Motion till riksdagen

1986/87:U517

Lahja Exner m. fl. (s)

En demokratisk utveckling i Turkiet

Mer än sex år har gått sedan en militärjunta under ledning av dåvarande
generalen och nuvarande presidenten Kennan Evren grep makten i Turkiet
genom en statskupp. Trots den långa tid som förflutit sedan dess har Turkiet
ännu inte uppfyllt kraven på att införa en demokratisk ordning som Europarådets
stadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna förpliktar
landet till. Det skall enligt ett nyligen fattat beslut finnas undantagstillstånd
i 13 provinser, varav fem med militära och åtta med civila
undantagslagar, i Turkiet. Undantagstillstånd löser inte problemen i Turkiet
utan hindrar en demokratisk utveckling med full respekt av de mänskliga
rättigheterna. Det är hög tid att Turkiet upphäver undantagstillståndet i hela
landet.

Det är riktigt att debatten i press och parlament är mer öppen och att kritik
mot den civila regeringen kan framföras. Men pressen är fortfarande kontrollerad
genom en blandning av censur och självcensur. Detta kunde jag konstatera
vid ett studiebesök redan för ett år sedan.

Men dessvärre undviker man i det turkiska parlamentet att ta upp de mest
centrala demokratiska frågorna, nämligen en förändring av den odemokratiska
konstitutionen, ett avskaffande av den anti-fackliga lagstiftningen, omprövning
av den ordning som lett till att hundratusentals personer avskedats
från sina anställningar eller vägrats anställning av s. k. politiska säkerhetsskäl.
Man undviker att ompröva de regler och beslut som lett till att mer än
8000 personer av politiska skäl efter militärkuppen 1980 förlorat sina turkiska
medborgarskap.

Den fackliga friheten är fortfarande starkt beskuren i Turkiet. Turk-Is, den
tillåtna fackliga landsorganisationen, kritiserar visserligen regeringens lönepolitik
men har i praktiken ingen reell möjlighet att påverka den. LO och
TCO har nyligen protesterat mot det faktum att Turkiet inte respekterar
fackliga fri- och rättigheter och därmed bryter mot Europakonventionen.

De politiska rättegångarna i Turkiet fortsätter vid militärdomstolar. Det är
orimligt att militärtribunaler handlägger åtal för politisk aktivitet som är
tillåten i alla andra länder anslutna till Europarådet.

Paragraferna 141 och 142 i strafflagen är inte acceptabla ur demokratisk
synpunkt då de öppnar vägen för renodlade politiska och antifackliga rättegångar.

Enligt en färsk Amnesty-rapport pågick fram till mars månad 1986 inte
mindre än 813 politiska rättegångar inför militärdomstolar. Under de senaste
sju åren har närmare 50 000 personer dömts till fängelse av sådana domstolar.

Dessa domstolar är inte självständiga i förhållande till den exekutiva makten i Mot. 1986/87

landet. Där tillgodoses inte de minimikrav som Europakonventionen upp- U517

ställer för en korrekt rättegång. Rättegångarna tar orimligt lång tid. Rättegångar
förhalas i åratal utan att dom avkunnas.

DISK-rättegången, som inleddes den 24 december 1980, avslutades den 23
december 1986.1 DISK-rättegången åtalades 1477 fackföreningsmän.

De avkunnade domarna ledde till:

- DISK-ordföranden Abdullah Bastiirk och 5 förtroendevalda dömdes till 10
års fängelse samt 3 år 4 månaders inre landsförvisning

- 30 förtroendevalda dömdes till 8 år 10 månader 20 dagars fängelse

- 18 förtroendevalda dömdes till 5 år 6 månader 20 dagars fängelse

- 210 förtroendevalda dömdes till 5 års fängelse

- 1169 åtalade frikändes

- 29 fall har inte avgjorts (dessa åtalades i sin frånvaro)

- 15 fall avskrevs.

Dessutom beslutade militärdomstolen att förbjuda DISK och 28 av dess
medlemsförbund.

Men det finns andra mycket oroväckande drag i den turkiska utvecklingen.

- Justitieminister Nejat Eidem offentliggjorde den 20 mars 1968 att myndigheterna
inlett förhör med 203 journalister under de senaste två åren.

- Den första maj i år arresterades 400 personer bara i Istanbul i samband
med första-majfirandet. Den turkiska inrikesministern uttalade att ”vi aldrig
låter dem (arbetarna) fira första maj i Turkiet. Det är förbjudet att fira det
som en arbetarnas dag i enlighet med turkisk grundlag”.

- Författaren Ahmet Altans bok ”Fotspår i vattnet” förbjöds och konfiskerades
i mars månad 1986.

- Organisationssekreteraren i Landsorganisationen Tiirk-Is Orhan Balaban
åtalades strax före fyllnadsvalet i år inför en s. k. nationell säkerhetsdomstol
i Istanbul med hot om fängelsestraff med upp till två år för följande
yttrande på ett fackligt möte: ”Vår målsättning är att få bort fosterlandspartiet”,
dvs. det nuvarande regeringspartiet.

- Polischefen i Ankara vägrade i juni detta år att godkänna en nystartad
förening för mänskliga rättigheter, bl. a. med hänvisning till grundlagen som
enligt hans yttrande i 13 § begränsar grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

- Den 23 december 1986 anhölls 10 personer. Bland de anhållna fanns
ansvarige utgivaren och journalister i tidskriften ”Yarin” samt studenter från
fakulteten för politisk vetenskap.

- Den 23 december 1986 anhölls Yilmaz Onay, känd teaterskådespelare
och skribent i tidskriften ”Bilim ve Sanat”. Onay frigavs den 27 december
och höll en presskonferens, där han anklagade myndigheterna för att ha
utövat tortyr mot honom under anhållningstiden. Onay har blivit utsatt för
elektriska chocker och man har sprutat iskallt vatten på hans kropp. Under
presskonferensen utdelades en läkarrapport - undertecknad av docent dr
Ragip Cam - till pressen, som bekräftar tortyrskadorna hos Onay.

- Polisen gjorde razzior hos olika bokförlag och bokhandlare i Ankara
25-27 december 1986. Polisen anhöll följande personer: Cumhur Özdemir,

ansvarig utgivare och ägare av bokförlaget GUN, Haluk Erdost, ansvarig Mot. 1986/87

utgivare och ägare av bokförlaget CARK, Aydin Dogan, ansvarig utgivare U517

och ägare av bokförlaget YABA. Polisen beslagtog postkort (utgivna av
RENK-förlaget) som innehöll dikter av de turkiska poeterna Nazim Hikmet,

Arif Damar, Nevzat Celik, Hasan Huseyin, samt anhöll 20 studenter som
sålde korten. I bokhandeln DUSUN beslagtog polisen 136 böcker utgivna av
SOL-förlaget.

Många fler exempel skulle kunna ges, men detta får räcka för att belysa att
yttrande-, mötes- och organisationsfriheten är mycket bristfällig.

Enligt officiella uppgifter förekom 1984 135 anmälningar om tortyr och
1985 119 fall. Siffran i år torde ligga på samma nivå. Men det är bara ett
mindre antal fall som blir anmälda. Amnestys förre generalsekreterare Thomas
Hammarberg framförde nyligen på grundval av gjorda undersökningar,
att ”tortyren är fortfarande vanligt förekommande” i Turkiet. Den turkiske
parlamentsledamoten Ciineyt Canver har uppgett att 113 personer, från
militärkuppen fram till december 1985, avlidit på grund av tortyr. Till detta
kommer att ca 800 arresterade och fängslade försvunnit under frihetsberövande,
i arrest eller fängelse efter militärkuppen.

Inget annat land i Europa avkunnar så många dödsdomar som Turkiet.

Många har väntat i åratal på beslut i frågan om verkställighet av dödsdomen.

Mer än 900 personer har enligt turkiska tidningsuppgifter under de senaste
sex åren dömts till döden. Det omfattande bruket av dödsdomar är mycket
allvarligt, särskilt med tanke på att nya dödsdomar avkunnas i betydande
omfattning. Bara genom en intensiv opinion kan verkställigheten av dem
förhindras.

Trots vissa utfästelser om amnesti för politiska fångar har något sådant
förslag ännu inte framlagts vare sig av regeringen eller i parlamentet. De
lindringar i frigivningsbestämmelserna som man hänvisat till kan inte tillgodose
det rättmätiga kravet på amnesti för politiska fångar. I detta sammanhang
måste också påtalas den diskriminering som de turkiska myndigheterna
utsätter de politiska fångarna för. Samtliga politiska fångar får i sina identitetshandlingar
en stämpel om att de avtjänat fängelsestraff, vilket är helt
oacceptabelt.

Det har hittills inte funnits någon uppriktig vilja att ge de politiska fångarna
en korrekt behandling och upprättelse.

Bannlysningen av politiker drabbar inte bara f. d. premiärministrarna Ecevit
och Demirel; den gäller även andra tidigare parlamentsledamöter och
politiker. Det borde vara en självklarhet för ett land som gör anspråk på att
vara medlem i Europarådet att genast upphäva dessa restriktioner.

I stället igångsätter man en lång rad polisutredningar mot dessa politiker.

Så sent som den 27 oktober 1986 blev Demirel vid ett folkmöte utsatt för
angrepp från polis- och säkerhetsstyrkor. Man angrep mötet med batonger,
varvid åtta personer skadades, däribland fyra riksdagsmän. I stället för att
stoppa dessa trakasserier gör regeringspartiet utmanande uttalanden om att
den konservative förre premiärministern ”blåser upp anarkin i landet” då
fredliga möten anordnas.

Men trots allt detta är moderaterna och den konservativa internationalen

EDU mer angelägna att solidarisera sig med Özals parti och regering än med Mot. 1986/87

Demirel och hans konservativa oppositionsparti i Turkiet. U517

Kurderna är som folkgrupp diskriminerade i Turkiet. De tillåts inte tala sitt
eget språk. Tidningar och böcker kan inte publiceras på kurdiska. Kurderna
får över huvud taget inte utöva sin egen kultur. Sitt eget språk har en kurd
bara möjlighet att tala om han eller hon ställs inför domstol. Kurderna hör
efter militärkuppen till de mest förföljda grupperna i landet.

Den turkiska regeringen bör sträva efter att skapa sådana förhållanden i de
östra delarna i landet att de olika etniska grupperna kan leva i fred, få del av
den ekonomiska utvecklingen och bibehålla sina kulturella särdrag. En sådan
utveckling kan inte främjas med våld. I augusti i år bombade det turkiska
flygvapnet kurdiska byar i Irak. Detta skedde uppenbarligen med den irakiska
regeringens medgivande. Den svenska regeringen har kraftfullt tagit
avstånd från aktionerna som endast kan leda till en upptrappning av våldet
mellan regeringen och kurdiska grupper.

1982 anmälde Sverige tillsammans med Danmark, Frankrike, Nederländerna
och Norge till den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna
Turkiet för brott mot den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna. I december 1985 träffades en uppgörelse mellan de anmälande
staterna och Turkiet.

Turkiet har enligt den utfästelse som gjordes i uppgörelsen avgett skriftliga
rapporter till kommissionen i februari, i juli och i oktober 1986 om vidtagna
åtgärder i fråga om tortyr, amnesti och undantagstillstånd. Det material som
hittills framkommit är emellertid ännu inte tillgängligt utanför kommissionen.
Senast den 1 februari 1987 skall en slutrapport föreligga, som skall
tillställas alla stater anslutna till konventionen. Rapporten framläggs gemensamt
av kommissionen och Turkiet med möjlighet också för vardera parten att
framlägga var sin bedömning. Det står redan nu klart att Turkiet inte uppfyller
de demokratiska krav som uppställs i Europarådets stadga och Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna.

Sverige måste tillsammans med andra länder skärpa sin hållning mot den
turkiska regeringen. Den uppgörelse som träffades med Turkiet för ett år
sedan har hittills inte lett till avsedda resultat. Det bör övervägas att återigen
göra en anmälan mot Turkiet inför Europakommissionen. Det kan inte
godtas att det inom Europarådets ram finns en dubbelstandard i fråga om
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Varje land har en plikt att
tillse att överträdelser och kränkningar av stadga och konvention i annat land
upphör. Turkiet kan i längden inte vara medlem i Europarådet om landet inte
uppfyller villkoren för medlemskap.

13

Hemställan Mot. 1986/87

U517

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
angetts om åtgärder för en demokratisk utveckling med respekt för
mänskliga rättigheter i Turkiet.

Stockholm den 26 januari 1987

Lahja Exner (s)

Margareta Palmqvist (s) Lars Ulander (s)

Lennart Nilsson (s)

14