Motion till riksdagen
1986/87:U112

Carl Bildt m. fl. (m)

Förbud mot handel med Sydafrika och Namibia
(prop. 1986/87:110)

1 Inledning

Sydafrika är ett hårt och brutalt samhälle. Den vita minoritetens apartheidpolitik
strider mot grundläggande mänskliga värden. Den är omoralisk och
oförenlig med vår syn på den enskilda människans rättigheter och skyldigheter.

Genom apartheidpolitiken bryter Sydafrika mot FN-stadgans föreskrift
om likabehandling av människor, oavsett ras och etniskt ursprung.

Sverige har, liksom varje annan FN-medlem, rätt och plikt att reagera mot
förhållandena i Sydafrika och söka bidra till att det omänskliga och på sikt
ohållbara apartheidsystemet avskaffas.

2 En effektiv Sydafrikapolitik

Målet för den svenska Sydafrikapolitiken är att Sydafrika på fredlig väg avskaffar
apartheidsystemet, att demokrati införs samt att de mänskliga och
demokratiska fri- och rättigheterna respekteras.

Det är angeläget att Sverige för en aktiv Sydafrikapolitik. Vi måste starkt
markera vårt avståndstagande till apartheid. Vår inställning skall klart
komma till uttryck såväl inom som utom Sverige.

Sverige kan göra viktiga insatser inom ramen för Förenta nationerna. Vårt
arbete skall inriktas på fortsatt arbete för att förmå säkerhetsrådet att fatta
bindande beslut om gemensamma påtryckningar mot Sydafrika.

Sverige bör även i andra fora agera för internationell opinionsbildning i
Sydafrikafrågan. Det är angeläget att Sverige för sin del i skilda sammanhang
aktualiserar den sydafrikanska regeringens brott mot den internationella
folkrätten.

Sverige skall stödja en demokratisk samhällsutveckling i Sydafrika. Vi
skall dessutom ge ett utökat humanitärt stöd till de svarta, deras organisationer
och deras arbete för att med fredliga medel avskaffa apartheid och demokratisera
Sydafrika.

Sverige bör lägga större vikt vid att goda kontakter skapas med de grupper
och enskilda i Sydafrika som arbetar för en demokratisk utveckling av landet.
Hinder för sådana strävanden, t. ex. de svenska visumbestämmelserna,
bör därför ses över i syfte att underlätta sådana kontakter.

Sverige bör stödja de s. k. frontstaterna i deras kamp för ekonomisk och
politisk självständighet gentemot bl. a. Sydafrika.

2.1 Beslut av FN:s säkerhetsråd Mot. 1986/87

U112

Ett bärande element i den svenska politiken för apartheids avskaffande har
varit att genom beslut i FN:s säkerhetsråd lägga grunden för en internationell
handelsbojkott mot Sydafrika. Regeringen har genom diplomatiskt
arbete försökt få till stånd ett sådant beslut.

Sverige intensifierade sommaren 1986 sina ansträngningar för att FN:s säkerhetsråd
skulle besluta om sanktioner mot Sydafrika på handelns område.

Vid flera tillfällen under hösten framhöll företrädare för regeringen att den
svenska linjen hade ett starkt stöd i Förenta nationerna och dess säkerhetsråd.

Sverige verkade i FN för ett tvåstegsförfarande. Ett eventuellt veto mot
ett förslag om bindande sanktioner skulle efterföljas av ett förslag om rekommendationer.

Att förslaget om bindande sanktioner vid säkerhetsrådets behandling av
frågan den 20 februari ej bifölls kom inte som någon överraskning. Samtidigt
var ingen av säkerhetsrådets medlemmar vid detta tillfälle villig att lägga
fram ett förslag om rekommenderade sanktioner. Den svenske utrikesministern
har dock vid flera tillfällen förklarat att ett sådant förslag har goda förutsättningar
att antas. Den svenska regeringen anser fortfarande att så är fallet.

Mot den bakgrunden är det förvånande och beklagligt att regeringen inte
avvaktar detta beslut utan nu i stället föreslår en ensidig svensk handelsbojkott.
Därmed frångår man en sedan länge etablerad viktig svensk utrikespolitisk
linje.

Enligt vår uppfattning bör regeringen målmedvetet fortsätta att arbeta på
att få FN:s säkerhetsråd att fatta bindande beslut om åtgärder mot Sydafrika
på handelns område.

Endast ett beslut i FN:s säkerhetsråd kan mobilisera den internationella
solidaritet som behövs för att ge den effekt på Sydafrika vi eftersträvar. Den
isolerade bojkottens främsta resultat riskerar att bli att svenska företag blir
sydafrikanska samt att arbetstillfällen försvinner här hemma.

2.2 Neutralitetspolitikens krav

Sveriges säkerhetspolitiska lösning bygger på att vi har alliansfrihet i fred,
syftande till neutralitet i krig. Vi kräver genom vår utrikespolitik och vår försvarspolitik
respekt för vårt oberoende och vår territoriella integritet, enligt
folkrättens regler.

För en liten, alliansfri nation, belägen mellan de två supermaktsblocken,
är det av central betydelse att vi med kraft kan värna om vår säkerhetspolitiska
lösning. Det bör härvid beaktas att stormakterna regelmässigt strävar
efter att påverka utvecklingen i en rad länder, bl. a. genom att vidta olika
former av handelssanktioner. För att sådana påtryckningar skall bli effektiva
krävs att de omfattas av så många länder som möjligt. Mot denna bakgrund
ställs regelmässigt olika krav från skilda håll om svensk medverkan i olika
former av sanktioner.

6

1984 års försvarskommitté har i sin säkerhetspolitiska rapport bl. a. kon- Mot. 1986/87
staterat: U112

Det finns anledning att starkare än tidigare uppmärksamma de hot och påtryckningar
som Sverige kan utsättas för under spända fredsförhållanden.
Diplomatiska, militära och handelspolitiska åtgärder för att ge eftertryck åt
vår beslutsamhet att motstå sådana hot och påtryckningar och orubbligt fullfölja
neutralitetspolitiken bidrar till att minska främmande makts benägenhet
att utsätta oss för hot.

Utifrån dessa neutralitetspolitiska utgångspunkter har det rått bred enighet
mellan de fyra demokratiska partierna om att avvisa svenskt deltagande i
sanktioner mot andra nationer om sådana inte varit beslutade i FN:s säkerhetsråd.
Grunderna för detta synsätt fastlades bl. a. av dåvarande utrikesministern
Östen Undén.

Vänsterpartiet kommunisterna har vid flera tillfällen yrkat att Sverige
skulle överge denna ståndpunkt och i stället genomföra sanktioner mot olika
länder. Dessa förslag har regelmässigt avvisats. Utrikesutskottet framhöll
våren 1986 apropå sådana krav:

Utskottet har förståelse för att kraven på en handelsbojkott växer sig starkare
och välkomnar att allt fler stater beslutat om eller överväger olika åtgärder.
Det är emellertid fortfarande utskottets åsikt att ekonomiska sanktioner
mot Sydafrika bör vara förenliga med våra åtaganden i GATT och att det
endast är FN:s säkerhetsråd som kan häva GATT:s regler. Sverige bör fortsatt
verka för att säkerhetsrådet fattar de erforderliga besluten i detta hänseende.

Statsminister Ingvar Carlsson har också betonat vikten av att Sverige inte
vidtar åtgärder på detta område som kan skada trovärdigheten till eller reducera
möjligheterna att bedriva vår traditionella utrikes- och säkerhetspolitik.
Det framgår bl. a. av följande uttalanden:

Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika. Apartheidsystemet
kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver
sin egen grav. Och jag tror att ett FN-beslut om bojkott inte är långt borta.

Vår linje är att försöka få till stånd ett FN-beslut om bojkott, där Förenta
staterna, Storbritannien och Västtyskland kommer med. Det är den bojkott
som skulle kunna tvinga den vita regimen på knä och få bort apartheidsystemet
(TT 860723).

Till skillnad från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte
bryta mot internationell rätt och det internationella handelsavtalet GATT
(SvD 860813).

Som tidigare framhållits har Sverige sedan lång tid tillbaka verkat för att
FN:s säkehetsråd skall besluta om handelssanktioner gentemot Sydafrika.
Den stora vikt som Sverige lägger vid beslut av FN:s säkerhetsråd understryks
också i regeringens proposition: ”det ligger i linje med den svenska
utrikespolitiska traditionen att vidta sanktioner först efter beslut i FN:s säkerhetsråd”.

Vid säkerhetsrådets omröstning den 20 februari i år förkastades emellertid
ett sådant förslag genom veton från flera av rådets medlemmar.

Regeringen har kommit fram till att den likväl bör föreslå riksdagen ett

förbud mot handel med Sydafrika och Namibia, trots att den är medveten Mot. 1986/87
om att en sådan åtgärd skulle innebära ett avsteg från Sveriges angivna linje U112
i sanktionsfrågor.

Moderata samlingspartiet kan inte dela regeringens bedömning i denna
fråga. Åtgärden är, som regeringen framhåller i propositionen, ett allvarligt
avsteg från vår traditionella utrikespolitiska linje. Detta avsteg kan komma
att åberopas mot Sverige av andra nationer som ett prejudikat.

När Sverige i framtiden tvingas ta ställning till propåer från skilda stormakter
att delta i olika former av sanktioner mot andra länder kommer våra
principiella motiv för att ställa oss avvisande till sådana dess värre att ha reducerad
bärkraft.

2.3 Brott mot GATT:s stadga och den internationella folkrätten

Sverige har som en liten, alliansfri nation ett alldeles särskilt intresse av att
det internationella regelsystemet fungerar i enlighet med folkrätten och FNstadgan.
Detta har också sedan en lång tid tillbaka varit en framträdande
linje i svensk utrikespolitik. Därigenom har Sverige bidragit till att de
mindre staternas ställning i världen successivt kunnat förbättras.

Olika typer av handelssanktioner är reglerade i ett flertal internationella
avtal. Enligt GATT-avtalet är politiskt motiverade sanktioner inte tillåtna.

Dessa står i strid med såväl andan som bokstaven i avtalet. För att bryta detta
förbud krävs ett beslut av FN:s säkerhetsråd.

I propositionen anges också öppet att en handelsboj kott strider mot
GATT-avtalet. I propositionen sägs bl. a:

Beslutet innebär visserligen ett avsteg från våra åtaganden enligt GATT.

Men detta är en engångsföreteelse som enbart avser Sydafrika och Namibia
och som är motiverad av det unika i själva apartheidssituationen.

För Sverige har det alltid varit en självklarhet att slå vakt om GATT. I värnet
av frihandeln och dess folkrättsliga stöd i GATT ligger ett skydd för främst
de små nationerna i en värld som alltför mycket domineras av de starkas
makt.

Sveriges möjligheter att i framtiden åberopa GATT-avtalet som skydd för
frihandeln och Sveriges intressen minskar nu avsevärt.

I propositionen hävdas emelllertid: ”Just de unika omständigheterna i
detta fall gör att det inte finns anledning att förutse någon för Sverige besvärande
prejudikatbindning i andra situationer som kan uppkomma i framtiden”.
Denna slutsats vilar på den osäkra bedömningen att ingen annan nation
gentemot Sverige kommer att hävda att unika omständigheter motiverar
svenskt deltagande i andra sanktionsåtgärder.

En handelsbojkott mot Sydafrika innebär således ett klart brott mot
GATT-stadgan. Hur mycket vi än understryker att apartheid är ett unikt
fall, har vi nu ändå själva sagt att vi anser oss ha rätten att frångå internationella
förpliktelser. Därigenom kommer detta avsteg att innebära en försvagning
av det stöd som folkrätten kan ge svensk utrikes- och säkehetspolitik.

Att tillämpa en utrikespolitik när den inte utsätts för påfrestningar är enkelt.
Det är när påfrestningar och målkonflikter uppkommer som styrkan i 8

linjen prövas.

3 Propositionens förslag

Regeringens proposition 1986/87:110 Om förbud mot handel med Sydafrika
och Namibia består av två delvis skilda komponenter. Regeringen begär för
det första riksdagens bemyndigande att få tillämpa lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner - grundade på beslut av FN:s säkerhetsråd - så
att den även skall gälla en ensidig svensk handelsbojkott gentemot Sydafrika
och Namibia.

För det andra aviserar regeringen att den fr. o. m. den 1 juli 1987, med
stöd av beslut av riksdagen, kommer att införa en ensidig svensk handelsbojkott
gentemot Sydafrika och Namibia. Denna blockad avses enligt propositionen
omfatta förbud mot in- och utförsel av varor till Sydafrika och Namibia.
Vidare avses blockaden omfatta vissa andra åtgärder som kan bidra till
uppkomsten av brott mot in- och utförselförbuden, såsom lastning, lossning
och transport av varor, liksom tillhandahållande av transportmedel och lämnande
eller förmedlande av uppdrag avseende sådana åtgärder.

4 Lagrådsgranskning

Lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, som trädde i kraft den
1 juli 1971, tillkom för att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta åtgärder
i den mån sådana påkallas med anledning av beslut eller rekommendationer
som har meddelats av FN:s säkerhetsråd. Lagen är en s. k. fullmaktslag, som
formellt är i kraft, men som endast kan tillämpas för att fullgöra säkerhetsrådets
beslut eller rekommendationer. Det ankommer på regeringen att förordna
om de åtgärder som påkallas därav.

Föreskrifter som regeringen meddelar är straffsanktionerade enligt 11 §.
Någon särskild straffskala för grova brott finns emellertid inte.

Lag 1971:176 bygger på förutsättningen att beslut om sanktioner fattas av
FN:s säkerhetsråd. Härigenom skapas folkrättsliga möjligheter att ej följa
internationella avtal som t. ex. GATT:s stadga. Samtidigt bygger lagen på
att beslut fattade av FN:s säkerhetsråd följs av dess medlemsländer, dvs.
att sanktionen blir global.

Regeringen begär nu att få använda lagen i en helt annan situation. Denna
karaktäriseras bl. a. av att FN:s säkerhetsråd förkastat ett förslag om bindande
globala sanktioner.

Då förutsättningarna för tillämpning av lag 1971:176 ej är uppfyllda och
då vissa delar av denna lag ändå föreslås få tillämpas är det svårt att bedöma
konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. Propositionen är dessutom
i vissa avseenden oklar och mångtydig. Mot bakgrund av detta bör propositionen
bli föremål för lagrådsgranskning.

5 Brister i lagförslaget

Regeringens förslag innefattar, som nämnts, en rätt att tillämpa internationella
sanktioner även för det fall Förenta nationernas säkerhetsråd ej fattat
eller rekommenderat internationell sanktion. Avsikten är att regeringen
skall få meddela förbud att från riket utföra vara avsedd att införas i Sydafrika
och Namibia samt förbud att till Sverige införa vad som kommer från

Mot. 1986/87
U112

dessa stater. Regeringen begär vidare rätt att förordna förbud mot åtgärder Mot. 1986/87
som kan främja de förut angivna förbjudna åtgärderna. U112

Regeringen begär vidare rätt att förordna om tillämplighet av 11 § 3:e
stycket i Rhodesialagen.

11 § 3:e stycket fick sin lydelse 1972 i anslutning till en ändring av brottsbalken
som gällde brott som begåtts utom riket av svensk medborgare eller
av utlänning som haft hemvist i Sverige.

Tillämpligheten på sätt som föreslås av lag 1971:176 11 § 3:e stycket är
en mycket omfattande utvidgning av svensk bestraffningsrätt. Den har flera
inbyggda komplicerade och svårbedömbara rättsliga konsekvenser. Den förenas
inte heller med de undantag från sådan dubbel straffbarhet som anges
i 1972 års lydelse av brottsbalkens 2 kap., 2 §, 2:a och 3:e styckena.

Regeringens förslag innebär bl. a. att en person i sin tjänst i annat land
kan komma att begå överträdelse av den nu föreslagna lagen och därför
ådraga sig risken av svensk bestraffning och detta utan att de undantag som
förut nämnts är tillämpliga.

Utöver begäran om bemyndigande att förordna om tillämplighet av 3 och

5 §§i Rhodesialagen begär regeringen jämväl generell rätt att såväl upphäva
som ändra meddelade förordnanden och eventuellt meddelade föreskrifter
rörande förbudet.

Detta andra stycke av den föreslagna lagen innehåller lagtext som är
utomordentligt svår att tolka. I det föreslagna stycket används uttryck som
”syftet” utan att detta förklaras, begreppet ”så snart det kan ske” utan att
kriterierna för tidsbestämningen anges, begreppet ”i motsvarande mån”
utan att referensramen för detta uttryck anges.

Enligt vår uppfattning innehåller den föreslagna lagen såväl uppenbara
otydligheter såvitt gäller lagtexten som långtgående juridiska ingrepp i
straffrättsligt hänseende. Det är därför angeläget att lagförslaget underkastas
granskning av lagrådet.

6 Ersättningsfrågan

Uppenbarligen kommer svenskt näringsliv att lida intrång och skada till följd
av ett beslut om införande av handelsförbud med Sydafrika och Namibia.

Införandet av ett sådant förbud är en generell politisk åtgärd som gäller nationen
Sveriges ståndpunktstagande i en utrikespolitisk fråga. Det är inte
rimligt att vissa svenska företag och dess personal skall betala samtliga kostnader
för ett sådant förbud, medan andra inte påverkas av ett sådant beslut.

Skulle de föreslagna förbuden komma att genomföras, måste lagen samtidigt
klart ange en skyldighet för staten att svara för de förluster och kostnader
som svenska företag och arbetstagargrupper förorsakas.

Vid riksdagens behandling av lag 1971:176 framhöll de borgerliga partierna
bl. a.:

Flera remissinstanser har ansett att FN-lagen bör innehålla en uttrycklig bestämmelse
om skälig ersättning av statsmedel till enskilda som lider ekonomisk
skada till följd av förbud enligt lagen. Utrikesutskottet anser att rätt till
ersättning för oförutsebar skada, till vilken den skadelidande på intet sätt
kan anses vållande, bör inskrivas i lagen. 10

Det är inte tillräckligt att, som nu sker - och som statsrådet med hänvisning Mot. 1986/87
till Rhodesialagen uttalar - avsaknaden av ersättningsregler inte hindrar en- U112
skilt skadelidande att vända sig till statsmakterna med begäran om gottgörelse.
Ett beslut om införande av handelsförbud måste förenas med ett entydigt
beslut om statens ansvar för därav uppkommande skada.

7 De svenskägda dotterföretagens i Sydafrika fortsatta existens

Handeln mellan Sverige och Sydafrika är av ringa omfattning. Den omfattar
knappa 0,5 % av vårt lands totala export. Handeln mellan länderna har under
det senaste året minskat kraftigt. En handelsbojkott gentemot Sydafrika
kommer därför att ha mycket små återverkningar på den sydafrikanska ekonomin.

En ensidig svensk bojkott kommer att ställa frågan om de svenska dotterföretagens
existens i Sydafrika på sin spets. En handelsbojkott innebär att
handeln avbryts. Därmed omöjliggörs internleveranser mellan moder- och
dotterföretag. Regeringen pekar i propositionen på möjligheter att i dessa
fall ge företagen dispenser. Samtidigt har det framkommit uppgifter om sydafrikanska
motåtgärder innebärande förbud för de svenskägda dotterbolagen
att importera materiel.

För företag som t. ex. Sandvik, Atlas Copco, SKF m. fl. kommer de föreslagna
åtgärderna samt troliga sydafrikanska motåtgärder att innebära att
verksamheten nära nog omöjliggörs.

En ensidig svensk handelsbojkott kommer härigenom att framtvinga en
snabb försäljning av företagen. De enda tänkbara köparna är sydafrikanska
intressen. Härigenom kommer det sydafrikanska näringslivets motståndskraft
att stärkas och förhållandena för de anställda att försämras. Konsekvensen
av denna handlingslinje blir också att arbetstillfällen på utsatta orter
i Sverige försvinner.

Sammantaget kommer detta med stor sannolikhet att bromsa förutsättningarna
för en fredlig omvandling av det sydafrikanska samhället och ett
avskaffande av apartheidsystemet.

8 Åtgärder inom Sydafrika

En mycket stor andel av det svenska biståndet, 43 %, går i dag till länder i
södra Afrika. Bakom denna fördelning av biståndet ligger en medveten strävan
från svensk sida att bidra till ett avskaffande av apartheidsystemet i Sydafrika
samt, en fredlig och demokratisk utveckling i regionen. Mot denna
bakgrund har vi till det s. k. SADCC-samarbetet yrkat på ett ytterligare anslag
på 155 milj. kr. för det kommande budgetåret.

8.1 Demokratisk utveckling

I den moderata motionen 1986/87:U229 framhålls bl. a. följande:

Apartheidsystemet i Sydafrika är dömt att avskaffas. Det är angeläget att
detta kan ske på fredlig väg och att det framtida Sydafrika präglas av demokratins
ideal, pluralism och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. 11

Till årets riksmöte föreslår vi ett särskilt anslag, Stöd till en demokratisk Mot. 1986/87

utveckling, som skall kunna användas i alla Sveriges samarbetsländer, även U112

i södra Afrika.

Medel ur detta anslag skall t. ex. ges medborgarrättsorganisationer, kooperativa
och fackliga organisationer liksom t. ex. kyrkors verksamhet. Stöd
bör också ges till politiska fångar, t. ex. i form av rättshjälp. Andra former
av bistånd är stöd till en allsidig, från statsmakterna fristående, nyhetsförmedling.

För att bidra till politisk pluralism bör bidrag ges till flera politiska organisationer.

Även det stöd som utgår till grupper, organisationer och enskilda vilka i
Sydafrika är verksamma för en fredlig omdaning av det sydafrikanska samhället
bör öka.

För att stödja en demokratisk utveckling i den tredje världen föreslog vi att
75 milj. kr. avsätts till den nya anslagsposten Stöd till en demokratisk utveckling.
Riksdagens utrikesutskott har dock avslagit förslagen.

8.2 Humanitärt stöd

Det svenska humanitära biståndet till södra Afrika skall bl. a. utgöra ett stöd
till offer för och motståndare till apartheidsystemet och medverka till etablerandet
av ett icke rasistiskt Sydafrika präglat av nationell försoning. Biståndet
innefattar en rad olika insatser, bl. a. stöd till uppbyggnad av fackföreningar
och kyrkor, rättshjälp och försörjningsbidrag till fängslade apartheidmotståndare
och deras familjer, flyktinghjälp, stipendier, utbildningsinsatser
samt information och forskning. Stödet lämnas dels som direkta bidrag
till de bägge befrielserörelserna SWAPO:s och ANC:s humanitära
verksamhet, dels till svenska och internationella organisationer som t. ex.

International Defence and Aid Fund (IDÅF) och United Nations Trust
Fund (UNTF).

I den moderata biståndsmotionen har framhållits att den humanitära hjälpen
till nödlidande människor inne i Sydafrika bör öka. Där föreslås därför
ett ökat anslag till Humanitärt bistånd till södra Afrika, med 45 milj. kr. utöver
regeringens förslag.

Det är enligt vår mening angeläget att stödet till en demokratisk utveckling
samt humanitärt bistånd ges enligt de riktlinjer som här angivits. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8.3 Kontakter för påverkan

Den sydafrikanska regimen demonstrerar dagligen hur diktatur skiljer sig
från demokrati, hur våld och rasförtryck skiljer sig från medmänsklighet och
mänsklig etik.

Sydafrika kan aldrig omvandlas till en fri och öppen demokrati på apartheidregimens
villkor. De som i dag bär upp det sydafrikanska samhällssystemet
måste fås att inse hur överlägsna frihetens idéer är varje annat samhällssystem.
De måste fås att inse att vägen till fred och civilisation går över respekten
för medmänniskan, oavsett hudfärg.

Det senaste decenniet har vi i Europa bevittnat hur diktaturer fallit när Mot. 1986/87
icke minst den unga generationen konfronteras med frihetens och demokra- U112
tins idéer.

Arbetet för en fredlig omvandling av det sydafrikanska samhället i riktning
mot de västerländska frihetsideal vi företräder kan aldrig främjas av en
total isolering av Sydafrika. I ett längre perspektiv är det utvidgade snarare
än inskränkta kontakter mellan Sydafrika och de västeuropeiska och nordamerikanska
demokratierna som skapar de bästa förutsättningarna för en
demokratisk utveckling.

Kontakterna gentemot omvärlden är självfallet också av stor betydelse för
de olika organisationer och individer som, ofta under svåra förhållanden,
verkar för ett avskaffande av apartheid. Stödet från omvärlden i olika former,
icke minst moraliskt, är för dem av avgörande betydelse.

En viktig del av kontakterna mellan Sydafrika och omvärlden är det fria
informationsflödet. Det är utomordentligt angeläget att massmedia kan
verka i Sydafrika och rapportera om händelseutvecklingen. De av den sydafrikanska
regimen genomdriva inskränkningarna i utländska massmedias arbetsmöjligheter
är därför ytterligare ett steg i fel riktning. Begränsningen av
informations- och nyhetsförmedling gynnar de styrande och missgynnar dem
som bekämpar apartheidsystemet och bör aktivt motarbetas.

De svenska visumreglerna har under 1980-talet gradvis skärpts. Moderata
samlingspartiet har stött sådana skärpningar i vad avser personer som på ett
eller annat sätt kan anses företräda den sydafrikanska regimen. Däremot har
vi intagit en skeptisk attityd till regler som hindrar inresa av övriga sydafrikanska
medborgare.

En konsekvens av de mycket stränga svenska viseringsreglerna är de motåtgärder
som den sydafrikanska regimen vidtagit mot svenska medborgare.

Ett resultat av dessa är att delegationer från bl. a. den svenska kyrkan och
LO, vilkas syfte har varit att medverka till att avskaffa apartheid, vägrats
inresa i Sydafrika. På samma sätt har representanter för svensk press, radio
och TV nekats inresetillstånd. Härigenom har de svenska åtgärderna delvis
haft motsatt effekt mot vad som avsågs vid dess genomförande.

Mer liberala regler på detta område skulle med kraft visa sydafrikanska
medborgare som besöker vårt land vårt starka avståndstagande till apartheid.

En översyn av de svenska visumreglerna, i syfte att öka motståndet mot
apartheid, bör därför göras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

8.4 Ny etisk kod

Svenska dotterföretags närvaro i Sydafrika har affärsmässiga motiv. I dag
sysselsätter de svenska företagen drygt 3 000 sydafrikaner. Totalt kan ca
20 000 sydafrikaner därmed sägas vara helt beroende för sitt uppehälle av de
svenskägda företagen.

I Sverige beräknas ca 1 000 personer ha arbete till följd av internleveranser
mellan moderföretag i Sverige och dotterföretag i Sydafrika. Den övriga
exporten till Sydafrika beräknas ge 2 000-3 000 arbetstillfällen i Sverige.

Den svenska närvaron i Sydafrika kan bidra till att skapa förutsättningar Mot. 1986/87

för en social och politisk omvandling av det sydafrikanska samhället. U112

I detta syfte är det angeläget att det svenska näringslivet, tillsammans med
de fackliga organisationerna, utformar en ny etisk kod för de svenska företagens
verksamhet i Sydafrika.

En ny etisk kod skall utgå från likställighet oavsett ras och bör bl. a. ta
sikte på att de svenska företagen skall stödja de svartas utbildning, respektera
deras fackliga organisationer och förbättra deras anställningsvillkor.

Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att beslut
om svensk handelsbojkott skall föregås av beslut om sanktioner i FN:s
säkerhetsråd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
bör fortsätta sina ansträngningar för att få till stånd beslut om effektiva
sanktioner gentemot Sydafrika i FN:s säkerhetsråd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
bör öka sitt stöd till och sina kontakter med de demokratiska krafter
som arbetar för ett avskaffande av apartheid i Sydafrika, i enlighet
med vad som anförs i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de svenska visum
bestämmelserna beträffande Sydafrika i enlighet med vad i motionen
anförs,

5. att riksdagen avslår de i proposition 1986/87:110 upprättade lagförslagen,

6. att riksdagen avslår de i proposition 1986/87:110 förordade riktlinjerna
för ett handelsförbud mot Sydafrika och Namibia (2.7.2).

Stockholm den 27 mars 1987

Carl Bildt (m) Ingegerd Troedsson (m)

Lars Tobisson (m) Ingrid Sundberg (m)

Anders Björck (m) Rolf Clarkson (m)

Nils Carlshamre (m) Ann-Cathrine Haglund (m)

Rolf Dahlberg (m) Sonja Rembo (m)

Bo Lundgren (m) Per-Olof Strindberg (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

14