Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:1

om äktenskapsbalk m. m.


Prop. 1986/87:1


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 juni 1986.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en ny äktenskapsbalk, som skall ersät­ta den nuvarande giftermålsbalken. Förslaget utgör sista etappen av den omfattande översyn av lagstiftningen på äktenskapsrättens område som har bedrivits sedan lång tid tillbaka och som hittills har resulterat i nya regler om äktenskaps ingående och upplösning och om makars underhålls­skyldighet. Dessa regler arbetas nu in i den nya balken i huvudsakligen oförändrat skick, samtidigt som nya regler föreslås om makars egendom. Syftet med dessa nya regler är framför allt att åstadkomma en bättre utjämning mellan en ekonomiskt starkare och en ekonomiskt svagare make när det gäller fördelningen av deras egendom vid äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad. Vidare föreslås vissa ändringar i ärvdabalken som syftar till att skapa ett starkare ekonomiskt skydd för en efterlevande make vid den andra makens död. Slutiigen läggs fram förslag till en ny lag om sambors gemensamma hem, som innehåller regler om hur hemmet skall upplösas i fall då ett samboförhållande upphör.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen innebär flera nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om Hkadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad vidgas genom att den allmänna jämkningsregel som finns f. n. ges ett något utökat tillämpningsområde framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Vi­dare förenklas de s.k. vederlagsreglerna, vilka vid bodelningen ger en make kompensation i vissa fall då den andra maken har minskat sitt giftorättsgods. En nyhet är att enskild egendom skall kunna dras in i bodelningen, om makarna är överens om det. Egendomen skall i så fall: behandlas som giftorättsgods.

1    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall i fortsättningen Prop. 1986/87: 1 kunna förrättas inte bara som nu när äktenskapet har upplösts utan även dessförinnan när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad. Vidare ersätts det nuvarande institutet boskillnad av en möjlighet att förrätta bodelning under pågående äktenskap efter anmälan till domstol. Till skillnad från vad som gäller f. n. skall en sådan bodelning dock inte medföra att makarnas egendom blir enskild.

Kravet på äktenskapsförord avskaffas när det gäller gåvor mellan ma­kar. Sådana gåvor skall i fortsättningen bli gällande mellan makarna enligt allmänna regler eller genom att gåvan registreras hos domstol. För att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs dock alltid registre­ring. Äktenskapsförord skall i fortsättningen användas endast vid avtal om egendomsordningen i äktenskapet.

Möjligheterna för en make att i samband med äktenskapets upplösning få överta den andra makens bostad utvidgas till att omfatta alla former av bostäder och skall gälla oavsett om bostaden är giftorättsgods eller på grund av äktenskapsförord enskild egendom. Nuvarande behovs- och skä-lighetsprövning skall alltjämt gälla. En nyhet är att en make på motsvaran­de sätt skall ha möjlighet att efter en behovs- och skälighetsprövning få överta bohag som tillhör den andra maken och som har begagnats gemen­samt i hemmet.

Vid bodelning med anledning av en makes död skall en särskild jämk­ningsregel gälla till förmån för den efterlevande maken. Enligt denna regel får denna make rätt att bestämma att vardera sidan som sin andel vid bodelningen skall behålla sin egendom.

Ändringarna i ärvdabalken innebär att en make vid den andra makens död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma bröstarvingar. Bröstarvingarna får i stället rätt till efterarv när den efterlevande maken i sin tur dör. Den efterlevande maken förvärvar egendomen efter den först avHdna maken med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar.

En annan nyhet är att den nuvarande s.k. basbeloppsregeln vid bodel­ning i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken förs över till ärvdabal­ken, där den ges karaktären av en garantiregel av samma slag som laglotts-reglerna. Samtidigt utgår den begränsning som gäller f. n. om att regeln inte är tillämplig när det finns barn till den avlidne som är under 16 år och inte är barn även till den efterlevande maken.

Om det vid den efterlevande makens död finns arvingar enbart efter den först avlidna maken, skall dessa ärva hela boet i stället för som f. n. endast halva boet.

Den nya lagen om sambors gemensamma hem innebär att när ett samboförhållande upplöses samborna får en giftorättsliknande rätt till del­ning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att denna egendom delas lika mellan dem. Denna huvudregel kan dock - på samma sätt som för makar - frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden öppnas en möjlighet att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.


 


Sambor får vidare rätt att överta den andra: sambons bostad och bohag. Denna rättighet får i huvudsak samma utformning som för makar.

I fall då ett samboförhällande upphör genom den ena sambons död skall den efterlevande sambon alltid ha rätt att erhålla så mycket av den egen­dom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begag­nande - så långt egendomen räcker - att dess värde motsvarar två gånger basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Den nya lagstiftningen kan tidigast träda i kraft den 1 juli 1987.


Prop. 1986/87: 1


Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Pro­positionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 37), lagrådets yttrande (s. 273) och föredragande statsrådets ställningsta­ganden till lagrådets synpunkter (s. 384).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.


 


Propositionens lagförslag                                  Prop. 1986/87:1

1 Förslag till

Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall först bland balkarna föras in en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande lydelse.

Första avdelningen Allmänna bestämmelser 1 kap. Äktenskap

1 § Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

2§ Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

3§   Vaije make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4§ Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhål­landen skall kunna bedömas.

5§ Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äkten­skapsskillnad.

Andra avdelningen

Äktenskaps ingående och upplösning

2         kap. Äktenskapshinder

1 § Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist.

2§ Den som har förklarats omyndig eller enligt domstols beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får domstol på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

3       § Äktenskap far inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt
upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4       §   Den som är gift får inte ingå nytt äktenskap.


 


5§    Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hin-     Prop. 1986/87: 1 dersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som tjänstgör i den församling där hindersprövningen har gjorts.

6§    Vid vigsel gäller i övrigt

1.  föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2.  den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,

3.  föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

7§ Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln. Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar.

5 kap. Äktenskapsskillnad

1 § Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad.

2 § Vill bara en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har denne rätt till äktenskapsskillnad endast efter betänketid.

3§ Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äkten­skapsskillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna då fram­ställer ett särskilt yrkande om det. Har ett sådant yrkande inte framställts inom ett år frän betänketidens början, har frågan om äktenskapsskillnad fallit. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

4 § Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

5§ Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betän­ketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.

6§ När dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, är äktenskapet upplöst.


 


3                                                                                                     kap. Prövning av äktenskapshinder          Prop. 1986/87:1

1          § Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot
äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska
kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om ingen av dem
är kyrkobokförd här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2§ Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö­righet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

3§ Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Hårde inte tillstånd till äktenskapet enligt

2         kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är
halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.

4§ Finner pastorsämbetet att det inte finns något hinder mot äktenska­pet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om detta.

4         kap. Vigsel

1§ Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

2§ Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrät­taren inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra stycket är ogiUig som vigsel får godkän­nas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

3         §   Behörig att vara vigselförrättare är

1.  präst i svenska kyrkan,

2.  präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om rege­ringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet,

3.  lagfaren domare i tingsrätt, eller

4.  den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

4§ Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De har rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.


 


8§   Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad skall betalas fortlöpande.     Prop. 1986/87: 1 Finns det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med ett engångsbelopp.

9§ Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det.

10      § Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter
den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrå­gan avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

11      § En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det
finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden
innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras
endast på det sättet att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Underhålls­
bidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl
höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit be­
stämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en
parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållan­dena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

7 kap. Makars egendom

1 §    En makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom.

2 §   Enskild egendom är

 

1.  egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,

2.  egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3.  egendom som en make har erhållit genom testamente med det vill­koret att den skall vara mottagarens enskilda,

4.  egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arvlå-taren skall vara mottagarens enskilda,

5.  vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1 —4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grand av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.


 


Tredje avdelningen            ''''                          P'"°p- '9- >

Makars ekonomiska förhållanden

6 kap. Underhåll

1 §    Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall till­godoses. Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken.

2§ Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för den makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

3§ Det som den ena maken med tillämpning av I och 2 §§ har lämnat till den andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom.

4§ Kan den ena maken på grund av sjukdom eller bortavaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande makens inkomst och avkastning av dennes egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjukaeller bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens under­håll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inte förelåg.

5§ Om den ena maken försummar sin underhållsskyldighet, får domsto­len ålägga den maken att betala underhållsbidrag till den andra maken.

6§ Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den ena maken fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den andra maken.

Domstolen får, när makarna inte varaktigt bor tillsammans, förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av denne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna eller någon av dem när samlevnaden upphörde. Avtal som efter domstolens beslut ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderät-ten till bohaget.

7§    Efter äktenskapsskillnad svarar vaije make för sin försörjning.

Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll under en övergångs­tid, har den maken rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständig­heter.

Har den ena maken svårigheter att försöija sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har den maken rätt till underhållsbidrag av den andra maken för längre tid än som anges i andra stycket.


 


7§   Samtycke enligt 5 eller 6 § behövs infe, om maken inte kan lämna     Prop. 1986/87: 1 giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid. Samtycke enligt 5 § behövs inte heller sedan bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har skett.

8§ Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 eller 6 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

9§ Om en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall åter­gå. Detsamma gäller om en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendo­men. När det gäller bohag räknas dock tiden från det att maken fick kännedom om överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

8 kap. Gåvor mellan makar

1 § En gåva mellan makar är gällande mellan dem, om vad som gäller för fullbordande av gåva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registre­rats enligt 16 kap.

Gåvan blir gällande mot givarens borgenärer när den har registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte står i missför­hållande till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande mot giva­rens borgenärer utan registrering, om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer först efter in­skrivning eller annan särskild registrering, krävs även dessa åtgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot givarens borgenärer.

2§ En utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra maken en gåva är utan verkan.

3§ Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot dennes borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obe­stånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätnings­bar egendom som uppenbariigen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått föriorad helt eller delvis, är
mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.
                                       10


 


3§   Genom äktenskapsförord kan makar eflér blivande makar bestämma    Prop. 1986/87: 1 att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att egendomen skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av ma­karna eller de blivande makarna. Detta gäller även om någon av dem är omyndig. I så fal! skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhäm­tas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförord först från och med den dag då det ges in till domstolen.

4§   Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1.  fast egendom som makarna eller någon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

2.  fast egendom som makarna eller någon av dem innehar med nyttjan­derätt i förening med byggnad på egendomen som makarna eller någon av dem äger, om byggnaden är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som makarna eller någon av dem
innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggna­
den eller byggnadsdelen är avsedd som makarnas gemensamma hem och
innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushålls­maskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hem­met. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslu­tande för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

5 §    En make får inte utan den andra makens samtycke

1.  avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjande­rätt upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

2.  avhända sig, pantsätta, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad, eller

3.  avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens enskilda egendom enligt 2 § första stycket 2—4.

En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är giftorättsgods. Detta gäller dock ej, om mål om äktenskapsskillnad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att talan om äktenskapsskill­nad väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom skall lämnas skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf om fast egendom och rättighet i denna tillämpas också i fråga om tomträtt.

6§ Bestämmelserna i 5 § om samtycke av en make till en åtgärd av den andra maken tillämpas också när dödsboet efter en avliden make vidtar en sådan åtgärd.


 


En makes ansvar enligt denna paragraf får. inte göras gällande så länge     Prop. 1986/87: 1 elt mål pågårom återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

9 kap. Allmänna bestämmelser om bodelning

1 § När ett äktenskap upplöses, skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin egendom genom bodelning under äktenskapet utan att något mål om äk­tenskapsskillnad pågår. Anmälan skall registreras av tingsrätten.

2§ Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskill­nad pågick, den dag då dödsfallet inträffade.

Bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då anmälan om bodelningen gjordes enligt 1 § andra stycket.

3§   Varje make är skyldig att tills bodelningen förrättas redovisa för sin  egendom och för sådan egendom som maken har haft hand om men som tillhör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

4§ Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall förrättas när äktenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

S§ Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och universella testaments-tagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

6§ Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares bestri­dande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna. Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider det.

7§ När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes. Om det behövs för att få bouppteckningen till stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

8§ Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att
skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran
sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning.
      11


 


Mot en makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om    Prop. 1986/87: 1 godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess att bodel­ning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad faller enligt 5 kap. 3 §, avvisas eller avskrivs.

9§ En makes egendom får utmätas för den makens skuld även om bo­delning skall förrättas. Har egendomen satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas för den makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller utmätningsfordringen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

10      8 Försätts en make i konkurs innan bodelning har ägt rum eller har en
bodelning återgått med anledning av en makes konkurs, skall den makens
giftorättsgods stå under konkursboets förvaltning till dess att det har blivit
bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla den maken. Konkursboet
får sälja egendomen om det behövs.

Beslut om särskild förvaltning enligt 8 § faller vid konkurs.

11 § Om en make dör när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall de föreskrifter som avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad tillämpas.

12 § Med den tid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk tiden från det att talan väcks till dess att domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen avvisar eller avskriver frågan om äktenskapsskillnad, till dess att beslut om detta vinner laga kraft eller frågan om äktenskapsskillnad dessförinnan har fallit enligt 5 kap. 3 §.

13 § Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna (föravtal). Över avtalet skall upprättas en handling som underteck­nas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inte utgör äktenskapsförord.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning

1 §    I bodelning skall makarnas giftorättsgods ingå.

2§ Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, liksom personliga presenter. Om den ena maken är död, gäller denna rätt endast för den efterlevande maken.

3§ Rättigheter som inte kan överiåtas eller som i annat fall är av person­lig art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

Även om det inte följer av första stycket, skall rätt till pension på grund av en försäkring som någon av makarna äger inte ingå i bodelning, om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt till

1.  ålderspension eller invalidpension, eller

2.  efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pensionen förelig­ger vid bodelningen.  12


 


4§   Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom     Prop. 1986/87: 1 vad som har trätt i stället för sådan egendorn samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till pension på grund av försäkring som avses i 3 § andra stycket.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorätts­gods.

5§ Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

11 kap. Andelar och lotter

Makarnas andelar i boet

1 §   Vid bodelning skall först makarnas andelar i boet beräknas.

2 § Vid beräkningen av makamas andelar i boet skall så mycket avräknas från en makes giftorättsgods att det täcker de skulder som den maken hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes, anmälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket gjordes eller dödsfallet inträffade.

För sådana fordringar mot en make som är förenade med särskild för­månsrätt i makens enskilda egendom skall maken fa täckning ur sitt gifto­rättsgods endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Detsamma gäller skulder som maken har ådragit sig för under­håll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning.

3§ Vad som återstår av makamas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan makarna.

4§ Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det sammanlagda gifto­rättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten. Vidare skall, om en makes användning av sitt giftorättsgods har medfört att värdet av egen pensionsförsäkring ökat eller att maken förvärvat förmån på grand av sådan försäkring, bestämmelserna i första stycket tillämpas även om den andra maken har samtyckt till åtgärden.

5§ Skall vid bodelning med anledning av en makes död förskott på arv
som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas på arvet efter den
döde, skall på den lott som vid bodelningen tillkommer den dödes arvingar
   13


 


avräkning ske för förskottet eller, om det inte kan avräknas helt på arvet,     Prop. 1986/87: 1 för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens giftorättsgods före samman­läggningen med den andra makens giftorättsgods ökas med ett belopp som motsvarar vad som skall avräknas vid bodelningen.

6§ Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täck­ning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör den makens andel i boet. Ett underhållsbidrag som har förfallit till betalning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyl­diga maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidrags­skyldiga makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas med de belopp som detta föranleder.

Egendomens fördelning på lotter

7§ Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall giftorättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott i första hand få sir\ egendom eller den del av denna som den maken önskar.

8§ Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag har rätt att få denna egendom i avräkning pä sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § första stycket 2—4. En föratsätt­ning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken är vidare att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare föratsättning för ett övertagande att den andra maken befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

9§ En make, vars giftorättsgods i värde överstiger den makens andel, har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsva­rande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, barden andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den maken.

Vid bodelning med anledning av den ena makens död gäller första stycket endast till förmån för den efterievande maken.

10 § Om en make övertar makarnas gemensamma bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra maken med egendom ur giftorätts­godset, skall den övertagande maken betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

11 § En make, som vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har en fordran på den andra maken för bristen.


14


 


12 kap. Jämkning vid bodelning                                         Prop. 1986/87: 1

1§ 1 den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en make vid bodelning skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap., skalj bodelningen i stället göras så att den förstnämnda maken får behålla mer av sitt giftorättsgods. Är en make försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall varje make behålla sitt giftorättsgods som sin andel. Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning av en makes död.

2§ Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterie­vande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorätts­gods. Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsva­rande kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden fördelas enligt 11 kap.

Bestämmelserna i 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken om föriust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att få behålla sitt giftorättsgods.

3§ Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträf­fade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

Vad som sägs i första stycket om villkor i äktenskapsförord skall gälla även villkor i föravtal.

13 kap. Verkan av bodelning

1§ En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i {lenna balk, avstå egendom som skall ingå i bodelningen.

En make får inte heller vid fördelning på lotter till skada för sina borgenärer avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas. Detta gäller dock ej, om den egendom som avstås eller förvärvas utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas med stöd av 11 kap. 8 §.

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första eller andra stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelning­en eller om det av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäl­ler dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

2 § Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestämmel­ser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den efterlevande maken vidtagit


 


en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingarna och testamentstagarna     Prop. 1986/87: 1 solidariskt för betalningsskyldighet enligt I §.

3§ Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § första stycket beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg eller borde ha insett att gåvan var till skada för maken, skall gåvota-garen återbära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. Talan om detta skall väckas inom fem år från det att gåvan fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte göras gällande i den mån den skulle hindra att maken får ut sin andel.

4§ Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket beräknats som om värde av en pensionsförsäkring hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

5 § Om en bodelning har lett lill att en fastighet har delats så, att makarna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten med samäganderätt.

I den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

6§ När bodelning har förrättats, får makarna eller en av dem ge in bodelningshandlingen till domstol för registrering.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Äktenskapsmål

1 § Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består.

2 § Talan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består kan föras endast i en tvist mellan kvinnan och mannen.

Frågan humvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

3§ Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

4§ Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de gemensamt ansöka om detta. I andra fall skall talan i äktenskapsmål väckas genom ansökan om stämning.

5 § I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om under­
hållsbidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makar-
   16


 


nas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka     Prop. 1986/87: 1 varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken talan om äktenskapsskillnad väcks. Har sådan talan redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning. I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

6§ Sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Behövs betänketid, skall domstolen underrätta parterna om att betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

7§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1.    bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,

2.    förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra vid vite, som bestäms i pengar eller till fängelse i högst en månad.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas pä samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

8§ Den make som domstolen har berättigat att bo kvar i makarnas gemensamma bostad har rätt att använda även den andra makens bohag som finns i bostaden. Domstolen får dock beträffande viss egendom be­stämma annat. Avtal som den sistnämnda maken därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena maken berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra maken skyldig att genast flytta därifrån.

9§ Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall den andra maken få tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har domstolen kallat makarna till förhandling och uteblir den make som har framställt yrkandet, skall detta anses återkallat till den del det inte har medgetts av den andra maken. Att den andra maken uteblir från förhand­lingen hindrar inte att yrkandet prövas.

10 § Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen. Har yrkandet framställts av endast en av makarna, skall domstolen bereda den andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

11 § Om en make återkallar talan om äktenskapsskillnad sedan gemen­sam ansökan om äktenskapsskillnad har getts in till domstolen eller sedan

den makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken,  17

2   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


 


skall målet trots detta prövas om denne yrkar det. Den sistnämnda maken    Prop. 1986/87: 1 skall underrättas om detta när återkallelsen delges den maken.

Om en make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en förhand­ling i denna fråga, skall målet trots detta prövas om den andra maken yrkar det vid förhandlingen. En make som har yrkat äktenskapsskillnad skall underrättas om detta när den maken kallas till förhandlingen.

12 § När makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet, om makarna är överens om dem.

13 § Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den samtidigt om­pröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket I eller andra stycket. När domstolen dömer i fråga om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll, skall den ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket 2.

14 § Har frågan om äktenskapsskillnad fallit enligt 5 kap. 3 §, skall målet avskrivas. Parterna svarar då för sina egna rättegångskostnader.

Mål om underhåll

15        § Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ beträffande förordnande om under­
hållsbidrag för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har
vunnit laga kraft gäller även när

1.     en make utan samband med ett mål om äktenskapsskillnad har yrkat
att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 § eller 6 §
första stycket,

2.  frågor om underhåll enligt 6 kap. 7 § handläggs sedan dom på äkten­skapsskillnad har meddelats, eller

3.  talan om jämkning av dom eller avtal om underhåll förs enligt 6 kap. 11 §.

16        § I fall som avses i 6 kap. 6 § andra stycket får domstolen på yrkande
av en av makarna besluta i frågan om nyttjanderätt för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas
på det sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft men får när som helst ändras av domstolen.

Domstols sammansättning m.m.

17        § I äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en
lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler
gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhand­ling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin
mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning
och omröstning i tvistemål.
                                                                                    18


 


18§ 1 äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre Prop. 1986/87:1 lagfarna domare och tvä nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudför­handling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och Qärde styckena rätte­gångsbalken.

Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföran­den eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller be­stämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tviste­mål.

15       kap. Ärenden om äktenskaps ingående

1        § I ärenden om tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. I § skall länsstyrel­
sen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det
kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnämnden i den kommun
där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare.

2        § Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos
domkapitlet.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

3§ Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen.

4§ Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos kammarrätten.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

16       kap. Registreringsärenden

1       § För hela landet gemensamt skall föras ett äktenskapsregister för in­
skrivning av de uppgifter som skall registreras enligt denna balk eller som
skall tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av regeringen.

2       §   Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna.

Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser i 9 kap. 1 § andra stycket.


19


 


3§    Rätten skall ta in handlingen i protokollet och genast översända    Prop. 1986/87: 1 bestyrkt kopia av handlingen till den myndighet som för äktenskapsregist­ret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten.

Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörel­se om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. I § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering.

4§   Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen kom in till rätten.

17 kap. Bodelningsförrättare

1§ Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en bo­utredningsman, är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

2§ Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. 1 annat fall skall ansökan ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna.

3§ Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller vad som sägs i 14 kap. 9 § också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

4§ Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt till det. Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande skall bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig.

Förordnanden som meddelas i mål om äktensskapsskillnad upphör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

5 § Bodelningsförrättaren skall vid behov se till att bouppteckning förrät­tas. Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underiåter att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteck­ning med ed inför domstolen, om den andra maken begär det. I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts. Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ut vite.

6§ Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning samt kalla makarna till förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva
sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är
föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven
handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns
       20

det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen.


 


7§    Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina     Prop. 1986/87: i utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelnings­förrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anled­ning till det.

1 förhållande till bodelningsförrättaren svarar makarna solidariskt för dennes ersättning.

8§ Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda ma­karna.

En make som är missnöjd med bodelningen får klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bo­delningen inom denna tid, har maken föriorat sin talan. I bodelningshand­lingen skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.


18 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning eller om denne underlåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldra­balken.

2§ Om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det har bestämts vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan makarna.

Till samma tingsrätt inges ansökan om rättens tillstånd enligt 7 kap. 8 § eller om rättens förordnande enligt 9 kap. 8 § att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alltid ges in till den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle att yttra sig.

3§ Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskih.

4§ Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte överklagas.

5§ Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.


21


Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild lag.


 


2 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken'

dels att 23 kap. 6-9 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 1 kap. 3 § och 16 kap. 9 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att-i kap. 1,2, 7 och 8 §§,6 kap. 1 och 7 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 8 §, 14 kap. 4 §, 16 kap. loch8§§, 18 kap. 1 §,19 kap. 15 §, 20 kap. 2-4,6 och 10 §§ samt 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i 3 kap. skall föras in två nya paragrafer, 9 och 10 §§, av följande lydelse.


Prop. 1986/87:1


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 kap. 1§


Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fa­der, moder, syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro när­mast till arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande ma­kens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först av­lidnes arvingar.


Var arvlåtaren gift, skall kvarlå­tenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren nå­gon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvar­låtenskapen omfattar en sådan ar­vinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i 9§.


Den efterlevande maken har all­tid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlå­tenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterle­vande maken erhöll vid bodelning­en eller som utgör den makens en­skilda egendom motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna ma­ken är utan verkan i den mån för­ordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.

2§


Lever vid den efterlevande ma­kens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller


22


Balken omtryckt 1981:359.


 


Nuvarande lydelse

Ägde vid den först avlidne ma­kens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, taga de ar­vingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken ge­nom testamente förordnat, att nå­got av kvarlåtenskapen efter ho­nom skall tillfalla annan än efterle­vande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.


Föreslagen lydelse

syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller 13-5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje stycket, hälften av den efter­levande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egen­dom som skall tillfalla den för st av­lidnes arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter den­ne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken erhöll i arv av kvarlåtenska­pen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, skall arvingarna efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den den sist avlidne.


Prop. 1986/87: 1


7§


Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej gälla.


Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall dessförinnan den efterlevande makens behållna egendom delas enligt detta kapitel.

Skall i den efterlevande makens livstid bodelning ske mellan den ef­terlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas ul egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1-4 §§ skall tillkomma den först avlidna makens arvingar.

Vad som föreskrivs i 4 § för det fall att egendom har tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva el­ler testamente skall gälla, om den


23


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

efterlevande maken genom bodel­ning med en sambo har erhållit egendom utöver vad maken förut hade.

Vad som föreskrivs i denna balk om sambor gäller endast sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor till­sammans under äktenskapstik-nande förhållanden.


Prop. 1986/87: 1



Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåta-rens död talan om äktenskapsskill­nad var anhängig utan atl frågan därom förfallit enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken.


Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.


Om vid den först avlidna makens död någon som är bröstarvinge till denne men inte till den efterlevande maken avstår från sitt arv efter den först avlidna maken lill förmån för den efterlevande maken, har bröst­arvingen i stället rätt att ta del i dennes bo enligt bestämmelserna i 2§.

10 §

Detta kapitel gäller ej, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

6 kap.

1 §


Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anta­gas hava varit avsett. Är motta­garen annan arvinge, skall avräk­ningen ske allenast om detta stad­gats eller på grund av omständighe­terna måste anses hava varit av­sett, då egendomen gavs.

Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt


Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har före­skrivits eller med hänsyn till om­ständigheterna måste antas ha varit avsett. Är mottagaren en annan ar­vinge, skall avräkning ske endast om detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs.

Har en make av sitt giftorätts­gods gett förskott på arv til! en bröstarvinge som är makarnas ge-


24


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra maken.


mensamma, skall avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta arv inte räcker till, skall återstoden avräk­nas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstar­vingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröst­arvinge till den först avlidna ma­ken.


7§


Vad make av sitt giftorättsgods (V(7 styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke an­nat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anta­gas hava varit avsett. Med samma förbehåll skall vad efterievande make givit sådan arvinge eller testa­mentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestäm­melserna i 2-6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.


Vad en make av sitt giftorätts­gods har gett ett styvbarn eller en avkomling till styvbarn skall avräk­nas på mottagarens arv efter den andra maken, om inte annat har fö­reskrivits eller med hänsyn till om­ständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, om inte annat följer av 1 §, vad den efterlevande maken har gett en så­dan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. I § har rätt att ta del i den efterle­vande makens bo avräknas på mot­tagarens lott i detta. Bestämmelser­na i 2-6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.


 


7 kap. 3§ För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstar­vinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller ge­nom att påkalla jämkning i testa­mente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlå­tenskapen enligl 3 kap. i andra fall än   då  jämkningen   avser   testa-mentsvillkor sotn gäller till förmån för den efterlevande maken. Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testa-, mentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot ho­nom, har föriorat sin rätt.


25


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1986/87:1

11 kap.

Har någon gjort testamente till
   Har en make gjort testamente till

sin trolovade eller make och upp- den andra maken är förordnandet
löses därefter trolovningen eller äk- utan verkan, om äktenskapet är
tenskapet annorledes än genom upplöst vid testators död eller mål
testators död, är förordnandet utan om äktenskapsskillnad då pågår.
verkan. Samma lag vare, där nå- Detsamma gäller, om någon har
gon gjort testamente till sin make gjort testamente till sin sambo men
och sådant fall är för handen som i samboförhållandet har upphört
3 kap. 8 § sägs.
                           före testators död.

14 kap. 4§

Testamente skall sedan bevakning ägt ram delgivas arvinge genom över­lämnande av, föratom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i be­styrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets inne­håll.

Efterlämnar     testator,     jämte Efterlämnar     testator,     jämte

make, arvingar som avses i 3 kap. make, arvingar som avses i 3 kap.
/ §, må testamentet, såvitt dessa 2 §, må testamentet, såvitt dessa
angår, delgivas dem som vid tiden angår, delgivas dem som vid tiden
för delgivningen äro närmast till arv för delgivningen äro närmast till arv
efter testator.
                              efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

16 kap. I §

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 § skall,   I fall som avses i 3 kap. 2 § skall,

vid tillämpning av vad nu sagts, den vid tillämpning av vad nu sagts, den
rätt, som tillkommer den först av- rätt, som tillkommer den först av­
lidne makens arvingar i den efterle- lidne makens arvingar i den efterle­
vandes bo, behandlas som arv efter vandes bo, behandlas som arv efter
den efterlevande maken.
            den efterievande maken.


Arv, som arvinge enligt 7 § gått
Arv, som arvinge enligt 7 § gått
föriustig, skall tillfalla dem som
   förlustig, skall tillfalla dem som
skulle varit berättigade därtill, om
skulle varit berättigade därtill, om
arvingen avlidit före arvlåtaren el-
arvingen avlidit före arvlåtaren el­
ler, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före
ler, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före
den sist avlidne maken.
                        den sist avlidne maken.


26


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


18 kap.

I §


Har inte särskild dödsboförvalt­ning anordnats enligt 19 kap. skall efterlevande make eller sambo, ar­vingar och universella testaments­tagare (dödsbodelägare) ge­mensamt förvalta den dödes egen­dom imder boets utredning. De fö­reträder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan inhämtas.

Har bodelning skett efter arvlå­tarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare, om maken eller sambon ej är arvinge eller universell testamentstagare.

Efterlevande make. arvingar och
universella
       testamentstagare

(dödsbodelägare) hava att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stad­gas, för boets utredning gemen­samt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat samtliga delägares sam­tycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är gif­torätt eljest utesluten, är efterle­vande maken ej dödsbodelägare, om han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger taga arv eller testamente först se­dan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan ar­vinge eller universell testamentsta­gare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testa­mentstagare.

19 kap. 15 § Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga ram utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redo­visning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som har verkställts av bodelningsförrättare eller skiftes­man har vunnit laga kraft.

Sedan bodelning eller arvskifte förtättats av delägarna, skall bo­utredningsmannen //// envar av dem utgiva honom tillkommande egen­dom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledi­gas av rätten.


27


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård, boutredningsman el­ler testamentsexekutör skall be­stämma tid och Ort för bouppteck­ning samt utse två kunniga och tro­värdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Skall lott i kvar­låtenskapen åtnjutas först sedan ar­vinge eller universell testamentsta­gare har avlidit, skall även den kal­las som vid tiden för bouppteck­ningen är närmast att sålunda ta arv eller testamente.

20 kap. 2§ Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård eller ock boutred­ningsman eller testamentsexekutör skall bestämma bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga del­ägare. Efterlevande make skall kal­las, ändå alt han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den kallas som vid tiden för boupp­teckningen är närmast att sålunda taga arv eller testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testa­mentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

3§


I bouppteckningen angivas da­gen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hem­vist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist, vilka skolat kal­las till förrättningen, med uppgift tillika, för underårig om hans födel­sedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från del i kvar­låtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det an­märkas.

1 bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes full­ständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen. Även namn och hemvist för dem som skall ha kal­lats till förrättningen skall anges-För underårig skall anges födelse­datum och för arvinge skall anges hans släktskap med den döde. Ar­vinge skall anges även om han är utesluten från del i kvarlåtenska­pen. Om den döde efterlämnar en make. skall för bröstarvingar anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseen­de ej lämnas, skall det anmärkas. Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen.

Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas

bevis att han i tid blivit kallad.

4§


Boets tillgångar och skulder an­tecknas sådana de voro vid dödsfal­let. Tillgångarna upptagas med an­givande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder anteck­nas; dock att. där giftorättsge­menskap var utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde


Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid döds­fallet. Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda ma­karnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem en­skild egendom eller sådan rättighet


28


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


är arvinge eller universell testa­mentstagare som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verk­ställes av den efterlevandes gifto­rättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testa­mentstagare varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.


som enligl 10 kap. 3 § äktenskaps-balken inte skall ingå i bodelning, skall grunden för att egendomen skall vara undantagen från bodel­ningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund avförhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt i egendo­men eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egen­domen, skall sambons samtliga till­gångar och skulder antecknas och värderas.



Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo rikti­ga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av nå­gon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller testa­mentsexekutör. Edgångsplikt ålig­ger jämväl delägare eller efterle­vande make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläg­gas honom, om skäl äro därtill.


Den som vårdar egendomen eller (' övrigt bäst känner till boet skall såsom bouppgivare lämna upp­gifter om boet. Varje delägare samt efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handling­en teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till boupp­teckningen är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om ed­gång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av boutrednings­man eller testamentsexekutör. Samma skyldighet har dessutom dödsboddägare samt efterlevande make eller sambo som inte har varit bouppgivare. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgif­terna i bouppteckningen under ed.


29


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


 


Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.


Gode männen skall på handling­en intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.


10 §


Yppas efter boupptecknings för­rättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckning­en, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse; och gäller om sådan hand­ling vad ovan är stadgat om boupp­teckning.


Blir en ny tillgång eller skuld känd efter det att bouppteckning har förrättats eller upptäcks annan felaktighet i bouppteckningen, skall tilläggsbouppteckning innehållan­de tillägg eller rättelse förrättas inom en månad.

Tilläggsbouppteckning skall ock­så förrättas, om efterlevande sambo efter det att bouppteckning har förrättats framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses 14 § tredje stycket fjärde me­ningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats. I detta fall skall tilläggsbouppteckningen förrättas inom tre månader från det att begä­ran framställdes.

Beträffande tilläggsbouppteck­ning gäller i övrigt vad som förut i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning.


 


23 kap. 1 § Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bo­delning äga rum mellan efterle­vande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.


Var den döde gift, skall först bo-delning/örrä;/as enligt bestämmel­serna i äktenskapsbalken. Efter­lämnar den döde en sambo och be­gär denne bodelning enligt lagen (1987:000) om sambors gemensam­ma hem, skall bodelningen förrät­tas innan arvskifte äger rum.


2§


Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp­teckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller me­del till deras betalning har ställts under särskild vård.


Mol någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp­teckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller me­del till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörel­se har träffats som innebär att del­ägaren inte svarar för skulderna.


30


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1986/87: 1


Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexeku­tör, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slut­förts.

4§


Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av del­ägarna med vittnen.


Över arvskifte skall upprättas en handling som skrivs under av del­ägarna.


 


Då delägare begär det, skall rät­ten förordna någon att vara skiftes­man. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde el­ler, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testa­mentsexekutör som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.


På en delägares begäran skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-8 §§ äkten­skapsbalken om bodelning, bodel­ningsförrättare och make skall gäl­la ifråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och er­sättning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutör, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon an­nan redan har förordnats som skiftesman eller om testamentsexe-kutorn är delägare i boet.


 


1.  Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2.  Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

3.  Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.


31


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1986/87: 1

Lag om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §    Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Vad som föreskrivs i denna lag om sambor gäller endast sådana sambo­förhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

2 § Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat
följer av 4 §,

1.  fast egendom som samborna eller någon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

2.  fast egendom som samborna eller någon av dem innehar med nyttjan­derätt i förening med byggnad på egendomen som samborna eller någon av dem äger, om byggnaden är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som samborna eller någon av dem
innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggna­
den eller byggnadsdelen är avsedd som sambornas gemensamma hem och
innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Samborna får i en av dem båda undertecknad handling anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet som är lagfaren för en av dem eller en tomträtt för vilken en av dem är inskriven som innehavare är gemensam bostad för dem båda.

3 § Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat
följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett
för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant
bohag som används uteslutande för den ena sambons bruk.

4 § Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom
som används huvudsakligen för fritidsändamål.

Bodelning

5 § När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av någon av
samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem ge­
nom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande.
Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan
bodelning framställas senast när bouppteckningen förrättas.

Första stycket gäller ej, om samborna har kommit överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

6 §   Vid bodelningen skall först sambornas andelar i egendomen beräk-


32


 


7 §   Vid beräkningen av sambornas andelar i egendomen skall från vad en     Prop. 1986/87: 1
sambo äger av deras bostad och bohag avräknas så mycket att det täcker

de skulder som den sambon hade när samboförhållandet upphörde.

För sådana fordringar mot en sambo som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget och som inte heller på annat sätt är att hänföra till sådan egendom skall sambon fä täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom.

8  § Det som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan samborna.

9  § I den mån det med hänsyn särskilt till samboförhållandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i öv­rigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom till den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall bodelningen i stället göras så att den förstnämnda sambon får behålla mer av sin egen­dom. Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varje sambo behålla sin egendom som sin andel.

10      § Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall
deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst
behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning
på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En förutsättning för att
en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra
sambon är dock atl ett sådant övertagande även med hänsyn till omstän­
digheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den andra sambon befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

11      § En sambo har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra
sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs
för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte
någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få
sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den sambon.

Om en sambo övertar bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgo­doser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall den övertagande sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtag­bar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

12      § Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära
bodelning och om rätt att överta bostad eller bohag endast till förmån för
den efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon har rätt att som sin andel vid fördelning av sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendo­men efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, att det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


33


 


13        §    Om bodelningen har lett till att en fastighet har delats så, att sam-     Prop. 1986/87: 1
borna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i
bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderätt.

1 den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

14  § Bestämmelserna i 9 kap. 5, 7, 9 och 10 §§ äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor. 1 stället för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandet upphör.

15  § Har en sambo vid bodelningen till skada för sina borgenärer avstått egendom som enligt 10 § har belöpt på sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

Övertagande av bostad i vissa fall

16        § Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt
eller bostadsrätt och ingår egendomen inte i bodelning, har den andra
sambon rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om den sambon
bäst behöver bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inte har eller
har haft barn tillsammans, gäller detta dock endast om synnerliga skäl talar
för det.

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eller bostadsrätten, om sambon inte har framställt anspråk på det senast tre månader efter det att sambon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske genom att bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen, om den som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet. I annat fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet

17       § En sambo får inte utan den andra sambons samtycke avhända sig,
hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta en bostad som, om
bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen
eller som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke av
den andra sambon krävs också, om en sambo vill låta inteckna fast egen­
dom eller tomträtt där det finns en bostad som, om bodelning kommer till
stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen. Detsamma gäller i fråga
om pantsättning av annan egendom som innefattar en sådan bostad eller en
bostad som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke
till avhändelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall lämnas
skriftligen.

En sambo får inte heller utan den andra sambons samtycke avhända sig eller pantsätta sådant bohag som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen.

Bestämmelserna i denna paragraf om samtycke av en sambo till en åtgärd av den andra sambon tillämpas också när dödsboet efter en avliden sambo vidtar en sådan åtgärd.


34


 


Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inte     Prop. 1986/87: I kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid.

18  § Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 17 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

19  § Om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra sambon upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall åter­gå. Detsamma gäller om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo utan erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt sambornas bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra sambon fick kännedom om förfogandet över bosta­den eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

Övriga bestämmelser

20  § Vad som föreskrivs i 17 kap. I, 2 och 4-8 §§ samt 18 kap. I § äktenskapsbalken gäller även vid tvist mellan sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

21  § På ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om en bostad som enligt 5 § skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

22      § Den sambo som domstolen har berättigat att bo kvar i bostaden till
dess att bodelning har förrättats har rätt att använda även det gemensam­
ma bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domsto­
len får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som den
sistnämnda sambon därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjan­
derätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

23  § Frågan om rätten att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats skall väckas vid en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samborna. Detsamma gäller frågan om domstolens till­stånd till en sambos förfogande över bostad och bohag.

24  § 1 mål om rätt att överta bostad enligt 16 § får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av samborna bestämma vem av dem som skall ha rätt att bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns den sambo som inte har hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också på yrkande bestämma


35


 


vad sambon skall betala till den andra sambon för nyttjandet av bostaden     Prop. 1986/87:1 och vad den förstnämnda sambon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen ompröva beslutet.

Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas 14 kap. 9 § äkten­skapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i en särskild lag.


36


 


JUSTITIEDEPARTEMENTET


Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1985-02-21


Prop. 1986/87: 1


 


Närvarande: statsrådet I. Carisson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bo­ström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hell­ström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss med förslag till äktenskapsbalk m.m.

1    Inledning

Den familjerättsliga lagstiftningen har stor betydelse för de flesta männi­skor. Denna lagstiftning har sedan augusti 1969 setts över av särskilda sakkunniga, som har bedrivit sitt arbete under namnet familjelagssakkun-niga.

De sakkunniga har avgett bl.a. delbetänkandena (SOU 1972:41) Familj och äktenskap 1 och (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda. De förslag som dessa betänkanden innehöll har legat till grand för partiella reformer på äktenskapsrättens område under 1970-talet.

I juni 1981 lade de sakkunniga' fram sitt huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en remissam­manställning som bilaga 3.

Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt de sakkunnigas närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har över­läggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i de andra nordiska länderna. I dessa överläggningar har också deltagit företrädare för de äktenskapsrättskommitléer som finns i Island och Norge.

De förslag som läggs fram i det följande skiljer sig i vissa betydelsefulla hänseenden från de sakkunnigas. Sedan remissbehandlingen avslutats har

' F. d. hovrättspresidenten Björn Kjellin, ordförande, samt distriktsåklagaren Britta BJelle och riksdagsledamöterna Lilly Hansson, Lisa Mattson, Martin Olsson, Ingrid Sundberg och Evert Svensson.


37


 


därför i lagstiftningsärendet överiäggningar hållits med företrädare för    Prop. 1986/87: I

Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, juridiska fakulteten vid Uppsala uni-          Allmänna

versitet, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund. I dessa         utgångspunkter
överläggningar har även familjelagssakkunnigas sekreterare deltagit.

2    Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Nuvarande lagregler om äktenskap och dess rättsverkningar finns i giftermålsbalken, som har gällt sedan den 1 januari 1921. Den kom alltså till för mer än 60 år sedan och präglas av de värderingar som rådde då. Det är naturligt att samhällsutvecklingen har medfört att balken med tiden kommit att framstå som alhmera föråldrad.

Giftermålsbalken har också sedan länge varit föremål för en omfattande översyn. Detta arbete, som har bedrivits i etapper, ledde till att nya regler om ingående och upplösning av äktenskap togs in i balken år 1973. Vidare ändrades reglerna om makars underhållsskyldighet år 1978.

Turen har nu kommit till de regler i giftermålsbalken som avser makars egendom. Familjelagssakkunnigas förut nämnda huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk innehåller förslag till nya regler om förmögen-helsordningen i äktenskap och behandlingen av makars egendom när äk­tenskap upplöses. De sakkunnigas avsikt är att de föreslagna reglerna skall tas in i en ny lag, kallad äktenskapsbalken, till vilken även de nyss nämnda reglerna om ingående och upplösning av äktenskap och om makars under­hållsskyldighet kan föras över utan nämnvärda sakliga ändringar. Den nya äktenskapsbalken kommer därmed att helt ersätta den nuvarande gifter­målsbalken. Samtidigt föreslår de sakkunniga ändringar i ärvdabalken som syftar till att förstärka efterlevande makes ställning när äktenskapet upp­löses genom den andra makens död.

De sakkunnigas förslag i dessa delar har fått ett övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen, även om remissopinionen är splitt­rad i en del väsentliga frågor. Remissinstansema anser allmänt att det är befogat att de delar av giftermålsbalken som ännu inte har moderniserats ersätts med regler som är mer anpassade till dagens samhällsförhållanden.

För egen del hälsar jag med tillfredsställelse att det långvariga arbetet på en översyn av äktenskapslagstiftningen nu har förts mot sitt slut. Liksom de sakkunniga anser jag att nya regler om makars egendom bör, tillsam­mans med de regler i giftermålsbalken som har reviderats i tidigare etap­per, tas in i en ny äktenskapsbalk.

Giftermålsbalken utformades på sin tid i nordiskt samarbete. Att ett sådant samarbete är värdefullt från flera synpunkter torde alltjämt vara oomtvistligt. Betydelsen av detta samarbete har på senare tid snarare ökat i takt med den allt större rörligheten över gränserna i Norden. Särskilt när


38


 


det gäller den familjerättsliga lagstiftningen har de som flyttar från ett nordiskt land till ett annat ett självklart intresse av att lagstiftningen är så likartad som möjligt i de olika länderna. Bl. a. Nordiska rådet har under­strukit detta vid flera tillfällen.

Familjelagssakkunniga har under sitt arbete haft ett flertal överläggning­ar med de motsvarande kommittéer som har tillsatts i de andra nordiska länderna. De kommittéförslag som har lagts fram eller håller på att utarbe­tas innebär också att den nordiska rättslikheten på äktenskapsrättens område bevaras på väsentliga punkter och att den även utvidgas i vissa avseenden, framför allt när det gäller skyddet för efterievande makar. 1 några frågor har enighet dock inte kunnat uppnås mellan de olika kommit­téerna. Det gäller bl. a. möjligheten att göra undantag från principen om att makarnas egendom skall delas lika mellan dem när äktenskapet upphör.

En väsentlig utgångspunkt för den reform av äktenskapslagstiftningen som nu är aktuell är att man bör eftersträva så stor nordisk rättslikhet som möjligt. Som nyss har angetts ligger det ett särskilt värde i att de olika länderna har en i huvudsak likartad lagstiftning på detta område. Enligt min mening bör det också vara möjligt att närma lagstiftningen i dessa länder i ännu större utsträckning än som skulle bli följden med familjelags­sakkunnigas förslag. Jag återkommer till detta i det följande.

En annan självklar utgångspunkt är att äktenskapslagstiftningen bör kunna förstås av envar. Eftersom reglerna om makars egendomsförhållan­den har stor praktisk betydelse för de flesta är det viktigt att människor i allmänhet har möjlighet att sätta sig in i vad dessa regler innebär. Härige­nom minskar risken för inbördes konflikter på grund av bristande känne­dom om reglernas innebörd. För att inte lagstiftningen i sig skall ge upphov till tvister bör den vara så enkelt utformad som möjligt. Bl. a. bör eftersträ­vas att inte flera regelsystem samtidigt skall tillämpas i en viss situation.

Äktenskapslagstiftningen bör alltså utgå från att makarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall kunna lösa sina mellanhavanden utan med­verkan av någon myndighet eller juridisk expertis. Härigenom undviks bl.a. att makarna och samhället drabbas av höga kostnader för tvister vid domstol i sådana frågor.

En modern äktenskapslagstiftning bör givetvis även ge uttryck för strä­vandena efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Lagstiftningen bör därför värna om makarnas självständighet gentemot varandra. Samtidigt är det emellertid viktigt att lagstiftningen skyddar den ekonomiskt svagare maken i fall då äktenskapet upplöses. En avvägning mellan dessa delvis motstående intressen måste alltså göras.

När det gäller lagstiftningen om arv bör beaktas att den allmänna sam­hällsutvecklingen, särskilt på det ekonomiska området, har medfört att barn inte i lika hög grad som förr är för sin försörjning beroende av arvet efter en avliden förälder. Samtidigt är det angeläget att man kan stärka den efterlevande makens skydd mot att det gemensamma boet splittras när en


Prop. 1986/87:

Allmänna utgångspunkter


39


 


av makarna avlider. Lagstiftningen bör alltså utformas så att detta intresse     Prop. 1986/87: 1
tillgodoses.
                                                                   Allmänna

En tydlig tendens under de senaste årtiondena är att allt fler kvinnor och utgångspunkter män bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta med varandra. Äktenskapet är dock alltjämt den dominerande sam­levnadsformen. Enligt senast tillgängliga siffror är ca 80 procent av alla samboende par gifta. Samboende utan äktenskap förekommer framför allt hos yngre par. Det är numera ovanligt att äktenskap ingås utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under en längre eller kortare tid. Att sambo framstår alltså i stor utsträckning som ett förstadium till äktenskap.

Enligt familjelagssakkunniga finns det behov av vissa regler för ogifta samboende i fall då deras samboendeförhållande upplöses. De sakkunniga har därför föreslagit sådana regler, vilka framför allt avser bostad och bohag som de samboende har förvärvat för gemensamt begagnande. Dessa regler har i de sakkunnigas förslag tagits in i elt särskilt kapitel i äkten­skapsbalken. Som beteckning på sådana samboende har de sakkunniga därvid använt ordet sambor.

De flesta remissinstanserna delar de sakkunnigas uppfattning att en begränsad lagreglering behövs för ogifta samboende. Några är dock kri­tiska till tanken på en sådan reglering. Vidare anser ett par remissinstanser att reglerna inte bör tas in i äktenskapsbalken utan i en fristående lag. Beteckningen sambor har godtagits av nära nog alla remissinstanser.

Jag avser att senare gå närmare in på frågan i vilken utsträckning särskilda lagregler behövs för ogifta samboende, vilka i enlighet med de sakkunnigas förslag i fortsättningen bör betecknas sambor. Redan nu vill jag dock som min mening framhålla att man inte bör skapa så utförliga regler för dessa att man därigenom åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som ett äktenskapsliknande system av lägre dignitet. De som vill att ett mera heltäckande juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnad får alltså låta registrera sin samlevnad genom att ingå äkten­skap. För dem som av olika skäl inte vill ingå kyrklig vigsel finns möjHghet till borgerlig vigsel, som egentligen inle är något mer än en registrerings-akt. Det framträdande draget i äktenskapet är att det bygger på en frivillig överenskommelse mellan en man och en kvinna om att ett visst regelsy­stem skall tillämpas på deras samlevnad.

En särskild anledning att gå fram med försiktighet när det gäUer lagregler för sambor är att man i de andra nordiska länderna är negativt inställd till tanken på en mera generell lagstiftning om sambor. Det hindrar emellertid inte att lagstiftningen i begränsad utsträckning bör tillhandahålla lösningar på praktiska problem av juridisk art när det är särskilt påkallat för att skydda den svagare parten i ett samboförhållande.

Regler om sambor med denna inriktning hör enligt min mening inte hemma i äktenskapsbalken utan bör tas in i en särskild lag, till vilken bestämmelserna i den nu gällande lagen (1973:651) om ogifta samboendes


40


 


gemensamma bostad kan föras över. Jag vill tillägga att i den män regler om sambor anses böra ställas upp det bör varäen strävan att reglerna så långt möjligt blir lika dem som skall gälla för gifta. På så sätt kan man få en mjuk övergång mellan äktenskapsliknande samboende och äktenskap.

Givetvis är det angeläget att lajgstiftningen varken i fråga om äkta makar eller beträffande sambor ger utrymme för otillbörliga transaktioner som syftar till att undandra det allmänna eller andra borgenärer tillgångar som kan användas till betalning av skatteskulder eller andra skulder. Den nya lagstiftningen bör alltså ges ett sådant innehåll att den inte motverkar de ansträngningar som i allt större utsträckning görs för att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten eller annan mot det allmänna eller andra borgenärer illojalt bedriven verksamhet.

Familjelagssakkunnigas förslag omfattar också en del följdändringar i annan lagstiftning, bl. a. arvsskatte- och försäkringslagstiftningen. När det gäller arvsskattelagstiftningen kan jag nämna att arvs- och gåvoskattekom­mittén (Fi 1984:02) har i uppdrag alt se över denna lagstiftning. Jag avser att i ett senare sammanhang lägga fram de förslag till ändrade arvsskatte­regler som behövs för tiden till dess att en ny arvsskatlelagstiftning på grundval av kommitténs arbete kan träda i kraft. I det sammanhanget kommer jag även att behandla de ändringar i försäkringslagstiftningen som föranleds av de nya äktenskaps- och arvsreglerna. Avsikten är att en proposition om denna följdlagstiftning skall föreläggas riksdagen i sådan tid att lagförslagen, om de antas, kan träda i kraft samtidigt med den lagstiftning som föreslås i förevarande lagstiftningsärende.

Jag har med detta avslutat min redogörelse för de allmänna utgångs­punkter som enligt min mening bör gälla för en reform av äktenskaps- och arvslagstiftningen m.m. I det följande avser jag att närmare behandla frågorna om

bodelning mellan makar i avsnitt 2.2,

makars bostad och bohag i avsnitt 2.3,

avtal mellan makar i avsnitt 2.4,

eflerievandeskydd och arv vid en makes död i avsnitt 2.5,

sambor i avsnitt 2.6,

ikraftträdande i avsnitt 2.7, och

kostnader och resursbehov i avsnitt 2.8.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe­cialmotiveringen (avsnitt 4).


Prop. 1986/87: 1

Allmänna utgångspunkter


41


 


2.2 Bodelning mellan makar

2.2.1 Likadelning


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


 


Mitt förslag: Bodelning mellan makar med anledning av äktenskaps­skillnad skall även i fortsättningen bygga pä principen om likadelning, dvs. makarnas giftorättsgods skall - vare sig det har förvärvats före eller under äktenskapet — enligl huvudregeln delas lika mellan dem sedan deras skulder har täckts.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 98-102 och 166-167).

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla lämnar de sakkunnigas förslag utan erinran. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser dock att det endast är den nettoförmögenhet som har skapats av makarna sedan de började bo tillsammans (vare sig såsom gifta eller ej) som bör ingå i bodelningen.

Skälen för mitt förslag: Sedan ett äktenskap har upplösts genom äkten­skapsskillnad skall bodelning förrättas mellan makarna. Delningen omfat­tar makarnas giftorättsgods, dvs. i princip all egendom som inte är någon makes enskilda (6 kap. 1 och 8 §§ giftermålsbalken). Innan delning sker skall vardera maken av sitt giflorättsgods — så långt det räcker - tilldelas så mycket som behövs för att täcka hans eller hennes skulder (med vissa undantag). Resten av makarnas sammanlagda giftorättsgods skall därefter enligt huvudregeln delas lika mellan makarna (13 kap. 3 § giftermålsbal­ken). Jag återkommer i de följande avsnitten till att det finns några undan­tag från denna huvudregel.

Huvudprincipen för bodelning vid äktenskapsskillnad är alltså likadel­ning. Denna princip gäller även i de andra nordiska länderna. Rättslikheten i detta avseende är ett resultat av det lagstiftningssamarbete som förekom mellan de nordiska länderna när de på 1920-talet reformerade sin äkten­skapslagstiftning.

Sedan dess har betydande förändringar skett i både familjemönster och samhällsförhållanden i övrigt. Oavsett hur man vill värdera utvecklingen i detta hänseende kan sålunda till en böijan konstateras att det numera i avsevärt fler fall än tidigare förekommer att äktenskap upplöses genom skilsmässa efter längre eller kortare tid. Alltjämt är dock flertalet äkten­skap livsvariga. Vidare gäller att kvinnorna i stigande grad har blivit verksamma utanför hemmet. Såsom grapp betraktade har de visserligen fortfarande en lägre genomsnittlig inkomst än männen. Det höga antalet gifta kvinnor som har förvärvsarbete innebär dock alt makars inbördes förhållande har ändrats väsentligt. Utvecklingen går, om än i mera långsam


42


 


takt än som skulle vara önskvärt, mot en fullständig faktisk jämställdhet mellan makar.

Som jag tidigare har sagt bör strävandena mot jämställdhet mellan kvin­nor och män tillmätas betydelse vid utformningen av reglerna om makars egendom. Man bör alltså därvid bygga vidare på utvecklingen mot ekono­misk självständighet för båda makarna och rättslig jämställdhet mellan dem. Det kan med hänsyn härtill diskuteras om inte likadelningen bör överges som huvudprincip och ersättas med ett delningssystem som i högre grad främjar makarnas självständighet gentemot varandra.

Ett sådant alternativ till likadelningen, vilket har tilldragit sig uppmärk­samhet i den nordiska debatten, är att söka bevara vardera makens egen­domsinnehav opåverkat av äktenskapet. Det kan ske genom total egen­domsskillnad mellan makarna under hela äktenskapet, dvs. att all egendom som vardera maken äger blir hans eller hennes enskilda. Ett så långtgående avsteg från de principer vilka tillämpas f. n. kan dock inte gärna komma i fråga. En annan möjlighet är emellertid s. k. återgångsdelning, som innebär att vardera maken vid en bodelning får behålla egendom som han eller hon hade före äktenskapet eller har förvärvat under äktenskapet genom gåva, arv eller testamente. Vid en återgångsdelning delas alltså endast sådan egendom mellan makarna som är ett direkt resultat av samlevnaden och därför i denna mening kan anses samägd.

Skillnaden mellan likadelning och återgångsdelning framträder först vid äktenskapets upplösning. En återgångsdelning ger då ett ojämnt utfall beroende på vad vardera maken har medfört vid äktenskapets ingående eller under äktenskapet har förvärvat genom gåva, arv eller testamente. Den nordiska likadelningen leder däremot i princip till en total ekonomisk utjämning mellan makarna. Återgångsdelningen är sålunda mer ägnad att bevara ekonomiska och sociala skillnader mellan makarna än likadelning­en.

I endast kortvariga äktenskap framstår sannolikt en återgångsdelning många gånger som mest rättvis. Det torde då också i regel vara lätt att avgöra varifrån olika egendomsobjekt härrör, och olika ekonomiska trans­aktioner har inle hunnit påverka egendomsförhållandena i nämnvärd grad.

I mera långvariga äktenskap är läget dock ett annat. Båda makarna har då i regel fått etl starkare förhållande till den egendom som deras samlev­nad är uppbyggd kring än till del anspråk som kan grundas på egendomens ursprang. Om den ena maken ensam skulle få tillgodoräkna sig l.ex. värdestegringen på sådan egendom som han eller hon har fört med sig i boet, kan det medföra att de insatser som den andra maken har gjort i boets gemensamma intresse inte tillräckligt beaktas. Sådana insatser kan ha haft formen av arbete för att underhålla eller förbättra egendomen. De kan också ha varil av ett slag som inte direkt berör just denna egendom utan mera är av allmän nytta för det gemensamma boet. I sådana fall är en likadelning ägnad att skapa större rättvisa mellan makarna.


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


43


 


Ett särskilt skäl mot att generellt gå över till en återgångsdelning är att en sådan reform allmänt sett skulle vara ägnad att missgynna kvinnorna. Som jag tidigare har sagt har kvinnorna alltjämt såsom grapp betraktade en lägre inkomst än män, och de skulle därför genomsnittligt riskera att få ett sämre utbyte av en återgångsdelning än av en likadelning.

Till detta kommer att likadelningsprincipen från mera tekniska syn­punkter har klara fördelar framför en princip om återgångsdelning. Infla­tionseffekter, komplikationer med egendom som helt eller delvis - ibland i flera led — har ersatts av annan egendom samt sammanblandning av olika egendomsvärden i samband med sådana ersättningsförvärv utgör exempel på förhållanden som kan göra återgångsdelning svår att genomföra i prakti­ken. Det kan därför på goda grander antas att en likadelning leder till färre tvister mellan makarna än ett system med återgångsdelning.

Av dessa skäl har jag, liksom de sakkunniga och remissinstanserna, stannat för atl den nordiska likadelningsprincipen bör behållas som huvud­regel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Som jag redan har antytt kan denna princip emellertid leda till orättvisa resultat när det gäller kortvariga äktenskap. Jag kommer därför i nästa avsnitt att behandla vissa jämkningsregler som bl. a. kan korrigera de negativa effekter en tillämpning av likadelningsprincipen kan få i sådana äktenskap.

Det kan tilläggas att man i det nordiska lagstiftningsarbetet inte har haft någon erinran mot att reglerna i Sverige om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad utformas enligt de riktlinjer jag nu har angett.


Prop. 1986/87: 1

Bodelning


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom en likadelningsregel generellt sett ger det mest rättvisa resultatet makarna emellan bör en sådan huvudregel även i fortsättningen gälla vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. De nackdelar som denna regel kan innebära framför allt vid kortvariga äktenskap får motverkas genom särskilda jämknings­regler.

2.2.2 Jämkning

Mitt förslag: 1 den mån en likadelning av makarnas giftorättsgods skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, kan en make vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad få behålla mer av sitt giftorättsgods än en tillämpning av likadelnings­principen skulle medföra.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De sakkunniga har dock även föreslagit en särskild jämkningsregel för kortvariga äktenskap. Har äktenskapet varat mindre än tio år när talan om äktenskapsskillnad väcks, skall enligt denna regel normalt endast så


44


 


stordelav vardera makens nettoförmögenhet delas som svarar mot den del    Prop. 1986/87: I av tioårstiden som äktenskapet har varat. Har makarna gemensamt barn     Bodelning som har fölls före äktenskapet, skall liden dock räknas från barnets födelse (se betänkandet s. 169-177).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland och Svenska bankföreningen anser dock att den allmänna jämkningsregel som de sakkunniga har föreslagit bör utformas mer konkret. Flera remissinstan­ser - bl. a. juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet och Sveri­ges domareförbund - är vidare tveksamma till den föreslagna lioårsregeln. Ett par remissinstanser framhåller all tioårstiden bör räknas från det att makarna började bo tillsammans, oavsett om de då var gifta eller ej och oberoende av när de fick barn tillsammans.

Skälen för mitt förslag: Enligt 13 kap. 12 a § giftermålsbalken skall likadel­ningsprincipen vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad från­gås, om en tillämpning av denna princip skulle leda till ett resultat som framstår som uppenbart obilligt med hänsyn till makamas ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet har varat. I så fall skall delning i stället ske efter annan grand som är skälig. En make kan dock på grand härav inle erhålla mer än som svarar mot hans eller hennes giflorättsgods.

Denna jämkningsregel, som infördes i samband med 1973 års ändringar av giftermålsbalken, är avsedd atl tillämpas bara i speciella undanlagsfall (se prop. 1973:32 s. 124 ff). Enligt vad de sakkunniga har uppgett synes den inte heller i nämnvärd utsträckning ha kommit till regelrätt tillämpning vid tvister i samband med bodelning mellan makar. Regeln har också kritiserats för att den alltför mycket begränsar de tillfällen då den kan användas.

Det finns enligt min mening anledning atl ta fasta på denna kritik och utvidga möjligheterna att göra avsteg från likadelningsprincipen. En lös­ning som ligger nära till hands är atl i enlighet med de sakkunnigas förslag slopa den begränsning som följer av kravet i den nuvarande jämkningsre­geln att en tillämpning av likadelningsprincipen skulle leda till "uppen­bart" oskäliga resultat. Frågan är emellertid om en sådan lösning är till­räcklig i fall då äktenskapet har varat endast en kortare lid eller om det, som de sakkunniga har funnit, behövs en särskild jämkningsregel för dessa fall.

Som jag sade i föregående avsnitt är del framför allt vid kortvariga äktenskap som en likadelning kan komma alt te sig oskälig. Särskilt gäller det om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boel. Det kan också tänkas fall där en tillämpning av likadel­ningsprincipen leder lill att egendom som en make har förvärvat under äktenskapet förs över till den andra maken i en omfattning som är diskula-


45


 


bel. Enligt de sakkunniga är det sådana verkningar av denna princip som ger fog för påslåendet att en make kan "skilja sig till pengar".

Två huvudalternativ för utformningen av en särskild jämkningsregel för kortvariga äktenskap har kommit fram under de sakkunnigas arbete och remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag. Del ena alternativet är en form av ålergångsdelning av det slag som jämkningsreglerna i Danmark, Island och Norge utgår från. Enligt norsk rätt gäller att likadelning kan frångås och i stället återgångsdelning ske när det finns grund för det. Denna jämkningsmöjlighet kan användas exempelvis när äktenskapet har varat endast en kortare tid eller när en likadelning annars skulle leda till stötande resultat. 1 dansk rätt finns en regel som medger "skevdelning" när den ena maken har fört in största delen av det gemensamma boet. Om en likadelning skulle vara uppenbart orimlig särskilt med hänsyn till att äktenskapet har varat endast en kortare tid och utan ekonomisk gemen­skap av betydelse, kan enligt dansk rätt återgångsdelning ske i den omfatt­ning som det finns skäl till. En liknande jämkningsregel finns i isländsk rätt.

En jämkningsregel som innebär att man i stället för likadelning tillämpar återgångsdelning i kortvariga äktenskap skulle, som jag har varil inne på i föregående avsnitt, sannolikt många gånger ge ett rättvist resultat. Vad man emellertid framförallt kan invända mot en sådan jämkningsregel är att skillnaden i förhållande till huvudregeln om likadelning skulle bli alltför stor. Tröskeleffekter skulle med andra ord uppstå när ett äktenskap över­går från att vara kortvarigt till all betraktas som ett normalfall. Dessa effekter skulle kunna utnyttjas av en make i spekulativt syfte och framstår även av andra skäl som mindre lämpliga. Jag kan därför inte tillstyrka att man i fråga om kortvariga äktenskap för in en jämkningsregel som har formen av återgångsdelning.

Det andra alternativet i fråga om en särskild jämkningsregel för de kortvariga äktenskapen är den princip som har föreslagits av de sakkun­niga och tillstyrkts av nästan alla remissinstanser och som innebär en under de första åren av äktenskapet successivt växande rätt till likadel­ning. Om äktenskapet upplöses kort tid efter dess ingående, skulle denna regel leda till praktiskt taget samma resultat som en återgångsdelning. Den ger dock inte samma tröskeleffekter i fall då äktenskapet har varat något längre tid. En annan fördel med regeln är att den normalt kan tillämpas av makarna själva utan medverkan av någon myndighet eller juridisk exper­tis.

Mot en lösning av det slag som en sådan jämkningsregel utgör talar emellertid att regeln bara tar hänsyn till lidsfaktorn och inte till övriga omständigheter som kan föreligga i det enskilda fallet. Framför allt när det gäller bostad och bohag som makarna - eventuellt redan som sambor -har förvärvat för gemensamt begagnande utan atl egendomen innehas med samäganderält kan regeln många gånger slå fel. Sådan egendom bör i allmänhet inte bli föremål för jämkning utan delas lika mellan makarna.


Prop. 1986/87: Bodelning


46


 


Som jag kommer närmare in på i avsnitt 2.3 har familjelagssakkunniga för sådan egendom föreslagit en särskild regel som innebär att egendomen vid bodelningen skall anses tillhöra makarna tillsammans, vanligen till lika andelar. När makarnas andelar i boet beräknas skall alltså enligt detta förslag i allmänhet hälften av denna egendom uppföras som tillgång för vardera maken. De sakkunniga har framhållit att detta i praktiken medför att det inte blir något utrymme för en jämkning enligt en successivt väx­ande rätt till delning. Av skäl somjag återkommer till i avsnitt 2.3 bördetta förslag enligt min mening inte genomföras. Därmed rabbas emellertid förutsättningarna för den särskilda jämkningsregelsom de sakkunniga har föreslagit för kortvariga äktenskap.

Under de nordiska överiäggningar som har hållils i detta lagstiftnings­ärende har man vidare från de västnordiska länderna starkt reagerat mot tanken på en sådan särskild jämkningsregel. Om en regel av detta slag införs, skulle svensk rätt komma att avvika från de regler om jämkning som redan finns i de västnordiska länderna och som dessa inte har några planer på att ändra på det sätt som de sakkunniga har föreslagit. Detta är en omständighet som mycket starkt talar mot denna regel.

Till detta kommer att det, som framgår av remissbehandlingen, kan vara förenat med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utforma en sådan jämkningsregel för kortvariga äktenskap som de sakkunniga har föreslagit. Det gäller särskilt frågan i vad mån ett samboende före äktenskapets ingående - något som enligt vad jag har sagt i avsnitt 2.1 numera är det vanliga - skall likställas med äktenskap vid tillämpningen av denna regel.

Av de skäl jag nu har nämnt har jag kommit till uppfattningen atl de sakkunnigas förslag till en sådan regel inle bör genomföras. En möjlighet är då i stället att liksom i de västnordiska länderna ge den allmänna jämk­ningsregel som jag tidigare har berört en sådan tillämpning att den i första hand träffar just de kortvariga äktenskapen. Regeln skulle då kunna utfor­mas så att huvudregeln om likadelning kan frångås i den mån en sådan delning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständighe­terna i övrigt. Den grundprincip om en successivt växande rätt till likadel­ning som kommer till uttryck i den särskilda jämkningsregel som de sak­kunniga har föreslagit för kortvariga äktenskap skulle kunna vara vägle­dande även för tillämpningen av en sådan allmän jämkningsregel.

En jämkningsregel av detta slag lämnar betydligt större utrymme för en skönsmässig bedömning än en enbart till äktenskapets längd fixerad regel. De sakkunniga har emellertid för sin del ansett det önskvärt att en fastare regel ställs upp, eftersom lagstiftningen i vårt land utgår från att bodelning­en normalt skall kunna skötas av makarna själva utan medverkan av någon myndighet. Enligt de sakkunniga är förutsältningarna andra i de västnor­diska länderna, där man av tradition har systemet med skiftesrätter för handläggning av familjerättsliga uppgörelser och där allmänt hållna skä-lighetsregler därför lättare har kunnat tillämpas.


Prop. 1986/87: 1

Bodelning


47


 


Vid de nordiska överläggningar somjag tidigare har berört har emellertid framkommit att det även i de västnordiska länderna är klart vanligast att makarna själva verkställer bodelningen mellan sig; endast i ett fåtal fall brakar skiftesrätterna las i anspråk för denna uppgift. Det finns knappast anledning att tro all en sådan allmän jämkningsregel som jag nyss har diskuterat och som har förebild i de västnordiska länderna skulle i den praktiska tillämpningen medföra större problem i vårt land än i dessa länder.

Sammantaget förordar jag att den allmänna jämkningsregel som gäller f. n. ändras på det sätt somjag förat har varit inne på. Även om möjlighe­terna att frångå huvudregeln om likadelning, framför allt när det gäller kortvariga äktenskap, därmed utvidgas är det tydligt att också en sådan ny regel bör ges en restriktiv tillämpning. Det bör vidare framhållas att den lika litet som den nuvarande jämkningsregeln bör kunna medföra att en make vid bodelningen får avstå mer av sitt giflorättsgods än som följer av huvudregeln om likadelning. I övrigt återkommer jag i specialmotiveringen till frågan hur regeln är avsedd att närmare tillämpas i olika situationer.


Prop. 1986/87:1 Bodelning


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den jämkningsregel som gäller f.n. vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har kritiserats bl. a. för att den alltför myckel begränsar de tillfällen då den kan användas. Regeln bör därför ändras så atl den utvidgar möjligheterna till jämkning, framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Huvudregeln om likadel­ning bör i fortsättningen kunna frångås, om en sådan delning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. För kortvariga äktenskap bör en utgångspunkt vara att rätten lill likadelning successivt växer under det antal år äktenskapet varar.

2.2.3 Vederlag

Mitt förslag: Har en make inom ett år före ansökan om äktenskapsskill­nad ulan den andra makens samtycke avhänt sig giflorättsgods utan vederlag eller använt sitt giflorättsgods lill alt öka värdet av sin enskilda egendom, skall bodelningen korrigeras i motsvarande mån. Korrige­ringen skall göras så, att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det ifrågavarande giftorättsgodset alltjämt hade ingått i boet.

FamiUelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De regler som de sakkunniga har föreslagit avser dock inte det fallet alt en make har använt sitt giftorältsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom (se betänkandet s. 178-180).


48


 


Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas utan erinran av prak-     Prop. 1986/87: 1
tiskt taget alla remissinstanser.
                                        Bodelning

Skälen för mitt förslag: Enligt giftermålsbalken får makarna under äkten­skapet fritt förfoga över sitt giftorättsgods (med vissa undanlag, de s.k. rådighelsinskränkningarna, se 6 kap. 4 och 5 §§). Var och en av makarna är dock skyldig att vårda sitt giftorältsgods så att det inte otillbörligen minskas till den andra makens nackdel (6 kap. 3 §). Denna vårdnadsplikt sanktioneras av de s.k. vederlagsreglerna i 13 kap. 5-7 §§. Enligt dessa regler skall en make, vars intressen på ett otillbörligt sätt har åsidosatts av den andra maken, kompenseras så att resultatet blir i huvudsak detsamma som om den andra maken inte på detta sätt hade bratit mol sin vårdnads-plikt. En make kan också få kompensation i det motsatta fallet när han eller hon har använt sin enskilda egendom till att öka värdet av sitt gifto­rättsgods (13 kap. 8 §).

De sakkunniga har från praktiskt verksamma jurister inhämtat att dessa vederlagsregler inte längre är ändamålsenliga och därför knappast används alls. Enligt de sakkunniga kan en förklaring till detta vara att det ofta är svårt all långt i efterhand bedöma det berättigade eller tillbörliga i en makes åtgärder med sin egendom.

Vad de sakkunniga har uppgell vinner stöd av vad som har framkommit under remissbehandlingen. Det verkar alltså inle finnas något praktiskt behov av vederlagsregler i den utformning som de har f. n. En bidragande orsak till detta är säkerligen också atl samhällsutvecklingen genom bl.a. den ökade förvärvsverksamheten bland kvinnor har gjort makar i allmän­het alltmer ekonomiskt självständiga och därmed allt mindre beroende av ekonomiska garantier av del slag som vederlagsreglerna utgör.

Det finns alltså inte anledning att behålla några vederlagsregler för fall då en make under ett bestående äktenskap förfogar över sitt giftorättsgods, oavsett om åtgärden kan vara ekonomiskt befogad eller ej. Någon korrige­ring av en bodelning med hänsyn till åtgärder som en make har vidtagit långt tillbaka i tiden bör med andra ord inte längre kunna komma i fråga. Däremot är det tydligt att det även i fortsättningen finns behov av en möjlighet att korrigera bodelningen i fall då maken inför en förestående upplösning av äktenskapet har gjort ekonomiska transaktioner i illojalt syfte som är inriktade på att bereda honom eller henne förmåner på den andra makens bekostnad.

Visserligen kan bodelningen i ett sådant fall jämkas enligt de regler som jag har föreslagit i föregående avsnitt. Denna möjlighet bör kunna använ­das om en make avsiktligt har försämrat sin ekonomiska ställning inför äktenskapets upplösning. En sådan omständighet kan nämligen medföra att en likadelning framstår som oskälig och därmed föranleda jämkning. På så sätt kan förhindras att egendom förs över från den andra maken till den make som har vidtagit den illojala åtgärden.

4    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1


49


 


Dessa jämkningsregler kan emellertid inte användas för att få egendom     Prop. 1986/87: I överförd från den illojala maken till den andra maken. Om en make inför en     Bodelning äktenskapsskillnad har förfogat över sitt giftorältsgods i syfte att minska eller omintetgöra den andra makens giflorätlsanspråk i denna egendom, behövs en regel som medger att denna make kan få kompensation för sitt uteblivna anspråk på giftorätt.

Vid utformningen av en sådan regel bör undvikas att syfiet med förfo­gandet över giftorätlsgodset behöver utredas. Också frågan huruvida den make som har förfogat över egendomen hade klart för sig alt en äkten­skapsskillnad var förestående kan vara svår att utreda. En lösning bör därför, som de sakkunniga har framhållit, sökas efter mer objektiva linjer. 1 likhet med de sakkunniga och en nära nog enhällig remissopinion föror­dar jag atl de nuvarande vederlagsreglerna ändras så, all endast vederiags-fria eller därmed jämförliga avhändelser av giftorältsgods som har ägt rum inom en kortare tid före det att ansökan gjordes om äktenskapsskillnad och som har vidtagits utan den andra makens samtycke skall kunna medföra alt bodelningen korrigeras.

Enligl de sakkunniga bör denna tid bestämmas lill ett år. Remissinstan­serna har i allmänhet inte haft någon erinran mot detta. Även jag finner tiden väl avvägd. Ätgärder som en make har vidtagit mer än ett år innan äktenskapels upplösning har aktualiserats får oftast antas ha skett utan att maken då har haft den kommande äktenskapsskillnaden i sikte.

Den korrigering av bodelningen som skall ske i ett sådant fall bör göras så, att den andra makens andel i boet beräknas som om den avhända egendomen alltjämt hade ingått i boet. Till denna regel kan sedan, liksom i gällande rätt, knytas en möjlighet för den make som inte har avhänt sig egendomen att återvinna denna från tredje man om det behövs för all tillgodose den makens rätt. Jag återkommer till detta i specialmotivering­en.

Som jag tidigare har nämnt tar vederlagsreglerna i giftermålsbalken också sikte på olika förfoganden som påverkar förhållandet mellan en makes giftorättsgods och hans eller hennes enskilda egendom. Om gifto­rätlsgodset har ökat på den enskilda egendomens bekostnad på ett oskäligt sätt, kan visserligen de nya jämkningsregler somjag har förordat i föregå­ende avsnitt tillämpas. Om i den motsatta situationen den enskilda egendo­men har ökat på ett oskäligt sätt genom en insats av giftorätlsgodset, kan det däremot endast lill viss del rättas till vid bodelningen med hjälp av dessa jämkningsregler.

De sakkunniga har bl.a. med tanke på sistnämnda fall föreslagit en möjlighet alt jämka äktenskapsförord och föreskrifter som har meddelats vid gåva eller i testamente om att egendom som tillfaller mottagaren skall vara hans eller hennes enskilda. Jag återkommer närmare till detta förslag i avsnitt 2.4.6. Redan nu kan jag dock nämna att jag inte har för avsikt all


50


 


förorda den lösning i fråga om föreskrifter vid gåva eller testamente som de sakkunniga sålunda har föreslagit.

Det finns därför i detta sammanhang anledning att särskilt la upp frågan hur en make skall gottgöras för att den andra maken inför en förestående äktenskapsskillnad använder sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Denna situation är i stort sett likartad med det fallet att en make utan vederlag avhänder sig egendom inför en föreslående upplös­ning av äktenskapet. Den bör därför också kunna inrymmas under den vederlagsregel avseende förfoganden inom ett år före äktenskapets upplös­ning somjag nyss har förordat.


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De vederlagsregler som gäller f.n. är inle ändamålsenliga och används därför sällan i praktiken. De bör avskaffas och ersättas av regler som är mera praktiskt användbara. De nya reglerna bör ta sikte på att ge en make kompensation i fall då den andra maken inför en förestående upplösning av äktenskapet har avhänt sig giftorättsgods utan vederlag eller har använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

2.2.4 Bodelning vid äktenskapsskillnad

Mitt förslag: Bodelning skall förrättas sedan äktenskapet har blivit upplöst genom dom på äktenskapsskillnad. Om någon av makarna begär det sedan ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts, skall bo­delning dock förrättas genast.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 180-181).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: När ansökan om äktenskapsskillnad görs, upphävs giflorätlsgemenskapen mellan makarna villkorligt. Gemenskapen upphävs definitivt, om det i målet senare döms till äktenskapsskillnad. Vad en make har förvärvat efter det alt en sådan ansökan gjordes blir då den makens enskilda egendom. Bodelningen skall emellertid inte förrättas förtän äkten­skapet har upplösts genom domen på äktenskapsskillnad (se 11 kap. 6 och 7 §§ giftermålsbalken).

I många fall skall äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på minst sex månader. Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens ansökan om äktenskaps­skillnad delges den andra maken (11 kap. 1-3 §§ giftermålsbalken). Bodel­ning förrättas alltså i dessa fall tidigast sex månader efter det att ansökan om äktenskapsskillnad gjordes.


51


 


Enligt de sakkunniga är den allmänna uppfattningen bland praktiskt verksamma jurister att det underdel dröjsmål med bodelningen som nuva­rande ordning ofta orsakar kan uppstå motsättningar mellan makarna som försvårar den kommande bodelningen. Ibland kan dessutom giftorättsgod­set undergå förändringar under betänketiden, vilket aktualiserar svåriösla frågor om värdering och redovisning.

Vad de sakkunniga har anfört motiverar enligt min - liksom remissin­stansernas — åsikt att bodelning mellan makar skall, om någon av dem begär det, kunna förrättas genast när ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts. Jag vill emellertid understryka att huvudregeln, liksom hittills, bör vara atl bodelning skall förrättas när äktenskapet har upplösts genom dom på äktenskapsskillnad.


Prop. 1986/87:1

Bodelning


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att de problem som kan uppslå på grund av dröjsmål med bodelningen skall undvikas bör bodel­ning på begäran av någon av makarna kunna förrättas genast när ansökan görs om äktenskapsskillnad.

2.2.5 Bodelning under äktenskapet

Mitt förslag: Det nuvarande boskillnadsinstitutet avskaffas. I stället skall bodelning kunna göras under bestående äktenskap utan samband med äktenskapets upplösning, om makarna är överens om bodelningen. Genom en sådan bodelning avgörs vem av makarna som därefter är ägare till egendom som finns i deras bo. Egendomen blir dock inte enskild efter denna bodelning.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­länkandet s. 225-228).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt skall bodelning mellan makar enligl gällande rätt förrättas sedan äktenskapet har upplösts. Dess­utom finns en möjlighet att under elt bestående äktenskap få till stånd en bodelning, nämligen sedan makarna har ansökt om och erhållit boskillnad. En sådan ansökan görs vid tingsrätten. En makes anspråk på giftorätt i den andra makens giftorättsgods kan alltså efter boskillnad förverkligas på samma sätt som i samband med äktenskapels upplösning och leda lill alt egendom skall överlämnas från den ena maken till den andra. Efter boskill­nad är giftorättsgemenskapen mellan makarna hävd för framtiden, såvida de inte återinför en sådan gemenskap genom äktenskapsförord (9 kap. 2-4 §§ giftermålsbalken).


52


 


1 vissa fall kan en make få boskillnad även om den andra maken motsät­ter sig det. Det är i huvudsak i sådana fall då den andra maken har gjort sig skyldig till vanvård av sin egendom eller på annat sätt har åsidosatt sin vårdnadsplikt. En make har också en ensidig rätt till boskillnad i fall då den andra maken har blivit försatt i konkurs (9 kap. 1 § giftermålsbalken).

När det först gäller konkursfallet vill jag framhålla att även de jämk­ningsregler vid bodelning somjag har föreslagit i avsnitt 2.2.2 kan använ­das i detta fall. Om en make har försatts i konkurs kan således den andra maken begära att huvudregeln om likadelning frångås på så sätt atl denne inte behöver avstå något av sin egendom till konkursboet. Detta blir - som de sakkunniga har framhållit - ett effektivare skydd än en boskillnad, som innebär en risk för att maken lill den andra makens konkursbo måste utge halva sitt nettogiftorättsgods. För konkursfallet behövs alltså inte längre boskillnadsinstitutet.

Enligl vad jag har föreslagit i avsnitt 2.2.3 bör nuvarande regler om vederlag vid bodelning och den mot dessa regler korresponderande vård-nadspliklen avskaffas. Som en följd härav finns det inte heller längre anledning atl ha kvar en makes ensidiga rätt lill boskillnad i fall då den andra maken gör sig skyldig till vanvård av sin egendom eller på annat sätt åsidosätter sin vårdnadsplikt.

Som de sakkunniga har framhållit finns del alltså inte längre skäl all i någol fall bibehålla den rätt som en make f. n. har att ensidigt utverka en boskillnad.

När det därefter gäller rätten för makar att i samförstånd få boskillnad finns det otvivelaktigt ett behov för dem att kunna få bodelning under ett pågående äktenskap ulan att det är fråga om en äktenskapsskillnadssitua­tion. Del kan vara för att skapa klarhet i en äganderättssituaiion, för atl åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna eller för att annars reda upp sina egendomsförhållanden. Den ekonomiska sammanflätning som sker under ett äktenskap kan behöva lösas upp för att tillgodose makarnas önskan om självständighet gentemot varandra i ekonomiskt avseende.

Som jag redan föreslagit i avsnitt 2.2.4 skall bodelning kunna förrättas redan när ansökan om äktenskapsskillnad har orts vid tingsrätt. Denna möjlighet skulle i och för sig kunna begagnas även av makar som är angelägna om att göra en bodelning utan att upplösa äktenskapet. De kan då först ansöka om äktenskapsskillnad med begäran om betänketid och, sedan de därefter har förrättat bodelning, återkalla ansökningen om äkten­skapsskillnad. Det är med hänsyn till denna möjlighet lämpligare att gene­rellt tillåta bodelning under pågående äktenskap.

Övervägande skäl talar därför för att makar bereds möjlighet att förrätta bodelning ulan samband med att ansökan har gjorts om äktenskapsskill­nad. Av hänsyn till borgenärerna bör det också i fortsättningen krävas att åtgärden ges en viss publicitet. Däremot bör domstolens ställningstagande


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


53


 


inte behövas, eftersom en sådan bodelning bör kunna få ske bara när makarna är överens om det. Enigheten bör även omfatta hur egendomen skall fördelas.

Boskillnadsinstitutet kan således i sin helhet avskaffas. Jag återkommer i nästa avsnitt till vilka regler som i stället behövs för att erforderlig publicitet kring bodelningen skall kunna åstadkommas.

Enligt gällande rätt medför en boskillnad att giflorätlsgemenskapen mel­lan makarna upphör. Som de sakkunniga har framhållit är denna ordning inte lämplig när det gäller den nya möjligheten alt göra bodelning under bestående äktenskap. Det är bättre att egendomens karaktär av enskild grundas på ett av makarna särskilt ingånget avtal - äktenskapsförordet -än på en automatiskt verkande regel som makarna kanske inte har känne­dom om.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag - i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — alt rättsverkningarna av bodelningen i nu berört avseende skall vara att del därigenom klarläggs för framtiden vad vardera maken äger av den egendom som har fördelats mellan dem men alt egendomen inte blir enskild till följd av bodelningen. Om det blir aktuellt med någon ytterligare bodelning mellan makarna, t.ex. med anledning av äktenskapsskillnad mellan dem, skall således den egendom som fördelades vid den första bodelningen ingå även i den senare.


Prop. 1986/87: 1

Bodelning


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De förslag som jag i övrigt lägger fram medför att det inle längre finns något behov av institutet boskillnad. Detta institut bör därför avskaffas. Makar kan dock ha behov av atl reda ut sina egendomsförhållanden under bestående äktenskap utan att det är aktuellt med skilsmässa. Det bör därför finnas möjlighet för makarna atl förrätta bodelning i sådana fall om de är överens om det. Med hänsyn lill del förslag som jag senare lägger fram om att makarna bör kunna göra egendom till enskild endast genom äktenskapsförord bör resul­tatet av en bodelning under pågående äktenskap inle vara att den egendom som delas blir enskild.

2.2.6 Bodelningens form


Mitt förslag: Bodelning skall, liksom hittills, normalt ske genom ett skriftligt bodelningsavtal som undertecknas av båda makarna. Det hit­tillsvarande kravet på bevillning av avtalet slopas. Om bodelning för­rättas under äktenskapet, skall den föregås av en anmälan till tingsrät­ten. En sådan anmälan skall registreras och kungöras i tidningar, varef­ter tingsrätten sänder ett meddelande om anmälningen lill den myndig­het som för äklenskapsregislret för anteckning om detta. Liksom f. n. skall bodelning kunna förrättas av en särskilt förordnad bodelningsför­rättare om parterna inle kan enas om bodelningen. Denna möjlighet skall dock inte finnas vid bodelning som sker under äktenskapet ulan atl mål om äktenskapsskillnad pågår.


54


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag (se betänkandet s. 346-352).


Prop. 1986/87: 1 Bodelning


 


Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas i allmänhet utan erin­ran. En remissinstans hävdar dock att det nuvarande kravet på medverkan av vittnen alltjämt fyller en funktion.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt skall bodelningsavtalet vara skriftligt, undertecknat av parterna och bevittnat (13 kap. I § giftermåls­balken jämfört med 23 kap. 4 § ärvdabalken). Något skäl alt frångå kraven på skriftlighet och parternas underskrifter har inte framkommit. När det däremot gäller kravet på bevillning har de sakkunniga föreslagit att något sådant krav inle skall gälla i fortsättningen.

Vittneskravet vid bodelning - liksom även vid arvskifte - hänger lill en del samman med det tidigare gällande viltneskravet för förvärv av fast egendom. Eftersom fast egendom kunde övergå till ny ägare vid bodelning (eller arvskifte) var det följdriktigt alt etl krav på medverkan av vittnen ställdes upp också för dessa familjerältsliga avtal. För fastighetsöverlå­telser är emellertid medverkan av vittnen inte längre obligatorisk. Jämfö­relsen med fastighetsförvärv kan därför inte längre åberopas som skäl för vitlneskraven vid de familjerältsliga avtalen. Med tanke på att en vittnes-påskrift kan komma till ganska lättvindigt kan det knappast heller sägas atl etl bibehållet vittneskrav skulle i någon högre grad säkra bevisning om avtalet och förhållandena vid dess tillkomst. De s. k. folkpsykologiska skäl som i äldre lider har brakal åberopas till förmån för kravet på vittnen har knappast längre bärkraft. Ett starkt skäl mot vittneskravet i detta liksom i andra liknande sammanhang är att varje krav av denna typ ökar riskerna för tvister grandade på påståenden om formfel. Jag anser därför att kravet på medverkan av vittnen vid bodelning kan slopas.

Somjag nyss har antytt behövs det av hänsyn till makarnas borgenärer en viss möjlighet till insyn i en bodelning som makarna gör under äktenska­pet utan all mål om äktenskapsskillnad pågår. I nuvarande system med boskillnad uppnås detta genom atl en kungörelse om boskillnadsansökan, och senare även om boskillnadsdomen, förs in av tingsrätten i Post- och Inrikes Tidningar och i en eller flera ortstidningar. Domstolen sänder också underrättelse till äklenskapsregislret (15 kap. 21 § giftermålsbal­ken).

Familjelagssakkunniga har föreslagit att det för bodelning under äkten­skapet skall vara tillräckligt att makarna ger in en anmälan till domstolen om den kommande bodelningen och att domstolen registrerar och vidare­befordrar denna anmälan till den myndighet som för äktenskapsregistret för anteckning om detta. Enligl de sakkunniga får makarnas borgenärer härigenom samma möjlighet som enligt gällande system att hos äklen­skapsregislret få upplysning om bodelningen. De kungörelser som f. n. förs


55


 


in i tidningarna torde däremot enligt de sakkunniga inte fylla någon prak­tisk funktion.

Jag anser dock att det inte kan uteslutas att kungörelserna i tidningar fyller en viss upplysningsfunktion. Jag är därför inte beredd att slopa förfarandel med kungörande i tidningarna.

Den möjlighet som hittills har funnits att få en särskild bodelningsförrät­tare förordnad när makarna inte kan enas om bodelningen bör självfallet finnas kvar. En bodelningsförrättare bör emellertid inle kunna förordnas för att genomföra en bodelning under äktenskapet ulan samband med äktenskapsskillnad. En sådan bodelning bör ju - enligt vad jag tidigare har förordat — bara kunna ske om makarna är överens i alla frågor rörande bodelningen (dvs. även egendomens värdering och fördelning).


Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom medverkan av vittnen inte längre är obligatorisk vid fastighetsöverlåtelser samt del praktiska behovet av vittnen kan ifrågasättas, bör bevillning av bodelningshandhng kunna undvaras. Övriga formkrav för bodelning bör vara kvar. Av hänsyn till makarnas borgenärer bör det finnas en möjlighet till insyn i en bodel­ning som sker under äktenskapet ulan samband med äktenskapsskillnad. Det kan åstadkommas genom elt krav på att en anmälan till domstolen skall föregå bodelningen. Domstolen bör registrera anmälan, ombesörja kungörelser i tidningarna och underrätta äktenskapsregistret. Borgenärer­na har därmed möjlighet att få kännedom om bodelningen antingen genom tidningarna eller genom äklenskapsregislret.

2.3 Makars bostad och bohag

Mitt förslag: Den make som bäst behöver makarnas gemensamma permanentbostad har rätt alt få den vid bodelningen även om bostaden tillhör den andra maken, om ett övertagande med hänsyn till omständig­heterna kan anses skäligt. Under samma föratsättningar skall en make också ha rätt atl överta makarnas gemensamma bohag. Egendom som är enskild av annan anledning än på grand av äktenskapsförord skall dock inte omfattas av övertaganderätten. De inskränkningar som gäller f. n. i en makes rätt att ulan den andra makens samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas till atl i fortsättningen gälla all egendom som sålunda kan bli föremål för övertaganderätt.

Famiyelagssakkunnigas förslag: Bostad och bohag som har förvärvats för makarnas gemensamma begagnande skall vid bodelning - oavsett vilken make som dessförinnan har ägt egendomen - anses tillhöra dem tillsam­mans till lika andelar. Faslighet eller annan egendom av större värde skall dock anses tillhöra förvärvaren ensam eller ägas med olika andelar, om


56


 


makarna har kommit överens om det vid förvärvet och det med hänsyn till deras ekonomiska förhållanden och den tid som har förflutit inte är oskä­ligt. Även utan överenskommelse skall detta gälla, om den ena maken i väsentligt större omfattning har bidragit till förvärvet och övriga gemen­samma kostnader för hem och hushåll. Vid tillämpningen av sistnämnda regel skall hänsyn emellertid tas inte bara till vad som har utgetts i form av pengar utan också till det arbete som har nedlagts i hemmet. Enligt de sakkunniga kan det efter en längre lids samlevnad vara mycket svårt att påvisa all en väsentlig skillnad föreligger mellan makarnas insatser för hem och hushåll. Vid bodelningen skall en skuld som den ena maken har ådragit sig anses åvila båda makarna, om skulden är förenad med särskild för­månsrätt i gemensam bostad och gemensamt bohag. Detta gäller dock bara i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

De sakkunniga föreslår också att nu gällande inskränkningar i en makes rätt att utan den andra makens samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas lill alt gälla generellt för makarnas gemensamma bostad och bohag, dock inle sådant bohag som används uteslutande till makes person­liga brak (se belänkandet s. 132-134 och 142-161).


Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag


 


Remissinstanserna: De flesta är positiva till tanken atl stärka en makes rätt till gemensam bostad och gemensamt bohag som ägs av den andra maken. Uppfattningarna går däremot isär när det gäller hur detta skall ske. Kriti­ken mol de sakkunnigas förslag går främst ut på alt del inte har tagit hänsyn till makarnas borgenärer, att det blir för komplicerat att tillämpa och att det inte behövs för makar därför att syftena med förslaget kan nås på annat sätt.

Skälen för mitt förslag: Som de sakkunniga har framhållit (betänkandet s. 121 O uppstår i regel en ekonomisk sammanflätning mellan dem som är gifta med varandra. De delar normalt inle bara bostad utan även hushåll. Enligt giftermålsbalken skall de gemensamt svara för familjens försörjning. Deras insatser kan göras genom ekonomiska tillskott eller genom eget arbete i familjens tjänst. Oavsett vilken make som tillskjuter de medel som behövs för förvärv av olika slags egendom som skall ingå i det gemensam­ma hemmet, är uppbyggnaden av detta i regel ett resultat av båda makar­nas gemensamma insatser.

Den gemensamma bostaden kan ha innehafts av den ena maken redan före äktenskapet eller ha förvärvats av den ena maken eller båda i omedel­bar anslutning till vigseln eller under äktenskapet. Ofta kan det vara så alt en make ensam står som bostadens formella ägare eller innehavare trots alt båda makarna har bidragit ekonomiskt till förvärvet. I andra fall, då endast den ena maken står som ägare eller innehavare, kan detta bero på atl han eller hon ensam har svarat för de medel som behövdes för alt förvärva


57


 


bostaden. I en del fall kan bostaden vara förvärvad av den ena maken ensam genom arv, testamente eller gåva.

De normala bodelningsreglerna skall enligt gällande rätt tillämpas även på bostad som har använts som makarnas gemensamma hem. Det innebär att bostaden, om den är giftorättsgods och inle behövs för skuldtäckning, skall delas mellan makarna på samma sätt som annat giftorältsgods. Vad som delas är dock inte själva egendomen utan dess värde. Vem bostaden sedan skall tillfalla är en fråga som avgörs vid utläggningen av vars och ens lott.

Normall får alltså makar lika andel av bostadens värde på sin lott. Om bostaden däremot utgör enskild egendom, är den undandragen likadelning­en. Den make som inte är ägare till bostaden får alltså inte del i bostadens värde i det fallet.

1 gällande rätt finns emellertid vissa särskilda regler om makars gemen­samma bostad. Dessa ger inle en make rätt atl få del i bostadens värde ulan endast rätt att under vissa föratsättningar få överta bostad som tillhör den andra maken. Till dessa bestämmelser, som finns i lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad, återkommer jag i det följande.

För bohag finns inga särskilda delningsregler i gällande rätt. De vanliga bodelningsreglerna gäller alltså. Dessa innebär således i princip att ma­karna vid bodelningen får lika andelar i bohaget, om detta utgör giftorätts­gods. Är bohaget enskild egendom, är del däremot undandraget bodelning­en.

Makar som gemensamt har förvärvat en faslighet innehar fastigheten med samäganderätt. Samäganderätten innebär att de redan under äkten­skapet gemensamt bestämmer över fasligheten. Såväl under äktenskapet som vid äktenskapets upplösning äger varje make sin andel av fastigheten. Detta är den avgörande skillnaden mellan samäganderälten och giftorät­ten. Giftorätten är endast en rätt att vid äktenskapets upplösning få del i den andra makens netlogiftorättsgods. Giftorätten är således en rätt som aktualiseras först när äktenskapet upplöses (eller då bodelning av andra skäl skall ske). Vad som nu har sagts om fastighet gäller även andra former av bostad och bohag och f.ö. även annan egendom.

Den form av samäganderätt somjag nu har berört kan betecknas som en reell samäganderätt. En sådan samäganderält är normalt fullt öppen, dvs. den är allmänt iakttagbar och redovisas öppet. Man brakar emellertid också tala om s.k. dold samäganderätt. 1 sådana fall framstår utåt sett endast den ena maken som ägare till egendomen, men i verkligheten är båda makarna ägare. Sådan dold samäganderätt till del gemensamma hem­met kan uppstå därför alt inte bara den make som är den formella ägaren utan även den andra maken har bidragit lill förvärvet av egendomen. Detta bidrag kan ha skett på olika sätt t. ex. genom att maken av egna medel har skjutit lill pengar till betalning av egendomen eller genom atl maken har


Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag


58


 


tagit upp lån för atl finansiera förvärvet. Beträffande andra former av     Prop. 1986/87: I bidrag är det mera tveksamt huravida samäganderätt skall anses ha upp-     Makars bosud kommit (se NJA 1981 s. 693 och 1982 s. 589; jfr även NJA 1980 s. 705, som     •"•' " gällde sambor, och högsta domstolens dom den 19 november 1984 (DT 35) i mål T 436/82 saml hovrättsfallen SvJT 1974 rf s. 71 och 1977 rf s. 2 och RH 1981 s. 366).

Familjelagssakkunniga har nu lagt fram förslag om ytterligare en form av samäganderätt, som kan kallas presumerad samäganderätt. Rättigheten skall - till skillnad från vanlig samäganderält - endast gälla vid bodelning. Under äktenskapet skall varje make ensam bestämma över sin egendom (med i huvudsak samma rådighetsinskränkningar som i gällande rätt).

Som skäl för alt införa den presumerade samäganderätten vid sidan av reell samäganderält och giftorätt åberopar de sakkunniga den ekonomiska sammanflätning som sker mellan makar. Särskilt i fall då den ena maken har använt sina inkomster till atl förvärva bostad och bohag medan den andra maken har förbrukat sina inkomster på familjens uppehälle eller har gjort en direkt arbetsinsats i hemmet finns det enligt de sakkunniga skäl att ha en presumerad samäganderätt till det gemensamma hemmet, oavsett vilken make som står som egendomens formella ägare. Målet bör enligt de sakkunniga vara att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna inom ramen för de tillgångar med anknytning till det gemensamma hemmet som de under samboendet gemensamt har byggt upp.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att den ekonomiska sammanflät-ningen mellan makar motiverar att dessa vid en bodelning normalt skall dela det gemensamt uppbyggda hemmet lika. Det sker också enligt gällan­de rätt när den egendom som ingår i hemmet är giftorältsgods. Till skillnad från den presumerade samäganderätten innebär giftorätten att det är netto­förmögenheten som delas. Innan den egendom som finns i boet delas mellan makarna skall sålunda från värdet av denna egendom avräknas så mycket som går åt för att täcka skulderna. Den presumerade samägande­rätten innebär däremot att endast sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som omfattas av den presumerade samäganderälten får läckas ur egendomen innan den delas mellan ma-karaa.

Om en make lill följd av den presumerade samäganderätten får lämna ifrån sig halva värdet av viss egendom och på grand därav kommer på obestånd och inte kan betala sina skulder, blir det inle bara maken själv utan också dennes borgenärer som gör förluster. Vad den andra maken får genom den presumerade samäganderätten kan sägas motsvaras av en förlust för den skuldsatta makens borgenärer. Det blir med andra ord även den skuldsatta makens borgenärer som i jämförelse med del nuvarande giflorättssystemet förlorar på införandet av den presumerade samägande­rätten i fall då den skuldsatta maken inle har annan egendom som täcker skulden. Att vissa delar av det gemensamma hemmet är ulmätningsfri


59


 


egendom påverkar inte detta förhållande i någon nämnvärd grad (jfr 5 kap.     Prop. 1986/87:
1 § utsökningsbalken).
                                                     Makars bostad

Om även den andra maken har skulder som skall täckas ur hans eller     "h bohag hennes giftorättsgods, innebär den presumerade samäganderätten främst att den makens borgenärer gynnas på bekostnad av borgenärerna till den make som får avstå egendom.

Vilka borgenärer som drabbas i situationer av detta slag beror på vilken förmånsrätt varje borgenär har. Det är inte säkert att det är de senast tillkomna borgenärerna som drabbas.

Många borgenärer kan naturligtvis säkerställa sig genom att kräva pant, borgen eller annan säkerhet eller genom att kräva att båda makarna skall slå som låntagare på låneförbindelsen. Banker och andra kreditinstitut skulle säkert göra det. Det finns emellertid ett stort antal andra borgenärer som inle har den möjligheten. Det kan inte uteslutas alt ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle kunna få negativa konsekvenser för del allmännas möjligheter att driva in skatter och andra avgifter. Om förslaget genomförs, skulle det också kunna skapa osäkerhet inom kreditväsendet.

De sakkunnigas förslag har också andra negativa konsekvenser. Olika typer av samäganderätt och giftorätten skulle kunna komma att tillämpas vid en och samma bodelning. Härigenom kan bodelningarna komma att bli komplicerade. Det gäller särskilt som de sakkunnigas förslag om presu­merad samäganderätt är försett med undantag som förutsätter ingående utredningar om makarnas förhållanden.

De sakkunnigas system kan också ge slumpartade effekter när viss egendom som en make har byts mot annan. I och med att den presumerade samäganderälten avser endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande kan sådana byten leda till avsevärda förskjutning­ar i den ena makens anspråk på all med stöd av den presumerade samägan­derätten få del i den andra makens egendom.

En annan nackdel med de sakkunnigas förslag är att det skulle föra svensk rätt bort från övriga nordiska länders rättssystem. I hela Norden finns i dag ett system med giftorätt och samäganderätt. I de övriga nordis­ka länderna finns det inget intresse för att vid sidan därav införa ett system med presumerad samäganderält av det slag som de sakkunniga har föresla­git-För egen del anser jag att målet att åstadkomma en ekonomisk utjämning för gifta inte bör begränsas på det sätt som de sakkunniga har gjort ulan bör omfatta även annan egendom än bostad och bohag. Detta sker enligt min mening bäst genom alt man bygger vidare på giftorättssystemel.

Nuvarande giftorältssystem tillgodoser i de flesta fall kravet på utjäm­ning av makars ekonomiska förhållanden vid upplösning av äktenskapet. Detta gäller utan undantag när det endast finns giftorältsgods i äktenska­pet. Om det däremot finns ett äktenskapsförord som gör viss egendom till enskild, undandras denna egendom delningen. Därmed hindras utjämning-


60


 


en. Äktenskapsförord ingås genom att båda makarna kommer överens om det. Om viss egendom undandras en makes utjämningsanspråk därför alt den är enskild enligt äktenskapsförord, beror det alltså på en överenskom­melse som maken medverkat i. Om omständigheterna emellertid är sådana att en tillämpning av äktenskapsförordet skulle vara oskälig gentemot den andra maken, bör villkoren i äktenskapsförordet kunna jämkas så att den enskilda egendomen - helt eller delvis — kommer att ingå i bodelningen som om den vore giflorättsgods. Den frågan återkommer jag lill i avsnitt 2.4.6.

Genom möjligheten att jämka ett äktenskapsförord bör man således kunna åstadkomma den erforderliga utjämningen även när det finns en­skild egendom i äktenskapet. Detta gäller dock inte när egendomen är enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente. För de sannolikt mycket sällsynta fall då all eller nästan all egendom som den ekonomiskt starkare maken har är enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente bör man i stället vid behov kunna använda möjligheten alt tillerkänna den ekonomiskt svagare maken ett engångsunderhåll. Till denna fråga åter­kommer jag i specialmotiveringen.

Även om målet att utjämna makarnas ekonomiska förhållanden alltså kan nås inom ramen för nuvarande giftorättssyslem, i vissa fall med hjälp av jämkningsregler och engångsunderhåll, finns det ett behov av att i vissa avseenden stärka en makes rätt vid bodelningen lill bostad och bohag som ägs av den andra maken eller av makarna gemensamt.

Enligt 1959 års lag om makars gemensamma bostad skall sådan bostad vid bodelning efter äktenskapsskillnad på begäran tilldelas den make som bäst behöver bostaden, om det även med hänsyn till omständigheterna i övrigt är skäligt. Delta gäller utan inskränkning för bostad som är gifto­rältsgods och oavsett om en make eller båda makarna står som ägare eller innehavare av bostaden. Om bostaden är enskild egendom, gäller rätten bara för bostad som innehas med hyres- eller bostadsrätt men inte för fastighet som innehas med äganderätt.

Enligt min mening finns det skäl alt låta den övertaganderält som gäller enligt 1959 års lag omfatta all egendom som är enskild till följd av äkten­skapsförord. Det finns vidare ett starkt socialt skyddsinlresse som talar för att en make inte genom avtal om egendomsordningen i äktenskapet skall kunna avsäga sig rätlen alt överta bostaden. Till den frågan återkommer jag i avsnitt 2.4.1.

När det däremot gäller fastighet som är enskild på grand av villkor om det vid gåva eller i testamente gör sig andra intressen starkt gällande. Som jag kommer att utveckla närmare i avsnitt 2.4.6 bör en givares eller testa­tors villkor alltid respekteras. Det bör därför inte gå att jämka sådana villkor. Av detta skäl anser jag att det inte heller skall vara möjligt att överta fastigheter som är enskild egendom till följd av sådana villkor. Jag förordar atl en sådan begränsning införs även beträffande andra bostäder.


Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag


61


 


I gällande rätt finns vissa regler som begränsar en makes rätt att utan     Prop. 1986/87: 1 andra makens samtycke fritt råda över fastigheter och andra bostäder      Makars bostad (6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken och 5 och 6 §§ lagen med särskilda     o«=*' '»ohag bestämmelser om makars gemensamma bostad). Reglerna i giftermålsbal­ken förbjuder en make att utan den andra makens samtycke avhända sig eller inteckna fast egendom som den andra maken har giftorätt i. En sådan åtgärd är ogiltig, om den andra maken väcker talan om det inom viss tid. Enligt reglerna i 1959 års lag skall en uthyrning av en makes fastighet eller lägenhet återgå på talan av den andra maken, om uthyrningen har skett utan dennes samtycke och leder till förfång för denne. Detsamma gäller vid överlåtelse eller pantsäUning av hyres- eller bostadsrätt. Även i dessa fall skall talan väckas inom viss tid.

De nu beskrivna rådighelsinskränkningarna har i viss utsträckning -men inte helt och hållet - varit avpassade lill rätten all överta den gemen­samma bostaden. När nu denna rätt utvidgas, bör även rådighelsinskränk­ningarna utvidgas i motsvarande mån. Jag förordar därför att en make inte utan den andra makens samtycke skall få avhända sig makars gemensam­ma bostad och inle heller få hyra ut den. Enda undantaget bör - i konse­kvens med vad jag nyss har föreslagit om övertaganderätlen - vara egen­dom som är enskild lill följd av villkor om det vid gåva eller i testamente.

Nuvarande rådighetsinskränkningar gäller också vid pantsättning av bostaden. Av skäl somjag kommer att utveckla närmare i specialmotive­ringen bör pantsättning även i fortsättningen kräva samtycke av make. Nuvarande rådighetsinskränkningar omfattar vidare all fast egendom, som är en makes giftorältsgods, oavsett om egendomen utgör makarnas gemen­samma bostad eller ej. Även i detta avseende bör gällande rådighetsin­skränkningar behållas med hänsyn till att det här rör sig om egendom som i allmänhet uppfattas som särskilt viktig i ett äktenskap.

För bohag finns inga övertaganderegler i gällande rätt. Vid bodelning med anledning av makes död får den efterievande maken dock, om den egendom som tillkommer denne är ringa, ta ut nödigt bohag ur makarnas giftorältsgods, även om det skulle inkräkta på arvingarnas lott (13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken).

Del finns däremot regler om rådighetsinskränkningar beträffande bohag. Enligt 6 kap. 5 § giftermålsbalken får en make inte utan den andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören som den senare maken har giftorätt i, om lösörena ingår i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör den senare makens nödvändiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk.

Vad som skall skyddas från ensidiga dispositioner av den make som äger viss egendom är, som jag redan har framhållit, makarnas gemensamma hem. Däri ingår utöver permanentbostaden del gemensamma bohaget. Det är därför naturiigt atl de övertagande- och rådighelsregler som skall gälla för den gemensamma bostaden också blir gällande för det gemensamma bohaget.


62


 


Jag förordar således att en make får rätt att vid bodelningen överta gemensamt bohag i samma utsträckning som jag nyss har föreslagit för gemensam bostad samt att de rådighetsinskränkningar som avser avhän­delser av gemensam bostad även skall gälla för gemensamt bohag.

Vad jag nu har anfört har gällt makar. Motsvarande frågor beträffande sambor återkommer jag lill i avsnitt 2.6.2.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Genom giftorättssystemet åstadkoms en ekonomisk utjämning mellan makar vid bodelning utom i de fall då det finns enskild egendom. Genom att jämka äktenskapsförord och genom engångsunderhåll till den ekonomiskt svagare maken kan en sådan utjämning åstadkommas även när det finns enskild egendom. Några nya särskilda regler för utjämning behövs därför inte. Med hänsyn till de förordade reglerna om jämkning av äktenskapsförord bör det inle finnas något skäl mot att utvidga den rätt som en make f. n. har atl ta över bostad som tillhör den andra maken till att omfatta även det fallet att bostaden är den andra makens enskilda egendom på grund av ett sådant förord. Efter­som makamas gemensamma hem inle beslår bara av bostaden utan även av det gemensamma bohaget, bör övertaganderätten utvidgas till att avse även bohaget. De inskränkningar som gäller f.n. i en makes rätt atl råda över sin egendom bör utvidgas så att de kommer att gälla den egendom som omfattas av övertaganderätten. Härigenom uppnås syftet att egendo­men skall finnas kvar när övertagandet blir aktuellt.

2.4 Avtal mellan makar

2.4.1 Gränserna för avtalsfriheten

Mitt förslag: Makar skall liksom hittills fritt kunna ingå avtal med varandra angående egendomsförhållandena i äktenskapet. En make skall dessutom som f.n. kunna sluta förmögenhetsrättsliga avtal med den andra maken eller med tredje man. De tidigare förordade reglerna om övertaganderätt och rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad (se avsnitt 2.3) skall dock gälla oavsett vad makarna kan ha avtalat om egendomen och om hur den skall fördelas vid en framlida bodelning.

FamiUelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 218-223).

Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser har direkt tagit upp frågan. JK avstyrker förslaget beträffande reglerna om övertaganderätt och rå­dighetsinskränkningar, eftersom det enligt JK inkräktar på principen om avtalsfrihet. Malmö tingsrätt och juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala


63


 


universitet tillstyrker förslaget. Tingsrätten anser dock atl de egendomska-  Prop. 1986/87: 1

tegorier som skall omfattas av de tvingande reglerna bör begränsas och      Avtal mellan

preciseras mer än som sker genom uttrycken "gemensamt bohag" och         makar
"gemensam bostad".

Skälen för mitt förslag: Enligt giftermålsbalkens regelsystem är makar två ekonomiskt självständiga personer på så sätt att var och en av dem själv förvaltar sin egendom och svarar för sina skulder. De har också möjlighet atl ingå avtal med varandra, på samma sätt som var och en av dem kan ingå avtal med utomstående personer, s. k. tredje män.

Någon allmän regel om avtalsfriheten finns inle i giftermålsbalken. Den anses i stället följa av allmänna rällsgrandsatser. Allmänna avtalsrällsliga regler skall alltså tillämpas, om inte avvikande regler för etl visst fall finns i giftermålsbalken. Balken innehåller nämligen vissa regler som begränsar avtalsfriheten. När det gäller avtal mellan makarna avser dessa begräns­ningar främst vederlagsfria överföringar av egendom mellan dem. Särskil­da formkrav har ställts upp, och till borgenärernas skydd har dessutom särskilda förpliktelser lagts på mottagaren. Däralöver finns det vissa be­stämmelser, närmast av utfyllande karaktär, för ett par andra typer av rättsförhållanden (8 kap. giftermålsbalken). Begränsningarna beträffande makarnas rätt alt ingå avtal med tredje man avser regler om rätt för en make alt överta den andra makens egendom och inskränkningar i en makes rätt alt råda över viss egendom.

Avtal som makar ingår med varandra kan vara sådana som angår egen­domsordningen i äktenskapet men de kan också vara av förmögenhets-rättsligt slag, t.ex. köp, byte eller gåva. Mellan de båda huvudgrapperna av avtal går inle någon tydlig gräns. Särskilt vid avtal om bodelning kan man ofta ha anledning att ställa frågan var den familjerältsliga delen slutar och den förmögenheisrätlsliga börjar. Bodelningsavtalet kan innebära att egendom lill etl betydande värde förs över från den ena maken till den andra men ändå strikt vara att betrakta som familjerätlsligt. Det kan också innebära en blott obetydlig överföring, som emellertid genom att gå utan­för de för bodelningen gällande ramarna i själva verket är alt anse som förmögenhelsrättslig. Till borgenärernas skydd finns dock bestämmelser om verkan av makes eftergift vid bodelning, vilka är så utformade att gränsdragningen saknar betydelse för dem (13 kap. 14 § giftermålsbalken och 32 § konkurslagen, 1921:225).

Jag har hka litet som de sakkunniga funnit anledning lill någon ändring i den grundläggande principen att makar skall ha möjlighet att ingå avtal med varandra såväl beträfTande egendomsordningen i äktenskapet som när det gäller förmögenheisrätlsliga avtal. Vad som bör diskuteras närmare nu är i stället om det finns skäl alt föreslå några förä!idringar av de begräns­ningar i avtalsfriheten som finns i dag.


64


 


Det skydd som borgenärer i dag har mot förmögenhetsöverföringar från den skuldsatta maken till den andra maken får anses vara lämpligt utfor­mat. Inte heller de sakkunniga har funnit anledning att föreslå några förändringar i den delen.

När det gäller avtal med tredje man har jag i avsnitt 2.2.3 föreslagit att nuvarande vederlagsregler vid bodelning skall avskaffas och att i stället bara gåvor och liknande vederlagsfria avhändelser som ena maken har gjort inom ett år före ansökan om äktenskapsskillnad skall kunna ge andra maken kompensation. Däratöver har jag i avsnitt 2.3 förordat vissa änd­ringar i de begränsningar som gäller f. n. i fråga om övertaganderält beträf­fande makars gemensamma bostad och rådighetsinskränkningar beträffan­de sådan bostad och makars gemensamma bohag. Jag har också föreslagit att övertaganderätten utvidgas till alt omfatta bohaget.

Starka sociala skäl talar för att det minimiskydd som en make sålunda bör ges genom reglerna om övertaganderätt och rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad inte skall kunna sättas ur spel genom att maken i förväg avstår från detta skydd genom aft gå med på att egendomen får bli enskild. Jag har därför - i likhet rned de sakkunniga -kommit till den uppfattningen att reglerna om övertaganderätt och rådig­hetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad bör gälla även om egendomen är andra makens enskilda. Somjag har anfört i avsnitt 2.3 bör detta dock inte gälla egendom som är enskild till följd av villkor om del vid gåva eller i testamente.

I sammanhanget har de sakkunniga också diskuterat frågan om den formella konstraktionen av det avtalssystem som reglerar egendomsord­ningen i ett äktenskap. Enligt de sakkunniga kan makarna ha svårt alt genomskåda att ett avtal om atl viss egendom skall vara ena makens enskilda kan få betydelse för en kommande bodelning. De sakkunniga förordar därför alt avtalet direkt skall reglera hur egendomen skall behand­las Vid en eventuell bodelning.

Jag är emellertid för egen del övertygad om att makar som ingår avtal om att göra egendom till enskild i regel är myckel väl medvetna om all delta påverkar en eventuell framtida bodelning. Ett av huvudskälen för att göra egendom till enskild är ju att gardera en make mot att vid äktenskapets upplösning behöva dela med sig av egendomen. Jag kan därför inte se någol behov av en ändring av den formella regelkonstraktionen. Därtill kommer atl jag - som jag har berört i avsnitt 2.3 - inte kan godta de sakkunnigas förslag att på alla punkter utplåna skillnaderna i rättsregler under bestående äktenskap mellan giftorältsgods och enskild egendom.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De sociala skyddsintressena gör att en make inte genom avtal om egendomsordningen bör kunna avsäga sig sin rätt att i vissa fall överta bostad och bohag eller det skydd som rådighetsinskränkningar avseende bostad och bohag avser att ge, även om bostaden eller bohaget utgör den andra makens enskilda egendom.

5    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I


65


 


2.4.2 Avtalsutrymmet vid bodelning

Mitt förslag: Makar skall vid bodelning ha frihet att själva komma överens om i vilken utsträckning de tidigare förordade jämkningsreg­lerna (se avsnitt 2.2.2) skall medföra att likadelningen åsidosätts. Makar skall också ha möjlighet att vid bodelningen avtala om att enskild egendom skall ingå i bodelningen utan att gåva anses föreligga. Denna möjlighet skall dock inte gälla egendom som är enskild på grand av villkor om del vid gåva eller i testamente.


Prop. 1986/87:1

Avtal mellan makar


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att de sakkunniga har ansett att en överenskommelse mellan makarna om att enskild egendom skall ingå i bodelning även bör få omfatta egendom som är enskild på grand av villkor vid gåva eller i testamente (se belänkandet s. 236-244).

Remissinstanserna: Godtar allmänt att makar vid bodelningen skall ha frihet att inom ramen för jämkningsreglerna själva komma överens om i vilken utsträckning likadelning skall frångås. Däremot avstyrker några remissinstanser de sakkunnigas förslag i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening är det önskvärt att makar ges frihet att själva ordna sina angelägenheter så långt det är möjligt utan atl grundläggande skyddsintressen åsidosätts. Att makar ges frihet atl själva komma överens om alt frångå likadelningen framstår därför som följdrik­tigt så länge sådana överenskommelser ligger inom ramen för de jämkning­ar av likadelningen som kan ske genom de i lagen angivna jämkningsreg-lema.

Makarna bör själva kunna bestämma i vilken omfattning en utjämning enligt likadelningsprincipen skall tillämpas i deras fall. Regelmässigt bör hela jämkningsutrymmel stå till buds, dvs. de bör kunna bestämma ande­larna inom ramen för vad likadelningsprincipen innebär, på ena sidan, och vad resultatet blir om vardera maken behåller sin egendom, på den andra sidan. Detta bör gälla även vid kortvariga äktenskap. Makarna kan finna att en generell likadelning är bättre i deras fall även vid ett sådant äkten­skaps upplösning, t. ex. därför alt de sammanbott lång tid före vigseln.

En fråga av annat slag är i vad mån makar vid bodelning skall i enlighet med de sakkunnigas förslag kunna avtala alt enskild egendom skall ingå i bodelningen.

Enligt giftermålsbalken kan makar under äktenskapet omvandla giflo­rättsgods till enskild egendom och enskild egendom till giftorättsgods. Det sker genom att de upprättar etl avtal om del. Avtalet kallas äktenskapsför­ord (8 kap. 1 §). För äktenskapsförord gäller vissa formkrav. Det skall


66


 


upprättas skriftligen, undertecknas av makarna och bevittnas (8 kap. 10 §). Därefter skall det ges in lill tingsrätten för registrering. Tingsrätten sänder en avskrift av förordet lill äktenskapsregistret för att registreras i detta (8 kap. Il§).

Ett äktenskapsförord varigenom giftorättsgods görs till enskild egendom eller enskild egendom görs till giflorättsgods innebär således ingen förmö­genhetsöverföring mellan makarna. Det innebär endast att egendomen får en annan status. Rättsverkningarna under bestående äktenskap hänför sig i stället till makens rätt att ensam förfoga över egendomen. För giftorätts­gods gäller i vissa fall rådighetsinskränkningar som inte gäller för enskild egendom. Egendomens status får emellertid sin främsta betydelse i sam­band med atl äktenskapet upplöses eller då bodelning sker under beståen­de äktenskap.

Vid bodelning skall makarnas nettogiftorättsgods sammanläggas och därefter delas mellan makarna, vanligen i lika delar. Ju mer av en makes egendom som är dennes enskilda, desto mer far maken behålla av sin egendom. Makens möjligheter att förvärva egendom från andra maken ökar också. Om makarna i enlighet med de sakkunnigas förslag kunde komma överens om att enskild egendom som tillhör någon av dem skall ingå i bodelningen (som om den utgjorde giftorättsgods), skulle således en sådan överenskommelse medföra att den make som har den enskilda egendomen fick behålla mindre av sin egendom eller alternativt förvärva mindre av andra makens egendom än som skulle ha blivit fallet enligt nuvarande regler.

Några remissinstanser har ansett atl en sådan ordning skulle kunna medföra atl makarna fick möjlighet att utan publicitet ändra föratsättning­arna för fördelningen av ekonomiska värden mellan dem på ett sätt som kunde skada borgenärerna. Med anledning härav vill jag framhålla att det är makamas sammanlagda nettogiftorättsgods som skall delas. Om en skuldsatt make med enskild egendom kunde komma överens med sin make om att den enskilda egendomen skall ingå i bodelningen (som om den vore giftorättsgods) skulle den enskilda egendom som behövs för att täcka den makens skulder komma att tilläggas honom eller henne innan samman­läggning av makarnas egendom sker inför delningen. Att öppna möjlighe­ten för makar att komma överens om all enskild egendom skall ingå i bodelningen ökar därför inte de risker som en bodelning medför för de borgenärer vars fordringar har uppkommit innan ansökan gjordes om äktenskapsskillnad. Jag kan därför inte finna alt hänsynen till dessa borge­närer skulle utgöra elt hinder för att genomföra de sakkunnigas förslag. Vad gäller skyddet för sådana borgenärer vars fordringar har uppkommit efter det att ansökan gjordes om äktenskapsskillnad återkommer jag lill det i specialmotiveringen.

Gällande rätt torde, som de sakkunniga har framhållit, innebära alt enskild egendom kan genom bodelning - som grund för ett familjerätlsligt


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


67


 


förvärv och utan att gåva anses föreligga - överföras från den ena maken till den andra endast i den omfattning det är påkallat för att tillgodose den andra makens anspråk på vederlag eller på att överta bostaden enligt lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Sedan äktenskapet har upplösts men innan bodelning har ägt ram kan egendomen inte heller förvandlas lill giflorättsgods genom äktenskapsför­ord. Det är enligt de sakkunniga vidare tveksamt om ett sådant förord kan slutas under betänketid eller annars efter det atl talan om äktenskapsskill­nad har väckts med verkan för den därpå följande bodelningen, som ju hänför sig till en tidpunkt som redan har passerats när förordet ingås.

Enligt vad de sakkunniga har erfarit förekommer del ibland att makar under betänketiden finner skäl alt ändra ett en gång slutet äktenskapsför­ord om egendomsordningen. Det lär vidare ha förekommit att makaraa, med hänsyn till osäkerheten om verkan av ett under betänkelid slutet förord, återkallar den väckta talan, därefter skriver ett nytt äktenskapsför­ord som upphäver det äldre och sedan på nytt väcker talan om äkten­skapsskillnad. Ett visst praktiskt behov av att vid bodelningen kunna sätta ett äktenskapsförord åt sidan synes därför finnas.

Utöver vad de sakkunniga har anfört till stöd för förslaget atl makar vid bodelning skall kunna avtala om att enskild egendom skall ingå i denna vill jag framhålla alt makar under ett beslående äktenskap har möjlighet att helt fritt omvandla enskild egendom till giftorättsgods genom ett äkten­skapsförord. Delta kan de göra i vart fall ända fram lill den dag då de väcker talan om äktenskapsskillnad. Några negativa effekter av detta har inte kunnat märkas. Inte heller har det vid remissbehandlingen eller annars kommit fram några skäl som talar emot atl denna rätt utsträckts i tiden ända fram till bodelningen. Jag biträder således förslaget att sådan egen­dom som genom äktenskapsförord har gjorts till ena makens enskilda skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det.

En makes egendom kan enligt giftermålsbalken bli dennes enskilda även på andra sätt än genom äktenskapsförord. Sålunda blir den egendom som en make erhåller vid bodelning efter boskillnad den makens enskilda (9 kap. 4 §). Vad en make förvärvar efter det att boskillnad har sökts blir också makens enskilda egendom (9 kap. 3 §). Som jag har sagt i avsnitt 2.2.5 bör emellertid institutet boskillnad avskaffas, och egendom som en make erhåller efter bodelning bör inte bli den makens enskilda egendom.

Om en make förvärvar egendom genom gåva eller testamente kan egen­domen också bli makens enskilda, nämligen om givaren eller testatorn har föreskrivit detta som ett villkor vid gåvan respektive i testamentet (6 kap. 8 §). De sakkunniga har föreslagit att även sådan enskild egendom skall ingå i bodelning, om makarna kommer överens om det. Några remissin­stanser har vänt sig emot detta.

I likhet med de kritiska remissinstanserna anser jag atl villkor för en gåva eller i ett testamente om att egendomen skall vara mollagarens


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


68


 


enskilda måste respekteras. Skälet för sådana villkor är ju i regel att givaren respektive testalor har önskat skydda mottagaren mol krav från den andra maken på att egendomen skall vara giftorättsgods eller mot att egendomen förs över lill den maken eller tas i anspråk för den makens skulder. Enligt giftermålsbalken är det inte möjligt att genom äktenskaps­förord omvandla sådan enskild egendom till giftorättsgods (6 kap. 8 § 2 jämfört med 8 kap. I §). Enligt min uppfattning bör makar inte heller i fortsättningen kunna genom avtal åsidosätta givares eller lestators före­skrifter, vare sig under äktenskapels bestånd eller vid bodelning i samband med äktenskapets upplösning.

De sakkunnigas huvudskäl för förslaget att även egendom som blivit enskild genom villkor vid gåva eller i testamente skall kunna dras in i bodelningen är alt det ligger i linje med ett annat av de sakkunnigas förslag, nämligen att jämkning skall kunna ske av villkor i gåvobrev eller testamen­te. Somjag strax skall återkomma till föreslår jag emellertid att den delen av de sakkunnigas förslag inte genomförs. Därmed saknas också detta skäl atl genomföra förslaget om att sådan enskild egendom skall kunna dras in i bodelning.

Jag förordar således att enskild egendom skall kunna ingå i bodelningen om makarna kommer överens om det men att detta inte skall gälla egen­dom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente.

Vad slutligen angår förhållandet till borgenärerna skulle en makes med­givande att hans enskilda egendom får ingå i bodelningen någon gång kunna innebära en nackdel för dessa genom att maken vid bodelningen får ulmätningsfri egendom i utbyte mot utmätningsbar. Denna situation kom­mer jag att behandla närmare i specialmotiveringen.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Makar bör ha frihet atl själva ordna sina angelägenheter så långt det är möjligt utan alt grundläggande skyddsintressen åsidosätts. Detta leder lill att makar vid bodelning bör ha frihet att själva komma överens om i vilken utsträckning de i lagen angivna jämkningsreglerna skall medföra att likadelningen åsidosätts. De bör också ha möjlighet att avtala att enskild egendom skall ingå i bodelningen. Detta bör dock inte få gälla sådan egendom som är enskild på grand av föreskrift vid gåva eller i testamente.

2.4.3 Avtal om framtida bodelning

Mitt förslag: Etl avtal som makar inför förestående äktenskapsskillnad träffar om den kommande bodelningen skall kräva skriftlig form.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 245-250).


69


 


Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser har behandlat frågan när­mare. En tillstyrker de sakkunnigas förslag, en ifrågasätter skriftlighels-kravet och en anser att det bör utformas en allmän jämkningsregel för bodelningsavtal som bör kunna gälla även avtal om framtida bodelning.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Skälen för mitt förslag: Enligl giftermålsbalken har makar möjlighet att inför en föreslående äktenskapsskillnad träffa avtal om den kommande bodelningen eller vad som har samband med den (8 kap. 8 §). Ett sådant avtal — vanligen benämnt föravtal om bodelning - kan på talan av en make jämkas av domstol om det är uppenbart obilligt för den maken (11 kap. 16 §). Sådan talan skall väckas inom etl år från del att äktenskapsskillna­den meddelades. I annat fall är makens rätt till talan förlorad.

Ett föravtal om bodelning är inle likvärdigt med etl äktenskapsförord (jfr 8 kap. 1 § andra stycket giftermålsbalken). Det är inle heller elt avtal om bodelning. Del får ingen verkan gentemot tredje man utan kan på sin höjd vara bindande i förhållandet mellan makarna.

Något formkrav för föravtal har inte stälUs upp. Även muntliga föravtal har därför godtagits (NJA 1978 s. 497).

I och med att föravtalet inte får någon verkan mot tredje man anses äganderätt till egendom inte kunna överföras genom ett föravtal. Först vid bodelningen sker äganderättsövergången.

Det kunde i och för sig övervägas att helt slopa möjligheten att ingå föravtal. Genom de förslag som jag har lagt fram i avsnitt 2.2.5 om bodel­ning under äktenskapet utan samband med äktenskapsskillnad samt i av­snitt 2.2.4 om en möjlighet alt få bodelning genast när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad borde det praktiska behovet av föravtal ha minskat. Föravtalens nuvarande praktiska betydelse är emellertid också alt ingå som ett led vid den samlade lösningen av alla de frågor som uppstår i samband med upplösningen av äktenskapet. I många fall torde makarna ena sig om en sådan lösning redan innan ansökan om äktenskapsskillnad ges in. Om föravtal i framtiden skulle underkännas, skulle en make vid en senare tidpunkt kunna gå ifrån överenskommelsen. Därigenom skulle möj­ligheten att på ett tidigt stadium av skilsmässoförhandlingarna nå en sam­förståndslösning kunna försvåras.

Jag anser därför att del även i fortsättningen bör finnas möjlighet alt ingå föravtal om bodelning. Däremot gäller det att undvika eller minska de problem som kan finnas när det gäller gränsdragningen i förhållande till äktenskapsförord och bodelningsavtal.

Jag vill framhålla atl elt avtal i fortsättningen lika litet som enligt gällan­de rätt kan ha rättslig betydelse om det ingås alltför långt i förväg. Avtalet bör vara slutet inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad. Det är i denna situation som avtalet fyller en praktiskt betydelsefull funktion.

Avtalet bör inle heller i fortsättningen kunna få någon rättsverkan gent­emot tredje man.


70


 


I och med atl även muntliga föravtal hittills har ansetts giltiga uppkom­mer en konflikt med regelsystemet för bodelning, som ju kräver skriftlig form (13 kap. 1 § giftermålsbalken jämfört med 23 kap. 4 § ärvdabalken). Genom det muntliga avtalet uppkommer samma rättigheter och skyldighe­ter mellan makarna som när det gäller bodelning. Den skillnad som förelig­ger i fråga om formkravet framstår inte som följdriktig och kan ge underlag för onödiga tvister och andra komplikationer. Från rationell synpunkt är det svårt att se annat än att samma formkrav i fortsättningen bör gälla för föravtal som för själva bodelningsavtalet. För en sådan lösning talar också att det för en make kan vara lättare att göra klart för sig innebörden i föravtalet om detta ges skriftlig form.

Jag förordar således att föravtal om bodelning godtas om de har upprät­tats skriftligen. Enbart muntliga överenskommelser bör således i fortsätt­ningen inte tillerkännas verkan mellan makarna.

Jag har i avsnitt 2.2.6 föreslagit att kravet på bevillning av bodelnings­handling skall slopas. I konsekvens med detta ställningstagande bör inte heller något krav på vittnen vid föravtal om bodelning ställas upp.

Liksom f.n. bör det finnas möjlighet att jämka ett föravtal, om det är oskäligt mot ena maken. Jag återkommer i avsnitt 2.4.6 till frågan om jämkningsregelns närmare utformning.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom konsekvenserna av ett föravtal blir desamma som rättsverkningarna av ett bodelningsavtal i förhållandet makarna emellan, bör samma formkrav gälla för etl föravtal som för ett bodelningsavtal.

2.4.4 Gåvor mellan makar m. m.

Mitt förslag: Gåvor mellan makar skall bli bindande för dem även ulan äktenskapsförord. Sådan gåva skall registreras hos tingsrätten för att bli bindande mot givarens borgenärer. Gåva av skepp, skeppsbygge och andel i skepp eller skeppsbygge samt vissa gravrättigheter skall dock anses fullbordad först när både sådan registrering har skett och inskriv­ning har sökts för förvärvet. Äktenskapsförord skall inte längre använ­das för gåva mellan makar utan endast som ett avtal om egendomsord­ningen. Nuvarande bestämmelser om gåva lill trolovad upphävs.

FamiUelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i stort sett med milt för­slag. De sakkunniga anser dock atl del för alt gåva av skepp m. m. skall vara bindande mot givarens borgenärer räcker om inskrivning har sökts för förvärvet och att lagfartsansökan eller registrering var för sig skall ge motsvarande skydd vid gåva av fast egendom (se betänkandet s. 228-236).


71


 


Remissinstanserna: De flesta tillstyrker de sakkunnigas förslag eller lämnar det utan erinran. En anser alt även gåvor av fast egendom bör omfattas av kravet på registrering hos tingsrätt, medan en annan anser att någon form av offentliggörande i massmedia bör krävas för att gåva skall vara sakrätts-ligt skyddad. JK och kammarkollegiet avstyrker förslaget såvitt gäller gåva mellan makar. Enligt kammarkollegiet skulle ett slopande av kravet på äktenskapsförord och den obligatoriska registreringen försvåra det allmän­nas insyn i gåvotransaklioner mellan makar. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet betvivlar att de av de sakkunniga föreslagna regler­na innebär någon förbättring i förhållande till nuläget. Nämnden anser också att det vid gåva av fast egendom, skepp etc. är motiverat alt utöver lagfartsansökan (motsvarande) kräva särskild registrering hos tingsrätten för skydd mol givarens borgenärer.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Skälen för mitt förslag: För gåvor mellan makar krävs normalt äktenskaps­förord (8 kap. 2 § giftermålsbalken). När det är fråga om sedvanliga skänker, vilkas värde inte slår i missförhållande till givarens villkor, be­hövs dock inget äktenskapsförord. Sådant behövs inte heller för vissa besparingsöverföringar. Till dessa återkommer jag i nästa avsnitt.

Enligt lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva (gåvoutfästel-selagen) får en utfästelse om gåva av lös egendom under vissa förutsätt­ningar göras gällande i förhållandet mellan givare och gåvotagare men inte i förhållande till givarens borgenärer. Detta gäller dock inte gåvor mellan makar. En utfästelse av en trolovad eller make atl under äktenskapet lill andra maken utge pengar eller annat utan vederlag är nämligen aldrig bindande (8 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken).

I gåvoutfästelselagen finns också bestämmelser om när en gåva är att anse som fullbordad, dvs. när rättshandlingen kan göras gällande mot givarens borgenärer (2—4 §§). Även dessa regler är när del gäller gåvor mellan makar i princip satta ur spel genom giftermålsbalkens regler. En gåva mellan makar är fullbordad först när ett över gåvan upprättat äkten­skapsförord — en av båda makarna undertecknad och bevittnad handling - har getts in till rätten för att registreras där (8 kap. 10 - 12 §§ giftermåls­balken). Kravet på äktenskapsförord ersätter det krav på överlämnande som annars gäller för sakrätlsligt skydd vid överlåtelser av lös egendom i allmänhet.

Gällande regler om gåvor mellan makar har den fördelen alt de ger givarens borgenärer ett tillfredsställande skydd. Detta skydd ligger dels i den publicitet som gåvan får genom atl förord om gåva skall kungöras i tidningarna, dels i den klarhet som genom registreringsförfarandet skapas om gåvan och tidpunkten för den.

När det däremot är fråga om förhållandet mellan makarna synes gällande bestämmelser inte vara helt lämpliga. För makar får det ibland en avgöran­de betydelse om överföringen dem emellan av egendom skall bedömas som


72


 


en formfordrande gåva. De kan felaktigt förbise att en transaktion mellan dem har gåvokaraktär och därför underiåla att upprätta elt äktenskapsför­ord. Senare kan givaren eller dennes successorer - alldeles oavsett om något borgenärsintresse påkallar det - göra gällande atl rättshandlingen är ogiltig därför att den i själva verket var en formfordrande gåva. Detta leder lätt till oskäliga konsekvenser för mottagaren.

Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning alt det nu bör bli möjligt att tillerkänna gåva mellan makar giltighet dem emellan trots att det för verkan mot givarens borgenärer alltjämt bör gälla vissa särskilda krav. För gåvans obligationsrältsliga verkningar kommer därmed allmänna regler att gälla. Det innebär att en gåva mellan makar, som varit fullt giltig om den lämnats mellan parter som inte varit gifta med varandra, skall kunna göras gällande mot givaren av dennes make i den mån inte hänsynen till givarens borgenä­rer lägger hinder i vägen. Med tanke på de särskilda förutsättningar som uppställs i gåvoutfästelselagen för att en bindande utfästelse skall gälla mellan parterna saknas anledning att fortfarande göra undantag för makar på den punkten. Allmänna förmögenheisrätlsliga principer bör kunna bli helt tillämpliga i förhållandet mellan makarna själva.

Jag övergår nu till att behandla frågan om vilka krav som bör gälla för att gåvan skall bli skyddad mot givarens borgenärer.

Som jag redan har framhållit bygger skyddet för givarens borgenärer dels på den publicitet som gåvan får genom kungörelsen i tidningarna, dels på den klarhet som regislreringsförfarandet skapar om gåvan och tidpunk­ten för denna. Gällande regelsystem skall ses mol bakgrund av att det ofta förhåller sig så att en gåva mellan makar rent faktiskt inte kan fullbordas genom överlämnande.

Familjelagssakkunniga har ansett att kungörelseförfarandet kan slopas därför atl publiciteten i tidningarna inle skulle ha så stor betydelse för borgenärsskyddet. Jag anser emellertid alt del inle kan uteslutas att kun­görandet i tidningarna fyller en upplysningsfunktion. Jag förordar därför att förfarandet med kungörande i tidningarna behålls.

För skydd mot givarens borgenärer bör således, liksom f. n., krävas att gåva mellan makar registreras. På samma sätt som äktenskapsförordet enligl gällande rätt registreras hos tingsrätten bör registrering av gåva ske hos denna domstol. Uppgifter om gåvan bör sedan av domstolen - liksom enligt gällande rätt - kungöras och vidarebefordras till äktenskapsregis­tret. Liksom f. n. bör en gåva från den ena maken till den andra gälla mot tredje man från det atl ansökan om registrering görs hos tingsrätten (se 8 kap. 12 § giftermålsbalken; jfr även NJA 1981 s. 528).

För vissa typer av lös egendom finns det emellertid redan föreskrivet särskilda former för registrering av överlåtelser som villkor för gåvas verkan mol givarens borgenärer. Det gäller gåva av skepp, skeppsbygge eller andel däri. Gåva av sådan egendom anses enligt 2 § gåvoutfästelsela­gen inte fullbordad om inte förvärvet har registrerats enligl föreskriftema i


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


73


 


Avtal mellan makar

sjölagen (1891:35 s. I). Liknande bestämmelser gäller enligt 9 kap. gruvla-    Prop. 1986/87: 1 gen (1974:342) för registrering av förvärv av inmutningsrätt och rätt till utmål. Sådant förvärv skall anmälas till bergmästaren och snarast anteck­nas i gruvregistret. Avtalet gäller inte mot överlåtarens borgenärer förrän anmälan har skett (9 kap. 5 §).

De sakkunniga har ansett att ett val måste träffas mellan de båda syste­men och har förordat att den familjerältsliga registreringen får vika för den registrering som gäller enligl den särskilda lagstiftningen. För skydd mot givarens borgenärer vid gåva av t.ex. skepp skulle således enligt de sak­kunnigas förslag erfordras endast registrering enligl sjölagens bestämmel­ser.

Som har påpekats vid remissbehandlingen behöver man emellertid inte välja mellan systemen. Det finns också den möjligheten att kräva registre­ring enligt båda systemen som villkor för att gåvan skall vara fullbordad och skyddad mol givarens borgenärer. Gåva av sådan egendom som skulle beröras av detta dubbla registreringskrav torde inte förekomma i någon nämnvärd utsträckning. För dem som lämnar sådana gåvor torde del dubbla regisireringskravet inte innebära någon särskild belastning. Med ett sådant dubbelt registreringsförfarande vinner man bl. a. att anteckning om gåvotransaktionen kommer att finnas både i äktenskapsregistret, som kan antas granskas av borgenärer i allmänhet, och i skeppsregistret, som kan antas granskas av främst borgenärer verksamma inom sjöfartsnäringen och av utländska borgenärer. Härigenom uppslår etl fullgott skydd för alla typer av borgenärer. Jag förordar därför i likhet med en remissinstans att det i dessa fall skall krävas dubbel registrering för skydd mot givarens borgenärer.

Dubbel registrering finns i dag även när del gäller gåva mellan makar av fast egendom. Först skall äktenskapsförordet registreras och därefter skall lagfart sökas på grandval av det registrerade förordet. För fast egendom gäller emellertid alt redan överlåtelseavtalet ger gåvotagaren skydd mot givarens borgenärer. För makar innebär det att skyddet uppstår när äk­tenskapsförordet ges in till rätlen för registrering (8 kap. 12 § giftermålsbal­ken).

De sakkunniga har föreslagit den ändringen atl lagfartsansökan bör ge skydd mot givarens borgenärer oberoende av om registrering av gåvan har skett enligl de allmänna reglerna för gåvor mellan makar. Om den motta­gande maken vill vänta med lagfartsansökan av någon anledning bör dock enligl de sakkunniga skydd mot givarens borgenärer också uppstå genom registrering av gåvan hos rätten.

Enligt min mening bör man emellertid undvika all etl skydd mot giva­rens borgenärer kan uppstå på olika sätt och i stället eftersträva ett enhet­ligt system för detta skydd. Vid lös egendom - bortsett från den mycket speciella typ av egendom som utgörs av skepp, skeppsbygge och andel däri och som berör ganska få människor — uppstår skyddet vid ansökan om


74


 


registrering av gåvan hos rätten. Detta bör därför gälla även för fast egendom. Härigenom kommer uppgift om gåvan alltid att finnas tillgänglig i äktenskapsregistret. För makar blir det lätt att hålla reda på vilket krav som ställs upp för skyddet mot givarens borgenärer, om detta krav är detsamma vid alla typer av egendom.

Jag kan inte se att handläggningen i någon nämnvärd grad skulle kompli­ceras av atl registrering av gåvan hos rätten måste ske innan lagfart söks. Ansökan om registrering och ansökan om lagfart kan i praktiken göras samtidigt, och handlingarna kan vidarebefordras från tingsrättens enhet för gåvoregislreringar till inskrivningsmyndigheten vid samma tingsrätt. Var­ken för sökanden eller för domstolen torde förfarandet medföra några administrativa problem.

Genom att behålla kravet på registrering av gåvan kommer uppgifter om den atl finnas tillgängliga både i äklenskapsregislret och i faslighetsboken. Borgenärer i allmänhet, som kanske inte känner till fastighetsinnehavet, har då möjlighet att få uppgift om gåvan från äktenskapsregistret.

Jag förordar således att det vid gåva mellan makar av fast egendom alltjämt skall krävas en registrering av gåvan hos tingsrätten och därefter lagfartsansökan. Däremot bör det liksom hittills räcka med ansökan om registrering av gåvan hos tingsrätten för att gåvan skall vara skyddad mot givarens borgenärer.

I gällande rätt finns en möjlighet för trolovade att ge varandra egendom att tillfalla mottagaren vid äktenskapets ingående (8 kap. 2 § giftermålsbal­ken). För sådan gåva krävs också äktenskapsförord. De som ämnar gifta sig med varandra kan dock innan äktenskapet ingås ge varandra fullbor­dade gåvor enligt allmänna regler. De flesta som gifter sig har dessförinnan boll tillsammans någon lid. Formkravet för gåvor gäller inte heller sedvan­liga skänker som inte står i missförhållande till givarens villkor. Det kan därför inle finnas något större behov för blivande makar att ge varandra gåvor genom äktenskapsförord. Någon motsvarighet till den nu gällande regeln därom behövs därför inte i fortsättningen.

Vad jag nu har anfört innebär att äktenskapsförord inte längre skall användas för gåva mellan makar och trolovade. Begreppet äktenskapsför­ord kan i stället helt reserveras för avtal om egendomsordningen i äkten­skapet. Sedan boskillnadsinstilutet har avskaffats kan enskild egendom tillskapas genom avtal mellan makaraa endast med hjälp av äktenskapsför­ord. Däratöver kvarstår möjligheten att göra egendom lill enskild genom att villkor om det ställs upp i gåvobrev eller testamente.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom makar ibland kan förbise att en transaktion mellan dem har gåvokaraktär, kan de underlåta att upprätta äktenskapsförord. Detta kan leda till att gåvan senare förkla­ras ogiltig på talan av givaren eller dennes successorer, vilket lätt kan få oskäliga konsekvenser för mottagaren. För att undanröja dessa svagheter i


75


 


nuvarande syslem bör gåvor mellan makar bli giltiga dem emellan utan några särskilda familjerättsliga formkrav. För giltighet mot givarens borge­närer bör däremot alltjämt krävas att gåvan registreras hos tingsrätt. Efter­som möjligheten för trolovade att ge varandra gåvor genom äktenskapsför­ord inte längre har någon praktisk betydelse, bör denna möjlighet kunna undvaras. Med denna lösning kan begreppet äktenskapsförord reserveras för avtal om egendomsordningen.


Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar


 


2.4.5 Besparingsöverföringar

Mitt förslag:  Besparingsöverföring skall inte längre vara en särskilt reglerad rättshandling.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 228-229).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom en.

Skälen för mitt förslag: För gåvor mellan makar krävs, somjag nyss angav, äktenskapsförord (8 kap. 2 § giftermålsbalken). Om det under elt kalen­derår har uppkommit en besparing på en makes inkomster får emellertid högst hälften av denna besparing - utan all äktenskapsförord behöver upprättas — föras över till den andra maken ulan vederlag. Större belopp än 5 000 kr. per år får dock inte överlåtas på delta sätt. För att överlåtelsen skall få verkan mot givarens borgenärer krävs atl skriftlig, bevittnad över­låtelsehandling har upprättats samt att givaren hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade hans skulder (8 kap. 3 § giftermålsbalken).

Den s. k. besparingsöverföringen är en speciell äktenskapsrättslig rätts­handling med drag av såväl gåva som bodelning. Institutet torde ha ytterst liten tillämpning och ter sig till sin natur som föråldrat. Med de regler som jag nyss har föreslagit om bodelning under äktenskapet får makar emeller­tid en möjlighet att göra en motsvarande utjämning sig emellan. Bespa­ringsöverföringen bör därför kunna undvaras som särskild rättshandling.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom institutet besparings­överföring inte längre behövs, bör del upphävas.

2.4.6 Jämkning av familjerättsliga avtal

Mitt förslag: Ett äktenskapsförord och elt föravtal om bodelning skall kunna jämkas, om förordet respektive avtalet är oskäligt med hänsyn till innehållet, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.


76


 


Familjelagssakkunnigas förslag:  Överensstämmer med mitt förslag. De   Prop. 1986/87:

sakkunniga har dessutom föreslagit alt villkor i gåvohandlingar och testa-         Avtal mellan

menten om att egendom skall vara den mottagande makens enskilda skall        makar
kunna jämkas på samma grunder (se belänkandet s. 224-225).

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser är negativa till de sak­kunnigas förslag att villkor i gåvobrev eller testamente skall kunna jämkas. Övriga förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. En remissinstans är dock tveksam till förslaget beträffan­de äktenskapsförord och anser beträffande föravtalen om bodelning att det bör utformas en allmän jämkningsregel för bodelningsavtal som även kan gälla för föravtalen.

Skälen för mitt förslag: Giftermålsbalken innehåller ingen bestämmelse om jämkning av äktenskapsförord. Ett sådant förord kan emellertid angripas med stöd av reglerna i 3 kap. lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­handlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). I motiven (prop. 1975/76:81 s. 113) till 36 § avtalslagen sägs att den bestämmelsen bör vara analogt tillämplig inom familjerätten, bl.a. på äktenskapsförord. En tillämpning av 36 § avtalslagen behöver inte nödvändigtvis leda till alt hela förordet blir ogiltigt. Resultatet kan i stället bli att ett visst villkor jämkas eller lämnas ulan avseende.

Redan genom de jämkningsregler vid bodelning som jag har föreslagit i avsnitt 2.2.2 skapas elt visst utrymme för alt rätta lill oskäliga resultat av äktenskapsförord. Det är emellertid inte säkert att det jämkningsutrymmet räcker till för atl åstadkomma etl skäligt resultat vid bodelningen. 1 sådana fall måste också äktenskapsförordet kunna jämkas så att den enskilda egendomen i större eller mindre utsträckning dras in i bodelningen.

En regel om jämkning av äktenskapsförord får - som de sakkunniga har framhållit - anses vara av sådan betydelse all den bör återfinnas i äkten­skapslagstiftningen och inle baseras på en analog tillämpning av allmänna avtalsrättsliga regler. Den bör emellertid utformas med 36 § avtalslagen som förebild. Jag förordar således att en sådan regel tas in i äktenskapsbal­ken.

Somjag har nämnt i avsnitt 2.4.3 kan enligl gällande rätt ett föravtal om bodelning jämkas av domstol om avtalet är uppenbart obilligt för ena maken (11 kap. 16 § giftermålsbalken). Denna jämkningsmöjlighet bör finnas kvar. De närmare föratsättningarna för en sådan jämkning bör nära ansluta till de förutsättningar som bör gälla för jämkning av äktenskapsför­ord, eftersom äktenskapsförordet och föravtalet får likartade rättsverk­ningar i förhållandet mellan makarna.

Någon anledning alt utforma en särskild regel i äktenskapslagstiflningen om jämkning av bodelningsavtal föreligger knappast. De jämkningsregler somjag förut har behandlat avser att lösa den situation som kan uppstå vid


77


 


bodelningen. De har därför sin naturliga plats i äktenskapslagstiflningen. Jämkning av bodelningsavtal kan däremot bli aktuell först någon tid efter bodelningen. Frågan får då lösas med stöd av en analog tillämpning av avtalslagens regler.

De sakkunniga har ansett att även ett villkor i ett gåvobrev eller ett testamente om alt viss egendom skall vara den mottagande makens enskil­da bör kunna jämkas om villkoret bedöms som oskäligt. Jämkningsgran-derna skulle vara desamma som för äktenskapsförord och föravtal om bodelning. Här rör det sig emellertid inte om ett mellan makarna ingånget avtal utan om ett villkor som ställts upp av tredje man. Som många remissinstanser har framhållit måste hänsyn tas till atl villkoret ofta har sitt huvudsakliga intresse för givare eller testalor. Det bör vidare beaktas alt om man tillåter att sådana villkor jämkas det ofta kan bli fråga om att jämka även mot givarens (teslators) vilja. Att åsidosätta givares eller testators villkor skulle emellertid utgöra ett brott mot sedvanliga principer för rätts­handlingar av denna karaktär. En givare eller testator bör kunna vara säker på att de villkor han har stälU upp kommer att respekteras. Redan i gällande rätt har detta beaktats genom att makar inte kan göra egendom som är enskild till följd av sådana villkor lill giftorättsgods (8 kap. 1 § jämförd med 6 kap. 8 § 2 giftermålsbalken).

Jag anser därför alt den av de sakkunniga föreslagna möjligheten lill jämkning av villkor i gåvohandling eller testamente inte bör införas.


Prop. 1986/87: I

Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: En möjlighet alt jämka äkten­skapsförord är av sådan betydelse att den bör framgå av en uttrycklig regel i äktenskapslagstiflningen och inte som nu baseras på en analog tillämp­ning av allmänna avtalsrättsliga regler. Nuvarande möjlighet atl jämka föravtal om bodelning bör vara kvar, eftersom den fyller ett behov. Förat­sättningarna för jämkning i de båda fall som nu har nämnts bör samordnas, eftersom de båda avtalsformerna - såvitt gäller förhållandet mellan ma­karna - får likartade rättsverkningar vid bodelning. Av givare och testalor uppställda villkor i gåvobrev resp. testamenten bör respekteras. Någon regel - liknande den som skall gälla för äktenskapsförord - som ger möjlighet atl jämka sådana villkor inför en bodelning bör därför inte införas i äktenskapslagstiftningen.

2.5 Eflerievandeskydd och arv vid en makes död

2.5.1 Laglotten

Mitt förslag: Nuvarande regler om rätt lill laglott behålls.


78


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Rätten till laglott avskaffas (se betänkan­det s. 207-212). Tre av de sakkunniga är dock skiljaktiga och anser att laglotten bör behållas (se betänkandet s. 486-488).


Prop. 1986/87: I

Arvsregler


 


Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser anser att laglotlen bör behållas.

Skälen för mitt förslag: När någon som har dött efterlämnar bröstarvingar, dvs. barn och deras avkomlingar, skall arvet efter den avlidne delas mellan dem enligt likadelningsprincipen. Det innebär att varje barn till arvlåtaren skall ha lika andel i arvet. Om något barn är avlidet men i sin tur efterläm­nar barn, skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika (2 kap. 1 § ärvdabalken).

Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad lill enligt dessa regler kallas hans eller hennes laglott. Denna har arvingen alltid rätt att få ul i arv efter arvlåtaren. Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort den egendom som omfattas av laglottsanspråket, kan bröstarvingen påkalla jämkning av testamentet. Det skall ske inom sex månader från det att bröstarvingen fick del av testamentet. Sker inte det har bröstarvingen föriorat sin rätt (7 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken).

Lagloltsreglerna ger således bröstarvingarna ett skydd mot arvlåtarens testamentariska förordnanden. En arvlåtare kan inte göra en bröstarvinge helt arvlös.

Regler om laglott finns även i övriga nordiska länder. I Danmark och Finland är laglotten densamma som i Sverige, medan den i Norge och Island utgör två tredjedelar av arvslotten (med viss begränsning när det gäller Norge). I Danmark finns även ett laglottsskydd för efterlevande makes arvsrätt.

Laglottsinstitutet har två syften. Det ena är atl åt de närmaste släkting­arna bevara en del av den avlidnes kvarlåtenskap. Granden för det är den ekonomiska och sociala samhörighet som normalt föreligger mellan arvlå­tare och bröstarvingar. Del andra syftet är att skapa en viss rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes. Härigenom förhindras alt arvlåtaren genom tes­tamente alltför mycket gynnar en eller flera bröstarvingar på andra bröstar­vingars bekostnad.

De undersökningar som de sakkunniga har genomfört visar att det är förhållandevis ovanligt att testamente upprättas till förmån för någon an­nan än de närmaste släktingarna (betänkandet s. 208). Laglotlen har därför tydligen inte så stor betydelse som skydd mot testamentariska förordnan­den till förmån för helt utomstående personer. Kvar står emellertid laglot­tens betydelse som etl instrument för att åstadkomma rättvisa mellan bröstarvingarna.

Det främsta skälet lill familjelagssakkunnigas förslag att laglottsinstitutet skall avskaffas är atl det skulle kunna bidra till att stärka den efterlevande


79


 


makens ställning. Makar som i händelse av dödsfall vill skydda den av dem som överlever den andre skulle då utan inskränkning kunna genom testa­mente åstadkomma den för dem lämpligaste lösningen.

Som de sakkunniga har framhållit är ingen längre för sin försörjning beroende av arvet efter sina föräldrar. Jag har därför förståelse för de sakkunnigas uppfattning atl det i dag inte finns så starka skäl att behålla laglottsinstitutet. Om detta institut avskaffas medför det dock inte automa­tiskt ett ökat skydd för den efterlevande maken ulan lämnar i stället fältet fritt för testamente till förmån för andra personer.

En stor risk med förslagel om alt avskaffa laglotten är atl detta kan drabba barn till arvlåtaren som inle är också andra makens barn. Det kan dels vara fråga om barn i ett tidigare äktenskap, dels gälla barn till föräldrar som inle är gifta med varandra. Orsakerna lill att en arvlåtare kan vilja utesluta dessa från arvsrätt genom testamentariska förordnanden kan vara olika. Bristande kontakt, påverkan av familjen i det nya äktenskapet, motsättningar till maken och ibland kanske även barnen i det tidigare äktenskapet och en önskan att skära av förbindelsen med ett sådant barn och dess andra förälder kan vara sådana orsaker.

Reformen om arvsrätt efter fadern och dennes släkt för bam lill föräldrar som inte är gifta med varandra genomfördes för endast något mer än tio år sedan. Innan den helt har slagit igenom i den allmänna uppfattningen torde tiden inte vara mogen att ta bort det skydd för dessa barn som laglotten innebär. Remissutfallet av de sakkunnigas förslag visar också att frågan om ett slopande av laglottsinslilutet är för tidigt väckt.

Till detta kommer att man i de andra nordiska länderna har ställt sig helt avvisande till tanken att avskaffa laglottsinstitutet. Om de sakkunnigas förslag i denna del skulle genomföras, skulle alltså den nordiska rättslikhet som f. n. finns i detta hänseende komma att brytas.

Det syfte som bär upp de sakkunnigas förslag om etl avskaffande av laglotlen - nämligen atl stärka den efterlevande makens ställning - kan i själva verket tillgodoses på annat sätt. Det återkommer jag till i följande avsnitt.

Av de skäl jag nu har redovisat har jag kommit till den uppfattningen att man i varje fall f. n. inle bör genomföra de sakkunnigas förslag om att slopa det sedan lång lid gällande laglottsinstitutet.


Prop. 1986/87: I

Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Etl slopande av laglotlen skulle kunna göra det möjligt för arvlåtaren att genom testamentariska förordnan­den gynna vissa bröstarvingar framför andra. Det finns en risk för att det skulle kunna missgynna särskilt sådana barn lill arvlåtaren som inte är barn även lill arvlåtarens efterlevande make. Också intresset av nordisk rätls-hkhet beträffande lagloltsreglerna talar mol att laglottsinstitutet avskaffas. Detta institut bör därför, åtminstone tills vidare, behållas.


80


 


2.5.2 Arvsrätt vid en makes död

Mitt förslag: Om någon avlider och efterlämnar make och bröstarving­ar, skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken med fri förfo­ganderätt. När den efterlevande maken i sin tur avlider, skall bröstar­vingar till den först avlidne ha rätt till efterarv till dennes kvarlåtenskap. Den som är bröstarvinge endast till den först avlidna maken skall dock ha rätt att få ut sin arvslott genast vid dennes död.


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Efterievande make skall få sitta i oskifiat bo med fri förfoganderätt till kvariåtenskapen. Bröstarvingar efter den först avlidna maken skall ha rätt till efterarv. Om en bröstarvinge begär det senast vid bodelningen innan bodelningshandlingen skrivs under, skall han eller hon dock ha rätt atl genast få ut sitt arv efter den avlidna maken. Även den efterlevande maken skall ha rätt att begära att boet skiftas genast vid den först avlidna makens död. Om arvskifte skall ske efter den först avlidna maken, ärver den efterlevande maken en tredjedel av kvarlåten­skapen. I detta fall har bröstarvingarna ingen rätt till efterarv vid den efterlevande makens död (se belänkandet s. 193-197). - Två av de sak­kunniga har reserverat sig mot förslaget om en särskild arvsrätt för den efterlevande maken när det finns bröstarvingar och skifte skall ske. De föreslår också att enskild egendom skall ärvas genast av bröstarvingarna (se betänkandet s. 483-484). Dessutom anser de atl en bröstarvinge skall ha rätt att på begäran få ut sitt arv genast, om den efterlevande maken efter att ha behållit boet oskiftat gifter om sig (se belänkandet s. 486).

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanserna delar de sakkunnigas uppfattning att skyddet för efterlevande make behöver förstärkas. Flerta­let godtar också de sakkunnigas förslag att efterlevande make skall få sitta i oskiftat bo med rätt till efterarv för bröstarvingarna. Förslaget om en särskild arvsrätt för efterlevande make även när det finns bröstarvingar har däremot mött stark kritik.

Skälen för mitt förslag: Arvsrätten är i Sverige uppbyggd så att de när­maste släktingarna till en avliden har placerats i tre arvsklasser. Första arvsklassen utgörs av den avlidnes bröstarvingar, dvs. bam och deras avkomlingar. Så länge det finns någon arvinge i första arvsklassen som var vid liv när arvlåtaren avled, är arvingarna i andra och tredje arvsklasserna uteslutna från arv. Finns ingen i första arvsklassen ärver arvingarna i andra arvsklassen (med etl visst undantag), och om där inte heller finns någon går arvet till arvingarna i tredje arvsklassen. Andra arvsklassen utgörs av den avlidnes föräldrar och deras avkomlingar, medan tredje arvsklassen utgörs av den avlidnes far- och morföräldrar och deras barn. Det nyss-

6    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I


81


 


nämnda undantaget avser om det finns en make till den avlidne. I så fall har maken en arvsrätt som går före arvingarnas i andra och tredje arvsklas­serna. Arvingarna i andra arvsklassen har dock rätt till s. k. efterarv, dvs. de får i princip ärva egendomen när den efterlevande maken dör (i kap., 2 kap. och 3 kap. 1 § ärvdabalken). Om det inte finns någon arvinge tillfaller arvet en fond, benämnd allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ärvdabal­ken).

Enligt gällande rätt saknar således efterlevande make arvsrätt när det finns bröstarvingar. Att bröstarvingar har bästa arvsrätt förklaras av histo­riska skäl. I äldre tider fäste man en avgörande vikt vid släktens rätt till egendomen, särskilt lill fast egendom. Arvsrätt för efterlevande make i fall då bröstarvingar saknas infördes först på 1920-talet.

Bröstarvingars arvsrätt har tidigare fyllt en social funktion, nämligen att trygga avkomlingarnas ekonomiska situation. Genom de sociala reformer som successivt har genomförts under 1900-talet har emellertid arvets soci­ala betydelse minskat. I stället framträder vissa negativa verkningar av att bröstarvinge ärver framför make. Makarnas bo splittras genom arvfallet. Eftersom makar mera sällan håller reda på vad som i det gemensamma hemmet tillhör den ene eller den andre kommer den efterlevande ofta rent faktiskt att uppleva en splittring av det gemensamma hemmet som en reducering av sin egendom. Ofta tvingas maken också att flytta från bostaden, avslå från möbler och andra tillhörigheter eller att skaffa fram kontanter för att lösa ut arvingarna.

Den efterievande makens behov av att få tillgodogöra sig kvarlåtenska­pen är i allmänhet större än barnens när dessa har flyttat från makarnas gemensamma hem och kan försörja sig själva. Om någon av föräldrarna dör medan elt barn är litet, är barnets grundförsörjning tryggad genom barnpensionerna. Därtill kommer ofta avsevärda belopp som livförsäk­ringsförmåner. Såvitt gäller makars gemensamma barn finns det normalt inte heller anledning atl anta all bamens försöijning skulle tryggas i högre grad om arvet tillföll dem än om det i en eller annan form disponeras av den efterlevande föräldern.

I de flesta fall betyder arvet således föga för barnens försörjning, medan det för den efterlevande av föräldrarna kan ha stor betydelse att få sitta i "orabbat bo".

För makars gemensamma barn torde det i regel kännas naturiigt att avvakta båda föräldrarnas död innan arvet efter dem fördelas. Ett tecken på det är att det i dag förekommer i stor utsträckning att gemensamma bröstarvingar avstår från sitt arv efter den först avlidna maken lill förmån för den efterlevande. Familjelagssakkunnigas undersökningar visar också atl testamente till förmån för efterievande make förekommer i betydande utsträckning (betänkandet s. 1941).

Det finns således åtskilliga omständigheter som talar för att efterievande make tillerkänns en starkare ställning beträffande rätten till den avlidnes kvarlåtenskap. Detta måste då ske på bröstarvingarnas bekostnad.


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


82


 


För svensk rätt är detta något nytt. I Danmark, Island och Norge har däremot efterlevande make en betydligt starkare ställning än i Sverige. 1 Danmark har den efterievande maken rätt att sitta i oskiftat bo med gemensamma bröstarvingar. Om den avlidne hade bam med någon annan än den efterlevande maken måste dessa barn samtycka till det, om deras lotter skall ingå i del oskiftade boet. Rätten lill oskifiat bo är således ovillkorlig bara i förhållande till gemensamma bröstarvingar. Enligt dansk rätt har den efterlevande maken också rätt att när som helst under sin livstid skifta boet, och maken ärver då en tredjedel av kvarlåtenskapen. Den efterlevande maken har laglottsskydd för hälften av sin tredjedel. Rätlen till oskiftal bo gäller bara giftorättsgods. Skifte skall vidare äga rum om den efterlevande gifter om sig. Den först avlidna makens arvingar har rätt till efterarv när den efterievande maken dör.

Enligt norsk rätt har den efterlevande maken rätt att sitta i oskiftat bo såväl med bröstarvingar som med arvingar i andra arvsklassen. Barn som arvlåtaren har med någon annan än den efterlevande maken måste dock lämna sitt samtycke. Maken kan få sitta i oskiftat bo med vad som återstår sedan en arvinge har blivit utskiftad. Även enskild egendom kan under vissa föratsättningar ingå i det oskiftade boet. Rätten till oskiftat bo upphör vid omgifte. Sker skifte under den efterlevande makens livslid, ärver denne en fjärdedel om det finns bröstarvingar och hälften om närmaste arvingar återfinns i andra arvsklassen.

Den isländska regleringen liknar i huvudsak den norska.

Gemensamt för dansk, isländsk och norsk rätt är att bröstarvingarna inte har någon rätt atl välja mellan att låta boet skiftas eller förbli oskiftat.

Den efterlevande makens ställning i Finland är i stort setl lik den i Sverige. Vissa ändringar har nyligen genomförts i den finska arvslagstift­ningen innebärande bl.a. att den efterlevande maken har fått rätt atl behålla kvarlåtenskapen oskiftad med nyttjanderätt om inte bröstarvingar påkallar skifte. Någon arvsrätt för den efterlevande maken, om skifte skall ske, har däremot inte införts eller ens varit på tal.

En reform av svensk rätt som innebär alt den efterlevande maken får rätt atl behålla kvarlåtenskapen under sin livstid skulle således bidra till en enhetligare nordisk lagstiftning på området.

Vad som talar mot att den efterlevande maken utan inskränkning får rätt att behålla kvarlåtenskapen är att den först avlidna maken kan ha efterläm­nat bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma. En sådan arvinge har ofta inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande maken som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om bröstarvingar som ej är makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande makens död för att få ul sitt arv efter först avlidna maken. Det föreligger också en risk för att det vid den efterlevande makens död inte finns kvar något för dessa barn att ärva efter sin förälder. I dansk.


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


83


 


isländsk och norsk rätt har detta lösts genom införandet av ett krav på samtycke av sådana barn för att deras lotter skall ingå i det oskiflade boet. Familjelagssakkunniga har ansett att man i detta hänseende inte kan göra skillnad mellan gemensamma och ej gemensamma barn. De sakkun­niga har därför föreslagit att även gemensamma barns samtycke skall krävas för att den efterievande maken skall få behålla boet oskiftat. Någon sådan regel finns inte i dansk, isländsk eller norsk rätt. För att något mjuka upp kravet på samtycke har de sakkunniga föreslagit att en arvinge som inte begär skifte får anses ha samtyckt. En sådan begäran får enligt de sakkunnigas förslag framställas fram till dess bodelning äger ram.

Om skifte skall ske efter den först avlidna maken, skall den efterlevande maken enligt de sakkunnigas förslag tillerkännas en tredjedel av kvarlå­tenskapen som arv. Detta skall gälla oavsett vem som begär skiftet (såle­des även då det är den efterlevande maken som begär att boet skall skiftas). Om den efterlevande maken övertar kvarlåtenskapen oskiftad och senare önskar skifta boet eller skifte sker efter den efterlevandes död, skall däremot enligt förslaget den efterlevandes anspråk på arvslott anses ha förfallit.

Förslaget om arvsrätt för efterlevande make och valrätt för bröstarving­arna har mött stark kritik under remissbehandlingen. Som bl.a. Sveriges advokatsamfund och Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna har framhållit saknas det skäl alt införa en arvsrätt för efterlevande make som ett slags påföljd för atl någon bröstarvinge begär att boet skall skiftas. Sannolikt skulle främst arvlåtarens ej gemensamma barn begära skifte, och regeln skulle därför i praktiken - som kammarkollegiet har påpekat -innebära en begränsning av dessa barns arvsrätt. Valrätten kan också leda till inslag av spekulation och taktiska dispositioner från dödsbodelägarnas sida.

Vad jag nu har anfört talar således för att det inte bör införas en generell rätt för bröstarvingarna att välja mellan å ena sidan att genast få ut sitt arv efter den först avlidna maken och å andra sidan att ha rätt till efterarv när den efterlevande maken dör. Som jag redan har nämnt finns någon sådan valrätt inle i dansk, isländsk eller norsk rätt. Del bör inte heller finnas någon vanlig arvsrätt för den efterlevande maken när det finns bröstarving­ar. En sådan arvsrätt skulle f.ö. med de sakkunnigas förslag utgöra etl ganska svagt skydd mot alt makarnas gemensamma bo sphtlras, eftersom den bara skulle omfatta en tredjedel av kvarlåtenskapen. Skyddet för den efterlevande maken bör i stället renodlas och utformas som en rätt atl överta hela boet orubbat.

Endast bröstarvingar som inte också är den efterlevande makens barn eller avkomling lill ett sådant barn bör ha rätt att genast få ut sin lott. En liknande regel finns redan i dansk och norsk rätt. Självfallet kan sådana bröstarvingar avslå från atl ta ut sitt arv efter den först avlidna maken. I så fall bör ae i stället ha rätt att få del i efterarvel. I de fall då dessa


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


84


 


bröstarvingar sammanlever i en familj med den efterlevande maken fram­står det som mest naturligt att bröstarvingarna begagnar sig av denna möjlighet att vänta med atl få ut sitt arv tills även den efterlevande maken har avlidit.

Om reglerna utformas på det sätt jag nu har angett, uppstår det en nära överensstämmelse med dansk, isländsk och norsk rätt. Det starka skydd som den efterlevande maken har i de västnordiska länderna skulle därmed skapas även i svensk rätt.

Kvarlåtenskapen bör tillfalla den efterlevande maken med fri förfogan­derätt med rätt till efterarv för bröstarvingarna. Härigenom uppstår en överensstämmelse med den rätt som en make och arvingar i andra arvs­klassen enligt gällande regler har i fall då bröstarvingar saknas. Efterarvs-rätten bör även omfatta arvlåtarens ej gemensamma barn, men avdrag bör då ske för vad sådana barn redan har fått ut vid den först avlidna makens död. Ett skäl för detta är att antalet bröstarvingar kan ha förändrats under tiden mellan dödsfallen. Elt annat är alt den efterlevande maken kan ha ärvt hela eller en del av den avlidnes kvarlåtenskap med stöd av basbe­loppsregeln Ofr avsnitt 2.5.6). Slutligen kan det även vara så att ett barn som arvlåtaren har med någon annan än den efterlevande maken har avstått från att la ul sitt arv vid arvlåtarens död. Även i det fallet bör detta barn ha efterarvsrält.

Någon anledning att göra skillnad mellan enskild egendom och gifto­rättsgods i den avlidnes kvarlåtenskap finns inte med den konstruktion som efterlevande makes rätt nu föreslås få. Någon sådan skillnad görs inte heller när det gäller de nuvarande reglerna om makes arvsrätt och rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen.

Om den efterlevande makens rätt alt överta kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt har salts ur spel genom ett testamente bör detta generellt respekteras. Detta gäller även om det är en gemensam bröstarvinge som är universell testamentstagare. Vad en sådan bröstarvinge erhåller genom testamente bör alltså inte ingå i vad den efterievande maken får med fri förfoganderätt.

Om det finns flera bröstarvingar, kan syftet med elt testamentsförord-nande till förmån för en av dem vara att gynna denne på den efterlevande makens bekostnad. Syftet kan emellertid också vara att gynna denna bröstarvinge framför övriga bröstarvingar. Den fråga om testators avsikter som uppkommer kan även formuleras på följande sätt. Har testator avsett att efterlevande make skall få egendomen med fri förfoganderätt under sin livslid och att kvarlåtenskapen sedan skall tillfalla en av bröstarvingama? Eller har testalor avsett att med helt uteslutande av makens rätt låta den angivna bröstarvingen få hela kvarlåtenskapen redan vid testators död? Eftersom huvudprincipen är att ett testamentsförordnande gäller framför arvsrätten bör frågan besvaras så att den efterlevande makens rätt skall vika för lestamentsförordnanden, om det av dessa inte klart framgår atl


Prop. 1986/87:1

Arvsregler


85


 


avsikten har varit alt makens rätt till kvarlåtenskapen skall kvarstå (jfr 11 kap. 1 § första stycket och 12 kap. 1 § ärvdabalken).

Vad jag nu har anfört bygger på principen att det skall vara fritt för teslator att utesluta sin make från rätten att överta testators kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livslid. Testalionsfrihet skall således även i fortsättningen gälla i samma utsträckning som nu.

Etl problem i sammanhanget är laglottsanspråken. De sakkunniga hade inle anledning att behandla denna fråga, eftersom de föreslog att laglottsin­stitutet skulle avskaffas (jfr dock betänkandet s. 441). Frågan aktualiseras däremot om bröstarvingar - som jag har förordat i föregående avsnitt — även i fortsättningen skall ha rätt till laglott i samma omfattning som nu.

Eftersom efterlevande make får arvsrätt framför gemensamma bröstar­vingar kan dessas lagloltsanspråk inte göras gällande mol den efterlevande makens rätt att erhålla kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt under sin livstid. Liksom hittills skall laglolterna i stället utgöra etl skydd mot testamentariska förordnanden.

Om den avlidne har gjort ett testamente till förmån för någon annan än sin make bör lagloltsanspråk alltid kunna göras gällande. Vad ett gemen­samt barn erhåller vid den först avlidna makens död genom att göra sitt lagloltsanspråk gällande mot en sådan testamentstagare bör inle omfattas av den efterlevande makens rätt att få kvarlåtenskapen med fri förfogan­derätt under sin livslid. Genom att förfoga över sin kvarlåtenskap genom testamente har testalor medvetet satt den efterlevande makens rätt ur spel.

Ett särskilt problem i sammanhanget är om testalor har testamenterat sin kvarlåtenskap lill sin make med full äganderätt. I så fall bör bröstar­vingama kunna påkalla jämkning i testamentet för alt ha kvar sin rätt till laglotter. Om de gör det bör den efterlevande maken dock alltjämt behålla sin rätt att få den del av den avlidnes kvarlåtenskap som motsvarar laglot­terna med fri förfoganderätt, eftersom teslator med sill testamente ju inle avsett alt utesluta den efterlevande maken från kvarlåtenskapen. Bröstar­vingarna får därmed ut sina laglotter först när även den efterlevande maken har avlidit.

Flera remissinstanser har i likhet med två av de sakkunniga ansett att en bröstarvinge skall ha rätt atl på begäran fa ul sitt arv genast, om den efterlevande maken gifter om sig. Motivet för en sådan regel skulle främst vara alt motverka de svårigheter som senare kan uppkomma när arvet efter den först avlidna maken i del första äktenskapet skall skiljas av från boet i övrigt i det andra äktenskapet (t.ex. vid den efterlevande makens död). Detta problem finns emellertid redan i dag när det gäller efterarv för arvingar i andra arvsklassen. Viktigare är kanske att skyddet för den efterlevande maken skulle urholkas betydligt om regeln infördes. Den skulle sannolikt också fungera som ett hinder för omgifte. Det kan antas atl många par i den situationen skulle välja atl bo tillsammans utan äktenskap i stället för alt gifta sig. Regeln skulle således inte verka neutralt i delta avseende. Jag förordar därför att det inte införs någon regel av detta slag.


Prop. 1986/87:1 Arvsregler


86


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: När en make dör, har den andra maken ett starkt socialt intresse av att det för makarna gemensamma hemmet inle splittras. Nuvarande arvsregler - som sätter bröstarvingar framför den efterievande maken - medför emellertid en sådan splittring. Det finns därför anledning att ändra dessa regler i syfte att stärka skyddet för den efterlevande maken.

För makars gemensamma barn torde del i regel framstå som naturiigt att avvakta båda föräldrarnas bortgång innan arvet fördelas. I fall då det endast finns gemensamma bröstarvingar bör en ny regel därför införas som innebär alt den efterievande maken skall få den avlidnes kvariålenskap med fri förfoganderätt under sin återstående livstid. Bröstarvingarna skall ha rätt till efterarv. Genom en sådan regel skapas ett fast regelsystem. Härigenom undviks de valsituationer för arvingarna som kan ge upphov till inbördes slitningar, spekulationer och taktiska dispositioner.

Om det finns en bröstarvinge till den avlidna maken som inte är bröstar­vinge även till den efterievande maken kompliceras emellertid saken. En sådan bröstarvinge har ofta inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om bröstarvingar som ej är makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande makens död för att få ut sill arv efter den först avlidna maken. Jag förordar därför att en sådan bröstarvinge skall kunna få ut sin arvslott genast vid den först avlidnes död.

Av skäl som har redovisats i avsnitt 2.5.1 bör bröstarvingar även i fortsättningen ha rätt lill laglott. Vad gemensamma bröstarvingar förvärvar genom att göra sina lagloltsanspråk gällande mot annan testamentstagare än den efterlevande maken bör inte omfattas av den efterlevande makens rätt alt erhålla den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid eftersom testalor genom testamentet har satt makens arvsrätt ur spel.


Prop. 1986/87:1 Arvsregler


 


2.5.3 Bodelning med anledning av en makes död

Mitt förslag: Den nu gällande likadelningsregeln vid bodelning med anledning av en makes död skall vara kvar. Den efterlevande maken skall dock ha möjlighet att bestämma att likadelningsregeln frångås så atl han eller hon behåller hela sitt giflorättsgods eller mer därav än som skulle följa av en likadelning.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 197 - 199).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.


87


 


Skälen för mitt förslag: Beträffande bodelningsförfarandet bygger gifter­målsbalken på likadelningsprincipen såväl när det gäller bodelning vid äktenskapsskillnad som när det gäller bodelning med anledning av ena makens död (13 kap. 3 §). I det sistnämnda fallet modifieras principen dock av att det finns vissa regler som garanterar den efterlevande maken att få ut ett visst minimum av egendom ur det gemensamma boet (13 kap. 12 §). Viktigast av dessa regler är den s. k. basbeloppsregeln, som innebär att den efterlevande maken alltid skall tilldelas så mycket av det gemensamma netlogiftorätlsgodsel - så långt det räcker - att det tillsammans med den makens enskilda egendom uppgår till ett värde som motsvarar fyra gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Detta gäller dock inle om den avlidne efterlämnar barn under 16 år som inle är även den efterlevande makens barn.

Några andra regler om jämkning av bodelning vid makes död finns inte, till skillnad från vad som gäller vid bodelning på grand av äktenskapsskill­nad (se 13 kap. 12 a § giftermålsbalken).

Jag har i föregående avsnitt föreslagit att den efterlevande maken skall få den avUdna makens kvariålenskap med fri förfoganderätt under sin livstid, om del finns bröstarvingar. Finns det inga bröstarvingar, bör liksom hittills gälla att den efterlevande maken ärver hela kvarlåtenskapen, med rätt till efterarv för den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen (3 kap. 1 § ärvdabalken). Vid dessa förhållanden kan det synas som om det inte finns något särskilt behov av en regel om jämkning vid bodelning med anledning av en makes död.

Så är emellertid inte fallet. Den avlidne kan ha disponerat över sin kvarlåtenskap genom testamente. Vidare kan det finnas barn till den av­lidne som inte är barn till den efterlevande maken. För atl en efterlevande make inle skall behöva avslå någol av sitt giftorältsgods till den avlidnes universella testamentstagare eller sådana barn bör det finnas en möjlighet atl åstadkomma en jämkning av likadelningen även vid bodelning med anledning av ena makens död. Behovet av en jämkningsmöjlighet fram­träder särskilt starkt i sådana fall då den efterlevande maken har en samlad egendom som är nedlagd i en affärsrörelse eller ett jordbruk och det skulle vara ogynnsamt för denna verksamhet om egendomen splittrades. Men även i övrigt kan den efterlevande maken behöva ett skydd mot att hans eller hennes egendom splittras vid den andra makens död.

Vad saken gäller är således alt skydda den efterlevande maken mol atl den andra maken genom testamente har disponerat över sin del av den efterlevande makens giftorättsgods eller mol alt den efterlevandes gifto­rättsgods tas i anspråk för atl tillgodose den avlidnes ej gemensamma barns arvsrätt. Regeln bör lämpligen - som de sakkunniga har föreslagit -utformas som en rätt för den efterlevande maken alt bestämma att huvud­regeln om likadelning skall frångås så atl den efterlevande får behålla hela sitt giflorättsgods eller en större del av detta än som följer av en likadel­ning.


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att ytterligare stärka skyd­det för efterlevande make bör en regel införas som låter denne bestämma om regeln om likadelning vid bodelningen skall frångås så att den efterie­vande maken får behålla hela sitt giftorättsgods eller en större del av detta än som följer av en likadelning.

2.5.4 Basbeloppsregeln


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


 


Mitt förslag: Den nuvarande basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken utvidgas till atl gälla även när den avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är också den efterlevande ma­kens barn.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 199-200). Två av de sakkunniga anser dessutom att basbe­loppsregeln bör utvidgas till att avse sex basbelopp (se betänkandet s. 483-484).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag stöds av nästan alla remissin­stanser som har uttalat sig i frågan. Socialstyrelsen är dock tveksam lill förslaget och menar att barn till den avlidne som denne har med någon annan än den efterlevande maken därmed skulle få en försämrad ekono­misk ställning. Etl stort antal remissinstanser anser liksom två av de sakkunniga att basbeloppsregeln bör utvidgas till alt avse sex basbelopp. Några vill gå ännu längre och låta basbeloppsregeln omfatta tio basbelopp.

Skälen för mitt förslag: Jag har i avsnitt 2.5.2 föreslagit att den efterlevande maken skall få överta hela den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfogande­rätt under sin livstid när det finns enbart gemensamma bröstarvingar. Del behövs därför egentiigen ingen basbeloppsregel för alt skydda den efterle­vande maken i dessa fall. Regeln får i stället sin stora betydelse i fall då det finns bara till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken eller då den avlidne har förfogat över sin kvariålenskap genom testamente. Basbeloppsregeln skyddar då den efterlevande maken - särskilt i mindre bon - mot atl behöva avstå från de delar av hemmet och annan egendom som ryms inom ett värde som motsvarar fyra gånger det basbelopp som gällde vid dödsfallet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. För år 1985 är delta basbelopp 21 800 kr.

Var värdegränsen skall sättas är en avvägningsfråga. Jag har i föregåen­de avsnitt föreslagit att den efterlevande maken skall kunna bestämma sig för att vid bodelningen behålla sin egendom. Redan härigenom uppnås etl starkt skydd för den efterlevande makens egen egendom. Vad saken nu gäller är därför närmast hur stort skydd den efterlevande skall ha för sin rätt att ta över den andra makens egendom i konkurrens med dennes


89


 


testamentstagare och ej gemensamma barn. Beträffande testamentstagare har jag redan framhållit att testationsfrihet bör gälla så långt det är möjligt. För alt de ej gemensamma barnens rätt atl genast la arv efter sin avlidna förälder inte skall bli illusorisk krävs också att basbeloppsregeln hålls på en nivå som inte medför att flertalet bon i sin helhet faller inom värdegrän­sen. Mot denna bakgrand anser jag liksom majoriteten av de sakkunniga atl den nuvarande värdegränsen är väl avvägd.

1 likhet med de sakkunniga anser jag atl det inte är rimligt atl en efterlevande make i bon av den storlek som basbeloppsregeln är avsedd att skydda skall behöva dela med sig av tillgångarna för att tillgodose den avlidna makens ej gemensamma barns anspråk. Någon sådan skyldighet att dela med sig gäller inle heller i dag i förhållande till sådana barn som har fyllt 16 år. Framför allt de förbättrade barnpensionerna gör alt detsamma bör gälla även när dessa barn är under 16 år. Den nuvarande inskränkning­en i basbeloppsregeln till förmån för sådana barn under 16 år bör därför utgå.


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom det sociala behovet av den nuvarande inskränkningen i basbeloppsregeln till förmån för arvlåta­rens ej gemensamma barn under 16 år inte längre föreligger, bör regeln i fortsättningen gälla utan någon sådan inskränkning.

2.5.5 Rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen

Mitt förslag: Nuvarande regler om rätt lill efterarv för den först avlidna makens släktingar i andra arvsklassen behålls.

Familjelagssakkunnigas förslag: Vad den efterlevande maken har bestämt i testamente om egendomen i sitt bo skall gälla framför den rätt till efterarv som tillkommer den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. Vidare skall den sist avlidna makens bröstarvingar eller make i ett nytt äktenskap ha arvsrätt till hela boet före den först avlidna makens släktingar i andra arvsklassen. Dessa principer skall dock inte gälla, om någol annat föreskrivs i ett testamente som har upprättats av den först avlidna maken (se betänkandet s. 200 — 201). Tre av de sakkunniga motsätter sig dock dessa förslag (se betänkandet s. 485).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag avstyrks bestämt av en enhäl­lig remissopinion.

Skälen för mitt förslag: Om en av makarna dör utan att efterlämna någon bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken. Denne får fritt disponera kvarlåtenskapen under sin livstid. När även denna make avlider har den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen rätt atl


90


 


ärva vad den efterievande maken har fått (3 kap. I § ärvdabalken). Detta betecknas efterarv. Arvingarna kallas efterarvingar.

Avsikten med systemet med efterarv är inle att garantera atl efterarving-arna får ut någon bestämd egendom när den efterlevande maken har dött. Del hade föratsalt alt man hade gett dessa arvingar äganderätt lill egendo­men och tillförsäkrat den efterlevande maken endast nyttjanderätt. Vad saken gäller är i stället endast att fördela vad som finns kvar efter den sist avlidne på elt sätt som kan vara rimligt och rättvist.

De sakkunnigas förslag att kvarlåtenskapen efter den först avlidna ma­ken skall - sedan även den efterlevande maken har avlidit - tillfalla den efterievandes bröstarvingar eller make i ett nytt äktenskap eller testa­mentstagare har kritiserats hårt av remissinstanserna. Förslaget har i själva verket inget atl göra med stärkandet av skyddet för den efterlevande maken utan innebär en förstärkning av den efterlevande makens släkting­ars arvsrätt på bekostnad av den först avlidna makens släktingars arvsrätt.

Enligl min mening är det inte lämpligt att låta rätten till efterarv bero på den efterlevande makens förhållanden. En sådan lösning avviker från den nuvarande grundtanken i fråga om efterarv, nämligen att detta härrör från den först avlidna maken.

De troligen inle särskilt ofta förekommande fall som de sakkunniga åberopat till stöd för sitt förslag (betänkandet s. 200 - 201) får lösas genom att en make skriver ett testamente till förmån för styvbarn eller andra arvingar till den andra maken eller genom ett inbördes testamente mellan makarna.

Jag kan inte heller dela de sakkunnigas uppfattning atl den efterlevande maken bör kunna förfoga över den först avlidnes kvarlåtenskap genom testamente. Detta skulle nämligen i praktiken innebära atl den efterie­vande maken skulle ha äganderätt till kvarlåtenskapen och inte som nu bara fri förfoganderätt under sin livstid. Det är också antagligt att en sådan lestamentsrätt i många fall skulle leda till att den efterlevande maken gynnade sina egna släktingar på den avlidna makens släktingars bekost­nad. Jag kan inle finna någol rimligt skäl lill alt skapa en ordning som kan leda till sådana resultat. En lösning i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle också strida mot den nyssnämnda grundtanken med efterarv.

De sakkunnigas förslag i denna del bör alltså enligl min mening inte genomföras.


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den grandläggande tanken i fråga om efterarv, nämligen att detta härrör från den först avlidna maken och vid den efterlevande makens död skall fördelas bland den först av-hdnes släktingar, är alltjämt bärande. Därför bör ingen ändring göras i nuvarande regler om rätlen till efterarv för arvingar i andra arvsklassen.


91


 


2.5.6 Förfarandet vid efterarv

Mitt förslag: Vid efterarv skall som huvudregel gälla att den efterle­vande makens bo, liksom hittills, delas med hälften vardera mellan å ena sidan den först avlidna makens arvingar och å andra sidan den sist avlidna makens arvingar. Denna huvudregel skall som f. n. kunna från­gås i vissa fall. En ny grand för alt frångå huvudregeln är att någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fatt ut sitt arv. Dessutom skall reglerna om efterarv gälla även för de fall då den efterlevande maken med stöd av den särskilda bodelningsregeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken har övertagit hela kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken.


Prop. 1986/87:1

Arvsregler


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att de sakkunniga anser alt de nuvarande s. k. vederlagsreglerna bör avskaffas (se betänkandet s. 201 - 205).

Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har direkt berört de sakkunnigas förslag i dessa delar. De flesta är positiva till förslagen. Två remissinstanser avvisar dock förslaget att vederlagsreglerna skall avskaf­fas och åberopar rättviseskäl till stöd för sin uppfattning.

Skälen för mitt förslag: Etl problem vid efterarv är atl fastställa hur stor andel av den sist avlidnes bo som skall omfattas av rätten till efterarv. Huvudregeln är att denna andel skall utgöra hälften av boel (3 kap. I § ärvdabalken). Det finns emellertid flera undantag från den regeln. Om det finns enskild egendom i äktenskapet eller om kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken av någon annan anledning inte motsvarar hälften av makarnas egendom, skall efterarvingarnas andel i den sist avlidna makens bo justeras i motsvarande mån. Om den först avlidna maken genom testa­mente har förordnat att någol av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall det vid beräkning av efterarvingamas andel göras avdrag för det (3 kap. 2 § ärvdabalken).

Om den efterlevande maken genom gåva eller annan jämförlig handling ulan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar har orsakat en väsent­lig minskning av sin egendom, skall av den lott som vid den efterievandes död tillkommer dennes arvingar utgå vederlag till efterarvingarna för den del av minskningen som avser deras andel i boet (3 kap. 3 § ärvdabalken). Om boets värde vid den efterlevande makens död är större än vid den först avlidna makens död och detta beror på alt den efterlevande maken har fått egendom i arv, gåva eller testamente eller på att den efterlevande maken har ökat boets värde genom förvärvsarbete efter den först bortgångna makens död, skall den efterlevande makens arvingar tillgodogöras ökning­en i motsvarande mån (3 kap. 4 § ärvdabalken).


92


 


När en av makarna dör skall bodelning förrättas. Om den egendom som då tillkommer den efterlevande maken är ringa, får denne av makarnas giftorättsgods ta ut nödvändigt bohag samt arbetsredskap och andra lös­ören som behövs för att han eller hon skall kunna fortsätta med sin näringsverksamhet (13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken). Den efterievande maken skall av giftorätlsgodset alltid få egendom till så stort värde att den tillsammans med denna makes enskilda egendom motsvarar fyra gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring (den s. k. basbeloppsregeln, 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken). Från denna regel finns f. n. elt undantag. Jag har emellertid i avsnitt 2.5.4 föreslagit atl delta undanlag skall tas bort.

Enligt 3 kap. 7 § ärvdabalken gäller inte rätlen lill efterarv, om den efterlevande maken enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken har haft rätt att överta hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidna maken.

De sakkunnigas förslag om att vederlagsreglerna i 3 kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken skall tas bort motiveras främst av en önskan atl förenkla boulredningen och skiftet vid den efterlevande makens död. Förslaget hänger samtidigt samman med vissa av de förslag som de sakkunniga i övrigt har lagt fram. Det gäller dels förslaget att bröstarvingar efter den först avlidna maken skall ha valrätt mellan alt låta den efterlevande maken ta över boet oskiftal och alt låta boet skiftas genast, dels förslaget alt den efterlevande maken skall kunna förfoga över den först avlidna makens kvariålenskap genom testamente. Jag har emellertid i avsnitten 2.5.2 och 2.5.5 föreslagit att de sakkunnigas förslag i dessa delar inte skall genomfö­ras. Som en följd av delta ställningstagande bör inte heller de sakkunnigas förslag om att ta bort vederlagsreglerna genomföras.

De sakkunnigas förslag alt huvudregeln om hälftendelning skall kunna frångås, om någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fåll ut sitt arv, är en följd av vad jag har föreslagit i avsnitt 2.5.2 beträffande rätten för sådana barn till arvlåtaren som denne har tillsammans med någon annan än den efterlevande maken atl genast få ut sitt arv vid arvlåtarens död. Om elt sådant barn har fått ut sitt arv, blir ju situationen att likställa med det fallet alt en testamentstagare har fått ut sin testamenls-lott efter den först avlidna maken. Även andra bröstarvingar kan ha fått ut en del av sitt arv genast vid arvlåtarens död genom atl göra lagloltsanspråk gällande mot testamentstagare. Jag anser således att de sakkunnigas för­slag skall genomföras på denna punkt.

Vad slutligen gäller de sakkunnigas förslag om att den nuvarande regeln i 3 kap. 7 § ärvdabalken skall tas bort vill jag först framhålla all regeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken är en bodelningregel och inte en arvsregel. Vad en efterlevande make förvärvar med stöd av denna regel tillfaller denne med äganderätt, medan del som den efterlevande maken ärver endast innehas med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar till den först avlidna maken.


Prop. 1986/87: 1 Arvsregler


93


 


När den efterlevande maken övertar hela kvarlåtenskapen behöver nå- Prop. 1986/87: 1 gon bodelning inte göras vid den först avlidna makens död. Vill den Arvsregler efterlevandes arvingar efter dennes död göra anspråk på hela boet, måste de därför visa att förhållandena vid den först avlidnes död var sådana atl 13 kap. 12 § giftermålsbalken kunde ha tillämpats och då skulle ha lett lill att den efterlevande hade fått hela kvarlåtenskapen. Tvist härom kan upp­komma mellan arvingar på båda sidor (NJA 1965 s. 300, 1973 s. 557 och 1976 s. 323).

Basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken kan omfatta en hel del egendom, särskilt om kvarlåtenskapen utgörs av lösöre som vanligtvis värderas lågt i ekonomiska termer men likväl kan ha elt högt affektionsvärde.

Jag vill också påpeka atl en tillämpning av 3 kap. 7 § ärvdabalken föratsätter att den efterlevande maken enligl 13 kap. 12 § giftermålsbalken hade rätt att erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidna maken. Om den efterlevande maken däremot endast haft rätt att överta en del av kvarlåtenskapen med stöd av basbeloppsregeln, skall den först avlidne makens arvingar i andra arvsklassen ha rätt till efterarv.

Familjelagssakkunniga har lill stöd för sitt förslag om att bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken skall upphävas anfört bl. a. alt det har hänt att den efterlevande har övertagit hela boet med stöd av basbeloppsregeln men kort därpå avlidit. Den längstlevande makens arvingar har då ärvt allt, och den först avlidna makens arvingar får ingenting.

Enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.5.2 skall en efterlevande make erhålla den först avlidna makens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid med rätt lill efterarv för bröstarvingar. Om det inte finns bröstarvingar, skall rätten till efterarv liksom nu i stället tillkomma arving­ar i andra arvsklassen. Finns det inget testamente behövs således i dessa fall inte längre någon skyddsregel av den typ som basbeloppsregeln inne­bär.

Del finns dock ett undanlag. Enligt mitt förslag skall barn till den först avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken ha rätt att få ut sitt arv genast (se avsnitt 2.5.2). Därtill kommer alt jag har tillstyrkt de sakkunnigas förslag om alt slopa den nuvarande be­gränsningen att basbeloppsregeln inte gäller om del finns sådana barn under sexton år.

Basbeloppsregeln kommer i fortsättningen endast att ha betydelse som ett skydd för den efterlevande maken mol anspråk på del i den avlidnes kvarlåtenskap från testamentstagare och barn till arvlåtaren som inte är barn även till den efterlevande maken. Dessa skall emellertid - om de inte avstår från sin rätt eller om det inte ingås avtal om sammanlevnad i oskiftat bo - skiftas ut direkt vid den först avlidnes död. Efterarvingar är dels bröstarvingar, dels den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. De gemensamma bröstarvingarna är arvingar även till den efterlevande maken.


94


 


Familjelagssakkunniga har föreslagit att en efterlevande make som har övertagit boet oskiftat skall ha rätt att testamentera bort boet och att dennes make och barn i ett nytt äktenskap skall ha arvsrätt framför efterarvingar till den först avlidna maken i det första äktenskapet. Med hänsyn till denna inställning kan det synas mindre följdriktigt att de sak­kunniga också har föreslagit att reglerna om efterarv skall gälla även när den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln har övertagit hela kvarlåtenskapen och att de sakkunniga till stöd härför har åberopat att det skulle medföra ökad rättvisa mellan släkterna. Det senare förslaget synes gå i helt motsatt riktning mot de förra. Somjag redan har nämnt anser jag emellertid att de förra förslagen inte bör genomföras.

Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken kan emellertid -som de sakkunniga har framhållit — sägas vara orättvis mot den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. Jag förordar därför att regeln slopas. Samtidigt bör emellertid övervägas om basbeloppsregeln även i fortsättningen bör systematiskt hänföras till bodelningsreglerna.

1 det nya syslem som jag har förordat utgör basbeloppsregeln en regel som garanterar den efterlevande maken att få en viss mängd av makarnas egendom även om det skulle innebära en inskränkning av vad som skall tillfalla testamentstagare eller barn lill den först avlidna maken som inte är barn till den efterlevande maken. Den egendom som den efterlevande maken förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall bli föremål för efter­arv. Det gör att egendomen i fortsättningen får anses innehas med samma rätt som den egendom som den efterlevande maken ärver, dvs. med fri förfoganderätt.

Vad en make förvärvar genom bodelning blir emellertid egendom som maken innehar med äganderätt. Basbeloppsregeln kan därför inte längre ses som en bodelningsregel utan bör i stället placeras som en arvsregel. Den får till sin karaktär närmast liknas vid lagloltsreglerna, som ju också syftar till att garantera att arvet till en viss del tillfaller vissa personer.

Om den efterlevande maken övertar egendom med stöd av basbelopps­regeln kan det innebära att barn som den först avlidna maken har med någon annan än den efterlevande maken helt eller delvis inte får ut sin arvslott vid arvlåtarens död. Dessa barn har emellertid rätt till efterarv när den efterievande maken dör. De får då ut en andel ur sin förälders kvariå-tenskap som motsvarar vad de gick miste om vid förälderns död genom tillämpningen av basbeloppsregeln. Därvid skall emellertid också las hän­syn till att antalet bröstarvingar kan ha förändrats under tiden mellan de båda dödsfallen. Denna fråga kommer jag att behandla närmare i special­motiveringen.


Prop. 1986/87: Arvsregler


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom barn till arvlåtaren som denne har med någon annan än den efterlevande maken har rätt alt få ut sitt arv genast vid den först avlidna makens död och andra bröstarvingar


95


 


kan ha fått ut en del av sitt arv genom att göra lagloltsanspråk gällande mot testamentstagare, bör som en ny grund för att frångå hälftendelning vid efterarv anges att någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fått ut sitt arv.

Den nuvarande bestämmelsen om att efterarv inte skall förekomma, när den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln har övertagit hela boet efter den först avlidne, är orättvis mot den först avlidnes släktingar i andra arvsklassen. Den bör därför avskaffas. Basbeloppsregeln kommer med de förslag som i övrigt läggs fram atl få karaktären av en garantiregel. Den skall garantera att den efterlevande maken får en viss del av makarnas gemensamma bo. Den egendom ur den avlidna makens kvarlåtenskap som förvärvas med stöd av basbeloppsregeln kommer den efterlevande att få med fri förfoganderätt under sin livstid, med rätt lill efterarv för den avlidna makens släktingar (bröstarvingar och - om sådana ej finns -arvingar i andra arvsklassen). Basbeloppsregeln får därmed närmast ka­raktären av en arvsregel av liknande slag som lagloltsreglerna. Den bör därför placeras bland arvsreglerna.


Prop. 1986/87: 1

Arvsregler


 


2.5.7 Allmänna arvsfondens arvsrätt

Mitt förslag: Allmänna arvsfonden utesluts från arvsrätt, om det vid en efterlevande makes död finns arvingar efter någon av de avlidna ma­karna. Dessa ärver då hela boet.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 202 - 203).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser som har yttrat sig över förslaget. Kammarkollegiet anser dock atl del är tillräckligt atl allmänna arvsfonden har möjlighet alt avslå från arv.

Skälen för mitt förslag: Om det inle finns någon arvsberälligad släkting lill en avliden, går arvet enligl gällande rätt till allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ärvdabalken). När en efterlevande make avlider kan del inträffa att det finns arvsberättigade släktingar till endast den ene av de båda avlidna makarna. Om det är släktingar till den efterlevande maken, ärver de hela boel. Om det däremot är släktingar till den först avlidna maken (enligt gällande rätt endast arvingar i andra arvsklassen), ärver dessa i princip hälften av boet medan resten ärvs av allmänna arvsfonden.

Liksom de sakkunniga kan jag inte finna det naturligt all fonden ärver någol så länge del finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna. Om makarna avlider med kort mellanrum, kan utfallet för släktingarnas


96


 


och fondens del med gällande rätt bli helt beroende av vilken make som     Prop. 1986/87: 1
avlider först, en ordning som synes irrationell.
                      Arvsregler

Jag förordar således att, om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, hela kvarlåtenska­pen skall tillfalla dessa.

2.5.8 Rätt till arv för arvingar i tredje arvsklassen

Mitt förslag: Inga ändringar görs i fråga om arvsrätten för arvingar tredje arvsklassen.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 439-440). Tre av de sakkunniga anser dock att kretsen av arvsberättigade i tredje arvsklassen bör begränsas (se betänkandet s. 491).

Remissinstanserna: Ingen har närmare berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt ingår i tredje arvsklas­sen far- och morföräldrar och deras barn. Så länge det finns någon arvinge kvar som tillhör första eller andra arvsklassen är arvingarna i tredje arvs­klassen uteslutna från arv. Delsamma gäller om den avlidne efterlämnar make.

Frågan om en inskränkning av kretsen av arvsberättigade i tredje arvs­klassen har aktualiserats i riksdagen genom en motion till 1982/83 års riksmöte (mot. 1982/83:895). I motionen framhålls att del slår var och en fritt att genom testamente överlåta kvarlåtenskap lill släktingar som slår vederbörande nära.

I sitt betänkande med anledning av motionen uttalade lagutskottet (LU 1982/83:32) att släktbanden hade tunnats ut och familjebegreppet blivit snävare sedan den nuvarande kretsen av arvsberättigade bestämdes år 1928. Utskottet ansåg därför atl en arvsrätt utanför den trängre familjekret­sen inte längre var motiverad. I de fall då det råder etl nära förhållande mellan en arvlåtare och någon mer avlägsen släkting har arvlåtaren — även om arvsrätten inskränks - som regel möjlighet alt genom testamente förordna att kvarlåtenskapen skall tillfalla släktingen.

Utskottet förordade därför att frågan om en begränsning av arvsrätten övervägdes på nytt. Enligt utskottet var det angeläget med nordisk rättslik-hel på området. Översynsarbelet borde därför ske i nordiskt samarbete. Några ledamöter av utskottet ansåg dock att kretsen av arvsberättigade inte borde inskränkas. Riksdagen biföll emellertid vad utskottets majoritet hade anfört (rskr 1982/83:313).

Som lagutskottet har framhållit har de förändrade samhällsförhållandena medfört att det inte längre framstår som lika angeläget som förr med arvsrätt för släktingar i tredje arvsklassen. Å andra sidan bör beaktas att

7   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I


97


 


det i fall då föräldrarna inte är i livet många gånger råder en stor samhörig­het med far- och morföräldrar eller andra släktingar i tredje arvsklassen. Om arvlåtaren var underårig eller i övrigt saknade rättslig handlingsför­måga, har han eller hon inte heller hafl möjlighet alt genom testamente förordna om sina tillgångar. Det torde f.ö. vara ovanligt atl så pass unga arvlåtare som det i regel måste vara fråga om när det gäller arv till far- och morföräldrar har upprättat testamente, även om de i och för sig har kunnat göra det.

Det kan vidare påpekas att arvingar i tredje arvsklassen har arvsrätt i de andra nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningar som har hållits i delta lagstiftningsärende har del framkommit alt det i dessa länder inte finns någol intresse för all ändra lagstiftningen i denna del.

Av dessa skäl har jag stannat för att någon ändring i arvsrätten för arvingar i tredje arvsklassen inte bör göras f. n.


Prop. 1986/87: 1

Sambor


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: 1 övriga nordiska länder finns f.n. inte något intresse för att inskränka kretsen av arvsberättigade släk­tingar. Del är önskvärt med nordisk rättslikhet när det gäller arvsrätten. Framför allt av detta skäl bör nuvarande arvsrätt för arvingar i tredje arvsklassen behållas tills vidare.

2.6 Sambor

2.6.1 Inriktningen av en lagreglering för sambor

Mitt förslag: En begränsad lagreglering av sambors förhållanden bör i huvudsak avse sambornas gemensamma bostad och bohag. Reglering­en skall, åtminstone tills vidare, omfatta endast fall då en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållan­den.

Famielagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 87-88, 114-118 och 134-142).

Remissinstanserna: Familjelagssakunnigas förslag lämnas i allmänhet utan erinran. Några remissinstanser anser dock att regleringen bör göras mer omfattande än de sakkunniga har föreslagit. Vidare förordar en remissin­stans atl även homosexuellas samboförhållanden bör regleras.

Skälen för mitt förslag: F. n. gäller endast på en punkt enhetliga regler för makar och sambor, nämligen i fråga om företräde lill den gemensamma familjebostaden när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt; se beträf­fande makar lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad och beträffande ogifta samboende lagen (1973:651)


98


 


om ogifta samboendes gemensamma bostad. När riksdagen 1973 beslöt att Prop. 1986/87: 1 införa dessa enhetliga regler uttalade den samtidigt (LU 1973:20 s. 74-75) Sambor att det från flera synpunkter är önskvärt atl äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt övervägande antalet människor. Riksdagen framhöll dock att samhället måste räkna med som en realitet alt det även i fortsättningen kommer alt finnas kvinnor och män som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form och att lagstif­taren måste ta hänsyn lill detta.

Det kan visserligen hävdas att de som väljer att ställa sig utanför det juridiska system för samlevnad som samhället tillhandahåller, äktenska­pet, själva bör svara för att genom avtal ordna sina mellanhavanden på ett lämpligt sätt. Erfarenheterna av samboförhållanden visar emellertid att avtal förekommer i mycket liten utsträckning. Ofta är det först vid upplös­ning av samboförhållandel som partema blir medvetna om behovet av regler rörande sina mellanhavanden. De allmänna civilrättsliga regler som annars gäller ger inte tillräcklig vägledning i upplösningssituationen. Det behövs därför särskilda regler för sambor som lar sikte på denna situation.

Genom samlivet med gemensamt hushåll och uppbyggandet av etl ge­mensamt hem sker en faktisk sammanflätning av sambornas ekonomi. De regler som behövs bör således ge vägledning för upplösningen av det gemensamma hemmet, dvs. av gemensamt bohag och bostad. Även beho­vet av ett begränsat eflerievandeskydd som tar sikte på sådan egendom bör beaktas.

En lagstiftning som tillhandahåller en lösning på del nu angivna proble­met med sambors gemensamma hem befattar sig endast med vad som ur praktisk synvinkel är oundgängligt. De flesta remissinstanserna har anslu­tit sig till de sakkunnigas uppfattning att lagregleringen om sambor i princip inte bör avse ytterligare frågor. Jag delar den uppfattningen. Somjag redan har anfört i avsnitt 2.1 bör en lagreglering av sambors förhållanden begrän­sas till vad som från praktisk synvinkel framstår som oundgängligt. Sam­borna har alltid möjlighet atl själva genom inbördes avtal, testamente och försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd, om de väljer alt stå utanför det av samhället reglerade äktenskapssystemet. Liksom de sakkunniga (betän­kandet s. 117 O föratsätter jag att information om den nya lagstiftningens innehåll, och särskilt om skillnaderna mellan reglerna om äktenskap och reglerna om sambo-förhållanden, lämnas via massmedia och i skolorna. Därvid bör också kunna klargöras vilket individuellt utformat skydd som sambor bör länka på atl själva skaffa sig genom avtal etc.

Liksom de sakkunniga anser jag att den lagreglering som behövs endast skall avse ogifta samboende som sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden. Det torde inte föreligga något större praktiskt behov av alt reglera den ekonomiska gemenskap som kan uppkomma mellan två perso­ner som delar hem och hushåll utan att ha den särskilda gemenskap som kännetecknar äktenskap eller äktenskapsliknande samlevnad. Två vuxna


99


 


syskon eller två släktingar ur skilda generationer torde, även om de delar     Prop. 1986/87: 1

hem och hushåll, normalt hålla reda på vad var och en har förvärvat och     Sambor

fortlöpande avväga varandras insatser för gemenskapen. Om de skulle

välja att flytta från varandra torde det i allmänhet inte finnas skäl alt

ingripa med några skyddsregler för en ekonomiskt svagare part. Rör det sig

om personer som inte är i nära släkt är del än mer sannolikt att deras

ekonomiska mellanhavanden kan klaras av ulan särskild lagstiftning.

Lagregleringen bör inte heller omfatta den situationen att en gift kvinna eller man inte längre sammanlever med sin make utan med någon annan. Annars skulle kollisioner kunna uppkomma med de rättsregler som gäller för gifta. Principen bör i stället vara att äktenskapet skall ha upplösts innan särskilda regler om samboförhållanden kan vinna tillämpning.

När det gäller samlevnad mellan två personer av samma kön uttalade riksdagen i samband med 1973 års ändringar i äktenskapslagstiftningen att homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform. Samma ekonomiska och känslomässiga gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap. Familjelagssak­kunniga ansåg att det utredningsarbete om homosexuell samlevnad som pågick när de sakkunniga lade fram sitt betänkande inte borde föregripas. De sakkunniga log därför inte ställning till om homosexuella samboende skulle omfattas av den nya lagregleringen.

Numera föreligger betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och sam­hället, som har avgetls av utredningen (S 1977:21) om de homosexuellas situation i samhället. I betänkandet läggs fram förslag om att homosexuella samboende skall likställas med heterosexuella, så att alla lagregler som gäller för heterosexuella samboende även skall tillämpas på homosexuella. Belänkandet remissbehandlas f. n.

Enligt min mening bör ställning till frågan huruvida de homosexuella samboende bör omfattas av den nya lagstiftningen för sambor tas först i samband med alt de förslag som läggs fram i sistnämnda betänkande prövas efter remissbehandlingen. Jag föreslår därför att lagregleringen nu begränsas till heterosexuella samboförhållanden. I denna fråga har jag samrått med chefen för socialdepartementet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De regler som behövs för sambor bör ge vägledning för upplösningen av deras gemensamma hem. I övrigt finns det inte något nämnvärt praktiskt behov av regler för sambor. Frågan om reglering av homosexuellt samboende bör tas upp först i sam­band med behandlingen av betänkandet från utredningen om de homosex­uellas situation i samhället.


100


 


2.6.2 Sambors bostad och bohag

Mitt förslag: Bostad och bohag som sambor har förvärvat för gemen­samt begagnande skall, när samlevnaden upphör, på enderas begäran fördelas mellan dem genom bodelning. Vid bodelningen skall från vad en sambo har av sådan egendom avräknas så mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade när samlevnaden upplöstes. För skulder som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget skall sambon få täckning ur denna egendom endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom. Vad som återstår av bostaden och bohaget efter skuldtäckningen skall läggas samman, varefter värdet därav delas lika mellan samborna. Likadelningen av bostad och bohag skall kunna jämkas på samma grunder som för makar. För sambor skall vidare beträffande egendom som omfattas av likadelningen gälla i prin­cip samma lottläggnings- och rådighelsregler som för makar.


Prop. 1986/87: 1 Sambor


 


Familjelagssakkunnigas förslag: Vid upplösningen av samlevnaden mellan sambor skall beträffande bostad och bohag som har förvärvats för gemen­samt brak eller som någon av dem innehar med hyres- eller bostadsrätt gälla samma regler som för makar. När samlevnaden upphör, skall bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt bruk på begäran av en av samborna fördelas mellan dem genom bodelning (se betänkandet s. 132 -134 och 142 - 161).

Remissinstanserna: De flesta är positiva till tanken på regler om fördelning­en av det gemensamt uppbyggda hemmet vid upplösning av samlevnaden mellan ogifta samboende. Uppfattningarna går däremot isär när det gäller utformningen av fördelningsreglerna. De sakkunnigas förslag har — liksom när det gäller deras motsvarande förslag beträffande makar - kritiserats främst för att det inte har beaktat borgenärernas intressen.

Skälen för mitt förslag: Somjag nyss har nämnt gäller f.n. endast på en punkt enhetliga regler för makar och sambor, nämligen i fråga om företräde till den gemensamma familjebostaden när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt. De sakkunniga har föreslagit att de enhetliga reglerna skall utvidgas till att omfatta alla former av bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande. Sådan bostad och sådant bohag skall enligt de sakkunnigas förslag anses innehas med samäganderätt, när samlevnaden mellan de samboende upphör. Det spelar därvid ingen roll om de sam­boende är gifta med varandra eller endast sammanlever under äktenskaps­liknande förhållanden. De sakkunnigas förslag om presumerad samägan­derält somjag har redovisat i avsnitt 2.3 skall alltså avse även sambor.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning atl det normalt är motiverat att det gemensamt uppbyggda hemmet delas mellan parterna vid en upplösning av


101


 


samlevnaden. Vad jag tidigare har anfört om den ekonomiska samman­flätning som uppstår mellan parterna i ett samlevnadsförhållande utgör ett starkt skäl för detta.

Vad jag har anfört om de sakkunnigas förslag beträffande makar i avsnitt 2.3 gäller emellertid i huvudsak även beträffande sambor. Bl. a. hänsynen till borgenärerna medför således att frågan om fördelningen av det gemen­samt uppbyggda hemmet som jag ser det inte lämpligen bör lösas på det sätt som de sakkunniga har föreslagit.

Den lösning som i stället väljs bör vara så utformad att vad som delas mellan samborna är den egendom som återstår av det gemensamt upp­byggda hemmet sedan borgenärernas fordringar har läckts. Det är därmed inte sagt all skuldtäckningen alltid, eller ens i de flesta fallen, skall ske ur egendom som ingår i del gemensamt uppbyggda hemmet. Som jag strax skall återkomma till kan det ofta vara rimligare alt skuldtäckningen sker med annan egendom som en sambo har.

När det gäller makar kan - som jag har framhållit i avsnitt 2.3 -fördelningen i de flesta fallen ske med hjälp av de vanliga giftorättsreg­lerna. För sambor finns däremot inte några fördelningsregler i gällande rätt. Vad saken gäller är därför att för dem skapa ett regelsystem som för sambor ger samma fördelning av det gemensamma hemmet som giftorätts-reglerna medför för makar. Det är därför naturligt atl ta giftorättsreglerna till utgångspunkt för ett resonemang om fördelningsregler för sambor.

Det är också värdefullt atl reglerna för sambor så mycket som möjligt kommer alt likna reglerna för makar när det gäller det gemensamma hemmet. Som jag har nämnt i avsnitt 2.1 är del ovanligt numera att elt äktenskap ingås ulan att parterna dessförinnan har sammanbott någon tid under äktenskapsliknande förhållanden. Om fördelningsreglerna är i stort sett desamma för sambor som för makar, undviks de tröskeleffekter som annars kunde uppslå vid vigseln.

En utgångspunkt för mig är som redan har framgått alt fördelningen när det gäller sambor endast bör omfatta det gemensamt uppbyggda hemmet. Detta blir en betydelsefull skillnad i förhållande till giftorättssystemel som i princip omfattar all egendom som makar har. Såvitt gäller den tekniska konstraktionen av elt nytt syslem får detta betydelse bl.a. för skuldtäck­ningen.

Vid bodelning mellan makar delas endast nettogiflorältsgodset, dvs. i princip vad som återstår av makarnas sammanlagda giftorättsgods sedan vardera maken ur sitt giflorättsgods har tilldelals egendom till täckning av sina skulder. Vid en delning av sambors gemensamt uppbyggda hem (bo­stad och bohag) kan denna princip inle tillämpas, eftersom skulderna ofta är sådana att del är rimligt alt de täcks med egendom som inte ingår i bodelningen. Om t.ex. den ena parten i ett samboförhållande har skaffat sig en skuld för atl finansiera ett inköp av aktier, är det inte rimligt att han eller hon får avräkna den skulden mot den egendom som ingår i det


Prop. 1986/87: 1 Sambor


102


 


gemensamt uppbyggda hemmet och därmed minska den egendom som den     Prop. 1986/87:
andra sambon skall få del i.
                                              Sambor

En möjlighet skulle då kunna vara att tillåla avräkning endast av skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som ingår i det gemensamt uppbyggda hemmet. En sådan reglering kan dock - på samma sätt som de sakkunnigas förslag om en presumerad samäganderält — kritiseras bl.a. för bristande hänsyn till borgenärernas intressen. Inle ens om avräkningen får avse även andra skulder som är hänförliga till egendom som skall delas än sådana som är förenade med särskild förmånsrätt skulle borgenärsintressena kunna sägas vara tillräckligt tillgodosedda.

Lösningen bör därför i stället inriktas på ett system som generellt inne­bär att skuldtäckningen i första hand sker ur den egendom som skulden är hänförlig till. Om en skuld inte kan hänföras till någon särskild egendom, bör den i första hand täckas med sådan egendom som inte skall ingå i delningen. Först om den egendom som inte skall ingå i delningen inte räcker till för att täcka dessa skulder, bör det vara möjligt att ta i anspråk den egendom som skall ingå i delningen. Härigenom skyddas den andra parten i samboförhållandet utan att borgenärsintressena åsidosätts. Lag­lekniskt kan saken utformas så att egendom som ingår i det gemensamma hemmet inte får tas i anspråk för att täcka annan skuld än sådan som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen eller som annars är hänför­lig till denna, förrän den skuldsatta sambon visar att täckning för skulden inte kan erhållas ur den egendom som inte skall ingå i delningen.

Vad som återstår av det gemensamt uppbyggda hemmet efter skuldtäck­ningen bör delas mellan parterna. Liksom enligt giftorättssystemel bör hälftendelning vara del normala. De jämkningsregler som jag har förordat för makar (se avsnitt 2.2.2) bör emellertid kunna tillämpas också för sambor. Även vid ett samboende mellan ogifta kan det nämligen i undan­tagsfall vara oskäligt all någon av samborna vid samlevnadens upplösning skall lämna egendom till den andra i en omfattning som följer av regeln om hälftendelning. Oskäligheten kan bero på sambomas ekonomiska förhål­landen, t.ex. att bostad och bohag utgör den ena partens enda egendom medan den andra parten har egendom lill betydande värde av sådant slag som inte skall ingå i delningen men som har förvärvats under samlevnaden. Även samlevnadens längd kan ha betydelse. Om samlevnaden har varat endast kort tid, kan det vara oskäligt alt halva värdet av en av den ena parten under samlevnaden förvärvad familjebostad skall tillfalla den andra parten. Även omständigheterna i övrigt bör beaktas. En helhetsbedömning bör alltså ske beträffande sambornas förhållanden. Jämkningsföratsätt-ningarna bör således vara desamma som för makar. Jag återkommer till detta i specialmoliveringen.

En annan fråga är om sambornas gemensamma bostad och bohag bör omfattas av hälftendelningsreglema även när egendomen har förvärvals av den ena parten före samlevnaden. För makar gäller ju redan enligt gällande


103


 


rätt att egendomen omfattas av giftorättssystemet oberoende av om den är Prop. 1986/87: 1 anskaffad före eller efter vigseln och oavsett om den är förvärvad för Sambor gemensamt begagnande eller ulan tanke på en samlevnadssitualion. Jag har inte föreslagit någon ändring i gällande rätt på den punkten. En full­ständig parallellitet med giflorättssystemet skulle därför kräva att även bostad och bohag som partema för med sig in i etl samboförhållande skulle omfattas av den nya hälftendelningsregeln.

Familjelagssakkunniga har ansett att endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande borde omfattas av den nya delnings­regeln (den presumerade samäganderälten i de sakkunnigas förslag). Som skäl har de sakkunniga åberopat att den ekonomiska gemenskap som uppstår mellan två sambor skapas i och med att egendomen förvärvas för gemensamt begagnande. Vad var och en för med sig i boet bör därför enligt de sakkunniga inte omfattas av hälftendelningen, om inle egendomen har förvärvals med tanke på den kommande samlevnadsgemenskapen.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning i detta avseende. Atl jag för makar har förordat att det syslem som gäller f. n. skall behållas har, somjag har framhållit i avsnitt 2.2.1, motiverats av atl äktenskapsreglerna skall gälla för såväl långvariga som kortvariga äktenskap och alt det efter ett inte alltför kortvarigt äktenskap blir svårt alt hålla reda på vilken egendom som är hänförlig till den ena eller den andra kategorin. Oskäliga resultat av detta kan korrigeras genom jämkningsreglerna, särskilt vid kortvariga äk­tenskap. Därtill kommer att reglerna för makar skall gälla i princip all egendom, inte bara bostad och bohag.

För sambor bör det däremot normalt vara lättare alt särskilja vilken egendom ur det gemensamma hemmet som har förvärvats för gemensamt begagnande. Samboförhållanden är ju ofta ganska kortvariga. Reglerna bör också utan svårighet kunna tillämpas vid längre samboförhållanden. Det torde få ankomma på den part som påstår att egendomen har anskaffats för gemensamt begagnande att styrka det. Om förvärvet har skett efter den tidpunkt då samlevnaden visas ha inletts, torde dock förvärvet böra anses ha skett för gemensamt begagnande. Om egendomen därefter har använts som gemensam permanenlboslad eller har använts som bohag i den ge­mensamma bostaden, bör föratsättningarna för en tillämpning av delnings­reglerna vara uppfyllda. Det bör dock framhållas atl egendom som är avsedd för den ena sambons personliga brak inte bör omfattas av bestäm­melserna om delning, eftersom den inte gärna kan sägas vara förvärvad för gemensamt begagnande.

Tidpunkten för inledandet av samlevnaden kan ibland behöva fastställas mera noggrant. Om parterna inle kan komma överens om lidpunkten, bör den dag då de har kyrkobokförts på gemensam adress kunna användas som rätt datum, om inte övriga omständigheter talar i annan riktning.

Den bostad och del bohag som en sambo har före inledandet av samlev­naden och som har anskaffats utan tanke på denna bör således inte omfat-


104


 


tas av den nya hälftendelningen. Det kan emellertid tänkas att sådan egendom under samlevnaden byts ut mot annan av samma slag, t.ex. att en familjebostad byts mot en ny. 1 sådana fall har den nya bostaden förvärvats för gemensamt begagnande och skall alltså ingå i det som skall delas lika. Om detta skulle vara oskäligt mot den ena parten, l.ex. därför alt samlevnaden kort tid därefter upphör, får det rättas till med hjälp av jämkningsreglerna.

När egendom erhålls genom arv eller testamente torde man mera sällan kunna hävda alt egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Det kan däremot vara fallet med gåva, oavsett om denna har givits till den ena eller den andra av de båda samboende.

Vad jag hittills har berört har avsett delningen av värdet av det gemen­samt uppbyggda hemmet. När det därefter gäller lottläggningen bör samma regler gälla som vid bodelning mellan makar. För att säkerställa egendo­men behövs vidare rådighelsregler beträffande sådan bostad och sådant bohag som omfattas av delningen. De bör också säkerställa bostad som omfattas av övertaganderätten. Dessa rådighelsregler kan därför i huvud­sak ges samma utformning som för makar.


Prop. 1986/87: 1 Sambor


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den ekonomiska sammanflät­ning som uppstår mellan en man och en kvinna som utan att vara gifta bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden motiverar att det hem som de gemensamt har byggt upp delas lika mellan dem i fall då deras samboförhållande upplöses. Om en sådan likadelning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till samlevnadstidens längd samt till sambor­nas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, bör den kun­na jämkas. Eftersom granden för införandel av delningsregeln är att det är den gemensamma egendomen som skall delas, bör endast bohag och bostad som har förvärvats för gemensamt begagnande omfattas av del­ningsregeln. Bostad och bohag som har förvärvats före samlevnaden utan tanke på denna skall därför inle omfattas av delningsanspråken, även om egendomen under samlevnaden har använts av samborna som gemensam bostad eller gemensamt bohag.

Hänsynen till sambornas borgenärer kräver att de samboendes skulder först skall erhålla täckning ur respektive sambos egendom innan någon delning av återstoden av det gemensamt uppbyggda hemmet får ske. Därför skall delningen omfatta endast vad som återstår efter skuldtäck­ningen. Skulder som inte är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som skall delas och som inte heller annars är hänförliga lill denna egendom bör dock kunna läckas med denna endast om den skuldsatta sambons övriga egendom inle räcker lill för att täcka skulden.

För att säkerställa delnings- och övertagandeanspråk beträffande ge­mensam bostad och gemensamt bohag behövs regler som inskränker äga­rens rätt atl ulan den andra sambons samtycke förfoga över egendomen. Dessa regler kan utformas på i stort sett samma sätt som för makar.


105


 


2.6.3 Avtal mellan sambor

Mitt förslag: Sambor skall kunna avtala att de särskilda reglerna om bodelning av bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande inte skall gälla i deras fall. De skall också kunna avtala alt egendom, som de äger tillsammans och som inte utgör sådan bostad eller sådant bohag som enligt lagen skall bli föremål för bodelning, skall delas mellan dem genom bodelning för det fall att samlevnaden upphör.


Prop. 1986/87: 1

Sambor


 


Famielagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i följande avseenden. Sambor skall inte kunna generellt avtala bort de särskilda reglerna om bodelning av bostad och bohag (se betänkandet s. 153 - 155 och 253). Tre av de sakkunniga anser dock att det skall kunna ske (se betänkandet s. 481). - Om samborna är överens i alla delar skall de enligt de sakkunniga kunna göra bodelning redan under samboendetiden. Resultatet av en sådan bodelning bör bli att egendom som en sambo då erhåller inte skall ingå i en bodelning som sker senare (se belänkandet s. 255).

Remissinstanserna: Inte någon remissinstans biträder de sakkunnigas för­slag om alt sambornas avtalsfrihet i detta hänseende skall inskränkas. Att samborna skall kunna göra bodelning redan under samboendetiden synes däremot i allmänhet godtas av remissinstanserna, även om flertalet av dem inle direkt har uttalat sig i den frågan. Remissinstanserna stöder vidare tanken att samborna skall få möjlighet att avtala att egendom som de äger med samäganderält skall delas genom bodelning.

Skälen för mitt förslag: Gällande rätt innehåller inga särskilda bestämmel­ser om egendomsordningen i elt förhållande mellan sambor. Man är i stället hänvisad till allmänna regler för att finna lösningar på de problem som kan uppstå vid tvist mellan parterna om egendomen och dess fördel­ning vid upplösning av samlevnaden. Detta innebär också att, om sam­borna genom avtal har reglerat att egendom som de förvärvar under samlevnaden skall fördelas mellan dem vid en upplösning av samlevnaden, de förvärv av egendom som därvid sker inte kan anses utgöra familjerälts­liga förvärv ulan i stället måste anses vara förmögenhelsrältsliga förvärv. Genom de regler som jag har föreslagit i föregående avsnitt om bodel­ning av egendom som ingår i det av samborna gemensamt uppbyggda hemmet skapas ett begränsat system för egendomsfördelning vid upplös­ning av deras samboförhållande. De nya reglernas uppgift är närmast att verka som elt skydd för den ekonomiskt svagare parten i detta förhållande. Detta skydd får sin egentliga betydelse i sådana fall — som kanske är de vanligaste - då parterna har flyttat samman utan att närmare överväga


106


 


eller genom avtal reglera de ekonomiska förhållanden som uppstår genom samlevnaden. Sådana sambor som har upprättat avtal om egendomsförhål­landena under samlevnaden och vid en eventuell upplösning av denna har troligen noga övervägt hur de önskar ordna sina mellanhavanden. Det är inte säkert alt de nya lagreglerna innehåller den lösning som sådana sam­bor eftersträvar.

I en del fall kan del säkert vara så att sambor av olika skäl känner behov av att bibehålla fullständigt ekonomiskt oberoende sinsemellan och att de därför inte önskar den — om än begränsade - egendomsfördelning som de nya reglerna om bostad och bohag medför vid upplösning av samlevnaden. Även för dem skulle de nya reglerna vara ett hinder.

Enligt min mening är det värdefullt att bibehålla möjlighetema för sam­bor att fritt utforma sina ekonomiska mellanhavanden på det sätt som passar varie enskilt par bäst. Härigenom kan man undvika alt parter som är överens om alt hålla sina egendomsförhållanden åtskilda tvingas in i ett slags egendomsgemenskap. Lika väl som makar med de lösningar somjag har förordat får möjlighet atl även i fortsättningen genom äktenskapsförord avtala om egendomsförhållandena i äktenskapet, bör sambor ha möjlighet att genom avtal ordna sina egendomsförhållanden på del sätt som de gemensamt önskar. Detta framstår som helt naturligt med de från de sakkunnigas förslag något avvikande lösningar somjag har förordat när det gäller reglerna om sambors bostad och bohag.

Jag anser således att det bör vara möjligt för sambor att genom avtal frigöra sig från de särskilda reglerna om delning av bostad och bohag. Däremot bör sådana avtal inte kunna medföra atl de regler om övertagan­derätten till bostad som finns redan i gällande rätt sätts ur spel. Dessa regler är inte några regler om fördelning av egendomsvärden utan avser att efter behovsprövning tillgodose behovet av bostad för en sambo efter upplösningen av samlevnaden. Reglerna bör därför i denna del vara tving­ande, dvs. inle kunna avtalas bort.

Ett avtal om atl de nya lagreglerna inle skall gälla innebär att det skydd som lagstiftningen är avsedd att ge den ekonomiskt svagare parten kan sättas ur spel. Det bör därför krävas all avtalet ges en fastare form. Ett sådant avtal bör kräva skriftlig form och vara undertecknat av båda par­tema. Jag återkommer närmare till delta i specialmotiveringen.

De nya regler om fördelning av bostad och bohag vid upplösning av samlevnaden som jag har förordat innebär bl.a. att de förvärv som en sambo gör med stöd av dessa regler blir av familjerätlsligt slag. Om däremot en sambo gör andra förvärv i samband med upplösningen, gran­dade på avtal mellan samborna, faller dessa utanför de familjerättsliga förvärvens krets. Ett avtal mellan sambor kan exempelvis inte med famil-jerätlslig verkan medföra atl all pariemas egendom skall ingå i en framtida bodelning. För sambor blir det i fråga om annan egendom än bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande fortfarande nödvän-


Prop. 1986/87: I Sambor


107


 


digt att använda de förmögenhetsrättsliga avtalsformerna för all åstadkom-     Prop. 1986/87: 1

ma en övergång av äganderätt mellan dem. I likhet med de sakkunniga     Sambor

anser jag alt systemet skulle bli alltför lösligt och inbjuda till missbrak på

borgenärernas bekostnad, om man intog motsatt ståndpunkt och tillät

samborna att efter fritt val överföra även annan egendom mellan sig på

familjerättslig väg.

När det däremot gäller att upplösa samäganderätt till viss egendom som samborna har kan del, som de sakkunniga har framhållit, vara praktiskt att göra det genom bodelning. Härigenom kan man undvika det opraktiska förfarande enligt samäganderätlslagen som annars måste tillämpas, nämli­gen normalt försäljning av egendomen på offentlig auktion. Om samborna äger egendom tillsammans, bör de sålunda enligl de sakkunniga ha möjlig­het att avtala att sådan egendom skall delas mellan dem genom bodelning vid upplösning av samlevnaden. Eftersom det i delta fall i princip inte är fråga om en överföring av egendom mellan parterna utan endast om en utbrytning av vardera partens del i egendomen, förordar jag att en sådan möjlighet införs. Om ytterligare egendom genom sådana avtal dras in i bodelningen, bör samma regler gälla för sådan egendom som för bostad och bohag som har förvärvals för gemensamt begagnande. Härigenom tillgodoses bl.a. skyddet för sambomas borgenärer.

De sakkunniga har också föreslagit att samboma - om de är överens i alla delar — skall kunna göra bodelning mellan sig redan under samboende­tiden utan att en upplösning av samlevnaden är aktuell. Som skäl har de sakkunniga åberopat att del för sambor kan vara av värde atl ha en möjlighet att reda upp ägarförhållandena mellan sig och alt de - om de inte kunde göra bodelning under samboendetiden - lätt skulle kunna åstad­komma samma resultat genom alt tillfälligt flytta isär för alt få bodelning.

Den lösning somjag har förordat beträffande sambors bostad och bohag syftar till att trygga en ekonomiskt svagare parts ställning när samboförhål­landet upplöses. Så länge förhållandet består finns det däremot enligl min mening inle skäl att acceptera familjerättsligt grandade överföringar mel­lan samborna. Sådana överföringar får i stället ske i förmögenhelsrättslig ordning. De sakkunnigas förslag kan också medföra atl en sambo genom atl begära bodelning under sambotiden skulle kunna undandra egendom som tillhör den andra sambon från dennes borgenärer. En sådan lösning kan, som jag tidigare flera gånger har framhållit, inte godtas. Jag anser därför alt det saknas anledning alt införa regler som möjliggör för sambor att göra bodelning redan under samboendetiden. De sakkunnigas farhågor för atl reglerna skulle kringgås genom tillfällig särlevnad väger enligt min mening inte särskilt tungt med den lösning somjag har förordat beträffande fördelning av bostad och bohag. Skuldtäckningsreglerna gör atl etl sådant kringgående av reglerna sällan framstår som meningsfullt.


108


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att sambor skall få full frihet alt även i fortsättningen ordna sina ekonomiska mellanhavanden på det sätt som de själva önskar bör de ges möjlighet att avtala att lagens regler om fördelning av bostad och bohag som har förvärvats för gemen­samt begagnande inte skall gälla i deras fall. I syfte att förenkla fördelning­en av samägd egendom bör de även få möjlighet att avtala att sådan egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning. De bör dock inte kunna genomföra bodelning redan under samboendetiden.


Prop. 1986/87: 1 Sambor


 


2.6.4 Eflerievandeskydd vid en sambos död

Mitt förslag: Om en av samborna dör, skall den andra sambon alltid ha rätt att efter avdrag för skulder få så mycket av vad som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvals för gemensamt begagnande atl det - så långt det räcker - i värde motsvarar tvä gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be­tänkandet s. 206).

Remissinstanserna: Endast en remissinstans är tveksam till behovet. En annan remissinstans anser att etl arvsrättsliknande institut bör införas även för sambor.

Skälen för mitt förslag: När det gäller makar har skyddet för den efterle­vande utformats som en arvsrätt förenad med en garantiregel som ger den efterlevande ett visst minimum av egendom (den till arvsrätten överförda basbeloppsregeln; se avsnitt 2.5.4). Familjelagssakkunniga har ansett (be­tänkandet s. 205 f) atl det inte bör införas någon rätt för sambor atl ärva varandra. Enligt de sakkunniga har upplösning genom den enas död inte samma omfattning och betydelse vid samboende mellan ogifta som vid äktenskap. De sakkunniga har framhållit att de flesta äktenskapen upp­löses genom den ena makens död under det att sådana sambor som varken separerar eller gifter sig med varandra utan bor tillsammans som ogifta så länge båda lever torde vara i klar minoritet.

Jag anser liksom de sakkunniga att del inte är lämpligt atl införa någon generell inbördes arvsrätt för sambor. Enligt min mening kan det emeller­tid otvivelaktigt finnas fall av långvarigt samboende där den efterlevande med skäl kan sägas ha anspråk på samma arvsrältsliga ställning som en make. Dessa fall är dock sannolikt relativt få. Dessa sambor kan vidare antas ha gjort ett noga övervägt val av samlevnadsform. Det kan därför antas att de i regel också har övervägt om de genom testamente skall skapa


109


 


sig ett eflerievandeskydd. Med hänsyn härtill och eftersom del inte är någon lämplig ordning atl efter särskild prövning av varaktigheten och övriga omständigheter tillerkänna den efterlevande arvsrätt i vissa fall har jag liksom de sakkunniga stannat för att inle förorda någon inbördes arvsrätt för sambor.

Den egendom som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande skall, enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.6.2, vid upplösning av samlevnaden delas i princip lika mellan samborna. Om upplösningen sker på grand av dödsfall kan det ibland länkas att den avlidne är ägare till huvuddelen av den egendom som skall delas och att värdet av denna är lågt. I sådana fall kan etl tillgodoseende av den avlidnes arvingars och testamenlstagares anspråk medföra att den efterlevande sambon inte får behålla särskilt mycket av det gemensamma hemmet.

Även om sambor har möjlighet alt upprätta testamente till förmån för varandra kan det - bl. a. med hänsyn till möjligheterna alt återkalla sådana testamenten - finnas skäl att skapa elt minimiskydd för sambor när det gäller egendom som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande.

Härigenom kan en efterievande sambo skyddas mot att den i ett hem nödvändigaste egendomen går förlorad för den efterlevande vid arvskiftet i den mån den har anskaffats för gemensamt begagnande. Med hänsyn till att rätlen skall gälla i alla samboförhållanden - även relativt kortvariga -är det emellertid nödvändigt att begränsa skyddsregelns räckvidd lill en måttlig ekonomisk nivå. De sakkunnigas förslag att skyddsnivån skall sällas till etl värde motsvarande två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring har godtagits av remissinstanserna. Även jag anser att den nivån är lämpligt avvägd. Den nya skyddsregeln bör således innebära att den efterlevande sambon alltid skall ha rätt att ur den egendom som skall delas - så långt den räcker - få ul så mycket all del i värde motsvarar minst två basbelopp.


Prop. 1986/87: 1 Ikraftträdande


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det behövs en regel som garan­terar att en efterlevande sambo får ut ett visst minimivärde av egendom ur den del av det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Eftersom regeln bör vara lika för alla sambor och således gälla även vid kortvariga samboförhållanden, bör värdet hållas på en måttlig ekonomisk nivå. Den bör sällas till motsvarande två basbelopp.

2.7 Ikraftträdande

Bestämmelser om äktenskapsbalkens ikraftträdande och om upphävan­de av giftermålsbalken samt övergångsbestämmelser till den nya lagstift­ningen, liksom följdändringar i andra lagar avser jag att la upp senare i en särskild remiss lill lagrådet. Arbetet på en sådan remiss pågår f.n. i


110


 


justitiedepartementet. Såvitt nu kan bedömas bör äktenskapsbalken träda i    Prop. 1986/87: 1
kraft den I januari 1987.
                                                 Kostnader

Den föreslagna lagen om sambors gemensamma hem samt ändringarna i ärvdabalken bör träda i kraft samtidigt med äktenskapsbalken. För änd­ringarna i ärvdabalken behövs vissa övergångsbestämmelser. Om arvlå­taren har avlidit före ikraftträdandet, bör äldre lag tillämpas även därefter. Vid efterarv bör dock den utökade arvsrätten för de avlidna makarnas släktingar enligl vad jag har förordat i avsnitt 2.5.7 gälla, även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet. En sådan undanlagsregel drabbar inte någon enskild person utan endast allmänna arvsfonden.

2.8 Kostnader och resursbehov

De föreslagna lagändringarna torde inle medföra några särskilda kostna­der eller i övrigt något utökat resursbehov för det allmänna.

Jag har redan tidigare framhållit alt de nya reglerna medför ett behov av information till allmänheten. Det kan ske dels genom modernisering av redan befintligt informationsmaterial på familjerättens område, dels genom en särskild informationsinsats i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Dessa informationsinsatser kan rymmas inom ramen för tillgängliga medel.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.  äktenskapsbalk,

2.  lag om ändring i ärvdabalken,

3.  lag om sambors gemensamma hem.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4   Specialmotivering

I det följande används förkortningarna ÄktB för äktenskapsbalken, GB för giftermålsbalken och ÄB för ärvdabalken.

4.1 Förslaget till äktenskapsbalk

ÄklB består av fyra avdelningar, vilka i sin tur har delats in i kapitel. I första avdelningen finns allmänna bestämmelser (I kap.), i den andra bestämmelser om äktenskaps ingående och upplösning (2-5 kap.), i den tredje regler om makars ekonomiska förhållanden (6-13 kap.) och i den fjärde rättegångsbestämmelser (14- 18 kap.).


Ill


 


Bestämmelserna i andra avdelningen och i det första kapitlet i den tredje     Prop. 1986/87: 1 avdelningen (6 kap.) innehåller inte några egentliga nyheter jämfört med     1 kap. 1 § ÄktB gällande rätt. Bestämmelserna har dock moderniserats språkligt.

De sakliga förändringarna i förhållande lill GB avser makars egendoms­förhållanden, framför allt reglerna om bodelning. Detta har medfört alt första och tredje avdelningarna (med undantag för 6 kap.) har fåll ett innehåll som i betydande omfattning avviker från gällande rätt. Till följd härav har även ändringar gjorts i rättegångsbeslämmelserna i fjärde avdel­ningen. Systematiken i regelsystemet har samtidigt gjorts om för att det skall bli lättare att tillgodogöra sig bestämmelserna.

En förteckning över vilka bestämmelser i GB som har motsvarighet i ÄktB har lagils in i bilaga 5.

Första avdelningen

Allmänna bestämmelser

1 kap. Äktenskap

Som de sakkunniga har framhåUit är del lämpligt att ÄktB inleds med etl kapitel som innehåller de grandläggande principerna om äktenskap och vars föreskrifter således tillsammans anger innebörden av begreppet äk­tenskap.

Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

(Jfr 1 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, anges vilka som kan ingå äktenskap och vilka som är atl anse som makar.

De sakkunniga har föreslagit atl det i paragrafen slås fast att äktenskapet skall vara monogami. Vid remissbehandlingen har anmärkts att detta an­setts vara självklart i den europeiska kulturkretsen och atl del därför framstår som obehövligt att fastslå detta i lagtexten.

Jag kan i och för sig hålla med om att det knappast finns något behov av att i lagtexten ange att äktenskapet skall vara monogami. Del bör emeller­tid klargöras att äktenskap, i varje fall tills vidare, får ingås endast mellan personer av olika kön. I paragrafen anges därför att äktenskap ingås mellan en kvinna och en man.

Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och bam och i samråd verka för familjens bästa.

(Jfr 1 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)


112


 


Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 § GB. Lydelsen har dock jämkats något. Prop. 1986/87:1 Jämfört med de sakkunnigas förslag har ordet lojalitet - som vid remissbe- i kap. 3 § ÄktB handlingen påståtts ha en otydlig innebörd i detta sammanhang - fått utgå ur första meningen ulan att någon saklig ändring har varit avsedd. I andra meningen uttrycks att makarna är skyldiga alt i samråd verka för familjens bästa. I detta uttryck får även anses ligga atl makar skall vara lojala mot varandra.

3§ Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

(Jfr I kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen, som närmast motsvarar 6 kap. 2 § första stycket och 7 kap. 1 § GB, anges en av de grandläggande principerna i den nordiska egendomsordningen för makar. Denna bygger på att det gäller egendoms­skillnad mellan makarna så länge äktenskapet består. Var och en av makarna råder således ensam över sin egendom. Vissa rådighetsinskränk­ningar finns dock, se 7 kap. 5-8 §§.

Till skillnad från vad de sakkunniga föreslagit har uppdelningen i gifto­rältsgods och enskild egendom behållits (se avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen).

Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhål­landen skall kunna bedömas.

(Jfr 1 kap. 4 § och 6 kap. I § första stycket andra meningen i de sakkun­nigas förslag)

Paragrafens första mening motsvarar 5 kap. 2 § första stycket sista meningen GB.

Paragrafens andra mening motsvarar 5 kap. 10 § GB. Bestämmelsen i GB avser dock endast upplysningar som behövs för bedömningen av makamas underhållsskyldighet, medan den nya bestämmelsen avser upp­lysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden även i andra avseenden skall kunna bedömas.

Som de sakkunniga har framhållit är det självklart att makar skall visa varandra öppenhet och förtroende och inte undanhålla några upplysningar om sina ekonomiska förhållanden. Särskilt om båda makarna har arbetsin­komster kräver såväl den dagliga ekonomin som investeringar på längre sikt ett ständigt öppet samråd. Regeln om makarnas upplysningsskyldighet får sin främsta betydelse när äktenskapet fungerar illa och hotas av upplös­ning. Då kan det vara viktigt att makarna får kännedom om varandras dispositioner och har möjlighet att bevaka sina intressen. Det är skälet till

8   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


113


 


att regeln har utvidgats lill att omfatta upplysningar som behövs för att     Prop. 1986/87: 1 familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas även i andra     t kap. 5 § ÄktB avseenden än i fråga om enbart underhållsskyldighet.

Den nya regeln har inle förenats med någon sanktion. Någon allmän bestämmelse som gör det möjligt atl framtvinga upplysningar finns alltså inte. Som nyss antytts torde regeln om makarnas upplysningsskyldighet inte ha så stor praktisk betydelse så länge äktenskapet fungerar normalt. Om del däremot blir aktuellt att upplösa äktenskapet, blir regeln av större praktisk betydelse. I 17 kap. 5 § har därför tagits in bestämmelser som skall göra del möjligt att tvinga fram de upplysningar som behövs för att bodelning skall kunna förrättas i samband med äktenskapets upplösning.

5§..'

Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom dom på äktenskapsskillnad.

(Jfr 1 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen, som saknar uttrycklig motsvarighet i GB, beskriver hur ett äktenskap upphör. Atl äktenskapet upphör även i fall då båda makarna dör samtidigt har inle ansetts behöva anges särskilt.

När elt äktenskap upplöses, skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.

(Jfr 1 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som motsvarar 11 kap. 7 och 13 §§ samt 12 kap. 1 § GB, anges i vilka fall bodelning skall förrättas. Det är när äktenskapet upplöses. Upplösning av ett äktenskap kan ske genom äktenskapsskillnad eller genom den ena eller båda makarnas död (se 1 kap. 5 §). Lika litet som enligl gällande rätt behövs någon bodelning, om del finns enbart enskild egendom i äktenskapet. Ett undantag gäller dock om någon av makarna begär att få överta bostad eller bohag i samband med upplösningen av äktenskapet (se 11 kap. 7 §).

Även i fall då någon bodelning inle måste förrättas kan det vara praktiskt alt makaraa har tillgång lill elt bodelningsförfarande för alt klara ut vilken egendom i det gemensamma boet som tillhör den ena eller den andra maken. ÄktB innehåller därför inte någol förbud mot att bodelning förrät­tas då makarna har enbart enskild egendom.

Tidpunkten för bodelningen regleras i 9 kap. I §. Av den bestämmelsen framgår vidare att makarna har möjlighet atl, om de är överens, förrätta bodelning även under elt beslående äktenskap utan att en upplösning av äktenskapet är aktuell.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

 9 kap. 1 § första stycket i propositionsförslaget.                                   114


 


Också när äktenskapet upplöses genom den ena makens död skall såle-     Prop. 1986/87: 1 des bodelning ske om det finns giftorättsgods. Visseriigen har den efterie-     2 kap. 1 § ÄktB vande maken rätt att överta hela boet, om det inte finns testamentstagare eller bam till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken. Det övertagandet sker emellertid genom arv såvitt gäller den avlidnes andel vid bodelningen (jfr den nya 3 kap. I § ÄB).

Enligt gällande rätt har bodelning kunnat underiålas när den efterie­vande maken med stöd av basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB har övertagit hela boel efter den avlidne. Delta har hängt samman med att den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln förvärvar hela boet med äganderätt i dessa fall och att den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen då inle har hafl rätt till efterarv (se nuvarande 3 kap. 7 § ÄB). Eftersom basbeloppsregeln inte längre skall vara en bodelningsregel ulan en arvsregel (se avsnitt 2.5.6 i den allmänna motiveringen och de nya bestämmelserna i 3 kap. I § andra stycket ÄB), föreligger inte längre denna anledning atl underlåta bodelning. Vad den efterlevande maken förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall i fortsättningen endast inne­has med fri förfoganderätt av honom eller henne och skall dessutom omfattas av den först avlidna makens arvingars rätt till efterarv.

Andra avdelningen

Äktenskaps ingående och upplösning

Avdelningen innehåller fyra kapitel. I det första (2 kap.) behandlas äklenskapshindren. Därefter följer 3 kap. om prövning av äktenskaps­hinder, 4 kap. om vigsel och 5 kap. om äktenskapsskillnad.

Som redan har nämnts överensstämmer ÄklB i dessa delar i huvudsak med gällande bestämmelser i GB.

2 kap. Äktenskapshinder

Kapitlet motsvarar 2 kap. GB. Procedurregleraa i 2 kap. 5 § GB har dock förts över till 15 kap. ÄklB.

1§'

Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap ulan tillstånd av länssty­relsen i det län där han eller hon har sitt hemvist.

(Jfr 2 kap. I § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. I § GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                115


 


2 §'                                                                              Prop. 1986/87: 1

Den som har förklarats omyndig eller enligt domstolens beslut skall      j i,     2 « ÄktB förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får domstolen på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

(Jfr 2 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § GB.

Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inle ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

(Jfr 2 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § GB.

4§' Den som är gift får inte så länge äktenskapet består ingå nytt äktenskap.

(Jfr 2 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § GB.

Trots det förbud mol tvegifte som föreskrivs i paragrafen kan det tänkas att tvegifte förekommer i elt enskilt fall. En sådan situation regleras f. n. i 13 kap. 13 b § GB. Enligt denna bestämmelse skall, om det föreligger tvegifte och den omgifte dör, rätt till ersättning, pension eller annan ekono­misk förmån som har tillagts den efterlevande maken anses tillkomma maken i det första giftet, om inte annat framgår av omständigheterna i det enskilda fallet.

Den situation som beskrivs i 13 kap. 13 b § GB torde ytterst sällan förekomma. Folkbokföringen har gjort tvegifte till något helt ovanligt som knappast kan uppslå annat än då ett av äktenskapen eller båda har ingåtts i elt annat land. En tvegiflessituation uppkommer dock om den ena maken dödförklaras och den andra maken - utan att ha fått äktenskapsskillnad -gifter om sig samt den dödförklarade sedan visar sig vara vid liv. Eftersom det för en tillämpning av bestämmelsen i GB dessutom krävs att den omgifta maken har dött innan någol av äktenskapen har blivit upplöst, måste dock även detta vara elt mycket ovanligt fall.

Härtill kommer - som de sakkunniga har framhållit (se betänkandet s. 352) - atl den princip som anges i 13 kap. 13 b § GB inle framstår som självklar. Avgörande för om den andra maken i någol av äktenskapen skall ha företräde bör i stället vara syftet med den ekonomiska förmån som det är fråga om och de bestämmelser som närmare reglerar förmånen. Dessa kan fästa vikt vid den avlidnes vilja - se t.ex. Il kap. I § ÄB och 105 § försäkringsavlalslagen (1927:77) - och det beror då på en tolkning av dennes vilja vem som skall anses vara den berättigade. 1 andra fall kan del

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                116


 


avgörande vara alt dödsfallet har vållat förlust av underhåll - se t.ex.     Prop. 1986/87: 1 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och principerna för änkepension i     3 kap. 1 § ÄktB 8 kap. 1-3 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring - och det är då inte uteslutet att båda kan vara berättigade.

Med hänsyn till vad som nu har anförts har någon motsvarighet till 13 kap. 13 b § GB inte tagits in i ÄktB.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

Kapitlet motsvarar 3 kap. GB.

I §'

Äktenskap får inte ingås innan det har prövats om något hinder finns mot äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om de inte är kyrkobokförda här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

(Jfr 3 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 § GB.

Enligt paragrafen krävs det inte atl de som begär hindersprövning är kyrkobokförda i Sverige. Till skillnad från den nuvarande bestämmelsen i GB gäller inte något sådant krav ens i den situationen atl de bör vara kyrkobokförda här i landet. I stället är vislelseförsamlingen alltid behörig alt företa hindersprövningen när de som begär denna prövning rent faktiskt inte är kyrkobokförda i Sverige (jfr 36 § namnlagen 1982:670). En annan sak är alt de torde komma atl kyrkobokföras i samband med hinderspröv­ningen, om de skall vara kyrkobokförda här i landet.

I förhållande till gällande rätt har vidare gjorts den ändringen att hinders­prövningen kan göras i såväl kvinnans som mannens kyrkobokföringsort resp. vistelseort.

Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö­righet att ingå äktenskapet,om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om del fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

(Jfr 3 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               117


 


3 §'                                                                                                 Prop. 1986/87:1

Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på     3 p_ 3 c ÄktB

heder och samvete atl de inte är släkt med varandra i rätt upp- och

nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd lill äktenskapet, skall

deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon. De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen

uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått

äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om detta inte

framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.

(Jfr 3 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § GB.

Finner pastorsämbetet alt det inte finns något hinder mol äktenskapet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om detta.

(Jfr 3 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § GB. Procedurreglerna i andra stycket i den paragrafen har dock förts över till 15 kap. ÄklB.

4 kap. Vigsel

Kapitlet motsvarar 4 kap. GB. Det har dock omdisponerats någol. Vi­dare har bestämmelserna i 4 kap. 10 § GB flyttats till 15 kap. ÄklB.

1 § Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

(Jfr 4 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § och 8 § första stycket GB.

Uttrycket vigsel åsyftar såväl den borgerliga som den kyrkliga formen för ingående av äktenskap.

I de sakkunnigas förslag betonas särskilt all äktenskap skall ingås genom "en överenskommelse i form av vigsel". Som framhållits vid remissbe­handlingen uppfattas emellertjd äktenskapet förmodligen av de flesta män­niskor som något mer än ett civilrältsligt avtal. I paragrafen har därför endast angetts all äktenskap ingås genom vigsel.

2§'

Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inle gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrät­taren inte behörig alt förrätta vigseln, är förrättningen ogiltig som vigsel.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                           118


 


En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som vigsel får godkän-     Prop. 1986/87: nas av regeringen, om del finns synneriiga skäl. Ärendet får tas upp endast    4 ig- 3 §  på ansökan av kvinnan eller mannen eller, när någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

(Jfr 4 kap. 2 och 8 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § andra stycket och 4 kap. 9 § GB.

Nödvändiga föratsättningar för en giltig vigsel är samtidig närvaro, samtycke till äktenskapet och vigselförrättarens förklaring. Ytterligare en föratsättning är att vigselförrättaren är behörig. Brister någon av dessa föratsättningar, är vigseln ogiltig. Det har inte ansetts nödvändigt att dessutom - såsom i 4 kap. 9 § första stycket GB - förklara atl andra formfel, t. ex. åsidosättande av föreskrifter som anges i 4 kap. 6 §, inte gör vigseln ogiltig.

Liksom enligl gällande rätt krävs självfallet atl samtycket har lämnats av fri vilja.

3§ Behörig att vara vigselförrättare är

1.    präst i svenska kyrkan,

2.    präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om rege­ringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat elt intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet,

3.    lagfaren domare i tingsrätt, eller

4.    den som länsstyrelsen har förordnal till vigselförrättare.

(Jfr 4 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 §, delar av 4 kap. 3 § saml 4 kap. 5 § GB.

Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig atl viga. De har rätt lill vigsel i en församling som någon av dem tillhör.

(Jfr 4 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 § första stycket GB.

Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om atl hinders­prövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och atl inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som tjänstgör i den församling där hinders­prövningen har gjorts.

(Jfr 4 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 4 kap. 6 § GB.


119


 


6 §'                                                                              Prop. 1986/87: 1

Vid vigsel gäller i övrigt                                                 4 ap. g § ÄktB

1. föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska
kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2.    ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,

3.    föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

(Jfr 4 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § tredje stycket GB. De tillägg som har gjorts i punkt 1 är föranledda av prop. 1984/85:36. I den föreslås vissa grundlagsändringar träda i kraft den 1 januari 1986. Dessa medför all föreskrifter om vigsel kan komma att meddelas inte bara av kyrkomötet utan också av riksdagen, stiftsmyndigheter, kyrkliga kommuner och kyr­kokommunala förvaltningsmyndigheter.

7§'

Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln. Re­geringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar.

(Jfr 4 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § fjärde stycket GB. Makarnas rätt att genast få bevis om vigseln är dock inte, som f.n., begränsad till kyrklig vigsel utan gäller även vid annan vigsel.

5 kap. Äktenskapsskillnad

Detta kapitel överensstämmer, bortsett från en språklig modernisering, med de fem första paragraferaa i 11 kap. GB.

>§..' Är makarna ense om alt äktenskapet skall upplösas, har de rätt till

äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna

begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med etl eget

barn under 16 år som slår under hans eller hennes vårdnad.

(Jfr 5 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. I § GB.

2§'

Vill endast en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har han eller hon rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid.

(Jfr 5 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)
Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § GB.
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
                                                120


 


3 §'                                                                             Prop. 1986/87: 1

Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskaps- g  3 „ v. jg skillnad eller när den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna begär det. Har någon sådan dom inte begärts inom ett år från betänketidens början, är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äktenskapsskill­nad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

(Jfr 5 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 § GB.

Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

(Jfr 5 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 4 § GB.

5§'

. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad ulan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inle har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt atl få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betän­ketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad även föras av allmän åklagare.

(Jfr 5 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 5 § GB.

Tredje avdelningen

Makars ekonomiska förhållanden

Avdelningen innehåller åtta kapitel. Det första (6 kap.) - som behandlar makars skyldighet att bidra till varandras underhåll - överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelser i GB. De övriga sju kapitlen innehål­ler däremot betydande ändringar i sak jämfört med gällande rätt.

1 7 kap. finns grandläggande regler om egendomsordningen i etl äkten­skap. Dessa handlar om indelningen i giftorältsgods och enskild egendom, om äktenskapsförord och om rådighetsinskränkningar. I kapitlet finns även en definition av begreppen "makars gemensamma bostad" och "ma-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               121


 


kars gemensamma bohag". Denna definition har betydelse för många     Prop. 1986/87: 1 bestämmelser i ÄklB. I 8 kap. finns bestämmelser om gåvor mellan makar.     6 kap. ÄktB De övriga kapiUen i avdelningen behandlar bodelningen. I 9 kap. finns bestämmelser om bodelningens form, tidpunkt för bodelning, bouppteck­ning och andra för bodelning förberedande åtgärder. Bestämmelserna i

10  kap. klargör vilken egendom som skall omfattas av bodelningen, medan

11  kap. innehåller regler om hur andelar och lotter skall bestämmas. I sistnämnda kapitel regleras också rätten atl överta den andra makens bostad och bohag i samband med bodelningen. I 12 kap. finns bestämmel­ser om jämkning av del bodelningsresullat som följer av bestämmelserna i 11 kap. Kapitlet innehåller också bestämmelser om jämkning av vissa familjerättsliga avtal (äktenskapsförord och föravtal om bodelning). I av­delningens sista kapitel (13 kap.) regleras verkningarna av en bodelning, bl. a. vilken verkan en bodelning får gentemot en makes borgenärer. Kapit­let avslutas med en bestämmelse enligt vilken en make har rätt atl ge in bodelningshandlingen till tingsrätten för registrering.

6 kap. Underhåll

Underhållsreglema återfinns i GB framför aUt i 5 kap. och 11 kap. Dessa har förts samman i 6 kap. ÄktB. Vissa paragrafer i 5 kap. GB saknar dock motsvarigheter i ÄktB. Det är 5 kap. 12, 13 och 15 §§. Bestämmelsen i 7 kap. 2 § andra stycket GB, som också rör underhåll, har inte heller fått någon motsvarighet i ÄktB. I övrigt har GB:s underhållsregler förts över lill ÄktB i huvudsakligen oförändrat skick.

15 kap. 12 och 13 §§ och 7 kap. 2 § andra stycket GB finns bestämmelser om s. k. hushållsfullmakl. Enligl dessa bestämmelser får var och en av makarna med förpliktande verkan även för den andra maken ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran som enligt sedvana företas för dessa ändamål. En sådan rättshandling blir dock inte bindande för den andra maken, om den som rättshandlingen ingicks med har insett eller borde ha insett att det som anskaffades inte behövdes.

De sakkunniga har föreslagit atl reglerna om hushållsfullmakt avskaffas. Som skäl för detta anför de sakkunniga dels atl köpvanorna nu är andra än vid tiden för GB: s tillkomst, dels att allmänna fullmaktsregler i stor ut­sträckning leder till samma resultat som en tillämpning av reglerna om hushållsfullmakt.

Förslaget om att slopa hushållsfullmakten tog de sakkunniga upp redan i sitt delbetänkande (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda. I den lagrådsremiss som utarbetades på grandval av betänkandet lade även departementschefen fram detta förslag (se prop. 1978/79:12 s. 137). Lagrå­det framhöll emellertid (prop. s. 413 f) att kredilavtal ingalunda är ovanliga vid köp för den dagliga hushållningen och att en tillämpning av allmänna


122


 


fullmaktsregler torde medföra betydligt större osäkerhet för tredje man än Prop. 1986/87: 1 nuvarande regler om hushållsfullmakt. Lagrådet föreslog därför att regler- 6 kap. 1 § ÄktB na om hushållsfullmakt skulle behållas i avvaktan på den fortsatta över­synen av reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. I prop. 1978/79:12 (s. 428) godtog departementschefen lagrådets uppfattning och tog därför tillbaka sitt förslag. Han framhöll dock att reglerna om hushålls­fullmakl torde ha ringa praktisk betydelse och att deras tillämpningsområ­de inte var alldeles klart.

När de sakkunniga nu har återkommit med förslaget har det skett med åberopande av samma skäl som förra gången.

Vad departementschefen framhöll i prop. 1978/79:12 gäller alltjämt. Kreditavtal torde - om man bortser från kontokortssyslemet - ha relativt Ihen betydelse vid köp för den dagliga hushållningen eller för barnens uppfostran. Kontokortssyslemet har tillkommit huvudsakligen i handelns intresse. Något skäl att genom regler i äktenskapsrälten gynna säljaren vid kontokortsbaserade affärer genom atl öka dennes möjligheter alt driva in sin fordran torde inte föreligga. Snarare kan det sägas vara motiverat av ett socialt skyddsintresse att hindra att säljaren i sådana fall kan kräva betal­ning av kredittagarens make. Det får i stället ankomma på säljaren att i varje enskilt fall ta ställning till om han skall ta risken att bevilja kredit. Därtill kommer att en utgångspunkt för ÄktB är att var och en av makarna råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Av dessa skäl har några regler om hushållsfullmakt inte tagits in i ÄktB.

De regler om underhåll som har förts över till ÄktB har i regel placerats i 6 kap. Några undantag finns dock. Bestämmelserna i 5 kap. 1 §, 2 § första stycket sista meningen och 10 § GB har lagils in i 1 kap. ÄklB, bestämmel-seraa i 5 kap. 11 § GB har placerats i 14 kap. ÄktB och bestämmelserna i 11 kap. 16 § GB har förts över lill 12 kap. ÄktB.

Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses.

Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken.

(Jfr 6 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § GB. Bestämmelsen i första stycket sista meningen i den paragrafen har dock förts över till 1 kap. 4 § ÄklB.

2§"

Om del som den ena maken skall bidra med inte räcker till för hans eller hennes personliga behov eller för de betalningar som han eller hon annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta lill de pengar som behövs.

(Jfr 6 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § GB. ' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


123


 


3 §                                                                              Prop. 1986/87: 1

Det som den ena maken med tillämpning av I och 2 §§ har lämnat lill den      g ip. 3 § ÄktB andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § GB.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl bestämmelsen skall utgå. Sam­ma förslag framfördes av de sakkunniga i delbetänkandel (SOU 1977: 37) Underhåll till barn och frånskilda (s. 136). Som skäl åberopades att del är överflödigt atl fastslå äganderätten till medlen. I prop. 1978/79:12 (s. 182) framhöll departementschefen dock att bestämmelsen bl.a. kunde ha en informativ betydelse. Bestämmelsen finns därför kvar.

När de sakkunniga nu har återkommit med förslaget har det sin bak­grund bl.a. i de förslag som de sakkunniga har lagt fram beträffande makars gemensamma bohag och bostad. Jag har emellertid förordat andra lösningar i dessa frågor. Med hänsyn till detta anser jag atl bestämmelsen i 5 kap. 4 § GB alltjämt behövs. Den bör således föras över till ÄktB.

4§'

Kan den ena maken på grund av sjukdom eller frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande makens inkomst och avkastningen av dennes egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjuka eller bortavarande maken även om medlen inle behövdes för familjens under­håll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inle förelåg.

(Jfr 6 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 14 § GB.

Andra stycket tillkom år 1978. Familjelagssakkunniga hade i delbetän­kandet (SOU 1977:37) Underhåll lill barn och frånskilda föreslagit att bestämmelserna i 5 kap. 14 § GB om behörighet för en make att företräda den andra maken vid sjukdom eller bortavaro skulle behållas, med en viss begränsning av den legala fullmakt som paragrafen innehåller. Departe­mentschefen anslöt sig i prop. 1978/79:12 (s. 185-187) i huvudsak till detta. Vid remissbehandlingen av delbetänkandet efterlyste emellertid några remissinstanser ett klarläggande beträffande betydelsen av god tro hos tredje man. En remissinstans erinrade om att det i förarbetena till bestämmelsen hade uttalats att tredje man inte kunde åberopa godtros-skydd. Enligl denna remissinstans var det inte säkert att en sådan lösning borde upprätthållas även i fråga om kravet på alt rättshandlingen skulle vara behövlig för familjens underhåll, något som var en särskilt svårbe-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                124


 


dömd omständighet för tredje man och som det inte heller var lätt för den Prop. 1986/87: 1 handlande maken att leda i bevis. Departementschefen instämde i detta 6 kap. 5 §ÄktB uttalande (prop. s. 187) och tillade all, om tredje man inte tillerkändes någol godtrosskydd, det kunde bli svårt atl förverkliga den rätt som lagen ger en make som är i behov av medel för familjens försörjning. Departe­mentschefen förordade därför en bestämmelse av innebörd att de uttag som en make gör av en sjuk eller bortavarande makes medel skall vara bindande för denne även om medlen inte behövdes för familjens underhåll, föratsatt alt den hos vilken uttaget har skett varken insåg eller borde ha insett hur del förhöll sig med detta. Denna bestämmelse togs därför in i 5 kap. 14 § andra stycket GB.

Familjelagssakkunniga har nu föreslagit att andra stycket skall utgå, eftersom bestämmelsen enligt de sakkunniga är svårbegriplig och onödig. De sakkunniga anser att redan kravet i första stycket att utbetalningen skall ske i "behövlig omfattning" innebär detsamma som uttrycks i andra stycket.

Flera remissinstanser, däribland bankinspektionen, har riklat invänd­ningar mot de sakkunnigas förslag i denna del. Enligl dessa remissinstan­ser är frågan om betydelsen av god tro hos tredje man beträffande utgiftens behövlighet inte, som de sakkunniga har ansett, löst genom att det i första stycket anges att utbetalning skall ske i behövlig omfattning. Tvärtom måste - om andra stycket tas bort - en efterföljande utredning som visar att ett uttag var obehövligt leda till alt den frånvarande eller sjuka maken inte är bunden av uttaget, även om banken eller annan tredje man var i god tro.

Jag kan ansluta mig till dessa remissinstansers åsikt. Vad departements­chefen har anfört i prop. 1978/79:12 s. 187 gäller enligt min uppfattning alltjämt. Jag förordar därför atl andra stycket i 5 kap. 14 § GB behålls.

5§'

Om den ena maken försummar sin underhållsskyldighet, får domstolen ålägga honom eller henne att betala underhållsbidrag till den andra maken.

(Jfr 6 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § GB.

5§'

Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den ena maken fullgö­ra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den andra naken.

(Jfr 6 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             125


 


7 §'                                                                                                 Prop. 1986/87: 1

Efter äktenskapsskillnad svarar varje make för sin försörjning.  g lap. 7 § ÄktB

Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll under en övergångs­tid, har han eller hon rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständig­heter.

Har den ena maken svårigheter alt försörja sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har han eller hon rätt till underhållsbidrag av den andra maken för längre tid än som anges i andra stycket.

(Jfr 6 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 14 § GB.

Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad skall lämnas fortlöpande. Finns det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med etl engångsbelopp.

(Jfr 6 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 14 a § första stycket GB.

Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyl­dige medger del.

(Jfr 6 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 7 § och 11 kap. 14 a § andra stycket GB.

10 §'

Rätten att kräva ul ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från del att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrå­gan avgjordes. Om ackord kommer lill stånd, far fordringen krävas ut inom tre månader från del alt ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är utan verkan.

(Jfr 6 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 8 § och 11 kap. 14 a § andra stycket GB.
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
                                                               126


 


11 §                                                                           Prop. 1986/87:1

En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det  j] s ÄktB finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras endast på del sättet att obetalda bidrag sätts ned eller las bort. Underhålls­bidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit be­stämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mol en parts bestridande.

Etl avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållan­dena i övrigt. Beslut om alt erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

(Jfr 6 kap. 10 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 9 § och 11 kap. 15 § GB.


7 kap. Makars egendom

I 7 kap. har förts samman de bestämmelser som reglerar indelningen av makars egendom i ohka kategorier (1 och 2 §§) och de bestämmelser som anger i vilken utsträckning en make behöver den andra makens tillstånd för att kunna förfoga över sin egendom (5-8 §§). I kapitiet har också tagits in bestämmelser om äktenskapsförord (3 §). Kapitlet innehåller vidare defini­tioner av begreppen "makars gemensamma bostad" och "makars gemen­samma bohag" (4 §).

I§' Varje makes egendom indelas i giftorättsgods och enskild egendom.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller en bestämmelse om uppdelningen av makars egen­dom i giftorältsgods och enskild egendom. Vad som är atl hänföra till de olika egendomsslagen framgår av 7 kap. 2 §. Motsvarande bestämmelser återfinns i gällande rätt i 6 kap. GB.

Bestämmelsen i förevarande paragraf skall ses som ett komplement till bestämmelserna i 1 kap. De grandläggande reglema om egendomsordning­en i elt äktenskap finns i 1 kap. 3, 4 och 6 §§.

Vilken betydelse indelningen i giftorältsgods och enskild egendom har framgår inte av denna paragraf utan av andra bestämmelser i ÄklB (främst 1 kap. 6 §, 7 kap. 5 §, 10 kap. 1 § och 11 kap.).

Egendomsuppdelningen får sin största betydelse vid bodelning. Huvud­regeln är att endast giftorätlsgodset ingår i bodelningen (10 kap. I §). Makarna kan emellertid komma överens om att även viss enskild egendom skall ingå i bodelningen. Sådan enskild egendom behandlas i så fall som giftorältsgods vid bodelningen (10 kap. 4 §).

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


127


 


2 §'                                                                              Prop. 1986/87:1

Giftorättsgods är all egendom som inte är enskild.              712   2 § ÄktB

Enskild egendom är

1. egendom som genom äktenskapsförord har blivit enskild,

2.    egendom som den ena maken har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3.    egendom som den ena maken har erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,

4.    egendom som den ena maken har ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,

5.    vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1 -4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i andra stycket.

(Jfr 10 kap. 5 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. I § första stycket GB.

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 8 § första stycket GB. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt innebär bestämmelsen inle, ulan uppräkningen i punkterna 1-5 är - tillsammans med tredje stycket -uttömmande. Del är alltså inle möjligt att tillskapa enskild egendom genom t.ex. ett förmånstagarförordnande.

Punkten 5 innebär en avvikelse från familjelagssakkunnigas förslag. De sakkunniga har ansett att vad som trätt i stället för egendom som är enskild inte bör bli enskild egendom, om detta inte har särskilt föreskrivits i det äktenskapsförord eller den gåvohandling eller det testamente varigenom den ursprungliga egendomen har blivit enskild. De sakkunnigas förslag har på denna punkt utsatts för kritik under remissbehandlingen. Remissinstan­serna har bl.a. framhållit att syftet med en rättshandling av detta slag oftast torde vara atl överföra elt visst förmögenhelsvärde till mottagaren. Del är då en naturiig följd att även vad som har trätt i stället för den ursprungliga egendomen skall vara mottagarens enskilda egendom. Det kan inte heller vara rimligt atl den som har fått ett kontantbelopp som enskild egendom genom gåva, arv eller testamente inte skall kunna inves­tera beloppet utan att riskera att egendomen därigenom förvandlas till giftorältsgods. I punkten 5 har därför gällande ordning behållits när det gäller vad som har trätt i stället för enskild egendom.

Tredje stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 8 § andra stycket GB.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


128


 


3 §'                                                                            Prop. 1986/87: 1

Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma att     -j i     3  ÄktB egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att egendo­men skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av båda makarna. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om del ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförordet först från och med den dag då det ges in till domstolen.

(Jfr 10 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Genom bestämmelserna i detta stycke, som motsvarar 8 kap. I § första stycket GB, bereds makar samma möjligheter som de har i dag att genom äktenskapsförord avtala om egendomsordningen i äktenskapet. Genom att göra egendom till enskild kan makar sålunda hålla denna egendom utanför en kommande bodelning. Denna verkan framgår av 10 kap. 1 §, där det anges att del är giftorätlsgodset som skall delas vid bodelningen.

Ett äktenskapsförord krävs också - liksom enligt gällande rätt - för atl helt eller delvis upphäva rättsverkningarna av etl tidigare äktenskapsför­ord.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4.) skall äktenskapsförord inle längre användas för gåvor mellan makar. Dessa kan därför i fortsättningen använda äktenskapsförord endast för de syften som anges i förevarande paragraf.

Begreppet trolovad används inte längre i lagen. Det har bytts ut mot "blivande makar".

Andra stycket

Äktenskapsförord skall liksom hittills upprättas skriftligen och under­tecknas av båda makarna (jfr 8 kap. 10 § GB). Däremot gäller inte något krav på bevillning. Skälen för detta är desamma som när det gäller bodel-ningsavtal (jfr avsnitt 2.2.6). I detta sammanhang kan det vidare finnas anledning atl framhålla alt ett äktenskapsförord kan jämkas, om den ena maken har förmåtts medverka till upprättandet av ett förord som vid bodelningen leder till ett oskäligt resultat för honom eller henne (se 12 kap. 3 §).

Äktenskapsförord har i ÄktB behållit sin karaktär av ett personligt avtal så till vida all även en omyndig make har att medverka vid upprättandet. Annars är utgångspunkten vid avtal av ekonomisk karaktär enligt förmyn-derskapsrättsliga principer att den omyndige företräds av sin förmyndare.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               129

9   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I


 


Enligt tredje meningen i förevarande stycke skall denne i stället lämna sitt   Prop. 1986/87: 1
skriftliga medgivande till förordet (jfr 8 kap. 9 § GB).
                    7 kap. 4 § ÄktB

Tredje stycket

Ett förord kan upprättas före äktenskapet eller när som helst under äktenskapet. Det skall inges till tingsrätten för atl registreras (se 16 kap. 2 §). Sådan registrering sker enligt bestämmelserna i 16 kap.

Tredje stycket innehåller också regler om när förordet får rättsverkan. Dessa motsvarar med en viss redaktionell jämkning nuvarande bestämmel­ser i 8 kap. 12 § GB. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt har sålunda inte avsetts. Det innebär bl.a. att ett förord inte kan åberopas vid en bodelning med anledning av ett dödsfall som inträffar senare än en månad efter vigseln, om inte äktenskapsförordet har getts in för registre­ring senast samma dag som dödsfallet inträffade. Samma förhållande gäller om bodelningen skall förrättas med anledning av talan om äktenskapsskill­nad. I stället för dödsdagen gäller då den dag talan väcktes.

4§'

Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1. fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt, om egendo­
men huvudsakligen är avsedd som makarnas gemensamma hem,

2. byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt, hyresrätt,
bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som
makarnas gemensamma hem.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushålls­maskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hem­met. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslu­tande för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inle egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

(Jfr 7 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf definieras begreppen makars gemensamma bostad och bohag. Definitionerna får betydelse för tillämpningsområdet när del gäller balkens regler om rådighetsinskränkningar (7 kap. 5-8 §§) och rätten vid bodelning atl få bostaden och bohaget på sin lott (11 kap. 7 och 9 §§).

Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i gällande rätt. I lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad finns dock regler som förutsätter atl begreppet makars gemensamma bostad kan bestämmas. Jämfört med den lagen innebär de nya bestämmel­serna i ÄktB en utvidgning av rätten att överta den andra makens bostad vid upplösning av äktenskapet genom att de nya reglerna gäller även fast egendom som är enskild egendom till följd av äktenskapsförord. Härige­nom förstärks den ekonomiskt svagare makens ställning betydligt. Liksom hittills skall övertaganderätlen vid skilsmässa baseras på en prövning av vilken make som bäst behöver bostaden.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              130


 


Någon övertaganderätt beträffande makars gemensamma bohag finns   Prop. 1986/87: 1 inte enligt gällande rätt. Också denna nyhet innebär alltså en förstärkning   7 kap. 4 § ÄktB av den ekonomiskt svagare makens ställning.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att begreppet bohag skall ges en mycket vid innebörd och att även viss egendom som normalt inte betraktas som bohag skall likställas med bohag, t. ex. bilar, båtar och andra fordon. En sådan lösning skulle leda till atl praktiskt taget all egendom som normalt finns i ett äktenskap, utom pengar och värdepapper, kom alt hänföras till bohagsbegreppel. Atl de sakkunniga har föreslagit ett så brett tillämpningsområde för detta begrepp får emellertid ses i samband med de sakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt till bostad och bohag. I och med alt detta förslag inte genomförs (se avsnitt 2.3) finns det inte heller anledning att ge bohagsbegreppet elt så vilt tillämpningsområde.

I stället bör det sociala skyddsintresse som övertagandereglerna avser att tillgodose tas som utgångspunkt för bedömningen av vilket tillämp­ningsområde som bohagsbegreppel bör ha. Den make som bäst behöver bostad och bohag - t. ex. därför att maken har fåll vårdnaden om barnen och inte har möjlighet alt få en annan bostad som är lämpligt belägen med hänsyn till skolgång och barnomsorg m. m. - skall genom övertagandereg­lerna skyddas från att förlora hemmet efter en upplösning av äktenskapet. Däremot syftar inte dessa regler till atl åstadkomma någon ekonomisk utjämning mellan makarna vid bodelningen. Med hänsyn härtill bör bo­hagsbegreppet inte ges ett vidare tillämpningsområde än alt däri får ingå sådant bohag som normalt förekommer i ett hem. Inte heller finns det någon anledning att till bohagsbegreppet hänföra sådant som används huvudsakligen för fritidsändamål. Detta leder lill att bohagsbegreppet bör reserveras för det som normalt finns i en permanentbostad. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

1 och med att begreppet bohag sålunda ges ett mera begränsat tillämp­ningsområde kan det finnas anledning alt överväga om också tillämpnings­området för begreppet bostad skall begränsas på någol sätt. Det mest naturiiga är att ge begreppen lika tillämpningsområden. Det skulle leda lill alt endast permanentbostäder - och alltså inte fritidsbostäder - omfattas av övertagandereglerna beträffande bostäder. I detta avseende skulle de nya reglerna innebära en viss begränsning även jämfört med gällande rätt. Lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad omfattar nämligen även fritidsbostäder (dock ej fastigheter som är enskild egendom). Som familjelagssakkunniga har antytt (betänkandet s. 144) torde emellertid den praktiska betydelsen härav vara begränsad. När nu övertaganderätlen utvidgas lill att omfatta inle bara fast egendom som är enskild till följd av äktenskapsförord utan också bohag kan det vara lämpligt att samtidigt begränsa bostads- och bohagsbegreppen lill att avse endast sådana bostäder och sådant bohag som är motiverat av det sociala skyddsintresset. Till följd härav har bestämmelserna i förevarande para-


131


 


graf utformats så att endast permanentbosläder och det bohag som normalt   Prop. 1986/87: 1
finns i sådana bostäder omfattas av övertaganderätten.
      7 kap. 4 § ÄktB

Första stycket

Med "bostad" avses endast utrymmen i en byggnad. Den rätt med vilken makarna förfogar över utrymmet kan vara av olika slag, från ägan­derätt avseende såväl byggnad som mark till nyttjanderätt avseende enbart det utrymme i byggnaden som de disponerar. 1 någon form berörs alltså vad som juridiskt brukar betecknas som fast egendom, oavsett om denna tillhör makarna, en av dem eller en tredje man. När det i första stycket talas om byggnad, anknyts till elt inom fastighetsrätten vedertaget be­grepp. På detta sätt utesluts husvagnar, tält, husbåtar och andra liknande — fasta eller provisoriska — bostäder som inte kan betecknas som byggna­der.

Om en make eller båda makarna innehar både byggnaden och marken som byggnaden står på med äganderätt, utgör byggnaden tillbehör till den faslighet som normalt har bildals av marken. Sådana fall täcks av begrep­pet fast egendom i punkt 1. Vidare avses den situationen att någon fastig­hetsbildning inte har kommit till stånd, exempelvis om en bostadsbyggnad med tillhörande tomtmark har förvärvats för avstyckning från en faslighet som på det sättet kommer att delas upp. Förvärvaren har i del fallet fast egendom i sin ägo, låt vara att den ännu inte är en fastighet i juridisk mening (se 1 kap. I § jordabalken).

Med fast egendom jämställs vanligtvis tomträtt. Del sker även i denna paragraf. Byggnaden utgör tillbehör till en inskriven tomträtt (se 13 kap. 9 § andra stycket jordabalken).

Även andra fall då en make eller båda makarna har äganderätt till endast byggnaden eller den del av denna där bostaden finns omfattas av bostads­begreppet enligl första stycket.

Hyresrätt och bostadsrätt nämns särskilt i punkt 2. Däratöver anges emellertid även annan rätt till byggnad eller del av byggnad. Till följd härav räknas till bostadsbegreppet enligt första stycket exempelvis även rätt till en lägenhet som formellt inte är en hyresrätt därför atl upplåtelsen har skett utan vederlag.

För alla former av rättigheter uppställs i första stycket det gemensamma kravet att egendomen, byggnaden eller delen av byggnaden skall vara huvudsakligen avsedd som makarnas gemensamma hem. Det är i sak samma krav som gäller redan i dag enligl lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Huruvida en bostad rent faktiskt används som makarnas gemensamma hem är i regel lätt alt avgöra. Om bostaden tjänar flera ändamål, får man enligt hittillsvarande grander bedöma vilket syfte som är del huvudsakliga. Frågan kan bh aktuell exempelvis när makarna disponerar en lägenhet i ett av den ena maken ägt hyreshus, när ett mindre jordbrak eller en rörelse bedrivs på den fastighet


132


 


där makarna bor eller när både kontor och bostad är inrymt i en förhyrd   Prop. 1986/87: 1
lägenhet.
                                                                    7 kap. 4 § ÄktB

Ullrycket "är avsedd som makarnas gemensamma hem" innebär att till makars gemensamma bostad också räknas en bostad som just har anskaf­fats men som ännu inte har tagits i bruk eller en bostad som sedan en tid har upphört att vara makarnas gemensamma bostad, t. ex. på grund av att makarna eller en av dem har tagit initiativ lill skilsmässa. 1 dessa fall får bedömningen ske utifrån vad makarna kan ha hafl för syfte med bostaden. Om det står klart att de har avsett att begagna den som gemensam bostad, bör bostaden vid tillämpningen av ÄktB hänföras till denna kategori.

Andra stycket

Till "bohag" hänförs möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för familjens bruk. Till annat inre lösöre räknas bland annat linne, textilier, konst och prydnadsföremål, radio- och TV-apparater och annan sådan elektrisk utrustning, köksutrastning samt böcker. Någon fullständig uppräkning kan inte göras. Det som normalt kan förekomma i ett hem ingår alltså. Det finns inget krav på alt egendomen skall vara nödvändig för hemmets skötsel, såsom fallet är enligt bestämmelserna i 5 kap. 1 § 2 utsökningsbalken när det utmätningsfria bohaget anges. I förevarande paragraf är definitionen av bohag vidare och omfattar allt inre lösöre som finns i hemmet.

En viktig begränsning finns dock. Bohag som används utestutande för den ena makens brak ingår inte i det gemensamma bohaget. Det rör sig här inte om kläder och hknande personliga tillhörigheter, som redan på grand av sin beskaffenhet bör anses vara uteslutande den ena makens egendom och av denna anledning inle ingår i det gemensamma bohaget. Bestämmel­sen syftar i stället på sådant som i och för sig kan användas av andra i familjen men som rent faktiskt är förbehållet maken själv. Det kan vara fråga om viss utrastning för etl särskilt ändamål. Ofta är emellertid sådan utrustning alt hänföra till egendom som har anskaffats för fritidsändamål och redan på den granden utesluten från paragrafens bohagsbegrepp (jfr tredje stycket).

Paragrafen nämner inle särskilt sådant som utgör en makes arbetsred­skap (jfr 6 kap. 5 § GB). I vissa fall bör sådan egendom kunna gå in under bohagsbegreppel, t. ex. när det gäller symaskiner och skrivmaskiner. Om en make driver någon mera speciell näringsverksamhet med särskild ut­rastning som den andra maken tillhandahåller, är det inte något som bör regleras familjerätlsligt. Det får i stället bero av vad makarna själva har kommit överens om. I sista hand får frågan lösas enligt allmänna regler.

Ett särskilt problem när del gäller bohaget är alt vissa föremål som ingår i detta kan ha anskaffats mera som en investering än som bohag. Det kan vara fallet l.ex. med tavlor, prydnadsföremål, möbler och mattor. Vid remissbehandlingen av familjelagssakkunnigas förslag har denna fråga


133


 


uppmärksammats. En del remissinstanser har därvid framhållit all gräns- Prop. 1986/87: 1 dragningen mellan investeringsegendom och annat bohag är svår att göra. 7 kap. 4 § ÄktB Om familjelagssakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt hade genomförts, skulle det enligt de sakkunniga ha varit nödvändigt att skilja ul investeringsobjekten. I och med atl detta förslag inte genomförs blir situa­tionen en annan. Eftersom övertagandereglema innebär att den som över­tar sådan investeringsegendom skall göra det i avräkning på sin lott vid bodelningen eller erlägga betalning för egendomen, synes det inte föreligga samma behov att undanta investeringsegendom från bohagsbegreppel. Om något sådant undantag inte las in, uppnås den fördelen att någon gräns­dragning mellan investeringsegendom och annat bohag inte behöver göras. Allt bohag skall i stället ingå i det bohagsbegrepp som blir avgörande för övertaganderätt och rådighetsinskränkningar. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet härmed.

Tredje stycket

Bostad och bohag som används huvudsakligen för fritidsändamål omfat­tas inte av begreppen "makars gemensamma bostad" och "makars ge­mensamma bohag". Till följd härav blir övertaganderätten och rådighels­inskränkningarna begränsade till att avse endast permanentbostäder och det bohag som normall finns i sådana bostäder. Undantagsvis kan det dock tänkas att makarna har haft mer än en bostad som kan anses ha karaktären av permanentbostad. Del kan t. ex. vara fallet, om de efter pensioneringen eller på grand av yrkesverksamhet bor halva året på en ort och den andra halvan på en annan ort. Normalt bör emellertid endast en bostad kunna vara permanentbostad.

Kännetecknet på att en bostad är makarnas gemensamma permanenl­boslad är främst att de båda är kyrkobokförda på bostadens adress. Om så inte är fallet, bör den make som påstår att bostaden skall anses vara makarnas gemensamma permanentbostad ha bevisbördan för det.

När det gäller alt avgöra vilket bohag som skall anses höra till perma­nentbostaden bör man först försöka klargöra om egendomen har använts i permanenlbosladen eller har varil avsedd att användas i denna. Om så är fallet bör den i princip hänföras till det för makarna gemensamma bohaget. Undantag gäller dock för sådan egendom som används uteslutande av den ena maken (se andra stycket), som är avsedd för fritidsändamål eller som är av sådan karaktär att den normall inte förekommer i ett hem. Hobby­redskap, idrottsulruslning och samlingar av föremål är exempel på egen­dom som inte ingår i makarnas gemensamma bohag. Tavlor och mattor -även värdefulla sådana - som pryder permanenlbosladen bör däremot ingå i detta gemensamma bohag.

Det bör slutligen observeras alt begreppen "makarnas gemensamma bostad" och "makarnas gemensamma bohag" inte innebär alt egendomen måste innehas med samäganderält. Uttrycken avser bara att klargöra att


134


 


viss egendom rent faktiskt är avsedd att användas av båda makarna ge-   Prop. 1986/87: 1
mensamt.
                                                                    7 kap. 5 § ÄktB

5S' En make får inte utan den andra makens samtycke

1.   avhända sig, inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt och som utgör makarnas gemensamma bostad,

2.   avhända sig, pantsätta eller hyra ut annan egendom som utgör makar­nas gemensamma bostad,

3.   avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt och som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendo­men är giftorältsgods. Detta gäller dock inte om mål om äktenskapsskill­nad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det alt ansökan om äktenskapsskillnad gjordes.

Samtycke till avhändelse eller inteckning av fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

Denna paragraf gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens enskilda egendom enligl 2 § andra stycket 2-4.

(Jfr 7 kap. 2 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller de s.k. rådighelsinskränkningarna. Den anger i vilka fall en make behöver den andra makens samtycke för att förfoga över fast egendom eller tomträtt eller annan egendom som utgör bostad eller bohag. Paragrafen anger också för elt visst fall i vilken form samtycket skall lämnas.

Första och andra styckena

1 gällande rätt finns rådighetsinskränkningarna upptagna dels i GB, dels i lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Såvitt avser bostaden följer därav sammanfattningsvis att sam­tycke krävs när en make vill avhända sig eller låta inteckna fast egendom eller tomträtt, om egendomen är giftorättsgods (6 kap. 4 § första stycket GB). Detsamma gäller om en make vill hyra ul sådan egendom helt eller delvis (5 § första stycket i 1959 års lag). Består bostaden av byggnad på ofri grand eller innehas den med hyresrätt eller bostadsrätt eller med sådan andelsrätt som är jämställd med bostadsrätt, krävs samtycke till överlå­telse, pantsättning och uthyrning (5 och 6 §§ i 1959 års lag). Såvitt avser bohaget krävs samtycke för avhändelse eller panlsättning, om egendomen är giftorältsgods (6 kap. 5 § första stycket GB).

För att övertagandereglerna beträffande bostad och bohag inte skall kunna kringgås av en make till förfång för den andra maken, behövs även i fortsättningen regler som inskränker en makes möjlighet att utan den andra makens samtycke avhända sig förfoganderätten över bostad och bohag. Reglerna har tagits in i förevarande paragraf och har anpassats till de nya tillämpningsområdena för bostads- och bohagsbegreppen i föregående pa-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               135


 


ragraf. Även beträffande fast egendom som inte utgör makarnas gemen- Prop. 1986/87: 1 samma bostad krävs liksom enligt gällande rätt samtycke, om egendomen 7 kap. 5 § ÄktB är giflorättsgods. I sådana fall skall dock samtyckeskravet självfallet inle omfatta egendom som har förvärvats medan mål om äktenskapsskillnad pågår, eftersom bodelningen skall göras med utgångspunkt i de egendoms­förhållanden som gällde vid liden för talans väckande (jfr 10 kap. 1 § andra stycket).

Kravet på samtycke gäller inte bara under äktenskapet utan även efter äktenskapsskillnad till dess bodelning har skett och det därigenom har blivit bestämt vilken egendom som varje make skall ha.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl det nuvarande kravet på sam­tycke för panlsättning skall slopas. Enligt de sakkunniga är det skydd som detta krav i dagens läge ger lill sin innebörd både inkonsekvenl och tveksamt (betänkandet s. 320). Beträffande den fasta egendomen krävs således samtycke för inteckning, en åtgärd som enligl den före 1970 års jordabalk gällande fastighetsrätten var liktydig med panlsättning. Numera innebär den blott att ett visst penningbelopp på fastighetsägarens begäran skrivs in i fasligheten, varefter pantsättningen sker när fastighetsägaren överlämnar det till bevis om inskrivningen utfärdade pantbrevet som pant för en fordran (se 6 kap. 1-2 §§ och 22 kap. jordabalken). Konsekvensen borde medföra att del var den senare åtgärden som skulle kräva en makes samtycke. F. n. — och motsvarande gällde också enligt äldre rätt - kan en fastighetsägare, som har övertagit obelånade pantbrev vid förvärvet eller som senare har fått tillbaka pantbrev därför att skulden har betalats, på nytt pantsätta pantbreven utan samtycke från den andra maken.

Om kravet på samtycke knyts till själva pantsättningen i stället för att knytas till inteckningen, skapas emellertid praktiska problem för kreditli-vel. F. n. kontrollerar inskrivningsmyndigheten lätt att kravet är uppfyllt innan pantbrev utfärdas. Efter en omläggning skulle varje enskild kreditgi­vare ha att bevaka atl kravet på makesamtycke är uppfyllt, med den risk för rättsförlust som kan följa om detta försummades.

Med hänsyn lill vad jag nu har anfört och eftersom de flesta människor torde uppfatta som lika viktigt att en make rådgör med den andra maken vid inteckning av egendom som vid avhändelse, förordar jag att kravet på samtycke av andra maken till inteckning behålls.

När det gäller bohaget krävs del f.n. för en giltig pantsättning atl egendomen överlämnas lill kreditgivaren. Genom panlsättning av bohag sker alltså en förändring av makarnas hemförhållanden. Det talar för att samtycke till panlsättning av bohag bör behållas även i fortsättningen.

Tredje stycket

Samtycke till att en make avhänder sig fast egendom eller tomträtt skall lämnas skriftligen. Del är naturiigt all behålla kravet på skriftligt samtycke i dessa fall med hänsyn till det skriftliga förfarandet hos inskrivningsmyn-


136


 


digheten när lagfart eller inskrivning av förvärv skall meddelas. Något krav   Prop. 1986/87: 1

på att samtycket skall bevittnas (jfr 6 kap. 4 § första stycket GB) uppställs   7 kap. 6 § ÄktB

dock inte längre. Numera fordras det nämligen inte för själva avhändelsens

giltighet atl den överlåtande makens namnunderskrift på handlingen är

bevittnad, och det finns då inte anledning att kräva det för den andra

makens samtycke. Inte heller finns det skäl att ha en ordning motsvarande

den som gäller enligt vittnesreglerna i jordabalken. Frånvaron av vittnen

till samtycket bör inte fördröja lagfarten eller inskrivningen genom att en

tid utsätts för den andra maken att väcka talan om att avhändelsen är

ogiltig (jfr 20 kap. 7 § I och 8 § jordabalken). Även för inteckning behålls

kravet på att samtycket skall lämnas skriftligen.

Fjärde stycket

Nuvarande rådighetsinskränkningar avser endast egendom som är gif­torättsgods. Med hänsyn till att möjligheterna att jämka villkor i äkten­skapsförord har vidgats och till att rätlen att överta bostad och bohag skall omfatta även sådan egendom som är enskild lill följd av innehållet i ett sådant förord bör även enskild egendom av detta slag vara föremål för rådighetsinskränkning, om den utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag (jfr 11 kap. 7 § ÄktB). Däremot bör rådighelsinskränkningarna inte omfatta egendom som är enskild till följd av villkor om det vid gåva eller i testamente, eftersom sådana villkor inte kan jämkas och sådan egendom inte omfattas av övertaganderätten. Om sådan egendom har bytts ut mot annan, bör den dock vara underkastad rådighetsinskränkningarna, om inle annat framgår av villkoren vid gåvan eller i testamentet. Enligt 11 kap. 7 § första stycket ÄklB föreligger nämligen övertaganderält beträffande er­sättningsegendomen, om inte annat har föreskrivits i gåvovillkoren eller testamentet.

6§'

Samtycke enligt 5 § behövs inte efter det att bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har skett.

Samtycke enligt 5 § behövs inte heller, om den andra maken inte kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid.

(Jfr 7 kap. 2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad kan förrättas redan innan äktenskapet har upplösts (jfr 9 kap. 1 § första stycket). Efter en sådan bodelning behövs inte något samtycke trots att äktenskapet alltjämt består. Om målet om äktenskapsskillnad av annan anledning än makes död inte leder till att äktenskapet upplöses, föreligger däremot självfallet efter det att frågan om äktenskapsskillnad har förfallit krav på samtycke av

' 7 kap. 7 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                             137


 


make i samma utsträckning som om målet om äktenskapsskillnad aldrig   Prop. 1986/87: 1
hade funnits (jfr 7 kap. 5 § andra stycket sista meningen).
   7 kap. 7 § ÄktB

Andra stycket

Enligt gällande rätt skall, om en make är omyndig eller bortavarande, samtycke för dennes räkning lämnas av förmyndare eller god man till den andra makens förfogande över fast egendom. Särskilt samtycke fordras dock inte, om den make som vill företa åtgärden samtidigt är förmyndare eller god man för den omyndiga eller bortavarande maken (6 kap. 4 § första stycket GB).

Om åtgärden däremot rör bohaget, skall samtycket lämnas av den andra maken personligen även vid omyndighet. Är den andra maken sinnessjuk eller sinnesslö, behövs dock inget samtycke. Delsamma gäller om den andra makens samtycke inle kan inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt (6 kap. 5 § första stycket GB).

Lagen om makars gemensamma bostad upptar inte några särskilda be­stämmelser rörande samtycke av en omyndig make. I förarbetena lill den lagen hänvisas lill föräldrabalkens bestämmelser om förmyndare och god man.

Den hittillsvarande ordningen har sin bakgrund i ekonomiska hänsynsta­ganden, vilka hänger samman med den betydelse man i börian av seklet tillmätte den fasta egendomen. Synsättet på dessa frågor har dock med tiden förändrats. Rätten att vara med och bestämma om den andra makens egendom är numera av mera personlig natur. Liksom i familjelagssakkun­nigas förslag har därför kravet på samtycke av förmyndare eller god man i dessa fall slopats när det gäller bostad och fast egendom som inte är bostad. Rättsläget i detta avseende för sådan egendom blir därmed det­samma som för bohaget. Del innebär också att del är den omyndiga maken själv som har att lämna samtycket.

Medbestämmanderätten är alltså en sådan personlig rätt som inte skall utövas genom ställföreträdare. I det begränsade antal fall, där den andra makens bristande rättsliga handlingsförmåga måste formellt styrkas för alt paragrafens andra stycke skall kunna tillämpas, bör läkarintyg härom kunna företes. Möjligheten alt begära rättens tillstånd enligt 7 kap. 7 § finns också i dessa fall.

7§'

Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den make som vill företa den.

(Jfr 7 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Liksom enligt 6 kap. 6 § GB kan domstol tillåta en åtgärd som kräver den andra makens samtycke, om denna make har vägrat att lämna sitt samtycke. Samtidigt har en möjlighet öppnats atl inhämta domstolens

' 7 kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

138


 


tillstånd även när erforderiigt samtycke saknas av annan anledning. Frågan   Prop. 1986/87: I om domstolen skall lämna tillstånd får bedömas enligt hittillsvarande grun-    7 kap. 8 § ÄktB der. Om något godtagbart skäl mot åtgärden inte kommer fram, bör således tillstånd lämnas. Bestämmelser om behörig domstol finns i 18 kap. 2 § andra stycket.

8§'

Om en make utan erforderligt samtycke har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken hyrt ut egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att den nya innehavaren är skyldig att lämna tillbaka egendomen. Detsamma gäller om en make utan erforderligt samtycke har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlå­telse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendo­men. När det gäller bohag räknas dock tiden från överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

(Jfr 7 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelser för del fall att förfogande över fastighet, tomträtt eller bohag har ägt ram ulan erforderligt samtycke finns i gällande rätt i 6 kap. 4 och 5 §§ GB. Gemensamt för dessa bestämmelser är att den klandertalan som den andra maken får föra går ut på att förfogandel förklaras ogiltigt. Någon skyldighet för motparten i avtalet all avträda eller återlämna egen­domen anses dock inte kunna åläggas motparten på talan av den andra maken. Vidare gäller enhgt bestämmelserna att talan skall väckas inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet, dock senast inom ett år från lagfart respektive från överlämnandet av bohaget. En betydelsefull skillnad är att överiålelse eller panlsättning av bohaget blir ogiltig endast om motparten inte var i god tro. Något krav på att egendomen skall ha överlämnats till denne uppställs dock inte.

I lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad föreskrivs för motsvarande fall beträffande hyresrätter och bo­stadsrätter eller vid uthyrning av bostaden att åtgärden skall återgå, om den andra maken väcker talan om det inom tre månader från det att han eller hon fick kännedom om den (5 och 6 §§). Den andra maken kan också föra talan om avhysning. Domstolen kan i ett sådant fall medge skäligt uppskov med avflyltningen.

I ÄklB har de nuvarande rättsverkningarna av ett förfogande utan sam­tycke i stort setl behållits. Hit har också förts över bestämmelsen atl tredje

' 7 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                   139


 


man som är i god tro skall vara skyddad i sitt förvärv av lösöre som ingår i   Prop. 1986/87: 1 makarnas gemensamma bohag. Den ändringen har dock vidtagits att som    7 kap. 8 § ÄktB en förutsättning för godtrosskydd skall gälla att tredje man har fått egendo­men i sin besittning och atl han då var i god tro. Denna ändring är en anpassning till gängse principer för godtrosförvärv av lös egendom.

Andra stycket

Den frist som gäller enligt andra stycket för preskription av klanderrät­ten räknas beträffande makarnas gemensamma bostad, fastigheter och tomträtter från den tidpunkt då den andra maken fick kännedom om att egendomen har avhänts eller hyrts ut, ej från den eventuellt senare dag då maken fick kännedom om atl tredje man har tillträtt egendomen. I fråga om bohaget räknas fristen däremot från det att maken fick kännedom om att egendomen har överlämnats till förvärvaren. Någon anledning har inle ansetts föreligga att - som nu är fallet i GB - vid sidan därav ställa upp en alternativ frist som skulle löpa även om den andra maken inte får känne­dom om åtgärden. En sådan frist skulle kunna användas i illojalt syfte. Om tredje man önskar veta hur överlåtarens make ställer sig till rättshandling­en, kan han själv fråga denne om del.

F. n. har vid överiålelse av fast egendom lagfarten ingen annan betydelse för den andra makens rätt att föra klandertalan än att den tjänar som utgångspunkt för den alternativa preskriptionsfristen. Familjelagssakkun­niga har emellertid föreslagit att lagfart skall avskära vidare rätt lill klander. Förslagel har inte mött några invändningar vid remissbehandling­en.

Lagfarten har numera tillerkänts en i förhållande till äldre ordning vä­sentligt större betydelse. Bl.a. har införts en möjlighet till godtrosförvärv grundat på överlåtarens lagfart (18 kap. jordabalken). En godlroende för-värvare är skyddad mot invändning om att överlåtarens eller någon tidi­gare innehavares åtkomst är ogiltig (18 kap. 1 § jordabalken). Vissa ogil-tighetsgrander får emellertid göras gällande också mot en förvärvare i god tro, bl.a. att förvärvet har skett utan i lag föreskrivet samtycke av någon vars rätt berörs (18 kap. 3 § tredje stycket jordabalken). Stadgandet syftar bl. a. på gällande bestämmelser i GB om makesamlycke (jfr prop. 1970:20 Bl, s. 468 f). En godlroende förvärvare, vars förvärv i etl sådant fall inte skall gälla, har i stället rätt lill ersättning av staten för sin förlust (18 kap. 4 § jordabalken).

Som de sakkunniga har funnit bör man nu kunna ta steget atl låta en meddelad lagfart eller inskrivning av tomträtt avskära vidare rätt till klan­dertalan. All inskrivningsmyndigheten skall pröva om egendomen är ma­karnas gemensamma bostad och om en överlåtelse därför kräver samtycke av den andra maken utgör visserligen inte någon absolut garanti för att lagfart ej beviljas då erforderligt samtycke saknas. Bevisbördan inför in­skrivningsmyndigheten för atl samtycke inte behövs skall dock åvila sö-


140


 


kanden. Det torde i praktiken leda till att makesamtycke kommer att    Prop. 1986/87: 1
företes i tveksamma fall.
                                                7 kap. 8 § ÄktB

En följd av denna nya ordning är att en lagfaren förvärvare av fast egendom eller tomträtt inle längre riskerar att mötas av en invändning om bristande makesamtycke, inte ens om brislen hänför sig till förvärvarens eget fång. Den skillnad som gällande rätt gör mellan godtrosförvärv av bohag och godtrosförvärv av fast egendom, i och med att bristande make­samtycke inte kan göras gällande i det förra men väl i det senare fallet, försvinner. Ändringen innebär inte alt överlåtaren eller dennes make blir berättigad till ersättning enligt 18 kap. 4 § jordabalken. Klanderrätten upp­hör nämligen i detta fall på grund av en särskild föreskrift i ÄktB, och frågan huravida förvärvaren har varit i god tro blir därför över huvud taget inte föremål för prövning enligt jordabalkens bestämmelser om godtrosför­värv på grand av inskrivning.

Möjligheten för den andra maken att komma till rätta med en överlåtelse som har skett utan hans eller hennes samtycke är emellertid inte slutgiltigt avskuren genom att lagfart eller inskrivning har beviljats för förvärvaren. Mol själva inskrivningsbeslutet kan talan föras inte bara av avtalsparterna utan också av annan som anser sig lida förfång av beslutet. En make som anser att lagfart eller inskrivning har beviljats felaktigt kan alltså överklaga beslutet och därvid åberopa att hans eller hennes samtycke till överlåtelsen borde ha lämnats eller att ett lämnat samtycke är ogiltigt. Besvärstiden är fyra veckor från inskrivningsdagen (19 kap. 14 § jordabalken). Tills vidare - i avvaktan på inskrivningsväsendets rationalisering - gäller dessutom atl besvärsliden är minst två veckor från den dag då expeditionen i ärendet hölls sökanden till banda (58 a § lagen 1970:995 om införande av nya jordabalken).

Utöver vad som nu har berörts bör den förfördelade maken kunna använda sig av de extraordinära rättsmedlen i rättegångsbalken för att vinna rättelse, om förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Om överlåtelsen har skett genom gåva inom ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes, kan den i vissa fall angripas med stöd av bestämmelserna i 13 kap. 3 §.

Tredje stycket

Bestämmelsen innebär ingen saklig ändring jämfört med motsvarande bestämmelser i gällande rätt (5 och 6 §§ lagen 1959:157 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad).


141


 


8 kap. Gåvor mellan makar                                                            Prop. 1986/87: 1

8 kap. 1 i) ÄktB

Enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer blir en gåva av lös egen­dom i allmänhet gällande mol givarens borgenärer först när gåvan har överförts i mottagarens besittning (s.k. tradition). Gåva av registrerings-pliktigt fartyg blir gällande mol givarens borgenärer genom att gåvan registreras i ett offentligt register. Detsamma gäller vid gåva av gruvrätt. Vid vissa typer av fordringar krävs för skydd mot givarens borgenärer att gäldenären i fordringsförhållandet har underrättats om överiålelsen (s.k. denuntiation). När del gäller fast egendom anses det atl redan gåvoavtalet medför sakrätlsligt skydd, dvs. all gåvan bhr gällande mol givarens borge­närer och andra tredje män.

Vilka krav som gäller för att en gåva skall vara skyddad mol givarens borgenärer är således beroende på vilken typ av egendom som omfattas av gåvan.

En gåva anses i stor omfattning inte heller bindande i förhållandet mellan givaren och gåvotagaren förrän de åtgärder som behövs för all gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer har vidtagits. När det gäller gåvor mellan makar gäller dock särskilda krav.

Enligl gällande rätt krävs det äktenskapsförord för gåva mellan makar. Innan förordet har skrivits och getts in till tingsrätten för registrering är gåvan inte bindande vare sig mellan makarna inbördes eller i förhällande till borgenärer eller andra tredje män. Enligt gällande rätt är dessutom en utfästelse av ena maken att ge den andra maken egendom ulan vederlag inle bindande (8 kap. 2 och 4 §§ GB).

I vissa fall behövs dock inget äktenskapsförord. Det gäller sedvanliga skänker vilkas värde inte står i missförhållande till givarens villkor (8 kap. 2 § första stycket GB). Äktenskapsförord behövs inte heller vid s. k. besparingsöverföringar (8 kap. 3 § GB).

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4) har föreslagils att äkten­skapsförord inte längre skall användas vid gåva mellan makar, att sakrätls­ligt skydd för en gåva skall uppslå genom alt gåvan registreras hos tingsrät­ten (för gåva av gruvrätt och registreringspliktigt fartyg skall dock krävas även annan åtgärd) och att gåvan skall bli bindande mellan makarna enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler eller genom att den registreras. Det har också föreslagils atl nuvarande bestämmelser i 8 kap. GB om gåvor mellan trolovade upphävs (avsnitt 2.4.4) och att de särskilda reglerna i 8 kap. 3 § GB om besparingsöverföring slopas (avsnitt 2.4.5). De nya bestämmelser om gåvor mellan makar som finns i 8 kap. ÄktB har utfor­mats i enlighet med detta.

!§'

En gåva mellan makar blir gällande mellan dem på samma sätt som gäller för gåvor i allmänhet. Gåvan kan även bli gällande mellan makarna genom att registreras enligt 16 kap.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              142


 


En gåva mellan makar blir gällande mot tredje man när gåvan har   Prop. 1986/87: 1 registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte    g kap. 1 § ÄktB står i missförhållande lill givarens ekonomiska villkor, är den dock gällan­de mot tredje man utan registrering om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mol givarens borgenärer eller annan tredje man först efter inskrivning eller annan särskild registrering, krävs även dessa åtgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot tredje man.

(Jfr 8 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar närmast 8 kap. 2 och 4 §§ GB.

Första stycket

Första stycket reglerar när gåvan blir bindande i förhållandet mellan makarna. Reglema får indirekt också betydelse för t. ex. en makes arving­ar eller andra vars rätt är direkt beroende av förhållandet mellan makarna.

1 första stycket slås fast att gåvan blir bindande mellan makarna antingen när den enhgt allmänna förmögenhetsrältshga principer skulle bli bindande mellan en givare och en gåvotagare eller när gåvan registreras hos tingsrät­ten enligt 16 kap. (se 16 kap. 2 §). Om det gäller gåva av fast egendom uppslår således en bindande verkan redan genom överlåtelseavtalet. Gäl­ler det lös egendom i allmänhet uppstår samma verkan genom tradition.

För makar med gemensam bostad kan det emellertid ofta vara svårt att åstadkomma eller i vart fall bevisa tradition. För dem torde därför det andra alternativet att åstadkomma bindande verkan, alltså genom registre­ring av gåvan, vara mera praktiskt. Liksom enligl gällande rätt får registre­ringen verkan från den dag då ansökan om registrering gjordes (16 kap. 4 § ÄktB).

I ÄktB har inte tagits upp någon motsvarighet till det förbud som gäller f. n. mol att tillägga en utfästelse om gåva mellan makar bindande verkan Ofr 8 kap. 2 § andra stycket GB). Del innebär att allmänna regler blir att tillämpa även på en sådan utfästelse. En rättshandling som uppfyller kra­ven enligt 1 § lagen (1936:83) ang. vissa utfästelser om gåva bhr såsom utfästelse bindande i förhållande till gåvotagaren. Den ena maken kan alltså göra en bindande utfästelse i ett skuldebrev eller annan urkund som överlämnas till gåvotagaren. Utfästelsen kan också bli bindande för den make som gjort utfästelsen, om omständigheterna vid dess tillkomst ut­märker att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Mot givarens borgenärer gäller dock aldrig utfästelsen som sådan, ulan del krävs atl gåvan - med undantag för vissa personliga presenter - har fullbordats genom registrering (1 § andra stycket gåvoutfästelselagen jäm­fört med andra stycket i förevarande paragraf).


143


 


Andra stycket                                                              Prop. 1986/87: 1

I andra stycket regleras hur en gåva mellan makar får sakrätlsligt skydd, 8 kap. 1 § ÄktB dvs. hur den blir gällande mol givarens borgenärer eller annan tredje man. Jämfört med de nuvarande reglerna i 8 kap. 2 § första stycket GB innebär de nya bestämmelserna — till skillnad från vad de sakkunniga har föreslagit - i princip ingen annan ändring än att kravet på äktenskapsförord har tagits bort. Registreringen av äktenskapsförordet har ersatts av en registre­ring av själva gåvan. Liksom enligt gällande rätt har undanlag gjorts för personliga presenter vilkas värde inle slår i missförhållande till givarens ekonomiska villkor.

Enligt gällande rätt är en gåva, som en make har gett den andra maken, inte bindande mellan dem innan ett äktenskapsförord om gåvan har regis­trerats. En tredje man som har förvärvat gåvan eller särskild rätt till denna behöver därför inte stå tillbaka för givarens make, om tredje mannens förvärv har skett innan äktenskapsförordet getts in till tingsrätten för registrering (jfr 8 kap. 2 § första stycket och 12 § GB).

Familjelagssakkunniga har föreslagit (betänkandet s. 341 O en ändring i rättsläget på denna punkt. Enligt förslaget skall registrering inte krävas för att gåvan skall vara skyddad mot andra tredje män än givarens borgenärer. I stället bör enligt de sakkunniga allmänna regler tillämpas vid bedömning­en av de konkurrenssituationer som kan uppstå.

Jag kan inte hålla med de sakkunniga pä denna punkt. Med de sakkunni­gas förslag skulle den tidsföljd i vilken de konkurrerande överlåtelserna har ägt ram bli avgörande mellan gåvotagaren och andra tredje män än givarens borgenärer. När del gäller makar kan det emellertid - särskilt för utomstående - vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt gåvan är fullbor­dad enligt allmänna rättsregler. Nuvarande krav på registrering är bättre ägnat alt skapa klarhet beträffande den tidpunkt då gåvan är sakrätlsligt fullbordad. Över huvud tagel är ett enhetligt system för det sakrättsliga skyddet att föredra framför ett system där olika tidpunkter gäller för sakrältsligt skydd mol å ena sidan givarens borgenärer och å andra sidan andra tredje män. I andra stycket i förevarande paragraf har därför lika litet som i gällande rätt gjorts någon skillnad i detta avseende mellan givarens borgenärer och andra tredje män.

Tredje stycket

Utöver kravet på registrering kan det finnas ytterligare krav för att en gåva skall vara skyddad mot givarens borgenärer eller annan tredje man. Enligt särskilda bestämmelser gäller sålunda för visst slag av egendom krav på inskrivning eller annan särskild registrering. Så är f. n. fallet med gruvrätt enligt 9 kap. 5 § gruvlagen (1974:342) och med registreringsplik-tiga fartyg enligt 2 kap. 19 § sjölagen (1891: 35 s. 1). För att gåva av sådan egendom skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs således såväl registrering enligt reglerna i ÄklB som registrering enligt gruvlagen respek­tive sjölagen.


144


 


2 §'                                                                            Prop. 1986/87: 1

Kan en make som har gett den andra makeri en gåva inte betala en skuld g jj,- 2 s ÄktB för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot hans eller hennes borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obe­stånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande lill givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätnings­bar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått föriorad helt eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inle göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

(Jfr 8 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 kap. 5 § GB.

Det är endast de borgenärer som fanns vid tidpunkten för gåvan som har rätt att vända sig mol gåvotagaren med krav enligt denna paragraf. Gåvota­garen riskerar aldrig att få utge mer än värdet av gåvan. Gåvotagarens ansvar är vidare subsidiärt. Först om det har konstaterats att givaren inte kan betala borgenärens fordran, kan bristen krävas ut av den andra maken. Normalt kan givarens betalningsoförmåga fastställas genom ett misslyckat utmätningsförsök eller genom en utmätning som bara delvis inbringar täckning för fordringen. Även om utmätning inte har företagits kan den andra makens ansvar för bristen emellertid göras gällande, om det av annan anledning kan antas att givaren är på obestånd. Därmed avses främst de olika situationer där betalningsoförmågan ändå kommer till ullryck, exempelvis vid inträffad konkurs, utmätning för annan borgenärs fordran utan att betalning erhållits etc. I sådana fall kan givaren utan vidare antas brista i fråga om betalning av hela skulden, och gåvotagarens ansvar kan därmed utkrävas.

Liksom hittills skall personliga presenter vara undantagna och inte utlö­sa ansvar för gåvotagaren enligt dessa bestämmelser. Vidare kan gåvota­garen även i fortsättningen visa att givaren vid den tidpunkt då gåvan blev gällande mot borgenärerna hade kvar utmätningsbar egendom som uppen­barligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade. Därigenom kan gåvotagaren befria sig från ansvaret.

Vid fastställande av gåvans värde skall eventuellt vederiag avräknas från det överlåtnas värde.

Familjelagssakkunniga har föreslagit en nyhet i förhållande till gällande rätt, nämligen en tidsbegränsning för krav mot gåvotagaren. Enligt de sakkunnigas förslag måste borgenärerna väcka talan mot gåvotagaren inom ett år från den dag gåvan blev gällande mot dem. I annat fall är deras rätt till sådan talan föriorad.

' 8 kap. 3 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


145


10   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1


 


Vid remissbehandlingen har riktats kritik mot de sakkunnigas förslag på Prop. 1986/87: 1 denna punkt. Bl.a. har en del remissinstanser framhållit alt ettårsregeln 9kap. 1 § ÄktB kommer att drabba skalleborgenären. Förfarandet med debitering av skatt kan nämligen dra ut på tiden, och skattegäldenären får då möjlighet till illojala transaktioner. Kronofogdemyndigheterna behöver därför avsevärt längre tid än etl år. Enligl dessa remissinstanser bör någon begränsningsre­gel över huvud tagel inle införas.

Något egentligt behov av en tidsbegränsning av talerätten har inte visats föreligga. Jag delar därför remissinstansernas uppfattning atl man inle bör införa en sådan regel, särskilt som den skulle kunna innebära ökade möjlig­heter för skattegäldenärer atl undandra sig betalning av skatt. I föreva­rande paragraf har därför inte tagits in någon regel om lidsbegränsning av gåvotagarens ansvar.

9 kap. Bodelningsförrättning och dess förberedande

I 9 kap. finns bestämmelser som rör tidpunkten för bodelning (1 och 3 §§) och formerna för bodelning (2 §). Kapitlet innehåller också några bestämmelser som rör vissa frågor som kan aktualiseras inför en bodel­ning. I 4 § finns bestämmelser om bouppteckning och i 5 § regler om särskild förvaltning av makes egendom. 6 § behandlar möjligheten att utmäta en makes egendom när bodelning skall ske och i 7 § finns regler för det fallet att den ena maken är försatt i konkurs. 8 och 9 §§ innehåller vissa tolkningsregler. Kapitlet avslutas med 10 §, som anger i vilken utsträck­ning makar får ingå s. k. föravtal om bodelning.

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall förrättas när äk­tenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till domstolen förrätta bodelning även under äktenskapet ulan alt något mål om äktenskapsskill­nad pågår. Anmälan skall registreras av domstolen.

(Jfr 9 kap. 2 § första och andra styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delvis 9 kap. 2 § och 13 kap. 1 § GB.

Av 1 kap. 6 § framgår atl bodelning skall förrättas när ett äktenskap upplöses och del finns giflorättsgods. Har makarna enbart enskild egen­dom finns det inget all dela. Om det inte är aktuellt med elt övertagande av bostad eller bohag och makarna inle är oense om vilken egendom som tillhör den ena respektive den andra maken, behövs egentiigen ingen bodelning. Det räcker då med att makarna är överens om att det inte finns något alt dela. Enligt 10 kap. 4 § far emellertid makarna komma överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen. I så fall behandlas denna

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                146

Ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande första stycket se 9 kap. 4 § i propositionsförslaget.


 


egendom vid bodelningen som giftorättsgods. Att makar har endast enskild   Prop. 1986/87: 1
egendom utesluter således inte att bodelning görs.
             9 kap. I § ÄktB

Första stycket

Huvudregeln är liksom hittills att bodelning skall förrättas först när äktenskapet har upplösts. 1 äktenskapsskillnadsfallet betyder det att bo­delning skall förrättas när lagakraflvunnen dom på äktenskapsskillnad föreligger. I andra meningen har tagits in en ny regel som öppnar möjlighet för en make att sätta huvudregeln ur spel. På begäran av en make skall bodelningen nämligen förrättas genast när ett mål om äktenskapsskillnad pågår (beträffande definitionen av uttrycket "mål om äktenskapsskillnad pågår" se 9 §). En sådan begäran kan framställas redan när talan om äktenskapsskillnad väcks. Den nya regeln har motiverats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4).

Den nya regeln innebär således att makarna inte behöver avvakta betän­ketidens slut för att få bodelningen till stånd. De - eller någon av dem -kan i stället ta initiativ till bodelningen redan när talan om äktenskapsskill­nad väcks. Det innebär för det fallet att de är överens om äktenskapsskill­nad och bodelning att bodelningsförfarandet kan komma igång redan sam­tidigt med att gemensam ansökan om äktenskapsskillnad ges in till tingsrät­ten.

Andra stycket

I andra stycket återfinns de regler som är avsedda att ersätta nuvarande boskillnadsinslilut. Om makarna är överens om del, kan de efter skriftlig anmälan till tingsrätten förrätta bodelning även under bestående äktenskap utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (jfr avsnitt 2.2.5 i den allmänna motiveringen). Till skillnad från gällande rätt blir den egendom som en make erhåller genom en sådan bodelning inte enskild. Den blir i stället giftorättsgods och ingår därför i en senare bodelning mellan ma­karna eller mellan en avliden makes rättsinnehavare och den efterlevande maken (jfr 9 kap. 4 § GB som inte har någon motsvarighet i ÄktB).

En anmälan om bodelning under beslående äktenskap (utan alt ett skillnadsmål pågår) skall registreras hos tingsrätten enligt reglerna i före­varande paragraf och 16 kap. Anmälan kan ges in till vilken tingsrätt som helst. Tingsrätten skall sedan vidarebefordra de uppgifter som anmälan innehåller till del för hela landet centrala äktenskapsregisler som förs av statistiska centralbyrån.

Det bör observeras atl del för atl bodelning skall kunna förrättas under bestående äktenskap (utan samband med talan om äktenskapsskillnad) krävs alt makarna är överens både om att bodelning skall ske och om hur egendomen skall fördelas. Bodelningsförrättare kan alltså inte förordnas att förrätta bodelning i sådana fall (se avsnitt 2.2.6 i den allmänna motive­ringen).


147


 


2 §'                                                                            Prop. 1986/87: 1

Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall    oi.™- 7 S ÄktB upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och universella testaments­tagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

(Jfr 9 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 1 § GB.

Bodelning är en formbunden rättshandling. Enligt gällande rätt krävs alt bodelning sker genom en handling som skrivs under av båda makarna och att makarnas namnteckningar bevittnas av två personer (13 kap. 1 § första stycket GB jämfört med 23 kap. 4 § ÄB; beträffande vittnena se lag 1946:805 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshand­lingar).

Kravet på bevillning slopas nu. Skälen för detta har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6). Däremot behålls kraven på skrift­lighet och båda makamas underskrifter. Liksom för närvarande krävs del inle all namnunderskrifterna tillkommer samtidigt och inle heller att de görs personligen. Make kan således låta sig representeras av ombud eller ställföreträdare vid undertecknandet.

Om den ena maken har avlidit, inträder hans eller hennes arvingar och universella testamentstagare i den dödes ställe. Det är då med dem som den efterlevande maken skall göra bodelningen. Det blir fallet också när en make avlider sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts.

I princip äger den avlidnes rättsinnehavare göra gällande de befogen­heter som skulle ha tillkommit den döde om han eller hon fortfarande hade varit i livet vid bodelningen. Helt undantagslöst kan denna princip dock inte tillämpas. För vissa fall har i lagtexten direkt angetts atl bestämmelsen gäller endast lill förmån för den efterlevande maken (se t.ex. 10 kap. 2 § samt 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket ÄktB).

Även när det i lagtexten anges att en regel gäller till förmån för den efterlevande maken utan atl det samtidigt uttryckligen sägs atl den inle gäller för andra, omfattar regeln endast den efterlevande maken (se t.ex. 12 kap. 2 § ÄktB). Om det däremot i en bestämmelse rent allmänt talas om en makes rätt i samband med bodelningen, gäller den bestämmelsen på grand av regeln i 9 kap. 2 § sista meningen även till förmån för en avliden makes rättsinnehavare (se t.ex. 11 kap. 6 §). I sammanhanget bör också anmärkas att ÄB innehåller många regler som särskilt reglerar bodelning med anledning av makes död och som alltså utesluter en tillämpning av regler i ÄklB. Så är t. ex. fallet beträffande 20 kap. 4 § ÄB.

I sammanhanget bör betydelsen av bestämmelserna i 9 kap. 8 § första stycket understrykas. Om bodelning skall ske mellan en avliden makes rättsinnehavare och den efterlevande maken, skall ändå de bestämmelser som avser bodelning vid äktenskapsskillnad tillämpas när dödsfallet har inträffat under pågående mål om äktenskapsskillnad.

' 9 kap. 5 § i propositionsförslaget.


148


 


Förevarande paragraf behandlar den bodelning som makarna gör själva.    Prop. 1986/87: 1 Kan de inle komma överens om hur bodelningen skall göras, kan endera    9 kap. 3 § ÄktB eller båda makarna begära att en bodelningsförrättare utses enligl 17 kap.

Om en av makarna gjord bodelning senare skulle visa sig vara oskälig mot den ena maken, kan den jämkas med stöd av en analog tillämpning av 36 § avtalslagen (1915:218).

3§'

Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares bestri­dande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba deläga­ren. Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider del.

(Jfr 9 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 12 kap. 2 § GB.

Bestämmelser om en avliden persons skulder finns i 21 kap. ÄB. Dessa bestämmelser syftar bl.a. till att underlätta en avveckling av den dödes åtaganden och till att reglera följderna av bodelningar och skiften som förrättas innan skulderna har betalts.

Om bodelning eller arvskifte förrättas innan den dödes skulder har betalts eller medel lill deras betalning har ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter (21 kap. 4 § ÄB). En delägare i dödsboet blir alltså i sådana fall skyldig atl återlämna den egendom som han erhållit vid bodelningen eller skiftet. Om delägaren inte har kvar egendomen, är han i stället skyldig att lämna dödsboet ersättning för dess värde. Är skulderna inte så stora att bodelningen eller skiftet behöver återgå i sin helhet, svarar delägarna i förhållande till vad var och en av dem fått för mycket vid förrättningen. Om del uppstår brist hos en av delägarna, svarar de övriga för bristen efter samma inbördes förhållande. Varje delägares ansvar för brislen är begränsat till vad delägaren har fåll vid bodelningen eller skiftet.

Dessa regler om ansvaret för den avlidnes skulder hänger samman med reglerna i dels 12 kap. 2 § GB om bodelning, dels 23 kap. 2 § ÄB om arvskifte. I 12 kap. 2 § GB sägs all bodelning inle får äga rum mot någon dödsbodelägares bestridande innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård. Om den dödes egendom har blivit avträdd lill konkurs, får bodelning dock äga ram även om någon delägare bestrider det.

I vissa fall har en delägare ansetts inte böra ha någon ovillkorlig rätt att kräva betalning av skuld. Etl praktiskt exempel är skuld med säkerhet av panträtt i fast egendom. I allmänhet kan en sådan skuld inle betalas utan alt fastigheten säljs. Även om det skulle gå att betala skulden kontant kan

' 9 kap. 6 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                   149


 


det vara ett oekonomiskt alternativ. I sådana fall löses frågan i stället oftast    Prop. 1986/87: 1

så att den delägare som tillskiftas fastigheten övertar betalningsansvaret    9 kap. 4 § ÄktB

från dödsboet. För alt inte någon av de övriga dödsbodelägarna skall på

formell grand kunna motsätta sig att en bodelning eller elt skifte med den

innebörden sker, behövs en regel som medger att delning eller skifte får

ske om del har träffats uppgörelse med borgenären om att dödsboets

ansvar för skulden upphör. Genom en sådan uppgörelse försvinner ju

risken för alt delägaren skall bli tvungen atl återlämna vad han har erhållit

vid bodelning och skifte för alt täcka skulden eller del därav. Paragrafen

har därför kompletterats med en regel som innebär alt del i de fall då någon

dödsbodelägare bestrider alt bodelning sker inte föreligger något hinder

mot bodelning, om uppgörelse träffas som innebär att den avlidnes skuld

inte kan drabba delägaren. Motsvarande ändring har också gjorts i 23 kap.

2 § ÄB såvitt gäller arvskifte.

Reglerna i förevarande paragraf om rätt atl motsätta sig bodelning gäller inte bara när bodelningen skall ske med anledning av den ena makens död. Också i fall då bodelningen skall göras med anledning av äktenskapsskill­nad men det på ena sidan — eventuellt på båda - slår en avliden makes arvingar och universella leslamentstagare blir paragrafen tillämplig.

4§'

När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes. Om det behövs för att få bouppteckningen till stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

(Jfr 9 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 12 § första stycket första meningen GB.

När etl äktenskap upplöses genom den ena makens död följer av bestäm­melserna i 20 kap. ÄB i vilken omfattning en bouppteckning skall ske efter den döde och i vad mån den efterlevande makens egendom skall antecknas och värderas i bouppteckningen.

Förevarande paragraf reglerar motsvarande fråga vid äktenskapsskill­nad. Det finns inte någon ovillkoriig skyldighet alt göra en bouppteckning vid äktenskapsskillnad. En bouppteckning kan vara onödig redan av den anledningen all makarna är överens om atl det inte finns något atl dela. Och även om det finns något atl dela, kan en särskild bouppteckning ibland vara obehövlig. De tillgångar som skall delas kanske inle är fier eller mera komplicerade än atl uppgifterna om dem lika väl kan tas in direkt i bodel­ningshandlingen. I paragrafen anges därför endast att uppteckning av makarnas tillgångar och skulder skall ske i den omfattning som behövs.

Det kan ibland, t.ex. om den ena maken inle vill medverka till alt bouppteckning förrättas, finnas behov av ett särskilt förfarande för alt få bouppteckningen gjord. Enligt 11 kap. 12 § GB kan rätten på yrkande av ena maken förordna en lämplig person som förrättar bouppteckningen (en

' 9 kap. 7 § i propositionsförslaget.                                                                     150


 


s.k. bouppteckningsförrättare). Det bör observeras att denne inte har   Prop. 1986/87: 1 befogenhet att efter bouppteckningen även verkställa bodelning. Om ma-    9 kap. S § ÄktB karaa inle själva kan enas om hur bodelningen skall göras, måste därför en bodelningsförrättare anlitas. En sådan kan förordnas av rätten på begäran av make (13 kap. I § första stycket GB jämfört med 23 kap. 5 § första stycket ÄB).

Möjligheten atl anlita ett särskilt förfarande för att få bouppteckningen gjord har behållits i ÄktB. Däremot har del inle ansetts nödvändigt att ha en särskild bouppteckningsförrättare. De uppgifter som enligt GB åvilade bouppteckningsförrättaren har i stället förts över på bodelningsförrättaren. En make som vill ha bouppteckning lill stånd kan alltså begära att domsto­len förordnar en bodelningsförrättare. I dennes uppgifter ingår bl. a. att se till att en bouppteckning görs. Det är däremot inte nödvändigt att bodel­ningsförrättaren också förrättar en bodelning mellan makarna. I första hand skall han försöka förmå makarna att själva komma överens om delningen. Först om det inte lyckas måste bodelningsförrättaren själv besluta om hur delningen skall ske.

En av fördelarna med att föra över den särskilda bouppteckningsförrät-tarens uppgifter till bodelningsförrättaren är att förfarandet utan dröjsmål kan leda fram till en bodelning, om makarna inte själva kan komma överens.

Bestämmelser om bodelningsförrättaren och dennes uppgifter finns i 17 kap.

5§'

Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för alt skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning. Mol en makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess atl bodel­ning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad förfaller eller domstolen i annat fall avgör målet utan att döma lill äktenskapsskillnad.

(Jfr 9 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar nuvarande bestämmelser i 11 kap. 9 § första och tredje styckena GB om rättens förordnande atl makes giflorättsgods skall sättas under särskild vård och förvaltning i den omfattning som behövs för att säkerställa den andra makens rätt.

Nuvarande regel i 11 kap. 9 § andra stycket GB ger domstolen rätt alt förordna att del undantagna godset eller avkastningen av detta skall använ­das till nödvändiga utgifter, dvs. framför allt till underhåll ål den andra maken eller åt bam under dennes vårdnad. Förevarande paragraf rör emellertid endast den andra makens rätt att vid den kommande bodelning­en få egendom av den första maken, inte frågan om atl säkerställa under­hållsanspråk. Någon motsvarighet till regeln i 11 kap. 9 § andra stycket

' 9 kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                            151


 


GB finns därför inle i förevarande paragraf. Frågan får i stället lösas genom    Prop. 1986/87: 1 en tillämpning av de allmänna underhållsbestämmelserna i ÄktB och föräl-    9 kap. 6 § ÄktB drabalken.

I samband med att domstolen avgör vilken egendom som skall ställas under särskild förvaltning får domstolen självfallet också bestämma i vad mån den make som äger egendomen har rätt alt själv disponera över den eller dess avkastning.

6§'

Egendom som den ena maken råder över får utmätas även om bodelning skall förrättas. Har sådan egendom satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas för makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller denna är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

(Jfr 9 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 10 § GB.

Avträds en makes egendom till konkurs innan bodelning har ägt ram eller har bodelningen återgått med anledning av en makes konkurs, skall det giflorättsgods som maken råder över stå under konkursboels förvalt­ning till dess att det har blivit bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla honom eller henne. Konkursboet får sälja egendomen om det behövs.

Beslut om särskild förvaltning enligt 5 § förfaller vid konkurs.

(Jfr 9 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 11 § GB.

Om en make dör när mål om äktenskapsskillnad pågår, skall trots delta de föreskrifter som avser bodelning vid äktenskapsskillnad tillämpas.

Samma föreskrifter skall tillämpas när makar fördelar egendom mellan sig vid bodelning efter anmälan till domstolen. Vad som är föreskrivet om dagen när talan väcktes skall därvid gälla dagen då anmälan gavs in till domstolen.

(Jfr 9 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Bodelning skall förrättas när äktenskapet upplöses. Upplösningen kan ske genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad. Bodel­ningsreglerna i ÄklB är emellertid olika för de olika fallen.

Första stycket

Föreskrifterna om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad gäller även om den ena maken dör under det all målet om äktenskapsskillnad pågår (beträffande innebörden av uttrycket "mål om äktenskapsskillnad

' 9 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                             152

 9 kap. 10 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. * 9 kap. 11 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


 


pågår" se 9 §). Bodelningen kan ha påbörjats eller t. o. m. gjorts färdig när    Prop. 1986/87: 1 dödsfallet inträffar. Det skulle då vara opraktiskt om det arbete som redan    9 kap. 9 § ÄktB har lagts ned skulle behöva göras om. Det skulle vidare vara olyckligt om en make kunde vinna fördelar vid bodelningen genom att förhala den i förhoppningen atl den andra maken hinner avlida före bodelningens avslu­tande.

Vissa av de bestämmelser i ÄktB, som gäller när en make är död, är dock tillämpliga oavsett om bodelningen sker med anledning av äkten­skapsskillnad eller med anledning av makens död (se t.ex. 9 kap. 3 §).

I sak innebär den lösning som nu har valts ett närmande till den stånd­punkt som intagils i ÄB när det gäller efterlevande makes arvsrätt (se gällande lydelse av 3 kap. 8 § ÄB).

Andra stycket

Föreskrifterna om bodelning vid äktenskapsskillnad är tillämpliga också när makar förrättar bodelning efter skriftlig anmälan till domstolen under äktenskapets bestånd ulan att talan om sådan skillnad pågår. Dagen då anmälan gavs in lill domstolen blir här avgörande i stället för dagen när talan väcktes. Bodelning efter anmälan förutsätter att makarna kommer överens till alla delar om bodelningen. Genom bestämmelserna i andra stycket blir det emellertid klart fastslaget bl. a. vilka tillgångar och skulder som bodelningen skall omfatta (jfr 10 kap. I § andra stycket och 4 §) och i vad mån makarna får gå ifrån likadelning vid uppgörelsen (jfr t. ex. 12 kap. I§).

9§'

Med den lid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk tiden från det att talan väcks till dess att domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen avgör målet utan atl meddela någon sådan dom, lill dess all detta avgörande föreligger eller talan om äkten­skapsskillnad dessförinnan förfaller.

(Jfr 9 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

I paragrafen definieras begreppet "mål om äktenskapsskillnad pågår", vilket förekommer på flera ställen i balken. Definitionen får betydelse för rätten att begära bodelning (1 § första stycket), för valet av bodelnings­regler (8 §) och för frågan om rätt foram i visst fall (18 kap. 2 § andra stycket). Samma begrepp begagnas också i den nya 3 kap. 10 § ÄB. Även om bestämmelsen i förevarande paragraf enligt sin ordalydelse bara gäller vid tillämpningen av regler i ÄklB, bör den vara vägledande även vid tolkningen av motsvarande uttryck i ÄB.

Utgångspunkten för den tid målet pågår är dagen för talans väckande, dvs. den dag då ansökningen om äktenskapsskillnad kom in lill rätten (13 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken). Leder målet till dom, anses

' 9 kap. 12 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                          153


 


målet pågå till dess att domen vinner laga kraft. Om den ena maken avlider Prop. 1986/87: 1 efter domen men före lagakraftvinnandet, anses dödsfallet alltså ha inträf- 9 kap. 10 § ÄktB fat medan målet pågick. Om målet inte leder till dom utan upphör av annan anledning, blir situationen annoriunda. Förfaller talan om äktenskapsskill­nad, måste det antas att makarna har beslutat sig för att fortsätta äktenska­pet. Målet kan då inte längre anses pågå, även om själva avskrivningsbe­slutet kan komma att dröja. När avskrivningsbeslut annars meddelas anses av samma anledning målet inte längre pågå. Om dödsfallet inträffar efter avskrivningsbeslutet men innan detta har vunnit laga kraft, kan dödsfallet således inle anses ha inträffat under tid då målet pågår.

10 S'

Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna. Över avtalet skall upprättas en handling som undertecknas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inte har ingåtts enligl föreskrifterna om äktenskapsförord i denna balk.

(Jfr 12 kap. 5 § första stycket första meningen och andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i GB (jfr dock 8 kap. 1 § andra stycket och 8 §).

Första stycket

I gällande rätt förutsätts atl makar kan ingå elt s. k. föravtal om bodel­ning trots alt del saknas en uttrycklig bestämmelse om det. I 11 kap. 16 § GB stadgas nämligen att ett sådant avtal kan jämkas av rätten om det är uppenbart obilligt för den ena maken (jfr 8 kap. 8 § GB). Om talan om jämkning inte har väckts inom elt år från det atl äktenskapsskillnaden meddelades, är dock rätten lill talan förlorad.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) har framhållits atl rätten atl ingå föravtal bör finnas kvar men alt den bör begränsas till situationer då en äktenskapsskillnad är omedelbart förestående. Det har också ansetts atl frågan bör regleras uttryckligen i ÄktB. I förevarande paragraf återfinns en bestämmelse av den innebörden.

Även jämkningsmöjligheten behålls. Jämkningsbeslämmelsen, som finns i 12 kap. 4 §, har dock getts en något annoriunda utformning för att stämma överens med de övriga jämkningsbeslämmelserna i 12 kap. och då särskilt med bestämmelsen om jämkning av äktenskapsförord.

Föravtalet skall ingås inför en omedelbart förestående äktenskapsskill­nad. Föravtal som ingås långt i förväg är alltså ulan verkan (se andra stycket). Inle heller godtas föravtal som ingås ulan alt det är aktuellt med skilsmässa. Typfallet av godtagbara föravtal är att makarna redan i sam­band med skilsmässoförhandlingarna löser några av de frågor som rör den

' 9 kap. 13 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                                    154


 


155


kommande bodelningen. Genom att betänketid kan komma att föregå   Prop. 1986/87: 1 äktenskapsskillnaden och det inte finns någon skyldighet att förrätta bo-    10 kap. ÄktB delning förrän skilsmässodomen är klar, om inte den ena maken begär det (jfr 9 kap. 1 § första stycket), kan det komma att förflyta en viss tid innan föravtalet fullföljs eller ersätts av bodelningen.

Föravtalet skall vara skriftiigt och undertecknat av båda makarna. Om formkraven inte har iakttagits är avtalet ogiltigt. Muntliga avtal kan således inte längre godtas som föravtal (jfr avsnitt 2.4.3 i den allmänna motivering­en). Någon bevillning av handlingen behövs inte.

Karaktäristiskt för föravtalet är alt del gäller endast i förhållandet mellan makarna. Det har således ingen sakrältslig verkan. Även om avtalet går ut på alt viss bestämd egendom skall överföras vid bodelningen från den ena maken lill den andra, får denna överensskommelse ingen verkan mot den överlåtande makens borgenärer. Föravtalet far således inte verkställas vid bodelningen, om ett verkställande skulle kränka någon borgenärs rätt. Om en makes egendom inte räcker lill för att täcka hans eller hennes skulder, kan avtalet enligt huvudregeln verkställas — utan att ansvar för eftergift vid bodelningen inträder (13 kap. 1 §) - bara om den övertagande maken av sin egendom överlämnar utmätningsbar egendom till motsvarande vär­de.

Ett föravtal behöver inte innehålla enbart hur vissa tillgångar skall fördelas. Det kan reglera även andra frågor som hänger samman med bodelningen, t.ex. hur värderingen av egendomen skall göras eller vilka andelar som vid bodelningen skall tillkomma makarna.

Andra stycket

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är ulan verkan, om det inle har upprättats och registrerats enligt föreskrifterna i ÄktB om äktenskapsförord. Endast genom atl i äktenskapsförord göra egendom till enskild eller göra enskild egendom till giftorättsgods kan således makar avtala på längre sikt om resultatet av en eventuellt kom­mande bodelning.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning

I 10 kap. finns bestämmelser om vilken egendom som skall ingå i bodel­ningen. I de sakkunnigas förslag har begreppet giflorättsgods slopats. Som förat har framhållits (bl. a. i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen) har emellertid begreppet giftorältsgods behållits i ÄktB. Kapitlet har därför fått en något annan utformning än vad de sakkunniga har föreslagit.

Efter den grandläggande regeln om bodelning i 1 § finns bestämmelser om vilken egendom som är undantagen från bodelning (2 och 3 §§). I 4 § finns en bestämmelse som möjliggör atl enskild egendom dras in i bodel-


 


ningen. Den avslutande 5 § innehåller en hänvisning till bestämmelser i    Prop. 1986/87: 1
lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
                                           10 kap. 1 § ÄktB

I §'

Vid bodelning skall makarnas giftorättsgods delas mellan dem.

Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskill­nad pågick, den dag då dödsfallel inträffade. Varje make är skyldig alt tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tillhörig egendom som han eller hon har haft hand om. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

(Jfr 10 kap. 1 och 2 §§, 5 § första stycket första meningen och 6 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Enligt huvudregeln är det giftorättsgodset som skall vara föremål för bodelningen. Vad som är giftorättsgods framgår av 7 kap. 2 §. Atl enskild egendom ibland kan dras in i bodelningen och då skall behandlas som giflorättsgods framgår av 4 §. I 2 och 3 §§ finns regler som undantar viss egendom från bodelning.

Andra stycket

Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall delningen gö­ras med utgångspunkt i de egendomsförhållanden som gällde den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes. Vad en make förvärvar genom t.ex. eget arbete, arv eller gåva efter den dagen ingår således inte i den egendom som skall omfattas av delningen. Avkastning av giflorättsgods som fanns den dagen skall däremot ingå i bodelningen, oavsett om avkastningen avser tid före eller efter den angivna dagen (med visst undantag som strax skall behandlas). Sakligt sett innebär de nya reglerna ingen ändring i förhållande till gällande rätt, som dock har en annan formell konstruktion (enligt 11 kap. 6 § GB blir vad en make förvärvar efter det att talan om äktenskapsskillnad har väckts enskild egendom, om det döms lill äkten­skapsskillnad eller en make avlider under skillnadsmålets gång).

Det kan ibland uppslå skilda meningar om vilken make som äger viss egendom. I gällande rätt erbjuder 6 kap. 9 § GB makarna en möjlighet att skapa elt särskilt bevis om det. Om makarna har upprättat en förteckning över egendom som tillhör vardera maken eller en av dem och bekräftat förteckningen på heder och samvete samt försett den med intyg av vittnen om underskrifterna och datum för underskrifterna, gäller förteckningen vid tvist om vilken av makarna egendomen tillhör om det inte visas eller på grand av särskilda omständigheter kan antas att den är oriklig. Uppslår

' Första stycket har ändrad lydelse i propositionsförslaget.  Beträffande andra  156

stycket se 9 kap. 2 § första stycket och 3 § i propositionsförslaget.


 


tvisten vid utmätning som sker inom ett år från förteckningens upprättande Prop. 1986/87: eller i en konkurs på grand av ansökan som har gjorts inom samma tid, 10 kap. 1 § ÄktB skall dock förteckningens särskilda bevisvärde inte gälla.

Den möjlighet som har funnits enligt GB att upprätta en förteckning har haft till syfte bl. a. att motverka obilliga verkningar av att det enligt äldre utsökningslagstiftning alltid ålåg en make att bevisa att egendomen tillhör­de honom eller henne för atl hindra atl den utmättes till betalning av den andra makens skulder. Genom utsökningsbalken - som trädde i kraft 1982 - ändrades denna bevisbörderegel något. En make har alltjämt bevisbör­dan för att egendom tillhör honom eller henne ensam. Om makarna där­emot påslår atl lös egendom som de har i sin gemensamma besittning tillhör dem gemensamt enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, räcker det med att de gör detta sannolikt för att egendomen till den del den tillhör en make skall vara fredad mot den andra makens borgenärer (4 kap. 19 § utsökningsbalken).

Enligl familjelagssakkunniga (belänkandet s. 360) är det osäkert i vad mån makar brakar begagna sig av denna möjlighet atl upprätta en förteck­ning. Den behöver nämligen inle ges in till någon myndighet för registre­ring. I den juridiska litteraturen har hävdals att förfarandet är ovanligt och atl den omständigheten att en förteckning åberopas ger anledning lill misstanken atl makarna har velat undandra borgenärerna egendom (Schmidl, Äklenskapsräll, 6 uppl. 1980, s. 70). De sakkunniga har med anledning härav ansett alt det inte finns något behov av att i ÄktB la in en regel motsvarande den i 6 kap. 9 § GB. Om makar har upprättat en för­teckning, får dess bevisvärde enligt de sakkunniga bedömas fritt från fall till fall.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning i denna fråga. Någon motsvarighet till 6 kap. 9 § GB har därför inte tagits in i ÄklB.

Huvudregeln är att bodelning efter äktenskapsskillnad skall förrättas först när äktenskapet har blivit upplöst (9 kap. 1 §). Om den ena maken begär det skall dock bodelning kunna förrättas genast. Om huvudregeln följs kommer det att förflyta mer än sex månader efter det alt talan om äktenskapsskillnad väcktes till dess att bodelning kan förrättas. Även om undantagsregeln tillämpas kan det i vissa fall dröja innan bodelning förrät­tas, t. ex. därför alt makarna har komplicerade egendomsförhållanden.

För att man vid bodelningen skall kunna klarlägga vilken egendom som skall omfattas av delningen och vilket värde egendomen har gäller enligt andra stycket av förevarande paragraf en skyldighet för makarna att redo­visa för sin egendom för den nyss angivna mellantiden. Regeln motsvarar de föreskrifter om detta som i GB finns utspridda på olika håll (9 kap. 5 §, 11 kap. 8 § och 12 kap. 4 § GB). Även efter det att talan om äktenskaps­skillnad har väckts råder vardera maken över sin egendom i samma ut­sträckning som under äktenskapet (1 kap. 3 § jämförd med 7 kap. 5 § och 9 kap. 7 § ÄktB), men makarna är var och en för sig redovisningsskyldig


157


 


för sin egendom. Redovisningsskyldigheten motiveras av de bodelnings-    Prop. 1986/87: 1
anspråk som den andra maken kan ha.
                              10 kap. 1 § ÄktB

Redovisningsskyldigheten omfattar inte bara den egendom som fanns vid den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcktes. Även avkastning av sådan egendom och vad som har trätt i stället för sådan egendom kommer i fråga. Makarna skall lämna upplysningar om egendomen och dess förvaltning under tiden fram lill bodelningen. De bör för detta ända­mål kunna redovisa gjorda avhändelser, utbyten, underhåll och förbätt­ringar saml kunna förete räkenskaper och verifikationer.

Redovisningsskyldigheten omfattar all avkastning. I vissa fall kan emel­lertid gränsdragningen mellan regelrätt avkastning och kapitalinkomster som härrör från makens eget arbete vara svår alt göra. Det kan t. ex. gälla i fall där den ena maken driver elt mindre familjeföretag eller någon annan rörelse. Principen är - som redan har framhållits — att vad maken har förvärvat genom eget arbete efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes inte skall ingå i bodelningen. Även om sådan inkomst ibland kan ha formen av kapitalinkomst bör den således i detta sammanhang inte ses som avkastning ulan som inkomst av eget arbete. Om den andra maken har anspråk på del i sådan inkomst för att klara sitt uppehälle, bör frågan lösas enligl bestämmelserna om underhåll och inte omvägen över en utjämning vid bodelningen.

Redovisningsskyldigheten avser också egendom som en make har haft hand om under den aktuella lidsperioden men som tillhör den andra ma­ken.

En makes enskilda egendom kan - även mot hans eller hennes önskan - dras in i bodelningen genom jämkning av äktenskapsförord eller genom att den andra maken utnyttjar sin rätt att överta bostad eller bohag. Alt den ena maken har enskild egendom kan vidare påverka bedömningen av om det finns skäl att jämka en bodelning (jfr 12 kap.). Med hänsyn härtill bör en makes redovisningsskyldighet enligt förevarande paragraf omfatta även den enskilda egendomen.

Redovisningsskyldigheten aktualiseras när bodelningen skall ske. Ma­karna är då också skyldiga att lämna de uppgifter i övrigt som kan vara av betydelse vid bodelningen.

Om bodelning skall förrättas därför att äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan alt mål om äktenskapsskillnad pågick, skall delningen i stället göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena på den avlidna makens dödsdag. Reglerna om redovisningsskyldighet och upplysningsplikt gäller även i detta fall. Vad som i dessa avseenden före­skrivs om make gäller i delta fall även för arvingar och universella testa­mentstagare (jfr 9 kap. 2 §).

Vid bodelning under äktenskapet som förrättas utan att äktenskapsskill­nad är aktuell skall bodelningen göras med utgångspunkt i egendomsför­hållandena den dag då anmälan om bodelningen ges in till domstolen (se 9 kap. 8 § andra stycket).


158


 


Frågan om redovisningsskyldigheten hänger nära samman med frågan Prop. 1986/87: I om värdering av boets egendom. Egendomen kan ha förändrats i värde 10 kap. 1 § ÄktB under tiden från det att talan om äktenskapsskillnad väcktes (respektive dödsfallet inträffade) till dess att bodelning förrättas. Det kan därför få stor betydelse om värderingen skall hänföras till den förstnämnda eller den sistnämnda tidpunkten. I gällande rätt saknas bestämmelser om detta, och inte heller finns det några motivuttalanden till gällande rätt på denna punkt. I den praktiska rättstillämpningen har olika uppfattningar gjort sig gällande. Enligt familjelagssakkunniga (belänkandet s. 362) tillämpas båda lösningarna i praktiken vid bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad. En viss övervikt för den senare tidpunkten tycks dock föreligga. Det tycks ocksä finnas en enighet bland praktiskt verksamma jurister om att vid bodelning med anledning av makes död (och arvskifte) granda uppgö­relsen på de vid delningstillfället aktuella värdena.

Vad gäller bodelning vid äktenskapsskillnad bör till en böan framhållas att makarna är oförhindrade att själva komma överens om värderingstid­punkten under föratsättning att inga borgenärer lider skada av överens­kommelsen. En bestämd värderingstidpunkt kan behöva överenskommas även när makarna vill ha ett så aktuellt värde som möjligt. Om tillgångarna är av den beskaffenheten atl värderingen har stor betydelse, torde det nämligen ofta vara praktiskt laget omöjligt all hålla värderingen helt aktu­ell intill den dag bodelningsförrätlningen avslutas och handlingen skrivs under. Av den anledningen torde enligt familjelagssakkunniga (belänkan­det s. 362) den dag då boel är utrett i stor omfattning väljas som värde-ringstidpunkl.

Om makarna inte kan enas torde det vara mest förenligt med principerna för bodelning enligt ÄktB att lägga aktuella värden till grand för delningen. Reglerna om täckning för skuld (11 kap. 2 §) och om ansvar för eftergift vid bodelning (13 kap. 1 §) föratsätter att en skuldsall make tillförs egen­dom som vid bodelningslillfällel motsvarar skuldbeloppet. En make kan sålunda inle tilldelas egendom som när talan om äktenskapsskillnad väcktes hade elt värde motsvarande skuldbeloppet men som sedermera har föriorat sitt värde. En lottläggning grandad på äldre värden skulle också kunna innebära atl den utjämning mellan makarna som avses med likadelningsprincipen skulle kunna omintetgöras. I fråga om många slags tillgångar bör del dessutom vara lättare att göra en värdering efter aktuella förhållanden än att grunda värderingen på läget i förfluten tid.

Även om således huvudregeln bör vara atl värderingen - om inte makarna kommer överens om annat - baseras på de förhållanden som är aktuella vid bodelningslillfällel, finns del några undanlag. Dessa har sam­band med den redovisningsskyldighet som följer av denna paragraf. I skyldigheten ligger nämligen också att en make har att sköta och förvalla sin egendom på elt omsorgsfullt och aktsamt sätt. Den make som förbrakar sin egendom i mer eller mindre klart uttalad avsikt atl undandra den andra

159


 


maken egendom vid bodelningen bryter således mot sin skyldighet enligt Prop. 1986/87: 1 denna paragraf. För en värdeminskning som är att tillskriva en makes 10 kap. 2 § ÄktB bristande aktsamhet vid förvaltningen skall denna make själv svara, och bodelningsresullatet får anpassas till det. Man kan lösa frågan så, att den berörda egendomen tas upp till sitt äldre värde, om den tillskiftas maken själv. Den andra maken erhåller då kompensation vid andelsberäkningen. Skall egendomen däremot tilläggas den maken, kan den vid avräkningen inte tas upp annat än till sitt aktuella värde. Maken får kompenseras för värdeminskningen med annan egendom.

Om en oaktsam förvaltning kan komma att läggas en make till last, bör man å andra sidan kunna räkna en make till godo att han eller hon har vidtagit särskilda åtgärder för egendomens förbättring efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade vilka kan sägas ligga vid sidan av en ordinär förvaltning som huvudsakligen är inriktad på att bevara egendomen. I dessa fall får man alltså göra på motsatt sätt jämfört med de situationer som nyss beskrevs.

Rent konjunkturbetonade förändringar av värdet på egendomen kommer med den här beskrivna metoden att fördelas mellan makarna. Detta gäller såväl värdestegringar som värdeminskningar. Detsamma gäller värdeför­ändringar som beror på penningvärdeförskjutningar.

Vissa typer av tillgångar, exempelvis personbilar, kan sjunka i värde ganska snabbi även vid en normalt aktsam förvaltning. Det beror då oftast på alt den make som äger egendomen använder den under liden fram till bodelningen. Den förmån som maken härigenom åtnjuter faller också in under redovisningsskyldigheten. Värdet av denna förmån skall därför be­aktas vid bodelningen. Skall egendomen tillskiftas maken, kan det ske genom alt man åsätter egendomen det äldre värdet. Skall den i stället tillskiftas den andra maken får denne kompenseras med annan egendom.

Att en makes redovisningsskyldighet inte bara omfattar tillgångar ulan även skulder behandlas i specialmotiveringen till 11 kap. 2 §.

2§'

Vatje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och personliga presenter samt föremål som han eller hon uteslutande har till sill personliga bruk. Om den ena maken är död, gäller denna rätt endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 10 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 13 kap. 4 § GB. Den har dock utvidgats något i förhållande till den paragrafen genom att rätlen all la undan egendom anges gälla också personliga presenter, och detta även om dessa inle tjänar uteslutande till mottagarens personliga brak. Delta innebär att gåvor som en make har fått t. ex. på en bemärkelsedag inte skall ingå i bodelning, föratsatt att rätten att ta undan egendom därigenom utövas "i skälig

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                               160


 


omfattning". Det senare får bedömas med härisyn till makarnas ekonomis- Prop. 1986/87: 1 ka förhållanden. En viss ledning för tolkningen av bestämmelserna kan 10 kap. 3 § ÄktB erhållas av 8 kap. I § andra stycket, där undantag från kravet på registre­ring görs för personliga presenter som inte står i missförhållande till giva­rens ekonomiska villkor. I stort sett bör samma faktorer vara av betydelse här. Rätten att ta undan egendom måste dock bedömas med hänsyn till vad en make sammanlagt vill hålla utanför delningen.

Rätten att ta undan viss egendom enligt förevarande paragraf tillkommer även en efterlevande make. Som har framhållits i specialmotiveringen lill 9 kap. 2 § har däremot inte den avlidna makens rättsinnehavare någon rätt att ta undan egendom enligt förevarande bestämmelser. Detta gäller oav­sett om bodelningen sker med anledning av en makes död eller vid skils­mässa.

3§'

Rätt till egen pension skall inte ingå i bodelning. Grundas pensionen på försäkring, gäller delta dock endast sådan pension vars utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

Andra rättigheter som inte kan överlåtas eller som, enligt vad som särskilt gäller för dem, är av personlig art skall inte heller ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

(Jfr 10 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

I 6 kap. 1 § andra stycket GB föreskrivs alt en rättighet som inte kan överlåtas eller som eljest är av personlig art inle skall beaktas vid bodel­ningen om det strider mot vad som gäller med avseende på rättigheten. Bestämmelsen har med en viss justering förts över till ÄktB.

Första stycket

Rätlen till pension nämns särskilt som den kanske viktigaste rättigheten som skall undantas vid bodelning. De flesta pensionsrätter är oöverlåtbara och är därför av denna anledning undantagna från bodelning redan enligt gällande rätt. En nyhet är emellertid atl rätt lill egen pension enligt en sådan försäkring som enligt kommunalskatlelagen (1928:370) är att anse som pensionsförsäkring jämställs med annan rätt lill pension. I stället för atl göra en direkt hänvisning till kommunalskattelagen har i lagtexten angetts det karaktäristiska för sådana försäkringar, nämligen att utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

Bakgranden till den föreslagna nyheten är följande.

Kritik har enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 269 f) vid skilda tillfällen riklats mot alt pensionsförsäkringar utgör giftorättsgods och atl därmed det tekniska återköpsvärdet som sådana försäkringar har skall ingå bland de tillgångar som skall delas vid en bodelning. En försäkrings värde byggs upp av den del av premierna som innefattar ett sparande och utgörs

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                161

11    Riksdagen 1986187. I saml. Nr I


 


av en andel i försäkringsbolagens s.k. premiereserv. Det är denna andel     Prop. 1986/87: 1
som brukar betecknas som försäkringens tekniska återköpsvärde.
          10 kap. 3 § ÄktB

När det gäller pensionsförsäkringarna är det en särskild svårighet att de utfallande beloppen så småningom skall inkomstbeskaltas. Del tekniska återköpsvärdet blir därmed inte någon rättvisande mätare på försäkringens värde eftersom det inte beaktar den latenta skatteskulden.

Lika litet som i fråga om rätten till framtida lön går rätten till pension att överlåta. Rätten till pension utgör en sådan personlig rättighet som inte skall beaktas vid bodelning (jfr 6 kap I § andra stycket GB). Detsamma torde gälla beträffande en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som arbetsgivaren har tecknat. Även om den anställde själv har tecknat försäk­ringen, kan del länkas alt förfoganderätten är utesluten på grund av be­stämmelser i anställningsavtalet och alt försäkringen därför skall betraktas som en personlig rättighet. I andra fall räknas en pensionsförsäkring som en tillgång vid bodelningen (jfr NJA 1958 s. 671 och 1960 s. 411).

Det stora flertalet människor har sin pensionering ordnad på det sättet alt förmånen inle ingår i en bodelning. Kritiken mol det nuvarande syste­met har avsett att pensionsförsäkringarna inte följer samma regler som annan pension. I främsta rammet har man då tänkt på sådana försäkringar som betraktas som pensionsförsäkringar enligt kommunalskattelagen. Kri­tiken har emellertid också gällt andra periodiska förmåner, i första hand livräntor.

Behovet av reformer har ansetts vara störst vid bodelning efter försäk­ringstagarens makes död. De nuvarande reglerna leder då till att den efterievandes förmåner enligt pensionsförsäkringen ingår i den samman­lagda bobehållningen. De påverkar därmed bodelningen, arvskiftet och arvsskatten. Om den avlidne har bröstarvingar, kommer i princip halva värdet av den efterlevandes förmåner enligl försäkringen atl tillfalla bröst­arvingarna. Om i stället den efterievande maken är arvinge, medför dessa förmåner en ökning av den arvskatt som maken skall betala.

Problem uppstår också om det är den avlidne som har haft en pensions­försäkring och denna innehåller ett eflerievandeskydd. Försäkringen faller då utanför kvarlåtenskapen. Eftersom en efterlevandeförmån för en make ofta är värd betydande belopp är det dock inte ovanligt alt den kränker laglotten. Den efterlevande kan i sådana fall komma atl få avstå en bety­dande andel av pensionen till den avlidnes bröstarvingar.

De ändringar i äktenskaps- och arvslagstiftningen som i övrigt görs i detta sammanhang minskar visserligen de problem som nu föreligger be­träffande förmåner från en pensionsförsäkring. Efterlevande make får ju arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar och får också rätt att bestäm­ma att delning av makarnas giftorältsgods inte skall ske utan att vardera sidan som sin andel skall behålla sitt giftorältsgods. Dessa ändringar med­för dock inle att problemen försvinner helt.


162


 


Kritiken mot att pensionsförsäkringar beaktas vid bodelning efter äk-     Prop. 1986/87: tenskapsskillnad framträder med särskild styrka i det fallet att den andra     lOkap. 3 § ÄktB maken har en rätt till pension vars värde inte ingår i bodelningen.

Det argument som brukar anföras till stöd för den nuvarande ordningen är att betalningen av premierna i realiteten belastar bägge makarnas ekono­mi och därför får anses utgöra resultatet av deras gemensamma uppoffring­ar. Det framhålls också att pensionsförsäkringar ofta innefattar mycket stora ekonomiska tillgångar. Skatteaspekter och andra hänsyn har medver­kat till att pensionsförsäkringar och livräntor ofta har haft karaktären av kapitalplacering.

Pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens bemärkelse är numera in­skränkta till sådana former av försäkring som tillgodoser pensioneringsbe­hov. Vid inkomstbeskattningen tillåts inte heller avdrag för högre premier än som anses behövliga för att försäkringstagaren skall erhålla en normal pension. Försäkringstagaren saknar vidare — med vissa i sammanhanget betydelselösa undantag — möjligheter att disponera över det förmögen­hetsvärde som försäkringen representerar. Jag anser därför att det inte längre bör göras någon skillnad vid bodelning mellan vanlig pension och pensionsförmåner från pensionsförsäkring. Enligt första stycket i föreva­rande paragraf skall därför rätt lill pension enligl en sådan försäkring som anses som pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagen undantas vid bodelningen.

Bestämmelsen innebär ett närmande till vad som gäller i Finland och Norge. Motsvarande försäkringar har i dessa länder sedan länge betraktats som sådana personliga rättigheter som inte skall ingå i bodelning.

Begreppet egen pension tar i första hand sikte på sådana försäkringar som ger försäkringstagaren själv ålders- eller invalidpension. Om en pen­sion har börjat utgå till en efterlevande till försäkringstagaren, är pen­sionen i dennes hand också all anse som en egen pension. Uppbär en efterievande make efterlevandeförmåner enligl en pensionsförsäkring, in­går således inte dessa i en eventuell bodelning i ett nytt äktenskap.

Om en försäkringstagare har tecknat en försäkring på eget liv som endast ger hans eller hennes efterievande make eller barn rätt till pension, räknas inte försäkringstagarens rätt som egen pension. Vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad ingår därför en sådan försäkring med sitt tekniska återköpsvärde i bodelningen. Sker bodelning med anledning av atl försäkringstagaren har avlidit, är de förmåner som den efterlevande maken erhåller dock att anse som en rätt lill egen pension för denne.

Del nu sagda kan ibland innebära alt en försäkrings olika förmåner måste behandlas olika beroende på av vilken orsak bodelning sker. En pensionsförsäkring med ålderspension och ett eflerievandeskydd för den andra maken skall undantas endast såvitt gäller ålderspensionen vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Om bodelning sker därför att försäkringstagaren har avlidit, blir däremot ålderspensionen inte aktu-


163


 


eli. Den efterievande makens rätt all som förmånstagare uppbära försäk-     Prop. 1986/87: 1 ringsbelopp enligt pensionsförsäkringen blir att betrakta som egen pen-     10 kap. 3 § ÄktB sion. Makens rätt lill egen pension skall därför undantas från den bodel­ningen.

För livränteförsäkringar som inle är pensionsförsäkringar i kommunal­skattelagens mening och för andra livräntor gestaltar sig förhållandena delvis annorlunda. Det typiska för en livränta är atl del är en förmån som utgår under en eller flera personers livslid. Även en periodisk förmån som är begränsad till en mycket kort tid anses vara en livränta, om den upphör vid dödsfall före den angivna tidens utgång. De bakomliggande rättsförhål­landena kan variera högst avsevärt. En livränta kan utgå på grand av arbetsgivares utfästelse, försäkringsavtal, testamente, skadeståndsskyl­dighet eller som vederlag vid köp eller av annan orsak.

I enskilda fall kan en livränta fylla samma funktion som en pension. I andra föreligger inle ett sådant pensioneringssyfte eller också är det syfiet mindre uttalat. Som familjelagssakkunniga har påpekat (betänkandet s. 273) skulle det föra alldeles för långt alt alltid undanta alla dessa förmåner vid bodelningen. Del skulle inbjuda till olika dispositioner för all skaffa fördelar vid en framtida äktenskapsskillnad.

Vad som återstår att överväga är då om det är lämpligt och möjligt att vid bodelningen undanta endast sådana livräntor som har elt pensionerings­syfte. Det är emellertid svårt att göra gränsdragningar av del slag som då skulle krävas. I nästan alla fall då någon erhåller en löpande förmån kan del sägas alt den i någon mån har till syfte att trygga mottagarens försörj­ning. Elt avskiljande av livränlefall med mera uttalat pensioneringssyfle skulle också kräva ställningstaganden till en mängd andra faktorer, exem­pelvis vid vilken ålder en livränta skall utgå för alt godtas och vilka nivåer på livräntebeloppen som skall godkännas. Det skulle krävas en mängd skönsmässiga avgöranden, som det inle är lämpligt att lägga in i ett bodel­ningsförfarande. I förevarande paragraf har därför - som de sakkunniga har föreslagit - livräntor inte undantagits från bodelning.

Detta ställningstagande skall ses mot bakgrand av de regler om bodel­ning som i övrigt skall gälla, bl.a. jämkningsreglerna i 12 kap. Om den make som är berättigad lill livränta och som behöver denna för sin försörj­ning har mer giflorättsgods än den andra maken, kan del ofta finnas skäl att jämka enligl 12 kap. 1 §. Har livräntelagaren mindre giftorättsgods än den andra maken, leder en likadelning lill alt livräntelagaren i vart fall tillförs egendom ur den andra makens giftorältsgods. När bodelning sker med anledning av den andra makens död har livräntelagaren rätt att som sin andel behålla sitt giftorältsgods (12 kap. 2 § första stycket). Den efterie­vandes arvsrätt har dessutom stärkts betydligt på de gemensamma bröstar­vingarnas bekostnad genom ändringarna i ÄB.

Det förtjänar att framhållas i delta sammanhang all viktiga livräntor enligt andra stycket är undantagna från bodelning på grund av att de inte


164


 


går all överlåta. Också i andra fall får rätten till livränta på grund av de Prop. 1986/87: 1 bestämmelser som gäller för den och de ändamålssynpunkter som bär upp lo kap. 4 § ÄktB den anses vara av så personlig art att den enligt andra stycket inte skall ingå i bodelningen. Del senare torde t. ex. gälla sådan livränta som utgår på grund av en frivillig olycksfalls- och sjukförsäkring eller som utgår som skadestånd med anledning av personskada eller av annan liknande orsak (jfr betänkandet s. 274). Det sagda tar sikte på rätten till själva livräntan och inte de särskilda utfallande livräntebeloppen.

Andra stycket Bestämmelsen motsvarar 6 kap. I § andra stycket GB.

4§'

Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till egen pension på grund av försäkring som avses i 3 § första stycket andra meningen.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorätts­gods.

(Jfr 10 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, ger makar möjligheten att komma överens om att egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord skall ingå i bodelningen. Om den ena maken är död, har dennes arvingar och universella testamentstagare samma rätt att göra en sådan överenskommelse med den andra maken (jfr 9 kap. 2 §).

Jämfört med familjelagssakkunnigas förslag har den inskränkningen gjorts att överenskommelsen endast får avse sådan egendom som är en­skild på grand av villkor i äktenskapsförord. Egendom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente kan således inle dras in i bodelningen. Skälen lill denna inskränkning har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).

Första stycket

Makarna kan alltså komma överens om alt egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord och sådan rätt till pension på grand av försäkring som annars skulle ha tagits undan från bodelning enligt 3 § skall ingå i bodelningen. Makarna får emellertid inte begagna denna rättighet till skada för någonderas borgenärer (jfr 13 kap. I §).

Även substitut för enskild egendom som avses i stycket och avkastning av sådan egendom får dras in i bodelningen genom en överenskommelse mellan makarna. Substitut för enskild egendom är normalt också enskild

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             165


 


egendom (7 kap. 2 § andra stycket 5). Avkastning av enskild egendom är    Prop. 1986/87: 1 däremot enskild endast om det föreskrivits i äktenskapsförordet (7 kap.    10 kap. 5 § ÄktB 2 § tredje stycket).

Andra stycket

Om makar har kommit överens om att dra in enskild egendom i bodel­ningen, skall denna egendom vid bodelningen anses utgöra giftorättsgods. Egendomen skall således ingå i makarnas sammanlagda giftorältsgods, sedan skulderna har läckts, och delas mellan dem enligt de vanliga del­ningsreglerna.

Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäk­ringsavtal.

(Jfr 10 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, erinras om all lagen (1927:77) om försäkringsavtal innehåller viktiga begränsningar i principen att varie makes egendom ingår i bodelningen. Som framhållits i den all­männa motiveringen (avsnitt 2.1) avser jag alt senare återkomma med förslag till ändringar i bl.a. försäkringslagstiflningen. Förevarande para­graf kan därigenom få en utökad hänsyftning genom atl fler begränsningar införs i försäkringsavlalslagen.

11 kap. Andelar och lotter

Kapitlet är uppdelat i två avsnitt. I del första (1-5 §§) behandlas hur storleken av makarnas andelar av del gemensamma giflorättsgodset skall beräknas. I det andra avsnittet (6-10 §§) klargörs hur egendomen i boet skall fördelas på de andelar som har beräknats för makarna. I det avsnittet ges också regler för den situationen alt det inte går atl fördela egendomen helt i överensstämmelse med andelsberäkningen, t.ex. därför alt viss typ av egendom är odelbar.

Makarnas andelar i boet

1 § Vid bodelning skall först makarnas andelar i boet beräknas.

(Jfr 11 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, klargörs alt det egent­liga bodelningsförfarandet skall inledas med alt makarnas andelar i boel beräknas. Frågan om vilken egendom som skall tilldelas respektive make avgörs alltså först vid lottläggningen. Denna sker när andelsberäkningen är avslutad. Loltläggningsreglerna finns i det senare avsnittet i kapitlet.

I 2-5 §§ regleras hur andelsberäkningen skall göras.                             166


 


2 §'                                                                            Prop. 1986/87: 1

Vid beräkningen av makarnas andelar i boet skall från en makes gifto-    jj kap 2 § ÄktB rättsgods avräknas sä mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade.

För sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom skall maken få täckning ur sitt giftorättsgods endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Detsamma gäller andra skulder som maken har ådragit sig för underhåll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 §.

(Jfr 11 kap. 2 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 13 kap. 2 § första stycket GB. Liksom enligt dessa bestämmelser skall vaqe make vid andelsberäkningen först få avräkna så mycket från sina tillgångar att det täcker skulderna. Skuldläckningen skall normalt ske ur giftorättsgodset (vissa undantag be­handlas i andra stycket). Endast sådana skulder som fanns vid den för bodelningen avgörande tidpunkten får täckas med giflorättsgods (jfr 10 kap. 1 § andra stycket, där motsvarande regel ges för tillgångarna i boet). Vid äktenskapsskillnad är det alltså fråga om de skulder som en make hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes. Vid bodelning under etl äktenskap - utan samband med äktenskapsskillnad - är motsvarande tidpunkt när anmälan om registrering av bodelningen görs hos tingsrätten (jfr 9 kap. 8 § andra stycket). Om bodelningen förrättas därför alt den ena maken har avlidit, är det den dag dödsfallel inträffade som på motsvarande sätt är den avgörande tidpunkten.

Samtidigt som bestämmelsen således reglerar skuldläckningen mellan makarna löser bestämmelsen den konflikt som vid bodelningen kan förelig­ga mellan den ena maken och den andra makens borgenärer. Lösningen innebär att den ena makens anspråk på alt få vara med och dela på den andra makens giftorältsgods skall tillgodoses först efter det att den maken har tilldelats egendom som läcker de skulder som han eller hon har ådragit sig/öre den för bodelningen avgörande tidpunkten. Om dessa skulder är större än den makens giftorältsgods finns det därför ingenting kvar för den förstnämnda maken att vara med och dela på. Om det däremot finns elt nettoöverskott, skall den andra maken inte med stöd av sin fria rådighel över egendomen kunna under mellantiden fram till bodelningen genom ytterligare skuldsättning minska det delningsbara överskottet. Den redo­visningsplikt som enligt 10 kap. 1 § andra stycket åvilar en make gäller även skuldema.

Gentemot borgenärer med fordringar som har tillkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten har den make som inte belastas av

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                167


 


dessa fordringar inga andra förpliktelser än dem som följer av 13 kap. 1 S     Prop. 1986/87: om verkan av den andra makens eftergift vid bodelningen. Den förstnämn-    ii kap. 2 § ÄktB da makens anspråk på att fä del i den andra makens giftorättsgods går således före sådana borgenärers rätt.

Familjelagssakkunniga och några remissinstanser har berört ett särskilt problem vid skuldtäckningen, nämligen behandlingen av studieskulder. Gällande regler om skuldtäckning påslås ibland leda till oskäliga resultat när det gäller skuld för erhållna studiemedel. Problemet torde även uppstå vid andra former av studieskulder, låt vara att studiemedel f. n. torde vara den helt dominerande formen av studielån.

Sludiemedelsskulder kan uppgå lill betydande belopp. Ibland lär det ha medfört all den skuldsatta maken som täckning för skulden har fått hela det gemensamma hemmet eller större delen därav på sin lott. Det har ansetts alt detta skulle vara orättvist mot den andra maken, särskilt som skulderna aldrig kommer att betalas av dessa tillgångar utan av framtida förvärvsinkomster.

Enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 370) är det inle någon lämplig lösning på problemet att införa särskilda skuldläckningsregler för en viss typ av skulder. Det kan enligt de sakkunniga finnas åtskilliga andra skulder vilka på ett liknande sätt har ett sakligt sett mycket svagt samband med den egendom som ingår i boet och vilka inte behöver infrias på mycket länge.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att några särskilda skuldtäcknings-regler inle bör införas för att lösa problemet med studiemedelsskulderna. Det är f.ö. inte säkert atl det alltid är oskäligt att en stor studiemedelsskuld läcks fullt ul. Om äktenskapet hade bestått, skulle familjens samlade inkomster ha använts till viss del för alt betala skulden. Även den inle skuldsatta makens ekonomiska standard skulle ha påverkats av detta. Det kan med hänsyn härtill framstå som rimligt att den skuldsatta maken får täckning ur sitt giflorättsgods för studiemedelsskulden.

Däremot kan det ofta anses oskäligt att den skuldsatta maken - i vart fall om studiemedelsskulden har avsett ett i förhållande till makarnas sammanlagda giftorältsgods stort belopp - får vara med och dela på den andra makens giftorältsgods. I sådana fall bör det därför finnas skäl att jämka det bodelningsresullat som en likadelning av det sammanlagda net-logiftorällsgodset skulle medföra. En sådan jämkning kan åstadkommas med stöd av reglerna i 12 kap.

En makes redovisningsplikt enligt 10 kap. 1 § andra stycket gäller även makens skulder. Om del sker förändringar på skuldsidan under tiden fram till bodelningen, skall dessa således redovisas. Har skulden betalts under mellantiden, får det betydelse om delta har skett med medel som ingår i giftorättsgodset eller med andra medel. Skulden kan vidare ha preskribe­rats eller ha upphört av någon annan anledning. Normalt skall sådana skuldminskningar leda till atl det delningsbara nettot ökar på motsvarande


168


 


sätt som gäller för en värdeökning på tillgångssidan. Om förändringen är    Prop. 1986/87: ett resultat av den skuldsatte makens särskilda insatser eller en följd av att    n kap. 2 § ÄktB borgenären har önskat särskilt gynna denne make, kan det emellertid finnas skäl atl låta vinsten av detta tillfalla denne make ensam.

Ibland kan en skulds storlek fastställas först efter den för bodelning avgörande tidpunkten. Det kan t.ex. gälla ett skadestånd eller ett aktuali­serat borgensåtagande. Indexreglerade skulder kan också förändras fram till dess atl bodelningen avslutas. För värderingen av skulderna vid bodel­ningen gäller samma princip som för värderingen av tillgångarna, dvs. utgångspunkten är att de skall beaktas lill det värde som är aktuellt vid bodelningen men att förändringar som är att tillskriva sådana åtgärder av en make som ligger utanför en normal, aktsam förvaltning bör tillgodoräk­nas eller påföras honom eller henne ensam.

I 13 kap. 2 § GB finns en bestämmelse för det fallet att båda makarna svarar för en skuld. Enligt den bestämmelsen skall i så fall var och en av makarna ur sitt giftorältsgods tilldelas egendom till täckning av den del av skulden som belöper på honom eller henne. Denna situation skiljer sig emellertid inte från det fallet att en make svarar för en skuld tillsammans med en utomstående person. Inte heller i det fallet kan maken få avräkna mer av skulden på sitt giflorättsgods än som belöper på maken. Makens skuld anses således bara omfatta den del av den gemensamma skulden som belöper på maken. Samma synsätt bör kunna tillämpas, om det är de båda makarna som gemensamt svarar för en skuld. Förevarande paragraf inne­håller därför inte någon motsvarighet till bestämmelsen i GB.

Andra stycket

I 13 kap. 2 § andra stycket GB finns två undantag från huvudregeln att skuldtäckning skall ske ur giflorättsgodset. Enskild egendom och sådana särskilda rättigheter som avses i 6 kap. 1 § andra stycket GB skall - så långt de räcker - användas för atl täcka en skuld som har uppkommit före äktenskapet och för vilken enskild egendom eller särskild rättighet häftade vid äktenskapets ingående på grand av panträtt eller annars särskilt. Det­samma gäller skuld som en make har anskaffat under äktenskapet för att förvärva eller förbättra sådan egendom. Det andra undantaget avser skulder som en make har ådragit sig genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande. Sådana skulder skall läckas av giftorätlsgodset endast om den enskilda egendomen eller särskilda rättigheten inte räcker till.

Om den ena makens giftorältsgods har tagits i anspråk för att täcka skulder som i första hand skall täckas med enskild egendom eller särskild rättighet, är den andra maken enligt 13 kap. 5 § GB berättigad att erhålla vederlag för detta av makarnas giflorättsgods.

ÄktB innehåller inte någon direkt motsvarighet till vederlagsregeln i 13 kap. 5 § GB. Skälen till del har redovisats i den allmänna motiveringen


169


 


(avsnitt 2.2.3). En ny form av vederlagsregel har i stället tagits in i 11 kap.     Prop. 1986/87: 1 4 §. Till följd härav har även förevarande paragraf fått en något annorlunda    II kap. 3 § ÄktB utformning än motsvarande regel i GB. Särskilda regler om täckning för skuld som är att tillskriva den ena makens vanvård eller otillbörliga förfa­rande med sin egendom har inte lagils in i ÄktB.

I andra stycket anges sålunda att en skuld som har anknytning lill enskild egendom får avräknas mot giftorätlsgodset endast om den inte kan täckas med den enskilda egendomen. Anknytningen skall avse att skulden är förenad med särskild förmånsrätt i den enskilda egendomen eller att skulden har anskaffats för att finansiera den enskilda egendomens under­håll eller förbättring. Också andra fall då skulden är alt hänföra lill denna egendom kommer i fråga, t. ex. då skulden har anskaffats för atl finansiera förvärv av den enskilda egendomen. I dessa fall föratsätts att det går att fastställa elt klart samband mellan skulden och den enskilda egendomen.

Om enskild egendom någon gång har fått utgöra kredilunderlag för ett lån som har använts till att öka giflorättsgodset, kan det vara en omständig­het som kan beaktas vid bedömningen av om det finns skäl alt jämka bodelningsresultatet enligt reglerna i 12 kap.

Om den enskilda egendomen inte räcker till, får således en skuld av nyssnämnt slag läckas med egendom ur giftorätlsgodset. Sker detta, har emellertid den andra maken inle någon rätt till vederlag eller annan kom­pensation.

Tredje stycket

Av bestämmelsen framgår att de särskilda rättigheter som anges i 10 kap. 3 § ÄktB (vilken paragraf i gällande rätt motsvaras av 6 kap. 1 § andra stycket GB - dock med viss utvidgning) vid tillämpningen av förevarande paragraf skall likställas med enskild egendom.

Vad som återstår av makarnas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för all skulderna skall läckas, skall läggas samman. Värdet därav skall däref­ter delas lika mellan makarna.

(Jfr 11 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf uttrycks den nordiska likadelningsregeln, som i likhet med vad som nu gäller skall utgöra huvudregeln vid bodelning (se härom avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen). Paragrafen motsvarar i sak 13 kap. 3 § GB (jfr även 6 kap. 2 § andra stycket GB).

Vad som skall delas lika mellan makarna är makarnas sammanlagda nettogiftorättsgods. När varje make har fått täckning för sina skulder ur sill giftorättsgods - så långt del räcker - skall makarnas återstående giflorättsgods således läggas samman och värdet delas lika mellan dem.

Atl del bodelningsresullat som en likadelning skulle medföra kan jämkas under vissa föratsättningar framgår av reglerna i 12 kap.


170


 


4 §'                                                                             Prop. 1986/87: 1
Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år innan    u kap. 4 § ÄktB

talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel beräknas som om gåvans värde eller värdet av del använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giflorättsgods. Dennes del i det sammanlagda giflorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten.

Första stycket skall också tillämpas när den ena maken inom den lid som anges där i inte obetydlig omfattning har minskat sitt giflorättsgods genom att betala premie för egen pensionsförsäkring eller, vid bodelning med anledning av den ena makens död, när giflorättsgodset har minskats genom förskott på arv i den mån förskottet skall avräknas på arvet efter den döde.

(Jfr 11 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen finns de nya vederlagsregler som ersätter de nuvarande vederiagsbestämmelserna i 13 kap. 5-7 §§ GB. Beträffande skälen för de sakliga ändringarna i vederlagsreglerna hänvisas till den allmänna motive­ringen (avsnitt 2.2.3).

Första stycket

Avsikten med bestämmelserna i detta stycke är atl man skall kunna rätta >till effekten av sådana illojala transaktioner som en make gör inför en förestående äktenskapsskillnad i syfte alt minska del giftorättsgods som den andra maken skall få del i. I förhållande till gällande rätt innehåller bestämmelserna två betydelsefulla skillnader. Del behövs ingen utredning om syftet med makens transaktion utan det räcker med att konstatera att den minskat giflorättsgodset. Vederlagsreglerna träffar vidare endast transaktioner som har ägt rum inom ett år före del att talan om äkten­skapsskillnad väcktes. Äldre transaktioner berörs alltså aldrig.

Bestämmelserna i första stycket gäller endast när bodelning sker vid äktenskapsskillnad. Sker bodelning efter den ena makens död innehåller äktenskapsbalken och ändringarna i ärvdabalken i stället andra förmåner för den efterlevande, t. ex. utvidgad arvsrätt och rätt att vid bodelningen behålla sin egendom.

Däremot gäller förevarande regler, om bodelning sker mellan den ena maken och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare sedan den maken har avlidit efter del att talan om äktenskapsskillnad har väckts (jfr 9 kap. 8 § första stycket).

Bestämmelserna är tillämpliga i två fall. Det ena är när en make genom en gåva har minskat sitt giftorältsgods. Det andra fallet avser att en make har använt sill giftorältsgods lill atl öka värdet av sin enskilda egendom.

Vad som är att hänföra till gåva får avgöras efter en helhetsbedömning av rättshandlingen. Hur parterna själva har betecknat denna är inte avgö-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande tredje stycket se också 11 kap.   171

5 § i propositionsförslaget.


 


rande. Om vederlaget för en överiålelse som maken gjort står i missförhål-     Prop. 1986/87: 1 lande till det överlåtnas värde, kan transaktionen därför bli att beteckna     ii kap. 4 § ÄktB som partiell gåva vid tillämpningen av förevarande bestämmelser. Gåva i paragrafens mening föreligger däremot inle om en make med giltig verkan har avstått från ett arv.

Det bör observeras att bestämmelsen om gåva i första meningen inte kräver att den egendom som ges bort utgör giftorättsgods. I vissa fall kan även gåva av enskild egendom minska det delbara giftorättsgodset. Om den ena maken ger bort enskild egendom som är pantsatt för en skuld men behåller betalningsansvaret för skulden, kommer en större del av makens giftorältsgods atl behöva tas i anspråk för skuldtäckning. I ett sådant fall får maken anses ha minskat sitt giftorättsgods genom gåvan av den enskil­da egendomen. Bestämmelserna i första stycket bör då anses tillämpliga.

På liknande sätt bör man se på det fallet att en make använder upplånade medel lill alt öka värdet av sin enskilda egendom (utan att pantsätta den enskilda egendomen för lånet).

En föratsättning för tillämpning av förevarande bestämmelser är att giftorätlsgodset har minskals i "inte obetydlig omfattning" genom gåvan. Vid bedömningen av om så är fallet bör man mera se till relativa tal än till absoluta. Del är således inte antalet kronor utan värdet satt i relation till egendomen i övrigt som är avgörande. Hänsyn bör även tas till skuldsidan. Om gåvans värde (eller gåvornas sammanlagda värde) uppgår till mer än lio procent av givarens nettogiftorättsgods, bör detta därigenom anses ha minskats i inte obetydlig omfattning. Om värdet av en makes nettogifto­rättsgods är stort, kan även lägre procenttal anses medföra samma resul­tat.

När bestämmelserna i första stycket blir tillämpliga skall givarens makes andel beräknas som om gåvan alltjämt hade ingått i givarens giftorättsgods. Därmed avses - till skillnad från vad familjelagssakkunniga hade föreslagit - giftorätlsgodset före skuldtäckningen. Familjelagssakkunniga (betän­kandet s. 376) har i stället ansett atl givarens makes andel skall beräknas som om gåvan hade ingått i netlogiftorättsgodset, dvs. gåvans värde skall öka givarens nettobehållning med hela sitt belopp. Enligt de sakkunniga skall detta gälla även om givarens skulder vid bodelningen överstiger dennes övriga tillgångar, eftersom givaren annars genom en utökad skuld­sättning skulle kunna göra bestämmelserna verkningslösa.

En utökad skuldsättning motsvaras emellertid av en utökad tillgångs­sida. Om skulden inte skall täckas med enskild egendom men utökningen på tillgångssidan utgör enskild egendom (i form av en ökning av värdet på redan befintlig enskild egendom), får det enligt vad som redan framhållits anses utgöra ett fall där den ena maken har använt sitt giftorältsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

Till detta kommer att de sakkunnigas förslag innebär atl givarens make får mer egendom vid en delning där gåvofallet föreligger än om gåvan


172


 


aldrig hade existerat (jfr de sakkunnigas exempel på s. 376 i betänkandet).    Prop. 1986/87- 1 Syftet är emellertid atl ställa givarens make i samma situation som om    11 kap. 4 § ÄktB gåvan inle hade lämnats, inte alt ställa givarens make i en bättre situation.

Av nu anförda skäl gäller därför enligt första meningen all det är giva­rens bruttogiftorättsgods som skall ökas med gåvans värde.

Vad som utgör gåvans värde får avgöras enligt de grander som gäller vid återgång eller återvinning av gåva. Eftersom syftet primärt är att ställa givarens make i samma situation som om gåvan inte hade lämnats, är utgångspunkten den atl egendomens värde vid tidpunkten för skiftet skall gälla. Med denna ståndpunkt korresponderar bestämmelserna i 13 kap. 3 § om skyldigheten för en ondtroende gåvotagare all i behövlig omfattning lämna tillbaka gåvan eller ersätta dess värde. Givaren bör inte kunna spekulera i en eventuell värdestegring som helt skulle tillfalla gåvotagaren. Om den senare har lämnat något vederlag får beräknas vad som vid bodelningen utgör gåvans nettovärde. Kan gåvans aktuella värde inte beräknas, t.ex. därför all egendomen inte längre finns kvar, får en upp­skattning göras där'man i sista hand får falla tillbaka på värdet när gåvan lämnades.

Som de sakkunniga har framhållit (betänkandet s. 402) kan en utfästelse att inte återkalla ett förmånstagarförordnande ofta vara all jämställa med en gåva. Om utfästelsen är av benefik natur och har gjorts inom elt år före den för bodelningen avgörande lidpunkten, bhr bestämmelserna i detta stycke alltså tillämpliga. Vid andelsberäkningen bör man utgå från del värde försäkringen skulle ha haft för försäkringstagaren om utfästelsen inle hade gjorts, dvs. det aktuella återköpsvärdet eller motsvarande.

Bestämmelserna i första stycket kan inte åberopas som grand för all förändra bodelningsresultatet, om den andra maken har samtyckt till den åtgärd som en make har vidtagit. Det får anses ankomma på den make som har vidtagit åtgärden att visa att samtycke förelåg, om den andra maken bestrider del.

Andra stycket

Liksom gäller enligt 11 kap. 2 § tredje stycket skall sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket jämställas med enskild egendom vid tillämpningen av första stycket i förevarande paragraf.

Tredje stycket

Samma tillvägagångssätt som i första stycket skall tillämpas vid andels­beräkningen när den ena maken i inle obetydlig omfattning har minskat sitt giftorältsgods genom att betala premie för egen pensionsförsäkring. Också beträffande sådan premieinbelalning är det en föratsättning att den har gjorts inom etl år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes. Det krävs således inte att den aktuella försäkringen har nytecknats inom ett år före det att talan väcks. Vaqe premiebetalning — oavsett om den gäller en


173


 


gammal eller en nytecknad försäkring - som sker under den kritiska tiden     Prop. 1986/87: 1
faller in under bestämmelsen.
                                            11 kap. 4 S ÄktB

Beträffande vad som avses med egen pensionsförsäkring hänvisas till specialmotiveringen till 10 kap. 3 §.

Premiens belopp behandlas på samma sätt som en gåvas värde enligt första stycket. Vid beräkningen av makarnas andelar vid bodelningen skall man beakta att premier för pensionsförsäkringar är avdragsgilla vid in­komstbeskattningen. Man skall med andra ord utgå från hur situationen skulle ha varit om försäkringspremien inte hade betalts. Försäkringstaga­rens inkomstskatt hade då ökats. Försäkringstagarens makes hälft vid bodelning skall alltså beräknas som om premien, minskad med denna skatteökning, hade ingått i giftorättsgodset. I normalfallet lär givarens make kunna tillgodoses ur de övriga tillgångar som utgör giftorättsgodset. Skulle det inle vara fallet, ges i 13 kap. 4 § en möjlighet alt återfå premien från försäkringsbolaget.

Som de sakkunniga har påpekat kan en försäkringstagare ändra en pensionsförsäkring som innehåller ett eflerievandeskydd för make till en ålderspension för försäkringstagaren. Genom en sådan åtgärd kommer försäkringen inte längre att ingå i en framtida bodelning. Förfarandet är som de sakkunniga har framhållit atl likställa med det fallet alt försäkrings­tagaren tecknar en ny försäkring. Förevarande bestämmelse blir därför tillämplig. Om ändringen gjordes inom ett år innan talan om äktenskaps­skillnad väcktes, skall därför andra makens andel vid bodelningen beräk­nas som om försäkringen alltjämt hade ingått i giftorätlsgodset. Även i detta fall måste man självfallet beakta den latenta skatteskuld som är förknippad med tillgodohavandet hos försäkringsbolaget för att värdering­en skall bli rättvisande. I detta fall kan emellertid premieinbelalningen ha ägt ram under lång tid och inle i sin helhet ha belastat etl visst års inkomst. Beaktandet av skatteskulden får ske på annat sätt än i det nyss behandlade fallet (jfr NJA 1975 s. 288).

I tredje stycket anges också att motsvarande ökning skall ske vid beräk­ning av den efterlevande makens andel vid bodelning med anledning av makes död, om någon av makarna har minskat sitt giftorältsgods genom atl lämna ett förskott på arv som skall avräknas på arvet efter den avlidne (jfr 13 kap. Ila § GB).

Bestämmelserna om förskott på arv (se 6 kap. ÄB) medger inte att del uppkommer en brist på den avlidnes sida som ger den efterlevande en fordran motsvarande vad som inte utgått till honom eller henne vid bodel­ningen. Förskottet skall nämhgen inte tas upp till högre värde än vad som kan avräknas från förskoltslagarens lott.

Bestämmelsen i tredje stycket kan till skillnad från bestämmelserna i första och andra styckena åberopas även om den andra maken har sam­tyckt till den åtgärd som en make har vidtagit. När det gäller premiebetal­ningar för egen pensionsförsäkring ingår dessa i regel som etl normalt led i


174


 


familjeekonomin, och det skulle framstå som egendomligt att göra veder-     Prop. 1986/87: 1 lagsregelns tillämplighet beroende av om samtycke förelåg eller ej. Såvitt     11 kap. 5 § ÄklB gäller förskott på arv är det en vederlagsregel som är betingad av arvsrätts­tekniska skäl. Vid tillämpningen av den regeln saknar frågan om samtycke betydelse.

5§'

Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täckning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör hans eller hennes andel i boet. Ett underhällsbidrag som har förfallit till betalning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyldiga maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidragsskyl­diga makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas med de belopp som detta föranleder.

(Jfr 11 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Det giftorättsgods som en make skall tilldelas vid bodelningen utgör summan av vad maken skall få lill täckning av sina skulder och vad maken skall få genom en tillämpning av likadelningsregeln på nettogiflorältsgod­set, allt efter de beräkningsgrunder som angivits i 2-4 §§.

Den summa som på detta sätt beräknas är enbart elt värde. Under andelsberäkningen görs således ingen fördelning av bestämda lillgångsob-jekt.

I 13 kap. 10 § GB finns en föreskrift om att ett till betalning förfallet underhållsbidrag, som en make efter äktenskapsskillnad har att en gång för alla utge till den andra maken (s.k. engångsunderhållsbidrag) skall vid bodelningen utgå av vad den första maken skall erhålla vid bodelningen i den mån detta inte är avsett för skuldtäckningen. Syftet med bestämmel­sen är att makarnas inbördes anspråk skall så långt det är möjligt kunna slutiigt regleras genast vid bodelningen. Regeln medför att den underhålls-berättigades anspråk får stå tillbaka för sådana fordringar som den förplik­tade makens borgenärer har och som har uppkommit före det att talan om äktenskapsskillnad väcktes. Däremot går makens anspråk före de fordring­ar som den förpliktade makens borgenärer har och som har uppkommit efter nämnda tidpunkt. Om makens anspråk inte kan tillgodoses ur den egendom som den förpliktade erhåller vid bodelningen, får maken däremot konkurrera enligt allmänna regler med de senare borgenärerna om att få betalning.

Familjelagssakkunniga har framhållit att det är diskutabelt om anspråk på engångsunderhåll fortfarande skall anses vara härlett ur äktenskapet på ett sådant sätt att del skall gå före sådana fordringar på den förpliktade som har uppkommit efter del att talan om äktenskapsskillnad har väckts men före bodelningen. Eftersom makar fritt kan överenskomma om underhålls­bidrag, ger gällande ordning enligt de sakkunniga ett visst utrymme för spekulation på borgenärernas bekostnad.

' 11 kap. 6 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                           175


 


Den sammankoppling som har skett med bodelningsuppgörelsen skall Prop. 1986/87: 1 emellertid ses mol bakgrunden av alt engångsunderhållet även har varit 11 kap. 6 § ÄktB avsett som ett korrektiv mol oskäliga verkningar av likadelningsregeln vid bodelning eller som elt medel atl tillerkänna den ekonomiskt svagare maken mer än de vanliga bodelningsreglerna skulle ha gjort. De jämknings­regler vid bodelning som nu finns i GB och de jämkningsregler som har tagits in i 12 kap. I § ÄktB har alla det gemensamt att de aldrig kan medföra annat än alt en make får behålla mer av sin egen egendom än om jämkning ej sker. Någon överföring av egendom mellan makar kan således inle ske med hjälp av jämkningsreglerna.

Genom jämkning av äktenskapsförord (jfr 12 kap. 3 § ÄktB) kan där­emot åstadkommas att egendom överförs mellan makar. Det blir av sär­skild betydelse i de fall då en make efter ett inte alltför kortvarigt äkten­skap skulle komma atl slå helt eller nästan helt ulan egendom efter en bodelning på grand av villkor i ett äktenskapsförord om att all eller nästan all egendom i boet är den andra makens enskilda egendom. Genom en jämkning av detta villkor i äktenskapsförordet kan man i ett sådant fall åstadkomma ett mera rimligt bodelningsresultat.

Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har jag inte följt de sakkunnigas förslag om jämkning av villkor i gåvor och testamenten om att egendom skall vara mottagarens enskilda. En följd av detta ställningstagande är emellertid att den ekonomiskt svagare maken med en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna ibland skulle komma all erhålla orimligt lite egendom vid bodelningen. För dessa fall innehåller de västnordiska ländemas lagstiftning särskilda jämkningsregler, de s. k. orimligt-ringa-reglerna, som medger jämkning av bodelningsresullatet. Dessa regler kan också medföra att egendom överförs från den ekonomiskt starkare lill den ekonomiskt svagare maken. Samma syfte har alltså i Sverige hittills fyllts av regeln i 13 kap. 10 § GB om engångsunderhåll. Eftersom några regler om jämkning av villkor i gåva eller testamente inte förs in i ÄktB, bör även i fortsättningen engångsunderhåll kunna användas för alt korrigera orimliga bodelningsresultat i dessa fall.

Om en make skall betala etl engångsunderhåll till den andra maken vid bodelningen, skall således andelarna beräknas med hänsyn härtill. Del bör observeras alt avdrag för engångsunderhållet aldrig kan göras på det värde som en make tilldelas för täckning av skulder.

Egendomens fördelning på lotter

6§'

Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall gifto­rättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna som han eller hon önskar.

(Jfr 11 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)
' \ 1 kap. 7 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.
                          176


 


Paragrafen motsvarar 13 kap. 13 § GB.                                      Prop. 1986/87: 1

Andelsberäkning och lottläggning är som redan har framhållits två helt ll kap. 7 § ÄktB skilda delar av ett bodelningsförfarande. När makarnas andelar har räknats fram med hjälp av reglerna i 1-5 §§ - och eventuellt med tillämpning av jämkningsreglerna i 12 kap. - återstår alltså atl fördela de i giftorättsgod­set ingående egendomsobjekten mellan makarna. Denna fördelning av objekten benämns lottläggningen. Varje make skall få en lott ur det sam­manlagda giflorättsgodset. Lotten skall i princip innehålla objekt till så stort sammanlagt värde att del motsvarar värdet av makens andel enligt I -5§§.

Enligt förevarande paragraf har varje make rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna som maken önskar. Den make som har alt utge egendom ur sitt giftorättsgods till den andra maken får alltså själv avgöra vilka egendomsobjekt som skall lämnas över. Den egendom som lämnas till den andra maken får dock inte vara uppenbart olämplig för denne i den mån del är möjligt atl upprätthålla denna princip (se 11 kap. 8 § första stycket).

Nuvarande lottläggningsbestämmelser i 13 kap. 13 § GB inleds med en föreskrift som innebär att varie make eller, om den ena maken är död, den efterlevande maken har rätt att på sin lott erhålla arbetsredskap och andra lösören som krävs för att maken skall kunna fortsätta med sin yrkesverk­samhet. För dödsfallssituationen behövs inte längre en sådan regel med hänsyn till de nya skyddsregler för efterlevande make som i övrigt skall gälla, t. ex. reglerna om rätt för den efterlevande maken atl vid bodelning­en behålla sin egendom och de nya reglerna om makes arvsrätt. Även för bodelning i andra fall bör regeln kunna undvaras, eftersom de behovspröv-ningsregler beträffande bohag som har tagits in i 11 kap. 7 § ofta kommer att omfatta även arbetsredskap, l.ex. skrivmaskiner och hushållsmaski­ner. När det blir fråga om mera speciell utrastning har det inte ansetts föreligga skäl att ställa upp särskilda regler i ÄktB. Om en make driver en sådan speciell yrkesverksamhet med särskild utrustning får frågan vem som skall tilldelas egendomen i första hand bero av vad makarna själva har kommit överens om. I andra hand får del lösas enligt de vanliga lottlägg-ningsreglerna.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller även till förmån för en avliden makes rättsinnehavare.

7§'

Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § andra stycket 2-4. En förutsätt­ning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken är vidare att etl sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

' 11 kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                          177

12    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


Svarar egendomen för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt i     Prop. 1986/87: 1 egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den     ukap. 7 § ÄktB andra maken befrias från ansvar för skulden eller att medel lill att betala denna har salts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 11 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen gäller fördelningen av makarnas gemensamma bostad och bohag vid lottläggningen. Den får framför allt betydelse när en make vill överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken.

Första stycket

Lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad har i enlighet med familjelagssakkunnigas förslag arbetats in i ÄktB. I förevarande paragraf finns sålunda i första stycket den centrala regeln om den ena makens rätt atl vid separationen överta en bostad som tillhör den andra maken men som under äktenskapet har utgjort makarnas gemensamma bostad.

Jämfört med 1959 års lag innebär de nya bestämmelserna i första stycket en viss utvidgning av övertaganderätlen. Den beslår i alt även fastighet som är enskild egendom omfattas av bestämmelserna under förutsättning alt bostaden har blivit enskild egendom genom äktenskapsförord. Fastig­het som har blivit enskild egendom genom att villkor om del har ställts upp vid gåva eller i testamente omfattas däremot inle heller i fortsättningen av övertaganderätlen. Om en sådan faslighet har bytts ut mot en annan gäller emellertid övertaganderätten. Det kan nämligen inte anses lika angeläget att skydda en sådan fastighet mol övertagande som när det gäller den ursprangliga fastigheten. Vid avvägningen mellan del skyddsinlresse som kan antas föreligga med hänsyn lill villkoren vid gåvan eller i testamentet å ena sidan och det sociala skyddsintresse som tillgodoses genom övertagan­dereglema, får del anses att del senare väger tyngre när det gäller utbytes­fastigheten. Den ursprungliga fastigheten kan däremot vara en släktgård eller liknande som givaren eller leslatorn har önskat hålla kvar inom sin släkt. All utbytesfastigheten skall kunna övertas innebär inte något nämn­värt avsteg från principen att villkor i gåvor och testamenten inte skall kunna jämkas. Den som övertar fastigheten skall i princip betala fullt pris för den (se 11 kap. 9 §). Någon värdeöverföring i strid med villkoren vid gåvan eller i testamentet blir det alltså inte fråga om.

När del gäller hyresrätt eller bostadsrätt har full övertaganderält funnits redan i gällande lag. ÄklB innebär ingen annan ändring i det än den anpassning som sker beträffande egendom som är enskild på grand av villkor om det vid gåva eller i testamente.

Enligt de nya reglerna i första stycket skall liksom hittills en behovs­prövning ske när det skall avgöras vilken make som skall få bostaden. Den

178


 


som bäst behöver bostaden skall fä den. Av sista meningen i förevarande Prop. 1986/87: 1 stycke framgår dock att makes rätt att överta bostaden liksom för närva- 11 kap. 7 § ÄktB rande skall gälla endast om det även med hänsyn till omständigheterna i övrigt framstår som skäligt. Som har framhållits i motiven till den nu gällande lagen (prop. 1959:70 s. 28) måste därvid - utöver bostadsbeho­vet - beaktas de ekonomiska hänsynen till den make som äger bostaden. Även den omständigheten att bostaden kan ha ett affektionsvärde för den make som äger den skall beaktas. Detta får i regel anses vara fallet med släktgårdar och liknande bostäder. Atl en bostad har utgjort den ena makens föräldrahem kan vidare tala emot att den andra maken får överta den.

Om det finns omständigheter som talar emot ett övertagande får dessa vägas mol det behov som den make som vill överta den har av bostaden. En helhetsbedömning av situationen skall alltså ske.

Av vad som anförts i anslutning lill 7 kap. 4 § framgår att övertagande­rätlen i förevarande paragraf inte gäller andra bosläder än makarnas ge­mensamma permanentbostad. Därmed förstås i regel den bostad på vilken de båda är kyrkobokförda. Fritidsbostäder omfattas således inte av överta­ganderätten.

Första stycket innehåller också en annan betydelsefull nyhet i förhållan­de till gällande rätt. En make får genom bestämmelserna i detta stycke rätt att överta även makarnas gemensamma bohag efter en behovs- och skä­lighetsprövning av samma slag som beträffande bostaden (se vidare avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen). Även här omfattar övertaganderätlen både giftorättsgods och egendom som är enskild genom äktenskapsförord.

I bohaget ingående egendom som är enskild därför att den har trätt i stället för annan enskild egendom omfattas också av övertaganderätten, oavsett om den ursprungliga enskilda egendomen blivit enskild genom äktenskapsförord eller av andra skäl (jfr 7 kap. 2 § andra stycket 5).

Beträffande vad som skall anses utgöra makars gemensamma bohag hänvisas till specialmotiveringen till 7 kap. 4 §.

Vid behovs- och skälighetsprövningen enligt första stycket gäller det, som nyss sagts, att anlägga en helhetssyn. Många olika faktorer kan vara av betydelse i detta sammanhang. Några har redan berörts. Härutöver skall endast pekas på några faktorer som mera regelmässigt förekommer och som har särskild tyngd.

Om det finns barn i äktenskapet och den ena maken ensam får vårdna­den om barnen, har denne i regel störst behov av bostaden. Är den ena maken död när bodelning sker, får den efterlevande maken i regel anses ha behov av att få överta bostaden. Om det inte finns testamente konkurrerar ju f.ö. en sådan make endast med barn lill den avlidna maken som inle är barn till den efterievande maken (jfr de nya bestämmelserna i 3 kap. I och 2 §§ ÄB).

179


 


Enligt vad som nyss framhållits kan enligt de nya reglerna i första Prop. 1986/87: 1 stycket även en fastighet som är enskild egendom på grund av äktenskaps- ll kap. 7 § ÄktB förord bli föremål för övertagande. All fastigheten utgör den ena makens enskilda egendom kan dock få betydelse när man bedömer frågan om den andra makens rätt att överta den. Alt makarna genom äktenskapsförord har gjort fastigheten till den enes enskilda egendom är en av de omständig­heter i övrigt som skall beaktas vid prövningen. 1 sådana fall bör hänsyn tas bl.a. till hur lång lid som har gått sedan äktenskapsförordet upprätta­des, vad som därvid får antas ha varit makarnas syfte och hur de ekono­miska förhållandena har utvecklat sig sedan dess. Allmänt sett bör det krävas starkare skäl för etl övertagande om egendomen är enskild än om den är giftorältsgods.

Vad som har sagts om bostad gäller även bohag. Om en make får överta bostaden, är det emellertid mycket som talar för att maken får överta även sådant bohag som behövs för alt bostaden skall kunna utnyttjas på ett rimligt sätt. Del finns således ett visst samband mellan rätten att överta bostaden och rätten alt överta bohag som är nödvändigt för bostadens utnyttjande.

Däremot kan det mera sällan hävdas att ett övertagande av bostaden medför ett behov av att överta bohaget i dess helhet. Ofta torde bostaden kunna utnyttjas på etl rimligt sätt om endast en viss del av bohaget övertas.

När den ena maken tilldelas bostad och bohag som tillhör den andra maken, skall egendomens värde avräknas från den förstnämnda makens andel vid lottläggningen. Detta framgår av första stycket. Sådan avräkning skall ske även om bostaden eller bohaget är enskild egendom. Om lotten inle räcker till, skall den övertagande maken betala mellanskillnaden till den avstående maken (se 11 kap. 9 §). En nyhet är dock att en make enligt första stycket kan få överta egendomen utan avräkning, om värdet av del som övertas är ringa. Detta gäller även när en make vid bodelningen tilldelas bostad eller bohag som tillhör honom eller henne. Härigenom blir det möjligt att i sådana fall då tillgångarna begränsar sig lill ett hem av mindre omfattning låta den som bäst behöver hemmet behålla det utan alt något skuldförhållande lill den andra maken behöver skapas.

Andra stycket

Om den egendom som en make vill överta med stöd av första stycket besväras av en skuld med särskild förmånsrätt i egendomen, gäller särskil­da villkor för övertagandet. De skulder som avses är främst sådana som har inlecknals i en fastighet eller tomträtt samt skulder med säkerhet i form av pant i bostadsrätt. Makarna är givetvis oförhindrade all vid bodelningen komma överens om att den make som förut har ägt fastigheten e.d. fortfarande skall personligen svara för skulden. Ett sådant arrangemang kan dock tänkas kräva medgivande av borgenären. Om denna make emel­lertid inte vill slå kvar som gäldenär, krävs för etl övertagande av egendo-


180


 


men att denne befrias från ansvar för skulden eller att medel till betalning     Prop. 1986/87: 1 av skulden har satts under särskild vård. Ett sådant byte av gäldenär     11 kap. 8 § ÄktB kräver normalt medverkan av borgenären. Problemet är inte nytt. Det finns redan i dag när egendom som svarar för skuld med särskild förmåns­rätt i egendomen vid bodelning skall övergå f.ån den ena maken till den andra.

Tredje stycket

Om den ena maken är död när bodelning skall ske, gäller bestämmelser­na i första stycket endast till förmån för den efterievande maken (jfr 3 § lagen 1959: 157 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bo­stad). Detta gäller oavsett om bodelning sker med anledning av makens död eller därför att talan om äktenskapsskillnad hade väckts innan maken dog. Den avlidna makens arvingar och testamentstagare har således ingen övertaganderätt enligt förevarande paragraf.

8§'

En make, vars giflorättsgods i värde överstiger hans eller hennes lott, har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för honom eller henne.

När bodelning sker med anledning av den ena makens död, gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 11 kap. 8 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag) Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Första stycket

Enligt gällande rätt har en make rätt alt vid bodelningen behålla viss egendom även om den i värde överstiger hans eller hennes andel. Det gäller faslighet som tillhör makens giftorältsgods och sådan annan egen­dom ur makens giftorättsgods som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom eller henne att behålla. Om maken skall få behålla egendomen, måste han eller hon dock kompensera den andra maken genom att betala för övervärdet med pengar (13 kap. 13 § första stycket GB). Är maken död när bodelning sker, har bara dennes bröstarvingar motsvarande rätt och endast såvitt gäller en fastighet som har förvärvats från en släkting lill den avlidne i rätt uppstigande led eller från en sådan släktings dödsbo (13 kap. 13 § tredje stycket GB).

I enlighet med de sakkunnigas förslag har en makes möjlighet atl behålla sin egendom och betala andra maken med pengar nu utvidgats. Första stycket i förevarande paragraf omfattar all slags egendom som ingår i makens giftorättsgods. Den får dock sin begränsning genom de special-

' 11 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                           181


 


regler om rätt för den andra maken att överta bostad och bohag som nyss    Prop. 1986/87: 1
har behandlats (11 kap. 7 §).
                                           11 kap. 8 § ÄkiB

Om en make inte genast kan erlägga kontant betalning motsvarande det överskjutande värdet, kan maken få skäligt anstånd med betalningen under förutsättning att godtagbar säkerhet kan ställas. Är makarna inte ense om hur lång tid anståndet skall avse, bör längre tid än sex månader från bodelningen inte komma i fråga. 1 första hand ankommer det på makarna själva alt komma överens om vad som är en godtagbar säkerhet. Om någon överenskommelse inte uppnås, bör i vart fall pant eller borgensförbindelse godtas. Såvitt gäller borgensförbindelsen bör den dock ställas såsom för egen skuld. Om den ingås av två eller flera personer gemensamt, bör den vara solidarisk. Även en garantiförbindelse av en bank eller ett annat liknande kreditinstitut bör anses utgöra en godtagbar säkerhet.

Enligt 13 kap. 13 § GB har en make, som vid bodelningen skall lämna en del av sitt giftorättsgods till den andra maken, rätt att fritt välja vad som skall överlämnas. Som de sakkunniga har framhållit kan emellertid denna frihet missbrukas så att egendom som är uppenbart olämplig för den mottagande maken överlämnas. Första stycket innehåller därför den nyhe­ten atl den mottagande maken har rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inle är uppenbart olämplig för henne eller honom.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när bodelning sker med anledning av mål om äktenskapsskillnad och det på ena sidan finns arving­ar och testamentstagare till en avliden make. Dessa har då samma rätt som den avlidne hade att lösa ut den andra maken och behålla det giftorättsgods som tillhörde den avlidne (jfr 9 kap. 2 och 8 §§). Någon arvsrätt för den efterlevande maken finns inle i denna situation (se den nya 3 kap. 10 § ÄB).

Andra stycket

Om bodelning sker med anledning av den ena makens död, har den efterlevande rättigheter som i viss omfattning minskar behovet av en lösningsrätt vid lottläggningen. Den efterlevande kan välja att med stöd av 12 kap. 2 § behålla sitt giftorättsgods som sin andel vid bodelningen. Någon lösningsrätt behövs då inte. Om den efterlevande inle behåller sitt giftorältsgods enligt 12 kap. 2 §, har den efterlevande i stället bästa arvs­rätt till den avlidna makens kvarlåtenskap (se den nya 3 kap. I § ÄB). Ett undantag finns dock. Barn till den avlidne som inte är barn till även den efterlevande maken har arvsrätt framför den efterlevande maken. Det kan dessutom finnas testamentstagare. I dessa fall bör den efterlevande maken ha rätt atl i mån av förmåga lösa ut arvingar och testamentstagare för att kunna behålla sitt gtftorällsgods. Däremot bör den avlidnes barn och testamentstagare inte mot den efterlevandes vilja kunna lösa ut denne med pengar i stället för att lämna ul egendomen. Den efterlevande skall alltid ha rätt atl på sin lott få egendom ur boet.


182


 


I andra stycket har därför tagits in en bestämmelse som innebär att     Prop. 1986/87: 1 reglerna i förevarande paragraf endast gäller till förmån för den efterie-    ii kap. 9 § ÄktB vande maken när bodelning sker med anledning av dödsfall.

9§'

Om en make övertar bostad och bohag mot avräkning och inte tillgo­doser den andra maken med annan egendom ur giftorättsgodset, skall han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

(Jfr 11 kap. 8 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf reglerar vad som skall ske, när en make med stöd av reglerna i 11 kap. 7 § övertar bostad och bohag mot avräkning på sin lott Ofr 4 § lagen 1959:157 med särskilda bestämmelser om makars gemensam­ma bostad). Den övertagande maken har rätt att gottgöra den andra maken med egendom ur sitt giftorättsgods. Räcker inte det, skall resterande del betalas med pengar. För att få anstånd med betalningen skall godtagbar säkerhet ställas. Den övertagande maken har emellertid också rätt att välja att helt ersätta den andra maken med pengar för värdet av den bostad och det bohag som övertas. Det är således den övertagande maken som ensam bestämmer i vilken form kompensationen skall ske.

Väljer den övertagande maken att kompensera med egendom, skall denna dock tas ur giftorättsgodset. Om en bodelning således sker enbart för att överföra bostad eller bohag i elt äktenskap med endast enskild egendom, måste därför den övertagande låta kompensationen utgå i peng­ar.

Beträffande innebörden av godtagbar säkerhet och skäligt anstånd hän­visas till specialmotiveringen lill 11 kap. 8 §.

10 §

Om den ena maken vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har han eller hon en fordran på den andra maken för bristen.

(Jfr 11 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Enligl 13 kap. 9 § GB ger elt vederiagsanspråk som inte har kunnat tillgodoses fullt ut vid bodelningen inle upphov till en fordran mol den vederlagsskyldige som svarar mol brislen. Den förfördelade maken kan alltså inte vid ett senare tillfälle återkomma med sitt krav.

De vederlagsregler som finns i GB har i ÄktB ersatts av de bestämmelser om gåva m. m. som tagils in i 11 kap. 4 §. De fall som anges där avser olika former av oftast illojala förfaranden. Med den begränsning av vederlags­reglerna som skett genom detta finns det inte längre anledning att för vederlagsfallen hålla fast vid att någon fordran för vad som brister inte skall uppstå. Det är vidare rimligt alt en make som i övriga fall inte har kunnat tillgodoses helt kan få en fordran på den andra maken för vad som

' 11 kap. 10 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.                183

 II kap. 11 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.


 


brister. Ett sådant synsätt ligger f.ö. också i linje med de möjligheter till     Prop. 1986/87: 1
anstånd med betalningen som finns i 11 kap. 8 och 9 §§.
             12 kap. ÄktB

I förevarande paragraf slås därför fast att, om den ena maken vid fördelningen på lotter inle har kunnat erhålla hela sin andel, denne har en fordran på den andra maken för brislen.

12 kap. Jämkning vid bodelning

I detta kapitel har samlats de bestämmelser som behandlar möjligheter­na att vid bodelningen göra avsteg från likadelningsprincipen. I 1 § finns regler om jämkning vid bodelning när en tillämpning av likadelningsprinci­pen skulle leda lill ett oskäligt resultat. I 2 § ges möjlighet för efterievande make alt begära all vardera sidan skall behålla sin egendom och i 3 § finns en regel om jämkning av villkor i äktenskapsförord i samband med bodel­ning. I 4 § finns motsvarande jämkningsregel beträffande s. k. föravtal om bodelning.

!§'

1 den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskä­ligt att en make vid äktenskapsskillnad skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap., skall bodelningen i stället göras så alt den förra maken får behålla mer av sin egendom. Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl atl inte dela makarnas giflorättsgods, skall varie make behålla sitt giftorättsgods som sin andel.

(Jfr 12 kap. 1 och 2 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller den allmänna regeln om jämkning vid bodelning. Den har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2). Regeln bygger på den nu gällande regeln i 13 kap. 12 a § GB. Enligt den regeln krävs emellertid för att jämkning skall få ske att en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna skulle leda till ett uppenbart orimligt resultat. Härigenom begränsas starkt möjligheterna all jämka. I den nya regeln har denna begränsning tagits bort. Del är dock alltjämt avsikten alt jämkning skall förekomma bara i undantagsfall.

Jämkning får enligt bestämmelserna i första meningen ske om det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt med en likadelning av makarnas giftorältsgods. Regeln har utformats på detta sätt för att markera atl den i första hand är avsedd alt tilllämpas på de kortvariga äktenskapen. Det är framför allt vid sådana äktenskap som en likadelning kan komma alt le sig oskälig. Det gäller särskilt om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boel. Vid sidan

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              184


 


av äktenskapets längd anges att bodelningsresultatet kan vara oskäligt med Prop. 1986/87: 1 hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden. Genom tillägget "omstän- 12 kap. 1 § ÄktB digheterna i övrigt" markeras emellertid att det skall göras en helhetsbe­dömning av makarnas förhållanden när frågan om jämkning prövas. Även om äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden talar för en jämkning kan det ibland finnas alldeles särskilda omständigheter som ver­kar i motsatt riktning, t. ex. det sätt på vilket den ekonomiska situationen i äktenskapet har uppstått, makarnas hälsotillstånd eller deras ulbildnings-och yrkesslatus. Någon gång kan kanske i stället äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden tala mot en jämkning men andra om­ständigheter medföra att jämkning trots allt bör ske.

I detta sammanhang kan det finnas skäl atl framhålla atl engångsunder­hållsbidrag ibland kan tjäna som ett slags jämkning vid bodelning. Jämk­ning enligt förevarande paragraf kan nämligen aldrig medföra att en make får mer av den andra makens egendom än vid en likadelning ulan innebär endast att en make får behålla mer av sin egen egendom än vid en likadel­ning. Om det någon gång är nödvändigt alt åstadkomma en överföring av egendom till den andra maken, får detta därför ske antingen genom en­gångsunderhåll (jfr 11 kap. 5 §) eller genom jämkning av äktenskapsförord Ofr 12 kap. 3 §).

När del gäller äktenskapets längd kan man först konstatera att frågan huravida en likadelning är skälig regelmässigt uppstår vid kortvariga äk­tenskap. Om ett äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad efter en­dast en kortare tid, kan en likadelning ofta framstå som oskälig. Som redan har framhållits gäller detta främst om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom lill stort värde i boel. Även i fall då en make under ett kortvarigt äktenskap har ärvt betydande egendom eller har fått den genom gåva kan del vara oskäligt med en likadelning. Om någon under ett kortvarigt äktenskap har ärvt en betydande förmögenhet efter sina föräldrar, får del normalt anses vara oskäligt all den delas lika mellan makarna när äktenskapet upplöses. Det är å andra sidan inle rimligt att sådana förvärv i sin helhet undantas från delning, om den andra maken därigenom skulle komma alt stå helt eller nästan helt utan egendom efter bodelningen. Jämkningen bör i så fall innebära att den andra maken er­håller en mindre del än vid en likadelning (jfr vad som förat har sagts om jämkning av äktenskapsförord och möjligheter till engångsunderhållsbi­drag för alt komma till rätta med motsvarande fall då den aktuella egendo­men är enskild).

Ju längre lid äktenskapet har varat, desto större del av förvärvet bör bli föremål för delning mellan makarna. En viss betydelse har dock också tidpunkten för ett sådant förvärv. Om arvet har utfallit tidigt under äkten­skapet finns del större anledning alt låta den andra maken få åtminstone en viss del av del än om arvet har utfallit omedelbart före ansökan om äktenskapsskillnad. I det senare fallet får det vid kortvariga äktenskap som


185


 


regel anses skäligt att den andra maken inte tillerkänns någon del alls i den     Prop. 1986/87: 1 ärvda egendomen. Elt undantagsfall är dock om den andra maken därige-    12 kap. 1 § ÄktB nom vid bodelningen skulle få orimligt lite egendom jämfört med den make som har erhållit arvet.

Om ett äktenskap har varat något längre tid, bör jämkning i allmänhet inte ske. Vid långvariga äktenskap uppstår i regel en sammanflätning av makarnas ekonomier och förhållanden i övrigt som motiverar att giftorätts­godset delas lika. Om ett arv utfaller alldeles i slutet av ett långvarigt äktenskap kan en likadelning dock framstå som oskälig, i vart fall om arvet utgör en stor del av makens giflorättsgods. I undantagsfall kan det även framstå som oskäligt alt likadela ett sådant arv som faller ul vid annan tidpunkt under ett långvarigt äktenskap. Möjligheten att genom äkten­skapsförord eller villkor i testamente reglera atl vad som tillfaller en make genom arv skall vara dennes enskilda egendom gör dock att jämkning i sådana situationer bör vara rena undantagsfall.

Vad som har sagts om arv får i huvudsak anses gälla även beträffande gåvor. Ibland kan förhållandena dock vara sådana att det får anses framgå att givaren har avsett alt gåvan skulle i händelse av en bodelning delas lika mellan makarna. Även efter ett kortvarigt äktenskap bör i sådana fall likadelning tillämpas på gåvan.

Vad som har erhållits genom testamente får i nu berört avseende likstäl­las med vad som erhållits genom gåva.

Atl etl äktenskap har varat endast kort tid bör således i sig vara ett skäl att inle göra en likadelning av allt giflorättsgods som makarna har. I sådana fall bör rätten till likadelning till egendomen i stället successivt växa i takt med den tid som äktenskapet har varat.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl hela nettoförmögenheten nor­malt skall ingå i bodelningen, om äktenskapet har varat i minst tio år. Remissinstanserna har inte hafl någon erinran mot det. Vid överläggningar med företrädare för de andra nordiska ländernas justitiedepartement och äktenskapsrättskommitléer har emellertid framkommit att det i de västnor­diska länderna anses att en femårstid skulle vara alt föredra. Från finsk sida godtas också en minskning av tiden till fem år.

Somjag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) kan det vara naturligt att jämkningen i kortvariga äktenskap sker med utgångspunkt i en schablon av det slag som de sakkunniga har föreslagit. Med kortvariga äktenskap bör då enligl min mening förslås äktenskap som inte har varat mer än fem år. I denna lid bör medräknas sådan lid då makarna före äktenskapet har bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Del är emellertid inte lämpligt att ha etl syslem för jämkningen som gör jämkningens omfattning exakt beroende av den tid som äktenskapet har varat. En anledning till del är svårigheten all fastställa när ett äktenskaps­liknande samboende har böljat. En annan anledning är atl äktenskapels längd är endast en - låt vara den främsta - av flera faktorer som samman-


186


 


tagna skall avgöra om och i vilken utsträckning jämkning bör ske. Den     Prop. 1986/87: 1 angivna femårstiden bör alltså bara ses som ett riktmärke. Schablonen bör     12 kap. 1 § ÄktB vidare kunna frångås om andra omständigheter föranleder det.

Bland de omständigheter som kan utgöra skäl att helt eller delvis under­låta att tillämpa denna schablon vid kortvariga äktenskap kan anges främst att arv, gåva eller testamente har påverkat den ena makens behållna giftorättsgods i betydande omfattning. Detta har nyss berörts. Om någon jämkning alls skall ske i elt sådant fall får i stället avgöras efter en helhets­bedömning av samtliga jämkningsförutsättningar. Etl annat skäl kan vara att en makes giftorättsgods huvudsakligen eller lill stor del utgörs av bostad eller bohag som har förvärvats för makarnas gemensamma begag­nande. Sådan egendom bör i princip inte delas enligt schablonen. Jämk­ningen bör i detta fall endast avse övrig egendom.

När jämkning sker enligt femårsmodellen avser den fördelningen av makarnas nettogiftorättsgods. Det är således i dessa fall endast en begrän­sad del av vardera makens nettogiftorättsgods som skall läggas samman och fördelas lika mellan dem. Om t. ex. äktenskapet har varat tre år, bör en delning enligt femårsmodellen innebära atl endast 3/5 av respektive makes giftorättsgods skall bli föremål för likadelningen.

Makarna har möjlighet att komma överens om beräkningsmetodiken, t.ex. alt endast hela år skall räknas. Om någon sådan överenskommelse inte finns, bör beräkningen göras per hel månad av femårstiden.

I fråga om makarnas ekonomiska förhållanden som jämkningsfaktor finns det flera olika förhållanden som kan bli av betydelse. Jämkning kan endast komma i fråga, om det finns en betydande skillnad mellan makarnas nettoförmögenheter. När man bedömer om en likadelning är oskälig, bör man beakta orsaken lill att den ena maken har ett nettogiftorättsgods av betydligt större värde än den andra maken. Om orsaken är att ett större arv eller en större gåva har tillfallit den ena maken, gäller vad som nyss sagts. Därvid kan del dock finnas anledning att beakta om den andra maken också har fått etl större arv eller en större gåva som har gått in i familjehus­hållningen eller den gemensamma ekonomin i övrigt. Detta kan i så fall tala emot en jämkning.

I andra fall kan den större netlobehållningen på den ena sidan bero på
tillfälliga omständigheter som inte har någol samband med hur familjens
ekonomi har varit ordnad. Den ena maken kan t. ex. en tid före det alt talan
om äktenskapsskillnad väckts ha erhållit en rehabiliteringsersättning eller
annat sådant skadestånd. Syftet med den utbetalade ersättningen skulle
kunna äventyras om den skulle delas vid bodelningen, och detta kan vara
oskäligt mot den make som har uppburit beloppet. I fråga om jämkning
med hänsyn lill utbetalade skadestånd och medel som har anvisats för
särskilt angivet ändamål bör de principer som ligger bakom utmätningsfri-
heten för sådana belopp kunna ge vägledning (jfr 5 kap. 6-7 §§ utsök­
ningsbalken).
                        

187


 


Om en make behöver få behålla sin egendom eller viss del därav för att Prop. 1986/87: 1 trygga sin framtida försörining medan den andra maken har goda utsikter 12 kap. 1 § ÄktB att kunna försöija sig själv utan att erhålla denna egendom, bör det kunna utgöra skäl alt frångå en likadelning. Den förstnämnda makens större nettogiftorättsgods kan t. ex bero på att han eller hon har en livränta som inte får tas undan från bodelningen därför att den inte utgår på grund av en pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening men som fullföljer samma syften som en sådan försäkring.

Vid bedömningen av familjens ekonomi skall hänsyn tas även lill sådana tillgångar som inte ingår i bodelningen. Om den make som enligt likadel­ningsregeln skall erhålla del i den andra makens giftorättsgods har stora tillgångar som är enskild egendom eller som har placerats i pensionsförsäk­ringar eller andra personliga rättigheter, kan det vara ett skäl atl jämka. Det är särskilt fallet om den ekonomiskt svagare maken i väsentlig grad har bidragit till att öka värdet av den andra makens enskilda egendom.

Om den ena maken är starkt skuldsatt så att dennes egendom i stort sett går åt för skuldtäckningen, kan en likadelning av den andra makens netto­giftorättsgods ibland framstå som oskälig. I sådana fall måste dock bedö­mas vilken nytta den andra maken har haft av del som är upphovet lill skulderna.

Av särskilt intresse i skuldfallet är den situationen alt den skuldsatta makens utjämningsanspråk utövas av dennes konkursbo. Det äktenskaps­rättsliga anspråket på del i den andra makens giflorättsgods bör inle mol dennes vilja kunna användas för att tillgodose den skuldsatta makens borgenärer. Den andra maken skall därför kunna få lill stånd en jämkning i detta fall.

Alt mera konkret ange i vilka fall en jämkning skall ske är inte möjligt. Det får - bortsett från konkursfallet - bedömas från fall till fall om omständigheterna ger anledning till jämkning. Del bör också understrykas atl det i första hand ankommer på makarna själva att komma överens om all jämkning skall ske och hur den skall göras. Makaraa får dock inle gå utanför den ram som består i alt en jämkning aldrig får innebära atl en make förvärvar mer av den andra makens egendom än vid en hkadelning. Om makarna kommer överens om en jämkning inom denna ram, kan del inle bedömas som en eftergift om en skuldsalt make sedermera försätts i konkurs eller fråga därom annars uppkommer (jfr 13 kap. 1 §).

Under remissbehandlingen har framhålhts all bodelningsresullatet ofta kan förryckas kraftigt om den ena maken har en stor studieskuld. Studie-skulder utgörs huvudsakligen av studiemedelslån. Karaktäristiskt för stu­diemedelslånen är att de är avsedda all läcka dels allmänna levnadsom­kostnader, dels särskilda studiekoslnader under studietiden, dvs. under en begränsad tid som i regel infaller omedelbart före den yrkesverksamma delen av hvet. Lånen skall sedan återbetalas under huvuddelen av den yrkesverksamma tiden. Återbetalningen börjar så snart studierna har av-


188


 


slutats. Studiemedelssystemet kan uppfattas som ett sätt att omfördela     Prop. 1986/87: 1 livsinkomsterna. Genom studiemedelslånen får man ett förtida uttag av      12 kap. 1 § ÄktB framtida inkomster av förvärvsarbete.

Om en make har studiemedelsskuld, skall maken enligt 13 kap. 2 8 GB tilldelas egendom ur sitt giftorättsgods till täckning av skulden. Är studie­medelsskulden av normal omfattning, innebär det ofta att hela makens giftorättsgods behövs för alt läcka skulden. Detta gäller särskilt om ma­karna skiljer sig under eller strax efter studietiden. Om inte också den andra maken har liknande studieskulder, kan det innebära att endast den skuldfria makens giftorättsgods blir föremål för delning. Den skuldsatta maken får dels behålla all sin egendom, dels förvärva hälften av den andra makens giftorättsgods. Med hänsyn till att den skuldsatta maken inte behöver betala sin skuld på en gång och till att hans eller hennes återbetal­ning av skulden är utsträckt över lång tid framstår resultatet av skuldtäck­ningen och likadelningen ofta som oskäligt i dessa fall. Det kan dessutom hävdas att studiemedelslånen, som enligt vad som nyss har framhållits kan uppfattas som ett förtida uttag av framtida förvärvsinkomster, egentligen inte är avsedda att återbetalas med den egendom som finns vid bodelnings­tillfället utan med framtida förvärvsinkomster.

I de nu beskrivna fallen kan det därför finnas anledning all jämka bodelningsresullatet. Det måste dock betonas att det här - liksom i övriga jämkningsfall - måste bli fråga om en helhetsbedömning. Situationen kan exempelvis vara den atl studiemedelslånen har använts till båda makarnas levnadsomkostnader därför att den andra maken inte har något förvärvsar­bete eller annan försörjningskälla. 1 så fall framstår en jämkning inte längre som lika självklar. Om däremot den andra maken hela liden har haft förvärvsinkomster som har använts för familjens gemensamma behov, bör förekomsten av en studieskuld på den studerande makens sida kunna föranleda en jämkning vid bodelningen.

Jämkningens omfattning får avpassas till förhållandena i del enskilda fallet. Den maximala jämkningen innebär således alt den make som inte har någon studieskuld inle behöver dela med sig av sitt giflorättsgods. Som har framhållits flera gånger kan det däremot aldrig bli frågan om att med stöd av jämkningsregeln i förevarande paragraf överföra egendom från den skuldsatta till den skuldfria maken.

Jämkning enligt förevarande paragraf kan bara ske vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Som framgår av 9 kap. 8 § första stycket skall reglerna i förevarande paragraf tillämpas även när en make har avlidit före bodelningen men efter det alt talan om äktenskapsskillnad har väckts. Även om således i princip samma regler skall tillämpas i detta fall, måste dock den omständigheten atl det är en avliden makes rättsinnehavare och inte maken själv som står på den ena sidan tillmätas betydelse när frågan om jämkning prövas. I det ändrade läget kan det ofta vara mycket som talar för att den efterlevande får behålla mer av sin egendom än annars.

189


 


Enligt 9 kap. 8 § andra stycket skall föreskrifterna om bodelning vid äktenskapsskillnad även gälla vid bodelning som makar gör under beståen­de äktenskap utan samband med talan om äktenskapsskillnad. Det är dock att lägga märke till alt det är en förutsättning för bodelning i sistnämnda fall att makarna inte bara är överens om att bodelning skall ske utan även om hur den skall ske. Bestämmelserna i förevarande paragraf är därför av intresse endast så till vida alt de anger en ram för vilken jämkning som makarna får komma överens om. Något intresse av att göra en maximal jämkning finns ju inte heller i detta fall, eftersom syftet med en sådan bodelning just är att överföra egendom från den ena maken till den andra.

Möjligheterna till jämkning vid bodelning som sker med anledning av den ena makens död behandlas i specialmotiveringen till 12 kap. 2 §.

En förskjutning av bodelningsresullatet kan även åstadkommas på andra sätt än genom en jämkning av själva bodelningen. Genom jämkning av äktenskapsförord (se 12 kap. 3 §) eller genom en överenskommelse att enskild egendom skall ingå i bodelningen (se 10 kap. 4 §) kan bodelningsre­sullatet bli elt annat. Oskäliga effekter av en bodelning kan också korri­geras genom ett s. k. engångsunderhållsbidrag (se 11 kap. 5 §). Sistnämnda möjlighet är avsedd att utnyttjas främst i de sannolikt mycket sällsynta fall då en make efter bodelningen skulle komma alt stå helt eller nästan helt utan egendom medan den andra maken - främst på grund av att merparten av dennes egendom har varit enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente — skulle ha kvar egendom till betydande värde.


Prop. 1986/87: 1 12 kap. 2 § ÄktB


 


2§'

Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterle­vande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorälts­gods. Den efterlevande maken får begränsa sin begäran till alt avse endast en för båda sidor lika stor andel av giftorättsgodset.

Bestämmelserna i 15 kap. I och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giflorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken all få behålla sin egendom.

(Jfr 12 kap. 3 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen ger en efterlevande make rätt att behålla sitt giftorälts­gods som sin andel vid bodelningen. Om den efterlevande maken begär det senast vid bodelningstillfället skall nämligen någon delning inte ske ulan vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorältsgods. Den efterlevande maken disponerar således ensam över denna jämkningsmöjlighet. Någon skönsmässig prövning av jämkningsyrkandet skall inle ske. Det saknar också betydelse vilken inställning den avlidna makens rättsinnehavare har till yrkandet.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.


190


 


Förevarande jämkningsmöjlighet gäller endast vid bodelning som sker     Prop   1986/87' 1 med anledning av makes död. Vid en bodelning som sker med anledning av     12 kap. 2 § ÄktB att talan om äktenskapsskillnad har väckts kan bestämmelserna inte an­vändas även om den ena maken skulle ha avlidit när bodelning skall ske.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) har skälen för den föreslagna regeln redovisats utförligt. Som framgår av den allmänna motiveringen är regeln tänkt som ett skydd för den efterlevande maken mot den avlidna makens testamentstagare och mot sådana barn till den avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken. (De nya arvsreg­lerna innebär ju att den efterlevande maken ärver framför den avlidnes övriga arvingar.) Genom alt påkalla jämkning kan den efterievande således skydda sig mot alt behöva dela med sig av sitt giftorältsgods till den avlidnes barn och testamentstagare.

Om den efterlevande maken påkallar jämkning innebär det enligt be­stämmelsen att maken helt eller delvis behåller sitt giftorättsgods som sin andel. Han eller hon kan således begränsa sitt yrkande till alt avse mindre än hela sitt giftorättsgods. Det kan t.ex. vara sä att den efterievande vill kunna behålla en släktgård men är villig att dela med sig av sitt övriga giftorättsgods. När maken begränsar sitt yrkande skall endast en för båda sidor lika stor procentuell del av giftorättsgodset ingå i delningen.

I första hand kan bestämmelsen således utnyttjas av den efterlevande då det är denne som har störst nettogiftorättsgods. Genom atl påkalla jämk­ningen kan den efterlevande undvika att behöva utge delar av sitt eget giftorättsgods lill den avlidnes barn och testamentstagare. Dessa får i stället nöja sig med att dela på den avlidnes egendom.

Det kan emellertid också tänkas att det är den efterlevande som har den mindre behållningen och som begär jämkning för att ge den avlidna makens rättsinnehavare möjlighet att få överta dennes hela egendom. Detta kan t.ex. vara i familjens gemensamma intresse om den avlidne har drivit en jordbruks- eller affärsrörelse som skall övertas av ett eller flera barn. I så fall måste begäran om jämkning i regel också förenas med att den efterle­vande maken helt eller delvis avstår från arvet efter den avlidne. Om makarna genom t.ex. ett inbördes testamente har förordnat att rörelsen vid den enes död skall tillfalla ett eller flera barn behövs dock inget arvsavstående, eftersom förordnande genom testamente går före efterle­vande makes arvsrätt. Bestämmelserna i förevarande paragraf kan således - eventuellt i förening med andra regler - utnyttjas för atl hindra alt t. ex. en jordbruks- eller affärsrörelse måste splittras efter ägarens död.

Den efterievande kan begära alt som sin andel få behålla sitt giftorätts-gods oberoende av hur lång tid äktenskapet eller samlevnaden har varat vid dödsfallet.

Den efterlevandes rätt till jämkning enligt denna paragraf är av personlig natur. Om även den efterlevande maken skulle avlida innan bodelning har hunnit ske, har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla sådan jämk-

191


 


ning. Om den efterlevande maken försätts i konkurs, får jämkningsmöjlig-    Prop. 1986/87: 1 heten användas av den efterlevande personligen och inte av dennes kon-    12 kap. 3 § ÄktB kursborgenärer eller konkursförvaltaren Gfr 12 kap.  1 § som behandlar motsvarande situation vid bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad).

Andra stycket

Enligt denna bestämmelse, som närmast motsvarar 6 kap. 7 § GB, förlo­rar den efterievande maken i vissa fall sina bodelningsrättigheter. Det gäller om den efterievande genom brottslig gärning uppsåtligen har dödat den andra maken eller medverkat till brottet enligt 23 kap. 4 eller 5 § brottsbalken. Detta gäller dock inte den som har handlat under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.

I fall som nu sägs förlorar den efterlevande i första hand rätten att få del i den avlidnes giftorältsgods. Den efterievande förlorar emellertid också rätlen att påkalla jämkning för att hindra atl likadelningen träffar den efterlevandes eget giftorättsgods.

I delta stycke — liksom beträffande jämkningsreglerna i 12 kap. 1 § och första stycket av förevarande paragraf - är det andelsberäkningen som berörs. Däremot träffar bestämmelsen inte lottläggningen. Inte heller får bestämmelsen någon inverkan på frågan om rätten alt överta den andra makens bostad och bohag. Det får bedömas enligt de vanliga lottläggnings-och övertagandereglerna.

3§'

Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till föror­dels innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

(Jfr 12 kap. 4 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

I specialmotiveringen lill 12 kap. 1 § har framhållits att förekomsten av enskild egendom i äktenskapet i vissa undantagsfall kan göra en likadel­ning av det sammanlagda giftorätlsgodset oskälig och alltså föranleda jämkning av bodelningsresultatet. I vissa fall kan en jämkning enligt 12 kap. 1 § emellertid inte bola oskäligheten. Det gäller främst sådana fall då det finns endast enskild egendom i äktenskapet och fall där den värdemäs­sigt helt övervägande delen av egendomen utgörs av enskild egendom. Om det därvid är så atl den enskilda egendomen huvudsakligen tillhör den ena maken kan del vara oskäligt mol den andra maken alt denne efter etl kanske långvarigt äktenskap slår helt eller nästan helt utan egendom efter bodelningen.

Familjelagssakkunniga har försökt lösa detta genom att föreslå etl stort antal samtidigt tillämpbara regler som syftar lill atl åstadkomma ett skäli-gare bodelningsresullat i dessa fall. Av skäl som har redovisats i den

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                               192


 


allmänna motiveringen (avsnitten 2.3 och 2.4.6) bör emellertid vissa av Prop. 1986/87: 1 dessa förslag inte genomföras. I stället har, som har framhållits i den 12 kap. 3 § ÄktB allmänna motiveringen, någol annorlunda lösningar valts i syfte alt åstad­komma samma resultat, nämligen att komma till rätta med de fall då en make vid en bodelning på grund av förekomsten av enskild egendom skulle komma att få ut orimligt lite egendom. De lösningar som har valts gör bl. a. alt svensk rätt nu närmar sig de regler eller förslag till regler som i detta hänseende finns i övriga nordiska länder (jfr t. ex. 56 § i den danska lagen om äktenskaps ingående och upplösning; se familjelagssakkunnigas betän­kande, s. 166).

Ett förslag av de sakkunniga har emellertid inte kommenterats i den allmänna motiveringen. Det är förslagel om en ny basbeloppsregel avseen­de enbart bostad och bohag (se 12 kap. 4 § första stycket i de sakkunnigas förslag till ÄktB). Enligt den föreslagna regeln skulle i det fallet att ma­karna har bara eller nästan bara enskild egendom en efterlevande make få rätt att vid fördelning av gemensamt bohag och bostad få minst så mycket att det i värde motsvarar två basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Behovet av ifrågavarande regel gmndas enligt de sakkunniga på atl den vanliga basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB, som de sakkunniga föreslår skall överföras till ÄktB, inte gäller egendom som är den avlidnes enskilda. I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen har emellertid basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § and­ra stycket GB gjorts om till en arvsregel (se den nya lydelsen av 3 kap. I § andra stycket ÄB). Den kommer därmed att gälla även den avlidnes enskilda egendom. Den nya basbeloppsregeln i ÄB ger därmed den efterle­vande maken en bättre garanti för att få ut elt visst minimum av egendom. Något behov av den extra basbeloppsregel som de sakkunniga har föresla­git finns därför inte.

I förevarande paragraf återfinns i stället den av de sakkunniga föreslagna regeln om jämkning av villkor i äktenskapsförord. Regeln är - som har framhållits i den allmänna motiveringen — avsedd att användas för att ge den ekonomiskt svagare maken ett skydd mot atl slå helt egendomslös efter ett kanske långvarigt äktenskap. Jämkningsbestämmelsen är utfor­mad efter mönster av 36 § avtalslagen och bygger på samma grander. Oskäligheten kan ha funnits från början eller vara en följd av senare inträffade förhållanden. Det viktiga är hur samtliga omständigheter ter sig vid bodelningen. Man kan sålunda tänka sig att elt ursprungligen fullt berättigat villkor i ett äktenskapsförord med tiden har kommit att miss­gynna den ena maken i så hög grad att en tillämpning av villkoret skulle vara oskälig mot denne.

Förevarande jämkningsmöjlighet bör utnyttjas restriktivt. Utgångspunk­ten skall vara alt äktenskapsförordet är ett uttryck för makarnas gemen­samma vilja och att jämkning kommer i fråga endast om det - i vart fall om oskäligheten beror på omständigheter som förelåg redan när det upprälla-

193

13    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1


 


des - i betydande grad missgynnar den ena maken. Jämkning bör vidare     Prop. 1986/87: 1

ske endast om egendom i större omfattning har gjorts lill enskild och detta     12 kap. 3 § ÄktB

leder lill en påtaglig snedfördelning av makarnas samlade egendom. Om

makarna har levt under tämligen enkla förhållanden, kan en jämkning

kanske böra ske även om den enskilda egendomen inte har så högt värde,

räknat i absoluta tal. Har makarna däremot en mycket god ekonomi, kan

den enskilda egendomen tillåtas uppgå till större belopp utan att man för

den skull anser att den ojämna fördelningen dem emellan är oskälig mol

den som har de mindre tillgångarna, relativt setl. En helhetsbedömning av

makarnas ekonomiska situation måste alltså göras.

Jämkningen får göras antingen så att man helt bortser från villkoret och behandlar den enskilda egendomen som giftorältsgods eller så all villkoret anses endast böra tillämpas delvis, dvs. all viss del av den enskilda egen­domen alltjämt anses som enskild medan återstoden betraktas som gifto­rättsgods. Den senare lösningen kan ofta vara tillräcklig för att undanröja den oskälighel som villkoret medfört.

När enskild egendom på detta sätt dras in i bodelningen innebär det också atl den i och för sig måste kunna las i anspråk för täckning av makens skulder när andelarna i boel beräknas. Först om det uppkommer en ökad neltobehållning vid delningen får jämkningen effekt. En jämkning får inte innebära att en makes egendom överförs till den andra maken till förfång för den första makens borgenärer (se 13 kap. 1 §). Detta gäller även när domstol skall pröva frågan om jämkning.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller oavsett av vilken anled­ning bodelning sker. De kan åberopas även av en avliden makes rättsinne­havare.

Som redan har nämnts syftar regeln om jämkning av äktenskapsförord särskilt lill att komma till rätta med de fall då den ena maken på grand av innehållet i äktenskapsförordet skulle bli helt eller nästan helt lottiös vid en bodelning medan den andra maken skulle erhålla egendom av betydande eller i vart fall inte obetydligt värde. Motsvarande situation kan emellertid uppstå även när egendomen är enskild på grand av villkor vid gåva eller i testamente. Av skäl som har angivils i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har någon regel som medger jämkning av sådana villkor inte ställts upp. Det torde f.ö. inle normalt förekomma att all eller nästan all den ena makens egendom är dennes enskilda på grand av villkor i gåva eller testamente och att samtidigt den andra maken är helt eller nästan helt egendomslös. Om detta någon gång skulle vara fallet får denna makes jämkningsbehov i stället, som redan har nämnts, tillgodoses genom etl engångsunderhållsbidrag.

De regler som sålunda valls för all skydda den ekonomiskt svagare maken från atl stå helt eller nästan helt lottiös efter en bodelning utgörs alUså av bestämmelserna om jämkning av äktenskapsförord och om en­gångsunderhållsbidrag samt den till arvsrätten överförda basbeloppsre­geln.


194


 


4 §'                                                                             Prop. 1986/87: 1

Om ett villkor i ett sådant avtal om kommande bodelning som avses i     j2 kap. 4 § ÄktB 9 kap. 10 § är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheter­na i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

(Jfr 12 kap. 5 § första stycket andra meningen i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf behandlas möjligheten att jämka ett s.k. föravtal om bodelning. Bestämmelser om att makar får ingå sådana föravtal finns i 9 kap. 10 §.

Jämkningsbestämmelsen i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 16 § GB med den skillnaden att jämkningsförutsättningarna har mjukats upp något för all stämma överens med övriga jämkningsbeslämmelser i 12 kap. ÄklB, särskilt bestämmelsen om jämkning av äktenskapsförord.

Om föravtalet är oskäligt mol den ena maken får det jämkas vid bodel­ningen. Denna jämkningsregel ansluter sig - liksom den i 12 kap. 3 § - lill avfattningen av generalklausulen i avtalslagen. Såvitt avser föravtalen får man särskilt beakta att en make i det känsliga läge som ofta råder inför en skilsmässa kan ha varit utsatt för obehörig påverkan av den andra maken.

Jämkningen kan avse ett visst villkor i avtalet eller innebära att hela avtalet lämnas utan avseende vid