Motion till riksdagen
1986/87 :U113

Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Förbud mot handel med Sydafrika och Namibia
(prop. 1986/87:110)

Sydafrika - ett särfall

Tyvärr finns få tecken på att rasdiskrimineringen i Sydafrika är på väg att
avskaffas. Den pågående valkampanjen präglas främst av nationalistpartiets
beslutsamhet att stå fast vid ett system med vit överhöghet.

Så länge Sydafrikas befolkningsmajoritet på grund av sin ras förmenas
medborgerliga fri- och rättigheter och så länge apartheidsystemet med dess
dagliga förnedring av svarta sydafrikaner består är den sydafrikanska regimen
ett hot mot freden. Den sydafrikanska s. k. destabiliseringspolitiken
gentemot grannländerna har skapat oro i hela södra Afrika och bl. a. bidragit
till svälten i flera av Sydafrikas grannländer. Det internationella fördömande
som möter Sydafrika är väl motiverat.

Sydafrika är tyvärr inget särfall i vad gäller brott mot mänskliga fri- och
rättigheter. Endast en minoritet av jordens befolkning lever i stater med fria
val och fri opinionsbildning. Sydafrika är dock unikt genom att ha satt rasdiskrimineringen
i system och gjort den till en av statsskickets grundvalar.

Mål och metod

Målet för den svenska Sydafrikapolitiken är att bidra till apartheids avskaffande
och stödja de krafter inom och utanför Sydafrika som verkar för ett
framtida demokratiskt Sydafrika.

Metoderna för att nå detta är flera. Viktigast är Sveriges agerande i FN
och andra internationella sammanhang samt stödet till de s. k. frontstaterna
och till motståndsrörelsen ANC.

Sanktionspolitiken

Sverige har länge arbetat för internationella sanktioner mot Sydafrika. Detta
har skett i samklang med de krav som förts fram av ANC. Att sanktioner
valts som en form för att påverka just Sydafrika beror bl. a. på landets stora
utlandsberoende och på de nära förbindelserna mellan den vita minoriteten
och de västliga demokratierna, vilket ökar de vitas sårbarhet för isoleringsåtgärder.

När det mångåriga arbetet att förmå FN:s säkerhetsråd att fatta beslut om
bindande sanktioner nu på nytt misslyckats är det enligt folkpartiets mening
riktigt att Sverige går vidare med bilaterala sanktioner. Som tidigare angivits

har sanktionerna till syfte att bidra till ett framtida fredligt och demokratiskt Mot. 1986/87
Sydafrika. När en positiv utveckling sker bör sanktionerna hävas. U113

En isolerad svensk bojkott har marginell ekonomisk betydelse. Det gäller
såväl de sanktioner som nu föreslås som de åtgärder Sverige tidigare vidtagit,
såsom investeringsförbudet och förbudet mot import av frukt och jordbruksprodukter.
Sveriges ekonomiska betydelse för Sydafrika är liten i jämförelse
med t. ex. USA:s, Storbritanniens, Västtysklands eller arabstaternas.

Skälet till att Sverige sedan 1969 slagit in på en linje med isolerade sanktioner
är av främst tre slag:

o Allt ekonomiskt utbyte mellan länder är till ömsesidigt stöd och ömsesidig
nytta. 1982 års Sydafrikakommitté ställde sig bakom uppfattningen att
svenska företag kan sägas medverka i rasdiskrimineringen i Sydafrika. Att
avbryta de ekonomiska förbindelserna är en av formerna för en moralisk
och politisk protest.

o Sveriges politik kan få opinionsbildande betydelse. I de diskussioner om
sanktioner som förts inom olika västliga parlament har den svenska lagen
spelat en viss roll. Efter den svenska lagen om investeringsförbud har liknande
lagar antagits i bl. a. Förenta staterna och i flera av länderna inom
Norden, EG och samväldet. Den amerikanska kongressens beslut om
vissa sanktioner mot Sydafrika föregicks bl. a. av grundliga studier av de
beslutade svenska sanktionerna. Också Sveriges agerande i internationella
organisationer kan få större tyngd genom att vi själva går före.

o De erfarenheter Sverige vinner genom en konsekvent sanktionspolitik
kan vara till nytta för andra länder som beslutar att slå in på samma kurs.

Detta är bakgrunden till att folkpartiet med stor konsekvens förespråkat införande
av sanktioner mot Sydafrika. Den utredning som 1977 tillsattes för
att förbereda sanktionslagstiftningen tillkom på folkpartistiskt initiativ, och
1979 års lagstiftning om förbud mot nyinvesteringar i Sydafrika lades fram
av folkpartiregeringen. I juni 1986 beslöt folkpartiets styrelse att förorda en
svensk handelsbojkott mot Sydafrika.

Folkpartiet välkomnar att regeringen nu föreslår att en handelsbojkott införs
mot Sydafrika och Namibia. Propositionen bör bifallas.

Svensk utrikespolitik och sanktionerna

Den svenska hållningen mot Sydafrika har successivt skärpts. En rad åtgärder
som berör de ekonomiska relationerna mellan länderna har genomförts.

Viktiga steg i denna politik är

- förbudet mot företagsinvesteringar i Sydafrika

- förbudet mot finansiell leasing

- förbudet mot införsel av jordbruksprodukter från Sydafrika och Namibia

- förbudet mot överlåtelse och upplåtelse av patent- och tillverkningsrättigheter
till sydafrikanska företag.

Det går enligt folkpartiets mening inte att hävda att Sverige vid något enskilt
tillfälle passerar en linje där sanktionsåtgärden bryter mot traditionell

svensk utrikespolitik eller mot våra internationella avtal. Tvärtom har rege- Mot. 1986/87
ring och riksdag vid samtliga dessa tillfällen ansett besluten väl förenliga med U113
svenska utrikespolitiska intressen. Folkpartiet instämmer i vad som sägs i
propositionen, ”att det är klart att det föreligger folkrättsligt utrymme för
den enskilda staten att vidta den typ av begränsande åtgärder som Sverige
genomför mot Sydafrika med början år 1979”.

Det är mot denna bakgrund olyckligt att regeringen i propositionen uttalar
att beslut om sanktioner på handelns område innebär ”ett avsteg från
våra åtaganden enligt GATT”. Ett sådant avsteg skulle motiveras av beslutets
karaktär av ”engångsföreteelse”.

Sverige har i själva verket vid flera tillfällen - och utan beslut av FN:s säkerhetsråd
- vidtagit olika slags sanktionsåtgärder mot olika länder, låt vara
långt mindre långtgående än de mot Sydafrika. Avsikten med de hänvisningar
till bindande beslut eller rekommendationer av säkerhetsrådet som
ofta gjorts av svenska regeringar är att Sverige inte av stormakter skall
tvingas till sanktioner som strider mot våra nationella intressen. Detta utesluter
självfallet inte att Sverige inom ramen för vår suveränitet kan vidta
utrikespolitiska åtgärder i form av bilaterala sanktioner.

Det kan i detta sammanhang vara väsentligt att studera den rättsliga grunden
för Danmarks beslut att fr. o. m. den 15 december förra året införa förbud
mot handel med Sydafrika. Danmark hävdar att beslutet om handelssanktioner
inte bryter mot GATT-avtalet och hänvisar till avtalets artikel
XXI b iii och c där det stadgas:

”Ingen bestämmelse i detta avtal skall tolkas som innebärande

- hinder för avtalsslutande part att vidta åtgärder som den anser nödvändiga
för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, där sådana åtgärder vidtages
i krigstid eller vid andra kritiska lägen i de internationella förbindelserna;

- hinder för part att vidta åtgärder i överensstämmelse med dess förpliktelser
enligt Förenta Nationernas stadga i syfte att upprätthålla internationell
fred och säkerhet.”

Vid flera tillfällen har denna artikel åberopats som stöd för bilaterala sanktioner
från olika länder och i olika sammanhang. Artikelns räckvidd är omstridd.
Dock stöds den danska tolkningen i det juridiska huvudverket om
GATT, ”World Trade and the Law of GATT”, där John H Jackson inte
utesluter att ett beslut av FN:s generalförsamling är tillräcklig grund för åtgärder
enligt artikel XXI.

Beträffande Sydafrika har säkerhetsrådet vid upprepade tillfällen uttalat
stark kritik och rekommenderat åtgärder, t. ex. i en resolution från 1985.

Det bör i sammanhanget också noteras att den svenska jordbruksbojkotten
beslutades 1985 med hänvisning till en artikel i GATT-stadgan (art. XX)
och utan uttryckligt stöd i något FN-beslut.

Det bör också påpekas att en majoritet av GATT:s medlemmar nu vidtagit
olika typer av sanktioner mot Sydafrika. Sydafrikas rasåtskillnadspolitik
och upprepade brott mot folkrätten har ansetts motivera att landet inte skall
få del av fördelarna med ett fritt, internationellt handelsutbyte.

Mot denna bakgrund vore det olyckligt om Sverige väljer att betrakta den Mot. 1986/87

upptrappning av sanktionerna mot Sydafrika som nu föreslås som ett princi- U113

piellt avsteg från den tidigare förda politiken. Det finns heller ingen anledning
för Sverige att göra en annan tolkning än den Danmark gjort av GATTstadgan.
Vi konstaterar att svenska handelssanktioner mot Sydafrika väl låter
sig förenas såväl med traditionell svensk utrikespolitik som med GATTstadgan.
Detta bör ges regeringen till känna.

Viserings bestämmelserna

I enlighet med rekommendationer från FN:s säkerhetsråd har Sverige infört
särskilda viseringsbestämmelser i syfte att minska personutbytet med Sydafrika.
Det finns anledning att se över tillämpningen. Viseringsbestämmelserna
skall stoppa idrottsutbyte - i linje med den internationella sportbojkotten
- och förhindra att representanter för apartheidregimen kommer till Sverige.
Invandrarverket har valt att tillämpa viseringsbestämmelserna mycket
restriktivt.

Bestämmelse får enligt vår mening inte tolkas så att varje kulturellt och
vetenskapligt utbyte förhindras. Sydafrika kommer efter apartheids avskaffande
att ha behov av människor inom t. ex. universitet och utbildningsanstalter
med kontakter och utblickar. Besök av sådana personer bör därför
inte förhindras, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

De svenska företagen i Sydafrika

Ända sedan 1966 har statsmakterna i olika former givit till känna sin uppfattning
att de svenska företagen inte har någon framtid i Sydafrika så länge
apartheid består. Sedan 1979 har denna uppfattning också tagit sig uttryck i
ett successivt skärpt investeringsförbud.

Vi instämmer i att flera rättsliga och praktiska frågor återstår att lösa innan
frågan om förbud för svenskägda företag att verka i Sydafrika kan bli
föremål för avgörande. Vidare måste frågan om huruvida handelsförbudet
också kan utsträckas till svenska dotterbolag i andra länder utredas. Riksdagens
intentioner torde dock inte kunna missförstås av någon.

Vi noterar med tillfredsställelse regeringens deklaration i propositionen
om att de möjligheter till dispens som skall finnas skall tillämpas restriktivt.

Vi vill slutligen starkt understryka att regeringen bör ha beredskap att
återkomma till riksdagen med förslag om ytterligare bistånd till frontstaterna
i anslutning till internationella bojkottåtgärder mot Sydafrika.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om den aktuella lagens förenlighet med GATTstadgan.

18

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående tillämpningen av viseringsbestämmelserna
för sydafrikanska medborgare.

Stockholm den 27 mars 1987

Mot. 1986/87
U113

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin A hr land (fp)
Anne Wibble (fp)
Hadar Cars (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

19

gotab Stockholm 1987