). Liksom f. n. skall äktenskapsförord registreras (jfr 7 kap. 3 § tredje stycket). Gåva kräver inte äktenskapsförord enligt ÄktB men kan registreras (jfr 8 kap. 1 §).

Om anteckning i äklenskapsregislret skall ske i ytterligare fall, får det ankomma på regeringen atl meddela föreskrifter om det.

Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna.

(Jfr 16 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Första stycket

När en make söker registrering kan ansökningen ges in till en tingsrätt, vilken som helst. Genom att inle utpeka viss tingsrätt som exklusivt behörig att ta emot handlingarna undviks sådana rättsförluster som nu kan inträda om del i efterhand visar sig att en handling har lämnats in till fel domstol (jfr NJA 1954 s. 325). Tingsrätten skall sedan vidarebefordra de uppgifter som skall registreras till äktenskapsregistret.

Andra stycket

Eftersom gåva mellan makar inle längre kräver äktenskapsförord eller någon annan handling har makarna getts möjlighet att få gåvan registrerad pä grandval av en av dem båda undertecknad skriftlig uppgift om gåvan.

Rätlen skall ta in handlingen i protokollet och genast översända bestyrkt kopia av handlingen till den myndighet som för äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätlen.

Begärs registrering av en gåva skall tingsrätten låta föra in en kungörelse om delta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. I § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registre­ring.

(Jfr 16 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar närmast 8 kap. 11 § andra stycket, 13 kap. 15 § och 15 kap. 21 § GB.

Kungörandet i ortstidning skall ske med utgångspunkt i den ort där makarna har eller — efter äktenskapsskillnad eller makes död - hade hemvist när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               218


 


(jfr 3 § första stycket lagen 1977:654 om kungörande i mål och ärenden hos     Prop. 1986/87: 1
myndighet m. m.).
                                                          16 kap. 4 § ÄktB

Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen kom in till rätten.

(Jfr 16 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

17 kap. Bodelningsförrättare

I 23 kap. ÄB finns f. n. bestämmelser om förordnande av skiftesman och dennes uppgifter med avseende på det arvskifte som han skall förrätta mellan arvingarna. Till dessa bestämmelser hänvisas i 13 kap. 1 § första stycket GB. Härigenom blir bestämmelserna om skiftesman tillämpliga även vid bodelning. Som familjelagssakkunniga har ansett är det emellertid mera logiskt att ha de fullständiga bestämmelserna i äktenskapslagstifl­ningen och låta ÄB hänvisa dit, eftersom bodelning alltid skall ske före arvskifte i de fall då båda behövs. En sådan omläggning har därför nu gjorts. Vidare har den ändringen gjorts atl den skiftesman som förordnas enligt bestämmelserna i ÄklB betecknas bodelningsförrättare.

För ÄB: s del har beteckningen skiftesman behållits. Givetvis kan del även i fortsättningen vara samma person som förordnas att vara såväl bodelningsförrättare som skiftesman. Något hinder mot att dela upp upp­gifterna (dvs. göra bodelning först och arvskifte sedan) föreligger dock inte.

1 §

Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en bo­utredningsman, är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

(Jfr 17 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 23 kap. 5 § ÄB. Vad som där sägs om ingivande av bouppteckning i avskrift eller lämnande av uppgift om dag för inregistrering av bouppteckning har dock inte tagils med i första stycket av förevarande paragraf. Enligt 9 kap. 4 § ÄktB får bodelningsför­rättare utses redan av den anledningen alt det behövs för att fä boupp-

219


 


teckning till stånd. Enligl 17 kap. 5 § ÄklB åligger det vidare bodelnings- Prop. 1986/87: 1 förrättaren att vid behov se till alt bouppteckning görs. Även om den ena 17 kap. 2 § ÄktB maken har avlidit får bodelningsförrättare utses innan bouppteckning har förrättats. Eftersom det vore opraktiskt alt ha olika förutsättningar för förordnande av bodelningsförrättare och skiftesman kan även skiftesman utses innan bouppteckningen har gjorts (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § ÄB). Även för skiftesmannen gäller bestämmelsen i 17 kap. 5 § ÄklB om skyldigheten att se till alt bouppteckning görs.

Andra stycket

En boutredningsman är utan särskilt förordnande även bodelningsförrät­tare. Bestämmelsen härom och de i stycket angivna undantagen är de­samma som i gällande rätt. Lika litet som f.n. innehåller andra stycket någon bestämmelse om testamentsexekutörs behörighet som skiftesman. Den finns i stället i 23 kap. 5 § andra stycket ÄB.

Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. I annat fall skall ansökan ges in lill en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna.

(Jfr 17 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf anges hos vilken domstol en ansökan om förord­nande av bodelningsförrättare skall göras. Bestämmelserna gäller även för förordnande av skiftesman (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket ÄB). Om mål om äktenskapsskillnad pågår (beträffande innebör­den av detta uttryck se 9 kap. 9 §) skall ansökan alllid göras hos den domstol som handlägger målet. Med hänsyn till främst eventuella återkal­lelser av talan är det den enda domstol som tillföriitligen kan fastställa om mål om äktenskapsskillnad pågår. Ges ansökningen in sedan domen på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft eller är det fråga om bodelning med anledning av en makes död, är det reglerna om bodelningsforum i 10 kap. 9 § rättegångsbalken som avgör vilken domstol ansökan skall göras hos.

Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller vad som sägs i 14 kap. 9 § också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

(Jfr 17 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen har motsvarighet i 23 kap. 7 § första stycket ÄB. Om mål om äktenskapsskillnad pågår skall ansökan om förordnande av bodelningsförrättare handläggas och prövas i skillnadsmålel enligt bestäm-

220


 


melserna om interimistiska beslut i 14 kap. 9 §. Ett förordnande av bödel-     Prop. 1986/87: 1 ningsförrättare är dock i sak inle att jämställa med ett interimistiskt beslut     i7 kap. 4 § ÄktB utan är ett slutligt avgörande av denna fråga. Eftersom en bodelningsför­rättare alltid skall utses så fort en make begär det (se 17 kap. 1 §) är den enklare handläggning som sker i fråga om interimistiska beslut tillräcklig även när det gäller förordnande av bodelningsförrättare.

Om den ena maken begär att bodelningsförrättare skall utses, skall den andra maken beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Därvid kan denne framlägga synpunkter på valet av person för uppdraget som bodelningsför­rättare.

Den andra maken kan beredas tillfälle atl avge sitt yttrande skriftligen men det kan också inhämtas muntligen vid förhandling. Om domstolen har kallat makarna till en förhandling och den make som har framställt yrkan­det om förordnande av bodelningsförrättare uteblir, skall yrkandet anses återkallat om inle även den andra maken begär att bodelningsförrättare utses.

Om ansökan om förordnande av bodelningsförrättare görs ulan att mål om äktenskapsskillnad pågår skall domstolen också bereda den andra maken (eller dennes rättsinnehavare) tillfälle att yttra sig innan frågan avgörs. Vid utseende av skiftesman skall dödsbodelägarna beredas tillfälle atl yttra sig (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket ÄB).

Om en make är missnöjd med domstolens personval när det gäller utseende av bodelningsförrättare, kan maken överklaga domstolens beslut enligt 18 kap. 3 §.

4§>

Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt till det. Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl fördel. Innan beslut fattas om entledigande skall bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig.

Förordnanden som meddelas när mål om äktenskapsskillnad pågår upp­hör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

(Jfr 17 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I första stycket av förevarande paragraf finns bestämmelser som i sak motsvarar 23 kap. 6 § och 7 § andra stycket ÄB.

Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Sådana skäl kan vara att den ifrågavarande personen inte längre är lämplig som bodelningsförrättare eller att bodelningsförrättare inle längre behövs. I det senare fallet måste makarna vara överens, eftersom bodelningsförrättare skall vara förordnad så länge någon make begär det (17 kap. 1 §). Innan domstolen i ett sådant fall entledigar en bodelningsförrättare måste dom-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              221


 


222


stolen således försäkra sig om att makarna är överens om detta. Vad som     Prop. 1986/87: 1 nu har anförts om makar gäller även för deras rättsinnehavare. När fråga     17 kap. 5 § ÄktB uppkommer om att entlediga skiftesman gäller delsamma för dödsbodel­ägarna (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket ÄB).

Andra stycket

Utformningen av bestämmelserna i andra stycket har följande bakgrand.

Om en bodelning har gjorts och talan om äktenskapsskillnad därefter förfaller, skall bodelningen inte återgå ulan består. Den egendom som en make har erhållit vid en sådan bodelning blir dock inte genom bodelningen enskild utan skall i egenskap av giflorättsgods ingå i en kommande ny bodelning mellan makarna (om inte nägot annat har föreskrivits i etl mellan makarna upprättat äktenskapsförord). Detsamma gäller om bodelning har gjorts och makarna fortsätter äktenskapet sedan domstolen har avskrivit målet om äktenskapsskillnad. Om målet avskrivs sedan den ena maken har avlidit, blir bodelningen också bestående.

Vad som behöver regleras är vad som händer med bodelningsförrättaren om talan förfaller eller målet avskrivs, innan denne har fullgjort sitt upp­drag. Om målet avskrivs på grund av en makes död behövs alltjämt bodelning. Någon anledning att på grand av dödsfallet låta bodelningsför-rättarens uppdrag upphöra finns därför inte. Om den efterlevande maken och den avlidna makens rättsinnehavare gemensamt bedömer att de kan klara av att själva göra bodelningen, kan de tillsammans begära hos dom­stolen alt bodelningsförrättaren entiedigas. Om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död eller om talan om äktenskapsskillnad förfaller, skall däremot förordnandet för bodelningsförrättaren upphöra all gälla, eftersom det dä inle längre är aktuellt att göra någon bodelning.

Bodelningsförrättaren skall vid behov se lill att bouppteckning förrättas. Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underiåter atl lämna uppgifter lill bouppteckningen, får domstolen på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteck­ning med ed inför domstolen, om den andra maken begär del. I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts. Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ul vite.

(Jfr 17 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Som redan har berörts vid 9 kap. 4 § har den nuvarande bouppteck-ningsförrällarens uppgifter lagts pä bodelningsförrättaren. Om en make har begärt att en bodelningsförrättare skall förordnas i syfte att få till stånd en bouppteckning, är det självklart alt del åvilar bodelningsförrättaren att


 


se till alt bouppteckning görs. Normalt torde det krävas atl bouppteckning Prop. 1986/87: 1 förrättas när makarna inte är ense. Det kan emellertid inte undantagslöst n kap. 6 § ÄktB fordras att en bouppteckning i formell mening görs inför vaoe bodelning vid äktenskapsskillnad. Ibland kan det räcka med att man i själva bodel­ningshandlingen tar in uppgifter om egendomen. Liksom det i 9 kap. 4 § har överlåtits åt makarna att själva avgöra om en bouppteckning behövs när de själva skall förrätta bodelning har i första stycket av förevarande paragraf bodelningsförrättaren fått rätt att avgöra om bouppteckning be­hövs vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad.

Helt annorlunda ligger saken till vid bodelning med anledning av en makes död. Enligt 20 kap. 1 § ÄB föreligger nämligen en skyldighet att upprätta bouppteckning när någon har avlidit. I vissa fall kan dock en s. k. dödsboanmälan ersätta skyldigheten att upprätta en bouppteckning (20 kap. 8 a § ÄB). Det är om den dödes tillgångar eller, när den döde efterlämnar make, tillgångarna jämte den dödes andel i makens giftorätts-gods inte räcker till mer än att täcka begravningskostnaderna och andra utgifter med anledning av dödsfallel. En ytterligare förutsättning är dock alt tillgångama inte omfattar fast egendom eller tomträtt.

I första stycket av förevarande paragraf behandlas också vilka möjlighe­ter en bodelningsförrättare har om en make underiåler att lämna uppgifter till bouppteckningen (jfr 11 kap. 12 § andra stycket GB). Domstolen kan då på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga vite saml även döma ut vitel. Vitesfrågorna behandlas som domstolsärenden.

Andra stycket

Andra stycket innehåller bestämmelser om bouppteckningsed, liknande dem som nu finns i 20 kap. 6 § andra stycket ÄB (jfr 11 kap. 12 § tredje stycket GB).

Om den ena maken begär att den andra maken skall avlägga bouppteck­ningsed, skall denna talan handläggas som dispositivt tvistemål. Domsto­len får inle skilja målet ifrån sig förrän edgängsplikten har fullgjorts. För att ge domstolen verksamma medel att tvinga fram edgången har möjlighet öppnats alt i målet förelägga och döma ut vite. När edgången har fullgjorts kan domstolen meddela avskrivningsbeslut och i samband med det fast­ställa eventuell kostnadsersättning i målet.

Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning samt kalla makarna lill förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandhngen.

(Jfr 17 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

223


 


Förstastycket                                                                 Prop. 1986/87: 1

Om en bodelningsförrättare har förordnats, är det denne som bestämmer      17 kap. 6 § ÄktB när och var bodelningen skall förrättas. Del ankommer på bodelningsför­rättaren atl kalla makarna till förrättningen. Om den ena maken är död skall i stället dennes rättsinnehavare kallas.

Om en make - eller en avliden makes rättsinnehavare - uteblir från förrättningen trots att han eller hon bevisligen har fått del av kallelsen utgör det inget hinder mot att förrättningen genomförs.

Andra stycket

Vid förrättningen skall bodelningsförrättaren i första hand försöka få makarna all komma överens om fördelningen av egendomen. Om det inte går skall bodelningsförrättaren själv bestämma om fördelningen.

När bodelningsförrättaren själv skall bestämma om fördelningen kan del ibland vara nödvändigt alt först ta ställning till vissa mellan makarna tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen. Enligl de sakkunniga råder delade meningar om vilka befogenheter som skiftesmän enligl gällan­de rätt har när det gäller atl pröva sådana frågor som är prejudiciella i förhållande till själva delningen. I andra stycket slås emellertid fast atl bodelningsförrättaren skall pröva sådana frågor.

Han skall således till en bönan pröva vem av makarna viss egendom tillhör. Givetvis kan han inte med bindande verkan avgöra en fråga där tredje man är part. Däremot kan han la ställning till om viss egendom vid fördelningen makarna emellan skall anses tillhöra den ena maken eller en utomstående och verkställa delningen av makarnas egendom utifrån sill ställningstagande i den frågan. Etl sådant avgörande blir, om del inle klandras, bindande makarna emellan men inle bindande i förhållande lill tredje man, som fortfarande kan göra sin rätt gällande.

Bodelningsförrättaren skall vidare pröva om egendomen skall ingå i bodelningen (jfr 10 kap.). Han skall också beräkna andelar med tillämp­ning av bestämmelserna i 11 kap. eller - i förekommande fall - efter den jämkning enligl 12 kap. som han kan finna befogad. En bodelningsförrät­tare skall självfallet inte tillämpa jämkningsbeslämmelserna i 12 kap., om parterna i bodelningen är överens om att det inle skall ske.

När bodelningsförrättaren har slutfört andelsbestämningen skall han göra lottläggningen. Om en make begär att få överta den andres bostad eller bohag, skall bodelningsförrättaren också göra den behovs- och skä­lighetsprövning som skall ske i sädana fall.

Som har framgått av det anförda är bodelningsförrällarens arbete uppde­lat i ett antal avgränsade moment. Om makarna är överens om lösningen av de frågor som aktualiseras under ett av dessa moment, skall bodelnings­förrättaren lägga makamas överenskommelse i den delen till grund för del fortsalla bodelningsarbelet. Del kan t. ex. länkas alt makarna är ense om andelsberäkningen men tvistar om lottläggningen. I elt sådant fall skall

224


 


alltså bodelningsförrättaren utgå från makarnas överenskommelse belräf-     Prop. 1986/87: 1
fande andelsbeslämningen när han lägger ul lotterna.
            17 kap. 6 § ÄktB

Om makarna inte är ense i en fråga som är av betydelse för bodelningen, skall bodelningsförrättaren kunna avgöra frågan. Härigenom undviks den fördröjning som enligl nu gällande ordning inträffar om bodelningsförrät­taren hänvisar makarna atl först tvista om saken vid domstol. Bodelnings­förrättaren kan alltså i fortsättningen inte skjuta avgörandet av en delfråga ifrån sig. Om makarna eller en av dem vill att han skall la ställning i en prejudiciell fråga kan han inte undandra sig det.

Bodelningsförrällarens handläggning av en prejudiciell fråga måste bli summarisk och enkel. Han får formlöst inhämta de uppgifter som behövs för atl avgöra saken. Del får också ankomma på makarna atl förebringa den erforderliga utredningen.

En fråga för sig är om makarna eller en av dem skall ha rätt att föra en tvistig fråga lill domstol i stället för alt låta den avgöras av en bodelnings­förrättare. Så länge någon bodelningsförrättare inte har förordnats förelig­ger självfallet inget hinder mot atl väcka talan vid domstol i en fråga som är av betydelse för bodelningen. ÄklB innehåller inte heller något förbud mot att en sådan talan väcks sedan bodelningsförrättare har förordnats. Om en make finner det vara så viktigt för den fortsatta bodelningsförrättningen att en prejudiciell fråga avgörs av domstol, bör han eller hon ha möjlighet alt föra särskild talan rörande frågan. Därtill kommer att en make ibland kan vara intresserad av att få frågan avgjord genom elt avgörande som har en vidare rättsverkan än den som en bodelningsförrättares beslut kan medfö­ra. Om maken för en sådan tvist till domstol, utgör detta liksom enligt gällande ordning elt hinder mot att bodelningsförrättaren prövar frågan.

Den nya ordningen innebär att bodelningsförrättarens prövning än mer får karaktären av ett judicielll förfarande än f. n. Hans befogenheter såvitt avser den prejudiciella prövningen blir i princip desamma som domstolens. Därmed anges också begränsningen. Bodelningsförrättaren får inte pröva sådana frågor som inle heller domstolen äger pröva prejudiciellt.

Innebörden av bodelningsförrällarens prövning kan belysas genom en blick på den betydelse som förrättningen får för framliden. Bodelningsför­rällarens avgörande påverkar inte en utomståendes möjligheter atl göra sin rätt gällande. Det är bara makaraa emellan som bodelningen blir bindande, om den inle klandras till rätlen. Del är vidare endast fördelningen av egendomen som omfattas av avgörandets rättsverkan. Häri inbegrips inle bara själva lottläggningen utan även sådana delar av bodelningen som avser huravida egendomen ingår i bodelningen, värderingen och andels­bestämningen. Dessa frågor kan inte pä ordinär väg tas upp på nytt sedan förrättningen har vunnit laga kraft. En make är vidare förhindrad all därefter fä prövat om han eller hon hade större behov av bostaden och därför hade bort tilldelas denna. Fördelningen av egendomen gäller även om den missnöjda maken aldrig aktualiserade frågan om elt övertagande av bostaden under bodelningen.

225

15    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1


 


Förrättningens rättskraft omfattar också frågan om vem av makarna som     Prop. 1986/87: 1 var ägare till viss egendom. Sedan bodelningen har vunnit laga kraft kan     17 kap. 6 § ÄktB inte den andra maken på ordinär väg få prövat om egendomen i stället tillhörde honom eller henne. Genom bodelningen har den make som därvid har tilldelats egendomen fått äganderätt till den i förhållande lill den andra maken.

Även när det gäller skuldtäckningen står bodelningsförrättarens avgö­rande fast sedan bodelningen har vunnit laga kraft. Det innebär atl fördel­ningen av egendom vid bodelningen inte kan ändras på talan av den ena maken även om det senare skulle visa sig all skuldfrågan har bedömts felaktigt av bodelningsförrättaren. En annan sak är att del bara är fördel­ningen av egendom som inte kan rubbas på ordinär väg. Det bakomliggan­de skuldförhållandet påverkas inte av bodelningsförrättarens avgörande, inte ens om det är makarna själva som är parter i detta. En förmögenhets-rättslig fordran som den ena maken har på den andra eller en fordran på underhåll avseende tiden före den dag till vilken bodelningen hänför sig kan prövas i en tvist mellan makarna oavsett hur bodelningsförrättaren bedömde rättsförhållandet.

Om bodelningsförrättaren är hindrad att pröva viss prejudiciell fråga därför att rättegång pågår i den frågan när bodelning skall ske, kan det ibland vara lämpligt atl göra en partiell bodelning. Vid denna delas makar­nas bo med undantag av den egendom eller så mycket egendom vars fördelning beror av domstolens avgörande.

Om en tvist pågår mellan en make och en utomstående om t. ex. ägande­rätten till viss egendom, påverkar utgången av denna tvist givetvis bodel­ningen. Är det angeläget atl bodelningen sker innan tvisten har avgjorts, kan det ibland lösas genom atl bodelningsförrätlningen görs villkorad. Alternativa lösningar på bodelningen kan då bestämmas beroende på vem som vinner tvisten. Motsvarande gäller om tvisten avser en makes skuld lill någon utomstående.

Det är inte säkert alt resultatet av bodelningsförrättningen blir att egen­dom skall utges av den ena maken till den andra. Det kan vara så att bodelningsförrättaren delar den ena makens åsikt att det inte finns någon egendom som skall ingå i delningen. Även om det finns sådan egendom som skall ingå i delningen kan den gå åt helt och hållet för skuldtäckningen. Resultatet av en tillämpning av jämkningsreglerna kan bli att vardera maken behäller sin egendom. Om makarna har fullständig egendomsskill­nad kan bodelningsförrätlningen ha haft till syfte enbart att avgöra en begäran av den ena maken om all få överta bostad eller bohag som tillhör den andra maken. Denna prövning kan utmynna i att förrättningsmannen beslutar alt någol övertagande inte skall ske. Om förrättningsmannen kommer fram till alt det inte finns någol all dela, skall detta anges i bodelningshandlingen. Härigenom blir förrättningsmannens ståndpunkt i denna fråga klarlagd. Om en make är missnöjd med förrätlningsmannens


226


 


avgörande därför att maken anser att del finns egendom att dela eller     Prop. 1986/87: 1 därför att makens begäran om att få överta bostad eller bohag inte har lett     17 kap. 7 § ÄktB lill elt beslut om övertagande, får maken föra klandertalan enligt 17 kap. 8 § andra stycket.

Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelnings­förrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anled­ning till det.

I förhållande till bodelningsförrättaren svarar makarna solidariskt för dennes ersättning.

(Jfr 17 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Av bestämmelsen framgår att bodelningsförrättaren har rätt att få ar­vode och ersättning för sina utgifter (jfr 23 kap. 9 § ÄB). Till bodelningsför­rällarens kostnader räknas också de kostnader som kan uppkomma som följd av atl denne har nödgats anlita särskild värderingsman för boupp­teckning som behövs vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. När det gäller bouppteckning efter den ena makens död följer av ÄB: s föreskrifter att kostnaderna skall belasta dödsboet.

Andra och tredje styckena

Kostnaderna för bodelningsförrättarens uppdrag skall normalt fördelas lika mellan makarna. Förrättningsmannen kan dock i vissa fall bestämma en annan fördelning. Det ena fallet avser att en make genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader. Maken kan t. ex. genom att lämna felaktiga upplysningar eller genom atl undanhålla information ha vållat förrättningsmannen extra arbete.

Det andra fallet har däremot inget samband med atl en make uppträtt klandervärt i samband med bodelningen. Det är i stället stora skillnader i makarnas ekonomiska ställning efter bodelningen som kan utgöra skäl atl jämka kostnadsfördelningen. Om den ena maken efter bodelningen har betydligt mindre egendom än den andra maken, kan det utgöra skäl att jämka kostnadsfördelningen. Som en ytterligare fömtsättning för jämkning bör dock gälla alt den ekonomiskt svagare maken efter bodelningen och sedan kostnaderna har betalats skulle komma att ha kvar egendom till endast ringa värde. Jämkning av kostnadsfördelningen av ekonomiska skäl är således avsedd att komma till användning endast i undanlagsfall.

Bodelningsförrättaren kan bestämma om en annan fördelning av kostna­derna bara om förrättningen fullföljs lill bodelning. Fortsätter makarna

227


 


äktenskapet eller förfaller förordnandet av bodelningsförrättare av annan     Prop. 1986/87: 1 anledning, får makarna själva göra upp om fördelningen. Om bodelnings-     17 kap. 8 § ÄktB förrättaren hjälper makarna till en överenskommelse om bodelning, bör han också försöka förmå dem att ena sig om kostnadsfördelningen. I förhällande till bodelningsförrättaren svarar dock makarna enligt tredje stycket solidariskt för kostnaderna.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller inte för arvode och ersättning lill skiftesmän (jfr den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket ÄB). Sådana kostnader skall betalas av dödsboet.

8§'

Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda makarna.

Är en make missnöjd med bodelningen, får han eller hon klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I bodel­ningshandlingen skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

1 mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

(Jfr 17 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna om klander i förevarande paragraf motsvarar i huvud­sak 23 kap. 8 § andra stycket ÄB. Klandertiden har emellertid förkortals från tre månader till fyra veckor. Det har vidare föreskrivits att talan om klander av bodelning alltid skall väckas vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Till följd härav räcker del med att begära uppgift från denna tingsrätt, om man vill veta huruvida bodelningen har vunnit laga kraft.

För att undvika missförstånd om var och hur klandertalan skall föras skall bodelningsförrättaren i bodelningshandlingen lämna makarna upplys­ning om klanderreglerna i de hänseenden som anges i andra stycket.

Del summariska och förenklade förfarandet inför bodelningsförrättaren medför att domstolen ofta kan behöva få mer information från förrättaren än som framgår av bodelningshandlingen och eventuellt förekommande bouppteckning. I så fall kan domstolen enligt tredje stycket inhämta ytt­rande av bodelningsförrättaren. Om domstolen finner skäl för det, kan domstolen också återförvisa ärendet till bodelningsförrättaren.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

I kapitlet har samlats några bestämmelser som är gemensamma för olika former av talan enligl ÄktB. I 1 § finns bestämmelser om god man för en bortavarande part. Domstols möjlighet all i särskilt ärende bestämma om

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                                   228


 


rätten atl bo kvar i makars gemensamma bostad regleras i 2 §, som också Prop 1986/87' 1 innehåller foramregler för sådana ärenden liksom för ärenden om tillstånd i8 kap. 1 § ÄktB för en make att utan den andra makens samtycke förfoga över bostad och bohag och ärenden om att en makes egendom skall sättas under särskild förvaltning. I 3 § regleras när talan mot domstols beslut i vissa äktenskaps­rättsliga frågor skall föras särskilt. 4 § anger i vilka sådana frågor som hovrättens beslut inte får överklagas. I 5 § finns en bestämmelse om kyrkobokföring av vissa äktenskapsrällsliga uppgifter.

!§'

Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist ulom riket inte kan nås för delgivning eller om han eller hon underiåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kanske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldra­balken.

(Jfr 18 kap. I § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar med viss jämkning 15 kap. 31 § GB. Någon saklig ändring är inte avsedd.

2§'

Om del i ett mål om äktenskapsskillnad som har avslutats inte har beslämts vem som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till dess alt bodelning har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall ges in lill en tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan makarna.

Till samma tingsrätt skall ges in ansökan om rätlens tillstånd lill förfo­gande över bostad och bohag eller om rättens förordnande atl egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alltid ges in lill den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle att yttra sig.

(Jfr 18 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I bestämmelsen lagfåsls nuvarande praxis, enligl vilken en fråga om rätlen alt bo kvar i det gemensamma hemmet kan prövas även sedan domstolen har skilt äktenskapsskillnadsmålet från sig (NJA 1966 s. 466 och 1972 s. 576 samt SvJT 1969 rf s. 35). Del föreskrivs också att en ansökan om sådan rätt skall göras vid bodelningsforam.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               229


 


Andrastycket                                                                                   Prop. 1986/87: I

Vissa frågor som i och för sig kan aktualiseras redan när mål om 18 kap. 3 § ÄktB äktenskapsskillnad pågår är sådana alt de bör tas upp för sig och inte enbart som följdfrågor i målet om äktenskapsskillnad (jfr vad som anförts härom vid 14 kap. 5 §). Det gäller dels fråga om rättens tillstånd till förfogande över bostad och bohag, dels fråga om förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. När mål om äktenskapsskillnad pågår skall sådana ärenden anhängiggöras vid den tingsrätt som handlägger målet om äktenskapsskillnad. Om något sådant mål inle pågår, är bestäm­melserna om bodelningsforam tillämpliga. Beträffande innebörden av "mål om äktenskapsskillnad pågår" hänvisas till 9 kap. 9 §.

Tredje stycket

Av bestämmelsen framgår att motparten alltid skall beredas tillfälle att yttra sig innan domstolen beslutar i ärendet. I sammanhanget kan påpekas att domstolen enligt 4 § tredje stycket lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden har möjlighet att meddela ett interimistiskt beslut angående förordnande att egendom skall sällas under särskild förvaltning. Det kan bli av betydelse om handläggningen drar ut på tiden och det finns risk för alt en make försöker skaffa undan egendom.

Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskilt.

(Jfr 18 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen, som motsvarar 15 kap. 32 § första stycket GB, innebär atl talan mot interimistiska beslut i mål om äktenskapsskillnad eller underhåll skall föras särskilt. Detsamma gäller beslut om förordnande av bodelnings­förrättare enligt 17 kap. Ett sådant beslut är visserligen inte interimistiskt. Beslutet skall dock enligl 17 kap. 3 § handläggas på samma sätt som interimistiska beslut, och det är därför följdriktigt att också talan mot beslut av detta slag skall föras särskilt.

Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inle överklagas.

(Jfr 18 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf, som motsvarar 15 kap. 32 § andra stycket GB, avser endast interimistiska beslut i mål om äktenskapsskillnad eller underhåll. Den innebär alltså inte någon inskränkning i möjligheten att överklaga hovrättens beslut om förordnande av bodelningsförrättare.

230


 


5 §                                                                              Prop. 1986/87: I

Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrko-    |g kap. s § ÄktB böckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

(Jfr 18 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 16 kap. 2 § GB.

4.2 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Ändringarna i ÄB innebär framför allt att den efterlevande maken får en förbättrad arvsrättslig ställning. Ändringarna berör 3 kap. men medför även följdändringar i ett flertal paragrafer i andra kapitel. De nya bestäm­melserna i ÄklB och den nya lagen om sambors gemensamma hem föranle­der också följdändringar i ÄB. Vidare las allmänna arvsfondens arvsrätt bort i ett visst fall (3 kap. 8 §).

3 kap.

I 3 kap. finns f. n. bestämmelser om efterlevande makes arvsrätt och om den rätt till efterarv som tillkommer arvingar i andra arvsklassen. I denna arvsklass ingår den avlidnes föräldrar, syskon och syskons avkomlingar.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1 — 2.5.6) har frågan om förstärkning av skyddet för den efterlevande maken behandlats utförligt. Ändringarna i ÄB innebär främst atl den efterlevande maken får en förbätt­rad arvsrättslig ställning genom atl han eller hon får rätt till arvet efter den avlidna maken framför gemensamma bröstarvingar. Den efterlevande ma­ken ärver egendomen med fri förfoganderätt. När den efterlevande maken i sin tur avlider, har bröstarvingarna rätt till efterarv avseende kvarlåten­skapen efter den först avlidna maken. Denna nya ordning föranleder änd­ringar i reglerna i 3 kap. ÄB.

Efter dessa ändringar i ÄB gäller följande.

När en make avlider skall först bodelning ske (23 kap. 1 § ÄB). Bodel­ning behövs dock inte, om del finns endast enskild egendom i äktenskapet och den efterlevande maken inte begär att få överta bostad eller bohag (1 kap. 6 § ÄklB). Genom bodelningen klargörs hur mycket som utgör kvarlåtenskapen efter den avhdna maken. Den fördelas därefter genom arvskifte (23 kap. I § ÄB). Om den avlidna maken efterlämnar barn som inte är barn även till den efterlevande maken, skall dessa — om del inte är aktuellt att tillämpa basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB - ha rätt alt fä ut sina arvslotter vid detta arvskifte. I övrigt ärver den efterle­vande maken allt, om det inte finns testamente. Finns det gemensamma bröstarvingar eller arvingar i andra arvsklassen till den avlidna maken, ärver den efterlevande maken egendomen med fri förfoganderätt. De nämnda arvingarna, och i vissa fall även arvlåtarens övriga barn och deras

231


 


avkomlingar, har rätt till efterarv till denna egendom när den efterievande Prop. 1986/87: 1 maken i sin lur avlider. Del är i detta fall viktigt att klargöra hur mycket av 3 kap. 1 § ÄB den efterievande makens egendom direkt efter arvskiftet som har förvär­vats genom arv efter den avlidna maken och hur mycket som har erhållits genom bodelningen resp. har utgjort sådan egendom som maken ägde redan före bodelningen och som inte har ingått i denna. Proportionerna mellan dessa olika egendomsmassor blir nämligen, som framgår av 3 kap. 2 § ÄB, av betydelse när efterarvingarnas andel i den efterlevande makens kvarlåtenskap en gång skall fastställas.

Om den först avlidna maken emellertid inte efterlämnar några efterar­vingar, dvs. varken bröstarvingar eller arvingar i andra arvsklassen, ärver den efterlevande maken kvarlåtenskapen med äganderätt. Vid den efterle­vande makens död går arvet till hans eller hennes arvsberättigade släkting­ar. Om det inte finns några sädana tillfaller kvariåtenskapen allmänna arvsfonden.

Om en efterievande make som har fått kvariåtenskapen efter den först avlidna maken med fri förfoganderätt har gift om sig kan vissa komplikatio­ner uppkomma när någon av makarna i det andra äktenskapet dör. 1 det läget måste nämligen den egendom som den efterlevande maken i det första äktenskapet innehar med fri förfoganderätt först avskiljas från hans eller hennes övriga egendom innan bodelning sker med anledning av att det andra äktenskapet har upplösts genom dödsfallet. Den egendom som inne­has med fri förfoganderätt skall nämligen inle ingå i bodelningen. Motsva­rande gäller även vid bodelning som sker mellan makarna i det senare äktenskapet. Detta problem är emellertid inle något nytt. Det finns redan i dag när det finns efterarvingar till den först avlidna maken i del första äktenskapet (se 3 kap. 6 § ÄB).

En efterievande make har möjlighet att genom testamente disponera över sin egen kvariålenskap. Över den egendom som maken innehar med endast fri förfoganderätt får maken däremot inle disponera genom testa­mente.

1 §'

Var arvlåtaren gift, skall kvariåtenskapen tillfalla den efterlevande ma­ken. Efterlämnar arvlåtaren någon bröstarvinge som inte är den efterle­vande makens bröstarvinge, omfattar makens rätt till kvarlåtenskapen dock inte en sådan arvinges arvslott.

Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken har erhållit vid bodelningen eller som tillhör honom eller henne enskilt motsva­rar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäk­ring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan i den månförordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.

(Jfr 3 kap. I och 2 §§ ÄB och 12 kap. 3 § andra stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)


Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


232


 


Förstastycket                                                               Prop. 1986/87: 1

Huvudregeln är att arvlåtarens efterievande make i fortsättningen har    3 kap. 1 § ÄB bästa arvsrätt. Makarnas gemensamma bröstarvingar får således vänta med att få ut sill arv lill dess båda makarna har avlidit.

Som har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) är det däremot inle rimligt att en bröstarvinge till arvlåtaren, som inte är även arvlåtarens makes bröstarvinge, skall behöva avstå från sin arvslott till förmån för den efterlevande maken. I första stycket har därför angetts att makens arvsrätt inle omfattar arvslott som enligt reglerna i 2 kap. tillkommer en sådan bröstarvinge.

En make har inget laglottsskydd för sin arvsrätt. Genom testamente av den avlidna maken kan alltså den efterievande makens arvsrätt sättas ur spel. Om ett sådant testamente föreligger, har dock bröstarvingar möjlig­het att göra sina lagloltsanspråk gällande mol testamentstagarna och påkal­la jämkning av testamentet. Vad en gemensam bröstarvinge därigenom kan erhålla skall tillfalla denne och omfattas alltså inte av den efterievande makens arvsrätt (7 kap. 3 § i dess nya lydelse).

Andra stycket

I andra stycket har tagits in den s. k. basbeloppsregel som f. n. återfinns i 13 kap. 12 § GB. Skälen för att flytta regeln lill ÄB och för alt omvandla regeln frän en bodelningsregel till en arvsrättslig regel har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

De nya reglerna i andra stycket är lill sin karaktär närmast att likna vid lagloltsreglerna. De syftar lill all garantera alt den efterlevande maken i mindre bon alllid får ut elt visst minimibelopp. Vad maken erhåller genom bodelning och arv skall - tillsammans med egendom som är hans eller hennes enskilda — uppgå till minst fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Genom bestämmelserna i 3 kap. 2 § klargörs att vad den efterievande maken förvärvar med stöd av den nya basbeloppsregeln alltid skall omfat­tas av rätlen lill efterarv. Den nu gällande bestämmelsen i 3 kap. 7 § ÄB upphävs. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6). Det bör observeras att barn till den först avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken skall ingå i efterarvingar­nas krets när man vid den efterievande makens död skall fördela sådan egendom som denna make har förvärvat med stöd av basbeloppsregeln.

De sakkunniga har föreslagit den ändringen i förhållande till gällande rätt att även försäkringsbelopp som den efterlevande maken såsom förmånsta­gare får vid den först avlidna makens död skall (med undantag för sådan pension som inle skall ingå i bodelning) vid tillämpning av basbeloppsre­geln vara likställt med vad maken får genom bodelning och arv. Vid remissbehandlingen har dock påpekats alt så inle är fallet med vad den efterlevande maken erhåller genom testamente och att del därför inte


233


 


heller bör gälla beträffande försäkringsbelopp som han eller hon får som      Prop. 1986/87: 1

förmånstagare. Jag delar den uppfattningen. Det bör också beaktas att en     3 kap. 2 § ÄB

regel av det slag som de sakkunniga har förordat skulle minska skyddet för

den efterlevande maken och således verka i rakt motsatt riktning mol de

strävanden till ett ökat eflerievandeskydd som ändringarna i ÄB i övrigt

skall tillgodose. Någon sådan regel som de sakkunniga föreslagit har därför

inte ställts upp.

2§'

Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller i 3—6 §§. hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testa­mente bestämma över egendom som skall tillfalla den först avlidnes ar­vingar.

Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstarvingens andel i den efterle­vande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken med stöd av 1 § erhöll av kvarlå­tenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av makarnas egendom, skall arvingarna efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den sist avlidne.

(Jfr 3 kap. 3 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I första stycket regleras rätten till efterarv. Enligt gällande rätt har endast arvingar i andra arvsklassen rätt till efterarv. De nya bestämmelser­na i första stycket innebär alt en sådan rätt i fortsättningen kommer att gälla även för sädana bröstarvingar till arvlåtaren som är bröstarvingar ocksä lill den efterlevande maken. I vissa fall kommer även andra bröstar­vingar all ha rätt lill efterarv (se specialmotiveringen till andra stycket).

När en make avlider och efterlämnar endast bröstarvingar som maken har gemensamt med den efterlevande maken, skall således hela arvet tillfalla den maken. Denne får fritt förfoga över arvet under sin livstid men får inte disponera över det genom testamente. Makens rätt till arvet mot­svarar således den rätt som en make har enligt gällande lag, när del finns efterarvingar i andra arvsklassen.

De gemensamma bröstarvingarna har rätt till efterarv. Del innebär all de av dem som lever när den efterlevande maken dör i princip har rätt att såsom arv efter den först avlidna maken erhålla hälften av den efterlevande makens bo. I praktiken innebär delta atl boet efter den efterievande maken — om testamente saknas - skall delas så att vaije gemensam bröstarvinge erhåller två lotter, en efter den först avlidna och en efter den sist avlidna maken. Att efterarvingarna ibland skall erhålla annan andel än hälften av den efterlevande makens bo framgår av tredje stycket.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              234


 


Den rätt till efterarv som de gemensamma bröstarvingarna får överens-     Prop. 1986/87: 1 stämmer med den efterarvsrält som i dag tillkommer arvingar i andra     3 kap. 2 § ÄB arvsklassen.

Andra stycket

Även sådana bröstarvingar till arvlåtaren som inte är bröstarvingar till den efterlevande maken har rätt till efterarv. Om dessa helt eller delvis har fått ut sitt arv vid arvlåtarens död skall deras andel i den efterlevande makens bo emellertid minskas i motsvarande mån. Har ingen bröstarvinge avlidit under liden mellan de båda dödsfallen, innebär detta alt dessa arvlåtarens ej gemensamma barn har fått ut hela sitt arv vid förälderns död och att de därför inte kan få något ur efterarvel. Det kan dock tänkas att den efterlevande maken har ärvt viss egendom med stöd av basbeloppsre­geln i 3 kap. 1 § andra stycket. Har detta inkräktat på dessa barns arvslott vid den först avlidnes död, skall de få ut en andel i den efterlevandes bo som motsvarar vad de har gått miste om vid sin förälders död.

Ett sådant barn till arvlåtaren skall också vara med och dela på efterar­vel, om någon av de gemensamma bröstarvingarna har avlidit under tiden mellan makarnas dödsfall utan att efterlämna någon avkomling. Detta fall kan belysas med följande exempel.

Om en make, vars kvarlåtenskap uppgår lill 200 000 kr, efterlämnar den andra maken, två barn som inle är barn till den andra maken och två gemensamma barn, skall de ej gemensamma barnen enligl de nya reglerna ärva 50 000 kr var, medan återstående 100 000 kr skall ärvas av den efterlevande maken med fri förfoganderätt under dennes livstid. De ge­mensamma barnen får ingenting vid arvlåtarens död.

Om etl av de gemensamma barnen avlider före arvlåtarens make och inte har någon avkomling, har arvlåtarens båda ej gemensamma barn och det återstående gemensamma barnet efterarvsrält när den efterlevande maken dör. Om efterarvingarnas andel i den efterlevande makens bo utgör exempelvis 150 000 kr, skall efterarvel fördelas på följande sätt: Det gemensamma barnet skall få (75 000 -l- 25 000=) 100 000 kr och varie ej gemensamt skall få 25 000 kr.

Har i stället ett av de ej gemensamma barnen avlidit före den efterle­vande maken, påverkar det däremot inte fördelningen vid den efterlevande makens död. I det fallet blir det alltså de båda gemensamma barnen som delar på hela efterarvel.

Skulle situationen vara den alt båda de gemensamma barnen har avlidit före den efterlevande maken utan alt efteriämna avkomlingar, blir det de ej gemensamma barnen som delar pä hela efterarvel. Skulle även dessa dä ha avlidit utan att efteriämna avkomlingar blir det i stället arvlåtarens släk­tingar i andra arvsklassen som lar hand om efterarvel.

En gemensam bröstarvinge kan ha fått ul en del av sitt arv efter den först avlidna föräldern redan vid dennes död genom alt göra sitt lagloltsanspråk

235


 


gällande mot en testamentstagare. I så fall skall denne bröstarvinges andel     Prop. 1986/87: 1
i efterarvel minskas i motsvarande mån.
                             3 kap. 2 § ÄB

För arvingar i andra arvsklassen innebär de nya reglerna ingen ändring.

Tredje stycket

Huvudregeln vid efterarv är att efterarvingarna har rätt lill hälften av egendomen i den sist avlidna makens bo. Enligt gällande rätt finns några undantag från den regeln. Fanns del enskild egendom i äktenskapet eller motsvarade kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken av annan anled­ning inte hälften av makarnas egendom, skall efterarvingarnas andel i den sist avlidna makens bo justeras i motsvarande mån. Om den först avlidna maken genom testamente har förordnat atl något av kvarlåtenskapen efter honom eller henne skall tillfalla annan än den efterlevande maken, skall man vid beräkning av efterarvingarnas andel göra avdrag för det (3 kap. 2 § ÄB).

Dessa undanlag från principen om en hälftendelning av den sist avlidna makens bo skall gälla även i fortsättningen. De nya bestämmelserna i 3 kap. 1 § första stycket innebär emellertid att hälftendelningen bör frångås i ytterligare ett fall. Det är om någon arvinge efter den först avlidna maken redan har fått ut sitt arv. Om etl ej gemensamt barn lill den först avlidna maken har fält ut sitt arv, blir ju - som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6) — situationen likartad den som föreligger då en testamentstagare har fält ul sin teslamentslott efter den först avlidna maken.

Även en gemensam bröstarvinge kan ha fält ul sitt arv efter den först avlidna maken genast vid dennes död genom atl påkalla jämkning i testa­mente enligl 7 kap. 3 § i dess nya lydelse.

Undantagsregeln i tredje stycket bör emellertid utformas mera generellt ulan alt den därmed får etl mer vidsträckt tillämpningsområde än som är påkallat. Det bör räcka med alt ange atl hälftendelning inte skall ske, om det som den efterlevande maken med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 1 § erhöll av kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken utgjorde annan andel än hälften av makamas bo.

Liksom hittills skall eflerarvingama vid den efterlevande makens död erhålla så stor del av dennes bo som svarar mot den andel som den efterlevandes arv efter den först avlidne utgjorde av den efterlevandes behållna förmögenhet efter arvsskiftet. Följande exempel kan belysa delta. Om den först avlidna maken hade enskild egendom pä 200000 kr och giftorättsgods 100 000 kr och den efterievande hade 200000 kr i gifto­rältsgods,  erhåller den efterlevande  maken i arv  efter den avlidne

(200000-t- 10Q000 + 20Q000=)   350000 kr. Den efterlevandes behållna

2

förmögenhet efter arvskiftet uppgår till 500000 kr. Om den efterievande makens kvarlåtenskap vid dennes död uppgår till 600000 kr, tillfaller då


236


 


350000x600000   ,    .n nnn i   A    e-   = ' i j ,       r                     Prop. 1986/87-1
----------------- =)   420 000 kr den först avlidna makens efterarvingar.
            iu/o/.i

500 000                                                                                   3 kap. 7 § ÄB

7§'

Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall dessförinnan delning äga rum enligt detta kapitel av den efterlevande makens behållna egendom.

Skall i den efterlevande makens livstid bodelning ske mellan den efterle­vande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas undan egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1 -4 §§ skall tillkomma den först avlidna makens arvingar.

Om den efterlevande maken genom bodelning med en sambo har erhål­lit egendom utöver vad maken förut hade, gäller det som föreskrivs 14 § för det fall att maken har fått egendom i arv, gåva eller testamente.

Med sambor avses i denna balk en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag) Om den efterlevande maken sammanbor med någon under äktenskaps­liknande förhållanden uppslår samma slags problem som de som regleras i 6 § för del fall att den efterlevande maken gifter om sig.

Första stycket

Bestämmelserna motsvarar de bestämmelser som finns för omgifte i 6 § första stycket. Sambor kan emellertid ha avtalat att bodelningsreglerna inle skall gälla i deras samboförhållande. Bodelning mellan sambor skall dessutom endast ske, om någon av dem begär del. I förevarande stycke har därför salts upp som en föratsättning atl bodelning skall ske.

Andra stycket

Bestämmelserna motsvarar de bestämmelser som finns för omgifte i 6 § andra stycket.

Tredje stycket

Bestämmelserna motsvarar de bestämmelser som finns för omgifte i 6 § tredje stycket.

Fjärde stycket

I detta stycke definieras begreppet sambor (jfr 1 § andra stycket lagen om sambors gemensamma hem).

Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.

(Jfr 3 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag)

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             "


 


Genom ändringen av denna paragraf inskränks allmänna arvsfondens     Prop. 1986/87: I arvsrätt. I stället förstärks arvsrätten för de arvsberättigade släktingarna.     3 kap. 9 § ÄB Skälen för denna ändring har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.7).

När en efterlevande make dör, är således allmänna arvsfonden enligt den nya lydelsen av förevarande paragraf utesluten från arvsrätt så länge det finns någon arvsberälligad släkting kvar till någon av de avlidna ma­karna. Om det bara finns arvsberättigade släktingar efter den ena maken ärver dessa all den egendom som finns kvar i den efterlevande makens bo. Eftersom sådana släktingar endast kan vara arvsberättigade efter sin egen släkting och inle efter dennes make skall arvet anses härröra endast från den ena maken (och således för vae arvinge läggas ut som endast en lott). Det bör observeras att det såvitt gäller den först avlidna makens släktingar endast är de av dem som har efterarvsrält som är arvsberättigade när den efterlevande maken dör. Övriga släktingar till den första avlidna maken har således ingen arvsrätt i det läget.

Genom denna ändring kommer svensk rätt på denna punkt att överens­stämma med vad som gäller i Danmark, Finland och Norge.

9§'

Om någon som är bröstarvinge till den först avlidna maken men inte till den efterlevande maken avstår från sitt arv efter den först avlidna maken vid dennes död, har han eller hon i stället rätt att ta del i den efterlevande makens bo enligt bestämmelserna 12 §.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag) Elt barn som den först avlidna maken har med någon annan än den efterievande maken har enligt 1 § i detta kapitel jämfört med 2 kap. 1 § rätt att få ul sitt arv genast vid den först avlidna makens död. I de fall då elt sådant barn bor tillsammans med den efterlevande maken kan det emeller­tid ofta framstå som mera naturligt att barnet väntar med att få ul sitt arv lill dess att även den efterlevande maken är död. Detta gäller särskilt när etl sådant barn lever i en familjebildning tillsammans med inte bara den efterlevande maken utan också ett eller flera för makarna gemensamma barn. I sådana situationer bör del nämligen normalt inte finnas intresse av alt särbehandla det ej gemensamma barnet. De nya arvsreglerna i 3 kap. ärvdabalken innebär därför alt ett barn till arvlåtaren som inte är barn även till arvlåtarens efterievande make kan skjuta upp uttaget av sitt arv efter arvlåtaren lill dess all även arvlåtarens make är död. Bestämmelsen i 9 § innebär atl elt sådant barn har kvar sin efterarvsrält även om det vid arvlåtarens död har avstått från sitt arv efter denne.

Vad som sagts om barn gäller även andra bröstarvingar. Om den bröstar­vinge som har avstått från arvet vid den först avlidnes död avlider före den efterlevande maken, träder bröstarvingens avkomlingar i hans eller hennes ställe (2 kap. 1 § jämfört med 1 kap. I § och 3 kap. 2 § första stycket).

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              238


 


Vad som anförts nu gäller även om ett barn som arvlåtaren har med Prop. 1986/87: 1 någon annan än den efterlevande maken är underårigt. Även då bör det om 3 kap. 10 § ÄB barnet lever i en gemensam familjebildning med den efterievande maken i regel vara lämpligt att barnets arvsuttag skjuls upp tills även den efterle­vande maken dör. Något generellt hinder för förmyndare eller god man samt överförmyndare alt för den omyndiges räkning medge atl arvsuttaget skjuts upp föreligger därför inle.

Vad som har anförts nu medför också ett behov av ändringar i föräldra­balken. Dessa kommer att tas upp i lagstiftningsärendet beträffande följd­ändringar lill de nu föreslagna lagarna.

De nya reglema om verkan av etl arvsavstående medför självfallet inte något hinder mol alt man i stället väljer avtal om sammanlevnad i oskifiat bo. Om den efterlevande maken och den avlidna makens barn är överens om att den efterlevande maken skall få "sitta kvar i orabbat bo", kan de sålunda åstadkomma detta antingen genom ett avtal om sammanlevnad i oskiftal bo eller genom att arvlåtarens ej gemensamma bam avstår från all ta ut arvet vid arvlåtarens död. Del bör dock observeras att de rättsliga konsekvenserna blir olika beroende på om det ena eller andra alternativet väljs.

10 §

Detta kapitel gäller ej. om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlå­tarens död.

(Jfr 3 kap. 12 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar nu gällande 3 kap. 8 §. Bestämmelsen har fått en annan redaktionell utformning. Någon saklig ändring har inte avsetts. När det gäller all tolka uttrycket "mål om äktenskapsskillnad pågick" torde ledning kunna hämtas från bestämmelserna i 9 kap. 9 § ÄktB. Dessa bestämmelser är visseriigen inte formellt tillämpliga i detta fall men bör ändå kunna anses vägledande vid tilllämpningen av förevarande paragraf.

6 kap.

I§'

Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren. om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Är motta­garen en annan arvinge, skall avräkning ske endast om detta har föreskri­vits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs.

Har en make av sitt giftorättsgods gett förskott på arv /)'// en bröstar­vinge som är makarnas gemensamma, skall avräkning/or detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta inte räcker till, skall återsto­den avräknas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             239


 


också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröst-     Prop. 1986/87: I arvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröstar-      j     7 8 ÄB vinge till den först avlidna maken.

(Jfr 6 kap. I § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen behandlar frågan om hur förskott på arv skall avräknas på förskoltslagarens arvslott.

Enligt gällande rätt (6 kap. 1 § första stycket) skall vad en bröstarvinge har mottagit av arvlåtaren under dennes livstid avräknas på bröstarvingens arvslott, om inle annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständighe­terna måste antas ha varit avsett. Är mollagaren annan arvinge än bröstar­vinge, skall avräkning ske endast om det har föreskrivits eller på grand av omständigheterna måste anses ha varil avsett när egendomen gavs.

När det gäller förskott till bröstarvinge finns det således en presumtion för atl arvlåtaren avsett att gåvan skall inräknas i arvslotten. Presumtionen kan brytas t.ex. genom en föreskrift i testamente men även genom en viljeförklaring från arvlåtarens sida som inte behöver ha karaktären av en uttrycklig föreskrift. Ofta måste del ligga i sakens natur att någon avräk­ning inte har varit avsedd, l.ex. när gåvan har karaktären av sedvanlig skänk. Omständigheter som gör alt avräkning inte skall ske kan föreligga redan vid gåvans överlämnande men kan också uppkomma senare.

Om förskott på arv har givits lill makars gemensamma bröstarvinge av enderas giftorältsgods, skall - om det kan ske — avräkning för förskottet ske pä arvet efter den make som först avlider. Om det inte räcker till, skall resten avräknas på arvet efter den andra maken (6 kap. I § andra stycket).

När det nu införs nya regler om efterarv för bröstarvingar behöver regeln om avräkning av förskott kompletteras. Om den efterlevande ma­ken av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars eflerarvsrätt ger arvsförskott till en bröstarvinge lill den först avlidna maken, bör avräkning ske på samma sätt som enligt paragrafens gällande andra stycke. Om däremot mottagaren är den efterlevande makens bröstarvinge men inte den först avlidna makens bröstarvinge, bör arvsförskottet bara avräknas på arvet efter den efterlevande maken.

Vad en make av sitt giflorättsgods har gett ett styvbarn eller en avkom­ling /(// styvbarn skall avräknas på mottagarens arv efter den andra maken, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, om inte annat följer av I §, vad den efterlevande maken har gett en sådan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. I § har rätt att ta del i den efterlevande makens bo avräknas på mottagarens lott i detta. Bestäm­melserna i 2- 6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.

(Jfr 6 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)


240


 


Ändringen är en följd av ändringarna i 6 kap. I §. I andra meningen har      Prop. 1986/87: 1 inskjutits orden "om inte annat följer av 1 §" för att markera att frågan om      7 kap. 3 § ÄB avräkning av förskott till den först avlidna makens bröstarvingar alltjämt uteslutande regleras i 6 kap. I § trots att sådana bröstarvingar nu kan vara efterarvingar enligt 3 kap. 2 §.

7 kap.

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legal ulgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av vaqe förordnande eller, vad angår förordnande till bröstar­vinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i testamente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testa-mentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot ho­nom, har förlorat sin rätt.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

I ett nytt andra stycke i paragrafen har lagts lill att vad en bröstarvinge erhåller genom atl påkalla jämkning i testamente inte skall omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Skälen för denna ordning har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2). Om en bröstarvinge påkallar jämkning i etl testamente för att få ut sin laglott, skall den egendom som han därigenom förvärvar tillfalla honom genast. Detta gäller även om det är en bröstarvinge som är testamentstagare.

Som exempel kan nämnas det fallet alt en make dör och efterlämnar den andra maken, två bam som inle är barn lill den andra maken och två gemensamma bam. Kvarlåtenskapen uppgår till 400000 kr. I etl testamen­te har den avlidne bestämt att hela kvarlåtenskapen skall tillfalla etl av bamen. De andra barnen gör sina lagloltsanspråk gällande mot testaments-tagaren. Resultatet blir följande: Del barn som är både arvinge och testa­mentstagare får 250000 kr medan de tre andra barnen får ut sina laglotter, dvs. 50000 kr var. Den efterlevande maken får ingenting Ofr vad som har sagts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.2, om tolkningen av testa­mentet i etl sådant fall). Det spelar därvid ingen roll om det är etl ej gemensamt barn eller ett gemensamt bam som är testamentstagare. Resul­tatet blir detsamma i båda fallen.

241

16   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


 


Vad en bröstarvinge erhåller genom alt påkalla jämkning i ett testamente Prop. 1986/87: 1 skall således inle omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Som har 11 kap. 8 § ÄB framhållits i den allmänna motiveringen bör detta dock inte gälla om det är den efterlevande maken som är testamentstagare. Att teslator har önskat ge sin make en starkare rätt till hela eller viss del av kvarlåtenskapen än enligt arvsreglerna bör inte kunna medföra att makens ställning försämras jämfört med om testamentet inte hade funnits. Det skulle nämligen bli fallet när bröstarvingarna påkallade jämkning av testamentet för att få ut sina laglotler, om det inte i förevarande paragraf görs ett undantag för del fallet alt det är den efterlevande maken som är testamentstagare.

Förevarande stycke har därför utformats så att vad en bröstarvinge erhåller genom alt påkalla jämkning i testamentsvillkor som gäller lill förmån för den efterlevande maken skall omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Om testalor har testamenterat hela eller en del av kvarlå­tenskapen till sin make med full äganderätt och testamentet jämkas i den delen för att tillgodose bröstarvingars lagloltsanspråk, skall således ifråga­varande egendom ändå omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Bröstarvingarna får vänta med atl få ut sina laglotter tills även den efterle­vande maken är död. Vid den först avlidna makens död får jämkningen således ingen annan verkan än att den efterlevande maken får den ifrågava­rande egendomen med fri förfoganderätt i stället för med full äganderätt.

Följande exempel kan belysa vad som nu har anförts.

En make, vars kvariålenskap uppgår till 200000 kr, efterlämnar den andra maken, ett barn som inle är barn lill den andra maken och ett gemensamt barn. I ett testamente har den avlidne testamenterat hela sin kvarlåtenskap lill den andra maken med full äganderätt. Båda barnen gör nu sina lagloltsanspråk gällande gentemot testamentstagaren. Resultatet blir följande.

Den efterievande maken får 100000 kr med äganderätt och 50000 kr med fri förfoganderätt (del gemensamma bamets laglott uppgår ju lill 50000 kr). Det ej gemensamma barnet får ul sin laglott på 50000 kr.

När den efterlevande maken i sin tur dör har den först avlidna makens båda barn rätt lill efterarv. Det ej gemensamma bamet har dock redan fält ut hela sin laglott och är inle berättigat atl erhålla mer. Det gemensamma bamet skall därför erhålla hela efterarvel.

11 kap.

Har en make gjort testamente lill den andra maken är förordnandet utan verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller mål om äkten­skapsskillnad då pågår. Detsamma gäller, om någon har gjort testamente till sin sambo men samboförhållandet har upphört före testators död.

(Jfr 11 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

242


 


I paragrafen har gjorts ändringar som föranleds av att begreppet trolovad Prop. 1986/87: 1 har tagits bort ur lagen. Några bestämmelser om trolovning finns inte 14 kap. 4 § ÄB längre i GB och har inte heller föreslagits ingå i ÄktB. I stället har tillagts en bestämmelse om testamentsförordnande lill förmån för den som tesla­tor bor tillsammans med under äktenskapsliknande förhållande. Om ett sådant samboförhållande har upphört vid testators död, är testamentsför-ordnandet utan verkan.

Beträffande förordnande till lestators make innebär paragrafens nya lydelse ingen saklig förändring.

14 kap.

Testamente skall sedan bevakning ägt ram delgivas arvinge genom över­lämnande av, föratom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i be­styrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets inne­håll.

Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 2 §, må testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid liden för delgivning­en äro närmast till arv efter testalor.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

(Jfr 14 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en konsekvens av en ändrad indelning av bestämmelserna i 3 kap.

16 kap.

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall del hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandel eljest varder kunnigt, skall rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen inlaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skall den bortovarandes namn uppta­gas.

I fall som avses i 3 kap. 2 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.

(Jfr 16 kap. I § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en konsekvens av en ändrad indelning av bestämmelserna i 3 kap.


243


 


8 §                                                                                                  Prop. 1986/87: 1

Arv, som arvinge enligl 7 § gått föriustig, skall tillfalla dem som skulle     i6kap. 8 § ÄB varil berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före den sist avlidne maken.

(Jfr 16 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen har gjorts av samma skäl som beträffande 16 kap. 1 §.

18 kap.

l§'

Har inte särskild dödsboförvaltning anordnats enligt 19 kap. skall efter­levande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning. De företräder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan inhäm­tas.

Har bodelning skett efter arvlåtarens död eller skall bodelning inte ske. är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare, om han eller hon ej är arvinge eller universell testamentstagare.

Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente bhvit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testa­mentstagare.

(Jfr 18 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är föranledd av att en sambo enligt 5 § lagen om sambors gemensamma hem kan begära atl det gemensamma hemmet (dvs. bostad och bohag som förvärvats för gemensamt brak) skall fördelas mellan den efterlevande sambon och den avlidnes arvingar och universella testa­mentstagare. Intill dess alt det blir klarlagt om en sambo begär delning av del gemensamma hemmet är sambon således delägare. En sådan begäran måste enligt 5 § nämnda lag framställas senast när bouppteckning förrät­tas. Fram till den tidpunkten skall således den som vid arvlåtarens död bor tillsammans med arvlåtaren under äktenskapsliknande förhållanden vara dödsbodelägare, om han eller hon inte dessförinnan har avstått från sin rätt till bodelning. Om ingen begäran görs inom den angivna tiden, upphör sambon atl vara dödsbodelägare sedan bouppteckningen har förrättals.

Om en begäran har framställts, är sambon dödsbodelägare även efter bouppteckningen. I detta fall varar delägarskapet lill dess bodelningen har skett.

Självfallet kan en sambo även vara universell leslamentstagare och i denna egenskap dödsbodelägare under hela boulredningen.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                                    244


 


Familjelagssakkunniga har föreslagit även en annan ändring i paragra- Prop. 1986/87: 1 fen. Enligt gällande lydelse av andra stycket upphör efterlevande make att 19 kap. 15 § ÄB i denna egenskap vara dödsbodelägare när bodelningen har skett. Del­ägarskap föreligger inte heller om bodelning inte skall ske, t. ex. därför att makarna endast har enskild egendom. De sakkunniga har ansett att dessa bestämmelser kan utgå eftersom enligt de sakkunnigas förslag maken antingen skulle ha rätt att överta hela boet oskiftat eller ha arvsrätt och därför alltid borde vara dödsbodelägare. Enligt min mening bör efterievan-deskyddet emellertid ges en annan utformning. Make har tillerkänts arvs­rätt framför alla andra arvingar utom bröstarvingar till arvlåtaren vilka inle är bröstarvingar även till arvlåtarens make. Om en arvlåtare efterlämnar make och sådana bröstarvingar men inga gemensamma bröstarvingar, utesluter således de ej gemensamma bröstarvingarna maken från arvsrätt. Har bodelning skett eller skall bodelning inte ske, har den efterlevande maken i delta fall således ingen rätt som motiverar alt maken är dödsbodel­ägare. De ifrågavarande bestämmelserna behövs därför även i fortsätlning-

19       kap.

15 §

Sä snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga ram utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redo­visning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna, skall bo­utredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som har verkställts av bodelningsförrättare eller skiftesman har vunnit laga kraft.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledi­gas av rätten.

(Jfr 19 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag) Ändringen är en följd av ändringarna i 23 kap.

20       kap.

2§'

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård, boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Även efterarvinge och universell testamentstagare med rätt efter någon annan skall kallas.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             2'*5


 


Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testa-    Prop. 1986/87: 1 menlsexekulor, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har    20 kap. 3 § ÄB egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

(Jfr 20 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är föranledd av bestämmelserna i 5 § lagen om sambors gemensamma hem. Den sakliga nyheten är att den avlidnes efterlevande sambo alltid skall kallas till förrättningen. Även en sambo som inle är delägare skall således kallas till bouppteckningen eftersom han eller hon -i likhet med en make - ofta är den som har bäst kännedom om förhållan­dena i boet.

I bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist saml dödsdagen. Även namn och hemvist för dem som skall ha kallats till förrättningen skall anges. För underårig skall anges födelsedatum och för arvinge skall anges hans släktskap med den döde. Arvinge skall anges även om han är utesluten från del i kvarlåten­skapen. Om den döde efterlämnar en make. skall för bröstarvingar anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis att han i tid blivit kallad.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en följd av de nya arvsreglerna i 3 kap. 1 och 2 §§. I bouppteckningen skall alltså anges om en bröstarvinge till arvlåtaren är bröstarvinge även till arvlåtarens efterlevande make.

4§'

Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid dödsfallet. Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda makarnas tillgångar och skulder varför sig antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem enskild egendom eller sådan rättighet som avses i 10 kap. 3 § äktenskapsbalken skall grun­den för att egendomen inte skall ingå i bodelning och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund av förhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem anskaffat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även skulder som år förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anled­ning är att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterle­vande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egendomen, skall sambons samtliga till­gångar och skulder antecknas och värderas.

(Jfr 20 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
                                                              246


 


Förstastycket                                                               Prop. 1986/87: 1

1 första stycket ges generella regler om redovisningen av den dödes     20 kap. 4 § ÄB tillgångar och skulder. Någon saklig ändring är inte avsedd.

Andra stycket

Bestämmelsen innehåller vissa sakliga ändringar. Redan enligt gällande rätt är del från flera synpunkter lämpligt all det - om den döde var gift - i bouppteckningen för vae make för sig anges särskilt vad som är makens giftorältsgods och vad som är hans eller hennes enskilda egendom. Detta sker dock ganska sällan. Det vanliga tillvägagängssället är enligl familje­lagssakkunniga (betänkandet s. 452) alt det beträffande giflorättsgodset inte anges vilken av makarna som är ägare.

Med de nya bodelnings- och arvsregler som det nu är fråga om blir det emellertid nödvändigt att det i bouppteckningen skiljs mellan kvinnans och mannens giflorättsgods. Ett skäl är att den efterlevande maken enligt 12 kap. 2 § första stycket ÄktB har rätt atl begära atl makamas samman­lagda giftorältsgods inte skall delas utan att i stället varie sida skall som sin andel vid bodelningen behålla sitt giftorättsgods.

För egendom som makarna eller samborna innehar med samäganderätt bör i förekommande fall anges om den ägs med annat än hälflenandelar, eftersom det kan fä betydelse för bodelningen och arvsskatten.

I de flesta fall behövs en särredovisning av den enskilda egendomen, eftersom det med de nya arvsreglerna blir vanligare med efterarv än enligt gällande rätt. Vid efterarv gäller nämligen atl efterarvingarna skall erhålla så stor andel av den sist avlidnes bo som svarar mot den andel som dennes arv efter den först avlidna maken utgjorde av den efterlevande makens behållna förmögenhet efter arvskiftet. Huvudregeln bör därför vara alt den enskilda egendomen skall särredovisas. I vissa fall framstår detta dock som onödigt därför att det inte fyller nägot syfte. Etl sådant fall är atl arvlåtaren inte efterlämnar någon annan arvinge eller leslamentstagare än den efterlevande maken. I det fallet räcker det med atl den avlidnes egendom redovisas utan uppdelning på enskild egendom och giftorätts­gods, eftersom all den avlidnes egendom skall tillfalla den efterlevande maken. Vad som nu sagts gäller dock endast om kvarlåtenskapen efter den avlidne uppgår till etl sä lågt belopp all det inte kan bli aktuellt med arvsskatt.

1 andra stycket anges därför att all makamas egendom skall antecknas och värderas i bouppteckningen och atl det därvid skall anges om egendo­men är enskild egendom och granden för det. Den enskilda egendomens värde skall ocksä anges särskilt. Om det på grand av omständigheterna i det enskilda fallet är obehövligt att särredovisa den enskilda egendomen får detta dock underlåtas.

Vad som har sagts om särredovisning av enskild egendom skall även gälla sädana personliga eller ej överlålbara rättigheter som avses i 10 kap. 3 § ÄktB.

247


 


Tredje stycket                                                               Prop. 1986/87: 1

I elt nytt tredje stycke har införts föreskrifter om bouppteckning när en 20 kap. 6 § ÄB avliden person efleriämnar någon som den avlidne har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden. Tillägget är en följd av den nya lagen om sambors gemensamma hem. Reglerna i tredje stycket inne­bär att bouppteckning efter den avlidne i detta fall skall innehålla uppgifter om bostad och bohag som samborna hade anskaffat för gemensamt begag­nande, om den efterlevande sambon har begärt bodelning (jfr 5 § förslaget till nämnda lag). Sådan egendom skall antecknas och värderas särskilt. Därvid skall anges vem egendomen tillhör.

Enligt 5 § i den nya lagen om sambors gemensamma hem skall sådan egendom som avses i tredje stycket av förevarande paragraf delas lika mellan samborna. Vad som skall delas lika är emellertid inte brattotillgäng-arna. Före delningen skall varie sambo fä avräkna mot egendomen sådana skulder som han eller hon har och som är förenade med särskild förmäns­rätt i egendomen eller som annars är att hänföra till denna.

Även andra skulder som en sambo har kan få avräknas. Detta föratsätter emellertid att täckning för skulden inte kan erhållas ur övrig egendom som tillhör sambon. Del får ankomma på en sambo som vill få avräkning för en sådan skuld atl själv ta initiativ till atl få skulden avräknad. Om avräkning begärs, behövs uppgift om samtliga tillgångar och skulder som denna sambo har för att det skall kunna bedömas om avräkning skall ske mot den egendom som skall delas. Bouppteckningen bör därför innehålla uppgifter om det. Förevarande paragraf har utformats med hänsyn till det. Om en begäran framställs först efter det att bouppteckning har skett, är del skäl atl göra en tilläggsbouppteckning.

6§'

Uppgifter om boet skall lämnas av den som vårdar egendomen eller / övrigt bäst känner till boet. Varje delägare samt efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som har lämnat uppgifter om boet skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna lill bouppteckningen är riktiga och all inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om edgångförs av någon vars rätt kan bero därav eller av boutredningsman eller testamentsexekutör. Sam­ma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har lämnat uppgifter om boet. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgifterna i boupp­teckningen under ed.

Gode männen skall på handlingen intyga att alh har blivit riktigt anteck­nat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.

(Jfr 20 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

I första stycket har den avlidnes sambo tagits med bland dem som är skyldiga atl lämna uppgifter lill bouppteckningen.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               248


 


Ändringarna i andra stycket innebär att även den dödes sambo kan     Prop. 1986/87: 1
åläggas att bekräfta sina uppgifter under ed.
                               23 kap. 1 § ÄB

23 kap.

I§'

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning förrättas enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den döde en sambo och begär denne att bodelning förrättas, skall detta ske innan arvskifte äger rum.

(Jfr 23 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Enligt bestämmelserna i förevarande paragraf skall bodelning äga ram före arvskifte. Ändringen i paragrafen innebär dels att hänvisningen till GB har bytts ul mot en hänvisning till ÄktB, dels att paragrafen skall avse även det fallet att den avlidne efleriämnar en sambo.

2§'

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan bouppteck­ning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba delägaren.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild värd.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexeku­tör, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slut­förts.

(Jfr 23 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen behandlas bl.a. frågan om betalning av den dödes skulder före arvskiftet.

Paragrafen har kompletterats med en regel som innebär atl det i de fall då någon dödsbodelägare bestrider att arvskifte sker inte föreligger någol hinder mot arvskifte, om uppgörelse träffas som innebär alt den avlidnes skulder inte kan drabba delägaren. Motsvarande bestämmelse för bodel­ning finns i 9 kap. 3 § ÄktB. Motiven för kompletteringen finns angivna i specialmotiveringen till den paragrafen.

Över arvskifte skall upprättas en handling som skrivs under av delägar­na.

(Jfr 23 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              249


 


Enligt gällande rätt krävs att dödsbodelägarnas namnunderskrifter på Prop. 1986/87: 1 arvskifteshandlingen bevittnas. Detsamma gäller parternas namnunder- 23 kap. 5 § ÄB skrifter på en bodelningshandling (13 kap. I § GB). I 9 kap. 2 § ÄktB har kravet pä bevillning av underskrifterna på bodelningshandlingen slopats. Skälen för det har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6). Samma skäl talar för alt det inle heller skall krävas vittnen vid arvskifte. I paragrafen har därför den ändringen vidtagits att vittneskravet har tagits bort.

På en delägares begäran skall rätten förordna någon alt vara skiftes­man. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1—4 och 6—8 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla ifråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutör, är denne ulan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordhats som skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet.

(Jfr 23 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

De detaljerade bestämmelser om skiftesman som hittills har funnits i 23 kap. 5—9 §§ har i förevarande paragraf ersatts av en hänvisning till bestämmelserna i 17 kap. ÄktB om bodelningsförrättare.

Förevarande paragraf innehåller dock alltjämt några specialbestäm­melser om skiftesman. Till första stycket har förts den regel om arvode och annan ersättning lill skiftesmannen som förat fanns i 9 §. Bestämmelsen har fått en nägot moderniserad språklig utformning. Någon saklig ändring är inte avsedd.

Även andra stycket har jämkats språkligt.

Övergångsbestämmelserna

1. Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2.    Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

3.    Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.

(Jfr övergångsbestämmelserna i de sakkunnigas förslag)

Punkt 1

Bestämmelser om när ÄklB skall träda i kraft kommer atl tas upp i elt kommande förslag om följdlagstiftning till ÄklB.

250


 


Punkt 2                                                                       Prop. 1986/87: I

Bestämmelsen motsvarar vad som brukar föreskrivas när ny arvslag­stiftning träder i kraft.

Punkt 3

Bestämmelsen innebär att allmänna arvsfonden utesluts frän rätten lill arv, om det när en efterlevande make har avlidit efter ikraftträdandet finns någon arvsberälligad släkting till någon av makarna. Denna släkting tar då hela arvet.

4.3 Förslaget till lag om sambors gemensamma hem

Familjelagssakkunniga har föreslagit att de bestämmelser om sambor som skall införas skall tas in i ÄktB i etl särskilt kapitel. Somjag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) har jag emellertid ansett det lämp­ligare att dessa bestämmelser i stället placeras i en särskild lag. Lagen har getts ett namn som nära ansluter till namnet på den lag (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad som redan finns. Den lagen gäller f.n. till utgången av år 1986 (se prop. 1984/85:11, LU 7, rskr. 10 och SFS 1984:875). Avsikten är att den skall upphöra att gälla när den nya lagen träder i kraft samtidigt med ÄktB.

I den nya lagen har - i enlighet med en rekommendation av Svenska språknämnden - ordet sambo använts för att beteckna en ogift sam­boende. Den närmare definitionen av sambo finns i 1 § andra stycket.

Huvudnyheten i den nya lagen är alt en giftorättsliknande konslraktion införs beträffande egendom som ingår i sambors gemensamma hem och har förvärvats för gemensamt begagnande. Däralöver sker en viss för­stärkning av rätten för en sambo att efter behovs- och skälighetsprövning överta en bostad som tillhör den andra sambon när samboförhållandel upplöses. Samtidigt införs en rätt att överta bohag som ingår i det gemen­samma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande. Överta­ganderätten motsvaras av inskränkningar i en sambos rätt att själv råda över sin egendom. För atl hindra alt små bon splittras när en av samborna dör, införs en s. k. basbeloppsregel liknande den som gäller för gifta, dock begränsad till två gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Lagen har delats in i olika avsnitt. Efter elt avsnitt med inledande bestämmelser (1—4 §§), vilka främst innehåller olika definitioner följer lagens cenlrala bestämmelser omfördelning av det gemensamma hemmet genom bodelning (5-13 §§). Regler om förfarandet vid bodelning finns i 14 och 15 §§. De hänvisar i huvudsak till motsvarande bestämmelser i ÄklB. Detsamma gäller beträffande de regler om delning av samägd egendom som finns i 16 §. Till 17 § har förts över de bestämmelser om övertagande av bostadslägenhet i vissa fall som i gällande rätt finns i lagen (1973:651)


251


 


om ogifta samboendes gemensamma bostad. Därefter följer bestämmelser    Prop. 1986/87: 1 om inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet (18-     1 § sambolagen -20 §§). I ett avslutande avsnitt med öwngfl/)ei/äwwe/5er (21-25 §§) finns vissa rättegångsregler.

Inledande bestämmelser

I S'

Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Med sambor avses i denna lag en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

(Jfr 19 kap. I § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde.

Lagen gäller endast sambors gemensamma bostad och bohag.

Skälen till att lagen har getts elt så begränsat tillämpningsområde har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1 och 2.6.1).

Begreppet sambor definieras i andra stycket. Vad som avses med ge­mensam bostad framgår av 2 §. Motsvarande definition av gemensamt bohag finns i 3 §.

Andra stycket

Definitionen av begreppet sambor i andra stycket är avgörande för om förevarande lag är tillämplig eller ej.

I begreppet sambor ligger inte bara atl mannen och kvinnan inte är gifta med varandra ulan även all inte någon av dem är gift med någon annan person. Delta har angetts uttryckligen i lagtexten. Lagen är således inte tillämplig då en gift man eller en gift kvinna sammanbor under äktenskaps­liknande förhållanden med en annan person än maken. Skälet för detta har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1).

Till följd av andra stycket i paragrafen är lagen inle heller tillämplig på homosexuella som bor tillsammans och har gemensam bostad eller gemen­samt bohag. Ocksä skälen lill delta ställningslagande har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1).

Lagen är alltså tillämplig när en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. För alt etl äkten­skapsliknande samboförhållande skall föreligga krävs att kvinnan och mannen sammanlever i en inte alltför kortvarig förbindelse, vari normall ingår sexuellt samliv, gemensamt hushåll och bostad saml gemensam ekonomi eller i vart fall etl ekonomiskt samarbete. Om samborna har barn tillsammans lär man regelmässigt kunna utgå från att samlevnaden är äktenskapsliknande. I annat fall bör gemensam kyrkobokföringsadress kunna lyda på alt kvinnan och mannen har gemensam bostad och att deras samlevnad inte är endast tillfållig.


Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


252


 


Även om gemensam kyrkobokföringsadress normalt bör vara en om- Prop. 1986/87' 1 sländighet som talar för att kvinnan och mannen har gemensam bostad och i § sambolagen att deras samlevnad inte är endast tillfällig, kan naturligtvis andra omstän­digheter föreligga i det enskilda fallet som talar emot detta. Om den ena parten (inbegripet en avlidens arvingar och universella testamentstagare) bestrider alt etl samboförhållande föreligger eller har förelegat trots alt kvinnan och mannen har gemensam kyrkobokföringsadress, torde det dock ankomma på den parten att redovisa omständigheter som stödjer bestridandel. Som bevisning bör bl. a. kunna åberopas självdeklaralioner, hyresavtal, bidragsansökningar och anmälningar lill försäkringskassan. Självfallet bör även vittnesbevisning kunna föras. På så sätt bör bl.a. inneboendefall kunna skiljas från sambofallen.

I kravet på atl samboförhållandet skall vara äktenskapsliknande ligger att samborna har gemensamt hem och hushåll. Lagen gäller f.ö. bara sådan egendom som ingår i det gemensamma hemmet. Om det inte finns ett gemensamt hem, saknas därmed också föratsättningar för alt tillämpa lagen.

När begreppet gemensam bostad används avses därmed endast perma­nentbostad. De flesta par torde ha en enda permanentbostad (jfr vad som i delta avseende har anförts om gifta par i specialmotiveringen till 7 kap. 4 § ÄktB). Det är i regel den bostad på vilken både kvinnan och mannen är kyrkobokförda. Om en av dem (eller båda) skulle vara kyrkobokförd på en annan adress än den där paret bor, bör - om de inle har gemensamma barn - det krävas all en helhetsbedömning av deras förhållanden klart utvisar att de har gemensam permanentbostad och gemensamt hushåll och att detta förhällande har varat en inte alltför kort tid. Elt riktmärke kan vara alt de har boll tillsammans minst sex månader. Andra faktorer, t.ex. förekomsten av ett inbördes testamente mellan kvinnan och mannen, kan ge anledning till att en kortare lid godtas. Vid en sådan helhetsbedömning bör utöver förekomsten av testamente också beaktas sådana faktorer som att folkbokföringsreglema ibland kan leda till att kyrkobokföring får ske på annan adress än bostadsadressen, alt ett avtal mellan parterna om vissa ekonomiska familjeangelägenheler kan tyda på en äktenskapsliknande samlevnad samt att gemensamma bankkonton eller liknande kan peka i samma riktning.

Del förekommer att den som flyttar in hos någon för att bo tillsammans med denne behåller sin föregående bostad, vilken antingen fortfarande står till innehavarens förfogande eller upplåts i andra hand till någon utomstå­ende. Om den som flyttar in kyrkobokför sig hos den andra parten, bör den omständigheten att han eller hon behäller sin föratvarande bostad inte innebära att föratsättningarna i 1 § inle skulle vara uppfyllda. I annat fall kan däremot den omständigheten vara en faktor som vid en helhetsbe­dömning talar emot att i vart fall den ena parten avser att samboendet skall ha en sådan fasthet och varaktighet som krävs för att denna lag skall bli tillämplig.


253


 


Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat följer av 4 §,

1. fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt, om egendo­
men huvudsakligen är avsedd som sambornas gemensamma hem,

2. byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt, hyresrätt,
bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som
sambornas gemensamma hem.

Samborna får i en av dem båda undertecknad handling anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet som är lagfaren för en av dem eller en tomträtt till vilken en av dem är inskriven som innehavare är gemensam bostad för dem båda.

(Jfr 19 kap. 2 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf definieras begreppet "sambors gemensamma bostad". Definitionen får betydelse för tillämpningsområdet när det gäller lagens regler om delning av det gemensamma hemmet (5 §; jfr 12 §), övertaganderält (10 och 17 §§) och rådighetsinskränkningar (18-20 §§).

Paragrafen har inte någon motsvarighet i gällande rätt.

Första stycket

Bestämmelsen har utformats med 7 kap. 4 § första stycket ÄktB som förebild. Vad som har anförts i specialmoliveringen till den bestämmelsen får alltså betydelse även vid tillämpningen av den förevarande bestämmel­sen.

Jämfört med de sakkunnigas förslag finns en betydande inskränkning i bostadsbegreppet. Den framgår av 4 §.


Prop. 1986/87: 1

2 § sambolagen


 


Andra stycket

Genom denna bestämmelse ges samborna möjlighet att sinsemellan ska­pa klarhet om bostadens karaktär av gemensamt hem inför en eventuell framtida tvist därom. Bestämmelsen får emellertid sin främsta betydelse av atl en anteckning om anmälan föratsätts ske i fastighetsboken. Den bör därefter utgöra hinder mot atl omedelbart bevilja lagfart för den som har förvärvat fastigheten från endast den ena sambon, om den andres sam­tycke till överlåtelsen saknas (jfr 18 §). Ansökan om lagfart skall i stället förklaras vilande och ägarens sambo föreläggas att inom viss tid väcka talan mot förvärvaren om ogiltigförklaring av rättshandlingen (jfr 20 §). Om en sådan talan inte väcks inom den förelagda tiden, bör anteckningen därefter inte utgöra något lagfartshinder. Har samboförhållandet upphört bör en sådan anteckning kunna avföras ur fastighetsboken, om ägaren visar atl den andra sambon inle längre är kyrkobokförd på fastigheten. Anteckningen bör också kunna avföras, om både kvinnan och mannen begär det. Vad som har sagts om fastighet gäller även tomträtt.

Vad som nu har anförts medför behov av ändringar även i jordabalken. Det får uppmärksammas i del kommande arbetet på följdändringar till de nu föreslagna lagarna.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


254


 


Bestämmelsen har en någol annorlunda utformning än de sakkunniga föreslagit. Enligt de sakkunnigas förslag skulle den ena sambon även ha möjlighet att utan den andra sambons medverkan göra en anmälan till inskrivningsmyndigheten om att bostaden var gemensam. I så fall skulle anmälaren bifoga ett mantalsskrivningsbevis som visade att både kvinnan och mannen var mantalsskrivna på egendomen.

Som har framgått av specialmotiveringen till I § är emellertid den om­ständigheten att en kvinna eller en man har samma mantalsskrivnings­adress som en person av motsatt kön inte ensam tillräcklig för att de skall anses vara sambor. Det framstår därför inle som lämpligt alt den ena parten skall - kanske ulan den andras vetskap - kunna anmäla till inskriv­ningsmyndigheten alt bostaden är gemensam. Det kan inte uteslutas att en sådan möjlighet skulle kunna begagnas i illojalt syfte. Därtill kommer att de sakkunnigas förslag på denna punkt förutsätter att sambor inte kan avtala bort den nya lagens bestämmelser om delning av det gemensamma hemmet m. m. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3) har samborna emellertid i den nya lagen getts en sådan möjlighet alt avtala sig bort från lagens delningsregler (se 5 § andra stycket). Även av den anledningen att elt sådant avtal kan föreligga är det olämpligt att tillåta att en sambo ensam får göra ifrågavarande anmälan.

Något hinder mot att tillåta att en anmälan görs av kvinnan och mannen tillsammans har däremot inte ansetts föreligga. Med hänsyn till de konse­kvenser som en sådan anmälan får har den ansetts böra kräva skriftlig form.

Båda parter skall således underteckna anmälan. Någon bevillning av underskrifterna behövs inte. Handlingen skall därefter ges in till inskriv­ningsmyndigheten. Detta kan göras av parterna gemensamt, av någon av dem eller av någon annan person.

En anmälan av detta slag får i förhållandet mellan kvinnan och mannen anses gälla som bevis för att bostaden är gemensam för dem och som bevis för att de är sambor. I förhållande lill tredje man kan anmälan dock endast ses som en av flera faktorer som skall beaktas när del skall bedömas om kvinnan och mannen är sambor i lagens mening och om bostaden är deras gemensamma. Gentemot tredje man får således anmälan i första hand den effekten att lagfart med anledning av ett fastighetsförvärv från den ena sambon inle omedelbart kan beviljas, om den andra sambon inte har samtyckt till överlåtelsen (och del inte heller finns rättens tillstånd till överlåtelsen enligt 19 §).


Prop. 1986/87: 1 3 § sambolagen


 


Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena sambons brak.

(Jfr 19 kap. 2 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)


255


 


I 3 § ges definitionen på "sambors gemensamma bohag". Liksom defini-    Prop. 1986/87: 1 tionen i föregående paragraf blir denna definition av betydelse för tillämp-    4 § sambolagen ningsområdet för lagens bestämmelser om delning av det gemensamma hemmet (5 §; jfr 12 §), övertaganderätt (10 §) och rådighetsinskränkningar (18-20 §§).

Bohagsbegreppet har i denna paragraf fått samma omfattning som i 7 kap. 4 § andra stycket ÄktB. Vad som har anförts i specialmotiveringen till det stycket gäller även vid tillämpningen av förevarande paragraf.

Liksom när det gäller bestämmelsen i ÄktB gäller enligt förevarande lag en betydande inskränkning i bohagsbegreppel jämfört med de sakkunnigas förslag. Den inskränkningen framgår av 4 §.

Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

(Jfr 19 kap. 2 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf har tagits upp en bestämmelse motsvarande den som finns i 7 kap. 4 § tredje stycket ÄklB. Vad som har anförts i special­moliveringen beträffande det lagrammet gäller även här.

Fördelning av det gemensamma hemmet genom bodelning'

Bestämmelserna i 5-13 §§ reglerar hur det gemensamma hemmet skall fördelas mellan samborna om deras samboförhållande upphör. Dessa regler innebär en nyhet. I gällande rätt finns inga särskilda familjerätisliga regler för fördelning av egendomsvärden när elt samboförhållande upphör. De praktiska problem som har förelegat i sädana situationer har i stället fått lösas med tillämpning av allmänna regler och — i förekommande fall -villkoren i föreliggande avtal mellan samborna. Som familjelagssakkunniga och flertalet remissinstanser har framhållit har delta många gånger lett till otillfredsställande resultat.

Genom förevarande bestämmelser skapas nu ett familjerättsligt regel­system som kan tillämpas vid upplösningen. De nya reglerna tar sikte på att fördela de egendomsvärden som ingår i del gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande. Vad som ingår i sambornas gemensamma hem är den gemensamma bostaden och det gemensamma bohaget (se specialmotiveringen lill 2- 4 §§). Det är emellertid inle till­räckligt att ett egendomsobjekt ingår i denna egendomskrels. Objektet skall dessutom ha förvärvats för gemensamt begagnande. Del bör observe­ras alt kravet på att förvärvet skall ha skett för gemensamt begagnande även gäller bostad som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt. I detta avseende skiljer sig bestämmelserna i 5-13 §§ från bestämmelserna i 17 §.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


256


 


Vad en sambo har förvärvat före samlevnaden kan normalt inle anses Prop. 1986/87: 1 vara förvärvat för gemensamt begagnande. Endast om förvärvet har skett i 5 § sambolagen nära anslutning till alt samlevnaden har inletts kan del ibland anses alt det skett för att egendomen skulle begagnas gemensamt. Det kan l.ex. vara fallet när den ena parten strax före samlevnadens början har skaffat en bostad i vilken samborna därefter har bott tillsammans. Det kan också beträffande bohag vara ett förvärv av t.ex. elt möblemang som sker i omedelbar anslutning till samlevnadens börian, särskilt om båda parter har varit med och vall möblema och dessa levereras till den bostad där par­terna strax därpå inleder ett samboende. Vad man i dessa fall skall försöka utröna är således om avsikten med förvärvet har varit alt egendomen skulle begagnas gemensamt vid den kommande samlevnaden.

Om däremot ett förvärv av den permanentbostad där parterna bor till­sammans har skett efter samlevnadens börian bör det antas ha skett för gemensamt begagnande. En annan sak är att det ibland kan vara svårt all fastställa den tidpunkt då samboförhållandel har inletts. Det får ske med ledning av de kriterier som har angetts i specialmotiveringen till 1 §.

Om den bostad där samborna bor tillsammans har förvärvats av en av dem före samlevnaden kan den således normall inle anses förvärvad för gemensamt begagnande. Det kan emellertid tänkas atl den under sambo­förhållandet byts mot en annan bostad. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) blir den nya bostaden i så fall att anse som förvärvad för gemensamt begagnande.

Bohag som finns i sambornas permanentbostad blir normalt att betrakta som förvärvat för gemensamt begagnande, om del har förvärvals efter samlevnadens börian. Undanlag måste dock göras för sådant bohag som enligt bestämmelserna i 3 och 4 §§ inte kan anses gemensamt, t. ex. därför att det uteslutande används för den ena sambons personliga brak.

Det nya fördelningssystemet för sambor har konstraerats med giftorätts­systemel som förebild. Eftersom systemet för sambor inte omfattar all egendom i sambornas bo utan endast sådan som ingår i del gemensamma hemmet, har del emellertid varil nödvändigt atl ha andra skuldläcknings­regler än de som gäller för gifta. Fördelningen av egendomen skall ske genom bodelning.

I 5 § finns den grundläggande bestämmelsen för fördelningen samt en bestämmelse om möjligheten att avtala sig bort från fördelningssystemet. 6-8 §1 innehåller regler för andelsbestämningen, 9 § är en jämkningsregel och 10-11 §§ lottläggningsregler. I 12 § finns en regel för det fallet att en av samboma har avlidit. I 13 § finns en regel om bodelningens rättsverk­ningar i ett visst fall.

5§'

När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av någon av sam­borna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem genom

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             257

17   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan bodelning framställas senast då bouppteckning förrättas.

Första stycket gäller ej, om samborna har kommit överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

(Jfr 19 kap. 3 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

För atl bodelning skall ske krävs att någon av samboma (eller båda) begär det. Om en sådan begäran inte framställs, blir del alltså inte aktuellt med någon bodelning. Del kan ju tänkas alt båda är överens om vad var och en av dem skall ta med sig när de flyttar isär. I sådana fall framstår en bodelning som överflödig. Kommer någon bodelning inte lill stånd kan emellertid en sambo inle åberopa mol tredje man att han eller hon har gjort elt sakrältshgt skyddat familjerätlsligt förvärv av egendom som innan samboförhållandet upphörde tillhörde den andra sambon. En annan sak är all förvärvet ändå kan vara sakrältsligt skyddat på grand av allmänna civilrätlsliga regler.

Framställer den ena sambon en begäran om bodelning är således den andra sambon skyldig att medverka till en sådan. Gör han eller hon inte det, kan den sambo som vill få bodelning till stånd påkalla hos tingsrätten att en bodelningsförrättare utses för att genomföra bodelningen (21 §).

Hur fördelningen skall gå till framgår av 6-11 §§.

Om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död gäller be­stämmelsen om bodelning endast lill förmän för den efterlevande sambon (12 § första stycket). Om den avlidnes rättsinnehavare begär bodelning, får detta således inga rättsverkningar.

Om den efterlevande sambon vill få bodelning lill stånd måste en begä­ran om det framställas senast då bouppteckningen förrättas. Den efterle­vande skall alltid kallas till bouppteckningen (se 20 kap. 2 § första stycket ÄB i dess nya lydelse). Senast vid bouppteckningen blir det därför klarlagt i vad mån den efterlevande sambon fortfarande är dödsbodelägare och har elt intresse som skall beaktas vid arvsbeskattningen. I övrigt har det inte ställts upp någon särskild lid inom vilken en begäran om bodelning skall göras. Den bör emellertid framställas i nära anslutning till alt samboförhål­landet upphör.


Prop. 1986/87: 1

5 § sambolagen


 


Andra stycket

Bestämmelsen ger samborna möjlighet atl avtala bort bestämmelserna i första stycket om fördelning av det gemensamma hemmet. Skälen för all ha en sådan avtalsmöjlighel har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3).

Ett avtal om att fördelningsreglerna inte skall gälla kan ingås före eller under samlevnaden. Eftersom avtalet innebär all det fördelningssystem som har uppställts i lagen till skydd för den ekonomiskt svagare parten


258


 


sätts ur spel, måste avtalet ges en fastare form. Det kan lämpligen ske     Prop. 1986/87:1 genom ett krav på att avtalet skall vara skriftligt och undertecknas av både     6 § sambolagen kvinnan och mannen. Namnunderskrifterna behöver inle bevittnas. Skälen för det är desamma som vid äktenskapsförord, bodelning och arvskifte (se t. ex. avsnitt 2.2.6). Av avtalet skall framgå att parterna har kommit över­ens om att delningsreglerna i 5 § inle skall gälla för dem.

Vad som går att avtala är att bestämmelserna i första stycket inte skall gälla. Om etl sådant avtal finns, kan parterna också avtala att andra regler skall gälla för dem. Det bör emellertid klargöras alt de förvärv som den ena sambon kan komma att göra frän den andra till följd av ett sådant avtal inte får familjerätlslig karaktär. De blir i stället att bedöma som förmögenhets­rättsliga förvärv med de konsekvenser som detta kan få i olika avseenden.

Om ett avtal av berört slag föreligger, sätts delningsreglerna i 5 § första stycket ur spel. Därmed blir det inte heller aktuellt att tillämpa bestämmel­serna 16-11 §§, 12 § andra stycket och 13-15 §§. Bestämmelserna i 17 § om rätt att överta bostadslägenhet i vissa fall gäller däremot. De kan inte avtalas bort. Skälen lill detta har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3). Det bör observeras att 17 § får ett något vidgat tillämp­ningsområde i fall då avtalet medför att 10 § inte skall tillämpas. 17 § kommer normalt alt tillämpas endast på lägenheter som inte har förvärvats för gemensamt begagnande men som rent faktiskt har använts som sam­bornas gemensamma permanenlboslad. I och med att 10 § inte skall tilläm­pas kan det däremot bli aktuellt att tillämpa 17 § även på lägenheter som har förvärvats för gemensamt begagnande.

Eftersom bestämmelserna i 10 § inte skall tillämpas när elt avtal finns, bör i så fall inle heller rådighetsinskränkningama i 18 § träffa den egendom som anges i 10 §. Däremot bör dessa inskränkningar alltjämt gälla för den egendom som omfattas av bestämmelsema i 17 §. Av 18 § jämfört med 5 och 17 §§ framgår atl rådighetsinskränkningarna i ett sådant fall endast gäller för bostad som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt. Om bosta­den har förvärvats för gemensamt begagnande eller ej saknar däremot betydelse.

Om etl avtal enligt andra stycket någon gång skulle vara oskähgt mot den ena sambon bör det kunna jämkas eller lämnas utan avseende med en analog tillämpning av reglerna i 36 § avtalslagen (1915:218).

6§ Vid bodelningen skall först sambomas andelar i egendomen beräknas.

(Paragrafen saknar direkt motsvarighet i de sakkunnigas förslag) Om bodelning skall ske till följd av en begäran om del, skall först vardera sambons andel i egendomen beräknas och därefter de olika egendomsob­jekten fördelas med ledning av de beräknade andelarna. Lagen skiljer således mellan andelsbestämningen och lottläggningen.

259


 


Med egendomen avses i detta sammanhang den egendom i det gemen­samma hemmet som skall bli föremål för delning, dvs. gemensam bostad och gemensamt bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande. Övrig egendom i det gemensamma hemmet ingår således ej i den egendom som skall delas (se 5 § första stycket).

I inledningen till specialmoliveringen till 5—13 §§ har angetts vad som skall räknas som gemensam bostad och gemensamt bohag och i vilka fall sådan egendom kan anses förvärvad för gemensamt begagnande.

Enligt förevarande paragraf skall således andelsberäkningen ske först. Normalt innebär det en likadelning av netlobehållningen mellan parterna (8 §). Likadelningen kan emellertid jämkas, om det finns skäl för det (9 §). Innan någon andelsbestämning kan ske måste emellertid vissa skulder avräknas (7 §).

När bodelning har begärts, skall i den omfattning det behövs varie sambos tillgångar och skulder upptecknas sädana de var när samlevnaden upplöstes. Om del behövs för atl få bouppteckning till stånd, får bodel­ningsförrättare förordnas (14 § jämfört med 9 kap. 4 § ÄktB). När samlev­naden har upplösts genom den ena sambons död förrättas bouppteckning enligt bestämmelsema i 20 kap. ÄB. Bouppteckningen utgör underlag för andelsbestämningen.

Om samboförhållandet har upphört genom den ena sambons död, kan andelsbestämningen påverkas av föreskrifterna i 12 §.


Prop. 1986/87: 1 7 § sambolagen


7§'

Vid beräkningen av sambornas andelar i egendomen skall från vad en sambo äger av deras bostad och bohag avräknas så mycket att det läcker de skulder som han eller hon hade när samboförhållandet upphörde.

För sädana skulder som inle är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden och bohaget och som inte heller på annat sätt är atl hänföra till denna egendom skall sambon fä täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom.

(Jfr 19 kap. 4 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Förevarande paragraf behandlar problemet med skuldavräkningen. I och med all inle all partemas egendom ingår i bodelningen utan endast en del därav kan inte heller samtliga skulder få räknas av, i vart fall inte utan vidare. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) är det rimligt att skulderna i första hand avräknas mot sådan egendom som skulden är hänförlig till. Om en skuld inte är hänförlig lill någon särskild egendom, bör den i första hand täckas med sådan egendom som inle skall ingå i delningen. Först om den egendom som ej skall ingå i delningen inte räcker till för att läcka de skulder som skall avräknas mot denna, bör det bli möjligt att ta i anspråk den egendom som skall ingå i delningen. Förevarande paragraf har utformats med hänsyn härtill.


Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


260


 


Del är endast nettoförmögenheten som skall delas. Den vikliga in­skränkningen gäller dock att skulder som inte är hänförliga till den egen­dom som skall delas får avräknas mot denna egendom endast i den mån betalning inte kan erhållas ur övrig egendorii som sambon har. En skuld är hänförlig till viss egendom främst om den är förenad med särskild förmäns­rätt i egendomen. Även andra former av samband kan dock länkas, l.ex. att skulden har uppkommit genom att elt lån har tagits för att finansiera inköp av egendom som ingår i delningen eller atl skulden beror på alt egendomen har förvärvats på kredit.

Det ankommer på den part som begär skuldavräkningen att styrka att skulden är hänföriig till den egendom som skall delas eller att skulden visserligen inte är hänförlig till denna egendom men ändå avräkningsgill därför att den inte kan täckas med annan egendom som parten har. Det senare förutsätter normalt alt parten redovisar all sin egendom och alla sina skulder till bouppteckningen (jfr 20 kap. 4 § tredje stycket ÄB i dess nya lydelse).

Eftersom bodelningen i första hand skall skötas av parterna själva ligger det också inom ramen för deras möjligheter atl komma överens om skuld­täckningen. Del bör emellertid observeras alt reglerna i 13 kap. 1 § ÄklB om makes ansvar gentemot den andra makens borgenärer för eftergift vid bodelningen gäller även för sambor (se 15 §). Under förutsättning att borgenärernas intressen inle skadas kan emellertid samborna komma över­ens om skuldtäckningen.

I fråga om värderingen av tillgångar och] skulder i samband med bodel­ningen gäller samma principer som för gifta (jfr specialmoliveringen till 10 kap. 1 § och 11 kap. 2 § ÄklB). För sambors del torde värderingsproblem främst uppstå när det gäller avräkningen av skulder, eftersom den delbara egendomen i regel inte är av sådant slag som ändras hastigt i värde.


Prop. 1986/87:1 8 § sambolagen


 


Det som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan samboma.

(Jfr 19 kap. 4 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf uttrycks den s. k. hkadelningsprincipen. Normalt skall således samboma - i likhet med gifta - fä lika andelar av den egendom som skall delas.

Vad som skall delas lika mellan samboriia är deras sammanlagda del­ningsbara egendom efter avdrag för skulder. Sedan skuldavräkningen har skett enligt 7 § skall således parternas återstående delningsbara egendom läggas samman och värdet därav delas lika mellan dem. Det bör observeras att förevarande paragraf endast behandlai- frågan om en likadelning av värdet. Paragrafen reglerar däremot inle hiir de enskilda egendomsobjek­ten skall fördelas. Det sker i loltiäggningsbeslämmelserna i 10 och 11 §§.


261


 


Att det bodelningsresultat som en likadelning skulle medföra kan jämkas     Prop. 1986/87: 1 under vissa föratsättningar framgår av 9 §. Och enligt 12 § andra stycket     9 § sambolagen har en efterlevande sambo rätt att alltid få ut ett visst minimibelopp ur den delningsbara egendomen efter avdrag för skulder. Även delta kan således medföra att likadelningen sätts ur spel.

9§'

I den mån det med hänsyn särskilt till samboförhållandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i öv­rigt är oskäligt atl en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom lill den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall bodelningen i stället göras så alt den förra får behålla mer av sin egendom. Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns del andra särskilda skäl atl inle dela sambomas egendom, skall varie sambo behålla sin egendom som sin andel.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf anges de möjligheter som finns att vid bodelningen göra avsteg från likadelningsprincipen. Förevarande paragraf har utformats ef­ter mönster av motsvarande bestämmelse förgifta (12 kap. 1 § ÄklB). Vad som har sagts i specialmoliveringen om bestämmelsen i ÄktB gäller därför i princip även för förevarande bestämmelse. En väsentlig skillnad är emel­lertid att sistnämnda bestämmelse skall tillämpas direkt endast på den egendom som ingår i det gemensamma hemmet och som har förvärvats för gemensamt begagnande. Indirekt kan emellertid även annan egendom beröras, eftersom bedömningen av om jämkningsskäl föreligger ibland kan påverkas av egendomsförhållandena i övrigt liksom av skuldavräkningen.

Jämkning får enligl bestämmelsen ske om likadelningen framstår som oskälig med hänsyn särskilt till samlevnadens längd men även lill sambor­nas ekonomiska förhållanden och omständighelema i övrigt. I specialmoti­veringen lill 12 kap. 1 § ÄklB har om äktenskapets längd angetts bl.a. all en femårsschablon för jämkning normalt bör tillämpas när det gäller gifta. Det kan dock ibland finnas skäl att frångå denna schablon. Ett sådant skäl kan vara att en makes giflorättsgods huvudsakligen eller till stor del utgörs av bostad och bohag som har anskaffats för gemensamt begagnande. Sådan egendom har ansetts i princip inte böra omfattas av femärsschab-lönen. Jämkningen har i sådana fall ansetts böra avse endast övrig egen­dom. Översatt till sambors förhållanden bör delta innebära all femärs-schablonen inle alls tillämpas, eftersom endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande skaU omfattas av bodelningen.

Utöver de jämkningsfall som har berörts i specialmoliveringen till 12 kap. 1 § ÄktB tillkommer för sambor en situation som har samband med all del endast är egendom som har förvärvals för gemensamt begagnande som skall delas mellan dem. Om egendom i det gemensamma hemmet har förvärvats före samboförhållandet, kan den normalt inle betraktas som

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                262


 


förvärvad för gemensamt bruk (se inledningen till specialmotiveringen till Prop. 1986/87: 1 5-13 §§). Om sådan egendom under samboförhållandet byts mot annan lo § sambolagen egendom av samma slag (t.ex. ett bostadsbyte), blir däremot den nya egendomen alt anse som förvärvad för gemensamt begagnande. Upphör samboförhållandet kort tid därefter, framstår det ofta som oskäligt att hkadela värdet av egendomen. I sädana fall bör därför skäl anses föreligga atl jämka. Omfattningen av jämkningen bör vara beroende av den tid som har gått sedan egendomsbylel ägde ram. Även storleken av egendomens värde har betydelse. Ju lägre värde egendomen har, desto mindre anled­ning föreligger det all jämka. Av samma skäl som när del gäller femårs-schablonen för gifta bör jämkning normalt inte ske, om fem år har förflutit sedan egendomsbytet ägde ram.

10 §'

Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall deras bostad och bohag fördelas mellan dem pä lotter. Den som bäst behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, ulan avräkning. En föratsättning för atl en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra sambon är dock alt ett sådant övertagande även med hänsyn till omständighelema i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare fömtsättning för ett övertagande alt den andra sambon befrias från ansvar för skulden eller att medel till att betala denna har salts under särskild vård.

(Jfr 19 kap. 4 § första stycket ÄklB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I första stycket finns de grandläggande loltläggningsreglerna. Där be­handlas också rätlen att överta bostad och bohag.

Andelsberäkning och lottläggning är som redan har framhållits två helt skilda delar av bodelningsförfarandet. När sambornas andelar har räknats fram med hjälp av reglema i 7-9 §§ skall således de egendomsobjekt som ingår i den delningsbara egendomen fördelas mellan samborna. Denna fördelning benämns lottläggningen. Varje sambo skall av den delningsbara egendomen tilldelas egendom till så stort värde att det motsvarar värdet på den partens andel (inklusive vad som behövs för atl läcka de skulder som får avräknas mol den delningsbara egendomen).

Eftersom det för sambor endast är gemensam bostad och gemensamt bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande som skall fördelas blir lottläggningsregleraa färre än för gifta. I första stycket anges atl den som bäst behöver egendomen har rätt att få den i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Vaqe egendomsobjekl skall bedömas för sig. Även om del ofta är sä atl den sambo som får bostaden också har störst behov av att få bohag till bostaden, är det inte alltid så alt behovet omfattar allt det bohag i bostaden som har förvärvats för gemen-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               263


 


samt begagnande. Dessutom skall rätten lill övertagande också bedömas Prop. 1986/87: 1 med hänsyn till vad som är skäligt gentemot den andra sambon, om det är 11 § sambolagen denne som äger egendomen. I vart fall om denne inte har annan egendom som inte ingår i delningen torde det i regel vara oskäligt alt den förstnämn­da sambon får överta såväl bostaden som hela det i delningen ingående bohaget. Del får också anses oskäligt alt låta en sambo överta den andra sambons bostad eller bohag, om det inte skulle ha kunnat ske om partema hade varil gifta med varandra. Övertaganderätlen för gifta omfattar inte egendom som är enskild tUl följd av villkor om det vid gåva eller i testa­mente. Det får därför anses oskähgt att sådan egendom skulle kunna överläs så länge partema endast lever samman ogifta.

Del bör hållas i minnet att övertaganderätten inte innebär all den avläm­nande sambon förlorar värdet av den egendom som tas över av den andra sambon. Övertaganderätlen innebär endast - med undantag för egendom av ringa värde — en rätt atl mot ersättning ta över egendomen. Ersättning­en skall erläggas genom atl egendomen avräknas mot den övertagande partens lott vid bodelningen eller genom betalning med pengar (se 11 § andra stycket).

I övrigt gäller om loitiäggningen vad som har anförts i specialmotivering­en till 11 kap. 7 § första stycket ÄktB, med de begränsningar som följer av att endast gemensam bostad och gemensamt bohag som har anskaffats för gemensamt begagnande omfattas av delningen.

Andra stycket

Detta stycke har utformats med 11 kap. 7 § andra stycket ÄktB som förebild. Vad som har anförts i specialmotiveringen om 11 kap. 7 § andra stycket ÄktB gäller även för förevarande bestämmelse.

11 §'

En sambo har rätt att i stället för atl lämna egendom lill den andra sambon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inle är uppenbart olämplig för honom eller henne.

Om en sambo övertar bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgo­doser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon fä skäligt anstånd med denna.

(Jfr 19 kap. 4 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket har utformats efter mönster av 11 kap. 8 § första stycket ÄktB. För andra stycket har 11 kap. 9 § ÄktB varil förebild. Vad som har anförts i specialmoliveringen tiU dessa bestämmelser i ÄktB gäller även för förevarande paragraf.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              264


 


12                                                                                                  §'   Prop. 1986/87: 1
Om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död, gäller     2 s sambolagen

bestämmelserna i denna lag endast till förmån för den efterlevande sam­bon.

Den efterlevande sambon hai" rätt att som sin andel vid fördelning av sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendo­men efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, alt det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

(Jfr 19 kap. 4 § andra stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Liksom när det gäller en efterlevande make (se 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket ÄklB) bör en efterievande sambo ha samma rättighe­ter när samboförhållandel upphör genom dödsfall som när det upplöses genom separation. Däremot bör den avlidne sambons arvingar och testa­mentstagare inte kunna åberopa delningsreglerna i denna lag för alt erhålla förmåner på den efterlevande sambons bekostnad. Detsamma gäller f.ö. för en makes arvingar och testamentstagare. Första stycket har utformats med hänsyn härtill. Bestämmelsen är tillämplig även när det gäller rätt att överta bostad enligt 17 §.

Andra stycket

1 andra stycket finns den s.k. basbeloppsregeln. Den innebär alt en efterlevande sambo har rätt atl alltid få ut så mycket av den egendom i del gemensamma hemmet som har förvärvats för gemensamt begagnande (ef­ter avdrag för skulder och i den män den räcker) atl det i värde motsvarar två gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring. Skälen för denna bestämmelse har re­dovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.4).

Bestämmelsen är ett slags garantiregel vars syfte är atl motverka att små bon splittras när det gäller egendom som har förvärvats för gemensamt begagnande och ingår i det gemensamma hemmet. Det bör observeras all del är andelsbeslämningen som påverkas av bestämmelsen. Den efterle­vandes andel skall således i förekommande fall ökas till miniminivån, och den avlidnes rättsinnehavare får därmed sin andel reducerad i motsvaran­de män.

13       §'

Om bodelningen har lett till att en fastighet har delats så, att samborna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderätt.

Om bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

(Jfr 19 kap. 5 § andra stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen har utformats med 13 kap. 5 § ÄktB som förebild.
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
                                                             265


 


Förfarandet vid bodelning'                                                Prop. 1986/87: 1

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ reglerar förfarandel vid bodelning.

14       f

Bestämmelserna i 9 kap. 2, 4, 6 och 7 §§ äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor. 1 stället för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandet upphör.

(Jfr 19 kap. 3 § tredje stycket ÄklB i de sakkunnigas förslag)

Förfarandet vid bodelning mellan sambor bör i princip kunna ske på i stort sett samma sätt som vid bodelning mellan gifta, med de förändringar som följer av atl endast viss egendom skall delas. 1 förevarande paragraf klargörs genom hänvisningar till bestämmelser i ÄktB att bodelningen i första hand skall göras av samborna själva, alt bodelningsavtalet skall vara skriftligt och undertecknas av dem båda och att arvingar och universella testamentstagare därvid träder in i en avliden sambos ställe (se 9 kap. 2 § ÄktB). Vidare framgår i vilken utsträckning bouppteckning skall ske när två sambor flyttar isär och atl bodelningsförrättare kan förordnas för atl förrätta bouppteckning (jfr 9 kap. 4 § ÄktB; all bodelningsförrättare kan förordnas för atl genomföra själva bodelningen framgår av 21 § i föreva­rande lag). Att egendom som den ena sambon råder över får utmätas även om bodelning skall ske framgår av hänvisningen till 9 kap. 6 § ÄktB.

Av hänvisningen till 9 kap. 7 § ÄktB framgår vad som gäller beträffande en sambos egendom om denne har försalts i konkurs före bodelningen eller om bodelningen har återgått med anledning av konkursen. Egendomen skall dä stå under konkursboets förvaltning tills atl del har beslämts genom bodelning vad som skall tillfalla den andra sambon. Konkursboet får sälja egendomen om det behövs.

15        §

Har en sambo vid bodelningen lill skada för sina borgenärer avstått egendom som enligl 10 § har belöpt på sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

(Jfr 19 kap. 5 § första stycket ÄklB i de sakkunnigas förslag)

Vad som har anförts i specialmoliveringen lill 13 kap. 1 och 2 §§ ÄktB gäller i princip även för eftergifter vid bodelning mellan sambor, med de begränsningar som följer av atl endast viss egendom delas.

Införandet av bodelning mellan sambor medför behov av ändringar även i konkurslagstiftningens återvinningsregler. Denna fråga far uppmärksam­mas i samband med det kommande arbetet på följdlagsliflningen lill de nu föreslagna lagarna eller i det lagstiftningsärende rörande en ny konkurslag som f.n. bereds inom justitiedepartementet.

' Rubriken har utgått i propositionsförslaget.                                        266

 Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


 


Delning av samägd egendom'

16 §'

Samborna får genom avtal bestämma att egendom som de innehar med samäganderätt och som inte omfattas av bestämmelserna i 5 § första stycket skall delas genom bodelning i fall då samboförhållandet upphör. För sådan bodelning tillämpas 6-9 §§, 10 § första stycket första meningen, 11 § första stycket samt 14 och 15 §§. Vad som sägs om bostad och bohag skall därvid gälla den samägda egendomen.

Om en av samborna är död, får avtal som avses i första stycket ingås med dennes arvingar och universella testamentstagare.

(Jfr 19 kap. 3 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Avtal om att samägd egendom skall bodelas enligt denna paragraf kräver inle någon särskild form. Ett sådant avtal kan vidare ingås när som helst.

Första stycket

Skälen för dessa bestämmelser har redovisats i den allmänna motive­ringen (avsmtt 2.6.3). För sådan bodelning av samägd egendom som det här är fråga om gäller bestämmelserna i förevarande lag om andelsbe­stämning, lottläggning och förfarandet vid bodelning. Äger samborna egen­dom med andra andelar än hälften var, kan det utgöra skäl atl jämka deras andelar vid bodelningen.

Andra stycket

Avtal om bodelning avseende samägd egendom kan ingås även mellan en avliden sambos rättsinnehavare och den efterlevande sambon.


Prop. 1986/87: 1

16 § sambolagen


Övertagande av bostadslägenhet i vissa fall

I avsnittet om fördelning av det gemensamma hemmet efter upplösning av samlevnaden finns bland lottläggningsregleraa bestämmelser om rätt alt överta bostad (se 10 §). Den övertaganderätlen gäller endast gemensam bostad som ingår i egendom som har anskaffats för gemensamt begag­nande. I förevarande avsnitt finns en bestämmelse (17 §) som ger en sambo rätt att under vissa föratsättningar överta vissa bostäder även om bostaden inle ingår i den egendom som har förvärvals för gemensamt begagnande.

17 §'

Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, har den andra sambon, när egendomen inle ingår i bodelning, rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om han eller hon bäst behöver bostaden och etl sådant övertagande även med hänsyn till om­ständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inle har eller har haft barn tillsammans, gäller delta dock endast om synnerliga skäl talar för del.


' Rubriken och paragrafen har utgått i propositionsförslaget.

 Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

 16 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


267


 


En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eller bostadsrätten, om      "rop- 1986/87: I sambon inte har framställt anspråk på det senast tre månader efter det att     18 § sambolagen han eller hon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske genom att bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen, om den som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet. I annat fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

(Jfr 19 kap. 6 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första och andra styckena

Bestämmelserna motsvarar 1 och 2 §§ lagen (1973:651) om ogifta sam­boendes gemensamma bostad. Som redan har framhållits är 17 § tillämplig framför allt om bostaden inte har förvärvats för gemensamt begagnande. Den måste däremot ha utgjort sambornas gemensamma permanenlboslad (se 2 och 4 §§).

Bestämmelserna får särskild betydelse om samborna genom avtal enligt 5 § andra stycket har kommit överens om att föreskrifterna i denna lag om delning av det i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemen­samt brak inte skall gälla i deras fall. I sä fall kommer övertagandereglerna i förevarande paragraf atl kunna tillämpas även på hyres- eller bostadsrätt som har förvärvats för gemensamt begagnande. Rådighetsinskränkning­arna i denna lag har utformats med hänsyn till det Ofr 18 §).

Vad som har anförts vid 10 § om skälighetsprövningen gäller även för förevarande paragraf.

Tredje stycket

Jämfört med vad som gäller f.n. enligt 3 § lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad har en möjlighet införts att avräkna bostadens värde vid bestämmandet av parternas andelar i bodelningen. Möjligheterna till anstånd med betalningen har också ökats något genom att kravet på synnerliga skäl för sådant anstånd har tagits bort.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet

18 §'

En sambo får inte utan den andra sambons samtycke avhända sig eller hyra ut en bostad som, om samboförhållandet upphör, skall ingå i bodel­ning mellan dem eller som den andra sambon har rätt att överta enligt 17 §. Beträffande en sådan bostad krävs också samtycke av den andra sambon, om en sambo vill inteckna fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt eller vill pantsätta annan egendom. Samtycke till avhändelse eller inteckning av fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt skall lämnas skriftiigen.

En sambo får inle heller utan den andra sambons samtycke avhända sig eller pantsätta sådant bohag som, om samboförhållandet upphör, skall ingå i bodelning mellan dem.

' 17 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


268


 


Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inle      Prop. 1986/87: 1 kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inle kan inhämtas      19 § sambolagen inom rimlig tid.

(Jfr 19 kap. 2 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första och andra styckena

Vad som är gemensam bostad och gemensamt bohag framgår av 2-4 §§. Del är emellertid inte alla gemensamma bostäder och allt gemensamt bohag som omfattas av kravet på samtycke av den andra sambon. Endast sådana bosläder (med visst undantag beträffande hyres- och bostadsrätter) och sådant bohag som en sambo har förvärvat för sambornas gemensamma begagnande omfattas. Detta hänger samman med att rätlen lill delning av det gemensamma hemmet när samboförhållandet upphör och övertagan­derätlen beträffande bostad har begränsats på motsvarande sätt. Skälen för det har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2).

Vad som skall anses förvärvat för gemensamt begagnande har berörts vid 5 §.

Av 5 § andra stycket framgår att samborna kan avtala bort bestämmel­serna om delning av det gemensamma hemmet. I så fall bortfaller även möjligheten alt överta bostaden när samboförhållandet upphör såvitt gäller andra bosläder än sådana som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt (se 10 och 17 §§). Detsamma gäller rätten alt överta bohag (se 10 §). Till följd därav gäller inte heller några rådighetsinskränkningar för sådan egendom, om ett sådant avtal föreligger. I ett sådant samboförhållande gäller rådig­hetsinskränkningarna bara för bostad som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt.

Kravet på skriftligt samtycke för avhändelse eller inteckning av fast egendom eller tomträtt överensstämmer med motsvarande regler för gifta (se 7 kap. 5 § tredje stycket ÄklB).

Tredje stycket

Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 7 kap. 6 § andra stycket ÄktB.

19       §'

Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 18 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den sambo som vill företa den.

(Jfr 19 kap. 2 § första stycket ÄklB i de sakkunnigas förslag) Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 7 § ÄktB.

20       §

Om en sambo utan erforderhgt samtycke har avhänt sig eller till nackdel för den andra sambon hyrt ut egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandhngen är ogihig och alt den nya innehavaren är

' 18 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                                    269

' 19 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


 


skyldig all lämna tillbaka egendomen. Delsamma gäller om en sambo utan erforderligt samtycke har pantsatt sambornas gemensamma bohag. Över­låtelse eller panlsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra sambon fick kännedom om förfogandel över bosta­den eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får dock talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

(Jfr 19 kap. 2 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)


Prop. 1986/87: 1 21 § sambolagen


Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 8 § ÄktB.

Övriga bestämmelser

I de avslutande bestämmelserna (21—25 §§) behandlas vissa rättegångs­frågor.

21 §'

Vad som föreskrivs i 17 kap. 1, 2 och 4-8 §§ samt 18 kap. 1 § äkten­skapsbalken gäller även vid tvist mellan sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

(Jfr 19 kap. 7 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Genom hänvisningar till olika bestämmelser i 17 kap. ÄktB klargörs i förevarande paragraf att bodelningsförrättare kan förordnas all förrätta bodelning även mellan sambor. För en sådan bodelningsförrättare gäller delsamma som när en bodelningsförrättare förordnas för gifta. Att en bodelningsförrättare kan förordnas även för all göra bouppteckning för sambor framgår av 14 §.

Paragrafen innehåller också en hänvisning till 18 kap. 1 § ÄktB, som behandlar förordnande av god man för bortavarande make. Genom hänvis­ningen blir dessa bestämmelser tillämpliga även på bortavarande sambo.

22 §

På ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om en bostad som enligt 5 § skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som skall ha rätt all bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättals.

Elt förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

(Jfr 19 kap. 8 § ÄklB i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna i denna paragraf har utformats med 18 kap. 2 § första stycket första och andra meningarna ÄktB som förebild.


' 20 § i propositionsförslaget. - 21 § i propositionsförslaget.


270


 


Av 24 § framgår att ansökan om rättens förordnande skall ges in till en       Prop. 1986/87' 1 tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samborna.      23 § sambolagen För rättens handläggning gäller lagen (1946:807) om handläggning av dom­stolsärenden.

23       §'

Den som har berättigats att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats har rätt att nyttja även det gemensamma bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domstolen får dock beträffan­de viss egendom bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen medför inte någon inskränkning i nyttjanderätten till bostaden eller del bohag som på delta sätt har överiämnats.

Om den ena sambon har berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig atl genast flytta därifrån.

(Jfr 19 kap. 9 § ÄktB i de sakkunnigas förslag) Förevarande paragraf har utformats med 14 kap. 8 § ÄktB som förebild.

24 §2

Frågan om rätten all bo kvar i bostaden lill dess att bodelning har förrättats skall väckas vid en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samborna. Detsamma gäller frågan om domstolens till­stånd till en sambos förfogande över bostad och bohag.

(Jfr 19 kap. 10 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna medför behov av ändringar även i 10 kap. 9 § rätte­gångsbalken (reglerna om forum i bodelningstvisler). Denna fråga får upp­märksammas i del kommande arbetet på följdlagstiftning lill de nu före­slagna lagarna.

25      §3

I mål om rätt atl överta bostad enligt 17 § får domstolen, för liden till dess alt frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, pä yrkande av någon av samborna bestämma vem av dem som skall ha rätt att bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns den sambo som inte har hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också på yrkande bestämma vad sambon skall betala till den andra sambon för nyttjandet av bostaden och vad han eller hon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen på nytt pröva beslutet.

Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas 14 kap. 9 § äkten­skapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

' 22 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

 23 § i propositionsförslaget.                                                             271

' 24 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


 


Bestämmelsema i denna paragraf motsvarar 7 § lagen (1973:651) om     Prop. 1986/87: 1 ogifta samboendes gemensamma bostad. Andra och tredje styckena har    Hemställan utformats med 14 kap. 8 § andra stycket äktenskapsbalken respektive 14 kap. 7 § andra stycket och 13 § samma balk som förebild.

5   Hemställan

Jag hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1.  äktenskapsbalk,

2.  lag om ändring i ärvdabalken,

3.  lag om sambors gemensamma hem.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

272


 


Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1986-04-02

Närvarande: justitierådet Mannerfelt, f.d. justitierådet Hessler, regerings­rådet Wahlgren, justitierådet Rydin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 febraari 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrå­dels yttrande över förslag till äktenskapsbalk, lag om ändring i ärvdabal­ken och lag om sambors gemensamma hem.

I lagrådsarbetet har Mannerfelt, Wahlgren och Rydin deltagit i fråga om ärendet i dess helhet. Hessler har, i enlighet med regeringsbeslut den 6juni 1985, varit ledamot av lagrådet fr.o.m. den 1 augusti 1985 och har därvid deltagit i behandlingen av lagrådsremissen frånsett 1—6 och 15 kap. försla­get till äktenskapsbalk.

Förslagen har inför lagrådet med början den 12 april 1985 föredragits av departementsrådet Nina Pripp under tiden före sommaruppehället 1985 och därefter av hovrättsassessorn Göran Håkansson och — såvitt angår del av förslagel till lag om ändring i ärvdabalken — av departementsrådet Anders Eriksson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

ÄktB


 


Förslaget till äktenskapsbalk

Lagrådet:

Inledande synpunkter

Det etappvis bedrivna arbetet med översyn av den äktenskapsrällsliga lagstiftningen har i tidigare lagstiftningsärenden lett till ingripande omge­staltning av stora delar av regelsystemet i giftermålsbalken (GB), nämligen 1973 såvitt angår ingående och upplösning av äktenskap och 1978 såvitt angår makars underhållsskyldighet. I det nu föreliggande lagstiftningsären­det redovisas vad som väsentligen är en slutprodukt av reformarbetet — övergångsreglering och följdlagstiftning återstår. Förslag till en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB), föreligger. Två kardinalfrågor är alt notera. Dels innebär remissförslaget en ny reglering av makars egendomsförhål­landen, dels presenterar det ett sammanhållet lagverk, vari inarbetats de tidigare reformernas resultat och den nya regleringen som nyss nämndes.

För atl böria med lagverket som helhet - och med förbigående tills vidare av sakinnehållet i egendomsregleringen - är följande alt anföra. Den nya balkens disposition, varvid lagrådet främst tänker på hur förfatl-ningsmaterialet har uppdelats avdelnings- och kapitelvis, får väl, mol bakgranden delvis av de tidigare reformerna, anses vara en naturlig och rationell lösning. Det kan i förstone förefalla något störande att volymmäs­sigt en så omfattande del av den föreslagna balkens föreskrifter gäller äktenskaps upplösning och den ekonomiska situation som då inträder och

18    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


273


 


skall lösas (5 och 9-13 samt 17 kap. jämte åtskilliga föreskrifter i andra kapitel av balken).

Emellertid är en sådan slagsida lill "förmån" för upplösningssitualioner-na bara en avspegling av verkligheten: för det bestående äktenskapet behövs numera ringa lagreglering - del är i upplösningssitualionen som problemen hopar sig. Lagrådet finner sig alltså böra godta förslagets all­männa disposition.

Vad härefter angår de materiella nyheterna i fråga om makars egendoms­förhållanden och ekonomiska uppgörelsen vid äktenskapels upplösning är att anföra följande. I lagrådsytlrandets fortsättning kommer beträffande åtskilliga delproblem alt förordas andra lösningar än vad remissförslaget redovisar. I nu förevarande sammanhang finns anledning endast att redovi­sa en mer allmän reflexion. 19-11 kap. ges i detalj gående föreskrifter om hur bodelning skall gå till och vilka faktorer som därvid skall beaktas. Härefter följer i 12 kap. bestämmelser om ganska vittgående jämknings­möjligheter, baserade på skälighetsbedömningar, varvid är att märka att dessa bedömningar i princip ligger i makarnas egen hand att göra. Frågan inställer sig då om det är mödan värt att lagstiftningsmässigl ägna sig ål finsnickeriet 19-11 kap., när 12 kap. ändå ger avsevärda möjligheter att laga efter läglighet och skälighet i de fall då 9-11 kap. inte anses leda till materiellt tillfredsställande resultat. Lagrådet vill dock för sin del ansluta sig till den valda lagstiftningstekniken. Det har sitt värde att lagstiftaren genom 9—11 kap. ÄktB ger en "instraktionsbok" som skall vara hållbar för den stora massan av bodelningsfall. Regleringen i 12 kap. bör ses som säkerhetsventiler, avsedda för fall som i ett eller annat avseende avviker från vad som kan betecknas som normalfall.

I remissprolokollets avsnitt avseende förslagets allmänna utgångspunk­ter (2.1) framhålls atl en självklar utgångspunkt är atl äktenskapslagstifl­ningen bör kunna förstås av envar. Såvitt angår reglerna om makars egendomsförhållanden framhålls som viktigt att människor i allmänhet skall ha möjlighet all sätta sig in i vad dessa regler innebär. Senare i remissprolokollel framgår att makar i upplösningsskedet av ett äktenskap föratsätts på egen hand kunna med hjälp av balkens regler klara av en bodelning. Lagrådet ställer sig mycket skeptiskt till vad som sålunda har uttalats i remissprotokollet. Fastmer vill lagrådet för sin del anta att - när ej är fråga om äktenskap vari de ekonomiska förhållandena företer en helt okomplicerad bild - en riklig tillämpning av det mångfacetterade bodel­ningsmönstret kan åstadkommas endast av ganska skickliga jurister.

Av remissprolokollel framgår att man vid balkens utarbetande haft i åtanke atl såvitt möjligt åstadkomma lösningar vilka i sak innebär atl nordisk rättslikhet blir rådande, något som lagrådet noterar med tillfreds­ställelse.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 1 kap. ÄktB


 


1 kap.

Lagrådet:

I detta kapitel har upptagits ett antal bestämmelser som avser att ange de grundläggande principerna i fråga om institutet äktenskap. Som anmärkts i


274


 


remissprotokollet saknar I och 5 §§ förebilder i GB, medan övriga paragra­fer har sina motsvarigheter på skilda häll där.

Lämpligheten av det valda greppet kan diskuteras. Vissa av bestämmel­serna är så allmänt hållna att de knappast kan ses som eri reglering av grundläggande natur. Exempelvis ger 4 § första meningen inte ens en antydan om efter vilka normer fördelningen av utgifter och sysslor mellan makarna skall göras (i viss mån annorlunda enligt motsvarigheten i 5 kap. 2 § första stycket GB). Metoden att ge regleringen i kapitlet en generell prägel har vidare medfört att en av bestämmelserna blivit något missvisan­de. I 3 § fastslås sålunda utan förbehåll att varie make råder över sin egendom. Som framgår av motiveringen till paragrafen gäller emellertid enligt 7 kap. 5 § i förslaget viktiga inskränkningar i rådighelen. Vad angår 6 § i förevarande kapitel ler sig den bestämmelsen å andra sidan som alltför detaljerad för alt böra ingå redan i ett inledande allmänt avsnitt i balken (se vidare nedan i anslutning till nämnda paragraQ.

Lagrådet, som inte vill motsätta sig alt förevarande inledande kapitel i förslaget behålls i väsentligen oförändrat skick, har med det anförda endast velat fästa uppmärksamheten på den högst översiktliga karaktär som kapit­lets reglering har. Den som vill ha närmare besked i olika hänseenden får söka sig längre in i balken.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 1 kap. ÄktB


I paragrafen anges att äktenskap upplöses bl.a. genom dom på äktenskaps­skillnad. Då med kapitlet åsyftas att redovisa allmänna portalbestäm­melser för balken som helhet synes tillräckligt att nämna endast själva institutet äktenskapsskillnad. Enligt lagrådets mening bör alltså orden "dom på" lämpligen få utgå. Detta är sä mycket mera befogat som den föreslagna texten kan ge det missvisande intrycket att äktenskap är att anse som upplöst redan i och med att domen meddelas. Rätta förhållandet är alt upplösningen liksom enligt gällande ordning blir ett faktum först i och med att domen vinner laga kraft. En bestämmelse som uttryckligen klargör detta förhållande torde vara av visst värde men passar mindre väl in i del allmänt hållna I kap. Bättre är att den tas in som en ny 6 § i 5 kap. Bestämmelsen kan förslagsvis lyda: "När dom på äktenskapsskillnad vin­ner laga kraft, är äktenskapet upplöst."


6§

I denna paragraf anges alt, när elt äktenskap upplöses, makarnas egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning. Vidare sägs alt bodelning dock ej behövs, om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken. Som redan har påpekats framstår regleringen i paragrafen som alltför speciell för att höra hemma bland de inledande allmänna bestämmelserna i balken. Därtill kommer att innebörden av begreppet enskild egendom ännu inle har klar­gjorts (se härom 7 kap. 2 §). Lagrådet får därför föreslå atl paragrafen


275


 


begränsas lill ett stadgande av kort och gott detta innehåll: "När etl äktenskap upplöses, skall makarnas egendom delas mellan dem."

Med en sådan uppläggning torde i 9 kap., som upptar de inledande reglerna om bodelning, böra såsom I § införas en ny bestämmelse av förslagsvis denna lydelse: "Delning av makarnas egendom sker genom bodelning. Bodelning behövs dock inle om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken."


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 2 kap. ÄktB


 


2 kap.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf får den som är under 18 år inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i del län där han eller hon har sitt hemvist. Bestämmelsen ger anledning lill vissa synpunkter av redaktionell art.

Inledningsvis vill lagrådet endast fåsta uppmärksamheten på att, medan de båda äktenskapskontrahenlerna i lagförslaget anges i ordningen kvinna och man (se 1 kap. 1 §, 3 och 4 kap. samt 14 kap. 2 och 3 §§), de person­liga pronomina i förevarande paragraf och fortsättningsvis upptas i ord­ningen han eller hon, honom eller henne osv. Denna inkongraens föranle­der likväl i och för sig inte några tillämpningsproblem.

Oavsett ordningsföljden synes emellertid det berörda braket av person­liga pronomen i lagförslaget i många fall medföra tolkningssvårigheter. Redan bestämmelsen i förevarande paragraf att en underårig inte får ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen där "han eller hon" har sitt hemvist skulle, i det sammanhang vari den förekommer, kunna uppfattas på del sättet att l.ex. en underårig kvinna kan välja mellan att söka tillstånd hos länsstyrelsen i hennes eget län och hos länsstyrelsen i man­nens län. Innebörden är likväl naturligen att tillståndet kan sökas endast hos länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist. Ehuru lagtexten i detta fall får anses godtagbar, skulle den bli tydligare om orden "han eller hon" ersattes med "den underårige" såsom enligt nuvarande lydelse i 2 kap. 1 § GB. Det kan påpekas atl uttrycket den underårige återfinns i 15 kap. 1 § i förslaget.

I fortsättningen av lagförslaget finns elt flertal bestämmelser där kon­straktionen med "han eller hon" etc. är mera vilseledande. Det första exempel härpå som möter är 5 kap. 1 §. Där föreskrivs bl.a. alt äkten­skapsskillnad skall föregås av betänketid, om båda makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under "hans eller hennes" vårdnad. Regleringen innebär inte, som man kan förledas alt tro, att det såvitt angår vårdnaden är en tillräcklig förutsättning att barnet står under vårdnad av endera av makarna. Vad orden "hans eller hennes" torde syfta på är endast den make som varaktigt bor tillsammans med barnet.

Som ytterligare exempel kan pekas på följande. I 8 kap. 2 § i förslagel föreskrivs atl, om en make som har gett den andra maken en gåva inte kan


276


 


betala en skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot "hans eller hennes" borgenärer eller det av annan anledning kan antas att givaren är på obestånd, den andra maken i princip svarar för brislen intill värdet av gåvan. Enligt 10 kap. 1 § är varje make skyldig att tills bodelning förrättas redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tillhörig egendom som "han eller hon" har haft hand om, I 11 kap. 9 § stadgas att, om en make vid bodelning övertar bostad och bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra maken med annan egendom ur giftorättsgodset, "han eller hon" skall betala motsvarande belopp. Och enligt 14 kap. 16 § får, om makarna inte varaktigt bor tillsammans, domstolen förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av "honom eller henne".

Det angivna skrivsättet är, när det som här är fråga om makar, förvil­lande och medför risker för felläsning (beträffande liknande inslag i namn­lagen jfr Höglund, Namnlagen s. 6 och 93). För att inte svårigheter skall uppstå eller misslag göras i tillämpningen är det angeläget att de åsyftade bestämmelserna förtydligas. Lagrådet återkommer härtill vid de paragrafer där saken aktualiseras.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 2 kap. ÄktB


2§

Den domstol som avses i första meningen av paragrafen behöver inte vara densamma som åsyftas i andra meningen. Till undvikande av missförstånd i detta hänseende torde orden "domstolens" resp. "domstolen" i den föreslagna paragrafen i stället böra skrivas i obestämd form.


4§

I gällande 2 kap. 4 § GB föreskrivs såsom äktenskapshinder att den som är gift inte får ingå nytt äktenskap. Denna föreskrift motsvaras i det remitte­rade förslagel av förevarande paragraf. Bestämmelsen har emellertid i förslaget givits den utvidgade lydelsen att den som är gift inle "så länge äktenskapet består" får ingå nytt äktenskap. De citerade orden, vilka inle fanns med i de sakkunnigas förslag, torde ha tillagts i förtydligande syfte.

När såsom äklenskapshinder föreskrivs att den som är gift inte får ingå nytt äktenskap, kan däri ej intolkas att hindret gäller även för den som har varit gift. I sammanhanget kan också pekas l.ex. på 7 kap. 1 § brottsbal­ken (BrB). Straff för tvegifte är där stadgat för det fallet att den som är gift ingår nytt äktenskap eller alt ogift ingår äktenskap med den som är gift. Del är utan vidare klart alt denna straffbestämmelse såvitt angår den som är gift bara är tillämplig så länge äktenskapet består. Det i lagrådsremissen föreslagna tillägget i nu förevarande paragraf innebär en dubblyr, som kan vara ägnad alt inge osäkerhet i fråga om innebörden av uttryckssättet "den som är gift" i annan lagstiftning. Tilläggas kan atl remissförslaget beträf­fande begreppet "ogift" (grandläggande i den föreslagna sambolagen) inte gjort någol motsvarande förtydligande. Att del begreppet i föreliggande sammanhang inbegriper den som varit gift har, med all rätt, ansetts själv­klart.


277


 


Lagrådet föreslår att lydelsen enligt GB behålls och att alltså orden "så     Prop. 1986/87:1
länge äktenskapet består" får utgå ur det remitterade förslaget.
Lagrådet

I 13 kap. 13 b § GB finns bestämmelser om efterlevandeskyddet i vissa 3 kap. ÄktB avseenden i de fall tvegifte föreligger och den omgifte maken dör. I det remitterade förslaget har någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte förts in. Under lagrådsföredragningen har upplysts att familjelagssakun-niga i sitt återstående arbete med en översyn av de internationellt privat­rättsliga bestämmelserna om äktenskap och äktenskaps rättsverkningar kommer att uppmärksamma frågan om efterlevandeskyddet i polygama äktenskap samt att även pensionsberedningen (S 1984:03) kan komma att ta upp frågan om efterlevandeskyddet vid tvegifte under sill arbete (jfr LU 1982/83:5, rskr 23; se också SOU 1983:29 s. 146 och prop. 1983/84:144).

3 kap.

Lagrådet:

Kapitlet innehåller bestämmelser om prövning av huruvida äktenskapshin­der föreligger. I bestämmelserna talas om "hindersprövning" (se 1 -3 §§). Detta är en kort och väl användbar benämning pä vad som avses. Till skillnad från vad som är fallet enligt GB (se 3 kap. 1 §) är uttrycket hindersprövning inte präglat som teknisk term i del remitterade lagförsla­get. Enligt lagrådets mening bör det lämpligen ske genom atl den föreslag­na - och något oegentiiga - kapitelrubriken "Prövning av äktenskapshin­der" ersätts med "Hindersprövning".

I §

I första styckets första mening föreskrivs att äktenskap inte får ingås innan det har prövats, om något hinder finns mol äktenskapet. Bestämmelsen är utformad så som om den avsåg att föreskriva elt äktenskapshinder (varom föreskrifter upptas i 2 kap.). Det är emellertid inte fråga om ett sådant hinder. En mer adekvat formulering av den berörda meningen skulle enligt lagrådet vara: "Innan äktenskap ingås skall prövas om äktenskapshinder föreligger."

4 kap.

Lagrådet (Mannerfelt och Rydin):

Del nuvarande kapitiet om vigsel, 4 kap. GB, skiljer mellan tre former av vigsel: kyrklig vigsel inom svenska kyrkan, kyrklig vigsel inom annat trossamfund och borgerlig vigsel. För dessa vigselformer föreskrivs delvis olika regler men på vissa viktiga punkter gäller gemensamma grundsatser (se i sistnämnda hänseende 6 §, 8 § första och andra styckena saml 9 §).

I remissprotokollet anges all förevarande kapitel i del remitterade lag­förslaget motsvarar 4 kap. GB. Det sägs dock ha "omdisponerats någol".

Den gjorda omdisponeringen kan kort beskrivas på följande sätt. I 1 -
3 §§ laborerar förslaget med elt enhetligt och allmänt övergripande vigsel­
begrepp. Vad som utmärker detta begrepp ges till känna i 2 och 3 §§. Av
         278


 


2 § framgår vilka moment som utgör kärnan i det allmänna vigselbegrep­pet. I paragrafens första stycke uppställs sålunda krav på kvinnans och mannens gemensamma närvaro vid vigseln, deras på vigselförrättarens fråga lämnade samtycke och vigselförrättarens förklaring att de därmed är äkta makar. De angivna momentens kärnkaraktär kommer ytterligare till uttryck genom att det i andra stycket fastslås att, om något av de angivna kraven har åsidosatts, rättsföljden i princip blir att förrättningen är ogiltig som vigsel. Vidare föreskrivs - med föregripande av innehållet i 3 § - att samma rättsföljd inträder om vigselförrättaren inte var behörig atl förrätta "vigseln" (varför sistnämnda ord använts i bestämd form är oklart, jfr motsvarande reglering i 4 kap. 9 § GB). Härefter ges i 3 § regler om vilka som är behöriga att vara vigselförrättare och delta sker alltså fortfarande med hänsyftning på det allmänna vigselbegreppet. Del föreslagna vigselka­pitlets fortsättning (4-7 §§) gäller procedurfrågor som anses vara av lägre dignitet i så måtto, att fel i där angivna hänseenden inle föranleder alt vigsel blir ogiltig. Av denna mer underordnade reglering framgår atl de ovan angivna traditionella vigselformerna i realiteten fortfarande skall utgöra grundstommen (se 6 § och, såvitt angår vigsel inom svenska kyr­kan, även 4 §). Begreppen kyrklig vigsel och borgerlig vigsel har likväl utmönstrats ur lagtexten i ÄktB.

Den föreslagna nya dispositionen av vigselkapitlet åsyftar, som framgår av det anförda, inle att rättsligt upphäva skillnaderna mellan kyrklig och borgerlig vigsel; de ursprungliga aspirationerna i den riktningen rönte ingen framgång i 1973 års lagstiftningsärende om partiella ändringar i GB (prop. 1973:32 s. 71-73 och 101-105). Förslaget kan möjligen ha till syfte alt framhäva, att lagstiftaren inte prioriterar någon av de olika former av vigsel som står till buds. En sådan neutral hållning intar redan gällande GB. Att den ena vigselformen (kyrklig vigsel) nämns före den andra (borgeriig vigsel) kan uppenbarligen inte ses som någon prioritering, lika htet som när del gäller ordningsföljden mellan de skilda punkterna i försla­gets 3 och 6 §§.

Enligt förslaget (3 §) blir var och en inom de fyra vigselbehöriga person-kategorierna - präster inom svenska kyrkan, funktionärer inom andra samfund med vigselrätt, lagfarna tingsrättsdomare och särskilt förordnade vigselförrättare — formellt behörig att förrätta vigslar över hela fältet. Man får alltså den egenartade ordningen att i lag, stiftad av riksdagen, uttryckli­gen ges behörighet t.ex. ät en frikyrkopräst eller tingsrältsdomare att förrätta vigsel enligt svenska kyrkans cermoniel och åt en präst inom svenska kyrkan alt förrätta borgerlig vigsel. Atl del synes vara föratsatt all mera preciserade föreskrifter skall meddelas i administrativ ordning (jfr 6 § i förslaget) förtar inte det anmärkningsvärda i det föreslagna systemet.

Med den i remissen sålunda föreslagna generalfullmakten för envar vigselförrättare skall jämföras tankegången bakom nuvarande ordning en­ligt GB. Där föratsätts alt vigselförrättare av viss kategori verkar endast inom sitt revir (se 4 kap. 3 och 5 §§ GB). Men för det fall atl någon skulle viga genom en förrältningstyp som faller utanför hans område har enligt gällande ordning, till skydd för bradparet, tillgripits nödlösningen alt så­dant övertramp inte skall medföra att vigsel blir ogiltig (4 kap. 9 § första


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 4 kap. ÄktB


279


 


stycket GB, jfr NJA II 1916 s. 158). Från en sådan snäv reglering är det långt till remissförslagets ordning med lagstadgad formell behörighet för alla kategorier av vigselförrättare att förrätta vigslar oavsett vilka vigsel­typer det är fråga om.

En annan aspekt som föranleds av remissförslaget är följande. Enligl gällande rätt får vigsel inom annat trossamfund än svenska kyrkan rättslig verkan endast om regeringen har medgivit samfundet vigselrätt (4 kap. 2 § GB). Bakom denna reglering ligger synsättet att religiösa ceremonier inom andra trossamfund än svenska kyrkan måste vara auktoriserade av rege­ringen för att de skall anses införlivade i rättssystemet (se SOU 1972:41 s. 145 nederst i vänsterspalt). Det remitterade förslaget innebär alt denna ordning inle kommer att bli gällande såsom allmän grundsats ulan endast som ett delrekvisil i bestämmelsen om vad som krävs för alt befattningsha­vare inom annat trossamfund än svenska kyrkan skall anses vigselbehörig (se 3 § 2 i förslagel). För övriga kategorier av vigselförrättare föreligger inte någol hinder all förrätta vigsel enligt främmande trossamfunds ritual -vigseln duger enligl förslaget i den mån den uppfyller grandkraven i försla­gets 2 §.

Av det sagda framgår atl den föreslagna omskrivningen av vigselkapitlet medför en del mindre lyckade konsekvenser. Några egentliga motiv för omarbetningen har inte anförts i remissprotokollet. Frågan synes inte heller ha tilldragit sig uppmärksamhet vid remissbehandlingen av de sak­kunnigas betänkande. Det hade varit av värde med synpunkter i saken från skilda kyrkohåll.

Elt enkelt och invändningsfritt alternativ är atl överföra nuvarande 4 kap. GB — som inte synes ha medfört tillämpningssvårigheter — i väsent­ligen oförändrat skick till ÄklB. En annan möjlighet är alt i moderniserad form överföra grandsatserna i 4 kap. GB till den nya balken. Detta låter sig lätt göra såsom kan illustreras med följande utkast till lagtext.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 4 kap. ÄktB


4 kap. Vigsel

1 §

Äktenskap ingås genom vigsel.

2§

Kyrklig vigsel inom svenska kyrkan sker enligl föreskrifteraa i kyrko­handboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan.

Behörig alt förrätta sådan vigsel är präst inom svenska kyrkan.

Till vigseln får kvinnan och mannen välja den präst inom svenska kyrkan som de själva önskar och som är villig alt viga. De har rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.


3§

Kyrklig vigsel kan äga ram även inom annat trossamfund än svenska kyrkan, om regeringen har medgett samfundet vigselrätt. Sådan vigsel sker enligt den ordning som gäller inom samfundet.


280


 


Behörig att förrätta sådan vigsel är präst eller annan befattningshavare inom samfundet, som enligt intyg av länsstyrelsen är behörig.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 4 kap. ÄktB


 


4§

Borgerlig vigsel sker enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Behörig atl förrätta sådan vigsel är lagfaren domare i tingsrätt och den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

5§

Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om alt hinders­prövning har skett. Hindersprövning som har skett mer än fyra månader före dagen för vigseln gäller inte. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av präst som tjänstgör i den församling där hin­dersprövningen har gjorts.

Om vigselförrättaren känner till att äklenskapshinder föreligger, får vig­sel inte ske.

Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara atl de är makar.

Vigsel förrättas i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

7§

Om vigseln inte har förrättats av någon som har behörighet att viga eller om del inte har gått till så som anges i 6 § första stycket, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt första stycket är ogiltig som vigsel får godkän­nas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någon av dem har avlidit, av arvinge till den avlidne.

8§ Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln.

Som framgår återfinns i lagtextutkastet inte någon motsvarighet lill 7 § andra meningen i det remitterade förslagel. Där sägs alt regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar (bestämmelsen torde avse endast borgerliga vigslar, jfr 4 kap. 8 § fjärde stycket andra meningen GB). Sådan rätt för regeringen torde följa direkt av 8 kap. 13 § regeringsformen och något särskilt riksdagens be­myndigande i lag behövs således inte. Om en bestämmelse i ämnet skulle anses önskvärd, skulle den kunna utformas som en erinran t.ex. enligt följande: "Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskiU proto­koll skall föras över borgerliga vigslar." En sådan föreskrift skulle i lag-textutkaslet ovan kunna tas in som en andra mening i 8 §.


281


 


Wahlgren:                                                                     Prop. 1986/87:1

Föreskrifterna i detta kapitel om vigsel är såvitt framgår av lagrådsremis-     lagraoei

o                            DO                                     ÄktB

sen inle avsedda att medföra några större ändringar i sak i förhallande till         ' '''

de nu gällande bestämmelserna i 4 kap. GB. Omedelbart framträder emel­lertid att den lagtext som lagrådsremissen innehåller inte uttryckligen nämner de båda enligt 4 kap. I § GB förekommande formerna av vigsel, nämligen kyrklig och borgerlig vigsel. Skillnaden mellan kyrklig och bor­gerlig vigsel — vad den än må betyda från rättslig synpunkt, varom mer i del följande — är emellertid inte utplånad genom det remitterade förslaget. Den kommer i stället till synes genom de olika procedurregler för de båda olika vigseLformerna som förutsätts skola tillämpas med stöd av 4 kap. 6 § i förslaget.

Med det grepp som i det remitterade förslagel sålunda tagits i denna fråga accentueras ytterligare några oklarheter som vidlåder redan gällande lagstiftning i vad avser följderna av formfel vid vigselförrättningen och som skall beröras strax i det följande.

En vigsel - och detta gäller såväl kyrklig som borgerlig vigsel - är enligt 4 kap. 9 § första stycket GB ulan verkan, om den inte förrättats av någon, som äger behörighet alt viga, eller om därvid inte så tillgått, som är föreskrivet i 8 § andra stycket. Däremot skall en vigsel inte anses ogill på den grund att eljest inte sä förfarits som är sagt i 8 § eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig hindersprövning ej föregått. I nämnda 8 § stadgas såvitt här är av intresse att vid vigseln mannen och kvinnan skall, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans fråga avge sitt ja och samtycke lill äktenskapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar (andra stycket). Paragrafen innehåller häriämte stadgandet att i övrigt gäller, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrko­handboken eller andra föreskrifter som meddelas av kyrkomötet, vid vig­sel inom annat trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel be­stämmelser som meddelas av regeringen (tredje stycket). Den som förrät­tat kyrklig vigsel skall ofördröjligen ge makarna bevis därom. Vid borgerlig vigsel föres särskilt protokoll enligl föreskrifter som meddelas av regering­en (fjärde stycket).

I fråga om behörigheten att förrätta vigsel följer av GB endast att mannen och kvinnan får til! vigsel inom svenska kyrkan välja den präst inom kyrkan de själva önskar och som är villig alt viga. Frågan om behörighet att förrätta vigsel regleras i övrigt av författningar som tagils Ulan riksdagens medverkan.

Av del anförda framgår att vissa huvudförutsältningar måste vara upp­fyllda för alt en vigsel inte skall anses ogiltig. Dessa huvudförutsältningar är sammanfattningsvis: att vigselförrättaren äger behörighet att viga, atl de båda tilltänkta makarna samtidigt är närvarande inför vigselförrättaren, att de på dennes fråga skall avge sitt ja och samtycke till äktenskapet saml att de därpå av honom förklaras för äkta makar.

En modifikation beträffande rättsföljderna vid bristande behörighet hos vigselförrättaren föreligger redan i gällande lagstiftning i och med bestäm­melsen i 4 kap. 9 § första stycket GB att vigsel inte skall anses ogill på den


282


 


grund att vigselförrättaren överskridit sin behörighet. Denna bestämmelse är förestavad av intresset att inte riva upp bestående äktenskap på grand av andra formfel än sådana av synnerlig betydelse (NJA II 1916 s. 158). Som godtagbara behörighetsöverskridanden har i förarbetena till bestäm­melsen nämnts det fallet att en präst inom svenska kyrkan viger dem, som ej är berättigade till statskyrklig vigsel, och det fallet all en borgeriig vigselförrättare viger utom sitt tjänstgöringsområde (NJA II 1916 s. 158). Andra fall av behörighetsöverskridande har inte närmare berörts, sanno­likt därför att de inte ansetts ha så stor praktisk betydelse. Så t.ex. finns inte diskuterat det fallet att en präst inom svenska kyrkan eller annat trossamfund med behörighet att förrätta kyrklig vigsel skulle ha förrättat en borgerlig vigsel.

Enligt det remitterade förslaget (4 kap. 2 § andra stycket) är en förrätt­ning ogiltig som vigsel, om inte vid förrättningsakten kvinnan och mannen samtidigt varit närvarande och var för sig på fråga av vigselförrättaren givit lill känna att de samtyckt till äktenskapet samt vigselförrättaren därefter förklarat att de är makar. Vidare är förrättningen ogiltig som vigsel om vigselförrättaren inte var behörig att förrätta vigseln. Av motivuttalanden torde få anses framgå att någon avgörande skillnad i sak beträffande förutsättningarna för vigsels ogiltighet inte är åsyftad i förhållande lill gällande ordning. Här bör emellertid observeras att i lagrådsremissens författningstext saknas motsvarighet till nyss avhandlade bestämmelse i 4 kap. 9 § första stycket GB, nämligen att vigsel inte skall anses ogill på den grund att vigselförrättaren överskridit sin behörighet.

Behörig att vara vigselförrättare är enligt det remitterade förslagel (4 kap. 3 §) 1. präst i svenska kyrkan, 2. präst eller annan befattningshava­re i ett annat trossamfund, om regeringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller befattningshava­rens behörighet, 3. lagfaren domare i tingsrätt, samt 4. den som länsstyrel­sen har förordnat till vigselförrättare. Av förslagel (4 kap. 6 §) följer vidare att vid vigsel vissa procedurregler skall iakttas. Dessa procedurregler är olika vid olika fall. Vidare skall, om vigseln förrättas av en präst i svenska kyrkan, gälla föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan (4 kap. 6 § 1). Förtätlas vigseln av en präst eller någon annan i ett annat trossamfund än svenska kyrkan, skall den ordning tilläm­pas som gäller inom detta samfund (4 kap. 6 § 2). I andra fall än de här nämnda skall de föreskrifter gälla som regeringen meddelar.

Av den här lämnade redogörelsen för vad det remitterade förslaget innehåller i fråga om behörighet för vigselförrättare och vigsels ogiltighet till följd av bristande behörighet hos vigselförrättare framgår atl det råder oklarhet i frågan huruvida det bör vara någon skillnad i rättsföljd mellan fall av obehörighet hos vigselförrättaren och fall där denne visserligen inte varil heh obehörig all viga men överskridit sin behörighet. Det remitterade förslagets formulering "var vigselförrättaren inle behörig atl förrätta vig­seln" leder nämligen lätt lill tolkningen atl även behörighetsöverskridan­den skulle kunna medföra vigselns ogiltighel. Som tidigare nämnts ger emellertid motivutlalanden vid handen alt någon skillnad mellan det remit­terade förslaget och nuvarande ordning i delta hänseende inte är åsyftad.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 4 kap. ÄktB


283


 


En avgörande fråga i detta sammanhang synes mig vara huruvida det finns anledning att i ÄktB uppta regler om skillnad mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Det remitterade förslagel har i olikhet mot nuvarande ordning inget huvudsiadgande i saken men måste som tidigare nämnts till följd av reglerna om ogiltighet vid bristande behörighet hos vigselförrättare och föreskrifterna om olika procedurer i 4 kap. 6 § ändå anses upprätthålla en sådan skillnad.

Utgångsläget i denna diskussion synes vara den sedan länge antagna ståndpunkten att ett beslående äktenskap inte ulan synnerliga skäl bör ogiltigförklaras på grund av formfel. Denna ståndpunkt torde för övrigt väga ännu tyngre i våra dagar än tidigare, eftersom många vikliga rätts­verkningar som följer av etl äktenskap anses böra inträda även vid fall av samlevnad utanför äktenskapsformen. Det primära intresset av atl förklara elt äktenskap ogiltigt till följd av formfel torde närmast förefinnas hos parterna själva. Samhällets intresse härav synes numera praktiskt tagel försvunnet.

Emellertid torde inte kunna bortses från de återverkningar som äkten­skapslagstiflningen har i internationellt hänseende. Sverige är bundet av konventioner på äktenskapsrättens område. Dessutom finns ett intresse av att äktenskap, som ingås här i landet, blir erkända också utomlands. Formkraven måste därför anpassas med tanke även på dessa internationel­la förhållanden.

Ett lämpligt och praktiskt sätt all lösa del nu diskuterade problemet synes mig vara att såsom lill synes skett i lagrådsremissens lagtext upphä­va skillnaden mellan kyrklig och borgerlig vigsel. I 4 kap. 3 § kunde således som skett i del remitterade förslaget las in regler av innehåll atl behörig alt vara vigselförrättare är präst i svenska kyrkan, lagfaren domare i tingsrätt saml den i övrigt som på grand av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (ev. länsstyrelsen) förordnals till vigselförrättare. Vidare torde 4 kap. 6 § kunna omredigeras så all däri föreskrivs att vid vigsel gäller i övrigt, om vigseln förrättas inom svenska kyrkan, föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, och i andra fall de föreskrifter som regeringen medde­lar. Den laglekniskt upprätthållna skillnaden här mellan vigslar inom svenska kyrkan å ena sidan och övriga fall å den andra är motiverad endast av konstitutionella skäl, dvs. kravet på riksdagens och kyrkomötets med­verkan i vad avser procedurer inom svenska kyrkan. Som strax skall framgå får den här berörda skillnaden ingen äktenskapsrältslig effekt.

Behörighetsfrågan torde kunna få sin lösning på det sättet att den före­slagna regeln i 4 kap. 2 § andra stycket uttryckligen förklaras avse endast det fallet att den som förrättade vigseln helt saknade behörighet att förrätta vigslar. I lydUghetens intresse bör då det i stycket förekommande ordet vigseln i bestämd form bytas ut mol del obestämda uttrycket vigsel.

Den här av mig skisserade lösningen innebär en viss saklig ändring i förhållande lill gällande rätt. I praktiken torde dock denna ändring sakna betydelse.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 4 kap. ÄktB


284


 


5 kap.

Lagrådet:

Lagrådet vill här erinra om att ovan under I kap. 5 § föreslagits att i förevarande kapitel intas en ytteriigare paragraf, 6 §.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 5 kap. ÄktB


I och 2 §§

Med hänvisning lill vad lagrådet har anfört vid 2 kap. I § föreslås alt i förevarande 5 kap. I § orden "hans eller hennes" utbyts mot "den ma­kens" (jfr lydelsen enligt 11 kap. 1 § GB) och att i 2 § orden "han eller hon" ersätts med "denne".


3§

I förevarande paragraf, som i det väsentliga motsvarar vad som nu gäller enligt 11 kap. 3 § GB, anges i första meningen att betänketiden inleds när makaraa gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens "ansökan" om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Av skäl som lagrådet utvecklar under 14 kap. 4 § bör ordet ansökan i mening­ens senare led utbytas mot det i den nuvarande bestämmelsen använda ordet "yrkande".

I den föreslagna paragrafens andra och tredje meningar behandlas ver­
kan av att en av makarna efter minst sex månaders betänkelid "begär"
dom pä äktenskapsskillnad resp. verkan av atl sådan dom inle "begärts"
inom ett är frän betänketidens börian. I gällande lydelse används i stället
uttrycket "framställer särskilt yrkande därom". Alt man i gällande rätt
använt sistnämnda uttryck såsom teknisk term sammanhänger med atl del
nu - liksom också enligt remissförslaget - föratsätts att det i ett äkten­
skapsskillnadsmål framställs två yrkanden om äktenskapsskillnad vid
skilda stadier i processen (se härom prop. 1973:32 s. 142). Den tekniska
termen "framställer särskilt yrkande därom" för att klargöra när man har
alt göra med ett skillnadsyrkande i det senare skedet av målet har sitt
värde, och lagrådet föreslår därför att uttryckssättet används i paragrafens
andra mening i stället för orden "begär det" och att tredje meningen
får inledas med orden: "Har sådant yrkande inle framställts inom ett år
---- ." Detta framstår som så myckel mer befogat som man i det remitte­
rade förslaget i andra sammanhang (14 kap. 10 § och 11 § andra stycket)
behållit termen "särskilt yrkande".

Utöver det sagda är att i anslutning till förevarande lagrum fästa upp­märksamhet vid dess samband med det i balkförslaget flerstädes förekom­mande uttrycket "den tid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår" vilket uttryck i förslagets 9 kap. 9 § getts en särskild definition. Under sist­nämnda paragraf får lagrådet anledning atl diskutera det citerade uttryc­ket. Redan här finns dock anledning att, med hänsyn lill frågans betydelse för förevarande paragraf men även för att ge etl visst underlag för den kommande diskussionen under 9 kap. 9 § i förslagel, anföra några syn-


285


 


punkter på frågorna om betänketidens startpunkt och slutpunkt och om     Prop. 1986/87:1
innebörden av all ett mål "pågår" (är anhängigt) i 9 kap. 9 §:s mening.
   Lagrådet

Startpunkten för betänketiden blir enligt förevarande paragraf - i över- 5 kap. ÄktB ensslämmelse med gällande rätt - den tidpunkt då gemensam ansökan inges eller då en makes (ursprungs-) yrkande om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Startpunkten enligt 9 kap. 9 § i förslaget - som blir utslagsgivande för del vikliga valet av bodelningsregler och för makes arvsrätt enligt förslaget till 3 kap. 10 § ärvdabalken (ÄB) - är den tidpunkt då talan väcks, dvs. när gemensam ansökan eller, i slämningsfallen, stämningsansökan inges eller eljest inkommer (13 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken - RB). I stämningsfallen blir del alltså en olikhet. Alt startpunkten i förevarande paragraf förlagts senare i stämningsfallen får anses naturligt; betänketid för den stämde maken bör ju inle anses inledd förrän han formellt fått kännedom om att han har något att "betänka". Men det finns anledning alt observera att om make — kärande eller svaran­de — råkar avlida under liden mellan stämningsansökningens inkomstdag och dess delgivning 9 kap. 9 § i förslagel slår till, med konsekvensen bl.a. all den efterlevande blir utan arvsrätt. Det bör påpekas att i arvshänseende redan gällande rätt har den nu angivna innebörden. Det föreliggande försla­get får tilläggseffekten att sådant dödsfall som nu nämnts föranleder att vid bodelning de för skillnadsfall givna reglerna blir tillämpliga i stället för dödsfallsreglerna (se remissförslaget 9 kap. 8 § första stycket).

Vad angår betänketidens slutpunkt är atl anföra följande. Döms efter särskilt yrkande lill äktenskapsskillnad uppkommer givetvis inga problem såvitt nu är i fråga. Detsamma blir fallet om betänketiden utlöper ulan atl särskilt yrkande framställts; frågan om skillnad är då, liksom enligt gällan­de rätt, förfallen. Om målet slutar med avvisnings- eller avskrivningsbe­slut, skall betänketiden också upphöra enligt remissförslaget som häralin-nan helt anknyter lill gällande rätt. Av intresse är då att konstalera vad gällande rätt innebär. Klart besked härom ges i 1973 års lagstiftnings förarbeten (prop. 1973:32 s. 312) såvitt gäller avvisningsbeslut. Enligt vad som där uttalades av lagrådet - ulan gensägelse under lagstiftningsären­dets fortsatta behandling - fortlöper betänketiden under prövning i högre rätt. Slutpunkten är alltså när avvisningsbeslulel vinner laga kraft. Tydligt är att samma ordning gäller för det fall alt äktenskapsmälet avskrivs efter återkallelse. Delta framgår av att man, med hänvisning lill regleringen i II kap. 3 § GB, i samma kap. 6 § och 13 kap. 2 § samt 3 kap. 8 § ÄB använde formuleringar som, bortsett från situationen då skillnadsfrågan förfallit, angav vissa rättsverkningar av just alt talan (målet) var anhän-gig(-t). Elt mål är i avskrivningsfall otvivelaktigt anhängigt intill dess avskrivningsbeslutet har vunnit laga kraft (jfr JO:s ämb.ber. 1965 s. 58). Detta processuella förhällande rubbas inte av att, efter avskrivningsbeslut med anledning av återkallelse, den återkallande parten har ytterst små möjligheter alt i högre rätt få återta sin återkallelse och få avskrivningsbe-slulet undanröjt (se NJA 1978 s. 55, jfr SvJT 1982 s. 99).

Del här anförda torde utvisa att såvitt angår betänketidens slutpunkt
ingen förändring i förhållande lill gällande rätt sker, något som remisspro­
tokollet eller betänkandet inte heller antyder. Det angivna förhållandet har
286


 


varit värt att påpeka för betänketidens del, .eftersom remissförslagets 9         Prop. 1986/87:1

kap. 9 § för andra fall än betänketidens slut anvisar en annan slutpunkt för      Lagrådet

avvisnings- och återkallelsefallen, nämligen beslutsdagen. Som redan har         6 kap. ÄktB
antytts återkommer lagrådet till delta spörsmål under 9 kap. 9 §.

6 kap.

Lagrådet:

Som framgår i det följande vid 14 kap. 16 § föreslår lagrådet att i 6 § i förevarande kapitel skall upptas ett andra stycke.

2, 5 och 7 §§

Under åberopande av vad som sagts vid 2 kap. I § får lagrådet föreslå atl i förevarande 2 § orden "hans eller hennes" ersätts med "den makens" och orden "han eller hon" med "den maken", att i 5 # orden "honom eller henne" utbyts mot "den maken" saml att i 7 J orden "han eller hon" på två ställen ersätts med "den maken".

II §

Lagrådet vill beträffande denna paragraf hänvisa till vad som sägs nedan vid 14 kap. 16 §.

7 kap.

Lagrådet:

loch2§§

1       förevarande 1 § stadgas att varie makes egendom indelas i giflorättsgods
och enskild egendom. Vad som närmare bestämt menas med giftorätt
anges inte (jfr 6 kap. 1 § första stycket GB). Någon definition av giftorätts-
begreppet torde inte heller vara alldeles nödvändig. Det synes tillräckligt
atl det, såsom enligt lagförslaget, framgår vilken egendom som tillhör den
ena eller den andra av de båda angivna kategorierna och vilken betydelse
indelningen har.

Utformningen av 1 § inger föreställningen att en make alltid har såväl giftorältsgods som enskild egendom. Detta är likväl ingalunda fallet och torde i praktiken inte ens vara det vanliga (jfr bet. s. 219, 544 f och 579 fi). Normall utgör makars egendom giftorättsgods och detta är också utgångs­punkten för egendomsregleringen. Enligt lagrådets mening skulle detta komma bättre lill uttryck, om förevarande 1 § i stället gavs följande ly­delse: "En makes egendom är giflorättsgods i den män den inte är enskild egendom." Med denna utformning av 1 § bör första stycket i förevarande

2       § utgå.

Om första stycket i 2 § enligt det remitterade förslagel såsom lagrådet
har förordat utgår, skall hänvisningen i paragrafens tredje stycke till andra
      287


 


stycket i stället gälla första stycket. Motsvarande följdändring påkallas också i 7 kap. 5 § Qärde stycket och 11 kap. 7 § första stycket i förslaget.

Det är all notera att remissförslagels uppdelning i giftorättsgods respek­tive enskild egendom medför att det inträder en viss förändring i förhållan­de lill gällande rätt. Detta gäller i fråga om sådan egendom som nu enligt 11 kap. 6 § GB (jfr även 9 kap. 3 GB såvitt angår boskillnadsfall) är enskild. Enligt remissförslaget blir däremot sådan egendom som make förvärvar efter det alt talan om äktenskapsskillnad väckts i princip giflo­rättsgods även om målet leder lill äktenskapsskillnad eller make avlider under målets gång. Men egendomen blir en säregen art av giftorättsgods ily att den inte skall ingå i bodelningen. Denna skall ju enligt 10 kap. I § andra stycket i remissförslaget ske med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes respektive dödsdagen i fall som närmare anges i paragrafen.

Lagrådet har hyst viss tveksamhet inför fenomenet att det enligt 7 kap. skulle existera giftorältsgods som i följd av 10 kapitlets reglering likväl inte skall ingå i bodelning. Även om detta är någol av en skönhetsfläck uppslår det, såvitt lagrådet kunnat finna, inte några praktiska ölägenheter av denna laglekniska konstruktion. Någol ändringsförslag i berörd del framläggs därför inte. En ytterligare aspekt på fenomenet giftorättsgods som inte skall ingå i bodelning har lagrådet dock atl anföra under 11 kap. 4 § tredje stycket, i vilket lagrum förslagsskrivaren har trampat i sin egen fälla; där avsedda försäkringar är ju enligt förslagets begreppsbildning giftorältsgods men har enligt förslagels avfaltning setts som icke-giftorättsgods. Beträffande 7 kap. 2 § vill lagrådet ytterligare anföra följande. I 11 kap. 7 § första stycket ÄktB finns bestämmelser om den s.k. övertaganderätten. Denna är en rätt för den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag att vid bodelning fä denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Övertaganderätlen kan enligt stadgandet omfatta även egendom som är den andra makens enskilda egendom, såvida egendomen inle är enskild enligt 7 kap. 2 § andra stycket 2-4 i remissförslaget. Enskild egendom enligl nämnda bestämmelser är egendom som erhållits i gåva av någon utomstående med del villkoret atl egendomen skall vara mottagarens en­skilda (punkt 2), egendom som erhållits genom testamente med del vill­koret all den skall vara mottagarens enskilda (punkt 3) samt egendom som ärvts och som enligl testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda (punkt 4).

Till reglerna om övertaganderätt i 11 kap. 7 § första stycket ansluter sig regler om s.k. rådighetsinskränkning i 7 kap. 5 §. Rådighetsinskränkning-en innebär all make inte får förfoga över sådan egendom som är underkas­tad inskränkningsbeslämmelserna ulan den andra makens samtycke. Frän rådighetsinskränkning är dock enligt 7 kap. 5 § Qärde stycket undantagna bostad och bohag som är enskild egendom enligt nyssnämnda bestämmel­ser i detta kapitels 2 § andra stycket 2-4 enligt remissförslaget.

En fråga som i förevarande sammanhang inställer sig gäller behandling­en av sådan egendom som utgör ersätlningsegendom för enskild egendom av det slag som här avses. Enligt 7 kap. 2 § andra stycket 5 är sådan


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB


288


 


ersättningsegendom också enskild egendom,;öm inte annat har föreskrivits genom den rättshandling pä grund av vilken den ursprangliga egendomen är enskild. Den i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § Ijärde stycket föreslagna lagtextens lydelse ger vid handen atl ersättningsegendom inle i nägot fall utesluts från övertaganderätt. Av vissa motivuttalanden att döma synes dock tveksamhet råda i detta hänseende. Under 7 kap. 5 § Qärde stycket sägs beträffande enskild egendom som avses i 7 kap. 2 § andra stycket 2-4 att, om sådan egendom bytts ut mot annan, den dock bör vara underkastad rådighetsinskränkningarna, om inte annat framgår av vill­koren vid gåvan eller i testamentet. Enligl 11 kap. 7 § första stycket ÄktB, heter det vidare, föreligger nämligen övertaganderält beträffande ersält-ningsegendomen, om inte annat har föreskrivits i gåvovillkoren eller testa­mentet.

Vid föredragningen inför lagrådet har upplysts att innebörden av 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § fjärde stycket är avsedd att vara den att endast sådan ersättningsegendom som enligt gåvohandling eller testamente uttryckligen förklarats skola vara undantagen från övertaganderält skall omfattas av undantagsregleringen.

Lagrådet vill först anmärka att den avsedda innebörden ej framgår av lagtexten. Om förslaget i sak skall vidhållas, måste jämkningar ske.

I sakligt hänseende anser lagrådet att en reglering med den innebörd som sålunda förklarats böra gälla kan ge upphov lill misstag av ett slag som strax skall beröras.

Skälet till att lagrädsremissen - i olikhet med vad familjelagssakkunniga förde fram (se 11 kap. 7 § i bet. s. 22) - har från övertaganderält tagit undan egendom som är enskild på grand av villkor från utomstående är hänsynstagande till givares och testators vilja (rem. prot. avsnitt 2.4.6). Såvitt lagrådet kan bedöma torde emellertid testators tystnad i ett fall som det i nyssnämnda exempel angivna inte utan vidare kunna tolkas som atl han är införstådd med att enskild substilutegendom skall vara underkastad övertaganderätt.

Så torde man inte heller böra uppfatta remissförslaget med den innebörd som det enligt det nyss anförda avses skola ha. Fastmera synes det förhälla sig så alt en avvägning däri skett mellan en givares eller testators intresse i normalfallet ä ena sidan och det sociala skyddsintresset å den andra. Denna avvägning får emellertid till följd att en givare eller testalor i varje situation där en klausul om enskild egendom blir aktuell nödgas ta särskild ställning till vad som skall gälla i fråga om övertaganderätlen till eventuell substitutegendom, med ty åtföljande rådighetsinskränkning däri. Om en sådan givare eller testator uttryckligen föreskriver att övertaganderält skall vara utesluten, blir hans vilja respekterad enligt det remitterade förslaget. Ger han ingen särskild föreskrift, blir substitulegendomen före­mål för övertaganderält och rådighetsinskränkning. Enligt vad nyss anförts torde man inle kunna ulgå från att en givares eller lestators tystnad på denna punkt alltid innebär att han har avsett att substitutegendomen skall omfattas av övertaganderätten. Den kan bero på ett förbiseende av kravet på särskild föreskrift om övertaganderätten i vad gäller just substitutegen­domen. Därför kan uppkomst av övertaganderätt och rådighetsinskränk-


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB


289


19   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


ningar på grund av misstag inte uteslutas. Den i lagrådsremissen föreslagna lösningen innebär sålunda i princip att ett socialt skyddsintresse får tillgo­doses, inte så mycket kanske mot en tredje mans intresse som med risk för att det sker på bekostnad av hans bristande insikter i fråga om lagstiftning­ens innehåll. Med beaktande av faran för att givare och testatorer inte sällan kan råka ut för förbiseende av här avsett slag synes den i lagrådsre­missen valda lösningen mindre tilltalande.

För att undvika misstag av det slag som här angivits synes frågan om övertaganderätt till substitutegendom böra få en annan lösning än den som valts i det remitterade förslaget. Den lösning som bäst skulle tillgodose det sociala skyddsintresset skulle vara att helt utesluta möjligheten till förord­nande om övertaganderält i fråga om substilutegendom. Denna linje inne­bär ett åsidosättande av principen alt tredje mans vilja skall respekteras. Den kan dock motiveras av att intresset av atl viljan respekterades här måste anses som uttunnat. Vill man upprätthålla principen, bör man emel­lertid av de skäl som lagrådet anfört i det föregående ta konsekvensen av den presumtion angående viljans innebörd som avses skola gälla i fråga om substitutegendomens rättsliga natur i övrigt. En sådan ordning torde inle leda till etl uppoffrande av beaktansvärda skyddsiniressen.

Lagrådet får sålunda med hänsyn till det anförda föreslå en ordning enligt vilken substitutegendomen på alla punkter — således även beträffan­de övertaganderält och rådighetsinskränkningar — får följa reglerna för huvudegendomen om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling varom fråga är. Lagrådets förslag på denna punkt föranleder först och främst ändringar i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § fjärde stycket i det remitterade förslaget. Förslag till ett utförande av dessa ändringar kommer all lämnas vid nämnda paragrafer.

Redan under förevarande 7 kap. 2 § bör emellertid las upp följande ändringsförslag, som är motiverat av lagrådels förslag till ändring i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § Qärde stycket. Eftersom sådan egendom som är substitut för egendom vilken är enskild på grund av äktenskapsför­ord alllid skall vara underkastad övertaganderält, synes lämpligt atl be­handla denna substitutegendom för sig tillsammans med huvudegendomen enligt förevarande paragrafs andra stycke eller, om vad lagrådet föreslagit inledningsvis vid denna paragraf vinner bifall, dess första stycke, punkt 1. Punkten kan då få lydelsen: "1. egendom som till följd av äktenskapsför­ord är enskild och vad som har trätt i stället för sådan egendom, om inle annat har föreskrivits i äktenskapsförordet". Som en följd härav bör i punkt 5 i samma stycke hänvisningen i stället ske till "2-4".

Genom del nu behandlade förslaget till ändring i förevarande 2 § kan de av lagrådet föreslagna ändringarna i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § Qärde stycket ske på etl enkelt sätt genom enbart en hänvisning till de punkter i förevarande paragrafs enligl lagrådets förslag första stycke som blir aktuella, nämligen punkterna 2-5.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB


290


 


3§

Av paragrafens första stycke första meningen framgår att äktenskapsför­ord i ett första led får gå ut endast på att egendom, som eljest skulle vara giftorättsgods, i stället skall vara enskild. Enligt andra meningen i samma stycke kan sedermera beträffande den egendom som åsyftas med det första äktenskapsförordet genom nytt äktenskapsförord den ursprungliga gifto-rälisordningen återställas; enligt sakens natur kan så ske helt eller delvis. Den nu gjorda iakttagelsen kan få viss betydelse i fråga om räckvidden av de jämkningsmöjligheter som skall gälla enligl 12 kap. 3 § i förslaget.

I förslagets reglering ligger alt, när egendom tillfallit make genom gåva eller testamente under villkor att egendomen skall vara enskild, det inte är möjligt att genom äktenskapsförord göra egendomen till giftorättsgods.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB


 


4§

Det förefaller en smula främmande att. såsom sker i första stycket under 1, tala om "fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt". Fast egendom brukar annars i rättsspråket jämställas med tomträtt, varvid underförstås att fråga är om äganderätt (se t.ex. JB 13:26, GB 6:4, UB 1:11, UlsF 1:4). Så sker också i remissförslaget 7 kap. 8 § andra stycket. Å andra sidan är det lämpligt atl del av lagtexten framgår att del här är fråga om fast egendom som makarna eller någon av dem äger, sålunda inte fast egendom oavsett med vilken rätt den innehas. Stadgandet under 1 i första stycket synes vidare bli mer lättillgängligt, om det uttryckligen anges att bostaden avser byggnad som finns på fastigheten eller tomträtten. Lagrådet föreslår, att stadgandet under I ges avfattningen "fast egendom (alt. fastighet) som makarna eller någon av dem äger och tomträtt som de eller-flågon av dem innehar, om byggnad som finns på egendomen är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvud­sakligen för detta ändamål,".

I de sakkunnigas förslag upptas i denna första kategori även "rätt till byggnad på annans mark". Detta uttryck torde avses atl innefatta ej endast byggnaden som innehas med äganderätt ulan också nyttjanderätten till marken (se bet. s. 318, jfr SOU 1984:22, Panträtt i registrerad nyttjanderätt s. 113).

I remissförslaget kommer tydligen byggnad på annans mark alt falla in under paragrafens första stycke punkt 2, där det talas om "byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt, hyresrätt, bostadsrätt eller annan rätt...". Fråga är emellertid om del inte finns den risken för missför­stånd att man i fråga om byggnad på annans mark tolkar stadgandet såsom avseende endast den med äganderätt innehavda byggnaden. Betydelse kan detta få vid tillämpningen av bestämmelsen om övertaganderält i 11 kap. 7 § i förslaget, då det gäller att avgöra vilken egendom som skall tilldelas make som skall ges rätt lill den gemensamma bostaden.

Byggnad på annans mark jämte arrenderätten till marken hör väl när­mast samman med de fal! som upptas under I i stycket; eventuellt kunde detta egendomsslag fä bilda en självständig punkt närmast efter punkt 1.


291


 


Om "rätt till byggnad pä annans mark" anges för sig, skulle någon tvekan inte behöva råda om att det är både den ägda byggnaden och arrenderätten lill marken som åsyftas.

Beträffande första stycket punkt 2 föreslår lagrådet en viss justering. Det väsentliga synes vara att framhålla, att byggnad eller byggnadsdel kan vara gemensam bostad oavsett med vilken rätt den innehas. Detta bör enligt lagrådets mening komma bättre lill uttryck. Med hänsyn härtill och för att få parallellitet med punkt 1 föreslår lagrådet all punkt 2 ges följande avfaltning: "byggnad och del av byggnad, vare sig den innehas med äganderätt, hyresrätt, bostadsrätt eller annan rätt, om byggnaden eller byggnadsdelen är avsedd som makarnas gemensamma hem och innehavet huvudsakligen tjänar detta ändamål."

Även genom den sålunda föreslagna formuleringen torde de fall som åsyftas med nuvarande 7 § andra stycket i 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad få anses inbegripna.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB


 


Paragrafen behandlar de s.k. rådighetsinskränkningarna, dvs. kravet på medgivande från andra maken, då make vill disponera över viss egendom. Vad gäller fast egendom och tomträtt föreslås den utvidgningen i förhållan­de till 6 kap. 4 § GB att medgivande skall fordras ej blott till avhändelse och inteckning ulan även då ägaren vill "hyra ut" egendomen. Detta gäller såvitt avser makarnas gemensamma bostad ej blott sådan som är giftorätts­gods utan ocksä enskild egendom. Det gäller, enligt andra stycket, också annan fast egendom (eller tomträtt) än sådan som är gemensam bostad, om fråga är om giftorältsgods.

Av motiven framgår atl uttrycket "hyra ul" skall omfatta även ularren-dering. Detta stämmer inte med juridiskt språkbruk. Lagrådet föreslär atl efter orden "hyra ut" under 1 och 2 i första stycket och i andra (enligt lagrådels förslag tredje) stycket införs orden "eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta".

Det kan kanske ifrågasättas om beträffande uthyrning och annan nytl-janderättsupplåtelse skall behöva krävas medgivande av andra maken, då det rör sig om fast egendom (tomträtt) som inte utgör gemensam bostad. Emellertid kan medgivandekravet fylla en funktion också i detta fall, särskilt där byggnad pä egendomen rent faktiskt används som gemensam bostad men del huvudsakliga syftet med innehavet är ett annat och egen­domen sålunda inle faller in under definitionen på gemensam bostad i 4 §. Som exempel kan anföras alt fråga är om en jordbraksegendom eller om en större hyresfastighet som make äger för all förvärva hyresintäkter och där makarna utnyttjar en lägenhet som bostad. Eftersom inskridande från andra maken mot att nyttjanderätt upplåtits förutsätter atl upplåtelsen är lill nackdel för maken, torde det främst bli i fall av sådan art som nu nämnts som medgivandekravet blir av betydelse.

För alt man skall undvika uttrycket "fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt" bör enligt lagrådets mening vissa smärre juste­ringar av lagrummets lydelse företas.


292


 


Vad angår egendom som utgör gemensamt bohag krävs enligt remiss­förslaget liksom enligt GB makes medgivande till avhändelse och pant­sättning. Man har alltså inte såsom beträffande fast egendom utvidgat medgivandekravet till atl avse även uthyrning, trots att upplåtelse av nylQanderätt till lös egendom idag är en ganska betydelsefull företeelse ("leasing"), låt vara att väl mestadels är fråga om kommersiella förhållan­den. Lagrådet vill framhålla att den omständigheten att nyttjanderätt till lös egendom i allmänhet inle anses utrastad med sakrätlsligt skydd mol borgenärer och ny ägare i allt fall inte synes göra samtycke överflödigt. Särskilt bör framhållas alt om andra maken skulle förvärva sådan egendom genom bodelning (t.ex. enligt 11:7 i förslaget), gällande rättsregler inte leder till att nyttjanderätien förfaller, i varie fall är detta högst osäkert (se Hessler, Allmän sakralt s. 291, Rodhe, Handbok i sakrätt s. 608).

Lagrådet anser sig emellertid inte ha att framlägga någol förslag i nu berört hänseende.

Härutöver må nämnas att lagrådet vid 7 kap. 2 § lagt fram förslag till viss redaktionell ändring av paragrafen och gjort uttalanden angående behand­lingen vid bodelningen av egendom som är substitutegendom för enskild egendom. Till vad lagrådet där anfört hänvisas. Detta föranleder en änd­ring även av Qärde stycket av förevarande paragraf i det remitterade förslaget, vilket stycke motsvaras av andra stycket i det förslag som lagrådet nu lägger fram.

Enligt lagrådets förslag skulle 7 kap. 5 § få följande lydelse.

"En make får inte ulan den andra makens samtycke

1.  avhända sig, låta inteckna eller hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

2.  avhända sig, pantsätta eller hyra ut eller på annat sätt med nyttjande­rätt upplåta annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

3.  avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens enskilda egendom enligt 2 § första stycket 2—5.

En make får inte heller ulan den andra makens samtycke avhända sig, låta inteckna eller hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är giftorättsgods. Detta gäller dock inte om mål om äktenskapsskillnad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att talan om äktenskapsskill­nad väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom skall lämnas skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf angående fast egendom och rättighet däri tillämpas också i fråga om tomträtt."

I lagrådets förslag har tredje stycket sista meningen avfattats med hän­synstagande till vad lagrådet anför under 14 kap. 4 §.

Avslutningsvis vill lagrådet fästa uppmärksamheten vid att i betänkan­det (s. 356 O berörs vissa lillämpningsfrågor som beträffande bostad och bohag kan uppkomma i konkursfall.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB


293


 


Den förevarande bestämmelsen i första stycket synes endast reglera beho­vet av samtycke när äktenskapet upplöses genom äktenskapsskillnad och inte när så sker genom en makes död. I förhållande till lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad innebär det­ta en saklig ändring. Enligl 5 § 1959 års lag jämställs nämligen del fallet atl en make till nackdel för den andra maken utan erforderligt samtycke från denne hyr ut den gemensamma bostaden med alt en sådan uthyrning görs av en makes dödsbo. Det remitterade förslaget saknar direkt motsvarighet till denna reglering såvitt avser dödsboet. Eftersom bodelning alltid skall ske när en make gör gällande sin övertaganderält kommer en make visser­ligen alltid atl ha inflytande över dödsboels förvaltning i sin egenskap av dödsbodelägare (det remitterade förslagels 1 kap. 6 § ÄktB, jfr 9 kap. 1 § ÄktB enligt lagrådels förslag, och 18 kap. 1 § ÄB). När det gäller uthyr­ning är detta emellertid förhållandet bara sä länge boet inle är avträtt till förvaltning av boutredningsman. En tillämpning av bestämmelsen i remiss­förslagets 9 kap. 2 § Qärde meningen, som i bodelningssituationen jämstäl­ler den avlidna makens arvingar och universella leslamentstagare med den avlidna maken i förhållandet till den efterlevande, medför ej heller någon begränsning av boutredningsmannens befogenheter i nu aktuellt hänseen­de (se samma mening i 9 kap. 4 § enligt lagrådels föreslagna paragrafnum­rering).

Ett sätt atl få med boutredningsmannafallen torde vara atl i 19 kap. ÄB efter 13 § föra in en ny paragraf, 13 a §. Paragrafen, som bör gälla även samboförhållanden (jfr vad lagrådet anför under 18 § sambolagen), föreslås få följande innehåll (varvid har beaktats lagrådets i det följande framställda förslag lill jämkning av sambolagens rubrik):

"En boutredningsman får ej utan en efterlevande makes samtycke med nyttjanderätt upplåta sådan egendom som har utgjort makarnas gemen­samma bostad. Samtycke krävs också för upplåtelse av nylQanderätt till fast egendom eller tomträtt som inle har varil gemensam bostad men som är giftorältsgods. En boutredningsman får ej utan samtycke från en efterle­vande sambo upplåta nyttjanderätt till sådan bostad som avses i 18 § (17 § enligl lagrådels förslag) lagen (0000:000) om ogifta sambors gemensamma hem. Vad som sägs i 7 kap. 8 § äktenskapsbalken och 20 § (19 § enligt lagrådets förslag) lagen om ogifta sambors gemensamma hem gäller också när upplåtelsen har gjorts av en boutredningsman.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om överiålelse eller panlsättning av hyres- eller bostadsrätt."

Beträffande bakgrunden till del föreslagna andra stycket, se 6 § lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad och 5 § lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB


 


Paragrafen innehåller bestämmelser om alt förfogande över egendom utan erforderligt medgivande av make kan förklaras ogiltigt och föranleda för-


294


 


klaring att egendomen skall lämnas tillbaka. Enligt lagrådels mening passar inte uttrycket "lämna tillbaka" så bra i alla sanimanhang som här kan bli aktuella (delvis annoriunda i 21 kap. 6 § ÄB; jfr därtill samma kapitel 4 § första stycket). Lagrådet föreslår att det sägs att dispositionen skall "åter­gå" (jfr 5 § 1959 års lag om makars gemensamma bostad och NJA 1985 s. 378). Beträffande återgångspåföljdens innehåll synes särskilda bestämmel­ser inte erforderliga. 1 vissa hänseenden kan beträffande uppgörelsen efter återgången ledning hämtas från bestämmelserna i konkurslagen 39 § och följande, jfr även 5 kap. JB och 21 kap. 6 § ÄB. Vad nu sagts innebär att orden "att den nya innehavaren är skyldig att lämna tillbaka egendomen" ersätts med ullrycket "att egendomen skall gå åter".

I första stycket sista meningen i remissförslaget stadgas att överlåtelse eller panlsättning av bohag inte skall förklaras ogiltig, om den nye inneha­varen fått egendomen i sin besittning i god tro. Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 5 § andra stycket GB, där det föreskrivs, alt om rättshandling som avses i stadgandet företagits ulan erforderligt samtycke och den med vilken rättshandlingen ingicks ej var i god tro, rättshandlingen är ogiltig såvida andra maken väcker klander inom viss tid.

Vid tillkomsten av 6 kap. 5 § GB diskuterades vad den goda tron skulle avse i detta fall. Enighet synes ha rått om att tredje man skulle vara skyddad, om han ej velat om eller haft skälig anledning att veta om, att den som överlåtit eller pantsatt föremål var gift. Detsamma gäller om han väl vetat eller bort veta detta men däremot ej att det ifrågavarande föremålet ingick i makarnas bohag. Däremot rådde olika meningar beträffande det fall all tredje man känt lill eller bort känna till dessa båda förhållanden men han - felaktigt - antagit att samtycke förelåg. Lagberedningen ansåg alt god tro härvidlag inle skyddade tredje mannen. Inom lagrådet uttalade tre ledamöter att det syntes obilligt, exempelvis, att tredje man, som fått sig förevisad en med andra makens namn underskriven, vederbörligen bevitt­nad handling, varigenom samtycke gavs, skulle nödgas låta avtalet återgå för den händelse namnteckningen befunnes vara förfalskad. Departe­mentschefen anförde, slutligen, att det fick överlämnas till rättspraxis och doktrin att utveckla innebörden av godtroskravet. Under hänvisning till de principer som gällde rörande fullmakt uttalade departementschefen, atl det i fråga om förfalskat skriftligt samtycke syntes antagligt att praxis skulle följa den mening som uttalats av lagberedningen (se NJA II 1921 s. 73-79).

Något refererat avgörande i rättspraxis torde inle föreligga. I doktrinen synes Björling (SvJT 1933 s. 416 f) närmast vilja ge god tro betydelse i samtliga fall. Nial (SvJT 1936 s. 86 f) synes å andra sidan ansluta sig till lagberedningens och departementschefens mening.

Måhända hade det varit av värde om man nu i lagtexten angivit, vilka fall som kan överbryggas av god tro. Frågan är väl emellertid inte av alltför stor praktisk betydelse och lagrådet avstår från att lägga fram något förslag i saken.

Med remissförslaget torde avsikten ha varit att bibehålla samma rätts­läge som förelegat med stöd av 6 kap. 5 § andra stycket GB. Emellertid har man i förslaget givit godtroskravet en annan utformning än i anförda bestämmelse i GB. Del sägs att överiålelse eller pantsättning av bohag inte


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB


295


 


skall förklaras ogiltig, om den nye innehavaren "fått egendomen i sin     Prop. 1986/87:1

besittning i god tro". Det är tänkbart atl den nya "positiva" avfattningen     Lagrådet

av godtroskravet kan komma att leda till tolkningen att nu alla brister,     8 kap. ÄktB

sålunda även avsaknad av giltigt medgivande från maken, skall kunna

överbryggas av god tro hos förvärvaren. Vill man undvika ett sådant

resonemang, vore det kanske av värde med åtminstone ett uttalande i

motiven.

Observeras bör i detta sammanhang ett regeringsförslag den 23 januari 1986 till lag om godtrosförvärv av lösöre, varöver lagrådet (i annan sam­mansättning) avgivit yttrande den 20 febraari 1986. I det förslaget upptas en förändring i förhållande till gällande rätt beträffande möjligheten att göra godtrosförvärv av lösöre, då den disponerande (överlåtaren, pantsäl-taren) inte uppträder som ägare ulan som företrädare för ägaren men i själva verket saknar behörighet eller överskrider sådan. F.n. torde här gälla att god tro hos förvärvaren rörande behörigheten inte hjälper förvär­varen (se SOU 1965:14 s. 90 ff, s. 124, s. 180 ff, SOU 1984:16 s. 75). Enligt det nämnda regeringsförslaget skall däremot så - liksom enligt 14 § lagen (1936:81) om skuldebrev — kunna ske. Om denna princip genomförs, kan det måhända komma att påverka tolkningen av den nu diskuterade bestäm­melsen så alt god tro i behörighetsfrågan, dvs. beträffande huruvida ma­kens samtycke föreligger, kan tilläggas betydelse. (Se numera prop. 1985/86:123.)

Enligl 7 § i förevarande kapitel kan domstolen tillåta åtgärd då erforder­ligt samtycke av make saknas. I den nu behandlade 8 § bör därför orden "eller tillstånd" insättas efter ordet "samtycke" på två ställen i paragra­fens första stycke. Vidare bör andra meningen i andra stycket ges avfatt­ningen: "När del gäller bohag räknas dock liden från det maken fick kännedom om överlämnandet."

Av skäl som lagrådet anfört under 5 § bör i första stycket av förevarande paragraf uttrycket "hyrt ul egendom" utbytas mot "upplåtit nytQanderäll lill egendom".

8 kap.

Lagrådet:

En utgångspunkt för förslaget till ÄktB är alt allmänna regler skall tilläm­pas på rättshandlingar mellan makar, i den mån inte särskilda bestämmel­ser har tagits upp i balken. När del gäller gåva mellan makar har särskilda föreskrifter befunnits erforderliga. Den grundläggande regleringen i ämnet finns i förevarande paragraf.

En fråga som genast inställer sig är, hur den föreslagna regleringen
förhåller sig lill lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva. För
närvarande gäller atl en utfästelse av make atl under äktenskapet veder­
lagsfritt utge pengar eller annat till den andra maken inle är bindande, se
6 § första stycket nämnda 1936 års gävolag och 8 kap. 2 § andra stycket
GB. Det får föratsättas att behovet av jämkningar i gåvolagen beaktas
             296


 


under det pågående arbetet på följdändringar till ÄktB. Klart är att 6 § första stycket i gåvolagen inte kan kvarstå oförändrat (jfr bel. s. 70). Såsom lagrådet uppfattar remissförslaget förutsätter det att gävolagen skall vinna tillämpning även beträffande gåvotransaktioner mellan makar, var­vid dock förevarande paragraf - med dess syfte att registrering av gåvo­transaktion skall få ersätta tradition och däremot svarande åtgärd - skall för makar medföra viss modifikation av vad gåvolagens reglering innebär för avtalsparter i allmänhet. Hur långt gående modifikationen bör vara är etl spörsmål som lagrådet återkommer till i det följande.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


 


Första stycket

Som nyss påpekats utgår det remitterade lagförslaget från atl allmänna regler i fråga om rättshandlingar skall gälla även makar emellan, om inte annat har föreskrivits. Mot denna bakgrand finns det egentiigen inte någon anledning att, som skett i första styckets första mening, särskilt utsäga atl en gåva mellan makar blir gällande mellan dem på samma sätt som gäller för gåvor i allmänhet. Någon motsvarande regel har inte föreslagits röran­de andra besläktade avtalstyper, t.ex. köp. Den angivna föreskriften är sålunda strängt taget obehövlig. Det kan likväl vara av värde att beträffan­de gåva ha en uttrycklig bestämmelse i saken, eftersom registrering skall kunna användas som alternativ form för åstadkommande av en mellan makarna bindande gåva. Vad som i allmänhet gäller om gåva har berörts i betänkandet och lagrådsremissen.

Enligt andra meningen av första stycket kan en gåva mellan makar, utöver vad som följer av allmänna gåvorättsliga regler, bli gällande mellan makarna även genom alt registreras enligl 16 kap. i lagförslaget. 1 motive­ringen till denna bestämmelse har sagts atl del för makar med gemensam bostad ofta kan vara svårt att åstadkomma eller i vart fall bevisa tradition. För dem torde enligt motiven därför alternativet med registrering av gåvan vara mera praktiskt.

Förslaget alt ett registreringsförfarande skall kunna ersätta tradition i det berörda fallet har gott fog för sig. Visserligen kan sägas att det, såvitt gäller förhållandet makarna inbördes, ofta kanske inte spelar så stor roll om en gåva blir rättsligt bindande mellan dem eller ej. De torde vanligen vara överens i saken. Det är emellertid långt ifrån säkert att så alltid är fallet. Att registrering av gåvan har skett blir av särskild betydelse i bodelningssituationen och i synnerhet då om den ena maken är död och successorema träder in. Tvistigheter kan undgås, om gåvotransaktioner mellan makarna har klarlagts genom registrering.

Lagförslaget sträcker sig längre än vad som är nödvändigt för att tillgo­dose del i remissprolokollel angivna huvudsakliga syftet med regleringen, nämligen att tillhandahålla ett alternativ till tradition vid gåvor mellan makar. Etl registreringsförfarande för makar ter sig från denna synpunkt knappast motiverat när det gäller sådana gåvor av lös egendom som inle fullbordas genom tradition i egentlig mening utan genom s.k. denuntiation (underrättelse). Sålunda gäller att, om den bortgivna egendomen innehas av tredje man, kravet på tradition ersätts av att innehavaren denuntieras


297


 


om gåvan. Även gåva av muntliga fordringar och av fordringar enligt enkelt skuldebrev fullbordas genom denuntiation, nämligen hos gäldenä­ren. Att undanta denuntiationsfallen synes likväl opraktiskt och skulle avvika från vad som nu gäller i fråga om äktenskapsförord (jfr Walin, Lagen om skuldebrev s. 243).

I den föreslagna lydelsen av andra meningen i första stycket skulle möjligen kunna inläsas, att en registrering av gåvan enligt 16 kap. inte bara skulle träda i stället för tradition eller däremot svarande åtgärd utan att den också skulle bota brister av andra slag i gåvoavtalet. Som exempel på en sådan brist kan nämnas att gåvoavtal har tillkommit under tvång eller svek eller under inflytande av rubbning av själsverksamheten eller att oskäliga avtalsvillkor enligt 36 § avtalslagen föreligger. En sådan innebörd av den föreslagna bestämmelsen är uppenbarligen inle avsedd. Något förtydli­gande av lagtexten i detta hänseende kan ej anses behövligt.

I sak finns således från lagrådets sida inte något alt erinra mot det framlagda förslaget i första stycket. En redaktionell förbättring skulle det måhända innebära, om stycket gavs denna lydelse: "En gåva mellan makar är gällande mellan dem, om vad som gäller för fullbordande av gåva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registrerats enligt 16 kap."

När del gäller rättsverkningarna av gåvoutfästelse föranleder den före­slagna registreringen - med dess tilltänkta effekt alt utgöra en ersättning för tradition eller däremot svarande åtgärder - särskilda problem. Dessa behandlar lagrådet i anslutning till förevarande paragrafs andra stycke, men redan här bör förutskickas atl vad där sägs får betydelse för tolkning­en också av paragrafens första stycke andra meningen. Kontentan av de åsyftade synpunkterna i det följande är alt registreringen ingalunda i alla fall kan medföra att fullbordad gåva skall anses föreligga; i viss utsträck­ning får man nöja sig med att registrering får anses leda allenast till atl bindande gåvoutfästelse därmed kommer lill stånd.

Som har anmärkts i belänkandet (s. 234) kommer del att ligga i gåvota­garens intresse att gåva fullbordas genom registrering. Detta gäller särskilt med tanke på regleringen i andra stycket.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


 


Andra stycket

I andra styckels första mening föreskrivs atl en gåva mellan makar blir gällande mol tredje man, när gåvan har registrerats enligl 16 kap. Innebör­den av bestämmelsen är alt det för åstadkommande av sakrätlsligt skydd vid gåva mellan makar alltid fordras, all den har blivit registrerad enligt 16 kap. i förslaget. Del krav på tradition eller motsvarande åtgärd som i vanliga fall gäller vid gåva av lös egendom behöver inte vara uppfyllt för att gåvan enligt stadgandet skall bli gällande mot tredje man. Om kravet på tradition eller annan åtgärd skulle vara uppfyllt, är det å andra sidan inle tillräckligt för atl skydd mot tredje man skall uppkomma.

En förmögenhetsöverföring mellan makar i form av gåva kan innebära betydande risker för givarens borgenärer, med vilka här avses fordrings-havare vid utmätning hos givaren eller i dennes konkurs. En make med skulder kan genom att ge bort egendom till den andra maken göra egendo-


298


 


men oåtkomlig för sina borgenärer. Någon kännbar uppoffring behöver en sådan gåva inte utgöra för givaren, då han ofta kan fortsätta att använda egendomen som förut. Om det råder giflorättsgemenskap mellan makarna, kan han dessutom normalt räkna med att vid en bodelning komma i åtnjutande av halva gåvans värde. Typiskt sett är möjligheterna att göra skentransaktioner större när kontrahenterna är makar än i andra fall.

Mot denna bakgrand är det välmotiverat att uppställa krav pä sådan publicitet som registrering innebär för att en gåva mellan makar skall kunna göras gällande mot givarens borgenärer. Familjelagssakkunnigas förslag gick också ul på att en gåva mellan makar inte utan registrering fick åberopas mot givarens borgenärer. 1 fråga om annan tredje man än giva­rens borgenärer borde enligt de sakkunniga allmänna regler tillämpas vid bedömningen av de konkurrenssituationer som kunde uppstå. De sakkun­nigas förslag mötte i denna del inte någon erinran vid remissbehandlingen.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget medför registrering av en gåva mellan makar giltighet inte bara mot givarens borgenärer ulan också mot andra tredjemanskategorier. Skälen för den sålunda valda lösningen har i specialmotiveringen angetts vara följande. När det gäller makar kan det vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt en gåva är fullbordad enligt allmänna rättsregler. Nuvarande krav på registrering (nämligen registre­ring av äktenskapsförord) är bättre ägnat att skapa klarhet beträffande den tidpunkt då gåvan är sakrältsligt fullbordad. Över huvud taget är ett enhetligt system för det sakrätlsliga skyddet alt föredra framför ett system där olika tidpunkter gäller för sakrätlsligt skydd mot å ena sidan givarens borgenärer och å andra sidan övriga tredje män. Därför har lika litet som i gällande rätt gjorts någon skillnad i detta avseende mellan givarens borge­närer och andra tredje män.

Det är rikligt att, såvitt avser verkan av inregistrerat äktenskapsförord enligt gällande rätt, någon skillnad inte görs mellan givarens borgenärer och annat slag av tredje man. Emellertid måste beaktas atl en gåva, som en make har gett lill den andra maken, enligt gällande lag inte är bindande mellan makarna innan äktenskapsförord om gåvan har registrerats. På den punkten sker en väsentlig förändring genom del remitterade förslagel. Enligl första meningen i första stycket av förevarande paragraf blir sålunda en gåva bindande mellan makarna redan genom att vad som gäller om gåvor i allmänhet har iakttagits (t.ex. tradition har skett), således utan alt gåvan har registrerats.

Den föreslagna ordningen synes innebära alt, om ena maken har gett andra maken lös egendom genom atl överlämna den men utan atl gåvan blir registrerad, en tredje man vid dubbelöverlåtelse från givarens sida kan göra ett giltigt förvärv av egendomen trots att gåvan är gällande mellan makaraa. Om tredje mannen varken kände till eller bort känna lill den tidigare gåvan och han alltså var i god tro, finns det inte något alt invända mol all förvärvet bUr giltigt. Atl godtrosförvärv här kan ske står i överens­stämmelse med gällande rättsprinciper. Den föreslagna regleringen i andra styckets första mening synes emellertid leda till alt tredje mannen också om han var i ond tro skulle göra elt giltigt förvärv. En sådan ordning är otillfredsställande och den utgör ett främmande inslag i vårt rättssystem.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


299


 


Om man vill undvika atl ge regleringen en sådan innebörd, torde uttrycklig föreskrift vara erforderlig.

Lagrådet vill i de nu berörda frågorna hänvisa till de närmare synpunkter i ämnet som anförts av Hessler nedan (avsnitt A—C).

Som framgått i det föregående är det praktiskt sett viktigast atl, i enlig­het med vad de sakkunniga föreslog, låta registrering av gåvan utgöra skydd mot givarens borgenärer. Vad beträffar annan tredje man bör del liksom vid köp mellan makar räcka med tillämpning av gällande allmänna rättsregler. Det kan f.ö. anmärkas att gåvolagen i dess nuvarande utform­ning reglerar gåvoulfäslelses giltighet endast mot givarens borgenärer och inle mol annan tredje man.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå atl regleringen begränsas till att avse bara givarens borgenärer. 1 enlighet härmed bör orden "tredje man" på tvä ställen i paragrafens andra stycke utbytas mot "givarens borgenärer".

Tilläggas bör att ett sådant nytt inslag i nuvarande rättsordning, som del remitterade förslaget utgör när det gäller annan tredje man än givarens borgenärer, enligt lagrådels mening inte bör upptas i lagstiftningen utan närmare utredning rörande konsekvenserna. Härvid är att beakta att re­missinstanserna i föreliggande lagstiftningsärende, såsom framgått, ge­nomgående har godtagit familjelagssakkunnigas ståndpunkt alt allmänna regler borde tillämpas i fråga om annan tredje man än givarens borgenärer. Detta innebär att det i ärendet inte har skett någon allsidig belysning av den problematik som kan uppslå vid ett genomförande av remissförslaget på förevarande punkt. Lagrådet vill här nedan beröra ett särskilt spörsmål som aktualiseras.

Sålunda kan den frågan ställas i vad mån, när en gåva mellan makar har blivit registrerad enligt remissförslaget, en tredje man som efter dubbel­överlåtelse förvärvar samma egendom av givaren skall kunna åberopa atl han inte har känt till eller bort känna till vad som framgår av registreringen. Det finns inte någon allmän regel enligt vilken sådant som är infört i register utan vidare skall anses vara känt. På vissa rättsområden finns likväl specialbeslämmelser av sådan innebörd. Som exempel kan nämnas 23 § sjölagen (1891:35 s. 1) enligt vilken paragraf införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall anses känd för var och en, vars rätt lill skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som infö­ringen avser. En inte lika långtgående bestämmelse är 19 § handelsregis­terlagen (1974:157) där det sägs att registrering som har kungjorts i Post-och Inrikes Tidningar skall anses ha kommit lill tredje mans kännedom, om det inle framgår av omständigheterna alt han varken hafl eller bort ha vetskap därom. Tredje mannen kan alltså i den avsedda situationen med laga verkan göra god tro gällande men han har bevisbördan för alt god tro har förelegal. Liknande föreskrift återfinns i 18 kap. 3 § aktiebolagslagen (1975:1385) och 105 § första stycket lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. 1 andra stycket av sistnämnda paragraf görs del tillägget all, innan kungörande i tidningen har skett, det förhållande som blivit eller bort bli infört i registret inte med laga verkan kan åberopas mot annan än den som visas ha ägt vetskap därom. Regleringen i nämnda andra stycke


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


300


 


innebär alt det i där avsett fall måste styrkä's''ätl tredje mannen var i ond tro. I sammanhanget kan vidare hänvisas exempelvis till 18 kap. 8 § jorda­balken (se i anslutning härtill Rodhe, Handbok i sakrätt s. 43 f).

Det anförda ger, om man även beaktar innehållet i 16 kajs. i förslaget, en antydan om ett spörsmål som bör klarläggas ifall regleringen i 8 kap. I § skall omfatta också annan tredje man än givarmakens borgenärer. Visserli­gen skulle kunna sägas att liknande frågor redan nu kan uppstå beträffande gåva genom äktenskapsförord. Emellertid är atl märka att lagstiftaren vid tillkomsten av regleringen i GB rörande äktenskapsförord inte synes ha haft annan tredjemanskategori än givarens borgenärer för ögonen (se t.ex. Westring, Den nya giftermålsbalken, 1933, s. 142 mitten, 147 nederst och 164 mitten). När såsom enligt remissförslaget alla slag av tredje man är avsedda att omfattas, kommer saken i ett annat läge: det av lagrådet här behandlade godtrosspörsmälet kan dä inte gärna förbigås.

Ytterligare bör - såsom lagrådet redan förutskickat - begrandas hur den föreslagna nya ordningen med gåvoregistrering som sakrätlsligt ver­kande faktum kan förhålla sig till 1936 års gåvolag. En utgångspunkt för resonemangen är därvid alt sagda lags 6 § första stycket blir upphävt och att 8 kap. 2 § andra stycket GB inte får någon motsvarighet i den nya lagstiftningen. M.a.o. skall makar, i princip, försättas i samma situation som icke gifta personer, av vilka den ena gör en gåvoutfästelse lill den andra och, för att gå elt ytteriigare steg, fullbordar gåvan.

För atl böria med utfästelsesladiet kan konstateras att under utfästelse-begreppet i I § i 1936 års gåvolag inryms - utöver vad som följer av formkraven - tvä huvudtyper av viljeförklaringar. Dels åsyftas den "ty­piska" utfästelsen (i förarbetena oftast benämnd "löfte"). Här träder i förgrunden en tidsfaktor eller, såvitt angår en del fall, en villkorsfaktor som gör alt gåvoulfäslelsens fullgörande görs beroende av atl någonting inträffar i framtiden. Dels faller under lagens utfäslelsebegrepp den situa­tionen att en givarpart i stadgad form avger en explicit gåvoförklaring (utan förbehåll om att ikraftträdandet skulle vara ställt på framtiden) men samti­digt rent faktiskt inte bringar gåvan till fullbordande genom tradition eller däremot svarande åtgärd (vara 2-4 §§ gåvolagen erbjuder exempel).

Beträffande det sistnämnda fallet föreligger inga egentliga betänkligheter mot förslagets tanke att makar emellan registrering skall få ersätta tradition eller motsvarande åtgärder; en reservation såvitt angår manipulationsbe-lonade gåvor kommer att beröras i det följande.

Beträffande det förstnämnda fallet ovan - det med en tidsfaktor eller annat suspenderande villkor - förhåller det sig annorlunda. Det vore en logisk orimlighet att anse en sådan gåvotransaktion ha, genom regislre­ringsförfarandet enligt den föreslagna ordningen, nått sin fullbordanspunkt alldeles oavsett att själva viljeförklaringen går ul på att fullbordanspunkten är föriagd till framtiden. Ofrånkomligt synes vara atl i förevarande para­grafs andra stycke inskjuts en ny andra mening av förslagsvis följande lydelse: "Detta gäller dock inte om rättshandlingen endast avser utfästelse om framtida gåva." Görs inte ett sådant förbehåll öppnas oanade möjlighe­ter för en make att — under åberopande av registrering och utan någon som


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


301


 


helst uppoffring av sin ekonomiska handlingsfrihet — göra viss egendom     Prop. 1986/87:1
oåtkomlig för sina borgenärer.
                                           Lagrådet

Konsekvensen av det nyss sagda bör bli atl registrering av en gåvotrans- 8 kap. ÄktB aktion, vars fullbordan är ställd på framliden, icke kan bli mer långtgående än att makarna emellan en bindande gåvoutfästelse anses vara för handen. Denna ståndpunkt bör äga genomslagskrafl för både första och andra styckets regel om rättsverkan av registrering beträffande framlida gåva. När utfästelsen småningom blir infriad, får ny registrering, avseende detta faktum, anses erforderlig för atl gåvan skall bli gällande mot borgenärerna. (För kompletterande synpunkter, se Hesslers tillägg avsnitt E.)

Risken för atl gåvotransaktioner kunde komma till användning i illojalt syfte uppmärksammades redan under förarbetena till 1936 års gävolag. Därvid (NJA II 1936 s. 147) anfördes bl.a.: "Någon tillämpning av gåvo­regler kan uppenbarligen ej ifrågakomma i sådana fall där transaktionen framstår, icke såsom en verklig överiålelse utan exempelvis, såsom ett försök att till borgenärernas skada undanhålla medlen." Samma grandsats måste anses gälla vid transaktioner makar emellan (jfr bet. s. 334, där det talas om gåva som i verkligheten inte behöver innebära någon uppoffring från givarens sida; se även SOU 1974:55 s. 256 nederst och Westring a.a. s. 145).

Beträffande vissa ytterligare problem hänvisas lill vad Hessler anför i avsnitt D av sitt tillägg.

Vad i övrigt angår det remitterade förslaget vill lagrådet beträffande gåva av fast egendom (tomträtt) ytterligare anföra följande.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4) hävdas att handläggningen inte i någon nämnvärd grad skulle kompliceras av att registrering utav gåva av fast egendom hos rätten måste ske innan lagfart söks. Ansökan om registrering och ansökan om lagfart sägs kunna i praktiken göras samtidigt, varvid påpekas att handlingarna kan vidarebefordras från tingsrättens en­het för gåvoregislreringar lill inskrivningsmyndigheten vid samma tings­rätt. Lagrådet vill i anslutning härtill endast anmärka alt ansökan om registrering av gåvan och ansökan om lagfart kan komma att ske hos olika tingsrätter (se 16 kap. 2 § första stycket i del remitterade förslaget och 19 kap. 3 § första stycket jordabalken).

Enligt GB krävs alllid inregistrerat äktenskapsförord såväl för alt en gåva mellan makar skall bli gällande mellan dem som för atl en sådan gåva skall bli giltig mot givarens borgenärer. Med hänsyn härtill är det en naturlig ordning atl, när del gäller gåva mellan makar av fast egendom, en ansökan om lagfart inte kan bifallas om registrerat äktenskapsförord sak­nas. Att så inte kan ske följer av 20 kap. 6 § jordabalken.

Del remitterade förslaget (första stycket) innebär att en gåva mellan
makar av fast egendom kan göras gällande mellan dem inte bara genom
registrering av gåvan utan också enligt allmänna civilrätlsliga regler, dvs.
redan genom själva avtalet om överlåtelse. Detta nya inslag i rättssystemet
kräver beaktande under arbetet med följdändringar. Därvid kommer den
nämnda regleringen i jordabalken i blickpunkten. En nära till hands liggan­
de lösning synes vara att som föratsättning för atl en gåva mellan makar av
fast egendom skall kunna läggas till grund för beviljande av lagfart kräva,
   302


 


att gåvan — i överensstämmelse med vad som förutsätts enligl förevarande andra stycke första meningen - har registrerats enligt 16 kap. i lagförsla­get.

1 andra meningen av andra stycket har gjorts undantag från registrerings­kravet för "personliga presenter" vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Atl döma av specialmotiveringen är nå­gon saklig ändring i förhållande till gällande rätt inle avsedd. I motsvaran­de bestämmelse enligt GB (8 kap. 2 § första stycket) talas om "sedvanliga skänker". En viss saklig skillnad torde föreligga mellan de båda uttrycks­sätten (se Westring a.a. s. 146; jfr även bet. s. 230 och 340). Den föreslagna utformningen av det nya stadgandet ger dock inle anledning lill invändning från lagrådets sida. Det bör uppmärksammas att uttrycket "sedvanliga skänker" återfinns i 6 kap. 2 § andra stycket och 20 kap. 5 § tredje stycket ÄB; om inte dessa båda bestämmelser anpassas till den föreslagna ändring­en i förevarande 1 § andra stycket, kommer en olikhet mellan de berörda regleringarna att uppstå.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


Tredje stycket

1 överensstämmelse med vad som har sagts i anslutning till andra stycket torde orden "eller annan tredje man" i lagtexten böra ulgå och slutorden "mot tredje man" böra ersättas med "mot givarens borgenärer".

Av skäl hknande dem som har angetts i anslutning lill förevarande paragrafs andra stycke i fråga om jordabalken torde böra uppmärksammas, om följdändringar behöver göras i sjölagen eller gruvlagen. I detta sam­manhang må framhållas att det måste tillses atl registrering enligl reglerna i sjölagen och gravlagen inle kan ske, innan den enligt remissförslaget erforderliga registreringen enligt reglerna i ÄktB kommit till stånd. Vad särskilt angår reglerna i sjölagen, som bygger på åtaganden i en internatio­nell konvention, bör det uppenbarligen inle kunna få förekomma, alt registrering enligt denna lag ej skulle få verkan, därför att erforderlig registrering enligl ÄklB inte företagits.


Hessler tillägger:

A. Enligt remissförslaget skall gåva mellan makar bli gällande mot giva­rens borgenärer, inte såsom enligt allmänna regler vid besittningstagande, denuntiation etc, utan först då gåvan anmälts för registrering. I motsats till vad som föreslås i betänkandet skall delsamma gälla beträffande giltighe­ten mot annan tredje man, t.ex. någon som förvärvat rätt till egendom som också bortgivits till ägarens make, alltså vid dubbelöverlålelse. Såvitt gäller den senare tredjemanskategorien anförs i remissprolokollel som skäl för att man ej går på betänkandets linje dels att den tidsföljd i vilken de konkurrerande överlåtelserna ägt ram skulle bli avgörande, vilket anses olämpligt, dels att ett enhetligt syslem för det sakrältsliga skyddet är önskvärt. I remissprotokollet uttalas att av anförda skäl "lika litet som i gällande rätt" någon skillnad gjorts i detta hänseende mellan givarens borgenärer och andra tredje män.

Det sistnämnda uttalandet förbigår den väsentliga olikheten mellan för-


303


 


slaget och gällande rätt att gåvan ju enligt förslaget i motsats till enligt gällande rätt förutsätts kunna vara bindande parterna emellan. Vad vidare angår önskemålet om enhetliga sakrättsliga regler i olika situationer är detta naturligtvis värt beaktande. Det kan dock uppenbarligen inte vara något självändamål. Avgörande måste vara vilka ändamålssynpunkter som skall tillgodoses med de olika reglerna om förutsättning för sakrättslig effekt. Och härvidlag skiljer sig frågorna om verkan av en transaktion mot borgenärer och verkan mot annan tredje man. I det förra hänseendet är det avgörande att förebygga skentransaktioner och i efterhand konstraerade transaktioner. I förhållande lill tredje man som förvärvar egendomen ge­nom köp, får den som pant e.d. (singularsuccessor) gäller det att skydda den hederliga omsättningen. (Jfr SOU 1974:55 s. 246 f.)

Man kan säga att såvitt gäller borgenärernas skydd ett registreringsför­farande i stort sett gör samma nytta som, vid rättshandlingar mellan andra än makar, besittningstagande och denuntiation. Registreringen har en pub­licerande effekt. Såvitt gäller tredje man som är en singularsuccessor är däremot enligt min mening registreringen, i varie fall denna ensam, varken före eller efter del registrering skett ägnad att tillgodose de intressen som är aktuella.

Del rättsläge som kommer att föreligga mellan makar med förslagel är ett för makar nytt och närmast överensstämmande med allmänna regler om gåva mellan andra än makar. I ett sådant förhållande, alltså vid gåva mellan andra än makar, har man enligt gällande rätt, såvitt kan bedömas, just en sådan olikhet mellan förhållandet till borgenärer och förhållandet till annan tredje man som i remissprotokollet anses mindre önskvärd. Mellan parterna bindande utfästelse om gåva blir "ogill" gentemot giva­rens borgenärer men torde få samma verkan gentemot singularsuccessorer som annat mellan parterna bindande avtal, l.ex. ett köp (se Nial i SvJT 1937 s. 290, Hessler, Allmän sakrätt s. 216).

B. Del remitterade förslagel aktualiserar en del frågor som inte berörts i remissprolokollel.

En fråga är vad det innebär att gåva blir gällande mot singularsucces­sorer först när gåvan registrerats. Av vad som sägs i remissprotokollet om att den tidsföljd i vilken de konkurrerande förvärven ägt rum inte lämpli­gen bör tilläggas betydelse synes framgå, atl meningen är atl före registre­ring av gåvan denna - hksom enligt gällande rätt såvitt avser makar - inle skall ha någon verkan mol annan singularsuccessor. Delta förefaller då innebära, att även om gåva till maken av lösöre eller av aktier o.d. fullbordats i den meningen alt gåvoobjektet överlämnats i makens besitt­ning, Hkväl en tredje man till vilken givarmaken sålt eller på annat sätt överlåtit gåvoobjektet och som känner till eller måste förslå alt gåvan lill maken skett, skulle ta hem spelet. Är det fråga om en icke-löpande fordran som tredje mannen senare än gåvotagaren denunlierar hos gäldenären, skulle han ändå slå ul gåvotagaren.

Klart är alt en rättsregel som leder till sådana resultat kan komma atl framstå såsom ganska uppseendeväckande i en del fall. Man kan t.ex. tänka pä en gåva av aktier till andra maken som fullbordats genom att aktierna traderats och därefter inlagts i mottagarens bankfack. Givarma-


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


304


 


ken ångrar sedan gåvan och överlåter aktierna till en tredje man, som redan därför att aktierna inte kan tillhandahållas för tradition måste miss­tänka, alt det är något galet. Att det, om det rör sig om en först av gåvotagaren och sedan av förvärvaren hos gäldenären denuntierad icke löpande fordran måste vålla åtskilliga svårigheter och osäkerhet hos ford-ringsgäldenären som har att verkställa amortering och räntebetalning och som kanske inte alls känner till att fordringen förvärvats av make genom gåva, är uppenbart. Det förefaller också som om regeln skulle innebära, att den nya principen, att gåva blir bindande makarna emellan enligt allmänna regler, skulle bli tämligen urholkad och myckel lätt att kringgå för en givare, som snabbt ville ångra sig eller kanske rent av utnyttja situationen i spekulationssyfte.

Enligt min mening skulle alltså den föreslagna regeln, om man skulle frånkänna tredje mans onda tro betydelse, leda till ett rättsläge som är främmande för principer som annars gäller på förevarande område. Antar man åter att meningen är, att ondtroende singularsuccessor inte skall få åberopa företräde — en tanke som dock saknar stöd i det remitterade lagförslaget - så förefaller man i själva verket vara inne på att tillämpa de allmänna regler som gäller mellan parter som inle är gifta med varandra (möjligen med något undantag, såsom vid gåva till andra maken av bygg­nad på annans mark). Det kan då frågas, om man inte lika gärna kunde avvara registreringen såvitt avser singularsuccessor.

C. Vad härefter angår läget efter en registrering synes ej heller detta vara problemfritt. Vid en dubbeldisposition skulle här tydligen två olika slag av åtgärd för beredande av sakrätlsligt skydd komma att konkurrera: för make som fått ett objekt som gåva registrering och för en annan singular­successor besittningslagande. Man synes i tidigare lagstiftning och rätts­praxis ha tagit avstånd från eller sökt undvika sådana konflikter. Sålunda kan erinras om att det registreringsförfarande som enhgt lösöreköpslagen (1845:50 s. 1) kan bereda skydd mol borgenärer ej medfört skydd i en ivesalusituation (NJA 1958 s. 117, Undén, Svensk sakralt Is. 119, Hessler a.a. s. 124 f, 210, 214). Detsamma torde gälla beträffande det pubhcerings-förfarande som kan bereda skydd mot säljares borgenärer enligt lagen (1944:302) om köpares rätt till märkt virke (jfr NJA 1948 s. 524 och Hessler a. sin). Här kan också hänvisas till det förslag lill lag med vissa bestämmel­ser om överlåtelse och panlsättning av lösöre som framlades av lagbered­ningen i betänkandet Ulsökningsrätt XIII (SOU 1974:55) s. 73 och 228 ff. I lagförslagets 5 § upptas bestämmelser om dubbelöverlåtelse (s. 245 ff). Det kan noteras, alt vad angår virke — i motsats till vad som antagils beträffande gällande rätt - besittningslagande och märkning likställs som sakrätlsliga moment inte bara för skydd mot borgenärer utan även i tvesa-lufallet. Det framhålls i belänkandet alt märkning regelmässigt utesluter, att senare förvärvare vid eventuellt besittningstagande kan vara i god tro (s. 247 f). Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är den regle­ring som föreslås beträffande båt som är införd i båtregistret. Här skall inte såsom beträffande skyddet mot borgenärer enligl lagförslaget 3 § besitt­ningstagande och registrering alternativt kunna användas för beredande av skydd. För att man skall undvika svårlösta konkurrenssituationer mellan


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


305


20   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


överlåtelser och mellan överlåtelse och panlsättning föreskrivs att endast registreringsanmälan (jämte god tro) här skall bereda skydd. Detta synes visa att det inte ansetts lämpligt att besittningstagande och registrering skall konkurrera som säkerställelsemoment.

Just en sådan konkurrens synes kunna komma all aktualiseras med det förevarande förslaget, där del ju för gåvotagare som är make blir fråga om registrering och för annan singularsuccessor om besittningstagande. Anlag att en make ger andra maken ett föremål som gåva och därefter överlåter eller pantsätter - det inte minst viktiga fallet - föremålet lill en tredje man som tar det i sin besittning. Det förefaller strida mot vedertagna principer om skydd för den lojala omsättningen alt tredje mannens rätt skall bli beroende av del inle så lätt fastställbara faktum huravida en av gåvotagar-maken gjord registreringsanmälan hunnit fram till domstolen innan besitt­ningstagandet skedde.

Det förefaller också som om den märkliga konsekvensen skulle inträda att tredje man i fall av dubbeldisposition skulle bli sämre ställd än den som i god tro förvärvat och tagit i besittning ett föremål som överlåtits eller pantsatts av någon som aldrig ägt föremålet ulan exempelvis stulit detta. Är äter meningen att en godlroende besittningstagare alltid skall vara skyddad, oberoende av alt registrering tidigare skett för makes fång, så frågar man sig, vad innebörden då är av att registrering skall medföra verkan mot tredje man. Mot ondtroende tredje man skulle maken väl vara skyddad alldeles oberoende av registrering.

Också i andra fall kan den föreslagna regeln att registrering skall bereda skydd även mot singularsuccessor leda till märkliga och till synes mindre lämpliga resultat. Ett exempel är all make överlåter en icke löpande fordran som gåva till den andra maken och därefter överlåter eller pantsät­ter fordringen även till en tredje man. Gåvotagaren låter registrera sin gåva och tredje mannen denuntierar sitt förvärv hos fordringsgäldenären. Det kan här vålla svårigheter att bedöma, hur prioriteten mellan de båda var för sig enligl olika system gjorda säkerställningsåtgärderna skall uppfattas. Osäkerhet om rättsläget kan följaktligen uppkomma. Det kan naturligtvis också för fordringsgäldenären bli bekymmer att bestämma vem som skall vara rätt mottagare av avbetalningar och räntebetalningar.

Det kan hävdas att lägel på denna punkt inte skulle bli något annat än det som nu gäller sedan äktenskapsförord upprättats och ingivits. Emellertid synes det klart att reglerna om verkan av äktenskapsförord i helt övervä­gande grad, kanske uteslutande, haft förhällandet lill borgenärer i sikte (se 8 kap. 4 § GB).

Av det sagda framgår att den föreslagna regeln om att registrering skall ha verkan även gentemot annan tredje man än givarens borgenärer synes kunna föranleda problem. Även andra svårbedömda situationer än de nu nämnda kan säkerligen uppkomma. Efter min mening bör därför, i enlighet med de sakkunnigas förslag, registreringen begränsas lill alt bereda skydd för gåvotagaren mot givarens borgenärer.

D. Även såvitt avser förhållandet till givarborgenärerna framstår regi-slreringsregeln såsom i vissa hänseenden oklar. Vad som avses är fall, där de åtgärder som enligt allmänna regler leder lill gåvans fullbordande och


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


306


 


därmed giltighet mot borgenärer ej vidtagits. Fråga är alltså om att enligt allmänna regler - vilka skall tillämpas mellan makar - bindande gåvoul-fästelse föreligger. En sådan utfästelse som avser elt bestämt, individuali­serat föremål, t.ex. en möbel, synes - utan någon traditionsåtgärd - bli giltig mot borgenärerna, då den anmälts för registrering (bet. s. 232). Men antag alt utfästelsen avser en penningsumma. Då föreligger, enligt vad de sakkunniga hävdar, "enligt gängse synsätt" inte någon gåva förrän pengar­na överlämnats och först då skall registrering kunna ske. Först genom överlämnandet sker också, säger de sakkunniga, den erforderliga konkreti­seringen; det betalningsanspråk som gåvotagaren dessförinnan har mot givaren kan "enligt allmänna principer" inte ges verkan mot givarens borgenärer.

Det är svårt att bedöma grunden till påståendet att "gängse synsätt" leder till detta resultat (jfr Undén a. a. s. 127). Såvitt jag förstår, föreligger det en gåva i lika hög grad som i det förra exemplet, nämligen en mellan parterna bindande gåvoutfästelse. En utfästelse om gåva utgör ju ofta det inledande skedet av gåvan, på samma sätt som avtalet om ett köp, där köpet ännu ej fullbordats genom köpeobjektels traderande. Förutsatt, att utfästelsen inte är förenad med villkor av något slag, t.ex. att det skall förlöpa viss tid, innan den skall fullbordas genom pengarnas överläm­nande, borde de principer som förslaget bygger på leda till att efter regist­rering gåvan tillades verkan mol borgenärerna, så alt med verkan mot dem beloppet vore alt betrakta som överfört till gåvotagaren. Registreringen skall ju enligt förslaget i förhållande till givarens borgenärer ersätta tradi­tion. Så synes f.ö. gällande rätt efter upprättande och ingivande av äkten­skapsförord vara att uppfatta (se Westring s. 145; se dock även SOU 1974:55 s. 256 f, där det framhålls alt det måste krävas åtgärder som gör att gåvan framstår som en realitet). 1 varje fall kan knappast de sakkunni­gas mening utläsas vare sig ur den av dem föreslagna lagtexten eller ur remissprotokollet, där detta spörsmål inte närmare berörts. Pä en myckel viktig punkt - penningutfästelsers fullbordan mot givarens borgenärer — är alltså enligt min mening förslaget oklart. Beträffande det fall att utfästel­sen är förenad med villkor uttrycker sig de sakkunniga i belänkandet s. 232 motsägelsefullt.

E. Den oklarhet som berörts i föregående avsnitt kan tänkas föranleda problem vid tolkningen av stadgandet i paragrafens andra stycke främst såvitt gäller utfästelser om gåva av pengar som inte är avsedd att omedel­bart fullbordas utan är förenad med villkor, lidsbestämmelser e.d. Del kunde kanske här hävdas, att en sådan gåvoutfästelse genom atl registre­ras fick verkan ej endast makarna emellan så att utfästelsen blev bindande för givaren mot gåvotagaren utan därutöver även mol givarens borgenärer på det sättet att gåvoutfästelsen fick karaktär av vanlig fordran, som skulle kunna bevakas i givarens konkurs i likhet med andra fordringar mot honom. Man skulle här få ett läge som svarade mot vad som ifrågasatts beträffande vanlig gåvoutfästelse för vilken utmätning utverkats (se Hessler a.a. s. 532 ff, särskiU 537 f, och s. 548).

Ett sådant tolkningsresultat bör kanske förebyggas innan det gjorts en närmare analys av önskvärdheten och räckvidden av det. Detta sker om


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB


307


 


man såsom lagrådet föreslagit slår fast, att registreringen inte medför     Prop. 1986/87:1
verkan mot givarens borgenärer om fråga är om utfästelse om framlida     Lagrådet
gåva.
                                                                                              9 kap. ÄktB

Lagrådet :

Orden "hans eller hennes" i första meningen av första stycket torde böra ersättas med "givarens".


9 kap.

Lagrådet:

Lagrådet har i anslutning till I kap. 6 § föreslagit all i nu förevarande kapitel skall upptas en ny 7 J av närmare angiven lydelse. Vid behandling­en av 10 kap. I § i del följande föreslår lagrådet vidare att som 2 § i förevarande kapitel skall upptas bestämmelser av närmare angivet inne­håll.

Om dessa lagrådets förslag vinner gehör, kommer paragrafnumreringen i detta kapitel alt förskjutas sä alt 1 § enligt det remitterade förslaget blir 3 § etc. Även följdändringar i hänvisningar pä andra häll i de remitterade lagförslagen blir nödvändiga. Så blir fallet t.ex. såvitt angår förevarande kapitel 7 § andra stycket, 12 kap. 4 § och 16 kap. 3 § andra stycket i föreliggande förslag samt 14 § i förslaget tUl lag om sambors gemensamma hem.

Lagrådet använder i det följande det remitterade förslagets paragraf­numrering om annat ej särskilt anges.

I fråga om bodelning skiljer ÄktB på tre olika fall, nämligen bodelning med anledning av äktenskapsskillnad, bodelning med anledning av den ena makens död och bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (för lagterminologin se exempelvis 9 kap. 1 § och 11 kap. 4 § tredje stycket). Till de skilda fallen knyter sig ohka regelsys­tem. Den mest betydelsefulla skillnaden hänför sig lill den tidpunkt utifrån vilken bodelningen skall göras.

Enligl 10 kap. 1 § andra stycket i det remitterade förslaget skall sålunda bodelningen göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena vid föl­jande lidpunkter, nämligen a) såvitt angår fall dä bodelning sker med anledning av äktenskapsskillnad eller då fråga är om dödsfall under på­gående äktenskapsskillnadsmål: den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes, och b) såvitt angår sådana fall dä den ena maken har avlidit utan atl äktenskapsskillnadsmäl pågår: den dag då dödsfallet inträffade.

I 8 § första stycket i förevarande kapitel finns dessutom den anvisningen alt, om en make dör när mål om äktenskapsskillnad pågår, man trots detta skall tillämpa de föreskrifter som avser bodelning vid äktenskapsskillnad. Vad del tredje slaget av bodelning beträffar, nämligen bodelning under äktenskapet ulan att något mål om äktenskapsskillnad pågår, gäller enligt samma paragrafs andra stycke att de föreskrifter som avser bodelning vid äktenskapsskillnad skall tillämpas, samt att vad som är föreskrivet om


308


 


dagen när talan väcktes därvid skall gälla dagen då anmälan om bodelning gavs in till domstolen (9 kap. 1 § andra stycket).

Den i ÄktB sålunda upptagna skillnaden i regelsystem mellan de olika bodelningsfallen uppvisar vissa betydelsefulla ändringar i förhållande lill vad som för närvarande gäller. Enligt nuvarande ordning skall — med undantag för bodelning i anledning av boskillnad - bodelning inle äga ram förrän äktenskapet är upplöst. Dör en make under pågående mål om äktenskapsskillnad och äktenskapet sålunda blir upplöst genom dödsfallet, kommer således bodelningen att ske i anledning av dödsfallet och med utgångspunkt i dödsdagen. (En sak för sig är atl på grund av 11 kap. 6 § GB egendom som någon av makarna förvärvat efter det att talan om äktenskapsskillnad väckts skall vara hans enskilda.) En ytterligare skillnad i del remitterade förslaget gentemot nuvarande ordning föreligger däri att egendom som tillfaller makarna genom bodelning under äktenskapet utan atl någol mål om äktenskapsskillnad pågår inle förlorar sin egenskap av att vara giflorättsgods.

Utöver vad lagrådet här sagt vill lagrådet hänvisa till vad som anförs under 8 § i förevarande kapitel i fråga om giltigheten av anvisningen i nämnda paragraf. Med hänsyn till den betydelse de olika bodelningsfallen har för valet av regelsystem är det av värde om de olika fallen redan i en inledande paragraf i förevarande kapitel får en utförligare presentation och förses med en urskiljande beteckning för vidare användning vid behov därav i andra stadganden i ÄktB. Lagrådet föreslår därför all som ett andra stycke i den av lagrådet såsom 1 § föreslagna föreskriften - motsvarande den i det remitterade förslaget som I kap. 6 § upptagna — tas in en bestämmelse av följande lydelse: "Bodelning sker med anledning av äk­tenskapsskillnad eller med anledning av en makes död. Bodelning får också förrättas under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskill­nad pågår."

Om lagrådets förslag i här angivet hänseende följs bör för konsekven­sens skull remissförslagets 1 § andra stycket - enligt lagrådets föreslagna numrering 3 § andra stycket - ändras. Denna ändring bör därutöver inne­fatta etl utbyte av orden "domstol" och "domstolen" mol "tingsrätt" och "tingsrätten". Stycket torde kunna få lydelsen: "Bodelning under äkten­skapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår får förrättas, om makarna är ense därom och de har gjort skriftlig anmälan till tingsrätt. Anmälan skall registreras av tingsrätten."


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 9 kap. ÄktB


 


1 §

Lagrådet har i det föregående föreslagit att denna paragraf skall tas upp som 3 § i förevarande kapitel. Härutöver har lagrådet vid kapilelrabriken föreslagit ändrad lydelse av andra stycket av skäl som där anförts.


309


 


2§

Den föreslagna paragrafens tredje mening ger vid handen att, när en make är död, vad som för bodelningssammanhang föreskrivs beträffande make skall gälla den avlidna makens arvingar och universella testamentstagare.

Den angivna bestämmelsen är klargörande för rättsläget när vid makes död finns, föratom efterlevande make, sekundosuccessorer. Detta är bety­delsefullt, eftersom enligt remissförslaget sekundosuccessionsfallen blir mycket vanligare än nu. F.n. gäller de ju bara den situationen atl makar vid den enes frånfälle saknar bröstarvingar, och den avlidnes arvingar i andra arvsklassen därmed får ställning av efterarvingar med rätt att ta arv efter den efterlevande makens död. Enligt förslaget kommer ju i framtiden även makars gemensamma bröstarvingar atl inta ställningen att vara alle­nast efterarvingar när ena föräldern dör.

Av nu förevarande bestämmelse framgår att bodelningsavtal efter en makes död kan ingås mellan den efterlevande maken och den dödes arving­ar och universella testamentstagare. En sådan ordning är tillfredsställande av flera skäl.

Det förhåller sig visserligen så att när det är klart alt den efterlevande maken skall få hela boel det för intressenterna kan vara av ringa intresse i vad mån dödsfallsförvärvet skett med stöd av giftorätt eller med stöd av arvsrätt. Men situationen kan vara sådan att det är angeläget - för den efterlevande maken eller efterarvingarna eller någon av dem — atl det i nära anslutning till den först avlidna makens död fastslås vad den efterle­vande innehar med full äganderätt resp. endast med fri förfoganderätt.

I saken kan följande anföras.

Först bör nämnas atl i ovan antydd situation del kan vara betydelsefullt för den efterlevande maken atl ge till känna att den maken vill — enligt förslagets 12 kap. 2 § ÄktB - såsom sin andel behålla sitt giftorältsgods "vid bodelning med anledning av en makes död". Det må dock anmärkas att, trots ordalagen i 12 kap. 2 §, det inte bör anses uteslutet atl den efterlevande maken genom annan rättshandling, l.ex. genom förklaring som intas i bouppteckningen efter avliden make, med giltig verkan kan åstadkomma alt vardera sidan som sin andel i boet behåller sitt giftorälts­gods.

Från en annan viktig synpunkt är att beakta all av regleringen i den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 § ÄB följer alt vid efterlevande makes död aktualiseras frågan i vad mån arvingar efter den först avlidna maken skall vid den efterlevandes död taga arv enligt huvudregeln med hälften av den sist avlidnes kvarlåtenskap eller enligt förekommande särregler (sist­nämnda paragrafs tredje stycke och - enligt lagrådets förslag - dess Qärde stycke samt 3-6 §§ i samma kapitel) med annan andel. Att vid den sist avlidna makens död kartlägga om skäl föreligger för avvikelse frän hälften-delningsprincipen kan vara ytterst vanskligt; läng tid kan ha förflutit mel­lan dödsfallen.

Av stort praktiskt värde är att efter den först avhdna makens död kan ske en formlig bodelning som klariägger vad den efterlevande erhåller såsom bodelningslott (med full äganderätt) respektive såsom arvslott (med


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 9 kap. ÄktB


310


 


fri förfoganderätt). Den efterievande maken får därmed fast mark att stå på     Prop. 1986/87:1 när det gäller testationsfrågor. Och de som är arvingar respektive efterar-     Lagrådet vingar när den efterlevande maken dör får ett upplysande underlag för sin     9 kap. ÄktB bedömning av andelsberäkningen i avseende på den efterlevandes kvarlå­tenskap.

När det efter en makes död finns någon, som är barn efter den avlidne men inte till den efterlevande, och gemensamma barn samt bodelning och partiellt skifte skall ske för alt ej gemensamt barn skall få ut sin arvslott, ligger det i öppen dag att de gemensamma bröstarvingarna har ett starkt intresse att kunna medverka när arvslottens storlek och sakliga beskaffen­het bestäms.

Något hinder kan inte anses föreligga för en efterarvinge atl begära förordnande av bodelningsförrättare, oavsett att efterarvingens rätt är ställd på en obestämd framtid. Spörsmålet torde i praktiken sällan aktuali­seras.

Om i enlighet med det anförda det i nära anslutning lill den först avlidna makens död kommer till stånd elt bodelningsavtal mellan efterlevande make och dem som då utgör den krets som är närmast till efterarv, måste avtalet anses bindande även om vid den efterlevandes död kretsen av efterarvingar skulle vara förändrad.


Beträffande den särskilda förvaltning som regleras i denna paragraf vill lagrådet påpeka att såsom dess objekt anges makes egendom i största allmänhet. Motsvarande reglering i 11 kap. 9 § GB gäller endast giftorätts-gods.

I paragrafens andra stycke föreslås atl beslut om särskild förvaltning skall gälla tills vidare intill dess atl bodelning sker eller fråga om äkten­skapsskillnad förfaller eller domstolen i annat fall avgör målet utan att döma till äktenskapsskillnad.

Med uttrycket att fråga om äktenskapsskillnad förfaller åsyftas det i förslagets 5 kap. 3 § angivna fallet att betänketid utlöpt utan att särskilt yrkande har framställts. I tydlighetens intresse synes efter ordet "för­faller" böra tilläggas "enligt 5 kap. 3 §". Etl motsvarande förtydligande tillägg förekommer i nuvarande bestämmelse i 11 kap. 9 § tredje stycket GB.

En alternativ slutpunkt föreslås som nämnts vara atl domstolen i annat fall avgör målet utan all döma lill äktenskapsskillnad. Att i sådant sam­manhang tala om att rätlen "avgör målet" synes mindre lämpligt, eftersom ordet målet och ordet saken enligt RB:s terminologi är synonyma (se Ekelöf, Processuella grandbegrepp och allmänna processprinciper s. 65). Med att avgöra saken (målet) menas enligl RB att rätten meddelar elt materiellt avgörande (17 kap. 1 § första meningen). Vad man i förevarande förslag velat fånga in är emellertid motsatsen: de fall då rättens avgörande inte innefattar något materiellt avgörande. Pä ett enkelt sätt torde detta komma till uttryck genom atl avslutningen av andra stycket i paragrafen


311


 


ges lydelsen: "-- eller domstolen i annat fall meddelar beslut att målet

avskrivs eller att talan avvisas."

Lagrådet vill här anmärka, att de principiella spörsmål som lagrådet berör under remissförslagets 5 kap. 3 § och 9 kap. 9 § inte alls träder i förgrunden såvitt gäller nu förevarande paragraf. Vid sådana - sällan förekommande - interimistiska förordnanden som här är i fråga spelar inte principiella synpunkter in. I sak kan utan vidare godtas att beslutsdagen blir avgörande.


Prop. 1986/87: Lagrådet 9 kap. ÄktB


I paragrafen används uttrycket "egendom som den ena maken råder över". Uttrycket synes kunna ge anledning lill missförstånd. Det kan ge intrycket att egendom som är underkastad rådighetsinskränkningar - och som maken alltså inte råder över fullt ut - inte skulle vara inbegripen (jfr vad lagrådet anfört under rabriken till 1 kap. med syftning på dess 3 §). Risken för sådant missförstånd undviks, om man i stället väljer den formu­lering lagrådet anger nedan.

Paragrafen innehåller vidare en formulering av innebörd att en "skuld" vore förenad med särskild förmånsrätt. Gängse uttryckssätt är att det är en fordran som är förenad med särskild förmänsrätt.

Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att paragrafen - som enligt lagrådets disposition av kapitlet blir 8 § - ges följande avfaltning:

"En makes egendom får utmätas för den makens skuld även om bodel­ning skall förrättas. Har egendomen satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas för den makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller utmätningsfordringen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen."


7§

I paragrafen behandlas bl.a. det fallet atl en make försätts i konkurs "innan bodelning har ägt rum". Vad som åsyftas är situationen alt konkurs inträffar i tiden mellan del att skillnadsansökan inkom (resp. anmälan enligt förslagets 9 kap. I § andra stycket andra meningen skedde) och det att bodelning förrättas (jfr Westring s. 176 överst).

I remissförslaget används uttrycket "det giftorältsgods som maken råder över". Uttryckssättet bör, såsom anmärkts under 6 §, undvikas då det kan ge intrycket att egendom som är underkastad rådighetsinskränk­ningar inte skulle vara inbegripen. Ytterligare kan en läsare få uppfattning­en alt del i förevarande paragraf är del konkursrällsliga beneficiet som kan vara åsyftat. Med hänsyn härtill förordar lagrådet, med vissa jämkningar i övrigt, följande lydelse av paragrafen som enligt lagrådels förslag blir 9 §:

"Försätts en make i konkurs innan bodelning har ägt rum eller har bodelning återgått med anledning av en makes konkurs, skall den makens giflorättsgods slå under konkursboels förvaUning lill dess det har blivit bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla samma make. Konkurs­boet får sälja egendomen om det behövs.


312


 


Beslut om särskild förvaltning enligt 5 § (7 §enligt lagrådels numrering) förfaller vid konkurs."


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 9 kap. ÄktB


 


Paragrafen ger allmänna anvisningar om de skilda regelsystem i ÄklB som gäller för bodelning allteftersom orsakerna lill att bodelning sker är olika. ÄktB skiljer i detta hänseende på följande tre fall, nämligen bodelning med anledning av äktenskapsskillnad, bodelning med anledning av den ena makens död samt bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår. Lagrådet har under rubriken till förevarande kapitel uttalat sig angående denna olikhet i regelsystem och hur den för­håller sig till gällande ordning. Här må några ytteriigare synpunkter an­föras.

Till en börian må nämnas att enligt första stycket i denna paragraf skall, om en make dör när mål om äktenskapsskillnad pågår, trots detta de föreskrifter som avser "bodelning vid äktenskapsskillnad" tillämpas. I den grundläggande regleringen i 1 § första stycket i förevarande kapitel av det remitterade förslaget har präglats uttryckssättet "bodelning med anledning av äktenskapsskillnad". Detta uttryckssätt används ocksä i motiveringen till det nu förevarande lagrummet (jämför även lagrådels förslag till 1 § andra stycket, se under kapilelrabriken). Därför får lagrådet föreslå att ordet "vid" i del härovan först citerade uttrycket ersätts med orden "med anledning av". Vidare förordar lagrådet atl orden "trots detta" såsom onödiga får utgå.

Härutöver må erinras om vad som sägs i specialmotiveringen till före­varande paragraf, nämligen att vissa av de bestämmelser i ÄklB, som gäller när en make är död, dock är tillämpliga oavsett om bodelningen sker med anledning av äktenskapsskillnad eller med anledning av makes död. Här må hänvisas till 9 kap. 2 och 3 §§, 10 kap. 2 §, 11 kap. 7 § tredje stycket och 13 kap. 2 §. Vad som emellertid alllid tycks vara en olikhet mellan dödsfall under pågående äktenskapsskillnadsmål å ena sidan och övriga dödsfall å den andra är själva utgångspunkten för bodelningen. Enligt 10 kap. 1 § andra stycket i det remitterade förslagel skall nämligen bodelningen göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes, när fråga är om dödsfall under på­gående äktenskapsskillnadsmäl, och den dag då dödsfallet inträffade i övriga fall när den ena maken har avlidit.

När nu i första stycket i förevarande paragraf las in en uttrycklig före­skrift som i förstone föranleder uppfattningen att en fullständig åtskillnad i regelsystem råder mellan dödsfall som sker under pågående äktenskaps­skillnadsmål och övriga dödsfall, finns det alltså anledning atl iaktta försik­tighet vid tillämpningen av föreskriften. Lagrådet finner med det sagda emellertid inle tillräckliga skäl föreligga att utöver det inledningsvis nämnda föreslå ändrad lydelse av föreskriften.

Enligt paragrafens andra stycke skall de föreskrifter som avser bodel­ning med anledning av äktenskapsskillnad tillämpas när makar fördelar egendom mellan sig vid bodelning efter anmälan till domstolen. Pä grand


313


 


av sakens natur kan emellertid denna i andra stycket givna bestämmelse     Prop. 1986/87:1 inte gälla alla de situationer i ÄktB för vilka särskilda bodelningsregler     Lagrådet finns. En viktig inskränkning föreligger redan därigenom att bodelning     9 kap. ÄktB under äktenskap utan att äktenskapsskillnadsmäl pågår inte får i något hänseende ske mot någon makes önskan. Reglerna om bodelningsförrät­tare kan därför inte tillämpas på det slag av bodelning varom här är fråga. Aktuellt lär väl heller knappast bli att tillämpa reglerna om vederlag med anledning av illojala gåvor o.d.

Vidare torde förevarande andra stycke förutsätta att det inle inträffar dödsfall innan bodelningen skett. Skulle dödsfall inträffa dessförinnan, förfaller gjord anmälan om bodelning och reglerna om bodelning med anledning av dödsfall blir tillämpliga.

Remissförslaget utsäger i förevarande paragraf atl med tid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår förstås tiden från det att talan väcks lill dess att domen vinner laga kraft eller, om domstolen avgör målet ulan att meddela sådan dom, lill dess att detta avgörande föreligger eller talan om äkten­skapsskillnad dessförinnan förfaller. I specialmotiveringen i remissprolo­kollel i anslutning till förevarande paragraf uttalas följande (parenteserna tillagda av lagrådet).

När avskrivningsbeslut annars (dvs. i annat fall än då betänketid utlöpt utan alt särskilt yrkande om skillnad framställts) meddelas anses av samma anledning (dvs. presumerad försoning mellan makarna) målet inte längre pågå. Om dödsfallet inträffar efter avskrivningsbeslulet men innan delta har vunnit laga kraft, kan dödsfallet således inte anses ha inträffat under tid då målet pågår.

Regleringen i förevarande del är såsom lagrådet antytt under 5 kap. 3 § av utomordentlig betydelse, i och med att regleringen är styrande för frågorna dels huruvida föreskrifterna om bodelning i anledning av dödsfall eller i anledning av äktenskapsskillnad skall bli tillämpliga, dels huruvida efterlevande make till den som avlider medan "äktenskapsskillnadsmål pågår" — vad det nu skall betyda — äger arvsrätt efter den avlidne. Tolkningen av förevarande paragraf blir vägledande för innebörden av 7 kap. 5 § andra stycket sista meningen, 9 kap. 1 och 8 §§, 10 kap. 1 §, 17 kap. 2 §, 18 kap. 2 § ÄktB samt 3 kap. 10 § och 11 kap. 8 § ÄB.

Lagrådet vill här anknyta till vad lagrådet anfört under 5 kap. 3 § i förslaget. Den där belysta skillnaden i startpunkten för betänketid och för tid som avses i förevarande paragraf är acceptabel. När äktenskapsskill­nadsmålet leder till dom, föreligger ej heller problem. Men särskilda syn­punkter föranleds, när äktenskapsskillnadsmålet leder till avvisningsbeslut eller avskrivningsbeslul. Det fallet att skillnadsfrågan förfaller enligt 5 kap. 3 § i förslagel Ofr 11 kap. 3 § GB) förefaller problemfritt.

Språkligt sett kan väl godtas att uttrycket alt "mål om äktenskapsskill­
nad pågår" får ersätta nuvarande lags uttryckssätt att mål om äktenskaps­
skillnad är anhängigt. Men atl del skulle vara en formell skillnad mellan
       314


 


dessa båda uttryckssätts innebörd framstår som svårförståeligt. Sedan 65 år har gällt att anhängigheten av äktenskapsskillnadsmål - i vedertagen processuell bemärkelse - har varil-utlagsgivande för om efterlevande make skall äga arvsrätt eller inle. Och några ölägenheter eller missförstånd i anledning av den ordningen är inte kända. Frågan måste inställa sig: varför vill man då ändra gällande systems lösning som anknyter till det rättsligt klara begreppet anhängighet?

Såvitt angår avvisningsfallen kan lagrådet inte finna något som helst skäl för avsteg från 1973 års ställningstagande som återgivits under 5 kap. 3 § i det föregående. Såsom utvecklats under 5 kap. 3 § måste målet anses pågå till dess meddelat avvisningsbeslut har vunnit laga kraft.

] fråga om avskrivningsbeslut med anledning av återkallelse är följande att anföra. Man kan, trots vad som förut sagts om att den processrättsliga "anhängigheten" bör vara utslagsgivande, vara tveksam om var man skall dra linjen mellan dels det fallet att efterlevande make skall få arvsrätt, dels det fallet att han skall frånkännas sådan. Lagrådet är närmast benäget att i saken inta den formella ståndpunkten atl lagakraftpunkten för avskriv­ningsbeslutet bör bli avgörande - något som överensstämmer med gällan­de rätt. Lagrådet erkänner gärna att saken, materiellt sett, är tveksam i återkallelsefallen. För atl få klara gränslinjer i de viktiga spörsmål som här är i fråga vill lagrådet förorda att avskrivningsbeslutets lagakraflvinnande blir slutpunkten för den fid då målet anses pågå i de fall då återkallelse föranleder avskrivningsbeslul.

Mot bakgrunden av del anförda föreslår lagrådet att förevarande para­
graf med anknytning till gällande rätt avfattas sålunda: "Med den        

laga kraft eller målet annars är anhängigt utan atl frågan om äktenskaps­skillnad har förfallit enligl 5 kap. 3 §."

Lagrådet vill fästa uppmärksamheten vid all den pågående process, som skall ge utslaget för vilka bodelningsregler och arvsregler som skall bli gällande vid makes under processen limade frånfälle, kan komma att försiggå i annat land än Sverige.

Avslutningsvis vill lagrådet anmärka atl uttryckssättet att "ett mål på­går" inte är förbehållet mål om äktenskapsskillnad som man särskilt har haft i blickfältet vid utformningen av 9 kap. 9 § i förslagel. Det citerade uttrycket förekommmer också i 8 kap. 2 § tredje stycket och 13 kap. i § tredje stycket men där med anknytning till andra måltyper. För dessa måls del är det svårt alt tänka sig atl berört uttryck skulle betyda någol annat än alt vederbörande mål är anhängigt i gängse bemärkelse.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 9 kap. ÄktB


 


10 §

I denna paragraf regleras föravtal om bodelning. I gällande rätt har viss osäkerhet rått rörande räckvidden av verkningarna av ett sådant avtal. Klart har ansetts vara att avtalet inte har sakrättsliga verkningar, sålunda inte får effekt gentemot tredje man, främst parts borgenärer (jfr NJA 1974 s. 684 och 1985 s. 432). Beträffande föravtalets verkan makarna emellan har någon oklarhet rått (se bel. s. 245 f, remissprolokollel 2.4.3, där det talas om atl föravtalet "på sin höjd" är bindande makarna emellan).


315


 


Av rättspraxis framgår emellertid atl föravtalet i princip är bindande för makarna (se NJA 1978 s. 497 och 1984 s. 807). Om innebörden härav har i ett särskilt yttrande i HD:s avgörande i NJA 1978 s. 497 (av JustR Palm, som tillhörde majoriteten) uttalats atl föravtalet ej heller makarna emellan innebär någon ändring av egendomsförhållandena; en sådan sker först genom bodelningen. Föravtalet synes enligt denna uppfattning få betraktas som ett avtal om att framledes ingå ett avtal av visst innehåll. Vägrar part att fullfölja åtagandet kan det föranleda skadeständskonsekvenser; förav­talet utgör också ett tungt vägande motiv för en bodelningsförrättare alt besluta om bodelning i enlighet med föravtalets innehåll.

Vad nu sagts torde bli av intresse även vid tillämpningen av förevarande stadgande.

Enligt lagrådets mening skulle del vara lämpligt alt i slutet av första meningen i första stycket inom parentes uppta ordet "föravtal". Delta förenklar avfattningen av vissa paragrafer i det följande (10 kap. 4 § och 12 kap. 4 §).


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 10 kap. ÄktB


 


10 kap.

Lagrådet:

Rubriken till kapitlet ger vid handen att däri skall regleras vad som skall ingå i bodelning. I motsvarande kapitel enligt de sakkunnigas förslag upptas under 1 § den grandläggande bestämmelsen, atl i bodelning skall ingå egendom som tillhörde vardera maken när talan om äktenskapsskill­nad väcktes eller, utan att sådant mål pågick, dödsfallet inträffade. Härvid bör erinras om att begreppet giftorätt är utmönstrat i sakkunnigförslaget. Med uttryckssättet "egendom som tillhörde vardera maken" i angivna bestämmelse avses all makarnas egendom. Av fortsättningen i kapitlet enligl de sakkunnigas förslag framgår atl enskild egendom emellertid av-setts skola undantas från bodelning.

I första stycket av denna paragraf i det remitterade förslaget, där giflo-rättsbegreppet har behållits, föreskrivs atl vid bodelning makarnas gifto­rältsgods skall delas mellan dem. Denna bestämmelse säger nägot mer än vad som skall ingå i bodelning, nämligen att giflorättsgodset skall delas mellan makarna. Det senare ledet, som inle fanns med i sakkunnigförsla­get, synes obehövligt och passar f.ö. mindre väl in i ett kapitel som skall handla endast om vilken egendom som skall ingå i bodelning. Atl delning av makarnas egendom sker genom bodelning framgår av den nya I § i 9 kap. som lagrådet har föreslagit vid behandlingen av 1 kap. 6 § i det föregående. Hur en bodelning materiellt sett skall göras regleras i 11 och 12 kap.

Mot bakgrand av det sagda får lagrådet föreslå att den ifrågavarande bestämmelsen ges denna lydelse: "1 bodelning skall makarnas giftorälts­gods ingå." Som följer av vad lagrådet anför fortsättningsvis torde bestäm­melsen böra upptas såsom 1 § i kapitiet.

Enligt andra stycket första meningen i förevarande paragraf skall bo-


316


 


delning göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan atl ett må) om äktenskapsskillnad pågick, den dag då dödsfallet inträffade. Detta stadgande är, på den plats det har enligt förslaget, något svärgripbart. Uttrycket "egendomsförhållandena" torde inte syfta bara på giftorättsgodset, varom enbart talas i första stycket och varom kapitlet i övrigt i princip endast handlar, utan på den samlade egendomsbilden - inbegripet eventuella skulder - i boel. Denna vid­sträckta syftning är i och för sig naturlig med tanke på att vid en bodel­ningsförrättning också måste klarläggas vilken enskild egendom som till­hör den ena eller den andra maken. Delta har betydelse bl. a. när det gäller att bedöma skuldsidan (se 11 kap. 2 § i förslaget). Som framgår av special­motiveringen kan vidare en makes enskilda egendom komma atl dras in i bodelningen genom jämkning av äktenskapsförord eller genom att den andra maken utnyttjar sin rätt att överta bostad eller bohag. Det förhållan­det atl den ena maken har enskild egendom kan också påverka bedömning­en av om det finns skäl atl jämka en bodelning (jfr 12 kap.).

För tydlighets skull bör understrykas alt bestämmelsen i andra styckets första mening inte avser att reglera frågan till vilken tidpunkt värderingen av egendomen i boet skall knytas. Liksom GB saknar del remitterade förslaget regler om lidpunkten för värderingen. I motiveringen till föreva­rande paragraf har emellertid gjorts vissa uttalanden till ledning för rätts­tillämpningen i denna del. En uttrycklig lagreglering, som ger besked åtminstone om huvudprinciperna i ämnet, hade enligt lagrådets mening varil önskvärd (jfr betänkandet Högsta domstolen och rättsbildningen, SOU 1986:1 s. 149 p. 8).

Andra och tredje meningarna i andra stycket av förevarande paragraf handlar om makes redovisnings- och uppgiftsskyldighel i samband med bodelning. Av motiveringen framgår att redovisningsskyldigheten är av­sedd alt omfatta också enskild egendom.

Som redan har antytts är bestämmelserna i paragrafens andra stycke, vilka har syftning på boets egendom i sin helhet, något svårförståeliga pä det ställe där de upptagils i förslaget. Enligl lagrådets mening bör de därför flyttas, förslagsvis lill 9 kap. som innehåller den grundläggande regleringen om bodelningsförrättning. Lagrådet vill sålunda förorda att bestämmelser­na upptas som 2 § i 9 kap., dvs. omedelbart efter den av lagrådet i det föregående föreslagna nya 1 § i nämnda kapitel. De torde böra uppdelas i två skilda stycken.

1 överensstämmelse med det anförda föreslår lagrådet att - i stället för andra stycket i nu förevarande paragraf i det remitterade förslagel - såsom 9 kap. 2 § upptas bestämmelser av följande lydelse:

"Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död ulan alt elt mål om äktenskapsskill­nad pågick, den dag då dödsfallet inträffade.

Vardera maken är skyldig att tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och för sådan egendom som maken har haft hand om men som


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 10 kap. ÄktB


317


 


tillhör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de     Prop. 1986/87:1
uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen."
           Lagrådet

10 kap. ÄktB

2§

Av motiveringen till paragrafen framgår atl rätten all la undan personliga
presenter är avsedd att omfatta även sådana fall då dessa inte tjänar
uteslutande till mottagarens personliga bruk. För att detta skall framträda
tydligare i lagtexten föreslår lagrådet följande lydelse av lagrummet: "Var­
dera maken får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och
andra föremål, som maken har uteslutande till sitt personliga brak, samt
personliga presenter. Om den efterlevande maken."


3§

Paragrafen innehåller bestämmelser avseende rättigheter av den art som nu behandlas i 6 kap. 1 § andra stycket GB, dvs. rättigheter som inte kan överlåtas eller som eljest är av personlig art. I första stycket av förevaran­de paragraf behandlas speciellt rätten lill s.k. egen pension. Begreppet egen pension är såvitt framgår av motiveringen i första hand knutet till förmåner som på grand av pensionsförsäkring utgår till "försäkringstaga­ren själv" eller - om denne är död - till efterlevande förmånstagare. Av första styckets andra mening framgår att rätten till pension, grundad på försäkring av annat slag än som är all förstå som pensionsförsäkring enligt punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskaltelagen (1928:370), skall ingå i bodelning. Andra stycket behandlar andra rättigheter som inte kan överlåtas eller som, enligt vad som särskilt gäller för dem, är av personlig art. Vid föredragningen inför lagrådet har uppgivits att även sädana pen­sionsförmåner som inte är hänförliga till begreppet egen pension kan falla in under förevarande andra stycke.

Paragrafen är svårtillgänglig, vilket synes bero på etl flertal olika förhål­landen. Till en början må följande anföras.

Av motiveringen framgår alt de flesta pensionsrälter är oöverlåtbara. Därmed torde de - oavsett granden för deras existens och del sätt varpå de är tryggade - falla in under kategorin oöverlåtbara rättigheter, som normalt behandlas i paragrafens andra stycke. Skälet till alt pensionsräl-terna brutits ut och tagits upp i första stycket torde närmast vara en önskan att åstadkomma en särskild reglering beträffande förmåner som utgår på grund av försäkring. Det bakomliggande skälet till denna önskan torde i sin tur vara uppfattningen att av förmåner som utgår lill följd av försäkring endast sådana som härrör från pensionsförsäkringar i den mening sist­nämnda term har i kommunalskattelagen tillgodoser pensioneringsbehov. Kommunalskattelagens regler innebär nämligen i detta hänseende alt av­drag för premier får göras endast när det gäller premier för pensionsförsäk­ring, och motivet härför är just att andra typer av försäkringar anses ligga utanför etl berättigat pensioneringsbehov.

En svårighet med den lösning som sålunda valts i det remitterade försla­get är iögonfallande. Begreppet "egen pension" är vagt och kan inte sägas


318


 


ha fått fotfäste som uttryck för endast ålderspensionsdelen i en pensionsut­fästelse, till yttermera visso endast under den lid som ålderspensionsta-garen ännu är i livet. Att begreppet sedan - vid dennes död - övergår till att beteckna efterlevandepensionsförmåner i händerna på den efterlevande gör inle saken lättare. Begreppet "egen pension" kan lätt förväxlas med sådana pensionsförmåner - såväl ålderspensionsdel som efterlevandedel - som utgår på grund av pensionering i s.k. egen regi, dvs. där pensions­skyddet ordnats, inle genom utfästelse från en arbetsgivare utan av den blivande pensionstagaren själv, vanligtvis genom pensionsförsäkring.

En från den här diskuterade lösningen härflytande effekt av försåtlig karaktär är att pensionsförmåner som inte är av den art att de ingår i begreppet "egen pension" faller utanför. 1 fråga om sådana pensionsför­måner måste nämligen särskilt undersökas huruvida de är överlätbara eller ej. Om de inte är överlåtbara, hamnar de enligt vad tidigare nämnts inte alls inom första styckets tillämpningsområde utan blir hänförliga till andra stycket. Försålligheten ligger däri att andra stycket inleds med orden

"Andra rättigheter som inte kan överiåtas      ". Genom att i åtskilliga

fall även de rättigheter som nämns i första stycket inte kan överlåtas förleds man att tro att andra styckets inledande ord avser att helt och hållet utesluta pensionsförmåner.

Ett ytterligare förhållande att observera i samband med diskussionen av förevarande paragraf, i synnerhet dess första stycke, är följande. En pen­sionsrätt — vid sidan av rätten till folkpension och ATP - grundas i övervägande antalet fall pä en pensionsutfästelse. Rätten till pension kan tryggas på ett flertal olika sätt, bl.a. med försäkring, även sådan som inle är pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening. Som tidigare nämnts är pensionsrätt i de flesta fall oöverlåtbar. Men så är ändock inte alltid fallet. 1 åtskilliga fall - i synnerhet i fåmansförelag - finns reella möjligheter för företagsledaren-pensionsrätlshavaren att disponera över sin egen pensionsfordran mot företagel på olika sätt. Delta förhållande är ingalunda knutet till det sätt varpå pensionsrällen eventuellt må vara tryggad. Genom företagsledarens inflytande i förelaget kan han således ändra utfästelsens innehåll. Å andra sidan är det inte uteslutet att en i och för sig oöverlåtbar pensionsrätt är tryggad genom försäkring av annat slag än pensionsförsäkring. Frågan om möjligheterna för pensionsrättshavaren att förfoga över sin pensionsrätl kan inte besvaras av det sätt varpå förmånerna behandlas i inkomslskallehänseende.

Utöver vad lagrådet hittills anfört beträffande förevarande paragraf finns anledning att beakta följande. Av motiveringen framgår att livräntor inte undantas från bodelning, såvida de inle kan bli hänförliga till andra stycket. Av motiveringen framgår emellertid också att livränta i enskilda fall kan "fylla samma funktion som en pension". 1 själva verket torde det förhålla sig så att i en del fall rätt till egen pension består i just rätten till en livränta. Normalt sett är dä också rätten till livräntan oöverlåtbar och rätten utesluten frän bodelning till följd av andra stycket. Detta är dock från systematisk synpunkt en otillfredsställande ordning.

En metod atl komma till rätta med här diskuterade svårigheter synes vara att slå ihop de båda styckena i paragrafen till ett stycke och inleda


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 10 kap. ÄktB


319


 


delta stycke med en huvudregel av följande innehåll: "Rättigheter som inle     Prop. 1986/87:1
kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig art skall inte ingå i     Lagrådet
bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten."
        11 kap. ÄktB

Härefter kunde följa specialregler för de fall av personliga rättigheter som visserligen är överlåtbara men som till sin natur ändock skulle kunna tänkas hänförliga lill huvudregeln om inget undantag gjordes. Det mest praktiska fallet är här givetvis pensionsrätter grandade på försäkring. Därvid synes det klarast alt uttryckligen säga vad som skall i fråga om pensionsrätter, grundade på försäkring, ingå i bodelning och vad som skall falla utanför. Dessa regler kunde därmed länkas — såsom en fortsättning på stycket — fä följande lydelse: "I fråga om pensionsrätl till följd av försäkring som någon av makarna äger gäller dock följande. Rätt lill ålderspension och invalidpension på grund av sådan försäkring som är att anse som pensionsförsäkring enligl punkt I av anvisningarna lill 31 § kommunalskatlelagen (1928:370) skall inte ingå i bodelning. Rätt till efter­levandepension skall inte ingå, om rätt till utbetalning av pensionen förelig­ger vid bodelningen. Annan pensionsrätt till följd av försäkring som någon av makarna äger skall ingå i bodelningen."

4§

1 första stycket första meningen av förevarande paragraf stadgas, all egendom som gjorts till enskild genom äktenskapsförord m.m. skall ingå i bodelning "om makarna kommer överens om det vid bodelningen". Oav­sett atl i paragrafen nämns endast överenskommelse vid bodelningen är klart att överenskommelse i saken kan träffas redan i föravtal (jfr bet. s. 245). Detta får anses följa av 9 kap. 10 §. Föravtal av sådan innebörd blir bindande för makarna enligl vad som gäller om föravtal i allmänhet.

I andra meningen av paragrafens första stycke finns en föreskrift av innebörd att regeln i första meningen också gäller sådan rätt till pension på grund av försäkring som avses i 3 § första stycket andra meningen. Med hänsyn till vad lagrådet föreslagh under 10 kap. 3 § i det remitterade förslaget föreslår lagrådet att förevarande andra mening får lydelsen: "Detsamma gäller pensionsrätl till följd av försäkring som någon av ma­karna äger, om pensionsrällen enligt 3 § annars inte skaU ingå i bodel­ning."

11 kap. Lagrådet:

Orden "han eller hon" i första stycket bör ersättas med "den maken".

I anslutning lill första stycket av förevarande paragraf kan noteras, att
någon motsvarighet till vissa stadganden i 13 kap. 2 och 11 §§ GB inte
lagils upp i remissförslaget. Förstnämnda paragraf innehåller bl.a. bestäm­
melse beträffande det fallet alt båda makarna häftar för en skuld. Bestäm­
melsen innebär, att vardera maken då skall ur sitt giftorältsgods tilldelas
    320


 


egendom till täckning av den del av skulden som makarna emellan belöper på maken.

1 specialmotiveringen anförs att den angivna situationen inte skiljer sig från det fallet att make svarar för en skuld tillsammans med en utomståen­de person. Inte heller i det fallet får maken pä sitt giftorättsgods avräkna mer av skulden än som belöper på maken. Samma synsätt anses i special­motiveringen utan särskild bestämmelse tillämpligt om det är båda ma­karna som gemensamt svarar för skulden.

I 13 kap. 11 § GB ges bestämmelser som tar sikte på det fall att makarna solidariskt häftar för en skuld. Bestämmelserna syftar till alt bereda make en viss möjlighet till säkerställelse mot att slutligen få stå för även den del av skulden för vilken andra maken, makarna emellan, bör svara. Enligl första meningen i paragrafen kan vardera maken fordra, att den andra betalar så stor del av skulden som belöper pä den maken eller ställer säkerhet för betalningen. Sker inte detta skall, om den som framställt yrkandet begär det och ställer säkerhet för skuldens betalning, egendom till täckning av andra makens del i skulden tilldelas maken av vad som vid bodelningen tilldelas andra maken utöver egendom lill täckning av annan gäld. Den make som har framställt yrkandet blir sedan, makarna emellan, ensam ansvarig för skulden.

Detta stadgande synes bl.a. bli tillämpligt om den ena maken gått i solidarisk borgen för ett lån som den andra maken tagit upp och där sålunda denna make makarna emellan skall slå för hela skulden. Den make som yrkat tillämpning av paragrafen bereds här vissa möjligheter att skyd­da sig mol risken atl, fastän gäldenären fält tilldelning av sitt giftorättsgods till täckande av skulden (jfr NJA 1939 s. 301), gäldenären likväl inte infriar skulden och borgenären kräver ut fordringen av maken-borgensmannen.

Detta stadgande har inte alls berörts i remissprolokollel. I de sakkunni­gas betänkande som ej heller innehåller någon motsvarighet till stadgandet uttalas (s. 354 O, att tillämpning av stadgandet sällan torde aktualiseras. Vad de sakkunniga i övrigt anför synes i alh fall inle fullständigt behandla de situationer som kan uppkomma. Sålunda berörs inte den situation som nyss anförts som ett exempel. De sakkunniga anser, att någon bestämmel­se i ämnet inte erfordras.

Del är möjligt atl vad de sakkunniga anför om att bestämmelsen sällan tillämpas och ej behöver någon motsvarighet i ÄktB är riktigt. Emellertid innebär den ifrågavarande bestämmelsen ett visst skydd för en make som dels fått sin giftorättsdel minskad genom att den andra maken fått tilldel­ning av sitt giftorättsgods för täckande av skulden, dels ändå riskerar att själv få betala andra makens del av skulden. Det förefaller enligt lagrådets mening inle tillfredsställande att med endast en så ofullständig utredning och motivering som lämnats i betänkandet ta bort delta skydd. Några allmänna regler - som i remissprotokollet åberopats till stöd för att mot­svarighet till berörda bestämmelse i 13 kap. 2 § GB ej erfordras - synes inte finnas att tillämpa i de situationer som avses i 13 kap. Il § GB. Allmänna regressregler motsvarar ju inte de regler som ges i stadgandet. Lagrådet anser därför alt det bör övervägas om inte en motsvarighet lill


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB


 


21    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


321


 


detta stadgande bör tas upp i ÄktB. Ett sådant stadgande bör i så fall las upp som en ny 11 § i 11 kap.

1 andra styckets inledning" talas om "skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom". Då det rätteligen är fordringar som är förenade med förmånsrätt, bör stycket inledas på följande sätt: "Om en makes enskilda egendom svarar för fordran som är förenad med särskild förmänsrätt i egendomen, skall maken — — — enskilda egendo­men." En konsekvens av omformuleringen är att i styckets sista mening ordet "andra" bör utgå.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs att vad som i andra stycket sägs om enskild egendom - nämligen beträffande täckning för gäld som äger samband med sådan egendom — även skall gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 §. I sistnämnda lagrum behandlas emellertid rättigheter som endast under vissa betingelser skall hållas utanför bodelningen men eljest skall ingå i denna. Med hänsyn härtill bör tredje stycket ges lydelsen: "Vad som — - - även gälla sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning." I stället för det remitterade förslagets uttryck "sådana rättigheter" har lagrådet valt motsvarande uttryck i singularform för att det missförståndet skall undvikas att en rättighets värde skulle kunna användas för täckning av gäld som äger samband med annan rättig­het.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB


 


4§

Paragrafen innehåller regler dels om vederlag vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad i fall när en make minskat sitt giftorältsgods, dels om beräkning av efterlevande makes giftorältsgods vid bodelning med anledning av makes död i fall när förskott på arv lämnats ur förskoltsgiva-rens giftorättsgods.

Till en börian må följande anmärkas. Förevarande kapitel i det remitte­rade förslaget är betitlat "Andelar och lotter". De föreskrifter som i delta ämne lämnas i de närmast föregående 1-3 §§ är, trots det till synes inskränkande uttryckssättet i 2 § första stycket, tillämpliga på samtliga tre i ÄktB förekommande fall av bodelning, dvs. bodelning med anledning av äktenskapsskillnad, bodelning med anledning av den ena makens död och bodelning under äktenskapet utan alt något mål om äktenskapsskillnad pågår.

Förevarande 4 § är i detta hänseende annorlunda. Första och andra styckena saml tredje stycket fram till ordet "eller" behandlar endast fall av bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Tredje stycket från och med nyssnämnda ord behandlar endast fall av bodelning med anled­ning av den ena makens död. Paragrafen blir tydligen inte i något hänseen­de tillämplig på det tredje slaget av bodelning, nämligen bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (se dock möjligen bet. s. 237 överst). Förstnämnda förhållande - att vederlagsreg­lerna för andra fall än arvsförskotl är tillämpliga endast vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad och att hänsynstagandet till arvsförskotl bara skall ske vid dödsfall utan atl mål om äktenskapsskillnad pågår — kan


322


 


måhända förstås vid ett närmare betraktande av paragrafen. Även det förhållandet att paragrafen inte gärna är avsedd att tillämpas vid bodelning under äktenskap när äktenskapsmål inte pågår torde kunna inses efter ett noggrannare studium av bestämmelserna jämförda med exempelvis 13 kap. 3 och 4 §§. Del synes sålunda knappast kunna bli fråga om ätgär­der riktade mot tredje man - gåvotagare eller försäkringsgivare — med utgångspunkt i förestående bodelning under äktenskap utan att äkten­skapsmål pågår. När det gäller frågan om paragrafens tillämpning på bo­delning under äktenskap kan dock svårigheter uppkomma till följd av regeln i 9 kap. 8 § andra stycket i förslaget. Det här anförda föranleder lagrådet att för det första föreslå en omredigering av paragrafen så att därav klarare framgår dess olika tillämpningsområden. Hur denna omredi­gering kan te sig kommer att framgå i det följande.

Om i enlighet med det här anförda avsikten är den att paragrafen såvitt nu är i fråga inte skall tillämpas på bodelningar under pågående äktenskap, synes detta få komma till uttryck i lagtext, eftersom ett uttalande i motiven inte torde kunna la över 9 kap. 8 § andra stycket i förslaget. Lagrådet saknar anledning att ta slutlig ställning i denna materiella fråga och vill därför inle föreslå en regel. Ett alternativ är att 11 kap. 4 § i förslaget i här avsedda delar skall få tillämpas mellan makar vid bodelning under äkten­skapet men inte - via 13 kap. 3 eller 4 § i förslagel - gentemot tredje man.

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller en bestämmelse av innebörd att med förkovran av enskild egendom på sätt som skildras i första stycket skall likställas förkovran av sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket i det remitterade förslagel. Lagrådet har beträf­fande sistnämnda paragraf föreslagit all de båda däri ingående styckena skall slås ihop till ett stycke med den lydelse som angivits vid paragrafen. Förevarande andra stycke bör således ändras redan som följd härav. Men även andra synpunkter bör beaktas vid redigeringen av stycket.

För del första torde med den avfaltning stycket fått i det remitterade förslaget vara åsyftat endast sådana rättigheter som enligl det däri citerade 10 kap. 3 § andra stycket icke skall ingå i bodelning. Detta syfte synes böra få komma till ett klarare uttryck i redaktionen, förslagsvis genom att föreskriften begränsas till sådana rättigheter som enligt nyssnämnda lag­rum inte skall ingå i bodelning.

Här finns anledning att erinra om att lagrådet under 11 kap. 2 § i försla­get beträffande nämnda lagrums tredje stycke - som innehåller en hänvis­ning av motsvarande innebörd till 10 kap. 3 § andra stycket — i stället för pluralformen "sådana rättigheter" valt motsvarande singularform av skäl som där anförts. 1 förevarande 11 kap. 4 § är situationen en annan. I lagrådsremissen uttalas, att avsikten med bestämmelserna i första stycket är att man skall kunna rätta till effekten av sådana illojala transaktioner som en make gör inför en förestående äktenskapsskillnad i syfte att minska sitt giftorättsgods. Om en makes transaktioner minskat giftorättsgodset "i inte obetydlig omfattning", träder vederlagsreglerna i funktion. En fråga som inte närmare har berörts i lagrädsremissen är i vad män vid bedöm­ningen av huruvida sådana transaktioner skett i en omfattning som inte är obetydlig hänsyn  skall  tagas till  samtliga transaktioner som  nämns  i


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB


323


 


II kap. 4 §. Därvid kan kanske utrönas alt varje transaktion för sig — gåva, premiebelalning m.m. - inte är av stor omfattning men att de tagna tillsammans måste anses vara av betydande omfattning. Något hinder synes inle böra föreligga mot atl sålunda ta hänsyn till transaktionerna tagna tillhopa. I synnerhet bör detta gälla om de olika transaktionerna kan ses som enskilda led i ett systematiskt avhändande av giftorättsgods från en kommande bodelning. Av här anförda skäl bör den i det remitterade förslaget använda pluralformen behållas.

Vidare må framhållas atl andra stycket enligt det remitterade förslaget inte gäller sådan rättighet som utgörs av "rätt till egen pension" dvs. vad som avhandlas i förslagets 10 kap. 3 § första stycke. Förkovran av däri avsedda rättigheter tänks enligt förslagel skola regleras genom första ledet i tredje stycket av förevarande paragraf. Lagrådet finner emellertid atl en beaktansvärd fördel kan nås om i förevarande stycke också får inrymmas de fall av förkovran genom premiebetalningar på pensionsförsäkringar och därmed jämställda förfaranden som är avsedda att täckas genom första ledet i tredje stycket. Så synes kunna ske genom en förhållandevis enkel utvidgning av den i det remitterade förslaget angivna regeln i andra stycket till att omfatta alla rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning. Skälen härtill åtföljande.

Det i tredje stycket angivna förfarandel såvitt här är av intresse lar, såvitt framgår av den föreslagna lagtexten, sikte enbart pä fall av premie­betalningar inom den kritiska tiden (ett år innan talan om äktenskapsskill­nad väcktes). Enligt motiven avses emellertid denna text kunna täcka även en annan typ av åtgärder inom den kritiska liden, nämligen ändring av försäkringsvillkor så att rättigheten förvandlas lill en sådan som inle skall ingå i bodelning. Del är emellertid tveksamt om texten kan anses omfatta även den här åsyftade typen av åtgärder.

Remediet i de båda här behandlade fallen blir olika. Vid premiebetal­ningen skall premien återföras till boel. Har försäkringsvillkor ändrats, avses emellertid försäkringens tekniska återköpsvärde skola få ingå i bo­delningen. Denna olika behandling synes svårligen kunna framläsas genom en hänvisning lill första stycket beträffande enbart fallen av otillböriig premiebetalning.

Härutöver må nämnas all termen "egen pensionsförsäkring" i tredje stycket knappast ger en otvetydig uppfattning om atl därmed avses endast de fall av på försäkring grundad rätt till egen pension som omtalas i 10 kap. 3 § första stycket. Termen egen pensionsförsäkring kan omfatta - förutom den typ av försäkringar och därav följande rättigheter som faller utanför bodelning enligt nämnda 10 kap. 3 § första stycket - även annat, som t.ex. en livränteförsäkring av det slag som enligt kommunalskatlelagen är att anse som kapilalförsäkring och följaktligen ingående i bodelning redan med hänsyn till huvudregeln i del remitterade förslaget. En sådan omfatt­ning synes emellertid inte avsedd.

Vid redigeringen av andra stycket, som enligt det här anförda bör omfat­ta även förkovran genom premiebelalningar och andra förfaranden avseen­de pensionsförsäkringar, bör observeras alt — lill skillnad mot vad som gäller andra fall av förkovran - frågan huruvida den andra maken sam-


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB


324


 


tyckt eller ej är ulan betydelse. Detta förhållande framgår inte så tydligt av lagtexten i det remitterade förslaget men är klart utsagt i motiven.

Dessutom bör vid redigeringen av andra stycket fästas uppmärksamhet vid att sådana premiebetalningar och andra förfaranden som nyss nämnts

-     i motsats till vad den i remissförslaget upptagna lagtexten ger vid handen

-     i normalfallet inte innebär en minskning av den förkovrande makens giftorättsgods, eftersom en egen pensionsförsäkring när särskilt undantag inte gjorts i äktenskapsförord e.d., är giftorättsgods (se 7 kap. 2 §).

Som en följd av det här anförda föreslår lagrådet att första och andra styckena i förevarande paragraf får följande lydelse:

"Är fråga om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad och har den ena maken utan den andra makens samtycke inom etl år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alUjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det samman­lagda giftorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall gälla även sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten. Vidare skall, om en makes användning av sitt giftorättsgods har medfört alt värdet av egen pensionsförsäkring ökat eller att maken förvärvat förmån på grund av sådan försäkring, bestämmelserna i första stycket tillämpas även när den andra makens samtycke föreligger."

Till det här framlagda förslaget såvitt avser andra stycket vill lagrådet ytterligare framföra följande.

Om hänsyn tas till vad lagrådet föreslagit under 10 kap. 3 § i det remitte­rade förslaget beträffande rätt till pension grundad på försäkring, kommer uttrycket "pensionsförsäkring" i den här föreslagna texten alt anknyta till sådan pensionsförsäkring som avses i 10 kap. 3 §, nämligen en sådan enligt punkt I av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen.

I lagrådets förslag ingår orden "värdet av egen pensionsförsäkring ökat". Lagrådsremissen har på motsvarande ställe "genom att betala premie för egen pensionsförsäkring". Dessa uttryck är inte helt likvärdiga, eftersom premiebetalningen inte torde öka pensionsförsäkringens tekniska återköpsvärde med premiens hela värde. Trots detta torde på grand av hänvisningen till paragrafens första stycke hänsyn kunna las lill storieken av premiebetalningen. - I situationen atl inom den kritiska tiden skett förkovran, beslående däri att såväl premier på försäkring betalats som villkor för den ändrats, torde den föreslagna bestämmelsen kunna tilläm­pas så atl endast värdet av rättigheten får ingå i bodelningen. Alt därvid också beakta premiebelalningen synes nämligen leda till alt del giftorätts­gods varmed sålunda otillbörligt förfarits kommer atl återföras dubbelt.

Vidare må erinras om vad som i motiven anförts om beräkning av värdet av vad som skall på här diskuterat sätt läggas till giflorättsgodset. Detta värde förutsätts skola bestämmas med hänsynstagande till skatteregler. Principen - åtminstone när det gäller premiebetalning — synes vara att


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB


325


 


giftorättsgodset skall ökas med premiebeloppet minus den skatteökning som den betalande maken skulle ha drabbats av om han inte gjort betal­ningen. För det fall att giftorättsgodset skall ökas med värdet av pensions­rätt sägs att beaktandet av skatteskulder får ske på annat sätt. I samman­hanget nämns rättsfallet NJA 1975 s. 288. Detta rättsfall avser beräkning av värde på fastighet vid bodelning. 1 rättsfallet beaktades på visst sätt s.k. latent skatteskuld på fastigheten. Denna skatteskuld beräknades på grund av den realisationsvinst som kunde beräknas vid en omedelbar försäljning. Något motsvarande synes emellertid främmande vid hänsynstagande till skatteregler i den situationen att giflorättsgods skall ökas med värdet av en pensionsförmån. Pensionsförmånen är inte omsättningsbar på samma sätt som en faslighet. Det föreligger normalt sett inte anledning att anta att förmånen skulle kunna utnyttjas genom en realisation av pensionsrättighe­ten. Beskattning sker för varie utbetalningstillfälle, med beaktande av den skattskyldiges övriga förhållanden för det beskattningsår som är i fråga. Att molivledes ge anvisningar om hur denna skatteskuld skall "kapitali-seras" i och för avräkning mot pensionsrättens tekniska återköpsvärde synes inte lämpligt. Önskar lagstiftaren att i förevarande sammanhang hänsyn över huvud skall tas lill framtida skattebelastningar torde detta särskilt böra få komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet saknar underlag för att lämna ett förslag om hur detta i så fall skall ske.

Om lagrådels i det föregående framlagda förslag till omredigering av förevarande paragraf vinner anslutning, återstår av tredje stycket i det remitterade förslagel endast den föreskrift som gäller bodelning med anled­ning av makes död och som behandlar situationen vid arvsförskott.

Föreskriften har sin motsvarighet i 13 kap. II a § GB. Det nuvarande stadgandet innehåller ingen uttrycklig begränsning till att gälla enbart vid bodelning med anledning av makes död. Detta torde emellertid ha sin grund i det förhållandet alt gällande rätt saknar motsvarighet till den i lagrådsremissen föreslagna regeln i 9 kap. 8 § första stycket. Sistnämnda regel — som förefaller betingad av förslagets bestämmelser om möjlighet att med anledning av förestående äktenskapsskillnad kunna förrätta bodel­ningen redan före äktenskapsskillnadsdomen - synes sålunda bidra till att snäva in tillämpningsområdet för ett hänsynstagande till arvsförskott i förhållande till gällande rätt genom alt på grund därav bodelningar vid dödsfall som inträffar under pågående äktenskapsskillnadsmål inte kom­mer alt innefattas under förevarande tredje stycke. En sådan effekt torde emellertid få anses ligga i linje med den syn som i ÄktB upprätthålls i fråga om verkningarna av en ansökan om äktenskapsskillnad. Effekten synes också konsekvent med hänsyn till de nya regler om rätt lill arv för efterle­vande make som lagrådsremissen innehåller.

Ytterligare bör emellertid om förevarande tredje stycke nämnas att motsvarigheten i 13 kap. 11 a § GB anvisar en metod för ökning av arvs-förskottsgivarens giftorättsgods som kan betecknas som en nettometod, dvs. ökningen skall ske med vad som vid bodelningen kan avräknas på arvsförskottet först efter det att tilldelning för gäld har ägt rum. Den i det remitterade förslaget anvisade metoden blir emellertid en bruttometod. All det remitterade förslaget innehåller en bruttometod torde ha samband med


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

11 kap. ÄktB


326


 


jämkningsregeln i 12 kap. 2 S första stycket. Den ändrade metoden torde dock kunna få betydelse i vissa fall där förskottsgivarens giftorättsgods visar underskott lill följd av reglerna om gäldstäckning (jfr NJA II 1928 s. 597 om betydelsen av enskild egendom när överskott föreligger). Såvitt lagrådet kan bedöma föreligger risk för att en övergång till en bruttometod i dessa fall skulle kunna medföra att resultatet av de ifrågavarande beräk­ningarna kommer att stå i strid med bestämmelsens syfte.

Med beaktande av vad lagrådet sålunda anfört föreslås att regeln om arvsförskott i tredje stycket ges följande innehåll:

"Är fråga om bodelning med anledning av en makes död och skall förskott på arv som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas på arvet efter den döde, skall vid bodelningen på den lott, som tillkommer den dödes arvingar avräkning ske för förskottet eller, om det inte kan avräknas helt på arvet, för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens giftorättsgods före sammanläggningen med den andra makens giftorältsgods ökas med elt belopp som motsvarar vad som skall avräknas vid bodelningen."


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB


5 §

Orden "hans eller hennes" i den föreslagna lydelsen torde böra ersättas med "den makens".

Denna paragraf sägs motsvara 13 kap. 13 § GB. I nämnda 13 § ges inled­ningsvis en föreskrift av innebörd att en make vid lotternas utläggning har rätt att på sin lott erhålla arbetsredskap och andra lösören, som behövs för atl makens förvärvsverksamhet skall kunna fortsätta. Nu förevarande paragraf innehåller inte någon särskild regel om arbetsredskap. 1 special­motiveringen berörs emellertid arbetsredskapen och som exempel på så­dana redskap anges - förutom skrivmaskiner - hushållsmaskiner (i bet. s. 378 angavs i stället symaskiner som exempel). Lagrådet vill i anslutning härtill anmärka att en förutsättning för att hushållsmaskiner skall kunna räknas som arbetsredskap i vederlagen mening torde vara, att maskinen behövs för makes förvärvsverksamhet Ofr även 5 kap. 1 § 2 och 3 utsök­ningsbalken och SOU 1964:57 s. 234).

Vad angår den remitterade lagtexten föreslås att orden "han eller hon" utbyts mot "den maken".


7§

I första stycket regleras övertaganderätten. Lagrådet har vid 7 kap. 2 § framlagt förslag till redaktionella ändringar i paragrafen och dessutom gjort uttalanden angående behandlingen av sådan egendom som är substitut för egendom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente. Till vad lagrådet där anfört hänvisas. Detta föranleder en ändring även i före-


327


 


varande stycke såtillvida att hänvisningen däri lill 7 kap. 2 § andra stycket     Prop. 1986/87:1
2-4 bör ändras till att avse 7 kap. 2 § första stycket 2—5.
    Lagrådet

Beträffande paragrafens andra stycke vill lagrådet, av samma skäl som      11 kap. ÄktB
redovisats i anslutning till 9 kap. 6 § och 11 kap. 2 § andra stycket, förorda
följande omformulering: "Svarar egendomen för fordran som är - - -
från ansvar för fordringen eller att   särskild vård."

I första stycket torde orden "hans eller hennes" böra ersättas med "den makens" och orden "honom eller henne" med "den maken".

Enligt första meningen i samma stycke har en make, vars giftorättsgods i värde överstiger den makens "lott", rätt alt i stället för alt lämna egendom till den andra maken betala motsvarande belopp. Det riktiga torde vara att i detta sammanhang tala om "andel" (jfr 1 och 5 §§) och inte om lott. I specialmotiveringens inledning används ocksä uttrycket andel. Lagrådet får sålunda föreslå att ordet "lott" i lagtexten utbyts mot "andel".

I enlighet med det sagda och med viss precisering i övrigt föreslår lagrådet att meningen får följande lydelse: "En make, vars giftorättsgods i värde överstiger den makens andel, har rätt atl i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsvarande belopp i pengar."

I andra meningen av första stycket föreskrivs att, om godtagbar säkerhet ställs för betalning varom talas i första meningen, maken kan få skäligt anstånd med betalningen. I motiven uttalas alt, om makarna inte är ense om hur lång tid anståndet skall avse, längre tid än sex månader från bodelningen inte bör komma i fråga. Här anges alltså en bestämd tidrymd som avses skola gälla i normalfall. Enligt lagrådets mening bör en sådan precis anvisning inte endast kunna utläsas ur motiven utan framgå av själva lagtexten. Lagrådet föreslår därför alt andra meningen ges följande

lydelse: "Om godtagbar- med denna, dock högst sex månader om ej

makarna enas om annat eller särskilda skäl föreligger."

Orden "han eller hon" torde böra utbytas mol "den maken". Vidare bör samma tillägg göras till andra meningen som efter vad lagrådet föreslagit bör göras till 8 § första stycket andra meningen.

Med hänsyn till det anförda och med viss precisering i övrigt föreslår lagrådet att paragrafen får följande lydelse: "Om en make övertar makar­nas gemensamma bostad eller bohag mol avräkning och inte tillgodoser den andra maken med egendom ur giftorättsgodset, skall den övertagande maken betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna, dock högst sex månader om ej makarna enas om annat eller särskilda skäl föreligger."


328


 


10 §                                                                            Prop. 1986/87:1

1 enlighet med vad lagrådet har sagt vid 2 kap. I § bör förevarande para-        E

12 le sr)   Akt R
graf lämpligen omformuleras pådetta sätt: "En make, som vid fördelning-
       '

en pä lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har en fordran på den andra

maken för bristen."


12 kap. Lagrådet: 1§

Som framgår av kapitelrubriken innehåller 12 kap. i lagförslaget bestäm­melser om jämkning vid bodelning. Genom jämkningsregterna ges bl.a. möjligheter att, när föreskrivna förutsättningar är för handen, göra avsteg från den andelsberäkning som skall ske enligt 11 kap. och som bygger på likadelningsprincipen (jfr bet. s. 382).

Förevarande paragraf handlar om jämkning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. I första meningen föreskrivs att, i den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en make vid äktenskapsskillnad skall lämna egendom lill den andra maken i den omfatt­ning som följer av 11 kap., bodelningen i stället skall göras så att den förra maken får behålla mer av sin egendom. Såsom bestämmelsen är utformad ger den intrycket atl avse jämkning när det gäller egendomens fördelning på lotter (se 11 kap. 6-10 §§). Som följer av grandlanken bakom reglering­en tar, såsom nyss berörts, bestämmelsen emellertid sikte på andelsberäk­ningen (11 kap. 1—5 §§). Syftet med bestämmelsen är alltså att göra det möjligt att jämka makarnas andelar i boet sådana dessa skall beräknas enligt 11 kap. Bestämmelsen bör förtydligas i förevarande hänseende. 1 lagtexten torde inte behöva särskilt utsägas att jämkning skall ske så, att etl med hänsyn lill de föreliggande omständigheterna skäligt bodelningsre­sultat uppnås.

Vad vidare angår lagtexten torde däri böra ges klart ullryck ål grandsal-sen all en make, lill vars förmån jämkning sker, därvid inle får tillföras högre värde än som motsvarar den makens giftorältsgods (jfr den inte fullt tydliga utformningen av 13 kap. 12 a § andra meningen GB).

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet - som finner viss ytterligare redaktionell justering böra göras - atl första meningen i paragrafen enligt remissförslaget ersätts av följande två meningar:

"Om vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad en andelsbe­räkning enligt 11 kap. skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till den tid äktenskapet har varat men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, skall andelarna jämkas. Den make lill vars förmån jämkning sker får därvid ej tillföras högre värde än som motsvarar den makens giftorättsgods."

De sålunda föreslagna båda meningarna bör bilda ett första stycke i paragrafen.


329


 


Andra meningen i paragrafen enligt den remitterade lydelsen gäller fall då vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad en make är försatt i konkurs eller det finns andra särskilda skäl atl inte dela makarnas gifto­rättsgods. Vardera maken skall då behålla sitt giflorättsgods som sin andel. Bortsett från konkursfallet är det något oklart hur regleringen i andra meningen förhåller sig till den i första meningen enligt remissförslaget. Det förefaller emellertid som om uttryckssättet "andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods" i andra meningen är tänkt att fånga in uppenbara fall, där det inte skulle te sig rimligt att lösa bodelningsfrågan på annat sätt än att låta vardera maken behålla sitt giftorättsgods som sin andel. Ett tänkbart exempel skulle måhända kunna vara fall av skenäkten­skap.

1 redaktionellt hänseende får lagrådet föreslå att andra meningen enligt remissförslaget upptas som ett andra stycke i paragrafen och att bestäm­melsen får denna lydelse: "Om vid bodelning av sådan anledning som nyss nämnts en make är försatt i konkurs eller det finns andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall vardera maken som sin andel behålla sitt giftorättsgods."


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 12 kap. ÄktB


 


2§

Regleringen i paragrafens första stycke är avsedd att Qäna som skydd för en efterlevande make mot den avlidna makens testmentstagare och barn tillsammans med annan än den efterlevande maken. Stadgandet ger den efterlevande maken rätt att vid bodelning med anledning av den andra makens död behålla sitt giftorättsgods som sin andel. Den grundläggande bestämmelsen härom upptas i styckets första mening.

Andra meningen i första stycket ger den efterievande maken möjlighet att endast delvis utnytQa sin rätt att behålla sitt giftorättsgods. När en make begränsar sitt yrkande till att ej avse makens hela giftorättsgods skall, såsom sägs i specialmotiveringen, endast en för båda sidor lika stor procentuell del av giftorättsgodset ingå i delningen. Lagtexten är i detta hänseende vilseledande i det att där talas om lika stor "andel", varigenom tanken leds till sådan andel som avses i 11 kap. För atl den åsyftade innebörden skall komma till klart utryck bör ordet andel ersättas med "kvotdel" (ordet kvotdel finns på flera håll i lagtext, se t.ex. 14 § i 1975 års trafikskadelag).

Det synes obehövligt att, som enligt remissförslaget, i lagen uttryckligen tillerkänna den efterievande maken rätt att begränsa sin begäran att behålla sitt giftorättsgods.

Med beaktande av del anförda föreslär lagrådet att andra meningen i första stycket förtydligas enligt följande: "Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande kvotdel av den avlidna makens giflorättsgods."

I andra stycket torde slutorden "sin egendom" böra utbytas mot det -som framgår av specialmoliveringen - mera adekvata uttryckssättet "sitt giftorältsgods".


330


 


I motiveringen till paragrafen påpekas att den efterlevandes nu ifrågava­rande rätt lill jämkning är av personlig natur. Om, sägs det vidare, även den efterievande maken skulle avlida innan bodelning har hunnit ske har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla sådan jämkning. Att dödsbo­delägarna i detta fall saknar rätt att påkalla jämkning är inte så lätt att utläsa av lagförslaget. 1 9 kap. 2 § i det remitterade förslaget (4 § enligt lagrådets förslag) föreskrivs sålunda att, om den ena maken är död, bo­delning förrättas av den andra maken samt den avlidnes arvingar och universella testamentstagare; i så fall gäller för arvingar och universella testamentstagare. om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make. Exempel på antydda undantagsbestämmelser är 10 kap. 2 § samt 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket.

Som anmärkts i motiveringen till berörda 9 kap. 2 § är emellertid tekni­ken i den föreslagna balken den att, när det i lagtexten anges atl en regel gäller till förmån för efterlevande make utan alt det samtidigt uttryckligen sägs att den inte gäller för andra, regeln omfattar endast den efterlevande maken. 1 anslutning härtill har i samma motivering hänvisats just till förevarande 12 kap. 2 § såsom exempel.

Lagrådet har med del anförda endast velat fästa uppmärksamheten på systematiken i lagförslaget i det berörda hänseendet. Någon anledning till erinran finns inte.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 13 kap. ÄktB


 


3 och 4 §§

Dessa båda paragrafer har samma uppbyggnad. De bör lämpligen slås ihop till en enda paragraf, 3 §, vari ett nytt andra stycke får ersätta remissförsla­gets 4 §. Det nya andra stycket i 3 § föreslås få följande lydelse: "Vad som sägs i första stycket om villkor i äktenskapsförord skall gälla även villkor i föravtal."

13 kap.

Lagrådet:

Av specialmotiveringen till paragrafen framgår att beträffande dess första stycke punkt 3 tanken är att förbudet för make att avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas inte skall gälla när fråga är om makarnas gemensamma bostad eller bohag. Ett lämpligt sätt att låta denna tanke komma till klart uttryck synes vara följande. Punkt 3 kan ges denna lydelse: "3. vid fördelning på lotter avstå utmät­ningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas." Som ett nytt andra stycke - med förskjutning av följande stycken - kan intas en föreskrift av följande lydelse: "Första stycket 3 gäller inle om den egendom som avstås eller förvärvas utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas med stöd av bestämmelserna i 11 kap. 7 §."


331


 


3§

Under 11 kap. 4 § i det remitterade förslaget har lagrådet berört en fråga av betydelse även för förevarande 13 kap. 3 §, nämligen frågan huruvida reglerna i 11 kap. 4 § skall med hänsyn till föreskriften i 9 kap. 8 S andra stycket i det remitterade förslaget kunna bli tillämpliga också när bodel­ning sker under äktenskapet utan att mål om äktenskapsskillnad pågår. Lagrådet har där framkastat tanken att antingen uttryckligen undanta vad som i 11 kap. 4 § stadgas för bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad från giltighet när det gäller bodelning under äktenskapet utan att äktenskapsskillnadsmål pågår eller åtminstone utesluta en tillämpning av bl.a. förevarande 13 kap. 3 § på sist avsedda fall av bodelning. Det kan nämligen synas egendomligt att låta makarna under ett pågående äkten­skap få förfoga över vederlagsreglerna i 11 kap. 4 § med verkan mot tredje man, i förevarande sammanhang en gåvotagare, även om en förutsättning för återgång av gåva i detta fall är att gåvotagaren var i ond tro beträffande skadan av gåvan.

Som lagrådet anfört under 11 kap. 4 § i det remitterade förslaget saknar lagrådet emellertid anledning att ta ställning till den materiella frågan huruvida vederlagsreglerna i nämnda paragraf på något sätt skall kunna få verkan mot tredje man till följd av bodelningar som skett under äktenska­pet ulan att mål om äktenskapsskillnad pågår. För övrigt kan konstateras att beträffande gåva en liknande reglering gäller redan f.n.

Utöver det här sagda vill lagrådet i fråga om denna paragraf anföra följande.

I första styckets första mening sägs att regleringen i paragrafen gäller för det fallet att en makes andel enligt 11 kap. 4 § har beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och maken vid bodelningen inte kan få ut sin lott. Den gjorda hänvisningen till 11 kap. 4 § torde böra preciseras till att avse nämnda paragrafs första stycke. Vidare synes ut­tryckssättet "sin lott" böra ersättas med "sin andel".

Andra meningen i första stycket torde, i närmare anslutning till gällande
lag (6 kap. 6 a § GB) och sakkunnigförslaget (13 kap. 4 §), böra utformas
på följande sätt: "Om gåvotagaren insåg eller borde ha insett alt gåvan var
till skada för maken, skall gåvotagaren återbära så stor       ."

Även i andra stycket bör orden "sin lott" utbytas mot "sin andel".


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 13 kap. ÄktB


 


4§

I likhet med vad lagrådet har anfört under föregående paragraf i detta kapitel finns anledning att erinra om vad lagrådet berört under 11 kap. 4 §, nämligen frågan huravida reglerna i 11 kap. 4 § skall med hänsyn till föreskriften i 9 kap. 8 § andra stycket i det remitterade förslaget kunna bli tillämpliga också när bodelning sker under äktenskapet utan att mål om äktenskapsskillnad pågår. Lagrådet vill framhålla alt denna oklarhet får betydelse även när det gäller frågan huravida makarna under ett pågående äktenskap enligt förevarande paragraf skall få förfoga över vederlagsreg-


332


 


lerna i 11 kap. 4 § med verkan mot tredje man, som i förevarande samman­hang är en försäkringsgivare.

Under II kap. 4 § har lagrådet berört spörsmålet, huruvida lagtexten i
det remitterade förslagets tredje stycke kunde anses täcka även det förfa­
randet att försäkringsvillkor ändrades sä att pensionsrättighet förvand­
lades till en sådan som inte skall ingå i bodelning. Lagrådet har med hänsyn
till vad lagrådet anförde i detta ämne föreslagit att andra stycket i 11 kap.
4 § skulle omformuleras så att det kan omfatta även här diskuterade slag av
förfaranden. Som konsekvens av detta lagrådets ändringsförslag bör i
förevarande 13 kap. 4 § första meningen ändras och få lydelsen: "Har en
makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket (enligt lagrådets uppbyggnad
av paragrafen) beräknats som om värde av pensionsförsäkring hade ingått
---- som fattas."

Vidare bör ordet "lott" i samma mening för konsekvensens skull bytas ut mol "andel" (jfr i detta hänseende vad lagrådet anfört under 11 kap. 8 § och 3 § i förevarande kapitel).


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 13 kap. ÄktB


 


Wahlgren:

Utöver vad lagrådet uttalat vill jag anföra följande synpunkter.

Möjligheten att tillämpa den här till behandling upptagna 13 kap. 4 § torde förutsätta en ändring av punkt I av anvisningarna till 31 § kommunal­skattelagen, något som också familjelagssakkunniga förutsett (se bet. s. 69, 402 och 472). De i kommunalskattelagen inskrivna restriktionerna i vad avser rätt till återköp av pensionsförsäkringar är tillkomna för att motverka skatteflykt. Det kan erinras om alt äterköpsfrågan i första hand kommer att få bedömas av försäkringsgivaren. Denne har givetvis inga möjligheter atl göra en bedömning av försäkringstagarens skatleförhållanden. Försäk­ringsgivaren torde inle ens ha möjligheter alt ingå i en verklig prövning av frågan huravida de materiella förutsättningarna föreligger för en tillämp­ning av den här diskuterade återköpsregeln, dvs. om det föreligger en vederlagssituation av det slag som avses i 11 kap. 4 § tredje stycket i del remitterade förslaget och om bodelningen verkligen resulterade i att den förfördelade (återköpsberättigade) maken inle kunde få ut sin andel. Å andra sidan torde det inte ligga i försäkringsgivarens intresse att göra en djupare undersökning av dessa frågor, eftersom försäkringsgivaren inte behöver betala ut mer än vad som i del remitterade förslaget betecknas som försäkringstagarens tillgodohavande hos försäkringsgivaren, dvs. för­säkringens tekniska återköpsvärde (minus latent skatteskuld) jämte even­tuella återbäringsmedel, möjligen också s.k. ristorno, dvs. vad som åter­står outnyttjat av under året inbetalad premie. Det här sagda ger en antydan om betänkligheterna av att låta återköpsregeln få gälla vid bodel­ningar under äktenskapet utan att mål om äktenskapsskillnad pågår.

Också vid bodelningar med anledning av äktenskapsskillnad ter sig möjligheten enligl förevarande 13 kap. 4 § en smula egendomlig mol bak­grunden av nyssnämnda av skatteskäl upprätthållna restriktioner mot åter­köp av pensionsförsäkring. En ansökan om äktenskapsskillnad behöver


333


 


inte fullföljas för att sätta återköpsmöjligheten enligt förevarande paragraf i spel.

Men även utöver vad jag hittills har anfört i fråga om ålerköpsregelns tillämplighet finns anledning till invändningar mot den i lagrådsremissen på förevarande punkt valda lösningen. Förfaranden enligt 11 kap. 4 § såvitt här är av intresse - bl.a. premiebetalningar av visst slag - är i lagrädsre­missen betecknade som "illojala transaktioner". I många situationer kan så vara. men detta behöver inte alltid vara fallet. Något krav på illojalitet finns inte inskrivet någonstans i lagtexten, som kännetecknas av en strä­van all hålla moraliska synpunkter utanför såsom ej beaktansvärda. En form av illojalitet kan anses åtminstone antydd genom alt vid flertalet fall av förkovran som kan föranleda vederlagsanspråk bristande samtycke från den "förfördelade" makens sida utgör en nödvändig förutsättning. Men vid premiebetalningar som kan granda vederlagsanspråk saknar samtycke betydelse. Det kan således bli aktuellt med vederlagsanspråk även i etl fall där uttryckligt samtycke till premiebetalning föreligger. Inte heller finns någol krav på att det skall vara den premiebetalande maken som har initierat ansökningen om äktenskapsskillnad. Förslagel i lagrädsremissen ger således möjlighet till vederlagsanspråk i förevarande hänseende från samtyckande "förfördelad" make som sedan själv begär äktenskapsskill­nad. Även om den här angivna situationen torde vara mycket sällsynt, är det dock inte tillfredsställande alt ett vederlagsintresse av så låg angelägen­hetsgrad skall kunna få bryta den restriktivitet i återköpshänseende som av skatteskäl upprätthålls mot försäkringstagaren själv.

De betänkligheter somjag här har anfört mot den i förevarande paragraf valda lösningen med en ålerköpsrält för förfördelad make leder lill tanken på en lösning av annat slag, nämligen den som enligt lagrådsremissen erbjuds när fråga är om pensionsrättigheter som skall ingå i bodelning. Exempel på sådana försäkringsrätter är rättigheter på grund av kapitalför­säkring, se vid 10 kap. 3 § i det remitterade förslaget. Vad som här framförs innebär med andra ord att låta de delar av en pensionsförsäkring som enligt förevarande paragraf kan bli föremål för återköp i stället verkli­gen få ingå i bodelningen. Därmed torde dessutom den fördelen nås alt försäkringens värde skulle komma till elt bättre ekonomiskt utnytQande. Några skäl atl direkt föreslå en lösning enligt det här framlagda alternativet ser jag dock inte från de synpunkter som lagrådsgranskningen har att beakta.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

14 kap. ÄktB


 


14 kap.

Lagrådet:

Detta kapitel innehåller bestämmelser om rättegången i äktenskapsmål och mål om underhåll. Kapitlet är genom underrubriker indelat i tre avsnitt. Del första gäller äktenskapsmål (1—4 §§) och det andra mål om underhåll (15 och 16 §§). Det tredje avsnittet upptar för de båda måltyperna gemen­samma regler om sammansättningen av tingsrätt och hovrätt samt om överläggning och omröstning i dessa domstolar (17 och 18 §§). Underrubri­ken till sistnämnda avsnitt är "Gemensamma bestämmelser". Samma


334


 


lydelse har rabriken till 18 kap. i förslaget. För att dubblyr skall undvikas       Prop. 1986/87:1

och för att bestämmelsernas inriktning skall framträda tydligare föreslår       Lagrådet

lagrådet att underrubriken "Gemensamma bestämmelser" i nu förevaran-    14 kap. ÄktB
de kapitel ändras till "Domstols sammansättning m.m.".

4§

Av 15 kap. 4 § första stycket första meningen GB framgår bl.a. att äklen­skapsmål skall instämmas till tingsrätt, dvs. anhängiggöras genom ansökan om stämning i enlighet med huvudprincipen i 13 kap. 4 § första stycket RB. Från huvudprincipen i sistnämnda lagrum gäller undantag när annat är stadgat. Sådant undantag förekommer bl.a. enligt 15 kap. 4 § första stycket tredje meningen GB för det fall att makarna är ense i fråga om äktenskapsskillnad, inklusive därmed sammanhängande frågor om under­håll m.m. - se prop. 1973:32 s. 152.

1 sistnämnda lagstiftningsärende förelåg till prövning ett förslag av famil­jelagssakkunniga att alla mål om äktenskapsskillnad — med undantag av dem där åklagare för talan - skulle prövas på ansökan och alltså utan Stämning. Förslaget avvisades emellertid av skäl som framgår av angivna proposition (s. 152 f, jfr s. 315 ff betr. lagtextens närmare utformning).

Förslaget återkommer nu, ehuru i uttunnad form. Sålunda har de sak­kunniga än en gång föreslagit atl, även när makarna inte är ense, äkten­skapsskillnadsmål skall kunna anhängiggöras genom ansökan, och i re­missprolokollel har delta förslag följts. Det nu föreliggande förslaget har emellertid bara elt terminologiskt ändamål. Det anges nämligen i 14 kap. 4 § all en ansökan av nu ifrågavarande art - ehuru den inle formellt betecknas som stämningsansökan — skall anses som ansökan om stämning enligt 42 kap. RB.

Grunden för den föreslagna, enbart terminologiska ändringen torde - i vart fall från början — vara att man velat avdramatisera skillnadsmålen (jfr SOU 1972:41 s. 200). Tydligen har förutsatts att det skulle kunna få ogynnsamma psykologiska verkningar om svaranden finner sig ha blivit stämd av sin make. Värdet av all i kärandens ursprungsinlaga kan undvi­kas orden "ansökan om stämning" blir dock inte särskilt stort, eftersom domstolen även enligt det remitterade förslaget har att för sin del använda ordet stämning i sitt första föreläggande till svaranden.

Mot bakgrunden av det anförda och med hänsyn till intresset av att man i lagspråket nämner saker vid deras rätta namn avstyrker lagrådet förslaget i berörd del och förordar att förevarande paragraf ges följande lydelse: "Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de göra gemensam ansökan om detta. I annat fall skall talan i äklenskapsmål väckas genom ansökan om stämning." Vad som menas med äklenskapsmål framgår av I § i delta kapitel.


Under 4 § har lagrådet föreslagit att det i lagtexten skall klargöras att mål om äktenskapsskillnad kan anhängiggöras antingen genom gemensam an­sökan eller genom stämningsansökan.


335


 


I nu förevarande paragraf bör i konsekvens härmed - sedan i paragrafen angetts all vissa bifrågor som sammanhänger med skillnaden (ang. under­håll, vårdnad och annat) fårprövas i skillnadsmålet — stadgas att yrkanden i sådana bifrågor i första hand skall tas upp i gemensam ansökan resp. i stämningsansökan. Fortsättningsvis bör av paragrafen klart framgå att part senare under handläggningen får utan stämning framställa sådana yrkan­den i bifrågor och detta även om målet anhängiggjorts genom gemensam ansökan. En sådan ordning framstår nämligen inte som självklar, eftersom i remissprotokollets specialmotivering uttalas att en förutsättning för alt gemensam ansökan skall få ske är att enighet råder om alla däri aktualise­rade frågor.

Förarbetena till nu gällande ordning (prop. 1973:32 s. 315 O visar dock att avsikten varit att — främst med tanke pä att under betänketid det kan inträda ändrade förhållanden — en av makarna, vilken undertecknat ge­mensam ansökan för egen del, fritt får hävda en annan eller ny ståndpunkt i en bifråga. Någon förändring i detta hänseende synes inte vara åsyftad med remissförslaget. Del kan tilläggas att av 13 kap. 4 § andra stycket andra meningen RB följer all motparten skall erhålla del av laleändring.

Mol bakgrunden av det anförda förordar lagrådet alt andra och tredje meningarna i förevarande paragrafs första stycke ersätts med följande: "Yrkanden i sådana frågor framställs i den gemensamma ansökningen om äktenskapsskillnad eller i stämningsansökningen. När talan i målet redan har väckts, får yrkanden i sädana frågor framställas muntligen inför dom­stolen eller skriftiigen utan särskild stämning."

Atl huvudförhandlingen blir nödvändig i fråga som parterna inte är överens om följer av förslagets 14 kap. 12 §. Med uttrycket muntligen inför domstolen förslås att yrkande skall framställas vid förhandling (se prop. 1973:32 s. 143, jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken s. 656).


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB


 


6§

I paragrafens första mening används i förslaget uttrycket atl "ett mål om äktenskapsskillnad har väckts". Ett bättre uttryckssätt är atl "talan om äktenskapsskillnad har väckts", varför jämkning av formuleringen bör ske; behov av motsvarande jämkning i förslagets 5 § i detta kapitel bort­faller om lagrådets förslag till omformulering av samma paragraf godtas. Det sistnämnda uttryckssättet inbegriper, såsom redan framgått under 4 §, såväl att gemensam ansökan som att stämningsansökan inkommit.

Av förevarande paragraf, som enligt motiven motsvarar 15 kap. 5 § GB, framgår all domstolen, sedan ett mål om äktenskapsskillnad uppkommit, skall pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Kan en sådan dom inte meddelas genast, heter det vidare i den föreslagna lagtex­ten, skall domstolen meddela att betänketid löper och ge besked om målets fortsalla handläggning. Den här återgivna meningen i lagtexten innehåller i två avseenden formuleringar som ger anledning lill synpunkter från lagrå­dets sida.

Till en börian gäller det inledningen av meningen: "Kan en sådan dom inte meddelas genast,  —  -   -". När en talan om äktenskapsskillnad


336


 


väckts, vare sig det sker genom gemensam ansökan eller efter yrkande av
endast en av makarna, kan åtskilliga orsaker hindra en dom på äkten­
skapsskillnad genast. De fall vari hinder mot en omedelbar dom på äkten­
skapsskillnad föreligger sammanfaller inte med de fall vari betänketid är
föreskriven. Som exempel kan nämnas alt talan väckts vid fel domstol eller
att ett ombud för part inte styrkt sin behörighet. En formulering av inled­
ningen som bättre synes svara mot den avsedda innebörden är gällande
lydelse av 15 kap. 5 § GB: "Behövs betänketid,     ".

Nästa synpunkt gäller ordet meddela i meningens fortsättning. Den föreslagna regleringen är avsedd att i förhållande till gällande lydelse av motsvarande stadgande i 15 kap. 5 § GB, som innehåller orden "skall rätten i beslut meddela", bättre klargöra att domstolens information om betänketid inte är konstitutiv för betänketidens inträde (se bet. s. 405). Den föreslagna omredigeringen på denna punkt synes emellertid inte tillräcklig för all tillgodose del angivna syftet. Ordet meddela används i lagtext när det gäller handläggningsfrågor ofta i samband med orden dom eller beslut. För att syftet med föreslagna ändringar skall framträda tydligare, bör här användas ordet underrätta.

Med anledning av det anförda får lagrådet föreslå alt andra meningen i förevarande paragraf får lydelsen: "Behövs betänketid, skall domstolen underrätta parterna om alt betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning."


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB


 


7§

Förevarande paragrafs första stycke behandlar interimistiska beslut i del­frågor som kan uppkomma i äktenskapsmål. Grundkonstraklionen är att dylika beslut skall gälla till dess lagakraftägande dom föreligger i "frågan", vilket ord här syftar på de särskilda beslutsämnen som specificeras i de tre punkter som med sifferbeleckningarna 1 — 3 följer i bestämmelsen.

Beträffande punkt 1 i första stycket bör lämpligen orden "för tiden" tilläggas efter förslagets ord "dock längst".

Vad angår punkt 2 i förslagets första stycke torde fråga om besöksförbud inte bli föremål för särskild prövning i skillnadsdomen (i vidare män än att domstolen uttalar att det interimistiskt meddelade förbudet skall bestå, jfr 15 kap. 11 § tredje stycket andra meningen GB och förslagets 14 kap. 13 §). Del är därför mindre lämpligt att hänföra besöksförbudet till första stycket, som ju ingressvis talar om alt giltighetstiden för de interimistiska besluten pågår fram till dess atl "frågan" har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Bättre synes vara att besöksförtauden hänförs till ett nytt andra stycke, varvid som slutpunkt för giltigheten anges den tidpunkt när dom i skillnadsfrågan vinner laga kraft.

Punkt 2 i förslagets första stycke aktualiserar ytterligare spörsmål. För­slaget, som därutinnan i princip anknyter till gällande rätt (betr. bakgrun­den, se NJA II 1916 s. 275), föreskriver att i domstolens beslut såsom sanktion för besöksförbudet skall anges vite av fängelse viss tid eller böter. Såvitt lagrådet kunnat finna saknas i lagstiftningen parallell till företeelsen att domstol eller annan myndighet skulle i ett föreläggande i individuellt


337


22   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


 


fall kunna föreskriva böter som påföljd. Lagrådet förordar därför att även den ekonomiska sanktionsformen i förevarande sammanhang formellt hän­förs till det vitesrältsliga området.

En ytterligare aspekt beträffande besöksförbuden föranleds av remiss­förslagets andra stycke, vari utsågs att de interimistiska besluten enligt första stycket "får verkställas" på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Men beslut om besöksförbud verkställs ju inle i exekutionsrätts­lig mening. Ordalagen bör jämkas så att det framgår att meningen är att domstolens förordnande får giltighet utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft.

Härutöver må anmärkas, att ordningen med besöksförbud ursprungligen fyllde funktionen att vara ett värn för att den med hemskillnadsinstitutet (avskaffat 1973) avsedda särlevnaden inte skulle saboteras. Numera är som bekant särlevnad under skilsmässoförfarandets förlopp inte rättsligt relevant. Möjligheten att ge föreskrift om besöksförbud torde dock alltjämt för en del fall svara mot ett praktiskt behov, i dagens läge av uteslutande integritetsbetonad natur. Lagrådet ansluter sig till förslaget att besöksför­bud även i fortsättningen skall kunna föreskrivas. Beträffande speciella rättstillämpningsproblem hänvisas till rättsfallen NJA 1950 s. 161 och 1964 s. 114.

Vad slutligen angår det föreslagna tredje stycket i förevarande paragraf kan avfattningen ge anledning lill missuppfattningen att föreskriften i den delen vore av konstitutiv natur. Avsikten är emellertid bara att klargöra att vissa spörsmål, vilka materiellt sett regleras i föräldrabalken, får bli före­mål för interimistiska beslut inom ramen för etl mål om äktenskapsskill­nad. Det bör väljas en sådan formulering av stycket, att den sålunda avsedda innebörden klart framgår.

Med hänvisning till lagrådets nu anförda synpunkter föreslås all föreva­rande paragraf får följande avfaltning:

"I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1.   bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,

2.   förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen ocksä, för tiden till dess att skillnadsfrågan har avförts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra vid vite, som bestäms i pengar eller till fängelse i högst en månad.

Elt beslut enligt första stycket får verkställas och ett beslut enligt andra stycket blir gällande på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken. förordna om vad som skall gälla i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft."


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

14 kap. ÄktB


338


 


                                                                                                  Prop. 1986/87:1

Av motiveringen kan utläsas att regleringen i paragrafen avser endast     Lagra et

14 kan   ÄktR
sådana fall da en make genom beslut av domstol enligt 7 § första stycket 1
' ''"

har berättigats att bo kvar i makai"nas gemensamma bostad. Det sägs nämligen i anslutning till paragrafens första stycke att bestämmelserna motsvarar 15 kap. 11 § andra stycket tredje och Qärde meningarna GB. Den åsyftade regleringen i GB ger klart vid handen att beslut av rätlen förutsätts. Vidare berörs i motiveringen till andra stycket i förevarande paragraf endast beslut om rätt för make att bo kvar i bostaden; sådant beslut är enligt motiven tillräckligt som underlag för verkställighet. Den föreslagna regleringen omfattar således inte fall då makarna, utan att domstolsbeslut föreligger, har avtalat om rätten att bo kvar. Ett förtydli­gande av första och andra styckenas lagtext i här berört hänseende synes vara på sin plats.

Även i vissa andra avseenden torde redaktionella jämkningar böra göras i lagtexten.

Lagrådet får i enlighet med det anföfda föreslå alt paragrafen ges föl­jande lydelse:

"Den make som genom beslut av domstol har berättigats att bo kvar i makarnas gemensamma bostad har rätt atl använda även den andra ma­kens bohag som finns i bostaden. Domstolen får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som sistnämnda make därefter ingår med tredje man inskränker inte nylQanderätten lill bostaden eller bohaget.

Har den ena maken sålunda berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra maken skyldig att genast flytta därifrån."

10 och 11 §§

Av förevarande paragrafer behandlar 10 § formen för framställande av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid och ger dessutom föreskrift av innebörd att ett av ena maken framställt särskilt yrkande skall delges andra maken för yttrande; fall av denna typ benämns nedan under de här ifrågavarande paragraferna "belänketidsfall".

Bestämmelsen i 11 § första stycket gäller makes rätt till dom för den händelse den andra maken - medsökande eller ensam kärande - återkal­lar sin talan eller uteblir frän förhandling. Atl märka är alt denna bestäm­melse har den vidaste räckvidden såvitt nu är i fråga: den är tillämplig i belänketidsfall och i alla övriga fall och gäller även det processuella förbe­redelsestadiet.

I 11 § andra stycket har i remissförslaget upptagits en bestämmelse om utformningen av kallelser i det fall att särskilt yrkande om äktenskapsskill­nad framställts; den därvid yrkande maken (som i och för sig kan vara svarande) skall då kallas till förhandling vid påföljd all det särskilda yrkan­det vid utevaro förfaller, och motparten skall kallas vid vite.

Förslaget om rätt till dom i utevarofall är för skillnadsmålens del en
nyhet som har goda skäl för sig. Sådan rätt föreligger redan enligt RB för
disposiliva tvistemål, se 13 kap. 5 § och 44 kap. 2 och 4 §§, jfrför brotlmä-
       339


 


len 20 kap. 9 S. Ytteriigare är att framhålla följande. Genom 1973 års lagstiftning har redan för skillnadsmålen i 15 kap. 7 § andra stycket GB införts en svarandens rätt till dom för det fallet att käranden återkallar sin talan sedan betänketid börjat löpa; enligt remissförslaget skall en sådan svarandens rätt till dom efter kärandens återkallelse föreligga även i fall då betänketid inte erfordras. Remissförslaget innebär ytterligare den betydel­sefulla nyheten att kärandens utevaro från förhandling skall medföra sam­ma rättsföljd — svaranden får rätt att yrka dom. Denna utvidgning står i god samklang med en allmän grundsats som finns i RB, nämligen att rättsföljderna vid återkallelse och vid utevaro bör vara i princip desamma (se Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken s. 139 och 629 f).

Av betydelse är att i elt resonemang om de ifrågasatta lagändringarna redan inledningsvis fastslå att när det gäller utevarofall från kärandens sida det i den hittills gällande allmänna processrältsliga regleringen ansetts självklart att vid en svarandes yrkande om dom i anledning av kärandens utevaro inte skall gälla något krav på att sådant yrkande skall delges käranden innan dom kan beslutas. Med ett naturligt synsätt har lagstiftaren utgått från atl en kärandepart som har uteblivit från förhandling får finna sig i att svarandeparten utnyttjar de motanfallsmöjligheler som lagen erbju­der. Och detta utan alt den uteblivne måste underrättas om ett framställt motyrkande innan dom faller. Det har ansetts atl en kärandepart genom sin självvalda utevaro har avsagt sig det rättsskydd som kommunikationsprin­cipen (rätten för en part att få kännedom om motpartens processhandling­ar) syftar till.

Den sist angivna ordningen upprätthåller remissförslaget i 11 § första stycket andra meningen. Där uppställs inget krav på att en från förhandling utebliven kärande skall underrättas om att svaranden krävt dom. Detta moment i remissförslaget ligger som nyss nämnts i linje med gällande processrältsliga system: den som uteblir får stå sitt kast för det fall att motparten — med utnytQande av vad lagen tillstädjer - gör motåtgärd i den uleblivnes frånvaro och delta ulan att denne blir underrättad om motåtgärden.

Remissförslaget i nu angivet avseende föranleder inte någon saklig erin­ran, lät vara att lagrådet i det följande förordar något annorlunda formell utformning av lagtexten.

En helt annan bedömning måste lagrådet emellertid göra när del gäller remissförslagets processuella reglering av vad som förut benämnts betän­ketidsfallen.

Såvitt gäller perioden varunder betänketid löper föranleder dessa fall visserligen inga problem — då följer dessa fall reglerna i förslagels 11 § första stycket och svaranden kan vid kärandens återkallelse eller utevaro från muntlig förberedelse yrka dom i målet och därigenom hålla detta vid liv; en sak för sig är att svarandens yrkande i det skedet inte utgör särskilt yrkande i den mening som avses i förslagets 5 kap. 3 §.

Såvitt gäller processkedet efter betänketidens slut erbjuder detta skede - bedömt utifrån remissförslagets reglering - ett stort antal problem. Här skall till behandling upptas endast de som är särskilt ägnade alt belysa att


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB


340


 


remissförslaget såvitt nu är i fråga leder till högst otillfredsställande resul­tat.

Antag att make A i elt betänketidsfall ensam väckt talan och framställt särskilt yrkande men uteblir från utsatt förhandling. Make B som inställt sig men dittills inte framställt särskilt yrkande begär då dom på äkten­skapsskillnad. Domstolen är emellertid med förslagets utformning förhind­rad att genast avdöma den i och för sig helt mogna skillnadsfrågan. Dels måste den ju enligt 10 § ge den uteblivna maken tillfälle att yttra sig över det nya särskilda yrkandet; till bilden hör att vad sistnämnda make än säger i sitt yttrande det blir utan rättslig verkan: motpartens särskilda yrkande leder med automatik till dom på äktenskapsskillnad. Dels är i sammanhanget atl märka att 11 § andra stycket innehåller en någol märklig kallelsekonstruktion av innebörd att i nyssnämnt fall - vari make A framställt särskilt yrkande men uteblir från förhandling — make A skall kallas vid äventyr endast att det särskilda yrkandet förfaller vid utevaro. Enligt betänkandet (s. 408) är tanken att effekten av utevaron från make A:s sida är atl man är "tillbaka i ett läge där endera maken på nytt äger framställa ett särskilt yrkande". Inget som helst skäl har anförts för att make A, för det fall atl han är kärande, inte — primärt — skulle vara utsatt för den enligt RB gällande rättsföljden att i indispositiva tvistemål käran­dens utevaro ovillkorligen leder lill att talan är förfallen (Gärde m.fl. a.a. s. 629). Elt genom förslaget nytillkommande problem är att regleringen, på ett eller annat .sätt, behöver ges sådan innebörd att man säkerställer att det i rättegången för A klargörs atl han genom att utebliva tillskapar en risk för sig själv att bli föremål för dom pä motpartens yrkande därom.

Antag i stället att, sedan make A väckt talan, det endast är make B som framställt det särskilda yrkandet och att därefter B uteblir från förhandling. Läget blir en motsvarighet till det förra exemplet men med ombytta roller - A kan inle fä omedelbar dom på äktenskapsskillnad, eftersom B först måste få "yttra sig" över det särskilda yrkandet frän A:s sida - ett yttrande vilket, som nämnts, inte kan få någon som helst saklig betydelse.

Sådan rätt till dom för part i svarandeställning, vilken rätt som nämnts redan nu finns för flera typer av mål, har realiter den innebörden att svaranden ges befogenhet alt mot motpartens vilja hälla dennes talan vid liv och framtvinga en dom som bringar processföremålet ur världen. Den­na rättsföljd har käranden alt räkna med när han utför sin talan. Rätt till äktenskapsskillnadsdom efter återkallelse förekommer redan nu enligt 15 kap. 7 § andra stycket GB. På motsvarande sätt är det lämpligt alt - i motsats till vad remissförslaget innebär - den som före förhandlingen inte själv framställt särskilt yrkande skall kunna hålla sådant yrkande av mot­part vid liv vid motpartens utevaro och redan i anslutning till förhandlingen kunna fä dom i saken.

Vad som ger förslaget särskilt opraktiska effekter är de fallen när en make som framställt särskilt yrkande om dom efter betänketid uteblir och den andra maken för sin del då framställer särskilt yrkande. Domstolen är i det läget - såsom förslaget är utformat - nödsakad att inställa förhand­lingen för atl bereda den uteblivna maken tillfälle att yttra sig över det nya särskilda yrkandet. Det förefaller svårförståeligt alt man velat ha denna


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB


341


 


krånglighet just för betänketidsfallen. 1 fall som går till huvudförhandling ulan föregående betänketid kan ju som förut nämnts enligt förslaget (14 kap. 11 S första stycket andra meningen; jfr 15 kap. 7 § andra stycket GB och 44 kap. 2 § första stycket och 4 § RB) tillslädeskommen svarande yrka dom i själva saken mol en utebliven kärande. Och beträffande sådant yrkande uppställs inte krav på att det skall kommuniceras utan det kan omedelbart leda till dom. Det är minst sagt anmärkningsvärt att remissför­slaget uppställer ovillkorligt krav på att elt vid förhandling i utevarofall framställt särskilt yrkande måste kommuniceras; beträffande tillslädes­kommen svarandeparts rätt att i kärandepartens utevaro kunna utverka dom gäller eljest i lagstiftningen inte något förbehåll om att kommunikation måste föregå domen. Denna särskilda omsorg om utebliven parts rätt att före dom avge "yttrande" över motpartens vid förhandling framställda särskilda yrkande framstår som helt opåkallad i belysning av det förat anmärkta förhållandet att intet av vad den uteblivne anför i sitt "yttrande" lagligen kan utgöra skäl för ogillande av del särskilda yrkandet.

Enklaste sättet att uppnå en bättre lösning i berört avseende (andra lösningar, bättre än förslagets, kan också tänkas) synes vara att med ändring av 10 § i förslaget låta ett av en make framställt särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid gälla för båda makarnas räkning och få återkallas endast om båda makarna är ense därom. Med en sådan ordning uppnår man den sakliga fördelen att domstolen inte i förut beskrivna utevarofall behöver inställa förhandlingen, när den tillstädes-komna maken för sin del framställer särskilt yrkande. Vidare åstadkoms med lagrådels angivna lösning en formell förenkling i 11 § genom atl förslagels andra stycke — med dess säregna reglering att svaranden i vissa lägen skulle kallas som om han vore kärande och vice versa - kan helt avvaras. Kallelserna kan utformas på samma sätt som enligt gällande rätt, blott med sådant tillägg som anges i förslagets 11 § första stycket sista meningen (jfr samma paragraf tredje stycket i lagrådels text nedan). Delta medför att i det första av de förut angivna exemplen den ensam lillslädes-komna svaranden B alltid kan omedelbart få sin äktenskapsskillnadsdom eller, om B så önskar, få målet avskrivet med anledning av A:s utevaro. Och i det andra exemplet kan den ensam tillslädeskomna käranden A direkt utverka dom i skillnadsfrågan (jfr 44 kap. 6 § RB). En regel av den modell lagrådet nu skisserat motverkar vidare den tydligen vanliga förete­elsen atl part i familjerättsliga mål söker sabotera processen genom att utebli (se Ekelöf, Rättegång V, femte upplagan s. 190 med hänvisningar i not 32 a).

I enlighet med det anförda förordar lagrådet alt förevarande paragrafer
ges följande lydelse:

"10 § Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför domstolen eller skriftiigen. Har yrkandet framställts av endast en av makarna, gäller det för bådas räkning och kan återkallas endast om makarna är ense därom. Har en make framställt särskilt yrkande skriftligen, skall andra maken underrättas därom.

II  § Återkallar den ena maken talan om äktenskapsskillnad sedan
gemensam ansökan gjorts eller sedan den makens yrkande om äklenskaps-


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB


342


 


skillnad har delgetts den andra maken, skall målet trots detta prövas om denne yrkar del. Måletskall också prövas om en make, som är sökande eller kärande, uteblir fråri/örhandling och andra maken vid förhandlingen yrkar det. Delgivning av sådant yrkande med den uteblivna maken behö­ver ej ske.

När en makes återkallelse delges den andra maken, skall domstolen underrätta denne om vad som gäller enligt första stycket första meningen.

När en make som är sökande eller kärande kallas till förhandling, skall kallelsen beträffande påföljd för utevaro innehålla, utöver vad som följer av rättegångsbalken, upplysning om vad som gäller enligt första stycket andra meningen."

Elt spörsmål, frislående från förat behandlade problem, är följande. I rättstillämpningen synes föreligga viss oklarhet i frågan om särskilt yr­kande får framställas medan betänketiden löper och i så fall om del får ske hur tidigt som helst under betänketiden (se Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, avsnitt A IV:5 enligt supplement 1, mars 1985). Moti­ven till gällande regler innehåller klara uttalanden i frågan. Sålunda har i prop. 1973:32 (s. 143) föredragande statsrådet förklarat alt del särskilda yrkandet får framställas först efter sexmånaderstidens utgång. Enligt stats­rådet (s. 142) syntes det lämpligt att parterna underrättades om när yr­kande om äktenskapsskillnad efter betänkelid tidigast kunde framställas. Dåvarande lagrådet (s. 316) synes också ha utgått från att det särskilda yrkandet fick framställas först efter betänketidens utgång. En sådan ord­ning slår uppenbarligen bäst i överensstämmelse med betänketidens syfte. För att den enligt angivna motivutlalanden avsedda innebörden av regle­ringen skall komma lill klart uttryck i lagtexten skulle första meningen i den av lagrådet i detta ärende nyss föreslagna lydelsen av 10 § kunna ges denna utformning: "Särskilt yrkande om dom pä äktenskapsskillnad efter betänketid skall, sedan denna tid har förflutit, framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen."

Enligt vad som följer av allmänna regler skall etl för tidigt framställt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad avvisas.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB


 


13 §

Lagrådet ansluter sig till de tankegångar som enligt vad motiven utvisar ligger bakom denna paragraf. Emellertid synes utformningen av bestäm­melsen inle vara tillräckligt vid. Lagtexten lar sålunda sikte endast på del - förvisso vanligaste - fallet att domstolen dömer samtidigt i frågan om äktenskapsskillnad och i föreliggande frågor om rätten att bo kvar, besöks­förbud och underhållsbidrag. Situationen kan likväl vara den alt dom kan ges i skillnadsfrågan, medan underhällsfrågan ännu inte är klar för slutligt avgörande utan måste anstå t.ex. i avvaktan på närmare utredning om makarnas ekonomiska förhållanden. I ett sådant läge kommer underhälls-frågan att slå öppen ännu en tid efter del att rätten har dömt till äkten­skapsskillnad. Meningen torde vara att rätlen i delta fall först när under­hållsfrågan slutligt avgörs skall ompröva elt tidigare meddelat interimis­tiskt beslut om underhållsbidrag.


343


 


För att även sist berörda fall skall fångas in föreslår lagrådet att lagtexten utformas på följande sätt (varvid förutsätts att 7 § har den lydelse som lagrådet föreslagit i det föregående):

"Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den samtidigt ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket I eller andra stycket. När domstolen dömer i fråga om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll, skall den ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket 2."

Den sålunda föreslagna regleringen innebär att, om alla sådana följdfrå­gor som avses i 7 § första och andra styckena (enligl lagrådets förslag) avgörs i samband med skillnadsfrågan, rätten samtidigt skall ta slutlig ställning i de följdfrågor beträffande vilka interimistiska beslut tidigare har meddelats. Därvid kan rätten på yrkande av part besluta att det slutliga avgörandet i följdfrågorna skall gälla till dess att dom som har vunnit laga kraft föreligger.

För den förut berörda händelsen att underhållsfrågan inte kan avgöras samtidigt med skillnadsfrågan har rätten atl avvakta med slutligt ställnings­tagande i underhållsdelen till dess att denna är färdig för avgörande. När rätlen i sinom tid dömer i underhållsfrågan, skall den samtidigt ta slutlig ställning till tidigare meddelade interimistiska beslut i samma fråga. Också här gäller atl rätlen på parts yrkande kan förordna att rättens slutliga avgörande i underhållsdelen skall gälla till dess alt avgörandet har vunnit laga kraft.

Vad angår sistnämnda tidsperiod vill lagrådet för ordningens skull tilläg­ga att domstolen i och för sig är oförhindrad alt besluta, atl därvid skall utgå underhållsbidrag av annan storlek än enligt domen efter det att den har vunnit laga kraft. Ett sådant arrangemang torde dock sällan vara sakligt motiverat.

Den remitterade lagtexten till förevarande paragraf innefattar formellt, genom hänvisningen till 7 § i sin helhet, även interimistiska beslut om vårdnad, umgänge och underhållsbidrag lill barn enligl föräldrabalken (se 7 § sista stycket i remissförslaget). Sådana beslut faller utanför den av lagrådet här föreslagna lydelsen av lagtexten. Regleringen av frågor av angivna slag synes nämligen inte höra hemma i ÄktB ulan i föräldrabalken. Detta torde få uppmärksammas under arbetet på följdlagsliflningen.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB


15 §

Om vad lagrådet föreslår nedan rörande 16 § godtas, blir vissa följdänd­ringar i förevarande paragraf påkallade. Lagrådet får i den delen hänvisa till vad som sägs i anslutning till 16 §.


16 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om nylQanderätt till bohag i det fallet atl makarna inte varaktigt bor tillsammans. Regleringen i första och andra styckena är av materiell natur och har inte något samband med övriga bestämmelser i kapitlet. Den utgör därför ett främmande inslag i


344


 


förevarande avdelning i balken som. såsom framgår av rubriken, avser att     Prop. 1986/87:1 uppta endast bestämmelser om rättegången. I GB återfinns - vilket alltså     Lagrådet är riktigare - motsvarande regler i ett materiellrättsligt avsnitt, nämligen 5      14 kap. ÄktB kap. (se 11 §) som innehåller allmänna bestämmelser om makars rättsför­hållanden. Det kan synas ligga nära till hands att flytta de bei'örda bestäm­melserna i första och andra styckena till 7 kap. ÄktB, som handlar om makars egendom. Såsom det remitterade lagförslaget är uppbyggt kan det likväl vara praktiskt - ehuru något oegentligt - att liksom enligt remissen (jfr underrubriken till 14 kap. 15 och 16 §§) se den aktuella regleringen som en fråga om underhåll. Detta leder till att de materiella reglerna i första och andra styckena i förevarande 16 § bör upptas i 6 kap. ÄktB.

Första styckets bestämmelser synes lämpligen kunna tas in som ett andra stycke av 6 § i nämnda 6 kap. Vissa redaktionella jämkningar och förlydliganden av lydelsen enligt lagrådsremissen torde dock böra göras. I enlighet härmed föreslås att första stycket i förevarande paragraf flyttas till 6 kap. 6 § och att det där får bilda ett andra stycke av denna lydelse:

"Bor inte makarna varaktigt tillsammans, får domstolen förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av denne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna eller någon av dem när samlevnaden upphörde. Avtal som efter domstolens beslut ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderät­ten till bohaget."

Det bör för fullständighetens skull tilläggas att utformningen av remiss­förslaget — pä vilket lagrådets förslag härovan bygger - skiljer sig något i sak från motsvarigheten i 5 kap. 11 § GB. Detta föranleder likväl inle någon erinran av lagrådet.

I 6 kap. 11 § i remissförslaget ges föreskrifter om jämkning av dom (första stycket) eller avtal (första och andra styckena) om underhäll. Som framgått är en fråga om nyttjanderätt till bohag, när makarna inte varaktigt bor tillsammans, enligt uppläggningen i det remitterade balkförslaget att betrakta som en fråga om underhåll. Den berörda regleringen i 6 kap. 11 § blir sålunda i princip tillämplig också på här avsedda nytQanderättsfrågor. Härav följer alt den särskilda jämkningsregel som upptas i andra stycket av förevarande 16 § inte behövs. Den får anses vara läckt av vad som i 6 kap. 11 § första stycket första meningen och andra stycket första meningen sägs om jämkning av avtal om underhåll.

På en punkt sträcker sig första meningen i första stycket av 6 kap. 11 § längre än andra stycket i nu förevarande 16 §. Enligt det förstnämnda lagrummet kan nämligen en dom om underhåll jämkas av domstolen, medan detta inte är möjligt enligt sistnämnda stycke. Det är emellertid svårt att se något bärande sakligt skäl till att inte också en dom avseende nytQanderättsfallen skall kunna jämkas.

Med åberopande av det anförda föreslår lagrådet att andra stycket i förevarande 16 § helt enkelt får utgå.

Kvar av 16 § blir dä bara tredje stycket, som är av processuell art och
följaktligen har sin rätta plats i kapitlet (jfr 15 kap. 25-27 §§ GB). Paragra­
fen kan lämpligen inledas så här: "1 fall som avses i 6 kap. 6 § andra
stycket får domstolen på yrkande                                                       ."
    345


 


Den av lagrådet här föreslagna ändringen i redigeringen av balken föran­leder vissa jämkningar i den närmast föregående paragrafen, 15 §. Sålunda bör punkt 1 i nämnda paragraf avslutas med "underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 § eller 6 § första stycket,". Vidare bör i punkt 3 ordet "underhålls­bidrag" utbytas mot "underhåll", varigenom även sådant slag av under­håll som avses i 6 kap. 6 § andra stycket enligt lagrådets förslag kommer att inbegripas.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 16 kap. ÄktB


16 kap. Lagrådet:

Enligt 9 kap. I § andra stycket i remissförslaget (3 § andra stycket enligt lagrådets förslag i det föregående) får makar, om de är ense, efter skriftlig anmälan till tingsrätt förrätta bodelning under äktenskapet utan atl något mål om äktenskapsskillnad pågår. Anmälan skall enligt samma lagrum registreras av tingsrätten. Som en erinran om dessa föreskrifter bör i nu förevarande paragraf lämpligen upptas ett tredje stycke av detta innehåll: "Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser i 9 kap. 1 § andra stycket (3 § andra stycket enligl lagrådets förslag)."

3§

Om vad lagrådet i det föregående har föreslagit i fråga om utformningen av 9 kap. vinner bifall, skall hänvisningen i andra stycket av förevarande paragraf till 9 kap. 1 § andra stycket ändras till 3 § andra stycket i samma kapitel.

17 kap. Lagrådet:

1 specialmotiveringen till förevarande paragrafs andra stycke uttalas all de fall, då ena maken begär all den andra maken skall åläggas att avlägga bouppteckningsed, skall handläggas som dispositiva tvistemål (jfr bet. s. 415). Lagrådet finner det naturligare att sådana mål behandlas enligt regler­na för indispositiva tvistemål (jfr Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken s. 897 nederst, låt vara att där särskilt åsyftas mål vari åklagare eller annan myndighet för talan; jfr JO:s ämb. ber. 1963 s. 85 avseende utmätningsed).


1 linje med vad lagrådet har anfört vid 2 kap. I § torde första meningen i andra stycket av förevarande paragraf böra ges denna lydelse: "En make som är missnöjd med bodelningen får klandra den - - - förordnat bodelningsförrättaren.''


346


 


18 kap.

Lagrådet:

I §

I första stycket bör orden "han eller hon" i första meningen ersättas med förslagsvis "den parten" och samma tre ord i andra meningen utbytas mot "denne".


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

ÄB


2§

När i paragrafens inledning talas om "mål om äktenskapsskillnad som har
avslutats" kan detta måhända ge intryck av att här möter problem vilka,
såsom en pendang till de under 5 kap. 3 § och 9 kap. 9 § berörda frågorna
om hur länge ett mål pågår, kräver närmare överväganden med anknytning
till anhängighetsbegreppet. Så behöver dock ej alls bli fallet i den enkla
handläggningsfråga som här regleras. För att markera att man här rör sig
med beslutsdagen som skiljelinje kan paragrafens första mening lämpligen
inledas med lydelsen: "Om handläggningen av ett mål om äktenskapsskill­
nad har avslutats utan att det har bestämts vem som     ." (Jfr 18 kap.

14 §RB.)


Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Lagrådet:

Inledande synpunkter

Det primära syftet med ändringsförslagen beträffande ÄB är alt stärka efterievande makes arvsrättsliga position efter andra makens dödsfall. Grundlösningen innebär att den efterlevande arvsrättsligt tills vidare tillde­las hela den avlidnes kvariålenskap, varvid skall gälla alt makarnas gemen­samma bröstarvingars arvsrätt (i detta avsnitt bortses från specialreglerna i fråga om den först avlidnes barn tillsammans med annan än den efterie­vande maken) reduceras till en efterarvsrält. Denna är av samma typ som nu gäller enligl 3 kap. ÄB och är tillämplig för avliden makes arvingar, hänförliga lill andra arvsklassen.

Lagrådet har alt särskilt uppmärksamma om del nu angivna rättspoU-tiska syftet på ett ändamålsenligt sätt blir tillgodosett genom den föreslag­na lagtekniska konstruktionen (8 kap. 18 § tredje stycket 4 regeringsfor­men).

Vad som företrädesvis faller i ögonen när det gäller frågan, huruvida del nyss angivna primära syftet blir effektivt tillgodosett genom den föreslagna lagtexten, är att man i remissförslaget icke velat inskränka teslationsrätten för någondera maken. Till följd härav har godtagits atl den som råkar avlida först lagligen har haft befogenhet atl testamentera sin kvariålenskap till annan än sin make.

Det föreligger etl visst spänningsförhållande mellan det förat angivna primära syftet med de nya arvsreglerna - att stärka efterievande makes


347


 


ställning - och en bibehållen, oinskränkt testationsfrihet för envar make.     Prop. 1986/87:1 Nära till hands kan synas ligga att till värn för efterlevande makes arvsrätt     Lagrådet tillgripa en lagloltskonstruktion, liknande den som nu gäller för bröst-     AB arvingar enligt 7 kap. ÄB. I remissförslaget har man dock inte valt den utvägen. Ett "laglottsliknande" skydd för den efterlevande maken har man i remissförslaget sökt uppnå på två andra vägar.

Dels har i förslaget såsom en arvsrältslig föreskrift upptagits en basbe­loppsregel som garanterar att en efterlevande make erhåller en ograverad lott av den egendom som utgjorde makarnas bo vid den först avlidnes frånfälle. I det stora flertalet fall torde denna regel leda till att det undviks att ett bo splittras i anledning av att arvsfall inträffar.

Dels är i sammanhanget av stor betydelse den i remissförslaget upptagna regeln i 12 kap. 2 § ÄklB, vilken regel innebär att efterlevande make ges en ovillkorlig rätt att vid bodelning med anledning av andra makens död behålla sitt giftorättsgods. Denna reglering medför att en efterlevande make, oberoende av den bortgångnes testamente, kan i egen ägo behålla t.ex. en jordbruksfastighet eller en affärsrörelse som ingår i hans giflo­rättsgods.

Såvitt lagrådet kan finna är den föreslagna regleringen sådan att den på ett tillfredsställande sätt tillgodoser det rättspoliliska syftet att - trots förekomsten av "makefientligt" testamente av den först avlidne maken -ge den efterlevande maken en i det väsentliga tryggad position.

För att övergå till ett annat spörsmål vill lagrådet fästa uppmärksamhet vid att den föreslagna regleringen i vissa fall kan föranleda ytterst inveck­lade räkneoperationer för att man skall komma fram till de värdemässigt rikliga bodelnings- och skiftesresultaten. I synnerhet gäller detta när arvs-förskott har förekommit, något som under lagrådsföredragningen har be­lysts genom speciellt komplicerade arvsberäkningsexempel. Lagrådet återkommer till frågan under rubriken till 6 kap. Här må endast antecknas att det får förutsättas att kommande kommentarer till den nya lagstiftning­en skall ge detaljerad handledning för beräkningssättet i speciellt komplice­rade undantagsfall.

Utöver del hittills sagda finner lagrådet anledning att fåsta uppmärksam­heten på följande.

En i praktiken vid dödsfall mycket vanlig situation är förekomsten av eflerievandeskydd i form av efterlevandepensionsförmåner eller på grund av försäkring utfallande engångsbelopp. Utöver familjepensionsförmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (se 8 och 14 kap.) kan finnas efterlevandepensionsförmåner till följd av utfästelse av den avlidnes ar­betsgivare eller pä grund av försäkringsdisposilioner som den avlidne själv gjort i sin livslid eller som undantagsvis gjorts av någon efterlevande.

I fråga om pensionsförmåner m.m. av här behandlat slag kan skiljas
mellan å ena sidan själva rätten lill förmånen och utbetalade belopp ä den
andra. Vad beträffar rätten till förmånen finns i det remitterade förslaget
regler om dess behandling vid bodelning i ÄktB, främst i 10 kap. 3 §. I
denna fråga har lagrådet andragit vissa synpunkter och lagrådet får hänvisa
till vad sålunda anförts. Till det där anförda finns i nu förevarande sam­
manhang anledning att göra det tillägget att en rättighet av här diskuterat
      348


 


slag kan vara även enskild egendom till följd av äktenskapsförord. Vad detta får för konsekvenser skall strax belysas.

I fråga om utfallande belopp må märkas, att det finns särskilda bestäm­melser om försäkringsförmåner i lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) av intresse för tillämpningen av ÄB. Dessa bestämmelser återfinns främst i 104 § FAL men även 122 § bör observeras. Innebörden av bestäm­melserna i 104 § är i korthet att försäkringsbelopp som utfaller efter en försäkringstagares död inte skall ingå i dennes kvarlåtenskap. om förmåns­tagare är insatt. Här finns emellertid en undantagsregel, som gäller för beräkning av dödsbodelägares giftorätt, rätt enligt den s.k. basbeloppsre­geln i 13 kap. 12 § andra stycket GB, rätt till vederiag eller rätt till laglott och när fråga är om belopp som utgår enligt ett återkalleligt förmånstagar­förordnande. Denna undantagsregel tillämpas dock inte på belopp som på grund av Qänstegrupplivförsäkring tillfaller en make (eller sambo) eller någon bröstarvinge.

Lagrådet vill erinra om att frågan om behandlingen av förmånstagarför-värv fått en utförlig behandling i betänkandet (s. 275 f). I lagrådsremissen har arvsfrågorna fått en annan lösning än den som lagts fram i betänkandet. Lagrådsremissen innehåller inga uttalanden lill ledning för hur förmånsta-garförvärv skall behandlas. Det torde få förmodas alt denna fråga kommer att tas upp i ärendet om följdlagstiftning med anledning av förevarande lagrådsremiss.

Emellertid måste den reflexionen göras, alt även om frågan om förmåns-tagarförvärvens ställning vid bodelning och arvskifte får sin lösning i följdlagstiftningsärendet - och en lämplig plats att ta upp dessa spörsmål torde vara i samband med ändringar i FAL — förevarande spörsmål har en större räckvidd. Som framgår av det föregående utgår förmåner av här behandlat slag inte enbart på grund av försäkring. Utfallande pensionsför­måner lill följd av arbetsgivares utfästelser kan utgå pä annat sätt, vanligen genom direkt betalning av arbetsgivaren. Dessa utbetalningar är till sin karaktär mycket lika försäkringsförmåner och torde i förevarande sam­manhang böra behandlas på principiellt likartat sätt. Ett behov av övergri­pande lagstiftning torde således knappast kunna tillgodoses med ändringar endast i FAL.

En annan svårighet är att förmåner av här avsett slag kan vara enskild egendom på grund av äktenskapsförord. De kommer då - om ingen särreglering sker - att falla in under begreppet enskild egendom vid tillämpningen av l.ex. 3 kap. I § andra stycket ÄB i det remitterade försla­get. Det nu sagda gäller f.ö. inte bara utfallande belopp utan - som redan anmärkts av lagrådet - även själva rätten som sådan till utfallande belopp, dvs. vad som utan äktenskapsförord skulle falla in under 10 kap. 3 § ÄklB.

Lagrådet saknar möjligheter atl i förevarande lagstiftningsärende lägga fram ett förslag till en lösning av de problem som här antytts men vill med det sagda fästa uppmärksamheten pä dem.

Med beaktande av det anförda anser sig lagrådet inle ha anledning alt resa några invändningar mot de allmänna grunder som uppbär de föreslag­na ändringarna i ÄB eller mot de lagtekniska lösningarna i princip.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

ÄB


349


 


3 kap.                                                                          Prop. 1986/87:1

3 kap. AB

Lagrådet:                                                                      Lagrådet

I §

Om den som är bröstarvinge till arvlåtaren men inte till den efterlevande maken i enlighet med vad som anges i 9 § avslår från rätten alt genast få ut sitt arv till förmån för den efterlevande maken, blir denne tydligen att behandla som arvinge med fri förfoganderätt till egendomen på samma sätt som gäller beträffande gemensamma bröstarvingars lotter. Detta synes böra framgå av lagtexten. Lagrådet föreslär därför att efter orden "dock inte en sådan arvinges arvslott" tillfogas ", om inle arvingen avstått frän sin rätt i enlighet med vad som anges 19 §".

1 andra stycket av paragrafen ges föreskrifter om vad en efterlevande make alltid har rätt att få ul ur kvariåtenskapen efter den avlidna maken (basbeloppsregeln). Den remitterade lydelsen innehåller uttryckssättet egendom som tillhör "honom eller henne" enskilt. Som framgått av lagrå­dets yttrande vid 2 kap. 1 § förslaget till ÄktB bör, för att tvekan och misstag när det gäller syftningen skall undvikas, de personliga pronomina inte användas på det återgivna sättet i lagtext i sådant sammanhang som det här är fråga om. I ÄB blir skrivsättet extra förvirrande genom att endast maskulinformen av pronomenet används i de delar av balken som inle berörs av remissförslaget.

Med hänsyn till del sagda och då vissa ytterligare förtydliganden av
lagtexten bör ske föreslår lagrådet att första meningen i andra stycket ges
denna lydelse: "Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenska­
pen efter den avlidna maken, sä långt kvarlåtenskapen räcker, fä egendom
till sä stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande
maken erhöll genom bodelning eller som utgör den makens enskilda egen­
dom motsvarar fyra- för dödsfallet."
                 \


2§

I paragrafens tredje stycke regleras vissa viktiga fall då arvingarna efter den först avlidna maken skall utfå annan andel än hälften av den efterle­vande makens bo (dvs. fall då undantag skall ske från huvudregeln i paragrafens första stycke). Remissförslagets lagtext lar sikte på endast del fallet att avsteg frän hälftendelningsprincipen kan föranledas av alt den efterlevande "med stöd av 1 § erhöll - - - annan andel än hälften av makarnas egendom".

Emellertid är att beakta att avsteg frän hälftendelningsprincipen också måste kunna föranledas av atl den efterlevande maken haft enskild egen­dom eller egendom som enligl 10 kap. 3 § ÄklB ej ingått i bodelning -alltså egendom som den efterlevande inte erhöll av kvarlåtenskapen "med stöd av 1 §". För att det klart skall framgå att förhållanden av nu angivet slag skall rubba hälftendelningsprincipen föresläs att paragrafens tredje stycke formuleras på följande sätt: "Om det som den efterlevande maken


350


 


erhöll av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av summan av

1.  den egendom som den efterlevande erhöll genom bodelning och arvskifte,

2.  den enskilda egendom som den efterievande hade vid den först av­lidnes död och

3.  den efterlevande makens egendom som enligt 10 kap. 3 § äktenskaps­balken inte ingick i bodelningen efter den först avlidne,

skall arvingarna efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den sist avlidne."

I tydlighetens intresse bör nuvarande andra stycket få en motsvarighet i den nya regleringen; del är inte helt lätt atl av remissförslagets tredje stycke av förevarande paragraf lista sig till vilken grundsats som skall gälla. Lagrådet föreslår därför att som ett fjärde srycke i paragrafen upptas följande föreskrift: "Har den först avlidna maken genom testamente för­ordnat alt något av kvarlåtenskapen efter den maken skall tillfalla annan än den efterlevande maken eller har någon bröstarvinge efter den först av­lidna maken redan vid dennes död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall avdrag för det göras vid andelens beräkning."

Om lagrådets förslag beträffande ett nytt Qärde stycke följs, bör som en konsekvens i paragrafens första stycke göras den justeringen atl orden "tredje stycket" utbyts mot orden "tredje eller Qärde stycket".


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 3 kap. ÄB


 


7§

Regleringen i paragrafens första stycke avser den situationen alt den efterlevande maken vid sin död levde i ett efter den först avlidna makens död etablerat samboförhållande. Lagrådet har inte något i sak att invända mot stadgandet men vill föreslå den redaktionella jämkningen atl huvud­satsen i meningen formuleras enligt följande: "skall dessförinnan den efterlevande makens behållna egendom delas enligt delta kapitel."

Det remitterade förslaget i denna paragraf har föranlett lagrådet att uppmärksamma även 6 § i kapitlet.

Bestämmelsen i 6 § föreslås inte ändrad i lagrådsremissen. Den är dock så till vida av intresse i förevarande sammanhang som 7 § i det remitterade förslaget — vilken därigenom får ett helt nytt innehåll - avser alt reglera förhållandet mellan en efterievande make och dennes sambo på samma sätt som 6 § gör i fråga om efterlevande make som gått i nytt gifte. Det remitterade förslaget begagnar sig därvid av en redaktionell utformning av 7 § som nära nog på alla punkter där så är möjligt överensstämmer med utformningen i 6 §. Del finns dock ett par oöverensstämmelser, som på grund av paragrafernas närhet lill varandra och fullständiga parallellitet i saklig reglering kan förvilla läsaren och framkalla onödiga funderingar. Det är dessa oöverensstämmelser som föranlett lagrådet att uppehålla sig även vid 6 §.

Den i 6 § respektive 7 § föreslagna texten skiljer sig sålunda — utöver vad som motiveras av skillnaderna i sak och en önskan att åstadkomma en modernare språkdräkt - på två punkter. Den första punkten gäller en


351


 


formulering i de båda paragrafernas andra stycken, där det i 6 § heter att av den ifrågakomna egendomen före delningen skall "uttagas" egendom till värde, motsvarande vad enligt 1-4 §§ belöper på den först avlidnes arvingar. På motsvarande ställe i 7 S används i stället ordet "tas undan" egendom till sådant värde. Den andra punkten gäller utformningen av paragrafernas tredje stycken, som är olika i språklig uppbyggnad främst därigenom att villkorssatsen har fått inleda remissförslaget till 7 § men står sist i 6 §.

Vad beträffar de båda paragrafernas andra stycken föreslår lagrådet att uttrycket "tas undan" i den föreslagna 7 § byts mot det i 6 § förekomman­de uttrycket "uttagas". Inget av de båda uttrycken är visseriigen idealiskt för att beteckna det som avses, nämligen att den ifrågakomna egendomen inle skall ingå i den bodelning med ny make respektive sambo som i paragraferna förutsätts skola ske. Eftersom emellertid det i 6 § andra stycket använda ordet uttagas inte vållat problem i rättstillämpningen, finns inget skäl att föreslå ändring i 6 § i detta hänseende.

I fråga om tredje styckena i de båda paragraferna gäller i princip samma resonemang, nämligen att 6 § inte lett till svårigheter i rättstillämpningen och enligt remissförslaget inte avses bli ändrad. En framkomlig väg att nå bästa möjliga överensstämmelse mellan ordalydelserna i styckena synes då vara att formulera om tredje stycket i 7 § på förslagsvis följande sätt: "Vad i 4 § föreskrivs för det fall, att egendom tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente skall gälla, om den efterlevande maken genom bodelning med en sambo har erhållit egendom utöver vad maken förut hade."

Enligl Qärde stycket i paragrafen avses i ÄB med sambor en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållan­den. Denna definition av begreppet sambor överensstämmer med definitio­nen i 1 § andra stycket i det remitterade förslaget till lag om sambors gemensamma hem. ÄB skall med andra ord i fråga om sambor ha samma tillämpningsområde som sambolagen.

Som framgår av vad lagrådet i del följande anför vid behandlingen av sambolagen (se under dess rubrik och vid 1 §) förordar lagrådet ett annat laglekniskt grepp än det som har lagils i lagrådsremissen, när del gäller all fastslå sambolagens tillämpningsområde. Lagrådets inställning i den lag­tekniska frågan kommer till uttryck i förslag till ändrad utformning av 1 § sambolagen och även av lagens rubrik. I linje med det förslaget bör Qärde stycket i nu förevarande paragraf i ÄB ges följande lydelse: "Vad i denna balk föreskrivs om sambor gäller endast sådana sambor pä vilka lagen (0000:000) om ogifta sambors gemensamma hem är tillämplig."

Till vad lagrådet nu anfört i anslutning till förevarande paragrafs Qärde stycke är att tillägga följande.

De nya bestämmelserna i ÄB och vissa av bestämmelserna i sambolagen tar sikte på rättslägen som gäller "efterievande sambo". Det citerade uttryckssättet synes adekvat för det fallet att ett pågående samboförhål­lande är rådande vid en sambos död. Emellertid är att uppmärksamma också det fallet atl samboförhållandet upphör medan båda samborna är i livet, men en av dem avlider innan bodelning har hunnit förrättas. För


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 3 kap. ÄB


352


 


sambolagens vidkommande återkommer lagrådet till problemet i sitt ytt­rande till den lagens 5 och 12 §§.

Vad gäller ÄB:s skilda stadganden om den rättsliga situationen för den sambo som i egentlig mening är "efterlevande" (ett bestående samboför­hållande bröts genom dödsfallel) är regleringen, såvitt lagrådet kunnat finna, av sådan innebörd att den kan vinna tillämpning även när händelse­förloppet är sådant att det först inträffar upphörande av samboförhållandel och därefter etl dödsfall innan bodelning hunnit förrättas. De nu avsedda situationerna synes för fall av sist åsyftad innebörd vara att lösa enligt samma mönster som de egentliga "efterlevandefallen"; de fall i ÄB som bör uppmärksammas såvitt gäller upplösning före dödsfall är - förutom förevarande paragraf - 18 kap. 1 §, 20 kap. 2 §, 4 § tredje stycket och 6 § samt 23 kap. 1 §.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 3 kap. ÄB


Syftet med förevarande paragraf i den lydelse som föreslås i det remittera­de förslaget är att inskränka allmänna arvsfondens arvsrätt och i stället förslärka arvsrätten för de arvsberättigade släktingarna. Ordet släkting kan möjligen uppfattas så, att det anses inbegripa också efterlevande make i nytt gifte, när dennes avlidna make häratöver bara efterlämnade sädana efterarvingar som var släkt endast med den avlidnas likaledes avlidna make i det tidigare äktenskapet. Med hänsyn till den stränga avgränsning som i ÄB upprätthålls kring det med ordet släkting synonyma begreppet skyldeman (se 2 kap.) är det emellertid vanskligt att avgöra om en tolkning av ordet släktingar i förevarande paragraf skulle medge arvsrätt åt efterle­vande make i det nyss skildrade exemplet. All undantaga den efterlevande maken från arvsrätt torde emellertid inte ha varit avsikten.

För att undanröja den tveksamhet om innebörden av ordet släktingar som här berörts får lagrådet hemställa att ordet utgår. Risken för alt en sådan åtgärd skulle motverka syfiet, nämligen alt utesluta allmänna arvs­fonden från arvsrätt, förefaller inle särskilt stor. Allmänna arvsfondens rätt till arv regleras först i 5 kap. ÄB och beskrivs sålunda (1 §): "Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, skall arvet tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden." Förevarande paragraf slår redan i 3 kap. och torde kunna anses ge föreskrift om en arvsrätt som går före allmänna arvsfondens.


Meningen med stadgandet torde vara all den som är bröstarvinge till arvlåtaren men inte till dennes efterlevande make kan avslå från atl ta ut sitt arv genast för atl i stället bli att behandla på samma sätt som de gemensamma bröstarvingarna, sålunda som efterarvinge vid den efterle­vandes död. Den efterlevande maken får då alltså även den egendom som belöper på den ej gemensamma bröstarvingens lott med fri förfoganderätt under sin livstid. Eftersom ett blott "avstående" från en arvslott hittills har inneburit att om den avstående har bröstarvingar det blir dessa som


353


23   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I


 


inträder i den avståendes rätt och detta bör gälla även i fortsättningen, bör i paragrafen uttryckligen krävas att avståendet sker till förmån för den efterlevande maken. Lagrådet föreslår, att paragrafen ges följande lydelse:

"Om någon, som är bröstarvinge till den först avlidna maken men inle till den efterlevande maken, till förmån för den efterlevande maken avslår från sitt arv efter den först avlidna maken vid dennes död, har bröstarving­en i stället rätt att ta del i den efterlevande makens bo enligt bestämmelser­na i 2 §."

Det kan anmärkas att hinder inte torde föreligga mot att den som är bröstarvinge till arvlåtaren men inte till den efterlevande maken och som har egna bröstarvingar låter en del av arvslotten gå vidare till de egna bröstarvingarna och en del få tillfalla den efterlevande maken med rätt lill efterarv för den avslående (eller dennes bröstarvingar) i fråga om den del som gått till den efterlevande maken. Beträffande avstående och om parti­ellt sådant i arvsskattemål kan hänvisas till Bratt m.fl.. Skatt på arv och skatt pä gåva s. 5:9 efter suppl. 2 och 3, okt 1984 och april 1985, samt 5:26 a efter suppl. 2, okt 1984, och 5:27 ff och från rättspraxis särskilt NJA 1966 s. 424.

Det kan anmärkas, att totalt avstående enligt denna paragraf får anses medföra att den avstående inte längre är att anse som dödsbodelägare efter den först avlidne.

Enligt gällande rätt medför ett avstående av arv, med förbehåll att arvet dirigeras till annan än den som äger taga arv efter den som avstår, att den sistnämnde anses ha tillträtt arvet. 1 följd härav skall arvsskatt erläggas för den först berättigades (och sedan avståendes) förvärv och därtill gåvoskatt uttas för det förvärv som görs av den person till vars förmån avståendet skett. Vid föredragningen har upplysts att vid utarbetandet av följdänd­ringar lill bl.a. ÄB skall föresläs ändringar i arvs- och gåvoskattelagslift-ningen, som medför att dubbelt skatteuttag inte kommer att ske i sädana fall som förevarande paragraf åsyftar.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 3 kap. ÄB


 


10 §

Av paragrafen framgår atl 3 kapitiets för efterlevande make gynnsamma bestämmelser inle gäller "om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlå­tarens död". Enligt specialmoliveringen till paragrafen är tanken att, ulan uttrycklig hänvisning, begreppsbestämningen i remissförslagets 9 kap. 9 § ÄktB skall vara vägledande vid tolkningen av de nyss citerade ordalagen.

Under sistnämnda lagrum har lagrådet förordat en annorlunda utform­ning av lagtexten - med i viss mån sakligt ändrad innebörd i jämförelse med remissförslaget - och motsvarande sakliga förändring bör slå igenom såvitt angår nu förevarande paragraf (liksom beträffande 11 kap. 8 § i remissförslaget).

Ett enkelt sätt atl tillgodose de nu anförda synpunkterna synes vara att utforma förevarande paragraf enligt följande: "Detta kapitel gäller ej, om vid arvlåtarens död mål om äktenskapsskillnad pågick i den mening som avses i 9 kap. 9 § (I I § enligt lagrådels förslag) äktenskapsbalken."


354


 


6 kap.

Lagrådet:

Det torde vara obestridligt att reglerna om förskott på arv redan enligt gällande rätt, om de skall tillämpas, kan leda till mycket invecklade beräk­ningar. Det sammanhänger tydligen med atl reglerna är konstruerade så att man skall få elt så rättvist resultat som möjligt. Måhända skulle man kunna säga att reglerna ger intryck av att en verklig millimeterrättvisa är efter­strävad. Efter vad som uppgivits tillämpas reglerna emellertid inte så ofta, kanske just beroende på deras invecklade karaktär. Stundom sker väl dock detta och de torde då ge upphov lill åtskilligt besvär vid boulredningen. Vad som föreslås i lagrådsremissen kan tänkas att åtminstone i viss mån ytterligare komplicera förfarandet vid boutredning när förskott har före­kommit.

Eftersom detta ämne i det stora hela får sägas falla utanför ramen för den lagstiftning såvitt angår ÄB som det nu gäller, vill lagrådet inte väcka fråga alt man i förevarande sammanhang skall la under övervägande atl genom­föra förenklingar pä delta område. Enligl lagrådets mening bör emellertid av rent principiella skäl något göras åt en lagstiftning som kanske kan sägas framstå som alltför invecklad för att i allmänhet vinna tillämpning men som ändå kan åstadkomma besvär i en del fall. Måhända borde därför så småningom till övervägande upptas frågan om en mer eller mindre genom­gripande förändring och förenkling av dessa regler. Som en mycket enkel reform skulle kunna tänkas att en omkastning skedde av presumtionen i 6 kap. I § första stycket första meningen ÄB. Innebörden härav skulle vara att avräkning av förskott när det gäller bröstarvinge skall ske endast om detta föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Samma regel skulle m.a.o. gälla för bröstarvingar som nu gäller för andra arvingar. Med en sådan enkel reform skulle förskottsreg­lernas tillämpning komma all reserveras för fall där arvlåtaren verkligen velat alt de skulle tillämpas. Förmodligen skulle detta bli fallet främst när fråga är om större bon.


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 6 kap. ÄB


 


11 kap.

Lagrådet:

1 den föreslagna paragrafen förekommer uttrycket "om - - — mål om äktenskapsskillnad då pågår". Detta är ett rekvisil för att tesiamentariskt förordnande lill förmån för make eller sambo skall vara ulan verkan, något som gäller såsom tolkningsregel och ej såsom absolut regel. Redan under remissförslagets 3 kap. 10 § ÄB har lagrådet föreslagit att man väljer en formulering som medför att 9 kap. 9 § ÄktB (11 § enligt lagrådets förslag) blir styrande för tolkningen av frasen att "mål om äktenskapsskillnad pågår". Någon motsvarande utbyggnad av nu förevarande paragraf synes inte behövlig. Det bör anses självklart att det i paragrafen använda ut-


355


 


tryckssältet har samma innebörd som balkens tidigare stadgande i 3 kap.     Prop. 1986/87:1
10 §.
                                                                                               Lagrådet

18 kap. ÄB

18 kap. Lagrådet:

Med anledning av ett uttalande i specialmotiveringen lill förevarande para­graf vill lagrådet anmärka, att om en arvlåtare efterlämnar, förutom make, endast bröstarvingar som inle tillika är bröstarvingar lill den efterlevande maken, denne i andra styckels fall inte blir dödsbodeiägare, såvida bröstar­vingarna begagnar sig av sin rätt att fä ul arvet genast. Avstår emellertid bröstarvingarna eller någon av dem i enlighet med 3 kap. 9 § till förmän för den efterlevande maken från all begära atl få ul arvslotten genast, blir tydligen den efterievande maken, som ju då kommer att ärva den av­ståendes lott med fri förfoganderätt, all räkna som dödsbodelägare.

Orden "han eller hon" i andra stycket bör på förat anförda skäl utbytas mot "maken eller sambon".

Förslagets tredje stycke innehåller bestämmelser som i sak helt motsva­rar föreskriften i nu gällande 1 § andra stycket sista meningen. Det förtjä­nar kanske alt påpekas alt — som en konsekvens av de i lagrådsremissen upptagna nya reglerna om efterlevande makes arvsrätt — den som är bröstarvinge till båda makarna till skillnad mol vad som f.n. gäller normalt sett inte blir dödsbodelägare i den först avlidna makens dödsbo. Alt sådan bröstarvinge likväl kan ingå bodelningsavtal med den efterlevande maken framgår av vad lagrådet anfört under 9 kap. 2 § ÄktB.

19       kap.

Lagrådet:

Lagrådet föreslår atl, såsom framgått under 7 kap. 6 § ÄktB, i förevarande kapitel införs en ny bestämmelse, 13 a §, av lydelse som angivits under förstnämnda paragraf.

20       kap.

Lagrådet:

Remissprolokollel innehåller i fråga om rabricerade kaphel förslag till ändringar i 2-4 och 6 §§. Av skäl som lagrådet redovisar under 4 § i förevarande kapitel föreslår lagrådet atl även kapitlets 10 § utbyggs och omarbetas.


2§

Sista meningen i paragrafens första stycke lyder f.n. sä här: "Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentsta-


356


 


gare avhdit, skall ock den kallas som vid liden för bouppteckningen är närmast att sålunda taga äry eller testamente." Såvitt framgår av remiss­protokollet är någon saklig ändring av detta stadgande inte avsedd. Lag­texten har likväl i förslaget ändrats på följande sätt: "Även efterarvinge och universell testamentstagare med rätt efter någon annan skall kallas."

Den sålunda föreslagna lydelsen av bestämmelsen skulle måhända kun­na läsas så, att samtliga sådana personer som är att hänföra under begrep­pet efterarvingar skall kallas till förrättningen. Om t.ex. en make avlider och efterlämnar - förutom den andra maken - bröstarvingar, vilka också är den efterlevande makens bröstarvingar, och sina föräldrar, skulle i sä fall såväl bröstarvingarna som föräldrarna behöva kallas. Avsikten torde likväl vara att endast de närmaste efterarvingarna, dvs. bröstarvingarna i exemplet, skall kallas (jfr det nuvarande uttryckssättet "är närmast att sålunda taga arv").

För övrigt kan anmärkas alt den i remissförslaget begagnade beteckning­en "efterarvinge", ehura praktisk och hävdvunnen i juridiskt språkbrak, inte används i ÄB:s lagtext i övrigt och följaktligen inte heller är definierad i lagen.

Med åberopande av det anförda får lagrådet föreslå att den nuvarande lydelsen av första styckets sista mening bibehålls oförändrad med den lilla jämkningen att ordet "ock" ersätts med "även".


Prop. 1986/87:1 Lagrådet 20 kap. ÄB


 


4§

I förevarande paragrafs andra stycke möter en formulering som lagrådet under förslaget till ÄktB förordat skall jämkas. I sammanhanget är främst att hänvisa till vad lagrådet uttalat under ÄktB-förslaget 11 kap. 2 § tredje stycket (10 kap. 3 §-frågan).

Under hänvisning till vad lagrådet förordat i angivna sammanhang — och
med en mindre redaktionell jämkning i övrigt (för att undvika att samma
ordalag skall komma till användning två gånger i stycket) - föreslås att
andra stycket ges följande avfaltning: "Var den — — - sådan rättighet,
som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelning, skall
grunden för att egendomen (sålunda) skall vara undantagen från bodelning­
en och egendomens värde anges särskilt,   är obehövligt."

I tredje styckets första mening torde, för att man skall fä överensstäm­melse med den i förslagen i övrigt använda terminologin, "anskaffat" böra utbytas mot "förvärvat". I styckets tredje mening bör ordet "skulder" utbytas mot "fordringar" (se härom vad lagrådet anfört under remissför­slagets bestämmelse i 11 kap. 2 § andra stycket ÄktB).

Tredje styckels reglering innebär i korthet följande. Vid en sambos död skall bostad och bohag som förvärvals för gemensamt begagnande anteck­nas och värderas särskilt, om efterlevande sambo begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendom tillhör, liksom skulder som är alt hänföra till denna egendom. I sista meningen i stycket anges att om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär atl ur egendom få täckning för annan skuld (dvs. "enskild" skuld som ej är


357


 


hänförlig till gemensamma bostaden eller bohaget), sambons samtliga till-     Prop. 1986/87:1
gångar och skulder skall antecknas och värderas.
                 Lagrådet

I specialmotiveringen till paragrafen behandlas avslutningsvis det sist- 20 kap. ÄB nämnda fallet närmare. Bl.a. framgår där att om avräkning (för vad som nyss kallades "enskild" skuld) begärs, det behövs uppgift om samtliga tillgångar och skulder som den avräkningsbegärande sambon har för alt det skall kunna bedömas om avräkning skall ske mot den egendom som skall delas. Bouppteckningen bör därför innehålla uppgifter om det. Som ett slulultalande upptas att, om en begäran framställts först efter det att bouppteckning har skett, det är skäl alt göra en lilläggsbouppleckning.

Det måste starkt betvivlas alt gällande rätts reglering beträffande till-läggsbouppteckning ger utrymme för nytillkommande fall av här åsyftad art.

Enligt 20 kap. 10 § ÄB gäller att lilläggsbouppleckning får ske när efter huvudbouppteckningen yppas ny tillgäng eller gäld eller annan felaktighet i huvudbouppteckningen. Stadgandet har i rättspraxis tillämpats restriktivt.

Vad gäller sådana fall som nu är i fråga kan det förhålla sig på olika sätt. Ett typfall är att sambons "enskilda" skuld var för övriga intressenter okänd vid huvudbouppleckningen. Ett annat typfall - och det är det som blir av centralt rättsligt intresse - är atl det förhöll sig så, all den efterle­vande sambons "enskilda" skuld var väl känd vid huvudbouppteckningen men likväl rent faktiskt inte föranledde alt sambons alla tillgångar och skulder antecknades och värderades. Vad som därefter inträffar är att sambon begär skuldtäckning för den enskilda skulden; fråga är alltså om en efter huvudbouppteckningen företagen rättshandling. Det är svårt att upp­fatta läget så att därmed skulle ha yppats "ny gäld" i 20 kap. 10 §:s mening; en annan sak är att gälden rättsligen får en annan betydelse. Inte heller kan man tala om all "felaktighet" vidlådde huvudbouppleckningen, eftersom den svarade mot då rådande premisser.

För att ge tydlig grand för att i fall som det nu beskrivna kunna tillgripa lilläggsbouppleckning - nägot som sakligt sett är önskvärt - kan lämpli­gen i 20 kap. 10 § ÄB infogas ett tillägg av innebörd att förrättning enligt paragrafen även skall äga rum, om efter bouppteckning efterlevande sambo framställer sådan begäran som avses i 4 § tredje stycket Qärde meningen och sambons tillgångar och skulder ej tidigare antecknats och värderats. Ytteriigare bör ges föreskrift av innebörd att förrättningen skall ske inom tre månader från det att begäran framställdes till dödsboet. (En tremånadersfrist synes motiverad av att utredningslägel kan vara jämför­bart med ett vanligt bouppteckningsfall.)

Om man, såsom lagrådet alltså anser behövligt, nu skall bygga ul 20 kap.
10 § ÄB faller i ögonen att paragrafens nuvarande utformning delvis är
betingad av rättsliga företeelser som nu tillhör rättshistorien. Den tilläggs­
handling som enligt paragrafen under angivna förutsättningar skall upprät­
tas kallas sedan många decennier i lagmoliv, rättspraxis och doktrin för
"tilläggsbouppteckning". Denna term har dock undvikits i lagtexten av det
skälet atl eljest en konsekvens skulle bli att, om någon försummade att
iaktta vad som föreskrivs om "tilläggsbouppteckning", det för den för­
sumlige skulle inträda personligt betalningsansvar för den dödes gäld enligt
358


 


- äldre - 21 kap. 1 och 14 §§ ÄB (om inte i dessa bestämmelser gjordes     Prop. 1986/87:1
undantag för fallen med tilläggsboupptecknirig; jfr NJA II 1933 s. 352).
   Lagrådet

Sedan 1981 är dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder avskaffat     20 kap. ÄB (NJA 11 1981 s. 168 f)- Skälen för att inte i lagtext använda den allmänt brukade termen tillläggsbouppteckning har därmed bortfallit.

När nu lagrådet, såsom förut framgått, har anledning att förorda en komplettering av paragrafen synes det lägligt att den, utan sakliga ändring­ar i övrigt, omredigeras i sin helhet. Lagrådet vill presentera följande version:

"Om efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller skuld blir känd eller annan felaktighet upptäcks, skall inom en månad förrättas tilläggs­bouppteckning, innefattande tillägg eller rättelse.

Tilläggsbouppteckning förrättas ocksä, om efter bouppteckning efterle­vande sambo framställer sådan begäran som avses i 4 § tredje stycket Qärde meningen och sambons tillgångar och skulder ej tidigare antecknats och värderats. Tilläggsbouppteckning enligt detta stycke förrättas inom tre månader från del begäran framställdes (till dödsboet).

Beträffande tilläggsbouppteckning gäller i övrigt vad som förat i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning."

När i balken på skilda ställen (t.ex. 16 kap. 3 a § och 21 kap. 1 och 2 §§) talas om bouppteckningen - i bestämd form - bör självfallet endast huvudbouppteckningen anses åsyftad.

6§

I remissförslaget har man i förevarande paragraf tagit avstånd från nuva­rande rätts terminologi alt "boet uppgives" eller att någon "uppgivit boet". Lagrådet har förståelse för att man velat undvika dessa något ålderdomliga uttryckssätt, vilka med modernt språkbruk leder till associa­tionen uppgivelse snarare än uppgiftslämnande.

Emellertid har de föreslagna ersätlningsutlrycken inte blivit helt lycka­de. De urskiljer inte med stringens atl i rollfördelningen bouppgivaren har en i viss mån annorlunda ställning än övriga närvarande intressenter. Detta bör framgå av lagtexten. Lagrådet tar därvid fasta på atl remissförslaget tydligen inte har något att erinra mot just termen bouppgivare som före­kommer i den föreslagna lagtexten i paragrafens andra stycke andra me­ningen.

Med UtnytQande av sagda term på fler ställen i paragrafen kan markeras att den som uppger boet har en i viss mån annorlunda ställning och uppgift än de övriga närvarande intressenterna (som i och för sig också kan vara uppgiftslämnare - se förslagels första stycke andra meningen).

Mot bakgrunden av det anförda förordar lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:

"Den som vårdar egendomen eller i övrigt bäst känner till boet skall såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Varie delägare - - — till bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handlingen har utelämnats. Bouppgivaren

skall - - - eller testamentsexekutör. Samma skyldighet har dessutom        359


 


dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har varit

bouppgivare. Även andra under ed.

Gode männen--- bästa förstånd."


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen


23 kap.

Lagrådet:

1 §

I paragrafens andra stycke regleras fall där bodelning skall föregå arv­skifte. I styckets andra mening regleras det fallet alt den döde efterlämnat en sambo, varvid som lilläggsrekvisit gäller alt sambon begär alt bodelning förrättas. Denna avfaltning ger intrycket att man här står inför en materiell regel. I själva verket är det sambolagen som ger den materiella regleringen, varför ÄB i denna del bara bör falla tillbaka på vad som följer av sambola­gen. Andra styckets andra mening bör därför - om lagrådets i del följande framlagda förslag till rabrik till sambolagen vinner gehör - lyda: "Efter­lämnar den döde en sambo och begärs bodelning enligt lagen (0000:000) om ogifta sambors gemensamma hem, skall bodelningen ske innan arv­skifte äger ram."


Förslaget till lag om sambors gemensamma hem

Lagrådet (Mannerfelt, Hessler och Rydin):

Inledande synpunkter

Förevarande lagförslag tar upp bestämmelser av delvis det slag som för närvarande finns i lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad. Förslagel innebär emellertid en utvidgning av tillämpningsområ­det. Den föreslagna regleringen omfattar sålunda föralom hyres- eller bostadsrätt till lägenhet även andra rättigheter avseende fastigheter. Här­jämte finns i förslaget bestämmelser om gemensamt bohag samt om fördel­ning av det gemensamma hemmet genom bodelning, om förfarandet vid bodelning, om delning av samägd egendom, om rådighetsinskränkningar och om rättegången i tvister med anledning av lagens bestämmelser.

I den offentliga debatten har framförts synpunkter av innebörd att infö­randet av en lagstiftning angående ogifta samboendes ekonomiska förhål­landen föranleder betänkligheter särskilt som man därmed ger samhällets stöd åt en samlevnadsform av lägre dignitet än äktenskapet. Synpunkterna har underbyggts bl.a. med argumentet att äktenskapslagstiflningen erbju­der etl regelsystem som ger lösning på de företrädesvis ekonomiska pro­blem som kan möta en man och en kvinna som slår sig ihop för alt i gemenskap leva sitt hv eller åtminstone den närmast överblickbara peri­oden därav. Mekanismen som sätter detta äktenskapsrättsliga regelsystem i funktion kan ju numera få formen av en enkel formalitet - lill buds står den till ytterlighet avdramatiserade vigselakt vars innebörd framgår av 3 a § kungörelsen (1964:678) med närmare föreskrifter om borgerlig vigsel;


360


 


ceremonin är i realiteten ej mer än en registrering av den mest kortfattade viljeförklaring man kan tänka sig (att svara ja pä den korta formulärfrågan).

Det är befogat att ställa frågan om det verkligen finns fullgoda skäl att -när det föreligger en så enkel metod för elt par att etablera en gemenskap i form av samlevnad - uppställa ett alternativt regelsystem, som skall konkurrera med det äktenskapsrällsliga. Begrundar man vad ÄktB-försla­get innebär utöver sambolagen inställer sig osökt reflexionen att ÄktB:s tilläggsförpliktelser är ganska beskedliga, jämförda med sambolagens rent egendomsmässiga reglering.

Mot det nu anförda är atl andraga det faktiska förhållandet att sam­boende är synnerligen vanligt. Lagrådet vill för sin del inte göra några spekulationer om vad som är den yttersta förklaringen till detta fenomen. Ett försök är gjort i betänkandet "Att sambo och gifta sig" (SOU 1978:55).

Som nyss antyddes visar verkligheten att ett stort antal företrädesvis unga människor, trots atl vigselordningen och därav utlöst egendomsord­ning gjorts enkel, väljer alt leva i ett fritt samboförhällande. I den män den ena parten i ett sådant förhållande kan anses ekonomiskt eller eljest sva­gare träder skyddssynpunkter därvid i förgrunden.

I belysning av det anförda anser sig lagrådet - med tanke på den faktiska utbredningen av samboförhållanden i vilka vigselformaliteten inte tillgrips — kunna godtaga att en särskild, ekonomiskt inriktad lag stiftas om sambors gemensamma hem. Del kan erinras om att i lagstiftningen på mänga håll redan finns regler som syftar lill all med äkta makar jämställa personer som sambor under äktenskapsliknande förhållanden. Sädana regler finns pä de mest skilda områden, t.ex. inom utsökningsrätten, skatterätten, försäkringsrätten och socialrätten liksom beträffande handeln med värdepapper. En annan sak är all dessa regler sinsemellan inte är lika. Ibland — sä inom t.ex. skatterätten — krävs föratom samlevnad också gemensamma barn för alt samboförhållandet skall jämställas med äkten­skap. I andra fall - så beträffande t.ex. rätt lill livränta på grand av arbelsskadeförsäkring — krävs alt båda samlevnadsparterna var ogifta.

Ehura lagrådet sålunda kan godta en lagstiftning om sambor, vill lagrå­det i det följande beröra ytterligare en aspekt som kan förtjäna atl beaktas.

De många personer som f.n. bor tillsammans på elt äktenskapsliknande sätt men ulan att vara gifta med varandra har uppenbarligen — av elt eller annat skäl - föredragit denna oreglerade samlevnadsform framför det lagreglerade äktenskapet. Efter genomförandel av den föreslagna sambola­gen kommer den fria samlevnadsform som kontrahenterna nu kan välja inte längre atl stå öppen: sambolagen fångar automatiskt in alla fall när en ogift man och en ogift kvinna bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Den frågan kan då framföras, om inle två sambor som båda vill ställa sig utanför såväl lagstiftningen om äktenskap som regleringen i sambolagen bör ha möjlighet att göra det i en eller annan form. Bl.a. kan ideologiska - en allmän motvilja mot ingrepp i den privata sfåren - eller ekonomiska motiv tänkas ligga bakom en önskan hos sambor att få bo ihop utan all behöva underkasta sig en lagreglering av samlevnaden.

Remissförslaget ger inte någon möjlighet för sambor att avtala bort tillämpning av sambolagen. I den mån sambornas motiv för att de vill


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen


361


 


undvika lagreglering ligger enbart på det ekonomiska planet är emellertid att märka, att samborna enligt förslaget redan före samlevnaden kan träffa giltigt avtal om att lagens bodelningsregler inte skall gälla (5 §). Ett sådant avtal medför att också föreskrifterna om de rådighetsinskränkningar som anknyter lill bodelning sätts ur spel. Likväl gäller det undantaget att det inle är möjligt att avtala bort bestämmelserna om rätt för en sambo att i vissa fall överta bostadslägenhet (17 §; samma förhållande enligl 1973 års lag) med därtill knutna rådighetsinskränkningar.

Med det här anförda har lagrådet velat peka på en fråga - nämligen om det bör ges möjlighet för sambor alt genom avtal eller på annat sätt ställa sig helt vid sidan av sambolagen - som kan böra uppmärksammas under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. Lagrådet finner frän de synpunkter lagrådet har att beakta inle anledning att för egen del framföra nägot förslag i frågan.

Utöver det nu anförda vill lagrådet här framställa det förslagel att, av skäl som utvecklas under I § i fråga om den närmare innebörden av begreppet sambo, i lagens rabrik - i linje med rubriken lill 1973 års lag — ordet ogifta förs in framför ordet sambor. (Jfr annan mening i denna del av Hessler under 1 §.)


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen


 


Wahlgren:

Jag anser att lagrådets inledande synpunkter bör lyda pä följande sätt.

I lagrådsremissen har betonats att avsikten med förevarande lagförslag inte är att åstadkomma vad som skulle kunna betecknas som ett äkten­skapsliknande system av lägre dignitet. Grundmotivet sägs i stället vara alt lagstiftningen i begränsad utsträckning bör tillhandahålla lösningar pä praktiska problem av juridisk art när det är särskilt påkallat för atl skydda den svagare parten i etl samboförhållande.

Av lagrådsremissen framgår vidare att ca 80 procent av alla samboende par är gifta. Det betyder med andra ord atl omkring 20 procent av alla samboende par skulle omfattas av den föreslagna lagstiftningen. (Här bortses från vad de ännu inte kända ikraflträdandebestämmelserna kan komma alt innehålla.)

Sant är att den föreslagna sambolagens bestämmelser tar sikte huvud­sakligen pä sambors egendomsförhållanden. Elt samboförhållande kan komma lill stånd och upphöra ulan några som helst formaliteter. Ännu mindre krävs offentligrätlslig medverkan. Redan på grund härav kan det tyckas alt den föreslagna sambolagen har myckel litet med äklenskapslag-stiftning att göra. Inte heller innehåller lagförslaget några bestämmelser motsvarande dem i 1 kap. 2 § ÄktB upptagna av innebörd att makar skall visa varandra trohet och hänsyn samt gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa. Några regler om underhållsskyldighet för samlevnadsparterna gentemot varandra finns inte. Slutligen är i detta sammanhang värt alt anmärka att den föreslagna sambolagsliftningen inte innehåller någon motsvarighet till reglerna i ÄktB om äktenskapshinder (och därav följande effekter till följd av t.ex. tvegifte), möjligen med


362


 


undantag för regeln att som sambo enligt sambolagen inte räknas den som är gift.

1 den här diskuterade frågan om den föreslagna sambolagens familje­rättsliga karaktär knyter sig emellertid intresset främst till en praktiskt sett mycket viktig ingrediens i lagförslaget, nämligen det sätt på vilket rätt till viss egendom (bostad och bohag) kan förvärvas. Oavsett att sambolagen enligt det i del föregående berörda grundmotivet skall tillhandahålla "lös­ningar på praktiska problem av juridisk art" är här fråga om förvärv av rätt till egendom på familjerättslig grund, närmare bestämt till följd av sam­boende "under äktenskapsliknande förhållanden" (se 1 § andra stycket i det remitterade förslaget). Denna rätt - låt vara begränsad till viss egen­dom — företer mycket stora likheter med institutet giftorätt.

Ofta hävdas i diskussioner på denna punkt - och så görs även i remiss­protokollet — att det här är fråga om ett speciellt fenomen, nämligen att genom samlivet med gemensamt hushåll och uppbyggandet av ett gemen­samt hem en faktisk sammanflätning sker av sambornas ekonomi. En sådan faktisk sammanflätning kan emellertid ske i alla former av sam­boende och inte bara sådana som sker "under äktenskapsliknande förhål­landen". Från juridisk eller praktisk synpunkt synes såvitt jag kan se hinder inte föreligga mot att göra förekomsten av "faktisk sammanflät­ning" ensam lill grund för rätt till bodelning enligt regler av den typ som föreslagits i sambolagen. Väl att märka är att del önskade skyddet för den svagare parlen då kan åstadkommas i betydligt större utsträckning än vad som kan ske genom den inskränkande anknytningen till rekvisitel "sam­boende under äktenskapsliknande förhållanden". Bl.a. skulle förhållan­den där någon av samlevnadsparterna är gift liksom homosexuella förhål­landen kunna falla in.

Det förefaller som om just rekvisitel "samboende under äktenskapslik­nande förhållanden" kan vålla problem av olika slag. Mot bakgrand av den utbredning i samhället som samlevnad i samboförhållanden har fått — enligt vad som tidigare redovisats omkring 20 procent av alla samboende par — kan det synas som om vi här har att göra med etl i full utveckling varande alternativ till familjebildning i äktenskap. Hur framliden kommer att gestalla sig på detta område blir emellertid i inte ringa grad beroende pä lagstiftarens hållning.

I detta sammanhang bör inte förglömmas att frekvensen av familjebild­ning utanför det formella äktenskapels ram i hög grad påverkas också av annan lagstiftning än den familjerättsliga. Utformningen av regler om inle bara rättigheter (så l.ex. rätt till bostadsbidrag, rätt lill familjebidrag vid värnpliklsQänstgöring, rätt till studiestöd och rätt till socialQänst) utan också skyldigheter (exempelvis skyldighet till återbetalning av studieme­del) samt inte minst skatteregler är här av väsentlig betydelse. I den typ av regler varom här är fråga jämställs samboförhållanden med äktenskap. (En annan sak är att förutsättningarna för att betraktas som sambo inte är överensstämmande över hela fältet. Så t.ex. krävs i vissa fall gemensamma barn. Krav på att samlevnadsparterna skall vara ogifta finns inte över hela linjen.) Frågan huruvida samboendet sker "under äktenskapsliknande för­hållanden" torde ofta kunna bli av betydelse.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen


363


 


I de fall där fråga uppkommer huruvida samboendet sker "under äkten­skapsliknande förhållanden" eller ej blir - åtminstone när det allmännas intressen kommer med i spelet - kontrollfrågan väsenlhg. Uppenbarligen är det svårare - och många gånger förenat med kinkiga avvägningar i frågor rörande tillåtlig grad av integritetskränkning — alt kontrollera hura­vida samboende sker under äktenskapsliknande förhållanden eller ej, än all konstatera huruvida etl äktenskap föreligger. En faktor från vilken inte bör bortses i förevarande sammanhang är att just denna konlrollsvårighet kan vara elt incitament alt undvika äktenskapet.

Ett spörsmål som kanske inte ligger direkt i centram för uppmärksamhe­ten i förevarande lagstiftningsärende men som ändå kan vara av visst intresse att notera i sammanhanget är frågan om förhållandet mellan famil­jerättslig lagstiftning utanför den rena äktenskapsrälten, dvs. ÄktB, och Sveriges internationella åtaganden rörande vår äklenskapslagstiftning. I princip synes denna fråga kunna tas upp till diskussion redan i detta lagstiftningsärende eftersom närnligen grundrekvisitet för all sådan lagstift­ning torde vara givet genom rekvisitel "samboende under äktenskapslik­nande förhållanden".

Vid tiUkomsien av 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad synes de internationella aspekterna av lagen inle närmare ha disku­terats. Den nyss berörda principfrågan kan tyckas ha uppstått redan då, eftersom även denna lag för sin tillämpning föratsätter förhandenvaron av "äktenskapsliknande samlevnad" (se 1 § första stycket). Här är emellertid atl märka atl någon egentlig rätt lill annans egendom inte förvärvades genom lagen, endast en rätt att mol lösen överta den andra samlevnadspar-lens hyres- eller bostadsrätt. Vidare kan kanske anmärkas att denna lag hade sin tyngdpunkt i den sociala omsorgen om barnens rätt lill en bostad, se 1 § första stycket tredje meningen.

Beträffande Sveriges internationella åtaganden rörande vår äktenskaps­lagstiftning är framför allt innehållet i två internationella texter av intresse i förevarande sammanhang, nämligen artikel 16 i Förenta Nationernas all­männa förklaring om de mänskliga rättigheterna antagen den 10 december 1948, och artikel 23 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter antagen den 16 december 1966.

Artikel 16 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har följande lydelse.

1.   Fullvuxna män och kvinnor ha rätt atl utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. De äga lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid äktenskaps upplösning.

2.   Äktenskap må ingås endast med de blivande makamas fria och full­ständiga samtycke.

3.   Familjen är den naturiiga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen


 


Artikel 23 i 1%6 års konvention lyder.


364


 


1.  Familjen är samhällets naturiiga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och statens skydd.

2.  Rätten för giftasvuxna män och kvinnor att ingå äktenskap och bilda familj skall erkännas.

3.  Äktenskap skall ej ingås ulan de blivande makaraas fria och fulla samtycke.

4.  Konventionsstaterna skall vidtaga lämpliga åtgärder för att säkerställa makars likställighet i fråga om rättigheter och ansvar vid äktenskapels ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning. Vid fall av upplös­ning skall ätgärder vidtagas för att tillförsäkra barnen erforderiigt skydd.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen


 


De delar av de här återgivna texterna som tilldrar sig uppmärksamhet är närmast kravet på fritt och fullt samtycke från de blivande kontrahenternas sida till äktenskaps ingående. Frågan om fritt och fullt samtycke som föratsättning för äktenskapsrattsliga reglers tillämpning synes emellertid värd en särskild behandling även av andra skäl än förekomsten av ifrågava­rande internationella texter.

Den föreslagna sambolagen innehåller som framgår av det föregående det elementet av familjerättshg karaktär som beslår i möjligheter till för­värv av annans egendom grundat på samboende "under äktenskapshk-nande förhållanden". 1 denna del är lagen dispositiv, dvs. sambor kan genom skriftligt avtal bestämma alt de giftorättsliknande rättsverkningarna av samboendel inle skall gälla för deras del. Emellertid är del i praktiken inte så lätt atl komma ifrån sambolagens reglering. Ett betydelsefullt element härvidlag är den omständigheten att samlevnadsparter inte alllid vid varie tidpunkt under deras förhållande kan avgöra om de lever under sambolagens hägn eller inte. Kravet på viss varaktighet av förhållandet är här av vikt. Det är således snarare en rad objektiva omständigheter -samlevnad av viss varaktighet under äktenskapsliknande förhållanden -än parternas viljeförklaring som kan bli avgörande. Tydligt är t.o.m. att ett samboförhållande kan ha förelegat trots att en av parterna inte anser sig införstådd med det.

En lagstiftning innebärande en fullt utbyggd parallellitet mellan äkten­skap och samboförhållanden där den enda skillnaden skulle vara frånvaron av offentligrätlslig medverkan för uppkomsten och upplösningen av sam-boförhällanden torde inle vara förenlig med de internationella texter som återgivits i det föregående. Om så långtgående lagstiftningsåtgärder är emellertid inte alls fråga i föreliggande remiss. Någon anledning alt anta atl den föreslagna sambolagen med dess trots allt begränsade omfattning skulle stå i strid mot här angivna internationella åtaganden finns således inte. De nyss angivna svårigheterna - inle minst för samlevnadsparterna själva men även för utomstående, t.ex. borgenärer eller samhället - atl avgöra om och när ett samboförhållande enligl lagen föreligger måste emellertid ses som en olägenhet hos förslaget. Jag är naturligtvis medveten om att de fall vari sådana svårigheter uppkommer inte torde bli särskilt vanliga. I åtskilliga fall kan de dock inträffa, och bekymmersamt är att de synes kunna drabba sådana som knappast är beredda härpå, t.ex. pensio­närer som på sin ålders höst flyttar ihop och har gemensamt hushåll utan närmare funderingar kring begreppet "äktenskapsliknande förhållanden"


365


 


(som ju inom parentes sagt inte nödvändigtvis förutsätter sexuellt samliv, se bl.a. bet. s. 138).

Till det nu sagda kan fogas en ytterligare synpunkt, nämligen frågan vilken hänsyn som bör tas till de medelbara effekter för samlevnadspar­terna som den genom lagrådsremissen introducerade "giftorättsliknande" rätlen lill egendom kan få. Som tidigare antytts finns regler avseende samboende i åtskillig lagstiftning utanför den familjerältsliga. Det är här ofta fråga om en redan laglekniskt utförd likställighet mellan å ena sidan makar och å andra sidan dem som lever samman under äktenskapslik­nande förhållanden. En sådan uttrycklig likställighet behöver dock inte alltid föreligga. Fråga kan i stället vara om rent faktiska förhållanden, som får påverka utfallet, l.ex. rätt lill bistånd enligt 6 § lagen (1980:620) om socialQänst. Redan hittills gällande förhållanden har gett upphov till frågan om vilken betydelse den ekonomiska sammanflätningen av samboendes egendom skall få vid bedömningen av den enskilde samboendes egen ekonomi, se t.ex. rättsfallet RÄ 85 2:1. Den nu föreslagna sambolagen kan synas förstärka den redan i praxis sålunda rådande uppfattningen att det åtminstone i socialQänstsammanhang finns skäl alt beakta båda samlev­nadsparternas ekonomi och kanske föra över detta synsätt till andra områ­den. Detta skulle - ulan särskilt stadgande i sambolagen - ge upphov till elt mer eller mindre långtgående (ovisst hur långt för övrigt) ansvar hos en av samlevnadsparterna för den andra i ekonomiskt hänseende. Synsättet all samlevnadsparterna har ansvar för varandras ekonomiska situation är betecknande inom äklenskapsrätten men har nog inle allmänt ansetts föreligga för samlevnadsparter utanför äktenskapets ram. Mot bakgrand av det anförda uppkommer således frågan huruvida det i samband med förevarande lagstiftning beträffande samboförhällanden inte borde stå till buds en form för samboende "under äktenskapsliknande förhållanden" helt utanför familjerättslig lagstiftning. Väl kan det hävdas atl en sådan möjlighet — med undantag beträffande övertaganderätten enligl 17 § i det remitterade förslaget — redan kommer atl finnas genom den i 5 § föreskriv­na avtalsfriheten. Och beträffande nämnda 17 § innebär förslaget i princip ingen förändring i rättsläget.

Den föreslagna sambolagen företer emellertid i så måtto en förändrad bild i förhällande till situationen f.n. att skyddsreglerna kompletterats med avsevärda rådighetsinskränkningar, se 18 § i det remitterade förslaget. Egendom (t.ex. en bostadsrätt) som genom avtal ställs utanför bodelning kan således just på grund härav förvandlas till egendom som är underkas­tad övertaganderätl och på den vägen bli underkastad rådighetsinskränk­ningar. Frågan om rådighetsinskränkningens omfattning synes således kunna i vissa fall bli oklar för samlevnadsparterna (avtalsparterna).

Möjligheten att ställa sig helt utanför den föreslagna sambolagen synes erbjuden endast den som redan är gift eller som väljer att gifta sig formellt på annat håll. Att genom avtal kunna helt sätta lagen ur funktion synes inle försämra de sociala skyddseffekter som avses med lagen.

Av del anförda framgår att jag av många skäl är kritisk till etl genomfö­rande av förslaget lill sambolag. Kritiken riktar sig särskilt mot använd­ningen av rekvisitel "samboende under äktenskapsliknande förhållanden"


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen


366


 


som förutsättning för rätt till förvärv av egendom, med ty åtföljande inskränkningar av rådigheten till densamma. Härigenom väcks intrycket av att sambolagen är en familjerättshg lagstiftning av äktenskapsrätislik-nande natur för samboförhållanden såsom varande äktenskap av lägre dignitet, även om detta uttryckligen förnekats i lagrådsremissen. Detta intryck förstärks av den utbredning i samhället som denna samlevnads­form fått och det förhållningssätt gentemot samlevnadsformen som stats­makterna hittills intagit och som lagstiftaren med ett genomförande av sambolagen skulle komma att inta.

För dem som så vill står äktenskapet till buds. I fråga om äktenskapsräl­ten har lagstiftaren gjort sig stor möda med att ta hänsyn till jämlikhets­aspekter och bygga in skyddsmekanismer för svagare parter. Formalite­terna för ingående av äktenskap är reducerade till elt minimum och utfor­made enbart för att tillgodose det även internationellt upprätthållna kravet på fritt och fullt samtycke från de blivande makarnas sida. Alt vid sidan härav bygga upp ett lill sin natur likartat men ofullsländigare skyddssys­tem, som dessutom träder i funktion under ovissare förutsättningar och som har för samlevnadsparterna ovissare rättsverkningar, synes mig sålun­da diskutabelt.

Emellertid är frågan om ett genomförande av sambolagen en politisk fråga. I denna del saknar jag anledning atl här framföra andra synpunkter än sådana som föranleds av den juridiska granskningen. Dessa synpunkter är - ehura som nyss nämnts kritiska till sitt innehåll - inte av den art att de kan föranleda ett avstyrkande av sambolagen. Med den reservationen att möjligheter bör öppnas för sambor att genom avtal helt kunna ställa sig för egen del (här utesluter jag sålunda all lagstiftning lill skydd för deras barn) utanför familjerättshg lagstiftning kan jag således godta lagförslagels genomförande.

Beträffande lagrådets förslag till ändring av lagens rabrik är jag ense med majoriteten.


Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

1 § sambolagen


 


I §

Lagrådet (Mannerfelt, Wahlgren och Rydin):

Förevarande paragraf innehåller i första stycket en anvisning om lagens tillämpningsområde och i andra stycket en definition av uttrycket sambor.

Även om användningen av termen sambor är en nyhet i förhållande till 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad är en sådan användning likväl inte alldeles ny i svensk lagstiftning. Termen sambo förekommer nämligen redan som beteckning på personer som sammanbor under äktenskapsliknande former, se 11 § första stycket 1 lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden.

Ordet "sambo" har brakats även i ett annat lagstiftningsärende vari lagrådet (i annan sammansättning) avgivit yttrande den 19 december 1985. Detta ärende gällde förslag till lag om näringsförbud (se prop. 1985/86:126).

När det gäller användning i lagtext av termen sambo har hittills främst uppkommit frågan om termens avgränsning. Den definition som i föreva-


367


 


rande sammanhang givits åt uttrycket - se 1 § andra stycket i det remitte-     Prop. 1986/87: 1 rade förslaget - innebär atl med sambo avses i lagen en ogift kvinna och en     Lagrådet ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.     1 § sambolagen Med en sådan definition utesluts från inte bara lagens tillämpningsområde utan även termens begreppsmässiga innehåll samboende vari någon av parterna är gift på annat håll. En sådan snäv tillämpning är sannolikt inte avsedd när det gäller det nyss omnämnda stadgandet i 11 § första stycket I lagen om värdepappersmarknaden. Inte heller är en sådan begränsad räck­vidd avsedd i andra fall där särskild reglering av samboendeförhällanden existerar, t.ex. i skattelagstiftningen. En huvudprincip bör vara att i lag­stiftningen - när inte uttryckligt undantag sker - begreppet sambo får omfatta samtliga fall där en man och en kvinna lever samman under äktenskapsliknande förhållanden.

En särskild fråga i delta sammanhang blir också vad som bör förslås med kvalifikationen "under äktenskapsliknande förhållanden".

I viss redan befintlig lagstiftning - se l.ex. 4 kap. 19 § utsökningsbalken - möter uttrycket "varaktigt sammanbor med annan under äktenskapslik­nande förhållanden". Se i förevarande hänseende ocksä 5 kap. 6 § första stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring där uttrycket "under äktenskapsliknande förhållanden" kvalificeras med tidsbegreppet "sedan avsevärd tid". Etl skrivsätt av den art som sålunda kommit till användning i utsökningsbalken och lagen om arbetsskadeförsäkring ger vid handen att lidsfaktorn är av självständig betydelse i förhållande till rekvisitel "äkten­skapsliknande förhållanden". Emellertid framgår av åtskilliga uttalanden i förarbetena till förevarande lagförslag (bet. s. 138 f, lagrädsremissens specialmotivering lill förevarande paragraf) atl kortvariga, mer eller mind­re tillfälliga förbindelser inte bör komma in under en lagstiftning för äkten­skapsliknande förhållanden. Detta torde givetvis äga sin giltighet i de flesta fall. Någon gång torde dock kunna uppkomma spörsmålet vilken roll parternas egen viljeförklaring bör spela i sammanhanget. Kan det visas all mannens och kvinnans gemensamma uttryckliga vilja är att deras förhäl­lande skall betraktas som elt samboförhållande, torde detta i allmänhet . böra vara utslagsgivande oavsett den faktiska varaktigheten av förhållan­det när frågan föreligger för prövning.

Vad lagrådet här anfört angående innebörden och användningen av ordet "sambo" föranleder följande förslag till ändring av bestämmelsen i remissförslagets andra stycke. Som en inledande huvudregel föreskrivs atl sambolagen gäller när en kvinna och en man bor tillsammans under äkten­skapsliknande förhållanden. I anslutning därtill bör lämpligen inom paren­tes anges att de båda parterna i etl sådant samlevnadsförhållande är all beteckna som sambor. För att i enlighet med remissförslaget giltigheten av lagen skall inskränkas till endast sådana sambor som inte är gifta görs därefter undantaget, att lagen inle är tillämplig om någon av samborna är gift. Bestämmelsen skulle i enlighet härmed få denna lydelse: "Denna lag gäller när en kvinna och en man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden (är sambor), dock ej om någon av dem är gift."

I begreppet äktenskapsliknande förhållande får anses ligga all fråga är
om en "monogam" förbindelse i den meningen att en person inte bör
          368


 


kunna leva i två samboförhållanden samtidigt. En sak för sig är att i vart fall det först etablerade samboförhållandet blir underkastat sambolagens bestämmelser om bodelning och utlösningsrätt i fråga om bostad och bohag.

Lagrådet föreslår härutöver att första stycket i förevarande paragraf får utgå. Lagförslagets rubrik ger vid handen att lagen gäller sambors gemen­samma hem. Eftersom stadgandet i förevarande stycke inte fyller någon funktion, är det inte lämpligt att det tas in i lagen.


Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

1 § sambolagen


 


Hessler:

Jag är av skiljaktig mening såvitt angår I § andra stycket och i anslutning härtill i fråga om lagens rubrik.

Ordet - termen — sambor har väl egentligen ingen annan rent lexikalisk betydelse än ordet sammanboende. Det är sålunda en beteckning för (minst) två personer som har gemensam bostad. Liksom andra termer som används i juridiskt språkbruk, t.ex. termen gåva, kan termen sambor användas för att beteckna olika begrepp, där dock rimligen i alla bör ingå att fråga är om personer som har gemensam bostad.

Nu är det fråga om lagstiftning rörande en bestämd grapp av samboende personer, nämligen den för vilken det kännetecknande är alt del rör sig om en man och en kvinna, som lever tillsammans under äktenskapshknande förhållanden och som i och för sig skulle kunna ingå äktenskap men av någon anledning ej velat underkasta sig de, låt vara numera ytterst enkla formaliteter som gäller vid ingående av äktenskap. De är m.a.o. inle gifta med varandra och inte heller med någon annan. Det är för denna grapp som det har ansetts framstå som angeläget all tillhandahälla regler som hänför sig till förhållandels upphörande och även att, liksom enligt gällan­de rätt, ge vissa skyddsföreskrifter. Utanför räckvidden av bestämmelser­na skall falla andra former av samboende.

Del är möjligt att språkbruket kommer alt stabilisera sig i den riktningen att termen sambor endast kan komma i fråga beträffande sammanboende man och kvinna som lever under äktenskapsliknande förhållanden; detta blir då termens lexikaliska betydelse. Helt säkert är detta inte; sålunda har ju t.ex. i förevarande lagstiftningsärende föratsetts att som sambor kan komma att betraktas två personer som lever tillsammans därför atl de är homosexuella och som alltså inte kan sägas leva under äktenskapsliknande förhållanden såsom denna term hittills uppfatlats.

Det är emellertid nu inte fråga om någon lagstiftning där det finns behov att i ett sambobegrepp sammanfatta alla par av man och kvinna som inle är gifta med varandra och för vilka det är kännetecknande att de sammanbor och lever under äktenskapsliknande förhållanden men där det saknar bety­delse att båda eller någon av dem är gift med annan. Det är inte säkert alt det över huvud blir behov av en sådan begreppsbildning eller om man kan ha behov att i ett sambobegrepp inkludera sammanboende som inle lever under äktenskapsliknande förhållanden. (Möjligen omfattas den nu först angivna kategorin av termen sambor i värdepappersmarknadslagen. Helt


369


24   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


säkert är väl detta dock inte. Saken synes inle ha blivit föremål för någon närmare diskussion i förarbetena till den lagen.)

Efter min mening finns det inte någon anledning att i förevarande lag­stiftningssammanhang prägla ett sambobegrepp som man inte nu har be­hov av. Det räcker med att ange den - under alla omständigheter centrala - kategori av samboende på vilka lagen är tillämplig och låta termen sambor beteckna det samboendebegrepp som sålunda avses. En fördel med detta grepp kan vara att om ny lagstiftning som lar sikte på samboen­deförhällanden blir aktuell, det ges ett särskilt incitament att överväga vilka kategorier lagstiftningen skall avse.

Jag har sålunda ingen invändning mol den föreslagna lydelsen av andra stycket 1 §, ej heller mol lagens rabrik.

Jag delar meningen att paragrafens första stycke kan ulgå.


Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

2 § sambolagen


Lagrådet:

Förevarande paragraf första stycket är utformat med 7 kap. 4 § första stycket ÄktB som förebild. Lagrådet har föreslagit all remissförslaget såvitt angår sistnämnda bestämmelse omformuleras i vissa avseenden. Motsvarande ändringar bör göras i förevarande paragrafs första stycke.

Sålunda bör stadgandet under I i stycket ges avfattningen "fast egen­dom (alt. fastighet) som samborna eller någon av dem äger och tomträtt som de eller någon av dem innehar, om byggnad som finns på egendomen är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,". Punkt 2 bör ges avfattningen "bygg­nad eller del av byggnad, vare sig den innehas med äganderätt, hyresrätt, bostadsrätt eller annan rätt, om byggnaden eller byggnadsdelen är avsedd som sambornas gemensamma hem och innehavet huvudsakligen tjänar detta ändamål".

I övrigt, såsom beträffande rätt lill byggnad på annans grund och däri ingående nyttjanderätt lill mark, hänvisas till vad lagrådet anfört under 7 kap. 4 § ÄktB.


3§

I denna paragraf definieras - sakligt i överensstämmelse med 7 kap. 4 § andra stycket ÄklB - begreppet "sambors gemensamma bohag". En likartad begreppsbestämning, denna gång beträffande "sambors gemen­samma bostad", finns i 2 § (jfr 7 kap. 4 § första stycket ÄktB).

Föreskrifterna i 5 § första stycket gäller egendom som skall bodelas. Denna egendom beskrivs såsom sambornas "gemensamma bostad och

bohag--- , om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande".

Villkorssatsen "om egendomen har förvärvats för gemensamt begag­nande" utesluter således från bodelning (bortsett från fall enligt 16 §) sådant gemensamt bohag som inte förvärvats för gemensamt begagnande.

Nu är det så, alt beträffande gemensam bostad som inle förvärvals för gemensamt begagnande finns bestämmelserom övertaganderätt i 17 §. För


370


 


övertaganderätten krävs där att fråga skall vara om egendom som inte ingår i bodelning.

Någon motsvarande reglering beträffande gemensamt bohag finns inle. Vad som slutligen skall hända med sådant gemensamt bohag som inle är förvärvat för gemensamt begagnande är inte utsagt i lagen. Med hänsyn till den begreppsbestämning som görs i 3 § synes emellertid allt slag av gemen­samt bohag - och alliså även sådant som inle förvärvals för gemensamt begagnande - omfattas av 23 § (rätt att övergångsvis efter en separation fä nylQa gemensamt bohag).

Nämnda 23 § har utformats med 14 kap. 8 § ÄktB som förebild. Enligt 14 kap. 8 § ÄktB omfattar makes nyttjanderätt i motsvarande situation allt den andra makens bohag som finns i bostaden och således inte bara vad som är gemensamt. Lagrådet finner anledning all påpeka — något som inte så klart framgår av vare sig lagtext eller motiv - atl sambor har anledning alt räkna med tre kategorier av bohag: 1) gemensamt bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande, 2) annat gemensamt bohag saml 3) övrigt bohag. Denna uppdelning kan förefalla mycket komplicerad. Lagrå­det finner dock inte anledning att framlägga något ändringsförslag.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

5 § sambolagen


 


Denna paragraf kan sägas vara den centrala bestämmelsen i sambolagen. Det är här som huvudtanken bakom den nya lagstiftningen kommer till uttryck, nämligen att en sambo vid samboförhållandets upplösning har en giftorättsliknande rätt till delning av sambornas gemensamma bostad och bohag, dock endast i den mån egendomen har anskaffats för gemensamt begagnande.

Det kan ofta vara vanskligt atl avgöra, om etl samboförhållande i lagens mening skall anses föreligga eller ej. Hur frågan skall bedömas har berörts i remissprotokollets allmänna motivering (avsnitt 2.6.2) och i specialmoti­veringen till 1 §. Lagrådet vill i anslutning till förevarande paragraf la upp frågan i ett par speciella hänseenden.

Till att böria med kan då konstateras all det i remissprolokollel påpekas, att tidpunkten för inledandet av samlevnaden ibland kaa behöva fastställas mera noggrant. Om partema inte kan komma överens om lidpunkten bör, sägs det, den dag då samborna har kyrkobokförts på gemensam adress kunna användas som rätt datum, om inte övriga omständigheter talar i annan riktning.

I anslutning härtill vill lagrådet anmärka alt del trots det sagda många gånger kan vara svårt att fastställa en lidpunkt, dä ett samboförhållande i lagens mening skall anses vara inlett. En viss - osäkert vilken - varak­tighet på förhållandet mellan kontrahenterna föratsätts för att lagens krav skall vara uppfyllt (jfr specialmotiveringen till I § andra stycket). Osäker­heten i detta hänseende medför att sambolagens regelsystem, som ju automatiskt skall bli gällande på samboförhållanden, kanske kan komma all bli tillämpligt på en samlevnadspart som inle alls är införstådd med det. Det måste betecknas som en brist atl en person som har böriat bo ihop med en annan inte alllid skall kunna med bestämdhet förutse, om och när den


371


 


uppkomna relationen med den andre skall anses ha nått den punkt då sambolagen slår till. Mot denna lösliga ordning kan ställas vad som gäller i fråga om äktenskap. Där finns en klar tidpunkt för uppkomsten av rättsför­hållandet mellan parterna, nämligen vigseln.

Väl sä viktigt som att kunna bestämma tiden för inledandet synes vara alt kunna fastställa om och vid vilken tidpunkt ett samboförhällande har upphört. Denna fråga har avgörande betydelse när det gäller tillämpningen av förevarande paragraf. Samma problematik möter i flera andra bestäm­melser i sambolagen, se t.ex. 7 § första stycket ("när samboförhållandel upphörde") och 14 § ("den dag då samboförhållandet upphör"). 1 anslut­ning härtill kan också nämnas del i motiveringen till 6 § gjorda uttalandet atl, när bodelning har begärts, varie sambos tillgångar och skulder skall upptecknas sådana de var när samlevnaden upplöstes. Även vid tillämp­ning av förslaget till ändring i ÄB har frågan stor betydelse, se bl.a. Il kap. 8 § ("samboförhållandet har upphört före testators död"). När det gäller äktenskap är regleringen alldeles klar: upplösning sker genom den ena makens död eller genom lagakraflvunnen dom på äktenskapsskillnad. I det fallet alt ett oomtvistligt samboförhållande upphör genom atl en av samborna dör behöver någon tvekan i det berörda hänseendet inte upp­komma; samboförhållandet upplöses genom dödsfallet. Men i andra fall kan det vara svårt att avgöra, om och — mera exakt - när etl samboförhål­lande skall anses upplöst. Någon bestämd tidpunkt såsom vid äktenskaps­skillnad erbjuds inte. Detta måste ses som en svaghet i den föreslagna ordningen. Visserligen bör man kunna räkna med att flertalet fall inte kommer atl välla bekymmer i praktiken (jfr bel. s. 253 f och s. 256 f). Parterna torde sålunda i allmänhet vara överens i saken. Problemet kan f.ö. sägas föreligga redan när del gäller tillämpningen av 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad (se lagens I §). Frågans räckvidd ökar emellertid, om den föreslagna utvidgade sambolagsliftningen genom­förs.

Det är risk för att framdeles tvist i en del fall kan uppstå i frågan huruvida elt samboförhållande skall anses ha upphört eller ej. Man kan l.ex. tänka sig den situationen att två sedan länge samboende personer på grund av uppkommen konflikt mellan dem har flyttat isär "på prov". Elt annat exempel är att två sambor har börjat bo på skilda häll till följd av att en av dem i sitt arbete har fått en placering på annan ort, kanske utom­lands. Om den ena sambon i etl sådant läge som nu angetts skulle råka avlida, kan det bh tvist om vilket statusförhållande som egentiigen rådde vid liden för dödsfallet. I här berörda och andra oklara fall kan det bli nödvändigt med omfattande och ömtålig utredning för att få underlag för prövningen av om samboförhållandel kan anses ha upphört eller ej; som framgår av remissprolokollel kan kyrkobokföringsadressen inte vara en­samt avgörande. Även om elt fylligt utredningsmaterial skulle förebringas, kan själva bedömningen av om - och vid vilken tidpunkt - samboförhål­landet skall anses upplöst vara en mycket grannlaga uppgift.

Ett problem som har visst samband med nu behandlade förhållanden är följande. Av paragrafens inledning framgår att bodelning skall ske "när etl samboförhållande upphör". Del citerade uttryckssättet klargör att förhäl-


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

5 § sambolagen


372


 


landets upphörande utgör den utlösande förutsättningen för att bodelning skall äga rum. Under föredragningen har lagrådet erfarit att de citerade ordalagen är avsedda att förmedla ytterligare en upplysning, nämligen alt det är egendomsläget på upphörandedagen som skall läggas till grund vid bodelningen (jfr specialmotiveringen till 6 §). I klarhetens intresse bör denna tanke uttryckligen framgå av lagtexten. Där bör därför i en ny mening i slutet av första stycket - efter mönster av 10 kap. I § andra stycket (9 kap. 2 § enligt lagrådets förslag) förslaget lill ÄktB - göras ett tillägg av den lydelse som framgår nedan.

Enligt det remitterade förslagel gäller inte någon lidsbegränsning för framställande av sådan begäran som avses i första meningen av första stycket i förevarande paragraf (annorlunda enligt andra meningen). Delta kan länkas få mindre lyckade konsekvenser i fall då det - trots den i specialmotiveringen gjorda rekommendationen att begäran om bodelning skall framställas i nära anslutning till samboförhållandeis upplösning - har dröjt länge innan sådan begäran görs. Såvitt nu kan bedömas torde likväl någon särskild preklusionsfrist, ehuru i och för sig önskvärd, inte vara alldeles nödvändig.

I den förevarande paragrafens första stycke föreskrivs i andra meningen att, om en sambo avlider, begäran av den efterlevande sambon om bodel­ning skall framställas senast då bouppteckning förrättas. Enligt vad som upplysts vid föredragningen inför lagrådet är regeln avsedd att vara till­lämplig även i det fallet alt samboförhållandet redan hade upphört, när dödsfallet inträffade, men bodelning ännu inte hunnit äga rum. Här är fråga om en situation som - låt vara ovanlig — kan kräva viss uppmärksamhet även i fråga om andra regler beträffande elt samboförhållande än den här diskuterade. Sålunda finns anledning att beakta fallet vid tillämpning av 12 § i förevarande lagförslag (lagrådet återkommer vid nämnda paragraf lill ifrågavarande spörsmål) samt vid tilllämpningen av 3 kap. 7 §, 18 kap. 1 §, 20 kap. 2 §, 4 § tredje stycket och 6 § liksom 23 kap. 1 § i förslaget lill ändring i ÄB.

Med beaktande av det anförda och med vissa redaktionella jämkningar i övrigt föreslår lagrådet att första stycket i 5 § sambolagen ges denna lydelse:

"När ett samboförhällande upphör, skall pä begäran av någon av sam­borna deras gemensamma bostad och bohag, om egendomen har förvär­vats för gemensamt begagnande, delas mellan dem genom bodelning. Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan bodelning framställas senast när bouppteckningen förrättas. Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när sam­boförhållandet upphör."

Enligt motiveringen till andra stycket kan ett avtal om alt fördelningsreg­lerna inle skall gälla ingås/öre eller under samlevnaden. Del är emellertid inte otänkbart atl samborna även efter upplösning av samlevnaden i klar­hetens intresse kan vilja träffa bindande avtal om att regleringen i första meningen av första stycket inte skall gälla. En sådan möjlighet synes böra stå dem till buds.

I sak är beträffande andra stycket att anföra följande. I den allmänna


Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

5 § sambolagen

373


 


motiveringen (avsnitt 2.6.3) anförs närmare synpunkter av innebörd, i korthet, att sambor bör ha möjlighet att genom avtal ordna sina egendoms­förhållanden på det sätt som de gemensamt önskar. I enlighet härmed öppnar remissförslaget sådan möjlighet för sambor. Del blir fritt fram för dem att genom avtal frigöra sig från de regler om delning av bostad och bohag som lagförslagets 5-11 §§ innehåller. En gräns för avtalsfriheten är dock avsedd att gälla. Reglerna om övertaganderält till bostadslägenhet -17 § — anses böra vara tvingande (avsnitt 2.6.3 och specialmoliveringen till 5 § andra stycket). Att 17 § är avsedd att vara tvingande kan anses vara antytt genom atl 5 § andra stycket erbjuder avtalsfrihet i fråga om bodel­ningsreglerna och - motsatsvis - skulle man härav kunna sluta sig till att lösningsrältsregeln i 17 § ej kan avtalas bort. (Beträffande svårigheterna att bedöma om en lagregel är tvingande, se Grönfors uppsats i Festskrift till Nial s. 204 f.)

I anslutning till andra stycket av förevarande paragraf kan den frågan ställas, om parterna inför elt förestående samboförhållande eller under dettas bestånd skulle kunna avtala att om samboförhållandet skulle upphö­ra bodelning skall ske t.ex. på del sättet atl vardera parten skall fullt ut behålla den egendom som parten äger. Det skulle m.a.o. bli fråga om ett slags föravtal som ingåtts för den eventualiteten — för partema kanske högst sannolik — atl samboförhållandel upphör genom separation. Om elt sådant avtal blev bindande mellan samborna, borde del måhända få den konsekvensen atl 17 § i förslaget med dess bestämmelser om rätt till övertagande i vissa fall av gemensam bostad skulle sättas ur spel; fråga blev ju i det tänkta fallet inte om egendom som "inte ingår i bodelning".

I belänkandet (s. 257) förefaller det anses att föravtal mellan sambor inle skulle kunna fylla någon funktion. I och för sig är det väl dock inte helt säkert atl elt sådant föravtal utan vidare skulle bli ogiltigt. Del kan erinras om att föravtal mellan makar utan stöd av direkt lagbestämmelse ansetts under vissa föratsättningar gällande.

Det skulle kanske också kunna sägas ligga i linje med själva samboför­hållandets idé alt parterna skulle kunna ingå avtal som hade den verkan att inga som helst rättsverkningar av förhållandet kvarstod sedan förhållandet upphört. Ett avtal av ifrågasatt slag skuhe emellertid tydligen främst fä den konsekvensen atl övertaganderätlen enligt 17 § eliminerades; detta skulle kanske vara det egentliga syftet med avtalet.

Bestämmelseraa i nämnda paragraf är dock socialt betingade och avser alt bereda skydd för en svagare part. Del är väl därför möjligt atl elt avtal av nyss berört slag, även om det i och för sig tillades giltighet, likväl inte skulle tillåtas föranleda all 17 § sattes ur spel (jfr 36 § avtalslagen).

Lagrådet vill i anslutning till förevarande paragraf till sist ta upp en rabrikfråga. Underrabriken lill paragrafen jämte efterföljande 6-13 §§ är i det remitterade förslaget "Fördelning av det gemensamma hemmet genom bodelning". Nästföljande avsnitt, omfattande 14 och 15 §§, har underra­briken "Förfarandel vid bodelning". Sistnämnda rabrik är mindre träf­fande i det atl 15 § inte gäller förfarandet vid bodelning utan verkan av bodelning (jfr 13 kap. ÄklB). Enligt lagrådets mening bör samtiiga här


Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

5 § sambolagen


374


 


berörda paragrafer, sålunda 5-15 §§, lämpligen sammanföras under en     Prop. 1986/87: 1
gemensam underrubrik lydande kort och gott "Bodelning".
           Lagrådet

7 § sambolagen

Wahlgren:

I anslutning lill vad lagrådet anfört under förevarande paragraf vill jag som ett tillägg erinra om vad jag anfört under de inledande synpunkterna i lagrådets yttrande.

Lagrådet:

När det i denna och efterföljande paragrafer talas om bostad och bohag, avses endast sådan bostad och sådant bohag som enligt 5 § skall bli föremål för bodelning. Detta får, med viss tvekan, anses framgå tillräckligt tydligt av sammanhanget.

Lika väl som i fråga om ÄktB är det till förebyggande av osäkerhet och missförstånd angeläget att de personliga pronomina "han eller hon" und­viks i lagtexten, när syftningen i själva verket bara gäller en bestämd sambo (se vad lagrådet yttrat härom vid 2 kap. I § ÄktB). Orden "han eller hon" i första stycket bör därför ersättas med "den sambon".

Andra stycket bör, i linje med det remitterade förslaget till lydelse av 9 kap. 6 § samt 11 kap. 2 § andra stycket och 7 § andra stycket ÄktB -och med beaktande av lagrådets jämkningsförslag beträffande dessa be­stämmelser - lyda:

"För sådana fordringar mot en sambo som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget och som inle heller pä annat sätt är atl hänföra till angivna egendom skall sambon få täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom."

Anmärkas bör att såsom fordran mot en sambo är atl räkna också fordran mot sambon på grand av borgen eller ställande av pant för tredje mans skuld.

Här kan vidare erinras om vad lagrådet anfört under 20 kap. 4 § ÄB.

I samklang med vad lagrådet föreslagit beträffande motsvarande reglering i 12 kap. 1 § ÄktB föreslås alt - utan atl någon saklig ändring av remissför­slaget avses - som etl första stycke i nu förevarande paragraf upptas bestämmelser av följande lydelse:

"Om vid bodelning en andelsberäkning enligl 5-8 §§ skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till den tid samboförhållandet har varat men även till sambomas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, skall andelarna jämkas. Den sambo lill vars förmån jämkning sker får därvid ej tillföras högre värde än som motsvarar den sambons egendom."

När del i slutet av andra meningen i stycket talas om "den sambons
egendom" avses därmed - i enlighet med systematiken i del remitterade
          375


 


förslaget (jfr orden "sin egendom" i slutet av första meningen av 9 § i remissförslaget) - endast sådan egendom som ingår i bodelningen.

Med hänvisning till nämnda 12 kap. I § ÄktB föreslår lagrådet vidare att i ett andra stycke av förevarande paragraf föreskrivs följande:

"Om vid bodelning en sambo är försatt i konkurs eller det finns andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall vardera sambon som sin andel behälla sin egendom."

Även i fråga om detta stycke gäller att med "sin egendom" avses bara sådan egendom som omfattas av bodelningen.


Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

10 § sambolagen


10 §

Av samma skäl som lagrådet anfört under 11 kap. 7 § ÄktB förordar
lagrådet att i förevarande paragrafs andra stycke sker följande omformu­
lering: "Svarar egendomen för fordran som är - - - från ansvar för
fordringen elieratt---- särskild värd."

I specialmotiveringen till paragrafen uttalas alt övertaganderätten för gifta inte omfattar egendom som är enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente. Det får därför, sägs det vidare, anses oskäligt atl sådan egendom skulle kunna övertas så länge parterna endast lever samman som ogifta.

Att nu angiven grundsats kommer till uttryck endast motivledes, torde -ehuru remissförslaget i vad det gäller ÄktB har särskild föreskrift som medför att testalorers och givares viljeförklaringar skall respekteras - fä anses godtagbart. I själva verket föreligger ett ännu starkare skäl än det i remissprotokollet anförda för att egendom, som enligt förbehåll av nyss angiven art skall vara mollagarens enskilda, blir undantagen från överta­ganderätt. Sådan egendom kan nämligen inte i 5 §:s mening anses förvär­vad för gemensamt begagnande (jfr bet. s. 143). Substitut för sådan egen­dom kan däremot sägas vara förvärvat för gemensamt begagnande. Men mot övertagande i dylikt fall kan tänkas att sådan oskälighelsaspekl som remissprolokollel framför kan spela in.


11 §

Med hänvisning lill de ändringsförslag som lagrådet har framställt vid den motsvarande regleringen i 11 kap. 8 och 9 §§ ÄklB föreslår lagrådet att förevarande paragraf ges följande lydelse:

"En sambo har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna, dock högst sex månader om ej samborna enas om annat eller särskilda skäl föreligger. Lämnas inte någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den sambon.

Om en sambo övertar bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgo­doser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall den övertagande sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtag­bar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon fä skäligt anstånd med


376


 


denna, dock högst sex månader om ej samborna enas om annat eller särskilda skäl föreligger."

Med "egendom" avses i paragrafen endast sådan egendom som ingår i bodelningen.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

12 § sambolagen


 


12 §

I förevarande paragrafs första stycke föreskrivs i det remitterade förslaget alt, om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död, bestäm­melserna i lagen gäller endast till förmån för den efterievande sambon.

Berörda bestämmelse synes ha fått en nägot för generell avfaltning. Såvitt motiven utvisar har vad som skall gälla endast till den efterlevande sambons förmån tänkts vara allenast de bestämmelser som är av grandläg­gande skyddskaraktär. Sålunda framgår av remissprotokollets specialmoti­vering till förevarande paragraf att den avlidna sambons arvingar och testamentstagare inte skall kunna åberopa delningsreglerna i lagen för att erhålla förmåner på den efterlevande sambons bekostnad och att de ej heller skall fä rätt att överta bostad enligt 17 §. Av betänkandet framgår alt föreslagen behovsprövning som avses äga ram efter en sambos död kan ske endast till förmån för den efterlevande (bet. s. 427 f, jfr s. 152 f). Den behovsprövning som därvid åsyftas är uppenbarligen den som i remissför­slaget behandlas i 10 och 17 §§. Ytterligare är att notera att av remissprolo­kollets specialmotivering till 5 § första stycket framgår att den i sist sagda bestämmelse föreskrivna rätten för envar sambo all begära bodelning skall, när dödsfall inträffat, tillkomma endast den efterlevande sambon, ej den avlidnes rättsinnehavare.

Såvitt lagrådet kunnat finna är det just de nu berörda reglerna som man vid lagförslagets utarbetande haft i åtanke när del gällt atl fastställa vad som skall gälla endast lill förmån för den efterlevande sambon; därtill kommer givelvis den uttryckliga regeln i 12 § andra stycket.

Men sambolagen erbjuder tillika exempel på reglering som otvivelaktigt icke är avsedd atl gälla endast till den efterlevande sambons förmån. Särskilt framträdande är härvid gäldsläckningsregeln i 7 § när det gäller vad lagrådet under 20 kap. 4 § ÄB-förslaget benämnt "enskild skuld" - av sistnämnda lagrum framgår klart att gäldsläckningsregeln i 7 § sambolagen inle gäller endast till förmän för den efterlevande sambon utan även för den avlidna sambons övriga dödsbodelägare. Ytterligare kan den föreslagna bestämmelsen möjligen inge en efterlevande sambo missuppfattningen alt för denne inte gäller några rådighetsinskränkningar ens i fall när bodelning skall ske. Atl begränsningar i handlingsfriheten för den efterlevande sam­bon kommer att föreligga följer av de föreslagna reglema i ÄB för del fall att bodelning begärts av den efterlevande sambon.

Av remissförslagets utformning av första stycket i förevarande paragraf skulle vidare kunna utläsas, alt en avliden sambos arvingar eller univer­sella testamentstagare inle skulle ha rätt att påkalla jämkning enligt 9 §. En sådan ordning torde dock inte vara avsedd och är inte heller sakligt motiverad i belysning av motsvarande reglering i ÄktB, enligl vilken en avliden makes arvingar och universella testamentstagare torde ha rätt att


377


 


begära jämkning; se 12 kap. 1 § jämförd med 9 kap. 2 § (4 § enligt lagrådets förslag).

Skäl synes också saknas för att den rätt som tillkommer en sambo enligt 11 § första stycket i remissförslaget inte skall kunna göras gällande även av en avliden sambos arvingar och universella testamentstagare.

Mot bakgrunden av det anförda förordar lagrådet en viss precisering av förevarande 12 § första stycket. Bestämmelsen kan länkas utformad på följande sätt:

"Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära bo­delning och om rätt att överta bostad eller bohag endast till förmån för den efterlevande sambon."

Formuleringen av inledningssatsen är betingad av all enligt vad som upplysts under föredragningen inför lagrådet regleringen är avsedd att omfatta även fall när ett samboförhällande har upplösts före dödsfallet men bodelningen då ännu inle blivit förrättad, jfr vad lagrådet anfört vid 5 § i förevarande lagförslag och-vid 3 kap. 7 § Qärde stycket i förslaget till ändring i ÄB.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

14 § sambolagen


14 §

Till följd av vad lagrådet föreslagit beträffande uppbyggnaden av 9 kap. ÄktB bör förevarande paragrafs hänvisning avse 9 kap. 4, 6, 8 och 9 §§. Hänvisningarna till ÄktB-bestämmelserna kompletteras med anvisning att vad som i ÄktB sägs om makar skall gälla sambor. I sistnämnda anvisning får anses ligga all i enlighet med 9 kap. 2 § ÄktB (4 § enligt lagrådets förslag) avliden sambos arvingar och universeUa testamentstagare är av-lalskontrahenler vid bodelningsavtal med efterlevande sambo.


16 §

I fråga om möjligheterna till bodelning likställs enligt förevarande bestäm­melse med gemensam bostad och gemensamt bohag som förvärvals för gemensamt brak sådan egendom som samborna innehar med samägande-rätt. Om samborna avtalat om det, skall alltså reglerna om bodelning i 5 § första stycket tillämpas beträffande den samägda egendomen även om denna inte är av sådan art som anges i 5 § (dvs. viss bostad och visst bohag). Även de flesta av de om bodelning i det föregående av lagen givna reglerna blir tillämpliga.

Som skäl för denna bestämmelse i 16 § har i den allmänna motiveringen endast anförts atl man genom att förfarandet med bodelning skulle tilläm­pas skulle kunna undvika det opraktiska förfarandet enligt samägande­rätlslagen. Av framställningen synes framgå, atl fråga är om en bestämmel­se som har sin motsvarighet i de sakkunnigas förslag. Uttalanden av denna innebörd görs av de sakkunniga på flera ställen i den allmänna motivering­en, bl.a. s. 252 f. I lagtexten förefaller emellertid tanken ej ha genomförts, se de sakkunnigas förslag lill ÄktB 19 kap. 3 §, jfr även förslagel lill ändring i samäganderätlslagen 19 §. Av 19 kap. 5 § i de sakkunnigas för­slag till ÄktB kan möjligen molsältningsvis slutas att bodelning skulle


378


 


kunna ske av annat än egendom som utgör bostad och bohag. Bestämmel­sen synes emellertid efter ordalagen bli tillämplig på all sambornas egen­dom, sålunda inte endast sådan som innehas med samäganderätt.

I remissförslaget gäller möjligheten att dela genom bodelning helt klart -utöver vad som framgår av 5 § — endast samägd egendom. Enligt lagrådets mening är en sådan regel alldeles godtycklig. Del finns inga sakliga skäl varför viss egendom endast därför atl den innehas med samäganderält skall kunna delas mellan samborna genom bodelning, medan beträffande annan egendom — som inte är bostad eller bohag anskaffat för gemensamt begagnande - allmänna förmögenhetsrättsliga principer och regler skall gälla såvitt avser övergång av äganderätt etc. mellan dem.

Ej heller synes det åberopade skälet - att man bör få möjlighet alt undvika det "opraktiska förfarande" som samäganderättslagen stadgar för upplösning av förhållandel, försäljning på offentlig auktion - särskilt bä­rande. Om samborna är eniga, vilket ju föratsätts för tillämpning av 16 §, torde de vara oförhindrade att avtala om vilken förmögenhetsrättslig form som helst för upplösning av samäganderätten, jfr 6 § samäganderätlslagen.

Det kan också frågas om inte den föreslagna regeln kan åstadkomma svårigheter vid tillämpning av vissa regler i UB, såsom 8 kap. 8 §, jfr Walin m.fl., Utsökningsbalken s. 251 not 1.

Av anförda skäl, särskilt på grund av den godtycklighet som synes prägla bestämmelsens resultat, avstyrker lagrådet att den las upp i lagen. Om paragrafen utgår, bör även rabriken före paragrafen utgå.

Godlages lagrådels förslag får paragrafnumreringen i det följande änd­ras. Ändring behöver även ske i vissa paragrafhänvisningar som där före­kommer.

Om 16 § anses böra behällas, torde hänvisningama i första stycket andra meningen böra kompletteras med 13 § andra stycket.


Prop. 1986/87:1

Lagrådet

17 § sambolagen


 


17 §

Lagrådet föreslär atl första styckets första mening jämkas redaktionellt i
enlighet med följande lydelse: "Innehar den ena sambon den gemensamma
bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt och ingår egendomen inte i bo­
delning, har den andra sambon rätt atl överta den när samboförhållandel
upphör, om den sambon bäst behöver        anses skäligt."

I andra stycket bör orden "han eller hon" utbytas mot "sambon".

Med anledning av föreskriften i sista meningen av tredje stycket vill lagrådet anföra följande. Bestämmelser om anstånd med betalning såvida säkerhet ställs finns i 11 kap. 8 och 9 §§ förslaget till ÄktB samt i 11 § förevarande lagförslag. I specialmotiveringen till förstnämnda bestämmel­se har uttalats atl om makarna inte är ense om tiden för anståndet längre tid än sex månader inte bör komma i fråga. Med anledning därav har lagrådet uttalat att en så preciserad anvisning borde upptas i lagtexten; lagrådet har framlagt etl förslag till komplettering av lagtexten i paragrafens första stycke i överensstämmelse härmed. Motsvarande komplelteringsförslag har gjorts till 11 kap. 9 § ÄktB och till 11 § sambolagen.

Något uttalande i specialmotiveringen till förevarande tredje stycke av


379


 


17 § angående ansfåndslidens längd har inte gjorts. Del är tänkbart att här i viss män andra synpunkter gör sig gällande än i de förut berörda fallen. Om emellertid avses att även i det förevarande fallet en sexmänaderstid bör gälla för anståndslidens längd, torde motsvarande komplettering som före­slagits beträffande de nämnda bestämmelserna i ÄktB och i denna lag böra ske även i nu förevarande fall.


Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

18 § sambolagen


 


18 §

Inskränkningarna i sambos förfoganderätt hänför sig enligt remissförslaget i första hand till egendom som "skall ingå i bodelning". Härtill vill lagrådet anmärka att frågan huravida egendomen "skall" ingå i bodelning enligl 5 § inte blir klar förrän "när samboförhållandel upphör" och någon av sam­borna begär bodelning. När en ifrågasatt avhändelse, nytQanderältsupplå-telse etc. skall företas, kan ägarsambon sålunda inte med säkerhet veta, huravida bodelning över huvud taget kommer alt ske mellan samborna. Med tanke på de i 20 § närmare angivna konsekvenserna av att förfogandel skett ulan "erforderligt" samtycke eller tillstånd synes denna ordning inle tillfredsställande.

Det förefaller enligt lagrådels mening nödvändigt att en formulering väljs som gör det möjligt för ägarsambon alt redan vid lidpunkten för del ifrågasatta förfogandet veta, om samtycke av den andra sambon skall fordras eller ej. Av vikt är naturligtvis också att sambons medkonlrahent har sådan vetskap.

En möjlighet är då att stadgandet anges avse "bostad som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen eller som ...". En annan möjlighet är att det avsedda objektet anges som "bostad som förvärvats för gemensamt begagnande". Mot sistnämnda lokution, som närmast svarar mot de sakkunnigas förslag (se 19 kap. 2 § första stycket i det förslaget), skulle kunna invändas atl därmed även skulle komma atl omfattas det fall att avtal enligt 5 § andra stycket träffats mellan samborna om att bodelning ej skall ske. Ett sådant avtal kan väl emellertid uppfattas som likvärdigt med alt eventuellt behövligt samtycke lämnats av den andra sambon.

Även beträffande sådan bostad som avses i 17 § är remissförslagets lagtext enligl lagrådels mening behäftad med oklarhet. Vid tidpunkten för en ifrågasatt överlåtelse är det kanske tveksamt om föratsättningarna för tillämpning av 17 § kommer att föreligga för den händelse samboförhållan­det skulle upphöra. Samborna har t.ex. vid den tidpunkten inle några gemensamma barn. Denna osäkerhet skulle tydligen bortfalla, om stadgan­det fick avse bostad "som den andra sambon kan få rätt all överta enligt I7§".

Om vad lagrådet nu anfört godtas, skulle första styckets första mening fä följande lydelse (varvid i anslutning till vad lagrådet föreslagit beträffande 7 kap. 5 § ÄktB företagits viss ytterligare justering av den i remissförslaget upptagna lagtexten): "En sambo får inte utan den andra sambons sam­tycke avhända sig eller hyra ut eller på annat sätt med nylQanderätt upplåta en bostad som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna,


380


 


skall ingå i bodelningen (ev. bostad som förvärvats för gemensamt begag­nande) eller som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 17 §."

Den andra meningen i första stycket avser enligt sin lydelse dels bostad som skall ingå i bodelning dels bostad som är föremål för övertaganderätt enligt 17 §. Stadgandets innehåll gäller emellertid endast delvis egendom av del sistnämnda slaget. Måhända skulle bestämmelsen te sig lättare alt förstå, om den fördelades på två meningar, varav den första upptog vad som endast gäller beträffande bostad som, "skall ingå i bodelning" (enligt lagrådets nyss framförda förslag bostad som, "om bodelning kommer lill stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen" resp. "förvärvals för gemensamt begagnande") och den andra vad som gäller för båda de avsedda kategorierna. Återstoden av stycket (efter första meningen) skulle sålunda enligt lagrådets förslag komma att lyda (varvid även här gjorts viss justering i anslutning till vad lagrådet föreslagit beträffande 7 kap. 5 § ÄktB): "Samtycke av den andra sambon krävs också, om en sambo vill låta inteckna faslighet eller tomträtt där det finns bostad som, om bodel­ning kommer lill stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen (ev. förvärvats för gemensamt begagnande). Detsamma gäller i fråga om pant­sättning av annan egendom som innefattar sådan bostad eller bostad som den andra sambon kan få rätt alt överta enligt 17 §. Samtycke till avhän­delse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall lämnas skriftli­gen."

Om vad lagrådet nu föreslagit godtas, bör andra stycket av paragrafen anges avse "bohag som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen" (eventuellt: "bohag som förvärvats för gemen­samt begagnande").

Det bör observeras att med de förslag lagrådet nu framlagt det kan komma atl visa sig alt egendom beträffande vilken samtycke krävts lill sist aldrig kommer att ingå i bodelning eller ej skulle ha blivit omfattad av någon övertaganderält enligt 17 §.

1 övrigt vill lagrådet anföra följande. Bestämmelserna är avfattade i nära anslutning till motsvarande regler om krav på samtycke i 7 kap. 5 och 6 §§ ÄktB. Anledning föreligger till det påpekandet alt verkningarna av den disposition till vilken samtycke avses behöva inhämtas är olika när det gäller makar å ena sidan och sambor å den andra. I ett äktenskap är den egendom som omfattas av rådighetsinskränkningama, dvs. kravet på sam­tycke, i normalfallet giftorättsgods liksom också det vederlag som inflyter till följd av det förfogande med egendomen varom fråga är. I sambofallen synes det emellertid, till följd av den principiella avgränsning som där gäller i fråga om den delningsbara egendomen, bli rätt vanligt atl vad som inflyter till följd av en disposition över egendom som omfattas av rädig-hetsinskränkningen kommer att falla utanför en kommande bodelning.

Vad lagrådet här anfört synes värt atl observera också mot bakgrand av att samtycke enligt 19 § i lagförslaget kan ersättas med ett tillstånd av domstolen. I övrigt hänvisas till vad lagrådet anför under nästföljande paragraf.

Om i 19 kap. ÄB införs en ny bestämmelse (13 a §) i enlighet med lagrådets förslag under 7 kap. 6 § ÄklB, kommer atl klart framgå all


Prop. 1986/87: I

Lagrådet

18 § sambolagen

381


 


boutredningsman inte ulan efterlevande sambos samtycke äger uthyra bostad som varit sambornas gemensamma.


Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

19 § sambolagen


 


19 §

Lagrådet får hänvisa till vad lagrådet anfört under 18 § i fråga om skillna­den mellan äktenskap och samboförhållanden i vad gäller förutsättningar­na för lämnande av tillstånd till åtgärd med egendom som omfattas av rådighetsinskränkningar. Det där anförda synes kunna förorsaka spörsmå­let huruvida och i vilken utsträckning i så fall en domstol i etl tillstånds­ärende nödgas ta hänsyn lill den totala ekonomiska situationen efter en tillståndskrävande åtgärd för den sambo från vilken samtycke saknas. Till skillnad frän äktenskapsfallen, där i princip en hälftendelning av allt giflo­rättsgods skall ske, finns i sambofallen ingen uttrycklig grandsats av inne­börd att sambor skall ställas på jämbördig fot efter en bodelning. Bodel­ningen i sambofallen syftar i stället till att i möjligaste mån bevara det gemensamma hemmet åt den sambo som bäst behöver del och häratöver tillförsäkra samborna en lika stor andel vardera i denna egendom. En domstolsprövning i elt tillståndsärende föratsätts kunna ske i ett skede av samboförhållandet när en upplösning därav och en bodelning inte är ak­tuella (jfr dock bet. s. 424). Ett vägrat samtycke eller tillstånd till en för den ena av samborna angelägen ekonomisk disposition kan förorsaka upplös­ning av samboförhållandet. Även om svårhetsgraden hos de problem som kan uppkomma vid handläggningen av tillslåndsärenden enligt förevarande paragraf måhända inte bör överdrivas, synes del här uppkomna spörsmålet förtjäna uppmärksamhet i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lagrådet å sin sida saknar underlag för något eget förslag i frågan.

20 §

Med hänvisning till vad lagrådet anfört under 7 kap. 8 § ÄktB föreslår lagrådet att första stycket i nu förevarande paragraf ges följande lydelse:

"Om en sambo utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra sambon upplåtit nyttjanderätt lill egendom, skall domstolen pä talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och alt egendomen skall gä äter. Detsamma gäller om en sambo ulan erforder­hgt samtycke eller tillstånd har pantsatt sambornas bohag. Överlåtelse eller panlsättning av bohag skall dock inle förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro."

Med uttrycket "sambornas bohag" åsyftas samma bohag som omnämns i 18 § andra stycket.

Beträffande andra stycket i förevarande paragraf föresläs att ordet "dock" utgår.


382


 


21 §                                                                           Prop. 1986/87: 1

Det bör påpekas att avliden sambos arvingar och universella lestamentsta-      Lagrådet

gare är behöriga att begära bodelningsförrättare. Detta följer av 14 §:s   sambolagen
hänvisning lill 9 kap. 2 § ÄktB (9 kap. 4 § enligt lagrådets förslag).

23 §

Beträffande räckvidden och den närmare innebörden av förevarande para­graf hänvisas till vad lagrådet anfört under 3 §.

I linje med vad lagrådet föreslagit under 14 kap. 8 § ÄktB förordas att förevarande paragraf ges följande lydelse:

"Den sambo som genom beslut av domstol har berättigats atl bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats har rätt att använda även det gemensamma bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sam­bon. Domstolen får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som sistnämnda sambo därefter ingår med tredje man inskränker inte nylQanderätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena sambon sålunda berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån."

25 §

I slutet av första stycket bör av förat anförda skäl orden "han eller hon" utbytas mot "den förstnämnda sambon".

I tredje stycket tredje meningen bör i enlighet med vad lagrådet föresla­git under 14 kap. 13 § ÄktB orden "pä nytt pröva" ersättas med "om­pröva".

383


 


Justitiedepartementet                                     Prop. 1986/87: i

Slutprotokoll Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1986

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Gustafs­son, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Hulterström

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om äktenskapsbalk m. m. 1 Anmälan av lagrådsyttrande m.m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 21 februari 1985) över förslag till

1.    äktenskapsbalk,

2.  lag om ändring i ärvdabalken,

3.  lag om sambors gemensamma hem. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Det omfattande arbete som lagrådet har lagl ned på granskningen av lagrådsremissen har resulterat i åtskilliga ändringsförslag av huvudsakligen lagteknisk natur. De principer som bär upp del remitterade förslaget har lämnats ulan erinran, och även i övrigt har lagrådet i allt väsentligt godtagit det sakliga innehållet i förslaget.

Jag kan biträda de flesta av lagrådets ändringsförslag, även om jag på några punkter förordar en delvis annorlunda formulering av lagtexten. Också i övrigt bör vissa redaktionella jämkningar göras i de remitterade lagförslagen.

1 det följande uppehåller jag mig företrädesvis vid de delar av lagrådets yttrande där jag har en annan uppfattning än lagrådet i frågor som inte enbart rör formuleringar eller där lagrådets uttalanden föranleder särskilda kommentarer från min sida.


Förslaget till äktenskapsbalk

l kap.

Jag delar lagrådets uppfattning att regleringen i denna paragraf framstår som alltför speciell för alt höra hemma bland de inledande bestämmelserna i balken. Enligt min mening är det lämpligast att hela paragrafen — och alltså inle bara, som lagrådet har föreslagit, dess andra mening — förs över till 9 kap. för att där bilda ett första stycke i en inledande paragraf.


384


 


2        kap.

I §

Under senare år har i familjerättslig lagstiftning orden "han eller hon" använts med syftning pä substantiv (t.ex. makar eller föräldrar) som betecknar både män och kvinnor. Denna teknik har i dessa lagstiftnings­ärenden lämnats utan erinran av lagrådet. Tekniken får ocksä allmänt setl anses godtagbar. Sålunda torde den endast i undantagsfall kunna ge upp­hov till missförstånd.

Elt sätt att lösa problemet med användningen av personliga pronomen i de fall det nu är fråga om kan emellertid ibland vara att undvika sädana pronomen, om det är möjligt (se statsrådsberedningens PM 1979:2 Några riktlinjer för författningsspråket). Jag kan med hänsyn härtill godta de ändringsförslag med denna inriktning som lagrådet i förevarande lagstift­ningsärende har lagt fram.

3        kap.

Enligt min mening beskriver kapilelrabriken "Prövning av äktenskaps­hinder" bättre än den av lagrådet föreslagna rabriken "Hindersprövning" vad kapitlet handlar om. Jag anser därför att den bör behållas.


Prop. 1986/87:1 Slutprotokoll


 


4 kap.

Liksom nuvarande 4 kap. GB innehåller förevarande kapitel föreskrifter om vilka som har behörighet atl över huvud taget förrätta vigsel. Av dessa föreskrifter framgår inle vilken vigselform som skall användas av vae kategori vigselförrättare. Några särskilda regler om behörigheten atl för­rätta vigsel med användande av viss vigselform har visserligen, till skillnad frän vad som gäller för närvarande, inte uppställts i det remitterade försla­get. Det innebär emellertid inte att alla kategorier vigselförrättare får formell behörighet att använda vilken vigselform som helst; det enda behörigheten omfattar är atl förrätta vigsel.

Frågan om vilken vigselform som skall användas av vaqe kategori vigselförrättare regleras i det remitterade förslaget i stället genom särskilda bestämmelser som närmast är av ordningskaraklär. Dessa bestämmelser innebär att en vigselförrättare inle kan välja en annan vigselform än den som gäller för hans kategori. Skulle vigselförrättaren välja fel vigselform, är det emellertid lika litet som enligt gällande rätt något som påverkar vigselns giltighet.

Enligl min mening är det förvirrande all, såsom i gällande rätt, tala om dels behörighet att viga, där behörigheten är en nödvändig förutsättning för att vigseln skall bli giUig, dels behörighet atl använda viss vigselform, där ett överskridande av behörigheten inte påverkar vigselns giltighet. De bestämmelser som jag har föreslagit i del remitterade förslaget har samma sakliga innebörd men är lättare atl förslå. Jag föredrar därför dessa be­stämmelser. Som en av lagrådels ledamöter har föreslagit - och som även lagrådets majoritet har varit inne på - bör emellertid ordet "vigseln" i 2 § andra stycket bytas ut mot "vigsel".


385


25    Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr I


5 kap.                                                                                             Prop. 1986/87: 1

3 §                                                                                                  Slutprotokoll

Som lagrådet har framhållit i anslutning till 14 kap. 10 § bör det av lagtex­ten klart framgå att ett särskih yrkande om äktenskapsskillnad får fram­ställas först efter utgången av den lid pä minst sex månader som anges i andra meningen av förevarande paragraf. Elt förtydligande av delta slag bör lämpligen göras i den bestämmelsen.

7 kap.

Lagrådet har ansett atl även egendom som har trätt i stället för sådan enskild egendom som avses i andra stycket 2-4 skall vara skyddad mol övertaganderält enligl 11 kap. 7 §. Vad lagrådet har anfört lill stöd för denna uppfattning utgör emellertid enligt min mening inle skäl att frångå den ståndpunkt jag har intagit i remissprotokollet.

Lagrådet har vidare diskuterat ett uttalande i specialmotiveringen till förevarande paragraf av innebörd att övertaganderätt inte föreligger beträf­fande sådan ersätlningsegendom som nu nämnts, om annat har föreskrivits i gåvovillkoren eller testamentet. Lagrådet anser att denna innebörd inte framgår av lagtexten och atl jämkningar därför måste göras, om förslaget i sak vidhålls. För egen del vill jag framhålla all en utgångspunkt för lagför­slaget är alt villkor i gåva eller testamente skall respekteras. Detta kommer till uttryck på olika ställen i förslagel. Atl särskilt markera detta i föreva­rande sammanhang anser jag inte nödvändigt.

5 och 6 §§

Lagrådet har i anslutning till 5 § diskuterat om makesamtycke bör krävas för uthyrning av bohag men har inte lagt fram någol eget förslag i detta hänseende. Enligt min mening finns del knappast något praktiskt behov av en sådan ordning. Det kan ocksä ifrågasättas om inte etl krav på makesam­tycke i dessa fall skulle föra för långt. Jag är därför inle beredd atl ställa upp ett sådant krav.

Jag delar däremot lagrådets uppfattning atl en boutredningsmans befo­genhet att förfoga över den gemensamma bostaden bör begränsas i förhål­lande till efterlevande make eller sambo. Enligl min mening är del lämpligt atl de situationer då en makes dödsbo förfogar över dödsboets egendom jämställs, såvitt avser kravet på makesamtycke, med de situationer då en make själv förfogar över sin egendom. En bestämmelse om delta bör tas in som en ny 6 §. Genom en sådan reglering kommer del också alt föreligga krav pä samtycke av den efterlevande maken när det gäller del gemensam­ma bohaget. Detta är motiverat med hänsyn till efterlevande makes överta­ganderätl lill bohaget. En motsvarande reglering bör tas in i sambolagen.

Genom att en ny 6 § tas in i kaphlet förskjuts de följande paragraferna -
i lagrådsremissen betecknade 6-8 §§ - ett steg framåt och kommer alhså
att bilda 7-9 §§.
                                                                                                   386


 


8 §

Kravet på god tro hos den som förvärvar egendom som en make har förfogat över utan giltigt samtycke av den andra maken har i remissförsla­get getts en nägot annan utformning än i motsvarande bestämmelse i GB. Som lagrådet har antagit är avsikten inte atl ändra rättsläget. En annan sak är att, som lagrådet har påpekat, godtrosregeln i förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre kan komma att påverka tolkningen av bestäm­melsen i ÄklB.


Prop. 1986/87:1 Slutprotokoll


 


8 kap. 1 §

Lagrådet har föreslagit att regleringen i andra stycket om gåvas verkan mot tredje man begränsas till att avse verkan mot givarens borgenärer. Lagrå­det har också föreslagit att det inte genom enbart registrering enligt andra stycket skall vara möjligt att åstadkomma att en ulfåstelse om framtida gåva blir alt anse som fullbordad gåva. Lagrådet har kommit fram till dessa förslag efter att ha analyserat olika frågor — framför allt sakrättsliga sådana - som kan uppkomma vid tillämpning av remissförslagels reglering av gåvor mellan makar.

Efter alt ha studerat lagrådets analys vill jag inte motsätta mig alt regleringen i andra stycket begränsas till atl avse förhållandel till givarens borgenärer, även om det remitterade förslaget skulle ha inneburit vissa fördelar, framför alh när det gäller dubbelöverlåtelse av fast egendom. För alt åstadkomma begränsningen bör andra och tredje styckena jämkas på i huvudsak det sätt som lagrådet har föreslagit.

När del gäller ulfåstelse om gåva mellan makar anser jag emellertid att de problem som lagrådet har påvisat löses bäst genom att det inte görs någon ändring i förhållande till gällande rätt beträffande verkan av en sådan ulfåstelse (se 8 kap. 2 § andra stycket GB). Nägot beaklansvärt behov för makar av alt kunna göra utfästelser om gåva sig emellan torde inte heller föreligga. Vad jag nu har sagt innebär att utfästelser om gåva mellan makar bör sakna verkan även enligt ÄktB. En bestämmelse om detta bör föras in i 8 kap. Den kan lämpligen placeras som en särskild paragraf efter I §. Detta leder lill all 2 § i del remitterade förslagel flyttas ett steg och får bilda en ny 3 §.

Uttrycket "personliga presenter", som används i andra stycket av före­varande paragraf, torde skilja sig något från uttrycket "sedvanliga skänker" i 8 kap. 2 § första stycket GB, liksom i 6 kap. 2 § andra stycket och 20 kap. 5 § tredje stycket ÄB. När det gäller förevarande bestämmelse i ÄklB är denna skillnad motiverad (se familjelagssakkunnigas belänkande s. 340). Jag är däremot inte beredd att ändra rättsläget beträffande de nämnda bestämmelserna i ÄB. Det innebär, som lagrådet har påpekat, att det på denna punkt kommer att uppstå en olikhet mellan de berörda regleringarna.


387


 


9 kap.                                                                          Prop. 1986/87: 1

1 detta kapitel bör ske en viss omdisponering av bestämmelserna. Somjag     Slutprotokoll redan har framhållit bör de bestämmelser som i del remitterade förslaget finns i 1 kap. 6 § flyttas hil. Vidare bör som lagrådet har varit inne på 10 kap. I § andra stycket i det remitterade förslaget flyttas till 9 kap. Dessa ändringar föranleder vissa ytterligare omdisponeringar.

2§

I anslutning lill denna paragraf har lagrådet tagit upp frågan om vilka som är behöriga atl delta i en bodelning med anledning av en makes död. Enligt lagrådet skulle bestämmelserna i 2 § andra och tredje meningarna kunna ges den tolkningen att även efterarvingar är behöriga alt delta i bodelning­en.

Innan jag går in på lagrådets synpunkter i frågan vill jag framhålla atl efterarvingar enligl gällande rätt inte torde anses behöriga att delta i bodelningsavlalet. Om den efterlevande maken är ensam dödsbodelägare, har frågan om bodelningen i praktiken regelmässigt skjulils upp till dess alt även den maken har avlidit (se Carlén- Wendels, Bodelning och arvskifte, 4 uppl., s. 82; jfr även Walin, Kommentar lill ärvdabalken, del I, 2 uppl., s. 22 och s. 26 ff - SärskiU noterna 10, 12 och 13).

I situationer av detta slag kan dock den efterlevande maken - särskilt med tanke på eventuella testamentariska dispositioner - ha elt berättigat intresse av att under sin livstid få klarlagt förhållandet mellan den i döds­boet ingående egendom som han eller hon kan disponera med full ägande­rätt och den egendom som han eller hon endast innehar med fri förfogan­derätt. I rättspraxis har ansetts att andelsförhällandet mellan de båda förmögenhetsmassorna bör kunna fastslås på bindande sätt genom bodel­ning i vart fall gentemot sekundosuccessorer som godkänner förrättningen (se NJA 1977 s. 375).

Förevarande paragraf är inte avsedd alt åstadkomma någon ändring av gällande rättsläge pä denna punkt (jfr 13 kap. 1 § andra stycket GB). Av arvingarna är det alltså endast de som är närmast atl la arv (dvs. de som är dödsbodelägare) som har rätt atl få delta i bodelningsavlalet. En annan sak är att det inte torde föreligga någol hinder för alt den efterlevande maken begär att efterarvingarna godkänner en såsom bodelning betecknad hand-hng för atl därmed skapa klarhet i frågan om egendomens fördelning pä de olika egendomsmassorna. Skulle efterarvingarna inle vilja godkänna en sådan handling, torde den efterlevande maken kunna fä bodelning till stånd genom atl begära att bodelningsförrättare förordnas (jfr ett utlåtande av f. d. justitierådet Gösta Walin i NJA 1977 s. 375).

Som lagrådet har antytt torde en efterlevande makes begäran om jämk­ning av bodelningen enligt 12 kap. 2 § få rättsverkan även för efterarving­arna oavsett om någon bodelning har kommit till stånd eller ej vid den först avlidna makens död.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag inte helt delar lagrådets uppfall-


388


 


ning i denna fråga. Någon rätt för en efterarvinge att delta i bodelning vid     Prop. 1986/87: 1

den först avlidna makens död kan alltså inte anses föreligga. Efterarvingen     Slutprotokoll

har därmed inle heller någon rätt atl begära alt bodelningsförrättare utses

eller att väcka talan om klander mot bodelningen. Frågan om bodelningen

har skett på rätt sätt får efterarvingen i stället möjlighet atl aktualisera i

samband med arvskiftet efter den efterlevande maken, när denne i sin tur

har avlidit.

8§

Som lagrådet har framhållit i anslutning till denna paragraf kan regleringen i andra stycket inle gälla alla de situationer för vilka särskilda bodelnings­regler finns. Bl.a. skall reglerna i 11 kap. 4 § om vederiag vid bodelning inle tillämpas på bodelningar under pågående äktenskap. Jag anser därför atl andra stycket i förevarande paragraf bör utgå och atl paragraferna i övrigt i ÄktB bör utformas så, att del direkt framgår om de är tillämpliga pä bodelningar under pågående äktenskap.


10 kap.

1 §

Lagrådet har ansett alt del hade varit önskvärt med en uttrycklig reglering av huvudprinciperna beträffande frågan om tidpunkten för värdering av egendom i boet. En sådan reglering skulle emellertid fä göras antingen mycket allmän och därmed föga vägledande eller också mycket utförlig och därmed komplicerad. Ingetdera alternativet framstår enligt min me­ning som lämpligt. Jag anser därför att frågan inle bör lagregleras utan, pä samma sätt som för närvarande, överiämnas lill rättstillämpningen. De motivuttalanden som har gjorts i remissprotokollet bör kunna utgöra led­ning för rättstillämpningen i denna del.

3§

Med anledning av vad lagrådet har anfört i anslutning till denna paragraf bör paragrafens båda stycken byta plats och det nya andra stycket utfor­mas i huvudsaklig överenstämmelse med lagrådets förslag. På en punkt har jag dock svårt att följa lagrådet. Lagrådets förslag innebär nämligen all rätt till pension till följd av försäkring som någon av makaraa äger aUlid skall ingå i bodelningen, om försäkringen inte är atl anse som pensionsförsäk­ring i kommunalskaltelagens mening. Så bör emellertid gälla bara om pensionsrällen kan överlåtas eller inle är av personlig art. I motsatt fall bör den enligt huvudregeln i det nya första stycket inte ingå i bodelningen. Det nya andra stycket bör utformas sä att detta framgår. Vidare bör någon uttrycklig hänvisning till kommunalskaltelagen inle göras. Alt fråga är om pensionsförsäkringar i den lagens mening bör, som i del remitterade försla­get, komma till uttryck genom att det karakteristiska för sädana försäkring­ar anges, nämligen all utfallande belopp skall beskattas som inkomst.


389


 


11 kap.

Lagrådet har i anslutning lill denna paragraf tagit upp frågan om det behövs någon motsvarighet lill 13 kap. II § GB. Det fallet att makarna vid bodel­ningen har en skuld för vilken de är solidariskt ansvariga skiljer sig dock inle principiellt från det fallet att en av dem är solidariskt ansvarig för en skuld tillsammans med en tredje man. I båda fallen kan en make som är ansvarig för skulden komma att få betala en större del av skulden till borgenären än som motsvarar makens andel. Denna make får genom betalningen en fordran på den andra gäldenären för den del av skulden som rätteligen hade bort betalas av denne. Något skäl att särbehandla makar kan knappast föreligga. Som familjelagssakkunniga har framhållit (se be­tänkandet s. 354 O torde det sällan ha blivit aktuellt att tillämpa bestämmel­serna i 13 kap. 11 § GB. Jag anser därför att det inle finns någol behov av hknande bestämmelser i ÄktB. Det är tillräckligt med den allmänna re­gressmöjlighet som finns för den make som har betalt mer än sin del av skulden.


Prop. 1986/87: 1 Slutprotokoll


 


4§

Lagrådet har tagit upp frågan hur en latent skatteskuld skall beaktas i fall då giftorätlsgodset skall ökas med värdet av en pensionsrätt. Denna fråga lämpar sig enligt min mening inte för en generell reglering. Den måste avgöras med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet och bör därför överlämnas till rättstillämpningen.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har anfört om bestämmelserna om avräkning av arvsförskott. Dessa bestämmelser bör dock tas upp i en egen paragraf, 5 §. Detta leder till att paragrafnumreringen avseende de följande paragraferna i kapitlet förskjuls.

8 och 9 §§

Lagrådet har beträffande 8 § första stycket andra meningen och 9 § andra meningen ansett atl vad som anges i specialmotiveringen till bestämmelsen om den tid som betalningsanslånd kan avse bör framgå av lagtexten. Som framgår av nämnda motivultalande är avsikten att en make skall kunna få skäligt anstånd med betalningen. Vad som är skäligt anstånd kan variera från fall lill fall. Det kan ofta framstå som oskäligt all medge så lång anståndstid som sex månader, t.ex. om maken lätt skulle kunna fä län i bank för alt täcka betalningen. Om man, som lagrådet har föreslagit, skulle ange i lagtexten atl anstånd kan avse högst sex månader, om inte makarna enas om annat eller särskilda skäl föreligger, finns del risk för att man i rättstillämpningen skulle uppfatta del som en rätt för en make alt regelmäs­sigt fä sex månaders anstånd. En sådan effekt är enligl min mening inte önskvärd. Jag är därför inte beredd att godta lagrådets förslag på denna punkt.


390


 


12 kap.

1 §

Lagrådet har föreslagit vissa redaktionella jämkningar i lagtexten. Genom lagrådets förslag till omformuleringar får bestämmelserna enligt min me­ning elt mindre konkretiserat innehåll, vilket inte är önskvärt. Vidare framgår enligt min mening redan av den remitterade lagtexten det som lagrådet bl.a. efterlyst, nämligen att en make inte genom jämkningen får tillföras högre värde än som motsvarar hans eller hennes giftorättsgods. Jag är därför inte beredd alt ansluta mig till lagrådets förslag till omformu­lering av paragrafen.


Prop. 1986/87: 1 Slutprotokoll


 


14 kap.

10 och 11 §§

Lagrådet har kritiserat dessa paragrafer från olika utgångspunkter. Den väsentligaste kritiken går ut på att regleringen enligt lagrådets mening leder till högst otillfredsställande resultat när det gäller processkedet efter "be­tänketidens slut" (med vilket uttryck lagrådet uppenbarligen avser utgång­en av den tid på minst sex månader som anges i 5 kap. 3 § andra mening­en).

Enligt lagrådet är det lämpligt att en make, som inte själv har framställt ett särskilt yrkande om äktenskapsskillnad före en förhandling i skillnads­frågan, skall kunna hålla etl sådant yrkande av den andra maken vid liv, om denne uteblir frän förhandlingen, och alltså redan i anslutning till förhandlingen kunna få dom på äktenskapsskillnad.

Själv har jag samma uppfattning. Bestämmelsen i 11 § första stycket andra meningen har också just denna innebörd. Av denna bestämmelse, sammanställd med första meningen, framgår atl den make som i det nämnda fallet har inställt sig vid förhandlingen har rätt att få målet prövat trots den andra makens utevaro. Målet handläggs då i vanlig ordning och avgörs på del material och de yrkanden som föreligger vid detta tillfålle, inbegripet den uteblivne makens särskilda yrkande om äktenskapsskillnad (jfr Gärde, Nya rättegångsbalken, 1949, s. 138). Den närvarande maken behöver alltså inte framställa någol nytt särskih yrkande som enligt 10 § måste delges den uteblivne maken och därmed skulle uppehålla avgöran­det av skillnadsfrågan.

Som jag har varit inne på i remissprolokollel får bestämmelserna i 11 § första stycket betydelse bl. a. i de fall då en make som har framställt elt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad återkallar sin talan efter utgången av den ettårstid som anges i 5 kap. 3 § tredje meningen eller uteblir frän en förhandling i skillnadsfrågan som hålls efter utgången av denna tid. Om den andra maken då yrkar att målet trots detta skall prövas, innebär bestämmelserna i 11 § första stycket att domstolen kan döma till äkten­skapsskillnad på grundval av det tidigare framställda särskilda yrkandet. Skillnadsfrågan skulle däremot falla, om bestämmelserna innebar alt den make som yrkar atl målet skall prövas var tvungen att själv framställa elt nytt särskilt yrkande; det skulle ju då vara för sent alt göra det.


391


 


Både av bestämmelsernas ordalydelse och av vad jag har sagt i remiss-protokollet om syftet med dem framgår alltså alt bestämmelserna inle har den innebörd som lagrådet har antagit, nämligen att ett nytt särskilt yr­kande om äktenskapsskillnad måste framställas i de fall som jag nu har diskuterat. Det remitterade förslaget leder därmed inte heller till några sådana otillfredsställande resultat som lagrådet har gjort gällande i denna del. Någon anledning att ändra 10 § andra meningen på det sätt som lagrådet har föreslagit finns därför inte.

Bestämmelserna i 11 § första stycket bör emellertid i förtydligande syfte delas upp i tvä stycken, varav det ena lar sikte på fall då talan om äktenskapsskillnad återkallas och det andra reglerar fall dä en make som har yrkat äktenskapsskiUnad uteblir frän en förhandling i skillnadsfrågan. Även i övrigt bör några ändringar göras i dessa bestämmelser med anled­ning av lagrådets ändringsförslag.

Bestämmelserna i 11 § andra stycket om kallelse till förhandling med anledning av särskilt yrkande om äktenskapsskillnad syftar i praktiken på det fallet att detta yrkande framställs av en make som inte har framställt det ursprangliga yrkandet om äktenskapsskillnad. Om den make som har framställt del ursprangliga yrkandet uteblir, faUer nämligen hans eller hennes talan enligt 44 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken, vilket medför atl också ett eventuellt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad från den makens sida faller (om inle den andra maken med stöd av de i tidigare förordade bestämmelserna yrkar atl målet trots delta skall prö­vas). Bestämmelserna i 11 § andra stycket får alltså betydelse bara i ett ganska säreget fall, nämligen dä en make som inte urspmngligen har yrkat äktenskapsskillnad men därefter har framställt ett särskilt yrkande uteblir från en förhandling i skillnadsfrågan vid vilken den make som har fram­ställt det ursprangliga yrkandet inte yrkar att målet prövas trots den andra makens utevaro (se familjelagssakkunnigas betänkande s. 408). Jag medger all denna innebörd inte är lätt att utläsa av bestämmelserna. Det fall som jag har angett är vidare så opraktiskt att det knappast förtjänar någon särskild reglering. Som lagrådet har förordat bör bestämmelserna i 11 § andra stycket därför utgå.

Lagrådet har slutiigen ansett alt 10 § första meningen bör ändras så alt det klart framgår att elt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad får fram­ställas först efter "betänketidens utgång", dvs. först efter utgången av den tid på minst sex månader som anges i 5 kap. 3 § andra meningen. Somjag har sagt i anslutning till den sistnämnda bestämmelsen bör emellertid elt förtydligande av detta slag göras redan i den bestämmelsen. Bestämmelsen i 10 § första meningen behöver därför inte ändras i samma syfte.


Prop. 1986/87: 1 Slutprotokoll


 


Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

3 kap.

Som framgår av specialmotiveringen till förevarande paragraf har avsikten varit att avsteg från hälftendelningsprincipen skall ske även när den efter-


392


 


levande maken har hafl enskild egendom eller, sådan egendom som enligl 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning eller när en del av den avlidnes kvarlåtenskap har tillfallit en bröstarvinge eller en testamentstagare. För att detta skall klart framgå bör lagtexten i tredje stycket jämkas något. Däremot anser jag det inte nödvändigt att göra den ganska omfattande omformulering som lagrådet har föreslagit.

Lagrådet har även föreslagit att ett Qärde stycke, motsvarande del nu gällande andra stycket, skall läggas till i paragrafen. Lagrådets förslag innebär emellertid att avdrag skall göras för något som redan har beaktats vid fördelningen enligl tredje stycket, eller med andra ord att samma avdrag sker tvä gånger. Jag är därför inte beredd att godta lagrådels förslag pä denna punkt.


Prop. 1986/87: I Slutprotokoll


 


I enlighet med vad jag förordar när del gäller 1 § i den föreslagna lagen om sambors gemensamma hem bör det markeras i lagtexten att det sambobe­grepp som används i ÄB har en mer inskränkt innebörd än det har i allmänt språkbrak.

10 §

Lagrådet har föreslagit en viss ändring i paragrafens lydelse i syfte atl den sakliga ändring som skett i 9 kap. 9 § ÄklB i del remitterade förslaget skall slå igenom även såvitt angår förevarande paragraf. Enligt min mening sker emellertid delta utan att det behöver göras någon ändring i paragrafen.

Förslaget till lag om sambors gemensamma hem

Lagrådet har godtagit att en lag om sambors gemensamma hem införs. Lagrådet har emellertid tagit upp frågan om det bör öppnas möjlighet för sambor alt avtala att lagen ej skall tillämpas på deras samboförhållande.

Med anledning av vad lagrådet anfört vill jag framhålla all det remittera­de förslagel ger sambor möjlighet att avtala bort lagens bodelningsregler (se 5 §). Elt sådant avtal medför att även övriga regler i lagen sätts ur spel, dock med undanlag för reglerna i 17 § om rätt att i vissa fall överta bostad och de regler om rådighetsinskränkningar i 18 § som anknyter lill den övertaganderätlen. De regler som sålunda har undantagils från avialsmöj-ligheten finns redan i gällande lagstiftning och är även där tvingande. Skälet till att reglerna har gjorts tvingande är alt de motiveras av etl socialt skyddsintresse. Enligt min mening finns det inle anledning att göra någon ändrad bedömning i detta avseende. De ifrågavarande reglerna bör aUtså även i fortsättningen vara tvingande. Det sagda innebär alt jag vidhåller det remitterade förslaget på denna punkt.


393


 


I §

Jag delar inte lagrådets uppfattning att första stycket kan utgå. Det är av värde att ha en bestämmelse som anger lagens allmänna inriktning och tillämpningsområde. Bestämmelsen klargör vidare vad som ingår i uttryc­ket sambors gemensamma hem.

När det gäller användningen av ordet sambo i lagtext finner jag det naturligt atl detta ord, när annat inte sägs, ges den innebörd som det har i allmänt språkbruk, dvs. att det omfattar samtliga fall då en kvinna och en man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Det finns ingen anledning att slå fast delta i förevarande lagstiflningssammanhang. Däremot bör del markeras i lagtexten att det sambobegrepp som används i detta sammanhang skall ha en mer inskränkt innebörd än det har i allmänt språkbruk. Enligl min mening finns det dock inte anledning att därutöver markera delta redan i lagens rabrik.


Prop. 1986/87:1 Slutprotokoll


Lagrådet har föreslagit att paragrafens första stycke kompletteras med en bestämmelse om atl egendomsläget på samboförhållandets upphörandedag skall läggas till grund vid bodelningen. Jag finner en sådan bestämmelse onödig. Den kan också möjligen bidra till att den principiella skillnaden mellan bodelning enligt ÄktB och enligt sambolagen inle framgår. Til! skillnad från vad som gäller vid bodelning enligt ÄktB är nämligen utgångs­punkten för bodelning mellan sambor inte egendomsförhållandet vid en viss tidpunkt ulan i stället vad slags egendom del rör sig om och i vilket syfte den har anskaffats. För att egendomen skall ingå i bodelning krävs att den skall ha förvärvats för gemensamt begagnande. Delta kan knappast anses vara fallet med egendom som har förvärvats när samboförhållandel har upphört.

Lagrådet har tagit upp frågan om det skulle vara möjligt för samborna att träffa ett slags föravtal av närmare angivet innehåll. Enligt min mening ger sambolagen emellertid endast utrymme för samborna att med familjerätts­hg verkan träffa sådana avtal som uttryckligen anges i lagen. Någon utveckling av familjerältsliga avtal utanför lagen är alltså inte avsedd. Jag anser inte heller att det finns något praktiskt behov av att öppna en sådan möjlighet.

Av skäl somjag anfört vid motsvarande bestämmelse i ÄklB, 12 kap. 1 §, finner jag inte anledning att följa lagrådets förslag till omformulering.


11 §

Med hänvisning till vad jag har sagt i anslutning till 11 kap. 8 och 9 §§ ÄktB kan jag inte godta lagrådets förslag till ändrad lydelse av första stycket andra meningen och andra stycket andra meningen av förevarande para­graf.


394


 


16 §                                                                                               Prop. 1986/87:1

Lagrådet har avstyrkt att en bestämmelse med föreslaget innehåll tas med i     Slutprotokoll lagen. Som skäl har lagrådet anfört att bestämmelsen synes medföra god­tyckliga resultat. Lagrådet har vidare ifrågasatt om bestämmelsen inte åstadkommer svårigheter vid tillämpningen av vissa regler i utsökningsbal­ken.

Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört. Bestämmelserna i paragra­fen synes ocksä ge samborna vissa möjligheter till förfaranden som kan vara till skada för deras borgenärer. Jag förordar därför i likhet med lagrådet att paragrafen får ulgå ur lagtexten. Del medför att de följande paragraferna - i lagrådsremissen betecknade 17-25 §§ - förskjuts ett steg bakåt och alltså kommer att bilda 16-24 §§.

17 §

När det gäller det av lagrådet föreslagna tillägget till tredje stycket beträf­fande anståndsliden har jag inte anledning att inta annan ståndpunkt än den jag intagit i anslutning till motsvarande bestämmelse i 11 kap. 8 och 9 §§ ÄktB samt 11 § förevarande lag. Någon ändring bör alltså inte göras i tredje stycket.

18 §

Som jag har förutskickat i anslutning till 7 kap. 5 och 6 §§ ÄklB bör det krävas samtycke av en sambo även lill en åtgärd enligl denna paragraf som vidtas av dödsboet efter en avliden sambo. En bestämmelse om detta bör tas in som etl nytt tredje stycke i förevarande paragraf.

19 §

Som lagrådet har berört kan en domstolsprövning i ett lillståndsärende inte ske efter helt lika bedömningsgrander när parterna är gifta med varandra som när de är sambor. Ett av huvudskälen för rådighetsinskränkningen är emellertid i båda fallen att övertaganderätlen inte skall kunna omintetgöras genom dispositioner av den som är ägare till egendomen. Den närmare avvägningen av de övriga omständigheter och intressen som måste beaktas i det enskilda fallet får överlämnas ät rättstillämpningen.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

395


 


3  Beslut                                                                                       Prop. 1986/87: 1

Slutprotokoll Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att

genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden

har lagt fram.


396


 


Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................        1

Propositionens lagförslag  .....................................       4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1985        37

1   Inledning  ........................................................   37

2   Allmän motivering   ............................................   38

 

2.1    Allmänna utgångspunkter ...............................   38

2.2    Bodelning mellan makar  ................................. . 42

 

2.2.1    Likadelning    ........................................ . 42

2.2.2    Jämkning .............................................. . 44

2.2.3    Vederiag   ............................................ . 48

2.2.4    Bodelning vid äktenskapsskillnad   ............. . 51

2.2.5    Bodelning under äktenskapet   .................. . 52

2.2.6   Bodelningens form    ........................................... 54

 

2.3    Makars bostad och bohag ..............................   56

2.4    Avtal mellan makar  ...................................... . 63

 

2.4.1    Gränserna för avtalsfriheten   ................... . 63

2.4.2    Avtalsutrymmet vid bodelning   ................. . 66

2.4.3    Avtal om framlida bodelning ...................... . 69

2.4.4    Gåvor mellan makar m. m   ....................... . 71

2.4.5    Besparingsöverföringar   .......................... . 76

2.4.6    Jämkning av familjerältsliga avtal    ............ . 76

2.5                                                                   Eflerievandeskydd och arv vid en makes död             78

2.5.1    Laglotten    ..........................................   78

2.5.2    Arvsrätt vid en makes död   .....................   81

2.5.3    Bodelning med anledning av en makes död   . 87

2.5.4    Basbeloppsregeln   ................................. . 89

2.5.5    Rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen                   90

2.5.6    Förfarandet vid efterarv .......................... . 92

2.5.7    Allmänna arvsfondens arvsrätt  ................. . 96

2.5.8    Rätt till arv för arvingar i tredje arvsklassen   97

2.6                                                                   Sambor                       98

2.6.1     Inriktningen av en lagreglering för sambor  .. . 98

2.6.2     Sambors bostad och bohag   .................... . 101

2.6.3     Avtal mellan sambor ............................... . 106

2.6.4     Eflerievandeskydd vid en sambos död..........   109

 

2.7    Ikraftträdande .............................................   110

2.8    Kostnader och resursbehov  ...........................   1

 

3   Upprättade lagförslag  .......................................   1

4   Specialmotivering   ...........................................   1

 

4.1    Förslagel till äktenskapsbalk   .........................   1

4.2    Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken   ....... . 23

4.3   Förslagel lill lag om sambors gemensamma hem   ....   25

 

5   Hemställan   ....................................................   272

6   Beslut   ...........................................................   272

Utdrag ur lagrådets protokoll den 2 april 1986 ........... . 273

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1986   ....     384

Bilagor, se separat bilagedel


Norstedts Trycken, Stockholrr 1986


397


 


 


 


Bilagedel


 


 


 


Bilaga I    Prop. 1986/87:1 Sammanfattning av de sakkunnigas betänkande

Detta är vårt huvudbetänkande. Vi har i tidigare betänkanden behandlat frågor om äktenskaps ingående och upplösning och om underhåll till bam och frånskilda. Vad som blev genomfört av dessa förslag har vi-fört samman med våra nu framlagda förslag, vilka behandlar makars egendom, främst reglerna för bodelning vid äktenskapets upplösning genom skils­mässa eller en makes död. Vi föreslår sålunda atl en äktenskapsbalk skall ersätta den nuvarande giftermålsbalken och all i samband därmed ärvda­balken, försäkringsavtalslagen och åtskilliga andra lagar skall ändras. Vi har tagit ställning till i vilken utsträckning de föreslagna reglerna för makar bör kunna tillämpas också på sambor. Vi redovisar vilka ändringar i skattereglerna som vi anser vara nödvändiga för all våra förslag i övrigt skall kunna komma lill praktisk användning.

Äktenskapsbalkens regler om makars egendom

Vi har försökt atl beakta de samhällsförändringar som sedan 1920-talel har inverkat på äktenskapet såsom social institution. 1 betydligt flera fall än tidigare upplöses numera äktenskap genom skilsmässa efter längre eller kortare tid. AlUjämt är dock flertalet äktenskap hvsvariga. Kvinnorna har i stigande grad blivit verksamma utanför hemmet. Såsom grapp betraktade har de ännu en lägre genomsnittlig inkomst än männen. Det höga antalet gifta kvinnor som har förvärvsarbete visar dock att makars inbördes för­hållande har ändrats väsentligt. Den gifta kvinnan har nått en ökad själv­ständighet. Jämställdhet mellan makar har i stigande grad blivit en realitet. Rollfördelningen inom familjen ändras, om än långsamt.

Vi har ansett - i full enighet med de övriga nordiska ländemas utredare på detta område - att de gemensamma grandprinciperna för egendoms­ordningen mellan makar skall bevaras. Dessa principer innebär atl vardera maken betraktas som ägare av den egendom som han eller hon har fört med sig eller har förvärvat under äktenskapet och att maken själv förvaltar denna egendom och själv svarar för de skulder som han eller hon åtar sig. När äktenskapet upplöses, delas makarnas sammanlagda tillgångar lika mellan dem eller, om den ene är död, mellan dennes arvingar och den efterlevande maken. Såsom grandläggande syslem är delta överlägset vad som eljest kan komma i fråga. Därmed är dock inte sagt att det alltid leder till ett riktigt och rimligt resultat. Del måste finnas möjligheter att göra undantag och jämkningar. Behovet därav har ökat lill följd av samhällsför­ändringarna de senaste sextio åren.

Etl problem framträder redan när det gäller alt, vid upplösning av ett äktenskap, fastställa i vad mån det gemensamma hemmet tillhör den ena eller andra maken. Uttalanden av lagberedningen 1918, enligt vilka möb-

1    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I. Bilagedel


 


ler, husgeråd och andra lösören skall anses tillhöra den make som hade     Prop. 1986/87: 1

släppt till pengarna till förvärvet, har länge dominerat länkesätten. Särskilt

i fall då den ena maken har använt sina inkomster till att förvärva föremål

av bestående värde, medan den andre maken har förbrukat sina inkomster

på familjens uppehälle eller har gjort en direkt arbetsinsats i hemmet, har

resultatet kunnat bli orättvist. Domstolarna har emellertid numera alltmer

övergått till all anse bostad och bohag, som har förvärvals för gemensamt

begagnande, vara samägd egendom. I vårt förslag har denna tanke kommit

till uttryck i en regel, enligt vilken sådan egendom vid bodelningen skall

anses tillhöra makarna tillsammans, vanligen lill lika andelar. I allmänhet

kommer således, när makarnas andelar i boel beräknas, hälften av denna

egendom att uppföras såsom tillgång för vardera maken.

Liksom nu kan vid bodelning viss egendom vara undantagen, l.ex. genom äktenskapsförord, något som sålunda leder till att den make som egendomen tillhör behåller denna vid sidan om delningen. En nyhet i förslagel är alt delta gäller värdet av makes pension även i det fallet då denna grundas på pensionsförsäkring. En bodelning fullföljes liksom nu genom lottiäggning, vid vilken make har företräde till de delar av sin egendom som han eller hon i första hand vill behälla. Nuvarande regler om rätt för make atl få företräde lill bostad, när maken bäst behöver denna, har med en viss utvidgning inarbetats i äktenskapsbalken.

En normal bodelning sådan denna framträder i äktenskapsbalkens be­stämmelser bygger på likadelning. Det finns anledning att räkna med att vid elt stort antal bodelningar av enklare beskaffenhet något annat heller inte kommer i fråga. För mera komplicerade undantagsfall av olika slag har regler om jämkning vid bodelning samlats i ett särskilt kapitel.

Först behandlas där det fallet att äktenskapet upplöses genom skilsmäs­sa efter tämligen kort tid. Vardera maken kan då begära att - i stället för att makens egendom skall ingå i likadelning - få behålla denna i skälig utsträckning. Lagen hänvisar makarna alt i första hand enas om beräkning­en av andelarna. Lyckas delta inte, kan de använda en hjälpregel, enligl vilken endast sä stor del av makarnas tillgångar läggs samman och delas som svarar mot den del av tio år som äktenskapet har varat.

Även i annat hänseende kan del i undantagsfall vid äktenskapsskillnad vara oskäligt att en make skall utge egendom i den omfattning som följer av de beräknade andelarna i boet. Sålunda kan en likadelning le sig föga motiverad av sitt normala syfte att uQämna makarnas ekonomiska situa­tion, t.ex. då makarna har levat åtskilda under lång lid och den ene har förvärvat egendom av betydande värde under denna tid. Etl annat exempel kan vara atl den ena maken har stora skulder eller avsevärd enskild egendom och en likadelning således ensidigt skulle gä ut över den andra maken. Möjlighet finns då att jämka så alt den ena maken får behålla mer av sin egendom. Delning kan helt underlåtas, t. ex. om den andra maken är försalt i konkurs.

För del fall då bodelning sker på grand av den ena makens död innehål­ler förslagel den nyheten att den efterlevande maken skall kunna begära att


 


få behålla sin egendom och sålunda utesluta delning. Detta kan få betydel-     Prop. 1986/87: I se, t.ex. om den efterlevande äger mest och kvarlåtenskapen efter den först avlidne skall tillfalla bröstarvinge som icke är gemensam eller testa­mentstagare. Intet hindrar dock den efterlevande att på detta sätt utesluta delning, också när han eller hon äger den mindre delen.

Liksom nu uppställer förslaget en minimiregel för vad efterlevande make skall ha rätt att fä av tillgångarna, motsvarande fyra basbelopp. En nyhet är att beloppet dock skall minskas med vad den efterlevande har uppburit såsom förmånstagare till livförsäkring. Minimiregeln har å andra sidan byggts ul så all, i del fallet då makarna på grund av äktenskapsförord eller eljest inte har någon egendom som skall ingå i bodelning eller endast obetydligt sådan egendom men det likväl finns bostad eller bohag som tillhör makarna tillsammans, den efterlevande har rätt atl få ett minimum av denna egendom, i del fallet motsvarande två basbelopp.

Efter mönster av 36 § avtalslagen har en jämkningsregel föreslagits för fall då ett äktenskapsförord eller en annan rättshandling, enligt vilken egendom icke skall ingå i bodelning, bedöms vara oskälig. Vid jämkningen kan egendom som annars skulle ha hållits utanför bodelningen komma att dras in i denna. Är makarna ense behöver de inte åberopa jämkningsregeln utan kan, enligl vad vi föreslår, själva åstadkomma detta resultat.

Skyddet för efterlevande make

Ett huvudsyfte med vad vi föreslär är atl förbättra den efterlevande makens ställning, då ett äktenskap upplöses genom den ena makens död. Detta kan åstadkommas endast genom att i stället bröstarvinges rätt alt få del i kvariåtenskapen begränsas eller uppskjutes till dess båda föräldrarna är döda.

Förslagel inför en arvsrätt för efterlevande make. Med hänsyn lill alt den avlidne kan efterlämna bröstarvinge som inte är gemensam, särkull-barn, har det dock inte ansetts möjligt atl göra denna arvsrätt enhetlig för alla fall. Förslaget innehåller två alternativ. I första hand kan den efterle­vande begära att - utöver sin andel vid bodelning - få behålla också den avlidnes andel, kvarlåtenskapen, med fri förfoganderätt under sin livstid. Vid den efterlevandes död tar den först avlidnes bröstarvingar i stället hälften av den efterlevandes bo såsom efterarv. Om emellertid bröstar­vinge motsätter sig att den efterlevande på delta sätt behäller boet oskiftat och begär alt genast få sitt arv, skall make i stället ha arvsrätt till en tredjedel av kvarlåtenskapen, och i delta fall har bröstarvingen icke någon rätt till efterarv vid den efterlevandes död. Även den efterlevande maken kan föredra denna senare form av skifte.

Efterlämnar den först avlidne maken icke någon bröstarvinge, gäller redan nu att den efterlevande behåller hela boet med fri förfoganderätt under sin livslid. Den först avlidnes föräldrar och syskon har då rätt att såsom efterarvingar ta halva boet, när den efterlevande dör. Vi har emel-


 


lertid ansett att också i den situation som föreligger, när den efterlevande Prop. 1986/87: 1 dör - kanske efter lång tid - de skäl som överhuvudtaget kan anföras för att efterlevande make skall få behålla ett bo oskiftat talar för att, om den efterlevande maken var omgift, den efterlevande maken i det nya äkten­skapet skall ha samma rätt. Dennes anspråk på att få behålla boet oskiftat bör alltså gå före de arvsanspråk som den först avlidne makens föräldrar och syskon kan ställa. De senare bör också träda tillbaka för bröstarvinge till den efterlevande maken, vare sig den efterlevandes barn var styvbarn till den först avlidne eller har fötts efter dennes död.

De nu beskrivna reglerna handlar om arvsrätt. Principen är emellertid att testamente går före arv. Har den avlidne i testamente förordnat på annat sätt gäller alltså detta i första hand. Den först avlidne maken kan sålunda genom testamente ha bestämt att den efterlevande maken skall behålla boet oskiftat, vilket får till följd att bröstarvingen icke kan motsätta sig detta genom att genast begära sitt arv. Å andra sidan kan den först avlidne maken ha bestämt att kvarlåtenskapen helt eller delvis skall tillfalla bröst­arvinge eller annan, någol som utesluter den efterlevande maken från alt behålla boet oskiftat i motsvarande omfattning. Testamenten kan vidare innehålla föreskrift om efterarv eller bemyndigande för den efterlevande maken att bestämma om detta. Testamentet gäller dä framför lagens regler. För det fall då den först avlidne icke efleriämnar bröstarvinge föreslär vi att den efterlevande även utan särskilt bemyndigande skall ha rätt att bestämma om efterarvel. På denna sistnämnda punkt har tre ledamöter reserverat sig för att ett sådant testamente av den efterlevande skall kunna göras endast om den först avlidne har lämnat ett bemyndigande därtill i testamentet.

1 den nuvarande ärvdabalken finns också regler om laglott. Dessa inne­bär att bröstarvinge, om arvlåtaren har gjort testamente, kan påkalla jämkning av testamentet för att fä ut hälften av den arvslott som tillkom­mer arvingen enligt lag. Den begränsning av lestationsfriheten som ligger häri har tillkommit vid en tidpunkt, när innehavet av egendom, särskilt fast egendom, hade långt större betydelse för människors trygghet och försörj­ning än vad del har i dag. Denna inskränkning i rätten att göra testamente kan numera anses vara föråldrad. För efterlevande make, som inte själv har rätt lill någon laglott, skulle avskaffandet av bröstarvinges laglott innebära en förstärkning av det skydd som kan åstadkommas genom testamente. Det har emellertid å andra sidan anförts att rätten till laglott har förankring i det allmänna rättsmedvetandet och att den även nu kan ha praktisk funktion för att mildra det orättvisa i testamentsförordnande till någon bland flera bröstarvingar eller till någon utomstående. En majoritet av fyra ledamöter föreslår att reglerna om laglott skall avskaffas, medan tre ledamöter reserverar sig för deras bibehållande.


 


Livförsäkring med förmånstagare                                       Prop. 1986/87:1

En försäkringstagare till livförsäkring kan sätta in annan såsom förmåns­tagare. Försäkringsbeloppet tillfaller då denne och, om det utfaller efter försäkringstagarens död, skall det inte ingå i kvarlåtenskapen. Beloppet påverkar likväl fördelningen av egendomen i boel, om försäkringstagaren efterlämnade make eller bröstarvinge. Den efterlevande makens giftorätts­andel och bröstarvingens laglott räknas ut som om försäkringsbeloppet hade ingått i boet. Om tillgångarna då inte räcker, får förmånstagaren vika. Belopp som på grand av Qänstegrapplivförsäkring tillfaller make eller med make likställd person eller bröstarvinge har dock icke nu angiven inverkan på fördelningen i boet. Saknas förmånstagare, ingår försäkringsbeloppet på vanligt sätt i kvarlåtenskapen. De nu återgivna bestämmelserna har länge ansetts vara invecklade och svårbegripliga.

Försäkringsavtalslagen, där dessa bestämmelser står, överses nu av försäkringsrältskommittén. Vi har efter överläggningar med denna kom­mitté enats om atl vi i vårt betänkande skall föreslå ändringar också i försäkringsavtalslagen i de delar som närmast rör bodelning vid upplös­ningen av etl äktenskap. Vårt förslag i denna del innebär alt försäkringsbe­loppet alllid skall tillfalla förmånstagaren direkt och att fördelningen av boets tillgångar i övrigt inte påverkas därav. I samband därmed komplet­teras lagen så att, om försäkringstagaren icke har utsett förmånstagare, försäkringsbeloppet tillfaller dennes efterlevande make eller, om sådan ej finns, dennes arvingar och universella testamentstagare. Vi har ansett att det pä detta sätt uppkommer elt system som är lättare att förstå och överblicka än det nuvarande. Resultatet av en försäkring blir då i regel vad denna ulvisar. Att försäkringsbeloppet fördelas vid sidan om boulredning­en i övrigt torde i regel inte välla några svårigheter.

Bestämmelser om sambor

Sedan mitten på 1960-talet har den förändringen blivit märkbar atl den tidigare mycket höga äktenskapsfrekvensen har sjunkit, medan ett sti­gande antal par sammanbor ogifta under förhållanden som kan jämföras med äktenskap. Enligt de senaste tillgängliga siffrorna beräknas ca 80 procent av alla sammanboende par vara gifta och återstående 20 procent vara ogifta.

Man kan härav dra den slutsatsen att äktenskapet, trots nedgången i frekvens, allQämt har en dominerande stähning. Därför är en modernise­ring av reglerna för makars ekonomiska förhållanden den viktigaste uppgif­ten. Man måste emellertid även för framtiden räkna med att en icke obetydlig del av dem som lever samman i parförhållande är sambor. Dessa har också anspråk på att lagen på ett förnuftigt sätt löser de problem som de kan råka ul för.


 


För atl behovet av lagregler skall kunna bedömas är det nödvändigt att Prop. 1986/87: 1 skaffa sig en uppfattning om innebörden i del ökande samboendet. Vi har därför låtit utföra en sociologisk undersökning som har publicerats i ett särskilt belänkande (SOU 1978:55). Det framgår där att det numera är allmänt brukligt att bo tillsammans längre eller kortare lid, innan man gifter sig. I yngre åldersgrupper dominerar därför samboendet. Del är i flertalet fall alls inte fråga om något reflekterat val mellan ohka altemativ. Endast en mindre grapp av samboenden med lång varaktighet framstår som elt egentligt alternativ till äktenskap. En del av dessa är sädana där något äldre personer bildar par, ej sällan efter det att ett tidigare äktenskap har upplösts.

En lagstiftning som framställer samboendel som en altemativ form av äktenskap finns det således inte något behov av. Vad saken gäller är endast atl i begränsad omfattning söka lösa praktiska problem och särskilt atl skydda den svagare parten vid upplösningen av elt samboende. Samma skäl som när det gäller makar talar för att bostad och bohag som sambor har förvärvat för gemensamt begagnande skall anses tillhöra dem tillsam­mans, vanligen till lika andelar. Detta är alltså vad vi i första hand föreslär. Dessutom bör det öppnas en möjhghet för sambor alt få sitt hem upplöst genom en bodelning. Vi föreslår vidare att när samlevnaden upplöses genom den ena sambons död den efterlevande, pä samma sätt som när makar har haft endast enskild egendom, skall ha rätt att av bostaden och bohaget utfå egendom till etl värde, motsvarande två basbelopp.

Vi anser däremot inte att man för sambor kan gå längre. Vi föreslår sålunda icke någon rätt till likadeling av all egendom och inte heller några regler om underhållsskyldighet mellan sambor vare sig under samlevnaden eller efter dess upplösning. När samlevnaden upplöses genom den enes död, finns del inte heller enligt vårt förslag någon arvsrätt för den efterle­vande.

För alt denne skall fä del i den avlidnes kvarlåtenskap fordras således en viljeförklaring i form av testamente. Syftet alt skydda den efterlevande sambon kan också tillgodoses genom ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring. Av stor betydelse är de avsevärda belopp som kan utgå på grund av grapplivförsäkring, när någon dör i arbetsför ålder, och som i vissa fah kan tillkomma sambo.

Med den begränsade omfattning som sålunda lagstiftning om sambor föresläs få har vi ansett det vara mest praktiskt att låta denna ingå som ett slutkapitel i äktenskapsbalken, vilket anger vilka av balkens bestämmelser som är tillämpliga pä sambor. Nu gällande bestämmelser om rätt för sambo som bäst behöver bostaden att överta denna, när den innehas med hyres-eller bostadsrätt, har inarbetats i detta slutkapitel.


 


Bilaga 2    Prop. 1986/87: 1

De sakkunnigas lagförslag 1 och 3

1   Förslag till Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att främst i Sveriges rikes lag skall införas en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande lydelse.

Första avd. Allmänna bestämmelser

1 kap. Äktenskap

1   § Äktenskap ingås mellan en man och en kvinna. För dem gäller vad som föreskrivs om makar.

2   § Makar skall visa varandra trohet, lojalitet och hänsyn. De skall gemensamt värda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

3   §   Vardera maken råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4   § Makar är skyldiga atl lämna varandra de upplysningar som behövs för att bedöma familjens ekonomiska förhåUanden.

5   § Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom rättens dom på äktenskapsskillnad.

6   § När etl äktenskap upplöses, delas makamas egendom enligl de gran­der och på det sätt som gäller för bodelning.

7   § I avdelningar av balken anges hur äktenskap ingås och upplöses, vad som gäller om makars ekonomiska förhållanden och om rättegång. En avslutande avdelning av balken anger i vilka fall dessa bestämmelser om makars ekonomiska förhållanden och om rättegång kan tillämpas pä dem som, utan atl ha ingått äktenskap, samlever under förhållanden som liknar äktenskap.

Andra avd. Äktenskaps ingående och upplösning 2 kap. Äktenskapshinder

1   § Den som är under arton år får ej ingå äktenskap utan lillstånd av länsstyrelsen i del län där han eller hon har sitt hemvist.

2   § Den som är förklarad omyndig eller enligt rätlens beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får ej ingå äktenskap ulan förmyndarens samtycke. Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta äktenskapet.

3   § Äktenskap får ej ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt uppstigande och nedstigande led eller som är helsyskon.


 


Halvsyskon får ej ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av rege-     Prop. 1986/87: I ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 §    Den som är gift får ej ingå nytt äktenskap.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

1 § Prövning om hinder möter mot äktenskap (hindersprövning) skall
göras i den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon
varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas.

Hindersprövning skall begäras av mannen och kvinnan gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2 § Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i riket skall vid
hindersprövningen förete det intyg av utländsk myndighet om sin behörig­
het att ingå äktenskapet som kan anskaffas.

Fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillstån­det eller samtycket företes vid hindersprövningen.

3 § Mannen och kvinnan skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra
på heder och samvete atl de inle är släkt med varandra i rätt uppstigande
och nedstigande led eller helsyskon samt, om inte tillstånd lill äktenskapet
företes, att de inte heller är halvsyskon.

Den som begär hindersprövning skall även skriftligen pä heder och samvete uppge om han eller hon tidigare har ingått äktenskap. Den som har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om detta inle framgår av folkbokföringen eller av intyg som utiändsk myndig­het har utfårdal.

4 § Finner pastorsämbetet att hinder inte föreligger mot äktenskapet,
skall ämbetet på begäran av mannen och kvinnan utfärda intyg om detta.

4 kap. Vigsel

1   § Ett äktenskap ingås, i släktingars eller andra vittnens närvaro, genom överenskommelse i form av vigsel.

2   § Vid vigsel skall mannen och kvinnan samtidigt närvara. De skall var för sig pä fråga av en vigselförrättare samtycka till äktenskapet. Vigselför­rättaren skall därefter förklara dem för makar.

Har det ej gått lill så som anges i första stycket eller var vigselförrättaren icke behörig, är förrättningen ogiltig som vigsel.

3 §    Behörig att vara vigselförrättare är

1.    präst i svenska kyrkan,

2.  präst eller befattningshavare i annat trossamfund, om regeringen har medgivit samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har meddelat prästen eller befattningshavaren intyg om dennes behörighet,

3.  lagfaren domare i allmän underrätt, eller

4.  den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

 

4   § Tillhör mannen eller kvinnan församling av svenska kyrkan, har de rätt till vigsel i församlingen.

5   §   Innan vigsel företas, skall vigselförrättaren förvissa sig om alt hin-


 


dersprövning har skett, ej mer än fyra månader före den tillämnade vig-     Prop. 1986/87:1 seln, och att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövning­en får någon annan ej förrätta vigsel än en präst som Qänstgör i den församling där denna har skett.

6 §   Vid vigsel gäller i övrigt,

dä den förrättas av en präst i svenska kyrkan, föreskrifterna i kyrko­handboken,

då den förrättas av en präst eller befattningshavare i annat trossamfund, dess föreskrifter, och

i annat fall bestämmelser som meddelas av regeringen.

7   § Makarna har rätt att genast få bevis om vigsel. I de fall regeringen bestämmer förs särskilt protokoll över vigslar.

8   § En förrättning som enligt 2 § andra stycket är ogiltig som vigsel får likväl godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får dock tas upp endast på ansökan av mannen eller kvinnan eller, när någon av dem har avlidit, av en arvinge till den avlidne.

5 kap. Äktenskapsskillnad

1   § Är makaraa ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid om makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med ett eget bam under sexton är som står under hans eller hennes vårdnad.

2   § En make som ensam vill att äktenskapet skall upplösas har rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid.

3   § Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äkten­skapsskillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, meddelas dom på äktenskapsskillnad, om makarna eller en av dem fram­ställer särskih yrkande om detta. Har något sådant yrkande ej framställts inom etl år från betänketidens börian, är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upp­hör betänketiden.

4   § Lever makarna åtskilda sedan minst två år, har vardera maken rätt till äktenskapsskillnad ulan föregående betänkelid.

5   § Har äktenskapet ingåtts i strid mot 2 kap. 3 § första stycket, har vardera maken rätt lill äktenskapsskillnad utan föregående betänkelid. Delsamma gäller om äktenskapet har ingåtts i strid mot 2 kap. 4 § och det tidigare äktenskapet inte har bhvit upplöst.

Föreligger tvegifte, har vardera maken i del tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänkelid.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av åklagaren.


 


Tredje avd. Makars ekonomiska förhåUanden                     Prop. 1986/87:1

6 kap. Underhåll

1 § Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll
som behövs för att tillgodose deras gemensamma och personliga behov.
De skall fördela utgifter och sysslor mellan sig.

Om underhåll till bam finns bestämmelser i föräldrabalken.

2   § Om del som den ena maken skall bidra med inte räcker till för hans eller hennes personliga behov eller för de betalningar som han eller hon annars ombesörjer för familjens underhäll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

3   § Kan den ena maken på grand av sjukdom eller frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den förres inkomst och avkast­ningen av hans eller hennes egendom saml kvittera ut banktillgodohavan­den och andra penningmedel. Detta gäller dock ej om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man.

4   § Försummar den ena maken sin underhållsskyldighet, kan rätten ålägga den försumlige all betala underhållsbidrag till den andra maken.

5   § Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, kan rätlen ålägga den ena maken att betala underhållsbidrag lill den andra maken enligl de grunder som anges i 1 §.

6 §   Efter äktenskapsskillnad svarar vardera maken för sin försörining. .
Behöver en make bidrag lill sitt underhäU under en övergångslid, har

maken rätt all få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till den makens förmåga och övriga omständigheter.

Har en make svårigheter alt försöka sig själv efter upplösning av ett långvarigt äktenskap eller finns det andra synnerliga skäl, har maken rätt till underhållsbidrag för längre tid än som anges i andra stycket.

7   § Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad lämnas fortlöpande. Om del finns särskilda skäl kan rätten dock bestämma att bidraget skall erläg­gas med ett engångsbelopp.

8   § Talan om alt underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det.

9   § Rätten att kräva ul elt fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter den urspmngligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkten eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grand av en tidigare ansö­kan, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har före samma tidpunkt ansökan gjorts om förordnande av god man
enligt ackordslagen (1970:847), får underhållsbidraget krävas ut inom tre
månader från det atl verkan av godmansförordnandet förföll eller, när
förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Kom-
    10


 


mer ackord till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det     Prop. 1986/87: 1 att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket. Avtal i strid mol denna paragraf är ogiltiga.

10 § En dom eller etl avtal om underhåll kan jämkas av rätten, om ändring i förhållandena föranleder det. För tiden innan talan har väckts får jämkning dock mot en parts bestridande göras endast pä sä sätt alt obe­talda bidrag sätts ned eller tas bort. Underhållsbidrag efter äktenskaps­skillnad får endast om det finns synnerliga skäl höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit bestämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får ocksä jämkas av rätten, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständighelema vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock medde­las endast om det finns särskilda skäl.

7 kap. Makars bostad och bohag

1 §    Med bostad avses i denna balk

äganderätt till fast egendom, tomträtt och rätt till byggnad på annans mark, om egendomen eller byggnaden huvudsakligen Qänar som makarnas gemensamma hem, saml

hyresrätt, bostadsrätt och annan rätt till hus eller del av hus för sådant ändamål.

Till bohag räknas möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre, som är avsett för familjens bruk. Med bohag jämställs bålar, bilar och andra fordon.

2 § Ulan den andra makens samtycke får en make inle avhända sig
bostad eller bohag och inle heller hyra ut bostaden. Vad som nu har sagts
gäller dock inte i fråga om sådant bohag som Qänar uteslutande lill makens
personliga brak.

Kan den andra maken ej lämna giltigt samtycke eller kan hans eller hennes samtycke inle inhämtas inom rimlig tid, får maken dock vidta åtgärden utan samtycke.

Samtycke till att en make avhänder sig fast egendom eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

3   § Saknassamtycke, kan rätlen tillåta åtgärden på ansökan av den make som vill företa rättshandlingen.

4   § Har den ena maken ulan samtycke, då sådant fordras, avhänt sig bostad eller bohag eller till förfång för den andra maken hyrt ut bostaden, skall på dennes talan rätten förklara rättshandlingen vara ogiltig och inne­havaren skyldig atl lämna tillbaka bostaden eller bohaget. Överlåtelse av bohag är dock inte ogiltig, om den med vilken rättshandlingen ingicks i god tro har fått egendomen i sin besittning.

Talan enligt första stycket skall väckas hos rätten inom tre månader från
del den andra maken fick kännedom om förfogandet över bostaden eller
överlämnandet av bohaget. Om lagfart eller inskrivning har beviljats med
anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får dock talan inte
väckas.
                                                                                           11


 


Förs talan om avhysning, kan rätten medge skäligt anstånd med flytt-     Prop. 1986/87: 1 ningen.

5   § Bestämmelserna i 1 -4 §§ skall tillämpas till dess bodelning har skett i anledning av äktenskapels upplösning, efter den ena makens död dock inte i fråga om den efterlevandes egendom. Vad som nu har sagts utgör ej hinder för arvingar och universella testamentstagare alt föra en talan om klander som har väckts av den avlidne.

6   § Har bostad eller bohag förvärvats för makarnas gemensamma begag­nande, skall vid bodelning egendomen anses tillhöra dem tillsammans lill lika andelar.

Fastighet eller annan egendom av större värde skall dock vid bodelning anses tillhöra förvärvaren ensam eller ägas med olika andelar, om makarna har kommit överens om delta vid förvärvet och det med hänsyn lill deras ekonomiska förhållanden och den tid som har förflutit inte är oskäligt.

Även ulan särskild överenskommelse skall vad i andra stycket sägs gälla, om den ena maken i väsentligt störte omfattning än den andra maken har bidragit till förvärvet och i övriga gemensamma kostnader för hem och hushåll.

8 kap. Gåva mellan makar

1 § Vill den ena maken ge den andra maken en gåva och fordras det för
att gåvan skall gälla makarna emellan alt gåvotagaren får det givna i sin
besittning, kan i stället gåvan registreras. Gåvan mellan makar kan även i
annat sådant fall registreras, om makarna anser att det behövs.

Utan registrering får gåvan inte åberopas mol givarens borgenärer. Detta gäller dock inte gåva av fast egendom eller tomträtt, om lagfart eller inskrivning har sökts för förvärvet och ansökningen inle har avslagils, och ej heller personliga presenter, vilkas värde inle står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser, enligt vilka en gåva får åberopas mot givarens borgenärer först efter inskrivning eller annan registrering, gäller i stället de bestämmelserna.

2 § Kan givaren inte betala en skuld, för vilken givaren svarade när
gåvan blev gällande mol borgenärerna, eller kan det av annan anledning
antas atl givaren är på obestånd, svarar den andra maken för brislen intill
värdet av den överlåtna egendomen. Delta gäller dock inte i fråga om
personliga presenter, vilkas värde inte stod i missförhållande lill givarens
ekonomiska villkor. Del gäller inte heller om det visas att givaren, när
gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar egendom
som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade.
Om vederiag har utgått, skall dess värde avräknas från värdet av den
överiåtna egendomen. Har denna utan mottagarens vällande helt eller
delvis gäll förlorad, är mottagaren i motsvarande mån fri frän ansvar.

Har talan om en makes ansvar enligt denna paragraf inte väckts inom ett år frän den dag gåvan blev gällande mol borgenärerna, är rätten till sådan talan förlorad. En makes ansvar får ej heller göras gällande, om talan om återvinning av gåvan är anhängig enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).


12


 


9 kap. Bodelningsförrättning och dess förberedande             Prop. 1986/87: I

1   § Bodelning görs av båda makarna. Över bodelning skall upprättas en handling som skrivs under av dem. Är den ena maken död, görs bodelning­en av den andra maken och den avlidnes arvingar och universella testa­mentstagare; för dem gäller därvid om ej annat sägs vad som är föreskrivet om make.

2   § När ett äktenskap har upplösts, skall bodelning förrättas. Begär någon av makarna bodelning när mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen förrättas genast.

Är makarna ense, kan de efter skriftlig anmälan till rätten förrätta bodelning även under äktenskapets bestånd utan att mål om äktenskaps­skillnad pågår. Anmälan skall registreras.

Om den efterlevande makens rätt lill oskiftal bo och om skifte av elt sådant bo finns bestämmelser i ärvdabalken.

3   § Bodelning mellan den ena maken och den andres arvingar och uni­versella testamentstagare får inte äga ram mol någon dödsbodelägares bestridande, innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalats eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär atl skuldema inte kan drabba deläga­ren. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, får dock bodelning förrättas även om delägaren bestrider det.

4   § När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, vardera makens tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes.

Om det behövs för atl få bouppteckning till stånd, får bodelningsförrät­tare förordnas.

5 § Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att
skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall på yrkande den andra
makens egendom eller del därav sättas under särskild förvaltning. Om
någon av makarna bestrider det får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om
godtagbar säkerhet ställs.

Förordnandet gäller tills vidare intill dess bodelning sker eller frågan om äktenskapsskillnad förfaller eller rätten i annat fall skiljer målet från sig ulan all döma till äktenskapsskillnad.

6   § Egendom som den ena maken råder över får utmätas även om bo­delning skall förrättas. Är sådan egendom satt under särskild förvaltning, får den dock utmätas för hans eller hennes skuld, endast om också den andra maken svarar för skulden eller denna är förenad med särskild för­månsrätt i egendomen.

7   § Avträds en makes egendom till konkurs innan bodelning har ägt ram, eller har bodelningen återgått i anledning av en makes konkurs, skall den egendom som han eller hon råder över stå under konkursboets förvaltning till dess det har bhvit bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla maken. Konkursboet får sälja egendomen, om det behövs.

Förordnande om särskild förvaltning förfaller när konkurs inträffar.

8 § Dör en make när mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ändå de
föreskrifter gälla som avser bodelning vid äktenskapsskillnad.


13


 


Samma föreskrifter gäller när makar fördelar egendom mellan sig vid     Prop. 1986/87: 1 bodelning efter anmälan till rätten. Vad som är föreskrivet om dagen när talan väcktes skall därvid gälla dagen då anmälan gavs in lill rätlen.

9 § Med den tid då mål om äktenskapsskillnad pågår förslås i denna balk
liden frän talans väckande till dess domen på äktenskapsskillnad har
vunnit laga kraft eller, om rätten skiljer målet från sig utan att meddela
sådan dom, till dess talan har avvisats eller förfallit eller målet av annan
anledning har avskrivils från vidare handläggning.

10      kap. Vad som skall ingå i bodelning

1   § I bodelning ingår egendom som tillhörde vardera maken när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, utan att sådant mål pågick, dödsfallel inträffade.

2   § Vardera maken är skyldig all, för liden därefter lill dess bodelningen sker, redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tillhörig egen­dom som han eller hon hafl hand om. Makarna är även i övrigt skyldiga alt lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

3   § Vardera maken får frän bodelningen i skälig omfattning la undan kläder, personliga presenter och föremål som han eller hon uteslutande har till sill personliga brak. Om den ena maken är död har den efterlevande samma rätt.

4   § Rätt lill egen pension skall inte ingå i bodelning. Detta gäller också andra rättigheter, om de inte kan överlåtas eller enligt vad som särskilt gäller för dem är av personlig art.

Med pension avses, om denna är grandad på försäkring, sådan där utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

5 § Makar eller blivande makar har rätt att genom äktenskapsförord
bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem inte skall
ingå i bodelning (enskild egendom). Genom nytt äktenskapsförord kan
makarna bestämma alt egendomen skall ingå i bodelning.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftiigen och undertecknas av båda makarna. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas. Ett förord kan åbero­pas vid bodelning endast om det har registrerats innan talan om äkten­skapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade.

6 § Från bodelning skaU den egendom las undan som en make har fält i
gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret alt den inte
skaU ingå i bodelning, eller som maken har förvärvat genom testamente
med sådant villkor, eller som har tillfallit maken i arv och om vilken
arvlåtaren genom testamente har meddelat en sådan föreskrift (enskild
egendom).

Undantaget från bodelning skall ej omfatta vad som har anskaffats i stället för egendomen eller vad som är avkastning av denna, om det inte med hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa av rättshandlingen.

7 §    Enskild egendom enligt 5-6 §§ skall, om makarna enas om det vid

bodelningen, ingå i denna. Detsamma gäller rätt till egen pension på grand  14

av försäkring.


 


8 §   Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens     Prop. 1986/87:1 död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

11 kap. Andelar och lotter Makarnas andelar i boet

1   §    Vid bodelning skall först vardera makens andel i boet beräknas.

2   § Härvid skall från vardera makens i bodelningen ingående tillgångar avräknas så mycket atl det täcker de skulder som han eller hon hade, när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade.

Svarar båda makarna för skuld, skall den läckas av vardera makens tillgångar till den del som skulden, makarna emellan, kan anses åvila honom eller henne. Är skuld som endast en av dem har åtagit sig förenad med särskild förmånsrätt i bostad eller bohag som de anses äga tillsam­mans, skall skulden anses åvila dem båda; dock endast i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

För de skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i egendom som inte ingår i bodelningen skall maken få täckning endast i den mån betalning inte kan erhållas ur sådan egendom. Delsamma gäller andra skulder som han eller hon har ådragit sig för egendomens underhäll eller förbättring eller som annars är att hänföra lill denna.

3   § Vad som återstår av makarnas tillgångar, sedan avdrag har gjorts för skuldtäckning, skall läggas samman och värdet därav skall delas lika mellan makarna.

4   § Har den ena maken inom ett år, innan talan om äktenskapsskillnad väcktes, utan den andra makens samtycke i ej obetydlig omfattning genom gåva minskat den egendom som skulle ha ingått i bodelningen, skall den andra makens hälft beräknas som om gåvans värde alhjäml hade ingått i de tillgångar som delningen omfattar och den förres del i motsvarande mån minskas.

Detta gäller också, när den ena maken inom samma tid i ej obetydlig omfattning har minskat egendomen genom att betala premie för egen pensionsförsäkring eller, vid bodelning efter den ena makens död, när egendomen har minskat genom förskott på arv, i den mån förskottet skall avräknas pä arvet efter den döde.

5 § Summan av de tillgångar som vardera maken har beräknats fä för
täckning av skulder och vid delning av de återstående sammanlagda till­
gångarna utgör makens andel i boet.

Egendomens fördelning på lotter

6   § Med ledning av dessa andelar skall sedan egendomen i boet fördelas på lotter. Vardera maken har rätt alt på sin lott i första hand fä sin egendom eller den del av denna som han eller hon önskar.

7   § Den make som bäst behöver bostaden har rätt att, även om bostaden tillhör den andra maken och oavsett om den i övrigt ingår i bodelningen eller är enskild egendom, få den i avräkning på sin lott eller, om värdet är

ringa, utan avräkning. Detta gäller dock endast om det även med hänsyn   15


 


till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Vad som sagts om bosta-     Prop. 1986/87: 1 den skall ocksä gälla bohaget.

Svarar den egendom som avses i första stycket för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt däri, skall en förutsättning för tillämpning av bestämmelsen vara att den andra maken befrias från ansvar för skulden eller att medel till dess betalning har satts under särskild vård. Då den ena maken är död, gäller bestämmelsen i första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

8 § En make vars egendom i värde överstiger lotten har rätt att, i stället
för att lämna egendom till den andra maken, betala med pengar; han eller
hon kan få skäligt anstånd, om godtagbar säkerhet ställs för betalningen.
Betalar maken inte i pengar, har den andra maken rätt att, såvitt det är
möjligt, få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för honom eller
henne.

En make som övertar bostad och bohag mol avräkning och ej tillgodoser den andra maken med annan egendom som ingår i bodelningen, skall betala med pengar eller ställa godtagbar säkerhet.

Vid bodelning efter den ena makens död gäller första stycket endast lill förmån för den efterlevande maken.

9 § Har den ena maken vid fördelningen på lotter inte kunnat erhålla hela
sin andel, har han eller hon en fordran på den andra maken för bristen.

12 kap. Jämkning vid bodelning

1 § Vid äktenskapsskillnad kan, om samlevnaden inle har varat en längre
lid, vardera maken vid bodelningen begära att i stället för likadelning
vardera maken, i den utsträckning som det kan anses skäligt, får behålla
sin egendom. Enas makarna ej om beräkningen av andelarna, skall, sedan
avdrag har gjorts för täckning av skulder, endast så stor del av vardera
makens återstående tillgångar sammanläggas och delas lika mellan dem,
som svarar mot den del av tio är som deras äktenskap hade varat, när talan
väcktes. Därvid skall, om makarna gemensamt har eller har haft barn som
har fötts före äktenskapets ingående, tiden räknas från barnels födelse.

Första stycket gäller inte om makar eller blivande makar genom äkten­skapsförord har bestämt alt, i händelse av äktenskapsskillnad, all deras i bodelningen ingående egendom skall delas lika mellan dem.

2   § Är del i annat hänseende vid äktenskapsskillnad oskäligt med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt alt en make lämnar egendom lill den andra maken i den omfattning som följer av dennes beräknade andel i boel, skall bodelningen i stället ske så att den förre får behålla mer av sin egendom. Är den andra maken vid bodelningen försalt i konkurs eller finns det andra särskilda skäl att helt underlåta delning, skall vardera maken som sin andel behålla sin egendom.

3   § Vid bodelning efter den ena makens död skall, i den mån den efterle­vande maken begär del, delning inte äga rum ulan vardera sidan som sin andel behälla sin egendom.

Den efterlevande har rätt att av makarnas sammanlagda, efter skuld-
täckning återstående tillgångar, i den mån de räcker, få så mycket all del
motsvarar fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Har den efterlevande från
bodelningen tagit undan egendom som enskild enligt 10 kap. 5-6 §§, skall
         16


 


vad den efterievande sålunda har rätt att minst få vid bodelningen i mot-     Prop. 1986/87:1 svarande mån minskas. Detta gäller också om den efterievande som för­månstagare får försäkringsbelopp vid dödsfallet; som sådant räknas dock ej rätt till sådan pension som inte skall ingå i bodelning.

Vad som sägs i 15 kap. I och 3 §§ ärvdabalken om föriust av rätt till arv gäller också i fråga om rätti.M alt vid bodelning få del i den avlidnes egendom eller rätten för den efterlevande att få behälla sin egendom.

4 § Hade makarna på grund av äktenskapsförord eller av andra orsaker
inle någon egendom som skall ingå i bodelning eller endast obetydlig sådan
egendom, har likväl, vid bodelning efter den ena makens död, den efterle­
vande rätt atl vid fördelning av bostad eller bohag, som tillhör dem tillsam­
mans, av den behållna egendomen, i den mån den räcker, som sin andel få
minst så mycket alt det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallel
gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Om ett villkor i äktenskapsförord eller annan rättshandling, enligt vilket egendom inte skall ingå i bodelning, är oskäligt med hänsyn till rättshand­lingens innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får jämkning ske och egendo­men heU eller delvis ingå i bodelningen.

5 § Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad i en av
dem båda undertecknad handling avtala om den kommande bodelningen
eller om annat som har samband med denna. Är avtalet oskäligt med
hänsyn till innehållet, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträf­
fade förhåltanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller i sin
helhet lämnas utan avseende vid bodelningen.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inte har upprättats och registrerats enligt föreskriftema om äktenskapsförord i denna balk.

13 kap. Verkan av bodelning

1 § En make får ej vid bodelning lill skada för sina borgenärer efterge sin
rätt genom atl låta enskild egendom ingå i delningen eller avstå i delningen
ingående egendom utöver vad som följer av denna balk. Han eller hon får
ej heller vid fördelningen pä lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte
mot sådan egendom som inte kan tas i mät och inte utgör bostad eller
bohag. Kan maken lill följd av en sådan eftergift inte betala en skuld som
har uppkommit före bodelningen eller kan del av annan anledning antas atl
maken är på obestånd, svarar den andra maken för brislen intill värdet av
vad den förres utmätningsbara egendom har minskat genom eftergiften.
Detta gäller dock inle om det visas att den som har eftergivit sin rätt efter
bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen mot­
svarade skulderna.

Har talan om en makes ansvar enligt denna paragraf inle väckts inom ett år frän den dag bodelningen förrättades, är rätlen lill sådan talan förlorad. En makes ansvar får ej heller göras gällande, om talan om återvinning av bodelningen är anhängig enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

2 § Har bodelning förrättats mellan den ena maken och den andres
arvingar och har den efterlevande eftergivit sin rätt svarar arvingarna, en
för alla och alla för en, för betalningsskyldighet enligt 1 §. Vad som nu har

sagts om arvingar gäller också universella testamentstagare.                   17

2   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Om ansvaret för en avliden makes skuld gäller särskilda bestämmelser i     Prop. 1986/87: 1 ärvdabalken i stället för vad som sägs i I §.

3   § Den egendom som tillfallit en make vid bodelning efter anmälan under äktenskapets bestånd skall ingå i senare bodelning såsom den ma­kens egendom, om inte makarna genom äktenskapsförord har bestämt annat. Delsamma gäller när bodelning har förrättats medan mål om äkten­skapsskillnad pågick men målet inte har lett till äktenskapsskillnad.

4   § Har den ena makens andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte fä ut sin lott, skall gåvotagaren, om han insåg eller borde ha insett att gåvan var lill förfång för maken, återbära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för alt tillgodose makens rätt. Talan om detta skall väckas inom ett år från del bodelningen förrättades, dock senast fem år från det gåvan fullbordades.

Var gåvan inle fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inle göras gällande, i den mån det skulle hindra maken alt få ut sin lott.

5 § Har den ena makens andel enligt 11 kap. 4 § vid bodelningen beräk­
nats som om värdet av en försäkringspremie hade ingått bland tillgångarna
och kan maken vid bodelningen inte få ut sin lott, är försäkringsgivaren
skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande återbetala vad som
fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

6 § Om en bodelning har lett till att en fastighet har delats så, atl makarna
har fåll skilda andelar ulan att villkor om utbrytning har uppställts i
bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten under samäganderätt.

I den mån bodelningen i annat fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är den ogiltig.

7 § När bodelning har skett, kan endera maken ge in bodelningshandling­
en för registrering.

Fjärde avd. Rättegångsbestämmelser 14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll Äktenskapsmål

1   § Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att äktenskap består eller inte består.

2   § Talan om fastställelse av atl äktenskap består eller inte beslår kan föras bara i tvist mellan mannen och kvinnan.

Om äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt beror av frågan.

3   § Äktenskapsmål upptas av tingsrätten i den ort där mannen eller kvinnan har sill hemvist. Har ingendera hemvist inom riket upptas målet av Stockholms tingsrätt.

4   §   Vill båda makarna erhålla äktensskapsskillnad, kan de gemensamt

ansöka om delta. Ansökan i annat fall om äktenskapsskillnad eller om          18


 


fastställelse att äktenskap består eller inte består skall anses som ansökan    Prop. 1986/87: 1 om stämning enligt 42 kap. rättegångsbalken.

5 § 1 gemensam ansökan om äktenskapsskillnad kan makarna begära att
rätten förordnar i enlighet med deras överenskommelse i fråga om under­
hållsbidrag, vårdnad om barn, umgängesrätt, rätt att sitta kvar i bostaden
och förbud att besöka varandra.

Yrkanden i tvister mellan makarna i sådana frågor skall göras i ansökan om äktenskapsskillnad. Om målet redan har anhängiggjorts, kan yrkandet göras muntligen inför rätten eller skriftligen utan särskild stämning i målet.

I målet kan även prövas fråga om förordnande av bodelningsförrättare.

6   § Sedan mål om äktenskapsskillnad anhängiggjorts skall rätten pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Om det ej visas att så kan ske, skall rätten meddela att betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

7   § I mål om äktenskapsskillnad kan rätten på den ena makens yrkande för tiden till dess frågan har avgjorts genom lagakraflvunnen dom

 

1.  bestämma vem av makarna som skall ha rätt alt sitta kvar i bostaden, dock längst till dess bodelning har skett,

2.  förbjuda makarna att besöka varandra vid vite av fängelse i högst en månad eller penningböter,

3.    förordna om bidrag av den ena maken lill den andres underhåll.
Beslutet får verkställas lika med lagakraflvunnen dom men kan när som

helst ändras av rätten.

Rätten kan för tiden till dess frågan har avgjorts genom lagakraflvunnen dom även förordna om vårdnad, umgängesrätt och bidrag till barns under­håll enligl föräldrabalken.

8 § Den make som har berättigats att sitta kvar i bostaden har rätt att
nylQa även del bohag som tillhör den andra maken. Rätten kan dock
beträffande viss egendom förordna annorlunda. Avtal som därefter ingås
med tredje man om egendomen medför inte någon inskränkning i nylQan­
derätten till bostaden eller det bohag som sålunda har överlämnats.

Har den ena maken berättigats att sitta kvar i bostaden, är den andra maken skyldig alt genast flytta därifrån.

9 § Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet
meddelas, skall den andra maken beredas tillfälle att yttra sig över yrkan­
det. Har rätten kallat makarna till förhandling och uteblir den make som
väckt frågan, skall yrkandet om förordnandet enligt 7 § anses återkallat till
den del det inte har medgivits av den andra maken. Frågan får prövas även
om den andra maken uteblir från förhandlingen.

10   § Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför rätten eller skriftligen. Har yrkandet framställts endast av den ena maken skall rätten bereda den andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

11   § Återkallar en make talan om äktenskapsskillnad sedan gemensam ansökan därom har ingivits till rätten eller den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgivits den andra maken, skall målet trots detta prövas, om den andra maken yrkar det. Detsamma gäller när en make

uteblir från förhandling till vilken han eller hon har förelagts att komma       19


 


tillstädes vid påföljd att talan i målet eljest förfaller. Erinran om vad     Prop. 1986/87: 1 sålunda gäller skall göras då makarna kallas till förhandling i skillnadsfrå­gan eller den ena makens återkallelse delges den andre.

Kallar rätten till förhandling i anledning av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid, skall den som framställt yrkandet föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att yrkandet eljest förfaller. Den andra maken skall föreläggas vite.

12   § Då makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas utan huvudförhandling. Delta gäller också andra frågor i målet, om vilka makarna är ense.

13   § Dömer rätlen till äktenskapsskillnad skall den ompröva besluten enligl 7 §.

Tvistar makarna inle om underhåll för den tid som omfattas av elt förordnande om underhällsbidrag eller finner rätten vid sin slutliga pröv­ning av frågan ej skäl att ändra förordnandet, skall detta fastställas.

14 § Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligt 5 kap. 3 §, skall
målet avskrivas och vardera parten bära sin rättegångskostnad.

Mål om underhåll

15   § Har en make utan samband med mål om äktenskapsskillnad yrkat att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 4 eller 5 § gäller i sådant mål i fråga om provisoriskt förordnande om underhållsbi­drag bestämmelserna i 7, 9 och 13 §§. Detsamma gäller när frågor om underhåll enligl 6 kap. 6 § handläggs sedan dom pä äktenskapsskillnad har meddelats eller när talan om jämkning av dom eller avtal om underhällsbi­drag förs enligl 6 kap. 10 §.

16   § Om makarna inte varaktigt bor tillsammans kan rätten förplikta den ena maken alt lämna bohag lill den andra maken all användas av honom eller henne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna när samlevnaden upphörde. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen medför inle någon inskränkning i nyttjanderätten lill det bohag som sålunda har överlämnats.

Ett avtal som makarna har ingått med varandra om nylQanderätten får jämkas, om ändring i förhållandena föranleder det eller om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållan­dena i övrigt.

Rätten kan på yrkande av den ene meddela förordnande i frågan för tiden intill dess lagakraflvunnen dom föreligger. Vad som sägs i 9 § om meddelande av beslut gäller också sådant förordnande. Det får verkställas lika med lagakraflvunnen dom men kan när som helst ändras av rätlen.

Gemensamma bestämmelser

17   § I äklenskapsmål och mål om underhäll är tingsrätten domför med en lagfaren domare och nämnd. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma omfattning som i andra tvistemål. Samma domförhets-regler gäller för sådana frågor som handläggs i samma rättegång.

18   §   I nämnden skall sitta fem nämndemän. Om det är påkallat med

hänsyn lill målets omfattning eller andra särskilda omständigheter, får         20


 


dock sex sitta i nämnden. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudför-     Prop. 1986/87: 1 handling har påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden.

19 § Om tingsrätten består av domare och nämnd, gäller följande avvi­
kelser från vad som i övrigt är föreskrivet om överiäggning och omröstning
i tvistemål.

Ordföranden skall vid överiäggningen framställa saken och vad lag stad­gar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och sedan höra nämndens.

Finns i nämnden annan mening än ordförandens och förenar sig minst fyra eller, dä i nämnden är bara fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet gäller nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta varie nämnde­man som med sin röst har bidragit därtill.

20 § Vid huvudförhandhng i äktenskapsmål eller underhållsmål är hov­
rätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får inte sitta i rätten. Har målet i
underrätten avgjorts utan nämnd, är dock hovrätten domför även med fyra
lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får ej sitta i rätten.

Deltar nämndemän i målels avgörande, skall vid överläggningen ordfö­randen eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning gäller vad som är föreskrivet angående omröstning i tvistemål. Nämndemännen skall dock säga sin mening sist.

15       kap. Ärenden om äktenskaps ingående

1 § I ärenden om tillstånd till äktenskap skall länsstyrelsen bereda den
underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Yttrande
skall inhämtas också från socialnämnden i den kommun där den underårige
har sill hemvist.

Meddelar länsstyrelsen lillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare genom besvär.

2 § Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning överklagas hos
domkapitlet genom besvär.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

3   § Beslut av lagfarna domare i allmänna underrätter eller av särskih förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel överklagas hos läns­styrelsen genom besvär.

4   § Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

16       kap. Registreringsärenden

1 § För hela riket gemensamt skall det föras äktenskapsregisler för in­
skrivning av de uppgifter, som skall registreras enligt denna balk eller skall
intas i registret enligl andra bestämmelser.
                                            21


 


Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av     Prop. 1986/87: 1 regeringen.

2 §    Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte skett skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i en av båda makarna undertecknad handling.

3   § Rätten skall ta in handhngen i protokollet och genast översända bestyrkt avskrift av handlingen till den myndighet som för äktenskapsre­gistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in lill rätten.

4   § Om ansökningen bifalls, anses registrering ha skett den dag handling­en inkom till rätten.

5   § Föreskrifterna i 3 och 4 §§ gäller också när i annat fall handling som skall registreras inkommer lill tingsrätten.

17 kap. Bodelningsförrättare

1 § Om den ena maken begär del, skall rätten förordna någon alt vara
bodelningsförrättare. Om det behövs, får flera bodelningsförrättare förord­
nas.

Ställs efter den ena makens död boel under förvahning av en boutred­ningsman, är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej om någon annan redan har förordnats eller om boutrednings­mannen är delägare i boel.

2   § Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet och i annat fall ges in till tingsrätt som är behörig alt pröva tvister om bodelning mellan makarna.

3   § SkaU ansökningen prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller 14 kap. 9 § ocksä förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall rätten, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

4   § Till bodelningsförrättare får endast den förordnas som har samtyckt lill det. Bodelningsförrättaren skall entledigas om del finns skäl för del. Innan så sker, skall han få tillfälle att yttra sig.

Förordnanden som meddelas när mål om äktenskapsskillnad pågår upp­hör atl gälla, om talan förfaller eller målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

5 § Bodelningsförrättaren skall vid behov se till alt bouppteckning görs.
Varie make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underlåter
att lämna uppgift till bouppteckningen, kan rätten på ansökan av bodel­
ningsförrättaren förelägga vite samt i ärendet även utdöma vitel.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteck­ning med ed inför rätten, om den andra maken begär det. Rätten skall ej skilja målet frän sig förrän ålagd edgång har fullgjorts saml kan härför förelägga och utdöma vite.

6 §   Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning

samt kalla makarna till förrättningen.                                                    22


 


Kan makarna inle komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva Prop. 1986/87: 1 sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns därvid intet att dela eller övertar den efterlevande maken kvarlåtenskapen enligt ärvdabalken, skall detta anges i bodelnings­handlingen.

7 § Bodelningsförrättaren har rätt att fä arvode och ersättning för sina
utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelnings-förtättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anled­ning till det.

I förhällande till bodelningsförrättaren svarar makarna en för båda och båda för en.

8 § Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat
skall i original eller bestyrkt avskrift så snart som möjligt delges vardera
maken.

Är en make missnöjd med bodelningen får han eller hon klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Försum­mar han eller hon att göra detta i lid, är rätten till talan förlorad. I bodelningshandlingen skall det anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning kan rätten inhämta yttrande av bodel­ningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Saknar den mot vilken talan enligt denna balk riktas känt hemvist
och kan del inle heller klarläggas var han eller hon uppehåller sig, skall
hans eller hennes rätt i saken bevakas av god man enligl 18 kap. föräldra­
balken. Detsamma gäller om den som har känt hemvist utom riket inte kan
nås för delgivning eller om han eller hon underlåter atl ställa ombud för sig
och särskilda skäl föreligger att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den för vilken han förordnats, om det kan ske. I fråga om ersättning till honom gäller 10 kap 13 § föräldrabalken.

2 § Om det inte redan i etl mål om äktenskapsskillnad har beslämts vem
som skall ha rätt att sitta kvar i bostaden till dess bodelning har skett, kan
rätten på ansökan av den ena maken meddela sådant förordnande. Rätlen
kan även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall inges till
tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan parterna.

Till samma tingsrätt skall inges ansökan om rätlens tillstånd till förfogan­de över bostad eller bohag eller angående förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Pågår mål om äktenskapsskillnad, skall dock ansökan alllid inges lill den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan rätten meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle att yttra sig.

3 § Meddelar rätlen under rättegången beslut i fråga som avses i 14 kap.
7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mol beslutet föras särskilt.


23


 


4   §    Mot hovrättens beslut i fråga som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får     Prop. 1986/87: 1 talan ej föras.

5   §    Anteckningar om ingångna och upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Femte avd. Särskilda bestämmelser om sambor 19 kap. Sambors bostad och bohag

1   § Med sambor avses de som, utan att vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden.

2   § Har sambor förvärvat bostad och bohag för gemensamt begagnande eller innehar i övrigt någon av dem bostaden med hyresrätt eller bostads­rätt, gäller bestämmelserna i 7 kap också deras bostad och bohag.

En sambo kan anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet, som är lagfaren för den andre, eller en tomträtt lill vilken den andre blivit inskriven såsom innehavare, är gemensam bostad för dem båda. Till anmä­lan skall, om den inte har undertecknats av båda, fogas bevis om att båda är mantalsskrivna på egendomen.

Fördelning av egendom

3 § När samlevnaden mellan sambor upplöses, skall på enderas begäran
bostad och bohag som tillhör dem tillsammans fördelas mellan dem vid
bodelning. Dör den ena sambon, skall en sådan begäran framställas senast
då bouppteckning förrättas.

Sambor kan även under samlevnaden förrätta bodelning enligt första stycket, om de är ense om det. På egendom som vid bodelning har förde­lats mellan dem tillämpas inle detta kapitel.

Bestämmelserna i 9 kap. 1, 4, 6 och 7 §§ samt 10 kap. 2 § gäller vid bodelning mellan sambor, räknat från det upplösningen ägde rum. Bodel­ningshandlingen skall ange alt den hänför sig till samlevnad med gemen­samt hem och hushåll och under äkenskapsliknande förhållanden.

4 § Sedan avdrag skett för täckning av skuld, som är förenad med sär­
skild förmånsrätt i bostaden eller bohaget, skall parternas andelar i egen­
domen beräknas och egendomen med ledning därav fördelas mellan dem.
Den som bäst behöver bostad eller bohag har rätt att få egendomen, om det
med hänsyn till omständigheterna är skäligt. Om avräkning och övriga
villkor för tilldelning av egendomen gäller vad som föreskrivs i 11 kap. 7-
8 §§ vid bodelning mellan makar.

Upplöstes samlevnaden genom den enes död, gäller 12 kap. 4 § första stycket.

Avdrag enligt första stycket för täckning av skuld får ske endast i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

5 § Har en sambo vid bodelning till skada för sina borgenärer låtit annan
egendom än i delta kapitel sägs ingå i bodelningen eller avstått frän egen­
dom som enligt 4 § första stycket belöpt på andelen, gäller vad som
föreskrivs i 13 kap. 1-2 §§ om verkan av eftergift vid bodelning mellan
makar.

Bestämmelserna i 13 kap. 6 § gäller när bodelning har skett mellan
sambor.
                                                                                                                 24


 


övertagande av bostadslägenhet i vissa fall                        Prop. 1986/87:1

6 § Innehar en sambo bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, har den
andre, även om egendomen inte skall ingå i bodelningen, rätt alt överta den
enligt bestämmelserna i 11 kap. 7 §. Om samborna inte har eller har haft
barn tillsammans, gäller detta endast om synnerliga skäl talar för det.

I den mån innehavaren av bostaden inle vid bodelningen av den andre fält annan egendom som ingår i bodelningen och motsvarar rättighetens värde, gäller bestämmelserna i 11 kap. 8 § om betalning med pengar och om anstånd med betalning.

En sambo som inte har framställt anspråk enligt första stycket senast tre månader efter sin avflyttning från lägenheten har förlorat sin rätt atl överta hyres- eller bostadsrätten.

Rättegångsbestämmelser

7   §    17 kap. och 18 kap. 1 § gäller vid tvist mellan sambor.

8   § Om den ene yrkar det, skall rätten i fråga om bostad som avses i delta kapitel bestämma vem av samborna som skall ha rätt att sitta kvar i bostaden till dess bodelning har skett.

Förordnande om rätt att kvarsitta i bostaden kan på ansökan av den ena parten ändras av rätten.

9 § Den som har berättigats att sitta kvar i bostaden hår även rätt alt
nylQa det bohag som med tillämpning av 7 kap. 6 § anses tillhöra båda
tillsammans, om inte rätten förordnar annorlunda beträffande viss egen­
dom. Avtal som därefter ingås med tredje man om bostaden eller bohaget
medför inte någon inskränkning i nylQanderätten till det bohag som sålun­
da har överlämnats. Har den ene berättigats all sitta kvar i bostaden, är
den andre skyldig att genast flytta därifrån.

10 § Fråga om rätten att sitta kvar i bostaden skall anhängiggöras vid den
tingsrätt som är behörig alt pröva tvister om bodelning mellan samborna.
Detsamma gäller fråga om rättens tillstånd till sambos förfogande över
bostad eller bohag.

3   Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels att 7 kap., 23 kap. 6-9 §§ och 24 kap. skall upphöra alt gälla,

dels att 3 kap., 6 kap. 1 och 7 §§, 11 kap. 7 och 8 §§, 12 kap. 1 §, 14 kap.

4 och 5 §§. 16 kap. 1, 2 och 8 §§, 17 kap. 2 §, 18 kap. 1 och 2 §§, 19 kap.
15 §, 20 kap. 2, 4-6 och 8a §§, 21 kap. 4 §, 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ samt
rabriken till 3 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 kap.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt     Om makes arvsrätt och om efterarv

för den först avlidne makens arv-     vid dennes död

ingår i boet efter den sist avlidne

maken                                                                                                                 25


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


I §


Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fa­der, moder, syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro när­mast till arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande ma­kens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först av­lidnes arvingar.


Var arvlåtaren gift, har den efter­levande maken rätt att behålla boet oskiftat och under sin livstid fritt förfoga över kvarlåtenskapen. Ef­terlämnar arvlåtaren även bröst­arvinge, har denne dock rätt att be­gära sitt arv. Sådan begäran kan ej framställas, sedan bodelnings­handling har underskrivits.

Framställer enbart någon av fle­ra bröstarvingar sådan begäran, kan den efterlevande överta åter­stoden av kvarlåtenskapen enligt första stycket.

Särskilda bestämmelser om en omyndigs rätt i dödsbo finns i föräl­drabalken.


2§


Ägde vid den först avlidne ma­kens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälf­ten av makarnas egendom, taga de arvingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken ge­nom testamente förordnat, att nå­got av kvarlåtenskapen efter ho­nom skall tillfalla annan än efterle­vande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.


V/// inte den efterlevande maken begagna sin rätt att behålla boet oskiftat, kan denne påkalla arv­skifte. Sker skifte på grund därav eller på begäran av bröstarvinge, tillfaller en tredjedel av kvarlåten­skapen den efterlevande maken så­som arv.


3§


Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egen­dom, skall av den lott, som vid ef­terlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gå-


Har arvskifte ej skett när den ef­terlevande maken dör, har den först avlidne makens bröstarving­ar, som då är vid liv, rätt att ta hälften av den efterlevandes bo som arv efter den först avlidne. Detta gäller utan hinder av vad den efterlevande kan ha förordnat om genom testamente.


26


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


van eller dess värde återbäras, så­framt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arving­arna efter den först avlidne till för­fång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.

Var vid dödsfallet gåva, som till­kommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till förfång.

4§


Överstiger boets värde vid efter­levande makens död dess värde vid den första avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den ef­terlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller ock må anta­gas att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 3 §, skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenska­pen ökas med ett belopp, motsva­rande den minskning av boet som orsakats av den efterlevande ma­ken.


Finns ej någon arvsberättigad bröstarvinge efter den först avlidne maken, då den efterlevande dör, gäller vad den efterlevande har be­stämt i testamente. Om testamente ej finns, har den efterlevandes bröstarvingar eller make i nytt äk­tenskap rätt att ta hela boet såsom den efterlevandes kvarlåtenskap. Finns ej heller någon med sådan rätt till boet, men lever den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling har de rätt att ta hälften av den efterlevande makens bo såsom arv efter den först av­lidne. Hade även den först avlidne övertagit egendom såsom oskiftat bo i tidigare äktenskap, har efter­arvingarna till den först avlidne maken i det tidigare äktenskapet samma rätt att ta del i boet såsom arv efter denne.



Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera ma­kens arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist av-


Bestämmelserna 13 och 4 §§ gäl­ler även när den efterlevande ma­ken har fått den först avlidnes kvar­låtenskap såsom universell testa­mentstagare. dock ej om egendo-


27


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


lidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av den­ne. Fastighet må. även om den i värde överstiger vad å lotten be­löper, uttagas, om penningar läm­nas till fyllnad av andra sidans lott. I övrigt skall beträffande förätt-ningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat.


men enligt testamentet skall till­falla annan, sedan makens rätt har upphört, eller den efterlevande med stöd av bemyndigande i testamen­tet har förordnat om efterarv.

Har den efterlevande maken be­hållit alla tillgångar efter den först avlidne enligt 12 kap. 3 § andra stycket äktenskapsbalken, skall vid den efterlevandes död boet anses sotn oskiftal.



Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död del­ning enligt detta kapitel av hans be­hållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas.

Skall i efterlevande makens livs­tid bodelning äga rum mellan ho­nom och hans make i nytt äkten­skap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens behållna gif­torättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes arv­ingar.

Vad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande ma­ken i arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han, till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit egendom utöver vad förut tillkom honom.


Utgjorde vad den efterlevande maken tillträdde av kvarlåtenska­pen annan andel i boet än hälften på den grund att makarna eller en av dem vid dödsfallet hade enskild egendom eller att testamente till förmån för annan än den efterle­vande maken hade verkställts, skall den först avlidnes arvingar ta mot­svarande andel när boet delas.

Har någon arvinge efter den först avlidne maken redan tagit sitt arv bestäms kvarvarande arvinges andel med hänsyn härtill.

Har någon arvinge å endera si­dan fått förskott gäller vad för så­dant fall är föreskrivet angående bodelning och arvskifte.


7§


Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej gälla.


En efterlevande make, som har behållit boet oskiftat, äger efter an­mälan till rätten skifta boet med de skyldeman efter den först avlidne maken som är närmast till arv när skifte sker. Sedan anmälan har gjorts gäller i tillämpliga delar vad i denna  balk  stadgas  om  dödsbo.


28


 


Nuvarande lydelse


Föreslägen lydelse


Prop. 1986/87:1


boutredningsman, bouppteckning, den dödes skulder, arvskungörelse och arvskifte. Vad där sägs om dödsfallet och om skuld efter den döde skall i stället avse den dag då anmälan inkom till rätten och den skuld som då åvilade boet.

Vill den efterlevande maken i an­nat fall ingå överenskommelse som rör boet. får det också ske med de efterarvingar efter den först avlidne maken som då är närmast till arv.


Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåta­rens död talan om äktenskapsskill­nad var anhängig utan atl frågan därom förfallit enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken.


Vid delning av ett oskiftat bo in­går i boet vad den efterlevande ma­ken innehade då skifte begärdes el­ler han eller hon avled. Har den efterlevande maken erhållit egen­dom genom arv eller testamente, ingår den dock ej i boet förrän egendomen har tillträtts.

Delas boet i den efterlevande makens livstid, gäller 10 kap. 3 och 4 §§ samt 11 kap. 7 och 8 §§ äkten­skapsbalken till förmån för den ef­terlevande maken.


När boet delas, har den först av­lidne makens arvingar å ena sidan och den efterlevande maken eller dennes arvingar å andra sidan rätt att på sin lott erhålla egendom som under äktenskapet har tillhört den maken och den efterlevande maken eller dennes arvingar även egen­dom som senare har förvärvats av honom eller henne. Överstiger den ena sidans egendom i värde vad som belöper på lotten, äger den si­dan i stället för atl utge egendom till den andra sidan betala med pengar.

I övrigt gäller om förrättningen och verkan därav vad som är före­skrivet om bodelning.

10


Var den efterlevande maken om-gift vid sin död skall före bodelning­en hans eller hennes behållna egen­dom delas enligt detta kapitel, om


29


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse

den först avlidnes arvingar då skall ta sitt arv.

Skall i den efterlevande makens livstid bodelning äga rum med make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall, om efter den först avlidne då finns någon bröstarv­inge som är närmast till arvet, av den efterlevande makens behållna egendom före delningen uttagas egendom till värde, motsvarande vad enligt detta kapitel belöper på sådan arvinge.


Prop. 1986/87:1


 


II §

Finns vid den efterlevande ma­kens död någon arvsberättigad bara på den ena sidan, ärver han eller hon allt.

12 §

Detta kapitel gäller ej om talan om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

6 kap. 1 § Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräk­nas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till om­ständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan arvinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grand av omständigheterna måste anses hava varil avsett då egendomen gavs.

Är   till   makars   gemensamma   Har en make givit förskott på arv

bröstarvinge förskott å arv givet av till makarnas gemensamma bröst-
enderas giftorättsgods, skall, såvitt arvinge av sådan egendom som
det kan ske, avräkning därför äga skall ingå i bodelning, skall avräk-
rum å arvet efter den först avlidne. ningen göras på arvet efter den
Återstoden skall avräknas å arvet först avlidne maken. Räcker detta
efter andra maken.
                      ej, skall återstoden avräknas på ar-

vet efter den andra maken.

Andra stycket gäller också om en efterlevande make av sådan egen­dom som ingår i oskiftat bo har gi­vit förskott på arv till en bröstarv­inge som är makarnas gemensam­ma. Var mottagaren ej också den först avlidnes bröstarvinge, skall avräkningen således ske endast på arvet efter givaren.


30


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


7§


Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke an­nat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varil avsett. Med samma för­behåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eller testa­mentstagare, som enligt 3 kap. / § eller 12 kap. I § äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmel­serna i 2-6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.


Vad en make av sådan egendom som skall ingå i bodelning givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter den andra maken, såframt icke an­nat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Med samma för­behåll skall vad en efterlevande make givit sådan arvinge eller testa­mentstagare efter den andra ma­ken, som enligt 3 kap. 3 och 4 §§ eller 12 kap. 1 § har rätt att ta del i den efterlevande makens bo, och inte är den efterlevandes bröstarv­inge, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i 2-6 §§ skall även i dessa fall tillämpas.


11 kap.


Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej utgör bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §, univer­sella testamenlstagares lotter i mot­svarande mån ökas.


Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen och kan testamen­tet ej verkställas såvitt angår viss testamentstagare, skall där ej annat följer av 6 § universella testamenls­tagares lotter i motsvarande mån ökas.



Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upp­löses därefter trolovningen eller äk­tenskapet annorledes än genom testators död, är förordnandet ulan verkan. Samma tag vare. där nå­gon gjort testamente till sin make och sådant fall är för handen som i 3 kap. 8 § sägs.


Har en make gjort testamente till den andra maken men är äktenska­pet upplöst vid testators död eller pågick då mål om äktenskapsskill­nad, är förordnandet utan verkan. Detsamma gäller, om en sambo har gjort testamente till den andra sambon men samlevnaden är upp­löst vid lestators död.


 


12

Är genom testamente förordnat atl egendom som tillkommer efter­levande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.


kap. 1 §

Är genom testamente förordnat all egendom som tillkommer efter­levande make såsom arvinge eller universell testamentstagare skall, sedan makens rätt har upphört, till­falla annan, gäller 3 kap. 6-11 §§, såvitt ej annat följer av testamentet.


31


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


14 kap. 4§ Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom över­lämnande av, föratom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i be­styrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets inne­håll.


Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 1 §, må testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller bland dem, jämväl för de övriga.


Efterlämnar testator, jämte make, sådana arvingar som avses i 3 kap. 3 och 4 §§, må testamentet, såvitt dessa angår, delges dem som vid liden för delgivningen är när­mast till arv efter testator.

delgivning, som verkställts av en


5§ Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt 13 kap., skall han därom väcka klandertalan inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet såsom i 4 § är stadgal.

Om påkallande av jämkning i tes­tamente för utfående av laglott Stadgas i 7 kap.

16 kap.

1 §


Vistas, då bouppteckning förrät­tas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kun­nigt, skall rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen in­taga kungörelse, alt arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom atl göra sin rätt till arvet gällande inom fem är frän den dag, kungörelsen var införd i tidningen. / kungörelsen skall den bortovarandes namn upp­tagas.

Ifall som avses 13 kap. 1 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den ef­terlevandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.


När arv tillfallit känd arvinge på okänd ort skall rätten, så snart det har kommit till dess kännedom, i Post- och Inrikes Tidningar låta kungöra, att arv efter den döde har tillfallit arvingen och uppmana ho­nom eller henne atl göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tid­ningen.

Var arvlåtaren gift skall arv till annan arvinge på okänd ort dock ej kungöras förrän det har blivit av­gjort om boet skall skiftas. Behåller den efterlevande maken boet oskif­tat skall arv som tillfaller en efter­arvinge på okänd ort kungöras, om den efterlevande därefter anmäler att boet skall skiftas, och eljest se­dan den efterlevande har avlidit.


32


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


Så snart anledning till kungö­rande föreligger, skall den som har hand om boet meddela detta till rätten genom anteckning i boupp­teckning eller genom särskild an­mälan.

2§


Kan, när bouppteckning förrät­tas, ej utrönas huravida arvinge finnes som före allmänna arvsfon­den eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boet i sin vård eller då förhäl­landet eljest varder kunnigt, låta i Post- och Inrikes Tidningar oför­dröjligen intaga kungörelse om arv­fallet, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem är frän den dag, kungörelsen var införd i tidningen. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.


Kan, när bouppteckning förrät­tas, ej utrönas huravida det finns någon arvinge som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte an­nan känd arvinge är berättigad till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boel i sin vård eller då för­hållandet på annat sätt blir känt, låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse om arvfallel, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen. Detsamma gäller när vid boupp­teckningen kännedom/innx om arv­inge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vis­telseort. Var arvlåtaren gift gäller vad i 1 § andra stycket sägs om känd arvinge på okänd ort också i de fall som anges i denna paragraf.



Arv, som arvinge enligt 7 § gått föriustig, skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren el­ler, i fall som avses i 3 kap. / §, före den sist avlidne maken.


Arv, som arvinge enligt 7 § har gått föriustig, skall tillfalla dem som skulle ha varit berättigade därtill, om arvingen hade avlidit före arvlå­taren eller, i fall som avses i 3 kap. 3 och 4 §§ före den sist avlidne ma­ken.


17 kap. 2§


Avsäger sig arvinge, genom god­kännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande. Bröstarvinge äger dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar en­ligt lag eller enligt testamente med


Avsäger sig arvinge genom god­kännande av testamente eller på annat sätt skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande.


33


3   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat.

Ej må underårig avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmyn­darens skriftliga samtycke.

Där ej annat framgår av omständigheterna, gäller arvsavsägelse ock mot arvinges avkomlingar.

18 kap.

1 §


Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (döds­bodelägare) hava all, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad ef­ter vad i 19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräda där­vid dödsboet mol tredje man samt äga alt tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål upp­skov må förelagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhäm­tas.

Har bodelning skett eller är gif­torätt eljest utesluten, är efterle­vande maken ej dödsbodelägare om han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger taga arv eller testamente först se­dan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Det åligger efterievande make el­ler sambo, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) att, om ej särskild dödsboförvalt­ning är anordnad enligt 19 kap., för boets utredning gemensamt förval­ta den dödes egendom. De företrä­der därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt atl tala och svara i mål som rör boet. Åtgärd som ej tål uppskov får företagas, även om samtiiga delägares samtycke ej kan inhämtas.

En sambo som ej senast vid bouppteckningen framställer yr­kande om bodelning är ej längre dödsbodelägare. Har sådan begä­ran framställts upphör delägarska­pet när bodelning har skett. Den som äger ta arv eller testamente först sedan annan arvinge eller uni­versell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlå­tarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testa­mentstagare.

2§


Till dess att egendomen har tagits om hand av samtiiga dödsbodel­ägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, skall egendo­men, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller an­nan, värdas av delägare som sam­manbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som tagit hand om egendomen skall genast underrätta övriga del­ägare om dödsfallel och, om del be­hövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligl 18


Till dess alt egendomen har tagils om hand av samtliga dödsbodel­ägare eller av den som i annat fall har att förvalta boel, skall egendo­men, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller an­nan, vårdas av delägare som sam­manbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendo­men skaU genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon deläga­re, göra anmälan hos rätlen enligl


34


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


kap. föräldrabalken. Vad som har      18 kap. föräldrabalken. sagts om delägare gäller också ef­terlevande make sotn inte är del­ägare.

Finns det inte någon som sålunda lar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det la hand om egendomen saml tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av delta har kommunen rätt till ersättning av boet.

19 kap. 15 §

Så snart dödsboet har beretts för bodelning eller arvskifte och del­ning kan äga rum utan men för nå­gon, vars rätt är beroende av utred­ningen, skall boutredningsmannen anmäla detta till delägarna och avge redovisning för sin förvalt­ning.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller, när delning verkställd av en bodel­ningsförrättare eller skiftesman har vunnit laga kraft.

Har boutredningsmannen från­trätt uppdraget ulan att det blivit slutfört, är han också redovis­ningsskyldig.

När boutredningsmannen har slutfört sill uppdrag, kan han på be­gäran entledigas av rätten.

Så snart dödsboet beretts för bo­delning eller arvskifte samt delning kan äga rum ulan men för någon, vars rätt är beroende av utredning­en, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvalt­ning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall bo­utredningsmannen //// envar av dem utgiva honom tillkommande egen­dom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan alt det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han pä begäran entledigas av rätten.

20 kap.


Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård eller ock boutred­ningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kun­niga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättningen sko­la i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make skall kallas, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskap åtnjutas först sedan arvinge eller universell testa­mentstagare avlidit, skall ock den


Dödsbodelägare, som har egen­domen i sin vård, boutredningsman eller testamentsexekutör skall be­stämma tid och ort för bouppteck­ning samt utse två kunniga och tro­värdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterievande make eller sambo skall alltid kallas. Även efterarv­inge och universell testamentsta­gare med rätt efter annan skall kal­las.


35


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


kallas som vid tiden för bouppteck­ningen är närmast att sålunda taga arv eller testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.


Om egendomen ej tas om hand av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör, ankommer det på annan som enligt 18 kap. 2 § har egendomen i sin vård, atl föran­stalta om bouppteckning.


4§


Boets tillgångar och skulder an­tecknas sädana de voro vid dödsfal­let. Tillgångarna upptagas med an­givande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder anteck­nas; dock att, där giftorättsge­menskap var utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde är arvinge eller universell testa­mentstagare som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verk­ställes av den efterlevandes gifto­rättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testa­mentstagare varom nyss sagts, även hans enskilda egendom.


Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid döds­fallel därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift skall båda ma­karnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Härvid skall särskilt anges, om bo­stad och bohag har anskaffats för makarnas gemensamma begag­nande. Hade makarna eller en av dem enskild egendom eller sådan rättighet som avses i 10 kap. 4 § äktenskapsbalken skall, om det ej på grund av förhållandena är obe­hövligt, grunden för att egendomen ej skall ingå i bodelning och egen­domens värde anges särskilt.

Efterlämnar den döde en sambo och hade de samboende anskaffat bostad och bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt.


5§ Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen el­ler i bestyrkt avskrift fogas därvid som bilaga.


Bouppteckningen skall jämväl in­nehålla uppgift om sådan den döde tillhörig livförsäkring som, enär förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlåtenskapen.

Är bland delägarna laglottsbe-rättigad arvinge, skall, där deläga­re  begär det,   i bouppteckningen


Bouppteckningen skall jämväl in­nehålla uppgift om sådan den döde tillhörig livförsäkring som ej ingår i kvarlåtenskapen därför att försäk­ringen eller försäkringsbeloppet tillfaller en förmånstagare. Vid bouppteckningen skall fogas bevis från försäkringsgivaren om vad som sålunda gäller om förmånsta­gare och om det belopp som till­faller denne.

Begär en bröstarvinge enligt 3 kap. 1 § att få sitt arv skall det antecknas i bouppteckningen.


36


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


 


uppgift lämnas om vad arvinge el­ler hans avkomling av den döde mottagit i förskott eller eljest så­som gåva, så ock om gåva som ef­terlevande maken, dennes avkom­ling eller universell testamentsta­gare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande till giva­rens villkor.


Hade den döde varit gift och äk­tenskapet upplösts genom den and­ra makens död. skall i bouppteck­ningen antecknas, om han eller hon innehade boet efter den först av­lidne maken oskiftat och hur dennes kvarlåtenskap har blivit be­skattad, eller också handlingar som utvisar hur därmed förhåller sig fo­gas vid bouppteckningen i bestyrkt avskrift.



Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter lill bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo rikti­ga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av nå­gon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller testa­mentsexekutör. Edgångsplikt ålig­ger jämväl delägare eller efterle­vande make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläg­gas honom, om skäl äro därtill.

Gode männen skola å handhngen teckna bevis atl allt blivit rätteligen antecknat och tillgångama efter bästa förstånd värderade.


Boet uppges av den som vårdar egendomen eller eljest känner bäst till boet. Del åligger varje delägare samt efterlevande make eller sambo, som ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som har uppgivit boet skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete alt uppgifterna till bouppteckningen är riktiga och att inga uppgifter uppsåtligen har utelämnats. Bouppgivaren skall be­kräfta sina uppgifter under ed, om talan om edgåagförs av någon, vars rätt kan bero därav, eller av bo­utredningsman eller testamentsexe­kutör. Sådan plikt åligger även en dödsbodelägare, den efterlevande maken eller en sambo, som ej har uppgivit boet. Även annan person som har tagit befattning med boet kan åläggas edgång.

Gode männen skall på handling­en teckna bevis att allt har blivit riktigt antecknat och tillgångama efter bästa förstånd värderade.


37


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


8a§


Förslå den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar make, tillgång­arna jämte hans andel i makens gif­torältsgods icke till annat än be­gravningskostnader och andra ut­gifter med anledning av dödsfallet och omfatta tillgångarna ej fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteckning icke förrättas, om dödsboanmälan göres till rätten av socialnämnden.

Dödsboanmälan skall vara skrift­lig och upptaga den dödes fullstän­diga namn, personnummer, hem­vist, bostadsadress och dödsdag samt intyg, utvisande all beträffan­de tillgångarna föreligger fall som avses i första stycket. I anmälan skola även angivas namn och bo­stadsadresser beträffande dödsbo­delägare, om uppgifter därom kun­na inhämtas utan avsevärd tidsut­dräkt. Dödsboanmälan bör göras inom två månader efter dödsfallet. Den skall förvaras hos rätten.

Även om dödsboanmälan gjorts, skall bouppteckning förrättas, om del begäres av dödsbodelägare, el­ler annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppteckningskostnaden eller om ny tillgäng yppas och del därför ej längre föreligger sådant fall som avses i första stycket. Bouppteck­ning skall förrättas sist tre månader efter del att begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgängen yppades. Om föriängning av tiden för boupptecknings förrät­tande äger 1 § första stycket mot­svarande tillämpning.


Räcker den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar make, tillgång­arna jämte hans andel i makens egendom, icke till annat än begrav­ningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet och omfattar tillgångarna ej fast egen­dom eller tomträtt, behöver boupp­teckning icke förrättas, om döds­boanmälan göres till rätlen av so­cialnämnden.

Dödsboanmälan skall vara skrift­lig och uppta den dödes fullständiga namn, personnummer, hemvist, bostadsadress och dödsdag samt in­tyg, utvisande att beträffande till­gångarna föreligger fall som avses i första stycket. I anmälan skall även anges namn och bostadsadresser beträffande dödsbodelägare, om uppgifter därom kan inhämtas ulan avsevärd tidsutdräkt. Dödsboan­mälan bör göras inom två månader efter dödsfallet. Den skall förvaras hos rätten.

Även om dödsboanmälan gjorts, skall bouppteckning förrättas, om del begärs av någon dödsbodel­ägare eller annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppleckningskostnaden eller om ny tillgång yppas och det därför ej längre föreligger sådant fall som avses i första stycket. Bouppteck­ning skall förrättas sist tre månader efter det alt begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgängen yppades. Om förlängning av tiden för boupptecknings förrät­tande äger 1 § första stycket mot­svarande tillämpning.


21 kap.


Sker bodelning eller arvskifte in­nan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild värd, skall bodelningen el­ler skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de kan betalas av den dödes tillgångar


/ mom. Sker arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betal­ning har ställts under särskild vård skall skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de kan betalas av den dödes tillgångar,


38


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


och. om han var gift, vad som av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid bo­delningen, skall återgången begrän­sas till vad som behövs för att skul­derna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägare i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arv­skiftet. I övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå.

Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka brislen med vad de har fäll vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för alt bristen skall kunna täckas skall utges av delägar­na i förhällande till vad var och en sålunda har fäll.


skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som sålun­da behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid arvskif­tet. I övrigt skall skiftet beslå.

Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om del inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka brislen med vad de har fått vid skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas, skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

2 mom. Vad nu har sagts om arvskifte skall också gälla bodel­ning. Den efterlevande maken eller sambon är dock ej skyldig att åter­lämna mer egendom eller utge er­sättning för värdet av mer egendom eller bidraga till täckande av brist med mer egendom än vad han eller hon har fått av den dödes tillgång­ar.


23 kap. I §

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.


Var den döde gift, skall först bo­delning äga rum mellan efterle­vande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.


Var den döde gift, skall först bo­delning äga rum enligt bestämmel­serna i äktenskapsbalken. Det­samma gäller om den dödes efterle­vande sambo har begärt bodelning.

Vid delning av ett oskiftat bo gäl­ler ej andra stycket i vidare mån än som framgår av 3 kap.


2§


Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp-


Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp-


39


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:


teckning   har   förrättats   och   alla     teckning   har   förrättats   och   alla


kända skulder har betalts eller me­del lill deras betalning har ställts under särskild vård.

kända skulder har betalts eller me­del till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörel­se har träffats som innebär att skul­derna inte kan drabba delägaren.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mol delägares bestridande äga ram innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexeku­tör, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slut­förts.

4§


Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av del­ägarna med vittnen.


Över arvskifte skall upprättas handling som underskrivs av del­ägarna.



Då delägare begär det, skall rät­len förordna någon alt vara skiftes­man. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde el­ler, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testa­mentsexekutör som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.


Då en delägare begär det skall rätten förordna någon atl vara skiftesman. Vad i 17 kap. äkten­skapsbalken sägs om bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Ar­vode och ersättning till skiftesman­nen skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutör är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon an­nan redan har förordnats eller om testamentsexekutorn är delägare i boet.


Finnes skiftesman icke vara lämplig eller bör han av annan sär­skild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det be­gäres av någon, vars rätt är bero­ende av skiftet, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

7§


Innan rätten meddelar beslut som avses i 5 eller 6 §, skola del­ägarna genom särskilda meddelan­den av rätten erhålla tillfälle att ytt­ra sig. Där det prövas erforderligt.


40


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1986/87: 1

skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas atl inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfäl­le att yttra sig.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till för­rättningen kalla delägarna. Vid för­rättningen skall han lämna dessa det biträde som finnes erforderhgt.

Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma om delningen och däröver upprätta handling, som av honom under­skrives. Skifteshandlingen skall ofördröjligen delgivas envar del­ägare genom överlämnande av be­sannad avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han inom tre månader efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare; för­sittes denna tid, är rätt till talan förlorad. I mål som nyss är sagt äger rätten 'inhämta yttrande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet.

9§ Skiftesman äger av dödsboet er­hålla skäligt arvode ävensom er­sättning för sina kostnader.

1.     Denna lag träder i kraft den ...

2.  Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet tillämpas fortfarande äldre lag.

3.  Vad i 3 kap. 11 § nya lagen är stadgat för det fall dä det vid den efterlevande makens död finns någon arvsberättigad bara på den ena sidan skall gälla, även om den först avlidne maken hade avlidit före ikraftträdan­det.

4.  Har före ikraftträdandet förskott på arv givits till makars gemensam­ma bröstarvinge, skall äldre lag gälla om föratsättningarna för avräkning.

5.  Har avtal enligt 24 kap. träffats före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre bestämmelser därom.


41


 


Bilaga 3     Prop. 1986/87:1

Remissammanställning

Familjelagssakkunnigas betänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetls av justitiekanslern (JK), domstolsverket (DV), Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, hyresnämnden i Göteborg, länssty­relsen i Göteborgs och Bohus län, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV), statistiska centralbyrån (SCB), bankinspektionen, försäkringsin-speklionen, kammarkollegiet, riksskattéverket (RSV), Uppsala universi­tets juridiska fakultelsnämnd. Lunds universitets samhällsvetenskapliga fakulletsnämnd, Uppsala domkapitel, försäkringsrättskommitlén (Ju 1974:09), rätlegångsulredningen (Ju 1977:06), utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08), jämställdhelskommillén (A 1976:08), kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m., Sveriges advo­katsamfund. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges domareförbund. Kommunal- och landstingsanställda familjeråd­givares förening, Föreningen Sveriges kronofogdar, Folksam, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Bankföreningen (gemensamt med Sveriges Föreningsbankers Förbund och Post- och Kreditbanken), Svenska sparbanksföreningen. Försäkringsjuridiska Föreningen, För­eningen Sveriges Överförmyndare, Stockholms överförmyndarnämnd. Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Folkpartiets Kvinnoförbund, Moderata Kvinnoförbundet, Sveriges Socialdemokratis­ka Kvinnoförbund, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Centerns ung­domsförbund. Moderata Ungdomsförbundet, Fredrika-Bremer-Förbun-det. Husmodersförbundet Hem och samhälle. Yrkeskvinnors riksförbund. Riksförbundet för sexuellt hkaberättigande (RFSL), Hemarbetandes Riks­organisation (HARÖ), Delegationen för kyrkornas familjerådgivning. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) och Sveriges frikyrkoräd. Yttranden har dessutom avgetls av Medborgarrättsrörelsen (MRR), Kris­ten Demokratisk Samling (KDS) och De allmänna Qänstegrupphvförsäk-ringarnas samrädsgrupp (ATS-gruppen).

Den följande sammanställningen av remissyttrandena följer i huvudsak den disposition som finns i betänkandet. Först tas emellertid upp etl antal allmänna synpunkter. Remissyttrandena återges i regel i oavkortat skick och utan bearbetning.


42


 


1    Allmänna synpunkter                                                 Prop. 1986/87:1

Justitiekanslern:

Familjerätten intar en central och viktig roll i vårt rättssystem. Det är få bestämmelser som är så väl kända för allmänheten som dessa regler. Snart sagt varie medborgare kommer förr eller senare i direkt beröring med delta regelsystem på ett mer påtagligt sätt än vad som oftast är fallet med övriga lagregler. Det finns därför anledning att inta en restriktiv hållning när del gäller att förändra reglerna pä familjerättens område. Sådana förändringar bör inte genomföras om inte ett framträdande behov härav kan påvisas.

Vid lagstiftning på familjerättens område bör man enligt min uppfattning följa vissa huvudprinciper. Lagreglerna måste således ge uttryck för all­mänhetens uppfattning om vad som är en rimlig och rättvis lösning pä problemen. Man bör av detta skäl inte ändra på gällande bestämmelser som väl överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Vidare mås­te reglerna vara sådana att den lösning som eftersträvas följer direkt av lagens bestämmelser. Det skall således inte vara nödvändigt atl vidta vissa åtgärder, som t. ex. alt upprätta ett testamente eller etl äktenskapsförord, för att undgå verkan av reglerna. Slutligen är det av väsentlig betydelse att reglerna leder lill alt den nordiska rättslikheten främjas. Blandäktenskap mellan nordiska medborgare liksom internordiska äktenskap (sädana där makarna byter bostadsort inom Norden) är vanliga. Del är elt väsentligt intresse att medborgarna i de nordiska länderna fritt skall kunna byta bostadsort utan atl de skall behöva överraskas av atl reglerna om l. ex. makars egendomsförhållanden är helt annorlunda i ett nordiskt land än i ett annat.

I förevarande betänkande har de sakkunniga i huvudsak behandlat äk­tenskapets ekonomiska rättsverkningar. De förslag som presenteras inne­bär flera väsentliga nyheter i förhållande till gällande rätt. De sakkunniga framhåller att de har försökt alt beakta de samhällsförändringar som har inverkat på äktenskapet som social institution. Allmänt kan sägas alt samhällsutvecklingen har lett till atl man och kvinna numera i huvudsak är heh jämställda både socialt och ekonomiskt sett. Detta har medfört att även äkta makar i ökad omfattning har blivit ekonomiskt oberoende av varandra. Denna utveckling kommer med all sannolikhet att fortsätta. Vissa av de förslag som nu presenteras innebär emellertid en viss förstärk­ning av den ekonomiska gemenskapen mellan två makar. Man kan således ifrågasätta om inte förslaget i viss mån går emot samhällsutvecklingen. Vad jag närmast har i åtanke är de föreslagna reglerna om makars bostad och bohag och reglerna om makes arvsrätt.

Familjelagssakkunniga har genom förslaget lill äktenskapsbalk åstad­kommit en välbehövlig systematisering av äklenskapsrätten efter de olika reformer som genomförts under 1970-talet och på elt formellt elegant sätt infogat de sakliga nyheterna i lagverket. I fråga om makars egendom


43


 


innebär detta bl.a. att möjlighet skall föreligga att vid bodelning ta stor Prop. 1986/87: 1 hänsyn till omständigheterna i varie särskilt fall. Tekniskt åstadkoms detta genom en serie jämkningsregler. Av dessa har en (12 kap. 2 §) karaktär av generalklausul. Påfallande ofta hänvisas i motiveringen för de olika huvud­reglerna till alt otillfredsställande resultat av dessa kan motverkas med anlitande av denna jämkningsbestämmelse. Denna metod må ha sakliga förtjänster rent teoretiskt och innebär ett närmande till dansk, norsk och isländsk rätt. Jag ställer mig ändå tveksam till om bodelningsreglerna bör ge ett så stort utrymme för en skönsmässig bedömning. För det första blir det mycket svårt för makar och samboende alt pä förhand med säkerhet bedöma sin rättsställning i ekonomiskt avseende. Särskilt gäller detta om, såsom de sakkunniga föreslår, mellan makar träffade avtal skall kunna frängås vid bodelningen, en fråga till vilken jag återkommer. För det andra skall enligt förslaget bodelning allQämt vara en enskild förrättning under det att den i Danmark, Norge och Island är en myndighetsakl. Bodelnings-förrattarna kommer om förslaget genomförs alt ställas inför ökade svårig­heter och det kan befaras atl antalet tvister som dras lill domstol kommer att bli större.

Ulan alt gå in i detaljer vill jag ifrågasätta om inte intresset av att i varje särskilt fall komma till ett materiellt tillfredsställande resultat bör stå tillbaka för önskvärdheten av atl utfallet av en bodelning kan något så när säkert bedömas på förhand och att utrymmet för tvister blir så litet som möjligt.

DV:

Vid granskningen av betänkandet har domstolsverket (DV) setl som sin huvudsakliga uppgift att försöka bedöma vilka effekter för domstolarna och för övriga myndigheter inom domstolsverkets område som förslagel till äktenskapsbalk kan tänkas få. Det är emelllertid inte lätt att skapa sig en föreställning om förslagens betydelse för belastningen på domstolsvä­sendet och huruvida förslagen, om de genomförs, kan föranleda behov av ytterligare resurser till domstolarna. Utredningens förslag om författnings­regler avseende sambor, arvsrätt för makar, upphävande av laglollsregler och nya principer för äktenskapels ekonomiska rättsverkningar utgör bety­delsefulla nyheter. Förslagen är politiskt kontroversiella. För de rätts-tillämpande myndigheterna torde det dock i det närmaste sakna betydelse vilka lösningar som väljs. DV ser därför ingen anledning till att närmare kommentera dessa förslag. Utredningen föreslår också flera regler om jämkning vid bodelning. Sådna regler, av typ generalklausuler, kan gene­rellt sett leda till fler tvister i domstolarna. Själva grundtanken med gene­ralklausuler är ju alt överlämna åt de tillämpande myndigheterna alt be­stämma rättens innehåll. Det står därför klart all jämkningsreglerna kan leda till atl domstolarnas resurser tas i anspråk. Erfarenheterna av andra generalklausuler, t. ex. 36 § avtalslagen, tyder emellertid inte på att sädana tvister kräver domstolarnas resurser i någon större omfattning. Från de

intressen som DV har att bevaka finns del således inte skäl att närmare ta  44

ställning till utredningens förslag till jämkningsregler.


 


Självfallet är det etl angelägel allmänt önskemål att nya förfatlningsbe- Prop. 1986/87: 1 stämmelser är så enkla och okomplicerade som möjligt. Ur resurssynpunkt är det givetvis också önskvärt att författningsreglerna är lällillämpade och att de inte leder till krångel och onödig byråkrati. Från dessa utgångs­punkter vill DV sätta i fråga några av de förslag angående makars egen­domsförhållanden som utredningen lägger fram.

Svea hovrätt:

FLS har baserat sina förslag på nutidens syn på äktenskap och andra samlevnadsformer, makars jämställdhet och deras principiella inbördes ekonomiska självständighet. Delta förefaller atl vara rikliga utgångspunk­ter för en reform, hksom utredningens strävan att förenkla reglerna och därvid rensa ut sådana begrepp som för allmänheten kan te sig abstrakta och svårbegripliga. På av FLS angivna skäl finns det också anledning alt ytterligare stärka skyddet för en efterlevande make eller sambo.

De lösningar FLS valt kan emellertid inte i alla delar anses invändnings-fria. Flera kommittéledamöter har också i olika hänseenden reserverat sig mot majoritetsförslaget. Hovrättens kritiska anmärkningar ansluter sig i flertalet fall till dylika reservationer; i ett hänseende (laglotten) framlägger hovrätten ett eget alternativ. Reservationerna är inte på det sättet samord­nade med majoritetsförslaget atl man nu kan överblicka slutresultatet för den händelse någon eller några reservationer vinner gehör.

Hovrätten för Övre Norrland:

De sakkunnigas förslag till ny äktenskapsbalk är etl imponerande verk och bygger på en utredning av stor bredd och stort djup. Med de erinringar mot förslagen i några frågor som hovrätten framför i del följande tillstyrker hovrätten förslagel lill äktenskapsbalk.

Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten har att yttra sig över de förslag av de sakkunniga som gäller den familjerättsliga förmögenhelsordningen, något som utgör en synnerli­gen betydelsfull del av lagstiftningen pä det aktuella området. Dessa lag­regler skall i många fall vara direkt vägledande för berörda parter. Därför måste det ställas höga krav pä att reglerna är lätta alt förstå. Reglema måste vara sä klara att parterna kan inse vilka ekonomiska förhållanden som råder mellan dem och föratse vilka effekter som uppslår när gemen­skapen upplöses.

Tingsrätten anser all flera av de regler som föreslagits av de sakkunniga
inte når upp till det krav på föratsebarhet som är en allmän rätlsgrand i
lagstiftningen. Vid upplösning av den ekonomiska gemenskapen skall en­
ligt förslagen delning i många fall ske efter skälighet och genom jämkning
för att uppnå en sådan skälighet. Trots atl tingsrätten hyser betänkligheter
när det gäller dessa bestämmelser vill tingsrätten inle motsätta sig atl de
genomförs. En osäkerhet av nu angivet slag kan emellertid enligt vår
mening leda lill svårlösta tvister. Detta är i sig betänkligt också med
                   45


 


hänsyn lill de dryga kostnader som uppkommer för advokathjälp, rätts-     Prop. 1986/87: 1 hjälp och domstolar.

Tingsrätten delar de sakkunnigas mening atl reformarbetet bör vara inriktat på ett bevarande av äktenskapet som den normala formen för familjebildning för det helt övervägande flertalet människor. Det går emel­lertid inte att förbigå de nu olösta problem som uppstår när två ogifta samboende lämnar varandra eller en av dem avlider. Oaktat att utgångs­punkten bör vara, att samhället inte bör påtvinga de samboende regler för deras inbördes mellanhavanden om de valt att inte gifta sig, måste det anses vara en påtaglig brist att det inte finns några speciella familjerältsliga regler alt tillämpa vid en ekonomisk uppgörelse mellan dem. Den ena parten kan i det enskilda fallet drabbas av stor orättvisa i samband med en separation. Lagstiftaren bör därför tillhandahålla lösningar även utanför ramen för äktenskap i den mån ett behov av lagregler föreligger. Enligl tingsrättens erfarenhet skulle tvister som nu förekommer i sådana avseen­den då lättare kunna lösas utan rättstvist vid domstol. Tingsrätten anser liksom de sakkunniga att regler för samboende behövs särskilt när del gäller rätten lill bostad och bohag. Den föreslagna begränsningen till att avse denna del av rättsförhållandet mellan de samboende är därför väl motiverad.

Tingsrätten anser alt de sakkunnigas förslag alt likadelningsregeln skall bibehållas som en grundläggande princip vid äktenskaps upplösning är välbetänkt. I denna bedömning ingår självfallet atl de föreslagna lagreg­lerna ger möjligheter lill jämkning i enskilda fall.

De av de sakkunniga redovisade skälen för att stärka den efterlevandes ställning är övertygande. Förslagen i denna del medför visserligen alt vissa regler som gälh länge ändras, men vi anser liksom de sakkunniga att samhällsförhållandena gör det motiverat att genomföra sådana ändringar. Härvid måste dock det vikliga syftet med översynen av reglerna för ma­kars egendom upprätthållas, nämligen att man bygger vidare på utveck­lingen mot ekonomisk självständighet för båda makarna och rättslig jäm­ställdhet mellan dem.

Tingsrätten är medveten om att det är svårt att utan vidare godta eller kritisera de olika enskildheterna i förslaget, eftersom det förslagna nya systemet sä hänger samman, att - om man avstyrker eller tillstyrker en enskild regel - detta får inverkan pä mänga andra regler som är uppbyggda bland annat just på den specifika regeln. När vi i fortsättningen kritiserar vissa enskildheter nödgas vi därför bortse från sådana följdeffekter.

Tingsrätten vill här understryka vikten av alt - som de sakkunniga föratsatt — vid ikraftträdande av ny lagstiftning på del nu aktuella området en kraftfull upplysning lämnas om lagens innehåll och de ändringar som lagen innebär i nu rådande förhållanden.

Språkfrågan

Slutiigen vill tingsrätten uttala att det skulle vara befriande om den i
senare lagstiftning förekommande motviljan mot s.k. nakna substantiv
        46


 


kunde övervinnas i den nu aktuella lagstiftningen. Man kan till exempel av     Prop. 1986/87: 1 förslaget till bestämmelser i 1 kap. 1 § äktenskapsbalken få det intrycket att lagstiftaren vill ge föreskrifter som motverkar månggifte eller äktenskap mellan personer av samma kön.

Särskilt yttrande av chefsrådmannen Bjdkengren, Malmö tingsrätt:

Om man inte anser sig kunna behålla namnet giftermålsbalk bör man hellre kalla den föreslagna balken samlevnadsbalk än äktenskapsbalk. Balken omfattar nämligen även sambor. Vidare kan förväntas att den inom en inte alltför avlägsen framtid kommer alt gälla också homosexuella samlevare.

Betr. sambor

Många samlevare tvingas i vårt moderna samhälle att av olika skäl underlåta att gifta sig. Dessa sambor och deras barn kan likväl ha behov av att samlevnaden regleras ungefär som ett äktenskap. Detta krav skulle man mycket lätt kunna tillmötegå genom att utvidga äktenskapsregistrel eller motsvarande och låta även seriöst sammanboende få registrera sitt sambo­förhållande och därmed fä äktenskapsregler att gälla i större utsträckning än familjelagssakkunniga tänkt sig.

Varaktigt sammanboende personer kan länkas behöva ytterligare regler om förord, bodelning, gåvor m. m.

Hyresnämnden i Göteborg:

Hyresnämnden har granskal familjelagssakkunnigas förslag såvitt gäller de hyresrättsliga reglerna. Nämnden finner inte skäl till erinran mot försla­get.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Länsstyrelsen har anmodats att avge yttrande över rabricerade betän­kande och får med anledning härav anföra följande.

Länsstyrelsen konstaterar att några ändringar inte föreslagils beträffan­de äklenskapsdispenser och handläggningen av dessa ärenden. Vidare konstaleras att denna grapp av ärenden är den enda där länsstyrelsens medverkan direkt upptagits i lagtexten till den nya äktenskapsbalken.

Däralöver har länsstyrelsen funnit att ändringen i ärvdabalken genom införandet av det oskiftade boel som huvudregel, avskaffandet av barns rätt till laglott, införandel av arvsrätt för efterlevande make och rätt för den efterlevande att behälla sin egendom i stora delar tillkommit med minsta möjliga övervikt nämligen fyra ledamöter mot tre reservanter.

Länsstyrelsen ifrågasätter om de vittgående förslagen rörande ovan nämnda nyheter i ärvdabalken, som majoriteten av de sakkunniga framläg­ger, har förankring i det allmänna rättsmedvetandet och får för sin del ansluta sig till reservationerna 4, 5, 6, 7 och 9 i enlighet med följande.


47


 


SCB:

Det statistiska underlaget

I bilaga I av betänkandet redovisas en del statistik om äktenskapslik­nande förhållanden. Beskrivningen av ingångna äktenskap och skilsmässor är utförlig. Däremot saknas uppgifter om totala antalet äktenskap och sambor. Nedanstående tabell visar vilken kraftig ökning som har skett av antalet sambor.


Prop. 1986/87: 1


Samboende och ensamstående i tusental i åldern 16—74 år dels enligt FoB 75, dels enligt undersökningen om levnadsförhållanden 1975—1980. Uppgifterna avser hela riket

 

 

 

År

Ej samboende

 

Samboende

 

 

 

 

Samboende ej

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

gifta i procent

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Män

Kv

Summa

Ej gifta

 

Gifta

 

 

av samtliga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

samboende

 

 

 

 

Män

Kv

Summa

Män

Kv

Summa

FoB 75

1036

989

2025

226

227

452

1713

1757

3 471

12

ULF 75

997

959

1956

249

255

504

1687

1736

3 423

13

ULF 76

995

958

1953

272

264

536

1678

1722

3400

14

ULF 77

967

947

1914

312

313

625

1670

1714

3 384

16

ULF 78

1018

989

2007

320

301

620

1678

1699

3 326

16

ULF 79

1004

1006

2010

350

315

665

1627

1699

3 326

17

ULF 80

1034

977

2011

343

361

704

1622

1668

3 290

18

Ung. 95 procent

 

 

 

 

 

 

 

 

 

årligt konfidens-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

intervall

±52

±52

±66

±30

±30

±42

±62

±62

±69

 

Bankinspektionen:

Bankinspektionen skall enligt remisshandlingarna företrädesvis yttra sig över bestämmelsen i 6 kap. 3 § av den föreslagna balken.

Inspektionen kan emellertid ej underlåta atl rent allmänt ställa frågan, om inte de sakkunniga har gått väl långt, när det har gällt alt föreslå ändringar i ett rättssystem som i det stora hela är väl förankrat i rältslivet.

Det nu sagda synes äga sin giltighet även pä det terminologiska området. Enligt familjelagssakkunnigas förslag skall giftermålsbalkens beteckning ändras lill äktenskapsbalk. De skäl som anförts härför är främst av språklig art. Enligl inspektionens uppfattning kan de inte motivera all en sedan århundraden inarbetad beteckning byts ut. Den etymologiska redogörelse betänkandet innehåller pä denna punkt är knappast övertygande. Den nu föreslagna balken innehåller dessutom bestämmelser om sammanboende. Med hänsyn härtill är inte heller benämningen äktenskapsbalk adekvat. Inspektionen förordar alt beteckningen giftermålsbalk bibehålles.


Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Familjelagssakkunnigas förslag lill äktenskapsbalk samt till ändringar i ärvdabalken och annan lagstiftning bibehåller visserligen huvudprinci­perna för egendomsförhållanden för makar. Samtidigt föreslås omfattande förändringar beträffande den närmare innebörden av dessa principer. Änd-


48


 


ringsförslagen i sak kombineras med en kraftig formell omgestaltning av Prop. 1986/87: 1 den nuvarande giftermålsbalken. Som skall framgå i det följande kan fakulletsnämnden instämma i vissa av förslagen. Till andra förslag ställer sig nämnden dock avvisande eller tveksam. Med hänsyn härtill måste nämnden göra den totalvärderingen, att familjelagssakkunnigas betänkan­de inte utan en omfattande översyn — och möjligen ännu en remissomgång - kan läggas till grund för lagstiftning. Samtidigt bör de sakkunniga ha erkännande för ett synnerligen grundligt arbete.

Nämndens yttranden är inriktat på en granskning av de sakkunnigas förslag, men därutöver framlägger nämnden alternativa förslag i vissa frågor. Inom ramen för remissyttrandet har det dock inte varit möjligt att grunda dessa förslag på helt allsidiga överväganden. Förslagen bör ses som uppslag för vidare diskussion.

Fortsättningen av detta remissyttrande anknyter i stort sett till kapitelin­delningen i betänkandet. Delta betyder att fakultetsnämnden efter en be­handling av de olika huvudfrågorna återkommer med vissa enskilda an­märkningar i anslutning till specialmotiveringarna i betänkandet.

I fråga om beteckningen pä det nya lagverket kan man ha delade mening­ar huravida det föreligger tillräckliga skäl att byta beteckningen giftermåls­balk till äktenskapsbalk. Även om ordet giftermål går tillbaka på numera sedan länge övergivna föreställningar om bortgivande av en dotter (men antagligen också gåvor mellan ätter vid fästningen) och även om ordet i första hand för tankarna till äktenskaps ingående, behöver detta inte vara tillräckliga skäl för att överge det egenvärde som ligger i ett bibehållande av den traditionella benämningen på lagverket. Eftersom fakulletsnämn­den, vilket skall framgå av det följande, inte heller anser att regler för samboförhållanden bör las in i en balk om äktenskap, föreligger heller inte det skälet för termen äktenskapsbalk, att denna bättre än termen gifter­målsbalk kan täcka även fall av äktenskapsliknande samlevnad. Det får dock medges att termen äktenskapsbalk enligt allmänt spräkbrak bättre än beteckningen giftermålsbalk anger atl lagen gäller äktenskap och dettas rättsverkan i olika hänseenden.

1 fråga om egendomsreglema för makar har de sakkunniga å ena sidan
drivits av en principiell önskan att uppnå lösningar, som är så fria från
skönmässiga inslag som möjligt, någol som kan underlätta privata bodel­
ningar. Å andra sidan har slulreslulatet av denna strävan blivit ett synner­
ligt komplicerat regelsystem, vars totala verkningar i enskilda fall kan vara
mycket svårt att överblicka. Trots sin allmänna strävan efter lättillämp-
lighet har de sakkunniga genom den metod som använts i själva verket
enligt nämndens mening hamnat ur askan i elden. Särskilt bodelning efter
äktenskapsskillnad kan innebära tillämpning av en rad olika bodelnings­
regler efter varandra, där skönsmässiga moment kan förekomma i flera
steg. Detta kommer att i mera komplicerade fall medföra alt bodelningen
blir besvärlig att genomföra. Det kommer dessutom bli svårt att sprida
kännedom bland folk i allmänhet om vilka regler som gäller. Just denna
synpunkt förstärks om man dessutom beaktar de föreslagna nyheterna om
  49

4    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


bodelning efter dödsfall liksom om rätt för make att sitta i orabbat bo eller     Prop. 1986/87: 1

att alternativt laga arv även när det finns bröstarvingar. Summan av

reglerna om makars egendom, om bodelning vid äktenskapsskillnad och

om bodelning och arv vid makes död, kommer att bli klart mera invecklad

än för närvarande till förfång för de enskilda människornas möjligheter att i

förväg skaffa sig kunskaper om reglerna och att överblicka vad som i olika

situationer kommer atl gälla för dem personligen. En överarbetning av de

sakkunnigas förslag bör bl.a. inriktas på en förenkling av det föreslagna

regelsystemet.

Vid en överarbetning bör man f.ö. uppmärksamma inte bara det sakliga sammanhanget mellan olika regler ulan ocksä den formella utformningen av lagverket. En läsare av nuvarande giftermålsbalk bör kunna få en ganska klar uppfattning om regelsystemet genom 6 kap. om makars egen­dom, 7 kap. om makars gäld och 13 kap. om bodelning. Det nu framlagda förslagel till äktenskapsbalk har en i det stora hela väl avvägd disposition och kapitelindelning. Dock saknas särskilda kapitel om makars egendom (bortsett från det helt nya kapitlet om makars bostad och bohag) och om makars gäld. Huvudprinciperna i egendomssystemet får i stället utläsas ur de fåtaliga riktlinjerna i 1 kap om äktenskap och i ett flertal kapitel om bodelning (särskilt 10—12 kap.). På vissa punkter innebär de sakkunnigas förslag en pedagogisk förbättring, så t ex när man i 11 kap. skilt mellan utläggning av makarnas andelar i boet vid bodelning och egendomens fördelning på lotter. Inle desto mindre är del möjligt, alt vissa principerom egendomssyslemet uttrycks på etl pedagogiskt mera lätlillgängligl sätt i giftermålsbalken än i förslaget till äktenskapsbalk.

Nämnden viU tillägga all det sannolikt har större nackdelar än fördelar att utmönstra termen giftorätt ur lagspråket. Visserligen innebär de sak­kunnigas förslag, att makes anspråk på del i andra makens egendom inte pä samma sätt som hittills skall anses gälla latent från äktenskapets ingående (bl.a. föreslås ju vederlagsreglerna vid bodelning bli avskaffade). Inte desto mindre torde del vara en praktisk fördel att ha en enkel term på del anspråk på del i andre makens egendom som skall förverkligas vid bodel­ning. Invändningen att folk i allmänhet kan förväxla giftorätt och ägande­rätt tycks knappast bärande.

En liknande risk för förväxling kan uppkomma genom den föreslagna terminologin, atl man skall tala enbart om egendom som skall ingå i bodelning och då delas lika. Risken för missförstånd torde undanröjas bättre genom information till allmänheten om rättsreglernas innebörd än genom en terminologisk ändring, som nödvändiggör ett mera tungrott språkbruk (tal om egendom som skall ingå i bodelning i stället för gifto­rältsgods) och som leder till alt den bibehållna termen enskild egendom kommer att sakna en enkel motsvarighet för annan typ av egendom.

Fakulletsnämnden vill inledningsvis även understryka angelägenheten
av att man i det försatta lagstiftningsarbetet eftersträvar alt åtminstone
bibehålla hitillsvarande nordiska rättslikhet. Familjelagssakkunnigas hän­
synstagande lill förhållandena i de andra nordiska länderna varierar mellan
   50


 


olika frågor. Betr. samboende utan äktenskap-.väjer inte de sakkunniga för Prop. 1986/87: 1 en separat svensk hnje; se härom mera i det följande. Betr. bodelning efter äktenskapsskillnad föreslår man likaledes lösningar som avviker från vad som kan väntas bli föreslaget i Danmark och Norge. Genom förslagen om makes rätt till arv eller att sitta i orabbat bo föreslås visserligen ett närmande till Danmark och Norge, och värdet av nordisk rättslikhet fram­hålls av de sakkunniga, men i sak utformas förslagen på delvis annorlunda sätt än vad som gäller i de västnordiska länderna. Totalt sett innebär de framlagda förslagen att skillnaderna mellan de nordiska länderna kan vän­tas öka något. Nämnden kan inte väQa sig för intrycket alt de sakkunniga åberopat värdet av nordisk rättslikhet enbart i sädana fall då de lösningar, som de sakkunniga funnit tilltalande, stämmer med rättsläget på annat håll i Norden, men att man ansträngt sig för atl bagatellisera skillnaderna i andra fall.

Fakultetsnämnden har slutligen ytterligare en terminologisk anmärk­ning. Trots de sakkunnigas åberopande av Svenska språknämnden till stöd för användningen av ordet sambo som lämplig beteckning på den som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden (bel. s. 141 f), känner sig nämnden inte riktigt övertygad om ordets lämplighet i lagspråket; särskilt gäller detta pluralformen "sambor".

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakuhetsnämnden:

Nämnden har efter granskning av belänkandet, som dock inte kunnat göras omfattande eller djupgående och än mindre avsett tekniska detaljer, intrycket att förslaget i huvudsak är väl avvägt och ägnat att läggas till grund för lagstiftning, dock med ändringar på vissa punkter.

Uppsala domkapitel:

Enligt domkapitlets mening kommer en lagstiftning i huvudsak i enlighet med förslaget att fylla ett länge känt behov.

Försäkringsrättskommitlén (Ju 1974:09):

Som omtalas i betänkandet, har familjelagssakkunniga samrått med för­säkringsrättskommittén vid utarbetandet av förslaget. Rörande sådana frågor, som beror av de sakkunnigas familjerättsliga grundsyn och det regelsystem förslaget i stort bygger på, har kommittén lämnat ät de sak­kunniga att ta ställning och huvudsakligen framfört vissa tekniska syn­punkter. Kommittén har dock härvid kunnat konstatera, att de regler som de sakkunniga övervägt har varit förenliga med den lagstiftning på person-försäkringsområdet som kommittén arbetat med. Det bör emellertid fram­hållas att kommittén i flera viktiga frågor - bl. a. av hänsyn till det nordiska samarbete kommittén deltar i - ännu inte har kunnat ta slutiig ställning.

Kommittén inskränker sig i fortsättningen till att la upp sådana frågor
som direkt sammanhänger med de försäkringsrättsliga reglerna. I övrigt
skall bara anmärkas, att de sakkunniga på ett tekniskt skickligt sätt har löst
     51


 


åtskilliga vanskliga frågor som man haft alt behandla; särskilt bör nämnas Prop. 1986/87: 1 det svåra och kontroversiella spörsmålet om hur reglerna om samboendes förmögenhetsförhållanden skall inordnas i systemet. Samtidigt kan fram­hållas, att vissa regler, bl. a. om egendomsfördelningen efter makes död, är ganska invecklade. Som förslaget nu är upplagt, saknar detta visserligen större betydelse för de försäkringsrättsliga delarna av förslaget; den an­passning till försäkringsreglerna som behövs har inte vållat svårigheter (se särskilt den föreslagna bestämmelsen i 105 § sista stycket FAL). Men om exempelvis, i strid med de sakkunnigas ståndpunkt, man skulle behålla regeln i 104 § andra stycket FAL i den blivande lagstiftningen, skulle det bli tekniskt komplicerat atl anpassa regleringen till det familjerättsliga systemet i övrigt.

Rätlegångsulredningen (Ju 1977:06):

Vår granskning av förevarande betänkande har begränsats till att avse de i förslaget ingående processuella reglerna. Betänkandet innehåller i dessa hänseenden få nyheter som kräver någon kommentar ur processuell syn­vinkel. Vi kan därför lill största delen lämna förslaget utan erinran. Beträf­fande några frågor vill vi dock - på sätt som framgår av det följande -framföra synpunkter. Vi vill ocksä något utveckla hur vårt förslag till ändringar i rättegångsbalken (RB) i en del fall kan komma att påverka de av familjelagssakkunniga föreslagna rättegängsbestämmelserna.

Allmänt

Enligt vår mening är det av flera skäl ett önskemål att all handläggning vid domstol - såvitt möjligt - följer samma regler. Bl.a. blir processord­ningen härigenom enklare och mer överblickbar.

Pä vissa rättsområden är dock den materiella regleringen så särpräglad atl det även erfordras vissa speciella processrältsliga regler för respektive område. Familjerättsliga mål är en av de kategorier mål där utan tvivel en del särskilda rältegångsbestämmelser behövs.

Det skulle naturligtvis kunna hävdas atl de speciella processregler som behövs på familjerättens område borde tas in i RB. Etl skäl som skulle kunna anföras för en sådan ståndpunkt är att familjemålen utgör en mycket stor andel av de allmänna domstolarnas totala målanlal på ivistemålssidan. Det kan förefalla rimligt att denna stora målgrupp regleras processrättsligt i RB. I själva verket är det också sä alt reglerna för indispositiva mål i RB till den helt övervägande delen tar sikte på just familjemälen. Enligt vår mening passar emellertid bestämmelser som enbart syftar till att reglera processen i familjemål inte in i RB:s systematik. Vi har därför i våra förslag inte arbetat in några sådana bestämmelser i RB och kommer inte heller -såvitt vi nu kan bedöma - alt göra delta under någon senare etapp av vårl arbete.


52


 


Frågan om man borde reglera handläggningen aV s. k. blandade mål i lag        Prop. 1986/87: 1

Enligt RB finns det bara två sorters tvistemål, nämligen dispositiva och indispositiva. Frågan i vad mån ett mål är dispositivt eller indispositivt föratsätts vara reglerad i den materiella lagstiftningen. Gränsen mellan dispositiva och indispositiva mål är emellertid i mänga fall flytande. För­utom sådana mål som befinner sig någonstans på skalan mellan de rent dispositiva och de rent indispositiva, finns det också mål som innehåller både dispositiva och indispositiva frågor, s. k. blandade mål. I sådana mål är grunden för det dispositiva anspråket helt beroende av utgången i den indispositiva delen. Blandade mål är vanliga inom familjerättens område, t.ex. mål om äktenskapsskillnad och underhållsbidrag.

F. n. finns det inga lagregler om hur de blandade målen skall handläggas. Några sådana regler har inte heller föreslagits av familjelagssakkunniga. I praktiken har det ansetts bli alltför komplicerat att tillämpa olika regler rörande t. ex. kallelse, parts utevaro och målels avgörande för målets olika delar. Hela målet handläggs därför enligt reglerna för indisposiliva mål. Så snart de båda frågorna skiljs åt, efter t.ex. en deldom i äktenskapsskill­nadsfrågan, börjar man i den dispositiva frågan följa reglerna för disposi­tiva mål.

Det kan ifrågasättas om inle handläggningen av de blandade målen borde regleras i lag. Vi har - såsom framgår av avsnitt 13.7.1 i vårt belänkande -övervägt på vilket sätt en sådan reglering skulle kunna ske och vilka konsekvenser de olika möjligheterna skulle medföra.

Vi har härvid funnit att det skulle medföra åtskilliga praktiska komplika­tioner atl dela upp målen så alt man låter de disposiliva frågorna följa reglerna för disposiliva mål även om de handläggs i samma rättegång som indisposiliva frågor.

Det har däremot inle visat sig innebära några större praktiska nackdelar alt handlägga de blandade målen, i enlighet med de förfaranderegler, som gäller för indisposiliva mål. Vi anser därför atl det kan vara lämpligt all låta denna praxis komma lill uttryck i lag.

Nästa fråga som inställer sig är i vilken författning en sådan reglering hör hemma. En reglering av de blandade målen lar ju närmast sikte på familje-Huälen. Det kan vidare inte uteslutas att en bestämmelse av innebörd alt i blandade mål alltid skall tillämpas indispositiva regler såvitt avser förfaran­det skulle kunna vara olämplig i vissa andra typer av blandade mål. Enligt vår mening bör därför en sådan reglering som nu berörts ske genom atl bestämmelser härom tas in i den familjerältsliga lagstiftningen. Vi föreslår dock inte någon konkret lagregel i vårt belänkande.

Utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08):

Belänkandet behandlar främst rättsförhållandet mellan makar (sambor) resp. mellan efterlevande make (sambo) och den avlidnes arvingar. Vårt intresseområde gäUer de underåriga barnen, och vi har granskat belänkan­det huvudsakligen från den utgångspunkten.


53


 


Rent allmänt vill vi om betänkandet framhålla att de underåriga barnens Prop. 1986/87: I intressen i mycket ringa grad har vägts in när det gäller att bygga upp lämpliga regelsystem för att lösa de konflikter och intressemotsättningar med ekonomisk färgning som äktenskap och samboende kan ge upphov till. Därmed är emellertid inte sagt att vi allmänt sett är kritiska lill försla­get i betänkandet.

Familjelagssakkunniga använder ullrycket "särkullbarn" som beteck­ning på sådana barn lill en avliden person som inte också är den efterle­vande makens. Särskiljande ord som utomäktenskapliga barn, fosterbarn m. m. får lätt en negativ klang. I officiella sammanhang strävar man nume­ra att uttrycksmässigl jämställa alla barn oavsett om de är födda i elt äktenskap eller inte, om de bor i ett familjehem osv. Vi vill därför förorda att termen "särkullbarn" inte kommer till användning.

Kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m. m.: Vi har inriktat granskningen av betänkandet på sådana ändringsförslag som kan komma i konflikt med de strävanden som ligger bakom vårt eget utredningsuppdrag. Det har därvid fallit sig naturligt att i första hand studera de regler som syftar till alt ytterligare förbättra situationen för den efterlevande maken. Såsom kommer all framgå intar vi en avvisande hållning lill de sakkunnigas förslag i denna del. Kritiken baseras på atl vissa delar av efterlevandeskyddet kan leda till en försämring av ägarstrak-turen inom jord- och skogsbruket.

För att underlätta värderingen av de synpunkter vi avger, lämnas här vissa upplysningar om värt utredningsarbete. Bakgrunden till vårt uppdrag är all del från skilda håll gjorts gällande all dödsboägande såväl som samägande inverkar menligt på etl faslighelsinnehav ur flera aspekter. Det har sålunda hävdats att skog och jord, bl.a på grund av den tungrodda förvaltningen, utnyttjas sämre pä dödsboägda fastigheter än pä andra privatägda fastigheter. Vidare har del påpekats atl de dödsboägda fastighe­terna verkar hämmande pä rationaliseringsverksamheten. I direktiven för vårt arbete (Dir 1977:13 och 1979:11) har dessa och andra näraliggande synpunkter närmare behandlats. Där sägs också att det kan vara lämpligt alt ställa upp en huvudregel som innebär att ett dödsbo som innehar en jordbruksfastighet bör skiftas när en viss bestämd avveckUngsfrist gått ut, dock med möjligheter att låta innehavet bestå för en längre tid när det finns särskilda skäl till det. Vidare uttalas i direktiven bl. a. all vi bör pröva i vad mån lestamentsförvärv av jordbraksfastigheter i jordförvärvslagstiflningen skall jämställas med andra fång.

Vi vill understryka alt vi i detta yttrande utgått från den syn på ägarva-riabelns betydelse, när det gäller skötseln av jordbraksfastigheter, som anlagts i våra direktiv.

Advokatsamfundet:

Familjelagsakkunniga har uppenbart strävat efter att finna regler för        54

makars ekonomiska förhållanden under äktenskapet och vid dess upplös-


 


ning som i alla lägen skall ge största möjliga materiella rättvisa och skydda     Prop. 1986/87: 1 en svag och okunnig part. De har i sitt förslag tagit bort giftorätten men behållit principen om likadelning vid äktenskapets upplösning av all egen­dom och förstärkt den ända därhän att den skall kunna ta över även förordnande i gåvobrev och testamente.

Enligt samfundets mening ligger inte detta förslag rätt i liden.

För unga människor som i dag ingår äktenskap - ofta med ett eller flera samboförhållanden bakom sig - är det inte naturligt att dela tillgångar som härrör från tiden före äktenskapet eller arv och gåva som den ena maken får av utomstående. De räknar inte heller på samma sätt som tidigare generationer med livsvariga äktenskap. För dem är del naturligt att man delar vad man skaffat sig gemensamt under äktenskapet och går vidare med sina övriga tillgångar och skulder - kanske till ett nytt äktenskap eller samboförhällande.

Samfundet skulle därför vilja förorda en enklare och rakare lösning mer i linje med nyare fransk och västtysk lagstiftning, som innebär att endast sådan egendom delas som är ett resultat av samlevnaden.

Man har i det nordiska samarbetet hävdat att det är viktigt att likadel­ningen behålles som en gemensam princip. Samtidigt har man i de ohka länderna gått så skilda vägar i fråga om möjligheterna att göra avsteg från denna princip att en bodelning aldrig kan få samma resultat i olika nordiska länder. - Det svenska förslaget att man vid bodelning skall kunna frångå förordnanden av tredje man tycks exempelvis te sig heh främmande inom de övriga nordiska länderna.

Det har också från danskt håll framhållits att kommande dansk och norsk lagstiftning kan tänkas gå mer i den riktning som samfundet nu förordar. En sociologisk undersökning som man låtit förelaga har visat ett betydande intresse för en sådan ordning.

Man har också från samma håll omtalat alt då arbetet började med en ändring av de danska äktenskapslagarna förelåg en omfattande sympati för en legal "saerejeordning". Vad som höll lagsliftarna tillbaka var uppenbar­ligen inte hänsyn till övrig nordisk lagstiftning utan en undersökning som visade alt många danska gifta kvinnor fortfarande hade mindre genom­snittsinkomst än männen och därför kunde förväntas bli sämre ställda om egendom som anskaffades under äktenskapet blev enskild. - Del är enligl vår uppfattning inte orealistiskt alt antaga atl den spärren mol en lagstift­ning i riktning mot utökad "saereje" kommer att bh allt svagare.

Man kan alltså vänta att nordisk lagstiftning kommer att gå i den riktning samfundet förordar, och vi kan inte finna tillräckliga skäl varför svensk lagstiftning skulle invänta den. Den ändring av den svenska äktenskapsbal­ken som nu efter långt lagstiftningsarbete genomförs bör förhoppningsvis kännas riktig och naturlig för lång tid framåt. - Samfundets förslag tar dessutom hänsyn lill del problem som stoppade den danska lagstiftningen, när vi föreslår atl den egendom som är ett resultat av samlevnaden skall delas.


55


 


Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:             Prop. 1986/87: 1

Föreningen vill inledningsvis betona vikten av att ny lagstiftning inom det vittomfattande område som äktenskapsrätten utgör sker med förank­ring i det allmänna rättsmedvetandet. Lagstiftningen berör för den enskilde utomordentligt närliggande personliga och ekonomiska frågor. Det är där­för mycket angeläget att lagstiftningen för den enskilde framstår som en lämplig och rimlig lösning på de skilda frågor ett parförhållande i eller utanför äktenskapet innefattar.

Tillhandahållandet av lösningar på olika uppkommande problem bör i första hand ske inom ramen för äktenskapet. Även för samlevnadsfrågor utanför äktenskapet bör emellertid för särskilda konfliktsituationer ges en lagreglering som underlättar lösandet av de skilda frågor en sådan samlev­nad kan föranleda. Vid en översyn av nu gällande regelkomplex är det angeläget att betona att sådan bör ske inom ramen för nordiskt samarbete. Det är angeläget att sträva efter en enhetlig familjerättslig lagstiftning i de nordiska länderna. Föreningen är emellertid väl medveten om de svårighe­ter som härvid kan föreligga bl.a. med hänsyn till redan förefintliga olik­heter mellan de nordiska ländernas lagregler och rättspraxis på detta område.

Föreningen delar de sakkunnigas uppfattning att lagstiftningens normbil­dande effekt inle får överdrivas såvitt avser valet av samlevnadsform. Lagstiftningen bör heller inle användas som ett styrmedel i detta avseende. Däremot bör naturiigtvis lagstiftaren i viss omfattning tillhandahålla lämp­liga problemlösningar för den som väljer samlevnad utanför äktenskapet. Det är därvid emellertid angeläget att noga överväga i vilken omfattning en specialreglering skall ske för denna samlevnadsform utöver redan förelig­gande civilrättsliga regelkomplex. Med hänsyn till valfriheten mellan sam­levnadsformerna bör specialreglering för ogifta göras endast i den mån särskilda skäl talar härför.

Domareförbundet:

I likhet med familjelagssakkunniga anser domareförbundet att de nuva­rande grundprinciperna för egendomsordningen mellan makar bör be­varas. Ocksä i fortsättningen skall således vardera maken betraktas som ägare av den egendom som han har fört med sig eller förvärvat under äktenskapet och själv vill förvalta denna egendom. Vardera maken skall svara för de skulder han ikläder sig. Vid äktenskapels upplösning skall såsom huvudregel makarnas sammanlagda tillgångar delas lika mellan dem eller, om ena maken är död, mellan dennes arvingar och den efterlevande maken.

Folksam:

Äktenskaps- och arvslagsliftningen kan inte sägas lida av några egentliga
tekniska brister. Huvudsyftet med utredningsarbetet har snarare varil atl
modernisera regelsystemet sä att det bättre återspeglar en rådande sam­
hällssyn på familjerättens område. Denna uppgift kräver med nödvändig-
           "


 


het ställningstagande till mänga värderingsfrågor av principiell natur. Be-     Prop. 1986/87: 1

tänkandet präglas av en strävan hos de sakkunniga att allsidigt belysa

dessa principfrågor och slutsatserna är i regel väl motiverade med rimliga

hänsyn till olika intressen. Enligl Folksams mening får merparten av

förslagen - såväl i principer som i tekniska detaljer - betraktas som väl

ägnade atl läggas lill grund för lagstiftning.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Riksförbundet anser att den föreslagna lagstiftningen i flera fall ger för stort utrymme för jämkningar på grund av skälighetsbedömningar. Vi anser vidare att onödiga ändringar i nuvarande lagstiftning bör undvikas. Familjerätten är ett område som berör alla människor. Det tar läng tid för allmänheten atl vänja sig vid ett nytt syslem. Ingel är vunnet med atl försöka rätta lill brister i nuvarande lagstiftning om man samtidigt skapar nya problem som är minst lika invecklade och svårbemästrade.

Sparbanksföreningen:

Utredningen berör ett mycket stort rättsområde och föreslår en helt ny balk. Utredningens förslag innefattar viktiga avvägningar och ställningsta­ganden både vad avser familjepolitiska förhållanden och rent lagtekniska frågor.

Sparbanksföreningen avstår att närmare granska de mycket komplicera­de lagtekniska frågor som utredningens förslag ger upphov lill. Föreningen har dock konstaterat att, med den teknik som utredningen använt på flera ställen i den nya föreslagna balken - jämkningsregler och skälighetsbe­dömningar - skapas osäkerhet och minskade möjligheter för makar och blivande makar att föratse och planera sina ekonomiska mellanhavanden. Ett så stort och betydelsefullt lagkomplex bör göras lill föremål för en mer genomarbetad lagstiftningsteknik i syfte att skapa enkelhet i regelsystemet och öka möjligheterna för enskilda människor att förstå och överblicka innebörden i reglerna.

Sparbanksföreningen förordar därför att ytterligare lagteknisk genom­gång sker innan lagstiftningen på det av utredningen behandlade området genomförs.

Bankföreningen:

Familjelagssakkunnigas förslag bygger såvitt vi funnit på de sakkunnigas
uppfattning om generella förhållanden i äktenskap och samboförhållanden
i vårt land. Mot den bakgrunden har de sakkunniga utarbetat sitt regelsy­
stem, ett system som i stor utsträckning bygger på schabloniseringar.
Varie samlevnadsförhällande är emellertid specifikt, varför ett på schab­
loner byggt regelsystem för många inte passar. För att anpassa sitt regel­
system till en mångfacetterad verklighet har familjelagssakkunniga därför
måst tillgripa ett syslem som i förhållande till vad som gäller i dag innehål­
ler flera undantag och oprecisa bestämmelser. Detta har i hög grad kompli­
cerat lagförslaget. De skälighetsbedömningar som finns i den nuvarande
          57


 


giftermålsbalken hänför sig till förhållandevis lätt konstaterbara förhållan-     Prop. 1986/87: 1 den. Tillämpningen av den av familjelagssakkunniga föreslagna lagstift­ningen synes avsevärt mycket svårare att förutse.

De sakkunniga har haft i uppdrag att lämna reformförslag inom ett av de viktigaste rättsområdena för gemene man, där enkla och praktiska lösning­ar är erforderliga såväl för den enskilde och dennes rådgivare som för de rättstillämpande myndigheterna. Det finns således ett starkt behov av ett klart och entydigt regelsystem, vilket tillgodoser långtgående krav på föratsebarhet. Det är mot den angivna bakgrunden anmärkningsvärt atl de sakkunniga presenterar mycket oprecisa och i långa stycken för det prak­tiska livet föga lämpade lösningar.

Atl familjelagssakkunniga låtit sig så markant styras av hänsynstagande till en svagare part i etl äktenskap eller samlevnadsförhållande har lett till elt föreslaget regelsystem med en oacceptabel komplikationsnivå och ett bristande hänsynslagande till kravet på en i det praktiska livet väl funge­rande och förutsebar rättsordning.

Vissa av familjelagssakkunnigas förslag i fråga om de ekonomiska för­hållandena inom äktenskapet är en följd av de sakkunnigas förslag vad avser sambor. Vi kan inte dela uppfattningen att äktenskapslagstiftningen på detta sätt skall utformas efter hänsynstagande lill vad som anses böra gälla i andra samlevnadsförhållanden än äktenskap. Vi återkommer längre fram med synpunkter på förslaget angående lagstiftning om sambor.

I belänkandet finns en genomgående ambition atl skydda en svagare part i en familjesituation. Familjelagssakkunniga har emellertid inte närmare redogjort för på vilken grund viss part skall anses vara den svagaste. Efterlevande make synes genomgående ha ansetts böra få etl förstärkt skydd i förhållande till barnen utan att de sakkunniga närmare analyserat behovet av detta. Vi anser inte att del av rådande testamentspraxis går att dra slutsatser om behovet av förstärkt ekonomiskt skydd för efterlevande make. Här finns anledning att jämföra med pensionskommitténs (S 1970:40) bedömningar i sina betänkanden (SOU 1981:61 och 62) Famil­jepensionen. Kommittén har, till skillnad från familjelagssakkunniga, kom­mit till alt efterlevande make inte har behov av förstärkt skydd framför barnen.

Familjelagssakkunnigas förslag bygger således i flera avseenden på and­ra uppfattningar om de familjeekonomiska förhållandena än vad som i andra sammanhang bedömts gälla.

Såsom redan framgått är vi i stora delar kritiska till familjelagssakkunni­gas förslag. Vi anser dessutom att de föreslagna ändringarna inle kan motiveras med brister i nuvarande ordning. Giftermålsbalken har i väsent­liga delar haft samma innehåll under läng tid. Den är därför väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Det har inte påvisats atl den skulle ha socialt oacceptabla följder. Inte heller laglekniskt har den sådana brister att några genomgripande förändringar är påkallade.


58


 


Beteckningen äktenskapsbalk                                           Prop. 1986/87: 1

Familjelagssakkunniga föreslår alt beteckningen giftermålsbalk ersätts med äktenskapsbalk. Vi kan inte finna att de sakkunniga anfört tillräckliga skäl för detta. Även om det finns en etymologisk skillnad mellan orden giftermål och äktenskap, anser vi att skillnaden inte är sådan alt språk­känslan störs av ett bibehållande av beteckningen giftermålsbalk. Vi tror inte heller att det spelar någon roll att denna beteckning efter en språkhis-torisk granskning - såsom de sakkunniga gjort - skulle visa sig innefatta någon föråldrad uppfattning. Vi ser däremot praktiska olägenheter i ett på det stora hela opåkallat byte av terminologi. När dessutom termen äkten­skapsbalk knappast heller kan anses idealisk - den i sig lämpliga förkort­ningen ÄB är t ex redan upptagen av ärvdabalken - anser vi att den invanda beteckningen giftermålsbalk bör behållas, varigenom kontinuite­ten i terminologin upprätthålls.

Lagstiftningstekniken

Familjelagssakkunniga torde ha strävat efter alt skapa precisa och enty­diga bestämmelser. Vi måste emellertid konstatera att lagförslagen till stor del är sådana att de skulle komma att skapa en höggradig ovisshet om vad som skulle gälla i enskilda fall. Förslagen innehåller ett stort antal jämk­ningsregler och skälighetsbedömningar vars tillämpning inte kan föratses. 1 fråga om makarnas ekonomiska mellanhavanden torde möjligheterna att föratse vad som faktiskt skulle gälla i ett enskilt fall bli avsevärt mindre än f.n. Vi kan som illustration till detta peka på jämkningsbestämmelsen i 12 kap. 2 §. Härtill kommer enligl förslaget att i flera fall olika jämknings­regler och skälighetsbedömningar kan tillämpas parallellt, vilket ytterligare försvårar bedömningen av konsekvenserna i det enskilda fallet. Följande exempel kan visa vilka svårigheter som kan uppstå.

För bedömning av hur visst bohag skall fördelas vid bodelning konstate­ras först att makarna enligl huvudregeln i förslaget skulle ha samäganderätt till lika delar i bohaget. En bedömning enligt 7 kap. 6 § andra eller tredje stycket kan dock ge vid handen alt andelsförhållandet blir ett annat. Har äktenskapet inte varat i tio år kan dock avtrappningsregeln i 12 kap. 1 § ytterligare påverka värdet av andelarna vid lottläggningen.

Även om makarna enligt andra stycket i samma paragraf avtalat bort trappstegseffekten, kan äktenskapsförordet vari avtalet träffats jämkas enligt 12 kap. 4 § andra stycket. Slutligen kan andelarna i boet oberoende av alla de nu nämnda reglerna fördelas pä något helt annat sätt med stöd av 12 kap. 2 §. 1 specialmotiveringen lill 12 kap. 2 § beskrivs på s. 388 vissa av de nu angivna jämkningsmöjligheterna. Redan av beskrivningen i betän­kandet framgår hur komplicerade förhållandena blir. Vårt exempel för­stärker delta intryck.

Som exemplet visat torde det ofta komma att bli omöjligt att förutse till
vem av två makar visst bohag eller viss bostad kan komma atl höra efter en
bodelning. Reglerna omöjliggör därför en angelägen långsiktig planering av
makarnas ekonomiska situation. Det får vidare anses i det närmaste ogör-
  59


 


ligt att för de berörda enskilda personerna förklara innebörden av regelsy-     Prop. 1986/87: 1 stemet.

Även i andra avseenden än de som nu nämnts ger lagtexten i betänkan­det enligt vår mening alltför många möjligheter till skönsmässiga bedöm­ningar. Vi återkommer längre fram till en del sådana bestämmelser.

Familjelagssakkunniga har - som redan antytts - synbarligen velat skapa ett så gott skydd som möjligt för eh svagare part i ett äktenskap. Lagförslagen skjuter emellertid över målet i den meningen att vad som eventuellt vinns i ökat skydd för en svagare part förloras i överskådlighet och förutsebarhet såväl för makarna själva som för tredje man. Detta får i det långa loppet otvivelaktigt negativa konsekvenser för makarna själva. När en kreditgivare exempelvis inte kan förutse vad som kommer att gälla i fråga om makarnas ekonomiska förhållanden torde dessa ha svårare att få kredit eller tvingas i högre grad än f. n. att ställa godtagbar säkerhet, exempelvis i form av borgen. Sådana svårigheter kan mycket väl slå tillbaka på den make som enligt de sakkunnigas intentioner är avsedd att få ett särskilt skydd genom lagstiftningen.

Den "avtrappningsregel" för kortvariga äktenskap som föreslås i 12 kap. I § innebär en mycket grov schablon; stundom skulle den kunna ge rättvisa resultat men lika ofta troligen resultat som skulle uppfattas som högst orättvisa. Vi tror inte att en komplex verklighet med framgång kan inordnas i sådana schablonregler.

Med de jämkningsmöjligheter och vaga bedömningar i övrigt som skulle bli en föQd av familjelagssakkunnigas förslag, skulle de makar som ej var ense över huvud taget sakna möjlighet atl planera sin ekonomiska framtid med en rimlig grad av föratsebarhet. För de makar som vore ense skulle däremot öppnas nästan obegränsade möjligheter att genomföra olika slag av förmögenhetsöverföringar och man kan inte bortse från att därmed också skulle öppnas möjligheter för dem att genomföra transaktioner som skulle kunna medföra betydande nackdelar för tredje man, exempelvis för bankerna som kreditgivare och staten som skatteborgenär.

De av familjelagssakkunniga i 13 kap. föreslagna reglerna till skydd för borgenärer torde i och för sig stävja många fall av uppenbart illojala beteenden från gäldenärer i samband med bodelningar. Med hänsyn till den vaghet som präglar det föreslagna regelsystemet vad gäller makars ekonomiska förhållanden med många skälighetsbedömningar och jämk­ningsregler, finns det dock enligt vår mening beaktansvärd risk för att skyddsreglerna i 13 kap. inte får avsedd effekt. Såväl borgenär som gäl­denär kan i det enskilda fallet bedömas få svårigheter att förutse vad som lill slut kommer att uppfattas som ett illojalt handlande, varför även till­lämpningen av 13 kap. många gånger kan bedömas komma att vila på mer eller mindre skönsmässiga grunder.

På anförda skäl anser vi atl de olika skälighetsöverväganden och jämk­
ningsmöjligheter som ryms inom familjelagssakkunnigas förslag med därav
följande brist på förutsebarhet och möjlighet till planering skulle leda till
att alltför stora resurser måste avsättas i olika sammanhang för bevakning
        60


 


och gardering av olika alternativ som kan länkas uppkomma vid skilda Prop. 1986/87: 1 former av ekonomiska transaktioner mellan makar, att även i övrigt för det praktiska arbetet förslaget otvivelaktigt skulle medföra stora komplikatio­ner, exempelvis vid boutredningar och bodelningar samt att det torde vara en ofrånkomlig effekt av den lagstiftning som nu föreslås att antalet tvister kommer att öka i inte obetydlig omfattning. I bodelningssituationer, som ofta i sig är konfliktladdade, skulle en lagstiftning som den föreslagna lätt kunna leda till oönskade tvister. En lagstiftning som får nu angivna följder bör inle godtas.

Vi anser således att man måste sträva efter att åstadkomma en betydligt mer entydig lagtext än den föreslagna. Enligt vår uppfattning bör ett grundläggande krav på en modern äklenskapslagstiftning vara atl den består av så precisa regler som möjligt med en vidsträckt avtalsfrihet för parterna. Den klarhet och förutsebarhet för ett visst handlande som såväl borgenärer som gäldenärer har rätt alt kräva av en lagstiftning saknas enligt vår uppfattning i förslaget. I den fortsatta genomgången kommer vi att peka på en del svårigheter i angivet avseende som skulle bli en följd av de sakkunnigas förslag.

Försäkringsjuridiska föreningen:

De sakkunniga föreslår att giftermålsbalken ersätts med en äktenskaps­
balk. Däralöver föreslås ändringar i ärvdabalken (ÄB), lagen om försäk­
ringsavtal (FAL), lagen om försäkringsrörelse samt vissa andra författ­
ningar. Det har inte varit möjligt för föreningen att lämna synpunkter på
alla de delfrågor där föreningen har en från förslaget avvikande uppfatt­
ning. Föreningen vill därför inledningsvis framföra följande principiella
synpunkter. Det är självfallet, som de sakkunniga konstaterat, alt familje­
mönster och samhällsförhållanden förändrats sedan tillkomsten av nuva­
rande familjerättsliga förmögenhetsregler. Föreningen instämmer helt i att
nödvändiga moderniseringar och anpassningar av lagstiftningen måste ske.
Reglerna måste därvid utformas sä atl de passar i det stora flertalet fall. De
måste emellertid även vara så utformade alt även mer specifika situationer
kan regleras och förutses av parterna själva. Det är vikligt inte minst ur
näringslivssynpunkl all exempelvis familjeföretagare och jordbrukare kan
planera för och förutse verkningarna av ett generationsskifte. Detta försvå­
ras bl.a. om regelsystemet är myckel invecklat eller om utrymmet för
jämkningar pä grund av skälighetsbedömningar är för stort. Förståelsen för
och anpassningen till gällande förmögenhetsregler på familjerättens områ­
de underlättas vidare om grundläggande och allmänt accepterade regler i
största möjliga mån förblir oförändrade. Enligt föreningens uppfattning har
de sakkunniga i sin strävan att revidera gällande lagstiftning i mänga fall
skapat nya problem som inte är mindre svårbemästrade. Därtill kommer
att det för allmänheten, inom ett för gemene man så betydelsefullt område,
är lättare att acceptera vissa avigsidor i elt invant och i stort accepterat
system än att försöka finna sig till rätta i ett nytt system som ingalunda
saknar brister. Föreningen anser därför att en ny lagstiftning på området i
        61

möjligaste mån bör anknyta till nu gällande regler och begrepp.


 


LO:                                                                             Prop. 1986/87: 1

LO var i remissyttrandet över "Familj och äktenskap 1" 1972 kritisk mot de sakkunnigas principiella utgångspunkt alt äktenskapet även fram­deles skulle tillförsäkras en central roll. LO ansåg då all man inle fick bortse från den faktiska situationen att många män och kvinnor väljer samlevnadsformer utanför äktenskapets ram. År 1971 ingicks inte fler äktenskap än i börian av 1920-lalet. Det, menade LO, var av alltför stor betydelse för att förbises i en ny familjerättslig lagstiftning.

I utskottet, propositionen och i riksdagens ställningstagande 1973 fram­hölls att det ur flera synpunkter var önskvärt att äktenskapet bevarades som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt övervägande antalet människor. Samtidigt framhölls dock alt samhället måste räkna med atl även i fortsättningen kommer att finnas män och kvinnor som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form och att lagstif­taren måste ta hänsyn till detta. I nu föreliggande betänkande anser de sakkunniga att det inte finns någon anledning atl ta upp principståndpunk­ten till omprövning. Motiveringen är att det idag föreligger väsenfligt bättre förutsättningar alt bedöma dessa frågor. Av undersökningar utredningen låtit genomföra framgår alt det är allmänt brukligt att sambo längre eller kortare tid innan man gifter sig. I yngre åldersgrupper dominerar därför samboendet mellan ogifta. Bland de några år äldre är flertalet gifta. Det ras i äktenskapsfrekvensen som konstaterades i slutet av 1960-lalet har också avstannat och siffrorna har i stort sett stabiliserats på en lägre nivå. Enligt de senaste tillgängliga siffrorna beräknas ca 80 procent av alla samboende par vara gifta och återstående 20 procent vara ogifta. Trots nedgången i frekvens har äktenskapet således en dominerande ställning. Därför anser utredningen att en modernisering av reglerna för makars ekonomiska för­hållanden är den viktigaste uppgiften. LO kan instämma i den uppfattning­en men vill understryka vikten av att lagen också på ett tillfredsställande sätt löser de problem som sambor kan råka ut för. Utredningen har lagt förslag i den riktningen som LO ser positivt pä.

Enligt LO har principfrågorna fått en omfattande och värdefull belysning i betänkandet och de flesta förslagen ligger i linje med Lös uppfattning. LO avser ej atl i sill remissyttrande ge synpunkter på del tekniska regel­systemet utan mer värderingsfrågor av principiell natur.

Folkpartiets kvinnoförbund:

Sammanfattningsvis vill Folkpartiels kvinnoförbund tillstyrka utred­
ningens förslag men dä med hänsyn taget till de reservationer som lagts av
Britta Bjelle beträffande 7 kap. 6 §, 19 kap. 2 § och 10 kap. 6 § liksom 3
kap. 4 § och 7 kap. i ärvdabalken. FPK vill också framställa en förhopp­
ning alt lagen blir så klar och enkel att gemene man har möjlighet atl
tillgodogöra sig innehållet och får klart för sig möjligheten lill förtida
bodelning, testamente och vilka rättigheter och skyldigheter som kan
föreligga. Det är viktigt alt en lag som sä nära berör oss alla också kan
förstås av oss alla. Utredningens förslag kan ibland vara svårtillgängligt.
    


 


Moderata kvinnoförbundet:                                                           Prop. 1986/87: 1

Samhället bör vara neutralt till olika former av familjebindningar och boende. MKF anser dock att äktenskapet är den naturligaste samlevnads­formen för man och kvinna. Genom äktenskapet skapas större trygghet för familjen.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund:

Liksom de sakkunniga anser förbundet att nuvarande giftermålsbalk skall ersättas med en äktenskapsbalk. 1 förslaget till balk har även inord­nats tidigare betänkanden och vad som därav redan beslutats av riksdagen beträffande äktenskaps ingående och upplösning och om underhäll till barn och frånskilda. De nya förslagen berör makars egendom, främst reglerna för bodelning vid äktenskapets upplösning genom skilsmässa eller makes död.

Centerns ungdomsförbund:

Utgångspunkten för behandling av makars egendom, regler för bodel­ning vid äktenskapets upplösning genom skilsmässa eller makes död måste vara att ge den enskilde maken/makan gott ekonomiskt skydd.

Det är också viktigt att ta hänsyn till den förändring som skett i samlev­nadsformer och ge dem som lever tillsammans utan att ingå äktenskap ett rättsligt skydd.

Äktenskapets roll har förändrats och är inte längre lika stabilt och varaktigt som tidigare. Barnens rättigheter till arv efter föräldrar oavsett om barnet är ulomäktenskapligt eller fött i ett tidigare äktenskap måste behållas.

Fredrika-Bremer-Förbundet:

Reglerna i Äktenskapsbalken måste göras enkla och skrivas på ett så­dant språk atl de blir begripliga för så många som möjligt. Det är också viktigt alt en lättfattlig och allsidig information sprids till allmänheten när lagstiftningen antagits. Äktenskapsbalken hör till den lagstiftning som i högsta grad berör oss alla och envar. Vi menar därför att samhället bör sätta in extra resurser som hjälp för framför allt kvinnor att få juridisk rådgivning i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Dessa resurser bör komma allmänna rättshjälpen till del, det är ju dit, de som i första hand behöver denna hjälp vänder sig.

Enligt vår mening bygger principen om återgångsdelning på varie indi­vids ekonomiska självständighet. Egendomsgemenskap gör del ej i samma omfattning. Lagen måste dock utgå frän dagens situation - ekonomisk jämställdhet är ännu ej en realitet - varför vi tillsvidare stöder en lag som bygger pä egendomsgemenskap.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Förbundet har i olika sammanhang under årens lopp starkt understrakit
jämställdhetskraven men även påpekat del väsentliga i alt de — företrädes-
      -


 


vis kvinnor - som av olika anledningar valt att stanna hemma och där     Prop. 1986/87: 1 utföra sitt arbete med skötsel av barn m.m., får sin ekonomi tryggad vid skilsmässa eller dödsfall.

Förbundet har inför detta remissyttrande valt att gå ul med en enkät angående de frågor som rör just de ekonomiska konsekvenserna av en ändrad äktenskapslagstiftning. Det finns hos förbundets lokalföreningar, spridda över hela landet, en klart markerad uppfattning att de nu bestående äktenskapen ej skall omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Man pekar särskilt på de kvinnors situation vilka är bosatta på orter där det ej finns möjlighet att få förvärvsarbete och också på de mycket stora svårigheter som finns för kvinnor som i 35-40 års åldern söker sig ut på arbetsmarkna­den. De har under läng tid hafl vården av barn och familj och kanske ej hunnit få någon längre arbetslivserfarenhet eller yrkesutbildning tidigare. Dessa kvinnor har i mycket stor utsträckning planerat sitt liv efter nu gällande lagar och skulle komma i en svår situation om ny lagstiftning skulle förändra deras ekonomiska ställning.

Förbundet föreslår därför atl nu bestående äktenskap följer den gamla lagstiftningen och att äktenskap, vilka ingås efter l.ex. 1985 (eller vid tidpunkt då den nya lagstiftningen antas) lyder under den nya lagstiftning­en. De äktenskap som efter denna tidpunkt ingås kan då planera sitt liv efter den nya lagstiftningen.

HARÖ:

Hemarbetandes Riksorganisation (HARÖ), som beretts tillfälle att avge yttrande över Familjelagssakkunnigas förslag till ny äktenskapsbalk, får härtill anföra följande:

HARÖ, som önskar fungera såsom politiskt och religiöst obundet, fack­ligt organ för Sveriges hemarbelande föräldrar — kvinnor såväl som män — anser självklart att omsorg om barn i det egna hemmet är något ytterst väsentligt.

HARÖ vill härvid fästa uppmärksamheten pä elt ofta förbisett faktum, att flertalet av svenska föräldrar har föll sina barn för att själva vårda och uppfostra dem. Detta förhållande avspeglas tyvärr inle alltid i resp. parti­ideologier saml massmedias bild av opinionsläget, vilket framgår av rap­porten "Medborgaren och kommunen" från Kommunaldemokratiska Forskningsgruppen spec. ss 102 ff och ss 115 f och påpekas i professor Jörgen Westerstähis arlikel i Tiden nr 7/1981 "Kommunal demokrati -partierna betyder mindre för medborgarna".

Ehuru HARÖ: s fackliga plattform är "Fritt val för familjerna av barn­omsorg - med barnet i centrum" samt främst kräver, att samhället sam­lade barnomsorgsresurser skall fördelas lika mellan alla barn, sä vill HARÖ med skärpa understryka att familjen är en hörnsten för samhälls­byggnaden och alt barnen är en förutsättning för dess framtid.

Därför ser HARÖ det som högst angeläget, att familjelagstiftning och
barnomsorgspolilik inle isoleras frän varandra utan behandlas i ett sam­
manhang och ur ett helgjutet samhällsbevarande perspektiv.
                             °


 


Utan att vilja gå in på juridisk-tekniska enskildheter i familjelagssakkun- Prop. 1986/87: 1 nigas förslag, vilket skulle vara att överskrida HARÖ: s självavgränsade kompetensområde, vill HARÖ uttrycka viklen av alt statsmakterna över­ger den hittillsvarande s.k. neutraliteten i förhällande till olika samlev­nadsformer och olika moraluppfattningar liksom sin uppgivenhet vad gäl­ler tilltron till sin egen förmåga att styra människors samlevnadsbeteenden för att i stället lagstiftningsvis och annorledes uppställa sädana mönster för samlevnad, som främjar bl.a. barnens lyckliga uppväxt och utveckling dvs. utpeka det barnalslrande äktenskapet som den av samhället priorite­rade samlevnadsformen.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning har redan i sitt remissytt­rande över familjelagssakkunnigas betänkande "Familj och äktenskap" (SOU 1972:41), deklarerat sin uppfattning att äktenskapet som samlev­nadsform erbjuder de bästa föratsättningarna för makars gemensamma bästa och för barnens fostran och trygghet. Äktenskapet är en unik sam­levnadsform vars starka ställning är ett grundförutsättning för stabilitet i samhälle och gemenskapsrelationer.

Delegationen hälsar därför med tillfredsställelse de sakkunnigas faststäl­lande av att äktenskapet som ett monogami förhällande mellan en man och en kvinna bör sättas i främsta rammet, trots att 20 % av alla sammanle­vande par är ogifta. De flesta väljer dock fortfarande atl gifta sig och det är för den samlevnadsformen samhället ger kompletta juridiska regler.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning anser att äktenskapet ger den bästa rättsliga ramen för familjelivet.

Därför bör lagstiftningen utformas så atl den befrämjar ingående av äktenskap.

Eftersom de flesta fortfarande väljer att gifta sig bör äktenskapet också inta en central plats i lagstiftningen och anses som den normala formen för familjebildning.

Samtidigt måste utrymme finnas för individens valfrihet att välja samlev­nadsform, vilket medför behov av regler som skyddar den svagare parten i etl samboendeförhållande.

Delegationen anser det vara myckel viktigt att människor som väljer att bo ihop utan äktenskap blir medvetna om de juridiska och ekonomiska konsekvenserna härav. Information om den nya lagens innehåll och konse­kvenser för gifta respektive ogifta sammanboende bör därför föras ut lill allmänheten på ett enkelt och lättfattligt sätt. Föratom information i mass­media föreslår vi en broschyr som kan bifogas den information som går till varie person i samband med den allmänna självdeklarationen. Vi föreslår dessutom att mödravårdscentralerna tillhandahåller denna information.

5    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1. Bilagedel


65


 


Sveriges frikyrkoråd:                                                       Prop. 1986/87: 1

Frikyrkorådel har tidigare, bl.a. i sitt remissyttrande över familjelags­sakkunnigas betänkande "Familj och äktenskap" (SOU 1972:41) markerat sin uppfattning att äktenskapet som samlevnadsform erbjuder de bästa förutsättningarna för makars gemensamma bästa och för barnens fostran och trygghet. Äktenskapet är en unik samlevnadsform vars starka ställning är en grundförutsättning för stabilitet i samhälle och gemenskapsrela­tioner.

Den principiella utgångspunkten för SFRs uppfattning av äktenskapet är Bibelns skapelsesyn, enligt vilken gemenskapen mellan man och kvinna i äktenskapet är den ursprangliga formen för mänsklig gemenskap. Denna gemenskap befästs och förstärks genom juridiskt bindande och offentligt givna löften mellan makarna. Äktenskapet är alltså en gudomlig skapel­seordning, som gäller alla människor.

Samtidigt som frikyrkorådet betonar att äktenskapet är den grundläg­gande samlevnadsformen har rådet alltifrån sin tillkomst arbetat för männi­skors samvetsfrihet.

Del är dock väsentligt, atl individens valfrihet inle hävdas ensidigt pä bekostnad av gemensamt ansvar och solidaritet. En fast ram, som för­stärker hänsyns- och ansvarstagande, är ofta en nödvändig föratsättning för atl käriekens liv med dess ömsesidiga, djupgående och personliga relationer skall fördjupas.

Frikyrkorådet delar därför familjelagssakkunnigas kritiska analys av neutralitelstanken och slutsatsen, att det vaga talet om samhällelig neutra­litet till samlevnadsformerna inte kan användas som principiellt underiag för reformer (s. 96).

En total neutralitet från samhällets sida lill olika samlevnadsformer är omöjlig om man samtidigt skall ge äktenskapet en central plats i familjelag­stiftningen. Samtidigt som individens valfrihet måste garanteras, är det enligt rådets mening elt starkt samhällsintresse all i lagstiftning bevara äktenskapets roll som den grundläggande samlevnadsformen med utarbe­tade ordningar för parternas formella relationer och ansvar.

1 frikyrkorådets yttrande 1972 framhölls att ett absolut minimikrav var, att äktenskapet som samlevnadsform inte i nägot avseende vare sig genom äktenskapslagstiftning eller genom annan lagstiftning kommer i sämre läge än andra samlevnadsformer. Det är med tillfredsställelse rådet kan konsta­lera, att denna grundsyn varil vägledande för familjelagsakkunnigas fort­satta arbete.

Ambitionerna alt bevara äktenskapet som den normala formen för famil­jebildning för del övervägande flertalet människor är viktig att vidmakthål­la. Detta understryks av de undersökningar, som utredningen anför och som belyser innebörden i det ökade samboendet, där det i regel inle synes vara fråga om ett reflekterat val mellan olika alternativ (s. 97).

Utifrån dessa synpunkter hälsar frikyrkorådet med tillfredsställelse hu­
vuddragen i familjelagssakkunnigas belänkande Äktenskapsbalk, som en­
ligt rådets uppfattning bevarar och förstärker äktenskapets ställning på den
  


 


nuvarande lagstiftningens grand, samtidigt som en minimitrygghet garante- Prop. 1986/87: 1 ras för dem som av olika skäl väljer ett samboförhållande. Det är här väsentligt att konstatera, att de bestämmelser, som enligt utredningens förslag skall gälla för sambor, inte tjänar till att framställa samboförhållan­det som en alternativ form av äktenskap utan inskränker sig till reglering av nödvändiga praktiska förhållanden till skydd för den svagare parten, främst vid upplösning av samboförhållanden.

Frikyrkorådet tillstyrker därför förslaget om införande av en ny balk med namnet äktenskapsbalk i Sveriges rikes lag som ersättning för den nuvarande giftermålsbalken.

En fråga, som enligt frikyrkorådets mening dock är motiverat atl ta upp till nytt övervägande i samband med antagandet av den nya äktenskapsbal­ken, är frågan om betänketid även i de fall då barn saknas och parterna är överens om atl söka äktenskapsskillnad.

Frikyrkorådets uppfattning är att betänketiden på sex månader bör göras generell. Avsikten skulle vara att undanröja risken för oöverlagda beslut om äktenskapsskillnad och samtidigt ge den svagare parlen en ökad trygg­het i vissheten om att lagen innehåller en viss spärr mot etl förhastat handlingssätt.

Om inte en sådan förändring är möjlig a» genomföra, bör åtminstone en rättighet införas för makar som enligt nuvarande regler har rätt till äkten­skapsskillnad utan betänketid alt i samband med gemensam ansökan om äktenskapsskillnad begära betänketid enligt samma förutsättningar, som gäller för andra kategorier.

Äktenskapets centrala plats i familjelagstiftningen innebär enligt SFRs mening också ett stort ansvar för samhället att erbjuda människor stöd före det viktiga steg, som en äktenskapsskillnad utgör. Nu gällande bestämmel­ser om medling mellan samlevande bör därför kompletteras med att alla par, som ansöker om äktenskapsskillnad, erbjuds möjlighet till betänketid på sex månader och tillfälle till samtal och rådgivning.

Sveriges frikyrkoråd föreslår därför - om inte generell betänketid skulle införas - att en ny regel införs i 5 kap. i äktenskapsbalken med innebörden atl en hemställan om äktenskapsskillnad inte kan las upp till behandling förrän en bekräftelse skett av att makarna erbjudits sex månaders betänke­tid med möjlighet till samtal och rådgivning.

KDS:

Förslaget till ny äktenskapsbalk bygger på en grundsyn som KDS inte
delar. Det innehåller förslag som enligt vår uppfattning kan få oönskade
konsekvenser. Utredningens allvarligaste brist är att den försöker anpassa
lagstiftningen efter en negativ utveckling på samlevnadsomrädet i stället
för att söka vägar att påverka utvecklingen. Vi anser därför att utredningen
på väsentliga punkter inte kan ligga till grand för lagstiftningen. Vi efterly­
ser en utredning med uppdrag att skyndsamt finna åtgärder mot den
         67
tilltagande familjesplittringen.


 


KDS menar att utgångspunkten för en sådan utredning bör vara att det     Prop. 1986/87: 1 livsvariga äktenskapet ska prioriteras som samlevnadsform.


Det ger familjen större stabilitet, det markerar en medveten viljeinrikt­ning, det garanterar makar rättssäkerhet och jämställdhet och det ger barnen trygghet. Detta skall ske såväl ekonomiskt som socialt. Det får inte, som nu, vara ekonomiskt fördelaktigt alt välja samboende framför äktenskapet. Utbildning i samlevnadsfrågor, föräldraskap och barnkun­skap ska meddelas på alla stadier i skolan. Någon form av obligatorisk "lysning" bör återinföras för att markera allvaret i vigselhandlingen. Skils­mässor bör motarbetas, genom lagstiftning och aktiv opinionsbildning och obligatorisk medling och åtskild betänketid bör återinföras.

2    Särskild lagstiftning för samboende som inte är gifta med varand­ra

Justitiekanslern:

En fråga som därvid är principiellt intressant är om man över huvud laget skall skriva lag för ogifta sambor. Goda skäl finns för uppfattningen att de som väljer att bo samman utan att ingå äktenskap är väl medvetna om att de därigenom ställer sig utanför det regelsystem som gäller för äkta makar. Man får därför föratsätta att de i huvudsak själva vidtar erforder­liga åtgärder för att ordna sina ekonomiska mellanhavanden. Jag vill därför uttala en viss tveksamhet till om del verkligen föreligger något behov av regler för sambor men jag vill trots detta inte motsätta mig att regler införs för dem i den omfattning som har föreslagils.

Svea hovrätt:

FLS föreslår att sambor likställs med makar endast när det gäller rätten till bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande och således ingår i det gemensamma hemmet. 1 övrigt bör enligt FLS några särskilda regler för "bodelning" mellan sambor ej ges.

Med den utgångspunkt FLS har. att äktenskapet som samlevnadsform bör behålla sin särställning (avsnitt 2.2) - en inställning som hovrätten delar — synes den föreslagna begränsningen beträffande reglering av sam­bors ekonomiska förhållanden lämpligt avvägd. Som FLS påpekar uteslu­ter detta inte att andra rättsregler, t. ex. om samäganderätt, kan komma atl bli tillämpliga i enskilda fall vid upplösning av samboförhållanden.

3.3.3 När föreligger äktenskapsliknande samlevnad?

Inom det nu aktuella området finns f. n. regler för sambor endast ifråga om ogifta samboendes gemensamma bostad (lag 1973:651). Med "ogifta" avses i denna lag inte bara att parterna ej är gifta med varandra utan att de över huvud taget inte är bundna i något äktenskap. Lagens tillämpning.


68


 


som bara avser parförhållanden mellan man och kvinna, förutsätter säle-     Prop. 1986/87: 1 des att envar av de samboende antingen aldrig varit gift eller också är frånskild eller änkling/änka.

Enligt FLS: s förslag skall begreppet sambo utvidgas lill all avse perso­ner som inte är gifta med varandra, dvs. oavsett om någon av dem i ännu bestående äktenskap är gift med någon annan (19 kap. I § ÄskB). En förutsättning för de nya bestämmelsernas tillämpning är att parterna "samlever under äktenskapsliknande förhållanden". För denna kategori introducerar FLS den legala termen "sambor".

Som framgår på annat håll i betänkandet kan den omständigheten alt en sambo är gift på annat håll leda till komplikationer. FLS föreslär att den samboendes rätt vid konflikt skall gå före makens. Det är svårt att till fullo överblicka konsekvenserna av denna ståndpunkt när det gäller frivillig upplösning av förhållanden. Eftersom reglerna om sambor är begränsade till bostad och bohag och ett samboförhållande knappast kan anses förelig­ga förrän det fått en viss varaktighet, torde de praktiska svårigheterna dock bli begränsade. Annorlunda ler det sig i fall då båda förhållandena upplöses samtidigt genom att den "dubbelengagerade" avlider. Atl i så­dant fall generellt ge företräde för samboförhällandet torde vara atl gå för långt.

I etl senare avsnitt diskuterar FLS vilken egendom som skall avses med bohag och bostad. Enligt vad där sägs skall vad vardera för med sig in i samboendet inte omfattas av de speciella bodelningsreglerna; generellt sett skall dessa endast avse vad partema anskaffat gemensamt. Om denna ståndpunkt strikt upprätthålles, skulle ju de båda parförhållandenas upp­lösning inte komma i konflikt med varandra, eftersom det inle kan finnas någon egendom som är gemensam för de båda hemmen. Om detta är riktigt behöver man alltså egentligen inte inta FLS: s ståndpunkt att elldera förhållandet skall ha företräde. Å andra sidan kan man, som hovrätten framhåller nedan, knappast i praktiken beträffande bohag upprätthälla angivna skillnad mellan vad endera medfört i boet och vad båda anskaffat gemensamt.

Den angivna situationen bjuder således pä problem som inte fått erfor­derlig belysning i betänkandet. Avgörande för ställningstagandet blir hur man beslutar beträffande avgränsningen av begreppet bohag. Följer man FLS:s linje torde något "företrädesresonemang" inte vara erforderligt. Väljer man en annan bestämning av begreppet bohag, synes det kategoris­ka företrädet för samboförhållandet - i varje fall vid den "dubbelengage-rades" död - kunna leda till inte önskvärda konsekvenser. En ytterligare diskussion av frågan är därför påkallad.

Det svära problemet är naturligtvis att finna en formel för när ett fritt
samboende har sådan karaktär, att en rättslig reglering av de samboendes
ekonomiska förhållanden alls är påkallad. Som FLS framhåller kan man
uppställa ett mycket stort antal kriterier som talar för att ett verkligt
sambo-förhållande föreligger. Samtliga kan sägas ha den karaktär som
utmärker etl äktenskap. Det är uppenbart atl inte alla de angivna krite-
     69


 


rierna måste vara uppfyllda för att konstituera sambo-förhållande. Om     Prop. 1986/87: 1 emellertid ett tillräckligt antal av dem föreligger bör man, som FLS före­slår, kunna anse att förhållandet är "äktenskapsliknande" och därmed lägga denna term till grand för regelns tillämplighet.

FLS diskuterar naturliga avgränsningar respektive möjligheter till ut­vidgning av begreppet "äktenskapsliknande". Som självklart anges att de som till följd av släktskap är hindrade att ingå äktenskap med varandra ej heller kan bli sambor i nu angivet hänseende. Inte heller bör samboende som bara grundas på de ekonomiska kriterierna föranleda tillämpning av reglerna. Slutligen förutsätter FLS att reglerna f.n. bara skall anses tillämpliga pä heterosexuella förhållanden men menar samtidigt - utan alt föregripa det utredningsarbete som pågår om homosexuell samlevnad -att den valda formuleringen av 19 kap. 1 § ÄskB lämnar möjligheten öppen att låta regeln omfatta även homosexuella förbindelser.

När det gäller avgränsningarna menar även hovrätten att någon marke­ring av att äktenskapshinder utesluter sambo-skap ej behöver göras. Sam­boende mellan vänner eller släktingar kan givetvis mången gång föranleda en ekonomisk "sammanflätning" av det slag som enligt FLS karaktäri­serar äktenskapsliknande samboende. Det är emellertid knappast en fråga för äktenskapslagstiflningen att lösa de problem som därigenom kan upp­komma. Som FLS framhållit kan regler om samäganderätt komma atl bli tillämpliga. Skulle del mera generellt finnas behov av reglering av ekono­miska uppgörelser vid samboende får det därför bli en fråga för den allmänna civilrätten, dvs. någon sorts komplement till bestämmelserna om samäganderätt och enkla bolag.

När del gäller frågan huravida den av FLS föreslagna avfattningen av 19 kap 1 § ÄskB lämnar möjligheten öppen för en utvidgning till homosexuel­la förhållanden ställer sig hovrätten mycket tveksam.

Enligl förslagel lill 1 kap. 1 § ÄskB ingås äktenskap mellan en man och en kvinna, vilka därefter i balken benämns makar. Redan det förhållandet, att sambor anges vara de som "utan att vara makar" bor tillsammans, ger vid handen alt del endast åsyftas sädana som kan vara makar, dvs. en man och en kvinna. Eftersom äktenskap uttryckligen givils innebörd av hetero­sexuell förbindelse synes del därtill ologiskl att låta ordet "äktenskapslik­nande" få en vidare syftning.

Till del sagda kommer, som FLS uttryckligen påpekar, alt sexuell sam­
levnad - ehuru normalt central för ett äktenskapsliknande förhållande -
inte kan vara avgörande för om ett sambo-förhållande föreligger eller inle.
När del gäller samboende mellan två män eller två kvinnor i allmänhet
respektive i homosexuell gemenskap torde det emellertid just vara den
sexuella samlevnaden som markerar skiljelinjen. De nu aktuella bodel­
ningsreglerna har relevans endast för det fall parterna inte är ense om
delningen. Vid tvist i samband med frivillig särflyttning eller mellan efterle­
vande och dödsbo kan del därför bli aktuellt att styrka, att fråga varit om
ett samboende som föranleder tillämpning av lagens regler. Då får man
beträffande homosexuell samboende räkna med att bevis om sexuella
         70


 


samlevnaden kommer att fordras. Det vbre enligt hovrättens mening     Prop. 1986/87:1 olyckligt om man i dessa fall skulle tvingas till en redovisning av samlivets intimaste förhållanden, när man regelmässigt inte behöver det i fråga om heterosexuella samboenden.

Inte heller hovrätten vill nu ta ställning till om regleringen för sam­boende i framtiden bör eller inte bör avse homosexuella förhållanden. Avsikten med det sagda har endast varit atl markera, dels att den av FLS valda avfattningen av 19 kap. I § ÄskB knappast ger utrymme för tillämp­ning på homosexuellt samboende, dels att det kan ifrågasättas om det ens är lämpligt alt tillämpa exakt samma kriterier på heterosexuella och homo­sexuella samboenden.

Ordet "sambo" har sedan länge använts i folkmun och framstår då närmast som en förkortning av ordet "samboende". När FLS nu introdu­cerar ordet som legal term sker det emellertid med utgångspunkt i andra ordbildningar pä "bo" såsom stadsbo eller nabo. Denna anknytning mar­keras genom en uttalsförskjutning från akut lill grav accent.

Hovrätten delar uppfattningen att ordet "sambo" är praktiskt liksom att det å andra sidan med nuvarande uttal ger olämpliga associationer. Termen framstår med den ändrade språkliga innebörd FLS givit den som både bekväm och tydlig. Fråga är naturligtvis om medborgarna i allmänhet kommer atl anpassa sitt uttal i enlighet med FLS:s förslag. Det är väl närmast en fråga om information och "propaganda" om det skall lyckas. Hovrätten menar atl det är värt ett försök, särskilt om det görs speciella insatser - t.ex. med hjälp av Svenska språknämnden - atl introducera och befästa termen.

Hovrätten för Övre Norrland:

3.3.2 För vilka samboende skall regler ges?

Det verkar riktigt att lagstiftningsvägen försöka komma till rätta med de
problem som etl samboende under äktenskapsliknande förhållanden kan
medföra. En sådan lösning måste vara att föredraga framför alt domstolar­
na, som skett under senare tid, genom att tillämpa civilrättsliga regler
försöker uppnå en för del enskilda fallet rimlig och rättvis lösning av en
tvist om bostad och bohag. - De sakkunnigas förslag till avgränsning av
den aktuella personkretsen förefaller i princip att vara acceptabelt. Det kan
knappast finnas behov av all låta lagstiftningen gälla släktingar som bor
ihop. Rent principiellt är det också riktigt alt inte kräva att de samboende
skall ha barn tillsammans för att lagen skall gälla för dem. Om man inte
uppställer barnrekvisitet, kommer å andra sidan med största sannolikhet
svåra tolkningsproblem att uppstå i praktiken. Särskilt gäller detta sam­
boendeförhällanden som är htet lösliga lill sin karaktär och sådana som har
varat en kort tid. Utredningen anför visserligen att lagen inle skall gälla
sådana förhållanden, men svårigheten blir just att avgöra till vilken katego­
ri ett visst förhållande är att hänföra. Problemen behöver väl inle uppslå
om parterna är överens om karaktären av sitt förhällande, men man kan
lätt föreställa sig situationer, då del ligger i den partens intresse att hävda
  71


 


en viss ståndpunkt i frågan. Det är för övrigt inle bara vid en upplösning av Prop. 1986/87: 1 förhållandet under parternas livstid som frågan blir aktuell utan den kom­mer alt uppstå även dä någon av parterna i ett samboförhållande avlider. En sambo räknas ju in i lika förmånlig arvsklass som make (enligt försla­get) och skulle få tillgodoräkna sig ett grundavdrag på 200 000 kr. Man kan för övrigt fråga sig vem som tar tillvara statens fiskaliska intressen, om en person uppträder vid en bouppteckningsförrättning och påstår sig vara sambo med den avlidne. — Trots dessa väntade svårigheter anser hovrät­ten alt del är värt alt avgränsa personkretsen på det sätt utredningen gjort och således inte uppställa elt barnrekvisil.

De sakkunniga förklarar all de inte tar ställning till frågan om reglerna för sambor kan tillämpas även på homosexuella. De hänvisar där till en särskild utredning som skall ge förslag om bl.a. den saken. Samtidigt deklarerar utredningen alt den definition på sambor som uppställs i lagför­slaget, 19 kap. 1 § äktenskapsbalken, lämnar frågan öppen. Hovrätten anser inle att denna lösning är lyckad. Inte minst för de homosexuella som sammanbor måste det vara värdefullt all del klart och entydigt framgår av lagtexten huravida lagen gäller för dem eller inte. Eftersom de sakkunniga inte anser alt lagen för närvarande skall gälla homosexuella samboförhål­landen, bör denna åsikt klart framgå av lagtexten.

Ordet "sambo" har i sin nu aktuella betydelse kommit in i språket närmast som ett slanguttryck och har möjligen från börian rentav haft en litet nedlåtande innebörd. Det är emellertid värdefullt alt ha ett särskilt uttryck för just den personkrets som lagen riktar sig till, och hovrätten har ingen erinran mot alt man som uttryck använder ordet "sambo".

Stockholms tingsrätt:

Definitionen av vilka ogifta samboende som skall omfattas av de före­slagna lagreglerna bör enligl tingsrättens mening godtas. En naturlig ut­gångspunkt måste vara, alt det därvid inle skall vara en föratsättning alt de samboende har eller har haft barn tillsammans. Några större svårigheter att kunna fastslå vilka samboendeförhällanden den föreslagna lagstiftning­en skall omfatta synes inte behöva uppkomma. Kvar står dock atl del i vissa fall kan bli svårt att konstalera när ett samboendeförhållande skall anses ha uppkommit eller ha tagit slut. Det bör också påpekas att i annan lagstiftning regler för samboende har skapats, vilka tiU sitt innehåll inte överensstämmer med de nu föreslagna och sinsemellan är olika efter det syfte lagstiftningen avser atl tillgodose.

Etl särskilt problem som de sakkunniga berör, sid 141, gäller den homo­sexuella sammanlevnaden. Vad de sakkunniga uttalat om att del nu på­gående utredningsarbetet om homosexuell samlevnad bör avvaktas godtar tingsrätten. Några speciella problem med tvister inför domstol i anledning av upplösning av sådant samboende har inle förekommit enligt tingsrättens erfarenhet.


72


 


Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:                           Prop. 1986/87: 1

Under remissbehandlingen har riksförbundet för sexuellt likaberätti­gande (RFSL) aktualiserat frågan huravida homosexuella sambor skall kunna täckas in i de föreslagna reglerna i 19 kap. om sambor. Länsstyrel­sen ansluter sig till de sakkunnigas synsätt (s. 141) att det vore olyckligt att föregripa det arbete som utförs av den år 1977 tillsatta utredningen om de homosexuellas situation i samhället, oaktat länsstyrelsen ställer sig bakom uppfattningen att samma ekonomiska och känslomässiga gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

RFV:

Riksförsäkringsverket anser liksom utredningen alt det inte är motiverat med en lagstiftning som innebär atl samboende blir en alternativ form av äktenskap. Det bör i princip ankomma på parterna själva att avgöra om de vill gifta sig och därigenom omfattas av den rättsliga reglering som gäller för äktenskap. Likställighetsregler som innebär att samboende utan äkten­skap jämställs med äktenskap bör därför begränsas till sådana situationer där del finns elt direkt konkret behov av samma materiella reglering.

I fråga om den nu framlagda Hkställighetsregeln vill verket anföra föl­jande. Rätten till och storleken av ätskihiga socialförsäkringsförmåner är beroende av civilståndet. I dessa fall gäller i regel att med makar jämställs de som tidigare varil gifta eller som har eller har hafl gemensamma barn. 1 socialpolitiska samordningsutredningens betänkande En allmän socialför­säkring. Modell och riktlinjer (SOU 1979:94) föreslogs atl i den samordna­de socialförsäkringen skulle i princip gälla en gemensam likställighetsregel som utöver nyss nämnda kategorier också skulle omfatta sambor som väntar bam tillsammans saml även andra som stadigvarande samlever under äktenskapsliknande förhållanden.

I sitt remissyttrande över betänkandet anförde verket att bl.a. med hänsyn till de administrativa svårigheter som förslaget innebar var det angeläget att frågan löstes enligt samma principer inom socialförsäkringen som inom familje- och skatterätten. Ett slutligt ställningstagande borde därför anstå till dess man kunde göra en samlad bedömning av regleringen inom samtliga tre rättsområden.

I betänkandet Familjepension (SOU 1981:61) föreslås atl man i princip behåller nuvarande likställighetsregel även i framtiden beträffande social­försäkringens familjepensionsskydd, dock skall även sambor som väntar barn tillsammans omfattas av regeln. Betänkandet är ännu inte remissbe-handlat.

Även om det i och för sig inte är givet att samma reglering för ogifta sambor skall gälla för alla lagstiftningsområden är det dock bl.a. från informationssynpunkt angeläget alt man i största möjliga utsträckning kan


73


 


finna gemensamma lösningar. Särskilt angeläget är det enligt verkets me-     Prop. 1986/87: 1 ning att de skilda regelsystem som blir tillämpliga i en viss situation bygger på enhetiiga principer.

Mol bakgrund av del anförda anser verket alt det skulle vara olämpligt om del likställighetsbegrepp som föreslås gälla i här aktuella situation avviker från socialförsäkringens. Verket vill särskilt peka på del nära sambandet med den föreslagna basbeloppsregeln och socialförsäkringens bestämmelser om förmåner lill efterlevande vuxna.

Vissa skäl för en utvidgning av socialförsäkringens sambobegrepp kan visserligen anföras. En sådan utvidgning föratsätter dock bl. a. att man kan lösa de tillämpningsproblem som detta kan innebära. Med hänsyn lill det anförda anser verket att man bör ta ställning till den nu föreslagna likstäl­lighetsregeln samtidigt som man lar ställning till likställighetsregeln beträf­fande socialförsäkringens eflerievandeskydd.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande frågan om lagstiftning skall införas för man och kvinna som
sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden bygger familjelags­
sakkunniga på den allmänna uppfattning som lades till grund vid införandel
av nya regler om äktenskapsskillnad m. m. är 1973. Detta innebär att fullt
jämställande inom familjerätten av äktenskapsliknande samlevnad med
formellt äktenskap inle bör komma ifråga, men att lagstiftning för sam­
boende bör genomföras i den utsträckning som anses önskvärd med hän­
syn till särskilda, praktiska och sociala behov. Som stöd för sina förslag
om en ganska omfattande lagstiftning för samboende åberopar de sakkun­
niga bl.a. den särskilda intervjuundersökning, som genomförts bland tvä
begränsade grapper av gifta resp. samboende par i Gävle, och som kunnat
föranleda omdömet, alt samboende ulan äktenskap förekommer i allmän­
het utan all kontrahenterna varit principiella motståndare till det formella
äktenskapet; det fria samboende är följaktligen i de flesta fall uttryck för en
social konvention utan någol medvetet val från de berörda. Gävleunder­
sökningen tycks för övrigt vara etl av skälen till all de sakkunniga rent av
vidareutvecklat den s.k. neutralitetsideologi, som utvecklades i 1973 års
lagstiftningsärende. På elt sätt som tidigare inle påträffas i betänkanden
angående fri samlevnad uttalar nämligen de sakkunniga (s. 116) att det inte
finns något skäl, varför samboende mellan ogifta inte skulle kunna betrak­
tas som en fullt respektabel samlevnadsform, som "fyller en egen upp­
gift". Denna hänvisning i kombination med de sakkunnigas allmänna in­
ställning i övrigt kan naturligtvis ha gjort det särskilt närliggande atl fram­
lägga regler för de samboendes inbördes mellanhavande. Summan av
familjelagssakkunnigas förslag om äktenskapsliknande samlevnad innebär
också en sakligt betydelsefull och rättslekniskt omfattande reglering: ge­
mensam "äganderätt" till bostad och bohag (inkl. bålar och bilar), som
anskaffats för gemensamt bruk, en "halv" basbeloppsregel vid dödsfall,
regler om bodelningsförfarande som för gifta (inkl. möjligheter till återgång
eller ansvar för andra sambons skulder, som sambo eftergivit sin rätt) samt
       74


 


åtskilliga ändringar i ärvdabalken för alt efterievandes rätt till bostad och Prop. 1986/87: 1 bohag skall kunna tillgodoses (bl.a. görs efterlevande sambo till dödsbo­delägare). Slutresultatet blir att ogifta samboende kommer att behandlas på samma sätt som gifta vilka p.g.a: äktenskapsförord blott har enskild egendom. Enstaka skillnader kommer dock att kvarstå. För gåvor mellan makar föreslår de sakkunniga ett särskilt registreringsförfarande i stället för krav på äktenskapsförord för att en gåva skall få verkan mot givarens borgenärer; denna reglering föreslås däremot inte tillämplig för sambo. Vidare kommer underhållsskyldighet mellan sambor inte atl föreligga vare sig under eller efter samlevnaden liksom ej heller arvsrätt. Under föratsätt­ning att de samboende skriver ett inbördes testamente kommer dock de ekonomiska verkningarna av samlevnaden atl blott i etl och annat avseen­de att skilja sig frän läget i ett äktenskap i vilket makarna har äktenskaps­förord. Härtill kommer naturligtvis, all de samboende inle kommer att omfattas av reglerna om äktenskapsskillnad.

Fakultetsnämnden avstyrker den föreslagna lagstiftningen för samboför­hållanden på följande skäl.

De sakkunniga har enbart inriktat sig på de omedelbart konstaterbara
fördelarna av en lagstiftning för redan existerande samboförhållanden men
ej uppmärksammat de stora nackdelar som är förbundna med den hittills­
varande utvecklingen under föratsättning, att lagstiftningen i sig bidrar till
att kvarhålla äktenskapsfrekvensen på en låg nivå eller ytterligare sänka
densamma. Till en början bör uppmärksammas den värdekonflikt som
föreligger mellan den härskande idén om neutralitet till äktenskap eller fri
samlevnad å ena sidan och vissa regler i äktenskapslagstiftningen å den
andra. Lagstiftarens ointresse för frågan om samboende par gifter sig går
dåligt ihop med de regler om äktenskapshinder som allQämt existerar även
enligt 1973 års lagstiftning, liksom med de särskilda reglerna om betänketid
för äktenskapsskillnad av hänsyn främst till barnens intresse och av öns­
kan atl försiktigt slå vakt om familjestabiliteten. Vidare bereder den nuva­
rande utvecklingen praktiska svårigheter i en rad hänseenden. Den svens­
ka lagstiftningen på många olika rättsområden innefattar i dag regler om
både äktenskap och samboende. Reglerna är delvis desamma, delvis olika.
Utvecklingen gör det svårt eller omöjligt för de enskilda människorna att få
ett grepp om de totala skillnaderna mellan samboende och äktenskap.
(Härtill kommer de skillnader som uppkommer utanför lagstiftningen,
t.ex. genom varierande regler om förmånstagareförordnanden för grapp­
livförsäkring pä olika delar av arbetsmarknaden). Även reglerna om sam­
boende är oöverskådliga, eftersom de exakta rekvisiten för jämställande av
samboende gifta varierar mellan olika lagar (ibland föratsätts gemensamt
barn, ibland inte etc). Regler i lagstiftningen om fri samlevnad är dessut­
om inte sällan svära all tillämpa eftersom äktenskapsliknande samlevnad
är ett vagt kriterium. (Praxis beträffande t.ex. reglerna om bostadsbidrag
och familjebidragsförmåner till värnpliktiga kan här erbjuda en provkarta
på tillämpningssvårigheier.) Tillämpningssvårigheterna är för övrigt en
nackdel även för de samboende själva, eftersom del kan vara svårt att
      75


 


förutse när reglerna blir tillämpliga. Anknytningen av regler om sociala Prop. 1986/87: 1 förmåner av olika slag till fri samlevnad torde dessutom ge upphov till ett inte obetydligt missbruk, eftersom samboende ibland kan fä bättre förmå­ner, som skall tillkomma ensamstående, genom att dölja samlevnaden. Till motverkande av missbrak kan myndigheterna behöva föranstalta om un­dersökningar, vilka i sin tur kan innebära risker för intrång i den enskildes personliga integritet.

Vad som nyss sagts går visserligen utanför de samboendes inbördes mellanhavanden. Resultaten av den nuvarande lagstiftningen liksom av den låga giftermälsfrekvensen måste emellertid ges en samlad bedömning med tanke pä de långsiktiga effekterna av åtgärder på olika lagstiftnings­områden.

Även om likartade tendenser finns i många länder har ökningen av samboende ulan äktenskap varil långt starkare i Sverige än på andra håll i Västeuropa med viss reservation för Danmark i vilket land utvecklingen har varit likartad men svagare. Andelen förstagängsäktenskap på 1 000 ogifta kvinnor i åldrama 20-44 år har sjunkit från toppåret 1966, då talet var 157, till 56 år 1981. Under samma period har andelen barn födda utom äktenskap (som under 1950-talet varit omkring 10 %) stigit från knappt 15 % till över 41 %. Visserligen har antalet förstagängsäktenskap nu sedan några år varit tämligen konstant räknat i absoluta tal (29-30 000 årligen), men räknat i relativa tal kommer giftermålsfrekvensen att fortsätta att sjunka om inte det absoluta antalet förstagängsäktenskap ökar. Del är för närvarande omöjligt att föralsäga hur utvecklingen faktiskt kommer alt bli. Oavsett utvecklingen av giftermälsfrekvensen finns det emellertid tecken som lyder pä, alt fallen långvarigt samboende ulan äktenskap är på väg att öka. Möjligen står vi därför inför en ny fas i den sociologiska utvecklingen, som innebär atl det fria samboendet inte längre blir blott etl förstadium till äktenskap utan att det är pä väg atl kunna bli elt livslångt alternativ till äktenskap. Skulle detta bli fallet ökar i hög grad de praktiska nackdelarna av den nuvarande utvecklingen. Frågan är om inte den svenska lagstift­ningen redan har bidragit och är på väg att ytterligare bidraga härtill.

Det är inte lätt all empiriskt fastställa ett samband mellan lagstiftning
och gifiermålsfrekvens. Familjelagssakkunniga är nästan kategoriskt avvi­
sande lill elt sådant samband. Det framhålls sålunda (s. 97) inte bara att
familjebildningen rent faktiskt beror på orsaker som har att göra med vår
biologiska egenart, släktets överlevnad och individens livskänsla. Det
hävdas dessutom atl den yttre formen för familjebildning (dvs. äktenskap
eller inte) tillhör ett annat skikt av sociala föreställningar och sociala
regler, men att även dessa föreställningar har en så stark förankring i
traditionen att man inle kan anta att föreskrifter i detta hänseende, upp­
ställda i en lag, har någon nämnvärd utsikt att påverka människors före­
ställningar och beleende. Enligl de sakkunnigas mening (s. 116) är det
vidare självklart, att den familjerättsliga lagstiftningen inte annat än i
mycket säregna situationer kan ha något inflytande på i vilka fal! och när
sambor gifter sig; den s. k. Gävleundersökningen sägs också visa detta
       76


 


med all tydlighet. - Även om den nedgång i:giftermälsfrekvensen som Prop. 1986/87: 1 böriade för ungefär 15 år sedan naturligtvis främst ullösts av sociala fakto­rer (ökad förvärvsverksamhet bland kvinnorna, nya preventivmedel etc), så är det enligl fakultetsnämndens mening troligt, att familjelagssakkun­niga grovt underskattar möjligheten av att lagstiftningen kan spela en bidragande roll för formerna för familjebildning, vilket naturligtvis är något annat än familjebildningen som sådan.

Som utvecklats i juridisk litteratur (se Agell, Samboende utan äkten­skap, 1982, s. 116 fO kan lagstiftningen tänkas påverka giftermålsfrekven­sen både direkt, genom människornas kännedom om enstaka, särskilt uppmärksammade lagregler och indirekt (genom den samlade lagstiftning­ens inverkan på den omedvetna allitydbildningen bland medborgarna). Det förefaller betydligt mera troligt att ett sådant samband faktiskt föreligger än att så inte skulle vara fallet. Styrkan av sambandet är dock omöjligt att mäta. Inte heller ger den begränsade Gävleundersökningen stöd för att ett sådant samband inte föreligger, snarare tvärtom. (Se nyss angivna littera-lurhänvisning).

De frågor om ekonomiska mellanhavanden mellan sambor vilka familje­
lagssakkunniga föreslår reglerade genom lagstiftning gäller mer än lagstift­
ning på något annat område själva käman i mellanhavandet mellan de
samboende. I den mån lagstiftningen påverkar giftermälsfrekvensen bör
detta samband vara särskilt starkt, när lagstiftingen gäller så centrala
frågor som i detta fall. Skulle lagstiftningen genomföras, t. o. m. i form av
ett kapitel i en äktenskapsbalk, kan detta mer än annan lagstiftning bidra
till den atlilydbildningen, att formellt äktenskap är överflödigt. Det skulle
t. o. m. kunna påstås att familjelagssakkunnigas förslag om makars ekono­
miska mellanhavanden är så invecklat jämfört med de relativt enkla regler­
na för samboende, att samboende par kan ha en rationell anledning atl
underlåta äktenskap. Risken att en lagstiftning av denna innebörd kan
bidra till en ytterligare nedgång i giftermålsfrekvensen är särskiU besväran­
de i ett läge där vi kan stå inför en ökning av antalet fall av verkligt
långvarigt samboende ulan äktenskap; det är ju i sädana fall de praktiska
nackdelarna av två olika regeltyper - dels formeUt äktenskap, dels för
äktenskapsliknande samlevnad — är särskilt påtagliga. Det är naturligtvis
en skönsmässig fråga vad man menar med "äktenskap av andra klass", en
företeelse som familjelagssakkunniga säger sig vilja undvika. Den lagstift­
ning som de sakkunniga föreslår har dock sådan omfattning, att den i själva
verket kan sägas ge underlag för ett påstående om att man i svensk rätt
håller på atl bygga upp "ett äktenskap av andra klass". Över huvud taget
går den härskande inställningen om neutralitet till samlevnadsformen och
villigheten att lagstifta om fri samlevnad pä olika rättsområden dåligt ihop
med den av familjelagssakkunniga samtidigt framhållna tanken (s 96 ff), att
det formella äktenskapet i princip bör bevaras som den normala formen för
familjebildning. De lagstiftande organen tycks vilja sitta på två stolar
samtidigt men riskerar att genom den omfattande lagstiftningen om fri
samlevnad i själva verket motverka ingående av formella äktenskap.
          77


 


På flera ställen (s. 97 och s. 116) framhåller de sakkunniga som ett Prop. 1986/87: I argument för sina egna förslag, att samboende par själva bör få välja om de vill gifta sig eller inte. Detta är så till vida en självklarhet, att ingen kan eller bör tvingas till äktenskap mot sin vilja. Frågan är emellertid vilka slutsatser för lagstiftningen som bör dras av utgångspunkten, att männi­skor bör ha valfrihet. Den mest närliggande slutsatsen av tanken på valfri­het tycks då ingalunda bli, att man bör lagstifta i avsevärd utsträckning om mellanhavandet mellan samboende som vall att inte gifta sig. Tvärt om borde väl slutsatsen bli, att lagregler för dem som valt att inte gifta sig bör införas i så begränsad utsträckning som möjligt. Särskilt för dem som av ideologiska eller andra skäl medvetet avstår från äktenskap innebär lag­stiftning om de samboendes inbördes mellanhavande en inskränkning i valfriheten.

I den mån man är beredd all lagstifta i ganska betydande omfattning om de samboendes inbördes mellanhavande förhåller det sig naturligtvis också pä det sättet, att det blir en skönsmässig fråga hur långt man skall gå. I den mån lagstiftningen ger samboende par intrycket att de kan vänta sig regle­ring av sina mellanhavanden även ulan ingående av formellt äktenskap, förefaller det sannolikt att krav på ytterligare reglering beträffande t.ex. arvsrätt och rätt till underhåll efter separation i samma mån som för makar (liksom utvidgade rättsverkningar pä andra områden, t. ex. rätt till efterle­vandepension enligt ATP-pensionssystemet) kommer att framställas. Så­dana önskemål kommer också att motsvara rimliga sociala behov om lagstiftningen i princip byggs på uppfattningen att människor inte skall behöva gifta sig för att få lagstiftningens skydd samtidigt som denna inställning leder till att människor underiåler äktenskap även vid mycket långvarigt samboende. Som framgått har fakultetsnämnden alltså en re­striktiv inställning lill lagstiftning om samboende. När det gäller de sam­boendes inbördes mellanhavande bör uppkommande rättsfrågor kunna fä acceptabla lösningar genom rättspraxis. En sådan utveckling motsvarar vad som anses vara naturligt i andra länder som England, Frankrike, Västtyskland, Danmark och Norge (se vidare strax nedan).

Fakultetsnämnden konstaterar i sammanhanget slutligen, inte bara all
familjelagssakkunnigas lagförslag om fri samlevnad innebär en reglering
som i huvudsak avvisats i motsvarande danska och norska betänkanden
från 1980. Nämnden konstaterar även som anmärkningsvärt, att de sak­
kunniga i sin beskrivning av de danska och norska förslagen ger en bild,
som inte är rättvisande, av de principiella resonemang på vilka de danska
och norska förslagen bygger. På ett sätt som saknar motsvarighet i det
svenska betänkandet (och för övrigt i andra betänkanden på olika lagområ­
den) har den danska kommittén som ett mål för lagstiftningen angett, att
denna i största möjliga omfattning bör befrämja ingående av äktenskap.
Den norska kommittén har som argument mol en lagstiftning för sam­
boende framhälht risken för lagstiftningens normbildande effekt liksom atl
redan svårigheten att definiera äktenskapsliknande samlevnad bör medfö­
ra en återhållsam attityd till lagstiftning. I både del danska och det norska
  78


 


betänkandet har man vidare framhållit, att problemen ang. de samboendes Prop. 1986/87: 1 inbördes mellanhavanden kan få en lösning genom rättspraxis även utan lagstiftning. Med hänsyn till dessa och liknande uttalanden i de olika nordiska länderna kan det knappast råda någon tvekan om att de danska och norska betänkandena bygger på en annan principiell uppfattning än den svenska neutralitetsideologin. Familjelagssakkunniga ger därför en missvisande beskrivning av förhållandena när man på tal om de nordiska betänkandena gör gällande (s. 114), att "i varierande ordalag uttrycks här samma tankar" men att "när det sedan gäller att föra ut dessa principer i detaljerade lagförslag, framträder dock de avsevärda skillnader som redan finns mellan gällande lagar och mellan rättspraxis i dessa länder och som vi under de nordiska överläggningarna icke har kunnat kringgå". (Med hän­visningen till skillnader i gällande lag har familjelagssakkunniga särskilt syftat på existensen av skifterätter i Danmark och Norge. Till betydelsen av dessa återkommer remissyttrandet nedan).

Docent Sture Bergström är skiljaktig och anför:

Jag anser lill skillnad från fakultetsnärnndens majoritet, att familjesak­kunnigas förslag om lagstiftning om samboende bör genomföras.

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

Familjelagssakkunniga föreslår alt lagstiftning rörande sambor begrän­sas till regler om bostad och bohag. Detta är förvisso det angelägnaste området för lagstiftning, och även om argument kan anföras för alt gå längre, vill inle nämnden föreslå något sådant. Nämnden har inle heller något i sak alt invända mot den föreslagna regleringen men vill ändå göra det påpekandet, alt förslaget tar sikte främst pä unga sambor och knappast tillräckligt beaktat de särskilda frågor som kan aktualiseras för äldre sam­bor. Det är ganska olika intressen som aktualiseras i dessa olika kategori­er. Skyddsbehovel är sannolikt större beträffande unga sambor, men kate­gorin äldre sambor bör inte luras in i etl regelsystem som inle passar dem. Del är sannolikt svårt atl utforma regler som passar båda kategorierna. Möjligen anger reservationen på s. 481 ett steg i rätt riktning.

Uppsala domkapitel:

De sakunniga har ingående utrett förhållandel mellan äktenskap och
samboende. Del visar sig att cirka 80 procent av alla sammmanboende
personer är gifta och återstående 20 procent ogifta, och att det blivit
allmänt brukligt att bo tillsammans längre eller kortare tid innan man gifter
sig. Därför är det i yngre åldersgrupper som samboende dominerar. I
flertalet fall synes det alltså inte vara frågan om något val mellan olika
samlevnadsalternativ utan framstår ett samboende ofta som ett förstadium
till äktenskap, även om det inte alltid leder till äktenskap. Domkapitiet,
som anser alt äktenskapet bör ha en central plats inom familjerätten, delar
utredningens uppfattning att det inle finns något behov av en lagstiftning
som framställer samboendel som en alternativ form av äktenskap. Man bör
       79


 


inte föreslå sä utförliga regler för sambor att man därmed tillskapar ett Prop. 1986/87: 1 slags andra klassens äktenskap. I enlighet med förslagel bör man endast i begränsad omfattning söka lösa praktiska problem med särskild inriktning på att skydda den svagare parten vid upplösning av ett samboendeförhål­lande. Genom att ge sambo samma rätt som make, när det gäller bostad och bohag för gemensamt begagnande, genom att skapa möjlighet till ett bodelningsförfarande och genom atl ge en efterlevande rätt att utfå egen­dom till ett visst värde ur boet synes de sakkunniga ha löst problemen på ett rättvist och ändamålsenligt sätt.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Beträffande frågan för vilka samboende särskilda regler skall ges delar föreningen de sakkunnigas uppfattning att särskilda regler endast bör ges för makar och med dem direkt jämförbara samboende. Ett nytt regelsy­stem bör i likhet med vad de sakkunniga funnit vinna tillämpning på ifrågavarande samboendeförhållande utan någon form av viljeyttring från parternas sida. När det gäller det sätt att kvalificera det samboende som fordras för att en framlida särskild lagreglering skall vara tillämplig pä förhållandel gäller att finna lätt konstaterbara kriterier. Med hänsyn till de konsekvenser för parterna som en tillämpning av regelsystemet på deras samlevnadsförhållande innebär, bör kontrahenterna om möjligt redan vid ingåendet av ett samlevnadsförhållande kunna ha möjlighet att konstatera när samlevnaden kommer att övergå i det stadium då det omfattas av regel­systemet. I och för sig finns ingen erinran mot att som kriterium användes begreppet "äktenskapsliknande samlevnad". Delta begrepp bör ges så klara konturer att tolkningssvärighelerna minimeras. Fastare kriterier be­hövs än de sakkunniga angivit. Avgörande bör vara den tid parterna sammanbott.

Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivares förening:

Föreliggande förslag till äktenskapsbalk synes vara ett led i att utsudda skillnader mellan äktenskap och samboförhållanden. Principiellt ifrågasät­ter vi om bestämmelser angående samboförhållanden skall ingå i äkten­skapsbalken och om rättsverkningar bör knytas lill förhållanden som inte kräver någon form av officiellt tillkännagivande eller formellt avtal. Det kan vara svårt att fastställa om äktenskapsliknande förhållande föreligger. Bedömning av rättstillämpande organ kommer all behöva göras vilket utgör ett hot mot den personliga integriteten.

Lagstiftning strider mot önskemål hos samboende som just vill undvika
ekonomisk gemenskap och motverkar alltså valfrihet. Det finns också en
risk i att man vid långvariga samboendeförhällanden tror sig omfattas helt
av äktenskapels regler och därför underiåler att ingå äktenskap. Å andra
sidan är behov av skydd för den svagare parten och för eventuella bam
vikligt. Om alltså det stora antalet fall av samlevnad utan äktenskap har
medfört praktiska behov av regler och lösningar så bör kriterierna för
sambor vara klarare än i förslaget. För att undvika tillämpnings- och
                    80


 


bevissvärigheter och för att underlätta för' enskilda personer att själva Prop. 1986/87: 1 bedöma vilka regler som gäller i skilda frågor torde det vara nödvändigt att utöver kriteriet på gemensamt hushåll ställa krav på att vid samboende ha levt tillsammans viss tid, t. ex. 2 år, eller att de gemensamt har, väntar eller har haft bam. Samma kriterier för sambor bör gälla inom olika lagstift­ningsområden.

Att pågående äktenskap utgör äktenskapshinder men inte hindrar alt etl samboförhållande kan betecknas som äktenskapsliknande är inkonse­kvenl.

Familjesakkunniga pekar på behovet av information om den nya lagstift­ningen vilket vi vill understryka. Människor är ofta osäkra beträffande skillnaden mellan äktenskap och samboende - en osäkerhet som torde bli större ju mer gränserna utsuddas.

Familjesakkunnigas uttalande att det bör ankomma pä sambor att själva avgöra om de vill gifta sig, vill vi givetvis instämma i. Att göra medvetna val, vilket är viktigt för människors utveckhng och mognad, underlättas dock av att det finns klara gränser mellan olika alternativ.

Folksam:

För den nödvändiga avgränsningen mot sådana samboendeformer som inte bör inordnas under lagen har de sakkunniga vaU kriteriet äktenskaps­liknande förhållanden. Folksam tillämpar sedan 1979 villkor för grappför-säkring som beträffande samboendedefinitionen ställer upp kraven alt samlevnaden skall ske under äktenskapsliknande förhållanden och atl ingen av parterna får vara gift. Definitionen har betydelse för såväl sam­boendes rätt att vara medförsäkrad enligt grappavtalet som för rätten atl vara förmånstagare enligt del i försäkringsvillkoren intagna förmänstagare-förordnandet. Kravet på alt ingen av parterna får vara gift är enbart av teknisk natur och har sin orsak i önskemålet att undvika konkurrerande anspråk mellan make och samboende, vilka är likställda i det generella förmånslagareförordnandet.

I tidigare villkor fanns dessutom samma barnrekvisil som återfinns i bl. a. skattelagstiftningen. När detta rekvisil togs bort 1979 var huvudmoti­vet härför väsentligen detsamma som det de sakkunniga nu anför för atl inle införa ett barnrekvisil i äktenskapsbalkens sambodefinilion, nämligen att man därigenom utan sakliga skäl skulle utesluta ett stort antal sambo­förhållanden.

Rekvisitel äktenskapsliknande förhållanden förekommer dessutom i etl flertal Qänstegrupplivförsäkringar för olika avtalsområden, även om övriga i dessa samboendedefinitioner ingående rekvisil uppvisar variationer mel­lan avtalsområdena. Definitioner med krav på äktenskapsliknande förhål­landen böriar nu också vinna insteg i andra försäkringsformer än grapphv-försäkring där man använder sig av i försäkringsvillkoren intagna förmåns­tagareförordnanden .

Med hänsyn lill atl rekvisitel äktenskapsliknande förhållanden sålunda
redan i dag förekommer inom olika områden och att del allmänt setl måste
81

6   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nrl. Bilagedel


 


vara önskvärt att samboende så långt möjligt bedöms efter likartade regler,     Prop. 1986/87: 1 anser vi att de sakkunnigas förslag i denna del är ett värdefullt steg i utvecklingen mot ett för de flesta sektorer av samhällslivet enhetligt sam­bobegrepp.

När del gäller tolkningen av begreppet äktenskapsliknande förhållanden ställer de sakkunniga - med utgångspunkt från en rapport om samboende, SOU 1978:55 - upp en rik provkarta av kriterier som kan ligga till grand för bedömningen. Den syn som här redovisas beträffande vad som kan anses konstituera ett samboförhållande överensstämmer i allt väsentligt med den bedömningspraxis som finns inom försäkringsområdet. Folksam har därför inte nägot att erinra mot de sakkunnigas överväganden härvid­lag.

I betänkandet noteras atl valet av rekvisitel äktenskapsliknande förhål­landen i vissa fall kan ge upphov lill svårigheter i bedömningen, men de sakkunniga diskuterar inle detta mera ingående. 1 stället bibringas läsaren närmast den uppfattningen atl problemen alltid kan lösas genom att parter­nas förhållanden ställs under en allsidig belysning. Även om utgångspunk­ten måste vara alt bedömningen skall göras utifrån den totala situationen ger emellertid erfarenheterna i vart fall från försäkringsområdet många exempel pä alt frågan huravida samboendet är äktenskapsliknande kan vara ytterligt svär alt avgöra. "Problemfallen" är visserligen i klar minori­tet men ändå tillräckligt många för alt förtjäna uppmärksamhet. Det är ju i varie situation fråga om en enskilds rätt, vilken vanligtvis har stor betydel­se för honom eller henne. Pä samma sätt som samboendebedömningen pä försäkringsområdet får avgörande betydelse för en samboendes förmånsta-garrätt och — i Folksams grappförsäkring — rätt alt vara medförsäkrad, får bedömningen enligl de sakkunnigas förslag betydelse för sambons rätt till samägande av bostad och bohag och därmed följande rätt lill bodelning saml rätt till skydd enligt den föreslagna särskilda basbeloppsregeln för bostad och bohag. Enligt vår mening är det därför uppenbart atl tillämp­ningen av ett allmänt hållet samborekvisit kräver en väl utvecklad bedöm­ningspraxis för att fungera även i de mera svårbedömda fallen. Del får ocksä betecknas som etl vikligt intresse atl de huvudprinciper som ligger till grand för bedömningen blir allmänt kända så långt del är möjligt — inle enbart genom publicering av domstolsavgöranden utan också genom ak­tiva informationsinsatser från samhällets sida.

Sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning om atl betydande förändringar skett av såväl samlevnadsförhållanden som de ekonomiska förhållandena i hushållen.

Det är därför angelägel all regelsystemet moderniseras och anpassas till
rådande faktiska förhållanden och förändrade synsätt beträffande samlev­
nad och familjeförhållanden. Mot den bakgranden anser Sparbanksföre­
ningen det tillfredsställande att, så som utredningen föreslagit, skapa ytter­
ligare civilrätlslig reglering för samboförhållanden. Oavsett vilka värde-
       82


 


ringar man har beträffande samboformen som alternativ till samlevnad i Prop. 1986/87: 1 äktenskap måste del konstateras och accepteras atl vi i Sverige rent faktiskt har elt mycket stort antal människor som valt par- och familjeför­hållande i samboformen. Del är mot den bakgrunden helt naturligt alt regler skapas framför allt till skydd för en utsatt svagare part som vid en separation eller elt dödsfall har svårt att hävda sina berättigade intressen.

Bankföreningen:

En av de principiellt viktigare delarna av familjelagssakkunnigas nu framlagda förslag innefattar en utvidgad lagstiftning om sambor. Förslaget innebär härvidlag att en civilrätlslig lagstiftning om sambor införs på områ­den som hittills inte varil föremål för lagstiftning.

Man får naturligtvis inte bortse från att samboförhållandena bhvit så frekventa atl del i större utsträckning än tidigare ställs krav pä en lösning av de rättsliga problem som uppkommer. Frågan är emellertid om man, som de sakkunniga föreslår, skall ta det principiellt vikliga stegel all införa civilrättslig skyddslagstiftning av en art som går mycket längre än den lagstiftning om samboförhållanden som hittills funnits. Krav reses visserli­gen allt oftare på reglering av samboförhållanden. Vi anser det dock tveksamt om lagstiftaren skall efterkomma sådana krav. En vidgning av denna lagstiftning kommer antagligen att föda krav på ytterligare lagstift­ning. Om lagstiftaren hela tiden skulle efterkomma sådana krav skulle till slut skillnaderna mellan äktenskap och samboförhållanden i det närmaste suddas ut, dock med den väsentliga skillnaden att det praktiskt taget aldrig kan råda någon tvekan om huruvida en person är gift eller inte, medan konstaterandet av ett samboförhållande ofta kan vara mycket svårt.

Vi har den bestämda uppfattningen att lagstiftningen skall så långt möj­ligt upprätthålla kravet att det skall vara möjligt att entydigt klarlägga vilka rättsregler som gäller för ett visst förhållande. Genom ett effektivt registre­ringssystem tillgodoser äktenskapet väl detta krav.

För all avgöra om ett samboförhållande föreligger har man enligt familje­lagssakkunniga att bedöma varaktigheten av en viss relation mellan två personer. Familjelagssakkunnigas genomgäng i avsnitt 3.3.3 visar med all tydlighet hur svårt det är alt bygga på varaktighetsrekvisitet. Man skulle myckel väl kunna länka sig den situationen atl en person själv inte är medveten om att han i rättslig mening är att betrakta som sambo med de följder detta kunde få om saken gjordes gällande av den andra parten.

Vi anser det otillfredsställande att det med familjelagssakkunnigas för­slag kommer att finnas flera definitioner pä samboförhällanden. Sä t.ex. finns i skattelagstiftningen en annan definition än den som föreslås av de sakkunniga.

Vi vill vidare peka på några konkurrenssituationer som inle torde bli
ovanliga med tanke på det stora antalet partsbyten som förekommer. Det
torde inte vara ovanligt alt den ena maken i ett äktenskap bratit den
äktenskapliga samlevnaden för all sammanbo med annan person. Vid
denna makes frånfälle öppnar sig stora svårigheter i konkurrensen mellan
    83


 


efterlevande make och sambo. Det kan också tänkas fall då två makar Prop. 1986/87: 1 bratit sammanlevnaden utan äktenskapsskillnad och båda därefter inträtt i samboförhållanden. Det är tänkbart att familjelagssakkunnigas olika jämk­ningsregler skulle kunna tillgripas för att reda ut sådana konkurrenssitua­tioner. Vi anser dock att en lagstiftning som möjliggör sådana konkurrens­situationer måste undvikas.

Samhället bör, som vi redan antytt, sträva efter enlydighet i rättsord­ningen. Äktenskapslagstiftningen har nu en utformning utan värderande och moraliserande innehåll. Mot denna bakgrand torde det rättsliga skydd som lagstiftningen ger kunna förbehållas dem som vidtagit den enkla åtgärden all ingå äktenskap, varigenom förhållandet effektivt registreras.

Mot bakgrand av det anförda avvisar vi förslagen om lagstiftning an­gående sambor och anser att de problem som kan uppstå liksom hittills bör lösas i rättstillämpningen med möjlighet för parterna atl genom avtal be­stämma hur de vill ha sina mellanhavanden ordnade.

Skulle, trots våra nu gjorda invändningar, lagstiftning om sambors egen­dom införas, föratsätter vi att avtalsfriheten för parterna blir större än enligt förslaget sä atl de föreslagna effekterna inte inträder med mindre parterna önskar detta. Det är exempelvis inte självklart atl äldre personer som inleder etl samboförhållande är betjänta av de bestämmelser som upptas i förslaget.

Försäkringsjuridiska föreningen:

Vad gäller frågan om lagstiftning angående samboförhållanden skulle införande av lagregler i de hänseenden som de sakkunniga föreslår visserli­gen underlätta uppgörelsen efter upplösningen av ett samboförhållande. Föreningen är emellertid tveksam till ett införande - t. o. m. i en Äkten­skapsbalk - av regler om fri samlevnad, vilka skulle kunna bidra till att människor i växande grad underlåter att gifta sig även vid långvarig sam­levnad. En sådan utveckling kan medföra praktiska nackdelar och föda behov av ytterligare lagregler, t.ex. om arvsrätt. I enlighet med den inställning som kommit till uttryck i kommittébetänkanden i Danmark och Norge kan lösningar på problemen också uppnås utan lagstiftning, nämli­gen genom att förekommande tvister får lösas av domstolarna med ledning av allmänna rättsprinciper.

LO:

Stort utrymme ägnas ål frågorna om vilka kategorier av samboende som bör omfattas av lagstiftningen. Den avgränsning utredningen föreslår inne­bär att med sambor avses de som, utan att vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden. LO ansluter sig i princip till definitionen "äktenskapsliknande förhållanden". Detta är en definition som i dag förekommer inom olika områden, bl. a. i villkoren för grappförsäkring.

När det gäller samlevnad mellan två personer av samma kön uttalade
riksdagen i samband med 1973 års ändringar i äktenskapslagstiflningen att
       84


 


homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel Prop. 1986/87: 1 samlevnadsform. Samma ekonomiska och känslomässiga gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap. Familjelagssak­kunniga anser dock inte att de regler som föreslås för sambor också bör gälla vid homosexuell samlevnad. Man anser att det behöver mera ingåen­de undersökas vilka kriterier som bör uppställas för atl en homosexuell samlevnad skall kunna betecknas som äktenskapsliknande. De sakkunniga anser vidare att det arbete som pågår i den år 1977 tillsatta utredningen om de homosexuellas situation i samhället inte bör föregripas av familjelags­sakkunniga. Även om detta kan anses vara en riktig bedömning beklagar LO att frågan ännu inle fått sin lösning trots många års utredningsarbete.

Folkpartiets kvinnoförbund:

Folkpartiets kvinnoförbund har försökt atl framförallt beakta utredning­ens förslag ur jämställdhetssynpunkt men också beaktat förändringama med hänsyn till effekten för den svagare parten.

Det är riktigt atl man ser över lagstiftningen i fråga om äktenskap med hänsyn till de samhällsförändringar som skett sedan 1920-talet. Skilsmäs­sor är i dag mer frekventa än tidigare och däratöver har ett nytt samlev­nadsförhällande — sambo - blivit mer allmänt och erkänt.

Den nuvarande lagstiftningen talar endast om gifta och del finns etl stort behov av att vidga lagstiftningen lill all omfatta även sambo. Del är viktigt alt det nya begreppet är klart definierat, vilket FPK återkommer till.

I den nya äktenskapsbalken har man infört ytterligare ett kapitel som handlar om sambors bostad och-bohag. Del är viktigt atl detta förhållande regleras i lagen och att begreppet sambo då klart kartläggs. Domstolarna har redan i dag i princip betraktat dessa som jämställda med makar om de har samlevl under äktenskapsliknande förhållanden och framförallt haft gemensamma barn.

Utredningen påpekar atl det finns mänga slag av sambo och FPK upple­
ver att det finns skäl atl ytterligare precisera begreppet. Det finns sam­
boende mellan personer av samma kön, mellan syskon eller storfamilj etc.
Det finns också en grapp, som är växande, de, vilka har varil gifta tidigare
och har bam i tidigare förhållanden och vill vara helt ekonomiskt oberoen­
de av varandra. FPK vill i första hand hänvisa till det svar förbundet givit
på utredningen om de homosexuellas situation och den registrering av
förhällandet, som där föreslagits för att ett samboförhållande skall innebä­
ra gemensamt ägande. Lagförslaget lar hänsyn lill den grapp som har
gemensamt hem och sambor under äktenskapsliknande förhållanden och
anser att dessa är likställda med makar. 119 kap. 2 § påpekas atl en sambo
kan anmäla tiU inskrivningsmyndigheten att en fastighet, som är lagfaren
för den andre, är gemensam bostad för båda. Detta kan man göra utan den
andres medgivande. FPK ifrågasätter hur denna fastighet betraktas om den
ena parten dör och fastigheten var förvärvad innan gemensamt boende
uppstod. Om parterna har förklarat att de vill vara ekonomiskt oberoende
av varandra och upprättar avtal eller gör en förtida bodelning vilket före-
   85


 


slås även för sambo måste dessa avtal vara giltiga om det ej är uppenbart     Prop. 1986/87: 1 att den ena parten försökt lura den andre. Reservanten, Britta Bjelle, framhåller detta i sin reservation till förslaget om äktenskapsbalk, men FPK vill starkt framhålla atl delta bör understrykas hårdare.

Den förtida bodelningen är etl medel att klart klarlägga vad man ägde innan samboförhållandet uppstod och ses av FPK som positivt.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund:

Familjelagssakkunniga finner inget behov av en lagstiftning för sam­boende som en alternativ form av äktenskap. Däremot understryker man behovet av atl i begränsad omfattning söka lösa praktiska problem och särskilt skydda den svagare parten vid upplösningen av elt samboende. Liksom utredningen anser SSKF samma skäl som när del gäller gifta makar tala för att bostad och bohag som sambo har förvärvat för gemen­samt begagnande skall anses tillhöra dem tillsammans, vanligen till lika andelar. Däremot föreslås varken underhållsskyldighet eller arvsrätt för den efterlevande.

SSKF ser heller inget skäl alt införa underhällsskyldighet för samman­boende. Däremot anser förbundet att något motsvarande arvsrätt bör införas efter en längre tids sammanboende. Arvsrätten bör kunna tillämpas efter t. ex. 5 års sammanboende. På samma sätt bör en regel införas så atl rätt all tillgodogöra sig grapplivförsäkring skall gälla efter förslagsvis 2 år.

Del är ett steg i rätt riktning atl införa ett kapitel om de samboende i den nu föreslagna äktenskapsbalken. Även om de samboendes rättsliga förhål­landen föreslås reglerad till viss del anser SSKF alt ytterligare regler bör införas l.ex. om något motsvarande arvsrätt. Dessutom vill förbundet understryka behovet av upplysning och information också frän samhällets sida så att allmänheten får klart för sig vad elt äktenskap innebär och hur etl samboende skiljer sig frän äktenskapet.

Svenska kvinnors vänsterförbund:

Vi tycker också att utredningen gör en riktig bedömning i att föreslå att samboende inte likställs med gifta. Däremot tror vi inte atl del är av slentrian som många sambor ulan att det ofta är etl medvetet val. Det kan vara framför allt kvinnors markering att de vill leva ett oberoende liv även om det sker under s.k. äktenskapsliknande former. Men mänga av dessa kvinnor kanske ändå inte har klart för sig de ekonomiska konsekvenserna av en separation eller vid dödsfall. Det är därför viktigt att samhället informerar om skillnaden meUan atl sambo och att vara gift.

Fredrika-Bremer-Förbundet:

Vi delar familjelagssakkunnigas uppfattning att del för mänga sambor finns behov av regler för egendomsgemenskapen. Trots att sambor av egen fri vilja ställt sig utanför äktenskapet instämmer vi i detta.


86


 


Det bör ej heller vara möjligt att både'våra gift och sambo såsom     Prop. 1986/87:1 familjelagssakkunniga anser.  Respekt för betänketidsregler vid äkten­skapsskillnad och regler om tvegifte bör göra detta omöjligt.

Vi föreslår också att betänketid för upplösande av samboförhållanden införs, när gemensamma barn finns, främst med tanke på barnens bästa.

Om äktenskapsliknande regler nu införs för sambor är det viktigt all klart peka på de skillnader som fortfarande finns. Rättsskyddet får inte minska genom att människor tror att det rättsligt är helt egalt vilken samlevnadsform som väljs. Från denna synpunkt borde snarare rättsreg­lerna för sambor och gifta göras så överensstämmande som möjligt.

Fredrika-Bremer-Förbundet föreslår att

-    sambor ska ges rätt alt träffa avtal motsvarande äktenskapsförord

-    en minsta tid för samlevnaden ska anges för att ett samboförhållande ska anses etablerat

-    betänketid för upplösande av samboförhållanden införs, när det finns gemensamma bara

-    ett samboförhållande ej ska anses uppstå då part är omyndig

-    pensionsförsäkringar ska ingå i egendomsgemenskapen även i sambo­förhållanden

-    extra resurser för information och juridisk rådgivning sätts in i samband med atl den nya lagstiftningen träder i kraft.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Beträffande arvsrätt och likadelning när del gäller samboende ställer sig förbundet tveksamt till hur en sådan lagstiftning skulle fungera i praktiken. För de personer, som föredrar atl sammanbo ulan att ingå äktenskap, finns möjligheter atl genom testamenten och avtal reglera sina inbördes ekono­miska förhållanden.

Förbundet anser också det nödvändigt att en utförlig information ges om de villkor som gäller vid samboende jämfört med äktenskap.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

Samboreglema har fått en mycket skicklig teknisk lösning.

Etl samboende får inte ses som etl alternativ till äktenskap och man måste ge de som väljer denna form av samlevnad all den avtalsfrihet, som man i dag har, samtidigt som någon typ av skydd för unga människor, som av oförstånd inte inser de konsekvenser som denna form innebär i dag.

19 kap. bör enligt YKR gälla där icke annat avtalats. Vi ansluter oss lill reservation nr I.

De som i dag har insikt om de ekonomiska konsekvenserna har lika stora möjligheter att försäkra sig genom avtal om de ekonomiska konsekvenser­na man önskar gällande vid ny lagstiftning.

Samäganderätlslagen anser vi därför icke bör ändras från sin nuvarande
lydelse.
                                                                                          87


 


YKR anser att om bestämmelserna om samboende skall ha full räckvidd     Prop. 1986/87: 1 bör en viss stadga ytterligare insättas för att samlevnad skall anses förelig­ga. Om detta icke görs bör tillägg göras med samma intention som avtalsla­gens 36 §.

RFSL:

FamiQelagssakkunniga har definierat äktenskapsliknande samlevnad som ett förhållande där parterna utan att vara gifta med varandra har ett gemensamt hem och hushåll och lever ihop som en följd av känslomässiga och sexuella relationer.

Eftersom samtliga kriterier som används för att bestämma äktenskaps­liknande förhållanden mellan parter av olika kön föreligger även vid sam­levnad mellan parter av samma kön, är det rimligt att låta även den sistnämnda grappen omfattas av definitionen om äktenskapsliknande sam­levnad. Detta är enligt förbundets uppfattning mer förenligt med vad riksdagen fastslagit, nämligen att samlevnad mellan tvä parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform.

Förbundets åsikt är att parter av samma, likväl som av olika, kön kan leva tillsammans och bilda familj (med eller utan barn) under äktenskaps­liknande förhållanden.

Detta utgör grunden för förbundets principiella inställning all homosexu­ella som så önskar skall fä gifta sig för att på så sätt komma i åtnjutande av de Irygghels-och rättsregler som äktenskapet medför.

Del är således inte äktenskapet som traditionell (religiös) institution som RFSL eftersträvar för alla homosexuella parförhållanden, vilket tyvärr massmediadebaltten i ärendet kan ge sken av, utan äktenskapet som ett alternativ även för de homosexuella sambor som så önskar. Denna möjlig­het ser RFSL som en fråga om en självklar medborgerlig rättighet.

Förbundet anser att familjelagssakkunnigas förslag pä många områden på ett rikligt sätt stärker sambors rättigheter. Det kan dock diskuteras om inte lagstiftaren bör gå längre på den inslagna vägen än vad familjelagssak­kunniga gör.

Ett sådant område kan - enligt förbundets uppfattning - vara försäk­ringsområdet. Familjelagssakkunniga föreslår t.ex. en del välmotiverade ändringar i bl.a. lagen om försäkringsavtal och i lagen om försäkringsrö­relse. Dessa ändringar föreslås endast gälla makar.

Enligt förbundets uppfattning kan de nu angivna ändringarna mycket väl utvidgas lill att omfatta ocksä sambor. Ett skäl härtill är all sambor måste kunna överblicka varandras ekonomiska situation till viss del. Detta skäl blir givetvis än starkare ju längre sambo-förhållandet varat.

Förbundet anser alltså atl förslagen till ny lydelse av t. ex. 103 § i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och 340 a § i lagen (1948:433) om försäk­ringsrörelse måste omarbetas i nu angivet syfte. En sådan ändring kan ske enkelt, t. ex. genom elt tillägg alt bestämmelserna också skall tillämpas på sambor.

I det nu angivna betänkandet anser familjelagssakkunniga vidare att det       88


 


finns skäl att reglera vissa frågor även för sainbor. Man föreslår bl. a. en     Prop. 1986/87: 1 hälftendelning vid bodelning av gemensam bostad och bohag.

Frågan om denna reglering skall tillämpas även på homosexuella sambor anser utredningen bör avgöras först i samband med förväntade förslag av utredningen om de homosexuellas situation i samhället. Förbundet anser dock att familjelagssakkunniga inte är konsekvent i denna del av förslagel.

När det gäller frågan om homosexuella sambor redan nu skall kunna täckas in i de föreslagna reglema, avvisar de sakkunniga detta med atl man inte vill föregripa en annan utrednings förslag (sid 141 i betänkandet).

I fråga om ändringar i försäkringsavtalslagen föreslär däremot de sak­kunniga all sådana skall genomföras redan nu, oaktat att en särskild utredning — försäkringsrättskommittén — ser över dessa bestämmelser och vars arbete troligen kommer att medföra relativt genomgripande änd­ringar i denna lag (sid 261 i belänkandet).

RFSL tillstyrker för sin del familjelagssakkunnigas förslag om hälften­delning. I motsats till utredningen anser vi dock att inga vägande skäl redovisats för alt inle redan nu låta de föreslagna bestämmelserna i 19 kapitlet äktenskapsbalken gälla även homosexuella sambor.

Förbundet vill betona att vi ser det föreslagna skyddet vid bodelning mellan sambor som ett minimum av vad homosexuella sambor, efter långliga tider av diskriminering, kan förvänta sig av samhället och atl del med hänvisning till detta knappast finns motiv alt avvakta eventuellt mera långtgående förslag i detta avseende från homosexutredningen.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

De sakkunniga konstaterar all de flesta sammanbor en tid innan de gifter sig. Många flyttar ihop ulan att sätta sig in i de juridiska konsekvenserna härav. Det måste därför anses rimligt att skapa regler som skyddar den svagare parten om förhållandel skulle upplösas. Delegationen anser det vara ett klokt förslag att de nya reglerna om giftas bostad och bohag även skall gälla för ogifta sammanboende. Sådana tillgångar blir alltså även för den grappen i normalfallet gemensam egendom.

Delegationen delar de sakkunnigas uppfattning att det får stanna vid detta. Några regler om underhällsskyldighet mellan sammanboende, rätt till likadelning eller arvsrätt finns följaktligen ej med i förslaget.

Delegationen anser liksom utredningen att avgörande för bedömningen av vad som är äktenskapsliknande samlevnad måste vara praktiska förhål­landen såsom: gemensamt hem och hushåll. Dessutom bör samlevnaden ha en viss stadga.

Ett kriterium härpå är förhållandets varaktighet. Det går visserligen inte alt exakt bestämma var gränsen tidsmässigt skall gå mellan en kortvarig och långvarig samlevnad, men utredarna menar atl reglerna för samman­boende får större betydelse ju längre samlevnaden varat. Delegationen ansluter sig till denna princip.


89


 


RFSU:                                                                          Prop. 1986/87: 1

RFSU delar utredningens uppfattning alt det föreligger ett behov av att ge sambos elt rättsligt minimiskydd. Utredningen har valt atl inskränka den rättsliga regleringen vid ett samboförhällandes upplösning till att avse bohag och bostad, vilket vi finner vara en lämplig lösning för flertalet fall. Det kan emellertid finnas rent ideologiska skäl som talar emot atl sam­boendes förhållanden över huvud taget regleras. Å andra sidan finns fall där förslagel inte går tillräckligt långt. I bägge situationerna har utredning­en rest hinder mot att man vid bodelningen lar hänsyn till sådana faktorer.

Sveriges frikyrkoråd;

Eftersom samboförhållanden utan äktenskap är vanligt förekommande åtminstone som förstadium lill äktenskap är en viss lagreglering av sambo­förhållanden nödvändig. Samhället har ansvar för att individens valfrihet inte blir till men för den svagare parten i ett samboförhållande likaväl som i elt äktenskap. Frikyrkorådel tillstyrker därför alt särskilda bestämmelser om sambor införs i äktenskapsbalken.

Behovet av sådana regler för att ge den svagare parten ett rimligt skydd är mest aktuellt i samband med upplösning av samboförhållanden vare sig detta sker genoni att parterna flyttar isär eller genom den ena sambons död.

Samtidigt är det väsentligt att dessa praktiska regler får en sådan utform­ning alt del inte blir förmånligare alt avslå från äktenskap än atl gifta sig. Därför bör inte regleringen för samboförhållanden befatta sig med andra frågor än de som ur praktisk synpunkt är oundgängliga. Syftet får inte vara att framställa samboförhållanden som en alternativ form av äktenskap.

Denna grundsyn präglar ocksä familjelagssakkunnigas förslag. Grund­tanken att äkta makar och sambor likställs när det gäller rätlen till bostad och bohag, som har förvärvats för gemensamt begagnande och ingår i det gemensamma hemmet, delas av frikyrkorådet.

Eftersom avgörande skiUnader ändå kommer alt kvarstå beträffande rättsverkningarna mellan äktenskap och samboförhållande vill SFR under­stryka vikten av all samhället tar ansvar för en omfattande information om den nya lagens innehåll och om de väsentliga skillnader som kvarstår. Detta bör ske i undervisningen på grundskolans högstadium och i gymna­sieskolan, men också andra former av informationsinsatser riktade till allmänheten bör övervägas.

I avsnittet 3.3.2 för familjelagsakkunniga en diskussion om vilka samle­vande som skall omfattas av ett regelsystem för sambor. Utöver samlev­nad mellan ogift man och kvinna diskuteras andra former av samboende, l.ex. homosexuell samlevnad, vuxna släktingar som har gemensamt hem och hushåll eller storfamiljer. Utredningen har övervägt möjligheten atl sådana andra samboende skulle kunna komma in under ett och samma regelsystem genom t. ex. registrering eUer avtal.

Enligt SFRs mening blir otvivelaktigt den ekonomiska sammanflätning­
en i många sådana relationer fullt jämförbar med andra samboförhållan-
      "


 


den. Därmed skulle starka skäl tala för en frivillig praktisk reglering av     Prop. 1986/87: 1 dessa förhållanden. Frikyrkorådet är dock medvetet om alt en sådan möjlighet för andra parter att avtala sig lill samma lösning skulle inbjuda till missbrak, t.ex. i skalteundandragande syfte.

Sveriges frikyrkoråd delar i huvudsak den bedömning utredningen har gjort när det gäller bestämningen "äktenskapsliknande samlevnad". Av­görande för bedömningen av vad som är äktenskapsliknande samlevnad måste vara praktiska förhållanden av den typ utredningen angivit: gemen­samt hem och hushåll samt en viss varaktighet. Enligt frikyrkorädets mening måste dock beteckningen äktenskapsliknande samlevnad reser­veras enbart för varaktig samlevnad mellan en man och en kvinna.

Eftersom ingen registrering eller annan konstituerande handling äger ram då samboförhållandet inleds kvarstår en principiellt viktig skillnad jämfört med äktenskapet.

Familjelagsakkunniga tar inte ställning till frågan om de föreslagna reg­lerna om äktenskapsliknande samlevnad skall omfatta även homosexuella samboende. Den definition man uppställer pä sambor ges dock en sådan avfaltning atl den lämnar denna möjlighet öppen.

Sveriges frikyrkoråd har i sitt remissyttrande över ulredningsprome-moria nr 37 från utredningen om Homosexuell samlevnad bestämt avvisat tanken pä atl beteckna en homosexuell samlevnad som äktenskapslik­nande. Skälen är dels rådets principiella syn på äktenskapet som gör atl en gemenskap mellan två människor av samma kön aldrig kan kallas äkten­skapsliknande, dels de svåra gränsdragningsproblem, som skulle uppstå mellan homosexuellt samboende och annat samboende mellan människor av samma kön. Del avgörande kriteriet blir förekomsten av en sexuell förbindelse mellan partema, som knappast kan kontrolleras av samhället. Del är tveksamt och blir lätt godtyckligt atl granda rättsverkningar enbarl på en sexuell förbindelse.

Om de regler som föreslås för sambor också skall tillämpas för homosex­uella samboende bör detta enligt frikyrkorådets mening ske i sädana former alt samma regelsystem kan gälla också för andra typer av sam­boende, som lever varaktigt tillsammans i andra former än äktenskap eller äktenskapsliknande samlevnad t. ex. genom ett anmälnings- eller registrer­ingsförfarande eller genom avtal. Etl sådant regelsystem hör principiellt inte hemma i äktenskapsbalken.

MRR:

Lagreglerna rörande familjen uppfattas i allmänhet utgöra ett centralt civilrältsligt ämnesområde. Denna lagstiftning namnes också särskilt i 8 kap. 2 § regeringsformen. Därutöver har delta lagsliflningsfält också en medborgarrättslig sida, även om rättighetskatalogen i 2 kap. RF icke upp­tar några regler om skydd för familjen. Sverige har emellertid genom alt ansluta sig till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grandläggande friheterna gjort vissa åtaganden lill      91

familjens skydd. Se även I kap. 2 § regeringsformen.


 


Art 8 i Europarådskonventionen ger envar rätt till skydd för sitt familje- Prop. 1986/87: 1 liv. Offentlig myndighet får icke störa åtnjutandel av denna rättighet annat än i vissa angivna fall. I Art 12 i konventionen ges giftasvuxna män och kvinnor en rätt att ingå äktenskap och bilda familj. Den familjebildning som sker i äktenskapets form har i konventionen givits en framskjuten plats. Ur dessa bestämmelser, vilkas praktiska innebörd närmare skildras av Hans Danelius i Mänskliga rättigheter 2 uppl (s 104-113), kan utläsas att Sverige gjort klara åtaganden alt ge den äktenskapliga familjen särskilt skydd.

Samhället är så uppbyggt att del för sin kontinuerliga fortvaro till med­borgarnas gagn är beroende av familjen som basenhet. All erfarenhet visar att genomsnittligt sett de långvarigt bestående familjeförhållandena i äk­tenskapets form ger de bästa förutsättningarna för ett välfungerande sam­hällsliv, där konflikter och dissonanser av olika slag kan minimeras. Äk­tenskapet har också sedan årtusenden varit den grundläggande formen för familjebildning. Sverige har därför haft goda skäl för all påla sig internatio­nella förpliktelser till skydd för äktenskapet.

I våra dagar har i Sverige ett mycket stort antal par valt att ha gemen­samt hem och hushåll och leva under äktenskapsliknande förhållanden utan att ingå äktenskap. I etl fritt samhälle skall människorna givetvis ha denna möjlighet. Däremot är del mot den angivna bakgranden enligt MRR: s mening icke välbetänkt att böria lagstifta om egendomsgemenskap och bostadsgemenskap för dessa fall. Män och kvinnor som väljer all leva samman utan att ingå äktenskap får antas i allmänhet bruka denna form för samlevnad just för att undgå de formella bindningar som äktenskapet ger. Genom att lagstifta beträffande vad familjelagssakkunniga kallar sambor uppnår man just det som de sakkunniga sagt sig vilja undvika, nämligen en sorts andra klassens äktenskap.

Den tilltänkta äktenskapsbalken, som alltså skall normera även andra samlevnadsformer än äktenskapet, föresläs få regler blott på vissa delar av ämnesområdet som framgår av 19 kap. förslagel till äktenskapsbalk. Där­igenom markeras att det systematiskt är fråga om en av samhället skyddad form för familjesamlevnad men av lägre dignitet.

Enligt MRR: s mening är det vikligt att lagstiftaren håller fast vid att äktenskapet är den form för familjesammanlevnad som samhället anvisar och för vilken ett normsystem tillhandahålles. Vill de som önskar leva samman undvika äktenskapets särskilda rättsverkningar får de göra detta. Men de kan inle påräkna atl uppnå något juridiskt äktenskapsliknande med stöd av särskilda lagregler. I lagförslaget lämnas stora delar av sammanlev­naden oreglerad och öppen för avtal mellan de sammanboende parterna. Alltefter innehållet i dylika avtal i tillägg till vissa tvingande lagregler skulle man med familjelagssakkunnigas förslag få flera olika slag av rättsliga samboförhållanden.

Definitionen i 19 kap. 1 § i förslagel till äktenskapsbalk på vilka som
skall anses som s. k. sambor är så vag alt det icke går att dra en klar gräns
mellan sammanboende som blir sambor i lagens mening och sådana vilkas
    92

förhållanden kommer att betraktas som lagligen helt oreglerade.


 


De civilrättsliga arterna av samboförhållandena som skulle skapas, dä- Prop. 1986/87: 1 rest balkförslaget realiseras, bör ses mot bakgranden av de särskilda regler som redan gäller inom skatterätten. Där innehåller 65 § kommunalskaltela­gen andra definitioner. Enligt detta lagram jämställes i beskattningshän­seende med gifta de som utan att vara gifta leva tillsammans, om de tidigare varit gifta eller om de gemensamt har eller haft barn. Denna skatterällsliga definition bygger på faktorer som kan klart konstaleras -tidigare äktenskap eller förekomsten av barn. Det måste enligt MRR: s mening framkalla oklarheter i samhällslivet om man här får dubbla regel­system med ett civilrältsligt sambobegrepp och ett annat skatterätlsligt.

I övriga nordiska länder har man visat obenägenhet att lagstifta om sammanboende utanför äktenskapets ram. Det finns ingen anledning för Sverige alt här böria experimentera med ett syslem som inför olika rätts­liga grader av äktenskaplig samlevnad.

Under hänvisning till det anförda får Medborgarrättsrörelsen avstyrka att del i en ny äktenskapsbalk införs särskilda regler om s. k. sambor (19 kap. förslagel lill äktenskapsbalk).

KDS:

Kristen Demokratisk Samling (KDS) anser att familjesplillringen är samhällets allvarligaste kris. Skilsmässorna drabbar barnen hårt. De ska­par fysisk och psykisk ohälsa och leder till missbrak och utslagning. Familjeupplösningen innebär en försvagning också av samhället. Utveck­lingen är så alarmerande att samhället med alla medel måste försöka vända den.

KDS har sedan det bildades 1964 hävdat det orimliga och destruktiva i den "neutralitelsideologi" som är vägledande i samhällets samlevnadslag­stiftning. Idag, när vi ser dess verkningar, framstår det tydligare än någon­sin att neutralitetsideologin är föråldrad och ohållbar.

KDS menar att samhället på alla sätt måste sträva efter alt skapa stabila familjerelationer i opinionsbildning och via lagstiftningen. Lagstiftningen kan inte ha som målsättning atl skapa valfrihet för de starka som själva genom avtal och försäkringar kan bygga upp ett trygghetsnät. Målet måste vara alt skapa trygghet och säkerhet för samhällets svagaste.

Familjelagsakkunnigas förslag till Äktenskapsbalk bygger på den föråld­rade neutrahtetsideologin. Lagens uppgift är enligl utredningens synsätt, att erbjuda lösningar på praktiska problem oavsett om det gäller äktenskap eller samboende. Samlevande utan äktenskap framhålls som en fullt accep­tabel samlevnadsform "som har ett eget värde". Till skillnad frän utred­ningen anser vi att lagstiftningen i hög grad är normerande. Del är svårt alt bortse från ett samband mellan den myckel liberala skilsmässolagstiflning-en och den höga skilsmässofrekvensen. Vi är övertygade om att det ocksä finns ett samband mellan samhällets neutralitetsideologi och den ökande instabiliteten i mänsklig samlevnad.

Samhället har i sin äktenskapslagstiftning formulerat regler som skall
tillvarata makamas intressen och garantera dem trygghet. Det är då inkon-
      93


 


sekvent av samhället alt samtidigt hävda att det är likgiltigt om medbor-     Prop. 1986/87: 1 garna väljer att omfattas av reglerna eller ej. Självfallet ligger det i samhäl­lets intresse att sä många som möjligt berörs av lagstiftningens trygghets­nät.

Att jämställa fri samlevnad och äktenskap är ett vilseledande som främst drabbar de svagare i samhället. Rapporten "Att sambo och gifta sig" (SOU 1978: 55) visar att okunnigheten är stor om de betydande skillna­derna mellan de båda samlevnadsformerna, skillnader som består också med utredningens förslag trots att äktenskap och sambo enligt detta jäm­ställs. Rapporten visar också atl flertalet samboende inte har några princi­piella betänkligheter mot äktenskapet. Man har, av neulralitetslänkandet, vilselelts att tro att äktenskapet endast är en rituell handling innehållande tomma krav och löften. Innebörden av äktenskapet när del gäller arv, pensionsfrågor, bodelning m. m. är i stor utsträckning okänd. Detta är ett svek av samhället.

Starka skäl talar enligt vår uppfattning för att neutralitetslinjen omedel­bart överges:

o Den skapar oklarhet om gällande regler.

o Den medför rättsosäkerhet för den enskilde och lolkningssvårigheler för

domstolarna. o Den drabbar dem som inte har möjlighet att genom avtal och testamen­ten gardera sig mot oföratsedda händelser. o Den leder till förhastade familjebildningar och ökad familjesplittring. (Familjestabiliteten är klart större bland gifta än bland ogifta samman­boende). o Den leder lill ökad otrygghet för barnen eftersom familjen kan upplösas utan betänketid.

Samhället har i sin äktenskapslagstiflning utformat regler för samlevnad. Det finns ingen anledning atl bygga upp alternativa regelsystem och där­med skapa "ett andra klassens äktenskap". Samboförhållandena bör reg­leras i så få och enkla regler som möjligt. De bör inte ingå i äktenskapsbal­ken.

ATS-gruppen:

De sakkunniga föreslår atl samboende person skall benämnas sambo
och att med sambor skall "avses de, som, ulan att vara makar, har
gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande för­
hållanden". Med gemensamt hem och hushåll menar de sakkunniga att
parterna delar hushåll och bostad och att de har gemensam ekonomi eller
har ett ekonomiskt samarbete. Däremot anses det inte möjligt atl i en
lagregel mer konkret bestämma de krav som bör uppställas för att en
samlevnad skall kunna betecknas som äktenskapsliknande. Mot bakgran­
den av de erfarenheter vi har från över 10 000 samboutredningar ansluter
vi oss i denna del till det resonemang som de sakkunniga för, nämligen att
som riktpunkt får gälla vad som normalt förknippas med äktenskapslik-
               94


 


nande förhållanden men att bedömningen alltid måste göras utifrån den     Prop. 1986/87: 1 totala situationen.

Bland de omständigheter som de sakkunniga anser vara av stor betydel­se för bedömningen av om samlevnaden varit äktenskapsliknande är att samlevnaden som sådan haft en viss varaktighet. De sakkunniga avvisar emellertid tanken att underiätta för de tillämpande myndigheterna genom atl i lagen ange en minsta tid som samlevnaden skall ha varat. I stället pekar de sakkunniga på flera omständigheter som allmänt sett sägs utvisa att samlevnaden har erforderiig stadga, t. ex. kyrko- eller mantalsskrivning på samma bostadsadress och förekomsten av gemensamma barn. Det är i allt sådant som spelar en stor roll vid bedömningen i vår praxis. Beträffan­de denna praxis kan i övrigt förQäna framhållas följande.

Grandvillkoret för att en individ som samboende skall kunna tillerkän­nas förmänstagarrätt till försäkringsbelopp är att parterna som ogifta verk­ligen varit sammanboende, dvs. haft gemensam bostad. Däratöver krävs att sammanboendet dels skall ha varit stadigvarande, dels skall ha skett under äktenskapsliknande förhållanden. Varaktigheten har i vår praxis knutits till en viss minimitid, för AFAs och KFAs del sex månader (för den statliga grupplivförsäkringens del kan minimitiden inte anges lika bestämt). Kortare tid har accepterats om särskilda skäl förelegat, t. ex. gemensamma barn eller tidigare äktenskap. Längre tid brakar krävas om parterna är mycket unga. Kraven för alt ett sammanboende skall ha varit äktenskaps­liknande har inte lika entydigt kunnat anges. Bedömningen har alltid måst göras utifrån den totala situationen. Om två individer av motsatt kön varit sammanboende har presumtionen varit att det skett under äktenskapslik­nande förhållanden om övriga upplysningar om förhållandet, som alltid inhämtas i sammanboendeutredningar, inle motsäger denna bedömning. Den som i sådant fall påstår att förhällandet inte varit äktenskapsliknande måste göra delta troligt för att försäkringsgivaren skall anse presumtionen vara bruten. Försäkringsgivaren har emellertid all självständigt göra en bedömning på grandval av alla i ärendet föreliggande omständigheter.

Vid den praktiska tillämpningen har sammanboendets varaktighet i hög grad kommit att ha betydelse även för om förhållandet kan anses ha varil äktenskapsliknande. Det innebär alt ett sammanboende med den angivna minimilängden normall anses vara ett sammanboende under äktenskaps­liknande förhållanden. Grappens medlemmar har funnit atl detta för det normala sammanboendet är en enkel och klar tillämpningsregel.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, atl kravet på varaktighet spelar en mycket väsentlig roll vid vår bedömning.

De sakkunnigas förslag till definition av sambobegreppet kommer att,
om det genomförs, ligga till grund för bedömningen i ett flertal olika
sammanhang. Det blir en bedömning som ankommer inle bara på domsto­
lar utan också på andra, t. ex. skiftesmän. Och en sammanboendesituation
kan vid samma domstol komma att prövas i flera ärenden, t.ex. både vid
fastställande av arvsskatt och i mål om klander av bodelning. Med hänsyn
till våra erfarenheter anser vi det angeläget att det skapas förutsättningar
95


 


för att bedömningen i de olika fallen sker efter så likartade normer som     Prop. 1986/87:1 möjligt. Enligt vår mening skulle detta bäst ske genom att det i lagtexten skrivs in att sammanlevnaden skall vara varaktig eller stadigvarande och att det sedan i motiven ges riktlinjer för vilken sammanlevnadstid som i normalfallen bör krävas för atl delta rekvisil skall anses uppfyllt.

Med denna reservation ansluter vi oss till de resonemang som de sak­kunniga i övrigt fört om sambobegreppet.

Ytteriigare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 19 kap.

3   Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad (avsnitt 3 i betänkandet)

Justitiekanslern:

Den principlösning de sakkunniga har stannat för beträffande bostad och bohag som har förvärvals för gemensamt begagnande innebär alt parterna vid upplösning av samlevnaden skall anses inneha egendomen med lika delar.

En sådan samäganderätlslösning torde stå i klar överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Den föreslagna lösningen torde i sak inle innebära någon större skillnad i förhållande till nuvarande rätt och jag tillstyrker förslagel i denna del.

Som jag nyss har framhållit torde det förefalla naturligt för de flesta makar och samboende att den egendom som de har förvärvat lill det gemensamma hemmet innehas av dem tillsammans. De flesta anser nog t. o. m. att samäganderält uppkommer redan vid förvärvet. Trots detta kan man inle bortse från att det finns makar som vill ordna sina ekonomiska mellanhavanden på annat sätt. När de sakkunniga diskuterar i vad mån man skall kunna avtala om undanlag från lagens regel om samäganderält för man fram synpunkter somjag ställer mig myckel tveksam lill. Jag kan för min del inte inse alt det finns något skäl till att inte fulU ul respektera den avtalsfrihet som råder meUan två makar eller sambor. Givetvis är allmänna ogiltighets- och jämkningsregler tillämpliga även på sådana avtal men att sådana avtal t. ex. på grand av atl de generellt avser all makarnas egendom skulle frånkännas rättsverkan finner jag svårt att acceptera. Ett sådant betraktelsesätt torde inle stämma överens med uppfattningen hos medborgarna i allmänhet och allmänna rällsgrandsatser.

Svea hovrätt:

3.3.4 Vilken egendom skall lagen omfatta?

De nu berörda reglerna avses omfatta bostad och bohag. För gifta finns redan speciallagstiftning rörande bostad av varje slag (lag 1959:157); för dem innebär således förslaget att "bohag" undantas frän de vanliga bodel­ningsreglerna. Lagen 1973:651 om sambors bostad avser bara hyres- och

bostadsrätt; för sambor innebär därför förslaget en utvidgning, föratom till        96

bohag, även till fastighet som Qänar som gemensam bostad.


 


Hovrätten finner det rimligt alt reglema om sambors bostad bringas i     Prop. 1986/87: 1 överensstämmelse med lagstiftningen för makar.

Enligt förslaget skall för bostad och bohag i några väsentliga hänseenden gälla andra regler än för övrig egendom. Under samlivets bestånd skall sålunda beträffande denna egendom gälla särskild rådighetsinskränkning (7 kap. 2 § jfrt med 19 kap. 2 § I st.). Vid upplösning av förhållande skall, oavsett äganderätten och oberoende av om sagda egendom utgör enskild egendom eller inte, behovssynpunkten läggas lill grand för skifte (7 kap. 7 § jfrt med 19 kap. 4 § 1 st. sista meningen). När det gäller bodelning efter ena partens död skall för bostad och bohag gälla en särskild jämkningsregel (12 kap. 4 § 1 st. jfrt med 19 kap. 4 § 2 st.).

Uppenbart är att värdet av alt få behålla bostaden ofta ter sig ringa om en make inte samtidigt får så mycket bohag att hemmet kan fungera. När ena maken dör tillkommer för den efterlevande det beaktansvärda intres­set av atl få behålla sin miljö okränkt.

Det finns således skäl att vid äktenskaps upplösning särbehandla bostad och bohag. För atl säkerställa att dessa skyddsregler då kan fungera krävs också den rådighetsinskränkning under äktenskapet som FLS föreslår. Hovrätten biträder förslaget att i dessa stycken ge samma regler för sam­bor som för makar.

Begreppet bohag får i förslaget inte någon definition; de exempel som ges i 7 kap. I § 2 st. är sä knapphändiga att man inte ens kan tala om en precisering. För fastställande av begreppets närmare innebörd kommer man därför att vara hänvisad till rättspraxis och doktrin. Till ledning härför framlägger FLS en del synpunkter på avgränsningsfrägan.

Enligl lagtexten skall bohag för atl falla under särreglering vara "avsett för familjens bruk". Den ekonomiska gemenskap som FLS åsyftar skapas enligt motiven i och med att egendomen "förvärvas för gemensamt begag­nande". Därav följer enligt FLS - i viss motsättning till lagtextens ordaly­delse — att vad vardera för med sig i boet inte skall omfattas av denna gemenskap såvida inte egendomen förvärvats med tanke därpå. FLS:s mening synes således vara att vad parterna anskaffat innan de alls träffals är helt uteslutet från begreppet "bohag".

Denna ståndpunkt torde vara svär att upprätthålla i praktiken, eftersom den förutsätter atl båda parter vet och minns hur egendomen anskaffats före äktenskapet/samboendel. Ståndpunkten medför emellertid ocksä and­ra komplikationer. Del är ju fullt möjligt att parterna vid sammanflyltning-en har dubbel uppsättning av olika nödvändighetsartiklar och väljer att behålla bara den ena, som därefter uppenbarligen är avsedd för familjens brak men enligt motiven ändå inte skulle komma att utgöra bohag. Motsva­rande kan vara fallet om den ena maken ärver något typiskt bohag och parterna därför avstår från att gemensamt skaffa samma sak eller gör sig av med vad de redan gemensamt anskaffat.

Med hänsyn till del anförda bör man såvitt gäller uppkomsten av gemen­
skapen i stället konstalera att bohag är sådan som antingen förvärvas för
gemensamt begagnande eller i samband med äktenskapets ingående eller
      97

7   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


enderas senare förvärv uppenbarligen är avsett för familjens gemensamma     Prop. 1986/87: 1 brak. Om man intar denna ståndpunkt slipper man också de väl subtila resonemang om substitut som FLS för beträffande sådana nyanskaffningar som träder i stället för lösöre som make medfört i äktenskapet.

Åven när det gäller vilka föremål som skall anses ingå i "bohag" är FLS: s resonemang ofullständigt. Att till bohag bör hänföras allt som "behövs" i den gemensamma bostaden låter sig sägas som en huvudregel. Dit räknar FLS också "konst och prydnadsföremål". Dock, sägs del, "ligger i kravet på att egendomen skall ha förvärvats för gemensamt begagnande (elt krav som ju egentligen ej uppställs i lagtexten) en viss begränsning". Har det som förvärvals huvudsakligen karaktär av investe­ring för den förvärvandes egen räkning såsom kan vara fallet vid inköp av mycket dyrbar konst, kan lägel sägas vara delsamma som när egendomen förvärvats för den enes personliga brak, även om det placeras i hemmet. Att förvärvet i huvudsak skett som investering måste emellertid ha stått klart vid inköpet. Har elt förvärv av viss egendom skett för gemensamt begagnande bör den omständigheten att affären senare visar sig ha varit ekonomiskt gynnsam och kanske "mer lyckad som investering" inle leda till att den skall falla utanför en reglering.

Den syn FLS sålunda anlägger på konst kan uppenbarligen anses gälla även sådant som silver, möbler och mattor. Del förefaller emellertid alltför enkelt att kategorisera dessa föremål som antingen jämställbara med "prydnadsföremål" eller som investeringsobjekt. Den verklige kännaren

- en samlare - anlägger i regel inle så entydiga synpunkter på sina
förvärv. För honom har konst — vilket hovrätten här använder som sam­
lingsbegrepp - elt värde i sig; det rådande och blivande marknadsvärdet är
mången gång sekundärt. Att konstsamlaren samtidigt ofta kan se "värdet"

—      både del konstnärliga och det ekonomiska - långt före den investerings-
benägna allmänheten är en annan sak.

Vad här sagts leder till två diametralt motsatta slutsatser. Å ena sidan ter del sig för samlaren regelmässigt naturligt att låta konsten ingå som en del av hemmet och Qäna till "familjens bruk". Om någon direkt investerings­avsikt ej föreligger skulle konsten då enligt FLS: s förslag framstå som bohag. Å andra sidan innebär konslsamlandet i sig en på sakkunskap grundad investering av samma slag som den en erfaren aktiesparare kan uppvisa. Det ligger därför nästan i sakens natur att konstsamlingens värde växer efterhand som de representerade konstnärernas namn blir mera kända och deras verk mera eftertraktade. Del skulle då i själva "samlan­det" regelmässigt ligga en åtgärd som kunde parallelliseras med andra penningplaceringar, vilket oavsett inköpsvärdet borde leda lill atl konst föll utanför begreppet bohag.

Det är naturligtvis rikligt att den konst och de möbler och mattor som
finns i hemmet bidrar till dettas atmosfär och alltså utgör den miljö som en
efterlevande i allmänhet bör fä behålla okränkt. Detta är emellertid förhål­
landet i lika män om föremålen skaffats för investering som om de inköpts
av intresse eller "kärlek". Eftersom förslaget till ÄskB innehåller en del
         98


 


andra bestämmelser lill skydd för efterlevande, inom vilkas ram sagda     Prop. 1986/87: 1 intressen ofta kan tillgodoses, får i detta sammanhang den efterlevandes anspråk mindre betydelse. 1 stället bör man utforma reglerna om bohag med huvudsakligt sikte på att de skall vara lätta att använda och tillgodose rimlig rättvisa mellan parterna.

Hovrätten får därför föreslå att bohaget begränsas till att omfatta den egendom som s.a. s. utgör baselementen i ett hem. i första hand köksut­rastning och det normalt nödvändiga möblemanget. Dit bör också räknas familjens bil. I vissa fall kan en båt Qäna samma syfte för en familj som bilen; generellt bör emellertid ej nöjesbåtar inräknas i bohaget. Konst och andra föremål av mera betydande värde bör enligt hovrättens mening ej ingå.

3.3.7   Andelarnas storlek

FLS föreslär atl parterna vid upplösning av förhållandet skall anses ha i princip lika stora delar i bostad och bohag. Denna regel skall också gälla om endera avlider, dock att FLS här inför en skyddsregel av innebörd alt den efterlevande av bohag och bostad alltid har rätt till två basbelopp i den mån sagda egendom räcker till detta.

Om en särreglering skall förekomma beträffande bostad och bohag torde den av FLS valda principlösningen vara den enda tänkbara. Den särskilda skyddsregeln för efterlevande är i linje med övriga specialbestämmelser av detta slag. Med hänsyn till att sambor vid långvariga förhållanden får antas skydda varandra genom försäkringar och testamente torde skyddsreglerna vara tillräckliga även för sambo-förhållanden.

3.3.8   Avtal om undantag

Enligt förslaget skall det inte vara möjligt atl i början av samlevnaden genom avtal sälla en kommande ekonomisk uppgörelse åt sidan. En annan situation förehgger visserligen när etl visst förvärv sker. Avtal i sådana fall bör dock reserveras för förvärv av mera värdefull tillgäng såsom fastighet och bostadsrätt; för mer ordinära förvärv finns det enligt FLS ingen anledning att modifiera den legala ordningen. Förslaget avser både äkten­skap (7 kap. 6 §) och sambo-skap (19 kap 2 §). Tre reservanter (reserva­tion nr I) menar dock att full avtalsfrihet bör föreligga för sambor.

Eftersom de särskilda reglerna beträffande bostad och bohag tillkommit för att skydda den svagare parten vid bodelning finns det goda skäl att begränsa avtalsfriheten. En förutsättning härför bör dock vara alt parterna då förhållandet inleds har en bestämd avsikt med sin sammanflyttning. En sådan är med visshet för handen endast då parterna avser atl ingå äkten­skap med varandra. Att för de differentierade sambo-förhållandena på motsvarande uppställa indispositiva regler synes inte påkallat.

Hovrätten tillstyrker förslaget såvitt gäller makar men ansluter sig be­träffande sambor till reservationen.


99


 


Hovrätten för Övre Norrland:                                            Prop. 1986/87:1

3.3.4   Vilken egendom skall lagen omfatta?

3.3.5   Vilka skulder skall beaktas?

I dessa frågor är hovrätten överens med utredningen.

3.3.6   Val av principlösning

Enligt förslaget skall i princip samma regler gälla för makars och sam­bors gemensamma bostad och bohag vid samlevnadens upplösning. Detta är en tilltalande lösning. Beträffande sambors rättsförhållanden synes lag­förslaget närmast vara en kodifiering av utvecklingen i rättspraxis. - För att åstadkomma denna gemensamma lösning har utredningen mönstrat ut giflorättsbegreppet. I stället talas om "egendom som skall ingå i bodel­ning". Om sådan egendom utgörs av bostad och bohag gäller dessutom särskilda regler om hur äganderätten skall anses uppbyggd. Här har utred­ningen tillskapat en ny — och ännu så länge inte namngiven - rättsfigur, som alltså slår samäganderältsbegreppet mycket nära men som likväl under förhållandels bestånd inte är liktydig med samäganderätt. Rättighe­ten företer dessutom stora likheter med den avskaffade giftorätten. Utred­ningen karaktäriserar rättsfiguren som "en av gemenskapens avveckhng påkallad rättighet". - Hovrätten tror att utredningens valda principlös­ning kommer atl falla väl ul i praktiken och — beträffande makar - inte medföra några större förändringar i förhållande till vad som gäller i dag. Förtjänsten med lösningen synes främst ligga i atl den kan tillämpas även pä sambor.

Vad som däremot är ägnat att beklaga vid valet av den nu framlagda principlösningen är att den är ganska oklar lill sin innebörd och tämligen vagt avgränsad från samäganderältsbegreppet. I vart fall torde det vara nödvändigt all rättigheten får en särskild beteckning.

3.3.7   Andelarnas storiek

3.3.8   Avtal om undantag?

Hovrätten ansluter sig till förslaget att parternas andelar i den samägda egendomen under vissa förhållanden skall beräknas lill annat än hälften vardera. Däremot är hovrätten inte överens med familjelagssakkunnigas majoritet beträffande frågan i vilken utsträckning det skall gå att avtala sig bort från den föreslagna egendomsordningen i 7 kap. 6 § och 19 kap. 2 § äktenskapsbalken. Som reservanterna framhåller i reservation nr 1 finns det sambor som av olika skäl känner behov av att bibehålla ett fullständigt ekonomiskt oberoende sinsemellan. Hovrätten anser därför i likhet med reservanterna atl sambor skall ha möjlighet att generellt avtala om att samäganderättspresumtionen inte skall gälla för deras egendom och atl detta bör återspeglas i ett tillägg till 19 kap. 2 § första stycket förslaget till äktenskapsbalk.


100


 


Stockholms tingsrätt:                                                     Prop. 1986/87:1

Den av de sakkunniga valda lösningen att i ett gemensamt kapitel uppta hithörande lagregler synes praktisk. Om de ogifta samboende gifter sig medför det i normalfallen att grundläggande regler blir tillämpliga i äkten­skapet.

1 förslaget har de sakkunniga i 7 kap. 1 § angivit vad som är alt hänföra till bostad och bohag och därvid med bohag jämstälU "bålar, bilar och andra fordon". Denna skrivning kan synas betänklig inle enbart med hänsyn till kapitelrubriken utan också såtillvida att paragrafen enligt tings­rättens mening lill sitt innehåll getts alltför vid ram. Båtar, bilar och andra fordon kan mänga gånger ha höga värden och ibland t.o.m. ha lyxartad karaktär. Det kan enligt vår mening diskuteras om del finns anledning atl generellt jämställa båtar, bilar och andra fordon med bohag. Emellertid är det svårt att bortse från att t.ex. kostnaderna för en bil kan vara en lika nödvändig utgift i det dagliga livet för makarna (de samboende) som utgifter för uppehälle och bohag. Kostnaderna för en båt kan vidare vara alt jämställa med kostnaderna för en sommarstuga. Vad vi nu anfört gör att vi är tveksamma om även båtar, bilar och andra fordon av mera dyrbart slag skall jämställas med bohag. En begränsning lill båtar, bilar och andra fordon av annat än mera dyrbart slag torde i tillräcklig utsträckning kunna tillgodose skyddet för den svagare parten i ett samboendeförhållande.

Tingsrätten godtar den av de sakkunniga närmare utvecklade principlös­ningen, sid 148 ff, som innebär att - vare sig parterna är gifta eller ogifta -det vid upplösning av samlevnaden i viss omfattning skall anses som om parterna tillsammans äger bohag och bostad som förvärvats för gemensamt begagnande, att egendomsgemenskapen skall upplösas vid bodelning och att därvid behovsprincipen kan tillämpas vid fördelningen av egendomen.

Tingsrätten delar de sakkunnigas mening, sid 153, att det finns skäl att inta en mer generös ståndpunkt beträffande den efterlevande. Hans rätt till hemmet bör alltså i viss omfattning fä gå före arvingars. De sakkunnigas förslag under 12 kap. 4 § första stycket äktenskapsbalken att den efterle­vande av det gemensamma bohaget och bostaden skall erhålla egendom motsvarande minst två gånger det vid tiden för dödsfallel gällande basbe­loppet enligt lagen om allmän försäkring är enligl tingsrättens mening, särskilt på grand av sociala skäl, en förnuftig lösning.

Tingsrätten anser liksom de sakkunniga på av dem anförda skäl, sid 143, att den självklara utgångspunkten bör vara atl allt bohag som förvärvats för gemensamt begagnande skall omfattas av gemenskapen. De sakkun­niga har i 7 kap. 6 § andra och tredje stycket utformat vissa undantag från denna huvudprincip. Dessa lagregler har emellertid enligt tingsrättens me­ning den nackdelen att gifta eller ogifta samboende inte alllid synes kunna föratse vad som kommer att gälla vid en framlida bodelning, något som kan skapa otrygghet. Den valda lösningen hur andelarnas storlek skall beräknas kan föranleda svårlösta tvister. Egendom som har högre värde kräver enligt tingsrättens mening särskilt beaktande. Det kan sättas i fråga


101


 


om inle en generell avtalsfrihet kan accepteras beträffande just sådan     Prop. 1986/87: 1 egendom som avses i 7 kap. 6 § andra stycket. Några rättvisekrav att sådan slags egendom skall ingå kan inte anses ha särskild tyngd.

Malmö tingsrätt:

Tingsrätten tillstyrker förslaget om införande av en likadelningsregel beträffande bohag och bostad för såväl makar som sambor.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Bankinspektionen:

All bohag betraktas som makars och även sambors gemensamma egen­dom synes skäligt. Större anledning till tveksamhet kan finnas mot försla­get att samma ordning skall gälla i fråga om bostaden. Om denna i betrak­tande av makarnas ekonomiska situation är dyrbar och bekostats av ena maken - eller ena sambon — kan en vid bodelning automatiskt inträdande samäganderätt leda till obilliga konsekvenser.

Från terminologisk synpunkt kan anmärkas att det av de sakkunniga lanserade begreppet samäganderätt är missvisande. Den aktualiseras ju först vid bodelning och sker denna vid makes död kan den för den dödes vidkommande komma att helt sakna innehåll. I själva verket synes det röra sig om en bodelningsregel av samma slag som den nuvarande giftorätten.

Uppsala universitet, juridiska fakidtetsnämnden:

En av de stora nyheterna i belänkandet är förslaget om en särskild typ av
samäganderätt för makar till bostad och bohag (jämte bilar och båtar), som
anskaffats för gemensamt bruk av endera av makarna. (Se 7 kap. 1 och
6 §§ äktenskapsbalken). Den föreslagna samäganderälten av särskilt slag
har genom en hänvisning i 19 kap. gjorts tillämplig även på samboende
under äktenskapsliknande förhållanden. Samäganderälten är av särskilt
slag, eftersom den skall kunna göras gällande först vid bodelningen men
inle dessförinnan. Vid bodelningen skall emellertid samäganderätt anses
föreligga med verkan även gentemot borgenärerna till den make eller
samboende som förvärvat egendomen tidigare i sitt namn. Enligt 7 kap. 6 §
i förslaget till äktenskapsbalk skall samäganderätten (eller samäganderätt
med lika andelar) kunna frångås i tvä fall, dels om det är fråga om fastighet
eller annan egendom av större värde och makarna vid förvärvet har kom­
mit överens om alt full samäganderält inte skall gäUa och delta med hänsyn
till de ekonomiska förhållandena och den tid som har förflutit inte är
oskäligt, dels även utan överenskommelse, om den ena parten i väsentligt
större omfattning än den andra har bidragit till förvärvet och övriga gemen­
samma kostnader för hem och hushåll. De nägot begränsade möjligheterna
att avtala bort samäganderätten har av de sakkunniga motiverats med den
sociala betydelsen av rätten till bostad och bohag. (En minoritet inom
kommittén förordar en större avtalsmöjlighet, se s 481 f).
                        102


 


Förslaget får ses mot bakgrunden av de sakkunnigas önskan att införa en Prop. 1986/87: 1 viss reglering av sambors egendomsförhållanden och att åstadkomma en och samma lösning för sambor och för gifta med tanke på vanligheten att samboendeförhällanden leder till äktenskap. Om emellertid, som fakultets­nämnden tidigare förordat, den föreslagna lagstiftningen avvisas såvitt angår sambor, bortfaller redan härmed ett särskilt skäl för en liknande lagstiftning för gifta. Oavsett detta förhållande medför emellertid den före­slagna lagstiftningen om en särskild sorts samäganderätt för gifta besyn­nerliga konsekvenser beträffande förhållandet mellan rätten till bostad och bohag å ena sidan och traditionell samäganderätt och giftorätt å den andra.

Redan för närvarande kan makar vara samägare till egendom under
förutsättning att egendom förvärvats av båda makarna tillsammans. Dess­
utom kan samäganderätt tänkas uppkomma även i fråga om lösa saker som
ena maken ensam köpt i sitt namn, nämligen med stöd av ett resonemang
som redan lagberedningen använde (Förslag till revision av Giftermålsbal­
ken
IV, 1918, s 256 fO. Om båda makarna haft inkomster och omväxlande
köpt saker för gemensamma ändamål kan man enligt resonemanget, redan
med hänsyn till utredningssvärigheterna angående vem som tillskjutit me­
del antaga samäganderätt. I rättspraxis har därutöver skett en uppmjuk­
ning av förutsättningarna för uppkomsten av samäganderätt till fast egen­
dom, så att ett förvärv av fastighet, avsedd för gemensamt begagnande av
makarna, anses ha grundat samäganderätt med hänsyn till omständigheter­
na vid förvärvet, trots att detta endast skett i endera makens namn. (Se
särskilt NJA 1980 s 705 och 1981 s 693 samt därtill Agell a a s 43 ff.) Var
gränserna går för möjligheten alt samäganderält skall uppkomma i dylika
fall är väl emellertid ej alldeles klariagt. Nuvarande rättsläge innebär i
varie fall att man vid sidan av traditionell, "öppen" samäganderätt när två
makar uttryckligen förvärvat egendomen gemensamt, har genom rätts­
praxis fått något som särskilt vid fastighet skulle kunna kallas för "dold"
samäganderält. (Redan delta skapar åtskilliga problem, bl. a. ur sakrältslig
synpunkt.) Familjelagssakkunniga har nu föreslagit ytterligare en typ av
samäganderätt, som dock i själva verket - eftersom den skall kunna göras
gällande först vid bodelning - till sin innebörd ligger närmare giftorätten
än samäganderält av traditionellt slag. Det är svårt nog att pedagogiskt
förklara skillnaden mellan vanlig samäganderält och giftorätt, särskilt när
båda anspräkstyperaa förekommer samtidigt. En ytterligare komplikation
utgör som antytts den dolda samäganderälten enligl rättspraxis. Visserli­
gen kommer väl denna senare lösning att få mindre betydelse, om familje­
lagssakkunnigas förslag skulle förverkligas, eftersom samäganderätt av
särskilt slag gäller som huvudlösning enhgt betänkandet, när bostad och
bohag anskaffats för gemensamt brak. Den dolda samäganderätten enligt
rättspraxis kan emellertid alltjämt ha intresse, även om lagförslaget blir
lag, bl. a. med tanke på möjligheten för make att redan före en bodelning få
den dolda samäganderälten enligl rättspraxis fastslagen av domstol. I
vilket fall som helst innebär den föreslagna "samäganderätten av särskilt
slag" ytterligare en variant av samäganderätt, som skulle göra de samlade
103


 


rättsreglerna om äganderätt och giftorätt fullt begripliga endast för exper-     Prop. 1986/87: 1 ter på rättsområdet, och som måste vara nästan omöjliga att ens förklara för icke-jurister. Detta skulle inte vara något bra för sakernas tillstånd inom familjerätten, som kan beröra alla och envar.

Redan begreppsmässigt och terminologiskt förefaller det sålunda ställa till oacceptabla besvär om man vid sidan av vanlig (och ibland dold) samäganderätt och vid sidan av giftorätten skulle tillskapa ytterligare en typ av anspråk, som kallas för en särskild form av samäganderält men till sitt innehåll är konslraerat i ganska nära anslutning till de skäl som kan åberopas för giftorätt över huvud tagel.

De sakkunnigas motivering för den valda lösningen är inte heller överty­gande. Visserligen kan det finnas skäl att vid utformningen av regler om giftorätt och förfoganderätt för make taga särskild hänsyn till gemensam bostad och bohag, som, vilket de sakkunniga understryker, kan ha förvär­vats genom båda makarnas gemensamma ansträngningar, även om ena makens bidrag då består inte i inkomster utan i arbete i hemmet. De sakkunniga inleder (s 103 f, jfr s 123) emellertid sina egna överväganden med en kritik av lagberedningen för inkonsekvens, för att den å ena sidan (a a s 243 O framhållit atl del gemensamma hemmet kan ha skapats genom båda makarnas insatser, och atl enligt reglerna om underhåll arbete i hemmet likställdes med förvärvsarbete, samtidigt som man å andra sidan i princip lät förvärvande make bli ägare till bohag och konstruerade skyddet för den andra maken som en inskränkning i ägarmakens förfoganderätt över bohaget. (Se nuvarande GB 6:5). (Härutöver bör beaktas även den presumtion för samäganderätt till lösa saker, som tidigare omnämnts med tanke på fall då båda makarna har inkomster; jfr bet s 125). Enligt de sakkunniga står beredningens ståndpunkt lill vem som skall anses äga egendom förvärvad för gemensamt bruk inte i riktigt god överensstäm­melse med grundsatserna om underhållsskyldighet under äktenskapet. "Den inkonsekvens som sålunda vidlådde lagberedningens resonemang kan" enligl de sakkunniga (s 103) "vara ägnad atl förvåna". Denna kritik och förvåning är kanske inle alldeles rättvis. Lagberedningen avvisade ju nämligen tanken på samäganderält med uttrycklig hänvisning tiU svårighe­terna med hänsyn till borgenärerna; om egendom inköpts för gemensamt brak bildade en särskild förmögenhetsmassa skulle särskilda regler behö­vas om borgenärernas ställning. Beredningens systembyggnad tycks inga­lunda inkonsekvenl om man beaktar detta samband med problemet om gäldansvar och alt den make, som ej är ägare, tillgodoses genom inskränk­ningar i ägarmakens förfoganderätt liksom genom giftorätten. Man bör knappast, som de sakkunniga, diskutera äganderätts- och underhällsfrå­gorna isolerade utan att i det sammanhanget uppmärksamma även betydel­sen av giftorätten och gäldansvarel (liksom rädighelsinskränkningaraa för ägarmaken).

När de sakkunniga på grandval av sin kritiska inställning till nuvarande
ordning som en ny teknisk lösning föreslär en samäganderält av särskilt
slag, lar man såtillvida bara ett halvt steg, att anspråket skall kunna göras
104


 


gällande först vid bodelningen. Den valda konstruktionen är inte bara, som     Prop. 1986/87: 1 redan utvecklats, besvärlig att förklara med tanke på sitt förhållande till vanlig samäganderätt och till giftorätten. Den föranleder dessvärre också särskilt djupgående anmärkningar just på grand av bristande samordning med själva giflorättssystemet.

För egen del har de sakkunniga funnit att särskilda skyddsregler behövs beträffande rätten till bostad och bohag, och att det rättslekniskt skulle vara enklare atl tillämpa en "samäganderättsliknande" lösning än en "gif­torättsliknande konslraktion" (bet s 148 ff). Svårigheterna i all låta regler­na om giftorätt utformas med särskild hänsyn till bostad och bohag har angetts bestå i att man i fråga om makar skulle tvingas till en bodelning beträffande bostad och bohag med särskilda bestämmelser för gäldstäck­ning m. m. och därefter göra en bodelning för återstående tillgångar och skulder. Den valda lösningen sägs i stället innebära en uQämning mellan makarna redan vid bestämmandet av vad vardera maken äger på ett sätt, som skulle göra att någon konflikt mellan reglerna inte uppkommer. Den valda terminologin bestämmer emellertid inle om regelsystemet är harmo­niskt uppbyggt. Avgörande är i stället hur reglerna djupare sett samspelar. Enligt fakultetsnämndens mening har familjelagssakkunnigas förslag oac­ceptabla rätlssystemaliska och rältslekniska svagheter.

Till en börian innebär den föreslagna "legala" samäganderätten till
bostad och bohag etl slags dubblering av giftorätten. Som skäl för förslagel
om samäganderätt har anförts (s 142 O det rättvisa i atl makar och sambo
blir ägare lill egendom, som endera parten inköpt för gemensamt bruk
samtidigt som båda parter bidrar till den gemensamma ekonomin. Men
delta resonemang uttrycker alldeles samma tanke som kan åberopas vid
giftorätten i allmänhet. Giftorätten går dock, pä goda grander, ett steg
längre än samäganderätten vid bodelningen enligl familjelagssakkunnigas
förslag, eftersom den konstraerats på ett sätt som ger särskilt en hemarbe­
lande make ulan egen inkomst del, inte bara i bostad och bohag, som
anskaffats för gemensamt brak, ulan i hela den förmögenhetstillväxt som
den andra maken kan ha med hjälp av sina inkomster. (En sak för sig är atl
giftorätten går längre än det angivna ändamålsskälet, eftersom giftorätten
omfattar även egendom som förvärvats före äktenskapet). Rättsanspråk
vid bodelningen inriktade enbart på bostad och bohag kan ge något slump­
artade och otillfredsställande resultat. Skyddet för make med lägst inkoms­
ter kommer att bero på om den andre maken för sina besparingar har köpt
eller inle köpt bostad och bohag för gemensamt begagnande. Genom en
makes egendomsförvärv för gemensamt begagnande kan sålunda förmö-
genhelsanspräkel från den andre maken plötsligt öka drastiskt, även om
besparingarna under äktenskapet är desamma oavsett förvärvet. Trots alt
den föreslagna samäganderätten av särskilt slag bygger på en liknande
grundtanke som giftorätten och skall förverkligas först vid bodelningen,
har man valt en annan lösning för det särskilda anspråket på bostad och
bohag än beträffande egendomen i övrigt. De samäganderältsandelar, som
vardera maken tillagts i första skedet av bodelningen, skall ju som gifto-
    105

rättsgods ingå i den fortsatta bodelningen.


 


Särskilt iögonfallande är att samäganderätten men inte giftorätten skall Prop. 1986/87: 1 kunna göras gällande även mol den andre makens borgenärer trots att båda anspråken kan göras gällande först vid bodelningen. Visserligen är det väl inte teoretiskt omöjligt att med verkan för bodelningen införa en annan lösning i förhållande till borgenärerna beträffande bostad och bohag, som anskaffats för gemensamt bruk, än beträffande makarnas tillgångar i övrigt. Det återstår emellertid alt förklara varför andre makens anspråk vid bodelning alltid skulle gå före ägarmakens skulder även i sådana fall då t.ex. egendomen inköpts för lånade pengar (lät vara utan säkerhet) eller "ägarmaken" haft stora skulder redan vid det ursprungliga förvärvet. Den föreslagna modellen kan dessutom befrämja en kapplöpning mellan en skuldsatt makes borgenärer och den andre maken. Vem som skulle få tillgodogöra sig (normalt) hälften av värdet av bostad och bohag skulle bero på om konkurs eller utmätning kommer till stånd innan makarna har hunnit genomföra en bodelning. Förslaget kan tänkas öppna dörren för missbrak till nackdel för borgenärerna, särskilt om man beaktar förslaget om en möjlighet för makarna att, om de är ense, förrätta bodelning under äktenskapets bestånd ulan alt mål om äktenskapsskillnad pågår. (Se 9 kap. 2 § äktenskapsbalken, som föreslås komma i stället för nuvarande regler om boskillnad).

Gäldstäckningen vid bodelning kan också komma att utfalla så att den
illustrerar den bristande samordningen mellan samäganderätten av särskilt
slag och giftorätten. Antag alt mannen äger en faslighet värd 200 000 kr
och att han har skulder om samma belopp, som inle åvilar hustran och
heller inte täcks av fastighelsinteckning. Vid en bodelning skall hustran
p. g. a. sin samäganderätt av särskilt slag anses vara ägare till halva fastig­
heten. Halva värdet, 100 000 kr, blir följaktligen plötsligt oålkomhgl för
mannens borgenärer. Vardera makens ideella andel i fastigheten skall ingå
i den fortsalla bodelningen. Denna skall på traditionellt sätt böria med alt
vardera maken får ta undan egendom för täckning av gäld. Hela mannens
fastighelsandel skall därför tilldelas honom för gäldstäckning. Till hälften­
delning återstår då hustrans andel i fastigheten. Hon får följaktiigen avstå
hälften av den andel som hon fick vid bodelningens början och får som
slutresultat behälla en Qärdedel av fastigheten p. g. a. sin särskilda sam­
äganderätt. Mannens borgenärer går alltså miste om möjligheten atl laga
inte hälften utan 1/4 av fastighetsvärdet i anspråk för hans skulder. Denna
lösning förefaller i själva verket inkonsekvenl utifrån familjelagssakkunni­
gas egen tanke atl rätten till bostad och bohag normalt så att säga Qänals in
under hela äktenskapet, och atl samäganderätten därför borde kunna göras
gällande mot borgenärerna. Men det eftersträvade skyddet mot borgenär­
erna får inte slå igenom fullt ut utan påverkas av att samäganderättsande-
lama får ingå i den fortsatta bodelningen. Familjelagssakkunniga har vis­
serligen menat (se s 156 och förslag till äktenskapsbalk 12 kap. 2 §) att
försämringen i makens ställning p. g. a. giftorätten i praktiken kan undvi­
kas genom en tillämpning av regler om jämkning av likadelningsprincipen,
så atl make får behålla sin andel utan atl behöva avstå något till den
        106


 


skuldsatte maken. Även om så skulle vara, saknar reglerna dock en grand-     Prop. 1986/87: 1 läggande konsekvens i sin uppbyggnad.

En annan egendomlighet vid successiv tillämpning av den föreslagna samäganderätten av särskilt slag och giftorätten uppkommer med hänsyn till de särsWilda jämkningsregler som familjelagssakkunniga föreslagit. Det har framgått i det föregående, att samäganderättsandelarna skall kunna förskjutas med hänsyn lill att en make gjort väsentligt större insatser för förvärvet än den andre maken. Vid den slutliga delningen av båda makar­nas egendom kan emellertid hälftendelningsprincipen frångås på en helt annan grund, nämligen med hänsyn till äktenskapets längd, om detta varat kortare tid än 10 år. Förslaget innebär härvidlag (se 12 kap. I § äkten­skapsbalken), alt giftorättsgemenskapen får växa ut efter vad som kallats för en "trappa" med en linjär tillväxt, så att full giftorättsgemenskap uppkommer först efter 10 års äktenskap. Det förefaller svårbegripligt var­för man i en och samma situation skall tillämpa två jämkningsregler med olika syften, en angående samäganderätten och grundad på insatserna för förvärv av bostad och bohag, en annan för giftorätten och med ledning av äktenskapets längd. Vill man ge insatserna för det samlade förvärvet av makarnas bostad och bohag särskild betydelse, borde väl detta fä slå ut ett ytterligare hänsynstagande lill äktenskapets längd som jämkningsgrund.

Vidare blir reglerna om makarnas möjligheter att avtala bort dels sam­äganderätten, dels giftorätten alltför invecklade. Som framgått kan sam­äganderätten enl. 7 kap. 6 § avtalas bort enbart genom ett konkret avtal vid förvärvet av bostad och bohag anskaffad för gemensamt brak (och delta avtal får dessutom inle vara oskäligt vid tidpunkten för bodelningen). Giftorätten kan avtalas bort enbart genom äktenskapsförord. För makar som träffat avtal om äganderätten enligl 7 kap. 6 § måste det verka förvir­rande, att avtalet inte får någon praktisk effekt, om giftorätten finns kvar. För makar, som träffar äktenskapsförord om alt värderas egendom skall vara enskild, måste det på motsvarande vis bli svårbegripligt, att äkten­skapsförordet blir etl slag i luften i fråga om bostad och bohag som ena maken förvärvat, eftersom denna egendom kommer att omfattas av en särskild typ av samäganderätt, som ger samma sluteffekt som giftorätten. Makar som vill ha fullständigt separerad ekonomi måste tydligen vara noga med att dels avtala om äganderätten vid förvärv av bohag och bostad, dels också träffa äktenskapsförord om enskild egendom. Detta resultat är ytter­ligare ett uttryck för de mindre lyckade konsekvenserna, om man an­vänder sig av olika typer av anspråk, som skall kunna göras gällande först vid bodelning.

Fakultetsnärnndens slutsats av vad som här sagts måste bli, att förslaget
om en särskild slags samäganderätt till bostad och bohag, som skall kunna
göras gällande först vid bodelning, måste avvisas. I det fortsatta lagstift­
ningsarbetet bör det övervägas om särskilda regler behövs såvitt angår
rätten till bostad och bohag. Om så befinnes vara fallet bör behovet
tillgodoses genom att giftorättsreglerna ges en särskild utformning såvitt
angår sådan egendom. En utgångspunkt för en sådan lagreglering skulle
    107


 


t.ex. kunna vara att bostad och bohag inte skall omfattas av ett akten-     Prop. 1986/87: 1 skapsförord om enskild egendom om inte egendomen i fråga specificerats. Vill man alternativt överväga en lagreglerad samäganderätt redan under äktenskapet aktualiseras, som redan lagberedningen framhöll, särskilda regler även om gäldsansvaret.

Det låter sig ocksä övervägas om efterlevande make bör tillerkännas en viss rätt till andel i bostad och bohag, som använts gemensamt eller anskaffats för gemensamt begagnande, även om den avlidne maken skulle vara ensam ägare, också när giftorättsanspråk saknas. Nämnden återkom­mer lill denna fråga i det följande.

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

Nämnden finner det vara ett framsteg att samäganderättskonstruktionen beträffande egendomskategorin bostad och bohag får en uttrycklig regle­ring i lagen (kap. 7). Inte minst på grand av att det blivit allt vanligare att båda makar har inkomster har nuvarande regler om i princip åtskild ägan­derätt till sådan egendom blivit orealistiska, och den gamla samägande­rätlslagen passar förvisso inte på äkta makars förhållanden. Frågan har väl småningom fått en ganska tillfredsställande lösning i rättspraxis, men en anpassning av lagen till dagens verklighet är välkommen.

Självfallet kan det vålla komplikationer att utskilja och särbehandla denna egendomskategori och att inte ens göra behandlingen av den helt enhetlig, i det att rådighetsinskränkningarna (krav på makes samtycke för vissa dispositioner) skall gälla generelU, medan bodelningsreglerna i 7:6 skall gälla endast vad som härav förvärvals för makarnas gemensamma begagnande. Nämnden ser trots vissa betänkligheter övervägande fördelar med kategoriklyvningen och vill därför tillstyrka att den genomförs, sär­skilt som den synes vara lämplig alt tillämpas även på sambor.

Utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08):

Vi är positiva till atl makar (sambor) skall anses äga gemensam bostad och bohag med lika delar och atl detta skall gälla, även om makarna har avtalat om fullständig egendomsskillnad. Den föreslagna ordningen ger den ekonomiskt svagare parten etl bättre utgångsläge vid en bodelning än som följer av nu gällande lagregler. Den är positiv frän den synpunkten alt den kan förbättra föratsättningarna för en förälder, som barnen vid skils­mässa inle skall ha sin fasta bostad hos, att hålla en kontinuerlig kontakt med barnen. Det sagda gäller om familjens resurser är så stora atl de räcker lill för att skapa tvä någotsånär likvärdiga och från barnens syn­punkt godtagbara hem.

1 åtskilliga fall är emellertid läget inte det nu beskrivna, utan en likadel­ning av del gemensamma hemmet leder lill att ingendera av föräldrarna kan bereda barnen en standardmässigt tillfredsställande miljö. Sådana förändringar kan inverka menligt på barnen. Vi hade därför gärna setl atl förslagel hade innehållit regler av innebörd alt principen om likadelning av

gemensam bostad och bohag skulle kunna få vika när så bedöms behövligt      108

med hänsyn till barnens välbefinnande.


 


Vi ifrågasätter således om inte det föreslagna regelsystemet borde kom- Prop. 1986/87: 1 pletteras med bestämmelser som gör del möjligt atl egendom hänförlig lill det gemensamma hemmet vid bodelning tillfaller den av föräldrarna hos vilken barnen skall ha sin stadigvarande bostad, även när den föräldern saknar de ekonomiska föratsättningarna för att enligt likadelningsprinci­pen få egendomen sig tillskiftad.

I sammanhanget vill vi påpeka atl del inte finns någon rätt för barn motsvarande den som makar har vid bodelning atl la undan kläder, minnessaker och andra personliga tillhörigheter till ett rimligt värde. Må­hända skulle det innebära alltför stora komplikationer av regelsystemet att införa en sådan rätt för barn. Vi vill emellertid framhålla alt ett barn står närmast den egendom i form av kläder, bohag och annat som barnet disponerar för eget brak och att sådan egendom bör följa bamet oavsett hos vem del skall bo efter skilsmässan. Vi ser det som önskvärt atl egendomen hålls ulanfördelningen mellan makarna i övrigt och inte omfat­tas av en makes skyldighet all lösa egendom.

Jämställdhetskommittén (A 1976:08):

En påtaglig praktisk fråga, som särskilt behandlas av de sakkunniga, rör rätten till den gemensamma bostaden och dess innehåll. När det gäller ogifta samboendes gemensamma bostad och bohag återkommer vi nedan.

Vid upplösning av ett äktenskap uppkommer ofta svårigheter att fast­ställa vad i det gemensamma hemmet, som tillhör den ena eller andra maken. Utgångspunkten för den lagstiftning vi har i dag är att den make som släppt till pengarna till förvärvet har varit ägare lill föremålet. Med detta synsätt har resultatet av bodelningen kunnat bli orättvist, särskilt som den ena maken, vanligtvis mannen, förbrakat sina inkomster pä inköp av föremål av bestående värde, medan den andra maken, vanligtvis hust­ran, förbrakal sina inkomster på familjens uppehälle och/eller gjort en direkt arbetsinsats i hemmet.

Visseriigen har domstolarna numera kommit all betrakta bostad och bohag, som har förvärvats för gemensamt begagnande, såsom samägd egendom men vi anser ändå atl det är viktigt med en regel som lagfåster denna rätt.

Vi tillstyrker därför detta förslag.

Som de sakkunniga framhåller uppkommer lätt en faktisk ekonomisk gemenskap mellan dem som bor tillsammans, även om man från börian är inställd på all var och en själv skall svara för sig i ekonomiskt hänseende. Först anskaffas bostaden antingen gemensamt eller av en av dem för den kommande gemenskapen. Härefter förvärvas bohaget liksom varor och föraödenheter till hushållet. Under själva samboendet ägnas i regel ingen uppmärksamhet ål äganderättsfrägan. Del är först i samband med att de samboende bryter upp från varandra som denna fråga blir aktuell.

Den situation som uppkommer i samband med upplösningen av sam-      109


 


boendet är i mycket hög grad lika för ogifta samboende som för gifta     Prop. 1986/87: 1 samboende: vem är ägare till den gemensamma bostaden och del gemen­samma bohaget? De synpunkter som vi har anfört i samband med makars egendom i den del de gäller äganderätten till bostad och bohag gör sig därför också gällande här.

Eftersom ca 20 % av alla samboende par är ogifta är det enligt vår mening både rimligt och önskvärt alt ta hänsyn till denna grapp och söka finna lagregler för sambor liknande dem som finns för gifta.

Liksom familjelagssakkunniga kan vi konstatera alt upplösningen av elt samboendeförhållande inte sällan går ut över kvinnan, som oftast är den ekonomiskt svagare i ett sådant förhållande.

Det är därför viktigt alt till skydd för den svagare parten upprätta regler, som motverkar de skador som kan uppkomma vid en upplösning av ett samboendeförhållande.

Det är naturligtvis inte möjligt att för gruppen samboende tillskapa helt överensstämmande lagregler med dem som gäller för gifta. Men det är som vi nyss betonade viktigt alt så långt det är möjligt skapa regler för ogifta samboendes ekonomiska intressegemenskap som hjälper den svagare par­ten i förhållandet.

Redan i dag finns en lagstiftning, som reglerar situationen vid upplös­ningen av en äktenskapsliknande samlevnad. Den gäller ogifta sam­boendes gemensamma bostad (1973:651). En hyres- eller bostadsrätt som den ena innehar kan enligt denna lag under vissa villkor övertas av den andra efter behovsprövning och mot lösen för rättighetens värde.

De sakkunniga går vidare på den inslagna vägen och föreslär alt en bestämmelse tas in i äktenskapsbalken av innehåll alt äganderätten till bostad och bohag, som sambor har förvärvat för gemensamt begagnande, anses tillhöra dem tillsammans lill lika andelar. Vi tillstyrker detta förslag. Det kan emellertid, som de sakkunniga framhåller, finnas skäl att i avtal göra avvikelser frän denna huvudregel. Hur långt denna avtalsfrihet mellan parterna skall gå tar vi inle ställning till i detalj, men anser som huvudprin­cip att avtalsfriheten på denna punkt bör vara begränsad.

Vi tillstyrker också förslaget om alt sambor skall kunna få sill hem upplöst genom en bodelning, liksom förslagel om förstärkt skydd för den efterievande vid den ene sambons död genom rätten atl av bostad och bohag utfå egendom till ett värde motsvarande tvä basbelopp.

Kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m. m.: De sakkunnigas förslag i denna del torde vara svårgenomträngligt för icke rättsbildade personer. Frågan om äganderätt lill viss egendom skall sålunda bedömas enligl allmänna förmögenhelsrältsliga principer före bo­delningen för att därefter vid själva bodelningen som regel presumeras vara innehavd med samäganderätt.

Frågan huravida viss fast egendom huvudsakligen Qänar som parternas
gemensamma hem kommer all bli av stor betydelse i flera sammanhang. 1
betänkandet anförs atl presumtionen i 7 kap. 6 § äktenskapsbalken gene-
       110


 


rellt sett kommer att få sin största praktiska betydelse för sambor. Vid en Prop. 1986/87: 1 genomgång av förslaget framkommer dock att den i många fall även för makars rättsförhållanden kan bli nog så betydelsefull. Så innehåller försla­get exempelvis en bestämmelse - 12 kap. 3 § äktenskapsbalken - som föreskriver att, vid bodelning efter ena makens död, den efterlevande får behålla sin egendom. En primär fråga för bodelägarna att avgöra kan då bli huruvida den efterlevande verkligen är ensamägare till den fastighet han lagfarits för eller om f.

I belänkandet hänvisas härvidlag lill att rekvisitel "huvudsakligen Qänar som makarnas gemensamma hem" i sak är detsamma som redan idag gäller enligt 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemen­samma bostad. De sakkunniga har ej närmare utvecklat de gränsdragnings­problem som kan uppkomma, exempelvis i fråga om en jordbraksfastighet. Ej heller har sä skett i förarbetena till 1959 års lag. (Sistnämnda förarbeten, NJA II 1959 sid. 3, ger närmast vid handen, att jordbruksfastigheter är undantagna från tillämpningen av 1959 års lag. De sakkunniga däremot, antyder att rekvisitel kan bli föremål för överväganden när etl "mindre jordbrak" bedrivs på den fastighet där makarna har sin bostad.) Enligt vår mening bör gränserna närmare utstakas, kanske redan i lagtexten. Det kan finnas ett starkt intresse av att klarhet går alt vinna i frågan redan vid förvärvstillfället eftersom vissa dispositioner enligt 6 § är knutna redan till denna tidpunkt. Under alla förhållanden torde många fall av oenighet vid bodelningar kunna undanröjas om frågan regleras närmare.

Advokatsamfundet:

Bestämmelsen i 6 § att bostad och bohag - definierade i kapitlets första paragraf - som förvärvats för makarnas gemensamma begagnande skall vid bodelningen anses tillhöra dem till lika delar anser samfundet riktig och i överensstämmelse med advokaternas erfarenhet av makars uppfattning om rättvisa. Samfundet anser det också mycket värdefullt att man i defini­tionen av bostad tagit med även fritidshus och i bohag även sådant på vilket man hittills inte använt den beteckningen, nämligen bilar, båtar och andra fordon, som kan representera betydande värden. Det har varit ett stort problem vid bodelningar att den ena maken kunnat beteckna sådan egendom som sitt giftorättsgods och begagnat sitt övertag till att välja och vraka och överlåta ål andra maken det som han ratat. Med den nu föreslag­na regeln får makarna samma valrätt.

Däremot kan samfundet inte biträda förslagel i paragrafens andra stycke
att likadelningen skall frångås om makarna formlöst kommit överens om
detta vid förvärvet av tillgången och det med hänsyn till deras ekonomiska
förhållande och den lid som förflutit inte är oskäligt. Enligl samfundels
uppfattning inbjuder en sådan bestämmelse till tvister mellan makar. Sam­
fundet anser att man bör ha en klar bestämmelse att ett undantag från
huvudregeln om likadelning förutsätter ett skriftligt och registrerat avtal,
och samfundet ifrågasätter om man behöver något alternativ till del nuva-
111

rande äktenskapsförordet.


 


Inte heller vill samfundet biträda paragrafens tredje stycke alt man utan Prop. 1986/87: 1 överenskommelse mellan makarna skall kunna fördela egendomen på an­nat sätt än genom likadelning, om den ena maken i väsentligt större omfattning än den andra maken har bidragit till förvärvet och övriga gemensamma kostnader för hem och hushåll. En sådan värdering av ma­karnas insatser - där man enligt motiven inte endast skall värdera pen­ninginsatser utan även arbete för hem och familj, som kanske blivit olika exempelvis på grund av sjukdom eller övertidsarbete - bör enligt samfun­dets uppfattning inte komma ifråga när det gäller bodelning av bostad och bohag.

Principen att makarna är ägare till lika andelar i egendomen skall enligt förslagel tillämpas först vid bodelning och inte gälla från äktenskapels ingående som giftorätten. I konsekvens härmed disponerar vardera maken sin egendom. Man har emellertid ansett sig böra göra den inskränkningen att make inte får avhända sig bostad och bohag eller hyra ut bostaden ulan den andra makens samtycke. Däremot skall man enligt förslaget kunna fritt inteckna och pantsätta en bostad.

Enligl nu gällande regler kan man inte inteckna men väl pantsätta redan uttagna pantbrev i fast egendom ulan makens samtycke. Samfundet anser att den regeln bör bibehållas. Förbudet mot inteckning ulan makes sam­tycke utgör en spärr mot all andra makens rätt lill egendomen helt urhol­kas.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Under pågående samlevnad sker normall ingen slrakturering av parter­nas inbördes ekonomiska förhållanden. Det är synnerligen vanligt att man­nen svarar för förvärven av kapitalvaror under det att kvinnans inkomster går till löpande konsumtion. Det är emellertid även relativt frekvenl före­kommande att båda tillskjuter medel till en gemensam kassa för kapitalva­raförvärv. Det är ofta mycket svårt att vid en upplösning av samlevnads­förhållande utreda äganderällsfrågorna. Denna utredning försvåras givel­vis även av omständigheten all bidrag till egendomsförvärven kan lämnas pä annat sätt än genom kontanta medel. Med hänsyn särskilt till gäldtäck-ningsreglerna är det även för makar av stor betydelse all de tveksamheter som för närvarande föreligger i berörda avseenden i möjligaste mån undan­röjes. De allmänna förmögenhetsrättsliga regler som för närvarande gäller för lösning av äganderättsfrägan mellan makar och övriga samboende föranleder svårigheter vid den praktiska tillämpningen.

Om ett principiellt godtagande av sakkunnigas förslag sker kan följande reflektioner göras.

Beträffande frågan vilken egendom som skall omfattas av lagen delar
föreningen uppfattningen att den ekonomiska gemenskapen bör omfatta
lösöre förvärvat för gemensamt begagnande. Presumtionsregeln för för­
värv under samlevnad bör vara att förvärvet sker för gemensamt begag­
nande. Den av kontrahenterna som påstår annat får ha bevisbördan härför.
Förutom bohaget bör även bilen i regel vara anskaffad för gemensamt
       112


 


begagnande. Med hänsyn till det stora kapitalvärde båtar ofta innefattar Prop. 1986/87: I kan i allt fall för samboendefall utanför äktenskapet ifrågasättas om dessa icke i huvudsak är atl betrakta som investeringar för den förvärvandes egen räkning. Formen för kapitalanskaffning för förvärvet av båten bör här vara avgörande. Skulle t.ex. den förvärvande ha kunnat anskaffa båten i huvudsak med medel som denne hade vid samlevnadens ingående bör i varie fall den andre partens rätt till båten anses utgöra mindre än hälften. Skulle emellertid båten förvärvats under samlevnaden med kapital som anskaffats under samlevnaden bör bålen pä samma sätt som övrigt lösöre beaktas vid en uppgörelse. Beträffande fast egendom föreligger starka skäl att i stor utsträckning betrakta denna som gemensamt förvärvad. Såvitt avser frågan vilka skulder som skall beaktas uppkommer avsevärda till-lämpningssvårigheter. Förslaget om att i princip endast sådana skulder skall beaktas som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen är i och för sig klar men kan leda till obilliga konsekvenser för ena kontrahen­ten. Gäldsteckning bör därför fä ske för all skuld hänförlig till den egendom som skall underkastas delning.

Familjelagssakkunnigas förslag till principlösning innefattar en kon­slraktion mellan giftorättsinstitutet och begreppet samäganderätt. Enligt föreningens mening är en lösning mera närliggande giftorättsinstitutet att föredra. Icke gifta samboendes förhållanden blir därmed mycket likställda med dem, som nu gäller för gifta. Borgenärsproblematiken förenklas även. Om sakkunnigas förslag genomföres uppkommer, beträffande frågan om andelaraas storlek, avsevärda avvägningsproblem. I de fall där andelama skall bestämmas efter särskild prövning måste med de sakkunnigas förslag skälighetsavgöranden behöva göras i myckel stor utsträckning. Den prak­tiska tillämpningen innefattar sålunda avsevärda svårigheter. Innan stad­gad praxis hinner utbildas kommer rättsläget atl vara osäkert i många avseenden. En avsevärd förenkling skulle kunna göras genom atl för samboende i eller utanför äktenskapet alltid låta bostad och bohag — om den ej utgör enskild egendom eller eljest undantages genom skriftligt avtal - underkastas hälftendelning med rätt dock för vardera parten att beträf­fande egendomen först gottgöra sig värde motsvarande vad han kan ha tillfört boel vid samlevnadens ingående. Till skillnad från sakkunnigas uppfattning hävdar föreningen att även en bostad som ej anskaffats för gemensamt begagnande men fanns vid samlevnadens ingående bör ingå i delningen lill den del egendomen undergått värdeökning under samboen­detiden. Det framstår som rimligt atl den ekonomiska gemenskapen som ofta förevarit under lång samlevnad resulterar i sådan delning. Båda par­terna bör skörda frakteraa av den värdeökning som fastighetsinnehavet kan föranleda. Skulle parterna ej önska detta resultat bör särskilt avtal härom upprättas.

Om makar vid förvärv av bostad eller bohag vill att egendomen skall delas annorlunda än med hälften lill vardera bör avtal härom obetingat vara skriftligt.

Sådan undantagsregel som föreslås i GB 7:6 stycke 3 bör ej få förekom- 113

8    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I. Bilagedel


 


ma. Vid föreningens förslag delas normalt det värde avseende bostad och     Prop. 1986/87: 1 bohag som båda under samlevnaden skapat. Parternas bidrag i de skilda former de kan taga sig uttryck under samlevnaden bör helt likställas och alllid resultera i hälftendelning.

Nuvarande skyddsregler beträffande fast egendom bör kvarbliva i den nya lagstiftningen. Förbudet mot inteckning utan makes samtycke bör sålunda bibehållas. De stora värden faslighelsinnehav representerar skulle genom illojal panlsättning snabbt förminskas lill nackdel för motparten.

Enligt förslaget skall den make som anses ha störst behov av bostaden kunna tillskiftas denna även om bostaden utgöres av en fastighet som är andra makens enskilda. Denna uttunning av bl.a. äktenskapsförordsinsti-tutel kan ej godtagas. Den föreslagna äktenskapsbalken ger i mänga av­seenden möjlighet att frångå förordnanden som tidigare ej varil möjligt. Elt villkor att viss egendom skall vara enskild skall emellertid enligt förening­ens mening vara helt oantastligt. Den föreslagna lagstiftningen urholkar äklenskapsförordsinstilutet till den grad alt det i många fall är omöjligt atl vid förordets upprättande kunna överblicka dess konsekvenser.

Domareförbundet:

När det gäller bohag och bostad som förvärvats för gemensamt begag­nande föreslår familjelagssakkunniga dock att sådan egendom vid bodel­ning mellan makama i princip skall anses tillhöra dem tillsammans, vanli­gen till lika andelar, och att skulder med särskild förmånsrätt i denna egendom, i förhållandet makarna emellan, därvid skall anses åvila dem i lika män. Förbundet tillstyrker förslagel, som beträffande äganderätten ligger i linje med senare års praxis och även i övrigt är välgrandal.

Den ekonomiska sammanflätning som uppslår mellan makar uppkom­mer naturligt nog i regel ocksä mellan ogifta sammanboende. Då sådana personer separerar har hittillsvarande regel inte lämnat dem erforderlig hjälp atl lösa olika praktiska problem. Del är därför tillfredsställande atl regler tillskapats för denna kategori.

Enligl familjelagssakkunnigas förslag skall - liksom beträffande makar - vid upplösning av sammanlevnaden bohag och bostad som förvärvals för gemensamt brak i princip anses tillhöra parterna tillsammans, regel­mässigt till lika delar, och parterna, i förhållandet sig emellan, anses i lika mån ansvariga för skulder med särskild förmånsrätt i denna egendom. Vidare föreslås att bodelningsinstilutel skall kunna tillämpas i fråga om sådan egendom. Förbundet tillstyrker förslagen, som är välgmndade och lämpligt avvägda.

Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivares förening:

Jämlikt 7 kap. 6 § i äktenskapsbalken kan äganderätt till bostad och
bohag fastställas till olika andelar på grundval av vardera makens insatser i
hemmet och därefter kan enligt 12 kap. 1 § ytterligare en jämkning eller
    114


 


snedfördelning ske p.g.a. äktenskapets längd. Vi ifrågasätter om inte     Prop. 1986/87:1 konstraktionen med dels olika slag av samäganderält och dels olika jämk­ningsregler blir svåröverskådlig och svärtillämplig. Ingen av dessa regler ger skydd för den svagare i ett förhållande. Vi anser att äktenskapsförord ger tillfredsställande skydd för den part som vill behålla egendom.

Föreningen Sveriges kronofogdar:

Vid exekutiva ingripanden mot makar eller sambor uppstår ständigt problem att avgöra vem som är ägare till lös egendom, som de har i sin gemensamma besittning. 4 kap. 19 § utsökningsbalken (UB) innehåller pä denna punkt en alldeles speciell reglering innebärande att - oavsett om utmätning sker för den ena eller den andra makens skuld - egendomen presumeras tillhöra gäldenären, om det inte görs sannolikt, att de inte är samägare. Etl påslående om samäganderält är inte tillfyllest för att sannoli­ka skäl för samäganderält skall föreligga. Det skall styrkas genom skriftlig handling, uttag från bankkonton eller att båda makarna haft inkomst och egendomen ifråga typiskt sett kan antas vara anskaffad för makarnas gemensamma bruk.

I förslaget till äktenskapsbalk (ÄB) införs begreppet bohag. Detta be­skrivs i 7 kap. 1 § som vissa slag av lösöre, som är avsedda för familjens gemensamma bruk. Beträffande denna egendom föreslår man i samma kap. 6 § att samäganderätt skall anses föreligga, om egendomen förvärvats för makarnas gemensamma begagnande. Kraven för alt samägande skall anses föreligga enligt delta lagrum är lägre än vad som ovan beskrivits för att styrka samägande enligt UB. Det räcker med att egendomen typiskt sett kan anses vara avsedd för makarnas gemensamma begagnande, oav­sett vem av makarna som lillskjutit köpeskillingen. Har den ena maken bidragit till familjens försörining genom att arbeta i hemmet skall detta inte hindra, att denne skall betraktas som samägare.

Det skall emellertid noteras, att denna egendomsfördelning mellan ma­karna inle skall anses föreligga förrän i samband med bodelning. Under äktenskapet skall egendomsskillnad föreligga mellan makarna och frågan vem som äger egendomen bedömas utifrån allmänna förmögenhetsrättsliga principer. Denna grundläggande princip läggs fast i 1 kap. 3 §, vilket föreningen hälsar med tillfredsställelse.

Några komplikationer utöver de som finns idag vid utmätning under bestående äktenskap torde alltså inte uppstå på grund av ÄB: s syn på när samäganderält föreligger. Föreningen vill emellertid peka på alt det är olyckligt, att bedömningen när samäganderätt skall anses föreligga utfor­mas på ett annat (generösare) sätt än i UB.

Föreningen har reagerat mot ett uttalande i betänkandet i detta samman­
hang. Man har valt atl låta samäganderättspresumtionen bli tillämplig först
vid bodelningen. Detta av hänsyn till borgenärerna (s. 330) och för att
undvika konflikt med bestämmelserna i 4 kap. 19 § UB (s. 158). Men man
uttalar (s. 330) en förmodan "att införandet av en presumtion vid bodel­
ningen för att makarna äger egendomen tillsammans kan så småningom
     115


 


leda dithän att samäganderätt i större utsträckning kommer att antagas Prop. 1986/87: 1 föreligga under samlevnaden". Föreningen vill bestämt motsätta sig en uppmjukning av de skäl för att styrka samäganderält som idag föreligger enligt UB (LU 1980/81:23 s. 25). Detta skulle i hög grad komplicera myndigheternas exekutiva ingripande mot makar och samboende. Det skulle heller inte gagna gäldenären om egendom, som enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler tillhör honom i stället skall anses vara samägd i en utmälningssituation. Desto mer egendom måste i stället utmätas för all täcka exekulionsfordran.

Skulle de sakkunnigas ovan citerade uttalande bli vägledande för praxis i dessa frågor bör enligt föreningen ett solidariskt ansvar för skuldema för sådan här samägd egendom aktualiseras. En utvidgning av kretsen av egendom, som skall anses vara samägd, oavsett vem av makarna som förvärvat den, bör i konsekvensens namn också leda till ett solidariskt ansvar för skulder, som man ådragit sig för att anskaffa egendomen. Om en hemarbelande make kan bli delägare lill egendom, som den andre maken förvärvar på kredit bör jämväl den förstnämnde bli ansvarig för skulden. De skulder en familj ådrar sig rör sig ofta om kapitalvaror, som faller in under bohagsbegreppet men väl är utmätningsbara, t.ex. båtar, bilar och andra motorfordon (7 kap. 1 §). Föreningen vill speciellt framhärda på denna punkt mot bakgmnd av att de sakkunniga föreslår att den s.k. "hushållsfullmakten" i GB (5 kap. 12 och 13 §§ jfr m 7 kap. 2 § 2 st) avskaffas. Föreningen föreslår i stället en utvidgning av makarnas solidari­ska ansvar för skulder till att omfatta även "bohagsskulder".

Folksam:

En viktig principiell nyhet i förslaget lill egendomsordning är presum­tionen för en familjerättslig samäganderätt till bostad och bohag som förvärvals för gemensamt begagnande. Del är enligt vår mening värdefullt att lagen på detta sätt uttryckligen slår fast alt det gemensamma hemmet byggs upp genom insatser från båda parter och atl dessa insatser oavsett den faktiska rollfördelningen under samlevnaden normaU skall anses lik­värdiga. Frän såväl allmänna som rättstekniska utgångspunkter ligger del vidare stora fördelar i att samma bestämmelser blir tillämpliga vare sig samlevnaden sker inom äktenskapets ram eller utanför denna.

Som framgått ovan finner Folksam förslaget om en samäganderätt mel­
lan makar avseende bostad och bohag som förvärvals för gemensamt
begagnande välgrundat och ägnat alt läggas lill grund för lagstiftning. Vi
instämmer också i de sakkunnigas resonemang atl en ekonomisk intresse­
gemenskap och de problem som kan uppkomma i anslutning till en sådan
får sin utformning i den faktiska samlevnaden och att del därför finns
anledning att sträcka ut regleringen till att omfatta ocksä samlevnad utan­
för äktenskapets form. Förslaget alt samäganderätten skall omfatta såväl
gifta som sambor ser vi därför som helt följdriktigt.
                                             116


 


Bankföreningen:                                                            Prop. 1986/87: 1

Familjelagssakkunniga föreslår en samäganderätt av särskilt slag avse­ende bostad och bohag. I rättspraxis har förekommit tendenser atl erkänna en samäganderält liknande den som nu föreslås. I SvJT 1974 rf s. 71 ansåg hovrätten att en samäganderätt till en av mannen förvärvad bostadsrätt uppkommit på den grand att hustran genom verksamhet i hemmet bidragit till den gemensamma hushållningen och därigenom möjliggjort förvärvet av bostadsrätten. I senare praxis har emellertid Högsta domstolen avse­värt nyanserat denna praxis genom alt för samäganderätt kräva mera påtagliga omständigheter i det enskilda fallet (NJA 1980 s. 705 och NJA 1981 s. 693 samt även Svea hovrätts dom refererad i RH 1981 s. 257). Familjelagssakkunnigas förslag innebär en återgång lill hovrättens princip i det förstnämnda rättsfallet, nämligen att det föreligger en presumtion för samäganderätt, lät vara att de sakkunniga därvid tänker sig en samägan­derält som aktualiseras först vid bodelning. Vi anser att allvarliga anmärk­ningar kan riktas mol en sådan utveckling. I del följande kommer vi att la upp några frågor angående samäganderättskonstraktionen.

Det måste för det första stå klart att en dold samäganderätt av det slag som föreslås - om den genomförs - inte kan tillmätas sakrältslig verkan med mindre del finns något sakrältsligt verkande moment som för tredje man kan indikera samäganderätlsförhållandet. En kreditgivare måste ex­empelvis beträffande fast egendom oundgängligen kunna förlila sig pä uppgifter om lagfartsförhållanden som finns i inskrivningsregister resp. faslighetsbok. Förslaget om alt samäganderälten skall beaktas först vid bodelning synes härvid utgöra ett skydd för tredje man (se betänkandet s 158). Intill dess bodelning ägt ram och - i fråga om fast egendom -bodelningen föranlett behövlig ändring i lagfartsförhållandet skall tredje man kunna utgå från att äganderätten tillkommer den make som enligt gängse civilrättsliga regler är att betrakta som ägare. En samäganderätt av nu föreslagen art får t. ex. inte medföra att formkravet vid fastighetsöverlå­telse genombryts.

Det vore inte heller godtagbart om en makes samäganderält till fast egendom i förmånsrätlshänseende skulle få företräde framför den lagfarne makens borgenärer med panträtt i fast egendom.

När det gäller objektet för den föreslagna samäganderätten har detta angetts vara bostad eller bohag som förvärvats för makarnas gemensamma begagnande. Förslaget syftar till att ge ett förstärkt skydd för en svagare part i ett äktenskap. Det är emellertid inte alls givet att det föreslagna systemet skulle få sådana effekter. Den make som har större ekonomiska tillgångar kan exempelvis placera dessa i annat än bostad och bohag och därigenom undandra dem från den andra maken. Om den ena maken före äktenskapets ingång ägde vad som sedermera blev familjens bostad och under äktenskapet använde sina intäkter för placering i investeringsobjekt hade andra maken inte del i vare sig bostaden eller investeringsobjekten även om denna make i sin tur under äktenskapet hade bidragit med egen­dom som omfattades av den föreslagna samäganderätten.


117


 


Ägde ena maken vid äktenskapets ingång den bostad som makarna kom Prop. 1986/87: 1 att UtnytQa under äktenskapet skulle bostaden enligt förslaget tillhöra maken ensam. Skulle makarna på grund av exempelvis ändrade arbetsför­hållanden tvingas flytta, varvid den första bostaden avyttrades och en ny inköptes för köpeskillingen, skulle den nya bostaden emellertid omfattas av samäganderätten. På detta sätt skulle rena tillfälligheter kunna avgöra äganderätten till egendomen.

Familjelagssakkunnigas förslag i nu behandlade delar synes mindre väl lämpade för makar som uppnätt förhållandevis hög ålder redan när de gifter sig och därför har andra intressen i fråga om sin egendom än yngre makar, vilka kan förutse en annan typ av familjebildning.

Det sociala skyddsintresset har föranlett familjelagssakkunniga atl i begreppen bostad och bohag lägga in mer än vad som rent språkligt ryms i begreppen. I begreppet bohag kan lill exempel under inga förhållanden rymmas bilar och båtar, vilka ändå enligt de sakkunniga skall räknas dit. Dyrbar konst, som är att anse som en investering faller dock utanför, trots att detta vore lättare att förena med begreppet bohag. På motsvarande sätt är det tveksamt om fritidshus kan rymmas inom begreppet bostad. Famil­jelagssakkunnigas diskussion (s. 318) angående vad som skall anses som bostad med t. ex. distinktionen att byggnader som ingår i ett jordbruk kan vara att anse som bostad om fråga är om ett mindre jordbruk påvisar vilka svårigheter förslaget föranleder. Att redan vid tillkomsten av en för all­mänheten så väsentlig lagstiftning som den nu föreslagna anvisa tolkningar som på detta sätt avviker från vad som kan läsas in i lagtexten är inte godtagbart. Härtill kommer atl familjelagssakkunnigas grappering av egen­domen ingalunda är utan invändningar. Varför skall exempelvis konst som är en investering behandlas annorlunda än fritidsbåtar och fritidshus, som i lika hög grad kan vara investeringar? Över huvud taget synes förslagen medföra svåra gränsdragningsproblem med slumpartade effekter. Slumpen synes därvid komma atl få större inverkan ju värdefullare egendomen är.

Som ytterhgare exempel på det slumpartade i de sakkunnigas förslag må anföras att en make kan ha 500 000 kr insatta på bank utan att andra maken har några anspråk pä samäganderätt däri. Om han utnyttjar tillgångarna för atl köpa en bostadsfastighet får omedelbart andra maken ett sådant an­språk, vilket inte utan omgång kan molbevisas med tanke på den förra makens insats.

Även i övrigt blir samäganderättskonstraktionen mycket komplicerad. Det räcker med att påpeka atl likadelningen vid samäganderätten kan frångås om den ena maken bidragit mera till den ekonomiska förkovran. Den föreslagna trappslegseffekten vid kortvariga äktenskap kan ytterligare komplicera bodelningsförfarandet. Även i detta avseende skulle del såle­des bli svårt att föratse vad som skulle gälla i etl enskiU fall.

Den föreslagna ordningen med alt den i ekonomiskt hänseende svagare
maken genom aktualisering av samäganderätten skulle vinna skydd genom
bodelningen kunde komma att leda till en olycklig "kapplöpning" mellan
denna make och andra makens borgenärer. Skulle en borgenär hinna fä till
118


 


stånd utmätning före bodelningen skulle borgenären vara skyddad. Skulle i Prop. 1986/87: I stället bodelningen komma först fick maken skyddet. En sådan "kapplöp­ning" kan förutses om lagförslaget godtas med tanke på att den föreslagna samäganderätten bl.a. skulle omfatta villafastigheter, i fråga om vilka det vore av avgörande betydelse vem av den ena maken eller den andra makens borgenärer som kunde tillvinna sig rätten till halva fastigheten — under förutsättning givelvis att den inte redan pä grund av inteckning tillkom borgenären eller annan borgenär.

Enligl 7 kap. 6 § andra stycket i förslaget kan samäganderätten i fråga om egendom av större värde avtalas bort. Detta kan dock bara ske, om avtal träffas vid förvärvet av egendomen och om avtalet senare visar sig inte ha varit oskäligt. Om makarna inte träffat äktenskapsförord blir ett sådant avtal dock i praktiken utan verkan.

Önskar makarna att var och en av dem skall ha oinskränkt rätt til! bostad och bohag i den vida mening de sakkunniga lägger i dessa begrepp, måste de således dels träffa ett äktenskapsförord, dels ingå särskilda avtal i samband med förvärv av varie tillgång som kan inrymmas under begrep­pen bostad och bohag. Detta synes vara en mycket opraktisk och därige­nom ohållbar ordning som endast är ägnad atl hindra sådana äganderätts­lösningar. Det finns emellertid inget skäl att generellt hindra detta, efter­som två makar med sinsemellan likvärdiga föratsättningar kan ha mycket goda skäl för att ha oinskränkt enskild äganderätt till bostad och bohag. De kan t.ex. båda ha varit gifta tidigare med barn i de tidigare äktenskapen och inte räkna med atl skaffa barn i det nya äktenskapet.

På s 161 i belänkandet redogör familjelagssakkunniga för hur praxis i utmätningsärenden borde utveckla sig för all inte stå i strid med den föreslagna samäganderättskonstraktionen. Vi anser att uttalandet går för långt och saknar stöd i utsökningsbalken. Skulle det emellertid vara så att en kreditgivare när han har anspråk på en make regelmässigt kan förvänta invändning om andra makens samäganderätt, torde följden bli atl kreditgi­vare över lag kommer att kräva borgen av den make som inte är gäldenär. Alternativet skulle annars bli atl kreditmöjlighelema för enskilda gifta skulle försämras betydligt. Ingetdera alternativet kan anses tilltalande.

Familjelagssakkunniga lar pä s. 161 vidare avstånd frän det snävt pen­ningmässiga betraktelsesätt som i hithörande fall enligt de sakkunniga hittills dominerat. Enligt vår bedömning är emellertid del skydd som föreslås för den svagare maken i minst lika hög grad penningmässigt som enligt nu rådande ordning. Skyddsreglerna knyts till bostad och bohag och ges därigenom en social prägel, men den faktiska innebörden är atl det är tillgångarnas ekonomiska värde som ger det eftersträvade skyddet. Elt bättre sätt att Qärma sig från ett penningmässigt betraktelsesätt vore atl i stället för den föreslagna samäganderällskonstraktionen behålla nu gällan­de rådighetsinskränkning beträffande makarnas egendom.

Del må påpekas att det naturligtvis förhåller sig så atl mycket av den
egendom som makar förvärvar i dag förvärvas med samäganderält av det
givna skälet att makaraa gemensamt gör förvärvet. Del är dä fråga om en
  119


 


fullgången gemensam äganderätt. En sådan samäganderätt är endast ett     Prop. 1986/87: 1

naturligt utflöde av den ekonomiska gemenskap som i mångt och mycket

torde råda i flertalet äktenskap. Familjelagssakkunniga föreslår emellertid

att samäganderätlslagen inte skall vara tillämplig på bostad och bohag så

länge bodelningsmöjlighelen står till buds. Delta medför att två makar,

vilka inte är ense, för att kunna avyttra bostad eller bohag måste tillgripa

bodelning. Detta synes oss myckel opraktiskt och bör inte godtas.

Efter att sålunda ha påvisat vissa av de svårigheter som familjelagssak­kunnigas samäganderätlskonslruktion skulle föranleda avstyrker vi att förslaget i den delen föranleder lagstiftning. Vi förordar i stället att nuva­rande giftorältssystem bibehålls och att skyddet för en i ekonomiskt hänse­ende svagare make tillgodoses genom rådighetsinskränkningar i nuvarande omfattning.

Skulle familjelagssakkunnigas samäganderätlskonslruktion godtas trots de invändningar vi framfört, måste tillses att samäganderälten såvitt avser fast egendom får sakrättslig verkan först den dag bodelningen föranlett lagfart och inle vid den tidigare "kritiska tidpunkten" (se betänkandet s. 369-370). Det vore oacceptabelt om en makes anspråk pä delning av egendom skulle gä före den borgenärs anspråk som fått panträtt upplåten till sig efter den kritiska lidpunkten men före den dag lagfart beviljades på grund av bodelningen. Även de övriga av oss i det föregående framförda anmärkningarna måste beaktas om någon form av samäganderätt av före­slagen typ införs.

Försäkringsjuridiska föreningen:

Vad särskilt gäller förslaget om en speciell form av samäganderält för makar och sambor till bostad och bohag, som anskaffats för gemensamt brak, konstaterar föreningen, att regelsystemet särskilt för makar skulle bli komplicerat, om man vid sidan av traditionell äganderätt och giftorätt skulle införa även en samäganderält av särskilt slag, som skulle kunna göras gällande först vid bodelningen men då, i motsats lill vad som gäller för giftorätten, kunna åberopas även gentemot borgenärerna till den make som dittills varit ensam ägare av egendomen. Det blir också svårbegripligt för makar som önskar särskilja sina ekonomiska förhållanden under äkten­skapet, om de i detta syfte skall behöva ingå inle bara äkenskapsförord om att egendom skall vara enskild ulan också avtal från fall till fall om att bostad och bohag inte skall vara samägd. Föreningen kan inte tillstyrka den föreslagna samäganderättskonstraktionen beträffande bostad och bo­hag.

LO:

De sakkunniga har i förslaget tagit intryck av senare tids domstolsuislag
som innebär atl bostad och bohag som förvärvats för gemensamt begag­
nande skall vara samägd egendom. Denna familjerättsliga samäganderätt
kommer till uttryck i en särskild regel. LO anser det värdefullt att lagen på
detta sätt slår fast att det gemensamma hemmet byggs upp av båda parter
   120


 


121


och att insatserna skall anses likvärdiga. Samma regler föreslås gälla för     Prop. 1986/87:1 sambor. LO tillstyrker förslaget i sin helhet.

Moderata kvinnoförbundet:

MKF anser att makar som väljer att ingå äktenskap också väljer en ekonomisk samlevnad. Alla samboende är dock inle beredda att på liknan­de sätt dela sin ekonomiska tillgång. Atl sådan tillgång som samboende anskaffat för gemensamt begagnande vid bodelning skall anses tillhöra dem tillsammans till lika andelar stöds av MKF.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund: Se avsnitt 2.

Centerns ungdomsförbund:

Bostad och bohag som makarna förvärvat för gemensamt begagnande ska vid bodelning tillhöra makarna gemensamt.

Det är viktigt att skydda den svagare parten i ett samboförhällande när ett sådant upplöses. Vi delar utredningens uppfattning all samma regler ska gälla som för makar att bostad och bohag som gemensamt förvärvals ska anses tillhöra dem tillsammans, och ge sammanboende möjlighet att få sitt hem upplöst genom bodelning.

Moderata ungdomsförbundet:

Moderata Ungdomsförbundet anser att det skall finnas möjlighet lill avvikelse frän huvudregeln atl sådan egendom som anskaffats för gemen­samt begagnande, vid bodelning skall anses tillhöra dem tillsammans lill lika delar.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

Principen som domstolarna i dag handlar efter att bostad och bohag, som förvärvals för gemensamt begagnande skall anses vara som samägt instäm­mer YKR i att denna princip insätts i lag.

Se i övrigt ovan avsnitt 2.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

I familjerådgivningssammanhang kommer ibland länga diskussioner upp kring vem som äger vad i hemmet mellan sammanboende som tänker bryta sin samlevnad.

Delegationen välkomnar därför utredningens förslag att partema, vare sig de är gifta eller ogifta vid upplösningen av samlevnaden i viss omfatt­ning anses som om de tillsammans äger bohag och bostad som förvärvats för gemensamt begagnande.


 


RFSU:                                                                                              Prop. 1986/87: 1

Av betänkandet framgår (bl. a. sid. 181) att de sakkunniga anser att ingen ekonomisk utjämning mellan parterna skall komma i fråga utöver vad de avseende bohag och bostad förvärvat för gemensamt begagnande. Om t.ex. kvinnan varit hemarbelande och därvid mannen stått för de gemen­samma utgifterna, skall det bohag de under samlevnaden förvärvat för gemensamt begagnande delas lika mellan dem. En motsvarande prövning skall ske om vem som äger rätt lill deras gemensamma bostad. Men om parterna sparat en penningsumma till bostads- eller omfattande möbelin­köp genom att en av dem svarat för hushällsulgifterna och den andre t. ex. genom lönsparande insatt större delen av sina inkomster pä etl bankkonto, skall delta banktillgodohavande inle fördelas mellan dem vid bodelningen. Det förslaget kan få orimliga konsekvenser. Det bör därför finnas en jämkningsmöjlighet mellan sambos vilken ger utrymme även för den ena parten atl kunna erhålla egendom av den andre.

Samma skäl talar för att jämkningsregeln i synnerhet vad avser de korta äktenskapen bör utvidgas på motsvarande sätt.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 12 kap. 4 §.

4   Principerna för bodelning vid äktenskapsskillnad (avsnitt 4 i be­tänkandet)

Justitiekanslern:

Beträffande principerna för bodelning har de sakkunniga slagit fast att den nordiska likadelningsprincipen bör bevaras som huvudregel. Jag delar denna uppfattning. Vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad kan emellertid likadelningsprincipen stundtals leda till obilliga resultat, särskilt efter kortvariga äktenskap. De sakkunniga har lagt fram ett förslag till begränsad likadelning vid skilsmässa efter äktenskap som varat kortare tid än tio år. Jag är övertygad om alt dessa regler fyller elt stort behov och utgör ett av många efterfrågat tillskott lill reglerna om äktenskapets ekono­miska rättsverkningar. Även de föreslagna möjligheterna till jämkning i övrigt vid bodelning är i och för sig välmotiverade. Jag tillstyrker förslaget i dessa delar men vill erinra om min inledningsvis anförda reservation till atl bodelningsreglerna enligt förslaget alltför mycket synes bygga på möj­ligheten lill jämkning av de primärt uppställda reglerna.

DV:

Förslagen har blivit komplicerade på grand av den skillnad som utred­
ningen gör mellan å ena sidan bostad och bohag som förvärvals för gemen­
samt begagnande och, å andra sidan, annan egendom. Särskilt komplicera­
de blir reglerna för andelsberäkning och gäldstäckning vid bodelning. I
vissa fall leder huvudreglerna i den föreslagna systemaliken för andelsbe­
räkning och gäldstäckning lill oönskade resultat. Detta blir t. ex. fallet när
         122


 


en av makarna finansierat stora delar av det gemensamma hemmet genom Prop. 1986/87:1 skuldsättning som inte är förenad med särskild förmänsrätt i egendomen. Enligt huvudregeln får maken då endast behålla hälften av den gemensam­ma egendomen medan han ensam får stå för skulderna. Om maken inte däriämle har annan egendom som kan täcka skulderna blir bodelningen orättvis mot honom och måste jämkas på någol sätt. Än mer orättvis blir bodelningen i elt sådant fall om den sker efter ett kortvarigt äktenskap och den andra maken begär atl delning skall ske enligl den tioåriga jämknings­regeln i 12 kap. I § äktenskapsbalken. För att åstadkomma ett mer rättvist resultat kan makarna behöva komma överens om en annan andelsberäk­ning av bostaden och bohaget än hälften vardera. Några anvisningar om hur detta skall ske ges inte i förslaget, utan det lämnas öppet åt parternas och i sista hand domstolens bedömande. Det kan antas att, om förslaget leder till lagstiftning, makar i större utsträckning än för närvarande kom­mer all behöva juridiskt biträde vid bodelning. 1 vad mån ökade resurser kommer all las i anspråk hos domstolarna för handläggning av mål rörande klander av bodelning är svårt att förutse. Det kan dock inte uteslutas.

Svea hovrätt:

4.3.1 + 4.3.4. Utgångspunkter och jämkningsregler

FLS skiljer mellan sådan egendom som skall ingå i bodelningen (ungefär nuvarande giftorättsgods) och enskild egendom - de olika slagen omhand-las nedan i avsnitt 6. Utgångspunkten för bodelning är att man behåller likadelningsprincipen. FLS föreslår dock tväjämkningsmöjligheter, nämli­gen en generalklausul av samma slag som nu finns i 13 kap. 12 a § gifter­målsbalken och en som avser kortvariga äktenskap (12 kap. 1 § ÄskB).

Hovrätten delar FLS: s mening att likadelning bör vara utgångspunkt vid bodelning mellan makar. Nyheten att vid kortvariga äktenskap hindra att, som FLS uttrycker det, någon skiljer sig till pengar är påkallad och har fått en utformning som bör kunna fungera i praktiken. Generalklausulen bör bibehållas.

4.3.5 Tidpunkten för bodelning vid äktenskapsskillnad

Hovrätten delar FLS: s uppfattning att huvudregeln - att bodelning skall förrättas när äktenskapet blivit upplöst - bör kompletteras med en bestämmelse atl ena maken kan påfordra bodelning i och med att talan om äktenskapsskillnad blivit väckt.

Hovrätten för Övre Norrland: 4.3.4 Vederlagsreglerna

Hovrätten lämnar vissa synpunkter på förslaget om jämkning vid bo­delning under kommentaren till specialmotiveringen.

Vad beträffar förslaget att slopa vederlagsreglerna i 13 kap. giftermåls­balken förefaller detta motiverat, särskilt som obilliga resultat av en lika­delning kan rättas till genom de föreslagna jämkningsreglerna.


123


 


Stockholms tingsrätt:                                                      Prop. 1986/87: 1

Som de sakkunniga uttalat, sid. 169, kan om ett äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad efter att ha varat bara en kort tid en likadelning komma att te sig oskälig.

Tingsrätten anser i likhet med de sakkunniga att den i samband med 1973 års ändringar i lagstiftningen på detta område införda jämkningsregeln i 13 kap. 12 a § giftermålsbalken och som var avsedd att tillämpas i hithörande situationer ger elt alltför starkt utrymme för skönsmässig bedömning. Den nu av de sakkunniga föreslagna regeln i 12 kap. I § äktenskapsbalken får godtas eftersom det är svårt att finna en bättre utgångspunkt för hur en jämkning skall ske.

Tingsrätten har heller ingen erinran mot den av de sakkunniga, sid. 178 f, närmare utvecklade och föreslagna lösningen som skall träda i stället för nuvarande regler om vederlag.

1 samband med 1973 års ändringar av skillnadsreglerna bibehölls den äldre bestämmelsen om att bodelning skall ske först vid äktenskapets upplösning. De i betänkandet, sid. 180 f, närmare angivna nackdelarna med denna ordning utgör goda skäl för den av de sakkunniga nu valda lösningen. Tingsrätten tillstyrker därför den föreslagna regeln.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande den allmänna frågan om huvudprincipen för delning av makars egendom vid äktenskapsskillnad och dödsfall (se bet. under 2.3) instämmer fakultetsnämnden i alt den nordiska likadelningsprincipen bör bibehållas. Detta torde ocksä motsvara uppfattningen i pågående lagstift­ningsarbete i de andra nordiska länderna. Tanken på generell s.k. åler­gångsdelning kan visserligen ha skäl för sig vid äktenskapsskillnad efter elt kortvarigt äktenskap. Vid äktenskapsskillnad efter ett långvarigt äkten­skap har emellertid makarnas ekonomiska förhållanden i allmänhet blivit så sammanblandade att likadelning kan vara skälig. I de mindre antal fall där det föreligger mycket stora skillnader i förmögenhetsförhållanden vid äktenskapets ingående eller p.g.a. arv finns alltid möjlighet till äkten­skapsförord. Del har heller inte framkommit praktiska erfarenheter som påkallar etl frångående av likadelningsprincipen av all egendom, oavsett när och hur den förvärvats, som huvudregel.

Frågan om bodelning vid äktenskapsskillnad efter ett kortvarigt äkten­
skap är emellertid komplicerad. Problemen diskuteras ingående av de
sakkunniga. (Se bet 4 kap.) Vid äktenskapsskillnad särskilt efter ett kort
äktenskap, men ibland även efter etl långvarigt, kan det finnas ett behov av
att frångå likadelningen av all egendom. Den s. k. skevdelningsregeln i GB
13:12a erbjuder en viss möjlighet härtill, men är tänkt som en provisorisk
lösning i avvaktan på en mer ingående överarbetning av giftermålsbalkens
regelsystem.
                                                                                   '


 


Familjelagssakkunniga kan sägas diskutera tre principiella möjligheter Prop. 1986/87: 1 för att tillgodose jämkningsbehoven. För det första - och detta är den stora nyheten - föreslås ett införande av en regel om en linjär tillväxt under en lO-års period av den egendom som skall ingå i bodelning vid äktenskapsskillnad, sä alt full giftorättsgemenskap mellan makarna upp­står först efter 10 års äktenskap. Ett andra alternativ vore införande av återgångsdelning upp till 5 eller 10 år av äktenskapet; återgångsdelning vid äktenskapsskillnad inom 5 är efter äktenskapets ingående föreslogs som bekant av familjerättskommittén. (Se SOU 1964:34 och 35.) En tredje möjlighet är att i stället utvidga GB 13:12 a till en skälighetsregel, som kan tillämpas i något större utsträckning än för närvarande. De sakkunnigas lösning blir att kombinera del första alternativet, en tillämpning av den s. k. trappan med linjär tillväxt (se förslaget till 12 kap. I § äktenskapsbal­ken), med den tredje möjligheten av en utvidgad skälighetsregel (se försla­get 12 kap. 2 §).

Familjelagssakkunniga har redan i början av sin diskussion av pro­blemen med de kortvariga äktenskapen tagit avstånd från tanken pä en utbyggnad av skevdelningsregeln i GB 13:12 a. Det sägs (s. 169) inte vara en praktiskt framkomlig väg att i sista hand låta domstolarna efter en skönsmässig bedömning avgöra när och hur jämkning skall verkställas. Som skäl för denna avvisande inställning hänvisar kommittén till alt man i Danmark och Norge har systemet med s.k. skiflerätter kombinerad med en läng tids erfarenhet av mera skönsmässiga jämkningsregler. Föratsätt­ningarna vore därför andra i de västnordiska länderna; i den svenska familjerätlslagstiftningen har strävan däremot alllid varit att utforma lagen så att människorna i största möjliga utsträckning kan lösa sina privata mellanhavanden utan myndighets medverkan.

Dessa hänvisningar till förmenta skillnader mellan Sverige och de väst­
nordiska länderna är dock mycket litet övertygande. Bodelning genom
skifterätt i Danmark och Norge föratsätter att endera maken begär s.k.
offentligt skifte. Makarna är emellertid oförhindrade att, precis som i
Sverige, genomföra vad som kallas för privat skifte. I en helt modern
framställning om dansk familjerätt framhålls, att det långt övervägande
antalet bodelningar sker genom privata avtal och att en förklaring härtill är
de ganska betydande skiftesavgifter som makarna måste betala vid offent­
ligt skifte. (Se N0rgaard i Greversen m.fl. i Familieret, 1980, s. 486 f).
Liknande uttalanden redovisas för norsk rätt (se L0drap, Materiell skif-
teret, 4 utg. 1973 s. 56, som ocksä hänvisar till tidsutdräkten vid offentligt
skifte). Vid privat skifte torde makarna i Danmark och Norge liksom i
Sverige i stor utsträckning biträdas av advokat. Om makar i en bodelning i
Sverige inte kan komma överens, har de som bekant möjlighet att begära
förordnande av bodelningsförrättare. Härmed tillhandahålles en hjälpmöj-
hghet liknande hänvändelse lill skifterällerna i de andra länderna. Familje­
lagssakkunnigas hänvisning lill existensen av skiflerätter som en avgöran­
de invändning mot möjligheten att i Sverige införa en vidgad jämkningsre­
gel framstår därför som starkt överdriven och egendomlig. Inte heller den
        125


 


allmänna hänvisningen till att man i Danmark och Norge skulle ha större     Prop. 1986/87: 1 erfarenheter av skönsmässiga jämkningsregler förefaller övertygande.

Vad särskilt angår förslaget om den s.k. trappan, innebär detsamma onekligen en elegant och till sitt innehåll klar lösning, som bör vara någor­lunda lätt att tillämpa. Räkneoperationerna när enbart en viss procentandel av båda makarnas egendom skall ingå i en delning och föranleda ett uQämningsanspråk är dock inte alldeles okomplicerade för den som inte tidigare satt sig in i systemet. (Del framstår i sammanhanget som fatalt att betänkandet på s. 384 innehåller fyra felaktigt uträknade svar på ett vari­erat exempel om tillämpning av trappan.) - Den allmänna tillämpnings-svårigheten vid trappan hänför sig lill behovet att som en utgångspunkt klarlägga vad vardera maken äger. Vid en tillämpning av likadelningsprin­cipen sätts äganderättsfrågorna däremot inte på sin spels i andra fall än då endera maken inte har tillgångar alt betala sina skulder. För familjelagssak­kunniga kommer behovet av atl klargöra äganderättsförhållandena att tillgodoses genom den föreslagna regeln om samäganderätt till bostad och bohag. Om den lösningen avvisas, blir äganderättsfrågan mera brännande vid en tillämpning av trappan.

Beträffande innebörden av den lösning som trappan erbjuder kan det vidare sägas, att lösningen ger både för mycket, nämligen beträffande egendom som make förvärvat före äktenskapet, och/ör litet, nämligen i fråga om egendom förvärvad under äktenskapet. Vid ett kort äktenskap finns del ju egentiigen inte anledning att alls låta någon del av egendom, förvärvad före äktenskapet eller ärvd, gå lill delning, medan fullständig likadelning förefaller berättigad i fråga om egendom, som någon make förvärvat under äktenskapet. Vid upplösning av ett kortvarigt äktenskap kan det tänkas vara en vanlig shuation alt hustran arbetat i hemmet under en stor del av tiden, eftersom paret haft minderåriga barn, samtidigt som den förmögenhetstillväxt och egendomsanskaffning, som till äventyrs ägt ram, medför äganderätt för mannen ensam. Vidare har makarna ofta blott små tillgångar vid äktenskapets ingående. I dessa fall skulle ett införande av trappan leda till ett missgynnande av kvinnan. Över huvud taget kan det tänkas bli någol slumpartat, om en tillämpning av trappan kommer atl ge sakligt tillfredsställande resultat i enskilda fall mellan vilka omständighe­terna kan variera kraftigt. Även om trappan skulle införas, behövs dessut­om en allmän jämkningsregel, någol som ju också de sakkunniga föreslagit. Frågan blir då om man kan nöja sig enbart med en annan reglering än trappan. Fakultetsnämnden måste, trots den tekniska elegansen hos lös­ningen med trappan, ställa sig tveksam lill lämpligheten av densamma.

Alternativet med återgångsdelning i korta äktenskap, bör sakligt sett
kunna ge helt tillfredsställande resultat. Det rättspoliliska problemet med
ålergångsdelning är emeUertid, att tillämpning av densamma vid äkten­
skapsskillnad inom en bestämd tidsperiod efter äktenskapets ingående
medför en påtaglig tröskeleffekt; detta är naturligtvis inte helt lyckligt.
Som familjelagssakkunniga berört kan även en återgångsdelning föranleda
olika tillämpningsproblem. För det första måste del klargöras om egendom
   126


 


förvärvats före eller efter äktenskapets ingående, men den frågan behöver Prop. 1986/87: 1 normalt inte orsaka problem efter ett kortvarigt äktenskap. För det andra måste klargöras vem av makarna som äger viss egendom, dock bara i fråga om egendom som förvärvats/öre äktenskapet, eftersom egendom förvär­vad under äktenskapet skall omfattas av likadelning. Äganderättsfrågan ter sig därför mera lättlöst än enligt trappan, som aktualiserar äganderättsför­hållandena även för egendom förvärvad under äktenskapet. För det tredje måste emellertid medges att äganderättsproblemet kan komma igen på ett besvärande sätt vid tillämpning av regler om ålergångsdelning, nämligen för en händelse egendom, som make ägt före äktenskapet, sålts. Frågan blir naturiigtvis då hur man skall förfara med "surrogat", som förvärvals i stället, och hur man skall avgöra om en nyanskaffning gjorts med hjälp av tidigare försåld egendom eller skett för andra medel. Surrogatproblemet kan länkas bli besvärande vid en återgångsdelning men verkar dock över­komligt om delningsformen begränsas lill en 10-års period efter äktenska­pets ingående.

Den väsentligaste invändningen mot en återgångsdelning vid kortvariga äktenskap torde alltså utgöras av tröskeleffeklerna. Emellertid kan man naturligtvis, vilket familjerättskommittén föreslog på 1960-talet, göra en uppmjukning genom atl tidsperioden för de kortvariga äktenskapen kan utsträckas i händelse av särskilda eller synnerliga skäl. En sådan ventil skulle nog vara nödvändig. Men om man medger att tidsperioden får förlängas, ligger det nära lill hands att gä ett steg vidare och tillåta en viss skönsmässig fördelning av egendomen.

Vid den närmare utformningen av regeln om trappan har de sakkunniga
(se 12 kap. I § 1 st äktenskapsbalken) som utgångspunkt för beräkning av
den tid, som skall läggas till grund för bestämmande av kvotdelar för
giftorätten, föreslagit äktenskapels ingående eller, om makarna gemen­
samt har eller har haft barn som har fötts före äktenskapet, tidpunkten för
barnets födelse. Härigenom har man velat beakta samboende före äkten­
skap i sådana fall då det finns ett objektivt lätt konstalerbart faktum (bet s.
384). Lösningen tycks emellertid sakligt mindre lämplig, eftersom ekono­
misk gemenskap mellan de samboende kan ha uppkommit helt oberoende
av om det fötts elt barn eller ej. Trots alt de sakkunniga låtit reglerna i 19
kap. äktenskapsbalken gälla äktenskapsliknande samlevnad oberoende av
om det fölls barn, avvisar de sakkunniga en anknytning av trappan till
uppkomsten av sådan samlevnad, eftersom detta "skulle göra förfarandet
svårtillämpal och konfliklfylll och därför helt motverka vår strävan att
skapa en enkel och praktiskt användbar metod" (a st). Med fakultelsnämn-
dens inställning att lagstiftning om samboendes inbördes mellanhavanden
helst bör undvikas framstår det som principiellt närliggande atl enbart
anknyta trappan till äktenskapets ingående; härigenom markeras att den
linjära tillväxten av giftorätten är en rättsverkan av äktenskapet, ej av
samboendet. Samtidigt kan det emellertid ifrågasättas, om det inte blir en
alltför stark begränsning av giftorätten i börian av ett äktenskap som
makarna ingått efter en lång, tidigare samlevnad. Ur den synpunkten kan
   127


 


ett hänsynstagande lill tidigare samboende framstå som sakligt rättvisast, Prop. 1986/87: 1 men man får också de tillämpningssvårigheier som de sakkunniga framhål­lit. Del sagda visar att det inte är lätt att finna en utformning av den föreslagna regeln med tanke pä vanligheten av samboende före äktenska­pet som är pä en och samma gång principiellt och sakligt acceptabel samt lättillämpad.

Slutresultatet av dessa överväganden blir att fakulletsnämnden inte ställer sig helt avvisande till ett införande av trappan men alt ett alternativ till en sådan lösning kan vara att utvidga möjligheterna att använda en allmän jämkningsregel i stil med GB 13: 12 a och med viss anknytning till möjligheten av ålergångsdelning. Av intresse i sammanhanget är den nuva­rande utformningen av 69 a § i den danska skifteloven. En lösning enligt dessa riktlinjer torde för övrigt öka möjligheterna att nå en lösning, som överensstämmer med lagstiftningsarbetet i Danmark och Norge. Såvitt kan bedömas föreligger det i dessa länder för närvarande inte någon benägen­het all lagstifta vare sig om makars samäganderätt till bostad och bohag eller om någon linjär utbyggnad av giftorätten under en 10-årsperiod. Vad rättslikheten med Finland angår, så har visserligen idén om trappan väckts i etl finländskt lagförslag; förslaget har dock, i varie fall inte ännu, lett till lagstiftning. Det förefaller angeläget alt möjligheterna att uppnå en nordisk rättslikhet ytterligare undersöks.

På tal om utformningen av en allmän jämkningsregel lägger fakultets­
nämnden till en reflektion i anledning av förslaget till 12 kap. 2 § 2 punkten
i äktenskapsbalken. Det föreslås här att, om den ena maken vid bodelning­
en är försatt i konkurs, den andre maken skall kunna begära atl delning helt
underlåtes och atl vardera maken som sin andel behäller sin egendom.
Bakgrunden till delta förslag är tanken (s. 176 f), att makarna kan genomfö­
ra bodelningen efter gollfinnande, om blott borgenärernas intressen tillgo­
doses, men alt make i konkurs inte kan ingå en sådan överenskommelse
eftersom han har mist sin rätlshandlingsförmåga. Granden för förslaget till
den speciella regeln för konkurs är vidare synpunkten, alt det kan vara
obilligl om en make skall behöva avstå egendom till konkursboet. Fakul­
tetsnämnden har förståelse för del angivna syftet, men anser atl en annor­
lunda utformning av en sådan regel om konkurs bör övervägas. Att ensi­
digt låta den make som inte är i konkurs besluta, atl delning av egendom
inle skall ske, kan länkas strida mot intresset hos den andre maken, som är
försalt i konkurs. Konkursgäldernären blir ju inle genom konkursen fri
frän sina skulder; han kan därför ha intresse av atl bodelning tillför honom
tillgångar så att han kan bh skuldfri. Det kan kanske också tänkas atl den
föreslagna regeln någon gång skulle kunna missbrukas sä atl make, som
vill undvika avstående av egendom till den andre maken, passar på alt
begära äktenskapsskillnad just i samband med alt den andre maken råkat i
konkurs. En metod för att undgå dessa nackdelar skulle kunna vara all i
stället för att låta make. som ej är i konkurs, ensidigt bestämma att
fördelning av egendom inte skall ske, föreskriva att samma resultat kan
uppnås endast under föratsättning all makarna är överens, samtidigt som
   128


 


konkursgäldenären får behålla sin rätlshandlingsförmåga i detta speciella     Prop. 1986/87:1 hänseende.

Fakultetsnämnden tillstyrker etl par andra förslag av de sakkunniga om bodelning vid äktenskapsskillnad, nämligen dels förslaget att vederlags­reglerna i giftermålsbalken skall ersättas av en mera begränsad regel om återgång av gåva inom ett år före äktenskapsskillnad (se 11 kap. 4 § äktenskapsbalken och avd 4.3.4 i bet) och dels förslaget att bodelning på ena makens begäran skall kunna genomföras när mål pågår om äkten­skapsskillnad, dvs. före domen (se 9 kap. 2 § 2 p i lagtexten och avd 4.3.5 i bet).

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

En central frågeställning i förslagel intar reglerna om bodelning. Dessa har gjorts myckel flexibla, då de avsetts kunna tillgodose ändamål som i nuvarande giftermålsbalk lillgodosetts på annat sätt. Många av de föreslag­na ändringarna förefaller vara lämpliga. Den föreslagna regeln i 12:1 om successivt ökad rätt till likadelning, utformad för atl tillgodose behov av jämkning vid bodelning efter äktenskapsskillnad med hänsyn till etl äkten­skaps kortvarighet, synes dock vara alltför stel även såsom hjälpmedel för atl kunna tillräckligt tillgodose de intressen som bör kunna göras gällande vid bodelning. Nämnden anser det lämpligare atl utgå från hälftendelning såsom huvudregel, liksom för närvarande, och tillåta avvikelser med hän­syn till olika omständigheter. En viktig sådan är äktenskapets varaktighet, varvid också samboende före äktenskapet bör räknas med även om inget barn fötts under denna tid. Nämnden avser härvid t. ex. fall då ena parten i ett samboendeförhållande har i huvudsak försörit den andre under studieti­den, varefter när studierna fullbordats ett gemensamt barn födes och föräldrama i samband därmed gifter sig. Inle ens jämkningsregeln i 12:2, som går ut på all make "får behålla mer av sin egendom", ger tillräckligt skydd i ett sådant fall vid skilsmässa efter relativt kort tid. Visseriigen är en sådan jämkningsregel svårare alt tillämpa utan domstols medverkan, men den nackdelen kan knappast undgås, om skyddssynpunkten skall tillgodoses. Jämkningsregeln kan göras ganska preciserad i fråga om om­ständigheter alt beakta men bör ej göras så mekanisk som den föreslagna. Viss normbildning torde kunna förväntas som kan användas för uppgö­relser utom rätta. Nämnden återkommer nedan till frågan om jämkning vid bodelning efter makes död.

Frågor såsom i vilken mån förekomsten av personlig egendom (10:4), pensions- eller försäkringsförmåner bör påverka bodelningen är komplice­rade, och nämnden anser sig inte kunna ta ställning till huruvida de före­slagna lösningarna är de bästa. Delvis hör dessa frågor till nästa avsnitt men kommer ej att vidare beröras.

Uppsala domkapitel:

Den föreslagna reformen av reglema om bodelning efter äktenskapsskill­
nad som bibehåller principen om likadelning av egendom, syns väl ägnad
        129

9   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I. Bilagedel


 


att skydda en svagare part i ett äktenskap och möjliggör överhuvudtaget en     Prop. 1986/87: 1 rättvisare uppdelning av makarnas tillgångar än vad som med gällande lagstiftning är fallet.

Jämställdhetskommittén (A 1976:08):

Bestämmelserna om makarnas egendom får i allmänhet praktisk bety­delse först vid bodelning i anledning av alt äktenskapet upplöses, antingen genom skilsmässa eller genom ena makens död.

De sakkunniga föreslår att gällande likadelningsordning vid bodelning skall bevaras som en grandläggande huvudregel.

För atl minska olägenheterna av denna regel föreslås vissa undanlag vid t. ex. skilsmässa efter kort tids äktenskap eller då efterlevande make äger större delen av boet och den avhdnes barn, som ej är gemensamt, påkallar att utfå sill arv.

Vi har inte något att invända mot att denna likadelningsordning även i fortsättningen kommer alt gälla som huvudregel. Det torde ocksä som de sakkunniga framhåller finnas behov av vissa undantag från denna huvudre­gel. Vilka undanlag som bör göras anser vi oss inte böra uttala oss om, i den män de inte har direkt beröring med frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Advokatsamfundet:

I 9 kap. har införts möjlighet för makar atl begära och få bodelning när mål om äktenskapsskillnad pågår. Med detta avhjälps vad samfundet an­sett som en brist i den nuvarande lagstiftningen, nämligen alt man inte kunnat fä en bodelningsförrättare förordnad och en bodelning verkställd under betänketiden, om man inle gått omvägen över boskillnad.

Boskillnadsinsiitutel har lagils bort och därmed möjligheten att få en bodelning mot den andra makens vilja. Denna möjlighet utnylQades myc­ket sällan, och samfundet har ingen invändning mot att den försvinner. Däremot ställer samfundet sig avvisande till förslagel alt den bodelade egendomen vid äktenskapets upplösning skall ingå i ny bodelning mellan makama, för den händelse de inle upprättat äktenskapsförord om alt den skall vara enskild. Om en bodelning skett i enighet mellan makar finner samfundet del riktigast atl denna inte generellt rivs upp. Makarna bör däremot genom äktenskapsförord kunna bestämma atl egendomen skall ingå i ny bodelning.

Familjelagssakkunnigas förslag lill skevbodelning, som innebär en "10-årstrappa", vill samfundet ansluta sig till. Det innebär just en sådan klar regel, som efterlysts ovan och som makar kan tillämpa vid bodelning utan biträde av bodelningsförrättare.

Däremot anser samfundet det olyckligt att man som utgångspunkt för
trappan, när det gäller äktenskap som föregåtts av samboende, tagit elt
gemensamt barns födelse. Det är ju inte barnels födelse ulan del gemen­
samma hemmet som ger upphov till ekonomisk gemenskap. Atl två sam­
boende ingår äktenskap visar ju förhållandels stabilitet, och då bör man
     130


 


enligt samfundets mening räkna tiden från,det parterna skaffat sig ett     Prop. 1986/87: 1 gemensamt hem oavsett om de också samtidigt fått ett barn.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen hävdar alt för kontrahenterna i de äktenskap som i dag ingås framstår det ofta som mest närliggande att vid äktenskapels upplösning ej fördela den förmögenhetsmassa vardera infört i boel. Nämnda synsätt framträder med ännu större styrka i samboendeförhällanden utanför äkten­skapet. Däremot är den uppfattningen synnerligen vanlig alt den förmö­genhetsanhopning som kan ha skett till följd av samlevnaden bör delas lika.

Bodelning bör sålunda enligt föreningens mening innefatta den förmö­genhet som kunnat skapas av de samboende under samlevnaden. Vad som tillförts någon genom arv, gåva eller testamente bör sålunda ej ingå i delning. Lagstiftningen bör enligt föreningens mening spegla detta synsätt som beträffande såväl äktenskap som övriga samboendeförhällanden skul­le skapa en välmotiverad likformighet. De principer föreningen tidigare angivit beträffande bostad och lösöre skulle sålunda även slå igenom beträffande övriga tillgångar i boet. Det bör beträffande den ekonomiska sammanflätning som sker under samboende vara betydelselöst huruvida denna sker under äktenskapet eller ej.

Sakkunnigas förslag till principlösning för bodelning föranleder synnerli­gen stora tillämpningsproblem och en likformig behandling av de skilda svårigheter parterna i en bodelningssituation kommer att ställas inför torde svårligen kunna uppnås med hänsyn till det stora utrymme som lämnas för skälighetsavgöranden.

Beträffande gåva mellan makar innebär sakkunnigas förslag en viss förenkhng. Förslaget tillstyrkes.

Den förenkling beträffande formen för bodelning som slopandet av vilt­neskravet innefattar är även lämplig.

Föreslagen möjlighet att fä bodelning genast då talan om äktenskaps­skillnad väcks fyller ett länge känt behov.

Vederlagsreglerna kan bl.a. användas som tillfredsställande korrektiv i de fall enskild egendom uppkommit på bekostnad av annan egendom. Anledning saknas atl utmönstra vederlagsreglerna som är nödvändiga med föreningens synsätt avseende delningsnormen vid bodelning.

Föreningen anser det ej påkallat med föreslagna ändrade bodelnings­regler avseende andelar med hänsyn lill föreningens grundsyn att vad som skall underkastas delning är endast den nettoförmögenhet som skapats av parterna under samlevnad i eller utanför äktenskap. Denna förmögenhet skall delas lika med de justeringar gällande vederlagsregler kan påkalla.

Beslår vederiagsreglerna framdeles bör dessa kompletteras med en regel     131


 


om rätt till fordran mot den vederlagsskyldige om vederiagsanspråk ej helt     Prop. 1986/87: 1 kunnat utgå vid bodelningen. Somliga fall då ena maken ej kunnat vid bodelningen utfå hela sin andel bör ge rätt till fordran på andra maken.

12 kap. jämkningsregler ger anledning till en mängd skälighetsavgöran­den. Det är otillfredsställande atl skönsmässiga bedömningar ges så stort spelrum. Bestämmelserna är vidare svåröverskådliga. Med föreningens förslag till delning av den förmögenhetsförkovran som uppstått till följd av parternas samlevnad undvikes såväl trappstegsregeln som den skönsmäs-sighet sakkunnigas förslag innefattar. Sakkunnigas förslag leder till alt parterna i större utsräckning än hittills måste anlita sakkunnig hjälp för bodelningen. Del komplicerade regelsystemet kommer säkerligen alt leda lill ett större antal tvistiga bodelningar med därmed förenade kostnader.

De ökade krav på bodelningsförrättare som den föreslagna lagstiftningen innefattar medför att endast advokat bör ifrågakomma för dessa uppdrag. Det är lämpligt atl bodelningsförrättaren tillägges de mera vidsträckta befogenheter sakkunniga föreslår som t. ex. rätten att pröva om viss egen­dom skall ingå i boel eller om denna skall vara enskild.

Domareförbundet:

För bodelning med anledning av äktenskapsskillnad efter kortvariga äktenskap föreslås avsteg frän likadelningsprincipen enligt en helt ny mo­dell. Vardera maken skall kunna begära att få behålla sin egendom i skälig utsträckning. Om makarna inte kan uppnå enighet om andelarnas storlek skall endast sä mycket av deras tillgångar läggas samman och delas som svarar mot den del av tio år som äktenskapet varat. När en delning enligt huvudprinciperna — vartill den nyss beskrivna räknas - är oskälig med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt föreslås att jämkning skall ske så att den ena maken skall få behälla mera av sin egendom än som skulle ha följt av huvudprincipen. I vissa fall skall delning kunna helt underlåtas. De skäl som åberopats till stöd för en jämkning enligt den förstnämnda ordningen (s. 169) synes inte helt överty­gande. Förbundet vill likväl inle ställa sig avvisande lill förslaget, eftersom det genom sina fastare regler kan leda lill färre tvister. Mot vad i övrigt föreslagits i förevarande hänseende finns ej någon erinran.

Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivares förening:

När det gäller äktenskapets ekonomiska rättsverkningar utgår man i förslaget till Äktenskapsbalk frän den nuvarande grundprincipen att varde­ra maken äger och förfogar över sin egendom och all vid bodelning vardera makens egendom skall delas lika. Emellertid föreslär familjesakkunniga olika möjligheter lill jämkning vid bodelning vilket leder lill elt nytt system av regler som i mänga delar blir svåröverskådligt.

Den jämkning i likadelningsregeln som föreslås kunna ske enligt 12 kap.
1 § är i många fall rimlig. Dock förefaller den innebära ett alltför detaljerat
        '32


 


och stelt syslem som ändå inle alllid ger rättvisa i det enskilda fallet. I vissa Prop. 1986/87: 1 fall skulle en 5-årig skala kunna vara mer rättvis medan i andra fall 10 år kan vara för kort lid - beroende på egendomens art och storlek samt förhållanden i övrigt. Vi ifrågasätter om inte en skönsmässig delning är att föredraga även om risk finns för nägot olikartad behandling. Lagen bör ge handlingsprinciper och inte alltför mycket delaljföreskrifter för att rimlig-helsskäl i enskilda fall skall kunna beaktas. Beträffande makar som har sammanbott före äktenskapet (t. ex. 8-10 år) är del i vissa fall orimligt att den lineära skalan räknas från äktenskapets ingående istället för frän tiden för samboförhållandets börian.

Folksam:

Mot de sakkunnigas förslag till regler rörande makars egendom kan några invändningar inte riktas. Sammantagna innebär dessa bestämmelser att man slår vakt om den viktiga grunden för egendpmsordningen - makar­nas ekonomiska självständighet - samtidigt som man genom ett utbyggt regelsystem för bodelningsinslitulet får möjligheter alt komma till rätta med den stelhet som i vissa situationer kännetecknar den nuvarande ord­ningen.

Moderata kvinnoförbundet:

MKF instämmer i att den grandläggande principen för äktenskap som upplöses skall vara att makamas tillgång delas lika mellan makama eller om den ene är död, mellan dennes arvingar och den efterlevande maken.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund:

SSKF har inget att invända mot att grandprincipen om egendomsge­menskap skall fortsätta att gälla mellan makar. Undantag och möjligheter till jämkningar måste emellertid medges främst med hänsyn lill förändrade samlevnadsmönster. Sålunda kan även i fortsättningen viss egendom vara undantagen, t.ex. genom äktenskapsförord. En nyhet i förslaget är att detta skall gälla även värdet av makes pension också i det fall då denna grandals på pensionsförsäkring. Att det vidare införs ytterligare möjlighe­ter till jämkning för mera komplicerade fall finns inget atl erinra emot.

Centerns ungdomsförbund:

Centerns Ungdomsförbund delar utredningens uppfattning att principen för egendomsordning mellan makar ska bevaras, dvs. att vardera maken betraktas som ägare av den egendom som han eller hon fört med sig eller förvärvat under äktenskapet och alt maken själv förvaltar denna egendom och svarar för skulder han eller hon åtar sig.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

YKR instämmer i all vardera maken betraktas som ägare av den egen­
dom som han/hon fört med sig i eller förvärvat under äktenskapet, förval­
tar denna, svarar för de skulder han/hon åtar sig samt likadelning av
               133


 


tillgångar vid upplösning om icke annat avtalats eller jämkning anses     Prop. 1986/87: 1 befogad.

En normaldelning bygger pä hälftendelning. Ett borttagande av reglerna i GB 13 kap. 6-8 §§ innebär all ena parten kan väsentligt minska tillgång­arna i boel med oskäliga konsekvenser för andra parten vid hälftendelning. YKR anser att en särskild regel bör införas om täckning för ena makens vanvård eller otillbörligt förfarande med egendom utan den tidsgräns som angivils i nuvarande förslag.

Reglerna om jämkning vid kort samlevnad och då hälftendelning är oskälig kommer alt innebära svårigheter att tillämpa men är inte desto mindre vikliga eftersom vi i dag har mänga korta äktenskap. 12 kap. 3 § kommer också alt kunna ställa till med åtskilliga problem. YKR instämmer i intentionerna.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

Grandprincipen alt makama skall dela all egendom lika vid bodelning är en enkel och bra princip. Det är dock bra atl den regeln kompletteras med bestämmelser om jämkning när detta måste anses vara rimligt.

Nyheten att boet ej alltid delas lika om makarna levat tillsammans mindre än 10 år anser delegationen vara etl bra förslag.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 9 - 12 kap.

5    Bodelning mellan sambor (avsnitt 4.4. i betänkandet)

Hovrätten för Övre Norrland; Bodelning mellan sambor

Det förefaller motiverat alt den ekonomiska uppgörelsen mellan sambor i samband med separation skall kunna ske i bodelningens form.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Upplösningen av gemenskap mellan samboende utanför äktenskapet bör ske genom bodelning. Rätten till delning bör vara underkastad preskription efter något till några är.

Centerns ungdomsförbund:

Del är viktigt att skydda den svagare parten i ett samboförhällande när ett sådant upplöses. Vi delar utredningens uppfattning alt samma regler ska gälla som för makar att bostad och bohag som gemensamt förvärvats

ska anses tillhöra dem tillsammans, och ge sammanboende möjlighet atl få      .

sitt hem upplöst genom bodelning.


 


6    Eflerievandeskydd och arv (avsnitt 5 i betänkandet)               Prop. 1986/87: I

Justitiekanslern:

De sakkunniga har sedan behandlat frågorna om eflerievandeskydd och arv. En bärande tanke bakom förslaget i dessa delar har varit att skapa en ordning som sätter efterlevande make framför bröstarvinge och låter den senare vänta på sitt arv till dess båda föräldrarna har avlidit. Mot denna tanke kan inte resas några principiella invändningar. En sådan ordning torde nog också uppfattas som rättvis och rimlig av människor i allmänhet. Som de sakkunniga har konstaterat kompliceras emellertid saken av alt den avlidne kan efterlämna bröstarvinge som inte är makarnas gemensam­ma barn, s. k. särkullbarn. Vidare bör beaktas det fallet att den avlidne har bröstarvingar i tidigare äktenskap och atl det vid dödsfallet bestående äktenskapet har haft kort varaktighet och är barnlöst.

Familjelagssakkunniga har stannat för atl föreslå elt system där den efterlevande maken som huvudregel skall ha rätt att sitta kvar i oskiftat bo. Den avlidnes bröstarvingar skall dock ha en ovillkorlig rätt att påkalla skifte. 1 sådant fall tar den efterlevande maken arv med en tredjedel av kvarlåtenskapen. Har skifte ej skett när den efterlevande maken dör har den först avlidne makens bröstarvingar rätt till hälften av den sist avlidnes bo som arv efter den först avlidne. För det fall att skifte skall ske redan efter den först avlidne maken har de sakkunniga föreslagit att likadelnings­principen allQämt skall vara grandläggande för bodelningen. Den efterle­vande maken föreslås emellertid få rätt lill jämkning från hälftendelningen genom att istället behålla sin del av boet. Slutligen har de sakkunniga föreslagit att den nuvarande inskränkningen i den s.k. basbeloppsregeln lill förmän för särkullbarn under 16 år slopas. Förslagel innebär i denna del i viss mån ett närmande till vad som nu gäller i Danmark och Norge och jag vill inte motsätta mig att de föreslagna ändringarna genomförs. Jag ifråga­sätter dock om inte rätten alt sitta kvar i oskiftat bo i enlighet med vad som gäller i dansk och norsk rätt bör upphöra vid omgifte. Härigenom skulle man undvika de komplicerade förhållanden och otillfredsställande resultat som eljest kan uppstå både med hänsyn till särkullbarn och gemensamma bröstarvingar. En sådan regel bör även göra bamen mera benägna att låta den efterlevande föräldern sitta kvar i oskiftat bo. Den är ocksä naturlig med hänsyn till den först avlidnes intressen som annars måste tillgodoses genom testamente. Regeln är till gagn för den nordiska rättslikheten och synes överensstämma med det allmänna rättsmedvetandet.

För det fall att den först avlidne maken icke lämnar efter sig någon
bröstarvinge har de sakkunniga förordat atl efterlevande make, som har
övertagit boet oskiftat, skall få en vidgad rätt alt bestämma om efterarvel
till den först avlidnes kvarlåtenskap genom testamente såvida inle den
först avlidne redan har gjort det. Som en konsekvens härav har även
föreslagils att hela boet bör tillfalla den sist avlidnes bröstarvingar eller
make i nytt äktenskap med den rätt som i varie särskilt fall tillkommer
dem.
                                                                                                                    135


 


Denna del av förslaget innebär en väsentlig nyhet i förhållande till nu Prop. 1986/87: 1 gällande regler. Den först avlidne makens arvingar kommer att ställas åt sidan om den efterlevande i sin tur efterlämnar bröstarvingar eller make i nytt äktenskap. Jag är tveksam till om detta kan anses utgöra en rimlig lösning och jag tror inte heller att en sådan ordning är särskilt väl förankrad hos allmänheten. Jag är därför närmast böjd att ansluta mig lill vad som har anförts i reservation 5.

De sakkunnigas majoritet har slutligen föreslagit att bröstarvinges rätt till laglott skall avskaffas. Jag kan inte inse att de skäl som har anförts lill stöd för förslaget har sådan tyngd att man bör göra en sådan väsentlig ändring i vår arvsordning. Förslaget skulle ocksä innebära att vi Qärmar oss från de regler som i detta hänseende gäller i övriga Norden. Jag avstyrker bifall till förslaget i denna del och ansluter mig till vad som har anförts i reservation 7.

Svea hovrätt:

De olika förslagen i detta avsnitt avhänger av varandra. Sä l.ex. är det knappast möjligt att ge efterlevande make arvsrätt till en tredjedel av kvarlåtenskapen jämsides med ett bibehållande av de nuvarande laglolts-beslämmelserna. Men inte heller majorilelsförslaget taget för sig kan di­rekt läggas till grand för lagstiftning. Trots atl FLS: s olika dellösningar tillsammans innefattar ett väsentligt avsteg från nuvarande regler, saknas en helhetsbild av hur reglema kommer att verka tillsammans i olika länk­bara situationer. Del framstår också som en brist att FLS underlåtit atl behandla dessa frågor från arvlåtarens synpunkt. Om man skall få ett fungerande system måste man därför vid ett slutligt övervägande mera inträngande diskutera de olika dellösningarnas avhängighet av varandra och deras konsekvenser för en arvlålares möjlighet att själv bestämma över kvarlåtenskapens fördelning.

5.1.5. När bröstarvingar finns

FLS föreslär som huvudregel att efterlevande make skall äga sitta i
oskiftal bo med fri förfoganderätt över kvarlåtenskapen i sin livstid (3 kap.
1 § ÄB). Bröstarvinge till den först avlidne har då vid den sist avlidnes död
rätt till efterarv. En bröstarvinge skall dock ha rätt att genast fä ut sitt arv
om han begär det innan bodelningshandlingen har underskrivits. Är bröst­
arvinge omyndig är del förmyndaren som avgör om barnet skall begära sitt
arv genast. Förmyndaren skall därvid samräda med överförmyndaren och
får begära skifte endast om denne tillstyrker (14 kap. 4 § FB). Om bröstar­
vinge respektive förmyndaren inte senast vid bodelningen begärt skifte,
kan bröstarvingen således ej därefter påkalla sådant; detta kan då endast
åstadkommas på initiativ av den efterlevande maken (som därvid förlorar
sin rätt enligt basbeloppsregeln; se 5.1.7 nedan). Om skifte sker skall den
efterlevande ha rätt till arv motsvarande en tredjedel av kvarlåtenskapen,
inklusive den avlidnes enskilda egendom (3 kap. 1 § ÄB). Till dessa förslag
har anmälts ett flertal reservationer. Enligt nr 6 och nr 9 bör del finnas
      136


 


möjlighet för bröstarvingar att senare påkalla skifte, om den efterlevande Prop. 1986/87: 1 gifter om sig respektive när omyndig bröstarvinge uppnår myndig ålder -såvitt man förstår i båda fallen med bibehållen rätt för den efterlevande alt då påkalla basbeloppsregeln. I reservation nr 3 avvisas tanken att ge make arvsrätt då bröstarvinge finns; i stället föreslås alt basbeloppsregeln utvid­gas frän 4 lill 6 belopp. Enligt sistnämnda reservation bör rätten alt sitta i oskiftat bo ej omfatta den avlidnes enskilda egendom; denna skall således genast ärvas av bröstarvingarna, en rätt som endast kan inskränkas genom testamente. Det kan redan här anmärkas att samma reservanter i annat sammanhang föreslår ett bibehållande av bröstarvinges laglott (se 5.2.2. nedan).

Tanken att göra rätten att sitta i oskiftal bo till huvudregel är tilltalande. Den får naturligtvis främst betydelse för mindre och medelstora bon och framstår då som en fortsättning av reglema om bostad och bohag. Frågan huravida rätlen alt sitta i oskiftat bo skall omfatta även enskild egendom behöver knappast närmare regleras om man, som hovrätten förordar ne­dan, bibehåller laglott för bröstarvingar. Det ankommer då på dem atl avgöra i det enskilda fallet i vilken utsträckning rätten skall få omfatta även sådan egendom.

Det kan väl också vara riktigt att som allmän regel föreskriva, att bröstarvingar ej senare kan påkalla skifte. Utan elt sådant komplement skulle huvudregeln inte få åsyftad effekt. Det kan dock, som vissa reser­vanter påpekat, inte godtagas att bröstarvingarna i framtiden skulle vara helt avskurna från atl påkalla skifte. Det ter sig l.ex. orimligt alt den för vars räkning förmyndare avstått från skifte inte senare skuUe kunna ändra detta ståndpunktslagande. Det bör ocksä anses naturligt att bröstarvingar vid den efterlevandes omgifte ges möjlighet att ompröva sin ursprangliga inställning. Hovrätten vill därför ansluta sig till de reservationer som föreslär, alt bröstarvingar i de två angivna situationerna skall kunna påkal­la skifte. Det kan enligt hovrättens mening däralöver finnas fog för en generalklausul av innebörd, alt bröstarvinge senare kan påkalla skifte, om sådana förändrade förhållanden inträtt för den efterlevande eUer för ar­vingen själv alt de föratsättningar under vilka den senare från börian avstod frän skifte ej längre är för handen.

Huravida den efterlevande vid senare skifte av nu angivet slag skall äga påkalla basbeloppsregeln återkommer hovrätten till nedan.

Även tanken atl trots förekomsten av bröstarvinge ge efterlevande make
arvsrätt är tilltalande. Utgångspunkten för majoritetsförslaget, att denna
rätt skall avse en tredjedel av egendomen, har varil att bröstarvinges
laglott avskaffas. Om laglotlen bibehålles kan det dock uppenbarligen ej
komma ifråga att ge den efterlevande så stor del som 1/3, eftersom det
skulle innebära att den avlidne hade testationsfrihet endast beträffande 1/6
av sin kvarlåtenskap. En sådan begränsning av testationsfriheten skulle
säkert vara i strid mol flertalets önskan. Den skulle dessutom leda till
praktiska svårigheter, eftersom den skulle omöjliggöra för testalor alt hälla
samman viss egendom - t.ex. rörelse eller jordbruk - att främja ideella
              137


 


ändamål eller alt helt enkelt gynna en sådan bröstarvinge som av särskild     Prop. 1986/87: 1 orsak bör tillgodoses.

Av skäl som utvecklas nedan vill hovrätten förorda ett bibehållande av bröstarvinges laglott. Med det resonemang som just förts finns det då ej utrymme att ge efterlevande make 1/3 i arv. Hovrätten föreslår därför att efterlevande make också får en laglott som tillsammans med bröstarvinges laglott motsvarar den egendom som nu omfattas av institutet. Hur egendo­men skall fördelas mellan maken och bröstarvingarna återkommer hovrät­ten till nedan (se 5.2).

5.1.6   Rätt för den efterlevande att behålla sin egendom

Denna regel (12 kap. 3 § ÄskB), som rätteligen borde ha betecknats som den egentliga huvudregeln, framstår som rimlig och bör godtagas.

5.1.7   Basbeloppsregeln

För närvarande har efterlevande make rätt till fyra basbelopp av kvarlå­tenskapen, dock atl denna bestämmelse inte gäller om den avlidne efter­lämnar särkullbarn under 16 år (13 kap. 12 § 1 och 2 st GB). FLS föreslår alt basbeloppsregeln bibehålles med den ändringen atl den skall tillämpas även om det finns minderåriga särkullbarn efter den avlidne. Basbelopps­regeln är en bodelningsregel och skall enligt FLS därför inte inverka på makes eventuella arvsrätt. Regeln skall dock bortfalla om skiftet sker senare på initiativ av maken. Som tidigare påpekats har de reservanter som avvisar tanken på arvsrätt för efterlevande make föreslagit att denne i stället skall få rätt till sex basbelopp.

En basbeloppsregel bör bibehållas. Huruvida den bör avse fyra eller sex basbelopp blir helt beroende av hur man löser övriga frågor om eflerievan­deskydd. Ger man, som hovrätten förordar, maken arvsrätt bör rimligen regeln begränsas till nuvarande fyra belopp. Hovrätten delar uppfattningen alt undanlag ej längre bör göras för fall då den avlidne efterlämnade minderåriga särkullbarn.

Om man som hovrätten förordar ger bröstarvingar rätt att i vissa fall senare begära skifte bör man, som de reservanter vilka förordat denna lösning föreslår, ge maken rätt att även vid senare skiftet åberopa basbe­loppsregeln. När senare skifte sker på initiativ av den efterlevande själv kan det däremot vara riktigt atl låta basbeloppsregeln bortfalla.

5.1.8   När bröstarvinge saknas

FLS föreslår att efterlevande som behållit boel oskiftat genom testamen­
te äger förfoga över det som han erhållit med fri förfoganderätt. Om det
inte finns testamente beträffande denna egendom skall den efterlevandes
bröstarvinge och make i nytt äktenskap ha arvsrätt framför efterarv för den
först avlidnes släktingar i andra parentelet (föräldrar, syskon etc). Först
om det inte heller efter den sist avlidne finns arvingar av nämnt slag,
inträder efterarv för den först avlidnes släktingar. Tre ledamöter har reser­
verat sig mol förslagel alt den sist avlidnes make och bröstarvingar skall gå
138
före den först avlidnes släktingar i andra parentelet (reservation nr 5).


 


Tanken att efterievande som behållit boet oskiftat skall ha full lestations- Prop. 1986/87: 1 frihet är svårförenlig med begreppet fri förfoganderätt. Denna har hittills endast inneburit, att maken kan konsumera eller ge bort egendomen. Om man därjämte ger testationsfrihet torde del vara riktigast att anse att vederbörande erhållit egendomen med äganderätt, ehuru en sådan ordning då givetvis heh utesluter efterarv.

Det rimligaste är enligt hovrättens mening atl allQämt räkna med alt makar genom inbördes testamenten bestämmer med vilken rätt den efterle­vande skall inneha egendomen. Avsaknad av inbördes testamente bör liksom nu tolkas så att egendomen, i den mån den efterlevande inte konsumerat den, skall bli föremål för efterarv.

FLS: s motiv för att låta den efterlevandes bröstarvingar och make i nytt äktenskap i arvshänseende gå före den först avlidnes släktingar i andra parentelet synes inte hållbara. Särskilt förefaller resonemangen om styv­barn som ej ens ingått i den först avlidnes familjegemenskap bräckliga. Varför del "oftast bör kunna antagas" att styvbarn stod den avlidne närmare än dennes föräldrar och syskon synes gåtfullt. Det kan ju vara fråga om styvbarn som slätt under vårdnad av sin andra biologiska förälder och alltså helt ingått i dennes familj, del kan vara fråga om vuxet styvbarn eller om styvbarn som vistas i främmande land och som styvföräldern överhuvudtaget aldrig träffat. Om en styvförälder i dag känner så starkt för ett styvbarn atl han/hon vill ge delta företräde framför de egna släktingarna kommer detta regelmässigt lill uttryck i testamente. Det finns ingen rimlig anledning att i framtiden anse att avsaknad av testamente skulle innefatta presumtion om en motsvarande favorisering. Tvärtom ter det sig allQämt naturligt att låta slyvföräldern ta uttrycklig ställning till frågan. Man kan utgå från att medborgarna finner det enklast alt följa de regler som redan gäller. Hovrätten delar således i denna fråga reservanternas inställning.

Det kan naturligtvis dock finnas situationer i vilka den nye maken borde kunna påkalla en gynnsammare behandling än endast enligt bodelningsreg­lerna. Om man, som hovrätten föreslär, ger efterlevande make laglott förvärvas ju denna med full äganderätt och blir därmed inte föremål för efterarvsregler. En sådan förstärkning av den sist avlidnes bröstarvingars och nye makes rätt synes fullt tillräcklig.

5.1.9  Efterarv

FLS föreslär vissa förenklingar vid beräkning av den egendom som skall ingå i efterarvel. En nyhet är därvid alt efterarvingar till den först avlidne skall ha företräde även till hela "andra delen" av den sist avlidnes kvarlå­tenskap framför allmänna arvsfonden.

De föreslagna förenklingarna bör godtagas. Det framstår också som rimligt atl, för del fall den sist avlidne inte har egna arvingar, låta den först avlidnes arvingar få företräde framför arvsfonden.

5.1.10 Basbeloppsregeln och efterarv

För närvarande kan efterarv ej göras gällande i sådan egendom som       139

efterlevande behållit enligt basbeloppsregeln. FLS förslår den ändringen.


 


att efterarv bör gälla även egendom som den efterlevande övertagit med     Prop. 1986/87: 1 stöd av denna regel.

Hovrätten konstaterar, att FLS: s förslag i denna del synes svårförenligt med de resonemang som skulle ge den sist avlidnes bröstarvingar och nye make företräde framför den först avlidnes efterarvingar. Dock anser hov­rätten i enlighet med sitt eget ställningstagande i samma fråga atl FLS ståndpunkt i denna del är riklig. Förvärv enligl basbeloppsregeln bör således omfattas av efterarv.

5.1.11 Efterlevandes rätt efter sambo

FLS föreslår att efterlevande efter sambo skall i bostad och bohag fä samma rätt lill tvä basbelopp som ovan föreslagits för makar.

Med hänsyn till grundtanken beträffande bostad och bohag synes denna skyddsregel riktig.

5.2 Laglotten

FLS föreslär alt laglott för bröstarvinge avskaffas. Mot detta förslag har tre ledamöter reserverat sig (reservationer nr 7 och nr 8) och föreslår elt bibehållande av laglott enligt nu gällande regler.

FLS framhåller att den ökade livslängden medfört alt bröstarvingar nu mer än förr hinner nå ekonomisk självständighet innan föräldrarna avlider och därför har mindre behov av arv. Elt avskaffande av laglotlen skulle ocksä lämna ökat utrymme för en förstärkning av den efterlevande makens ekonomi. Dessa reflexioner kan väl i sig tala för ett avskaffande av laglott för bröstarvingar.

Filosofin bakom laglotlen är ju emellertid inle bara atl bröstarvingar bör tillförsäkras egendom av viss storlek. Eftersom den andel i kvarlåtenska­pen som omfattas av laglotten är lika stor oberoende av antalet bröstar­vingar, blir den egendom som viss bröstarvinge genom laglotten tillförsäk­ras helt avhängig av hur många andra bröstarvingar som finns; vid stora barnkullar kan det enskilda beloppet bli tämligen obetydligt.

Viktigare i lagloltsfilosofin är alt man genom laglotlen åstadkommer en rimlig rättvisa bröstarvingarna emellan; det skall inle vara möjligt att helt utesluta bröstarvinge från arv och elt visst minimum av jämställdhet skall upprätthållas. Detta var uppenbarligen en grundläggande tanke bakom den reform som fr. o. m. 1970 gav det som förr kallades ulomäktenskapligt barn (i fortsättningen av hovrätten betecknat uä-bam) generell arvsrätt efter sin fader. Frågan om laglott får därför sin största betydelse just ifråga om uä-barn.

FLS anför om dessa: "Med arvsrättsreformen var avsikten alt göra alla
barn likaberättigade i förhållande till sina föräldrar. Avskaffar man laglot­
len - för alla barn - innebär inte del att man träder denna princip för när.
Visserligen kan som en följd av testationsfriheten ett barn i praktiken bli
lika illa ställt som före arvsrättsreformen, men det är en risk som i fortsätt­
ningen skulle gälla alla barn. Del kan vidare göras gällande att syftet med
reformen väsentligen var jämställdheten som sådan, inte att tillförsäkra
     140

varie tidigare arvlöst barn en del av kvarlåtenskapen."


 


Dessa FLS:s resonemang är verklighetsfrämmande och kan få oaccep-     Prop. 1986/87:1 tablå konsekvenser.

Del har alltid funnits olika "slag" av uä-barn. Trolovningsbarn hade i arvsrätlshänseende samma ställning som iä-barn. I fall då trolovning inte kom ifråga eller inte var möjlig - t. ex. därför att fadern var gift - kunde fadern genom arvsrältsförklaring tillförsäkra sitt uä-barn samma ställning. Men det var ju uppenbarligen inte för dessa barns skull som arvsrättsrefor­men kom lill. Naturligtvis hade reformen karaktär av en principdeklaration som gällde uä-barn i gemen, men dess praktiska innebörd var lika givet att framtvinga ett skydd för de uä-barn, för vilka fäderna ej frivilligt tog ansvar.

Uä-barnet har visserligen i dag generellt sett en bättre social situation än tidigare. Barn till sambor uppfattar sig säkert på samma sätt som iä-barn; de är ju i själva verket både rättsligt och känslomässigt att jämställas med Irolovningsbarnen. Eftersom den gamla skamstämpeln, lill följd av både lagstiftning och en allmänt förändrad syn på människovärdet, i stort sett utplånats har säkerligen även de uä-barn som inte tillkommit i ett beståen­de parförhållande en bättre ställning än förr.

Men uä-barn är dock allQämt mycket ofta frakten av helt tillfälliga förbindelser. Det vore därför orealistiskt att inte beakta, atl dessa bara har en utsatt situation och är i behov av samhällets stöd. Efter arvsrättsrefor­men har uä-barnet genom laglotlen uppnått ett minimum av jämställdhet med faderns iä-barn. Erfarenheten torde emellertid visa att fäder till uä-barn av angivna mera utsatta typ ytterst sällan genom testamente i övrigt jämställer dem med iä-barnen. Någon undersökning av saken torde ej finnas. Men innan motsatsen bevisals får man utgå från att fäder i den mån de upprättar testamenten till förmån för sina barn skyddar iä-baraen fram­för uä-bamen.

Om vad nu sagts är riktigt skulle elt avskaffande av laglotlen kunna försätta åtskilliga uä-bam tillbaka till den situation i vilken de befann sig före 1970. Hovrätten menar att en sådan utveckling väl kan föratses. Om en gift man får ett uä-bam ligger det nära till hands atl anta att hans hustra begär alt han genom testamente tillgodoser deras gemensamma bam. Är uä-bamet därtill frukten av en helt tillfällig förbindelse, är det ett rimligt antagande att fadem av egen drift vidtar en sådan åtgärd. Del senare kan desto mer antagas som "ansvaret" för kontraception alltmer överflyttats till kvinnan och mänga uä-fåder därför känner sig "pälurade" bam. I den avgivna reservationen nr 7 ges ytterligare exempel på olyckliga följder vid ett avskaffande av laglott.

Del är alltså enligt hovrättens mening elt orikligt påstående av FLS, all
den genom arvsrätlsreformen uppnådda jämställdheten mellan iä-bam och
uä-bam skulle bestå om man berövade bägge kategoriema rätten till lag­
lott. Det framstår tvärtom som helt oacceptabelt om man — sedan man
efter en politisk diskussion som pågått sedan 1917 äntligen 1970 gett
uä-bamen en förbättrad arvsrättslig status - nu skulle riskera atl bringa
dem tillbaka till den situation i vilken de befann sig före reformen.
             141


 


142


Såvitt hovrätten kan se finns det inte någon annan metod att vidmakthål-     Prop. 1986/87: 1 la jämställdheten än genom en regel om laglott för bröstarvinge. Därav följer dock inte att laglotlen måste ha exakt samma konstruktion eller storiek som hittills.

Det bör ocksä noteras atl elt avskaffande av laglotten menligt kan påverka relationerna i en familj, både mellan föräldrar och barn och mellan syskon eller föräldrar inbördes. Man bör undvika att åstadkomma en familjesituation i vilken löfte om arv eller hot om arvlöshet kan förgifta atmosfären. 1 varje fall bör dessa möjligheter hällas inom de gränser som lagloltsbeslämmelse ger.

Det har redan ovan påvisats att en laglott för bröstarvinge av nuvarande storleksordning inte kan förenas med en arvsrätt för efterlevande make; utrymmet för testalionsfrihel skulle dä bli för litet. Samtidigt har hovrätten redan tagit ställning till förmån för efterlevande makes rätt till arv. Det gäller alltså att finna en avvägning mellan makes arvsrätt, laglott för bröstarvinge och rimlig testalionsfrihet.

Hovrätten utgår vid denna avvägning från all testationsfriheten liksom hittills bör avse halva kvarlåtenskapen. 1 mindre dödsbon kommer områ­det ändå att begränsas genom de olika skyddsreglerna för efterlevande make. 1 andra fall måste, sedan efterlevande make och/eller bröstarvingar tillgodosells, testator ha rimlig möjlighet att tillgodose antingen enskilda anförvanter, andra personer eller ideella ändamål.

Det utrymme som skall bli föremål för bröstarvinges och/ eller efterle­vande makes absoluta anspråk bör alltså begränsas till halva kvarlåtenska­pen. Detta innebär uppenbarligen alt den efterievande makens anspråk kommer atl tränga tillbaka bröstarvingarnas nuvarande lagloltsrält. Med den allmänna inställningen till bröstarvingars nu minskade behov av arv, som FLS redovisar och hovrätten enligt ovan i viss utsträckning kan biträda, är en sådan minskning av bröstarvinges laglott rimlig.

Hovrättens förslag är all man konstraerar både bröstarvinges och makes absoluta anspråk på arv som en laglott för dem inom den ram som enligt nuvarande arvsregler gäller för laglott. Man kan därvid tänka sig tre olika konstruktioner:

1.        Bröstarvinge och make jämställes och får dela lika på hela lagloltsbelop-
pet. Detta innebär, om bara en bröstarvinge finns, alt vardera får 25 %
av kvarlåtenskapen. Ju fler bröstarvingar som finns desto mindre blir
lagloltsdelen inte bara för bröstarvingarna — som nu — utan även för
maken.

2.        Bröstarvingar och make har visserligen gemensam laglott motsvarande
50 % av kvarlåtenskapen men skall inbördes dela denna egendom så atl
maken tar hälften och bröstarvingama andra hälften. Detta innebär atl
maken då bröstarvinge finns alllid får 25 % oberoende av antalet bröst­
arvingar samt att maken, för det fall att bröstarvinge ej finns, får hela
laglotten, dvs. angivna 50 %. Finns ej efterievande make delar bröstar­
vingarna pä hela laglotten.


 


3. Laglotten bestäms för make och bröstarvingar var för sig till 25 %. Detta    Prop. 1986/87: 1 innebär i fall då efterievande make ej finns att bröstarvingarnas laglott endast blir hälften mot den nuvarande. På motsvarande sätt innebär det att efterlevande make i alla fall då bröstarvinge ej finns endast får 25 % som laglott.

Vid övervägande av dessa tre modeller kan man göra följande re­flexioner.

FLS: s - av hovrätten biträdda - förslag att efterlevande make skall få rätt till arv är avsett som en skyddsregel. Om dennas gräns sätts - som enligt FLS - till 33 1/3 % eller 25 % är en avvägningsfråga. Alternativet I ovan kommer emellertid knappast att fungera som skydd för den efterle­vande om det finns mer än en bröstarvinge. Skulle det röra sig om en mycket stor barnkull skulle den efterievandes laglott kunna bli näst intill försumbar. Fördelen med altemativ 1 är således endast alt man i huvudsak bibehåller bröstarvingarna vid nuvarande laglottsstorlek. I praktiken kan modellen emellertid komma att visa sig inte fungera som skyddsregel för den efterlevande.

Enligt alternativ 2. tillgodoses den efterlevande makens skyddsbehov, låt vara i regel pä en nägot lägre nivå än enligt FLS: s förslag. För ensam bröstarvinge som konkurrerar med efterlevande make ger detta alternativ exakt samma resultat som alternativ 1. Om däremot bröstarvingarnas antal ökar minskar de enskildas andel väsentligt i förhållande till alternativ 1. Mot de invändningar som däremot kan resas bör framhållas att viss bröst­arvinge i regel inte förrän vid själva dödsfallet kan "räkna med" laglott av viss storlek. Det finns inte heller anledning alt utan vidare anse den nuvarande laglotlsnivån för bröstarvinge sakrosani; tvärtom har det påpe­kats att de resonemang av ekonomisk natur som kan åberopas för laglot­tens avskaffande i varie fall kan leda lill att laglotlsnivån sänks.

Skulle vid ett dödsfall endast endera kategorin bröstarvinge/efterlevande make finnas, innebär alternativ 2 att den arvsberättigade får hela laglotten, dvs. 50 %. Eftersom den arvsberättigade i detta läge endast "konkurrerar" med den avlidnes testationsfrihet synes denna effekt av alternativet rimlig. För efterlevande make skulle detta i själva verket betyda en förstärkt ställning i förhällande till FLS: s förslag om arvsrätt till en tredjedel. Denna förstärkning i förhållande till testationsfriheten synes berättigad. Eftersom laglotten tillfaller den efterlevande maken med äganderätt skulle denna ordning kunna ligga till grund även för atl lösa de problem, varom oenighet rått inom utredningen om företrädesrätt till arv för den sist avlidnes bröst­arvingar och nya maken framför efterarv ät den först avlidnes släktingar i andra parentelet.

Vad slutiigen angår ahernativel 3 har detta den fördelen alt efterlevande
make och bröstarvingar inte behöver se varandra som "konkurrenter";
vardera kategorins laglott är i lagen fastställd för sig. Samtidigt har allema-
tivet den konsekvensen att laglotlen alltid blir 25 %, dvs. när endast endera
kategorin finns ökar testationsfriheten med 50 %. Del kan väl ifrågasättas
       143


 


om detta generellt är en önskad effekt av en laglottsreform. När det gäller     Prop. 1986/87: 1 situationen vid efterarv kan kanske å andra sidan 25 % arv lill den efterle­vande som kan gå vidare till ny make etc. le sig rimligare än de 50 % som i vissa fall kunde komma ifråga enligt alternativ 2.

Vid övervägande av de tre alternativen vill hovrätten ge förord åt alter­nativ 2. Del tillfredsställer skyddssynpunkten för efterievande make då bröstarvinge finns. De relativt fåtaliga fallen av konkurrens vid efterarvssi-luationen är, om inte försumbara så i varie fall inte tillräckliga för alt motivera sänkning av den efterlevandes andel. Då endast bröstarvingar finns kommer den nuvarande laglotlsnivån att bibehållas, vilket bl. a. är till fördel för de uä-barn, som arvsrätlsreformen särskilt avsåg att skydda. Genom atl den efterlevande får laglotten med äganderätt kan man avstå från diskussion om företräde till arv för dennes bröstarvingar och nya make — de får ju denna egendom utan konkurrens med efterarvingarna, medan de senare får sin givna anpart. Efterarvel blir visserligen mindre än nu men å andra sidan kommer del, lill skillnad frän fallet enligt FLS: s förslag, att finnas kvar.

Den enda situation, i vilken hovrättens alternativ ger väsentligt annor­lunda resultat än nuvarande regler eller FLS: s förslag, är då del efter såväl den först avlidne som den sist avlidne endast finns släktingar i andra parentelet. Enligt nuvarande regler (och förslaget) delas då den sistes kvariålenskap lika och hälften blir efterarv ål den först avlidnes släktingar, medan återstoden ärvs av den sist avlidnes. Hovrättens förslag innebär alt den sist avlidne erhållit viss laglott med äganderätt, vilken då går vidare som arv till hans/hennes släktingar. Efterarvel blir således i delta fall mindre. Situationen förutsätter emellertid all bröstarvingar saknas, vilket rimligen brukar föranleda makarna att tesiamentariskt förordna om hur de vill atl egendomen i framliden skall fördelas. Någon oförutsebar "orättvi­sa" kan därför knappast uppkomma.

Hovrätten för Övre Norrland:

Beträffande förslagen lill ändringar i ärvdabalken och andra lagar har hovrätten funnit att den måste avstyrka de sakkunnigas förslag på en viktig punkt, nämligen slopandet av reglerna i 7 kap. ärvdabalken om laglott. Här ansluter sig hovrätten i stället till vad som sägs i reservation nr 7. Inle heller beträffande 3 kap. 4 § nämnda balk har hovrätten ansett sig kunna biträda förslagen om arvsordning och testationsfrihet när arvsberälligad bröstarvinge saknas. På de flesta övriga punkter är hovrätten dock ense med de sakkunniga och tillstyrker deras förslag enligt vad som framgår av det följande.

5.1.5 När bröstarvinge finns

Hovrätten tillstyrker att efterievande make skall ha rätt att behålla boet
oskiftal saml atl, om skifte begärs av bröstarvinge, den efterlevande er-
häller en tredjedel av kvarlåtenskapen i arv. Såsom de sakkunniga själva
uttalar utgör förslaget inte något stort avsteg från gällande rätt. Några
     144

betänkligheter att införa de föreslagna reglerna bör därför inte finnas.


 


5.1.8                                                                           När bröstarvingar saknas Prop. 1986/87: 1
Här intar de sakkunnigas majoritet den ståndpunkten att efter den efter­
levande makens död den först avlidne makens kvarlåtenskap ärvs av den

sist avlidne makens nye make eller bröstarvingar - före den först avlidne makens släktingar i andra parentelen. Vidare har den efterlevande maken rätt att genom testamente utesluta den först avlidne makens släktingar i andra parentelen. - Förslaget innebär sålunda en försämring i arvshän­seende för bl. a. den först avlidne makens föräldrar. I stället gynnas en ny make. — Förslaget torde innebära att avvecklingen av den sist avlidne makens dödsbo underlättas samt att - i förekommande fall - en ny makes ställning förbättras i förhållande till vad som gäller idag. I och för sig ligger det ju i utredningens direktiv alt förbättra efterievande makes (även nytill­kommen sådan) situation, men frågan är om dessa hänsyn är tillräckligt starka för att frångå den gällande ordningen om rätt till efterarv för bl. a. den först avlidne makens föräldrar. Mycket talar för att den först avlidne makens föräldrar i arvshänseende borde gå före den efterlevande makens nye make. Hovrätten kan inte heller ansluta sig till utredningsmajoriletens förslag om att ge den efterlevande rätt, om den först avlidne inte förordnat annat, att själv i testamente bestämma om hela boel. Hovrätten avstyrker därför den nu föreslagna arvsordningen och lestationsfriheten.

5.1.9   Efterarv och 5.1.10 Basbeloppsregeln och efterarv
Hovrätten har ingen erinran mot vad som föreslås i dessa avsnitt.

5.1.11 Efterlevandes rätt efter samboende

Hovrätten är överens med utredningen om atl efterlevande sambo inte skall ha arvsrätt. Mot basbeloppsregeln till förmån för efterlevande sambo finns ingen erinran.

5.2 Laglotten

I syfte att ge makar möjlighet att testamentera all sin egendom till
varandra föreslär utredningens majoritet att reglerna om laglott skall slo­
pas. Delta innebär alt man vill införa oinskränkt testationsfrihet. Denna
testationsfrihet kan naturligtvis även ta sig sådana uttryck som atl teslator
gör såväl make som barn arvlösa, en konsekvens som man måste vara
beredd att acceptera, om man ställer sig bakom majoritetens förslag. -
Utredningens båda läger har grandligt belyst de skäl som kan anföras för
och emot ett avskaffande av reglerna om laglotlen. Särskih av hänsyn till
lestators s. k. särkullbarn förefaller del ytterst tveksamt om institutet skall
las bort. Ända fram lill modern tid har särkullbarnen varit missgynnade i
arvshänseende gentemot sina fåder, och det är först under de senaste
decennierna som arvsreglerna kommit atl omfatta även dessa barn. Etl
slopande av laglottsreglema kommer förmodligen för dessa barns del atl
innebära en återgång till den tidigare ordningen, då de förblev arvlösa. Vad
nu anförts anser hovrätten vara skäl nog att motsätta sig atl reglerna om
laglotlen tas bort. De bör i princip behållas. Emellertid är hovrätten beredd
145

10   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


att göra en eftergift av icke ringa praktisk betydelse. I likhet med reservan- Prop. 1986/87: 1 terna i reservation nr 7 anser nämligen hovrätten, alt lagloltsreglerna inle skall behöva inverka på utfallande försäkringsbelopp enligt 104 § försäk­ringsavlalslagen. En sådan ståndpunkt kan visserligen ses som en kompro­miss, vilken måhända i praktiken urholkar laglottsskyddet ganska betänk­ligt, men den innebär att utredningens förslag om förbättrad ställning för efterlevande make kan behållas i stort sett enligt förslaget — bortsett således frän den fullständiga testationsfriheten till förmån för efterlevande make.

Stockholms tingsrätt:

Av 3 kap. 1 § förslagel lill ändring i ärvabalken framgår alt bröstarvinge ej skall kunna framställa begäran om atl få ul sitt arv sedan bodelnings­handling har underskrivits. Skifte därefter under den efterlevandes livstid kan enligl förslaget ske bara på begäran av den efterlevande själv. Denna regel har visserligen kommit lill med hänsyn till den efterlevandes berätti­gade trygghelskrav, men del kan sättas i fråga om inte bröstarvinge även efter bodelningshandlingens underskrivande i speciella fall bör kunna åstadkomma atl skifte sker, till exempel för att förhindra ett uppenbart förslösande av egendomen eller i de fall dä en efterlevande make gifter om sig.

För närvarande gäller inte den s.k. basbeloppsregeln om den avlidne efterlämnar bam under 16 år som inte också är den efterlevandes. Vad de sakkunniga uttalat härom, sid. 199, till skäl för atl detta undanlag tas bort godtar tingsrätten och tillstyrker sålunda förslaget i den delen.

I förslagel till ändringar i ärvdabalken har de sakkunniga vidare under 3 kap. 4 § föreslagit att - om den efterlevande maken har behållit boet oskiftal vid den först avlidnes död och del inle finns bröstarvinge efter den först avlidne — vad den efterlevande har bestämt i testamente om egendo­men i sitt bo skall gälla, att den avlidnes bröstarvinge och make i nytt äktenskap, om det inte finns testamente, skall ha arvsrätt till hela boet och atl därefter, om intet av dessa fall föreligger, efterarv till halva boel skall tillkomma den först avlidne makens släktingar i andra parentelen. Enligt tingsrättens mening finns inte tillräckliga skäl för de sakkunnigas förslag i detta avseende. Tingsrätten anser därför att förevarande lagregel bör utfor­mas så som reservanterna gjort i reservation 5, sid. 485, och vi stöder oss därvid på de av reservanterna angivna skälen. Rent av stötande följder skulle, om de sakkunnigas förslag genomförs, kunna uppstå.

Det synes vidare rikligt alt införa en regel som den föreslagna i 12 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken att - i likhet med den föreslagna regeln för efterlevande make - en efterlevande ogift samboende skall få minst så mycket av bostad eller bohag när sammanlevnaden upplöses genom den enes död att det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfal­let gällande basbeloppet.

Tingsrätten delar de sakkunnigas mening, sid. 211, atl de krav som
bröstarvingar har på arv till följd av samhällsutvecklingen väsentligen har
         146


 


försvagats. Tingsrätten ansluter sig dock till de av reservanterna i reserva-     Prop. 1986/87: 1

tion 7, sid. 486, angivna skälen för att behålla laglollsregler. Tingsrätten

avstyrker därför de sakkunnigas förslag om att laglotten skall slopas. I

enlighet med reservanternas inställning har tingsrätten emellertid härvid

ingen erinran mot att laglottsskyddet vid förmånstagarförordnanden slopas

genom att 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen upphör att gälla och

att laglotten begränsas till andel i kvarlåtenskapen.

Särskilt yttrande av chefsrådmannen Bjdkengren, Malmö tingsrätt:

Jag finner det visserligen angelägel alt skyddet för den efterlevande förstärks både vid äktenskap och samboende. Fördelningen mellan efterle­vande partner och bröstarvingar skapar emellertid stora problem.

Man har under senare tid på olika sätt stärkt arvsrätten. Sålunda har man låtit barn ulom äktenskp fä ärva sin fader och låtit adoptivbarn få ärva adoptantema. Härmed har ocksä följt att dessa kategorier barn blivit berättigade till laglott.

Nu vill familjelagssakkunniga plötsligt ta ett stort steg i motsatt riktning genom att beröva inte bara de nämnda barnkategorierna utan alla bröstar­vingar laglottsrätten. Detta avsteg från senare tiders lagstiftningsinriklning utgör delvis också elt avsteg från gamla, väl kända arvsregler.

Jag är tveksam huruvida det finns tillräckliga skäl för denna helomvänd-ning. I synnerhet finner jag det vådligt att många gamla människor - vilka i vårt moderna samhälle ofta är utsatta för mycket starkt tryck från olika slag av vårdare och själasöriare - mer eller mindre effektivt kan förmås att skriva testamenten eller företaga andra rättshandlingar, som icke är välbe­tänkta. Riskerna ökar även därigenom atl brakel att omyndighetsförklara gamla nu till stor del upphört. Jfr Ryding i SvJT 1980 sid. 638. Laglottsre-geln har hittills utgjort en viss spärr mot olyckliga förordnanden och har ocksä bidragit till att bibehålla intresset generationerna emellan. Jag vill därför icke för närvarande tillstyrka att lagloltsregeln upphävs.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Huvudregeln att den efterlevande — trots atl bröstarvingar finns efter den först avlidne — skall sitta kvar i oskiftat bo har tillkommit mot bak­grund av att nuvarande inskränkning i rätten att göra testamente av utred­ningen anses vara föråldrad. Nuvarande rätt för bröstarvingar all utkräva sin laglott försvinner därmed.

Departementschefen anför i direktiven (s. 90) alt "normalt sett har efterlevande make ställ den döde minst lika nära som den dödes bröstar­vingar". Länsstyrelsen kan ej dela departementschefens uppfattning och ej heller att lagloltsbegreppet skulle vara föråldrat utan anser i likhet med reservanterna att nuvarande rätt lill laglott omfattande hälften av arvslot­ten bör bibehållas.

De sakkunniga framför (s. 109) att "många människor har en motvilja
mot att skriva testamente och skjiiter upp tanken därpå tills del är för sent.
Vad de egentligen hade önskat förverkligas då inle. Starka skäl talar därför
     147


 


för att genom lagändring stärka den efterlevandes ställning". Detta måste     Prop. 1986/87: 1 enligt länsstyrelsen innebära att föräldrarna i stället måste skriva testamen­te till förmån för sina barn. Vad är då granden för all inte detta önskemål också blir åsidosatt innan det är för sent?

Av statistik som redovisas i utredningen framgår all det lill övervägande del är mannen som dör först av makarna. Det är alltså kvinnans ställning som stärks genom förslaget. Länsstyrelsen är tveksam om stärkandet av kvinnans ställning i dessa avseenden pä 1980-talet är så tungt vägande alt barnens tidigare rätt till laglott bör inskränkas. Utredningen visar dessut­om att flertalet kvinnor idag är självförsörjande; åtminstone har deras ekonomiska ställning blivit helt annorlunda än tidigare.

För att inle den efterlevande makens ställning skall försvagas ytteriigare vid ett bibehållande av laglotten, ansluter sig länsstyrelsen till reservanter­nas förslag om en utökning av antalet basbelopp som skydd för den efterlevande till ett värde motsvarande sex basbelopp mot nuvarande fyra. Vidare bör enskild egendom enligt länsstyrelsen genast ärvas av bröstar­vingarna. Syftet med enskild egendom kan annars delvis åsidosättas. Ex­empelvis kan den först avlidne genom arv ha fått enskild egendom just för att denna skall gå vidare i den släkten och alltså lill barnbarn.

Länsstyrelsen kan ej heller finna alt den konslraktion för arvsrätt för den efterlevande maken som majoriteten föreslår är atl föredraga framför nu gällande regler. De olika alternativen (s. 85) synes dessutom vara krångliga och svåra alt praktiskt tillämpa.

Länsstyrelsen kan därtill inle finna det rimligt att den efterlevande vid omgifte får behålla hela boet, sä alt om han/hon själv dör den nye maken får sitta kvar i ett bo som till hälften (i verkligheten kan del vara ännu större del) kommer från en helt annan släkt (s. 200). I betänkandet talas alltid om förmögenhet i form av pengar. Länsstyrelsen anser att del många gånger i stället kan vara fråga om affektionsvärden såsom släklklenoder eller minnen från ett tidigare hem, vilka på detta sätt försvinner "åt sidan". Den nye "ägaren" kan ju skänka bort eller förbruka egendomen under sin livstid. Detta förhållande kan bli ganska vanligt när man ser till skilsmässofrekvensen och antalet nya äktenskap i dag.

Länsstyrelsen anser inle atl den efterlevandes omgifte är tillräckliga skäl för att ändra arvsordningen och ansluter sig helt till reservanternas skriv­ning (s. 485) beträffande reservation 5.

Förslaget innebär alt om inte bröstarvinge vid bouppteckningen efter den först avlidne maken begär att få ut sitt arv, får han/hon inte något förrän den efterlevande är död. Detta ställer enligt länsstyrelsen orimligt stora krav på gode mannen/överförmyndaren om arvingen är omyndig. Enligt de sakkunniga skall huvudregeln vara oskiftat bo. Om gode mannen reservalionslöst går på den linjen har barnen ingen möjlighet atl få ut sitt arv, förrän den andra föräldern dör. Vid omgifte bör därför barnen, liksom när de blir myndiga, fä la ställning till om arvet skall ulgå.

Länsstyrelsen ställer sig avvisande till den fulla testationsfrihet, som
majoriteten av de sakkunniga föreslär, i stället för bibehållandet av laglol-
  148


 


ten för bröstarvingarna. Länsstyrelsen önskar i stället medverka lill att Prop. 1986/87: 1 familjebanden stärks och att inle vissa barn missgynnas. Lagförslaget kan medföra splittring i syskonskaran och vad reservanterna anför beträffande adoptivbarn bör noteras. Den tidigare arvsrättsreformens länkar bör där­för enligt länsstyrelsen beslå. Del är redan nu möjligt att ge vissa barn mer genom att laglotten endast är halva arvslotten. En viss testationsfrihet finns därmed om man vill gynna barn i senare äktenskap framför sädana som man kanske tappat kontakten med efter en skilsmässa.

Det åligger länsstyrelsen att verkställa utredning i ärenden avseende ansökan om allmänna arvsfondens avstående av rätt till arv. I de delar familjelagssakkunnigas förslag berör allmänna arvsfonden vill länsstyrel­sen framföra följande synpunkter.

Arvsfondens medel skall delas ut som understöd till barn-och ungdoms­verksamhet samt till omsorg om handikappade. Då samhällsinsatserna under senare är kraftigt ökat när det gäller dessa områden, anser länssty­relsen del rimligt atl en viss minskning av fonden tillfallande medel accep­teras. Länsstyrelsen tillstyrker med anledning härav förslagel att arvsfon­dens nuvarande rätt till arv bortfaller enligt förslaget till ärvdabalken 3 kap. 11 §, dvs. alt om vid den efterlevande makens död någon arvsberättigad finns bara på den ena sidan, denne ärver hela boet (s. 442 och 448).

Socialstyrelsen:

I direktiven anges alt de sakkunniga bör överväga om man inte kan ändra den nuvarande ordningen enhgt vilken bröstarvingar ärver före en efterlevande make. Utredningen anser att arv numera generellt spelar en liten roll för bröstarvingars försörining. Om en förälder avlider när barnen är små, kan barnpension i viss män trygga deras grundförsörining. Där­emot kan del för den efterlevande maken betyda mycket all få sitta kvar i orabbat bo, att få leva kvar under sina nuvarande levnadsvillkor.

Socialstyrelsen kan stödja detta resonemang när makaraa har endast gemensamma bam. Utredningen redovisar den erfarenheten att bam och barnbarn mänga gånger avstår frän skifte efter den först avhdne föräldern. Men många barn bor i dag ihop med endast en av sina föräldrar, dels beroende på det stora antalet skilsmässor och dels pä grand av alt många föräldrar inle är gifta och sammanboende. För bara som bor ihop med sina båda föräldrar är det kanske mänga gånger lättare att uppskjuta elt skifte dä bamet har tillgång till "hela" hemmet. För särkullbarn kan ett arv betyda mer dä det kan innebära ett tillskott lill deras försörining.

Utredningen föreslår att om arvlåtaren var gift, den efterlevande maken
äger att sitta i oskiftal bo med fri förfoganderätt över kvarlåtenskapen i sin
livstid och med rätt till efterarv för bröstarvingar efter den först avlidne.
En bröstarvinge skall dock ha rätt att genast få ut sitt arv om denne begär
detta senast vid bodelningen och innan bodelningshandlingen underskrivs.
Om ett skifte då äger ram, skall den efterlevande ha rätt till en tredjedel av
kvarlåtenskapen. Detta förslag jämställer makamas gemensamma barn
och eventuella särkullbam. Socialstyrelsen föratsätter härvid atl om en
             149


 


bröstarvinge vill ha ut sitt arv, han/hon skall ha rätt lill detta även om Prop. 1986/87: 1 annan arvinge motsätter sig arvskifte. Detta kan motiveras med att gemen­samma barn i större utsträckning kanske är benägna att uppskjuta ett arvskifte, medan det för särkullbarn kan vara angeläget atl omedelbart utfå sitt arv efter den avlidne. Makarnas gemensamma barn skall då inte kunna motsätta sig ett arvskifte. Styrelsen kan i övrigt - beträffande ovan­nämnda förslag - instämma i de synpunkter som utredningen anför för alt stärka efterlevande makes ställning.

En i sammanhanget för barn väsentlig fråga gäller laglottsinstitutet. Detta har två syften, dels att ål bröstarvingarna säkra en del av den avlidnes kvarlåtenskap, dels att skapa rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes.

Utredningen föreslår att laglotten skall avskaffas. Socialstyrelsen kan inle instämma i det resonemang utredningen för i denna fråga. Styrelsen ser inte laglotten främst som en begränsning i lestators testationsfrihet utan som en rätt för alla bröstarvingar att få del av den avhdnes kvarlåten­skap. Styrelsen anser att alla barn till den avlidne skall ha samma rätt. Avskaffas laglotten, innebär detta atl en person kan gynna vissa barn framför andra. Barn till föräldrar som inle är gifta med varandra kan i högre grad än andra barn komma att missgynnas av detta.

En förälder har i princip samma underhållsskyldighet gentemot alla sina barn, oberoende av om han eller hon lever tillsammans med barnet. Även ett barn som inle lever ihop med den underhällsskyldige har rätt att få del av dennes ekonomiska standard. Socialstyrelsen anser del inle vara rimligt atl denna rätt skall kunna avkhppas i och med förälderns dödsfall.

De övriga nordiska länderna har liksom Sverige elt lagloltsinstilul. Detta är dock utformat på olika sätt. Att avskaffa laglotlen skulle innebära att Sverige ensamt skulle sakna detta institut. När det gäller skyddet för efterlevande make vill utredningen närma sig den västnordiska ordningen. Alt beträffande laglottsinstitutet avvika frän de övriga nordiska ländernas lagstiftning förefaller då inle konsekvent.

Socialstyrelsen får därför avstyrka förslaget i denna del.

Socialstyrelsen ställer sig vidare tveksam lill alt den nuvarande in­skränkningen av basbeloppsregeln i GB 13:12 tredje st. till förmän för särkullbarn under 16 år får utgå. Visserligen har de förbättrade barnpen-sioneraa medfört att saken nu är i ett annat läge än då basbeloppsregeln infördes. Förslagel kommer emellertid att innebära att särkullbarn får en försämrad ekonomisk ställning.

Bankinspektionen:

Bankinspektionen ställer sig generellt sett tveksam till om efterlevande makes ställning i dag är så dålig att alla de i förslaget angivna åtgärderna är motiverade.

Inspektionens betänkligheter gäller i främsta rammet förslaget att av­
skaffa reglema om laglott. Uppfattningen att barn skall ärva sina föräldrar
torde allQämt äga stark förankring i vida kretsar oavsett politiskt hemvist.
150


 


Laglottsinslilutionen har inneburit åtminstone någon motvikt, när föräld-     Prop. 1986/87: 1

rar under intryck av känslopåverkan - stundom med senilitet eller annan

mental avvikelse som bidragande orsak - velat missgynna barnen till

förmån för ny make eller annan. Inspektionen kan inte tillstyrka detta

förslag.

Kammarkollegiet:

5.1.5 När bröstarvinge finns

Kollegiet delar utredningens uppfattning att man bör stärka efterlevande makens ställning vid dödsfall. Enligt kollegiets mening erbjuder den av utredningen förordade metoden dock inte etl tillräckligt starkt skydd för efterlevande make eftersom bröstarvinge har rätt till skifte om han begär det. 1 materiellt hänseende innebär förslaget därför i realiteten inle så stora förändringar i förhällande till gällande rätt.

I formellt hänseende innebär förslaget däremot stora förändringar i såväl civilrältsligt som skallerättsligt avseende. Utredningen har föreslagit atl bröstarvinge skall ha rätt att begära skifte fram till dess att bodelning äger rum men ej fastslagit någon tidsfrist inom vilken bodelning skall äga ram. Detta kan innebära att myndigheter och borgenärer flera år efter dödsfallet inte med säkerhet vet om boet är oskiftat eller ej. Vidare innebär det stor osäkerhet för den efterlevande som inte vet om han eller hon disponerar kvarlåtenskapen eller ej. Skatterätlsligt kommer ett genomförande av för­slagel atl erbjuda stora tillämpnings- och kontrollproblem (se vidare av­snitt 8). Med hänsyn till de stora tillämpningsproblemen i såväl civilrälts­ligt som skallerättsligt avseende avstyrker kollegiet förslagel om rätt för den efterlevande att behålla boet oskiftat. Om förslaget ändå genomförs är det enligt kollegiet nödvändigt att i lag föreskrivs att bodelning måste ha företagits inom bestämd tid, exempelvis sex månader från dödsfallel. Dessutom bör en regel införas i ärvdabalken atl denna bodelningshandling skall inges till tingsrätten (se vidare avsnitt 8) före skatteärendets avgöran­de. Med hänsyn till de överväganden en bodelning kräver kan det ej anses nödvändigt att bodelningshandlingen inges samtidigt med bouppteckning­en (senast fyra månader efter dödsfallet enligl ÄB 20:8 jämförd med ÄB 20:1).

För att bättre stärka efterlevande makes ställning såväl materiellt som formelh förordar kollegiet atl den s.k. basbeloppsregeln ges en vidgad tillämpning genom atl antalet basbelopp som den efterlevande har rätt alt erhålla enligl nuvarande GB 13:12 höjs. Med hänsyn till att i beloppet bör inräknas vad den efterlevande disponerar i form av enskild egendom och försäkringsbelopp föreslär kollegiet att antalet basbelopp höjs till tio.

Utredningen har föreslagit att efterlevande make skall ha arvsrätt lill en
tredjedel av kvarlåtenskapen i de fall då bröstarvinge begär sitt arv. Enligt
kollegiets uppfattning saknas skäl all, just i de fall då efterlevande make
och bröstarvingar ej är överens om att låta den efterlevande överta hela
boel oskiftat, stärka den efterlevandes ställning genom att införa en arvs­
rätt pä bekostnad av barnens arvsrätt.
                                                151


 


Enligt utredningens förslag skulle bröstarvinge vara beskuren rätten till     Prop. 1986/87: 1 efterarv om vederbörande begär sitt arv. I verkligheten får man räkna med alt det i hög grad blir särkullbarn lill den först avlidne som kommer alt begära skifte vid dennes frånfälle. Förslaget innebär därför en begränsning av särkullbarnens arvsrätt i förhållande till gällande rätt.

Med hänsyn till det anförda samt till kollegiets förslag om utökning av basbeloppsregeln avstyrker kollegiet förslaget om arvsrätt för efterlevande make till kvotdel av kvarlåtenskapen.

5.1.6   Rätt för den efterievande att behålla sin egendom Kollegiet tillstyrker förslaget.

5.1.7   Basbeloppsregeln

Som framgår av avsnitt 5.1.5 föreslår kollegiet att gränsen för tillämp­ning av basbeloppsregeln skall höjas. Kollegiet har dock inget att erinra mot att den nuvarande inskränkningen av basbeloppsregeln till förmån för särkullbarn under 16 är får utgå.

5.1.8   När bröstarvinge saknas

Enligt gällande rätt är efterlevande make i barnlösa äktenskap skyddad vid dödsfall genom sin rätt till arv enligl ÄB 3:1. Utredningens förslag innebär varken en förstärkning eller försvagning av denna arvsrätt. Där­emot innebär förslaget ett stärkande av den efterlevandes arvingars rätt på bekostnad av den tidigare avlidne makens arvingar. Förslaget är inte motiverat för att stärka den efterlevandes ställning och förefaller ej heller förankrat i det allmänna rättsmedvetandet. Kollegiet avstyrker därför för­slaget såväl vad gäller testationsfrihet för efterlevande make som vad gäller arvsrätt för den sist avlidnes bröstarvinge och make i nytt äktenskap lill den först avlidnes kvarlåtenskap.

5.1.9   Efterarv

Kollegiet tillstyrker förslagel om förenkling av reglerna om efterarv.

Allmänna arvsfonden

Familjelagssakkunniga kan inte finna det naturligt att allmänna arvsfon­den ärver något så länge det finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna. De sakkunniga föreslår med anledning därav att, om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, hela kvariåtenskapen skall tillfalla dem.

Redan familjerältskommittén hade i sitt belänkande Äklenskapsräll (SOU 1964:34 och 35) föreslagit en motsvarande regel.

Dåvarande kammaradvokatfiskalsämbetet tillstyrkte i sitt yttrande
1965-04-01 över betänkandet all en sådan regel infördes. Ämbetet an­
förde bl.a. atl enbart det förhållandet, att en av dödsbodelägarna är all­
männa arvsfonden med en statiig myndighet som ställföreträdare, väcker
en viss irritation.
                                                                             152


 


Det har nu gått snart Qugo år sedan förslaget framfördes. Enligt kolle- Prop. 1986/87:1 giets erfarenhet har det förhållandet att efterarvingar ibland kan ha att dela arvet med allmänna arvsfonden alltmera gått in i allmänhetens medvetan­de. I de allra flesta fall föreligger inte någon irritation. De situationer som däremot upplevs som mera svårförståeliga är de, där hela kvariåtenskapen tillfallit efterlevande maken på grund av inbördes testamente ulan förord­nande om sekundosuccession eller på grund av basbeloppsregeln och där någon delning enligt gällande regler inte kan göras. Vad gäller dessa fall har kollegiet för arvsfondens del inte något att erinra mot de föreslagna änd­ringarna.

Bakgrunden till familjerältskommitténs förslag var att man ville undvika att, om den ena maken saknar arvsberättigade släktingar, andra makens släktingar skulle bli beroende av vilkendera av makarna som avlider först. Kollegiet vill mot detta invända följande.

Den make som avlider först har haft som sin närmaste sin maka. Den efterlevande makan har om det gått några år sedan maken dog kanske kommit att få förhållanden till andra som dä kan tillgodoses genom arvs­fondens möjligheter att avstå. Arv som tillfallit arvsfonden kan nämligen enligt 5 § arvsfondslagen avstås till annan under vissa föratsättningar, bl.a. på grand av uttalanden av den avlidna eller atl någon har stått den avlidna nära. Om de sakkunnigas förslag genomföres skulle denna möjlig­het upphöra för t.ex. en sambo eller annan som stått den avlidne nära under många är att få del av kvarlåtenskapen (vad gäller sambo större del av kvarlåtenskapen än föreslagna två basbelopp). Kollegiet anser inte att det finns någon anledning att nu stärka efterarvingarnas rätt pä bekostnad av dessa andra. Uppfyller efterarvingarna förutsättningama för elt av­stående finns det alltid möjlighet atl avstå återstående hälft av kvarlåten­skapen till dem.

Kollegiet avstyrker på grand av det ovan anförda de sakkunnigas för­slag.

5.1.10 Basbeloppsregeln och efterarv

Kollegiet tillstyrker förslaget alt reglerna om efterarv bör gälla för de fall då den efterlevande med stöd av basbeloppsregeln övertagit hela kvarlå­tenskapen. För det fall kollegiets förslag om en höjning av antalet basbe­lopp vinner bifall framstår förslaget som än mer motiverat.

5.1.11 Efterlevandes rätt efter samboende

Kollegiet tillstyrker att efterievande sambo skall få behålla egendom till etl värde av två basbelopp.

5.2 Laglotten

Kollegiet delar helt de synpunkter på laglotlen som framförs i reserva­tion nr 7 (s. 486) och avstyrker därför att laglotten avskaffas.


153


 


RSV:                                                                            Prop. 1986/87: 1

3.1 Allmänt

När man i betänkandet diskuterar konfliktsituationen vid ett arvfall utgår man i alltför hög grad frän de förhållanden som nu gäller när unga människor bildar familj - med eller ulan vigsel - och får barn. För den unga generationen torde tanken pä alt göra skillnad mellan barn beroende på om föräldrarna varit gifta med varandra eller inte vara främmande. Bland de äldre torde förhållandel vara ett annat.

När 1969 års arvsrätlsreform trädde i kraft vidtogs åtgärder för att utomäktenskapliga barn skulle kunna bevaka sin arvsrätt. Barnen eller deras vårdnadshavare kunde hos pastorsämbetet begära att få bli anteck­nade i faderns personakt. Barnavärdsnämndema ålades all se till alt detta blev gjort beträffande barn för vilka barnavårdsman då allQämt var förord­nad. Sedan det inträffat all bouppteckning förrättats i omedelbar anslut­ning till dödsfallet och utomäktenskapliga barn anmält sina anspråk för sent och därför gått miste om sin arvsrätt så begärde riksdagen förslag liU sådan ändring av övergångsbestämmelsen till ärvdabalken att den presum­tive arvingen fick viss frist inom vilken arvsanspråk kunde framställas. Sådan regel infördes 1974. I detta sammanhang uttalade departementsche­fen att del skulle vara önskvärt att alla fåders personakter kunde förses med anteckning om barn vars moder inte var gift med fadern. En skyldig­het för pastorsämbetena all komplettera personakterna ansågs dock prak­tiskt ogenomförbar.

Frågan om åtgärder till skydd för arvsrätten för barn som är födda utanför äktenskapet har behandlats av lagutskottet med anledning av en motion av Jan Bergqvist (motion 1981/82:1710 och lagutskottets uttalande 1981/82:23). Utskottet understryker i sill utlåtande angelägenheten av alt 1969 års arvsrättsreform får sådan genomslagskraft som är möjlig att uppnå med rimliga medel. Del finns fortfarande risk, anser utskottet, att äldre barn till ogifta föräldrar kan gå förlustiga sin arvsrätt och anser all informa­tion om betydelsen av att barn till ogifta föräldrar blir antecknade i faderns personakt på lämpligt sätt bör gå ut till allmänheten.

De åtgärder som hittills vidtagits av barn till ogifta föräldrar kan göras helt verkningslösa om laglotten avskaffas.

En person som setl en möjlighet till arv efter sin far genom en reform som antogs för drygt 10 år sedan kan nu fä se denna möjlighet borttagen genom en ny reform. Han torde nog inte bli tröstad av tanken på "jäm­ställdheten som sådan" och atl även hans inomäktenskapliga halvsyskon kan råka ul för detsamma. Sådana fäder, som med ovilja setl arvsrätten för utomäktenskapliga barn införas, kan också väntas alt snabbi ordna med etl testamente. För den äldre generationen beslår fortfarande en skillnad mellan barn i och barn ulom äktenskap och etl intresse kan finnas all gynna de inomäklenskapliga barnen på de utomäktenskapliga barnens bekostnad. Någon jämställdhet "som sådan" blir det då inte ens fråga om.


154


 


3.2 Skatterättsliga synpunkter                                         Prop. 1986/87: 1

För närvarande gäller att ärvdabalkens regler är avfattade med tanke på dödsboets upplösning och egendomens fördelning mellan delägarna.

Rätt att behålla boet oskiftat föreligger dock. Denna rätt utnytQas rela­tivt ofta när det i boel ingår en jordbraksfastighet, rörelse eller annan egendom av större värde.

I syfte att förhindra att dödsbon förblir oskiftade endast av skattetek­niska skäl infördes fr. o. m. den 1 januari 1968 särskilda beskattningsregler för större dödsbon i 53 § 3 mom. KL. Reglerna innebär atl bestämmelserna om handelsbolag tillämpas på dödsboet från det Qärde året efter dödsfallet, om den skattepliktiga förmögenheten överstiger 100 000 kr. eller den statligt taxerade inkomsten överstiger 10 000 kr. Vid flera tillfällen har det motionerats i riksdagen om alt dessa beloppsgränser skall höjas (senast mot. 1980/81:508). Vid varie tillfälle har motionerna avslagits av riksda­gen. I betänkandet SkU 1981/82:5 uttalade skatteutskottet bl.a. följande.

Enligt utskottets mening bör diskussionen om beskattningen av dödsbon inte i första hand handla om en höjning av dessa gränsvärden utan i stället gälla frågan om det finns sakliga skäl för att delägare i mindre dödsbon skall beskattas lindrigare än andra inkomsttagare för viss del av sin in­komst eller förmögenhet. När det gäller dödsbon av normal storlek kan också hävdas att den nu gällande fyraårsgränsen för dödsbons beskattning som juridisk person måste anses vara tillräcklig med hänsyn till de avveck­lingsåtgärder som vanligen påkallas. 1 mera komplicerade fall finns möjlig­heter till dispens.

Samhällets strävan bör enligt utskottets mening vara atl påskynda av­vecklingen av dödsbon. Del kan här erinras om alt det på riksdagens begäran i enlighet med lagutskottets hemställan (LU 1978/79:2) pågår utredning i syfte alt lösa de betydande problem som dödsboägandet av jordbraks- och skogsbraksfasligheter medfört i fråga om bl. a. ralionaliser-ingsverksamheten. Att under sådana förutsättningar vidta åtgärder som på sikt skulle motverka avvecklingen av dödsbon synes inte utskottet moti­verat. De för sin tid förhållandevis höga gränsvärden som bestämdes vid de nu gällande reglernas tillkomst skall ses mot bakgrand av atl skattelag­stiftningen dessförinnan stimulerat lill ett ökat dödsboägande. Den succes­siva nedtrappning av dessa gränser som sker genom inflationen är enligt utskottets mening därför fullt försvarbar.

I lagutskottets betänkande LU 1978/79:2 har utskottet behandlat motion 1977/78:1000. I motionen anfördes bl. a. att syftet med de speciella skatte­reglerna för större dödsbon är att åstadkomma ett från samhällets syn­punkt angeläget skiftande av dödsbon inom viss tid. Motionärerna angav att principen borde vara all alla dödsbon skall skiftas inom rimlig tid och i varie fall före nästa generationsskifte. 1 motionen hemställdes att riksda­gen hos regeringen begär utredning och förslag om avveckling av dödsbo i enlighet med vad som anförts i motionen.

I yttrande över motionen anförde RSV bl. a. följande.

Skattereglerna innebär att det inte längre finns några egentliga fördelar i

fråga om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen att vinna genom atl låta   '


 


ett dödsbo stå kvar oskiftat under längre tid. Genom att gränsbeloppen inte Prop. 1986/87: 1 höjts sedan lagstiftningens ikraftträdande har reglerna på grand av pen­ningvärdeförändringen kommit atl omfatta allt smärre dödsbon och där­med kanske ett större antal av de dödsbon som kvarstår fyra år efter dödsåret. De skatterällsliga reglerna bör därmed nu kunna bidra till att dödsbon i ökande grad upplöses snabbare.

RSV yttrade vidare följande.

RSV anser alt ytterligare åtgärder på skattelagstiftningens område för att främja syftet med motionen inte är motiverade. I stället bör man nu enligt RSVs mening söka angripa problemet genom att revidera den civilrättsliga lagstiftningen i skärpande riktning. Etl sådant utredningsarbete skulle bli elt naturligt andra steg i det arbete som nu bedrivs av utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall. RSV vill rent allmänt framhålla att en ändrad civillagstiftning med den av motionärerna avsedda inriktningen även från skatteadministrativ synpunkt är angelägen.

Utskottet framhöll atl flera av de olägenheter som dödsboägandet med­för kan antas försvinna som ett resultat av de förslag som utredningen om ställföreträdare för dödsbon väntas komma att lägga fram. Vissa nackdelar kan dock inle undanröjas genom förordnande av ställföreträdare. Utskot­tet uppgav att chefen för justitiedepartementet hade för avsikt alt inom kort lägga fram förslag om att frågan om dödsbons rätt atl under obegrän­sad tid behålla jordbraksfastigheter blir föremål för utredning. Utskottet anförde att en sådan utredning även borde pröva möjligheterna att begrän­sa samägande av jordbruksmark.

Vad utskottet anfört ledde till atl regeringen beslutade att ge kommittén om ställföreträdare för dödsbon tilläggsdirektiv (dir 1979:11).

Kommittén har nu avgivit ett delbetänkande. Ställföreträdare för fastig­hetsägare i vissa fall (SOU 1981:91). Kommittén har i betänkandet lämnat förslag till en lag om ställföreträdare för fastighetsägare i vissa fall, enligl vilken ställföreträdare skall utses om faslighet innehas av dödsbo eller med samäganderätt och delägarna i dödsboet eller samäganderätlskretsen upp­går till tre eller flera. Ställföreträdaren skall företräda delägarna gentemot myndigheter. Lagförslaget innebär inle någon förändring av skatteförvalt­ningens hantering av dödsbon. Kommittén avser att senare i ett särskilt betänkande redovisa övriga till kommittén överlämnade frågor.

En sådan fråga som kommittén har atl behandla är frågan om det bör ställas upp en huvudregel om alt en jordbruksfastighet som innehas av ett dödsbo bör skiftas eller överlåtas när en viss bestämd avvecklingsfrist har gått ul.

Av det nu sagda framgår atl det hittills har rätt stor enighet om att
dödsbon bör avvecklas så snart som möjligt och inte uppmuntras att leva
kvar. Familjelagssakkunnigas förslag innebär ett införande av arvsrätt för
efterievande make även i de fall den avlidne efleriämnar bröstarvingar.
Den efterlevande maken skall ha rätt att överta boet oskiftal om inte
bröstarvingarna senast vid bodelningshandlingens undertecknande begär
       156


 


att fä ut sitt arv. De sakkunniga framhåller att kapitlet (3 kap. ärvdabal- Prop. 1986/87: 1 ken), även om den efterlevandes direkt på lägen grundade anspråk att få överta boet oskiftat inte har gjorts ovillkorligt utan beroende på bröstar­vinges inställning, likväl tillhandahåller en modell för den efterlevandes och bröstarvingens inbördes turordning till arvet (s. 441). Vidare anför de sakkunniga i specialmotiveringen till 14 kap. föräldrabalken (s. 460) att utgångspunkten bör vara att den omyndige inte skall begära sitt arv.

De sakkunnigas förslag strider således mol den hittills vedertagna in­ställningen till dödsbon och kan eventueUt föregripa det betänkande som kommittén om ställföreträdare för dödsbo avser att lägga fram.

RSV, som inte har något att erinra mot att det införs en arvsrätt för efterlevande make även när det finns bröstarvingar, vill bestämt avstyrka förslaget att ha som huvudregel atl dödsbon skall bevaras oskiftade. RSVs inställning är motiverad av taxeringstekniska skäl. Bl.a. skall dödsbon, som omfattas av handelsbolagsreglema, lämna kontrolluppgift rörande delägarnas taxering, jfr 38 § 1 och 3 mom. taxeringslagen (TL). Dessa uppgifter skall insamlas, sorteras och granskas av taxeringsmyndigheterna som i stor utsträckning måste sända underrättelser sinsemellan, eftersom delägarna kan vara bosatta i olika taxeringsdistrikt. Även vissa uppbörds­tekniska olägenheter uppkommer genom att dödsbon står kvar oskiftade, särskilt under övergångsåret.

Om de sakkunnigas förslag genomförs kommer det att leda till alt antalet dödsbon som berörs av reglerna i 53 § 3 mom. KL ökar väsentiigt. Denna effekt är definitivt inte önskvärd för skatteförvaltningen. Ökningen av antalet berörda dödsbon skulle bli mindre om inkomst- respektive förmö­genhetsgränsen i 53 § 3 mom KL höjdes. Eftersom de i dagens penning­värde ganska låga beloppsgränserna har behållits, torde de ha medverkat till alt tillgodose det fiskaliska intresset av alt dela upp boets egendom och förmögenhet på delägama. Enligt RSVs mening bör detta påtryckningsme­del på dödsbodelägare inte försvagas, vilket skulle bli följden om belopps­gränserna höjdes.

I de fall en person som är gift avlider och endast efterlämnar make och föräldrar anses maken men inte föräldrarna som dödsbodelägare (18 kap. 1 § andra stycket ärvdabalken). Den först avlidnes föräldrar blir däremot delägare i dödsboet efter den sist avlidne maken. Enligt gällande rätt erfordras inle någon skiftesförrättning i ett enmansdödsbo, utan boet anses upplöst i och med atl dödsboförvaltningen har avslutats. Detta innebär bl.a. att ett dödsbo med endast en delägare inte betraktas som elt själv­ständigt skattesubjekt (se t. ex. RÅ 1960 ref 27).

De sakkunnigas förslag till ändring av 3 kap. 7 § ärvdabalken innebär att
den efterlevande maken skall kunna befria sig från fortsatt innehav av det
oskiftade boel genom att skifta detta med efterarvingaraa. Man anför dock
att detta inte är att betrakta som ett försenat arvskifte efter den först
avlidne utan som ett föregripande av efterarvel vid den efterlevandes död
(s. 447). Av de sakkunnigas formulering i denna paragraf och i förslaget till
3 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken synes framgå att man räknar med atl
     157


 


dödsbon med endast en delägare skall kunna bestå som särskilda rättssub-     Prop. 1986/87:1

jekt. Detta skulle i sin tur leda till att ett enmansdödsbo under de tre första

åren efter dödsfallet skulle bli att betrakta som ett särskilt skattesubjekt.

RSV vill framhålla att en sådan utveckling skulle leda till betydande

förmåner i skattehänseende om inte ett uttryckligt förbud däremot införs i

KL.

3.3 Exekulionsrältsliga synpunkter

1 det följande skall belysas konsekvenserna av de föreslagna bestämmel­serna beträffande dels bröstarvinges och makes arvsrätt, dels bröstar­vinges rätt lill efterarv vid efterlevande makes död mol bakgrund av att någon av de arvsberättigade är föremål för indrivning.

Om bröstarvinge förekommer som gäldenär hos kronofogdemyndighet kan dennes rätt lill andel i dödsboet efter den avlidne föräldern utmätas ända fram till det tillfälle då boel skiftas. Vid utmätning före tidpunkten då bodelningshandling undertecknas måste kronofogdemyndighet eller den som vid exekutiv försäljning förvärvat den utmätta rätlen från gäldenären kunna överta möjligheten alt gentemot dödsboet begära att få erhålla gäldenären tillkommande arv (jfr 4 kap. 31 § utsökningsbalken). Det är synnerligen viktigt alt denna möjlighet för kronofogdemyndigheternas del får anses följa av utsökningsbalken eftersom gäldenären annars genom atl inte yrka skifte av boet på ett för borgenären negativt sätt kan påverka värdet av den utmätta rättigheten. Om utmätning aktualiseras först efter bodelningshandlingens undertecknande kan även vid detta tillfälle utmät­ning verkställas av gäldenärens rätt till andel i dödsboet efter den avlidne föräldern. Värdet av den utmätta andelen påverkas då av spekulationen om hur länge den efterlevande maken väntas leva och det beräknade värdet av dennes dödsbo vid det framtida fränfället. Vid exekutiv försälj­ning av en utmätt rättighet kan denna vara mer eller mindre attraktiv beroende på om den efterlevande maken antas ha en kortare eller längre resterande livslängd. Vid tillämpning av nu gällande regler förekommer i praktiken inte utmätning i efterarv på motsvarande sätt för t. ex. förälders skulder. Som de sakkunniga framhåller (s. 201 n) väntas efterarv att förekomma i större utsträckning, varför RSV därför finner det vara angelä­get att här redovisa de olika utmälningsshualioner som kan bh aktuella. Det nu beskrivna utmälningsförfarandel, som baseras pä en spekulation bl.a. beträffande lidpunkten för efterlevande makes frånfålle, är olustigt för samtliga inblandade parter. Därför bör den föreslagna bestämmelsen innebärande att det blir huvudregel med oskiflade dödsbon övervägas bl.a. mot bakgrund av olägenheten i den nu redovisade situationen. Om lagförslaget genomförs måste dock möjligheten lill utmätning av arvsrätt ända fram lill den efterlevande makens död finnas. Dä bör även bestäm­melsen om makes fria förfoganderätt (I §) inskränkas så att make inte till nackdel för utmätningsborgenär fritt kan förfoga över dödsbo.

Är den efterlevande maken gäldenär utreds i första hand om denne har
utmätningsbara tillgångar. Saknas sådana men ägdes utmätningsbar egen-
158


 


dom av den avlidne maken ingår denna i dödsboet. Fram till tidpunkten för Prop. 1986/87: 1 undertecknande av bodelningshandlingen kan utmätning under alla förhål­landen ske av den efterievande makens rätt till arv efter den avlidne maken. Eftersom den föreslagna bestämmelsen om efterlevande makes rätt atl påkalla arvskifte inte begränsas i tiden på det sätt som gäller för bröstarvinge, blir enligt RSVs mening konsekvensen att utmätning av arvsrätten kan ske under hela den tid som den efterievande maken lever i det oskiftade boet. Om arvsrätten utmäts kan dödsbodelägarnas underlå­tenhet att begära skifte av boet medföra atl gäldenären fritt under sin återstående livstid kan nylQa dödsboets egendom. Kronofogdemyndighet eller den som vid exekutiv försäljning förvärvat utmätt arvsrätt förutsätts även här ha möjlighet att i den efterlevande makens ställe påkalla arv­skifte.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Familjelagssakkunnigas olika förslag innebär sammantagna en ganska stark ökning av efterlevande makes anspråk jämfört med bröstarvingarnas. Det föreslås att make vid bodelning skall kunna välja att behålla sin egendom utan att giftorättsanspråken för vardera sidan utjämnas (12 kap. 3 § äktenskapsbalken), att den efterlevande maken (enligt 3 kap. ärvdabal­ken) skall ha rätt att kvarsitta i orubbat bo med fri förfoganderätt över hela egendomsmassan eller att få ut 1/3 av kvarlåtenskapen efter den döde i arv, om bröstarvingar begär omedelbart arvskifte, att försäkringsbelopp som utgår p. g. a. förmånstagarförordnande (104 § försäkringsavtalslagen) alltid skall utgå lill förmånstagaren, som i allmänhet är make, vid sidan av alla arvsrältsliga anspråk i övrigt. Vissa andra förbättringar för efterlevande make ligger i förslagen om justering av basbeloppsregeln i GB 13:12 st 2, om att pensionsbelopp p.g.a. efterlevande makens försäkring normalt skall gå vid sidan av bobehällningen (se förslaget lill 10 kap. 4 § äkten­skapsbalk), och om införandet av en lagregel om atl, när uttryckligt för-månstagareförordnande till livförsäkring saknas, efterlevande make skall anses som förmånstagare p.g.a. lag (se förslaget till 103 a § försäkrings­avtalslagen).

Fakulletsnämnden kommer i fortsättningen av detta yttrande att beröra
de nyss nämnda, olika delförslagen. Nämnden vill till en början tillstyrka
ett införande av den föreslagna möjligheten för efterlevande make att vid
bodelning behålla sin egendom. Härigenom läggs del i efterlevande makes
hand att ensam åstadkomma samma resultat som genom etl äktenskapsför­
ord om att all egendom skall vara enskild. Den tekniska utformningen av
förslagel (12 kap. 3 §) kan emellertid behöva övervägas ytterligare. Betrak­
tad som en rättshandling, att delning av makarnas giftorältsgods inte skall
ske, är efterievande makes önskemål härvidlag av ganska speciellt slag,
eftersom förklaringen ibland kan ge maken en fördel, nämligen om hans
tillgångar är de större, men ibland ocksä en nackdel, om den efterlevande
maken har den mindre egendomen men avstår från en uQämning av giflo-
rättsanspråken för att gynna arvingarna. — I den föreslagna lagtexten talas
    159


 


det om att efterlevande maken vid bodelningen begär att "delning" inte Prop. 1986/87: 1 skall äga rum utan att vardera sidan skall "som sin andel behålla sin egendom". Enligl vad som framgår av specialmotiveringen (s. 391) innebär omnämnandet av att vardera sidan skall behålla sin andel en markering av att ett första stadium av bodelningsförrättningen tankes bli genomfört, men att en efterlevande make dock kan begära tillämpning av lagens regler om lottläggning, vilka kan ha särskild betydelse beträffande rätten att överta bostad och bohag, som tillhört den avlidne. Talet om att vardera sidan skall som sin andel behälla sin egendom anknyter tydligen till reglerna i 11 kap. i förslaget till äktenskapsbalk om bestämmande av makarnas andelar i boet. Det förefaller emellertid tveksamt om den innebörd som de sakkun­niga velat ge sitt förslag med tillräcklig tydlighet framgår av den valda avfattningen.

Förslagen atl make skall få sitta i "oskiftat bo" (med fri förfoganderätt) eller taga arv även när det finns bröstarvingar innebär en intressant möjlighet att förstärka efterlevande makens ställning. En sådan förstärk­ning ansågs som bekant på sin tid önskvärd av familjerältskommittén, som framlade ett aldrig genomfört förslag om nylQanderätt för den efterlevande maken till en del av den avlidnes kvarlåtenskap även när det finns bröstar­vingar. I stället kom basbeloppsregeln alt införas. Även i direktiven till familjelagssakkunniga diskuterades en ytterligare förstärkning av den ef­terlevande makens ställning men konkret inte i högre grad än att en utbyggnad av basbeloppsregeln framhölls som möjlig (se bel. s. 90).

En fördel av de sakkunnigas förslag är onekligen också alt det innebär ett närmande lill rättsläget i Danmark och Norge, även om skillnader allQämt skulle komma att kvarstå. Det är inte bara så att arvsrätten har olika omfattning i Danmark och Norge. De svenska förslagen företer dessutom den avvikelsen, alt den efterlevande ställs inför ett val mellan arvsrätt för make eller en rätt att sitta i orubbat bo (i de västnordiska länderna förekommer båda sakerna samtidigt); dessutom görs i de andra länderna en skillnad mellan särkullbarn och biologiska barn, som saknar motsvarighet i det svenska förslaget.

Det är emellertid ganska svårt atl bedöma lämpligheten av ändringsför-
slageh bl.a. emedan det saknas säkert empiriskt underlag i fråga om vad
som i olika typfall kan vara socialt lämpligast, när en make avlidit. De
sakkunniga framhåller med rätta (s. 191 ff), att varken efterlevande make
eller barn i dagens samhälle normalt är beroende"av arv för sin försörjning.
Det framhålls emellertid också (s. 194), atl situationen för den efterlevande
maken kan vara mera ömmande än för barnen; för maken är det en fråga
om att bevara livssituationen, atl sitta i orubbat bo, för bamen är del fråga
om ett tillskott av egendom. Fakuhetsnämnden kan instämma i dessa
synpunkter, i varie fall sä vitt angår intresset för den efterlevande maken
atl fä kvarsitta i en bostad och alt inte behöva avstå från möbler och andra
föremål vid vilkas användning han är van. Frågan är emellertid om inte de
sakkunniga åtskilligt överdriver vanligheten av ölägenheter för efterle­
vande make när det i betänkandet (a st) sägs, att "situationen kräver
       160


 


kanske ofta alt den efterievande nödgas flytta från sin bostad, avstå från Prop. 1986/87:1 möbler och andra tillhörigheter eller skaffa fram kontanter för atl lösa ul arvingarna". Det förefaller troligt att dylika situationer sällan uppkommer i praktiken dels därför atl redan basbeloppsregeln i GB 13:12 st 2 ger efterlevande make ett boltenskydd, som normalt bör läcka åtminstone bohag, och som i många fall gäller huvuddelen av befintlig egendom, dels den efterlevande maken ofta gynnas av testamente, dels det också torde vara vanligt att bröstarvingar avstår frän att göra sin arvsrätt gällande så länge efterievande make är i livet. Trots att del i lagstiftningsarbetet länge varit tal om behovet av en förstärkning av den efterlevande makens ställ­ning saknas det säkra belägg för all konkreta missförhållanden föreligger.

Som skäl för sina förslag om förbättrad ställning för efterlevande make jämfört med barn hänvisar de sakkunniga emellertid inle bara lill efterle­vande makes intresse av atl kunna bevara sin livssituation. Det åberopas också att en företagen undersökning av testamenten enligt bouppteckning­ar 1974 visar, att testamenten lill förmån för efterlevande make åsidosätter den legala arvsordningen så pass ofta, att det är ett naturligt steg att genom lagstiftning tillgodose del behov som här kan föreligga. Del är emellertid inte så alldeles lätt att dra säkra slutsatser av testamentspraxis. Som de sakkunniga framhåller (s. 194) hade den avlidne i 23 % av alla dödsfall upprättat testamente, och i nästan samtiiga fall gällde testamentet till förmän för make. Även om delta tyder på en önskan atl tillgodose efterle­vande make i större utsträckning än vad arvsreglerna gör, säger testa­mentspraxis ingenting med säkerhet om makarnas inställning i den majori­tet av faU där testamente inte förelegat. I vilket fall som helst kan lagstift­ningen inle enbart bygga på testamentspraxis utan fristående övervägan­den måste göras om vad som kan tänkas vara en socialt särskilt lämplig ordning. Fakulletsnämnden gör härvidlag den allmänna bedömningen, atl reglema givetvis bör tillgodose efterlevande makes intresse av att kunna kvarsitta i bostad och bohag liksom atl bibehålla en oförändrad levnads­standard efter den först avlidne makens död, men att i den mån röriiga tillgångar därutöver finns i boet - dessa tillgångar ofta kommer lill störst praktisk nytta om de går över tiU bröstarvingarna; dessa kan tänkas ha större behov därav för egen familjebildning, anskaffning av bostad m.m. Eftersom det empiriska underlaget för elt ställningslagande är osäkert, känner sig fakultetsnämnden tveksam lill vilka lösningar som bör väljas. Frågan är om det verkligen finns skäl alt göra större förändringar i nu gällande regelsystem. Visserligen är rättsläget av ålder ett annat i Danmark och Norge men ocksä i dessa länder har del rätt betydande osäkerhet om vad som är lämpligaste lösningar. Det är väl också möjligt alt testaments­praxis och sedvanor om faktisk sammanlevnad i oskiftat bo är så betydel­sefulla, att de reella skillnaderna mellan de nordiska länderna inte är sä stora som man i förstone kanske kan tro.

Otvivelaktigt måste del dock erkännas, att det kan tyckas vara en
känslomässigt och psykologiskt otillfredsställande situation, om efterle­
vande make skall vara beroende av särskilt bröstarvingarnas välvilja efter
  161

11    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I. Bilagedel


 


elt dödsfall för att tillgodoses på elt lämpligt sätt. Elt genomförande av de Prop. 1986/87: 1 nu aktuella förslagen skulle onekligen innebära en förbättring härvidlag. Som nämnden berört ovan kan emellertid en nackdel av det föreslagna systemet bli, att egendom i en del fall kvarstannar hos den efterlevande maken, trots att den skulle göra faktiskt större nytta, om den ärvdes av bröstarvingarna. I sådana fall föratsätter det föreslagna systemet, att testa­mente skrivs till bröstarvingarnas förmän eller att make avstår från sin arvsrätt. Just de skäl som åberopats för en förstärkning av efterlevande makes ställning, nämligen atl den efterlevande maken inle skall behöva förändra sin livssituation, kan emellertid tänkas göra det psykologiskt mera osannolikt, att makarna eUer den efterlevande maken vidtar åtgärder för alt förstärka barnens ställning, än alt - som f. n. - barnen avstår frän formella anspråk för all inle skapa nackdelar för den efterlevande maken. Samtidigt som de sakkunnigas förslag kan medföra fördelar i en del fall verkar det alltså inte omöjligt, atl den kan medföra en sämre fördelning i andra.

Fakulletsnämnden vill vidare göra del allmänna påpekandet, alt s.k. särkullbarn när make avlidit antagligen kommer att bli vanligare i framli­den än f. n. Skälet härtill är naturligtvis den ökade separationsfrekvensen mellan makar och samboende liksom den ökande frekvensen av nya par­bildningar och omgiften. Enligl den undersökning av bouppteckningar, inregistrerade under en del av år 1974, som de sakkunniga låtit ulföra, fanns särkullbarn i minst 6 % av alla de fall i vilka den avlidne efterlämnat barn (s. 539, jfr s. 192); för yngre avlidna var andelen högre. Uppgifterna kan jämföras med en rapport från den s. k. ensamförälderkommittén (DsS 1981:18). Enligt denna rapport (s. 16 f) utgjorde är 1980 de s. k. blandfamil-jerna (ensamstående vårdnadshavare i en ny familjebildning) 10 % av alla hushåll med barn under 18 är. Den framtida vanligheten av särkullbarn till den avlidne som konkurrent till efterlevande make är emellertid också beroende av giftermålsfrekvensen (eftersom ju efterlevande sambo inte har giftorätt eller arvsrätt) och därför svår atl föratspå. Fakulletsnämnden menar att det finns anledning atl beakta särkullbarns intressen gentemot efterlevande make i någol högre grad än vad de sakkunniga allmänt sett har gjort vid diskussion av frågan om efterlevande make skall fä arvsrätt när det finns bröstarvingar.

En rältspolitisk (och även en rällsteknisk) synpunkt är vidare, att det
kan följa nackdelar av elt system med alternativa regler (som skiljer sig
från lägel i Danmark och Norge) enligt vilka frågan om make skall få ul en
andel av kvarlåtenskapen som arv eller få sitta "i orubbat bo" beror på
arvingarnas val. Det kan vara vanskligt att göra ett val, och de alternativa
lösningarna kan locka till tvister. De sakkunniga tycks uppfatta valfriheten
som en särskild fördel, men fakulletsnämnden befarar alt den i själva
verket innebär en nackdel. De sakkunniga framhåller t.o.m. (s. 441) att
utgången av valfriheten kan bero även pä den efterlevande makens möjlig­
heter att begära jämkning vid bodelningen genom atl den efterlevande
behäller sin egendom. Man tecknar alltså här en bild där den efterlevande
   162


 


maken och bröstarvingarna skall föra förhandlingar och göra övervägan-     Prop. 1986/87: 1

den under samtidigt hänsynstagande lill flera olika, fakultativa regler.

Enligt nämndens mening bör man undvika regler av denna typ med tanke

på arvfall eftersom reglerna kan fånkas framlocka onödiga motsättningar

mellan de inblandade personerna. Det förefaller bättre att ha fasta regler,

vilka dock inte behöver tillämpas i praktiken om gynnad part avstår frän

att göra sin rätt gällande.

De föreslagna alternativa reglerna kan möjligen föranleda även andra svårigheter. Enligt betänkandet (s. 197) bör efterlevande makes anspråk på arvslott anses ha förfallit, om den efterlevande övertagit kvarlåtenskapen oskiftad men senare skulle önska få lill stånd ett skifte. Till en börian gäller det tydligen atl avgöra, när boet verkligen har övertagils oskiftal. Svaret synes böra bli att boel inte övertagils oskiftat i nu aktuell mening, så länge bodelning inte har skett. Båda sidor är ju nämligen då allQämt fria all begära arvskifte. Emellertid kan valfriheten uppmuntra efterlevande make till att inte begära bodelning, eftersom make dä kan formlöst kvarsitta i hela boet och ändå ha kvar möjligheten att, om bröstarvinge skulle begära skifte, få ut en tredjedel av kvarlåtenskapen som arv. — Över huvud taget vill fakultetsnämnden sätta ett frågetecken för de sakkunnigas förmodan (s. 196 f), atl man i praktiken kan vänta sig alt flera omständigheter driver på att del blir bodelning. Frågan är i stället om inle en naturiig tröghet hos dödsbodelägarna i åtskilliga fall kan leda till all efterlevande make sitter kvar i boet utan att bodelning begärs.

Den allmänna svårigheten att avgöra för bröstarvinge, om arvskifte skall begäras eller ej, kommer f.ö. till särskilt uttryck såvitt angår omyndig bröstarvinge. Den regel som föreslås härom i föräldrabalken (14 kap. 4 §) är verkligen inte lättillämpad.

Även om problemet är tämligen speciellt, kan vidare ställas frågan hur man skall se på möjligheten att göra efterievande makes arvsrätt gällande, för den händelse den efterlevande maken avlider utan all bodelning efter den först avlidne har skett och utan att bröstarvingarna ännu gått miste om möjligheten alt begära arvskifte. Rimligast är väl alt efterlevande makes arvsrätt till 1/3 av kvarlåtenskapen inte går över till hans dödsbo, men förhållandet borde klarläggas.

De föreslagna reglerna väcker även viss tvekan i fråga om den använda terminologin och om förhällandet till gällande regler om oskiftat bo. Enligl nuvarande rättsläge innebär oskiftal bo att (bodelning och) arvskifte inte har skett. Beträffande dödsboförvaltningen gäller då de allmänna reglerna i 18 kap. ÄB. Efterievande make förfogar allQämt över sitt giftorättsgods, medan arvingarna tillsammans med maken, om giftorättsgemenskap inte är utesluten, förfogar över den avlidnes egendom genom samförvaltning. Elt specialfall av sammanlevnad i oskiftat bo föreligger om delägarna träffat ett särskilt avtal därom; reglerna om uppsägningstid, om fördelning av avkastning i dödsboet m. m. i 24 kap. ÄB blir då tillämpliga.

"Oskifiat bo" i nyss angiven mening kommer alllid atl finnas, men
företeelsen försvinner som terminologiskt begrepp enligt de sakkunnigas
    163


 


förslag. "Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo" försvinner likaledes både Prop. 1986/87: 1 genom att 24 kap. ÄB föreslås bli upphävt och genom att termen oskiftat bo utmönstrats (se förslaget till ändring av FB 14: 2). Förslaget om upphä­vande av 24 kap. ÄB motiveras (s. 460) med alt behovet av avtal om oskiftat bo kommer att minska p.g.a. de nya reglerna om makes fria förfoganderätt när det finns bröstarvingar. Även om detta i någon mån kan vara riktigt, verkar påståendet mycket överdrivet. Dödsbo behöver ej bestå av make och barn och ett behov av oskiftat bo kan alltid uppkomma i t.ex. sädana fall då den avlidne bedrivit en rörelse, som dödsboet önskar fortsätta tills vidare, eller då dödsbodelägarna önskar uppskjuta försäljning av viss tillgång till senare och mera gynnsam tidpunkt, för att nu inte tala om vanligheten att dödsbon behålls oskiftade av skatteskal. Som redan lagberedningen framhöll i förarbetena till lagen om boutredning och arv­skifte (se NJA II 1933 s. 555 fO kan lagstiftning om avtal om oskiftat bo fylla ett både sakligt och pedagogiskt behov, låt vara att reglerna är dispositiva och att innehållet i lagregleringen är föga omfattande. - Fakul­tetsnämnden avstyrker följaktligen ett upphävande av 24 kap. ÄB.

Det innebär nog också en terminologisk försämring att avskaffa termen oskiftal bo för oskifiat bo i allmänhet lill följd av elt eventuellt införande av regler om makes fria förfoganderätt över kvarlåtenskapen, även när det finns bröstarvingar. Den terminologiska försämringen kommer till uttryck i förslaget till ändring av FB 14: 2, där det föreslås en regel om avtal "om att den omyndiges andel i dödsbo skall förvaltas gemensamt med andra del­ägares andelar". Det förefaller egendomligt atl tala om avtal om atl sam­förvaltning skall ske, när samförvaltning är den huvudregel som gäller enligt 18 kap. ÄB.

Frågan är i själva verket om det inte i stället är överflödigt att tala om makes rätt "att sitta i oskiftat bo" enligt den föreslagna nya regeln i ÄB 3:1. Enligt nu gällande regler om makes fria förfoganderätt till egendom, när den avlidne maken efleriämnar sekundosuccessorer, används över huvud taget inte termen oskifiat bo i lagtexten och knappast i rältslivet i övrigt. Makes fria förfoganderätt över den samlade förmögenhetsmassan (både den avlidnes och den efterlevandes egendom) innebär ju något helt annat än den samförvaltning av den avlidnes giflorättsgods (med medver­kan av den efterievande maken och arvingarna) som sker vid oskiftat bo i allmänhet. Den nu föreslagna begreppsbildningen innebär att man flyttar över termen oskiftat bo frän en rättslig företeelse lill en annan, samtidigt som den gamla typen av oskiftat bo kommer att finnas kvar och fylla en funktion även i framtiden.

Som framgått av det föregående är nämnden sålunda tveksam i fråga om
det sociala behovet av en arvsrätt och en rätt för make att sitta i orabbat bo
och nämnden är dessutom i vissa avseenden kritisk mol de rättstekniska
lösningar, som familjelagssakkunniga föreslagit. Om man ändå ytteriigare
överväger en förstärkning av efterlevande makes rättsställning i förhällan­
de till bröstarvingarna vill nämnden tillägga följande: En rätt att sitta i
orabbat bo bör knappast, på skäl som framhållits ovan, göras beroende av
  164


 


bröstarvingarnas godkännande, eftersom valrätten kan tänkas frammana Prop. 1986/87: 1 konflikter. En annan sak är att efterlevande make, som ges rätt alt sitta i orubbat bo, självmant kan avstå från denna möjlighet. I fall med särkull­barn finns det dessutom skäl för en annan huvudregel; särkullbarnen till den avlidne bör inte behöva finna sig i atl efterlevande make sitter i orabbat bo. Frågan är emellertid, som likaledes berörts ovan, om inte en rätt att sitta i orubbat bo skulle göra denna lösning till normalfall i prakti­ken, även då egendom med fördel skulle kunna gå över till nästa genera­tion, och om inte bon redan för närvarande lämnas oskiftade när så behövs även utan lagstöd. Man kan emellertid också länka sig atl make ges rätt att ärva, t.ex. 1/3 eller (som i Norge) 1/4 av kvarlåtenskapen, även när del finns bröstarvingar. Också vid en sådan lösning aktualiseras dock frågan om man inle bör göra undanlag för särkullbarn; ett uppslag för övervä­gande kan möjligen vara att särkullbarnets arvslott uträknas med bort­seende från efterlevande make.

Frågan om efterlevande makes ställning i mindre bon sammanhänger emellertid också i hög grad med utformningen av basbeloppsregeln i GB 13:12 st 2. (Se bet. under 5.1.7). Nämnden kan i och för sig tillstyrka förslaget att regeln, med det skyddsomfång (4 basbelopp) som den f. n. har, får behälla sin tillämplighet även om det finns särkullbarn under 16 år. En sådan förändring förefaller lämplig, eftersom barn i allmänhet inte är beroende av arv för sin försörining och basbeloppsregeln blott ger den efterievande maken ett begränsat, värdemässigt skydd. - Man kan emel­lertid också tänka sig alt efterlevande make ges en förbättrad ställning inte genom arvsrätt utan genom alt basbeloppsregeln får gälla elt ökat antal basbelopp. 1 så fall blir det emellertid tveksamt att överhuvudlaget låta delta slå igenom fullt ul mot särkullbam, oavsett ålder. Det kan också sägas atl en utbyggnad av basbeloppsregeln leder till en stelare reglering än införande av en viss arvsrätt för make som kanske också lättare kan förses med undantag med tanke på särkullbarn.

I fråga om basbeloppsregeln har de sakkunniga vidare föreslagit (s. 392)
den förändringen, atl den efterlevande maken frän sitt anspråk måste
avräkna inte bara, som f. n., sin enskilda egendom utan också vad han eller
hon kan få som förmånstagare till försäkringsbelopp (s. 392). Visserligen
skall enligt ett uttryckligt undantag inte inräknas de flesta typer av pen­
sionsförsäkring till den efterlevandes förmån. Frågan är emellertid om det
alls finns skäl att avräkna belopp på grand av förmånstagareförordnande,
eftersom egendom, som tillfaller den efterlevande på gmnd av testamente
av den avlidne, inte avräknas. De olika lösningarna stämmer dåligt över­
ens. - Även olika former av grapplivförsäkring kommer tydligen atl
omfattas av den föreslagna avräkningsskyldighelen. Grapplivförsäkringar
representerar emeUertid inte någol sparande utan ger enbart ett riskskydd,
som saknar förmögenhetsvärde före dödsfallet. Det är därför alldeles sär­
skilt nalurhgt all belopp på grand av grapplivförsäkringar far utgå till
efterlevande make som förmånstagare oavsett vilken avräkningsskyldighet
som i övrigt gäller för försäkringsbelopp.
                                              165


 


Efterlevande makes ställning när bröstarvingar saknas                Prop. 1986/87: 1

De sakkunniga föreslår att rätten till efterarv för först avliden makes släktingar i andra arvsklassen skall sättas åsido, om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar egen bröstarvinge eller make i nytt äkten­skap (s. 200 0. Vidare föreslås att den efterlevande maken skall få testa­tionsfrihet inte bara över sin andel i boet utan också över den del därav som kommer från den först avlidne makens kvarlåtenskap (s. 201 och 442). Som skäl för förslagen framhåller de sakkunniga att, ju längre tiden gått och ju mer egendom förändrats och nya familjerelationer uppkommit, desto starkare blir skälen för a» i högre grad ta hänsyn till den efterlevande och dennes familj än lill den först avlidnes släktingar. Härtill kommer att det föreslagna rättsläget sedan 1963 förekommer i Danmark. De sakkun­niga framhåller dessutom, att bröstarvinge till den efterlevande kan ha varit född innan den först avlidne maken avled och således dennas styv­barn; det kan därför ha funnits en faktisk famiQesamhörighel mellan dem. Även i andra fall skulle det finnas skäl alt ge bröstarvingar till den efterle­vande försteg framför släktingar i andra parentelen till den först avlidne maken.

Fakultetsnämnden tror för sin del inte det är lämpligt att låta rätten till efterarv bero på den efterlevande makens förhållanden. En sådan lösning avviker i varie fall från den nuvarande grundtanken ifråga om efterarv, nämligen att detta härrör från den först avlidne maken. Särskilt främmande för traditionell uppfattning är det att laga bort efterarvel för den först avlidne makens arvingar av det speciella skälet, att efterlevande maken ingått ett nytt äktenskap, vilket skulle ge hans eller hennes nya make försteg lill ett nytt arv, som ytterst härrör från den först avlidne maken. Med hänsyn till den växande omgiflesfrekvensen kan situationen fä en allt större praktisk betydelse. Inte heller känner sig fakultetsnämnden överty­gad om lämphgheten av atl låta bröstarvingar lill den efterlevande maken få försteg till elt arv som ytterst härrör från den först avlidne maken. - Om båda makarna har särkullbarn men inga gemensamma barn kan f.ö. de föreslagna reglerna leda lill att egendomens slutliga fördelning kommer att bero på del slumpartade förhållande vem av makarna som avlider först.

Det förefaller överhuvudtaget lämpligare att behålla nuvarande ordning
med en möjlighet öppen för make att skriva testamente till förmån för
efterlevande make samt dennes bröstarvingar (och övriga släktingar) än att
införa de nu föreslagna reglerna om utsläckande av efterarvel i vissa fall.
En sådan ordning skulle tvinga en först avliden make, som inte önskat ett
sådant utsläckande, atl genom testamente skriva bort den föreslagna arvs­
rätten för efterlevandes barn och make i nytt äktenskap. Ett sådant testa­
mente med en viss negativ inriktning mot den andra maken drar man sig
nog gärna för att upprätta. Den först avlidne maken kan ju f.ö. aldrig veta
om den efterlevande kommer atl gifta om sig, så behovet av ett testamente
faller utanför vad han själv kan kontrollera. - Som en konsekvens av sin
inställning avstyrker nämnden också förslaget om testationsfrihet för den
efterlevande make som övertagit egendomen genom arv.
                                  166


 


Även ifråga om innebörden av rätten till efterarv, när sådan rätt förelig- Prop. 1986/87: 1 ger, föreslås ändringar (s. 201 f). Med hänvisning till ett önskemål att förenkla nu gällande regler föreslår de sakkunniga ett borttagande av de bestämmelser som kan innebära eh förskjutning av den normala hälftendel­ningen efter båda makarnas död, när all egendom från börian varit gifto­rättsgods. Sålunda föreslås ett avskaffande av reglerna om vederlagskrav, när den efterlevande förslösat egendom, liksom bestämmelserna om att egendomsökningen i boet skall tillfalla endast den efterlevandes arvingar, om ökningen berott på arv, gåva eller testamente eller är resultatet av den efterlevandes förvärvsarbete. Enligt betänkandet är nuvarande regler onö­digt detaljerade. Emellertid kan reglerna tillgodose enkla rättviseresone­mang, alldeles särskilt regleringen att förkovran av egendomsmassan skall tillkomma enbart den efterlevandes arvingar; det finns ju föga anledning atl förmögenhetstillväxt p.g.a. den efterlevandes förvärvsinkomster eller därför all arv tillfallit honom, skall öka arvet för den först avlidne makens släktingar i andra parentelen. Visserligen har de sakkunniga som ett sär­skilt skäl för avskaffande av de nuvarande reglerna anfört, att efterarv blir mera betydelsefullt i framtiden genom förslaget om makes rätt att sitta i orubbat bo även när bröstarvingar finns. Det är emellertid tvivelaktigt, om detta förhållande ökar skälen för alt avskaffa de nuvarande möjligheterna atl justera de kvotdelar som skall omfattas av arvsrätt för släktingar på båda sidor sedan två makar avlidit. De sakkunniga har menat att en bröstarvinge, som bestämt sig för atl inte begära skifte efter först avliden make, bör få finna sig i att det slutliga resultatet efter båda makarnas död kan synas mindre "rättvist". Denna synpunkt verkar dock föga överty­gande för den händelse bröstarvingen ifråga inte är den efterlevande ma­kens eget barn utan ett s. k. särkullbarn, som avstått från alt fä ut arv efter sin biologiske förälder och som sedan ulan vederlagskrav skulle få finna sig i att den efterlevande maken förslösar sin egendom.

Fakultetsnämnden tillstyrker däremot förslaget (3 kap. 11 § ärvdabalken och bet. s. 202), att den först avlidne makens släktingar skall kunna ärva hela boet efter den sist avhdne maken, när det inte finns arvsberättigade släktingar efter denne; arvet skall alltså inte, som f.n., tillfalla allmänna arvsfonden.

Fakultetsnämnden tillstyrker likaledes upphävande av regeln i nuvaran­
de ÄB 3:7 om att rätt till efterarv inte skall äga rum, såvida efterlevande
make enligt basbeloppsregeln i GB 13:12 hafl rätt alt ta hela kvarlåtenska­
pen vid bodelningen efter den först avlidne. Det nya rättsläget föresläs
komma till uttryck genom en ny regel i ÄB 3:5 st 2 som säger, att boet vid
den efterlevandes död skall anses som oskiftat, om den efterlevande ma­
ken behållit alla tillgångar efter den först avlidne enligt basbeloppsregeln.
Denna avfaltning förefaller dock inte särskilt klargörande. Hänvisningen
till att boet skall anses oskiftat syftar visserligen på övertagande med fri
förfoganderätt i den mening som omtalas i förslaget till 3 kap. I § ärvdabal­
ken. (Se härom närmare ovan.) Läst isolerad kan emellertid den föreslagna
regeln om alt boet skall anses som oskiftat, när den efterlevande maken
    167


 


behållit alla tillgångar enligt basbesloppsregeln, tyckas utsäga en ren     Prop. 1986/87: 1

truism. Dessutom bör det av regeln framgå att efterarv skall gälla även för

den händelse att den efterlevande maken kunnat åberopa basbeloppsregeln

för att övertaga mera än hälften, men dock ej hela, boet efter den först

avlidne maken. Med hänsyn till dessa synpunkter bör väl utformningen av

den nya regeln ha den innebörden, att även om efterlevande make till sin

förmån skulle ha kunnat åberopa basbeloppsregeln i GB 13: 12 st 2 skall

regler om efterarv gälla efter hans död.

Fakultetsnämnden delar vidare de sakkunnigas uppfattning, att det inte bör införas rätt till arv för efterlevande sambo. Som framgått i det föregå­ende bygger fakulletsnämnden härvid pä uppfattningen alt giftermålsfre­kvensen kan påverkas av lagstiftningen och alt man i minsta möjliga mån bör införa lagregler som jämställer samboende med äktenskap. Familje­lagssakkunniga har emellertid en helt annan motivering för sin återhållsam­het pä denna punkt, nämligen alt de flesta samboende par antingen separe­rar eller gifter sig varför det är ovanligt att samboende upplöses genom dödsfall. Fakulletsnämnden vill emellertid erinra om vad som antytts redan ovan, nämligen att vi kan tänkas stå inför en ny fas av den sociolo­giska utvecklingen under vilken långvarigt samboende utan äktenskap blir allt vanligare, bl. a. därför atl lagstiftningen kan göra att äktenskap förefal­ler onödigt. Om denna utveckling blir verklighet, kan det väntas alt önske­mål om arvsrätt även för samboende kommer att framställas längre fram.

Laglotlen

Som skäl för sitt förslag (bel. under 5.2) om avskaffande av laglottsinsti­tutet utvecklar de sakkunniga bl. a., atl bröstarvinges rätt lill laglott inte i dagens samhälle fyller motsvarande sociala behov som i gången tid. Dess­utom framhålls att laglotten kan utgöra en omotiverad inskränkning i makes testationsfrihet, särskilt beträffande möjligheterna atl genom testa­mente tillgodose efterlevande make på ett sätt som motverkar splittring av det gemensamma hemmet och behållandet av en bostad.

Fakultetsnämnden kan hälla med de sakkunniga om alt de sociala skälen
för laglottsinstitutet inle är desamma som på 1800-talet, dä arvejordssyste­
met avskaffades, och att rätlen till laglott numera i allmänhet inte fyller
någon funktion för bröstarvingars försögning. Frågan är därför om det
finns skäl alt bibehålla den inskränkning i testationsfriheten som laglotten
innebär. Fakulletsnämnden viU för sin del framhålla en synpunkt, som de
sakkunniga inte berört, nämligen att rätten till laglott kan utgöra en viss
hämsko på mindre väl genomtänkta lestamentsförordnanden till förmån
för t. ex. särkullbarn eller olika ändamål, som särskilt äldre människor kan
övertalas till eller inspireras till atl vilja gynna. På detta sätt kan laglotten
medverka till att en slutlig fördelning av egendomen blir någorlunda till­
fredsställande utan atl klandertalan behöver föras mol testamentet med
åberopande av dess ogiltighel. Synpunkten leder över till ett vanligt argu­
ment till stöd för laglotlen, ett argument som de sakkunniga också berör,
att laglotten kan tillgodose en viss rättvisa mellan bröstarvingar inbördes.
         168


 


Även om man med stöd av det angivna resonemanget i princip anser att Prop. 1986/87: 1 det inte finns tillräckliga skäl för att avskaffa rätlen till laglott menar fakultetsnämnden, att man skulle kunna överväga modifikationer av reg­lerna för att undvika tvä konsekvenser av laglottsinstitutet, vilka förefaller tvivelaktiga. Dels kan det, pä skäl som de sakkunniga anfört, vara skäligt, att låta inbördes testamente mellan makar gälla utan hinder av bröstar­vinges rätt till laglott för de fall, att bröstarvingen är makarnas gemensam­ma barn. Dels kan det, i de fall dä en kvarlåtenskap undantagsvis är mycket stor, vara mindre angeläget att låta rätten till laglott gälla fullt ut. Med tanke pä de två nu nämnda fallen skulle man därför kunna tänka sig en uppmjukning av de nuvarande reglerna. I det förra fallet - när testamente gynnar efterlevande make - torde det emellertid i sä fall böra föreskrivas, atl laglottsskyddet kan genombrytas av testamente till förmån för efterie­vande make endast med verkan mot makarnas gemensamma bröstarvingar och under föratsättningar att laglotten sätts åsido i samma mån för samtliga bröstarvingar. Beträffande de mycket stora förmögenhelerna skulle man kunna tänka sig en liknande reglering som i norsk rätt, dvs. att laglotts­skyddet begränsas av en beloppsmässig övre gräns för varie barn resp. för varie linje efter avlidet barn.

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

Nämnden instämmer i syfiet atl stärka efterlevande makes ställning genom bodelnings- och arvsregler men finner att förslagel på vissa punkter går väl långt i detta hänseende.

Det kan exempelvis ifrågasättas om inte jämkningsmöjlighet bör ifråga­komma lill förmån för den först avlidnes arvsberättigade släktingar, när likadelning jämte arvsrätt t. ex. efter ett kortare äktenskap kan leda till ett oskäligt resultat eller när annars synnerliga skäl för jämkning kan föreligga. Del måste understrykas atl del endast bör vara fråga om undantagsfall, t. ex. då den efterievande kräver hähtendelning (eventuellt jämte arv) som skulle splittra etl familjeföretag.

En fråga av stor betydelse är om laglottsreglema bör avskaffas. Nämn­den känner sig inte övertygad härom. Den jämställdhet som uppnåtts i arvshänseende för bam till fader som ej är eller varit gift med modem skulle, om än formellt bibehållen genom all alla behandlas lika enligt lagen, i realiteten urholkas. Även för bam i samma äktenskap, för att inte tala om barn i tidigare äktenskap, kan favoritskap och hackkycklingsfenomen göra sig gällande med ökad styrka om laglottssystemet avskaffas, även om detta inle ger någol effektivi skydd häremot. De gamla fideikommissegendo­marna skulle möjligen lättare kunna sammanhållas med de föreslagna reglema, vilket kanske kan ses som en fördel men knappast ligger i linje med samhällsutvecklingen i övrigt. Den begränsning av testationsfriheten som laglottssystemet innebär är en kompromiss som knappast kan anses ha spelat ut sin roll. Tendensen i förslaget till ökad "horisontell" familje­bindning synes inte ha full motsvarighet, när del gäller bindningen mellan


169


 


generationerna. Skall systemet med arvsrätt bibehållas, och det är ju inte     Prop. 1986/87: 1 uppe till prövning, bör även laglottssystemet bibehållas.

Nämnden har intet att erinra mot atl initiativet till arvskifte lägges på bröstarvinge, vilket torde medföra att i många fall boet förblir oskiftat, om inte efterlevande make själv önskar få bodelning och arvskifte lill stånd. Även den vidgade arvsrätten för efterlevande make kan tillstyrkas.

Uppsala domkapitel:

Det är - enligl domkapUlet - också tillfredsställande all efterievande makes rätt i förhållande till arvingar föreslås förstärkt. Domkapitiet anser emellertid i likhet med reservanterna Britta Bjelle, Martin Olsson och Ingrid Sundberg att det vore att gå för långt att helt avskaffa bröstarvingars rätt till laglott.

Utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08):

Den ekonomiska basen för barnens välfärd efter en förälders eller båda föräldrarnas död tryggas i dagens samhälle inte genom arvsinstitutet utan genom andra anordningar såsom framför allt socialförsäkringen. För barn som inte levde i gemenskap med den avlidne i dennes familj innebär dödsfallet normall ingen avgörande förändring i deras försöriningssitua-tion. För barn i de åldrar som är aktuella i vårt arbete och som skall bo tillsammans med den efterievande maken är det betydelsefullt om det hem som barnet lever i inte splittras när en av föräldrarna har avlidit. Möjlighe­terna atl hålla det gemensamma hemmet intakt efter en förälders död underlättas väsentiigt genom reformer i den riktningen som de sakkunniga har föreslagit. Från vår utgångspunkt är del angeläget alt en efterlevande makes arvsrättsliga ställning stärks. Det finns, såsom framgår av de sak­kunnigas resonemang, även andra skäl som talar för detta.

Familjelagssakkunniga har låtit ulföra en undersökning av bouppteck­ningar och därtill hörande handlingar och tagit resultatet av undersökning­en som etl tecken på alt deras förslag till nya bestämmelser i stort överens­stämmer med människors önskemål i allmänhet. Man pekar bl.a. på all barn, som inle är makarnas gemensamma, är sällsynt förekommande i bouppteckningar av i dag. De bouppteckningar som nu inregistreras gäller emellertid främst äldre människor som har levat under en tid då synen på äktenskapet var en annan än i dag och dä skilsmässor därför var ovanliga. Barn som inte var födda i äktenskapet hade en annan ställning än de har i dag. Numera ökar skilsmässofrekvensen stadigt. De som i dag har valt att sammanbo utan giftermål väljer ofta denna samlevnadsform även med en ny partner. Det blir således allt vanligare atl en person som har avlidit efterlämnar barn frän olika familjebildningar och partförhållanden.

Enligt vår mening måste en reform pä arvslagstiflningens område fram­
för allt ta sikte på framtida förhållanden. Man måste samtidigt sträva efter
regler som är entydiga och sä utformade att de är lätta alt tillämpa. Frän
dessa synpunkter ser vi positivt på förslaget att vederlagsreglerna och
reglerna om förkovran inte längre skall finnas kvar när skifte sker efter den
      1'


 


sist avlidna maken. Härigenom förenklas arvskiftet och sist men inte minst     Prop. 1986/87: 1

försvinner en typ av situationer då motsättningar mellan arvingar ofta

uppstår.

Den föreslagna ordningen söm gäller makes möjligheter att sitta kvar i oskiftat bo kan däremot leda ät motsatt håll. Förslaget är enligt vår uppfatt­ning en inle helt lyckad kompromiss. Om den efterlevande maken skall kunna sitta kvar i oskiftat bo eller om kvarlåtenskapen skall skiftas, är beroende av testamente eller en överenskommelse med övriga arvingar och inte något som kan genomdrivas med stöd av lag. Frågan om skifte skall begäras eller inte kan bedömas olika av barn som också är den efterlevande makens och av barn till den avlidne i etl tidigare förhållande. Ett icke gemensamt barn kan synas vinna mest i ekonomiskt hänseende, om arvskiftet får anstå lill dess båda makarna har avlidit. Boet skall då enligt förslagel delas lika mellan makarnas bröstarvingar. Väljer arvingen alternativet att vänta på sitt arv, finns det å andra sidan risk för alt kvarlåtenskapen har minskat under den efterlevandes återstående livslid. Gemensamma bam kan vinna ekonomiskt på att andra barn eller den efterlevande maken begär arvskifte. Den tredjedel av kvarlåtenskapen som tillfaller den efterlevande maken kan ju beräknas komma dessa barn till godo vid del framtida skiftet efter den maken. Att ett barn begär skifte kan detta i annat hänseende vara till men för barn som bor tillsammans med den efterlevande maken. Del kan också länkas att den efterlevande maken kan gynna sina egna barn genom att begära arvskifte i sådana fall där boets behållning efter den först avlidne maken endast obetydligt överstiger fyra basbelopp. Vi befarar att de olika bedömningarna och spekulationerna som kan göras när en person har avlidit kan leda till rivalitet och motsättningar mellan arvingarna och följaktligen motverka goda relationer de efterle­vande emellan.

Enligt vår mening hade det varit mera tilltalande all införa en generell arvsrätt för den efterlevande maken lill en viss andel av kvarlåtenskapen eller alt höja de basbeloppsgränser som i dag gäller vid bodelning i anled­ning av den ena makens död. Däriämle bör nuvarande möjligheter finnas kvar att överenskomma om sammanlevnad i oskiftal bo. Även om vissa grupper av arvingar kan anses bli missgynnade om efterlevande makes arvsrätt stärks, ligger det ett sådant värde i att reglerna inte öppnar möjlig­het för spekulation och därmed kan ge upphov till intressekonflikter och andra motsättningar mellan de efterlevande.

Laglottsinstitutet

Inom utredningen är vi inte ense i fråga om laglottsinslilutet bör avskaf­
fas eller om det bör bibehållas. De som stöder majorilelsförslaget i betän­
kandet framhåller att arvet i allt väsentligt har spelat ut sin roll som
trygghetsanordning för underåriga barn som mister en eller båda föräldrar­
na. Den viktiga synpunkten är i stället att vid den ena förälderns frånfälle
så långt det är möjligt kunna behålla det gemensamma hemmet intakt.
Laglottsinstitutet kan stå i strid med denna synpunkt. Del utgör ocksä en
  171


 


inskränkning i människors rätt atl bestämma över sin egendom som inte är     Prop. 1986/87: 1

motiverad i dagens samhälle. Det kan sägas vara naturligt att en människa

kan känna större samhörighet med och vill värna om den familj som denne

sist har sammanlevt med och att det därför är rimligt atl denne som under

sin livstid fritt har hafl möjlighet att gynna vissa arvingar eller andra

personer också skall kunna göra detta efter sin död med hjälp av elt

testamente.

De som motsätter sig majoritetens förslag instämmer i huvudsak i det som sägs i reservationerna 7 - 9. De anser att från arvssynpunkt är det biologiska sambandet viktigare än ett tillfälligt eller permanent samman­boende. Enligt deras mening finns det risk för att den samhörighetskänsla mellan föräldrar och barn som vi eftersträvar tunnas ut om laglotten avskaffas. Ett barn, oavsett ålder, behöver bli påmind om sitt förflutna och ha en förankring bakåt i släktgenerationerna. Det är därför vikligt atl alla barn till en avliden person har rätt att få åtminstone någol i arv efter denne. Även rättviseaspekten och i någon mån etl barns ekonomiska trygghet efter en förälders död talar för att laglottsinstilulel bör behållas.

Jämställdhetskommittén (A 1976:08):

Nu föreslår de sakkunniga att det införs en arvsrätt för efterlevande make, vilket innebär att denne sätts framför bröstarvinge, som får vänta på arvet till dess båda föräldrarna är döda.

Vi instämmer i de sakkunnigas bedömning att arvet numera i flertalet fall inle har sä stor betydelse för bröstarvingarnas försörining. I ett framtida samhälle där kvinnor och män lever jämställda kommer inte heller den efterlevande i allmänhet alt ha nägot större behov av kvarlåtenskapen för sin försörining. Kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken (oftast mannen) har dock enligl vår uppfattning i många fall fortfarande betydelse ur ekonomisk synpunkt för den efterlevande (oftast kvinnan). Så länge kvinnan inte har uppnått en tillräcklig grad av egen försörining är hon, om mannen dör, beroende av etl ekonomiskt skydd gentemot bröstarvingarna. Ännu så länge är det därför både rimligt och nödvändigt att i den nu aktuella situationen ge kvinnan ett tillräckligt starkt skydd.

Vi anser därför atl det under åtskillig tid framöver behövs särskilda regler för atl ge den efterievande ett ekonomiskt skydd och tillstyrker att delta skydd förstärks.

De sakkunniga har föreslagit atl en arvsrätt för efterlevande make med rätt till efterarv för bröstarvinge införs. Ett annat sätt all stärka skyddet vore alt - såsom det framhålls i direktiven till utredningen - bygga vidare på basbeloppsregeln.

Vi tar inle ställning till hur det förstärkta skyddet skall utformas, om det skall införas en arvsrätt för den efterlevande eller om det bör utformas på annat sätt.

Det finns redan arvsrätt för efterlevande make, när det saknas bröstar­
vingar. Därigenom finns redan nu elt skydd för den efterievande. Vi
lämnar därför inga synpunkter på de förslag som i övrigt framläggs i denna
172


 


del, eftersom de knappast har någon betydelse ur jämställdhetssynpunkt.     Prop. 1986/87:1 Mot bakgrund av vad vi tidigare har anfört om att begränsa vårt yttrande till de delar de har betydelse från jämslälldhelssynpunkt tar vi inte heller ställning lill de övriga förslag som innebär ändringar i ärvdabalken.

Kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m.: Rätten att behålla boet oskiftat Vår utgångspunkt

1 ett inledande avsnitt av detta yttrande har vi redogjort för bakgranden till vårt utredningsuppdrag. Häratöver kan nämnas atl följande framkom i en statistisk undersökning som vi lät statistiska centralbyrån genomföra år 1979. Av totalt 322363 jordbruksfastigheter i riket ägdes 9,79 procent eller 31555 heU eller delvis av dödsbon medan motsvarande procenttal för kategorin annan fastighet uppgick till 2,94. I skogslänen var den procen­tuella andelen dödsboägda jordbraksfastigheter betydligt större än riksge­nomsnittet. Kopparbergs län intog därvid en särställning med 20,55 pro­cent dödsboägda jordbraksfastigheter följt av Jämtlands med 14,18 och Värmlands med 13,96 procent.

Huvudregeln i 3 kap. 1 § ÄB kommer att få stor betydelse.

Även om det idag, såsom de sakkunniga också påpekar, inle är ovanligt att den först avlidnes dödsbo består under den efterlevandes livstid, finns det skäl att anta att andelen fall där skifte sker omedelbart framdeles kommer atl starkt minska i betydelse. Delta torde vara en förutsedd effekt av förslaget eftersom man fört in regler i det som verkar i denna riktning. Till dessa skifteshämmande bestämmelser hör den grundläggande passivi-telsregeln i 3 kap. I §, regeln om makes rätt till en tredjedel av kvarlåten­skapen vid omedelbart skifte i 3 kap. 2 § saml bodelningsregeln i äkten­skapsbalkens 12 kap. 3 § som ger den efterievande rätt att behålla all sin egendom om skifte skall ske. Även möjligheten att skifta ut en av bröstar­vingarna ulan att den efterlevande därför fråntas möjligheten att sitta kvar i återstoden av boet hör hit. På lång sikt kan ej uteslutas att förslagets regler jämte sin direkt normerande verkan även kommer att fä en moralbildande effekt. Det kommer förmodligen alt betraktas som oförsynt av bröstar­vinge att genast begära atl få ut sin arvslott.

Hur kommer del oskiftade boet att förvallas?

För det fall någon framställning om skifte inle har framställts vid liden
för bodelningshandlingens undertecknande tilhaller kvarlåtenskapen den
efterlevande med fri förfoganderätt. Den efterievande maken är därefter
formellt behörig att själv, utan inblandning av efterarvingarna, förvalla
egendomen. Han är ocksä behörig atl söka personlig lagfart och därefter
representera fastigheten i alla sammanhang. Med utgång från den boupp-
leckningsundersökning som intagits i betänkandet är det sannolikt atl det
är mannen som avlider först. Normalt bör den efterlevande vid sill tillträde
av det oskiftade boet ha uppnått pensionsåldern. Frågan är då hur exem-
173


 


pelvis en mindre skogsfastighet i praktiken kommer att förvaltas under de Prop. 1986/87: 1 tio-Qugo år som den efterlevande kan inneha den. Enligt vår mening kan därvid inte uteslutas, att den faktiska förvaltningen nära kommer att anslu­ta lill vad som idag råder inom ett dödsbo. Skälet till det är inte bara den efterlevandes framskridna ålder och avtagande krafter utan, kanske främst, det hänsynstagande som den efterlevande förmodligen anser att han eller hon bör visa gentemot bröstarvingarna. Man kan på goda grander anta att detta hänsynslagande kommer alt bli av ett helt annat slag än vad som idag må visas av den efterlevande i förhållande till den först avlidnes arvingar. Sannolikt kommer även den av dagens rättstillstånd härrörande synen på boet som ett "dödsbo" alt för lång tid påverka förvaltningen.

Vad händer om bodelning ej sker?

Av förslagel torde följa att den avlidnes dödsbo regelmässigt består i varie fall fram till dess atl bodelning förrättas. Innan formell bodelning ägt ram får den efterlevande alltså inte på egen hand vare sig förvalta fastighe­ten eller representera den mol tredje man ulan alt vara befullmäktigad lill del. För delta krävs samverkan med övriga dödsbodelägare.

I 9 kap. 2 § äktenskapsbalken föreskrivs kategoriskt att bodelning skall förrättas när ett äktenskap upplösts. Någon bestämd lid inom vilken detta skall ske har, i likhet med vad som gäller idag, icke angivits.

Väl har de sakkunniga framhållit att flera omständigheter verkar för att det verkligen blir bodelning. Enligt vår mening finns det dock skäl räkna med att en bodelning i många fall inte kommer till stånd. I de fall där bröstarvingama inte kräver att få ut sin arvslott saknar ju ofta bodelnings­handlingen annan omedelbar betydelse än som åtkomsthandling för den efterlevande.

Om bodelning inte äger ram utgör makarnas samlade egendom en helt
annan form av oskiftat bo än del oskiftade bo som åsyftas i förslaget till
lagtext. Visserligen har den efterlevande rätt att förfoga över den del av det
icke bodelade boet som uteslutande utgör hans eller hennes egendom.
Över övrig egendom, inklusive samägd egendom, kan make emellertid ej
råda utan samtycke av övriga dödsbodelägare. Den här formen av oskif­
lade bon, tillkomna som en följd av medveten eller slentrianmässig passivi­
tet från dödsbodelägarnas sida, förekommer redan idag, även i fall där den
avlidne efterlämnat jordbruksfastighet. I en undersökning av dödsboägda
jordbruksfastigheter i Värmland, utförd vid Tekniska Högskolan i Stock­
holm år 1979, framkom att vid allmänna fastighetstaxeringen 1975 ägdes
2 934 eller 13 procent av länets jordbraksfastigheter av dödsbon. Medela­
realen för dödsbofastighetema uppgick till 32,5 hektar och medellaxerings-
värdet till 61 000 kr. Som ett led i undersökningen intervjuades represen­
tanter för cirka 100 dödsbon. Av svaren kunde utläsas att övervägande
delen av dessa bon behållits oskiftade under mer än tio år, att tolv procent
var handelsbolagstaxerade samt atl de för delägarna viktigaste orsakerna
till alt skifte ej skett var "efterlevande make" (33 %) och "slentrian" (26
%).
                                                                                                                        174


 


Förslaget inrymmer en reglering, vilken i och för sig är ägnad att skapa Prop. 1986/87: 1 inre och yttre klarhet för de oskiftade bonas del. Sannolikt kommer ocksä efterlevande make i många fall att efter formell bodelning överta hela boet. Det är emellertid vår uppfattning att den lösning som de sakkunniga givit åt efterievandeskyddet, kan komma att medföra en ökning även av andelen genom passivitet bestående dödsbon. Skälen för bodelning torde för del­ägarna, i all synnerhet för bröstarvingarna, i praktiken ej framstå som starkare än idag. Det kan inte uteslutas att många bröstarvingar, vilka ej vill förmena den efterlevande rätt att sitta kvar i oskiftat bo, medvetet söker undvika att bodelning kommer till stånd. Skälet härtill skulle då vara att den efterlevande, så länge bodelning ej ägt rum, är förhindrad att skänka bort eller eljest förringa den egendom som härrör från den avlidne. Sistnämnda skäl kan komma att göra sig gällande med särskild kraft, för det fall laglottsskyddet och med skyddet sammanhängande rätt till återvin­ning utmönstras.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att det finns skäl att ifrågasätta ut­formningen av denna del av efterlevandeskyddet, då med förslaget följer en risk dels för atl de bon som den efterlevande med stöd av 3 kap. I § disponerar över i själva verket kommer att förvaltas som dödsbon, i vart fall med avseende på viss egendom, dels för atl andelen dödsboägda jordbraksfastigheter kommer att öka.

Om förslaget i denna del anses Qänligt för vidare lagstiftningsarbete bör undersökas om del är möjligt att finna ett instrument som är ägnat att driva fram en bodelning. Närmast lill hands bör då ligga alt föreskriva att bodelning skall äga rum inom viss tid efter dödsfallel. Trots svårigheten att kontrollera en sådan regels efterlevnad, skulle föreskriften som sådan enligt vår mening kunna ha en klart gynnsam effekt.

Efterlevande makes arvsrätt

Från de synpunkter vi har atl beakta förefaller det betänkligt atl ytterli­gare utöka kretsen av arvsberättigade. Samägande av jordbraksfastigheter tenderar atl öka. I varje fall är detta en uppfattning som råder bland landets lantbraksnämnder och skogsvårdsstyrelser. Enligl vår mening kan inle uteslutas att kretsen av delägare i jordbraksfastigheter efter genomförande av reformen i många fall kommer alt utökas med ytterligare en person.

Laglottsskyddet

Med utgång uteslutande från de synpunkter som ligger bakom vårt utredningsuppdrag synes det ej innebära några negativa konsekvenser att upphäva laglottsinstitutet. Snarare förefaller en reform i denna riktning vara ägnad att i någon mån hämma uppkomsten av flerägda fastigheter, bl.a. sådana fastigheter vari samägandet uppstått på grand av svårigheter för arvingarna att vid skiftet lösa ut varandra.


175


 


Advokatsamfundet:                                                         Prop. 1986/87: 1

Samfundet vill till en börian instämma i förslaget att bam inle bör ha rätt att under alla förhållanden erhålla en andel i föräldrarnas kvarlåtenskap, den s. k. laglotten. De sociala förmåner barn nu erhåller, exempelvis barnpension och studiebidrag, minskar arvets betydelse för barnens för­sörining.

Samfundet anser det rikligt atl i överensstämmelse med vad som redan gäller i Danmark och Norge stärka den efterlevande makens ställning på bröstarvingarnas bekostnad.

Om barnen är små framstår det som naturligt att den efterlevande fritt förvaltar och bestämmer om hela kvariåtenskapen. 1 de flesta fall lever den efterlevande i familjegemenskap med bröstarvingarna och kvarlåtenska­pen kommer dem ändock lill godo. Är barnen vuxna är den efterlevande ofta gammal, och enligl samfundets uppfattning är del inte rimligt alt boel skall mot den efterlevandes önskan splittras för att tillgodose vuxna bröst­arvingars önskemål att få en del av föräldrarnas egendom.

Samfundet vill ifrågasätta om man inte möjligen borde gå än längre i denna riktning och ändra 3 kap. i ärvdabalken så, att bröstarvinge inle skall ha rätt atl mot den efterlevandes önskan fä ut sitt arv under dennes livslid, såvida inte den efterlevande ingår nytt äktenskap. Den efterievande skulle med samfundets förslag fä fri förfoganderätt till hela kvarlåtenskapen till sin död, med det undantaget att skifte alltid skall verkställas om den efterlevande ingår nytt äktenskap. Med en sådan regel skulle man undvika de besvärliga bodelningar som nu måste göras om en avliden efterlämnar oskiftad egendom från flera äktenskap. När skifte sker skall enligt här framfört förslag bröstarvingarna erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap.

Enligl 3 kap. 6 § i förslaget skall bröstarvinge som begär atl få ut sitt arv vid arvlåtarens död endast få vara med och dela på 2/3 av den avlidnes kvariålenskap. Återstående tredjedel skall tillfalla den efterlevande maken som arv, och den delen skall vid den efterlevandes död endast tillfalla bröstarvinge som inte tidigare framställt anspråk på atl fä ut arv.

Det förekommer i testamenten liknande straffbestämmelser för bröstar­vingar som gör anspråk på alt få ut sin laglott, men detta är individuella fall, där föräldrarna ofta har särskilda skäl för sin önskan. Samfundet anser det principiellt oriktigt att i lag införa ett straff för bröstarvingar som endast begär att fä komma i åtnjutande av den rätt samma lag tillförsäkrat dem. - Slraffkonsekvensen har enligt samfundets uppfattning inle heller kommit till tillräckligt klart uttryck i lagtexten.

Bestämmelsen i samma kap. 4 § att den efterlevandes bröstarvingar eller
make i nytt äktenskap skall ha rätt att ta hela boet om den först avlidne inte
efterlämnar bröstarvinge vill samfundet bestämt avstyrka. Enligt samfun­
dels mening motsvarar detta förslag inte rättsuppfattningen hos människor
i allmänhet. När den efterlevande maken ingår nytt äktenskap har ofta
åldersskillnaden mellan de tidigare makarna varil stor eller den ena maken
avlidit tidigt. I varie fall när åldersskillnaden är stor är redan tanken på den
efterlevande makens omgifte en pläga för den äldre maken, och införandel
  176

av en bestämmelse att den nya maken och barn i del nya äktenskapet till


 


och med skulle ärva den först avlidne skulle säkeriigen förefalla denne Prop. 1986/87: 1 absurd. Man kan vara övertygad om att makar som blir medvetna om denna konsekvens i mycket stor utsträckning önskar upprätta testamenten för att undvika en sådan arvsföljd, och samfundet anser del oriktigt atl införa bestämmelsen. Den tilltänkta regeln skulle också innebära att arvet tillfaller personer som inte haft kontakt med arvlåtaren, detta med uteslu­tande av exempelvis syskonbam, som ofta för personer ulan egna bröstar­vingar kommer att träda i bröstarvingars ställe.

Skulle förslaget atl en bröstarvinge skall ha rätt att begära sitt arv under den efterlevandes livstid vinna bifall, vill samfundet instämma i reservan­terna Martin Olssons och Ingrid Sundbergs förslag, atl en omyndig bör ha rätt att begära atl få ul sitt arv inom sex månader från myndighetsdagen.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Beträffande eflerievandeskydd och arv delar föreningen uppfattningen alt laglottsinstitutet helt bör avskaffas. De skäl som tidigare fanns för laglottsrätten har i stor utsträckning upphört. Föreslagen rätt för efterlevande atl få behålla sin egendom är lämplig. Någon rätt för bröstarvinge alt utkräva sitt arv bör ej föreligga under den efterievande makens livstid. Möjligen kan tänkas den inskränkningen i angiven princip att arv kan tagas vid den efterlevande makens omgifte. Skulle under den efterlevandes livslid arvsullag godtagas av lagstiftaren införs med sakkunnigas förslag en ekonomisk sanktion mot den bröstar­vinge som begär sitt arv. Denna lösning finner föreningen vara klart olämp­lig. Skall arvsrättsuttag tillåtas bör detta ej underkastas sådana sanktioner som i princip skulle låta utövandet av en rättighet framstå som något förkastligt.

Föreningen instämmer i de sakkunnigas förslag att beträffande små bon basbeloppsregeln inle inskränkes till förmån för särkullbarn.

Föreslagen skyddsregel i form av basbeloppsregeln för efterlevandes sambo förefaller välavvägd.

Grand saknas att låta den efterlevande maken, som övertagit boet oskif­tat, få en utsträckt rätt atl bestämma om efterarvel, när bröstarvingar lill den först avlidne maken ej finns. Sekundosuccessionsrätt för den först avlidnes arvingar bör taga över. Erfarenheten visar atl make ulan bröstar­vingar oftast är angelägen om att kvarlåtenskapen tillföres hans arvingar efter båda makarnas bortgång. Sakkunnigas förslag saknar enligt förening­en förankring hos allmänheten och skuhe normalt innebära en icke önskad ändring av arvsreglerna, som finge i stor utsträckning justeras genom testamente.

Det är ej godtagbart atl ändra principerna om fördelning av boförkovran
vid sekundosuccession. I vart fall förvärv genom arv eller testamente bör
aldrig ingå i delning. Den allmänna meningen överensstämmer helt visst ej
med sakkunnigas uppfattning, som för övrigt skulle medföra att den efter­
levande ofta skulle tvingas vidtaga åtgärder för att freda den egendom han
    177

12   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


anser rätteligen bör tillfalla hans efterlevande. Sakkunnigas förslag alt     Prop. 1986/87: 1 beträffande förvärv genom arv och testamente avgörande för att egendo­men skall ingå i oskiftade boet skall vara tillträdande medför vidare rätts­osäkerhet med hänsyn till den stundom intrikata frågan huruvida tillträde skett.

Föreningen noterar med tillfredsställelse alt om, vid den efterlevandes död endast endera maken efleriämnar arvingar, hela kvarlåtenskapen skall tillfalla dem.

Domareförbundet:

Enligl domareförbundets erfarenhet finns del anledning att förstärka skyddet för den efterlevande maken. Avvägningen mellan makes och bröstarvingars rätt till kvarlåtenskapen är emellertid en rältspolitisk fråga som förbundet inte anser sig böra laga ställning till.

Vad som anförs i avsnitt 5.1.6 om rätt för efterlevande att behålla sin egendom föranleder inte några invändningar frän domareförbundets sida.

Domareförbundet tillstyrker likaledes att den s.k. basbeloppsregeln ändras pä sådant sätt att den nuvarande inskränkningen till förmån för särkullbarn under 16 är borttages.

1 förslaget till ändringar i ärvdabalken har de sakkunniga under 3 kap. 4 § föreslagit all om den efterlevande maken har behållit boel oskiftal vid den först avlidnes död och det inte finns bröstarvinge efter den först avlidne, vad den efterlevande har bestämt i testamente om egendomen i sitt bo skall gälla. Om det inte finns testamente, skall den sist avlidnes bröstarvinge och maken i nytt äktenskap ha arvsrätt till hela boel. Då inget av dessa fall föreligger skall halva boel tillkomma den först avlidne makens släktingar i andra parentelen. Domareförbundet vill peka pä att denna ordning strider mot invanda betraktelsesätt som bl.a. ofta kommer till uttryck i testamenten. Om förslaget genomförs kommer en stor informa­tionsinsats atl krävas för att man skall undvika framtida rättsförluster. Informationsinsatser är ocksä erforderliga om de sakkunnigas förslag rö­rande laglotten och makes arvsrätt genomförs.

I avsnitt 5.1.9 föresläs all vederlagsregeln i samband med efterarv slopas och atl om del vid den efterlevandes död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makama hela kvarlåtenskapen skall tillfalla dem. Detta föranleder inte någon invändning från domareförbundets sida. Förslaget i avsnitt 5.1.11 atl efterlevande ogift samboende, när samlevnaden upplöses genom den enes död, skall få minst så mycket av bostad eller bohag att det motsvarar två gånger det vid liden för dödsfallel gällande basbeloppet synes välbetänkt.

Föreningen Sveriges kronofogdar:

En förmögenhetstillgång som relativt ofta blir föremål för utmätning är
andel i dödsbo. Företrädesvis rör det sig om bröstarvingars arvslotter.
Genom förslaget avskaffas laglotten. Enligt huvudregeln skall hela kvarlå­
tenskapen tillfalla efterlevande make om inte bröstarvinge påkallar atl få ut
      178


 


sitt arv. Detta skulle utgöra två tredjedelar av kvariåtenskapen, medan en      Prop. 1986/87: 1 tredjedel tillfaller efterlevande maken som arv. Makarna kan dock under sin livstid fritt förfoga över bröstarvinges arv genom testamente.

Enligt gällande lagstiftning krävs ett aktivt handlande från en bröstar­vinge för att han inte skall få ut sin laglott. Han skall godkänna ett inbördes testamente, uttryckligen förklara alt han avstår från sin laglott osv. Enligt förslaget räcker del med alt han underiåter all före bodelningen begära att få ut sitt arv. Föreningen anser att en sådan underiåtenhel sedan en bröstarvinges arvslott blivit utmätt utgör ett förfogande till skada för borgenären på sätt delta beskrivs i 4 kap. 29 § UB. Sådan underiåtenhel efter utmätning måste dä ocksä ge kfm rätt att agera och begära att gäldenären får ut sitt arv jml 4 kap. 31 § UB för att tillvarata borgenärernas intressen. Därest exekutiv försäljning av andelen kommer till stånd måste motsvarande befogenheter tillkomma eventuell inropare och under kon­kurs förvaltaren. När det gäller förslaget om laglottens avskaffande vill föreningen motsätta sig detta. Skälen härtill är desamma som framförs i reservationer av Bjelle, Olsson och Sundberg. För att bibehålla laglotten talar också att andel i dödsbo som ovan sagts är en tillgång av relativt stor betydelse. En orsak till att föräldrar kanske vill genom testamente förfoga över visst barns arvslott är att denne befinner sig i ekonomiska trångmål och man vill förhindra atl arvet går lill borgenärerna.

Folksam:

Folksam instämmer i de sakkunnigas uppfattning att efterievande make bör ha företräde framför bröstarvinge till arv efter avliden make. Förslaget fullföljer det skyddstänkande som dominerar övriga delar av betänkandet och vi ser det som värdefullt alt lagen på detta sätt - tillsammans med förslaget om den efterlevandes rätt att utesluta delning av boel - direkt ger efterievande make en stor handlingsfrihet i den uppkomna situationen. Mot de föreslagna reglerna om efterarv kan möjligen anföras att de troligen kommer att uppfattas som svårtillgängliga av gemene man. I materiellt hänseende har vi emellertid inget att erinra emot dem.

En majoritet av de sakkunniga föreslår att de nuvarande reglerna i 7 kap. ärvdabalken om bröstarvinges rätt till laglott avskaffas.

Eftersom lagloltsreglerna har till syfte att begränsa möjligheterna att förordna om kvarlåtenskapen genom testamente, innebär förslaget atl testationsfriheten i fortsättningen blir fullständig. Majoriteten grundar i huvudsak sitt ställningslagande på etl resonemang om att samhällsutveck­lingen till stor del gjort lagloltsreglerna föråldrade och på önskemålet alt stärka efterievande makes ställning i förhållande till bröstarvingarna.

Folksam kan för sin del inte tillstyrka majoritetens förslag. Det torde
förvisso kunna sägas alt lagloltsreglerna i dag normall inte har någon
avgörande betydelse för barnens ekonomiska trygghet, men detta behöver
inle innebära alt de spelat ul sin roll ur alla synvinklar. Majoriteten antyder
       179


 


själv atl laglotten har etl känslomässigt värde i det att ett bam inte kan bli     Prop. 1986/87: 1

helt utestängt från delaktighet i kvarlåtenskapen. Vi tror att laglottsrätten,

efter att ha funnits under mer än etthundra år, är mycket djupt rotad i det

allmänna rättsmedvetandet och att den numera främst bärs upp av ett

känslomässigt grundat rätlvisetänkande. Även om reglernas ursprangliga

skyddsfunktion förlorat i angelägenhet genom åren är det alltså rimligt all

anta att elt totalt slopande av laglotten kräver mycket goda skäl för att

kunna nå förankring i en allmän rättsuppfattning.

Majoriteten har enligt vår mening inte förebringat sådana fullgoda motiv för sitt genomgripande förslag. Ett avskaffande av laglotlen medför visser­ligen att man tillgodoser önskemålet all via teslamenlsrätten öppna möjlig­heten att stärka efterlevande makes situation, men det innebär också att man lämnar fältet fritt för testamentariska dispositioner som gynnar annan än make samtidigt som bröstarvingarna helt ställs utanför delaktighet i kvarlåtenskapen.

Om det primära syftet med en reform är att stärka efterlevande makes rätt, kan detta syfte enligl vår mening uppnås på ett bättre sätt om man utgår från de hittillsvarande lagloltsreglerna och - med smärre förändring­ar av dem — villkorar deras tillämpning. Vi föreslär därför alt bröstar­vinges rätt till laglott behålls men görs beroende av atl testamente gäUer till förmån för annan än lestators make. Med hänvisning till atl de sakkunniga vill införa en arvsrätt för efterlevande make - vilket Folksam tillstyrker — anser vi del också följdriktigt atl föreslå införandel av en rätt till laglott för efterlevande make för det fall att elt testmente av den först avlidne gäller lill förmån för annan än den efterlevande. När det gäller frågan om de skyddade kvotdelarnas storlek bör en lämplig avvägning enligt vår mening vara atl fastställa bröstarvinges laglott till 1/3 av kvarlåtenskapen och makes laglott till 1/6 av kvarlåtenskapen.

Vi anser att värt förslag ger en rimlig avvägning mellan ä ena sidan del i dag naturliga önskemålet att stärka efterlevande makes situation i förhäl­lande lill bröstarvingarna och å andra sidan en med största sannolikhet allmänt spridd rättviseuppfallning alt en bröstarvinge inle helt skaU kunna åsidosättas i konkurrens med annan bröstarvinge eller utanför familjen slående person. När elt testamente gäller till förmän för make blir situa­tionen således densamma som den majoriteten av de sakkunniga föreslagit — testamentet får lill främsta funktion atl säkerställa alt bröstarvingarna inte tar ut sitt arv förrän vid den efterievandes frånfälle. I det fall testator gynnat annan än maken träder lagloltsreglerna däremot in som en säkerhet för delaktighet i kvarlåtenskapen — en delaktighet som visserligen kan sägas vara ofullkomlig, men som ändå i de flesta fall torde ha såväl känslomässig som ekonomisk betydelse.

Majoriteten har anfört att etl bibehållande av bröstarvinges rätt till
laglott skulle innebära att de föreslagna reglerna i ärvdabalken till skydd
för efterlevande make måste bli "betydligt mer invecklade och svåröver­
skådliga". Vi är införstådda med att vår linje kräver ett något utvidgat
regelkomplex, men svårigheterna bör ä andra sidan inte överdrivas. För
      180


 


det första kan väl de sakkunnigas förslag i arvsavsnittet knappast beteck- Prop. 1986/87: 1 nas som särskilt enkla - speciellt efterarvsreglerna måste av mänga upp­fattas som svårgripbara. För det andra är det absolut vanligaste testa-mentsfallet det där förordnandet gäller till förmån för maken. 1 denna situation skulle inte heller laglottsrätten enligt vårt förslag finnas, eftersom laglottsreglema skulle träda i funktion först om testamentet gällde till förmån för annan än maken.

Svenska försäkringsbolags riksförbund: Laglott

De sakkunniga har haft i uppdrag att söka stärka efterlevande makes ställning och som förslag i denna del utvidgat arvsrätten för efterlevande make. Samtidigt föreslås full testationsfrihet vilket bl. a. medför avskaffan­de av bestämmelserna om laglott. Enligt riksförbundets mening är det olyckligt att reglerna om laglott som i Sverige och i övriga nordiska länder är en djupt rotad företeelse plötsligt skall tas bort och att bröstarvinge därigenom riskerar att helt bli utan arv. En effekt av den fulla testationsfri­heten är att denna kan utnyttjas för att utesluta arv för utomäktenskapliga barn. Dessa barn som fick arvsrätt efter sin far år 1969 kommer säkert i realiteten att missgynnas genom förslaget, vilket inte är tilltalande. Mot­svarande synpunkter gäller även för särkullbarn.

De sakkunniga anser att efterlevande makes arvsrätt skall förstärkas i förhällande till bröstarvingarna. I och för sig delar riksförbundet uppfatt­ningen att efterlevande makes ställning bör förbättras i vissa avseenden men detta får inle ske på ett sådant sätt alt bröstarvinge helt riskerar att bli utan arv.

Riksförbundet anser atl den bästa lösningen vore atl förslärka basbe­loppsregeln frän nuvarande 4 basbelopp till exempelvis 10 basbelopp. Detta skulle innebära alt efterlevande make i det helt övervägande antalet fall kan behålla makarnas egendom intakt.

I detta sammanhang måste emellertid också beaktas den föreslagna bestämmelsen i 12 kap. 3 § äktenskapsbalken att efterlevande make skall avräkna förmånslagarförvärv frän sitt anspråk enligl basbeloppsregeln. Redan den kollektivavtalsreglerade Qänslegrupplivförsäkringen uppgår vid fullt grundbelopp till 6 basbelopp. Del kan därför övervägas all ytterligare höja basbeloppsregeln eller att undanta Qänstegrapplivförsäkringen från avräkningen.

Om delta förslag inte vinner gehör anser riksförbundet att bröstarvinge
skall ha rätt till laglott dels när den först avlidne föräldern testamenterat
tillgångar motsvarande laglottsanspråket till förmån för annan än sin make,
dels när båda föräldrarna avlidit. Vidare bör bröstarvinge kunna få ut sin
laglott i samband med att efterlevande make gifter om sig eller varaktigt
upptar samband med annan person. Omgifte eller samboende medför
normalt förändringar i egendomsförhållandena som kan komma atl påver­
ka bröstarvinges möjligheter atl få ut sitt arv. Del förefaller naturligt atl
bröstarvinge i vart fall skall kunna påkalla skifte i dylika fall för alt vara
      181


 


säker på att få sin rätt tillgodosedd. Mot detta kan visserligen invändas att     Prop. 1986/87: 1 skyddet för efterlevande make försämras någol och alt regelsystemet i viss mån kompliceras. En förstärkning av basbeloppsregeln som ovan skisse­rats är därför ett bättre alternativ som samtidigt tillgodoser ett rimligt skydd för efterlevande make.

Bankföreningen:

Familjelagssakkunnigas förslag skulle om det genomfördes stärka efter­levande makes ställning i förhållande till den avlidne makens bröstarvingar enligl nu gällande ordning. Detta kommer till synes i elt antal lagändringar vilka innebär klara avsteg från vad som av tradition gällt och som kommit att accepteras som givna legala föratsättningar. Så t.ex. föreslås bröstar­vinges rätt till laglott slopad. Innan man vidtar dylika ändringar i etl sedan länge gällande system, bör behovet av ändringar och effekterna därav noga ha analyserats. Vi anser atl familjelagssakkunniga hade bort driva en sådan analys betydligt längre än vad som skett. Vi vill för vår del lägga några synpunkter på de angivna lösningarna.

En grundläggande bestämmelse i detta sammanhang är 12 kap. 3 § första stycket i förslaget, som ger efterlevande make möjlighet atl förhindra delning. En sådan bestämmelse kan få lill följd att egendom i högre grad än f. n. kan komma att stanna i en äldre generation. Det är visserligen angelä­get atl efterlevande make tillgodoses i ekonomiskt hänseende. Det finns dock andra synpunkter som torde böra beaktas. Del kan sålunda vara värdefullt för samhället och de enskilda att egendom tillförs de yngre generationerna medan de ännu är i aktiv ålder.

Del är naturligtvis en självklarhet att efterlevande make skall tillgodoses i rimlig utsträckning. Vi anser emellertid att nuvarande bestämmelser fullt tillfredsställande fyller ett sådant syfte. Del starkaste skälet för detta påstående står atl finna i alt bankerna, som har vittgående erfarenheter av bl.a. boutredningar efter dödsfall, endast sällan uppmärksammat några problem eller slitningar mellan personer som hör till olika generationer vid tiUämpning av nuvarande bestämmelser.

Vi kan inte heller finna att det nu skulle finnas anledning att stärka efterlevande makes stäUning på andras bekostnad. Del sociala skyddet har successivt förbättrats i vårt land och del torde inte med framgång kunna hävdas att det f. n. finns något uttalat socialt behov av alt ge efterlevande make etl starkare ekonomiskt skydd än vad gällande familjerältsliga regler möjliggör. Bl.a. ger basbeloppsregeln i nuvarande 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken och den föreslagna 12 kap. 3 § efterlevande ma­ken ett gott ekonomiskt skydd.

Mot bakgrand av det anförda anser vi att 12 kap. 3 § första stycket i förslagel inle bör föranleda lagstiftning.

Vi tillstyrker förslagel i 12 kap. 3 § andra stycket om att hänsyn vid loitiäggningen skaU las till försäkring som tillfallit efterlevande make.


182


 


Familjelagssakkunniga har med knapp majoritet föreslagit att bröstar-     Prop. 1986/87: 1 vinges rätt till laglott avskaffas.

Enligt bankernas erfarenhet har rätten till laglott visat sig ha stor bety­delse för att åstadkomma en rättvis fördelning mellan olika bröstarvingar. Bestämmelserna har kunnat utnytQas för att förhindra att viss eller vissa bröstarvingar missgynnas i förhållande till andra. Däremot har det mera sällan förekommit att tvistigheter uppstått mellan efterlevande make ä ena sidan och bröstarvingar å den andra.

Familjelagssakkunniga har enligl vår uppfattning inte tillräckligt upp­märksammat laglollens betydelse när det gäller att skilja mellan olika bröstarvingar. Vi föratser att elt slopande av laglotten skulle kunna medfö­ra påtagliga svårigheter i nu angivet hänseende. Särskilt olyckligt skulle en sådan lagändring kunna drabba utomäktenskapliga barn i konkurrens med bröstarvingar inom äktenskap eller s. k. särkullbarn i andra sammanhang.

Stora delar av de tillgångar som tillkommer de efterlevande efter etl dödsfall är sådana som inte skall fördelas enligt lag. Betydande tillgångar finns nämligen ofta i form av utfallande försäkringar, t. ex. Qänstegruppliv­försäkringar, med förmånstagarförordnanden, vilka inte skall inräknas i bobehållningen. Familjelagssakkunniga synes inle tillräckligt ha beaktat detta.

Vi anser att de nu berörda svårigheterna bör belysas bättre innan slutlig ställning tas till frågan om ett avskaffande av laglotlen. Därvid måste beaktas de övergångssvårigheter som kan inträda om familjelagssakkunni­gas förslag skulle genomföras. Det kan nämligen fä mycket allvarliga konsekvenser om en plötslig ändring i arvsordningen genomförs pä etl sätt som ändrar pä vad som hittills kunnat föratses.

Sparbanksföreningen:

Del kan i och för sig anföras alt reglerna om laglott skulle sakna bärande motiv. Tvä makar - föräldrar - har i levande livet möjlighet alt göra vilka dispositioner som helst beträffande sin förmögenhet. De kan förbraka sina tillgångar och de kan ge bort dem lill andra än sina bröstarvingar. Det är först om makarna genom testamentariska förordnanden anger hur förmö­genheten - kvarlåtenskapen - skall fördelas vid dödsfall, som lagstiftaren griper in och erbjuder särskilda skyddsregler för bröstarvingars arvsan­språk. Makars fulla frihet atl genom "livstransaktioner" disponera över sina tillgångar borde motsvaras av samma frihet när det gäller "dödsfaUs-Iransaktioner".

Vad som talar emot elt sådant konsekvent synsätt är emellertid atl i kretsen bröstarvingar kan i de enskilda fallen många gånger ingå olika kategorier bröstarvingar, nämligen makarnas gemensamma barn, bam i tidigare äktenskap och utomäktenskapliga barn.

En lagändring som utredningen föreslagit - slopande av bröstarvinges
laglott — skulle med stor sannolikhet skapa orättvisor och framför allt
drabba exempelvis utomäktenskapliga barn i konkurrens med bröstarving­
ar inom äktenskapet.
                                                                                           183


 


Mot bakgrund härav vill föreningen förorda att nuvarande regler om      Prop. 1986/87: 1 bröstarvingars laglott bibehålles.

Försäkringsjuridiska föreningen:

Ett genomförande av de föreslagna ändringarna skulle otvivelaktigt in­nebära en kraftig förstärkning av efterievande makes ställning. Å andra sidan försvagas naturligtvis i motsvarande grad bröstarvinges ställning. De sakkunnigas motivering för denna intresseavvägning är huvudsakligen att bröstarvingarna som inte i lika hög grad som makarna själva tagit del i de ekonomiska förhållandena under äktenskapet inte heller i lika hög grad som makarna bör kunna ställa ekonomiska anspråk. Vidare säges såvitt gäller avskaffandet av laglottsreglema alt dessa numera inte har samma betydelse för bröstarvingarnas försörining som de tidigare hade.

Föreningen delar uppfattningen alt det i många fall framstår som natur­ligt och rimligt atl makarnas egendom i de fall den huvudsakligen tillkom­mit genom makarnas förvärvsverksamhet under äktenskapet inte skall splittras vid ena makens dödsfall. Å andra sidan anser föreningen att det är en alltför långtgående ändring att helt slopa bröstarvinges rätt till laglott. Flera starka skäl kan anföras för atl rätten till laglott skall behällas. Laglottsinstitutet är fast förankrat i den nordiska rättskulturen. Även om laglottens funktion i många fall mera ligger pä det känslomässiga än det värdemässiga planet uppfattas det som väsentligt att en del av den avlidnes kvarlåtenskap säkras ät bröstarvingarna saml all en viss rättvisa upprätt­hålles bröstarvingarna emellan. I ett inte försumbart antal fall har dessut­om arvet respektive laglotlen en reell ekonomisk betydelse för en bröstar­vinge som själv står i begrepp att bilda familj eller relativt nyligen har bildal familj. Full testationsfrihet skulle säkerligen i praktiken i mänga fall utnytt­jas för att utesluta särkullbarn, inklusive utomäktenskapliga barn, frän arv. En rimlig förstärkning av efterlevande makes skydd bör kunna åstadkom­mas utan atl laglotlen slopas.

Vad angår förslagen all ge make rätt alt sitta i oskifiat bo eller att taga 1/3
av kvarlåtenskapen i arv torde det i de fall det är fråga om mindre eller
medelstora bon vara tillräckligt alt förslärka nuvarande basbeloppsregel sä
atl make erhåller exempelvis 8 basbelopp. Därigenom skulle efterlevande
make vid små bon och flertalet medelstora bon kunna behålla makarnas
egendom intakt. Även i något större bon skulle - om den efterlevande
erhåller den tesiationsfria delen av den avlidnes kvarlåtenskap — en besvä­
rande splittring undvikas. I bon med större förmögenhetsbehållning, där
den efterlevande redan genom hälftendelningen erhåller väsentliga värden,
saknas som regel anledning all på bröstarvingarnas bekostnad stärka den
efterlevandes ställning. I de fall den efterlevande driver en rörelse eller ett
jordbrak medför den föreslagna rätten för den efterlevande alt vid bodel­
ningen behälla sin egendom att dennes förvärvskälla inte splittras. Mot
ovannämnda bakgrand anser föreningen således att efterlevande make
erhåller tillräckligt skydd genom förstärkning av basbeloppsregeln och
införande av rätt för den efterlevande att behåUa sin egendom. Reglerna
   184


 


om den efterlevandes rätt att sitta i oskiftat bo respektive arvsrätt om     Prop. 1986/87: 1 bröstarvinge påkallar skifte bör inle införas. En sådan ordning skulle dessutom i vissa fall leda till konfliktfyllda förhandlingssituationer som kan förstöra framtida relationer mellan anförvanterna.

Om den av föreningen föreslagna ordningen godtas undvikes dessutom de föreslagna komplicerade reglerna om efterarv som knappast kan förvän­tas bli begripliga för allmänheten. Visseriigen kan sårbara lill den först avlidna maken väntas bli missgynnade vid en utvidgning av basbeloppsre­geln. Dessa skulle dock sannolikt i praktiken bli lika missgynnade om de sakkunnigas förslag i dessa delar genomförs.

Föreningen Sveriges överförmyndare:

Den ensidiga inriktningen pä förbättring av efterlevande makes rätt har sin bakgrund i de direktiv som utformades 1969. Med hänsyn till den samhällsutveckling som ägt rum efter 1969 synes det ej längre så angeläget med en lagstiftning som i så hög grad tillgodoser efterievande make. Bodelningsregeln om fyra basbelopp tillsammans med Qänstegrapplivför­säkring och utfallande pensionsbelopps storiek borde ha medfört att försla­get fått en annan utformning vad gäller förhållandet mellan efterlevande make och bröstarvingar.

Laglotlen utgör i dag en garanti mot att bröstarvingar missgynnas inbör­des och mot utomstående. Avskaffas reglerna om laglott föreligger uppen­bara risker atl bröstarvingar blir godtyckligt behandlade. Särskilt utsatta för sådant godtycke blir inte enbart s. k. särkullbarn utan till denna katego­ri kan också räknas adoptivbarn, handikappade och utvecklingsstörda barn. Den testalionsfrihet som familjelagssakkunniga förespråkar torde dessutom öppna nya möjligheter för påverkan av åldringar och andra som ej förmår atl väria sig däremot. Testamenten kan därför i fortsättningen komma att bli utformade så att de ej återspeglar lestators verkliga vilja.

Enligt föreningens uppfattning har familjelagssakkunniga inte tiUräckligl uppmärksammat konsekvenserna av att laglotlen avskaffas. Förslaget av-slyrkes därför i denna del.

I förslag till 3 kap. ärvdabalken medgives bröstarvinge rätt att begära shl arv, men om sådant krav framstäUes inträder samtidigt en arvsrätt för efterlevande make. Atl försälta bröstarvingen i den valsituationen atl han antingen måste avstå från sitt arv eller all han genom sitt krav pä arv medverkar till atl efterlevande make får arvsrätt synes olämpligt.

Stockholms överförmyndarnämnd (yttrandet avfattat av kanslichefen):

Överförmyndarnämnden har i sin verksamhet alt se till atl såväl omyn­
digt barn som vuxen med tillförordnad förmyndare eller god man får sina
intressen tillgodosedda. Motsättningar föreligger därför i fråga om de
intressen nämnden skall bevaka vid shl yttrande över familjelagssakkunni­
gas belänkande. Eftersom belänkandet är så ensidigt inriktat på att förbätt­
ra efterlevande makes rätt, har jag valt att i första hand beröra några av de
lagförslag som innebär att de omyndigas rätt försämras.
                         185


 


I betänkandet förordas att laglotlen skall avskaffas. Jag delar inte den     Prop. 1986/87: 1 uppfattningen. Enligt min mening bör laglotten fortfarande utgöra en ga­ranti för all inte bröstarvingar skall missgynnas inbördes eller mot utom­stående.

Den föreslagna testationsfriheten medger stora möjligheter till att inte enbart s. k. särkullbarn utan även adoptivbam, handikappade och utveck­lingsstörda bam blir utsatta för ett godtycke. Om inte föräldem vill vidkän­nas etl sådant barn eller om föräldern påverkas därtill, får detta lill följd alt vi får en grupp samhällsmedlemmar som inte anses värda eller lämpade all laga arv. En sådan klassificering finner jag obehaglig.

I den dagliga hanteringen har jag observerat hur åldringar utsattes för påverkan i aUt större utsträckning. Denna påverkan synes mig kunna öka i omfattning därest en testationsfrihet ulan lagloltsanspråk kommer alt infö­ras.

Min uppfattning är således att möjlighet till lagloltsanspråk bör finnas kvar och frågan är då om delta anspråk även fortsättningsvis skall avse försäkringar. Nuvarande regler är dock invecklade och allt talar för alt en förenkhng måste göras. Jag biträder därför den uppfattningen att laglotlen enbart skall begränsas till andel i kvarlåtenskapen.

Enligl förslag till 3 kap. ärvdabalken skall bröstarvinge äga rätt att begära sitt arv. Om sådan begäran framstäUes, inträder en arvsrätt för efterlevande make med en tredjedel av kvarlåtenskapen. Alt på delta sätt framtvinga en arvsrätt anser jag vara otillfredsställande.

LO:

Ett huvudsyfte med utredningen har varit att förbättra den efterlevande makens ställning, då ett äktenskap upplöses genom den ena makens död. Mot den bakgranden föreslår familjelagssakkunniga atl efterlevande make bör ha företräde framför bröstarvinge till arv efter avliden make. Ett sådant förslag menar utredningen ligger i linje med den utveckling som skett på detta område och de ändrade samhällsförhållandena. Det rent ekonomiska värdet av arvet har numera inte samma livsavgörande bety­delse för mottagaren och den utbyggda sociala tryggheten har ersatt vad arv och egendom betydde förr. Huvudregeln föreslås bli att om arvlåtaren var gift kan den efterlevande maken sitta i oskiftat bo och fritt förfoga över kvarlåtenskapen under sin livstid. Bröstarvingarnas rätt atl ärva begränsas eUer uppskjuts till dess båda föräldrarna är döda. En bröstarvinge skall dock ha rätt att genast få sitt arv om detta begärs före bodelningen. Om skifte sker skall den efterlevande ha rätt till en tredjedel av kvarlåtenska­pen.

Principen är alt testamente går före arv. Om den först avlidne maken genom testamente har bestämt alt den efterlevande skall sitta i oskiftal bo kan inte bröstarvingen motsätta sig delta.

I den nuvarande ärvdabalken finns ocksä regler om laglott. Dessa inne­
bär att bröstarvinge, om arvlåtaren har gjort testamente, kan påkalla
laglott för alt få ut hälften av den arvslott som tillkommer arvingen enligt
   186


 


lag. Familjelagssakkunniga föreslär att laglotten avskaffas. Utredningen Prop. 1986/87: 1 pekar också här pä förändringarna i samhället. Arvlåtaren är idag till följd av den ökade medellivslängden betydligt äldre och efleriämnar i regel vuxna barn med egen ekonomi. Ett avskaffande av laglotlen bör inte enligt utredningen innebära komphkalioner i normalfall, dvs. förhållandet mellan efterievande make och makarnas gemensamma bröstarvingar. Däremot visar utredningen på en viss osäkerhet vilken verkan en reform skulle fä när det finns bröstarvingar i en annan förbindelse, s. k. särkullbarn. Risken finns att den avlidne kan komma att gynna sin sista familj före särkullbar­nen.

LO vill emellertid visa pä några andra fall där stor tveksamhet kan uppstå om laglotlen avskaffas. Det gäller om det finns utomäktenskapliga barn. Elt borttagande av laglotten innebär alt ett ulomäktenskapligt barn helt går miste om arvet om i testamente föreskrivs att arvet skall tillfalla de äktenskapliga barnen. Detta kan i praktiken innebära att 1970 års arvsre­form för utomäktenskapliga barn raseras. Elt annat exempel är att barn, som föräldrar av någon anledning inle tycker om, kan göras arvslösa genom att han eller hon undantas i testamente. Ett borttagande av laglotlen innebär med andra ord en favorisering av barn. Enligt LO strider detta mol en normal rättsuppfattning, nämligen alt arvet bör delas lika mellan den avlidnes barn. LO anser därför att förslaget om avskaffande av laglotten ytterligare behöver undersökas.

Folkpartiets kvinnoförbund:

Beträffande förslagel till ändring av ärvdabalken, så har man förklarat att den efterlevande maken har rätt att behålla boet under sin livslid om bröstarvinge ej begär sitt arv. Förslaget föreslår också att den efterievande maken skall kunna bli arvsberättigad till en tredjedel av kvarlåtenskapen. Förslaget värnar i första hand om den efterlevande maken, vilket är posi­tivt men man har också föreslagit att bröstarvingars laglott skall avskaffas. Detta anser FPK i likhet med reservanten Britta Bjelle ej vara riktigt. Man har för inte sä länge sedan gett utomäktenskapliga barn arvsrätt efter sina föräldrar och också lika arvsrätt för adoptivbarn. Det kan ej vara så att föräldrar har möjlighet atl ge arv lill det ena barnet och ej till det andra. Förslagel innebär också full testationsfrihet, vilket kan vara tveksamt, dä mänga kan lockas att utnytQa äldre människors hjälpbehov. FPK tillstyr­ker alltså reservantens förslag.

Moderata kvinnoförbundet:

MKF välkomnar förslagel att den efterievande maken skall kunna begä­ra att fä behålla sin egendom och utesluta delning.


MKF anser att införandet av det oskiftade boet som huvudregel och rätten för den efterlevande maken att behålla sin egendom är värdefulla


187


 


reformförslag. Det stärker den efterievande makens ställning. Det är ange-     Prop. 1986/87: 1 läget att en efterlevande make kan behälla makarnas gemensamma hem.

Däremot finns det knappast anledning att, som majoriteten föreslår, ändra arvsordningen så all även större kvarlätenskaper fördelas på annat sätt än enligt nu gällande regler. Att öka äktenskapels ekonomiska rätts­verkningar genom inrättande av en ny arvsrätt finner vi knappast överens­stämma med ett modernt synsätt.

MKF anser i enlighet med reservation 4 av Olsson och Sundberg alt enskild egendom även fortsättningsvis skall ärvas dels av den avlidnes bröstarvingar om sådana finns, dels atl den efterlevandes ställning skall förstärkas genom ökning av antalet basbelopp inom basbeloppsregeln.

Först avlidnes efterarvingars del i kvariålenskap

När den ene maken avlider utan att efterlämna någon bröstarvinge tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken som förfogar över den under sin livstid. Enligt majoritetens förslag kommer den först avlidne makens arvingar att ställas ät sidan om den efterlevande i sin lur efterläm­nar en bröstarvinge eller make i nytt äktenskap. MKF instämmer i reserva­tion 5 av Bjelle, Olsson och Sundberg atl den först avlidne makens arving­ar ej skall förlora sin arvsrätt till den efterlevandes bröstarvinge eller make i nytt äktenskap. Den efterlevande skall inte heller genom testamente kunna beröva den först avlidnes efterarvingar del i kvarlåtenskapen. Först om den efterlevande fåll denna befogenhet genom uttryckligt testaments­förordnande bör sådana befogenheter vara för handen.

Bröstarvinges rätt att begära skifte

MKF anser det är väsentligt atl den efterlevande övertar den först avlidnes kvarlåtenskap oskiftad. För all detta skall kunna ske måste den först avlidnes bröstarvingar ge sitt samtycke. De avsäger sig därmed rätten att senare begära att få ut sitt arv.

MKF anser i enlighet med reservation 6 av Olsson och Sundberg all en regel bör tas in som tillägg till 7 § som ger bröstarvinge rätt att begära skifte inom sex månader från när efterlevande make gift om sig.

Bröstarvinges rätt till laglott

Bröstarvinges rätt till laglott är djupt förankrad i folks medvetande. 1969 stärktes rätten genom att barn födda utanför äktenskapet fick full arvsrätt. MKF anser att skälen att behålla laglotten är många, de redovisas i reser­vation 7 av Bjelle och Olsson och MKF instämmer.

MKF vill liksom reservanterna betona vikten av stärkta familjeband och slå vakt om rättvisa mellan barnen.

Del ökande antalet skilsmässor och nya familjebildningar skapar förhål­landen där föräldrarna kan tappa kontakten med sina barn i ett tidigare gifte eller samboförhällande. I sådana situationer kan det kännas naturligt för föräldern att gynna barnen i den nya famiQen.

MKF finner det olämpligt att föräldrar får möjlighet att genom testamen- 188


 


le ta avstånd från barn som de inte har goda relationer till, eller använda     Prop. 1986/87: 1 testamenlsmöjlighelen som ett påtryckningsmedel - eller utsättas för på­tryckningar.

MKF ansluter sig ocksä till reservation 8 och 10 av Sundberg angående att försäkringsbelopp som tillfaller annan förmånstagare allQämt skall in­räknas i boet och atl efterlevande make skall ha andel även i detta belopp vid bodelning samt att beloppet skall ligga lill grand för beräkning av bröstarvinges laglott.

Bröstarvinges rätt lill arv vid myndighetsingång

Enligt utredningens majoritet skall omyndig bröstarvinges förmyndare eller god man överväga om den omyndige skall begära sitt arv.

MKF anser i enlighet med reservation 9 av Olsson och Sundberg alt omyndig som ej begärt sitt arv bör få göra denna rätt gällande när han eller hon blir myndig.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund:

Vid bodelning på grand av ena makens död föreslås i betänkandet att den efterlevande ska kunna begära att få behålla sin egendom och sålunda utesluta delning. Detta är av betydelse bl. a. om den efterlevande äger mest och kvarlåtenskapen efter den först avlidna skall tillfalla bröstarvinge som icke är gemensam eller testamentstagare. Den nuvarande minimiregeln om vad efterlevande make aUtid skall ha rätt att fä av tillgångarna bör enligt SSKF bibehållas och motsvara fyra basbelopp. Samtidigt föresläs att delta belopp skaU minskas med vad den efterlevande har uppburit såsom för­månstagare till livförsäkring.

SSKF instämmer med de sakkunniga att den efterlevande makens ställ­ning behöver förbättras i samband med atl äktenskapet upplöses genom den ena makens död. Samhällsutvecknngen gör det rimligt atl delta sker på bekostnad av bröstarvingars rätt. Därför tillstyrker förbundet att arvsrätt införs för efterlevande make. I de fall den avlidne efleriämnar bröstarvinge som inte är gemensam innehåller betänkandet två altemativ. SSKF före­drar för sin del det förslag som innebär att den efterlevande kan begära atl - föratom sin andel i bodelning - få behålla också den avlidnes andel, kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt under sin hvstid. Först vid den efterlevandes död erhåUer den först avlidnes bröstarvingar sitt arv.

SSKF anser liksom de sakkunniga alt testamente skall gå före arv. Makar kan alltså genom testamente komma överens om atl den efterle­vande skall få behålla boet oskiftat. Men för att detta skall kunna genomfö­ras torde enligl SSKF krävas alt laglotten avskaffas.

Svenska kvinnors vänsterförbund:

Vi tycker i stort sett att förslaget är bra. Kvinnor har allQämt en avsevärt
myckel svagare position i samhället och framför aUl på arbetsmarknaden.
Därför är det viktigt att ett eflerievandeskydd finns kvar i enlighet med
utredningens förslag.
                                                                       189


 


Centerns ungdomsförbund:                                              Prop. 1986/87:1

Vid bodelning på grand av den ene makens död är det nödvändigt att stärka skyddet för den efterlevande.

Risken med majoritelsförslagel är att barn kan göras arvlösa och är därmed inte acceptabel. Genom att den avlidne maken i testamente kan överlåta sin kvarlåtenskap till den efterlevande och de barn som eventuellt finns inom äktenskapet kan barn som inte är gemensamma göras arvlösa om den efterlevande sä önskar.

Vi avvisar förslaget om att bröstarvinges rätt till laglott avskaffas. Del är emellertid viktigt att den efterievande ges rätt att få behålla den avlidnes kvarlåtenskap under sin livslid med fri förfoganderätt men ej ges möjlighet att testamentera bort den.

Generella regler för arvsrätt är inte möjliga alt få till stånd, utan måste regleras genom testamente.

Moderata ungdomsförbundet:

I betänkandet föresläs införandet av det oskiftade boet som huvudregel och avskaffande av barns rätt till laglott. Moderata ungdomsförbundet anser att barns rätt till laglott skall bibehållas. I övrigt ser MUF förslagen om det oskiftade boel som huvudregel och rätten för den efterlevande att behålla sin egendom som bra och rikliga reformförslag. Däremot kan inte MUF, i likhet med reservanterna Olsson och Sundberg, ställa sig positiv till att ge efterlevande make en arvsrätt även då bröstarvingar finns mot­svarande en tredjedel av den avlidnes egendom. Därigenom skulle barnens arvsrätt begränsas på ett olyckligt sätt.

I enighet med reservanterna Olsson och Sundberg vill MUF förespråka linjen att skifte bör kunna påkallas i de fall då efterlevande maka gift om sig, av den avlidnes bröstarvingar. Detta bör ske inom 6 månader från giftermålet.

Fredrika-Bremer-Förbundet:

Enligt vår mening, finns del ej fullgoda skäl alt ändra nuvarande arvs­regler. Som princip måste det vara riktigt att avstå från lagändringar såvida inle fördelarna jämfört med nuvarande lagstiftning är uppenbara. Del är i det fallet bättre alt bibehålla regler som är kända för allmänheten än att införa nya regler, som dessutom är svära att förstå. De regler familjelags­sakkunniga vill införa ger utrymme för spekulationer från de arvsberälli-gades sida. Vi menar atl laglotten bör bibehållas. Det känns fel att barn kan göras helt arvlösa och atl man i förslaget ger större möjlighet för särbe­handling av särkullbam, när dessa nu hör till vanligheten.


190


 


Husmodersförbundet Hem och Samhälle:                                      Prop. 1986/87:1

Förbundet är positivt till en lagstiftning, som innebär möjlighet föreskri­va, alt efterlevande make skall kunna behålla boet oskiftat. Däremot ställer man sig negativ till en lagstiftning som innebär att efterievande make genom testamentsförordnande utesluts från möjligheterna att behålla boet oskiftal.

Förbundet vill starkt trycka på atl begreppet arvslott ska finnas kvar. Om arvslotten avskaffas kan efterlämnade barn stå helt skyddslösa och orimliga konsekvenser uppstå. Förbundet anser därför att efterlevande barns arvslott inte ska kunna testamenteras bort.

Yrkeskvinnors Riksförbund (YKR):

YKR anser alt del är av vikt atl den efterlevandes skäliga anspråk på alt kunna bevara sitt hem och såvitt möjligt behålla sin ekonomiska situation men YKR vill slå vakt om all arvsordning och rättvisa mellan barnen inle åsidosattes.

YKR instämmer i att basbeloppsregeln bibehålles för små bon där del icke är rimligt att efterlevande skall dela med sig inte ens till särkullbarn.

YKR ansluter sig till reservationerna 6 och 7 om möjligheter för bröstar­vinge atl påkalla skifte då efterlevande make gifter om sig och om ett bibehållande av laglott för bröstarvinge.

Makar skall ha rätt alt vid testamente ange alt kvarlåtenskapen skall behållas av efterlevande, uppdelning skall kunna ske senare och bröstar­vingar skall ha rätt att kräva sin laglott och möjlighet till att bibehålla dagens oskiflade dödsbo bör ocksä kunna ske.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

Delegationen anser del vara välbetänkt att efterlevande makes ekono­miska trygghet förbättras genom ändrade regler om bodelning och arv.

Sveriges frikyrkoråd:

Utifrån den begränsade roll som arv i det svenska samhället idag spelar för bröstarvingarnas försörining delar frikyrkorådel familjelagssakkunigas uppfattning alt huvudintresset för en reform är att stärka den efterlevande makens skydd vid dödsfall.

Rådet tillstyrker därför de förslag till förändringar som familjelagssak­kunniga framför som gäller skyddet för efterlevande make:

-  Införandet av huvudregeln atl den efterlevande maken äger sitta i oskif­
tal bo med fri förfoganderätt över kvarlåtenskapen i sin livstid och med
rätt till efterarv för bröstarvingar

-  Införandet av en rätt lill arv för efterlevande make - om arvskifte

begärs av en bröstarvinge — med en tredjedel av kvarlåtenskapen.

Beträffande efterlevande makes rätt att sitta i oskifiat bo med fri förfo­ganderätt om inte bröstarvinge senast vid bodelningen begär att genast få sitt arv stöder frikyrkorådet dock det i reservation 6 framförda förslaget alt


191


 


bröstarvinge dessutom ges rätt att påkalla skifte om den efterievande     Prop. 1986/87: 1 maken gifter om sig.

De föreslagna reglerna leder till all den först avlidne makens arvingar kommer all ställas åt sidan om den efterlevande i sin tur efterlämnar en bröstarvinge eller make i ett nytt äktenskap. Denna förändring av arvsord­ningen finner frikyrkorådet inte motiverad. I stället bör hälften av boet vid den efterlevandes död gå till den först avlidnes arvingar liksom enligt nu gällande regler. Också den föreslagna rätten för den efterlevande att, om den först avlidne inte förordnat annat, själv i testamente bestämma om hela boet, är svagt motiverad. En sådan teslamenlsfrihet innebär inget stärkande av den efterlevande makens ställning, eftersom denne under sin livstid har full frihet all disponera tillgångarna. SFR föreslår därför att nu gällande regler bibehålls om atl efterlevande make, när bröstarvingar sak­nas, förfogar över kvarlåtenskapen under sin livslid och har rätt all förbra­ka den men inte förfoga över den genom testamente. Därmed stöder SFR förslaget i reservation 5.

I nuvarande lagstiftning är teslamenlsrätten begränsad genom laglottsin­stitutet som alltid ger bröstarvingarna rätt att ärva halva arvslotten oavsett testamentariska dispositioner.

Utredarna har visat hur samhällsutvecklingen förändrat föratsättningar­na för laglottsinstitutet. Ingen är längre för sin försörining beroende av arvet från föräldrama. Barnpensioner, grappliv- och andra försäkringar har gett etl starkt förbättrat skydd för underåriga efterlevande.

Eftersom testamentariska förordnanden som regel gäller efterlevande maka eller sambo finner frikyrkorådel alt förslaget om avskaffande av laglotlen ligger i linje med den uttalade målsättningen att förstärka skyddet för efterlevande make som vi ovan uttryckt vårt stöd för.

SFR är därför berett att tillstyrka familjelagssakkunnigas förslag på denna punkt.

KDS:

Utredningen behandlar också eflerievandeskydd och arbetsfrågor (kap. 5). Också här framläggs förslag som syftar till en försvagning av familje­känsla och familjegemenskap, nämligen ett slopande av barns laglott.

Vi ansluter oss till strävandena all förbättra skyddet för efterlevande make, men anser atl delta bör ske på annat sätt än genom ändrade arvs-rättsprinciper. Framför allt vänder vi oss mot att laglotten föresläs slopad. Utredningen har sannolikt rätt i att arvet ekonomiskt har mist sin betydelse för försörining och utbildning. Psykologiskt och känslomässigt är det där­emot alltjämt betydelsefullt. En slopad laglott kan när det gäller stora förmögenheter eller värden leda till helt oacceptabla arvskiften. Men fram­för allt innebär det all ännu elt band mellan föräldrar och barn slits av. Speciellt kan delta drabba barn utom äktenskap och barn i tidigare äkten­skap. Risken för påtryckningar mol äldre ökar också.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 12 kap. samt avsnitt  192

11.4.


 


7    Avtal mellan makar (avsnitt 6.3 i betänkandet)                       Prop. 1986/87:1

Justitiekanslern:

Det kan i och för sig förhålla sig så, vilket de sakkunniga framhåller (sid. 219), att behovet för makar att kunna avtala om äktenskapels ekonomiska rättsverkningar minskar i och med atl den legala ordningen ger större utrymme för hänsynslagande till omständigheterna i det enskilda fallet. De olika jämkningsreglerna skall dock tillämpas först i en situation då äkten­skapets upplösning aktualiserats och tvist måhända har uppstått. Det är svårt att inse att kontrahenternas vilja att pä förhand klarlägga sina inbör­des rättsförhållanden skulle tillmätas mindre rältspolitisk betydelse än dylika regler för konfliktlösning. Somjag redan tidigare har framhållit delar jag inte de sakkunnigas uppfattning all ett avtal varigenom makarnas egendom görs till enskild egendom skulle frånkännas rättsverkan i vissa situationer. De sakkunnigas förslag att låta övertaganderätl och rådighets­inskränkningar avseende bostad och bohag gälla oavsett vad makarna kan ha avtalat om egendomen och hur den skall behandlas vid en framtida bodelning innebär elt radikalt ingrepp i avtalsfriheten. De sakkunniga har anfört i huvudsak sociala skäl till stöd för sitt förslag. Jag har svårt att inse att det i dagens samhälle verkligen kan finnas ett behov av elt så vidsträckt skydd för en make. Ingen torde behöva ställas ulan bostad eller bohag med den väl utvecklade sociala service som redan finns. Min huvudsakliga invändning mot förslaget är emellertid atl det blir omöjligt för två makar alt i enlighet med principen om avtalsfrihet komma överens om en fullständig egendomsskillnad i äktenskapet. De tilläts sålunda inte att självständigt bestämma över sin egendom i den mån den utgör deras bostad eller ingår i bohaget. Jag avstyrker således förslaget i denna del.

Jag kan heller inle dela de sakkunnigas uppfattning att möjligheterna till jämkning av äktenskapsförord bör utvidgas utöver vad som följer av av­talslagens regler.

De sakkunnigas förslag såvitt avser möjligheterna atl genomföra bodel­ning under äktenskapet och verkan av en sådan bodelning tillstyrks.

De sakkunniga föreslår delvis nya regler för gåva mellan makar. Gällan­de reglering härom har, som de sakkunniga anfört (sid. 231), den fördelen - föratom att den är enkel och klar - att den ger givarens borgenärer etl tillfredsställande skydd. Jag har inte funnit att de sakkunniga har anfört några bärande skäl för att byta ul ett regelsystem som har dessa fördelar mol elt system som definitivt saknar dessa egenskaper.

Svea hovrätt:

6.3.2 Avtal om egendomsordningen

FLS delar upp makars egendom i sådan som skall ingå i bodelning och sådan som inte skall ingå (enskild egendom). Detta innebär att begreppet giftorätt försvinner. Någon ändring i sak kommer därmed dock inte att inträffa.

Enskild egendom kan enligt förslag uppkomma pä samma sätt som nu:          j3

13    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I. Bilagedel


 


genom äktenskapsförord före eller under äktenskapet samt genom förvärv     Prop. 1986/87: 1

genom gåva, arv eller testamente under villkor att egendomen skall vara

enskild (i fortsättningen benämnt "gåvofallel"). Enskild egendom som

uppkommit genom äktenskapsförord skall - liksom nu - genom nytt

förord kunna omvandlas till sådan egendom som skall ingå i bodelning. I

gåvofallet skall en sådan omvandling lika litet som nu vara möjlig. Däremot

öppnas det (10 kap. 7 §) en möjlighet för makarna alt vid bodelningen enas

om att enskild egendom av båda slagen skall ingå i bodelningen.

I gåvofallel är f. n. presumtionen den, atl substitut för gåvan förblir enskild egendom (6 kap. 8 § 1 st. 3 GB). FLS föreslår att presumtionen skall vara den omvända (10 kap. 6 § 2 st.), dvs. att substitut icke skall vara enskild egendom om det inte med hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa av rättshandlingen. 1 denna del föreligger reservation (nr. 3) enligt vilken den nuvarande presumtionen skall bibehållas.

Avskaffandet av begreppet giftorältsgods synes välbetänkt; dess ab­strakta karaktär har förmodligen mången gäng vållat oklarhet och onödiga bekymmer.

Mol förslagel om i vilken omfattning äktenskapsförord kan upprättas och beträffande formalia i denna del finns ej anledning till erinran.

Nyheten att makar i samband med bodelning skall kunna "avtala bort" all slags enskild egendom bör inle kunna möta några gensagor. Make kan ju redan nu ge egendomen till den andra parten. Om så sker med nuvaran­de regler torde eftergiften emellertid vara alt bedöma som gåva med följd att förvärvet beskattas hos mottagaren. En ordning som gör ett dylikt avtal till en del av uppgörelsen vid bodelning eliminerar rimligen denna konse­kvens (se vidare ned 8.3.2).

Förslaget atl substitut till enskild egendom som förvärvats enligt gåvo­fallel skall presumeras ej längre vara enskild egendom väcker betänklighe­ter. Skälen till elt villkor om enskild egendom kan visserligen vara mycket skiftande. Man torde dock generellt kunna föratsätta alt avsikten är all egendomen ej skall konsumeras ulan bibehållas antingen som en grund­trygghet för mollagaren eller för alt gå vidare till nästa generation. Det naturliga torde då vara att bevara egendomens värde genom placering som skyddar mot inflation. Om gåvan har bestätt av pengar, torde del vara vanligt att dessa placeras i fastighet eller värdepapper. Men även gåva som består av placeringsobjekt måste förvaltas på ett effektivt sätt genom sådana omplaceringar som alltefter omständigheterna framstår som lämpli­ga. Att i dylika situationer presumera att givaren ej avsett att egendomen skulle skyddas förefaller verklighetsfrämmande. Tvärtom bör det, som enligl nu gällande lag, uppfattas som del normala alt substitutet skall ha samma karaktär som gåvan; endast om det föreligger uttrycklig föreskrift därom bör substitut upphöra att vara enskild egendom. I denna del anslu­ter sig hovrätten således till reservanterna.


194


 


6.3.3                                                                                              Jämkning av äktenskapsförord m.m.         Prop. 1986/87:1
FLS föreslår en jämkningsregel efter mönster av avtalslagens general­
klausul (12 kap. 4 § 2 st. ÄskB).

Hovrätten anser att en sådan jämkningsregel bör införas.

6.3.4    Avtal om förtida bodelning

FLS föreslår att boskillnad på endera makens begäran ej längre skall vara möjlig. Därvid kan det dock påpekas att envar av makarna inför förestående äktenskapsskillnad kan vinna bodelning sä snart som talan om äktenskapsskillnad väckts.

I stället för boskillnad vill FLS införa institutet förtida bodelning (9 kap. 2 § 2 st. ÄskB), innebärande att makarna under äktenskapet kan komma överens om bodelning. Sådan bodelning skall registreras men kräver för sin giltighet ej någon rättens dom.

Det nya institutet skiljer sig från boskillnaden — förutom däri att ma­karna skall vara ense — på det sättet, att vad makarna vid förtida bodelning tillskiftas förblir sådan egendom som skall ingå i senare bodelning vid äktenskapsskillnad eller den enas död. Vill makarna alt förtida bodelning skall ha samma verkan som nuvarande boskillnad, dvs. atl all egendom blir värderas enskilda, får det ske genom äktenskapsförord (13 kap. 3 § ÄskB).

Hovrätten finner ej anledning lill några invändningar mot del nya institu­tet.

6.3.5    Gåvor och andra överföringar

F.n. kan endast sedvanliga skänker och s.k. besparingsöverföring ske utan äktenskapsförord. FLS föreslår att institutet besparingsöverföring avskaffas. För gåvor i allmänhet föreslås ej något formkrav. Fordras del normalt för giltig gåva att egendomen traderas, kan makar i stället registre­ra gåvan. Utan registrering kan gåvan inte åberopas mol givarens borgenä­rer; detta gäller dock inte fast egendom eller tomträtt om lagfart eller inskrivning har sökts och inle heller sådan egendom beträffande vilken gäller särskilda inskrivnings- eller registreringsbeslämmelser (t. ex. andel i skepp).

Det förefaller klokt alt förenkla reglerna om gåvor mellan makar. Som FLS anmärker har besparingsöverföringen spelat ut sin roll - maximibe­loppet för en sådan gåva torde för övrigt i många fall nu anses ligga inom ramen för sedvanliga skänker. I övrigt gäller det ju bara å ena sidan all säkerställa mottagarens rätt parterna mellan och å andra sidan alt göra gåvan giltig gentemot givarens borgenärer, det senare inle minst vikligt i ulmätningssituaiioner. Den registrering FLS föreslår torde vara fullt till­räcklig för att uppnå dessa syften. Att kräva dubbelregistrering för vissa fall av lös egendom förefaller onödigt. Hovrätten vill således i alla delar tillstyrka förslaget.

FLS förslag innebär, som ovan anmärkts, att äktenskapsförordet i fram­
tiden reserveras för avtal om egendomsordningen. Hovrättens tillstyrkan
innebär atl även denna ståndpunkt biträds.
                                                       '95


 


Hovrätten för övre Norrland:                                                          Prop. 1986/87:1

6.3.4    Avtal om förtida bodelning

Hovrätten biträder förslaget att institutet boskillnad tas bort, särskilt som del också föreslås en möjlighet för makar all förrätta bodelning under pågående äktenskapsskillnad.

6.3.5    och 6.3.6 Gåvor och andra överföringar, m. m.

I denna del innebär förslaget att gåvor mellan makar regleras i etl särskilt kapitel, under det att uttrycket äktenskapsförord i fortsättningen kommer att reserveras för avtal om själva egendomsordningen. Detta är enligt hovrättens mening ett bra förslag, som kommer att skapa ökad klarhet.

6.3.8 Föravtal om bodelning

Hovrätten anser i likhet med de sakkunniga att det är lämpligt att samla de positiva regler som gäller för dessa avtal i ett särskih lagram, 12 kap. 5 § förslaget till äktenskapsbalk.

Stockholms tingsrätt:

De sakkunniga har, sid. 222 f, närmare analyserat den begränsning som framgår av 8 kap. 1 § första stycket 2 giftermålsbalken och som omöjliggör elt införande av giftorätt i sådan egendom som på grund av givares eller testators föreskrift är mottagares enskilda egendom. Som uttalats av de sakkunniga torde det, så länge borgenärsintresset inte berörs, ej finnas något som kan hindra makarna från att vid bodelning komma överens om att bortse frän den berörda föreskriften. Enär makarna kan jämka sådana pä bodelningen inriktade avtal som äktenskapsförord har de sakkunniga tagit detta lill intäkt för att man bör, med hänsyn till olägenheter som kan uppkomma vad gäller givares och lestators föreskrifter, kunna jämka även dessa. En regel om jämkning av äktenskapsförord på sätt som upptagits i förslaget har tingsrätten ingen erinran mot. Däremot ställer sig tingsrätten tveksam lill den föreslagna jämkningsmöjligheten vid bodelning i vad avser egendom erhållen genom testamente eller gåva med förbehåll om atl egen­domen skall vara enskild. De sakkunniga synes bortse ifrån att denna fråga inle har sill enda eller ens alllid sitt huvudsakliga intresse för makarna själva. Det kan vara lika viktigt för givare eller testator. Om den föreslagna lagregeln kommer att antas bör den, enligt tingsrättens mening, i vart fall kompletteras med mera nyanserade övergångsbestämmelser beträffande tidigare överlåten egendom än dem som finns i förslaget, sä att inle rätts­verkningar uppstår som varken avsetts eller kunnat föratses.

De sakkunnigas förslag att gåva mellan makar ej längre behöver kun­göras i tidningar bör kunna godtas. Även om förslaget är ägnat att minska publiciteten — till förfång för borgenärer — bör det kunna vara tillräckligt alt uppgifter las in i äklenskapsregislret.

Vad beträffar avtal om bodelning kan i detta sammanhang vara lämpligt att ta upp lill behandling utformningen av  10 kap. 6 § i förslaget till


196


 


äktenskapsbalk. För närvarande gäller atl vad'som har trätt i stället för     Prop. 1986/87:1

enskild egendom också skall räknas som enskild, såvida inte annorlunda

har föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är

enskild. För avkastning gäller däremot att den räknas som giftorättsgods,

såvida det inte särskilt har föreskrivits genom rättshandlingen att den skall

vara enskild. I förslaget till 10 kap. 5 § och 6 § bibehålls möjligheten att

genom äktenskapsförord eller föreskrift vid gåva eller testamente göra

egendom till enskild. De sakkunniga har i 6 § andra stycket — som synes ta

sikte bara pä en föreskrift av givare eller teslator, sid. 367 - föreslagit att

undanlaget från bodelning ej skall omfatta vad som anskaffats i stället för

egendomen eller vad som är avkastning av denna om det inte med hänsyn

till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa av

rättshandlingen.

Som den föreslagna lagtexten är skriven tycks den avse endast substitut och avkastning som hänför sig till egendom omnämnd i paragrafens första stycke. Däremot omfattar regeln i nu förevarande andra stycket lill synes inte sådan egendom som på grund av äktenskapsförord enligt 10 kap. 5 § är enskild egendom, något som rimligen bör vara fallet. Regler bör alltså skapas så all de olika alternativen omfattas.

Under hänvisning till det särskilda yttrandet av Gerhard Grabe, sid. 494, anser tingsrätten att, för den händelse man godtar att med gåva och testamente likställa förmånstagarförordnande för försäkring, det bör ska­pas en regel som gör det möjligt att genom särskilt villkor föreskriva atl förmånstagares förvärv inte skall ingå i bodelning.

Malmö tingsrätt:

Tingsrätten delar de allmänna synpunkter som familjelagssakkunniga anfört beträffande avtal mellan makar och anser att det, av hänsyn tiU såväl makarna själva som tredje man, vore orimligt att bortse frän att två avtalsparter är gifta med varandra. Samtidigt finner tingsrätten det ocksä naturligt atl, idag i större utsträckning än tidigare, betrakta makar som i ekonomiskt avseende självständiga personer.

Vad gäller avtal om egendomsordningen menar även tingsrätten, mot
bakgrand av de uppgifter om förekomsten av äktenskapsförord som anges
i betänkandet och med beaktande av det mera nyanserade system beträf­
fande egendomsordningen som föreslås i detta, atl nägot behov av väsent­
ligt utvidgade möjligheter atl avtala om egendomsordningen inte förelig­
ger. Tingsrätten är av samma uppfattning som familjelagssakkunniga då
det gäller behovet av etl förstärkt eflerievandeskydd, dock att tingsrätten
lill skillnad från familjelagssakkunniga anser alt laglottsinstitutet bör bibe­
hållas. Med denna grandinställning har tingsrätten funnit den s.k. norska
modellen intressant och väl värd att överväga. Familjelagssakkunniga har
emellertid, föratom förslaget om laglollens avskaffande, ocksä förordat
införandet av flera olika regler till stärkande av den efterlevandes ställning.
Med hänsyn härtill, och då tingsrätten i likhet med familjelagssakkunniga
befarar att den norska modellen skulle vara svår att samordna med våra
    197


 


regler om arv och testamente, menar tingsrätten att denna framstår som i     Prop. 1986/87: I det närmaste överflödig och även mindre lämplig för svenskt vidkomman­de.

Angående frågan hur avlalssystemet rörande äktenskapsförord bör vara utformat delar inte tingsrätten till fullo familjelagssakkunnigas farhågor beträffande svårigheterna att "genomskåda" konstruktionen med gifto­rältsgods och enskild egendom. Om familjelagssakkunnigas förslag genom­förs slopas visserligen vederlagsreglerna och reglerna om vårdnadsplikt beträffande giftorättsgods. Oavsett vilken terminologi som används kom­mer emellertid fortfarande del förhållandel atl viss egendom ska ingå i en framtida bodelning att i en del fall ha betydelse redan under äktenskapets bestånd, exempelvis då del gäller minskning genom gåva av giftorättsgods viss tid före äktenskapsskillnad. Tingsrätten menar att den nuvarande terminologin har praktiska fördelar just genom sin "etikettkaraktär", men utesluter inte att familjelagssakkunnigas förslag i denna del skulle kunna vara pedagogiskt riktigt genom all den föreslagna lagtexten direkt leder tanken fram mot bodelningen. Det är möjligt att nuvarande system är svårförståeligt och att ett tydligare uttryckssätt därför skulle vara moti­verat.

I likhet med familjelagssakkunniga anser tingsrätten alt övertaganderätl och rådighetsinskränkningar avseende bostad och bohag bör gälla oavsett vad makarna kan ha avtalat om egendomen och hur den ska behandlas vid en framtida bodelning. Enligl tingsrättens mening bör dock dessa egen­domskategorier begränsas och preciseras.

Vad gäller frågan om givares och lestators föreskrifter om att egendom ska vara mottagares enskilda kan tingsrätten inte dela familjelagssakkunni­gas uppfattning. Enligt tingsrätten bör parterna varken under äktenskapets bestånd eller vid bodelning kunna genom avtal åsidosätta sådana föreskrif­ter. Tingsrätten finner visserligen de skäl som familjelagssakkunniga anfört för en jämkningsmöjlighet bestickande, men menar ändå att den föreslagna bestämmelsen på etl slötande sätt skulle strida mol bevekelsegranderna för en givare eller testator.

Med hänsyn till bestämmelsen i 36 § avtalslagen finner tingsrätten vad
som anförts beträffande jämkning av äktenskapsförord som tämligen okon-
Iroversielll. Det kan synas onödigt med ett nytt lagrum om en tillämplig
bestämmelse redan finns. Tingsrätten stannar emellertid för att det till
undvikande av tveksamhet kan vara lämpligt atl såsom familjelagssakkun­
niga föreslagit införa en jämkningsregel i 12 kap. äktenskapsbalken. Tings-
rätlen tillstyrker förslaget om avskaffande av vederlagsreglerna och vård-
nadsphklen. I följd av en sådan ändring måste även motsvarande boskill-
nadsgrander tas bort. Även förslaget om rätt till jämkning i konkursfallel
tillstyrkes av tingsrätten. Ej heller denna boskillnadsgrand behöver bibe­
hållas. Liksom familjelagssakkunniga är tingsrätten av den uppfattningen
atl det ursprangliga syftet med boskillnadsinstilutet i dag spelar en under­
ordnad roll. Tingsrätten befarar atl institutet istället numera huvudsakligen
används för atl undandra skatt och för alt omintetgöra borgenärers möjlig-
198


 


het att erhålla en rättmätig betalning. Atergångsregler och bestämmelser Prop. 1986/87: 1 om eftergiftsansvar utgör inle tillräckligt skydd mol otillbörligt begagnande av boskillnadsinstitutet. De skäl som må finnas för en förtida bodelning får enligt tingsrättens åsikt vika för nyssnämnda nackdelar. Tingsrätten anser således att avtal om förtida bodelning över huvud taget inte bör tillåtas under äktenskapets bestånd såvida inte detta står inför sin upplösning. Tingsrätten tillstyrker därför endast såtillvida förslaget att bodelning ge­nom avtal ska få ske när mål om äktenskapsskillnad anhängiggjorts. För det fall möjligheterna till förtida bodelning bibehålls och utökas menar tingsrätten, i likhet med familjelagssakkunniga, att den bodelade egendo­men av praktiska hänsyn bör ingå i eventuell senare bodelning såvida inte den ekonomiska gemenskapen upplösts genom äktenskapsförord.

Såvitt avser gåva och andra överföringar tillstyrker tingsrätten familje­lagssakkunnigas förslag. Tingsrätten menar också i likhet med familjelags­sakkunniga alt äktenskapsförordet i fortsättningen kan reserveras för avtal om egendomsordningen.

Beträffande avtal om bodelning delar tingsrätten uppfattningen atl bor­genärer vars fordringsanspråk uppkommit efter den avgörande tidpunkten för bodelningen även fortsättningsvis bör få slå tillbaka för andra makens bodelningsanspräk. Rörande makes eftergiftsansvar säger familjelagssak­kunniga inte så myckel om vilken praktisk betydelse dessa bestämmelser har. Det hade varit intressant att vela i vilken utsträckning effekten härav främst måste anses vara av förebyggande karaktär eller om makes gälds-ansvar ofta utkrävs. Det förefaller enligt tingsrättens mening i vart fall onödigt att en borgenär skulle behöva gå omvägen över konkurs eller ackord, varför bestämmelsen i 13 kap. 14 § giftermålsbalken, såsom famil­jelagssakkunniga föreslår, bör bibehållas. Tingsrätten har ingen erinran mot familjelagssakkunnigas synpunkter beträffande tidsbegränsning.

Vad gäller frågan vilken egendom som ska ingå i bodelningen respektive hållas utanför densamma anser tingsrätten det vara tämligen självklart alt bestämmelsen om undantagande av egendom uteslutande för personligt bruk bör kvarstå. Atl försöka tillskapa en familjerättshg bestämmelse beträffande s.k. personliga rättigheter vore i det närmaste ogörligt eller i vart fall olämpligt. För denna typ av rättigheter bör som familjelagssakkun­niga föreslagit gällande bestämmelser för varie slag vara utslagsgivande. Tingsrätten har redan tidigare uttalat alt den inle anser alt makar ens i en bodelningssituation bör tillerkännas befogenhet atl genom avtal åsidosätta givares eller testators föreskrift alt viss egendom ska vara enskild. Där­emot tillstyrker tingsrätten förslaget alt makar genom avtal vid bodelning ska kunna jämka elt äktenskapsförord, därvid del får ankomma pä ma­karna själva alt ha eftergiftsreglerna i åtanke. Vad familjelagssakkunniga i detta sammanhang anfört om domstolens bedömning av jämkningens bety­delse för makes borgenärer vid tvångsmässig jämkning inger emellertid tingsrätten farhågor. Av förklarliga skäl blir denna uppgift besvärlig, ibland rent av omöjlig.

Angående föravtal om bodelning delar tingsrätten familjelagssakkunni-    199


 


gas synpunkter utom såtillvida som tingsrätten ifrågasätter det föreslagna     Prop. 1986/87: 1 skriftlighetskravet. Även en muntlig överenskommelse är ju elt avlat och i dessa fall berörs dessutom inte tredje man.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Kammarkollegiet:

6.3.3 Jämkning av äktenskapsförord m. m.

Kollegiet anser del ej vara motiverat att införa den föreslagna jämk­ningsregeln i äktenskapsbalken, eftersom en sådan lagstadgad jämknings­rätt med säkerhet skulle uppmuntra till onödiga processer. För det fåtal ytterlighetsfall där regeln är nödvändig är det tillräckligt med nuvarande reglering i avtalslagen. Kollegiet avstyrker därför förslaget i denna del.

6.3.5 Gåvor och andra överföringar

Utredningens förslag att gåvor mellan äkta makar ej längre för sin giltighet skall kräva äktenskapsförord som registreras hos tingsrätten och kungörs innebär en kraftig beskärning av det allmännas insyn i gåvotrans­aklioner mellan makar. Kollegiet är enligt arvsskattelagen gransknings­myndighet vad gäller arvs- och gåvoskatt och för det allmännas talan i överrätt i sädana mål. Ett genomförande av utredningens förslag all slopa den obligatoriska registreringen skulle avsevärt försvåra delta arbete och med säkerhet leda lill elt kraftigt ökat skattesvinn. Kollegiet avstyrker därför förslagel och förordar alt gällande rätt bibehålls i detta hänseende.

RSV:

Förslaget att gåva mellan makar skall kräva registrering för att kunna åberopas mot givarens borgenärer tillstyrks. Kronofogdemyndigheterna har regelmässigt elt stort behov av information om en gäldenär. I utsök­ningsbalken har nämligen kronofogdemyndigheterna ålagts en undersök­ningsplikt som innebär att myndigheten t. ex. från register skall försöka få information om gäldenären och förmögenhetstransaklioner som rör denne.

RSV anser det vara nödvändigt alt kronofogdemyndigheterna får infor­mation om gåvor från äktenskapsregistret. Verket menar därvidlag atl äklenskapsregislret utan särskild förfrågan omedelbart skall meddela kro­nofogdemyndighet där givaren har sitt hemvist om registrerad gåva. Den föratsätta övergången frän en manuell hantering av regislret till ett datori­serat redovisningssystem torde underlätta kommunikationen mellan regist­ret och kronofogdemyndigheterna.

200

Gåva av fast egendom eller tomträtt omfattas inte av regisireringskravet i andra stycket. Med anledning av utredningens uttalande (sid 338 y) alt sådan information ändå kan tas in i äktenskapsregistret eller det register man för ändamålet vill tillskapa, måste framhållas nödvändigheten för borgenärerna all sådan registrering verkligen komer atl ske. Delta bör komma till uttryck i äktenskapsbalken som inle bör undanta sådan egen­dom pä det sätt som gjorts i utredningsförslaget.


 


Uppsala universitet, juridiska fakidtetsnämnden:                  Prop. 1986/87: 1

Vid sin diskussion av olika problem angående avtal mellan makar (bel. 6 kap.) berör de sakkunniga inledningsvis utformningen av ett äktenskaps­förord om egendomsordningen (s. 221). Härvid kommer de sakkunniga in på den inledningsvis ovan berörda frågan om användningen av termen giftorätt. Nuvarande möjligheter alt ingå äktenskapsförord om att egen­dom skall vara enskild eller giflorättsgods innebär som de sakkunniga påpekar atl man påverkar utgången av bodelningen. Enligl de sakkunniga är emeUertid tillvägagångssättet "en abstrakt konslraktion", som kan vara svår att genomskåda. Del vore bättre om avtalet enligt lagens ordalydelse gick ul på det väsentliga för den enskilde, nämligen hur egendomen skall behandlas vid den ekonomiska uppgörelsen. Fakultetsnämnden kan hålla med om just denna synpunkt men vill ändå framhålla den pedagogiska nyttan av ett bibehållande av termen giftorätt och giftorättsgods. Båda synpunkterna borde kunna tillgodoses genom en tydlig avfaltning av lag­reglerna.

Fakulletsnämnden tillstyrker förslag att rådighetsinskränkningar i makes rätt atl förfoga över sin egendom inte längre skall anknytas till skiljelinjen mellan giftorättsgods och enskild egendom utan bero på om den aklueUa egendomen är gemensam bostad eller bohag (se s. 222). Den närmare utformningen av förslagen framgår av 7 kap. 2-4 §§ äktenskaps­balken (jfr s. 321 ff). Nämnden sätter här ett par mindre frågetecken. Enligt 2 § skall makes samtycke inle behövas för överlåtelse av sådant bohag som Qänar uteslutande till makens personliga brak. Frågan är om denna punkt erfordras, eftersom bohag enligt definitionen i första paragrafen enbart omfattar möbler m. m. som är avsedda för familjens brak. (Om en bestäm­melse medtages kan det samtidigt ifrågasättas varför termen familjens brak i första paragrafen ersatts av tal om personligt bruk i andra paragrafen). -Fakulletsnämnden instämmer i att samtycke bör lämnas av den andra maken personligen, även om han är omyndig; emellertid kan det ifrågasät­tas om samtycket inte bör lämnas såväl av maken personligen som av förmyndaren. - I fråga om 4 § kan det kanske sältas ett frågetecken för nödvändigheten av atl som grand för ogilligförklaring av uthyrning av bostad uppställa elt krav på att uthyrningen skall vara till förfång för den andre maken. Eftersom bostad definitionsmässigl används som makarnas gemensamma hem kan det förefalla som om förfång för andra maken alltid bör föreligga vid en uthyrning av bostaden ulan hans eller hennes sam­tycke.

De sakkunniga föreslår vidare en regel (12 kap. 4 § äktenskapsbalken) om all villkor i äktenskapsförord skall kunna jämkas vid oskälighel på grander vilka alldeles hämtas från 36 § avtalslagen.

Fakuhetsnämnden är något tveksam till om det är lämpligt att just beträffande äktenskapsförord, som skall gälla under lång tid, införa en regel, kopierad på 36 § avtalslagen. (Nämnden återkommer nedan tiU frågan om ogiltighel av familjerältsliga avtal). Om en regel införs om


201


 


jämkning av äktenskapsförord aktualiseras samspelet mellan en sådan Prop. 1986/87: 1 jämkningsregel och den allmänna möjligheten att tillämpa en skevdelnings-regel vid bodelningen (se förslaget till 12 kap. 2 § äktenskapsbalken). De sakkunniga ger här uttryck för uppfattningen (s. 224 och s. 394), att det i första hand bör bli aktueUl med jämkning enligt den allmänna möjligheten all jämka vid bodelning. Först om ulfaUet därmed inte blir tillfredsställan­de skulle jämkning av äktenskapsförordet enligt den särskilda regeln där­om bli aktuell. Fakultetsnämnden vill i sammanhanget påpeka, alt frågan om ordningen för tillämpningen av de tvä jämkningsmöjligheterna i rätte­gång kommer alt bero på hur talan förs av den make som anser sig missgynnad. Om han eller hon accepterar giltigheten av äktenskapsföror­det och ändå kräver jämkning av bodelningen, blir naturligtvis tillämpning­en av den aUmänna skevningensregeln aktuell. Om samma make emellertid i rättegång skulle framställa enbart ett yrkande om jämkning av äkten­skapsförordet, blir domstolen enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken bunden av detta yrkande, och någon möjlighet att direkt jämka bodelningsresulla­tet kommer inte all finnas i samma rättegång ulan särskilt yrkande därom. Skulle maken, vilket säkert kan vara ett realistiskt faU, åberopa båda de aktuella granderna samtidigt, är det enligt fakultetsnämndens mening na­turligt all i första hand (och alltså i motsats till vad de sakkunniga antagit) pröva frågan om äktenskapsförordets giltighet eller jämkning, eftersom det oskäliga slutresultatet orsaksmässigt kan tänkas bero helt pä äktenskaps­förordet.

Fakultetsnämnden kan liUslyrka atl reglerna om boskillnad avskaffas och ersätts med den föreslagna möjligheten enligt 9 kap. 2 § 2 st äkten­skapsbalken utgår för makarna, om de är ense, alt förrätta bodelning även under äktenskapels bestånd ulan att mål om äktenskapsskillnad pågår, men efter skriftlig anmälan till rätten. (Se s. 225 ff.). Det kan visserligen förefalla någol tveksamt om rättsverkan av en sådan bodelning under äktenskapet bör vara, atl egendom, som tilläggs vardera maken, även i fortsättningen kommer alt omfattas av giftorältsanspråk, dvs. automatiskt ingå i en framtida ytterligare bodelning. Som framgår av de sakkunnigas motivering kommer denna utformning av regeln att medföra, atl möjlighe­ten till bodelning under äktenskapets bestånd kommer atl fungera som elt sätt att reglera äganderättsförhållandena mellan makarna. Fakultets-nämnden vill inte bestrida atl elt sådant behov kan föreligga, liksom att det därför ocksä kan vara lämpligt alt låta giftorältsgemenskapen fortsätta efter bodelning, om inle makarna genom äktenskapsförord bestämmer att egendom skall bli enskild.

Vid sin behandling av gåvor och andra överföringar mellan makar (avd
6.3.5) föreslår de sakkunniga lill en börian avskaffande av tre nuvarande
bestämmelser i 8 kap. giftermålsbalken, nämligen 3 § om besparingsöver­
föring, 6 § om ersättning för biträde i andre makens förvärvsverksamhet
och 7 § om godtagande av redovisning för förvaltning av avkastning av
andre makens egendom. - Som skäl för avskaffande av regeln om bespa­
ringsöverföring anförs att makarna genom de föreslagna reglerna om bo-
    202


 


delning under äktenskapet får möjlighet alt göra en motsvarande uQämning Prop. 1986/87: 1 meUan sig som den, vilken en besparingsöverföring kan åstadkomma. Emellertid är en bodelning, som skall avse all makarnas egendom, en betydligt mera omfattande och besvärlig operation än upprättande av en handling om besparingsöverföring av löpande inkomster. Det angivna skä­let är därför knappast tillräckligt för förslaget om bestämmelsens avskaf­fande. - Som skäl för upphävande av 6 § har de sakkunniga anfört risken för motsatsslut till andra fall, dvs. all skälig ersättning aldrig skulle kunna utgå om make utfört arbete för andre makens räkning utan samband med dennes förvärvsverksamhet. Fakultetsnämnden kan acceptera detta som etl tillräckligt skäl för regelns avskaffande, även om frågan om omfattning­en av makes rätt lill ersättning för arbete ät den andra är invecklad och nämnden knappast kan förbehållslöst skriva under på de sakkunnigas mening (s. 230), att make bör kunna få ersättning t.ex. för vård av andre maken under dennes sjukdom sä snart han på grund härav avstått från självständig förvärvsverksamhet. - 7 § om redovisning av avkastning torde sä ytterligt sällan komma till praktisk användning, att regeln bör kunna upphävas; motsvarande grandsats bör kunna tillämpas även utan lagstöd.

I speciaimotiveringen (s. 335 O föreslår de sakkunniga upphävande av ytteriigare en regel i 8 kap. giftermålsbalken, nämligen bevisbörderegeln i 4 § om atl makarna måste visa alt viss rättshandling inte haft gåvokaraklär och därför krävt äktenskapsförord för att rättshandlingen skall få verka gentemot makes borgenärer. Som skäl anförs att det vid tvist med borgenä­rer bör kunna prövas fritt vilken karaktär elt avtal har. Emellertid måste man här skilja mellan tvä frågor, dels utredning om vilka faktiska förhållan­den som föreligger, dels frågan om den rättsliga klassificeringen av samma förhållanden. Bevisbörderegeln kan ha stor praktisk betydelse vid tvekan om de faktiska förhållandena, vilka kan ligga ganska långt tillbaka i tiden; däremot bör den rättsliga klassificeringen naturiigtvis ske efter en fri bedömning. Med denna innebörd fyUer bevisbörderegeln enligt fakultets­nämndens mening ett praktiskt behov. Den föratan kan del vara tveksamt hur bevisbördan bör läggas. Regeln bör därför finnas kvar.

Vad så angår gåvor mellan makar föreslår de sakkunniga en ny reglering
enligt vilken gåvas giltighet mellan makarna i princip beror på de allmänna
reglerna i 1936 års gåvolag samtidigt som gåvas verkan gentemot givarma­
kens borgenärer blir beroende av registrering av gåvan. Samtidigt som de
sakkunniga framhåller (s. 231), att gällande reglering har den fördelen alt
systemet är enkelt och klart och ger givarens borgenärer etl tillfredsställan­
de skydd, pekar de sakkunniga på den svagheten i nuvarande syslem, atl
makarna felaktigt kan förbise att en transaktion mellan dem har gåvokarak­
tär och därför underiåler alt upprätta äktenskapsförord. Detta kan leda till
obillighet långt senare, om det då fastslälles att rättshandlingen är ogiltig
även mellan makarna. Fakulletsnämnden kan instämma i dessa omdömen.
Emellertid förefaller det nu föreslagna systemet atl bli mera invecklat än
del nuvarande, något som i och för sig får betraktas som en nackdel. Även
      203


 


det nya systemet kan medföra risk för felbedömningar, l.ex. att makar     Prop. 1986/87: 1

felaktigt tror att en gåva är i gåvolagens mening åtminstone gällande i deras

inbördes förhållande, eftersom man antar att tradition har skett av de lösa

saker varav gåvan bestätt. Med tanke härpå har de sakkunniga (se 8 kap.

1 § 1 st förslaget till äktenskapsbalk) föreslagit, att makar även för gåvans

obligationsrättsliga giltighet skall kunna få till stånd en friviUig registrering,

men en sådan registrering kan komma att underiålas i fall då den bort

företagas. Vad makarnas inbördes förhållanden angår kan det dessutom

diskuteras om del inte är lämpligt att ha ett skärpt formkrav i förhållande

till gåvolagens allmänna regel för att utfästelse om gåva skall vara giltig;

det kan vara en större risk för oöverlagda gåvor mellan makar än vad som

gäller parter i allmänhet.

Sammanfattningsvis betvivlar fakultetsnämnden därför atl de sakkunni­gas förslag till ändrade regler om gåva mellan makar verkligen innebär någon förbättring i förhåUande till nuläget.

Några synpunkter kan tilläggas ang. de speciella fall då gåva mellan
makar avser sådan egendom för vilken det finns regler om registrering pä
annat håU i lagstiftningen, nämligen beträffande/örvärv av skepp, skepps­
bygge och andel däri eller av inmutningsrätt och rätt till utmål (se sjölagen
resp. gruvlagen och bel. s. 233). De sakkunniga tycks ha uppfattningen, att
giftermålsbalkens reglering av gåvor mellan makar för närvarande får
anses vara uttömmande i dessa fall, dvs. gåva av dessa speciella typer av
egendom skulle kunna få verkan mot givarens borgenärer genom äkten­
skapsförord även ulan registrering enligt den särskilda lagstiftningen.
Emellertid måste enligt de sakkunniga ett val för framliden träffas mellan
de båda systemen. (Se även s. 340 f). De sakkunniga förordar atl special­
reglerna får en exklusiv tillämpning, dvs. registering enligt reglerna i äk­
tenskapsbalken om gåva mellan makar skall inle behöva äga ram. Fakul­
letsnämnden gör det tillägget till de sakkunnigas resonemang, att det
knappast är självklart, atl registrering uteslutande bör ske i endera av de
två möjliga systemen. Otvivelaktigt har detta en förenklande funktion för
makarna och skapar också klarhet om förhållandena för den händelse
registrering någonstädes skett innan konkurs eller utmätning aktualiseras.
De borgenärer som innan exekution är aktuell vill följa makarnas ekono­
miska förhållanden eller skaffa sig en särskild uppfattning därom kan
emellertid tänkas tillhöra något olika kategorier. Ibland kanske en bor­
genär är intresserad av om makar allmänt sett har genomfört transaktioner
sig emellan ulan alt borgenären känner tiU alt en make äger ett skepp. I
andra fall kan en borgenär vara medveten om den speciella tillgängen och
intressera sig just för denna utan tanke på makarnas mellanhavanden i
övrigt. Ur denna synpunkt framstår det inte som omotiverat om gåvan får
verkan mot givarmakens borgenärer först genom registrering både enligt
äktenskapsrättsliga reglerna och enligt lagstiftningen om speciell egendom.
Ifråga om gåva av fast egendom föreslår de sakkunniga en speciallös­
ning genom en regel om att lagfartsansökan skall medföra skydd för make
mot givarmakens borgenärer; de ahmänna reglerna om registrering av gåva
204


 


mellan makar skall alltså inte tillämpas. Detta är naturligtvis ett mera     Prop. 1986/87: 1 praktiskt fall än de nyss diskuterade om skepp och utmål m. m. Fakuhets­nämnden konstaterar blott, att den föreslagna regleringen för fast egendom är ett ullryck för vad som redan sagts om att det föreslagna systemet för gåvor mellan makar totalt setl är mera komplicerat än gällande regler.

Som redan framgått har de sakkunniga föreslagit (under 6.3.6), att gåvor mellan makar inte längre skall ske i form av äktenskapsförord utan alt detta senare begrepp skall förbehållas avtal om egendomsordningen. I etl färskt rättsfall (NJA 1981 s. 528, som torde ha publicerats för sent för att bli omnämnt i betänkandet) har högsta domstolen funnit, atl ett äkten­skapsförord om gåva kan få giltighet, även om det genom felaktig hantering av tingsrätten aldrig blivit publicerat; den formella skillnaden beträffande äktenskapsförord med och ulan gåva har därigenom blivit mindre betydel­sefull. Inle desto mindre kan det i enlighet med de sakkunnigas tankegång vara skäl att klart skilja mellan de två typema av rättshandling, särskilt därför alt borgenärerna annars kan förbise att gåva mellan makar skett, om den inte särskilt angivits i ett föreliggande äktenskapsförord. Fakullets­nämnden tror därför atl det kan vara en förbättring att terminologiskt klarare skilja mellan äktenskapsförord om egendomsordningen och gåva mellan makar. Detta gäller oavsett om man i övrigt godtar de sakkunnigas förslag om gåvor mellan makar eller ej.

I ett avsnitt (6.3.7) angående avtal om bodelningen diskuterar de sak­
kunniga energiskt och förQänslfullt regler om eftergift vid bodelning med
tanke på särskilt borgenärernas skydd. Härunder föreslås (s. 241 och 10
kap. 7 § äktenskapsbalken) att makarna vid bodelningen skaU kunna enas
om att enskild egendom skall ingå i denna; delsamma skaU gälla rätt till
egen pension p. g. a. försäkring. Fakulletsnämnden har inga invändningar
mot förslaget i den mån det ger makarna själva möjlighet all vid bodelning­
en överenskomma att sådan egendom som blivit enskild genom ett tidigare
äktenskapsförord skall kunna dras in i bodelningen. (Av lagtexten bör
dock framgå atl motsvarande möjlighet bör gälla vid bodelning efter ena
makens död.) Mera diskutabelt är emellertid att regeln gjorts tillämplig
även på fall då egendomen är enskild p.g.a. föreskrift av tredje man vid
gåva eller testamente till förmån för ena maken. De sakkunnigas uppfatt­
ning hänger samman med atl 12 kap. 4 § äktenskapsbalken om jämkning
av äktenskapsförord enligt en oskälighetsbedömning gjorts tillämplig även
på sädana föreskrifter ("annan rättshandling" enligt lagrummet) av tredje
man genom vilka egendom gjorts till makes enskilda. (Se bet. s. 225.)
Möjligheten atl jämka villkor uppställt av tredje man på grand av en
oskälighetsbedömning med ledning av makamas inbördes förmögenhets­
förhållanden är mera långtgående än förslagel, atl makarna genom bodel­
ningsavtalet skall kunna i delningen draga in egendom, som omfattas av
sådant villkor. I oskälighelsfallel innebär nämligen förslaget att en för­
vandling av enskild egendom till giftorältsgods någon gång skulle kunna bli
genomdriven även mot ägarmakens egna önskemål. I båda fallen kan del
samtidigt bli fråga om att åsidosätta viljan hos en tredje man som uppstäUt
     205


 


det aktuella villkoret. Med ledning av sedvanliga principer för rättshand- Prop. 1986/87: 1 lingar av gåvokaraktär bör emellertid tredje mans vilja respekteras. En sak för sig är att frågan om ägarmakens möjlighet atl disponera över egendo­men beror pä en tolkning av villkoret. Fakulletsnämndens slutsats blir att de sakkunniga gått för långt i sin villighet att ulan principiell begränsning med hänsyn till viljan hos tredje man, som uppställt villkoret om enskild egendom, möjliggöra att villkoret sätts åsido. Vad som möjligen borde kunna övervägas är en tolkningsregel om att makarna vid bodelningen skulle kunna få överenskomma om atl egendom, som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente, skall ingå i delningen, om det inte framgår av villkoret alt elt sådant indragande skall vara förbjudet.

Vad gäller de övriga nyheterna om ändrade regler beträffande verkan gentemot borgenärerna av bodelning har nämnden blott etl par smärte synpunkter. Det förefaller vara en god idé alt införa en etlårsfrist för borgenärs möjlighet att föra talan direkt mot den gynnade maken för den händelse andra maken genom gåva eller genom eftergift vid bodelningen blivit insolvent. (Se bel. s. 240 samt 8 kap. 2 § och 13 kap. 1 § äktenskaps­balken.) — I 13 kap. 1 § äktenskapsbalken angående eftergift vid bodelning förefaller den sammanfattande formuleringen "avslå i delningen ingående egendom utöver vad som följer av denna balk" vara språkligt för snäv för alt fånga in alla de eftergiflsfall som de sakkunniga diskuterat (s. 240 ff; jfr s. 398). Formuleringen i nuvarande GB 13:14 om att make "eftergivit vad som tiUkommer honom" förefaller bättre än det oklara talet om avstående från "i delningen ingående egendom".

Fakultetsnämnden tillstyrker i sak förslagen i betänkandet angående tillåtligheten och verkan av s. k. föravtal om bodelning (se avsnitt 6.3.8). Del är här fråga om ett teoretiskt invecklat och praktiskt betydelsefullt problem, som väl inte helt lösts trots högsta domstolens avgörande (med tre röster mot tvä) i rättsfallet NJA 1978 s. 497. Enligt fakulletsnämndens mening har de sakkunniga framlagt en ändamålsenlig och smidig lösning genom förslag om att föravtal skall kunna fä verkan mellan makama personligen, om det slutits inför omedelbart förestående äktenskapsskill­nad och om det uppfyller samma formkrav som uppställts för sluthg bodelning. Emellertid vore del pedagogiskt önskvärt all lagtexten redige­rades om. Regeln om föravtal upptas nu i 5 § av 12 kap. som handlar om jämkning vid bodelning. Det vore troligen en förbättring om regeln om lillätligheten av föravtal sammanfördes med regeln i 9 kap. 2 § 1 st om att bodelning kan fä ske genast när mål pågår om äktenskapsskiUnad. Avfatt­ningen skulle kunna vara t.ex.: "Makar får även inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad träffa föravtal om den kommande bodel­ningen eller om annat som har samband med denna. För sådant föravtal gäller samma formkrav som för slutiig bodelning enligt 1 §".

Med den nyss föreslagna lösningen blir frågan hur man skaU förfara med
en återstående regel, som de familjelagssakkunniga föreslagit för 12 kap.
5 § äktenskapsbalken, nämligen att föravtal skall kunna jämkas, om det är
oskäligt, på i stort sett de grander som anges i 36 § avtalslagen. Fakultets-
    206


 


nämnden vill ifrågasätta om det ännu i dag finns anledning att ha kvar en Prop. 1986/87: 1 särskild jämkningsregel för fall av avtal inför omedelbart förestående äk­tenskapsskillnad. (När regeln infördes 1915 var förhällandet annoriunda eftersom avtal inför äktenskapsskillnad innebar en ny avtalsmöjlighet för makar.) Familjelagssakkunniga föreslår ju för övrigt även något annoriun­da utformade förutsättningar för jämkning av sådant avtal än vad som hittills gällt. Det råder knappast en så avgörande psykologisk skillnad mellan tiden före och efter dom pä äktenskapsskillnad, att en jämkningsre­gel bör utformas med sikte enbart på det förra skedet. Det är nog naturli­gare att utforma en särskild jämkningsregel för bodelningsavtal överhu­vudtaget och att låta den gälla även föravtal. Som antytts i det föregående finner nämnden det önskvärt att frågan om jämkning av äktenskapsförord och av avtal om bodelning görs till föremål för en samlad bedömning; det är dock möjligt att jämkningsbehovet är större i fråga om bodelningsavtal. I sammanhanget bör uppmärksammas även den nuvarande regeln om jämkning av underhållsbidrag enligt GB 5:9 och 11: 15, vilken regel före­slås bli överförd lill 6 kap. 10 § 2 st äktenskapsbalk. (Behovet av etl samlat grepp över ogiltighetsfrågorna aktualiseras f.ö. av högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1982 s. 230.)

1 anslutning till vad som sagts om avtal mellan makar vill fakulletsnämn­den även beröra frågan om formkraven för avtal om bodelning, för arvskif­te och äktenskapsförord, frågor vilka de sakkunniga behandlat i specialmo­liveringen av betänkandet. Med sikte i första hand på bodelningsavlal har de sakkunniga funnit (s. 346 f), alt sådant avtal visserligen bör upprättas skriftligen men att vittneskravet kan avskaffas. Det hänvisas bl.a. till att jordabalkens regler om förvärv av fast egendom inte innehåller något viltneskrav, varför etl vittneskrav vid bodelning inle kan särskih moti­veras av att avtalet kan angå fast egendom. Del hänvisas vidare till att nuvarande krav pä vittnen tillämpas så slappt, alt del ej kan förhindra att ene makens beroendeförhållande till den andre utnyttjas vid bodelning; enligt de sakkunniga kan det inle heller påstås alt krav pä bevillning skulle hindra i nämnvärd grad att parts underskrift förfalskas. Som de sakkunniga framhållit skulle tiUämpningen av viltneskravet otvivelaktigt behöva skär­pas, om det mer påtagligt skulle kunna hindra oöverlagda rättshandlingar eller utnytQande av ena makens svaghet. Risken ökar emellertid då samti­digt för atl sakligt tillfredsställande avtal i efterhand någon gång kan bli ogiltigförklarade därför alt något moment i tillämpningen av vittneskravet blivit eftersatt.

Även med tanke på arvskifte och äktenskapsförord föreslås etl upphä­vande av nuvarande viltneskrav; de sakkunniga hänvisar kort och gott till resonemangen om formkravet vid bodelning (se s. 457 resp. 366).

Nämnden ställer sig tveksam till lämpligheten av atl helt taga bort
viltneskravet vid äktenskapsförord, bodelning och arvskifte. Betänklighe­
terna mot ett avskaffande av viltneskravet är särskilt stora när det gäller
äktenskapsförord om egendomsordningen. Ett förord skall ofta tiUämpas
först lång tid efter det atl det upprättas, vilket gör del särskilt angelägel alt
     207


 


dess giltighet inte kan sättas ifråga samtidigt som det är svårt att utreda Prop. 1986/87: 1 omständigheterna vid dess tillkomst. Synpunkten blir särskilt betydelsefull för den händelse den ena maken avlidit. Då framträder parallellen med testamente. Ett äktenskapsförord kan tänkas ha väl så stor betydelse som ett testamente. Ofta nog upprättas äktenskapsförord och testamente samti­digt. Det verkar då knappast följdriktigt alt ha ett strängt formkrav för testamente och ett långt mildare vid äktenskapsförord.

Även ett uttunnat vittneskrav kan fylla en viss funktion. Tanken på en kompromiss kommer också till ullryck i jordabalkens regler om fastighets­förvärv genom regeln (JB 20:7), atl lagfartsansökan skall förklaras vilande om överlålarens underskrift på fångeshandlingen inte styrkts av två vitt­nen. Medverkan av vittnen, även i uttunnad form, kan öka säkerheten för att allt gäll riktigt till och också underlätta bevisning, om det en eller annan gång göres gällande att makes namnteckning påtecknats av annan person. Ett milt formkrav kan inte heller antas motverka, alt en rättshandling kommer till stånd; snarare kan det åtminstone i någon mån mana till eftertanke.

Nämnden har sålunda inle blivit övertygad om lämpligheten av att avskaffa nu gällande krav på vittnen för de diskuterade rättshandlingarna. Snarare kan det diskuteras om inle utformningen av kravet skulle behöva skärpas, särskilt med tanke på äktenskapsförord.

Advokatsamfundet:

Enligt samfundets mening bör man i detta kapitel klart utsäga atl gåva mellan makar skall registreras om det inte är fråga om personliga presenter eller gåvan enligt andra regler, exempelvis inskrivning av lagfart, blir offentlig. Eftersom gåvan utan registrering inte gäller mot borgenärer, kan gåvotagaren eljest lida rättsförlust.

Samfundet anser det också riktigt atl införa en möjlighet för makar som är ense alt fä en bodelning under bestående äktenskap.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Förslaget att enskild egendom skall kunna dras in i bodelningen och fördelas mellan makarna tillbakavisas bestämt. De korrigeringsmöjligheter som för närvarande i detta avseende föreligger får vara tillfyllest. Grand­principen alt rättshandlingar skall respekteras får ej uttunnas på sätt sak­kunnigas förslag innefattar.

Föreningen motsätter sig bestämt atl möjligheterna atl jämka villkor i
äktenskapsförord eller andra rättshandlingar utökas i förhållande lill vad
nuvarande lagstiftning erbjuder. Del är vidare helt oacceptabelt att villkor i
gåvobrev eller testamente skall kunna jämkas. Givare eller testalor måste
alllid kunna räkna med att av honom lämnat villkor ej kan kränkas.
                    208


 


Beträffande föravtal delar föreningen sakkunnigas redovisade uppfäll-     Prop. 1986/87:1 ning. Del är angeläget att föravtal dokumenteras skriftligen och att jämk-ningsmöjlighel vid obillighet föreligger.

Domareförbundet:

Under föratsättning att familjelagssakkunnigas förslag till regler för egendomsordningen i äktenskap godtas, har domareförbundet inga erin­ringar mol principerna för den föreslagna regleringen av avtal mellan makar. Förbundet tillstyrker således att äktenskapsförord reserveras för avtal varigenom makar bestämmer att viss egendom skaU ingå i en framlida bodelning eller håUas utanför en sådan, att en jämkningsregel införs i fråga om oskäliga villkor i äktenskapsförord och andra rättshandlingar angående egendomsordningen, att boskillnadsinstitutet avskaffas och ersätts med regler om bodelning under äktenskapets bestånd, att vid gåva mellan makar allmänna förmögenhetsrättsliga principer blir tillämpliga på förhål­landet mellan makarna själva men sakrätlsligt skydd inträder först vid registrering eUer ansökan om lagfart eller inskrivning, att reglerna i 8 kap. 3,4,6 och 7 §§ giftermålsbalken avskaffas samt att de särskilda formföre­skrifterna för gåvor mellan makar avskaffas. Vad som anförs i avsnitt 6.3.7 om bodelningsavlal föranleder inte heUer några invändningar.

Familjelagssakkunniga föreslår vissa begränsningar och förtydliganden
när det gäller makars rätt att ingå avtal om en kommande bodelning. Även
med dessa preciseringar kvarstår dock en del oklarheter i fråga om de s. k.
föravtalen. Olika situationer kan föratses då det vid tiUämpningen kan
uppstå osäkerhet om avtalens giltighet. Så föreslås t. ex. att etl föravtal får
avse endast en omedelbart förestående äktenskapsskillnad. Begränsningen
har fog för sig, men en sådan tidsbestämning kan tolkas ohka. HärtUl
kommer alt avtalet enligt motiven (s. 249) skaU anses ha spelat ul sin roU
om makama, sedan avtalet ingåtts, beslutar sig för att fortsätta äktenska­
pet. Dock skall korta misslyckade försök atl fortsätta äktenskapet inte
behöva få denna verkan. Dessa uttalanden kan föranleda motstridiga be­
dömningar i elt enskilt fall. Vidare föreslås att vid föravtal angående frågor
som har samband med bodelningen vissa formföreskrifter skaU gäUa. Det
kan då uppstå tvekan om gränsdragningen mellan frågor som måste tas in i
ett formfordrande föravtal och frågor om vilka makama kan avtala form­
löst. I betänkandet föreslås att avtal om slutgihig bodelning skaU kunna
träffas under äktenskapets bestånd. Denna regel kan medföra att det blir
oklart om ett avtal som ingåtts före äktenskapsskillnaden är avsett att vara
etl föravtal eller en bodelning. Sådan oklarhet kan leda lill särskilda kom-
phkationer, eftersom ena maken ulan den andras medverkan kan ge in en
bodelningshandhng för registrering (13 kap. 7 § förslaget till äktenskaps­
balk). Ytterligare svårigheter kan föratses om - såsom familjelagssakkun­
niga antar — ett föravtal i vissa situationer kan få godtas som bodelning (s.
250).
                                                                                            209

14   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Behovet av föravtal kan antas komma att bh mindre än för närvarande, Prop. 1986/87:1 om man inför regler som möjliggör bodelning före dom på äktenskapsskill­nad. Föravtal torde i viss utsträckning kunna ersättas med bodelningsavtal enligt 9 kap. 2 § 2 st i den föreslagna äktenskapsbalken. Emellertid är föravtal ett i praktiken ofta utnylQat hjälpmedel vid uppgörelser inför en föreslående äktenskapsskillnad. Förbundet vUl därför inte motsätta sig att institutet blir tillåtet även i fortsättningen. Det bör dock övervägas om tillämpningsområdet kan preciseras ytterligare.

Föreningen Sveriges kronofogdar:

En annan svårighet som möter kronofogdemyndigheterna vid ingripan­den hos makar och sambor är påståenden från den icke gäldbundne parten att denne förvärvat egendom av gäldenären. Vid rättshandlingar mellan make-gäldenären och tredje man torde liksom hiltiUs allmänna sakrättsliga regler i tillräcklig grad skydda borgenärerna liksom ätervinningsreglema i konkurslagen. När det gäller makarnas inbördes rättshandlingar inskrän­ker sig förslaget till att behandla benefika sådana. Beträffande övriga hänvisar de sakkunniga tiU UB:s regler om måttet av den bevisning gälde­närens make har att prestera.

Gåvor mellan makama skall registreras i det centrala äktenskapsregis­trel för alt vara gällande mot givarens borgenärer. Hittills har härför krävts alt gåvan iklätts äktenskapsförordets form. Den föreslagna registreringen skiljer sig huvudsakligen genom att någon publicering i Post- & Inrikes Tidningar och ortspressen inte erfordras. Föreningen ställer sig tveksam till om man kan anse att gåvan givits tillräcklig publicitet för att granda sakrätlsligt skydd enbart genom registreringen. Någon form av offentlig­görande i pressen bör bibehållas. Vi ställer oss frågan varför man valt att gä ifrån äktenskapsförordet i denna del. Någon förändring har inte föresla­gils beträffande avtal om egendomsfördelningen mellan makaraa under äktenskapet (10 kap. 5 §) och inför en kommande bodelning (12 kap. I §).

Borgenärsinlressena synes i övrigt vara tillgodosedda i förslagel genom möjligheterna för givarens borgenärer att vända sig mot gåvotagaren jml ÄB 8 kap. 2 §, varom mera nedan, samt genom konkurslagens och ackordslagens ätervinningsregler.

Någon motsvarighet till möjligheten all som bevismedel åberopa en på visst sätt av makarna upprättad förteckning jml GB 6 kap. 9 § har inte föreslagits. Föreningen kan bekräfta de sakkunnigas misstankar, att det är sällsynt att en sådan åberopas i utsökningsmål och har inget att erinra mot att någon sådan bestämmelse inle införs i den nya balken.

Eftersom kronofogdemyndighetema har behov av uppgifter om registre­
rade gåvor och även andra uppgifter som är tänkta att inflyta i äklenskaps­
regislret, menar föreningen alt det vore synnerligen rationellt ur såväl
praktisk som ekonomisk synpunkt, om kronofogdemyndigheterna erhöll
direktåtkomst av uppgifterna i registret via terminal. Om inte detta anses
böra tillåtas, är det särskilt angeläget att pubhcering i tidningar sker i
samma utsträckning som nu.
                                                              210


 


Svenska försäkringsbolags riksförbund:                               Prop. 1986/87:1

De föreslagna lagändringarna syftar i enlighet med direktiven till att stärka efterlevande makes ställning vid dödsfall respektive den svagare parten vid skilsmässa. Även om syftet är vällovligt bör det inte fä leda till att effekterna av familjerältsliga och ekonomiska dispositioner inte kan överblickas. Enligt riksförbundels mening föreligger risk för delta genom att skälighetsbedömningar i vissa situationer skall tillgripas. Som exempel kan nämnas stadgandet i 12 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken. Där anges atl villkor i äktenskapsförord eller annan rättshandling kan jämkas med hänsyn till rättshandlingens innehåU, omständigheterna vid rättshand­lingens tUlkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Även om bestämmelsen skall tillämpas restriktivt kommer den att leda lill osäkerhet beträffande verkan av rättshandlingen ifråga. HärtUl kommer alt de sakkunniga uttalat att restrikliviteten skall vara mindre då föreskriften om enskild egendom givits i gåvobrev eUer testamente.

Målet för livförsäkringsverksamheten är atl skapa trygghet för familj och individ. En del av tryggheten är vetskapen om hur ekonomin påverkas av skilsmässa eller dödsfall. Försäkringsbolagens uppgift är bl. a. att informe­ra om de rättsregler som är relevanta i detta avseende. Vidare förhåller det sig naturligtvis så att försäkringslösningarna måste bygga på de familje­rättsliga och ekonomiska dispositioner som vidtagits och atl effekterna av dessa kan förutses. Genom sin verksamhet har bolagen också en vid erfarenhet av de önskemål som människor i gemen har på detta område. Mot denna bakgrand anser riksförbundet atl en jämkningsbestämmelse med sä vidsträckt innebörd som den ovan nämnda inte bör införas.


Sedan länge är det ganska vanligt alt förmånstagarförordnande innehål­ler ett villkor om att försäkringsbelopp som tillfaller förmånstagare skall vara enskild egendom. Riksförbundet anser alt det finns etl behov atl jämställa sådant förmånstagarförordnande med gåva och testamente när det gäller möjligheten att föreskriva att förmånstagarens förvärv inte skall ingå i bodelningen. Det är dessutom en allmän uppfattning bland försäk­ringsjurister att nämnda villkor om enskild egendom är giltiga enligt gällan­de rätt.

Bankföreningen:

Enligt 10 kap. 7 § i förslaget skall enskild egendom ingå i bodelning, om makarna enas om del. Vi anser att bestämmelsen i likhet med flera andra skapar möjlighet för makarna atl genom enkla underhandsuppgörelser utan publicitet ändra föratsättningama för fördelningen av ekonomiska värden mellan dem på ett sätt som kan skada tredje man. Bestämmelserna i 13 kap. I § ger härvidlag inte tillräckligt skydd för tredje man, dels därför alt avgränsningen "utöver vad som följer av denna balk" i 13 kap. 1 § första stycket kan medge make att göra mycket omfattande avstäenden.


211


 


dels därför atl tidsfristen för väckande av talan i andra stycket - ett år - är     Prop. 1986/87: 1 alltför kort. Bestämmelsen medför vidare möjligheter för makarna alt sätta sig över förordnanden som gjorts av givare och testatorer. Detta bör inte accepteras.

Vi avstyrker på anförda skäl alt bestämmelsen i 10 kap. 7 § föranleder lagstiftning. Skulle detta likaväl ske förutsätter vi atl tidsfristen för väck­ande av talan i 13 kap. 1 § andra stycket förlängs avsevärt. Den bör sättas till i vart fall tre år.

Bankföreningen avstyrker att äktenskapsförord samt föreskrifter av gi­vare eller teslator vid gåva eller testamente skall kunna jämkas om de leder lill oskäliga resultat (se nedan under 4 §).

Försäkringsjuridiska föreningen:

För att stärka den efterievande makens ställning vid dödsfall respektive den svagare parten vid skUsmässa föreslås atl relativt vidsträckta skälig­hetsbedömningar skall kunna tillgripas i vissa situationer. Exempelvis stadgas i 12 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken att villkor i äkten­skapsförord eller annan rättshandling kan jämkas om del är oskäligt med hänsyn tiU rättshandlingens innehåll, omständigheterna vid rättshandlin­gens tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i öv­rigt. Önskemålen att skydda den svagare parten i ett äktenskap får inte leda till att effekterna av en familjerättslig och ekonomisk planering inte med säkerhet kan föratses. Det är en väsentlig del av tryggheten för en familj att det går att förutsäga hur den ekonomiska situationen kommer att gestalta sig vid en skilsmässa eller vid ett dödsfall. Den angivna bestäm­melsen är visseriigen avsedd att tillämpas restriktivt men skapar ändå ett relativt stort mått av osäkerhet om verkan av en rättshandling. Därtill kommer alt restrikliviteten avses vara mindre dä det är fråga om föreskrift om enskild egendom i gåvobrev eller testamenten. Sistnämnda föreskrifter är relativt vanliga och det upplevs ofta av givaren respektive testalor som en väsentlig föratsättning för rättshandlingen att föreskriften kommer att respekteras.

Föreningen konstaterar att det i det praktiska rältslivet är viktigt, att äktenskapsförord, som skall gälla under lång tid, inte åsidosätts utan mycket starka skäl. Behovet att åsidosätta bodelningsavlal i samband med äktenskapsskillnad kan vara större. Föreningen är tveksam till del lämpli­ga i att för äktenskapsförord direkt kopiera regeln i 36 § avtalslagen. Frågan om regler om jämkning av olika familjerättsliga avtal (förutom äktenskapsförord och bodelningsavtal även avtal om underhåll) borde göras lill föremål för särskilda, samlade överväganden. - Särskilt av­styrker föreningen förslaget till jämkningsregel såvitt avser "annan rätts­handling" än äktenskapsförord.

212


 


Fredrika-Bremer-Förbundet:                                                          Prop. 1986/87: 1

Vi anser atl även egendom, som satts i stället för enskild egendom, och avkastningen av denna ska vara enskild egendom. I annat fall blir rätten all ha enskild egendom illusorisk. Makar bör dessutom genom äktenskapsför­ord kunna förfoga över egendom som tillhör makarna gemensamt, jfr sambor och reservation 1.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 8 kap. och 10 kap. 6§.

8   Avtal mellan sambor (avsnitt 6.4 i betänkandet)

Svea hovrätt:

Hovrätten har i denna del ingenting atl erinra emot de synpunkter och förslag som FLS framlägger. Jfr dock avsnitt 3.

Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten tillstyrker de sakkunnigas förslag när det gäller avtal mellan sambor.

Malmö tingsrätt:

Tingsrätten tUlslyrker förslaget om införande av en likadelningsregel beträffande bohag och bostad för såväl makar som sambor. Det är tingsrät­tens erfarenhet alt tvister mellan sambor enligt gällande rätt i åtskilliga faU leder till orimliga resultat, inte minst ur rättvisesynpunkt. Beträffande makar har tingsrätten tidigare uttalat att skyddsregeln beträffande bostad och bohag inle bör kunna avtalas bort pä förhand. Enligt familjelagssak­kunniga skulle samma förhåUande gälla för sambor. Vad gäller sistnämnda kategori är emellertid tingsrätten av en annan mening och anser istället, bl.a. pä av reservanterna Britta Bjelle m.fl. anförda skäl, atl sambor bör ha möjlighet alt generellt avtala all samäganderättspresumtionen inte ska gälla för deras egendom. Skulle ett sådant avtal sedermera vid en upplös­ning av samboförhällandet framstå som oskäligt torde 36 § avtalslagen under däri angivna föratsättningar kunna åberopas för alt ett mera rättvist resultat ska kunna näs. I övrigt delar tingsrätten uppfattningen att det, utöver de föreslagna regleraa om delning av bostad och bohag, inte finns anledning att söka styra utvecklingen på avtalsområdet i ena eller andra riktningen. Av praktiska hänsyn tUlslyrker tingsrätten förslaget alt del beträffande samägd egendom bör vara möjligt atl använda bodelningsinsti­tutet istället för offentlig auktion. Familjelagssakkunniga har rörande avtal mellan sambor som sin mening uttalat, såväl ifråga om gällande som föreslagen rätt, all det inte bör vara möjligt för sambor att avtala sig till de för makar gällande reglema. Enligt tingsrättens mening torde etl sådant avtal - i den mån innehållet kan utrönas - svårligen kunna underkännas i obligalionsrältsligl avseende.

Beträffande avtal om förtida bodelning har tingsrätten då det gäUer             213


 


makars möjlighet härtill uttalat en restriktiv inställning. Med hänsyn till Prop. 1986/87: 1 vad som anförts i del sammanhanget är tingsrättens ståndpunkt naturligt nog densamma även vad avser sambor. Tingsrätten anser dock att förtida bodelning bör vara möjlig för sambor, liksom för makar, inför en föreståen­de upplösning av sammanlevnaden. Parternas önskan att då kunna reda upp sina förhållanden får nämligen anses legitim. Angående makar finns en naturlig tidpunkt för tillåtande av bodelning, nämligen då talan om äkten­skapsskillnad väcks. Vad gäller sambor ställer det sig emeUertid svårare att fastslå en sådan lidpunkt, vilket dock enligt tingsrättens mening inle bör avskräcka lagstiftaren från alt fundera över denna fråga. Tingsrätten har mot bakgrund av sin återhållsamma insläUning till förtida bodelning över­vägt huravida endast en viUkorad bodelning skuUe kunna tiUåtas för såväl makar som sambor, vilka stå inför en upplösning av sitt förhållande. VUlkoret för etl fullbordat fång genom bodelning skulle i så fall vara atl äktenskapsskiUnad respektive slutgUtig separation kom till stånd. Med hänsyn till parternas berättigade behov av atl definitivt kunna disponera sina tillgånger och aktivt planera en ny tillvaro finner emellertid tingsrätten lösningen med villkorad bodelning mindre lyckad. Rörande förtida bodel­ning mellan sambor menar familjelagssakkunniga att en sådan - till skill­nad från förslagel angående makar - bör innebära en definitiv uppgörelse. Tingsrätten anser inte atl det finns nägot avgörande skäl för denna skUl-nad. Det är tingsrättens uppfattning all en slutiig bodelning mellan sambor skulle underlättas om även tidigare bodelal bohag och bostad ånyo kunde fördelas. Vad sålunda anförts avser naturligtvis endast familjerättslig bo­delning och inte sådan som föreslås ersätta offentlig auktion beträffande egendom som samägs på förmögenhetsrättliga grander.

Vad gäller gåvor och andra överföringar utesluter inle tingsrätten, till skillnad från famUjelagssakkunniga, alt det skulle kunna förehgga etl prak­tiskt behov av regler härom. Däremot delar tingsrätten uppfattningen atl ändringar i förevarande avseende skulle komma alt medföra avsevärda praktiska och rättsliga problem. Med hänsyn tUl sistnämnda förhållande anser ej heUer tingsrätten atl några särskilda regler om gåva mellan sambor bör tiUskapas.

Angående avtal om bodelning tUlstyrker tingsrätten familjelagssakkunni­gas förslag. Med anledning av vad som anförts rörande eflergiftsansvar, återvinning samt övertaganderält i fråga om bostad konstaterar dock tings­rätten med viss oro, att tämUgen intrikata mål torde kunna komma att tillföras domstolama beträffande dessa "tredjemansrelalioner."

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

De sakkunniga har (under 6.4) ingående diskuterat problem vid avtal
meUan sambor, och föreslår atl, enligt 19 kap. äktenskapsbalken, regler
om bodelning skall kunna tillämpas även för sambor. Fakultetsnämnden
      214


 


har redan tidigare ställt sig avvisande till lagstiftning om sambor i den Prop. 1986/87: 1 utsträckning som de sakkunniga föreslår, särskilt införande av elt kapitel i äktenskapsbalken. 1 fråga om makar har nämnden ansett (ovan under 3) att förslaget om samäganderätt till bostad och bohag skapar oacceptabla svå­righeter i förhållande till giflorättssystemet. Men nämnden är avvisande även till en särskild lagstiftning om samäganderätt av speciellt slag för sambor. Med nämndens inställning minskar ocksä behovet av etl särskilt bodelningsförfarande, och nämnden anser inte atl del praktiska behovet är tillräckligt stort för att motivera lagstiftningen om sambor, särskilt i belys­ning av atl lagstiftningen kan utgöra ett led i en utveckling mot ett ökat antal fall av mycket långvarigt samboende utan äktenskap.

De sakkunnigas utläggningar om utrymmet för avtal mellan sambor har visserligen inte bindande verkan för vad som är gällande rätt, men nämn­den finner synpunkterna vara väl avvägda och sannolikt riktigt uttrycka vad som får antas gälla för närvarande (s. 250 ff).

Advokatsamfundet:

Samfundet vill framhålla att det synes vara en utbredd önskan hos samboende att ha samma möjlighet som makar att genom skriftligt avtal bestämma om annan delning än likadelning av bostad och bohag. Man får heller inte glömma atl mänga par vall alt vara sambor i stället för makar just för atl de vill behålla en helt självständig ekonomi.

Det är enligt samfundets uppfattning riktigt att bodelning skall kunna äga ram även mellan sambor. Samfundet anser dock atl man bör bestämma en viss tid, exempelvis ett år, inom vilken krav pä bodelning måste framstäl­las. Har krav inte framställts inom denna tid, bör vardera parten få behälla sin egendom.

Domareförbundet:

Även när del gäUer avtal mellan ogifta sammanboende tillstyrker förbun­det de föreslagna principlösningama, vUka i stort ansluter sig till de regler som föreslås för avtal mellan makar.

I fråga om ogifta sammanboende bygger familjelagssakkunnigas förslag på principen alt aUmänna förmögenhelsrältsliga regler skall gälla i den mån inle särskilda bestämmelser har införts i äktenskapsbalken. På ohka stäUen i motiven (s. 252, 255, 258 och 423) sägs att en bodelning mellan samman­boende bör få omfatta — föratom gemensam bostad och gemensamt bohag - även annan egendom som partema äger tillsammans. Mot bakgrand av den angivna principen bör denna regel, som innebär att tUlämpningen av förmögenhetsrätten inskränks, komma tUl direkt uttryck i lagtexten och inle bara molsältningsvis kunna utläsas ur 19 kap. 5 § i balkförslaget.

När det gäller gåvor mellan sammanboende torde det finnas etl behov av
alt kunna ersätta tradition med registrering eller någon annan åtgärd,
vilken gör det möjligt att fullborda en gåva av lös egendom, som är i
        215


 


parternas gemensamma besittning. Detta problem är emellertid inte speci-      Prop. 1986/87: 1 fikt för äktenskapsliknande samlevnad. Med beaktande härav finner för­bundet familjelagssakkunnigas argument mot särskilda regler om gåva mellan sammanboende övertygande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Vad gäller bestämmelserna om sambor tar riksförbundet inte ställning till förslaget som sådant. Dock anser vi att det vore rimligt att man skall ha frihet att generellt avtala bort samäganderättspresumtionen beträffande bostad och bohag.

Moderata kvinnoförbundet:

I de fall samboende vill behålla fullständigt ekonomiskt oberoende sins­emellan bör de genom avtal kunna göra detta. MKF ansluter sig lill reservation 1 av Bjelle, Olsson och Sundberg ang. 7 kap. 6 § och 19 kap. 2 § äktenskapsbalken.

Moderata Ungdomsförbundet:

Moderata Ungdomsförbundet anser vidare att sammanboende skall ha möjlighet alt genereUl avtala att samäganderättspresumtionen inte skall gälla för deras egendom.

Fredrika-Bremer-Förbundet:

Vi vill dock påpeka följande. Sambor bör liksom gifta ges möjlighet alt träffa avtal motsvarande äktenskapsförord. Vidare anser vi att ett sambo­förhällande ej ska kunna anses uppstå dä part är omyndig. Man bör ocksä ange en minsta tid för samlevnaden för atl ett samboförhällande ska anses etablerat. Delta för alt undvika rättstvisler, särskilt vid dödsfall, efter kortvariga förhållanden, som kanske ej varit avsedda att leda till långvarig ägogemenskap.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR): Se ovan avsnitt 2.

RFSU:

Det kan hos några finnas ett uttalat önskemål om atl sambo under
äktenskapsliknande former utan rättslig reglering av sina ekonomiska för­
håUanden. För dem är del elt medvetet val atl ställa sig utanför samhällelig
sanktion eller reglering av sitt förhållande. Delta val utgör för dem en
frigörelse från del ekonomiska förtryck som de anger att äktenskapet
innebär. De har därför en uttrycklig önskan om atl deras förhåUande inle
skall regleras på annat sätt än vad som gäller mänsklig samlevnad överhu­
vudtaget. Men om de vid en bodelning inle är överens om fördelningen av
egendom sä stöder domstolarna den som sviker sina principer och utfäs­
telser när förhållandet ingicks. Ty förslaget medger inte att parterna avta­
lar bort lagens regler annat än när det gäller särskild värdefuU egendom.
         216


 


Genom förslagels tvingande bestämmelser kan människor som principiellt     Prop. 1986/87:1 valt att inte ingå äktenskap se sig nödsakade alt helt avslå från äktenskaps­liknande samlevnad.

Del kan med fog hävdas att all mänsklig samlevnad innebär alt man ikläder sig både rättigheter och skyldigheter. Inte ens de bästa principer kan försvara uppenbart oskäliga resultat när en ekonomisk gemenskap upplöses. Förslaget innebär ju inle heller särskilt stora förändringar jäm­fört med de principer som redan, om än osäkert, hunnit utvecklas i rätts­praxis.

Detta är bärande invändningar mot att sambos för framtiden tiUåts träffa avtal om ett generellt undantag frän de föreslagna reglerna. RFSU menar dock att lagen måste la hänsyn också till dem som av ideologiska skäl önskar få sin samlevnad minimalt reglerad av samhället. 1 förslaget bör därför införas en regel som ger domstolarna möjlighet att också beakta en träffad överenskommelse om atl parterna av ideologiska skäl anser atl var lar sin egendom av vad slag det vara må. Självfallet skall domstolama inle slaviskt följa en sådan överenskommelse, men det bör kunna vara en omständighet vid domstolarnas totala övervägande under en tvist vid upplösningen av ett samboförhåUande.

Sveriges frikyrkoråd:

Frikyrkorådet tillstyrker vad som sägs i kap. 6.4.3 atl del inte bör vara möjligt för sambor att avtala sig till tiUämpning av äktenskapsbalkens regler för makar. De med dessa regler förbundna rättsverkningarna bör vara knutna till det formkrav, som vigseln utgör.

Däremot stöder frikyrkorådel förslaget i reservation nr 1 alt de sambor, som av olika skäl känner behov av att bibehåUa fullständigt ekonomiskt oberoende sinsemellan — t. ex. till skydd för barn i tidigare äktenskap — bör ha rätt atl avtala att samäganderättspresumtionen inte skall gälla för deras egendom på motsvarande sätt som makar har möjlighet atl göra genom äktenskapsförord.

9   Försäkringsfrågor (avsnitt 7 i betänkandet)

Svea Hovrätt:

7.3.2 Pensionsförsäkringar

FLS föreslår att rätt till pension enligt sådan försäkring som anses som pensionsförsäkring enligt kommunalskaltelagen skall undantas vid bodel­ning (10 kap. 4 § ÄskB). En korrigering skall dock kunna ske om premie­betalning skett inom ett år före den bodelningsavgörande tidpunkten och sådan betalning i inte obetydlig omfattning minskat den egendom som skulle ha ingått i bodelningen. En reservant (nr 2) anser att pensionsförsäk­ring skall ingå i bodelningen i den mån premiebetalningen skett med egendom som ej är enskild.

Hovrätten menar ocksä atl del generellt ej finns anledning atl göra         217


 


skillnad mellan pension som grandas på tjänst och sådan som grundas på     Prop. 1986/87:1 försäkring. Denna rätt bör således ej ingå i bodelning. Som på alla områden där det föreligger motsättningar kan man befara illojalt handlande. Den korrigeringsregel majoriteten föreslår torde dock vara tillfyllest för atl motverka resultatet av dylik åtgärd.

7.3.3 Förmänstagarförvärv och giftorätt

FLS föreslår — efter samråd med försäkringsrättskommittén - att för­säkringsbelopp som utfaller vid försäkringstagarens död alltid skall falla utanför kvarlåtenskapen. Beloppet skall således lämnas utan beaktande vid bodelning med efterlevande make. Förslaget kompletteras med en regel som innebär, att det i lag skaU föreskrivas vem som skaU ha ett försäkringsbelopp, tiU vilket förmånstagarförordnande saknas, när den avlidne efterlämnar make och bröstarvingar. Finns efterlevande make skall hon/han erhålla hela beloppet. För testamentstagare ger förslaget två olika lösningar: En legatarie som ej kan få ut legatet ur kvarlåtenskapen får finna sig i all ej heller fä ul det ur en försäkring utan förmånstagarförord­nande. En universell testamentstagare däremot bör få samma del i sådan försäkring som i kvarlåtenskapen, dock med det förbehåll som framgår av det nyss sagda, all efterlevande make alllid skall gå i första hand.

Förslaget innebär att de nu ganska krångliga reglerna om kränkning av giftorätt respektive laglott kommer att bortfalla. Det bör därvid observeras att FLS ju föreslagit att laglott för bröstarvingar avskaffas; den komplika­tion laglotlen nu medför har alltså med FLS:s inställning bortfallit redan innan man tagit ställning tiU försäkringsfrågan.

Det vore enligt hovrättens mening utan tvekan eftersträvansvärt om man kunde uppnå de förenklingar som FLS föreslagit. Med utredningsmajorite­tens inställning, att bröstarvinges laglott bör avskaffas, synes förslaget inte heller ge anledning till erinringar.

Hovrättens förslag att laglott för bröstarvingar skall bibehållas har emel­lertid i allt väsentligt grandals på uppfattningen atl dessa arvingar skall tillerkännas ett minimum av jämsläUdhel. Därvid har särskUt hänsynen till uä-barnen beaktats. Om man nu låter en försäkring med förmånstagarför­ordnande falla utanför kvarlåtenskapen skulle detta kunna innebära ett sätt att kringgå de begränsningar i lestationsfriheten som laglotlen innebär. En sådan ordning skulle på ett betänkligt sätt kunna förringa värdet av uä-bar-nens rätt tiU laglott efter fadern. Enligt hovrättens mening synes det därför oundvikligt att bröstarvingar emellan bibehålla en regel, enligt vilken kränkning av laglott genom försäkring med förmånstagarförordnande kan korrigeras.

Enligt FLS:s förslag skall efterlevande makes rätt tiU arv med en tredje­
del av kvarlåtenskapen ej ha karaktären av laglott. Något giflorätlsanspråk
av nuvarande slag skall ej heUer förekomma. Om den avlidne insätter sina
bröstarvingar som förmånstagare skulle, såvut man kan förstå, den efterle­
vande makens situation enligt FLS:s förslag därför kunna bli sämre än den
nuvarande. Det torde därvid inle vara tillräckligt all FLS, som det fram-
      218


 


hålls, "på en läng rad andra punkter stärker den efterievandes ställning i     Prop. 1986/87:1 förhällande till vad som gäller i dag".

Om man som hovrätten föreslår inför en laglott för efterlevande make skulle förslaget, att försäkring med förmånstagarförordnande faller utanför kvarlåtenskapen, i och för sig ej ge sämre resultat för denne än som nyss sagts. Delta kan emeUertid vara illa nog. Eftersom hovrättens förslag atl ge efterievande make laglott ingår som en viktig komponent i förstärkning av efterlevandeskyddet, kan det ej godtagas alt sådana möjligheter atl kringgå skyddet öppnas. Det synes därför oundvikligt att trots allt även för efterle­vande make bibehålla vissa regler som hindrar laglottskränkning genom försäkring.

Vad FLS anfört om testamenlstagares rätt i försäkring lill vilken för-månsrättslagarförordnande ej finns bör emeUertid genomföras, med beak­tande givetvis av vad som redan sagts om olika slag av laglottskränkning.

Hovrätten för Övre Norrland:

7.3.2  Pensionsförsäkringar m.m.

Frågan om en försäkring som anses som pensionsförsäkring skall ingå i bodelning eller ej har uppenbarligen länge varit föremål för åtskiUig diskus­sion. Även om de synpunkter som framförs i reservation nr 2 är beaktans­värda, särskilt när det gäller privata pensionsförsäkringar som en make har tecknat och själv bekostat, anser hovrätten att övervägande skäl talar för majoritetens förslag i 10 kap. 4 § äktenskapsbalken.

7.3.3  Förmånslagarförvärv och giftorätt

De sakkunnigas förslag till förenkling av den svårtillämpade 104 § för­säkringsavtalslagen är välkommet, särskilt som förslaget inte synes vara behäftat med några olägenheter. - Hovrätten som tidigare har motiverat varför den avstyrker förslaget alt slopa reglerna om laglott, anser således atl utfallande livförsäkringsbelopp inte kränker laglotlen med den utform­ning som 104 § nu har fått.

Stockholms tingsrätt:

De av de sakkunniga framlagda förslagen i delta sammanhang förenklar regelsystemet och tingsrätten har i princip ingen erinran häremot.

219

De sakkunniga föreslår, sid 280, att försäkringsbelopp som ulfaUer vid försäkringstagares död alltid skall falla utanför kvarlåtenskapen. Detta kräver att lagen utpekar vem som är berättigad lill beloppet i de fall förmånstagare saknas. De sakkunniga har härvid, sid 281, ansett att det blir naturligt atl välja den tekniskt sett enklaste lösningen. Med tanke på de situationer som kan inträffa när den avlidne upprättat testamente framstår det enligt de sakkunniga som minst komplicerat alt maken får hela belop­pet. Tingsrätten anser emellertid, att detta inte kan anses vara tillräckligt vägande skäl att utesluta bröstarvingar från del i försäkringsbeloppet. Förslaget till ändring i 103 a § försäkringsavlalslagen bör därför utformas så att försäkringsbeloppet skall tillfalla make och bröstarvingar med hälf­ten vardera (jämför § 105 stycket 5 försäkringsavlalslagen).


 


Malmö tingsrätt:                                                             Prop. 1986/87:1

Med hänsyn till de betydande värden som försäkringar ofta represen­terar anser även tingsrätten att huvudregeln ocksä fortsättningsvis bör vara alt försäkringar ska ingå i bodelning. Tingsrätten hyser visserligen viss sympati för de synpunkter som Ingrid Sundberg framför i sin reserva­tion beträffande den föreslagna bestämmelsen i 10 kap 4 § äktenskapsbal­ken. Trots detta finner tingsrätten alt den nyhet som föreslås i paragrafens andra stycke bör tillstyrkas av de skäl som angivits av familjelagssakkun­niga. Då livräntor såsom påpekas i betänkandet i många fall kan fylla samma funktion som en pension känner tingsrätten viss tveksamhet inför den slutsats som familjelagssakkunniga kommit till beträffande sädana. Det framstår för tingsrätten som önskvärt alt exempelvis egna företagare även genom en livränta skulle kunna söria för sitt pensionsbehov ulan att i förevarande avseende ställas sämre än exempelvis arbetstagare. De be­tänkligheter som framförts av Ingrid Sundberg redan i fråga om pensions­försäkringar kan emellertid i minst lika hög grad göras gällande även vad avser livräntor. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de svårigheter som familjelagssakkunniga pekar på stannar också tingsrätten för stånd­punkten all det vore olämpligt att undanta livräntor från bodelning utifrån en skönsmässig bedömning. Vad gäller förslaget lill bestämmelse i 11 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken delar tingsrätten de synpunkter som framförts i särskilt yttrande av Gerhard Grabe. Angående "ätervinningsin-stitutet" vad avser vissa premier känner tingsrätten betänksamhet inför den återbetalningsskyldighel som föreslås åligga försäkringsgivaren. Rö­rande förmånslagarförvärv och giftorätt ansluter sig tingsrätten tiU den uppfattning som Ingrid Sundberg redovisar i sin reservation avseende 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. I fråga om de bestämmelser som familjelagssakunniga föreslår tiU skydd för make mol illojala transak­tioner har tingsrätten ingen erinran. För det fall att förmånstagare till livförsäkring inle utsetts är inte tingsrätten helt övertygad om alt efterle­vande make bör tilldelas hela beloppet. Tingsrätten ifrågasätter också om inle legatarie onödigt missgynnas genom famiQelagssakkunnigas förslag.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Försäkringsinspektionen:

Inspektionen tillstyrker förslaget i denna del med undantag av bestäm­melsen i 10 kap. 4 § på i det följande angivna skäl.

Utredningen föreslär i 10 kap. 4 § atl rätt lill egenpension ej skall ingå i bodelning. Förslaget innebär all värdet av privat pensionsförsäkring som make tecknat och själv bekostat undantas vid bodelning i vad gäller den del av värdet som hänför sig till försäkringstagarens ålderspension. Den före­slagna jämkningsregeln enligl 11 kap. 4 § möjliggör korrigering när del gäller illojala transaktioner som skett inom etl år före äktenskapsskillnad.

220


 


Pensionsförsäkringar har i allmänhet höga premier som ofta betalas Prop. 1986/87: 1 under läng tid. Dessa premiebetalningar måste i hög grad anses belasta båda makarnas ekonomi och kan i viss män jämföras med privat sparande. Att vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad undanta försäk­ringen, såväl det tekniska återköpsvärdet som återbäringen, framstår inte som rättvist.

Försäkringsinspeklionen föreslår därför alt värdet av pensionsförsäk­ring som hänför sig till försäkringstagarens ålderspension vid en äkten­skapsskiUnad ingår i bobehållningen. Vid beräkningen av värdet skall hänsyn las till den nettokostnad efter skatt som försäkringen åsamkat det gemensamma boet. Inspektionen anser del vidare önskvärt all en översyn sker vad gäller livförsäkringar av annat slag, exempelvis livräntor och efterlevandepensioner.

Försäkringsinspeklionen vill härutöver vad gäller utredningens förslag till nytt stycke i 103 § försäkringsavtalslagen göra några kommentarer. Utredningen föreslår att försäkringstagare skall vara skyldig att underrätta make om han insätter eUer utesluter maken som förmånstagare. Denna bestämmelse är enligt inspektionens mening av sådan vikt att den är väl motiverad trots att denna upplysningsplikt innefattas i den allmänna upp­lysningsplikten makar emellan enligt förslagels 1 kap. 4 §. Den i samman­hanget föreslagna upplysningsplikten för försäkringsgivaren är hkaledes av sådan vikt att den bör införas trots den ökade arbetsbelastning för försäk­ringsgivaren som bestämmelsen kan medföra. Make bör ej enligt försäk-ringsinspeklionens mening betas möjligheten till överbhck av befintliga försäkringar och därmed en viktig utgångspunkt för bedömning av det egna försäkringsbehovel.

Kammarkollegiet:

De föreslagna ändringama föranleder inle någon erinran utom vad avser förslaget att slopa bestämmelsen i 104 § andra stycket försäkringsavtalsla­gen. Även om förmånstagarförordnanden utanför familjens krets är säll­synta bör ett skydd för famUjen gentemot sådana finnas. KammarkoUegiet anser därför den av Ingrid Sundberg förordade lösningen (s. 488) lämplig. För att utomstående förmånstagares ställning inte skall bli mer beskuren än i dag bör föreskrivas alt förmånstagarförordnanden tUl efterlevande make och bröstarvingar med undantag av Qänstegrapplivförsäkring skaU medtagas vid denna beräkning.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I de invecklade frågorna om behandling av livförsäkring ur familjerätts­hg synpunkt framlägger de sakkunniga en rad förslag (bet. 7 kap.) som fakultetsnämnden i vissa fall tiUstyrker, i andra fall avstyrker.

En svårlöst fråga vid tidigare försök till lagstiftning har varit i vad mån
makes egen pensionsförsäkring skall kunna undantas från giftorätt och
bodelning. Enligl fakuhetsnämndens mening har de sakkunniga funnit en
socialt rimlig och praktiskt hanterlig lösning genom förslaget (10 kap.
        221


 


4 § 2 st äktenskapsbalken), att med rätt tUl en pension p.g.a. arbete skall     Prop. 1986/87: 1 jämställas sådan pensionsförsäkring där utfallande belopp skall beskallas som inkomst, dvs. premierna är avdragsgilla enligt den särskilda reglering­en i kommunalskattelagen.

Nämnden finner det också rimligt all det föreslagna undantagandet av egen pensionsförsäkring från giftorättsanspråk och bodelning kompletteras med en regel om möjlighet alt angripa sådana premiebetalningar, vilka skett inom begränsad tid före äktenskapsskillnad (se 11 kap. 4 § 2 st äktenskapsbalken och bet. s. 374 f). Som de sakkunniga framhållit bör denna reglering syfta lill en möjlighet att angripa premiebetalningar, som företagits i illojalt syfte. Till ledning för bedömningen bör läggas om försäkringstagaren utan rimligt skäl satsat belopp i en pensionsförsäkring på ett sätt som påtagligt minskat den andre makens anspråk vid en kom­mande bodelning. Om emellertid försäkringstagaren redan sedan lång lid tillbaka betalt in samma årliga belopp för sin egen pensionering, som nu är aktuella inför den förestående skilsmässan, bör premiebetalningarna inte kunna angripas, även om del i kronor räknat kan gälla betydande belopp. Med hänsyn härtill har avfattningen av det föreslagna stadgandet möjligen blivit någol för vagt. (Avfattningen inbjuder till tiUämpning av regeln i större utsträckning än som är rimligt och som varil de sakkunnigas avsikt.) Utformningen av regeln bör följaktligen ses över. Detsamma gäUer försla­get till 13 kap. 5 § äktenskapsbalken om en skyldighet för försäkringsgi­varen atl av försäkringstagarens tillgodohavande återbetala vad som fallas för att tillgodose den andre makens anspråk vid bodelningen. Frågan vem som skall vara aktivt resp. passivt legitimerad, dvs. ha rätt atl utkräva resp. att uppbära försäkringsbelopp, bör klarläggas tydligare.

De sakkunniga har föreslagit den ändringen av 104 § försäkringsavtals-
lagen, att makes giftorätt aldrig skall kunna göras gällande i försäkringsbe­
lopp, som omfattas av förmånstagarförordnande. Som skäl för förändring­
en åberopas (s. 277 f.) atl den nuvarande regleringen skulle vara närmast
obegriplig, i vaqe fall för icke experter eller för allmänheten, liksom atl
efterlevande make nästan undantagslöst är förmånstagare vid större för­
säkringsbelopp och atl den avlidne i majoriteten av övriga fall har haft fuUt
rimliga motiv att insätta annan som förmånstagare. Fakulletsnämnden
påpekar till en börian att problemet såtUIvida förenklats för de sakkunniga,
att kommittén föreslagit ett avskaffande av laglotlsinslitutet, något som
gjort att den nuvarande möjligheten att lill stöd för lagloltsanspråk angripa
förmånstagareförordnande automatiskt faller bort. Om man emellertid bi­
behåller laglollsinslitutel, får frågan om förmånstagareförordnandens gil­
tighet större räckvidd. Det är möjligt alt förekommande förmånstagareför­
ordnanden normalt har sä goda grunder för sig, alt de bör vara fredade
såväl mot makes giftorältsanspråk som mol bröstarvinges lagloltsanspråk.
Regler till skydd mot Ulojala förfaranden kan emellertid ha en funktion
även om de tillämpas sällan; i sä fall spelar det f.ö. mindre roll om regeln är
tekniskt något komplicerad. Man kan vidare känna viss tvekan inför frå­
gan, om ett avskaffande av de spärrar som för närvarande finns, kan
        222


 


medföra att förmånstagareförordnanden i framtiden i enstaka fall kommer Prop. 1986/87: 1 att UtnytQas för åsidosättande av giftorätts- och lagloltsanspråk i större utsträckning än som för närvarande brakar vara fallet. Det är därför vanskligt att taga bestämd ställning. Nämnden vill som ett uppslag för vidare överväganden framföra tanken, att man även enligt 104 § försäk­ringsavtalslagen kunde göra en skillnad mellan förmånstagareförordnan­den grundade pä pensionsförsäkringar i skatterättslig mening och andra livförsäkringar; den förra typen skulle kunna generellt undantas från gifto­rätts- och lagloltsanspråk, vilka däremot skulle kunna göras gällande ifråga om andra försäkringsformer, dock med undantag även i framtiden för i varie fall belopp pä grund av Qänstegrupplivförsäkringar.

Som en konsekvens av förslaget om ändring av 104 § försäkringsavtals­lagen (dvs. alt giftorätt aldrig skulle kunna göras gällande i försäkringsbe­lopp med förmånstagareförordnande) föreslår de sakkunniga ett tillägg till 103 § av innebörd att inte bara försäkringstagaren är skyldig alt underrätta sin make om insättande eller uteslutande av maken som förmånstagare ulan också all försäkringsgivaren skall vara skyldig att på förfrågan un­derrätta maken om den omfattning i vilken maken är förmånstagare. Mot den förra delen av bestämmelsen har nämnden ingen erinran, låt vara att den i och för sig omfattas redan av den föreslagna regeln om en mera allmän upplysningsplikt mellan makarna enligt 1 kap. 4 § äktenskapsbal­ken. Däremot är nämnden tveksam inför att ålägga försäkringsgivaren en upplysningsplikt, vars eftersättande i och för sig inte har några rättsliga konsekvenser. Frågan är om makens innehav av försäkringar bör anses ha en så speciell karaktär jämfört med andra förmögenhetstillgångar om vilka det inte föreligger någon upplysningsplikt gentemot den andra maken, t.ex. för en bank.

En nyhet är vidare förslaget i 103 a § försäkringsavtalslagen (se bet s
280 ff) alt del, i avsaknad av förmånstagareförordnande av försäkringsta­
garen, vid hans död skall anses enligt lag, att det gäller ett förmånstagare­
förordnande till förmån för i första hand make, i andra hand arvingar och
universella testamentstagare. Särskilt anmärkningsvärt är att det här inte
är fråga om en tolkningsregel utan om ett stadgande vars innehåU inte kan
frängås. Fakultetsnämnden vill av flera skäl bestämt avstyrka förslagel om
legah förmånstagareförordnande. Visserligen föreligger del nästan aUtid
ett förmånstagareförordnande; om så inte är fallet kan detta bero pä
förbiseende eller pä att ett nytt förordnande ännu inte hunnit komma tUl
stånd. Även om frågan gäUer få fall är det dock olämpligt att införa en så
stel reglering som den föreslagna. Som de sakkunniga själva framhållit är
den mest närliggande lösningen att, i avsaknad av uttryckligt förmånsta­
gareförordnande, fördela försäkringsbeloppet på samma sätt som kvarlå­
tenskapen i övrigt. Nämnden kan inte dela de sakkunnigas påstående, atl
det skulle bli alltför invecklat att uppehålla denna princip i praktiken. Om
det föreligger ett testamente av den avlidne, bör försäkringsbeloppet som
en del av kvarlåtenskapen fördelas på etl sätt som bäst stämmer med en
tolkning av den avhdnes vilja. Om den avlidne har gjort etl universellt
       223


 


förordnande om hela sin kvariålenskap, är det inle troligt att det är fören- Prop. 1986/87: 1 ligt med hans vilja att ändå låta make, även utan förmånstagareförord­nande, få försteg till ett utfallande försäkringsbelopp på grand av en lagregel om legalt förmånstagareförordnande. Resultatet blir stötande om det antas t. ex. alt försäkringstagaren tidigare återkallat ett förmånstagare­förordnande till förmän för make utan att förordna någon annan i stället samtidigt som all hans kvariålenskap omfattas av testamente med univer­seUa förordnanden lill förmån för annan än maken. I en sådan situation bör det inle accepteras, att maken skulle få försäkringsbeloppet i direkt strid mot den avlidne försäkringstagarens viQa. Överhuvudlaget bör en konflikt undvikas mellan fördelningen av försäkringsbeloppet och vad som sanno­likt skulle ha varil försäkringstagarens vilja. Även testamentsförordnande om penninglegat bör i sista hand kunna utgå ur försäkringsbelopp, som ej omfattas av uttryckligt förmånslagareförordande, om legatet inle kan utgå ur boel. Familjelagssakkunnigas tanke (s. 282) alt det här är fråga om en så speciell situation atl tillgodoseende av legatarien i onödan skulle komplice­ra lagstiftningen, kan inte accepteras som ett tiUfredsställande argument. Lagstiftningen bör självfallet leda till rimliga resultat även i ovanliga fall. Även då testamente av den avlidne saknas är det, som redan angetts ovan, naturligast atl fördela försäkringsbeloppet enligt samma regler som gäller för kvarlåtenskapen i övrigt. Även här kan del olämpliga i att ge make försteg enligl en regel om legalt förmånstagareförordnande illustreras om det antas att försäkringstagaren medvetet återkallat ett förmånstagareför­ordnande till förmån för maken.

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Se kommitténs synpunkter på specialmotiveringen till 10 kap. 4, 6 och 7 §§, 11 kap. 4 §, 12 kap. 3 § och 13 kap. 5 § ÄktB saml 103, 103 a, 104 och 105 §§ FAL.

Advokatsamfundet:

Samfundet anser det riktigt alt en livförsäkring inte vid ägarens död skaU ingå i kvarlåtenskapen, alt försäkringsbeloppet tillfaller förmånstagaren direkt, och atl fördelningen av boets tillgångar i övrigt inle påverkas.

Däremot anser samfundet det inte riktigt atl make frän bodelningen får
undanta rätt till pensionsförsäkring som grandar sig på premier som inbe­
talts under äktenskapet. I dessa försäkringar ligger ofta stora sparade
kapital. Till dess denna möjlighet stoppades var det inle ovanligt att perso­
ner som sålde en fastighet log en stor pensionsförsäkring för att minska
reahsalionsvinstskatlen. Även om möjligheten att teckna nya sådana för­
säkringar minskat, kommer de redan tecknade att under lång tid finnas
kvar. Likaså har egna företagare försökt att uQämna inkomsttoppar genom
att inbetala större pensionspremier, och även om reglerna för premieav­
drag ändrats inbetalas fortfarande stora belopp lill pensionsförsäkringar.
Dessa belopp skulle troligen i annat fall åtminstone till en del ha sparats
och vid bodelningen delats med andra maken. Inkomstbeskattningen kan
         224


 


uQämnas genom all man vid bodelningen delar upp försäkringen, så att      Prop. 1986/87: 1 vardera maken får skatta för hälften av utfallande belopp.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

I vad avser frågan vilken egendom som skall ingå i bodelningen hävdar föreningen atl del bör ej ifrågakomma att rätt till egen pension ej skall ingå i bodelningen. Egen pension innefattar ofta etl avsevärt sparande under samboendetiden. Det skulle vara obilligl mol andra maken att ej låta delta sparande ingå i delningen.

Domareförbundet:

Domareförbundet ser med tillfredsstäUelse att de föreslagna ändringarna i försäkringsavtalslagen genomförs, då delta kommer att förenkla arbetet för domstolarna väsentligt.

Folksam:

Enligl de sakkunniga bör försäkring även i fortsättningen som huvudre­gel ingå i bodelning. Med hänsyn till atl försäkring - som de sakkunniga påpekar — ofta nog kan användas i den allmänna omsättningen som vilken annan tillgång som helst, finner Folksam ingen anledning alt invända mol denna tanke.

Vad beträffar principema för värdering av försäkring som skaU ingå i bodelning anser de sakkunniga att återköpsvärdet eller del tekniska åter­köpsvärdet skall ligga tiU grund för värderingen men att man också måste beakta uppkommen återbäring, inkluderande ännu ej tilldelad återbäring. Folksam har givetvis ingen anledning att motsätta sig en sådan ordning. Med hänsyn dels tiU att den viktiga frågan om och i vilken mån återbäring­en skall inverka på värderingen knappast kan anses entydigt besvarad i rättspraxis, dels till att försäkringsföretagen förutsätts stå till Qänst vid värdering av försäkringar (specialmoliveringen till 10:4 förslaget till äk­tenskapsbalk), hade det emellertid varit värdefullt om de sakkunniga hade ägnat åtminstone något utrymme i betänkandet åt en diskussion kring värderingsprinciperna.

Som ett avsteg från den inledningsvis angivna huvudregeln föreslås att rätt lill egen pension p. g. a. pensionsförsäkring skall undantas vid bodel­ning. I denna del tillgodoser de sakkunniga ett av försäkringsbranschen länge hävdat önskemål och ger en bekräftelse på del orimliga i att rätt till pensionsförmåner från försäkring tillåts utgöra grand för anspråk från make eUer bröstarvinge. Vi tUlstyrker därför förslagel.

Folksam kan ansluta sig liU de sakkunnigas bedömning att försäkringen
måste vara pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening för att
rätten lill pension skall fä undantas vid bodelningen. En kapitallivränteför-
säkring kan visserligen fylla etl pensioneringssyfte lika väl som en pen­
sionsförsäkring, men det är samtidigt ett faktum att den däratöver - i
likhet med andra former av livräntor — kan ha andra användningsområden
som inte lika klart motiverar ett undanlagande från bodelning. De sakkun-
       225

15    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


niga redogör enligt vår mening pä ett övertygande sätt för de svårigheter     Prop. 1986/87: 1 som skulle vara förknippade med en regel som gick ut på att man i varie enskilt fall skulle försöka utröna om en livränta hade ett pensioneringssyfte eller inle.

Förslaget att rätt till egen pension p. g. a. pensionsförsäkring inte skall ingå i bodelning kräver enligt de sakkunniga korrektiv mot att en make inför en äktenskapsskillnad försöker skaffa sig fördelar vid bodelningen genom att betala premier för pensionsförsäkring. I 11:4 2 st förslaget till äktenskapsbalk ger man därför en regel som innebär alt bodelningsresulta­tet skall korrigeras med hänsyn till premiebelalningar som gjorts inom ett år innan talan om äktenskapsskiUnad väcktes och som i inle obetydlig omfattning minskat den egendom som skulle ha ingått i bodelning. Korri­geringen skall göras vid andelsberäkningen på så sätt att andelarna be­stäms som om värdet av premierna hade ingått bland tillgångarna.

Den här föreslagna regleringen bör enligt vår mening inte genomföras. De sakkunniga säger sig vilja komma till rätta med sådana premiebetal­ningar som görs i illojalt syfte men utformar likväl en generell regel för andelsberäkningen som kommer atl slå helt blint mol alla premiebetalning­ar — således även mot det flertal som måste anses fullt legitima. Om man över huvud tagel måste ha en särskUd bestämmelse för detta fall - och sålunda inle anser sig kunna nå det angivna syftet med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 12 kap - bör denna sä långt det är möjligt enbart träffa sådana premiebetalningar som gjorts i undandragande syfte. En lämplig väg att gå vore enligl vår mening all rikta sig mot premiebetal­ningar under del sista året som är oskäligt höga i förhåUande till makens ekonomi eller som inte kan anses rimliga med hänsyn till makens övriga pensionsförmåner. De sakkunniga antyder själva denna möjlighet men avvisar en sådan reglering med hänvisning tiU alt bedömningarna skulle kunna få ett moraliserande inslag. Den risken anser vi emellertid väger lätt mot nackdelarna av en ordning som medför att fullt berättigade premiebe­talningar dras in i bodelningen. De sakkunniga anför vidare alt man inte kan bortse frän att makens motiv kan vara blandade - en i och för sig rimlig försäkring kanske aldrig skulle ha tecknats om inte skilsmässan varit förestående. Detta argument kan dock knappast anses ha tillräcklig bär­kraft. Om huvudregeln är att rätt till egen pension inte skall ingå i bodel­ning bör en av behovet påkallad pensionsförsäkring kunna tecknas när som helst utan att träffas av någon "återvinningsregel".

Folksam godtar slutligen de sakkunnigas förslag att premier på vilka 11:4 2 st är tillämplig skall kunna återbetalas i den män det behövs för att försäkringstagarens make vid bodelningen skall kunna fä ut sin lott (13:5 förslaget till äktenskapsbalk).

Folksam har ingen erinran mol de sakkunnigas förslag alt huvudregeln
även i fortsättningen bör vara att försäkringsbelopp (eller försäkring) som
tillfaller en förmånstagare vid försäkringstagarens död inle skall ingå i
kvarlåtenskapen (104 § 1 st förslaget till lag om ändring i försäkringsav­
talslagen).
                                                                                                            226


 


Jämkningsmöjligheterna enligt den nuvai"ande 104 § 2 st försäkringsav- Prop. 1986/87: 1 talslagen har till syfte att balansera förmånstagarens rätt mot de intressen som kan hävdas för försäkringstagarens make och bröstarvinge. I den mån förordnandet innebär alt makes giftorätt, rätt enligl basbeloppsregeln eller rätt till vederlag eller bröstarvinges rätt till laglott kränks, får förmånsta­garen sålunda stå tillbaka för dessa.

Enligt de sakkunniga är bestämmelsen invecklad och svår att tillämpa, varför det föreligger behov av att förenkla regelsystemet. Eftersom betän­kandet redan upptar förslag om alt laglotlen och vederiagsreglerna skall slopas, återstår vid en diskussion om ytterligare förenklingar de övriga rättigheter som omtalas i bestämmelsen, nämligen giftorätt och rätt enligt basbeloppsregeln.

De sakkunniga anser alt önskemålet om förenkling bara kan tillgodoses om man helt upphör att räkna med giftorätt i utfallande försäkringsbelopp. Frågan om makes rätt enligt basbeloppsregeln berörs över huvud taget inte. Förslaget innebär sålunda att 104 § 2 st i dess nuvarande lydelse helt slopas.

Bestämmelsen i fråga är förvisso inte särskilt lättillgänglig och vi kan instämma i att det i och för sig vore önskvärt med en enklare regel. Vi anser emellertid inte att detta önskemål väger så tungt att det motiverar att man helt bortser från de skyddssynpunkter som förestavat utformningen av den nuvarande regeln.

Innebörden av de sakkunnigas förslag att slopa 104 § 2 st blir i etl viktigt avseende densamma som innebörden av förslagel om full testationsfrihet - försäkringstagare och testator kan genom förmånstagareförordnande respektive testamente göra efterievande make helt lottiös och utan möjlig­het att hävda ens ett minimiskydd. Även om det är riktigt alt make är förmånstagare i de allra flesta fall, kan del inte heller här vara lämpligt atl göra avkall på det skyddstänkande som ligger till grund för flera av de förslag i betänkandet som berör efterlevande makes rätt. Samtidigt får det dock anses vara ett befogat intresse att man vid en översyn av bestämmel­sen försöker förenkla den i lämplig utsträckning.

Enligt vår mening bör 104 § 2 st utformas sä att den ger uttryck för en rimlig avvägning mellan å ena sidan försäkringstagarens intresse av att kunna styra försäkringsbeloppet till en viss mottagare, å andra sidan makes intresse av alt - när behov av skydd föreligger - inte ställas helt utanför delaktighet i beloppet.

En lämplig lösning bör kunna sökas efter samma linjer som vi drog upp när det gäller makes (och bröstarvinges) minimiskydd mol ett fullständigt utnyttjande av den föreslagna testationsfriheten. Vi föreslår därför atl en jämkningsregel till förmän för efterlevande make träder in i det fall försäk­ringstagaren gjort etl förmånstagareförordnande till förmån för annan än maken.

Vad detta skydd för make skall bestå av och hur långt det skall sträcka
sig är en avvägningsfråga. Om man skall hålla sig till befintliga institut -
vilket vi förordar - kan man laborera med giftorätt, laglott och rätt enligt
  227


 


basbeloppsregeln (vederiagsreglerna äger knappast någon aktualitet i detta     Prop. 1986/87: 1 sammanhang).

Giftorätten lämpar sig enligt vår mening mindre väl som jämkningsrekvi-sil. Dess konslraktion som en hälflenrätt i de gemensamma tillgångarna betyder inte sällan alt jämkningen resulterar i elt avsevärt ingrepp i försäk­ringsbeloppet. Många av de tillämpningssvårigheter som angivits beträf­fande 104 § 2 st torde i första hand vara att hänföra till just giftorättsjämk­ningen. Till de sakkunnigas påpekande att resultatet av denna jämkning är svårt all förutse kan det alltså sägas alt den i många fall förtar de avsedda verkningarna av försäkringstagarens dispositioner i en omfattning som går utöver vad som är motiverat av skyddshänsyn lill den efterlevande maken. Vi har i avsnillet om eflerievandeskydd och arv föreslagit atl make och bröstarvinge skall ha rätt till laglott när den först avlidne maken testamen­terat till förmån för annan än den efterlevande maken. Det skulle därför i och för sig vara möjligt att i 104 § 2 st behålla rätten till jämkning för bröstarvinges laglott och införa en rätt till jämkning för makes laglott. Laglotten har visserligen till skillnad frän giftorätten karaktären av skydds­regel, men dess utformning som en kvotdel av kvarlåtenskapen medför i detta sammanhang att väsentligen samma skäl kan anföras mot jämkning för laglott som mot jämkning för giftorätt.

Enligl de sakkunnigas förslag skall den s. k. basbeloppsregeln finnas kvar i stort sett oförändrad. Innebörden av denna är att den efterlevande alltid skall ha rätt att av neltobehållningen fä egendom lill etl värde som motsvarar fyra basbelopp vid tiden för dödsfallet. Basbeloppsregeln är en bodelningsregel som har till syfte att förhindra delning av små bon.

Enligt vår mening skulle elt bibehållande i 104 § 2 st av möjligheten till jämkning för tillgodoseende av makes rätt till fyra basbelopp utgöra den av oss förordade lämpliga avvägningen mellan å ena sidan hänsyn till försäk­ringstagarens i förmånslagareförordnandet uttryckta vilja och å andra si­dan efterlevande makes skydd mot alltför långtgående dispositioner. Med basbeloppsregeln har lagstiftaren markerat en nivå intill vilken del är angeläget att den efterlevande har ett skydd mot arvingar och testaments­tagare. Om man behåller en möjlighet lill jämkning i försäkringsbelopp för makes rätt enligl basbeloppsregeln tillgodoser man således makes behov av skydd upp lill denna gräns även gentemot förmånstagare medan i övrig mån försäkringstagarens dispositioner får respekteras. En sådan regel skulle med andra ord fylla en särskilt viktig funktion i det vanliga fallet atl boet är litet och försäkringsbeloppet utgör den helt dominerande tillgången efter den avlidne.

Sammanfattningsvis föreslär vi alltså att 104 § 2 st försäkringsavtalsla­gen ges innebörden all försäkringsbelopp som tillfaller annan förmånstaga­re än försäkringstagarens make skall kunna jämkas i den mån det behövs för att tillgodose makens rätt enligl GB 13:12 2 st (12: 3 2 st förslagel till äktenskapsbalk).

En konsekvens av vårt förslag i denna del blir atl principen i 104 § 3 st
bör behållas på så sätt att jämkning inle skall kunna ske i belopp som från
       228

Qänstegrapplivförsäkring tillfaller bröstarvinge.


 


Folksam har ingen erinran mot de sakkunnigas förslag om undantag i     Prop. 1986/87: 1 förmånstagarens rätt till försäkringsbelopp för del fall att bodelning skall ske enligt de föreslagna reglerna om bodelning vid äktenskapsskUlnad och den efterievande inle kan få ul sin andel (104 § 2 st förslagel till äkten­skapsbalk).

De sakkunniga konstaterar att deras förslag att försäkringsbelopp alltid skall tillfalla förmånstagare utan möjlighet till jämkning för efterlevande make kan innebära en risk för illojala förfoganden - en försäkringstagare kan utan att underrätta sin make sätta in annan person som förmånstagare. För atl förhindra all sådana förfoganden hemlighäUas föreslår man en informationsskyldighet för såväl försäkringstagaren som försäkringsgi­varen. Försäkringstagaren blir skyldig atl informera sin make om han eller hon insätter eller utesluter maken som förmånstagare. Informationsskyl­digheten föreslås dock inte bli sanktionerad. Försäkringsgivaren måste pä förfrågan upplysa maken om i vUken omfattning maken är förmånstagare (103 § 2 st förslaget tUl lag om ändring i försäkringsavtalslagen).

Folksam kan i denna del ansluta sig tUl de skäl som experten Grabe anfört i ett särskilt yttrande mot atl den föreslagna regleringen genomförs. Vad särskilt beträffar försäkringstagarens upplysningsplikt vUl vi därat­över påpeka alt värt förslag rörande 104 § 2 st försäkringsavlalslagen klart minskar behovet av en sådan särskilt reglerad informationsskyldighet. Den i äktenskapsbalkens första kapitel föreslagna bestämmelsen om upplys­ningsskyldighet torde därför vara fullt tiUräcklig för ändamålet.

Som elt komplement tUl sitt förslag, att försäkring eller försäkringsbe­lopp som tillfaller en förmånstagare vid försäkringstagarens död alltid skall falla utanför kvarlåtenskapen, viU de sakkunniga införa ett förmånstagare­förordnande direkt i försäkringsavlalslagen. Detta avses bli tUlämpligl när ett "vanligt" förmånstagareförordnande saknas. Enligt det legala förord­nandet skall beloppet tUlfalla försäkringstagarens make eller - om han eller hon inte efleriämnar make - arvingar och universella testamentsta­gare atl fördelas dem emellan som om det hade ingått i kvarlåtenskapen (103 a § förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen). Syftet med den föreslagna bestämmelsen är atl den som får etl försäkringsbelopp pä detta sätt också skaU få del av de rättsverkningar som är knutna tiU förmånslagareförordnandet, nämligen arvsskatteprivilegier och utmät­ningsskydd.

Enligt Folksams mening finns del anledning att starkt ifrågasätta beho­
vet av ett dylikt legalt förordnande. Försäkringsföretagen är sedan gam­
malt mycket aktivt verksamma för att förmånstagareförordnande alltid
skall finnas tiU livförsäkring. Del förekommer därför praktiskt taget aldrig
att en försäkring tecknas utan att försäkringstagaren gjort ett förordnande.
Enligt de sakkunniga blir bestämmelsen liUämplig också i del faUet att ett
förordnande gjorts men förfallit på grand av förmånstagarens död eller då
förordnandet gäller men inle kan verkställas. Till detta kan sägas att den
ovannämnda aktiviteten frän försäkringsgivarnas sida så gott som aUtid
leder lill att förordnandet också upptar sekundär förmånstagare. Gällande
  229


 


lagstiftning rörande återkallelse av  förmånstagareförordnande  innebär     Prop. 1986/87: 1 slutligen atl försäkringsgivaren alllid får kännedom även om detta. Vår erfarenhet är sålunda alt den situation de sakkunniga här vill förebygga -att försäkringsbeloppet inte kan utbetalas till förmånstagare - är så säll­synt förekommande att den får betecknas som ett rent undanlagsfall.

Samtidigt som ett förmånstagareförordnande direkt i lagen alltså knap­past skulle kunna anses fylla något behov, finns det en viss risk för att etl sådant förordnande på sikt skulle motverka försäkringsföretagens strävan­den att försäkringar alllid skall vara försedda med genomtänkta förordnan­den. Om lagen tillhandahåller ett förordnande är del således med liden inte otänkbart att allt flera försäkringstagare avvisar försäkringsgivarens för­slag till lämpligt förordnande under hänvisning just till det legala förord­nandet. Bortsett frän atl en sådan utveckling skulle ge det legala förord­nandet en i viss mån annan funktion än den som urspmngligen varit åsyftad - bestämmelsen blir snarare regel än undantag - skulle en fre­kvenl tiUämpning av bestämmelsen bidra till att markera de olägenheter som följer av de sakkunnigas förslag att i förmånstagarekretsen också inbegripa universella testamentstagare. Att försäkringsgivaren i elt stort antal fall skulle tvingas efterforska om testamente flnns och avvakta klan­derfrister och klanderprocesser skuUe innebära atl ulbetalningsverksam-heten kanske avsevärt försvårades och vore inte ur någon synvinkel en eftersträvansvärd situation.

Det är i dag vanligt alt sjuk- och olycksfallsförsäkringar - särskilt kollektiva sädana - ocksä lämnar ersättning vid dödsfall. Dödsfallsbelop­pet har här tiU enda syfte alt utgöra begravningshjälp och överstiger därför sällan ett halvt basbelopp. Barnolycksfallsförsäkringar och olycksfallsför­säkringar för pensionärer är exempel på försäkringar med sådana döds­fallsmoment. Vidare förekommer fortfarande ett stort antal grupplivför­säkringar som är rena s.k. begravningsförsäkringar. De låga försäkrings­belopp del här är fråga om gör det mycket angelägel all ulbetalningsverk-samheten kan bedrivas rationellt och i förenklade former. Mycket kan i detta avseende vinnas genom att försäkringsbeloppet betalas direkt tiU dödsboet i stället för tiU förmånstagare. När det gäller begravningsförsäk­ringar finns normalt inte nägot behov av förmänslagareförordnandets rätts­verkningar. Pengarna är "öronmärkla" för begravningskostnader och ut­betalningen kan med fördel göras till dödsboet utan all syftet med försäk­ringen förfelas. De sakkunnigas förslag till legalt förmånstagareförord­nande är emellertid genereUt och skulle sålunda träffa ocksä sädana för-säkringslyper som de nu nämnda där förmånslagareförordnandet avsiktligt utelämnats.

Sammanfattningsvis förordar vi alltså i första hand alt någol förmånsta­
gareförordnande inle las in i försäkringsavtalslagen. Om ett legalt förord­
nande ändå bedöms som en angelägen reform, vill vi med hänvisning till
det sagda föreslå att detta inte skall omfatta universella testamentstagare
samt atl det inle görs tillämpligt på försäkringsbelopp som inle överstiger
ett halvt basbelopp. Slutligen noterar vi att de sakkunnigas förslag till
       230


 


legalt förordnande har fått en utformning som med gällande rättspraxis Prop. 1986/87: 1 troligen innebär att make inte kan avstå från försäkringsbelopp med verkan att arvingarna blir att betrakta som förmånstagare. Eftersom det i detta sammanhang knappast kan finnas nägot skäl att förhindra sådana avstäen­den bör ett legalt förordnande enligt vår mening utformas så att avstående kan göras med avsedd verkan.

Som en följd av förslaget till legalt förmånstagareförordnande vill de sakkunniga införa en bestämmelse om verkan av atl försäkringsgivaren i god tro betalar ut försäkringsbelopp till någon som felaktigt framstår som berättigad. 1 en sådan situation skall försäkringsgivaren anses ha fullgjort sin prestation (115 a § förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalsla­gen).

Den föreslagna bestämmelsen är motiverad framför allt av det förhållan­det att det legala förordnandet omfattar universella testamentstagare. De sakkunniga är medvetna om de svårigheter som ligger i att förekomsten av ett testamente kan bli känd först en längre tid efter dödsfallet. Om de sakkunnigas förslag till legalt förmånstagareförordnande genomförs har Folksam inte något att erinra mot förevarande förslag.

Enligt de sakkunniga bör det inte vara möjligt att i förmånstagareförord­nande föreskriva att utfallande försäkringsbelopp skall vara mottagarens enskilda egendom. Förmånstagareförordnande saknas följaktligen i den uttömmande uppräkningen av rättshandlingar - gåva och testamente -som kan innefatta ett sådant villkor med verkan alt egendomen skall undantas från bodelning (10:6 1 st förslaget lill äktenskapsbalk).

Folksam anser i motsats lill de sakkunniga att förmånstagareförord­nande i detta avseende bör likställas med gåva och testamente. Det torde framförallt kunna motiveras med de väsentliga likheter som ändå finns mellan de nämnda instituten. I övrigt kan vi ansluta oss till vad experten Grabe i ett särskilt yttrande anfört i denna del.

De sakkunniga anser all efterlevande makes rätt alt ur boel få egendom till ett värde av fyra basbelopp skall behållas men att regeln bör modifieras i elt par avseenden. Det ena av dessa är att den efterlevande skall vara skyldig atl avräkna egna förmånslagarförvärv p. g. a. dödsfallel. Med hän­visning tiU att det är svårt att finna några fullgoda sakliga motiv för den nuvarande ordningen, tillstyrker Folksam förslaget i denna del.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Värdering av försäkring

Familjelagssakkunnigas förslag innebär atl pensionsförsäkringar i stor
utsträckning lämnas utanför bodelning. Riksförbundet föreslår som fram­
går under rabriken "Försäkring och bodelning" atl pensionsförsäkringar
aldrig skall ingå i bodelning. Detta innebär att det i framtiden — om
riksförbundets förslag genomförs - endast kommer att bli aktuellt med
värdering av pensionsförsäkringar dä 10 kap. 7 § äktenskapsbalken blir
tillämplig.
                                                                                                             231


 


Om riksförbundets uppfattning att alla pensionsförmåner skall undantas Prop. 1986/87: 1 vid bodelning inle skulle accepteras måste pensionförsäkring bli föremål för värdering. Härvid måste den latenta inkomstskatteskulden beaktas. Familjelagssakkunniga har uttalat att det enligt gällande rätt är oklart huruvida latent skatteskuld skall beaktas vid bodelning. Förbundet vill här nämna att bolagen vid förfrågningar inför förestående bodelningar regel­mässigt rekommenderar parterna att beakta skatteskulden. Samtidigt upp­lyses om att hänsyn bör las lill även icke tilldelad återbäring för att försäkringarna skall åsättas ett sä realistiskt värde som möjligt. De sakkun­nigas uttalande om beaktande av befintligt äterbäringskapital stämmer alltså väl överens med bolagens syn.

Riksförbundet saknar däremot motsvarande uttalande om den latenta skatteskulden. Det förefaller tämligen självklart att de tillgångar som skall ingå i bodelning åsatts elt sä korrekt värde som möjligt. Eftersom pen­sionsförsäkringar alhid blir föremål för beskattning vid utbetalningen är det rimligt att detta kommer till synes i värderingen.

Försäkring och bodelning

Riksförbundet instämmer i familjelagssakkunnigas bedömning att pen­sionsförsäkringar i det helt övervägande antalet fall endast avser all tillgo­dose rena pensioneringsbehov. Avdragsrällen för Qänstepensionsförsäk-ringar och egenföretagares försäkringar är anpassad till vad som motsvarar s. k. planpensionsnivå. Den som har A-inkomst och inte är egen företagare har möjlighet till visst avdrag för att ytterligare förstärka sin pension genom privat pensionsförsäkring. Även i sistnämnda fall rör det sig många gånger om anställda som saknar fulla pensionsförmåner från allmän försäk­ring eller allmän pensionsplan. I övriga fall är det fråga om kompletteringar som ligger heU inom ramen för en rimlig pensionsnivå. Det finns därför inle längre skäl att behandla pension pä grand av individuell pensionsförsäk­ring enligl andra principer än annan pension.

Enligl riksförbundels uppfattning bör det sagda gälla både för egen pension och efterlevandepension. Enligt förslaget skall endast rätt till egen pension, dvs. ålders- och invalidpensionsdelen i försäkring undantas från bodelning. Delta strider mot huvudprincipen att rätt lill pension inle ingår i bodelningen.

De sakkunniga anför pä sid. 365 i betänkandet all om en pension böriat
ulgå liU en efterlevande lill försäkringstagaren är pensionen i dennes hand
också att anse som egen pension och ska därför inte ingå i en eventuell
bodelning i elt nytt äktenskap. Något längre ner på samma sida sägs atl om
bodelning sker på grand av försäkringstagarens död ska den efterlevandes
pension betraktas som en rätt till egen pension — och såvitt man kan förstå
- på den granden vara undantagen från bodelning. Om försäkringen inne­
håller en "garanti" så skulle värdet av "garantin" dock ingå i bodelningen.
Såvitt riksförbundet förstår skuUe dock efterlevandepensionen inklusive
eventuell försöriningsränta falla utanför bodelningen pä grand av bestäm­
melsen i 104 § första stycket FAL även i dess föreslagna lydelse. Uttalan-
  232


 


det om alt "g.iranti" inte ska undantas från bodelningen bör därför istället     Prop. 1986/87: 1 få betydelse för den förstnämnda situationen att efterlevande make uppbär pension då bodelning ska ske i ett nytt äktenskap. En sådan regel kompli­cerar ytteriigare de uppdelningsberäkningar som skulle behöva göras om endast rätten lill egen pension skulle undantas från bodelning.

Det är vidare svårt att dra gränsen för vad som reellt sett är ålderspen­sion resp. efterlevandepension. Det är visserligen möjligt - även om detta skulle medföra ett administrativt merarbete för försäkringsbolagen - att vid ett bestämt tillfälle rent försäkringslekniskt dela upp en försäkrings värde i egen pension respektive efterlevandepension. En sådan uppdelning vid bodelningen skulle dock många gånger leda tUl etl malerieUt felaktigt resultat. Eftersom det går att ändra en försäkring efter tecknandet utfor­mas den ofta från börian sä att den skall ge högt eflerievandeskydd under premiebelalningstiden. Det förekommer t. o. m. att en försäkring som teck­nas i syfte att utgöra en förstärkning av ålderspensionen under själva premiebetalningstiden försäkringslekniskt utgör ren efterlevandepension.

I många fall ändras försäkringen sedan före utbetalningen för att i stället ge
hög ålderspension och endast så stort eflerievandeskydd som då är erfor­
derligt med hänsyn till familjens förhållanden. I vissa fall slopas efterlevan­
depensionen helt.

Riksförbundet har nedan under ett särskilt avsnitt förordat atl den före­slagna bestämmelsen i 11 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken slopas. Om bestämmelsen ändå skuUe komma atl införas blir den enklare alt tUlämpa om en uppdelning av pensionsförsäkringen i egen pension resp. efterlevandepension inte behöver ske.

Enligt 10 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken avses med pension, om denna är grandad på försäkring, sådan där utfallande belopp skaU beskallas som inkomst. I specialmotiveringen anges atl därmed menas pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening. Det finns emellertid fall där pension i anstäUning grandas på försäkring som inte räknas som pensionsförsäkring enligt kommunalskatlelagen. Detta gäller för ett rela­tivt stort antal personer i ullandsQänsl. Det kan vara fråga om antingen pensionsförsäkringar tecknade i utlandet eller kapitalförsäkringar teck­nade i Sverige. 10 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken bör utformas så atl även dessa försäkringar - som aUlså har samband med Qänst och har ett renodlat pensioneringssyfte - omfattas av begreppet pension.

II kap. 4 § 2 stycket och 13 kap. 5 § äktenskapsbalken
Riksförbundet ifrågasätter om föreskrifterna i 11 kap. 4 § 2 st, innebä­
rande all senaste årets pensionsförsäkringspremier skall räknas med vid
bodelningen och den därtill hörande återbetalningsbestämmelsen i 13 kap.
5 § äktenskapsbalken, är sakligt motiverade.

De ändringar som 1975 infördes i lagstiftningen om pensionsförsäkringar
innebar bl.a. att storleken på avdragsgilla P-premier begränsades. Som
allmän måttstock på avdragsrätten för sädana premier gäller nu i huvudsak
att alla med inkomst av förvärvsarbete skall ges möjlighet att antingen i
   233


 


egen eller arbetsgivares regi skaffa sig pensionsskydd av samma storlek     Prop. 1986/87: 1 som allmänna planpensionssystem. Storleken på premie eller annan av­sättning för att trygga denna pensionsnivå kan variera i betydande grad. TUl delta kommer bl. a. som allmänt avdrag vissa schablonmässigt angivna avdragsramar för P-premier.

De fall när större engängspremier kan komma ifråga är huvudsakligen då en rörelseidkare, som ej tidigare skaffat sig betryggande pensionsskydd, säljer sin rörelse och efter dispens från riksskattéverket använder inte obetydlig del av köpeskillingen som premie för pensionsförsäkring för alt skaffa sig pensionsförmåner i nivå med allmän planpension. Vid sin be­dömning har riksskattéverket ansett premieutgiften som erforderlig för att ge en pension på samma nivå som en Qänsteman med motsvarande in­komster skulle hafl. En P-premie — som i och för sig kan vara hög — kan därför rimligtvis inte anses betydande i relation lill makarnas totala ekono­miska situation och med hänsyn till i skattelagstiftning medgiven premie­betalning för att erhålla en godtagen pensionsnivå.

Mot denna bakgrand anser riksförbundet att pensionspremie ej bör påverka bodelningen. Riksförbundet anser vidare att formuleringen av lagtexten inbjuder till osäkerhet för parterna. Del är svårt att veta hur stora premier som skall ha erlagts innan korrigering blir aktuell.

När det gäller föratsättningarna för återbetalning av tillgodohavande hos försäkringsgivaren uppställes två förutsättningar. För det första skall ena makens andel vid bodelningen ha beräknats som om värdet av en försäk­ringspremie ingått bland tillgängarna. För det andra skall konstateras att den maken inte kan få ut sin lott i andra tillgångar. Det framgår inte helt klart om syftet är atl återbetalning skall kunna ske endast om tillgångarnas värde inte uppgår till vad som motsvarar makens lott eller om återbetalning skall kunna ske även dä tillgångarnas värde i och för sig är tillräckligt högt men en lottläggning är svår att praktiskt genomföra ulan att återbetalning sker. Avsikten torde vara att återbetalning skall kunna ske endast i del förstnämnda fallet. Ett klariäggande är dock önskvärt om bestämmelsen tas med i ny lagstiftning.

Det kan knappast accepteras att makarna genom en överenskommelse sinsemellan kan tvinga fram motsvarigheten lill elt återköp av en försäk­ring som varken enligt de försäkringslekniska granderna eller gällande skattelagstiftning kan återköpas. Något annat belopp än återköpsvärdet av senaste årets premie kan givelvis inte bli aktuellt till återbetalning eftersom försäkringsbolagen måste reducera premien med de kostnader som upp­kommit på grund av riskskydd m. m. Det är vidare givet att det möter mycket stora svårigheter alt avgöra när det snarare är etl allmänt önskemål om återköp än en av äktenskapsskillnaden framtvingad situation som föranleder överenskommelsen i bodelningen. Detta utgör enligt riksför­bundet ytterligare skäl alt inle genomföra bestämmelserna ifråga. Slutligen måste framhållas atl en uppdelning pä egen pension och efterlevandepen­sion ytterligare skulle komplicera den praktiska tillämpningen.


234


 


Informationsskyldighet                                                                  Prop. 1986/87: 1

Familjelagssakkunniga föreslär att ett nytt stycke i 103 § FAL införs med följande lydelse:

"Försäkringstagaren är skyldig att underrätta sin make om han insätter eller utesluter maken som förmånstagare. Försäkringsgivaren är skyldig att på förfrågan underrätta maken i vilken omfattning maken är förmånsta­gare."

Som framgår av betänkandet har försäkringsbolagen redan i samband med familjerättskommitténs förslag "Äklenskapsräll" (SOU 1964:34) avvisat tanken alt lämna försäkringstagarens make upplysningar om för­säkringar. Av förbundets remissyttrande (R 65:40) framgår bl. a. följande:

"Däremot finner riksförbundet icke lämpligt att försäkringsbolagen utom under speciella förhållanden lämnar de ifrågasatta upplysningarna till andra än försäkringstagarna. Försäkringsbolagen har icke såsom bankerna en lagstadgad sekretessplikt. Det har emellertid bedömts såsom väsentligt och rikligt att försäkringsbolagen själva ålägger sig en liknande sekretess­plikt, eftersom bolagens mellanhavanden med försäkringstagarna ofta är av lika stort ekonomiskt intresse som bankernas med deras kunder. De upplysningar som försäkringstagarna lämnar försäkringsbolagen är där­jämte ofta av strängt personlig natur och lämnade i den fasta förvissningen att bolagen skall iakttaga diskretion. Kommittén häröver huvud taget icke ifrågasatt att bankernas sekretessplikl skulle uppluckras med anledning av den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 11 §. Lika litet synes någon ändring av den av försäkringsbolagen iakttagna sekretessen vara lämplig eller påkallad i delta sammanhang."

Bortsett frän att jämkningsregeln i 104 § FAL föresläs slopad har det principiellt inte tillkommit något nytt som motiverar att försäkringsbolagen skall medverka till den underrättelseskyldighet som nu ånyo föreslås. Man kan fråga sig varför upplysningsskyldighel beträffande försäkringar skall särbehandlas i förhällande till andra tillgångar, t.ex. makes banktillgodo­havanden.

Den föreslagna ändringen i 103 § FAL ger ingen klar anvisning om hur långt informationsplikten sträcker sig. Försäkringstagarens make skall en­ligt motiven inte enbart få upplysning om atl han eller hon är förmånstaga­re. Maken skall ocksä få reda på vilken slags försäkring som tecknats, försäkringssummans storlek och andra villkor som är av betydelse för att få en uppfattning om det skydd förmånstagarförordnandel ger. Vidare skall försäkringsbolagen upplysa maken om att han eller hon är förmånstagare jämte annan eller först i andra hand enligt det förordnande som finns antecknat hos bolaget. Allt detta betyder elt administrativt merarbete för försäkringsbolagen som inte kan accepteras.

Riksförbundet avvisar således av såväl sekretess- som administrativa
skäl tanken på en informationsplikt som den skisserats i 103 § FAL.
Förbundet anser alt det är fullt tillräckligt om den allmänna bestämmelsen i
1 kap. 4 § äktenskapsbalken angående inbördes upplysningsskyldighet
mellan makar kompletteras med ett motivuttalande om att upplysnings-
           235

skyldigheten även omfattar försäkringar.


 


Legalt förmånstagarförordnande                                        Prop. 1986/87: 1

De sakkunniga har i en särskild paragraf, 103 a § FAL, föreslagit att när förmånstagare saknas, skall försäkringsbeloppet tillfalla försäkringstaga­rens make eller om sådan saknas hans arvingar och universella testaments­tagare. Bestämmelsen skall tillämpas när försäkringen gäller pä försäk­ringstagarens eget liv och för förmånstagaren medföra de rättsverkningar som gäller i fråga om arvsskallefrihet och utmätningsskydd vid vanligt förmånstagarförordnande.

1 anslutning härtill vill riksförbundet göra följande påpekanden.

De allra flesta försäkringar är idag försedda med förmånstagarförord­nande och försäkringsbolagen verkar också för alt försäkringar skall vara försedda med förordnande vid försäkringstagares död. Del hör alltså till ovanligheten att förordnande saknas när försäkringstagare avlider. Be­stämmelsen avses att tillämpas när försäkring saknar förordnande och den synes då tvingande enligt den föreslagna lagtexten. Emellertid kan det förhålla sig så, alt en försäkringstagare ej vill att försäkringsbeloppet skall tillfalla förmånstagare genom nägot legalt förordnande utan i själva verket tillföras dödsboet, exempelvis för betalning av skulder eller för tillgodo­seende av legat som försäkringstagaren förordnat om genom testamente. Det kan dä ifrågasättas om del är rimligt att ett legalt förordnande för sådana situationer skall la över försäkringstagarens avsikter och försäk­ringsbeloppet därmed undanryckas borgenärer och legatarier. Riksförbun­det utgår ifrån att om försäkringsgivaren underrättas om försäkringstaga­rens avsikter skall det legala förmånstagarförordnandel ej gälla.

Den föreslagna bestämmelsen skall ge möjlighet lill utbetalning lUI testa­mentstagare som förmånstagare. Denna situation kan för försäkringsbola­gens kunder medföra problem på grand av risk för fördröjd utbetalning av aktuellt försäkringsbelopp i och med alt utbetalning knappast kan verkstäl­las innan testamentet vunnit laga kraft. En fördröjning av utbetalningen kan därmed många gånger ske till dess en eventuell klanderprocess slut­förts.

För atl bestämmelsen om legal förmånstagare skall bli praktiskt hanler-bar i det fall när försäkringstagaren inle efleriämnar make krävs att försäk­ringsbolagen med hänsyn till den nya bestämmelsen i 115 a § FAL med befriande verkan kan verkställa utbetalning till dödsboet, som sedan förde­lar beloppet i enlighet med det legala förordnandet.

Riksförbundet utgår vidare frän att underrättelseskyldighet jämlikt 49 § AGL om förmånstagarförordnande anses fullgjord genom uppgift om att av försäkringstagaren gjort förmånstagarförordnande ej föreligger.

104 § 2 stycket FAL

De sakkunniga föreslår alt 104 § 2 stycket FAL upphävs. Förslagel
grundar sig huvudsakligen pä att bestämmelsen är utomordentligt svår atl
tillämpa och för många ter sig helt obegriplig. Riksförbundet delar uppfatt­
ningen att bestämmelsen är komplex och kan leda till oförutsedda resultat
som också kan upplevas som orättvisa av de inblandade. Ett slopande av
  236


 


bestämmelsen ökar otvivelaktigt försäkringstagarens möjligheter att plane-      Prop. 1986/87: 1 ra så att syftet med försäkringen fullföljs genom att beloppet alltid tillfaller förmånstagaren. Det underlättar vidare möjligheterna alt planera för och förutse vad som skall hända med egendomen i övrigt.

Riksförbundet vUl dock peka på att syftet med bestämmelsen - som de sakkunniga ocksä konstaterar - varil atl åstadkomma en rimlig avvägning mellan olika intressen. Eftersom de sakkunniga i sitt förslag utgått ifrån att laglotten skall slopas har vid avvägningen av elt eventuellt slopande av 104 § andra stycket endast återstått atl beakta efterlevande makes rätt vid bodelning. Då riksförbundet föreslår att rätten till laglott skall bibehållas tillkommer frågan om skyddet även av denna rätt. Riksförbundet anser alt man kunde övervägt möjligheten atl genom en modifierad motsvarighet till nuvarande 104 § 2 stycket FAL skydda efterlevande makes och bröstar­vingars intressen mot illojala förfaranden.

En ny skyddsbestämmele skulle kunna utformas med utgångspunkt frän förslaget i reservation nr 10. För att inte rubba fördelningen av boet kunde man därvid tänka sig att i stället i första hand jämka förmånstagarförord­nande till förmån för annan än make eller bröstarvinge. För atl inte sned­fördelningar inom sistnämnda krets skall gå ul över den utomstående förmånstagaren skall vid den hypotetiska beräkningen av andel vid bodel­ning eller rätt till laglott hänsyn inte las till belopp som tillfallit mottagare inom den angivna familjekretsen. Däremot skall vad make eller bröstar­vinge själv erhållit genom förmånstagarförordnande avräknas vid bestäm­mande av huravida vederbörandes rätt kränkts. Riksförbundet är dock medvetet om de tekniska komplikationer det skulle innebära att anpassa tillämpningen av en sådan modifierad bestämmelse till det nya familjerätts-liga systemet som bl. a. föratsätter alt bodelningen i samband med makes dödsfall mänga gånger inte kommer att ske genom en hälftendelning av den sammanlagda egendom som skulle ingå vid bodelningen.

Riksförbundet delar de sakkunnigas uppfattning att det nästan undan­tagslöst är efterlevande make och/eller bröstarvingar som är förmånstagare till de större försäkringsbeloppen. Riksförbundet har velat peka på en möjlig utgångspunkt för hur en eventuell skyddsbestämmelse skuUe kunna utformas. Vi har därmed inte tagit ställning tUl avvägningen mellan att å ena sidan i enkelhetens intresse helt slopa alla former av motsvarighet till nuvarande 104 § 2 stycket FAL eller att å andra sidan skydda ovannämnda anhörigas intresse mol illojala förfaranden.

Familjelagssakkunniga har slutligen justerat 104 § FAL så att paragrafen enligt ordalagen inte avser bara utfallande försäkringsbelopp utan även rätten lill försäkring som inte upphör i och med försäkringstagarens döds­fall. Riksförbundet utgår från att motsvarande skall gälla även beträffan­de §§ 103 a, 105 och 116 andra stycket FAL och ifrågasätter om detta inte bör framgå av lagtexten.

237


 


Bankföreningen:                                                                             Prop. 1986/87: 1

Familjelagssakkunniga föreslår en ny bestämmelse i försäkringsavtalsla­gen - 103 a § - enligt vilken försäkring utan förmånstagarförordnande enligl huvudregeln skall tillfalla äkta make. Sådana försäkringar torde dock vara ovanliga och det kan förutsättas att avsaknaden av förmånstagarför­ordnanden ofta är avsiktliga. Enligt vår uppfattning bör fördelningen av sådana försäkringar ske enligt gängse regler. Det kan 1. ex. vara så att den avlidne velat genom testamente tillgodose en legatarie. Om det inte finns medel som täcker legatet, kan detta inte utgå ur försäkringen om 103 a § genomförs. Den avlidnes vilja skulle härigenom åsidosättas på grund av bestämmelsen.

Bakgrunden tiU familjelagssakkunnigas förslag i 103 a § är att finna i komplikationer i arvsbeskattningen. Enligt vår uppfattning bör problemen rättas lill där de finns, dvs. i bestämmelserna om arvsbeskattning, och inte genom ingrepp i försäkringsavtalslagen.

FamiQelagssakkunniga föreslår genomgripande ändringar i 104 § för­säkringsavtalslagen. Som skäl härför anförs i stort setl endast att den nuvarande bestämmelsen är svår och invecklad. Detta kan emellertid inte vara skäl för en saklig ändring i bestämmelsen, utan torde endast kunna motivera en omskrivning i förtydligande syfte.

Frågan om 104 § försäkringsavtalslagen skall ändras i sak bör samordnas med frågan om bibehållande eller avskaffande av laglotlen. Skulle bröstar­vinges rätt till laglott vara kvar, kan inte de föreslagna ändringarna i 104 § försäkringsavtalslagen bli genomförda. Dessa skulle nämligen kunna ut­nytQas för att kringgå bestämmelserna om laglott.

Vi avvisar sammanfattningsvis den föreslagna 103 a § i försäkringsav­talslagen och anser att eventuella ändringar i 104 § samma lag bör samord­nas med frågan om laglott.

Försäkringsjuridiska föreningen:

Försäkring och bodelning

Enligt nu gällande regler utgör rätten till pension en sådan personlig rättighet, som inte skall beaktas vid bodelning. Är del däremot fråga om pensionsförsäkring behandlas den under försäkringsliden som andra tiU-gängar i makarnas bo. De sakkunniga föreslär beträffande pensionsförsäk­ring att rätten till egen pension, dvs. ålders- och invalidpensionsdelen i försäkring, undantas från bodelning, medan eflerlevandepensionsdelen även i fortsättningen skall ingå bland de tillgångar som skall delas.

Avdragsrätten för Qänstepensionsförsäkringar och egenföretagares för­
säkringar är anpassad till vad som motsvarar s. k. planpensionsnivå, dvs.
vad som motsvarar en på kollektivavtal grundad pensionsrätl för anställda.
Däratöver finns möjlighet till visst avdrag för anstäUda för all ytterligare
förstärka pensionen genom privat pensionsförsäkring. Ofta är det fråga om
kompletteringar av ofullständigt pensionsskydd och även i övrigt blir det
fråga om pensioner som ligger helt inom ramen för en rimlig pensionsnivå.
        238


 


Föreningen anser därför att det inle finns skäl att behandla pension på Prop. 1986/87: 1 grund av pensionsförsäkring enligt andra principer än annan pension. Det sagda bör gälla såväl egen pension som efterievandepension. De sakkunni­gas förslag om att egen pension skall undantas från bodelning bör därför utvidgas till att avse även efterlevandepension frän pensionsförsäkring. Vad som rent försäkringslekniskt utgör efterlevandepension kan dessutom många gånger vara avsett att efter senare ändring av försäkringen utgöra en förstärkning av försäkringstagarens ålderspension. Efterlevande-skyddsmomentet kan alltså under premiebetalningstiden medvetet ha överbetonats i medvetande om att försäkringen senare kan ändras.

Om föreningens uppfattning vinner gehör uppnås även den praktiska fördelen att den komplicerade tillämpningen av den föreslagna bestämmel­sen i 11:4 andra stycket äktenskapsbalken undviks. 1 första hand anser föreningen dock att bestämmelsen bör utgå. Det måste vara svårt att i praktiken avgöra när en pensionsförsäkringspremie minskat makarnas egendom i ej obetydlig omfattning. Härvid måste såväl makarnas skattesi­tuation som övriga ekonomiska förhållanden beaktas. Med hänsyn till utformningen och grunderna för nuvarande regler om avdrag för pensions­försäkringspremier torde det i de flesta fall ge det rimligaste resultatet att bortse frän samtliga pensionspremiebetalningar. Del framstår inte som särskUt sannolikt att det skulle bli ett vanligt sätt för makar att inför kommande äktenskapsskillnad skaffa sig ekonomiska förmåner genom atl betala pensionsförsäkringspremier. Även i de fall störte engängspremier eriagts efter dispens från riksskattéverket är det rimligt alt försäkringens värde inte ingår i bodelningen eftersom dispensbeslutet grandar sig på en bedömning av vad som erfordras för att försäkringstagaren skall erhålla en jämfört med de flesta andra anställda likvärdig pensionsnivå.

Den tiU 11 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken knutna bestämmel­sen i 13 kap. 5 § samma balk torde ocksä komma att leda till praktiska problem för försäkringsbolagen. Det framgår av lagtexten att det är till­räckligt att ena makens andel vid bodelningen beräknats enligt 11 kap. 4 §, dvs. parterna kan själva avgöra huruvida 11 kap. 4 § skall tillämpas. Där­emot framgår inte av lagtexten i vilka situationer ena maken inte skall anses kunna få ut sin lott vid bodelningen och försäkringsgivaren således skall vara skyldig alt återbetala befintligt tillgodohavande. Av specialmoti­veringen framgår att det är försäkringstagaren som skall beskattas för det återbetalda beloppet medan försäkringstagarens make skall erhålla ett nettobelopp vars storlek framgår av bodelningshandlingen. Den verkliga marginalskatten för försäkringstagaren kommer naturligtvis i de flesta fall inle alt överensstämma med del återstående beloppet.

Informationsskyldighet

De sakkunniga föreslår i elt nytt stycke i 103 § FAL att försäkringstaga­
ren skall vara skyldig att underrätta sin make om han insätter eller uteslu­
ter maken som förmånstagare saml all försäkringsgivaren skall vara skyl­
dig alt pä förfrågan underrätta maken i vilken omfattning maken är för-
     239
månstagare.


 


Föreningen kan inte se alt det finns tillräckliga skäl för att tillskapa en Prop. 1986/87: 1 särskild informationsplikt när det gäller försäkringar. Makarna emellan bör den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 4 § äktenskapsbalken vara fullt till­räcklig. Den innefattar givetvis även en ömsesidig upplysningsskyldighet om makarnas försäkringar. Det är vidare svårt att se varför just försäk­ringsgivare skall tillhandahålla make upplysningar om den andre makens förhållanden. Sådan upplysningsskyldighet har inte ifrågasatts i andra sam­manhang, exempelvis i fråga om banktillgodohavande. Om makarnas för­hållande är sådant att de vägrar upplysa varandra om sina försäkringar torde situationen knappast förbättras av att make tvångsvis kan påkalla upplysningar från försäkringsbolaget. En upplysning innebär ju heller inte någon garanti mot att andre maken kort därefter annullerar eller ändrar försäkringen. Däremot skulle försäkringstagarens förtroende för försäk­ringsbolaget kunna rubbas. Vid tecknande av livförsäkring lämnas ofta uppgifter av strängt personlig natur i fast förvissning om att försäkringsbo­laget iakttar full sekretess.

Legalt förmånstagareförordnande

Skulle förordnande någon gång saknas är otvivelaktigt, som de sakkun­niga också berör, en naturlig lösning att låta försäkringsbeloppet ingå i försäkringstagarens kvarlåtenskap. 1 avsaknad av särskilda regler inträder detta resultat automatiskt. Föreningen kan inte anse skäl föreligga för en regel om förmånstagare enligt lag. Det legala förordnandet skulle kunna stå i strid med försäkringstagarens vilja, och en sådan utgång bör inte accepte­ras. Antag t. ex. - även om exemplet är speciellt - att försäkringstagaren just återkallat sitt förmånstagareförordnande till förmän för sin make och att han därefter avlider. Det vore slötande om försäkringsbeloppet ändå skulle tillfalla maken med försteg framför testamentstagare och arvingar. Om uttryckligt förmånstagareförordnande saknas men försäkringstagaren upprättat testamente bör försäkringsbeloppet i första hand fördelas på sätt som föQer av en tolkning av testamentet. Tolkningen kan ocksä ge till resultat att penninglegat, som inle kan utgå ur kvariåtenskapen i övrigt, bör tillgodoses ur försäkringsbeloppet. Om testamente saknas finns det, som redan framgått, heller inte anledning atl generellt gynna efterlevande make framför arvingarna i övrigt. - Etl förmånstagareförordnande pä grund av föreskrift i lag skulle ocksä någon gäng kunna komma i konflikt med försäkringstagarens önskemål på det sättet, att han genom att inte insätta förmånstagare velat skapa säkerhet för att hans skulder skulle kunna betalas med utfallande försäkringsbelopp; genom förmånslagareför­ordnandet enligl lag skulle emellertid försäkringsbeloppet bli oåtkomligt för borgenärerna.

104 § 2 stycket FAL

Syftet med bestämmelsen har varit att skydda makes och bröstarvingars
anspråk på giftorätt respektive laglott. Bestämmelsen har emellertid i
praktiken visat sig utomordentligt svår-att tillämpa och för många framstått
      240


 


som helt obegriplig. Det har ocksä konstaterats att det nästan undanlags-     Prop. 1986/87: 1 löst är efterlevande make och/eller bröstarvingar som är förmånstagare till de större försäkringsbeloppen. Mot den bakgrunden har de sakkunniga föreslagit att bestämmelsen upphävs.

Eftersom de sakkunniga föreslagit att laglotten skall avskaffas har de endast haft att beakta elt eventuellt skydd för makes rätt vid bodelning. Föreningen som avstyrker avskaffande av laglottsinstitutet har även att överväga behovet av skydd för bröstarvinge mot dispositioner genom förmånstagareförordnande till annan. Det kan i och för sig finnas ett berättigat önskemål att skydda ovannämnda anhörigas intressen mot illo­jala förfaranden. Å andra sidan har föreningen vid intresseavvägningen funnit att önskemålet att kunna förutse verkningarna av ett förmånstagare­förordnande i det helt övervägande antalet fallen väger tyngre. Därtill kommer atl en skyddsbestämmelse av samma typ som nuvarande 104 § 2 stycket FAL skulle bli nästan omöjlig att tillämpa i del nya familjerättsliga systemet, som bl.a. förutsätter att bodelning i samband med makes död många gånger inte kommer atl ske genom hälftendelning av den egendom som skall ingå vid bodelningen. Föreningen instämmer därför i de sakkun­nigas förslag om att nämnda bestämmelse upphävs. Dock att en ny modi­fierad skyddsbestämmelse införs med utgångspunkt frän Ingrid Sundbergs reservation nr 10.

Enskild egendom genom förmånstagarförordnande

Det förekommer att förmånstagarförordnande innehåller föreskrift om att försäkringsbelopp som tillfaller förmånstagare skall vara dennes enskil­da egendom. Ofta rör det sig om relativt stora försäkringsbelopp som skall tillfalla bröstarvinge, ibland redan under försäkringstagarens livstid. Före­skriften tillkommer på försäkringstagarens uttryckliga begäran och tar som regel sikte på bestämd förmånstagare, vars förhållanden är kända för försäkringstagaren. Försäkringsbeloppet kan vara avsett att användas för utlösen av andra medarvingar från viss bestämd egendom eller ha annat specifikt syfte. Som ett annat led i försäkringstagarens planering av sitt generationsskifte kan i dennes testamente ha föreskrivits att bröstarvinges arv eller leslamenlsfång skaU vara enskild egendom. För en försäkringsta­gare i den beskrivna situationen framstår det som omotiverat att all egen­dom utom den som överförs genom försäkring kan göras till mottagarens enskilda. Det har också varit en allmän uppfattning bland försäkringsjuris­ter att föreskrift om att förmänstagarförvärv skall vara enskild egendom är giltig. Denna uppfattning har grundat sig på att förmånslagarförvärv till sin karaktär är att jämställa med gåva eller testamente. I andra sammanhang inom familjerätten har bestämmelser om gåva respektive testamente ana­logt tillämpats vid förmånslagarförvärv.

Föreningen delar inle de sakkunnigas uppfattning atl föreskrifter om
enskild egendom slentrianmässigt skulle komma att tas in i ett stort antal
förordnanden. Redan det faktum att försäkringsjuristerna hittills med rätt
eller orätt ansett sådana föreskrifter giltiga talar emot en befarad slentrian-
    241

16   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


mässig tillämpning. Den skulle i så fall redan ha uppkommit. De tillämp-     Prop. 1986/87: 1

ningssvårigheler de sakkunniga pekar pä när det gäller att efter en tid

särskilja ett erhållet försäkringsbelopp från övrig egendom gör sig i samma

grad gällande när det gäller kontanter som erhållits genom gåva eUer

testamente. Enligt föreningens uppfattning bör möjlighet föreligga atl i

förmånstagarförordnande föreskriva att försäkringsbelopp skall utgöra

mottagarens enskilda egendom.

Föreningen Sveriges överförmyndare:

Föreningen har slutligen ej funnit anledning tUl erinran mol föreslagna ändringar i försäkringsavlalslagen.

LO: Förslagen kan ligga till grand för en lagstiftning.

Fredrika-Bremer-förbundet:

Vi anser inte alt värdet av privata pensionsförsäkringar, som make tecknat och själv bekostat, ska undantas från bodelningsegendomen tUl den del värdet hänför sig till egen ålderspension enligt försäkringen. Vi delar i denna del helt och hållet den uppfattning som kommer till uttryck i reservation 2. Enligl vår mening bör sådan försäkring också ingå i egen­domsgemenskapen vid långvariga samboförhåUanden.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Förbundet är positivt liU all förmånstagares rätt tUl försäkringsbelopp vid fördelning av boets tillgångar ej skall påverkas.

Yrkeskvinnors Riksförbund (YKR):

Förslagel om att rätt tiU egen pension ej skall ingå i bodelning instämmer YKR i.

Många skäl talar för att efterlevande makes ställning bör stärkas. YKR instämmer häri att försäkring med maka som förmånstagare skaU ställas utanför kvarlåtenskapen.

YKR instämmer i förslaget atl försäkringsbeloppet alltid skall lillfaUa förmånstagaren och om sådan inte är angiven den efterlevande make eller om sådan ej finnes dennes arvingar och om universella testamentstagare utan alt upptas i kvariåtenskapen.

YKR instämmer i att efterlevande sambo inle får rätt liU försäkring om inte förmänsförordnande finns samt alt om den avlidne har testamenterat sin egendom till sambon, sambon också får ifrågavarande försäkring.

242


 


ATS-gruppen:                                                               Prop. 1986/87: 1

Enligt de sakkunnigas förslag kommer försäkringsgivaren atl bli skyldig att på förfrågan underrätta maken i vilken omfattning maken är förmånsta­gare. Granden härtill är en bestämmelse i samma paragraf att försäkrings­tagaren är skyldig underrätta sin make om han insätter eller utesluter maken som förmånstagare.

De personer som omfattas av Qänstegrapplivförsäkring finns inle regist­rerade hos försäkringsgivaren. De anställda hos en arbetsgivare är kollek­tivt anslutna till försäkringen. De erhåller inte något försäkringsbrev frän försäkringsgivaren ulan får på annat sätt upplysning om de regler som gäller för deras försäkringsskydd. De system på vilka Qänstegrapplivför-säkringarna är uppbyggda medför således att försäkringsgivaren saknar kännedom om vilka personer som omfattas av försäkringen.

Det ändrade förmånstagareförordnande som en försäkringstagare sänt in till ifrågavarande försäkringsgivare arkiveras där. Om försäkringstagaren därefter byter anställning och hans försäkringsskydd upphör, får försäk­ringsgivaren ingen uppgift om detta. På hela tjänstegrupplivomrädet finns över 1/2 miljon upprättade särskilda förmånstagareförordnanden. Ofta överensstämmer det ändrade förordnandet med det som gäUer enligt det standardiserade förordnandet. En del av de ändrade förordnandena torde vara inaktuella beroende på t. ex. anslällningsbyle.

Eftersom tjänstegrapplivbolagen inle har någon individualredovisning av sina försäkringstagare kan de inle heller ge arbestagaren upplysning om huravida han omfattas av försäkringen och än mindre besked om i vilken omfattning maken är förmånstagare. Den skyldighet alt lämna make sådan underrättelse som föreslås i försäkringsavtalslagen saknar dessa försäk­ringsgivare därför möjlighet att fullgöra.

Med hänsyn lill utformningen av det standardiserade förordnandet och till alt gift försäkringstagare sällan har annan än make som förmånstagare är för makarnas ekonomiska förhållanden den föreslagna bestämmelsen av relativt liten betydelse i vad avser Qänslegrupplivförsäkringen.

Om departementschefen finner anledning föreslå en bestämmelse om underrättelseskyldigheten även vad gäller Qänstegrapplivförsäkringen, hemställer vi att denna utformas som en skyldighet atl lämna uppgift om huravida maken upprättat ändrat förmånstagareförordnande och i vilken omfattning hans make är registrerad som förmånstagare. Tjänstegrappliv-försäkringsbolagen bör då lämpligen samtidigt ange att detta besked inte innebär atl den efterfrågade personen omfattas av försäkringen.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 10 kap. 4§ saml avsnitt 11.6.


243


 


10    Arvsskattefrågor (avsnitt 8 i betänkandet)                   Prop. 1986/87: 1

DV:

1 samband med bodelning efter ena makens död kan efterlevande maken och övriga arvingar träffa överenskommelse om annan fördelning än enligt det schematiska skiftet enligt lagen om arvsskatt och gåvoskatt. De kan t. ex. komma överens om att efterlevande maken inte skall överta hela boet oskiftat eller att villkor i äktenskapsförord skall jämkas. För att hindra att de förmånliga arvsskattereglerna, som föresläs beträffande efterlevande make, missbrukas i syfte att undgå arvsskatt skall enligl förslaget deklara­tion och efterbeskatlning ske i vissa fall. Såsom familjelagssakkunniga framhållit kan förstaget komma att kräva ett visst ytteriigare kontrollarbete från beskattningsmyndigheternas sida. Däriämte bör även framhållas att de utvidgade reglerna om deklarationsskyldighet och efterbeskatlning kommer atl medföra ett visst dubbelarbete för beskatlningsmyndighe­lerna. Å andra sidan skall även framhållas att de föreslagna reglerna rörande beskattning av förmånstagarförordnanden kommer alt väsentligt underlätta beskattningsmyndigheternas handläggning av sådana ärenden. Det är därför svårt att förutse huravida domstolarnas resurser med avseen­de på handläggningen av arvsskatteärenden kommer att behöva öka i någon nämnvärd omfattning lill följd av förslaget.

Svea hovrätt:

FLS har ej haft uttryckligt uppdrag atl behandla dessa frågor. Skattefrå­gor ingår generellt i den allmänna fördelningspolitiken och del är därvid knappast möjligt att betrakta arvsskattefrågorna som helt skilda från vad som gäller om andra former av beskattning. Emellertid är det uppenbart all FLS:s förslag i olika hänseenden för sitt förverkligande är beroende av hur skattefrågorna löses. Det är därför förståeligt atl FLS tagit upp dem till behandling. Det sätt på vUket skattefrågorna här tas upp lämpar sig emel­lertid knappast som underlag för ett remissvar som avser den direkt fiskala sidan. Hovrätten nöjer sig därför med några synpunkter som har omedel­bar anknytning till ett par av de nya rättsfigurer som FLS föreslår.

8.3.2 Jämkning vid bodelning

För närvarande gäller att om ena sidan erhåller mer än vad som blir fallet "enligt lag" det överskjutande i beskattningshänseende betraktas som gåva, även om delningen endast innebär att vardera sidan behåller sin egendom. Eftersom FLS föreslår att del i ÄskB skall införas en regel, enligt vilken efterlevande make har rätt alt begära att fä behälla sin egen­dom, innebär detta, som FLS ser det, en delning "enligt lag"; arvingarna avslår inte från någon från den avlidne maken förvärvad rätt. Enligt FLS skall därför i dylikt fall arvsskatt endast läggas på den avlidnes egendom.

FLS:s förslag synes konsekvent och är i och för sig inte märkligare än de fall av uppskjuten beskattning som nu kan förekomma.

Såvitt hovrätten kan se diskuteras emellertid ej ett näraliggande förhål-  244


 


lande, som av hovrätten antytts ovan och söm möjligen av FLS borde ha     Prop. 1986/87: 1 tagils upp under 8.3.6 "Gåva mellan makar".

Om make idag vid bodelning vill "efterge" sin rätt till enskild egendom sker det i realiteten genom en gåva i samband med bodelningen - vilket under äktenskapet måste ske i form av äktenskapsförord. Sådan gåva beskattas. Enligt FLS:s förslag (10 kap. 7 § ÄskB) skall makar vid bodel­ning kunna enas om att enskild egendom — av alla slag - skall ingå i bodelningen. Såsom ovan har antytts har hovrätten faltal detta förslag som en delning "enligl lag". FLS synes emellertid ej ha uttryckligen diskuterat situationen på samma sätt som fallet då efterlevande behåller sin egendom. Konsekvensen torde emellertid bjuda att de båda situationerna fär princi­piellt lika behandling i skattehänseende. I varie fall måste frågan övervägas och ett klariäggande på denna punkt göras.

Hovrätten för Övre Norrland:

Förslaget att höja grandavdraget för efterlevande make och sambo till 200000 kr tillstyrks. Det sambobegrepp som för närvarande finns i arvs-och gåvoskattelagen anknyter till det socialrätlsliga sambobegreppel, dvs. del uppställs elt barnrekvisil. Detta förestås nu bli borttaget och i stället anknyter man till den definition av sambo som finns i 19 kap. 1 § äkten­skapsbalken. Detta är konsekvent. Det är liUs vidare en öppen fråga om den trots allt litet vaga innebörden av sambobegreppet kommer alt leda lill oönskade konsekvenser - i förevarande fall genom alt staten går miste om skatt eller tvärtom tillförs arvsskatt av en person som i själva verket är sambo men inte har förmått att visa detta.

Stockholms tingsrätt:

I sitt förslag till ändrad lydelse av 28 § arvs- och gåvoskattelagen har de sakkunniga den meningen atl grandavdragel för efterlevande make bör höjas till 200 000 kr. De sakkunniga har, sid 291, ansett att en avgörande invändning mot total skaltefrihet för den efterlevande maken är atl friheten också skulle omfatta mycket stora dödsbon där den efterlevande redan enligt gällande regler fär anses tUlfredsställande skyddad. Tingsrätten kan förstå denna mening och finner i sig det föreslagna beloppet för grandav­drag lämpligt avvägt. Det kan dock förtjäna övervägas om del inte i enlighet med dansk och norsk rätt borde införas total skaltefrihet för make, som behåller boel oskifiat, och beskatta arvingar när boel skiftas och de tillträder sitt arv. Ur fiskal synpunkt torde detta inle innebära större nackdelar. En viss arbelsbesparing för de myndigheter som har att syssla med dessa frågor skulle också uppstå.

I detta sammanhang vUl tingsrätten också la upp frågor i förslaget som
gäller ändringar i ärvdabalken. De sakkunniga har i 3 kap. 7 § första
stycket i förslaget tagit upp ett stadgande som ger efterievande make, som
behålht boel oskiftal, rätt att efter anmälan till rätten skifta boet med de
skyldeman efter den först avlidne maken som är närmast tiU arv när skifte
sker.
                                                                                             245


 


Tingsrätten har i och för sig ingen erinran mot att efterlevande make ges Prop. 1986/87: 1 möjlighet att åstadkomma elt förtida skifte av boet. Det förekommer redan nu ibland atl make vill "skifta ut" en avliden makes arvingar. Som påpe­kas i betänkandet, s 446, anses emellertid för närvarande elt överlämnande av egendomen i sådana fall som en gåva, eventuellt förskott på arv, och innebär alltså icke något utskiftande av den först avlidne makens arvingar. Såsom framhållits i betänkandet kan det emellertid förekomma fall då den efterlevande kan ha intresse av all under sin livslid få till stånd ett ordnat skifte med efterarvingarna. - I fortsättningen av den föreslagna nya lydel­sen av lagrummet utsågs all - sedan anmälan skett - i tillämpliga delar skall gälla vad i ärvdabalken stadgas om dödsbo, boutredningsman, boupp­teckning, den dödes skulder, arvskungörelse och arvskifte. På sid 447 i betänkandet kommenteras bestämmelsen endast pä det sättet, att anmälan sätter igång en boutredningsprocedur enligt åtskilliga tillämpliga bestäm­melser i balken. Den i lagtexten upptagna inskränkningen "i tillämpliga delar" kan enligt tingsrättens mening välla problem för delägare och dom­stolar om vilka bestämmelser i balken som ej skall tillämpas. Tingsrätten vill för sin del ta upp frågan rörande den bouppteckning som skall upprät­tas i anledning av anmälan. Enligt sista meningen i första stycket i det föreslagna lagrummet skall vad i ärvdabalken sägs om dödsfall i stället avse den dag då anmälan inkom till rätten. Frågan blir då om det genom att rätten mottar en sådan anmälan en skyldighet uppkommer för rätten att enligt 20 kap. 9 § första stycket ärvdabalken tillse att bouppteckning upp­rättas inom laga tid och inges till rätten för registrering Qfr. 20 kap. 1 § första stycket och 8 § första stycket ärvdabalken). Föreligger med andra ord en bouppteckningsplikt på samma sätt som vid dödsfall? Av betänkan­det framgår att bouppteckningen i vart fall ej skall vara beskatlningshand-ling utan att arvskatt skall fastställas på grand av deklarationer enligl 45 § arvs- och gåvoskaltelagen. På sidan 451 i betänkandet sägs - i anslutning till preskriptionsbestämmelserna — atl en sådan bouppteckning som avses i 3 kap. 7 § ärvdabalken väl i regel ej kommer atl inlämnas till rätten. De sakkunniga synes således utgå från att någon skyldighet att inge boupp­teckning för registrering ej föreligger. Tingsrätten anser atl etl klarläg­gande härav i lagtexten är önskvärd genom tillägg antingen lill 3 kap. 7 § eller 20 kap. 9 § ärvdabalken.

I förslagel till ändrad lydelse av 20 kap. 4 § ärvdabalken har bestämmel­
serna om när vardera makens enskUda egendom skall antecknas och vär­
deras förenklats. Som de sakkunniga framhåller, sid 453, är nu gällande
regler ej lätta att förstå utifrån lagtextens avfaltning. Huvudregeln enligt
det föreslagna lagrammet är att båda makarnas enskilda egendom skall
antecknas och värderas särskilt. När det gäller den avlidne makens enskil­
da egendom torde väl - som ocksä framhålles av de sakkunniga - anteck­
ning och värdering av egendom sä gott som undantagslöst böra ske. När
det däremot gäller den efterlevande makens enskilda egendom kan före­
komma fall när sådant förfarande är obehövligt; exempel härpå ges på
sid 453 i betänkandet. De sakkunniga har därför inte ansett del möjligt alt
  246


 


ge detaljerade regler för när och hur enskild egendom skall redovisas i Prop. 1986/87: 1 bouppteckningen. I lagtexten anges detta genom att sådan egendom skall upptagas och värderas om det ej på grund av förhållandena är obehövligt. Denna sistnämnda undantagsbestämmelse kan nog tänkas vålla problem för bouppteckningspliktiga delägare och förrättningsmän. Man kan då föratse alt de vänder sig till domstol för att erhålla förhandsbesked. Etl sådant kan det vara svårt för domstolen atl lämna i avsaknad av erforderiig utredning. Det kan ifrågasättas om ett sådant besked överhuvud bör läm­nas. Tingsrätten vill med hänsyn till att det ej kan bli fråga om annat än fåtaliga fall, föreslå att bestämmelsen ges det innehållet att vardera makens enskilda egendom alltid skall antecknas och värderas.

De sakkunniga har under 59 § i förslaget till ändring av arvsskatlelagen föreslagit den bestämmelsen, alt om vid bodelning efter skattebeslutet den efterlevande behållit sin egendom och om skatten skulle blivit lägre om den grundals på bodelningen, skatten skall nedsättas. I betänkandet, sid 476, har de sakkunniga uttalat att det har ansetts lämpligt att ha en tidsgräns på del sättet att återvinning skall kunna ske bara om arvskiftet respektive bodelningen sker inom etl år frän skattebeslutet. Härigenom undviks alt skatten måste räknas om lång tid efter beslutet. Den angivna motiveringen för en så kort tid som ett år synes enligt tingsrättens mening inle bärande. Tingsrätten anser atl en tid om tre år skulle vara mera skälig.

Malmö Tingsrätt:

Om vad som i övrigt föreslås i betänkandet genomförs har tingsrätten i huvudsak ingen erinran beträffande familjelagssakkunnigas förslag röran­de arvsskattefrågor. Tingsrätten ifrågasätter dock om inle vad som föreslås möjligen skuUe kunna medföra viss skiftesspekulation. Vad gäUer frågan om preskription av gåvoskatt framstår del som otillfredsställande att lämna denna öppen.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Kammarkollegiet:

Som utredningen konstaterar (s. 286 f.) kan till grand för arvsbeskatt­
ningen läggas antingen ett schematiskt (fingerat) arvskifte eller ett verkligt.
I betänkandet föresläs att den nu gällande schematiska arvsbeskatlningen
bibehålles men atl denna kompletteras med långtgående bestämmelser om
efterbeskatlning och återvinning. Del av utredningen föreslagna regelsys­
temet är teoretiskt hållbart men enligt koUegiels bestämda uppfattning ej
användbart i praktiken. De nya reglerna påminner i hög grad om nu
gällande regler om framskjuten beskattning (6-9 §§ arvsskattelagen).
Handläggningen av denna går i korthet till på följande sätt. Kollegiet
erhåller enligl 1 § arvsskatte- och gävoskattekungörelsen uppgift om de fall
där beskattningen uppskjutils. När skattskyldighet senare inträffar pä
grand av dödsfall som avses i 5 § samma kungörelse eller annan händelse
       247


 


anmäler kollegiet delta förhållande enligt 6 § arvsskattekungörelsen till Prop. 1986/87: 1 den underrätt som har att upptaga skatteärendet. I en bråkdel av fallen har den skaltskyldige självmant avgivit deklaration enligt 45 § arvsskattelagen. I övervägande antalet fall däremot är så inte förhållandet. 1 dessa måste ofta ett omfattande utredningsarbete företagas både från kollegiets och tingsrättens sida. Sedan delta skett visar sig ofta att någon ytteriigare arvsskatt ej kan uttagas. Anledningen till detta är oftast att egendomen i verkligheten tillträtts — på korrekta eller oriktiga grunder - långt tidigare än den tidpunkt som förutsatts vid framskjutande av beskattningen och att statens skatleanspråk därför är preskriberat. Kollegiets erfarenhet av detta system gör att kollegiet ställer sig starkt kritiskt till de föreslagna reglerna om efterbeskatlning och återvinning då dessa öppnar stora möjligheter för den enskilde till skatteplanering, såväl legal som illegal. Däremot införs inte motsvarande möjlighet för samhället att kontrollera att reglerna följs, något som skapar vanmakt hos de myndigheter som trots allt har detta till uppgift. Kollegiet delar dock den tidigare uttalade uppfattningen (s. 295) att en utbyggnad av det allmännas kontrollmöjligheter ej bör göras efter­som en sådan inte står i rimlig proportion till skattens finansiella betydelse. I stället måste man skapa etl system som gör del möjligt att ta ut alt skall redan i samband med dödsfallet. Som nämnts ovan (s. 8) finns två vägar härför. Beskattning på grandval av elt schematiskt arvskifte enligt utred­ningens förslag till nya arvsregler skulle då innebära att man presumerade att efterlevande make övertog hela boel. Vid inregistrering av bouppteck­ningen skuUe man dä beskatta den efterlevandes fria förfoganderätt oav­sett hur delning skett i verkligheten och utan möjligheter till efterbeskatl­ning. Enligl kollegiets uppfattning leder detta dock till ett allt för kraftigt skallebortfall. Kollegiet förordar i stället atl man inför regler som gör del möjligt atl beskatta den verkliga bodelningen. Detta kan uppnås med en bestämmelse i arvsskattelagen som stadgar att bodelningshandling skall vara ingiven senast då skatteärendet företages till avgörande. Liksom för närvarande är fallet med boupptecknings ingivande bör anstånd kunna medgivas av tingsrätten i dödsbon med komplicerade förhållanden. Sådan bodelningshandling skall utvisa om den efterlevande tar kvarlåtenskapen eller dej därav med fri förfoganderätt, om den efterlevande behåller sin egendom samt om enskild egendom tas in i delningen. Med en sådan bestämmelse erhåller man ett korrekt beskattningsunderlag redan i sam­band med registrering av bouppteckningen. Med hänsyn till de skallelätt­nader som de föreslagna reglerna innebär får etl dylikt ingivande av bo­delningshandling sägas vara etl rimligt fiskaliskl krav. Kollegiet avstyrker således bestämt utredningens förslag om utökade möjligheter till efterbe­skatlning och återvinning.

Om efterlevande make innehar egendom med fri förfoganderätt och
skiftar ut denna till den först avlidnes arvingar bör dock efterbeskatlning
ske (jämför § 32 h nedan). Däremot kan bestämmelserna om efterbeskatl­
ning i övriga fall i 32 § h saml bestämmelserna om återvinning i 59 § g
utgå.
                                                                                                                    248


 


Kollegiet har föreslagit en annan lösning av skyddet för efterievande Prop. 1986/87: 1 make nämligen att det belopp som erhålles vid bodelningen ökas. Från teknisk synpunkt medför detta inte några större problem med avseende på arvsbeskattningen. I 15 § arvsskattelagen erfordras en kompletterande regel om hur egendom som den efterievande erhållit enligt basbeloppsre­geln skall fördelas vid den efterlevandes död. En sådan regel torde vara behövlig även med den lösning som utredningen föreslagit. I båda fallen skall det vara rätt tiU efterarv för den först avlidnes arvingar.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

1 ett särskilt kapitel (8 kap.) har de sakkunniga behandlat olika arvsskat-tefrägor, som aktualiseras av de framlagda förslagen till ändrade civilrätts­liga bestämmelser. Nämnden finner det förtjänstfullt, att de sakkunniga uppmärksammar de skatterätlsliga frågor, som måste lösas, om det fram­lagda förslaget leder till ny äktenskapsbalk. De skatterättsliga problemen har också behandlats med stor sakkunskap.

Fakultetsnämnden finner genomgående vid sin granskning av denna del av betänkandet, alt skatleläggning på grund av schematiskt skifte i många fall inte längre kommer alt få den slutiiga betydelse, som det nu har. Enligt förslaget skall efterbeskatlning ske i ett ökat antal fall. Det är fullt förståe­liga skäl de sakkunniga anför till att den slutliga fördelningen av behållning­en genom bodelning och arvskifte i ökad utsträckning skall vara grunden för beskattning.

Samtidigt vill dock nämnden framhålla alt redan i dag är del schematiska skiftet inle tillfredsställande som beskattningsgrund, om syfiet skall vara atl beskattningsunderlaget bör överensstämma med den verkliga fördel­ningen genom bodelning och arvskifte. Frågan är dock, om detta verkligen varit avsikten. I flera fall sker idag ingen efterbeskatlning, trots all det är klart, alt den verkliga fördelningen blir en annan än den som ligger tUl grund för det schematiska skiftet.

Den i lagen om arvsskatt och gåvoskatt uppställda principen, atl sche­matiskt skifte som huvudregel skall vara beskaltningsgrand, kan visserli­gen ifrågasättas, särskilt om de av de sakkunniga föreslagna reglerna i den nya äktenskapsbalken skulle antas. Men denna fråga är av sådan storleks­ordning, att den inte kan beslutas i samband med nu förelagen översyn av de civilrätlsliga reglerna och dä endast med utgångspunkt från de i betän­kandet föreslagna ändringarna. Frågorna kräver en särskild utredning, som bör tillsättas, om och när de civilrättsliga reglerna antagits. I samband med denna aUmänna översyn får även de övriga förslagen lill ändringar i lagen om arvsskatt och gåvoskatt granskas närmare.

Folksam:

De sakkunnigas förslag till ändringar i arvs- och gåvoskattelagen gäller i
huvudsak frågor om skattefrihet för efterlevande make, beskattning av
makes förmänstagarförvärv, utvidgning av det arvsskatterättsliga sambo­
begreppet samt frågor om deklarationsskyldighet och efterbeskatlning i
           249


 


vissa situationer. Förslagen får betraktas som konsekvenser av de sakkun-     Prop. 1986/87: 1 nigas överväganden i övrigt varför Folksam tillstyrker att de lagfåsls.

Bankföreningen:

Familjelagssakkunniga påpekar i sitt förslag till äktenskapsbalk att man inte uttryckligen fått i uppdrag att föreslå ändringar beträffande arvsbe­skattningen. Flera delar av förslagel påverkas dock av arvsskatlereglema, varför man konstaterar alt vissa förslag lill ändringar behövs i lagen om arvsskatt och gåvoskatt. De ändringar som föresläs är dock endast företag­na för att hjälpligt kunna samordnas med äktenskapsbalkens regler. Famil­jelagssakkunniga konstaterar också att en fördjupad översyn av arvsskat­lereglema är motiverad. Del är enligt vår mening en brist all en sådan översyn inte har kunnat genomföras samtidigt med förslaget i övrigt.

De nu föreslagna ändringarna i arvsbeskatlningen leder lill ovisshet i flera situationer. Främst gäller detta när efterlevande make har olika valmöjligheter vid bodelning och arvskifte. I många fall kan rättens be­handling enligt schematiska grander åsidosättas genom alt delägarna i del verkliga skiftet väljer att använda någon eller några av de alternativa reglerna vid bodelning och arvskifte. Man kan även bestämma att äkten­skapsförord skall beaktas på annorlunda sätt än vad rätten gjort. Enligt förslaget skall i sådana avvikande situationer arvsbeskatlningen rättas till i efterhand och dödsbodelägarna själva förväntas uppenbarligen ta initiati­vet härtill. I förslaget pekas dock på svårighetema i alt kunna kontrollera skatteregleraas efterlevnad.

Det kan ifrågasättas om en lagstiftning, som saknar egentliga möjligheter till kontroll av efterlevnaden, kan få någon större praktisk betydelse. De föreslagna reglerna medför även alt ovisshet kommer att råda inför plane­ring av generationsväxlingsfrägor. Del kommer att bli mycket svårt atl föralsäga resultatet av en kommande arvsbeskatlning p. g. a. de olika möjligheter som finns lill fördelning av ett arv.

Det nu rådande systemet med en beskattning, som i stort setl helt görs pä grandval av bouppteckning och schematiska bodelnings- och arvskiftes­regler, har uppenbara fördelar både för myndigheter och enskilda dödsbo­delägare. Genom de föreslagna arvsskatlereglema skulle i huvudsak en­dast en försvårad hantering av boutredningsärenden åstadkommas. Det är därför enligt vår mening ytterst angeläget alt en genomgripande översyn av arvsskatlereglema görs med beaktande av våra synpunkter pä övriga delar av det framlagda förslaget.

LO:

Förslagen kan ligga till grund för en lagstiftning.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

YKR anser att kretsen som skall beredas förmånlig beskattning skall utvidgas till alla samboende. Det kan icke vara meningen att en sambo

skall arvsbeskattas hårdare därför alt man inle har eller har hafl barn               250

tillsammans.


 


ATS-gruppen:                                                               Prop. 1986/87:1

Enligl de sakkunnigas förslag skall en samboende jämställas med make när del gäller tillämplig skatteklass och grandavdragels storlek. Med sam­boende menas vad som anges i äktenskapsbalken. De sakkunniga har dock särskilt angivit att när det gäller att bedöma om förhållandena kan anses ha varit äktenskapsliknande kommer förekomsten av testamente tillsammans med de uppgifter som lämnas däri och i bouppteckningen atl få en avgöran­de betydelse.

Arvsskatteläggningen sker efter de ofta mycket summariska uppgifter som finns angivna i bouppteckningen och därtill fogade handlingar. Som de sakkunniga själva angivit kan det, särskilt i tveksamma fall, vara ytterst grannlaga att bedöma om parterna varit sammanboende under äktenskaps­liknande förhållanden. Parternas och utomståendes uppfattningar om par­ternas boendeförhållanden kan vara ytterst skiftande. De uppgifter som finns i bouppteckningen kan, även om det finns testamente till föregiven samboende, inte anses utgöra tillfredsställande utredning för beslut om arvsskatteklass m. m. Att låta förekomsten av testamente tillsammans med de uppgifter som lämnas däri och i bouppteckningen få en avgörande betydelse för frågan om elt sammanboendeförhållande varil äktenskapslik­nande kan i vissa fall leda till ett helt felaktigt beslut.

Den avvägning lagstiftaren i denna del måste göra är svår. Å ena sidan är del angeläget att skatteläggningen kan ske snabbi och ulan tidsödande utredning. Å andra sidan är det angeläget att beslutet blir riktigt och inte leder till onödiga överklaganden.

Sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden är ojämförligt vanligast i yngre åldrar. När man uppnått pensionsåldern är sådant sam­manboende relativt sällsynt. Den som avlider i arbetsför ålder har ofta Qänstegrapplivförsäkring. Del innebär i allmänhet att en försäkringsgivare gjort en utförlig utredning rörande den avlidnes sammanboendeförhållan­den, där såväl den samboende som de anhöriga fått yttra sig. Överklagan­den av bolagens beslut är relativt ovanliga. Det innebär att besluten upp­levs som riktiga av de inblandade parterna. Vi menar därför att underlagen för Qänstegrupplivförsäkringsbolagels beslut i sammanboendeärenden är betydligt bättre underiag för arvsskattemyndighetens beslut i skalleklass-frägan än de ofta summariska uppgifter som finns i bouppteckningen och därtill fogade handlingar, bl.a. testamente.

Enligt 49 § Lagen om arvsskatt och gåvoskatt åligger det försäkringsgi­varen att lämna en särskild kontrolluppgift till beskaltningsmyndighelen. Kontrolluppgiften innehåller bl.a. upplysning om förmånstagarens skyld­skap med försäkringstagaren. Enligt 104 § Lagen om försäkringsavtal i dess nuvarande lydelse har skyldskapen betydelse för jämkningsbestäm­melsen enligt denna paragraf. I kontrolluppgiften anges således nu i före­kommande fall om förmånstagaren är "med make likställd person". Oss veterligt har domstolarna vid arvsskattebeläggningen ej i något fatt ifråga­satt den bedömning Qänslegrupplivförsäkringsbolagen gjort i denna del.


251


 


Det innebär de facto att arvsskattemyndigheten alltsedan införandet av Prop. 1986/87: 1 undantaget i jämkningsbestämmelsen i denna paragraf ej funnit anledning ifrågasätta dessa försäkringsgivares beslut och att det därför finns en väl underbyggd tradition att bygga vidare på. I denna del kan det därför vara lämpligt att i motiven närmare utveckla de möjligheter som finns härvidlag. Vi är beredda att, om departementschefen anser erforderligt för sitt ställ­ningstagande, medverka vid överläggningar om dessa frågor. Det kan redan nu nämnas att det i vissa fall kan medföra problem att lämna ut de uppgifter försäkringsbolaget erhållit under sin sammanboendeutredning om dessa då blir offentliga.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.9.

11 Specialmotiveringen 11.1 Äktenskapsbalken 1 kap. Allmänt

RSV:

Den föreslagna dispositionen av äktenskapsbalken är överskådlig och gör balken mera lättillgänglig än den nuvarande giftermålsbalken (GB).

De aUmänna bestämmelserna i 1 kap. bildar en inledning till balken och ger en god definition på begreppen äktenskap och makar.

Svea hovrätt:

Den nya lagstiftningstekniken leder till att äktenskapsparterna här be­tecknas som "en man och en kvinna". Tekniken innebär normalt alt ordet "en" bara skall uppfattas som obestämd artikel, men del faller genast i ögonen atl de just här också kan ses som räkneord. Detta skulle innebära att bestämmelsen fastslär, att det svenska äktenskapet är monogami. Den­na som del kunde tyckas slumpmässiga följd av en — med rätta ofta kritiserad — teknik visar sig emellertid i detta fall enligl vad som sägs i specialmotiveringen vara helt avsiktlig.

Naturligtvis finns det i och för sig ingenting att invända emot att del ges
ullryck ät uppfattningen atl äktenskapet bör vara monogami. Detta har
emellertid i den europeiska kulturkretsen ansetts vara en självklarhet, och
det framstår därför som inle bara obehövligt utan som något förvånande,
kanske till och med löje väckande, om man nu fastställer delta i lag. Man
bör därför enligt hovrättens mening undvika en lagtext som på angivet sätt
är både dubbeltydig och truislisk.
                                                                        252


 


Önskar man i en inledande bestämmelse definiera begreppet "makar" -     Prop. 1986/87: 1 vilket kan vara praktiskt med tanke på att balken även reglerar vissa frågor för sambor - bör det ske på annat sätt, t. ex. genom formuleringen: "Med makar avses en man och en kvinna som är förenade i äktenskap."

Svea hovrätt:

För närvarande sägs att makar är skyldiga varandra "bistånd". Detta ord har FLS bytt ut mot orden "lojalitet och hänsyn".

Hovrätten vill ifrågasätta om ordet lojalitet i sammanhanget är helt lyckat. För del första torde del när det gäller makar i huvudsak vara liktydigt med "hänsyn". De båda orden kan därför betraktas som en dubblyr.

Om man vill markera den särskilda samhörigheten mellan makar torde begreppet "solidaritet" ligga närmare till hands. Detta ord framstår enligt hovrättens mening ej som synonymt till lojalitet och överlappar därmed inte heller ordet hänsyn.

Både lojalitet och solidaritet är emellertid behäftade med ahdra brister. Även om de används flitigt i den aUmänna debatten framstår de dock allQämt som utländska låneord med en icke helt entydig innebörd. Just del förhållandet att båda används i många andra sammanhang medför också att de här lätt kan fä en ej avsedd bibetydelse.

Hovrätten vill således avstyrka att ordet lojalitet används men kan ej heller utan vidare förorda begreppet solidaritet. 1 brist på något direkt alternativ skulle hovrätten föredra att texten utformas så, att makar skall visa varandra trohet och hänsyn.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Betr. 1 kap. 4 § om makars inbördes upplysningsplikt kan ifrågasättas, om inle skyldigheten att lämna upplysningar, som behövs för atl bedöma familjens ekonomiska förhållanden, skulle kunna exemplifieras i lagtexten. Som framgår av belänkandet (s. 305 ff) kan varierande omständigheter ingå i upplysningsplikten. En precisering genom lagtexten skulle kunna förbätt­ra stadgandets både pedagogiska och psykologiska värde. - 7 §, som innehåller en kort översikt av balkens olika avdelningar, fyller enligt nämn­dens mening inte någon funktion och bör ulgå. Balken torde sällan läsas rakt igenom från bögan liU slut och för den som vill ha en översikt fyller innehållsförteckningen i lagboken uppgiften bättre.


253


 


7 §                                                                                                  Prop. 1986/87: 1

Svea hovrätt:

1 paragrafen har FLS upptagit en sorts innehållsförteckning lill den påföljande balken. En sådan är lill stor nytta som ingress till en löpande text och är ju ofta förekommande i utredningar och vetenskapliga arbeten. I denna lag torde den emellertid inte fylla någon rimlig funktion, eftersom den får betydelse endast för den som läser igenom lagtexten från börian lill slut. Något sådant förekommer ju ej i praktiken, sedan lagen väl blivit anlagen och i sina skilda delar blir föremål för tillämpning.

Hovrätten föreslår atl den föreslagna 7 § fär ulgå.

Svenska bankföreningen:

I 1 kap. 7 § introducerar familjelagssakkunniga den laglekniska nyheten med en skissartad innehållsförteckning lill balken. Som skäl för denna bestämmelse anförs att det kunde vara till nytta atl i en inledande bestäm­melse redogöra för den huvudsakliga dispositionen av balkens bestämmel­ser. Skulle en sådan nyhet vara av värde borde den utnyttjas ocksä i andra omfattande lagverk. Vi kan emellertid inte finna nägot värde i nyheten, eftersom bestämmelsen är tämligen innehållslös. Del är ett allmänt önske­mål all lagtexten inte görs onödigt omfattande med bestämmelser utan sakligt innehåll. ViUe man ge en innehållsförteckning till balken fick den göras mera preciserad för att vara till praktisk nytta. Med tanke på atl de flesta läsare torde tillgodogöra sig dylik lagtext i den ärliga lagedilionen, vilken har innehållsförteckning, torde något behov av en sådan i lagtexten inle finnas.

Vi anser således alt bestämmelsen i 1 kap. 7 § saknar värde och bör utgå.

3 kap.

1§

RSV:

Bestämmelsen i 1 § atl hindersprövning skaU ske i den svenska försam­
ling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara
kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas, har oförändrad överflyt­
tats från nuvarande 3 kap. 1 § GB. RSV anser all stadgandet bör förkortas
tiU "den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd, eUer om hon
inle är kyrkobokförd, den församling där hon vistas". Pastorsämbetet
skall naturligtvis pröva frågan om kyrkobokföring skall ske eller inte skall
ske när anledning finns (36 § folkbokföringsförordningen). Kyrkobokfö­
ring är emeUertid inte något vUlkor för att fä hindersprövning i Sverige. Del
finns därför inte något skäl att knyta hindersprövningen tiU en presumtiv
kyrkobokföring. Del är tillräckligt alt i första hand ange kyrkobokförings­
församlingen och i andra hand vislelseförsamlingen såsom behörig alt
              -a
företa hindersprövning.


 


RSV föreslog i sitt remissyttrande över namnlagsutredningens betänkan-     Prop. 1986/87: 1 de Nya namnregler (SOU  1979:25) motsvarande förenkling ifråga om namnanmälan. Detta har också genomförts, se 36 § namnlagen 1982:670 (prop. 1981/82:156, LU 41).

4 kap. 1§

I paragrafen sägs att äktenskap ingås genom överenskommelse i form av vigset. Genom den avfaltning paragrafen fått betonas enligt min mening alltför starkt det avtalsmässiga momentet i äktenskapet. Äktenskapet är förmodligen enligt de flesta människors uppfattning något betydligt mer än ett civilrättsligt avtal och detta bör därför inte särskilt framhållas. Jag föreslår alt orden "genom överenskommelse" utgår ur lagtexten.

RSV:

En uppdelning i kyrklig och borgerlig vigsel har i Sverige ingen rättslig innebörd. Ett äktenskap som ingåtts i Sverige enligt här gällande ordning betraktas också som giltigt lill formen i flertalet andra länder. Det finns dock vissa länder där man, för atl godkänna elt äktenskap som landels medborgare ingår här i Sverige, kräver viss vigselform.

Av tradition anges vigselns form när en vigsel skrivs in i kyrkoböckerna. Man skiljer därvid mellan vigsel i svenska kyrkan. K, vigsel inom annat trossamfund, (K), och borgerlig vigsel B. Den årsredovisning av kyrkosta­tistik som församlingarna lämnar skall också innehålla uppgift om vigslar, fördelade på detta sätt.

RSV har velat framhålla ovanslående eftersom det finns skäl atl vid registrering även i fortsättningen särskilja vigselformerna.

Sveriges frikyrkoråd:

Det enligt klassisk kristen uppfattning konstituerande momentet för elt äktenskap är kontrahenternas ömsesidiga och offentliga viljeförklaring till livsvarig och trogen gemenskap. Under vilka former äktenskapet ingås är däremot i princip oväsentligt, under föratsättning atl äktenskapet öppet ingås i en i respektive land laglig och vedertagen form.

Utifrån denna grandsyn har frikyrklighelen traditionellt krävt obligato­riskt civiläktenskap. I samband med tillkomsten av 1951 års rehgionsfri-hetslag samtyckte man dock till den ur religionsfrihetssynpunkt positiva lagstiftning, som gav lika rätt åt präster och pastorer inom Svenska kyrkan och frikyrkorna att med laga verkan förrätta vigsel.

Familjelagssakkunnigas förslag att i lagtexten avskaffa uppdelningen
mellan kyrklig och borgerlig vigsel finner frikyrkorådel stämma väl över­
ens med frikyrklig grandsyn, enligt vilken ingen principiell skillnad förelig­
ger mellan kyrklig och borgerlig vigsel när det gäller äktenskapets giltighet
eller kvalitet. Den kyrkliga vigseln innebär däratöver en i och för sig
          255


 


angelägen möjlighet att uttala Guds välsignelse över det ingångna akten-     Prop. 1986/87: 1 skåpet.

4§ RSV:

1 specialmotiveringen till 4 § sägs att det nuvarande stadgandet i 4 kap.

3 § första stycket GB har haft en viss funktion för att klargöra att varje
präst i svenska kyrkan har vigselbehörighet men ä andra sidan inte är
skyldig atl på begäran åta sig förrättningen.

En lika viktig funktion är dock att klargöra vem som har rätt lill vigsel inom svenska kyrkan. Var och en som i folkbokföringsförordningens me­ning är bosatt i Sverige skall vara kyrkobokförd i den församling där han är bosatt. I viss mening tillhör personen således församlingen i och med kyrkobokföringen. 1 bestämmelsen om rätt till vigsel torde uttrycket "till­hör församling av svenska kyrkan" ha en mera begränsad innebörd. Av uttalande i prop. 1975:10 (sid. 8—9) framgår alt det nuvarande stadgandet i

4 kap. 3 § första stycket GB avser att garantera att medlem av svenska
kyrkan som vill gifta sig med kyrklig vigset alttid kan få den utförd i
församling som han eller hon tillhör. Detta uttalande synes böra tolkas så
att man kan få en kyrklig vigsel utförd i den församling där någon av
kontrahenterna är kyrkobokförd under förutsättning att denne också är
medlem av svenska kyrkan.

Enligt RSV: s erfarenhet har innebörden av stadgandet i 4 kap. 3 § första stycket GB föranlett tveksamhet hos både präster och allmänhet. Det vore därför önskvärt om stadgandet kunde förtydligas, exempelvis sålunda: "Den som är medlem av svenska kyrkan har rätt till vigsel i den församling där han eller hon är kyrkobokförd".

5§ JK:

Jag föreslår att ordet "företas" utbyts mot ordet "förrättas", vilket bättre torde motsvara vedertaget språkbruk. Det sakliga innehållet påver­kas inle genom en sådan ändring.

Svea hovrätt:

Formuleringen "ej mer än fyra månader före den tillämpade vigseln",
framstår som klumpig och torde även kunna anses som mindre språkriktig.
Den torde kunna ersättas med en formulering som "tidigast fyra månader
etc__ "

7§ RSV:

Stadgandet motsvarar 4 kap. 8 § Qärde stycket GB. Av förarbetena till           256

det nuvarande stadgandet framgår att skyldigheten för vigselförrättaren att


 


ge makarna bevis om kyrklig vigsel tillkommit i rättssäkerhetens intresse. I     Prop. 1986/87: 1 fråga om borgerlig vigsel ansågs rättssäkerheten tillgodosedd genom före­skriften att upprätta protokoll. Kontrahenterna har rätt alt på begäran få utdrag ur sådant protokoll.

Den föreslagna lydelsen talar om makarnas rätt, inte om vigselförrätta­rens skyldighet. Stadgandet kan tolkas som alt vigselförrättaren har skyl­dighet att lämna bevis om vigseln endast om kontrahenterna begär det. I så fall innebär stadgandet inte någon utvidgning i förhållande lill vad som för närvarande gäller.

När vigsel förrättats av domare i aUmän underrätt torde makama redan nu fä bevis öm vigseln. Till borgerlig vigselförrättare förordnas dock även personer med ringa administrativ erfarenhet. Det är därför ur rättssäker­hetssynpunkt bättre att föreskriva en allmän skyldighet för vigselförrättare att genast lämna bevis om vigseln.

6 kap.

3§ JK:

Paragrafen motsvarar 5 kap. 14 § giftermålsbalken. De sakkunniga har föreslagit att andra stycket av den nuvarande bestämmelsen skall utgå. De sakkunnigas resonemang på denna punkt är inte helt övertygande. Vad departementschefen anförde i prop. 1978/79:12 s. 187 äger enligt min mening fortfarande giltighet och det är därför tveksamt om stycket bör utgå.

Bankinspektionen:

Stadgandet i 6 kap. 3 § i den föreslagna balken motsvarar med vissa smärre redaktionella ändringar 5 kap. 14 § första stycket giftermålsbalken. Behov av denna bestämmelse föreligger allQämt ehura i mindre omfatt­ning. Del andra stycket i det gällande lagrummet har i förslagel fält utgå eftersom del enligt kommitténs uppfattning är onödigt. Bankinspektionen delar inte denna uppfattning. Såsom framfördes i vissa remissyttranden i samband med den senaste ändringen år 1978 av bl.a. denna paragraf föreligger ett behov av klariäggande beträffande betydelsen av god tro hos tredje man i fråga om utgiftens behövlighet. Denna fråga är inte, som de sakkunniga anfört, löst genom angivandet i första stycket atl utbetalning skall ske i behövlig omfattning. Tvärtom måste, oberoende av god tro hos banken eller annan tredje man, en efterföljande utredning om att ett uttag var obehövligt leda lill alt det inte binder den frånvarande eller sjuke maken. Det föreslagna stadgandet bör därför kompletteras med en bestäm­melse motsvarande 5 kap. 14 § andra stycket giftermålsbalken.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande 6 kap. om underhåll har fakulletsnämnden några anmärk­
ningar i anledning av förslag från familjelagssakkunniga om ändringar av
         257

17    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


nu gällande regler. Till 3 § föreslås bli överförd regeln i nuvarande GB 5:14 Prop. 1986/87: 1 om rätt för make, när den andre maken p. g. a. sjukdom eller frånvaro inle själv kan sköta sina angelägenheter och det fallas medel för familjens underhåll, att i behövlig omfattning lyfta den andre makens inkomst och avkastningen av hans eller hennes egendom saml kvittera ut banktillgodo­havanden och andra penningmedel. (Rätten gäller dock inte om samlevna­den upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man.) I propositionen till 1978 års ändringar av det familjerättsliga underhällssys-lemet lades till denna paragraf ett andra stycke av innebörd, att rättshand­ling är bindande för den sjuke eller bortavarande maken även om medlen inte behövts för familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet ej förelåg. Familjelagssakkunniga föreslär nu (s. 311), all andra stycket om visst godtrosskydd för tredje man skall utgå såsom obehövligt. Tankegången tycks vara atl eftersom det redan enligt första stycket krävs att utbetalning enligt lagrummet får ske i "behövlig omfattning" blir det i varie fall fråga om en skälighetsbedömning; den som betalat ut penningbeloppet är dä skyddad, om han gjort en någorlunda rimlig egen bedömning. Fakulletsnämnden har emellertid svårt alt förstå bärkraften av denna synpunkt. Godtrosskyddel enligt andra stycket har ju nämligen betydelse i ett helt annat hänseende än vad de sakkunniga berör, t.ex. om den hemmavarande maken sökt bevisa nödvändigheten av alt få lyfta medel för en hyresbetalning genom att i bank förete en förfalskad hyresavi. Enligt fakulletsnämndens mening finns det skäl att behälla god­trosregeln i andra stycket.

De sakkunniga föreslär vidare (s. 311 f) ett upphävande av den nuvaran­
de regeln i GB 5: 4 om att vad make lämnat till den andre maken p. g. a. sin
underhållsskyldighet blir mottagarens egendom, om beloppet är avsett för
vederbörandes personliga behov. I enlighet med ett uttalande på sin tid av
lagberedningen anses regeln motsatsvis innebära, att vad make lämnat i
underhåll för familjens gemensamma behov förblir överlämnarens egen­
dom. Familjelagssakkunniga föreslog ett upphävande av bestämmelsen
redan i sitt betänkande år 1972 (SOU 1972:49). I prop. 1978/79:12 om nya
underhållsregler behölls dock regeln med hänvisning till atl den har elt
visst värde från informativ synpunkt, eftersom den motsatsvis klargör, att
hushållspengar, besparingar på hushällspengar och varor som har köpts för
dessa pengar i princip tillhör den make som har lämnat pengarna. När
regeln nu pä nytt föreslås bli upphävd åberopar de sakkunniga återigen
samma synpunkt som för lio är sedan, nämligen alt regeln är överflödig,
eftersom det i varie fall är klart att pengar lämnade till make för hans
personliga behov måste bli mottagarens egendom. Nu går emellertid de
sakkunniga ett steg längre genom alt man ifrågasätter lagberedningens
motsatsslut, atl överlämnande av pengar för annat ändamål än mottaga­
rens personliga behov skulle förbli den överlämnande makens egendom.
De sakkunniga anknyter till en kritik mot lagberedningen, som berörts här
ovan (under 3), och som innebär, att beredningens tanke om den överiäm­
nande makens fortsatta äganderätt till pengarna och även till egendom
            258


 


förvärvad för desamma egentligen slår i mindre god överensstämmelse Prop. 1986/87: 1 med den allmänna idén, att vardera maken genom förvärvsinkomster eller arbete i hemmet kan bidra till familjens underhåll. Enligt de sakkunniga innebar det en inkonsekvens atl beredningen inte lät den make vars bidrag bestått i arbete i hemmet bli delägare till egendom inköpt för gemensamt bruk. Nämnden har redan utvecklat, att den inte delar uppfattningen alt lagberedningen gjorde sig skyldig till någon inkonsekvens. Vid rättsregler­nas konstruktion kan man nämligen inte gärna isolera äganderättsfrågan. Denna måste bedömas tillsammans med frågan om vardera makens gälds-ansvar och om innebörden av giftorätten. Vid en helhetsbedömning fram­står det av lagberedningen introducerade systemet tvärtom som utomor­dentligt väl genomtänkt, när man låter den förvärvande maken bli ensam ägare till penningmedel och därmed anskaffad egendom, samtidigt som han också ensam har gäldsansvaret för skulder, som han ådragit sig; den andre maken tillgodoses genom giftorätten.

Även om den praktiska betydelsen av den nuvarande regeln i GB 5:4 är begränsad, har bestämmelsen dock, som departementschefen framhöll i 1978 års lagstiftningsärende, etl värde som information om konsekvenser­na av regelsystemet. Den bör därför enligt fakultetsnämndens mening behållas. Denna uppfattning är så mycket mera motiverad om man, som nämnden, avvisar den av de sakkunniga föreslagna, speciella konstruktion med samäganderätt, som uppkommer vid bodelningen, till bostad och bohag som endera maken anskaffat för makarnas gemensamma brak. Utifrån tanken, atl makarna borde bli samägare till sådan egendom, har de sakkunniga synbariigen anlagt ett liknande resonemang även för penning­medel, som före ett inköp lämnats frän ena maken lill den andra. Ägande­rättsfrågan till överlämnade pengar borde emellertid enligt de sakkunniga bedömas från fall lill fall, även om det skulle ligga närmast till hands, atl pengar, som den ene har tillhandahållit för gemensamma utgifter, också är gemensamma till dess utgiften har gjorts. Resonemanget föranleder dock frågan hur del kan gå ihop alt pengarna omedelbart blir samägda medan samäganderätten lill bostad och bohag, som ena maken köpt, skall anses samägd först vid bodelningen. - Enligt de sakkunniga skulle ett bibehål­lande av den nuvarande bestämmelsen inte lösa några problem; snarare vore det ägnat att förvilla. Nämnden måste nog för sin del anse, att del snarare är de sakkunnigas tankemodell som kan skapa oklarhet om sam­manhangen inom regelsystemet.

Vid sin behandling av reglerna om makars underhållsskyldighet föreslår
de sakkunniga vidare (s. 313) ett upphävande av den nuvarande regeln i
GB 5:12 om hushållsfullmakt för make. De sakkunniga framlade samma
förslag redan i 1977 års betänkande om underhåll till barn och frånskilda
(SOU 1977: 37). Förslaget vidarefördes av departementschefen i lagrådsre­
missen (prop. 1978/79: 12 s. 137) men ej i den slutliga propositionen (a.a. s.
428) sedan lagrådet framhållit (a.a. s. 413), att kredilavtal ingalunda är
ovanliga och all en tillämpning av allmänna fullmaklsregler torde medföra
betydligt större osäkerhet för tredje man än nuvarande regler om hushålls-
      259


 


fullmakt. På grundval härav föreslog lagrådet att reglerna om hushållsfull- Prop. 1986/87: 1 makt skulle behållas i avvaktan på den fortsatta översynen av reglerna om äktenskapels ekonomiska rättsverkningar. När de sakkunniga nu återkom­mer med sitt tidigare förslag sker det med samma motivering som förra gången, dvs. att köpvanorna har förändrats sedan giftermålsbalken kom till och atl allmänna fullmaktsregler kunde tillämpas.

Fakulletsnämnden måste emellertid konstatera att de invändningar mot förslaget, som kunde framföras 1977, fortfarande gäller. 1 själva verket är det möjligt att kreditköp kommer att bli mera vanliga i framtiden både genom kontokortssystemet och genom tillkomsten av nya, kontantfria betalningsformer. AllQämt gäller vidare att tillämpligheten av allmänna fullmaktsregler på makar kan vara högst osäker. Det har därför knappast visats några bärande skäl för att avskaffa den nuvarande regeln om hus-håltsfutlmakt. PrincipieUl framstår också hushållsfullmakten som ett natur­ligt utflöde av makarnas inbördes underhållsskyldighet.

Svenska bankföreningen:

Bestämmelsen i 6 kap. 3 § i förslaget om ena makens rätt att lyfta den andres tillgodohavanden motsvarar 5 kap. 14 § i giftermålsbalken. Denna bestämmelse ändrades senast år 1978 pä grundval av ett förslag i familje­lagssakkunnigas betänkande (SOU 1977:37) Underhäll till barn och från­skilda. Remissinstanserna godtog i allmänhet vad familjelagssakkunniga dä föreslog (prop. 1978/79:12 s. 186). Ett par remissinstanser - däribland bankföreningen - ansåg det angeläget med ett klarläggande av betydelsen av god tro hos tredje man. På grand därav infördes en särskild godtrosregel i paragrafens andra stycke.

Familjelagssakkunniga anser nu att andra stycket i nuvarande 5 kap. 14 § giftermålsbalken inte innehåller något mera än vad som står i första stycket, varför andra stycket enligt de sakkunniga bör utgå. Vi kan emel­lertid inle dela denna uppfattning om gällande rätt. Enligl vår uppfattning ger det nuvarande andra stycket etl godtrosskydd som går längre än till utbetalning av medel i "behövlig omfattning". Eftersom vi, såsom bl.a. bankföreningen anförde i lagstiftningsärendet, anser att det finns behov av ett klarläggande av vilken betydelse som tillmäts god tro hos tredje man, anser vi att andra stycket i 5 kap. 14 § giftermålsbalken bör behållas. Paragrafen bör alltså överföras till den nya lagstiftningen ulan ändring.

Det kan tilläggas att de situationer som avses med 5 kap. 14 § giftermåls­balken sällan förekommer. Flertalet sådana fall tillgodoses i stället genom fullmakt eller dispositionsrätt för andra maken. En sådan ordning är att föredra från bankernas utgångspunkt. Behovet av bestämmelsen är därför förhållandevis litet. Den är ocksä praktiskt svår att tillämpa för bankerna. Vi vill dock inle motsätta oss fortsalt möjlighet att i de fåtal fall det kan vara fråga om utnytQa den rätt bestämmelsen ger.

260


 


5 §                                                                             Prop. 1986/87: 1

Hovrätten för Övre Norrland:

Det skulle måhända vara av värde om del i 5 § klart uttrycktes att det underhäll som det där talas om framför allt avser underhåll till make under betänkelid.

6§ RSV:

För de fall domstol bestämmer underhällsbidrag till make under eller efter övergångstid enligt paragrafens andra resp. tredje stycke är det nöd­vändigt alt i exekutionstitel angivet bidrag inte görs beroende av ändrade ekonomiska förhållanden för någon av makarna (jfr SvJT 1982 sid 109 m). Efter verkställighelsansökan kan nämligen i så fall kronofogdemyndighe­ten nödgas hänvisa sökanden att anföra besvär över domvilla enligt 5 kap. 2 § utsökningsförordningen.

Föreningen Sveriges kronofogdar:

Föreningen vill avslutningsvis beröra en fråga som i och för sig inte påverkas av ÄB. Det gäller underhållsbidrag lUl make enligt GB 11:14. Denna bestämmelse förs över i sak oförändrad till ÄB 6:6. I flera fall har det hänt, att domstolama bestämt underhållsbidragets storlek eller förat-sättningaraa för att bidrag skall utgå på sådant sätt, att det inle gått atl utiäsa av domen, hur mycket den underhållsskyldige skall betala eUer om föratsättningarna för bidragsskyldighet föreligger ulan betydande utred­ningsarbete. Exempel på sådana avgöranden är när bidraget fastställs tiU viss procent av lönen, när bidrag skall utgå tills hustran fär pension eller tills hustran kan försöria sig genom eget arbete eUer med hjälp av studie­medel. Föreningen anser att kronofogdemyndigheten inle skall behöva utreda huravida det föreligger ändrade förhållanden, som kan föranleda ändring i elt avgörande om underhällsbidrag. Det är viktigt atl underhålls­skyldigheten fastställs så att det klart framgår vad denna omfattar. I annat faU kan kronofogdemyndigheten vara tvungen att avvisa ansökningen och hänvisa sökanden alt anföra besvär över domviUa.

7 kap. Allmänt

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

Nämnden vUl däremot inte tillstyrka att kravet i GB 6:4 på äkta makes samtycke slopas såvitt angår försäljning och pantsättning av annan fast egendom eller tomträtt än sådan som användes för gemensam bostad. Denna väl inarbetade skyddsregel till förmän för äkta make bör finnas kvar och kunde möjligen, för enhetlighetens skull, utvidgas atl gälla även en­skild sådan egendom, liksom äktamakesamtycke föreslås skola krävas


261


 


generellt beträffande gemensam bostad. Fortfarande är fast egendom och     Prop. 1986/87: 1 tomträtt ofta den viktigaste egendomskategorin i en familj.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

1 kap. rådighetsinskränkningar gällande makars bostad och bohag anser vi viktiga. Äktenskapsbalken utgör en inskränkning mot tidigare lag för äkta makar men innebär icke negativa konsekvenser så länge förfarandet hos inskrivningsmyndighet bibehålles.

Efter ett långvarigt äktenskap har största delen av fast egendom och bohag i de flesta fall skaffats gemensamt, en del med värdehöjande och en del med sänkning. Men det är av största vikt alt samma rätt till äktenskaps­förord och enskild egendom finns som i dag.

1 § Domareförbundet:

Definitionen av bostad i 7 kap. 1 § äktenskapsbalken strider mot nor­malt språkbruk och bör ändras. Enligt 2 § samma kapitel får make inte avhända sig bostad eller bohag - med undantag av sådant bohag som Qänar uteslutande tUl makens personliga bruk - och inte heller hyra ut bostaden utan den andra makens samtycke. I specialmotiveringen uttalas (s. 323) att denna medbestämmanderätt bör betraktas som en personlig rätt som inte bör utövas av ställföreträdare. Om rättigheten skall anses vara av personlig art - vilket alls inte är självklart - måste detta komma till uttryck i lagtexten. Enbart ett motivuttalande härom är ej tillfyllest särskilt med hänsyn till vad som nu gäller i fråga om äktamakemedgivande vid överlåtelse av fast egendom.

2§ JK:

I enlighet med vad jag har anfört ovan föreslår jag all första stycket andra meningen i paragrafen får följande lydelse: Vad som nu har sagts gäller dock inte i fråga om sådan egendom som tjänar uteslutande till makens personliga bruk eller utgör makens enskUda egendom.

I övrigt vill jag endast framhålla att jag förutsätter att förslaget inte innebär att det läggs någon granskningsskyldighet pä sjöfartsregistrel i samband med registrering och inskrivning av förvärv av båt eftersom registrering och inskrivning inte har några sakrättsliga verkningar.

RSV:

RSV föratsätter att samtyckesregeln inte påverkar förfarandet vid exe­kutiv försäljning av sådan egendom som avses med bestämmelsen.

TiU skillnad från utredningen anser RSV att samtycke bör krävas också
vid pantsättning av fast egendom. Enligl RSVs mening väger eventuella
"praktiska problem för kreditiivet" (sid 320) mindre tungt gentemot bl. a.
    262


 


önskvärdheten all en make känner till andre makens dispositioner av deras     Prop. 1986/87: 1 tillgångar. Speciellt som "värdet" i pantsättningsfallet vida torde överstiga värdet av sådan egendom, t.ex. hushållsmaskiner, bilar och båtar, där samtycke enligt denna paragraf erfordras.

6§ RSV:

Kraven för samäganderält i förslagel till äktenskapsbalk överensstäm­mer inte med utsökningsbalkens samäganderättsbestämmmelser. Denna skillnad kommer inte att påverka den exekutiva handläggningen eftersom utredningens förslag till egendomsfördelning mellan makarna inte förelig­ger förrän i samband med bodelning. RSV noterar med viss oro utredning­ens uttalande, vari man förutser att samäganderättsbestämmelserna vid bodelning så småningom kan leda dithän att samäganderätt i större ut­sträckning kommer antas föreligga under samlevnaden (sid. 330 y), detta eftersom en sådan utveckling kommer alt få praktiska konsekvenser i samband med kronofogdemyndigheternas tillämpning av 4 kap. 19 § ut­sökningsbalken.

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

På en punkt vill nämnden även reagera mot utformningen av lagtexten, nämligen 7:6 st 3, som trots vad som står i specialmotiveringen (s. 333) inle förefaller att omfatta arbetsinsatser i hemmet ulan för tanken endast lill insatser i pengar. Syftet torde kunna uppnås genom atl efter "gemensam­ma kostnader" i lagtexten införa orden "eller arbetsinsatser".

8 kap.

1§ JK:

Somjag har anfört tidigare anser jag atl de föreslagna reglerna om gåva bör ulgå och att den nuvarande regleringen härom behålls. Under alla omständigheter vill jag framhålla att den föreslagna paragrafen har fått en språkligt olycklig formulering och den bör omarbetas.

Domareförbundet:

I fråga om gåva mellan makar stadgas i 8 kap. 1 § 1 st i förslaget till
äktenskapsbalk att, om det för atl gåvan skall gälla makarna emellan
fordras all gåvotagaren fär det givna i sin besittning, gåvan i stället kan
registreras. Denna bestämmelse synes inte stämma överens med uttalan­
det i den allmänna motiveringen (s. 232) alt gåva av pengar inte bör få
registreras förrän pengarna har överlämnats. På s. 338 sägs i specialmoti­
veringen till andra meningen i samma stycke att också andra särskilda krav
för gåvans verkan mol givaren och dennes borgenärer -t.ex. denuntiering
- kan ersättas med registrering. Att registreringen skall ha denna verkan
         263


 


gentemot givaren framgår emellertid mindre väl av lagtexten, som endast     Prop. 1986/87: I talar om att gåva mellan makar även i annat sådant fall kan registreras, om makarna anser alt det behövs. Lagtexten bör omarbetas så all den avsedda innebörden tydligare framgår.

2§ RSV:

Den föreslagna ettårsregeln som begränsar makes ansvar är för kort och innebär en försämring för borgenärerna vid jämförelse med nuvarande regel i GB 8:5. Nägot särskilt motiv för att utredningen bestämt sig för just elt år finns inte (jfr betänkandet sid. 240 ö). Debiteringsförfarandet av skatt kan dra ut pä tiden varvid gäldenären fär möjlighet till illojala förfaranden. Kronofogdemyndigheterna kan därför behöva en avsevärt längre tid till sitt förfogande varför någon lidsinskränkning ej heller i fortsättningen bör finnas. Om tidsinskränkning bedöms vara erforderlig bör denna vara avse­värt längre än ett är.

Föreningen Sveriges kronofogdar:

Vad härefter gäller de föreslagna reglerna om bodelning bygger dessa liksom hittills pä likadelningsprincipen. Föreningen saknar anledning att närmare kommentera förfarandet och grunderna för de föreslagna jämk­ningsreglerna. Detta mot bakgrand av de föreslagna bestämmelserna i 13 kap. 1 § ÄB, som ger borgenärerna rätt att föra talan mol make, som vid bodelning i elt eller annat avseende efterger sin rätt till förfång för borgenä­rerna. Enligl sistnämnda lagrums sista stycke begränsas emellertid denna möjlighet att väcka talan till elt år från det att bodelningen förrättades. På samma sätt begränsas borgenärernas möjlighet att vid gåva väcka talan mol gåvomottagaren jml ÄB 8 kap. 2 §. Motsvarande bestämmelser i giftermålsbalken begränsar inte borgenärernas talerätt. Med anledning här­av vill föreningen framhålla följande synpunkter.

Största delen av kronofogdemyndigheternas verksamhet består i att som borgenär ombesörja indrivning av statens fordringar i form av skatter och allmänna avgifter. Debiteringsförfarandet drar i många fall ut pä tiden. Sålunda fastställs många skatter och avgifter först året efter inkomståret -under det s. k. taxeringsåret - och först året efter det sistnämnda överläm­nas restantier lill myndigheterna för indrivning.

Den föreslagna tidsbegränsningen beträffande gåva och bodelning får lill resultat att borgenären-staten utestängs från möjligheten att angripa illojala transaktioner makar emellan i dessa hänseenden. Det har visat sig att de nuvarande dubbelt så långa ålervinningsfristerna - två år - redan de är för korta, när det gäller ett stort antal skattefordringar. Följden blir att mer ingripande åtgärder än nödvändigt dvs. konkurs måste tillgripas om mer än ett år gått från gåvans registrering resp. bodelningens förrättande. När kronofogdeföreningen motsätter sig införandet av denna tidsbegränsning


264


 


vill vi även hänvisa till de sakkunnigas minst sagt tunna motivering: "En     Prop. 1986/87:1 tid om ett är från bodelningen resp. gåvan bör vara lämplig" (sid. 240).

Den nu förda argumenteringen får naturiigtvis sin betydelse för den föreslagna 9 S i övergångsbestämmelserna.

9 kap.

Uppsala universitet, juridiska fakulletsnämnden:

Ifråga om 9 kap. anmärker nämnden till en börian, att det i enlighet med de sakkunnigas förslag (s. 354 O bör gä att avskaffa den nuvarande regeln i GB 13: 11 om särskilt förfarande för atl säkra make mol att han efter bodelning får betala för mycket av en gäld, som åvilar makarna solidariskt.

Nämnden tillstyrker vidare det viktiga förslaget (s. 357) genom 8 §, nämligen att, om en make dör när mål om äktenskapsskUlnad pågår, bodelning skall ske enligt de föreskrifter som gäller vid äktenskapsskillnad (och inte med hänsyn till vad som gäller vid dödsfall). Konsekvenserna av denna reglering kan i ett enskih fall bli högst betydande. - 19 § föreslås en definition av lokutionen "mål om äktenskapsskillnad pågår", vilket före­kommer i olika kapitel i balken. Nämnden vill väcka frågan, om regeln inte bör placeras i 14 kap. om äklenskapsmål i stället för i 9 kap. om bodel-ningsförrätlning.

10 kap.

Uppsala universitet, juridiska fakultets nämnden:

Enligt 10 kap. I § skall i bodelning ingå sådan egendom, som tiUhörde make när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller när dödsfall inträffade. I lagrummet torde böra anges vilken motsvarande tidpunkt, som skaU gäUa även vid bodelning under äktenskapet enligl 9 kap. 2 § 2 st. I enlighet med vad som sägs i belänkandet (s. 351) bör den "kritiska dagen" i detta fall vara dagen för ingivande av anmälan till rätten av makamas önskan att göra bodelning. (Motsvarande tillägg om den kritiska dagen vid bodelning under äktenskapet bör ske beträffande regeln om vilka skulder som skall beaktas enligt 11 kap. 2 § st.)

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I 2 § upptas en regel om makes redovisningsskyldighet för tiden till dess bodelning sker. I lagtexten talas om makes skyldighet att "redovisa för sin egendom" (liksom för andre makens egendom som han har haft hand om). Denna avfaltning skiljer sig från nuvarande bestämmelse i GB 11:8 m.fl. lagmm. F. n. talas del om makes skyldighet att "redovisa för sin förvah­ning av egendomen och dess avkastning". De sakkunniga har medvetet valt atl i sill förslag lill ny regel inle särskilt omnämna egendomens avkast-


265


 


ning. (Se bet. s. 363 f.) Vissa motivutlalanden görs emellertid om vad som Prop. 1986/87: 1 enligl de sakkunnigas mening är en riktig bedömning av rätten till avkast­ning i olika fall. Denna fråga är kanske inte alldeles klar för närvarande. Frågan är om den blir det genom de sakkunnigas uttalanden, som synes bygga på tanken atl make inte behöver redovisa avkastning av sin egen egendom, om han fär behålla egendomen vid bodelningen, medan däremot avkastning skall redovisas på egendom som skall överlämnas till andra maken; de sakkunniga fär väl dä ocksä antas utgå ifrån alt hela avkastning­en eller dess värde skall överlämnas till den andre maken. Ulan att ha någon säker uppfattning om vad som bör gäUa, vill fakultetsnämnden ifrågasätta, om inte spörsmålen om redovisning av och rätten till avkast­ning av egendom är så betydelsefulla, alt huvudprinciperna borde framgå av lagtexten.

3§ Advokatsamfundet:

Samfundet anser det riktigt att man, som föreslås i 3 §, får från bodel­ningen undanta kläder, personliga presenter och föremål, som man har uteslutande till personligt brak.

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Frågan i vad män rätt till pension på grund av försäkring skall ingå i bodelning, är av sådan grandläggande familjerättslig karaktär som inled­ningsvis angavs. Ingen gränsdragning för de rättigheter som skaU beaktas i bodelning torde kunna leda till rättvisa resultat i alla fall, men de sakkunni­gas lösning har likväl avsevärda fördelar genom sin enkelhet. Det kan dock anföras skäl även för någol annorlunda lösningar.

När den ena maken har sin pensionering anordnad enligt statliga eller kommunala bestämmelser eller t.ex. enligt den för privalQänstemännen gällande ITP-planen, gäUer i dag atl även rätten till efterlevandepension oftast lämnas utanför bodelningen. I dessa fall kan alltså den anstäUde maken som regel föra över rätlen lill efterlevandepension tUl en eventuell ny make utan inträng av den tidigare maken. En lösning i konsekvens härmed, enligt vilken även privat försäkring för efterlevandepension läm­nades utanför bodelning, vore snarast ännu enklare än de sakkunnigas förslag.

Elt ytterligare skäl för en sådan ordning kunde vara, att enligl uppgift
numera många privata pensionsförsäkringar frän börian tecknas såsom
avseende efterlevandepension, men med uttalad avsikt att försäkringen
senare skall ändras till alt helt eller delvis avse egen ålderspension. Avsik­
ten är alltså atl försäkringen skall ge eflerievandeskydd om försäkringsta­
garen skulle dö under sin aktiva tid. Om han lever länge, skall försäkringen
i stället trygga hans egen ålderdom. Vad som vid en skilsmässa formellt
           266


 


framstår som en försäkring för efterlevandepension, kan alltså i lika hög     Prop. 1986/87: 1 grad vara avsett som en möjlighet till egen ålderspensionering.

Vidare kan man inte bortse från att begränsningen till vad som enligt kommunalskattelagen är P-försäkring, ibland måste kunna leda till otill­fredsställande resultat. Kommittén har dock förståelse förde sakkunnigas ståndpunkt, att man inte kan utsträcka regeln till att gälla t. ex. alla livrän­teförsäkringar.

Vad som kunde ifrågasättas är kanske att från bodelning undanta även annan periodisk försäkring när förmånen grundar sig direkt pä ett anställ­ningsförhållande. Som en ytterligare förutsättning måste då måhända gälla, att förmånerna inte väsentligt översteg s. k. planpensionsnivå.

Moderata kvinnoförbundet:

Utredningen föreslår atl pensionsbelopp som ATP skall ingå i bodelning­en. MKF instämmer i reservation 2 av Ingrid Sundberg beträffande 10 kap. 4 § äktenskapsbalken alt sä inte bör ske.

5§ JK:

Paragrafen reglerar uttömmande i vad mån makars egendom kan göras till enskild och sålunda undantas från bodelning. Enligt min mening är institutet äktenskapsförord så pass viktigt atl bestämmelserna härom bör få en mera framträdande plats i kapitiet och även omnämnas i kapilelrabri­ken.

Hovrätten för Övre Norrland:

Det framgår enligl hovrättens mening inte fullt klart av den föreslagna texten i 10 kap. 5 § vilken egendom som skall kunna omfattas av ett äktenskapsförord. En viss tvekan kan exempelvis råda huravida sådan egendom som avses i 7 kap. 6 § och som alhså har förvärvals för makamas gemensamma begagnande kan omfattas av ett äktenskapsförord.

Advokatsamfundet:

I 5 § bör enligt samfundets mening klart sägas att äktenskapsförord inte endast skall upprättas skriftligen och undertecknas av båda makama utan också inges till domstol för registrering.

Hovrätten för Övre Norrland:

Utredningens majoritet föreslår i 10 kap. 6 § andra stycket att undanla­
get frän bodelning enligt paragrafens första stycke inte skall omfatta vad
som har anskaffats i stället för den enskilda egendomen, om det inte med
hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa
av rättshandlingen.
                                                                                             267


 


Till följd av övergångsbestämmelserna till äktenskapsbalken skall äldre Prop. 1986/87: 1 rättshandlingar efter den här föreslagna lagens ikraftträdande tolkas enligt denna. Hovrätten delar utredningsminoritetens åsikter i reservationen nr 3 att detta skulle lämna alltför stort utrymme för tolkning och a» tvister därigenom lätt skulle kunna uppstå. Som det sägs i reservationen bör därför 10 kap. 6 § andra stycket endast behandla avkastning av enskild egendom och elt tillägg göras till första stycket med det innehåll som anges i reservationen.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I fråga om 10 kap. noterar nämnden till en börian de sakkunnigas upp­fattning (s. 358 0. att förordnande om alt makes egendom skall vara hans enskilda inte kan åstadkommas genom föreskrift av tredje man i förmåns­tagareförordnande vid livförsäkring. (Laglekniskt tankes tydligen förbudet följa av elt motslut frän 10 kap. 6 § om tillskapande av egendom genom villkor i testamente och gåva.) Det förefaller emellertid svårt att motivera varför förordnande om livförsäkringsbeloppets familjerältsliga natur inle skulle kunna godtas vid förmånstagareförordnande, när det godlages vid gåva av penningbelopp i allmänhet.

I 6 § 1 st. ges regeln att från bodelning skall tas undan egendom som en make har fått i gåva eller genom testamente från tredje man med villkor, att egendomen inte skall ingå i bodelningen. I 2 st ges en lilläggsregel om hur s.k. surrogat liksom avkastning av egendomen skall behandlas; det sägs att vad som anskaffats i stället för egendomen eller vad som är avkastning inle skall undantas från bodelning, "om det inte med hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa av rätts­handlingen". Denna regel skiljer sig i två hänseenden från vad som f.n. stadgas i GB 6:8. Dels skall surrogat enligt nuvarande reglering behandlas som enskild egendom, om annat inte framgår av gåvan eller testamentet. Dels har beviskravet för frångående av lagens lolkningsregel satts lägre enligt de sakkunnigas nu aktuella förslag än enligl gällande reglering där egendomen skall behandlas som enskild beträffande surrogat och giflo­rättsgods beträffande avkastning, såvida ej annorlunda "föreskrivits" ge­nom rättshandlingen. Fakultetsnämnden ifrågasätter i båda de nämnda hänseendena, om inle nuvarande reglering bör bibehållas. Tolkningsregeln bör uttrycka vad som i de allra flesta fall kan antas vara en gåvogivares eller testamenlstagares avsikt, när den individuella viljan inte kan utrönas. Syfiet med en gåva eller testamentsföreskrift torde vanligen vara alt över­föra elt förmögenhetsvärde till mottagaren. Det är då en naturlig tolkning att låta surrogat omfattas av föreskriften om enskild egendom. De sakkun­nigas förslag att lagens tolkningsregel skall kunna frångås "med hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter" innebär samtidigt en så vag formulering, att lillämpningssvårigheterna kan bli avsevärda.

268


 


Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):                                     Prop. 1986/87: 1

Skäl kan anföras för att förmånstagareförordnande skall kunna göras med vUlkor atl vad som förvärvats utgör enskild egendom - något som inte är ovanligt för närvarande och som ansetts motsvara elt praktiskt behov. För detta talar också likheten mellan förmånstagareförordnande och testamente, en synpunkt som kommittén fäster vikt vid i flera andra sammanhang. Å andra sidan kan medges, atl om man delar de sakkunnigas allmänna inställning till institutet enskild egendom, den ifrågasatta regeln inte synes så angelägen (jfr s. 358 O-

Advokatsamfundet:

Enligt samfundets mening bör man i 6 § bibehålla den nuvarande regeln att substitut för enskild egendom skall vara enskild. Det är exempelvis inle rimligt att make, som i arv med villkor att egendomen skall vara enskild fått ett kontant belopp, inte skall kunna investera detta ulan att riskera att egendomen ingår i bodelning.

Familjelagssakkunniga har i motiven anfört att den grandläggande rätts­handlingen först skall tolkas och atl regeln atl substitut för enskild egen­dom skall ingå i bodelning bör tillämpas först om man inte kan finna vägledning vid tolkningen. Samfundet vUl dock erinra om att den tolkning­en oftast blir aktueU vid en bodelningstvist mellan makar och all del gäller alt få så klara regler för en bodelning som möjligt. Detta är inte minst betydelsefullt som familjelagssakkunniga framhåller atl bodelning normalt bör förrättas av makarna själva.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Substitut eller surrogat lill enskild egendom bör även vara enskUd egen­dom. Särregleringen i GB: 6 stycke 2 leder tiU rättsosäkerhet. Övervä­gande skäl talar för atl låta nu gällande regler kvarstå. Ett av skälen för sakkunnigas ståndpunkt sägs vara att nu gällande föreskrift om vad som trätt i stället för enskild egendom har tillämpats strängt. Detta utgör inget bärande skäl till ändring av bestämmelsema.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

YKR instämmer i del tillägg reservanterna i reservation nr 3 vill tillägga i 10 kap. 6 § 2 st att ett bibehållande görs av att vad som anskaffats i stället för enskUd egendom skall anses som enskild.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Förslaget i GB 10: 7 bör gälla endast såvitt avser bodelning i samband
med äktenskapsskillnad. Risk finns annars att vid bodelning under äkten­
skap - där enskild egendom ingår - avtal kan framdrivas av ena parten
där den svagare måhända i förhoppning om ett bättre framlida förhåUande
mellan parterna gör eftergifter som ej skulle förekommit vid bodelning
             269

efter äktenskapsskillnad.


 


11 kap.                                                                                           Prop. 1986/87: 1

Allmänt

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande II kap.. Andelar och lotter, konstaterar nämnden inled­ningsvis, att de sakkunniga inle funnit det nödvändigt att behålla den nuvarande regeln i GB 13:10 om behandlingen vid bodelning av engångs­underhåll efter äktenskapsskillnad. Nämnden kan hålla med om att det kan vara tveksamt om ett engångsunderhåll för framtiden skall ges försteg framför andra förpliktelser av make, vilka uppkommit efter "den kritiska lidpunkten" men före bodelningen. Nämnden finner däremot inle den synpunkten övertygande, atl engångsunderhållet i framliden aldrig skulle behöva Qäna som ett korrektiv mot obilliga verkningar av likadelningsre­geln vid bodelning, eftersom förslagen tUl jämkningsregler i 12 kap. skulle göra omvägen över ett engångsunderhåll onödig. (Se bet. s. 372.) Eftersom regeln i 12 kap. 2 § om jämkning av bodelningsresullatet efter skälighet blott kan användas för atl gynna den make som har mest behållet gifto­rättsgods, är det svårt att förstå varför behovet av ett engångsunderhåll för alt hjälpa den ekonomiskt svagare maken generellt skulle falla bort, om de sakkunnigas förslag lill jämkningsregler blir antaget.

Hovrätten för Övre Norrland:

Enligl gällande rätt får gäldstäckning äga rum för erhållna studiemedel. Utredningen anser att detta skall fä ske även i fortsättningen. Atl den ena maken av sina tillgångar fått la undan medel för all täcka sina studieskul­der skall dock, enligt de sakkunniga, kunna medföra atl 12 kapitiets jämk­ningsregler träder in. - Hovrätten anser att det inle är rimligt att en make som har erhållit studiemedel - skulden för dessa uppgår ju i våra dagar ofta lill 50 000 kr eller mer - skall få göra gäldstäckning för dessa. I en ordinär familj med genomsnittligt väl skött ekonomi intar ju en makes studieskuld en särställning genom sitt förhållandevis höga belopp. Denna skuld motsvaras inte heller av någon materiell tillgång i hemmet och kommer att få en avgörande inverkan på bodelningens resuUat, om inte ocksä den andra maken har studieskulder pä ungefår samma belopp. Hovrätten anser inte atl erhållna studiemedel i normalfallet bör tillåtas ha någon inverkan på bodelningsresullatet. Detta bör komma till ullryck i lagen — antingen genom etl tillägg till 11 kap. 2 § eller såsom en särskild jämkningsregel i 12 kapitlet.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I 2 § 2 st ges en särskild regel om att skuld som åvilar en make ensam
men som är förenad med särskild förmånsrätt lill bostad eller bohag, som
makarna skaU anses äga tillsammans, skall "anses åvila dem båda". Om
          270


 


man, som fakulletsnämnden tidigare gjort, underkänner konstruktionen Prop. 1986/87: 1 med en samäganderätt av särskilt slag till bostad och bohag, bortfaller behovet av en specialreglering av ena makens skuld. Nämnden påpekar dock att den föreslagna regeln, som den avfattats, kan missförstås genom att en läsare av lagtexten bibringas intrycket att det skulle uppkomma ett gemensamt gäldsansvar gentemot en borgenär. Syftet att blott åstadkom­ma en reglering av makarnas inbördes förhållande borde ha framgått av den föreslagna lagtexten, t.ex. genom ett tillägg att skulden skall "vid bodelningen" eller "i makarnas inbördes förhållande" anse åvila dem båda.

I 2 § 3 st anges i vad män gäldstäckning inte skall kunna ske ur gifto­rättsgodset utan blott ur enskild egendom. På ett sätt som något avviker från nuvarande reglering i GB 13:2 föreskrives bl.a. att "för de skulder som är förenade med särskild förmånsrätt till egendom som inte ingår i bodelningen skall maken få täckning endast i den mån betalning inte kan erhållas ur sådan egendom". Som framhålls i motiveringen (s. 374) kan emellertid den förestagna regleringen leda till otillfredsställande resultat, om en skuld visserligen är förenad med särskild förmånsrätt i enskild egendom, men det uppburna beloppet av make används för förkovran av hans giflorättsgods. 1 ett sådant fall är det motiverat att tillåta avräkning på giflorättsgodset för täckning av skulden. Enligt de sakkunniga (s. 374) bör man komma tillrätta med problemet genom möjligheten att jämka bodel­ningen, eftersom likadelning av egendomen skulle vara oskälig mot den skuldsatta maken. Mot denna utväg kan emellertid göras två invändningar. Jämkning enligt förslaget till 12 kap. 2 § kan aldrig användas för att gynna den make, som har minst behållet giftorättsgods. Jämkningen är därför inle en tillförlitlig utväg i alla fall. Om man anser att gäldstäckning av giftorätts-godset trots den särskilda förmånsrätten i enskild egendom bör kunna ske i vissa fall, förefaller det dessutom bättre att låta möjligheten framgå direkt av regeln om gäldstäckning än att hänvisa till en skälighetslösning som sistahandsulväg. Nämnden vill förorda att i 3 st läggs till, all skuld med förmånsrätt i enskild egendom kan föranleda gäldstäckning med egendom som skall ingå i bodelning bara om gälden används för underhåll eller förbättring av denna senare egendom eller om betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Tillägget medför ett behov av ändrad avfalt­ning även av 3 st sista meningen.

Advokatsamfundet:

Samfundet vUl föreslå den ändringen i 2 § atl skuld som är att hänföra lill egendom som makar skall anses äga lill lika delar även skaU anses åvila båda makarna. Delta bör alltså gälla även om endast ena maken åtagit sig skulden och denna inte är förenad med förmånsrätt i egendomen. Man kan här peka på del vanliga fallet atl ena maken utnyttjar sitt sparlån för alt anskaffa båt eller bil som sedan ingår i bohaget.

271


 


4 §                                                                                                  Prop. 1986/87: 1

Uppsala universitet, juridiska Jäkultetsnämnden:

1 II kap. 4 § 2 st 2: a meningen upptas en regel, som tydligen avses ersätta nuvarande bestämmelse i GB 13:11 a angående avräkning vid bodelning efter den ena makens död av förskott på arv. (Se bet. s. 377 och 448.) Regeln, som saknar samband med det övriga innehållet i den före­slagna paragrafen, bör brytas ut lill ett fristående lagrum och förtydligas.

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

I fråga om tillämpningsområdet för denna bestämmelse uppstår ett par frågor.

I specialmotiveringen (s. 377) anges att paragrafen skulle bli tillämplig också när en personförsäkring, som innehåller elt eflerievandeskydd för make, ändras till en ålderspension för försäkringstagaren själv. En sådan innebörd framgår inte av ordalagen i 11 kap. 4 § andra stycket, och att vid bestämmelsens tillkomst hänvisa till en analogisk tillämpning i ett sådant relativt praktiskt fall framstår inte som lämpligt. Om regeln skall gälla för det angivna förfarandel, bör detta utsägas i lagtexten. (Atl en sådan änd­ring av försäkringen inte alllid behöver vara otillräcklig mot maken, har berörts ovan.)

På ett par ställen i motivtexten (s. 377, 402) används formuleringar, som kan tyda på att de sakkunniga avsett att bestämmelsen skall kunna använ­das bara om den aktuella försäkringen har nytecknats inom etl år före skilsmässan. Någon sådan begränsning framgår dock inte av lagtexten, utan enligt denna är den enda förutsättningen att premiebetalningen i ej obetydlig omfattning har minskat den egendom som skall ingå i bodelning­en; så kan naturligtvis vara fallet även om försäkringen har tecknats för flera år sedan.

Därmed är kommittén inne på det allmänna tillämpningsområdet för bestämmelsen. Härom kan lill en böQan påpekas, att de sakkunniga inte har utvecklat närmare i vilka fall de tänkt sig alt en premiebetalning skall beaktas. Man kan tveka, om det är den erlagda premiens absoluta storlek som skall räknas eller bara förhållandet mellan premiebeloppet och den övriga egendomen. Onekligen är det en fördel från rällsteknisk synpunkt, att det inte skall göras någon bedömning av del rimliga eller moraliskt försvarbara i premiebetalningen. Men samtidigt kan det - när själva rät­ten enligt en egen pensionsförsäkring aldrig skall beaktas - förefalla något egendomligt om just värdet av den sista årspremien skall tas med i beräk­ningen, när premierna för alla de föregående åren skall lämnas utanför. Kommittén sätter i fråga, om det inte finns skäl att begränsa regeln till atl avse just försäkringar som nytecknats under det kritiska året. Oavsett hur bestämmelsen utformas i delta hänseende, torde dess praktiska betydelse inte komma att bli stor, främst med tanke på atl avdragsrätten för pen­sionsförsäkringspremier som regel är sä begränsad.

272


 


7 §                                                                                                 Prop. 1986/87:1

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Utöver vad länsstyrelsen anfört ovan önskar länsstyrelsen göra några smärte kommentarer till några särskilda avsnitt i familjelagssakkunnigas förslag. I 11 kap. 7 § äktenskapsbalken stadgas att "detta gäller dock endast om del även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Vad som sagts om bostaden skaU ocksä gälla bohaget". Länssty­relsen Ifrågasätter om inte denna skrivning kan ge upphov till en mycket varierad tolkning och därmed mål rörande svåra praktiska problem för domstolarna. Det kommer till följd härav också att ta lång lid att finna en enhetlig rättstillämpning.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande 7 § om rätt att överta bostad med ledning av en behovs­prövning, tillstyrker fakultetsnämnden nyheten, att rätlen skall fä gälla fast egendom, även om denna är makes enskilda. - När make övertar andre makens bostad skaU detta normall ske genom ekonomisk avräkning på vederbörandes lott; del föreslås emellertid att övertagande skall kunna ske utan avräkning "om värdet är ringa", och detta även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Frågan om befrielse från ekonomisk avräkning kan emellertid inte enbart bero på om egendomen i sig har ringa värde utan en bedömning måste göras med hänsyn till den mottagande partens ekonomiska förmåga och lUl omständighelema i övrigt vid bodelningen. Den föreslagna nyheten är otvivelaktigt någol svårtilläm-pad. Nämnden stäUer sig visserligen inte avvisande till densamma men anser, att utformningen bör övervägas ytterligare.

Advokatsamfundet:

Beträffande 7 § vill samfundet föreslå att man lar bort möjligheten för en make att utan avräkning få överta hela bostaden och bohaget om det har ringa värde. Husgeråd och köksutensilier exempelvis äsätls mycket låga värden vid bodelning men betingar ändock stora kostnader för den make som tvingas skaffa ny utrastning.


12 kap. Allmänt

Hovrätten för Övre Norrland:

Den föreslagna "lioårsregeln" som hjälpregel vid korta äktenskap är en för svensk rätt okonventionell lösning, som har den fördelen atl den är lätt att förstå och förmodligen även atl tillämpa.

Möjligen borde det vara möjligt atl forma en mera stringent formulering i I § första stycket än "om samlevnaden inte har varat en längre tid". -Övriga i detta kapitel föreslagna jämkningsregler är ganska svårtillgäng-

18   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


273


 


liga. Detta omdöme gäller framför allt reglema i 2 § och 4 § 2 st. Det av Prop. 1986/87: 1 utredningen antydda "samspelet" mellan första och andra paragrafens regler framstår dessutom som något dunkelt. Frågan är om inte jämknings­reglerna — bortsett från lioårsregeln — har blivit litet för sofistikerade och skulle Qäna på att utformas litet mer konkret. Man kunde också överväga att föra samman regeln i 2 § med den i 4 § 2 st.

Hovrätten för Övre Norrland: Se ovan under "Allmänt".

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Den föreslagna hjälpregeln i 12 kap. 1 § vid kortvariga äktenskap finner länsstyrelsen ändamålsenlig.

2§ Advokatsamfundet:

Bestämmelsen i 2 § att vardera maken skall behålla sin egendom om den ena maken befinner sig i konkurs anser vi riktig. Samfundet ställer sig dock tveksamt till förslaget att en bodelningsförrättare skaU avgöra om en lika­delning i övrigt skulle vara oskälig för en av makarna.

I specialmotiveringen har de sakkunniga angivit några omständigheter som skulle medföra att likadelningen bör frängås. Där nämns bl. a. makar­nas möjligheter att klara sin försörining, förekomsten av enskild egendom hos ena maken saml alt en make åsidosatt sin skyldighet att lämna upplys­ningar om sin ekonomi. Enligt samfundets mening bör inle sådana omstän­digheter som makes försöriningsförmäga och uppträdande vid bodelningen påverka fördelningen av egendomen. Om lagen medger en make att ha enskild egendom kan det heller inte vara rikligt att detta skall kunna vid bodelningen medföra att han får mindre andel av den egendom som skall delas.

Svenska Bankföreningen:

112 kap. 2 § anges atl den ena maken i vissa fall har rätt att underiåla att lämna viss del av sin egendom till andra maken. Bestämmelsen är således avsedd att ge ett skydd åt den make som har de värdemässigt större tillgångarna. Bestämmelsen skall tillämpas om det "med hänsyn lill makar­nas ekonomiska förhållanden och omsländighetema i övrigt" är oskäligt att egendomen fördelas enligt huvudregeln. Enligt paragrafens andra punkt skall delning helt underlåtas om den make som skulle erhålla egendomen är försall i konkurs eller om del finns andra särskilda skäl.

Vi anser atl bestämmelsen genom rekvisiten "omständigheterna i öv­
rigt" och "andra särskilda skäl" är alltför vag. Den omöjliggör etl rimligt
mått av förutsebarhet om vad som skulle bli det slutliga utfallet vid en
      274

bodelning.


 


För alt bedöma effekterna av förslaget om att delning helt skall underlä- Prop. 1986/87: I tas när ena maken är i konkurs, måste beaktas den möjlighet till bodelning under äktenskapet som föreslås i 9 kap. 2 § andra stycket. Genom denna möjlighet i kombination med 12 kap. 2 § andra punkten ges tvä makar mycket långtgående möjligheter att undandra egendom från ena makens borgenärer. Ätervinningsreglema i konkurslagen torde inte ge borgenärer­na ett tillräckligt skydd mot sådana förfaranden. Familjelagssakkunniga har inte närmare uppehållit sig vid denna fråga. Även den redan behand­lade bestämmelsen i 10 kap. 7 § skulle kunna utnytQas av makarna i kombination med de nu behandlade bestämmelserna.

En lagstiftning i enlighet med förslaget skulle såvitt nu kan bedömas avsevärt försvära för en gift person att få kredit om inte andra maken ställer personlig borgen. Även ogifta skulle kunna fä vidkännas samma svårigheter beroende pä att de kan komma att ingå äktenskap under den tid krediten utestär. Med sådana konsekvenser bör lagstiftningen ges en an­nan inriktning.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att i 12 kap. 2 § första punkten orden "och omständigheterna i övrigt" och i andra punkten orden "eller finns det andra särskilda skäl att helt underlåta delning" bör utgå. Innan andra punkten i övrigt föranleder lagstiftning bör förhållandel mellan den och 9 kap. 2 § samt ätervinningsreglema i konkurslagen närmare analyse­ras.

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Kommittén instämmer i de sakkunnigas förslag, att försäkringsbelopp som tillfaller efterlevande make normalt skall beaktas vid tillämpning av basbeloppsregeln. Det kan anmärkas atl de sakkunniga inle har motiverat varför de inte föreslår någon motsvarande regel i 12:4 och 19:4. Kanske är detta en naturiig konsekvens av att dessa regler avser bara bostad och bohag och att förekomsten av enskild egendom (motsvarande) inte skall beaktas, men å andra sidan kan den efterlevande maken (sambon) natur­ligtvis även i denna situation använda ett försäkringsbelopp till att lösa till sig bohaget.

Advokatsamfundet:

I 3 § föreslås att efterievande make skall kunna begära att vardera sidan skall behålla sin egendom. Detta förslag vill samfundet biträda.

4§

Uppsala universitet. juridiska fakultetsnämnden:

Den nyss berörda frågan om rätt för make atl överta bostad och bohag
"av ringa värde" utan ekonomisk avräkningsskyldighet har ett samband
med förslaget, att efterievande make, i fall då det blott finns enskild
                 275


 


egendom, skall vara berättigad att vid bodelning efter den ena makens död Prop. 1986/87: 1 ur bostad och bohag erhålla egendom till ett värde av minst två basbelopp. (Se 12 kap. 4 § äktenskapsbalk och s. 393 f.) Fakultetsnämnden ställer sig tveksam till det lämpliga i atl införa en ytterligare basbeloppsregel utöver den sedvanliga basbeloppsregeln, som ju också föresläs bibehållen (12 kap. 3 § 2 st). I de små ekonomiska omständigheter som aktualiseras enligt den föreslagna nyheten, torde det vara mycket ovanligt, att makama blott har enskild egendom. Regeln får därför sannolikt synneriigen liten betydelse för makar. (Nyhetens reella betydelse torde gälla sambor; i den delen har emellertid de sakkunniga redan avstyrkt lagstiftning.) Fakultets­nämnden menar därför att den föreslagna "lilla basbeloppsregeln" bör kunna avvaras och att behovet för make i små ekonomiska omständigheter att överta bostad eller bohag, som är enskild egendom, bör kunna tUlgo-doses genom en lämplig utformning av den diskuterade regeln i 11 kap. 7§.

Advokatsamfundet:

Däremot avvisar samfundet bestämt förslaget i 4 § 2 stycket som innebär atl även villkor i rättshandling av tredje man skall vid bodelningen kunna jämkas eller lämnas ulan avseende. - Det är helt orimligt att inte exempel­vis föräldrar skall kunna skydda gåva till sina barn eller deras arv genom atl med bindande verkan i gåvobrev eller testamente göra egendomen enskild.

Svenska bankföreningen:

Vi har redan påpekat alt vi ställer oss tveksamma till den lagstiftnings­teknik som familjelagssakkunniga föreslagit och som innefattar elt stort antal jämkningsregler. Vi skall ytterligare beröra jämkningsregeln i 12 kap. 4 § andra stycket.

Familjelagssakkunniga har i 12 kap. 4 § andra stycket utformat en be­stämmelse efter mönster av generalklausulen i 36 § avtalslagen. Vi är principiellt tveksamma till en generalklausulartad lagstiftning som leder till alt del inle går alt föratse vad som faktiskt gäller i ett enskilt fall. General­klausulen i 36 § avtalslagen har central förmögenhetsrättslig betydelse med stor räckvidd. Vid tillkomsten av bestämmelsen uttalades att den visserli­gen inle var direkt tillämplig på familjerältsliga avtal men alt en analog tillämpning kunde förekomma. Det fick enligt departementschefen således ankomma på rättstillämpningen atl avgöra hithörande frågor (prop. 1975/76:81 s. 113, se även SOU 1974:83 s. 123-124).

Vi kan inle finna atl det påvisats någol behov av en särskild generalklau­
sul inom familjerätten. Den ordning med analog tillämpning av 36 § avtals­
lagen pä familjerätisliga avtal som anvisats av departementschefen synes
väl tillgodose behovet. Det har, såvitt vi känner till, inte påvisats att
jämkningsmöjligheterna i gällande rätt skulle vara oliUräckliga. Vi ser
famiQelagssakkunnigas förslag som etl försök all skapa en "heltäckande"
skyddsmekanism för alla eventualiteter. Så länge någol uttalat behov inte
        276


 


påvisats anser vi dock att man bör undvika att komplicera lagstiftningen     Prop. 1986/87: 1 mer än nödvändigt, i synnerhet som gällande rätt synes ge ett fullgott skydd. Vi avstyrker således att 12 kap. 4 § andra stycket i förslaget föran­leder lagstiftning. Möjligheterna till analog tillämpning av 36 § avtalslagen får anses tillräckliga även framgent.

13 kap.

Försäkringsrättskommittén (Ju 1977:09):

Ett försäkringsbolag kan - alldeles bortsett frän bestämmelserna i kom­munalskattelagen — inle återköpa en livränteförsäkring under vilka om­ständigheter som helst. En försäkring för egen ålderspension (utan garanti) innebär t.ex. alt, om försäkringstagaren avlider före den avtalade första utbetalningsdagen, hela den erlagda premien är konsumerad; några utbe­talningar kommer alltså inte lill stånd. Premierna för sädana försäkringar är anpassade härefter och tUl vetskapen om atl en viss andel av de försäk­rade på detta sätt kommer att dö i förtid. Den som har tecknat en sådan försäkring och som känner sin hälsa svikta, skuUe naturiigtvis gäma vilja att bolaget återköpte hans försäkring, men ett återköp under sådana om­ständigheter kan bolaget av försäkringslekniska skäl inle gå med på. En­dast om del med ganska stor sannolikhet kan bedömas att bolaget (dvs. försäkringstagarkollektivel) inte förlorar på ett återköp, beviljas sådant. Ovanpå denna prövning kommer sedan spärreglerna i kommunalskattela­gen.

De sakkunniga har inte närmare berört denna sida av saken. Särskilt om krav skall kunna göras gällande mot en försäkring som tecknats för flera år sedan, kan omständigheterna vara sådana, att bolaget inte frivilligt skulle ha gått med på etl återköp. Detta måste naturligtvis föranleda viss tvek­samhet mot regeln. Om ä andra sidan regeln begränsas till att avse nyteck-nade försäkringar, blir antalet sädana fall mindre. Och om vidare - som kommittén överväger - den återbetalningsbestämmelse, som för kapital-försäkringarnas del nu återfinns i 117 § FAL, i den kommande försäkrings­lagstiftningen utsträcks även tUl livränleförsäkringarna, torde det inle fin­nas tillräckliga skäl alt motsätta sig den föreslagna bestämmelsen i 13:5.

Såsom de sakkunniga framhållit (se särskilt s. 472) måste vid utbetal­
ningen hänsyn tas liU den skattskyldighet som uppkommer för försäkrings­
tagaren. Om t. ex. makens krav uppgår till 5 000 kr., måste återköpet avse
ett så stort belopp att efter skatteavdrag nettobeloppet uppgår tUl 5 000 kr.
För närvarande är försäkringsbolagen skyldiga att göra käUskatteavdrag
med 30 procent, men frågan är om försäkringstagaren skall kunna kräva atl
så mycket sätts av som motsvarar den uppskattade faktiska skattebelast­
ningen. Frågan blir särskilt tillspetsad om tillgodohavandet, efter ett så­
dant avdrag, inle täcker makens hela krav. Man kan fråga, om försäkrings-
lagaren skall vara tvungen att sätta sig i skuld till det allmänna för att
kunna betala sin bodelningsskuld liU maken. Problemet bör beaktas vid
departementsbehandlingen av förslagel.
                                              277


 


Föreningen Sveriges Kronofogdar:                                     Prop. 1986/87:1

Se vid 8 kap. 2 §.

14 kap. Allmänt

Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten har tagit del av rättegångsutredningens remissvar och delar i princip utredningens synpunkter.

När del gäller registreringsärenden utgår tingsrätten från atl samtliga dessa ärenden skall handläggas på samma sätt som nu sker med äkten­skapsförord och har därför ingen erinran mot atl förslagel i den delen genomförs.

De motiv som de sakkunniga, sid. 463, åberopat lill stöd för påståendet att det är av vikt alt en talan mot klander av bodelning väcks vid samma domstol som har utsett bodelningsförrättaren har tingsrätten svårt atl finna bärande. Nya foramregler bör inte införas för mål av delta slag. De regler som nu gäller har bland annat medfört att det - eftersom endast en dom­stol kan ta upp sådant mål — gått atl snabbi fä veta om en bodelning klandrats.

Vi ifrågasätter därför den föreslagna ändringen i rättegångsbalken som medför rätt för de tvistande att välja mellan mannens och kvinnans person­liga foram.

Den översyn de sakkunniga gjort särskilt av en del rätlegångsbesläm-melser rörande äktenskapsmål har enligt vår mening förenklat handlägg­ningen av dessa mål. Vi tillstyrker därför att de genomförs.

Hovrätten för Övre Norrland:

Foramreglerna är oförändrade. Dä makar i börian av etl kalenderår flyttar lill en annan stad och därefter tar ul skilsmässa under året, är domstolen i den stad där de tidigare bodde exklusivt forum. I sådana faU skulle det vara värdefuUl om målet i stället kunde tas upp i den stad där de är bosatta. Detta är givelvis inte något nytt problem och det förekommer i och för sig i aUa typer av mål. Emellertid måste man fråga sig vad del är som talar mot atl målet skulle fä handläggas i den stad där makarna är bosatta men ännu inle mantalsskrivna.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten anser atl fångelsepåföljden vid överträdelse av besöksförbud
mycket väl kan slopas. Enbart den omständigheten att stadgandet har en
skrämseleffekt bör inte motivera atl det finns kvar. - Om en make vill alt
   278


 


ett uppställt vite skall dömas ut mot den andra maken, som har överträtt     Prop. 1986/87: 1 ett besöksförbud, skall sådan talan föras såsom brottmål vari enskilt åtal förs. Det skulle säkert vara mycket att vinna om en sådan talan kunde föras av allmän åklagare.

RSV:

1 förslagels 14 kap. 7 § och 19 kap. 8 § anges atl rätten skall i vissa fall bestämma vem av makarna/samborna som skall ha rätt att sitta kvar i bostaden, dvs. motsvarigheten till nu gällande GB 15: 11. För det fall att den som inte har kvarsittningsrätt vägrar att avflytta har efter utsöknings­balkens ikraftträdande för kronofogdemyndigheterna varit tveksamt om dom med delta innehåll är en fullgörelsedom som får verkställas omedel­bart av kronofogdemyndighet. Om inte måste nämligen kvarsitlande part ånyo vända sig till tingsrätten och begära handräckning innan kronofogde­myndighet får verkställa. Det skall nämnas att RSV har rekommenderat kronofogdemyndigheterna att domar med ovan angivet innehåll skall verk­ställas. Elt klarläggande uttalande av lagstiftaren i denna fråga vore av värde.

Innehållet i domar och interimistiska beslut skall följas av dels parter, dels kronofogdemyndigheter i samband med verkställighet. Det är därför angeläget för RSV att betona vikten av att motiven till äktenskapsbalken belyser nödvändigheten av att exekutionstitel innehåller för parterna erfor­derliga uppgifter lämnade på elt sätt så att innebörden inte kan missförstås. Detta gäller särskilt vid beräkningen såväl av betänketidens längd som underhållsbidrags storlek vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag, som här fortsättningsvis kallas indexlagen. I det följande exemplifieras tillämpningen av indexlagen genom angivande av urkundstidpunkter före resp. efter den 1 november. Härvid förutsätts att automatisk höjning av underhällsbidrag görs den 1 febraari efterföljande år.

Enligt 5 kap. 3 § i förslaget inleds betänketiden vid olika tillfällen nämli­gen dels vid tidpunkten för ingivande av ansökan tiU domstol, dels vid delgivning av make. Vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad tilläm­pas den förstnämnda regeln och i övriga fall den sistnämnda. Eftersom underhållsskyldigheten under vissa förutsättningar kan upphöra ett år efter betänketidens börian är del viktigt alt tidpunkten för betänketidens börian anges i det interimistiska beslutet.

Indexlagen skall liUämpas när makar träffat avtal om underhåUsbidrag i
gemensam ansökan om äktenskapsskillnad och deras hemställan senare
faststäUs av domstol (jfr NJA 1977 sid. 515). Vid tiUämpning av indexlagen
skall enligt förarbetena (prop. 1966:155 sid. 23 f) sådant bidrag anses vara
bestämt vid den lidpunkt då avtalet träffades. Därför kan ibland osäkerhet
råda om viss höjning enligt indexlagen skall göras eller inte. Detta beror på
all del interimistiska beslutet och inle den gemensamma ansökan är exeku-
279


 


lionslitel. Som exempel kan nämnas situationen då tingsrätt utfärdat etl Prop. 1986/87: 1 betänketidsprotokoll daterat efter den I november och gemensam ansökan undertecknats före denna lidpunkt. Protokollet är från en tidpunkt då höjning inte skall ske medan så är fallet med den gemensamma ansökan. För parter och verkställande myndigheter vore det därför värdefullt om domstol i sill protokoll klart anger vad som gäller vid tillämpning enligt indexlagen. Delta är nödvändigt beroende på att parterna har möjlighet att ändra sitt yrkande om underhållsbidrag och det således kan inträffa hän­delser i processen hela tiden fram till det interimistiska beslutet. Sådana händelser känner ju endast domstolen till. Jämför rättsfallet NJA 1974 sid. 496 där högsta domstolen särskilt uppmärksammat betydelsen av rätt formulering för att missförstånd skulle undvikas i olika hänseenden röran­de frågan vid vilken tidpunkt bidrag skall anses vara bestämt. Även social­styrelsen och riksförsäkringsverket framhåller gemensamt i publikationen Underhållsbidrag och bidragsförskott (sid. 124 y) all tingsrätt i den här situationen bör förordna om indexuppräkning för att sådan skall ske (all­männa råd frän socialstyrelsen 1982: I och riksförsäkringsverket 1982:2).

Formuleringen i de interimistiska besluten bör analogt anpassas tiU vad som gäller för övertätter. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1981 sid. 634 utförligt motiverat sitt ställningstagande angående överrättsavgö-randens formulering för all underhållsbidrag skall beräknas rätt vid tillämpning av indexlagen. I samband med belänketidsprotokoll prövas visserligen inte underhåUsbidragets storlek pä samma sätt som i samband med besvär i överrätt. Emellertid är en gemensam ansökan om äkten­skapsskiUnad ett titt tingsrätten ställt yrkande om underhållsbidrag som i princip måste fastställas för atl kunna verkställas. Detta motiverar alt även vid sådan fastställelse ange bidragets faslslällelsetidpunkt för tillämpning­en av indexlagen genom alt använda den av högsta domstolen anvisade formuleringstekniken för överrälter. Eftersom det är av stor betydelse alt betänketidsprotokollen klart ulvisar den tidpunkt dä bidrag är bestämt enligt indexlagen, är det påkallat all sådan skyldighet för domstolarna förfatlningsregleras.

En följdändring bör göras i indexlagen så atl den tillämpas beträffande alla interimistiska beslut. Det är oliUfredsslällande att underhållsbidrag enligt interimistiskt beslut, som meddelas efter gemensam ansökan om äktenskapsskillnad, skall ändras medan övriga beslut inte påverkas av indexlagen (jfr NJA 1976 sid. 471). En underhållsskyldig skall t.ex. inte genom vägran atl medverka liU en gemensam ansökan få ett gynnsammare underhållsbidrag under betänketiden vid indexuppräkning.

Förhållandet alt indexlagen inte avser underhållsbidrag bestämda genom
interimistiskt beslut kan få negativa konsekvenser för underhållsskyldighe­
ten även när beslutet ingår i en dom. Om t.ex. tingsrätts dom med under­
hållsbidrag utdömt i samband med fastställelse av faderskap överklagas
och senare fastställs av överinstans, blir tillämpningen avseende bidragen
fram liU laga kraft olika beroende pä förhållandel om interimistiskt beslut
finns eller inte. I samband med interimistiskt beslut kan indexhöjningar för
  280


 


tiden efter domsdagen inle las ut förrän efter det all domen vunnit laga Prop. 1986/87: 1 kraft. Detta kan innebära att underhållsbidrag enligt dom före den 1 no­vember avseende t.ex. febraari månads bidrag inte höjs förrän vid laga kraft långt senare, trots atl överinstansen inte ändrat bidragsbeloppet. Saknas däremot interimistiskt beslut är domen genast verkstäUbar under vissa föratsättningar (jfr 3 kap. 6 §, 8 kap. 4 § och 15 kap. 22 § utsöknings­balken). Vid tillämpning av indexlagen höjs bidraget direkt. Anledningen till den olika tillämpningen är att bestämmelserna om interimistiskt beslut tillämpas i det förstnämnda fallet, medan indexlagens huvudregel beträf­fande dom gäller i den andra situationen. Denna brist pä samstämmighet är ytteriigare ett argument för den föreslagna ändringen av indextagen.

Bestämmelserna om att interimistiska beslut inte indexregleras fanns redan i den lag som föregick indexlagen, nämligen lagen (1952:334) om höjning av vissa underhållsbidrag (jfr NJA II 1953, sid. 124). I samband med det i NJA 1976 sid. 471 refererade rättsfallet har RSV den 10 febraari 1976 i yttrande lill hovrätten för Västra Sverige hävdat att tolkningen av gällande rätt är atl indexlagen inte skall tiUämpas på interimistiska beslut. Eftersom målet inle avsåg gemensam ansökan om äktenskapsskillnad be­handlades inte frågan om tillämpning av interimistiska beslut i detta sam­manhang. Mot bakgrund av utvecklingen inom detta rättsområde finner RSV det vara angelägel med en enhetiig rättstiUämpning för alla interimis­tiska beslut. Det finns därför skäl att pröva om del är lämpligt atl låta samtliga interimistiska beslut omfattas av indexlagen mot bakgrund av bl.a. de nu gällande bestämmelserna om betänketid.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

I RB talas dels om frågor som angår saken och dels om rättegängsfrågor. Denna uppdelning bibehålls även i vårt förslag. I såväl nu gällande RB som i vårt förslag finns vissa speciella handläggningsregler för rättegängsfrågor.

Lagstiftaren har inte definierat vilka frågor som är atl hänföra till saken och vilka som är rättegängsfrågor. Vad gäller de interimistiska frågoma i familjemålen har vi — som närmare utvecklats i avsnitt 13.7.2 i vårt betänkande - funnit övervägande skäl tala för att anse dem hänförliga lill rättegångsfrågorna. I den män den famUjerättsliga lagstiftningen inte inne­håller några särregler på del processuella området för dessa frågor, skaU de således - enligt vår uppfattning - handläggas enligt RB:s regler för handläggning av rättegångsfrågor.

Familjelagssakkunniga har beträffande interimistiska frågor i äkten-
skapsskiUnadsmäl och mål om underhäll mellan makar föreslagit en spe­
cialbestämmelse (14 kap. 9 §). Enligt denna bestämmelse gäller atl, om
rätten kallat makarna lill förhandling och den make som väckt frågan
uteblir, yrkandet om interimistiskt förordnande skall anses återkallat tiU
den del det inle har medgivits av den andra maken. Frågan får prövas även
om den andra maken uteblir från förhandlingen.
                                    281


 


Vi delar familjelagssakkunnigas uppfattning att det är rimligt att man     Prop. 1986/87: 1 låter frågan förfalla om den yrkande parten uteblir i nu ifrågavarande fall.

Rent språkligt anser vi utrycket atl yrkandet "anses återkallat" närmast vara en fiktion. Vi finner det lämpligare att efter mönster från RB konstru­era bestämmelsen så att frågan om interimistiskt förordnande förfaller om den yrkande parten uteblir.

Om familjelagssakkunnigas förslag genomförs i denna del bör övervägas om inte en motsvarande regel skall tas in i föräldrabalken när det gäller interimistiskt förordnande i vårdnads- och underhållsfrägor.

Vi vill i detta sammanhang framhålla all vi i vårt förslag till 36 kap. 19 § RB vidgat möljligheterna att höra vittnen utom huvudförhandling. Sådant förhör föresläs kunna äga ram bl. a. när det, på grand av atl beslut i viss fråga skall fattas under förberedelsen eller eljest med hänsyn till omstän­digheterna, är av synnerlig vikt all vittnesförhöret tas upp före huvudför­handling. Härigenom får tingsrätten en möjlighet att höra vittnen innan man under förberedelsen fattar beslut i en interimistisk fråga. Möjlighet härtill har tidigare saknats. Däremot har hovrätten med stöd av 52 kap. 10 § RB kunnat höra vittnen om tingsrätts beslut i en interimistisk fråga överklagats. Detta har inneburit att hovrätten kunnat få ett bättre underlag för sin prövning än tingsrätten hafl.

12        §
Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

Enligl förslaget lill 14 kap. 12 § äktenskapsbalken fär målet prövas ulan huvudförhandling då makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad. Detta gäller också andra frågor i målet, om vilka makarna är ense. Denna bestämmelse överensstämmer i sak med vad som f. n. stadgas i 15 kap. 7 § tredje stycket giftermålsbalken.

Denna specialreglering har erfordrats därför att det i RB inle finns något utrymme för alt avgöra indisposiliva tvistemål pä handlingarna i tingsrätt. Vi har emellertid i värt förslag öppnat sädana möjligheter. Enligt förslagel (se 44 kap. 2 §) kan tvistemål avgöras på handlingarna, inte bara när parterna är ense i saken, ulan även när tvist föreligger, under föratsättning alt huvudförhandling inle behövs för sakens utredning eller av annat skäl. Vårt förslag går härigenom längre än stadgandet i förslaget till 14 kap. 12 § äktenskapsbalken. Del saknas - såvitt vi kan bedöma - anledning att för äktenskapsmälens del begränsa möjligheten all avgöra mål på handlingar­na till frågor, om vilka makarna är ense. Om lagstiftning i denna del kommer all ske i enlighet med vårt förslag torde därför bestämmelserna i förslagel lill 14 kap. 12 § äktenskapsbalken komma att bli överflödiga.

13        §

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten anser alt de sakkunniga på elt förtjänstfullt sätt har löst frågan     282

hur domstolen vid sitt slutliga avgörande av målet genom dom skall be­handla tidigare givna provisoriska beslut.


RSV:                                                                           Prop. 1986/87:1

Förslaget att domstol i äktenskapsskittnadsdom skall ompröva under­hållsbidrag, som meddelats i interimistiskt beslut, är välbetänkt och erfor­derligt mot bakgrand av den vid domstolarna nu varierande tillämpningen. Denna illustreras vid en jämförelse mellan den i belänkandet redovisade uppfattningen angående interimistiskt besluts självständiga betydelse och etl avgörande från Svea hovrätt innebärande alt sådant beslut endast har begränsad rättsverkan (SvJT 1979 ref. sid. 35). Som utredningen utförligt redovisat finns det domstolar vilka tillämpar del av Svea hovrätt avvisade sättet att formulera domslut, som innebär att domstolen i äklenskapsskill-nadsdom förklarar all det interimistiska beslutet skall beslå. I betänkandet föreslås att motsvarande domskrivning skall användas i fortsättningen med förändringen att ordet "fastställa" skall användas i stället för "bestå".

Även i detta sammanhang måste belysas de praktiska konsekvenserna för parter och kronofogdemyndigheter med hänvisningen frän äktenskaps­skillnadsdom till interimistiskt beslut. Vissa interimistiska beslut fär dä en självständig rättsverkan även om äktenskapsskillnadsdomen formeUt hän­visar till tidigare beslut. Tvä exekutionstitlar kommer samtidigt att vara aktuella för exekutiv handläggning, vilket medför att sökande som efter meddelad äklenskapsskillnadsdom vill ha verkställighet för underhållsbi­drag avseende tiden före och efter domen måste till kronofogdemyndighet inge både domen och det interimistiska beslutet. Om däremot underhålls­bidraget för den i det interimistiska beslutet avsedda tiden måste ändras, anges alltid det nya bidraget i äklenskapsskillnadsdomen. Det interimis­tiska beslutet saknar då rättsverkan i fortsättningen och det räcker om den underhållsberätligade inger äktenskapsskillnadsdomen vid verkställighet för hela fordringsanspråket. Eftersom vissa domare sannolikt kommer att använda den av Svea hovrätt förordade metoden att alllid ange underhålls­bidraget för betänketiden i äktenskapsskillnadsdomen finns risk för olika tillämpning i fastställelsesituationen även i fortsättningen. För parter m.fl., som sedan skall följa innehållet i domarvid betalning av underhålls­bidrag, är det angeläget med en så enhetlig tillämpning som möjligt. RSV ansluter sig därför till Svea hovrätts uppfattning i det åberopade rättsfallet. Ett interimistiskt beslut om underhållsbidrag i betänketidsprotokoll skall inte sedan äklenskapsskillnadsdom vunnit laga kraft genom hänvisning från domen kunna åberopas som exekutionstitel. Underhållsskyldigheten skall således i sin helhet alltid regleras i domen. Om domstolarna inte förfar pä detta sätt kan t. ex. i samband med besvär osäkerhet råda om vad som är överklagat. Det kan vara komplicerat för bl.a. partema alt förstå underhållsskyldighetens omfattning om överrätt ändrar underhållsbidraget i tingsrätts äktenskapsskillnadsdom vari tingsrätten i sin lur bl.a. fastställt bidraget i ett interimistiskt beslut. Del interimistiska beslutet kan ju efter besvär redan ha prövats av överrätt, som då fastställt delsamma.

Sambandet mellan underhållsbidrag i äktenskapsskillnadsdom och tidi­
gare meddelat interimistiskt beslut påminner vid tillämpning av indexlagen
om det som finns mellan gemensam ansökan och interimistiskt beslut. Om
    


 


ett interimistiskt beslut efter gemensam ansökan om äktenskapsskillnad Prop. 1986/87: meddelats före den 1 november och dom meddelas efter denna tidpunkt, föreligger risk för atl bidraget i praktiken sänks om domstolen bara fast­ställer underhållsskyldigheten till samma belopp Qfr publikationen Dom­stolsverket informerar 1978: 10 sid. 14). Domstol bör i förekommande fall särskilt ange att bidraget vid tillämpning av indexlagen skall anses vara bestämt vid en tidigare tidpunkt.

Om domstolarna, trots RSVs invändning häremot, i äktenskapsskill­nadsdom kommer att använda formuleringstekniken att underhållsbidrag i belänketidsprotokoll fastställs, innebär detta att bidraget omprövas i sak (jfr belänkandet sid. 409 n). För att undvika sänkning i samband med automatisk indexhöjning finns det dä all anledning atl domstol i förekom­mande fall förordnar all bidraget vid tillämpning av indexlagen skall anses bestämt vid tidigare lilhälle (jfr NJA 1981 sid. 634).

15 § RSV:

Uttrycket "provisoriskt förordnande om underhällsbidrag" bör bytas ut mot "interimistiskt beslut om underhållsbidrag".

De föreslagna bestämmelserna om underhällsbidrag saknar motsvarig­het i föräldrabalken. Eftersom följdändringar föreslås i föräldrabalken i annat sammanhang bör dessa omfatta även reglerna om underhållsbidrag till barn.

17 §

Rättegångsutredningen (1977:06):

Familjelagssakkunniga har i förslaget lill 14 kap. 17 § äktenskapsbalken tagit in bestämmelser om tingsrätts domförhet i äktenskapsmål och mål om underhåll. Dessa bestämmelser motsvarar i sak vad som i dag stadgas härom i giftermålsbalken.

I vårt förslag upptas delvis nya domförhelsregler för tingsrätt vid hand­läggning av tvistemål. Förslaget innebär för huvudförhandlingsmälens del att endomarbehörigheten frikopplas frän huvudförhandlingens tidsmässiga anknytning till etl förberedelsesammanträde (nuvarande 42 kap. 20 § and­ra stycket RB) och i stället knyts lill målets sakliga beskaffenhet. Mål av enklare slag skall sålunda alltid fä avgöras av ensamdomare, oavsett när huvudförhandlingen äger ram. Även när det gäller mål som skall avgöras pä handlingarna är målets beskaffenhet bestämmande för domförheten (se närmare 2 kap. 4 § i vårt förslag).

De domförhelsregler som föreslås av famiQelagssakkunniga ankyter -
såvitt gäller frågan om ensamdomarkompetens - till vad som gäUer för
tvistemål i allmänhet. Skulle vårt förslag i denna del föranleda lagstiftning,
kommer således även tingsrätts domförhet i äklenskapsmål alt påverkas.
Formella kriterier fär då stå tillbaka för målens sakliga beskaffenhet när
             284


 


det gäller att bestämma vilken sammansättning tingsrätten skall ha vid     Prop. 1986/87: 1 avgörande av ett äktenskapsmål. Från våra utgångspunkter är en sådan utveckling givelvis enbart av godo.

18 och 19 §§

Rättegångsutredningen (1977:06):

Enligl förslagel lill 14 kap. 18 § Äktenskapsbalken skall i nämnden sitta fem nämndemän. Om det är påkallat med hänsyn till målets omfattning eller andra särskilda omständigheter, får dock sex sitta i nämnden. Denna bestämmelse innebär ingen saklig förändring i förhållande lill vad som hittills gällt. Det är således möjligt atl i vissa specieUa fall ha med en extra nämndeman i tingsrätt i nu ifrågavarande mål. Bestämmelserna överens­stämmer härvidlag med vad som gäller för brottmål.

Vi finner del märkligt alt varken enligl nuvarande lagstiftning eller förslagel motsvarande överensstämmelse finns mellan dessa mål och brott­mål såvitt avser möjligheten atl i vissa fall ha två lagfarna domare. Detta förefaller desto mer ologiskt som tingsrätt vid förfall för en nämndeman är domför med fyra nämndemän medan förfaU för den ende lagfarae domaren givetvis innebär alt förhandlingen får las om. Vidare är atl märka alt av förslaget lill 14 kap. 20 § Äktenskapsbalken framgår att hovrätt kan ha såväl en extra lagfaren domare som en extra nämndeman.

Om man skulle finna att möjlighet bör öppnas för tingsrätt att även i dessa mål ha två lagfarna domare, måste omröstningsreglerna i förslaget till 14 kap. 19 § Äktenskapsbalken kompletteras. En jämförelse kan härvid göras med omröstningsreglerna för brottmål i 29 kap. 3 § andra stycket RB.

I förslaget lill 14 kap. 19 § Äktenskapsbalken talas om atl tingsrätten består av domare och nämnd. Eftersom även nämndemännen är domare, bör man i stället skriva att tingsrätten beslår av lagfaren domare och nämnd.

16 kap. Allmänt

SCB:

SCB har i skrivelse 1978-09-21 tiU regeringen begärt en utredning om behovet av ett centralt äktenskapsregister. Vidare har SCB framhållit att en rationalisering av nuvarande register är nödvändigt om en effektiv samhällsservice fortsättningsvis ska kunna upprätthällas.

FamiQelagssakkunniga har, efter det att behovet av etl centralt äkten­
skapsregister dokumenterats, överlämnat registerfrågan tUl särskild utre­
dare. Denne har i samråd med en arbetsgrupp vid SCB utarbetat etl förslag
där den nuvarande helt manuella hanteringen av uppgifter görs om. Dator­
stöd i kombination med filmbilder av dokument föresläs utnytQas för
framlida registerhanlering. Förslaget föratsätter atl ändringar sker i kungö-
       285


 


relsen (1952: 87) angående äklenskapsregislret. Detta arbete behöver inte     Prop. 1986/87: 1 samordnas med familjelagssakunnigas förslag rörande de ekonomiska frå­gorna i äktenskapsregistret, och de ändringar av inregistrerade uppgifter som en följd av förslagel om äktenskapsbalk. Det bör i stället av såväl administrativa som ekonomiska skäl genomföras snarast.

I äktenskapsbalken föreslås att vissa rättsinstitut utmönstras och följakt­ligen inte heller inregistreras vid äktenskapsregistrel. Samtidigt föreslås alt en utökning görs för nya uppgifter.

De föreslagna upphävda rättsinstituten är

-    boskillnadsinstitutet

-    den s. k. hushållsfullmakten enligt GB 5:13

(sistnämnda institut har inte föranlett någon inregistrering det senaste

halvseklet).

SCB har ingen erinran mot att dessa båda institut utmönstras.

Registret föreslås enligt utredningen även fortsättningsvis innehålla

-    uppgifter om äktenskapsskillnad och ogiltighet av vigsel

-    uppgifter om äktenskapsförord

-    uppgift om bodelning

-    avtal enligl 12 kap. 2 § fastighelsbildningslagen

SCB tillstyrker denna del av förslaget, och vill därvid göra följande detaljkommentarer.

Enligt förslaget skall även fortsättningsvis rapportering ske till regislret om ogiltighet av vigsel. Regeringen kan i vissa fall godkänna förrättningen som vigsel. Även denna form av beslut bör meddelas registret.

Vidare föresläs att med dom på äktenskapsskUlnad bör även jämställas beslut av Svea hovrätt om godkännande av ett i främmande stat meddelat beslut om upplösning av äktenskap enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Det är väsentligt att även dessa uppgifter tillförs registret.

Uppgifter om äktenskapsförord innebär enligt förslaget endast etl avtal om egendomsordningen. Denna förändring av begreppet påverkar dock på intet sätt regislerförutsältningarna.

Enligt förslagel bör registret utökas med uppgifter om

-    gåva mellan makar

-    beslut om betänketid

-    beslut i vårdnadsfrågor såväl i samband med upplösningen av föräldrar­nas äktenskap som senare ändring av vårdnadsform

-    beslut i vårdnadsfrägor för barn till icke gifta föräldrar.

SCB är positiv till att äktenskapsregistrel i fortsättningen skall innehålla även dessa rättsfakta. I anslutning härtill vill vi göra följande kommenta­rer.

Innebär rättshandlingen gåva meUan makar skall registrering ske såsom gåva. Utan registrering får gåvan ej åberopas mot givarens borgenärer.

Enligt förslaget kan ansökning om registrering ges in tiU vilken tingsrätt i
riket som helst. Det avgörande är atl uppgiften kommer att ingå i det
centrala äktenskapsregistret. En gåva kan vara verksam mellan makarna
    286

själva om gåvotagaren fått gåvan i sin besittning.


 


Enligt balkförslaget skall gåva av fast egendom och tomträtt lagfaras och     Prop. 1986/87: 1 inskrivas enligt gällande bestämmelser. Skyddet mot borgenärerna in­träder när lagfart eller inskrivning sökts för förvärvet hos inskrivningsmyn­dighet. Inskrivningsmyndigheten underrättar äktenskapsregistret om gå­van när ansökan om lagfart eller inskrivning bifalles eller förklaras vilande.

Makarna kan även enligl förslaget ge in gåvan av fast egendom eller tomträtt till rätten för registrering enligt 16 kap. Äktenskapsbalken för att vinna skydd mot givarens borgenärer.

Enligt förslaget skall anmälan om bodelning utan samband med äkten­skapsskillnad antecknas i registret. Vidare skall i registret införas uppgift om bodelningshandling, som av make ingivits lill rätten för registrering.

Bodelning kan även komma att förrättas när mål om äktenskapsskillnad pågår. Denna bodelning kan bli bestående även om frågan om äktenskaps­skillnad förfaller.

Med anledning av atl betydelsefulla rättsverkningar har knutits till den dag talan väckts om äktenskapsskillnad föreslås att beslut om betänketid skall registreras i äklenskapsregislret. Förutom att make under pågående mål om äktenskapsskillnad genast kan begära förrättning av bodelning, blir den egendom make förvärvar efter denna tidpunkt enskild. Avlider den ena maken under det målet pågår, påverkas arvsrätten och även bodelning­en. Utöver dessa motiv förekommer förfrågningar om betänketid frän bl. a. sociala myndigheter.

Uppgifter om betänkelid erbjuder etl värdefullt underlag för framtida reformer inom familjerättens område och även för forskningen. I nuläget saknas helt information om i vad mån systemet med betänkelid motverkar förhastade äktenskapsskillnader. Den enda tillgängliga informationen om förhastade äktenskapsskillnader är de domar på äktenskapsskillnad som undanröjts av hovrätt efter gemensamt överklagande av parterna innan tingsrättens dom vunnit laga kraft.

I balkförslaget ingår i 10 § övergångsbestämmelserna att verkan av en hemskillnadsdom helt skulle förfalla om makarna flyttade samman. 1 åt­skilliga fall har makarna genom äktenskapsförord upphävt hemskillnads­domens ekonomiska rättsverkningar, medan däremot i andra talrika fall förfrågningar till äktenskapsregistret visat alt makarna varit okunniga om hemskillnadsdomens ekonomiska rättsverkningar och därför inte undan­röjt denna kvarstående effekt på egendomsförhållandena.

I balkförslaget ingår även att av rätten meddelade vårdnadsbeslut skall antecknas i äktenskapsregistrel. Samtliga vårdnadsbeslut skall ingå, såväl de där föräldrarna är eller varit gifta med varandra, som de där föräldrarna inte varit gifta med varandra. Även ändringar av tidigare vårdnadsformer skall rapporteras. Registret som inrättades i samband med att den nya giftermålsbalken antogs 1921, innehöll uppgifter om vårdnad om barn i samband med äktenskapsskUlnad fram till år 1951.

Det får anses vara en allvariig brist att samlad information om vårdnaden
av barn numera saknas. Ökning av skilsmässofrekvensvn, ändrad lagstift­
ning på familjerättens område genom införande av nya vårdnadsformer,
    287


 


samt ändringar i tidigare vårdnadsavgöranden har medfört svårigheter att     Prop. 1986/87: 1 följa upp vad som förekommit i vårdnadshänseende. Såväl domstol som sociala myndigheter har behov av sådan information. I nuläget kan äklen­skapsregislret endast lämna uppgift om domstol och domsnummer för de vårdnadsärenden som avgjorts i samband med äktenskapsskillnad.

Ett centralt heltäckande register över vårdnadsbeslui skulle fylla elt viktigt informationsbehov. Domstolar och sociala myndigheter skulle kun­na snabbt och arbetsbesparande få fram dala i en vårdnadsfråga. För det pågående och även kommande reformarbetet inom familjerätten samt för forskningen är det av stort värde att fä informationsunderlag om olika vårdnadsformer.

De ärliga kostnaderna för en komplettering av ovan angivna uppgifter skulle uppgå till ca 90 000 kr enligt särskild beräkning som SCB gjort på uppdrag av familjelagssakkunniga. Delta förutsätter dock att den ovan föreslagna rationaliseringen av registret genomförs. En komplettering av nämnda uppgifter i nuvarande manuella register skulle ställa sig mycket kostsamt.

RSV:

Frågan om ett äktenskapsregister behövs även i framtiden har familje­lagssakkunniga överlåtit ål en särskild utredningsman alt utreda. Denne har föreslagit all registret skall finnas kvar och atl det skall innehålla beslut om domar i äktenskapsmäl och uppgifter om de rättshandlingar mellan makar som familjelagssakkunniga föreslår skall registreras. Som en nyhet föreslås att även beslut om vårdnad och betänkelid skall registreras. Som skäl för förslaget att registrera beslut om vårdnad framhåller utrednings­mannen atl domstolar och sociala myndigheter har svårt att få reda på om ett vårdnadsbeslut föreligger och att dessa svårigheter kommer atl öka genom att beslut i vårdnadsfrägor blir aUt vanligare och att en central registrering av vårdnadsbeslui därför behövs. Detta har också blivit famil­jelagssakkunnigas förslag (sid. 411, jämförd med sid. 519 ff).

Beträffande förslagel om central registrering av beslut om vårdnad och motiveringen därför vill RSV framhålla dels att domstol från och med år 1977 skall underrätta pastorsämbete om dom eller slutligt beslut om vård­nad för anteckning i barnets personakt och dels att regeringen i mars 1982 lagt fram en proposition (1981/82:168) med förslag till ändringar i föräldra­balkens regler om vårdnad och umgänge m. m. I propositionen föreslås bl.a. atl sammanboende föräldrar som inte är gifta med varandra skall kunna få gemensam vårdnad genom en enkel anmälan till pastorsämbetet under de förutsättningar som anges i 6 kap. 4 § föräldrabalken.

Under förutsättning att regeringens förslag antas av riksdagen kommer
RSV i samråd med socialstyrelsen atl utarbeta närmare anvisningar för
pastorsämbetena angående anteckning av gjord anmälan och eventuella
underrättelser till andra myndigheter. Behovet av en central registrering
har inte påtalats varken i propositionen eller i det betänkande, SOU
1979:63 Om föräldraansvar m. m., som legat till grand för propositionen.
    288


 


RSV anser atl frågan om registrering av vårdnadsbeslut i äkenskapsre-     Prop. 1986/87: 1 gistret bör överlämnas till utredningen om barnens rätt om så inte redan skett.

Frågan om registrering av gåva mellan makar har behandlats under punkt 2.5.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

Vi ansluter oss till förslagen i bilaga 2 om att äktenskapsregistret skall finnas kvar och om vad del skall innehålla.

4§ Domareförbundet:

I fråga om regislreringsärenden föreslås i 16 kap. 4 § äktenskapsbalken atl, om en ansökan om registrering bifalls, registrering skall anses ha skett den dag handlingen kom in tUl rätten. Registreringen i äktenskapsregistrel har betydelse för möjligheten att åberopa god tro beträffande en uppgift som har registrerats. Den föreslagna regeln överensstämmer med nu gäl­lande rätt. Regeln bör emellertid ses mot bakgrand av vad som gäller om foram för ansökan om registrering. För närvarande är bara viss eller vissa tingsrätter behöriga alt i ett enskilt fall ta upp en fråga som skall medföra registrering. För en tredje man är det då i vart fall teoretiskt möjligt all ta reda på om någon handling som skall registreras har kommit in till tingsrät­ten. Familjelagssakkunniga föreslår nu att ansökan om registrering skall kunna göras hos vilken tingsrätt som helst (16 kap. 2 § äktenskapsbalken). Detta förslag har fog för sig. Regeln torde emellertid medföra att det blir omöjligt att få säkert besked om en uppgift som skall registreras, innan den har kommit in lill äklenskapsregislret. Av principiella skäl är det då be­tänkligt att behålla regeln att registrering skall anses ha skett redan när handlingen kom in till tingsrätten.

17 kap. Allmänt

Advokatsamfundet:

Beträffande 17 kap. om bodelningsförrättare vill samfundet framhålla alt det nya lagförslaget ställer oerhört stora krav på bodelningsförrättaren samt att kostnaderna för en bodelning kommer all öka väsentiigt.

Samfundet anser det riktigt att en bodelningsförrättare skall kunna pröva
frågor om vad som skall ingå i bodelningen och hur egendomen skall
fördelas men ifrågasätter om inte till bodelningsförrättare bör utses endast
advokat, med hänsyn till de särskilda regler som gäller för denna yrkeska­
tegori. Enligt förslaget kommer även bodelning vid ena makens död atl
kräva svära avgöranden. Numera förrättas ofta bodelning mellan efterle­
vande make och dödsboet av en person med anknytning till begravnings­
byrån men som saknar juridisk utbildning.
                                            289

19   Riksdagen 1986/87. i saml. Nr 1. Bilagedel


 


Del visar sig ofta svårt att fä make att riktigt uppge sina tillgångar och     Prop. 1986/87: 1 skulder inför bodelningsförrättaren. Samfundet föreslår att make åläggs alt uppge sina tillgångar och skulder under edlig förpliktelse och att under edsansvar underteckna bouppteckningen hos bodelningsförrättaren.

Förslaget att en bodelningsförrättare skall ha möjlighet att ålägga en make större del av kostnaderna om maken orsakat ökade kostnader genom vårdslöshet eller försummelse kan enligt samfundels mening ha en viss tillbakahållande effekt pä en krånglande make. Däremot anser samfundet inte att kostnaderna skall fördelas av bodelningsförrättaren med hänsyn lill makarnas ekonomiska förhållanden.

Redan med nuvarande lagstiftning har bodelningsförrättarnas arvoden visat sig bli några av de största posterna bland rällshjälpsnämndernas utbetalningar. Bodelningar är ofta svära förrättningar, infekterade av ma­kamas övriga motsatsförhållanden. Med det nu framförda förslaget, som enligt samfundets mening pä etl olyckligt sätt öppnar ytterligare möjlighe­ter för makar att begära jämkning av den ängsligt fasthållna likadelnings­principen, kommer arbetet för bodelningsförrättaren och därmed även kostnadema att öka väsentligt.

Enligt samfundets mening borde bodelningskoslnaderna vara ett ytterli­gare tungt vägande skäl för att på sätt samfundet föreslagit gå ifrån princi­pen att all makarnas egendom skall delas. Det kan befaras att om förslaget går igenom makar ändock kommer atl av kostnaderna avhållas från atl UtnytQa alla möjligheter till en mera rättvis fördelning som förslagel velat ställa lill deras förfogande.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I 17 kap. om bodelningsförrättare upptas bestämmelser, vilka nu i stor omfattning återfinnes i 23 kap. Ärvdabalken. Fakulletsnämnden instäm­mer i att en överflyttning lill lagstiftningen om makar är motiverad. Särskilt betydelsefullt är i övrigt förslagel om en enligt 17 kap. 6 § utvidgad behö­righet och skyldighet för bodelningsförrättaren. att pröva prejudiciella frågor. Nämnden finner förslaget väl motiverat men påpekar, all del av lagtexten bör framgå vad som nu sägs i motiven (s. 417) om att bodelnings­förrättare ej är behörig alt pröva en sådan fråga i vilken det väckts talan vid domstol innan han förordnats.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

Enligt förslaget lUI 17 kap. 6 § andra stycket äktenskapsbalken skaU bodelningsförrättare, om makarna inte kan komma överens, pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning.

Av motiven framgår atl härmed avses att en bodelningsförrättare inte
kan undandra sig att pröva en prejudicieU fråga om makarna önskar att han
skall ta ställning i frågan (s. 416). Detta innebär en nyhet i förhållande tUl
        290


 


gällande rätt. Om däremot endera maken väcker särskild talan vid domstol     Prop. 1986/87: 1 föreligger samma hinder mot bodelningsförrättarens fortsatta handläggning som i dag.

Vi vill ifrågasätta om man av lagtexten verkligen klart kan utläsa att bodelningsförrättare inte fär pröva en tvistig fråga om endera maken väljer att föra en särskild talan vid domstol. Enligt lagtexten skall bodelningsför­rättaren pröva tvistiga frågor, som är av betydelse för bodelningen. Några inskränkningar görs inte.

En klandertalan är av sådan natur att parterna kan ingå förlikning. Saken är alltså dispositiv. Principiellt kan den i undantagsfall komma att prövas i den summariska process, som vi har föreslagit. Det torde f.ö. vara möjligt även enligt gällande rätt atl pröva en sådan talan summariskt. Vi räknar dock med att detta kommer att bli en mycket sällsynt undantagsföreteelse. Beträffande konsekvenserna härav hänvisar vi till vad vi anfört i vårt betänkande (avsnitt 13.2.3 och 13.2.4).

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

1 motiven tUl förslagel till 17 kap. 8 § äktenskapsbalken anges att -enligt familjelagssakkunnigas mening - ett lagakraftvunnet avgörande av bodelningsförrättare bör kunna angripas med extraordinära rättsmedel.

Vi har ingenting i sak att erinra i denna del men vill påpeka att, eftersom ifrågavarande bestämmelser i RB enligl sin ordalydelse endast avser dom­stols dom och beslut, en hänvisning bör göras i 17 kap. 8 § äktenskapsbal­ken till RB:s bestämmelser om extraordinära rättsmedel.

18 kap.

Hovrätten för Övre Norrland:

Utformningen av förslaget till äktenskapsbalk är tilltalande. Dispositio­nen är klar och överskådlig. Möjligen kan man ifrågasätta det berättigade i att låta reglerna i 18 kapitlet bilda ett eget kapitel med rubriken "Gemen­samma bestämmelser". Dels förekommer denna rubrik som en särskild underavdelning i 14 kapitlet, något som lätt kan leda till misstag, dels synes innehållet i det föreslagna 18 kapitlet inte ha mera artskild karaktär än att innehållet i dess fem paragrafer kunde fördelas på övriga kapitel i balkens Qärde avdelning.

Domareförbundet:

Förbundet noterar med tillfredsställelse att familjelagssakkunniga i äk­
tenskapsbalkens kapitel med rältegångsbestämmelser har tagit upp ett
flertal problem, som tillämpning av belänkelidsreglerna har medfört i den
praktiska handläggningen av mål om äktenskapsskillnad. De föreslagna
reglerna överensstämmer väl med den praxis som har uppkommit. Förbun­
det tillstyrker förslagen.
                                                                    291


 


Övriga  föreslagna  rätlegängsbestämmelser föranleder  ingen  erinran     Prop. 1986/87: 1 utom pä följande punkt. Se 16 kap. 4 §.

19 kap. Allmänt

RSV:

På del skalterättsliga området gäller sedan länge samma regler för sam­bor med gemensamt barn som för gifta (65 § kommunalskatlelagen, KL). En skillnad mellan de båda kategorierna kan emellertid uppkomma, nämli­gen när förhållandet har upplösts och del därefter utgår underhållsbidrag mellan parterna.

Ett periodiskt understöd som utges av en person till dennes f.d. sambo betraktas nämligen som elt s. k. frivilligt understöd (prop. 1973: 181 sid. 35 och 52). Avdragsrällen för ett sådant understöd är begränsad till 5 000 kr/år. Avdrag för periodiskt understöd till en f. d. make får emellertid ske med utgivet belopp om underhållsskyldigheten är reglerad i dom eller avtal.

Fr. o. m. 1984 års taxering kommer avdragsrällen för frivilliga periodiska understöd att försvinna (SFS 1982:421, prop. 1981/82:197). Detta leder således till att periodiska understöd mellan f.d. sambor inte längre kom­mer att vara avdragsgilla.

Del nu nämnda har inget direkt samband med familjelagssakkunnigas förslag. RSV vill ändå peka pä förhållandet, eftersom den hittillsvarande (visserligen begränsade) avdragsrätten möjligen kan ha haft betydelse för enskilda personers val av samlevnadsform.

1§

JK:

För tydlighets skull bör anges att med sambor avses man och kvinna som, utan alt vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samman­lever under äktenskapsliknande förhållanden.

Svea hovrätt:

Formen "samlever" torde ej vara språkriktig. Hovrätten föreslår att ordet utbyts mot "sammanlever".

SCB:

Det är bra att få ett kort ord, sambor, för "samboende, ej gifta". FamiQelagssakkunniga definierar sambor i 19 kap. 1 § i förslaget till äk­tenskapsbalk. Som operaliv definition anser SCB denna mindre ändamåls­enlig. Vi är dock samtidigt medvetna om svårigheterna all göra stringenta avgränsningar.

292


 


Landstingsförbundet:                                                                    Prop. 1986/87: 1

Med utgångspunkt i de intressen Landstingsförbundet i första hand har alt företräda finns inte anledning att gå närmare in på förslagens i allt väsentligt civilrättsliga innehåll. Förbundet inskränker sig därför till att konstatera alt definitionen i den föreslagna 19 kap. 1 § äktenskapsbalken av begreppet "sambo" är tydligare än den motsvarighet som i dag åter­finns i I § lagen (1973:651) om ogifta sammanboendes gemensamma bo­stad, vilket i sin tur bidrar till att ytterligare precisera lokutionerna "nära anhörig" i l.ex. 7 § transplantationslagen (1975:190), 5 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. och 3 § den nyligen antagna nya hälso- och sjukvårdslagen ävensom "närstående" i t.ex. 4 § förvaltningslagen (1971:290), 2 kap. 13 §, 3 kap. 9 § och 5 kap. 2 § kom­munallagen (1977:179) samt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

11.2 Lag om införande av äktenskapsbalken

Hovrätten för Övre Norrland;

Även om hovrätten i en detalj har ansett all vissa äldre rättshandlingar allQämt skall tolkas enligt äldre lag (se betr. 10 kap. 6 §) instämmer hovrät­ten i de sakkunnigas uttalande att huvudregeln vid införande av en ny äktenskapsbalk bör vara atl denna i sin helhet blir tillgänglig från ikraftträ­dandet.

Stockholms tingsrätt:

I huvudregeln i förslagel till införande av äktenskapsbalken föreslås balken i sin helhet bli tillämplig vid ikraftträdandet. De sakkunniga har motiverat förslaget med atl reglerna bör bli allmänt tillämpliga inom rimlig tid. Tingsrätten finner sig böra godta den lösning som valls. Det bör dock påpekas att lösningen kan leda tiU att svårlösta tvister kommer under domstolarnas bedömning, eftersom svårigheter kan komma att uppstå för enskUda parter, som har haft nuvarande regler som utgångspunkt, när de kommit överens i ekonomiska frågor.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

De sakkunnigas förslag tUl lag om införande av äktenskapsbalken liksom förslag till övergångsbestämmelser tUl ärvdabalken förefaUer i det stora hela väl avvägda. Även i dessa frågor måste naturligtvis ett slutligt stäU-ningslagande anslå tiUs det fastslagits vilka malerieUa nyheter som kom­mer att genomföras.

Domareförbundet:

När det gäUer övergångsbestämmelsemas utformning delar förbundet familjelagssakkunnigas uppfattning att de nya reglerna bör tillåtas slå ige­nom så snart det är möjligt. På en punkt viU förbundet dock ifrågasätta om man inte bör gå fram försiktigare än vad de sakkunniga föreslår.

Enligl 6 kap. 8 § giftermålsbalken gäUer att vad som har trätt i stället för      293


 


egendom, som make har fått i arv, gåva eller testamente med villkor att Prop. 1986/87: 1 den skall vara enskild, skall vara av sådan natur såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är enskild. Familjelagssakkunniga föreslår att i äktenskapsbalken den motsat­ta regeln skall gälla, om inte annat får anses föQa av rättshandlingen med hänsyn lill dennas syfte och övriga omständigheter. De rättshandlingar av ifrågavarande art som har kommit till under giftermålsbalkens giltighetstid har naturligtvis avfattats med hänsyn lill denna balks regler. Rimligen bör de tolkas mot bakgrund av regeln atl surrogat för enskild egendom blir enskild egendom. Förbundet ifrågasätter därför om inte 6 kap. 8 § gifter­målsbalken även framdeles bör gälla i fråga om rättshandlingar av dessa slag som har företagits före äktenskapsbalkens ikraftträdande. Inte minst intresset att förebygga lolkningslvister kan motivera en sådan bestämmel-

Föreningen Sveriges kronofogdar: Se vid 8 kap. 2 §.

11.3 Lag om ändring i ärvdabalken 3 kap. 7 §

Kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m.: I anslutning lill behandlingen av ärvdabalken vill vi ytterligare anföra följande. Elt modernt språk har använts i betänkandets lagtextförslag. Mot detta språk, inbegripet benämningen sambo, kontrasterar starkt ordvalet i 3 kap. 7 §, där det föreskrivs att skifte skall ske med "de skyldeman efter den först avlidne som är närmast till arv när skifte sker". Eftersom ordet skyldeman hos många också torde föra tankarna in pä ett gäldenärsförhäl-lande, bör undersökas om det är möjligt all undvika det. Exempelvis kunde föreskrivas att skifte skall ske "med dem som är närmast till arv efter den först avlidne maken när skifte sker". Alt i stället använda benämningen släktingar förefaller olämpligt med hänsyn till att balkens andra kapitel avses kvarstå oförändrat.

De sakkunniga har föreslagit att bestämmelserna i ärvdabalken om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo upphävs. Sådana avtal kan ingås i högsta grad formlöst. Någon utredning om avialsfrekvensen i dag har inte lagts fram. I betänkandet antas emellertid att behovet av avtal kommer atl minska om förslaget om efterlevandes rätt att behålla boel oskiftat genomförs.

Enligt vår uppfattning saknas tillräckliga skäl för atl upphäva bestäm­
melserna, i varie fall om reglerna om eflerievandeskydd ej får föreslagen
utformning. Även om det föreslagna tredje kapitlet av ärvdabalken skulle
upphöjas till lag finns emellertid skäl behålla bestämmelserna. Avtal om
sammanlevnad i oskiftal bo lar ju inte uteslutande sikte på bon som vid
fränfället gift make med bröstarvingar efterlämnar. Sådana avtal föratsätts
      294


 


kunna träffas även för förvaltningen av andra dödsbon. Såsom påpekats Prop. 1986/87: 1 tidigare kan det heller inte uteslutas att bröstarvingar och efterlevande make väljer alt låta dödsbogemenskapen bestå beträffande den avlidnes egendom exempelvis för att undvika att den efterlevande erhåller egendo­men med fri förfoganderätt. 1 sådana och liknande fall kan det framstå som naturligt för dödsbodelägarna att sluta ett avtal om sammanlevnad beträf­fande den avlidnes egendom och eventuellt också låta den efterlevandes egendom utgöra objekt för avtalet.

Enligt vår bedömning kommer del sålunda även framdeles att kvarstå ett behov av del genomarbetade och fungerande regelsystem som i dag finns i 24 kap. ärvdabalken. Ett upphävande torde nämligen innebära att därefter uppkommande spörsmål av det slag som kapitiet i dag reglerar blir att bedöma enligt allmänna rättsgrundsatser, vilka människor i gemen ej kän­ner till. Härutöver vill vi betona att blotta existensen av kapitlet även kan ha den verkan att den gör dödsbodelägare, som ej avser att skifta egendo­men, uppmärksamma på att behov kan finnas av en ordentlig reglering av den framtida förvaltningen och representationen av dödsboets egendom. Att sådan reglering sker får i många fall anses vara även ett samhälleligt intresse.

3 kap. 8 §

Advokatsamfundet:

Enligt förslagets 3 kap. 8 § skall den förkovran det oskiftade boel under­går efter den först avlidnes död komma även dennes arvingar till godo. Det enda undantaget härifrån skall vara att egendom som den efterlevande erhållit genom arv eller testamente och ännu inte tillträtt skall behållas av den efterievande respektive hans arvingar. Har den efterlevande tillträtt arvet — exempelvis en släktgärd — skall alltså den först avlidnes arvingar vara med och dela på detta arv.

Samfundet anser inte denna bestämmelse befogad. Det kan gä lång tid mellan dödsfallen, och samfundet anser det riktigare att behålla den nuva­rande bestämmelsen att boets förkovran genom arv, gåva, testamente eller den efterlevandes eget arbete skall tiltfalla dennes arvingar. Det kan be­faras alt den nya bestämmelsen kan medföra alt en efterlevande make begär skifte av boet även när skäl i övrigt talar för att behålla del oskifiat.

11 kap. 8 §

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Vad gäller förslaget tUl ändringar i ärvdabalken har fakultetsnämnden
blott ett enstaka påpekande utöver de synpunkter som angetts ovan i
remissyttrandet. I 11 kap. 8 § ges f. n. en hjälpregel för tolkning av testa­
mente innebärande, att testamente till förmån för make eller trolovad inte
skall antagas gälla, om äktenskapet resp. trolovningen upplösts före lesta­
tors död. Nu föreslås (s. 449), att regeln skall upphävas såvitt angår
                295


 


296


trolovad samtidigt som det genom en ny mening tilläggs, alt stadgandet för Prop. 1986/87: 1 make skall ha motsvarande tillämpning, om en sambo har gjort testamente till den andre sambon och samlevnaden är upplöst vid teslators död. Förslagel om avskaffandet av tolkningsregeln beträffande trolovning moti­veras med att bestämmelse om trolovning inte längre finns i giftermålsbal­ken och all tolkningsregeln kan utgå såsom överflödig.

Detta är emellertid inle sä alldeles övertygande. Så snart det ingåtts ett äktenskap föreligger det också en tidigare trolovning i den allmänna bety­delsen, att parterna kommit överens om att gifta sig. Trots att trolovningen inte ger upphov lill rättsverkningar enligt giftermålsbalken, förekommer det sålunda i själva verket etl mycket stort antal trolovningar. I praktiken är del dock otvivelaktigt klart, att fall av fristående förlovningar utan samboende är ovanliga för närvarande, och atl en regel för samboende skulle få verkan även för de flesta fall av trolovning. Del hindrar inte att testamenten kan bli upprättade av personer som ulan att sammanbo kom­mit överens om att gifta sig (t.ex. av nägot äldre personer, som kanske tidigare varit gifta och har barn var för sig). Principiellt föreligger samma behov av en tolkningsregel för dessa fall som för samboförhållanden. I båda fallen är det dessutom enligt nämndens mening lika naturligt atl uppställa samma tolkningsregel som nu kommer till uttryck i ÄB 11:8. Även ulan uttryckligt lagstöd med tanke på sambor och förlovade bör samma tolkningsregel rimligen tillämpas i praxis. Enligt nämndens mening bör man sålunda behandla trolovning och samboende på samma sätt och antingen lagreglera båda fallen eller lämna båda fallen utanför lagtexten om makar. Med nämndens restriktiva inställning till lagstiftning för sambor är det mest närliggande att inskränka lagregeln enbart tiU makar, men alt ändå föratsätta atl motsvarande tolkningsregel är ganska självklar även för sambor och förlovade.

20 kap. 4 §

Domareförbundet:

1 förslaget till ändrad lydelse av 20 kap. 4 § ärvdabalken har bestämmel­sen om när vardera makens egendom skall antecknas och värderas förenk­lats. De sakkunniga har inte ansett det möjligt att ge detaljerade regler för när och hur enskild egendom skall redovisas i bouppteckningen. I lagtex­ten anges detta genom att sådan egendom skall upptagas och värderas om del ej på grand av förhållandena är obehövligt. Denna bestämmelse kan säkerligen komma all välla såväl tingsrätterna som bouppteckningsförrät-larna avsevärda problem. Domareförbundet vill därför ifrågasätta om inte bestämmelsen borde ges det innehållet alt vardera makens enskilda egen­dom alllid skall antecknas och värderas.


 


övergångsbestämmelserna           ,                                   Prop. 1986/87: 1

Kammarkollegiet:

Huvuddragen av den gällande arvsrätten får antas vara väl kända hos stora delar av den svenska allmänheten, inte minst hos den äldre delen av befolkningen. Utredningens förslag innebär på mänga punkter (ex. slopan­de av laglotten och införande av arvsrätt för efterlevande make) stora ingrepp i gällande rätt. Det kommer alt krävas en stor informationsinsats för att skapa kännedom om de nya reglerna hos allmänheten, särskilt som de som närmast behöver de nya kunskaperna är gamla människor. Kolle­giet förutsätter atl bred information kommer atl ges om de nya reglema och att ikraftträdandet av de nya reglerna sätts till en tidpunkt dä informa­tionen nått ut så att man inte får oväntade effekter av den nya lagen.

SpecieUt känsligt blir ikraftträdandet av de nya bestämmelseraa om utredningens förslag om laglollens slopande vinner bifall. Utredningens uppfattning atl delta inte skulle kräva speciell reglering i övergångshän­seende kan inte delas av kollegiet. Enligt kollegiets mening kommer försla­get (s. 459) att leda till otaliga testamentstolkningstvister både i de faU testamentet innehåller förordnande om laglott och då sådant förordnande saknas. Kollegiet vill framhålla atl denna fråga noga måste övervägas och vill ifrågasätta om del trots allt inte är en enklare lösning atl låta den nya lagen enbart bli tillämplig pä testamenten som upprättats efter ikraftträdan­det. Ett sådant syslem ger möjlighet för den som vill att ändra sina testamentariska dispositioner medan övriga testamenten får tolkas i enlig­het med de regler som gällde vid upprättandet, något som får antas över­ensstämma med lestators vilja.

11.4 Lag om ändring i föräldrabalken 14 kap. 4 §

Stockholms överförmyndarnämnd:

Mindre tilltalande är också föreslagen bestämmelse i 14 kap. 4 § föräl­drabalken alt förmyndaren endast skall begära skifte för den omyndiges räkning om överförmyndaren tillstyrker detta. Överförmyndarens roU blir därmed mycket oklar och del kan ifrågasättas hur dennes ansvar skall bedömas efter etl tiUstyrkande eller avstyrkande.

Av specialmotiveringen framgår atl som allmän förutsällning skaU gälla alt den åtgärd som vidtas skall vara till den omyndiges bästa. Samtidigt sägs att genom kravet på överförmyndarens samtycke till skifte betonas atl utgångspunkten bör vara att den omyndige inte skall begära sitt arv. Hur vet man att detta är till den omyndiges bästa?

Att vid ett samråd med förmyndaren ha som utgångspunkt att etl krav
om skifte kommer alt skapa arvsrätt för efterlevande make torde medföra
att överförmyndaren avstår från alt förespråka etl skifte. Delta synes då
vara helt i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Men därmed
     297


 


uppstår också frågan varför förmyndaren alltid skall samräda med överför-     Prop. 1986/87: 1 myndaren. Ett samråd som inte leder till annat än ett i förväg givet resultat synes meningslöst.

I övrigt anser jag alt möjlighet bör föreligga för bröstarvinge atl begära skifte när efterievande make gifter om sig.

Föreningen Sveriges överförmyndare:

Enligt förslag lill ny lydelse i 14 kap. 4 § föräldrabalken skall förmyn­daren samråda med överförmyndaren och endast om denne tillstyrker begära skifte. Samtidigt sägs i specialmoliveringen alt genom kravet på överförmyndarens samtycke till skifte betonas att utgångspunkten bör vara att den omyndige inte skaU begära sitt arv. Med sådana regler tvingas överförmyndaren tillgodose efterlevande makes intresse av atl få behålla boel oskifiat i stället för att se tiU all den omyndige erhåller sitt arv. Delta kan inte anses tillfredsställande och ett samråd under sädana föratsättning­ar kommer såväl förmyndaren som överförmyndaren alt uppleva som meningslöst. Då föreningen dessutom anser att bröstarvingen fortfarande skall bibehållas vid sin laglott bör föreslagen lydelse i denna paragraf utgå.

20 kap. 1 §

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

Vi har vid vår genomgång observerat att en följdändring måste göras i 20 kap. 1 § föräldrabalken. Denna paragraf hänvisar f. n. lill 15 kap. 29, 30 och 30 a §§ giftermålsbalken. Vid ett genomförande av familjelagssakkun­nigas förslag skall hänvisning i stället göras till 14 kap. 17-20 §§ äkten­skapsbalken.

11.5    Lag om ändring i rättegångsbalken

Stockholms tingsrätt:

Se vid 14 kap. under "Allmänt".

11.6    Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Allmänt

Domareförbundet:

Domareförbundet ser med tillfredsställelse att de föreslagna ändringarna i försäkringsavtalslagen genomförs, då detta kommer atl förenkla arbetet för domstolarna väsentligt.

298


 


3 §                                                                                                 Prop. 1986/87: 1

Folksam:

Som en konsekvens av sitt förslag om ett legalt förmånstagareförord­nande föreslär de sakkunniga att lydelsen av 3 § 2 st försäkringsavtalslagen ändras så att ogiltighetsverkan drabbar även det legala förordnandet i den mån detta i det enskilda fallet strider mot kommunalskattelagens regler om förmånstagare till pensionsförsäkring. Folksam tillstyrker förslaget.

Enligt de sakkunniga skall övergångsbestämmelserna till lagen (1975:1353) om ändring i 3 § försäkringsavlalslagen fortfarande gälla. Des­sa övergångsbestämmelser innebär att nämnda paragraf är tillämplig en­dast på försäkringsavtal som tillkommit efter utgången av 1975. Otillåtna förordnanden på äldre försäkringar blir sålunda inte utan verkan. Försäk­ringen drabbas i stället av avskattning enligt 2 § i den s k ikraftträdandela­gen (1975: 1348). De sakkunniga konstaterar att avfattningen av 2 § ikraft-irädandelagen innebär alt avskallning dock inle kommer alt inträda i de fall det legala förordnandet är tillämpligt eftersom detta inte kan betraktas som något förfogande av försäkringstagaren. Att någon avskallning inte sker i denna situation måste också i de flesta fall anses vara en önskvärd lösning. Det skulle t. ex. närmast framstå som obilligt om en sådan påföljd inträdde när det legala förordnandet blivit tillämpligt därför att de av försäkringsta­garen insalta förmånstagarna avlidit.

Samtidigt kommer emellertid det förhällandet att avskattning inte skall ske när det legala förordnandet strider mot kommunalskattelagens regler såvitt vi kan se att kunna utnytQas på ett sätt som strider mot syfiet med dessa regler. Försäkringstagaren till en äldre pensionsförsäkring kan näm­ligen återkalla del gjorda förmånslagareförordnandet och därefter avsikt­ligt underlåta att göra ett nytt. I denna situation blir det legala förordnandet tillämpligt. Om detta härvid omfattar förmånstagare som inte är tillåtna enligt kommunalskattelagen, föranleder inte det någon påföljd - förord­nandet är inte utan verkan eftersom 3 § försäkringsavtalslagen inte gäller för äldre försäkringar och någon avskattning blir inte aktuell eftersom det är det legala förordnadet som är tillämpligt. De sakkunniga kommenterar inte detta förhållande som bl.a. kan leda till atl släktingar i andra och tredje parentelen och universella testamentstagare blir förmånstagare till belopp från pensionsförsäkring. Olägenheterna torde emellertid kunna eli­mineras genom ändringar i eller tillägg lill 2 § ikraftträdandelagen.

103 §

Försäkringsrättskommittén (1974:09):

Den osanktionerade regeln i andra stycket om makes informationsplikt
torde ha ringa självständig betydelse vid sidan av den allmänna regeln i 1
kap. 4 § ÄktB. Särskilt kan det förefalla överflödigt att i lagen föreskriva,
alt försäkringstagaren skall underrätta sin make när han sätter in denne
som förmånstagare; jfr här också vad som gäller om testamente.
                     299


 


Å andra sidan kan sägas, att om maken inte har få» veta att han är Prop. 1986/87: 1 förmånstagare, saknas det förväntningsintresse, vars skyddande torde vara ett av de huvudsakliga skälen för bestämmelsen. Över huvud taget uppstår här en konflikt mellan principen, atl testamenten och testaments-liknande förordnanden får hållas hemliga, och det allmänna önskemålet om öppenhet mellan makar.

Beträffande den nya regeln om försäkringsbolagets upplysningsplikt mot försäkringstagarens make har det i kommittén förekommit delade mening­ar, huravida man bör instämma i de sakkunnigas förslag eller i Gerhard Grabes särskilda yttrande (s. 492 f).

Det bör för övrigt framhållas att informationen möter särskilda praktiska svårigheter vid sådana kollektivavtalsgrandade försäkringar, där försäk­ringsbolaget saknar kännedom om vilka de individuella försäkrade är hos en viss arbetsgivare. 1 sådana fall kan bolaget rimligen inte åläggas att ge en frågande make några säkra besked om dennes rätt; bolaget prövar inte frågan om en viss person är omfattad av försäkringen förrän ett försäk­ringsfall har inträffat. Vad bolaget kan upplysa om är, huruvida det finns registrerat något individuellt förmånstagareförordnande för den personen samt vad som eljest gäller enligt standardförordnandet. Den grandläggande bedömningen av om maken är försäkrad måste emellertid den frågande ta på sin egen risk. Inte ens registrering av ett individuellt förordnande innefattar någon garanti för att den som har gjort förordnandet omfattas av försäkringen. I varie fall för det nu angivna slaget av försäkringar ler sig den föreslagna regeln därför mindre ändamålsenlig.

103 a §

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

I och för sig kan man naturligtvis ifrågasätta det lämpliga i att införa en särskild "arvsordning" för försäkringsbelopp som utfaller vid försäkrings­tagarens död (jfr s. 280 f). Som de sakkunniga framhållit vUl kommittén emeUertid av flera skäl söka tona ned betydelsen av förmånstagareförord­nanden för utmätningsskyddet och arvsskatleprivilegieringen. Del ligger alhså helt i linje med kommitténs intentioner, när enligt förslaget försäk­ringar t. ex. i utmälningshänseende kommer att behandlas lika oavsett om det finns nägot av försäkringstagaren gjort förordnande eller inle. Kommit­tén har kommit fram till att detta laglekniskt görs bäst genom att alla förvärv av sådana försäkringsbelopp betraktas som förmånslagareförvärv. Detta gäller oavsett vilken omfattning man anser alt utmätningsskyddet och arvsskatleprivilegieringen skall ha.

Kommittén ställer sig alltså i princip positiv till att en fördelningsregel av
den föreslagna arten införs i lagen. För alt uppnå något större likformighet
med den norska FAL-kommitténs förslag, bör dock kanske själva termen
förmånstagareförordnande reserveras för egentliga förordnanden av för­
säkringstagaren. 1 103 a § kan i stället användas uttryck som att maken
skall "vara förmånstagare" eller alt försäkringsbeloppet skall "tillfalla
                 300


 


maken som förmånstagare". Kanske skulle män också, liksom i 104 §, tala     Prop. 1986/87: 1 om att "försäkringen eller försäkringsbeloppet" skall tillfalla förmånsta­garen.

Såsom de sakkunniga anfört (s. 281) värderar samhället genom utform­ningen av de regler om arv m.m. i vilken ordning närstående skall få egendom efter en avliden, och det måste anföras starka skäl för att frångå denna ordning. I likhet med de sakkunniga anser kommittén visserligen att det är välmotiverat att över huvud taget införa en särskUd regel om fördel­ningen av försäkringsbelopp. Däremot är del kanske tveksamt om de sakkunniga har anfört tillräckligt vägande argument för att regeln materi­ellt skall avvika från vanliga fördelningsregler så myckel som förslaget gör.

Det är riktigt att de sakkunnigas förslag i sak stämmer med vad den norska FAL-kommittén avser att föreslå. Den finländska kommittén där­emot vUl åtminstone för närvarande inte ha någon sådan fördelningsregel alls, och den danska kommittén har ännu inle tagit ställning. Någon full­ständig nordisk rättslikhet torde alltså sannolikt inte kunna näs, vilken lösning man än väljer.

Frågan är emellertid av grandläggande familjerättslig karaktär, och kom­mittén vill därför inte ta slutiig ställning lill hur den skall utforma sitt eget förslag förrän i varie fall remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag är avslutad.

104 §

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Kommittén instämmer helt med de sakkunnigas slutsats, att det nuva­rande andra stycket bör ulgå. Förslaget innebär så betydande fördelar att det bör godtas även om reglerna om laglott i övrigt skulle behällas också i fortsättningen (jfr reservation nr 7, sista stycket). Kommittén vill emeller­tid nämna, att under nordiska överläggningar den möjligheten diskuterats att - utöver vad som anges i 104 § andra stycket förslaget - man skulle kunna jämka fördelningen av försäkringsbeloppet i uppenbart oskäliga fall, när make eller bam som den försäkrade försörit eller varit skyldig alt försöria går miste om beloppet genom ett förmånstagareförordnande. En sådan regel kunde möjligen vara påkallad som ett skydd för make och barn framför allt vid illojala förfaranden. F. n. anser kommittén dock inte till­räckliga skäl föreligga att lägga fram elt förslag härom, särskilt med tanke på de lUlämpningssvårigheler jämkningsbestämmelser av denna typ kan medföra. - Frågan om laglottens berättigande i övrigt torde vara av den arten, atl kommittén enligt det förat sagda saknar anledning all ta ställning tiU den.

Vad angår det föreslagna nya andra stycket i paragrafen, framgår det av
specialmotiveringen (s. 468) att den första förutsättningen för tillämpning
av bestämmelsen skall vara atl den försäkring det gäller har beaktats vid
beräknandet av andelarna i bodelningen. Detta är enligt kommittén en
riktig begränsning, och den bör framgå tydligare av lagtexten; den nu
       301


 


föreslagna lydelsen kan läsas på ett mera vidsträckt sätt. Man bör också Prop. 1986/87: 1 välja en formulering som markerar att förmånstagaren inte kan bli tvungen att avstå mer än vad som motsvarar det värde som åsattes försäkringen i bodelningen. En sådan begränsning ter sig särskilt motiverad med tanke på de kollektivavtalsgrundade Qänstegrupplivförsäkringarna. Dessa är av ar­betsmarknadsparterna direkt avsedda som ett omställningsbidrag för den anställdes aktuella familj. Om han vid tiden för sin död redan har hunnit bilda ny familj, skulle det strida mot det syftet om de kunde dras in i en bodelning med den gamla famiQen.

105 §

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Kommittén instämmer med de sakkunnigas förslag.

Folksam:

Ingen erinran.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Riksförbundet instämmer med de sakkunnigas förslag till konsekvens­ändringar av tolkningsreglema i 105 § FAL. Del är bra att det klart ulsäges i lagtexten atl ett förordnande till förmån för make och barn ska medföra hälftendelning av försäkringsbeloppet även när försäkringen varit enskild egendom. Tolkningsregeln för del fallet all arvingar insatts som förmånsta­gare står i samklang med de föreslagna reglerna om makes arvsrätt.

Försäkringsjuridiska föreningen:

Skulle föreningens uppfattning angående makes arvsrätt vinna gehör måste tolkningsreglema i 105 § FAL justeras i enlighet därmed. I övrigt instämmer föreningen med de sakkunnigas förslag.

ATS-gruppen:

De sakkunniga föreslär här att förmånstagareförordnande lill förmån för make skall anses förfallet om mål om äktenskapsskillnad pågick vid försäk­ringstagarens död.

I denna del vill vi endast påpeka att för AFAs och KFAs del i det standardiserade förordnandet införts en presumtion av motsatt innehåll. Försäkringsbestämmelserna bygger på kollektivavtal mellan ifrågavarande arbelsmarknadsparter. Del finns därför ingen anledning för oss att yttra oss om del sakliga innehållet i den föreslagna ändringen utan vi vUl endast framhålla atl bestämmelserna som de är utformade enligl AFAs och KFAs förordnanden är lättare att administrera.

302


 


115 a §                                                                                          Prop. 1986/87:

Försäkringsrältskommittén (Ju 1974:09):

Kommittén överväger själv att föreslå en motsvarande, något mera vidsträckt regel, men motsätter sig inte alt regeln tills vidare görs så begränsad som de sakkunniga har föreslagit.

ATS-gruppen:

Om ogift försäkringstagare inte insatt förmånstagare skall enligt de sak­kunnigas förslag det utfallande försäkringsbeloppet fördelas mellan arving­ar och universella testamentstagare såsom förmånstagare. Det kan då inträffa att försäkringsgivaren i god tro betalar ut beloppet till någon som framstår som berättigad men del i efterhand visar sig alt betalningen är felaktig. För att undvika att försäkringsgivaren i dessa fall skall tvingas göra dubbelutbelalning föreslår de sakkunniga en bestämmelse av innehåll att försäkringsgivaren inte behöver betala till en förmånstagare om bolaget i god tro redan betalat till någon som framställ som berättigad.

Som framgår av ordalydelsen har de sakkunnigas förslag en generell innebörd. De sakkunniga har emellertid betonat att bestämmelsen tar sikte på den speciella situation som kan uppkomma när försäkringsbeloppet skaU fördelas mellan arvingar och universella testamentstagare. Det kan dock nämnas att ATS-gruppens medlemmar har en likartad bestämmelse för barn till manlig försäkringstagare, där barnet inte är antecknat i person­akt för försäkringstagare eller känt för försäkringsgivaren vid utbelalnings-tillfäUet.

Det problem de sakkunniga pekar på, när försäkringsgivaren i god tro betalar ut beloppet lill någon som framstår som berättigad vid utbetalnings-tillfället men det därefter visar sig alt beloppet helt eller delvis skulle ha utbetalats till annan person, är något som inte är särskilt sällsynt för Qänstegrupplivförsäkringsbolagen. Dessa försäkringsgivare är nämligen för utbetalningen beroende av att de ansökningshandlingar som inkommer är kompletta och riktiga. Något försäkringsbrev finns inle. Emellertid kan det i enstaka fall visa sig att den som ansöker om försäkringsbeloppet inle känt till att försäkringstagaren l.ex. varit sammanboende under äkten­skapsliknande förhållanden. Med den utformning den föreslagna bestäm­melsen enligt de sakkunnigas förslag erhåller omfattas även de här angivna situationerna därav.

Fördelen med en sådan bestämmelse som de sakkunniga föreslår är att betalningen kan ske utan dröjsmål och att försäkringsgivaren inte behöver riskera dubbelutbelalning. Nackdelen är risken att nära anhöriga går miste om de försäkringsbelopp som de eljest skulle ha erhålht. Erfarenheten visar nämligen att den som ansöker om försäkringsbelopp inte alltid har skaffat sig den rikliga överblicken över försäkringstagarens efterievande-krets. Vidare kan det ibland finnas samboende som väl sökande känner till men inte bedömer vara sammanboende under äktenskapsliknande förhål­landen.


303


 


De olika konsekvenser de sakkunnigas förslag kan medföra har inte     Prop. 1986/87: 1 närmare belysts av dem. Om den föreslagna bestämmelsen skall införas, är det enligt vår mening nödvändigt att först närmare överväga de konsekven­ser förslaget erhåller. Detta kan lämpligen ske av försäkringsrättskommit­tén.

116 §

Folksam:

Ingen erinran.

122 §

Folksam:

Förslagel till ändrad lydelse av 122 § försäkringsavtalslagen är en konse­kvens av de sakkunnigas slutsats att jämkning i försäkringsbelopp inte skall kunna ske. Om detta förslag lagfästs, har Folksam inle något all invända mot en sådan utformning av 122 §. Vi har emellertid föreslagit att möjligheten lill jämkning skall behällas såvitt del gäller all tillgodose efter­levande makes rätt enligl basbeloppsregeln. Med en sådan ordning kan 122 § behållas oförändrad.

Övergångsbestämmelserna

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

De nya bestämmelserna i FAL avses gälla i alla fall då försäkringslaga-ren avlidit efter ikraftträdandet. Detta kan vålla vissa svårigheter, som dock torde få begränsad betydelse i praktiken.

En svårighet gäller tolkningen av förmånstagareförordnanden. Motsva­rande problem uppkommer — med större praktisk betydelse - vid tolk­ningen av testamenten. Vid förmånstagareförordnanden är emellertid för­hållandena såtillvida särpräglade, som det sällan finns något gott underiag för en subjektiv tolkning av försäkringstagarens avsikter. Vid individuell försäkring görs de flesta förordnanden genom att försäkringstagaren vid tecknandet sätter kryss i en eller flera rutor på en blankett som försäkrings­bolaget tillhandahäller honom. Och om försäkringstagaren vid gruppför­säkring passivt accepterar det i försäkringsvillkoren intagna slandardför-ordnandel, och således inte avger någon egen viljeförklaring, torde en individuell tolkning vara helt omöjlig; del kan kanske inte ens utredas att försäkringstagaren kände lill förordnandets existens.

Av FAL:s tolkningsbeslämmelser föreslär de sakkunniga ett tillägg till
105 § femte stycket om tolkningen av förordnandet "arvingar" när försäk­
ringstagaren efterlämnar make och barn. Enligt den föreslagna regeln skall
i sådant fall en tredjedel av beloppet tillfalla maken och resten barnen. Men
om en gift försäkringstagare vid en individuell försäkring före ikraftträdan­
det av den nya lagen har gjort förordnandet "arvingar", torde det finnas
          304


 


starka skäl att tro att han inte har avsett att någon del av beloppet skall Prop. 1986/87: 1 tilhalla maken. I så fall bör naturligtvis tolkningsregeln inte tillämpas. Och detta bör kanske gälla även om del förflyter läng tid efter ikraftträdandet utan att försäkringstagaren ändrar förordnandet, om man utgår från att det är hans avsikter vid förordnandets tillkomst som skall beaktas. - Särskil­da svårigheter uppstår, som ovan nämnts, om det är fråga om elt standard-förordnande i grappförsäkring. Här torde försäkringstagaren ofta inte ha haft några avsikter alls.

En annan fråga, som dock är av mindre betydelse, rör de föreslagna bestämmelserna i 103 a § och förhållandet lill borgenärerna. Del förekom­mer enligt uppgift från praktiskt försäkringshåll då och då, att någon tecknar en försäkring med avsikt att försäkringsbeloppet skall flyta in i dödsboet efter honom och där användas för all betala hans skulder. För all uppnå detta behöver försäkringstagaren för närvarande inte göra någon­ting; om ingen förmånstagare har utsetts, går försäkringsbeloppet in i dödsboet och kan tas i anspråk av borgenärerna.

Med den föreslagna ordningen kommer emellertid ett sådant belopp att fördelas enligt reglerna i 103 a § och vanligen bli oåtkomligt för borgenärer­na. Den som vill att hans skulder skall bli betalda med försäkringsbeloppet måste alltså göra ett direkt förordnande till förmän för dödsboet (alterna­tivt till förmån för viss eller vissa borgenärer). Man kan vänta sig atl det i enstaka sådana fall kan uppstå oklarheter, i varie fall vid dödsfall kort efter ikraftträdandet. Det framstår under alla omständigheter som viktigt att försäkringstagarna i god tid före ikraftträdandet fär information om de nya reglerna.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Del kan ifrågasättas om en särskild övergångsregel behövs när det gäUer tolkning av förmånstagarförordnande till förmån för arvingar. En gift för­säkringstagare som enligt nuvarande bestämmelser insätter arvingar som som förmånstagare i första hand gör detta med förbigående av make. Om försäkringstagaren avlider efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande kommer trots delta make att erhålla en tredjedel av förmänstagarförvärvet om inte en särskUd övergångsregel införs. Sädana förordnanden är dock relativt ovanliga. Del torde inte heller komma att uppfattas som stötande att make även i dessa fall kommer att ingå i kretsen av arvingar. Mol denna bakgrand och av praktiska skäl anser riksförbundet att en särskild över­gångsregel ej bör införas.

11.7 Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Beträffande den föreslagna ändringen (s. 472) i 5 § lagen om allmänna
arvsfonden, som avser försäkringsbelopp ingående i kvarlåtenskap som
tillfaller fonden enligt 103 a § försäkringsavtalslagen, viU länsstyrelsen
      305

20   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


framhålla att ett sådant avstående bör prövas enligt samma grander som i     Prop. 1986/87: 1 dag gäller för övrig kvariålenskap.

Om en försäkring utan förmånstagarförordnande tillfaller arvsfonden som del i ett dödsbo utan arvingar, bör kvarlåtenskapen ses som en helhet och en ansökan om avstående av arvet alltså bedömas gälla även försäk­ringsbeloppet. Endast om länsstyrelsens utredning klart ulvisar att arvlå­taren velat skilja ut viss del av kvarlåtenskapen, exempelvis försäkringen, eller om ansökan avser enbart försäkringsbeloppet, skall detta alltså be­handlas för sig. Länsstyrelsen utgår från att någon generell särbehandling av de olika delaraa av kvarlåtenskapen inte avses genom det föreslagna tillägget i 5 § arvsfondslagen.

11.8 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) RSV:

De sakkunniga har i 11 kap 4 § andra stycket äktenskapsbalken föresla­git atl värdet av inbetalda premier för en pensionsförsäkring i vissa fall skall beaktas vid en bodelning. På sid. 275 har de sakkunniga nämnt all det bör sakna betydelse om andra maken känt till eller samtyckt till premiein­betalningen. Delta bör enligt RSVs mening framgå av lagtexten. Vidare bör det framgå atl hänsyn skaU las till de skattekonsekvenser som har föQl av premieinbetalningen. Detta skulle kunna lösas genom att det i 11 kap. 4 § andra stycket och 13 kap. 5 § äktenskapsbalken sägs alt den andra makens hälft skall beräknas som om någon försäkringspremie inte hade erlagts.

I förslaget till tillägg tiU sextonde stycket av första punkten av anvisning­
arna till 31 § KL har de sakkunniga angett "Återköp får också           ".

Denna formulering kan lätt ge intryck av atl återköp får ske om försäk­ringstagaren sä önskar. Enligt 13 kap. 5 § äktenskapsbalken skall försäk­ringsgivaren dock vara skyldig atl i del angivna fallet göra en utbetalning. RSV anser att det av formuleringen i KL bör framgå att det inte är försäkringstagaren som bestämmer om någon utbetalning skall ske. Vidare bör det enligt RSVs mening inte i lagtexten talas om återbetalning av premier, eftersom det inle är de inbetalda premierna som betalas ul vid ett återköp av en försäkring (s. 264 f). Slutiigen bör man enligt RSVs mening inte i detta sammanhang använda termen återköp, eftersom det torde innebära atl betalningen sker till försäkringstagaren. Av 13 kap. 5 § äkten­skapsbalken framgår emellertid att utbetalning också skall fä ske direkt liU försäkringstagarens make.

Med hänvisning till det sagda föreslär RSV alt tillägget till sextonde stycket av första punkten av anvisningarna tUl 31 § KL får följande ly­delse.

Är försäkringsgivare enligt 13 kap. 5 § äktenskapsbalken skyldig atl
verkställa utbetalning av försäkringstagares tillgodohavande skall utbetal­
ningen anses som ett sådant återköp som fär ske utan hinder av bestäm­
melserna i denna lag.
                                                                                           3Qg


 


När det gäller ikraftträdandebeslämmelserna för detta tillägg till KL vill Prop. 1986/87: 1 RSV framhålla atl de bör innehålla all lagen gäller även en försäkring som har tecknats före utgången av 1975. I annat faU skulle inte premier för en sådan försäkring kunna beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i 11 kap. 4 § andra stycket och 13 kap. 5 § äktenskapsbalken (jfr. 2 § lagen (1975:1348) om ikraftträdande av lagen (1975:1347) om ändring i kommu­nalskattelagen).

Sluthgen vill RSV nämna att bestämmelsen i 37 § 1 mom 3 TL bör anses kunna innefatta även de fall där utbetalningen sker till försäkringstagarens make. Uppgiften skall dock givetvis avse försäkringstagaren.

11.9 Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

1§ Kammarkollegiet:

Avstäenden av allmänna arvsfondens rätt till förmänslagarbelopp enligl föreslagna 103 a § försäkringsavtalslagen bör inte lämnas obeskattade. Eftersom avstående i dessa fall inte innebär att en förmånstagare träder ur bilden och en subsidiär förmånstagare träder lill kan förvärvet ej beskattas enligt 12 § arvsskatlelagen. Skäl saknas att beskatta förvärvet på annat sätt än som gäller fondens arvsavståenden, vilket föratsätter tillägg i paragra­fens andra stycke där efter "arv" bör insättas: eller egendom som tillfallit fonden enligl 103 a § försäkringsavlalslagen.

11        §

Kammarkollegiet:

Fordrar med kollegiets grundförslag ingen ändring. Godtas utredningens förslag om äkta makes arvsrätt men med de krav pä faktisk bodelning som kollegiet uppställer gäller delsamma.

12        §
Kammarkollegiet:

Första stycket tredje meningen har alltid erbjudit tillämpningssvårig­heter. Inte sällan har bestämmelsen blandats ihop med 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Även om den föreslagna ändringen innebär viss skalteskärpning genom att andra förmånstagares förvärv inte får räknas in då denna den efterlevandes skattefria andel beräknas så anser kollegiet att förslaget kan godtas.

Bibehålles 104 § andra stycket försäkringsavlalslagen i begränsad om­fattning bör den bestämmelse i första stycket som anknyter liU sistnämnda regel finnas kvar.

307


 


15 §                                                                             Prop. 1986/87: 1

Kammarkollegiet:

Det skall införas efterarv dä basbeloppsregeln (ÄktB 12:3 andra stycket) tillämpats. Detta gäller inte bara det fall då det finns efterarvingar utan även då det finns bröstarvingar. Det måste dä finnas någon fördelningsre­gel för dessa fall. Nu finns det sådan regel dä den efterlevande erhållit egendom genom arv men inte genom denna bodelningsregel.

Det enklaste är att lägga ett nytt stycke till 2 mom med följande lydelse.

"Har efterlevande make erhållit egendom enligt 12 kap. 3 § andra stycket äktenskapsbalken äger vad ovan sägs motsvarande tillämpning".

Bestämmelsen kommer dock inte atl i praktiken bli lätt att tillämpa.

15 a §

Kammarkollegiet: Föranleder ingen erinran.

28 §

Kammarkollegiet;

Väljs systemet att tillgodose efterlevande make genom ett högre belopp bodelningsvägen bör avdraget för efterlevande make ligga kvar på nuva­rande nivå. Kollegiet har ingen erinran mot det föreslagna avdraget 200000 kr i det av utredningen förordade systemet. Det kan dock konstateras atl del i båda fallen blir åtskilliga bouppteckningar som inte kommer att föranleda skatt då den förste av två makar dör. Skattetillfället kommer att flyttas fram till den efterlevandes död eller dä efterbeskatlning skall ske.

Den utvidgade kretsen av sådana som skall likställas med äkta make accepteras.

Advokatsamfundet:

Samfundet föreslär att 28 § i denna lag får den lydelsen att till klass I hänföres efterlevande make, sambo, barn, avkomling tiU barn, make och sambo lill bam samt efterlevande make och sambo till avlidet barn. Likaså anser samfundet att paragrafens andra stycke bör innehålla att som skatte­fritt avdrages från den lott som tillkommer "den avlidnes efterievande make och sambo 200 000 kronor...". Tredje stycket kommer dä endast att uppta bestämmelsen om styvbarns- och foslerbarnsförhällanden.

Samfundet anser det inte motiverat att i 28 § använda hela definitionen på sambo, när man i övrigt i förslaget genomgående använder beteckning­en sambo. Det kan lätt leda till misstolkningen att man i denna paragraf uppställer andra kriterier.

308


 


309

32 §                                                                            Prop. 1986/87:1

Kammarkollegiet:

Kollegiet har avstyrkt att alltför många eflerbeskattningssituationer in­föres. De nuvarande bör dock kompletteras. Egendom kan när eflerarvs­rätt föreligger skiftas under den efterlevandes livstid, antingen genom att sedan den efterlevande tillträtt egendomen denna utskiftas till arvinge eller genom att den efterlevande underlåter att begagna sin rätt vid bodelning.

Kollegiet föreslår att paragrafen kompletteras med en bestämmelse av följande lydelse

h) arv tillfallit någon genom att kvariålenskap, som i skatteärendet beräknats skola övertas av den avlidnes efterlevande make, istället utskif­tas;

49 §

Kammarkollegiet:

Försäkringsgivares uppgiftsplikt bör omfatta även de i 103 a § försäk­ringsavtalslagen upptagna fallen.

49 a §

Kammarkollegiet: När förmänstagarebelopp avstås bör underrättelse ske.

59 § Kammarkollegiet:

Någon ytterligare regel om återvinning erfordras ej om systemet utfor­mas efter kollegiets linjer. Alt som förslaget gör tidsbegränsa rätlen tiU återvinning i de nya fallen är enligt kollegiets mening nödvändigt. Det är även erforderligt atl ange en tidsgräns inom vilken återvinning senast skall sökas. Annars blir del alltför lockande atl antedatera den handling som föranleder återvinning. Tiden kan sältas tiU elt år från del föratsättningar för återvinning inträdde (jfr slämpelskaltelagen 43 §).

Advokatsamfundet:

Samfundet viU slutligen påpeka att det inte är rimligt alt rätten tUl återvinning av arvsskall i lagens 59 § begränsas till ett år från skattebeslu­tet, då man i ärvdabalken lämnar den efterlevande möjlighet alt när som helst under sin livstid skifta boet med den avlidnes arvingar. Arvingama har dä skyldighet att deklarera sill förvärv och debiteras skatt, men den efterlevande skuHe inte kunna återvinna vad hon eUer han betalat för mycket.

Samfundets förslag all en omyndig skall kunna begära skifte efter sin myndighetsdag innebär ocksä att samfundet anser att en efterlevande make som dittills suttit i oskiftal bo skaU ha rätt till återvinning av skatt.


 


Bilaga 4      Prop. 1986/87: 1

Lagrådsremissens lagförslag 1    Förslag till Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall först bland balkarna föras in en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av föQande lydelse.

Första avdelningen Allmänna bestämmelser 1 kap. Äktenskap

1   § Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

2   § Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skaU gemensamt värda hem och bam och i samråd verka för familjens bästa.

3   §   Varie make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4   § Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för atl familjens ekonomiska förhål­landen skaU kunna bedömas.

5   § Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom dom pä äktenskapsskiUnad.

6   § När ett äktenskap upplöses, skaU makaraas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makaraa har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag frän den andra maken.

Andra avdelningen Äktenskaps ingående och upplösning

2 kap. Äktenskapshinder

1 § Den som är under 18 år fär inle ingå äktenskap utan tiUstånd av länsstyrelsen i det län där han eller hon har sitt hemvist.

310


 


2 §   Den som har förklarats omyndig eller enligt domstolens beslut skall      Prop. 1986/87: 1
förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap

utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, fär domstolen på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

3 §   Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt
upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra ulan tiUstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 §   Den som är gift får inte så länge äktenskapet består ingå nytt äkten­
skap.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

1 § Äktenskap får inle ingås innan del har prövats om något hinder finns
mot äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svens­
ka kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om de inte är
kyrkobokförda här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2 § Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid
hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö­
righet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras lillstånd eUer samtycke tUl äktenskapet, skaU bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

3 § Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftiigen försäk­
ra på heder och samvete alt de inte är släkt med varandra i rätt upp- och
nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd tUl äktenskapet, skall
deras försäkran ocksä avse att de inle är halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall pä heder och samvete skriftiigen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått äktenskap skaU styrka atl äktenskapet har bhvit upplöst, om detta inte framgår av folkbokföringen eller av intyg frän utländsk myndighet.

4 § Finner pastorsämbetet att det inte finns något hinder mot äktenska­
pet, skall ämbetet pä begäran av kvinnan och mannen utförda intyg om
detta.

4 kap. Vigsel

1   § Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

2   § Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker lill äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

311


 


Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrät-       Prop. 1986/87: 1 tåren inte behörig att förrätta vigseln, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som vigsel fär godkän­nas av regeringen, om del finns synnerliga skäl. Ärendet får las upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller, när någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

3 §   Behörig atl vara vigselförrättare är

1.  präst i svenska kyrkan,

2.  präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om rege­ringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet,

3.  lagfaren domare i tingsrätt, eller

4.  den som länsstyrelsen har förordnat lill vigsetförrättare.

 

4   § Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig atl viga. De har rätt lill vigsel i en församling som någon av dem liUhör.

5   § Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hin­dersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit. Ulan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som Qänstgör i den församling där hindersprövningen har gjorts.

6   §    Vid vigsel gäller i övrigt

1.    föreskriftema i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska
kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2.  ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i etl sådant samfund,

3.  föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

7 § Vigselförrättaren skall genast lämna makarna etl bevis om vigseln.
Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall
föras över vigslar.

5 kap. Äktenskapsskillnad

1   § Är makaraa ense om att äktenskapet skaU upplösas, har de rätt till äktenskapsskiUnad. Denna skaU föregås av betänketid, om båda makama begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med etl eget barn under 16 år som står under hans eller hennes vårdnad.

2   § VUl endast en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har han eller hon rätt till äktenskapsskillnad efter betänkelid.

3   § Betänketiden inleds när makama gemensamt ansöker om äkten­skapsskiUnad eUer när den ena makens ansökan om äktenskapsskUlnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skaU dom på äktenskapsskiUnad meddelas om någon av makaraa begär del. Har någon sådan dom inte begärts inom ett är från betänketidens

312


 


börian, är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äk-       Prop. 1986/87: 1 tenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

4   § Om makama lever åtskilda sedan minst tvä år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

5   § Om äktenskapet har ingåtts trots atl makama är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av ma­karaa rätt till äktenskapsskillnad ulan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots alt någon av makarna redan var gift och del tidigare äktenskapet inte har bUvit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makama i del tidigare äktenskapet rätt atl få detta upplöst genom äktenskapsskillnad ulan föregående betän­ketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskiUnad även föras av aUmän åklagare.

Tredje avdelningen

Makars ekonomiska förhållanden

6 kap. Underhåll

1 § Makama skaU, var och en efter sin förmåga, bidra till del underhåll
som behövs för alt deras gemensamma och personliga behov skaU tUlgo-
doses.

Om underhäU tUl bam finns bestämmelser i föräldrabalken.

2   § Om det som den ena maken skaU bidra med inte räcker tiU för hans eller hennes personliga behov eller för de betalningar som han eller hon annars ombesörier för famUjens underhäU, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

3   § Del som den ena maken med tillämpning av 1 och 2 §§ har lämnat tiU den andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom.

4   § Kan den ena maken på grand av sjukdom eller frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eUer bortavarande makens inkomst och avkastningen av dennes egendom samt kvittera ut banktiUgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om samlevnaden meUan makama har upphört eUer om det finns fullmäktig, förmyndare eUer god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjuka eUer bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens under­håll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inte förelåg.

5 § Om den ena maken försummar sin underhåUsskyldighet, får domsto­
len ålägga honom eller henne att betala underhållsbidrag tUl den andra
maken.

313


 


6 §   Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skaU den ena maken      Prop. 1986/87: 1
fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den

andra maken.

7 §    Efter äktenskapsskillnad svarar varie make för sin försörining.

Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll under en övergångs­lid, har han eller hon rätt atl fä underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständig­heter.

Har den ena maken svårigheter att försöria sig själv sedan etl långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har han eller hon rätt tUl underhållsbidrag av den andra maken för längre lid än som anges i andra stycket.

8   § Underhällsbidrag efter äktenskapsskUlnad skall lämnas fortlöpande. Finns det särskUda skäl, fär domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med etl engångsbelopp.

9   § Talan om alt underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre lid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det.

10 § Rätten att kräva ut ett fastställt underhällsbidrag upphör tre år efter
den förfallodag som urspmngligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grand av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter las ul ur den utmätta egendomen eller erhåUas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, fär underhällsbidraget krävas ut inom tre månader från del att verkan av förordnandet om god man förföll eUer, när förhandhng om offentiigt ackord har följt, ackordsfrå­gan avgjordes. Om ackord kommer tiU stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är utan verkan.

11 § En dom eller ett avtal om underhäU fär jämkas av domstolen, om
det finns skäl för det med hänsyn tUl alt förhållandena har ändrats. För
tiden innan talan har väckts fär dock jämkning mol en parts bestridande
göras endast på det sättet all obetalda bidrag sätts ned eller las bort.
Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synner­
liga skäl höjas utöver det högsta belopp till vUket bidraget tidigare har varit
bestämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp fär inte jämkas mot en
parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn tiU omständighelema vid dess tillkomst och förhållan­dena i övrigt. Beslut om att erhåUna bidrag skall betalas tillbaka fär dock meddelas endast om del finns särskilda skäl.

314


 


7 kap. Makars egendom

1   §    Varie makes egendom indelas i giftorältsgods och enskild egendom.

2   §   Giftorältsgods är all egendom som inte är enskild. Enskild egendom är

 

1.  egendom som genom äktenskapsförord har blivit enskild,

2.  egendom som den ena maken har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret alt egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3.  egendom som den ena maken har erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,

4.  egendom som den ena maken har ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren skaU vara mottagarens enskUda,

5.  vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1 —4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling pä grand av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorältsgods, om inle annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i andra stycket.

3 § Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma
att egendom som tUlhör eUer liUfaUer någon av dem skaU vara dennes
enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att
egendomen skall vara giflorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av båda makaraa. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I sä fall skaU dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller frän äktenskapels ingående, om det ges in till domstolen inom en månad från det atl äktenskapet ingicks. I annat faU gäller äktenskapsförordet först från och med den dag då del ges in lill domstolen.

4 §   Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1.  fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt, om egendo­men huvudsakligen är avsedd som makarnas gemensamma hem,

2.  byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt, hyresrätt, bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som makamas gemensamma hem.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushålls­maskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hem­met. TUl gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslu­tande för den ena makens brak.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

5 §   En make får inte utan den andra makens samtycke

1.    avhända sig, inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med
äganderätt eller tomträtt och som utgör makaraas gemensamma bostad,

2.  avhända sig, pantsälta eller hyra ut annan egendom som utgör makar­nas gemensamma bostad,

3.  avhända sig eUer pantsätta makaraas gemensamma bohag.


Prop. 1986/87: 1


315


 


En make fär inte heller ulan den andra makens samtycke avhända sig, Prop. 1986/87: 1 inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt och som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendo­men är giflorättsgods. Delta gäller dock inte om mål om äktenskapsskill­nad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att ansökan om äktenskapsskiUnad gjordes.

Samtycke till avhändelse eller inteckning av fast egendom som innehas med äganderätt eUer tomträtt skall lämnas skriftligen.

Denna paragraf gäller inte bostad eUer bohag som är den ena makens enskilda egendom enligt 2 § andra stycket 2- 4.

6 § Samtycke enligt 5 § behövs inte efter det att bodelning med anled­
ning av äktenskapsskillnad har skett.

Samtycke enligt 5 § behövs inte heller, om den andra maken inte kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inle kan inhämtas inom rimlig tid.

7   § Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den make som vill företa den.

8   § Om en make utan erforderligt samtycke har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken hyrt ut egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och all den nya innehavaren är skyldig atl lämna tillbaka egendomen. Detsamma gäller om en make utan erforderligt samtycke har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlå­telse eller pantsättning av bohag skaU dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fält egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skaU väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendo­men. När det gäller bohag räknas dock tiden från överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviQats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, fär talan inle väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

8 kap. Gåvor mellan makar

1 § En gåva mellan makar blh gällande mellan dem på samma sätt som gäller för gåvor i allmänhet. Gåvan kan även bli gäUande meUan makama genom att registreras enligt 16 kap.

En gåva meUan makar blir gällande mot tredje man när gåvan har registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte slår i missförhållande liU givarens ekonomiska viUkor, är den dock gällan­de mot tredje man ulan registrering om den är gäUande meUan makama.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer eller annan tredje man först efter inskrivning eller annan särskild registrering, krävs även dessa ätgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot tredje man.

316


 


317


2 § Kan en make som har gett den andramaken en gåva inte betala en Prop. 1986/87:1 skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gäUande mot hans eller hennes borgenärer eller kan det av annan anledning antas alt givaren är på obestånd, svarar den andra maken för brislen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätnings­bar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vUka givaren då svarade.

Har gåvan ulan mottagarens vållande gäll förlorad heh eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inle göras gällande sä länge elt mål pågår om återvinning av gåvan enligl konkurslagen (1921:225) eUer ackordslagen (1970:847).

9 kap. Bodelningsförrättning och dess förberedande

1 § Bodelning med anledning av äktenskapsskUlnad skall förrättas när
äktenskapet har upplösts. Om någon av makama begär bodelning när ett
mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

Är makama ense, får de efter skriftlig anmälan till domstolen förrätta bodelning även under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskiU­nad pågår. Anmälan skaU registreras av domstolen.

2   § Bodelning förrättas av makama tillsammans. Över bodelningen skaU upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och universella testaments­tagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

3   § Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och universeUa testamentstagare far inte mot någon dödsbodelägares bestri­dande förrättas innan alla kända skulder för vUka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskUd vård eller uppgörelse har träffals som innebär att skulderna inle kan drabba deläga­ren. Har den dödes egendom avträlts till konkurs, får bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider det.

4   § När talan om äktenskapsskUlnad har väckts skaU, i den omfattning det behövs, varie makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes. Om del behövs för att få bouppteckningen lUI stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

5   § Om det, när talan om äktenskapsskiUnad har väckts, behövs för atl skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran sälla den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning. Mot en makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskUd förvaltning gäller tills vidare intiU dess att bodel­ning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad förfaller eUer domstolen i annat fall avgör målet utan att döma lUl äktenskapsskillnad.


 


6 §   Egendom som den ena maken råder över får utmätas även om bo-      Prop. 1986/87: 1
delning skall förrättas. Har sådan egendom satts under särskild förvalt­
ning, får den dock utmätas för makens skuld endast om också den andra

maken svarar för skulden eller denna är förenad med särskUd förmånsrätt i egendomen.

7 § Avträds en makes egendom lill konkurs innan bodelning har ägt ram
eller har bodelningen återgått med anledning av en makes konkurs, skall
det giftorättsgods som maken råder över slå under konkursboets förvalt­
ning tUl dess att det har blivit bestämt genom bodelning vad som skall
tillfaUa honom eller henne. Konkursboet får sälja egendomen om del
behövs.

Beslut om särskild förvahning enligt 5 § förfaller vid konkurs.

8 § Om en make dör när mål om äktenskapsskillnad pågår, skaU trots
detta de föreskrifter som avser bodelning vid äktenskapsskiUnad tUlämpas.

Samma föreskrifter skaU tUlämpas när makar fördelar egendom meUan sig vid bodelning efter anmälan tUl domstolen. Vad som är föreskrivet om dagen när talan väcktes skaU därvid gälla dagen då anmälan gavs in till domstolen.

9 § Med den tid dä ett mål om äktenskapsskillnad pågår förslås i denna
balk tiden från det att talan väcks tiU dess alt domen på äktenskapsskillnad
vinner laga kraft eller, om domstolen avgör målet utan att meddela någon
sådan dom, tiU dess att detta avgörande föreligger eller talan om äkten­
skapsskiUnad dessförinnan förfaUer.

10 § Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskiUnad av­
tala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med
denna. Över avtalet skall upprättas en handling som undertecknas av
makama.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inle har ingåtts enligt föreskrifterna om äktenskapsförord i denna balk.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning

1 §    Vid bodelning skaU makarnas giftorältsgods delas mellan dem.
Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den

dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan atl ett mål om äktenskapsskiU­nad pågick, den dag dä dödsfallet inträffade. Varie make är skyldig atl tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tiUhörig egendom som han eUer hon har haft hand om. Makarna är även i övrigt skyldiga atl lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

2 § Varie make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder
och personliga presenter saml föremål som han eller hon uteslutande har
tiU sitt personliga brak. Om den ena maken är död, gäUer denna rätt endast
lill förmån för den efterlevande maken.

318


 


3 §   Rätt lill egen pension skall inte ingå i bodelning. Grandas pensionen      Prop. 1986/87: 1
pä försäkring, gäller delta dock endast sådan pension vars utfallande

belopp skall beskattas som inkomst.

Andra rättigheter som inte kan överlåtas eller som, enligl vad som särskilt gäller för dem, är av personlig art skall inte heller ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

4 § Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom
vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna
som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer
överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt lill egen
pension på grand av försäkring som avses i 3 § första stycket andra
meningen.

Har makama kommit överens om att enskUd egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorätts-gods.

5 § Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens
död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal.


11 kap. Andelar och lotter

Makarnas andelar i boet

1    §   Vid bodelning skaU först makamas andelar i boel beräknas.

2    § Vid beräkningen av makarnas andelar i boet skall från en makes giftorättsgods avräknas sä myckel att det täcker de skulder som han eUer hon hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträf­fade.

För sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom skall maken fä täckning ur sitt giftorältsgods endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskUda egendomen. Detsamma gäller andra skulder som maken har ådragit sig för underhäll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 §.

3    § Vad som återstår av makarnas giftorältsgods, sedan avdrag har gjorts för att skuldema skall läckas, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan makarna.

4    § Har den ena maken ulan den andra makens samtycke inom elt år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorältsgods eller använt sitt giftorältsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel beräknas som om gåvans värde eller värdet av del använda giflorättsgod­set allQämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorältsgods. Dennes del i del sammanlagda giftorätlsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten.


319


 


Första stycket skall också tillämpas när den ena maken inom den tid som       Prop. 1986/87: 1 anges där i inte obetydlig omfattning har minskat sitt giftorältsgods genom alt betala premie för egen pensionsförsäkring eller, vid bodelning med anledning av den ena makens död, när giftorätlsgodset har minskats genom förskott på arv i den män förskottet skall avräknas pä arvet efter den döde.

5 § Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täck­
ning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör hans
eller hennes andel i boet. Etl underhållsbidrag som har förfallit till betal­
ning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp
till den andra maken skall vid bodelningen dock tas frän vad den bidrags­
skyldiga maken har rätt till utöver egendom lill täckning av skuld. Den
bidragsskyldiga makens andel skall minskas och den andra makens andel
ökas med de belopp som detta föranleder.

I

Egendomens fördelning på lotter

6   § Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall giftorätlsgodset fördelas på lotter. Varie make har rätt atl pä sin lott i första hand fä sin egendom eller den del av denna som han eller hon önskar.

7   § Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag har rätt att fä denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, ulan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § andra stycket 2—4! En föratsätt­ning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken är vidare att elt sådant övertagande även med hänsyn tiU omständighelema i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare fömtsättning för ett övertagande att den andra maken befrias frän ansvar för skulden eller atl medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast tiU förmån för den efterlevande maken.

8 § En make, vars giflorättsgods i värde överstiger hans eller hennes
lott, har rätt atl i stället för att lämna egendom till den andra maken betala
motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan
maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den
andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är
uppenbart olämplig för honom eller henne.

När bodelning sker med anledning av den ena makens död, gäller första stycket endast lill förmän för den efterlevande maken.

9 § Om en make övertar bostad och bohag mot avräkning och inle
tillgodoser den andra maken med annan egendom ur giftorättsgodset, skall
han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för
betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

10 § Om den ena maken vid fördelningen pä lotter inte har kunnat få ul
hela sin andel, har han eUer hon en fordran på den andra maken för bristen.

320


 


12 kap. Jämkning vid bodelning      i...                                 Prop. 1986/87:1

1   § I den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makamas ekonomiska förhållanden och omständighelema i övrigt är oskäligt att en make vid äktenskapsskillnad skall lämna egendom tUl den andra maken i den omfattning som föQer av 11 kap., skall bodelningen i stället göras så att den förra maken fär behålla mer av sin egendom. Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller finns del andra särskilda skäl att inte dela makarnas giflorättsgods, skaU varie make behål­la sitt giftorättsgods som sin andel.

2   § Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterle­vande maken begär del, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorälts­gods. Den efterlevande maken fär begränsa sin begäran lill alt avse endast en för båda sidor lika stor andel av giflorättsgodset.

Bestämmelserna i 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt tiU arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken all vid bodelning få del i den avlidnes giftorältsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken atl få behåUa sin egendom.

3   § Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn tUl förordets innehåll, omsländighetema vid förordets tillkomst, senare inträf­fade förhållanden och omständigheterna i övrigt, fär det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

4   § Om ett villkor i ett sådant avtal om kommande bodelning som avses i 9 kap. 10 § är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständighelema vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheter­na i övrigt, fär det jämkas eller lämnas ulan avseende vid bodelningen.

13 kap. Verkan av bodelning

1 §   En make får inle vid bodelning lill skada för sina borgenärer

1.  låta enskild egendom ingå i bodelningen,

2.  på annat sätt än som anges i denna balk avstå egendom som skall ingå i bodelningen, eUer

3.  vid fördelningen på lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte kan las i mät och som inte utgör makamas gemensamma bostad eller bohag.

Om den ena maken tiU följd av en sådan åtgärd som avses i första stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen eUer om del av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens utmätnings­bara egendom har minskal genom åtgärden. Detta gäller dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skuldema.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelning enligl konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

321

21    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


2 §   Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestäm-     Prop. 1986/87: 1
melser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den efterlevande maken vidtagit en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingarna och testamentstagarna solidariskt för betalningsskyldighet enUgl I §.

I

3 § Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som om värdet av en
gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte fä
ut sin lott, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg ieller borde ha
insett atl gåvan var lill skada för maken, skall han eller hon lämna tillbaka
så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall
tillgodoses. Talan om detta skall väckas inom fem är frän del alt gåvan
fullbordades.
                                              j

Om gåvan inle var fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte göras gäUande i den män den skulle hindra atl maken fär ut sin lott.

4 § Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som öm värdet av en
försäkringspremie hade ingått bland tillgångama och kan maken vid bodel­
ningen inte få ul sin lott, är försäkringsgivaren skyldig all av försäkringsta­
garens tillgodohavande betala tUlbaka vad som fattas. Återbetalningen fär
göras direkt lUl försäkringstagarens make.

i

5 § Om en bodelning har lett till atl en faslighet har delats sä, atl makarna
har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning hår ställts upp i
bodelningshandlingen, innehar makama fastigheten med sarnäganderätt.

Om bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

6 § När bodelning har förrättats, får makama eller en av dem ge in
bodelningshandlingen liU domstol för registrering.

Fjärde avdelningen Rättegångsbestämmelser

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Äktenskapsmål

1   § Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mal där talan förs om fastställelse av alt ett äktenskap består eller inte består.

2   § Talan om faslsläUelse av atl ett äktenskap består eller inte består kan endast föras i en tvist mellan kvinnan och mannen.

Frågan huravida ett äktenskap beslår kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

3 § Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller
mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet
upp av Stockholms tingsrätt.

322


 


4 §   Vill båda makarna ha äktenskapsskillriåd, får de gemensamt ansöka      Prop. 1986/87: 1
om detta. Om endast en av makarna ansöker om äktenskapsskillnad eller

om fastställelse av all ett äktenskap består eller inte beslår, skall en sådan ansökan anses som ansökan om stämning enhgt 42 kap. rättegångsbalken.

5 § I mål om äktenskapsskiUnad får domstolen pröva frågor om under­
hållsbidrag, vårdnad om och umgänge med bara, rätt att bo kvar i makar­
nas gemensamma bostad lill dess att bodelning sker och förbud att besöka
varandra. Yrkanden i sådana frågor skall framställas i ansökan om äkten­
skapsskillnad. Har målet redan väckts, fär yrkandet framställas muntligen
inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning i målet.

I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

6   § Sedan ett mål om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva om dom på äktenskapsskUlnad kan meddelas genast. Kan en sådan dom inle meddelas genast, skaU domstolen meddela att betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

7   § I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, pä yrkande av någon av makaraa

 

1.  bestämma vem av makarna som skaU ha rätt att bo kvar i makamas gemensamma bostad, dock längst tiU dess att bodelning har skett,

2.  förbjuda makarna att besöka varandra vid vite av fängelse i högst en månad eller böter,

3.  förordna om skyldighet för den ena maken all utge bidrag till den andra makens underhäll.

Ett beslut enligt första stycket får verkstäUas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen.

Domstolen får, för liden tUl dess atl frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, även förordna om vårdnad, umgänge och bidrag tUl baras underhåll enligt föräldrabalken.

8 § Den make som har berättigats att bo kvar i makamas gemensamma
bostad har rätt alt använda även det bohag som finns i bostaden och som
tillhör den andra maken. Domstolen får dock beträffande viss egendom
bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje man om egen­
domen inskränker inte nylQanderätten tUl bostaden eUer det bohag som
har överlämnats på detta sätt.

Har den ena maken berättigats atl bo kvar i bostaden, är den andra maken skyldig alt genast flytta därifrån.

9 § Beslut enligl 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet
meddelas skall den andra maken få tUtfåUe att yttra sig över yrkandet. Har
domstolen kallat makama till förhandling och uteblir den make som har
framsläUt yrkandet, skaU detta anses återkaUat tiU den del det inte har
medgetts av den andra maken. Atl den andra maken utebhr från förhand­
lingen hindrar inte att yrkandet prövas.

10 § SärskUt yrkande om dom på äktenskapsskiUnad efter betänkelid
skall framställas muntligen inför domstolen eUer skriftligen. Har yrkandet
framstäUls av endast en av makaraa, skall domstolen bereda den andra
maken tillfålle att yttra sig över yrkandet.

323


 


11 §   Återkallar den ena maken talan om äktenskapsskillnad sedan ge-        Prop. 1986/87: 1
mensam ansökan om äktenskapsskillnaden har getts in lill domstolen eller

sedan hans eller hennes yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken, skall målet trots detta prövas om den maken yrkar det. Detsamma gäller när en make uteblir frän en förhandling till vilken han eller hon har förelagts alt infinna sig vid påföQd att talan i målet annars förfaller. Makarna skall upplysas om dessa föQder, dä de kallas till för­handling i frågan om äktenskapsskillnad eller då en makes återkallelse delges den andra maken.

Om domstolen kallar lill förhandling med anledning av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid, skall denimake som har framställt yrkandet föreläggas all infinna sig till förhandlingen vid påföljd alt yrkandet annars förfaller. Den andra maken skall föreläggas vite.

i

12 §    Då makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad fär målet

prövas utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet som makarna är överens om.

13   § Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den pä nytt pröva beslut som har meddelats enligt 7 §.                                   !

14   § Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligl 5 kap. 3 §, skall målet avskrivas. Parterna svarar dä för sina egna rällegångskoslnader.

Mål om underhåll

15 § Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ i fråga om förordnande om underhålls­
bidrag för liden lill dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit
laga kraft gäller även när

1.  en make ulan samband med elt mål om äktenskapsskillnad har yrkat atl den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 eller 6 §,

2.  frågor om underhåll enligl 6 kap. 7 § handläggs sedah dom pä äkten­skapsskillnad har meddelats, eller                                         \

3.  talan om jämkning av dom eller avtal om underhällsbidrag förs enligl 6 kap. 11 §.

i

16 §   Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, får domstolen förphkla

en av makarna atl lämna bohag lill den andra maken alt användas av honom eller henne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhör­de makarna när samlevnaden upphörde. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderätien till det bohag som enligl domstolens beslut skall överlämnas.

Ett avtal som makarna har ingått med varandra om nylQanderätten får jämkas av domstolen, om det finns skäl för det med hänsyn lill att förhål­landena har ändrats eller om avtalet är oskäligt med hänsyn till omsländig-heteraa vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt.

Domstolen fär på yrkande av en av makarna besluta i frågan om nylQan­derätt för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas pä del sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas pä samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men fär när som helst ändras av domstolen.

324


 


Gemensamma bestämmelser                                              Prop. 1986/87: 1

17 § I äktenskapsmäl och mål om underhäll är tingsrätten domför med en
lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en
lagfaren domare i samma omfattning som i andra tvistemål; Dessa domför­
helsregler gäller även om andra frågor handläggs i rättegången.

Om del behövs med hänsyn tUl målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om del inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhand­ling har påböriats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

När nämndemän skall ingå i tingsrätten, skall ordföranden vid överlägg­ning redogöra för omsländighetema i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överlägg­ning och omröstning i tvistemål.

18 § I äklenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre
lagfama domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfama domare och tre
nämndemän får inle delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudför­
handling, liksom när målet i tingsrätten har avförts utan nämndemän, är
hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som
sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt
domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och Qärde styckena rätte­
gångsbalken.

Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföran­den eUer, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller be­stämmelseraa i rättegångsbalken om omröstning i tvistemål.


15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående

1 § I ärenden om lUlstånd tUl äktenskap enligt 2 kap. 1 § skall länsstyrel­
sen bereda den underåriges vårdnadshavare tUlfålle att yttra sig, om det
kan ske. Yttrande skaU ocksä inhämtas frän socialnämnden i den kommun
där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen lillstånd tiU äktenskapet, får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare.

2 § Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas
hos domkapitlet genom besvär.

Delsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

3   § Beslut av lagfaraa domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

4   § Länsstyrelsens beslut om tillstånd tUl äktenskap eller om förrättande av vigsel fär överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om förrättande av vigsel.


325


 


16 kap. Registreringsärenden                                             Prop. 1986/87: 1

1 § För hela landet gemensamt skaU föras elt äktenskapsregister för
inskrivning av de uppgifter som skall registreras enhgt denna balk eller
som skall tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistrel skall föras meddelas av regeringen.

2 §   Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgtft om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makama.

3 § Rätten skaU la in handlingen i protokoUet och genast översända
bestyrkt kopia av handlingen lUl den myndighet som för äklenskapsregisl­
ret med uppgift om dagen dä handlingen gavs in liU rätten.

Begärs registrering av en gåva skaU tingsrätten låta föra in en kungörelse om delta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om makama eller en av dem ger in en bodelningshandhng för registre­ring.

4 § Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen
kom in till rätten.

17 kap. Bodelningsförrättare

1 § Om makaraa inle kan enas om en bodelning, skall domstolen på
ansökan av make förordna någon atl vara bodelningsförrättare. Om det
behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en bout­redningsman, är denne utan särskih förordnande bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnals eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

2   § Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskiUnad pågår, göras i målet. I annat fall skall ansökan ges in till en tingsrätt som är behörig atl pröva tvister om bodelning mellan makarna.

3   § SkaU ansökan prövas i mål om äktenskapsskUlnad, gäller vad som sägs i 14 kap. 9 § ocksä förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tiltfälle att yttra sig.

4   § TiU bodelningsförrättare fär endast förordnas den som har samtyckt lill del. Bodelningsförrättaren skall entiedigas om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande skall bodelningsförrättaren få tillfälle alt yttra sig.

Förordnanden som meddelas när mål om äktenskapsskillnad pågår upp­hör att gäUa, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

326


 


5 §   Bodelningsförrättaren skall vid behov se till alt bouppteckning för-      Prop. 1986/87: 1
rättas. Varie make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make

underiåter att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen pä ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig all bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteck­ning med ed inför domstolen, om den andra maken begär det. I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts. Domstolen fär för detta ändamål förelägga och döma ut vite.

6 § Bodelningsförtätlaren skaU bestämma tid och plats för bodelning
samt kalla makama tiU förtätlningen.

Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen.

7 § Bodelningsförrättaren har rätt atl få arvode och ersättning för sina
utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makaraa med hälften vardera. Bodelnings­förrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eUer om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anled­ning till det.

I förhållande liU bodelningsförrättaren svarar makaraa solidariskt för dennes ersättning.

8 § Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat
skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda ma­
karna.

Är en make missnöjd med bodelningen, får han eller hon klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mol den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I bodel­ningshandlingen skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning fär domstolen inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Om den som talan enligt denna balk riktas mol saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan näs för delgivning eller om han eller hon underiåler alt utse ombud för sig och det finns särskilda skäl atl förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldra­balken.

327


 


2 §   Om det i ett mål om äktenskapsskillnad som har avslutats inte har      Prop. 1986/87: 1
beslämts vem som skall ha rätt atl bo kvar i bostaden lill dess att bodelning

har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall ges in tiU en tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan makama.

Till samma tingsrätt skall ges in ansökan om rättens tillstånd till förfo­gande över bostad och bohag eller om rättens förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alllid ges in till den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle atl yttra sig.

3   § Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskUt.

4   § Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte överklagas.

5   § Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild lag.

2    Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken'

dels att 23 kap. 6-9 §§ skaU upphöra alt gälla,

dels att i 1 kap. 3 § och 16 kap. 9 § ordet "Konungen" skall bytas ul mot "regeringen",

dels att 3 kap. 1, 2, 7 och 8 §§, 6 kap. 1 och 7 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 8 §, 14 kap. 4 §, 16 kap. 1 och 8 §§, 18 kap. I §, 19 kap. 15 §, 20 kap. 2-4 och 6 §§ saml 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ skaU ha nedan angivna lydelse,

dels att i 3 kap. skall föras in tvä nya paragrafer, 9 och 10 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 kap.

1                                               §

Var arvlåtaren gift och lämnar ej Var arvlåtaren gift, skall kvarlä-

efter   sig   bröstarvinge,    tillfaller lenskapen tillfalla den efterlevande

kvarlåtenskapen maken. Lever vid maken. Efterlämnar arvlåtaren nå-

makens död den först avlidnes fa- gon bröstarvinge som inte är den

der,  moder,  syskon eller syskons efterlevande makens bröstarvinge,

avkomling, äga de som då äro när- omfattar makens rätt till kvarlå-

' Balken omtryckt 1981:359.

328


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


 


mast lill arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande ma­kens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först av­lidnes arvingar.


tenskapen dock inte en sådan ar­vinges arvslott.

Den efterlevande maken har all­tid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlå­tenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterle­vande maken har erhållit vid bodel­ningen eller som tillhör honom eller henne enskilt motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna ma­ken är utan verkan i den mån för­ordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.


2§


Ägde vid den först avlidne ma­kens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makaraas egendom, taga de ar­vingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet ef­ter den sist avhdne.

Har den först avlidne maken ge­nom testamente förordnat, att nå-


Lever vid den efterlevande ma­kens död någon bröstarvinge lill den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller 13-6 §§, hälften av den efterlevande makens bo tillfaUa dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter den­ne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken med stöd av 1 § erhöll av kvarlåtenskapen efter den först av­lidne utgjorde annan andel än hälf­ten av makaraas egendom, skaU ar­vingarna efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den sist avlidne.


329


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


got av kvarlåtenskapen efter ho­nom skall tillfalla annan än efterle­vande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

7§


Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej gälla.


Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall dessförinnan del­ning äga rum enligt detta kapitel av den efterlevande makens behållna egendom.

SkaU i den efterlevande makens livstid bodelning ske mellan den ef­terlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas undan egen­dom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1 —4 §§ skall tillkom­ma den först avlidna makens ar­vingar.

Om den efterlevande maken ge­nom bodelning med en sambo har erhållit egendom utöver vad maken förut hade, gäller det som före­skrivs i 4 § för det fall att maken har fått egendom i arv, gåva eller testamente.

Med sambor avses i denna balk en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äkten­skapsliknande förhållanden.



Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåta­rens död talan om äktenskapsskill­nad var anhängig utan att frågan därom förfallit enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken.


Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade släk­tingar efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.


 



Om någon som är bröstarvinge till den först avlidna maken men inte tiU den efterlevande maken av­står från sitt arv efter den först av­lidna maken vid dennes död, har han eller hon i stäUet rätt att ta del i


330


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


den efterlevande makens bo enligt bestämmelserna 12 §.

10 §

Detta kapitel gäller ej, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

6 kap.

1 §


Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anta­gas hava varit avsett. Är motta­garen annan arvinge, skall avräk­ning ske allenast om detta stadgats eller på grand av omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorätts gods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra maken.


Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har före­skrivits eller med hänsyn till om­ständigheterna måste antas ha varil avsett. Är mottagaren en annan ar­vinge, skaU avräkning ske endast om detta har föreskrivUs eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett dä egendomen gavs.

Har en make av sitt giftorätts­gods gett förskott på arv //// en bröstarvinge som är makarnas ge­mensamma, skall avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta inte räcker tiU, skall återstoden avräk­nas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstar­vingars arvsrätt enhgt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröst­arvinge tiU den först avlidna ma­ken.


 


Vad make av sitt giflorättsgods givit styvbam eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt 'icke an­nat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anta­gas hava varil avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eUer lesla­mentstagare, som enligt 3 kap. / § eller 12 kap. I § äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas


Vad en make av sitt giftorätts-gods har gett ett styvbarn eller en avkomling //// styvbarn skaU avräk­nas på mottagarens arv efter den andra maken, om inte annat har fö­reskrivits eUer med hänsyn tiU om­sländighetema måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skaU, om inte annat följer av 1 §, vad den efterlevande maken har gett en så­dan arvinge eller testamentstagare som enhgt 3 kap. 2 § eller 12 kap.


331


 


Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse                        Prop. 1986/87: 1

å mottagarens lott däri.  Bestäm-      I § har rätt att ta del i den efterie-
melserna i 2—6 §§ skola även i des-     vande makens bo avräknas på mot­
sa fall tillämpas.
                           tagarens lott i detta. Bestämmelser­
na i 2—6 §§ skall tillämpas även i
dessa fall.

7 kap.

3§ För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legal utgå före förordnande lill universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat saml i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varie förordnande eller, vad angår förordnande till bröstar­vinge, tiU den del därav som han ej är pliktig avräkna ä sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller ge­nom att påkalla jämkning i testa­mente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt tiU kvarlå­tenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testa­mentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom atl giva testa­mentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom all väcka talan mol ho­nom, har förlorat sin rätt.

11 kap.

Har någon gjort testamente till Har en make gjort testamente tiU

sin trolovade eller make och upp- den andra maken är förordnandet

löses därefter trolovningen eller äk- utan  verkan,  om äktenskapet är

tenskapet   annorledes   än   genom upplöst vid testators död eller mål

testators död, är förordnandet utan om äktenskapsskillnad då pågår.

verkan. Samma lag vare, där nå-  Detsamma gäller, om någon har

gon gjort testamente till sin make gjort testamente till sin sambo men

och sådant fall är för handen som i samboförhållandet    har    upphört

3 kap. 8 § sägs.                                                före testators död.

14 kap. 4§ Testamente skall sedan bevakning ägt ram delgivas arvinge genom över­lämnande av, föralom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i be­styrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets inne­håU.

Efterlämnar testator, jämte Efleriämnar testalor, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. make, arvingar som avses i 3 kap. / §, må testamentet, såvitt dessa     2 §, må testamentet, såvitt dessa

332


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                       Prop. 1986/87: 1

angår, delgivas dem som vid tiden angår, delgivas dem som vid tiden
för delgivningen äro närmast till arv för delgivningen äro närmast lill arv
efter teslator.
                             efter teslator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkstäUls av en bland dem, jämväl för de övriga.

16 kap.

I § Vistas, då bouppteckning förrättas, tiU namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skaU det hos rätten anmälas av den som har boel i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandel eljest varder kunnigt, skall rätlen låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tUlfallit den bortovarande, med anmaning till honom all göra sin rätt lUl arvet gällande inom fem är frän den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skaU den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 § skall, 1 faU som avses i 3 kap. 2 § skall,
vid tillämpning av vad nu sagts, den
vid tiUämpning av vad nu sagts, den
rätt, som tillkommer den först av-
rätt, som tillkommer den först av­
lidne makens arvingar i den efterie-
lidne makens arvingar i den efterle­
vandes bo, behandlas som arv efter
vandes bo, behandlas som arv efter
den efterlevande maken.
                   den efterlevande maken.


Arv, som arvinge enligt 7 § gått
Arv, som arvinge enligt 7 § gått
föriustig, skall tillfalla dem som
föriustig, skall tiUfalla dem som
skuUe varit berättigade därtill, om
skuUe varit berättigade därtUl, om
arvingen avlidit före arvlåtaren el-
arvingen avlidit före arvlåtaren el­
ler, i fall som avses i 3 kap. I §, före
ler, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före
den sist avlidne maken.
                       den sist avlidne maken.

18 kap.

1                                               §

Efterlevande make, arvingar och Har inte särskild dödsboförvalt-
universdla testamentstagare
ning anordnats enligt 19 kap. skaU
(dödsbodelägare) hava att,
efterlevande make eller sambo, ar­
om ej särskild dödsboförvaltning är
vingar och universella testaments-
anordnad efter vad i 19 kap. stad-
tagare (dödsbodelägare) ge-
gas, för boets utredning gemen-
mensamt förvalta den dödes egen-
samt förvalla den dödes egendom.
dom under boets utredning. Defö-
De företräda därvid dödsboet mot
reträder därvid dödsboet mot tredje
tredje man samt äga att tala och
man samt har rätt att tala och svara
svara i mål som röra boet. Åtgärd
i mål som rör boet. Åtgärder som
som ej tål uppskov må företagas,
inte tål att uppskjutas får företas
oaktat samtliga delägares sam-
även om någon delägares samtycke
tycke ej kan inhämtas.
                                 inte kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är gif-  Har bodelning skett efter arvlå-

torätt eljest utesluten, är efterie- tårens död eller skaU bodelning inte

vande maken ej dödsbodelägare, ske, är en efterlevande make eller

om han ej är arvinge eUer universeU sambo  inte  dödsbodelägare,   om

333


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


testamentstagare.   Den  som  äger     han e//er/ion ej är arvinge eller uni-

versell testamentstagare.

taga arv eller testamente först se­dan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan ar­vinge eller universell testamentsta­gare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts tUl universell lesla­mentstagare.

19 kap.

15 §

Sä snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte saml delning kan äga ram utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom liU delägarna och avgiva redo­visning för sin förvaltning.


Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägaraa, skall bout­redningsmannen //// envar av dem utgiva honom tillkommande egen­dom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.


Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägaraa, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som har verkställts av bodelningsförrättare eller skiftes­man har vunnit laga kraft.


Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan atl del blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledi­gas av rätten.

20 kap.

2§


Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård eller ock boutred­ningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse tvä kun­niga och trovärdiga gode män att förrätta den. TiU förrättningen sko­la i god tid kallas samtUga deläga­re. Efterlevande make skall kallas, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testa­mentstagare avlidit, skall ock den kallas som vid tiden för bouppteck­ningen är närmast att sålunda taga arv eller testamente.


Dödsbodelägare som har egendo­men i sin värd, boutredningsman el­ler testamentsexekutör skall be­stämma tid och ort för bouppteck­ning samt utse två kunniga och tro­värdiga gode män atl förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Åven efterar­vinge och universell testamentsta­gare med rätt efter någon annan skall kallas.


334


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testa­mentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin värd, att föranstalta om bouppteckning.

3§


I bouppteckningen angivas da­gen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hem­vist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist, vilka skolat kal­las till förrättningen, med uppgift tillika, för underårig om hans födel­sedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skaU angivas, ändå att det står fast att han är utesluten frän del i kvar­låtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det an­märkas.

1 bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes full­ständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen. Även namn och hemvist för dem som skaU ha kal­lats till förrättningen skall anges. För underårig skaU anges födelse­datum och för arvinge skall anges hans släktskap med den döde. Ar­vinge skall anges även om han är utesluten från del i kvarlåtenska­pen. Om den döde efterlämnar en make, skall för bröstarvingar anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseen­de ej lämnas, skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis att han i lid blivit kallad.

4§


Boets tillgångar och skulder an­tecknas sådana de voro vid dödsfal­let. Tillgångarna upptagas med an­givande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder anteck­nas; dock att, där giftorättsge­menskap var utesluten, anteckning skaU ske allenast otn efter den döde år arvinge eller universeU testa­mentstagare som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verk-ställes av den efterlevandes gifto­rätt sgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testa­mentstagare varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.


Den dödes tillgångar och skulder antecknas sädana de var vid döds­fallet. Därvid anges tUlgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda ma­karnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem en­skild egendom eller sådan rättighet som avses i 10 kap. 3 § äktenskaps­balken skall grunden för att egen­domen inte skall ingå i bodelning och egendomens värde anges sär­skilt, om det inte på grund av för­hållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem anskaffat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges   vem   egendomen    tillhör.


335


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87:1


Även skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är att hän­föra till denna egendom skall an­tecknas. Om den efterlevande sam­bon eller den avlidna sambons övri­ga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egen­domen, skall sambons samtliga till­gångar och skulder antecknas och värderas.


Boet uppgives av den som värdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo rikti­ga och atl ej någol är med vilja och vetskap utelämnat; och skaU detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av nå­gon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller testa­mentsexekutör. Edgångsplikt ålig­ger jämväl delägare eller efterle­vande make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläg­gas honom, om skäl äro därtill.

Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.


Uppgifter om boet skaU lämnas av den som vårdar egendomen eller / övrigt bäst känner till boet. Varje delägare samt efterlevande make eller sambo skall pä anmaning läm­na uppgifter lill bouppteckningen.

Den som har lämnat uppgifter om boet skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna lill bouppteckningen är rikliga och att inga uppgifter avsikt­ligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om edgång förs av nå­gon vars rätt kan bero därav eller av boutredningsman eller testa­mentsexekutör. Samma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har lämnat uppgifter om boel. Åven andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgifterna i boupp­teckningen under ed.

Gode männen skall på handling­en intyga att aUl har blivit rikligt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.


23 kap.

1 § Arvskifte förrättas av arvingar och universella leslamentstagare.


Var den döde gift, skall först bo­delning äga rum mellan efterle­vande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.


Var den döde gift, skall först bo-delning/örrd//ai enligl bestämmel­serna i äktenskapsbalken. Efter­lämnar den döde en sambo och be-


336


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


går denne att bodelning förrättas, skall detta ske innan arvskifte äger rum.

2§


Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp­teckning har förrättals och alla kända skulder har betaUs eller me­del lill deras betalning har ställts under särskild vård.

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp­teckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eUer me­del till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörel­se har träffats som innebär att skul­derna inte kan drabba delägaren.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga ram innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från atl svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexeku­tör, fär skifte ej företas innan denne har anmält atl utredningen har slut­förts.

4§


Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av del­ägama med vittnen.


Över arvskifte skaU upprättas en handling som skrivs under av del­ägama.



Då delägare begär det, skall rät­ten förordna någon att vara skiftes­man. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde el­ler, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testa­mentsexekutör som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.


På en delägares begäran skaU rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1—4 och 6—8 §§ äktenskaps­balken om bodelning, bodelnings­förrättare och make skaU gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersätt­ning tid skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutör, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon an­nan redan har förordnats som skiftesman eder om testamentsexe­kutorn är delägare i boet.


 


1.   Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2.   Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser fortfarande tiUämpas.

3.   Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skaU tUlämpas även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.

22   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I. Bilagedel


337


 


3    Förslag till                                                                Prop. 1986/87: 1

Lag om sambors gemensamma hem

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §    Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Med sambor avses i denna lag en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhåUanden.

2 § Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat
följer av 4 §,

1. fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt, om egendo­
men huvudsakligen är avsedd som sambomas gemensamma hem,

2. byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt, hyresrätt,
bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som
sambornas gemensamma hem.

Samboma får i en av dem båda undertecknad handling anmäla till inskrivningsmyndigheten alt en fastighet som är lagfaren för en av dem eller en tomträtt till vilken en av dem är inskriven som innehavare är gemensam bostad för dem båda.

3   § Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inle annat följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. TUl gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena sambons brak.

4   § Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inle egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

Fördelning av det gemensamma hemmet genom bodelning

5 § När etl samboförhåUande upphör, skall på begäran av någon av
samboma deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem ge­
nom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande.
Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan
bodelning framställas senast dä bouppteckning förrättas.

Första stycket gäUer ej, om samboma har kommit överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

6   § Vid bodelningen skall först sambomas andelar i egendomen beräk­nas.

7   § Vid beräkningen av sambomas andelar i egendomen skaU frän vad en sambo äger av deras bostad och bohag avräknas sä mycket att del täcker de skulder som han eUer hon hade när samboförhällandet upphörde.

För sädana skulder som inte är förenade med särskUd förmånsrätt i bostaden och bohaget och som inle heller på annat sätt är atl hänföra till denna egendom skall sambon få täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inle kan erhållas ur annan egendom.

338


 


8 §   Det som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har       Prop. 1986/87: 1
gjorts för atl skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet

därav skall därefter delas lika mellan samborna.

9 § I den män det med hänsyn särskilt till samboförhållandeis längd men
även tUl sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheteraa i öv­
rigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom
tiU den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall bodelningen i
stäUel göras så alt den förra fär behålla mer av sin egendom. Är en sambo
försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns del andra
särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varie sambo behåUa
sin egendom som sin andel.

10 § Med ledning av de andelar som har beräknats för samboma skall
deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst
behöver bostaden eller bohaget har rätt atl fä denna egendom i avräkning
på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En föratsättning för alt
en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra
sambon är dock att ett sådant övertagande även med hänsyn lUl omstän­
digheteraa i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för skuld som är förenad med särskUd förmänsrätt i egendomen, är en ytterligare föratsättning för ett övertagande att den andra sambon befrias frän ansvar för skulden eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

11 § En sambo har rätt att i stället för atl lämna egendom till den andra
sambon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet stäUs för
betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon
betalning, har den andra sambon rätt att sä långt det är möjligt fä sådan
egendom som inle är uppenbart olämplig för honom eller henne.

Om en sambo övertar bostad eUer bohag mot avräkning och inte tillgo­doser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet stäUs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

12 § Om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död, gäller
bestämmelsema i denna lag endast tiU förmån för den efterlevande sam­
bon.

Den efterlevande sambon har rätt alt som sin andel vid fördelning av sambomas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendo­men efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, alt det motsvarar två gånger del vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

13 § Om bodelningen har lett tiU att en fastighet har delats så, att sam­
boma har fåll skUda andelar utan att viUkor om utbrytning har stäUts upp i
bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderält.

Om bodelningen i andra fall innebär atl en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

339


 


Förfarandet vid bodelning                                                  Prop. 1986/87:1

14   § Bestämmelserna i 9 kap. 2, 4, 6 och 7 §§ äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligl denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid gäUa sambor. I stäUet för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandel upphör.

15   § Har en sambo vid bodelningen lill skada för sina borgenärer avstått egendom som enligt 10 § har belöpt på sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

Delning av samägd egendom

16 § Samboraa fär genom avtal bestämma alt egendom som de innehar med samäganderätt och som inte omfattas av bestämmelserna i 5 § första stycket skall delas genom bodelning i fall dä samboförhällandet upphör. För sådan bodelning tiUämpas 6-9 §§, 10 § första stycket första meningen, 11 § första stycket samt 14 och 15 §§. Vad som sägs om bostad och bohag skall därvid gälla den samägda egendomen.

Om en av samboraa är död, får avtal som avses i första stycket ingås med dennes arvingar och universella testamentstagare.

Övertagande av bostadslägenhet i vissa fall

17 § Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, har den andra sambon, när egendomen inle ingår i bo­delning, rätt atl överta den när samboförhäUandet upphör, om han eller hon bäst behöver bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn tiU omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samboraa inte har eller har haft barn liUsammans, gäUer detta dock endast om synnerliga skäl talar för det.

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eUer bostadsrätten, om sambon inte har framställt anspråk på det senast tre månader efter det all han eller hon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske genom alt bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen, om den som lämnar bostaden kan tiUgodoses pä det sättet. I annat fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen, kan sambon fä skäligt anstånd med denna.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet

18 § En sambo fär inte utan den andra sambons samtycke avhända sig eller hyra ut en bostad som, om samboförhållandet upphör, skall ingå i bodelning mellan dem eller som den andra sambon har rätt atl överta enligt 17 §. Beträffande en sådan bostad krävs ocksä samtycke av den andra sambon, om en sambo vill inteckna fast egendom som innehas med ägan­derätt eller tomträtt eller viU pantsätta annan egendom. Samtycke liU avhändelse eUer inteckning av fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

340


 


En sambo får inte heller utan den andra sambons samtycke avhända sig      Prop. 1986/87:1 eller pantsätta sådant bohag som, om samboförhållandet upphör, skall ingå i bodelning mellan dem.

Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inte kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid.

19   § Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 18 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den sambo som vill företa den.

20   § Om en sambo utan erforderligt samtycke har avhänt sig eller tiU nackdel för den andra sambon hyrt ut egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och all den nya innehavaren är skyldig alt lämna tUlbaka egendomen. Detsamma gäller om en sambo utan erforderligt samtycke har pantsatt sambomas gemensamma bohag. Överlåtelse eUer panlsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fåll egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det alt den andra sambon fick kännedom om förfogandet över bosta­den eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överiålelse av fast egendom eller tomträtt, får dock talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, fär domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

Övriga bestämmelser

21   § Vad som föreskrivs i 17 kap. 1, 2 och 4-8 §§ samt 18 kap. 1 § äktenskapsbalken gäUer även vid tvist meUan sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

22   § Pä ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om en bostad som enligl 5 § skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som skall ha rätt att bo kvar i bostaden lill dess att bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt all bo kvar i bostaden fär på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

23 § Den som har berättigats all bo kvar i bostaden tiU dess att bodelning
har förrättats har rätt att nylQa även del gemensamma bohag som finns i
bostaden och som tUlhör den andra sambon. Domstolen får dock beträffan­
de viss egendom bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje
man om egendomen medför inle någon inskränkning i nyttjanderätten till
bostaden eUer det bohag som på detta sätt har överlämnats.

Om den ena sambon har berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig all genast flytta därifrån.

24   § Frågan om rätten alt bo kvar i bostaden tiU dess att bodelning har förrättats skaU väckas vid en tingsrätt som är behörig alt pröva tvister om bodelning mellan samboma. Detsamma gäUer frågan om domstolens tUl-ständ till en sambos förfogande över bostad och bohag.

25   § 1 mål om rätt atl överta bostad enligt 17 § får domstolen, för liden liU dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, pä

341


 


yrkande av någon av samboma bestämma vem av dem som skall ha rätt all      Prop. 1986/87: 1 bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tUlerkänns den sambo som inte har hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också pä yrkande bestämma vad sambon skall betala till den andra sambon för nylQandet av bostaden och vad han eUer hon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats atl bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig atl genast flytta därifrån.

Etl beslut enligl första stycket får verkställas pä samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet fär dock när som helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen på nytt pröva beslutet.

Beträffande beslut enligl denna paragraf tillämpas 14 kap. 9 § äkten­skapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i en särskild lag.

342


 


Bilaga 5     Prop. 1986/87: 1

Förteckning över var i äktenskapsbalken (ÄktB)' som man kan hitta motsvarigheter till nuvarande bestämmelser i giftermålsbalken (GB)

I förteckningen har angetts i vilka paragrafer i ÄktB som man kan hitta motsvarigheter till bestämmelserna i GB. Förteckningen är endast avsedd som etl hjälpmedel vid jämförande studier av de båda lagtexterna. I vissa fall har det varil tveksamt, om en bestämmelse i ÄktB skulle kunna anses som en motsvarighet till en bestämmelse i GB. I andra fall har motsvarig­heter kunnat återfinnas pä flera ställen. 1 dessa fall har graden av samband fått avgöra om bestämmelserna i förteckningen har angetts som motsvarig­heter. Även i övrigt kan förteckningen innehålla sådana hänvisningar mel­lan bestämmelser som kan ifrågasättas.

GB          ÄktB                     GB          ÄktB

 

2:1

2:1

6:1 1 st

7:2 1 st

2:2

2:2

6: I 2 st

10:3 2 st

2:3

2:3

6: 2 1 st

1-.3

2:4

2:4

6: 2 2 st

11:3

2:5 1st

15: 1 1 st

6:3

-

2:5 2 st

15:4 I st

6:4 I st

7:5

2:5 3 st

15:12 st

6:4 2 st

7:8 1 st och 2 st

3:1

3:1

6:4 3 st

7:5 och 7:8 1 st och 2 st

3:2

3:2

6:5 1 st

7: 5 och 7:6 2 st

3:3

3:3

6:5 2 st

7:8 1 st och 2 st

3:4 1st

3:4

6:6

7:7

3:4 2 st

15:2 1 st och 15:4 2 st

6:6 a

13:3

4: 1

4:1

6:7

12:2 2 st

4:2

4:3

6:8 1 st

7:2 2 st

4:3 1 st

4: 3 och 4:4

6:8 2 st

7:2 3 st

4; 3 2 st

4:3

6:9

4:4

-

7:1

1:3

4:5

4:3

7:2

4:6

4:5

8:1 1 st

7:3 1st

4:8 1 st

4:1

8: 12 st

9:10 2 st

4:8 2 st

4:2 J si

8:2

8:1

4: 8 3 st

4:6

8:3

-

4:8 4 st

4:7

8:4

8:1

4:9

4:2 2 st och 3 st

8:5

8:2

4:10

15:2 2 st, 15:3 och 15:4

8:6

5:1

1:2

8:7

-

5:2 1st

l:4och6:l I st

8:8

9:10 (delvis)

5: 2 2 st

6: 1 2 st

8:9 1 st

7: 3 2 st

5:3

6:2

8:9 2 st

-

5:4

6:3

8:10

7: 3 2 st

5:5

6:5

8:11

16: 2 och 16:3

5:6

6:6

8:12

7:3 3 st

5:7

6:9

9:1

-

5:8

6:10

9:2

9:1 2 st

5:9

6:11

9:3

-

5:10

1:4

9:4

5:11

14:16

9:5

10:1 2 st

5:12

-

9:6

-

5:13

-

9:7

5:14

6; 4

9:8

5:15

 

9:9

-

Hänvisningarna avser lagrådsremissens paragrafindelning.                       ij


 


 

GB

ÄktB

11

1

5: 1

11

2

5:2

11

3

5:3

II

4

5:4

II

5

5:5

11

6

10: 1 2 st

II

7

1:6

11

8

10: 1 2 st

II

9 1 st

9: 5 1 st

11

9 2 st

-

II

9 3 st

9: 5 2 st

II

10

9:6

11

II

9:7

II

12 1 st

9: 4 (delvis)

11

12 2 st

17:5 1 st

II

12 3 st

17:5 2 st

II

13

1:6

II

14

6:7

II

14 a 1 st

6:8

11

14 a 2 st

6:9 och 6: 10

II

15

6:11

II

16

12:4

12

1

1:6

12

2

9:3

12

3

12

4

10: 1 2 st

12

5

9:5

12

6

9:6

12

7

9:7

13

1 1st

9: 1,9:2 och 17:1

13

1 2 st

9:2

13

2

11:2

13

3

11:3

13

4

10:2

13

5

-

13

6

11:4

13

7

11:4

13

8

-

13

9

-

13

10

11:5

13

11

13

II a

Il:43st


GB          ÄktB                      Prop. 1986/87: 1

 

13:12

_

 

13: 12 a

12:1

 

13:13

ll:6och 11:8

 

13:13 a

13:5

 

13: 13 b

_

 

13: 14 1 st

13:1

 

13:142st

13:2 2 st

 

13:14 3 st

13:2 1 st

 

13:15

13:6 och 16:3

 

15:1

14:1

 

15:2

14:2

 

15:4 1 st

14: 3 och 14:4

 

15:4 2 st

14:5

 

15:5

14:6

 

15:7 1 st

14:10

 

15:7 2 st

14: 11 1 st

 

15:73st

14:12

 

15:11

14:7, 14:8, l4:9oc 14:13

:h

15:12

14: 14

 

15:15

_

 

15:16

-

 

15:17

_

 

15: 18

_

 

15:19

_

 

15:20

-

 

15:21

16:3

 

15:24

14:15

 

15:25

14:16

 

15:26

14:16

 

15:27

14:16

 

15:28

18: 2 2 st och 3 st

 

15:29

14:17

 

15:30

14:17

 

15:30 a

14:18

 

15:31

18:1

 

15:32 1 st

18:3

 

15:32 2 st

18:4

 

16:1

 

16:2

18:5

 

16:3

16:1 1 st

 

16:5

16: 1 2 st

 

16:6

-

 


344


 


Innehåll

Bilaga I. Sammanfattning av de sakkunnigas betänkande                      I

Bilaga 2. De sakkunnigas lagförslag 1 och 3   ...........     7

1 Förslag till äktenskapsbalk   ............................. ... 7

3 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken   ............   25

Bilaga 3. Remissammanställning  ............................   42

1   Allmänna synpunkter  ......................................   43

2   Särskild lagstiftning för samboende som inte är gifta med varandra     68

3   Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad    ..     96

4   Principerna för bodelning vid äktenskapsskillnad  ... 122

5   Bodelning mellan sambor   ................................ 134

6   Efterievandeskydd och arv   ............................. 135

7   Avtal mellan makar........................................... 193

8   Avtal mellan sambor ........................................ 213

9   Försäkringsfrågor   .......................................... 217

 

10  Arvsskattefrågor   .......................................... 244

11  Specialmotiveringen   ...................................... 252

11.1............................................................. Äktenskapsbalken                     252

11.2............................................................. Lag om införande av äktenskapsbalken            293

M.3 Lagom ändring

11.4   Lag om ändring

11.5   Lag om ändring

11.6   Lag om ändring

11.7   Lag om ändring

11.8   Lag om ändring i

i ärvdabalken  ......................... 294

i föräldrabalken  ...................... 297

rättegångsbalken .................... 298

lagen (1927:77) om försäkringsavtal                     298

i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden   305

kommunalskattelagen (1928:370)               306

11.9 Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvo­
skatt   ....................................................
307

Bilaga 4. Lagrådsremissens lagförslag   ................... 310

1   Förslag till äktenskapsbalk   .............................. 310

2   Förslag till lag om ändring i ärvdabalken   ............ 328

3   Förslag till lag om sambors gemensamma hem   .... 338

Bilaga 5. Förteckning över var i äktenskapsbalken som man kan hitta
motsvarigheter till nuvarande bestämmelser i giftermålsbalken       343

Nofstedts Tr-yckeri, Stockholm 1986