Motion till riksdagen
1986/87:Skl39

Lars Werner m. fl. (vpk)

En tillfällig förmögenhetskatt för
livförsäkringsbolag, m. m. (prop. 1986/87:61)

Sammanfattning

I motionen bemöter vänsterpartiet kommunisterna kritiken mot en engångsskatt
och realränteskatt. Vi har gjort en grundlig genomgång och gör
den bedömningen att skatten inte kommer att menligt inverka på de kollektiva
pensionerna varför vi stödjer det framlagda förslaget.

Vi föreslår att den föreslagna engångsskatten även skall omfatta pensionsavsättningar
som gjorts inom företag genom s. k. kontoavsättning.

Vi motsätter oss också att den s k placeringsplikten upphävs och vill att
riksdagen skall göra ett uttalande för ett bibehållande.

1 motionen läggs också fram förslag om införande av en realränteskatt
med ett i förhållande till utredningsförslaget breddat skatteunderlag. En
sådan skatt skulle innebära en nödvändig likviditetsindragning för fördelningspolitiska
åtgärder.

Bakgrund

Hösten 1984 ingick regeringen och vpk:s riksdagsgrupp en uppgörelse vari
bl. a. ingick att låta utreda ”en beskattning av finansinstitutens ränteinkomster
till den del som överstiger en viss del av realräntenivån.”

Förslaget kom från vpk mot bakgrund av en hög realränta och stora
realvinster. Avsikten var att efter dansk förebild införa en beskattning av
dessa orimligt stora realräntevinster och medverka till en rättvisare fördelningspolitik.

Senare utfärdade regeringen direktiv och tillsatte en sådan överenskommen
utredning. Vpk deltog inte vare sig i utarbetandet av direktiv, i tillsättandet
av eller i utredningens arbete. Vpk har förordat att förslaget skulle
läggas som grund för införande av en realränteskatt. Regeringen valde dock
att dra tillbaka förslaget och tanken om en sådan skatt, vilket vi beklagar.

Det har i debatten påståtts att engångsskatten skulle äventyra värdesäkringen
på de kollektiva pensionerna. Tilläggspensionernas storlek och
eventuella värdebeständighet fastställs genom årliga beslut och avhängigt
försäkringskapitalets avkastning. För 1986 och 1987 gör dock t ex SPP bedömningen
att värdesäkringen kan bibehållas.

1980 ändrade den borgerliga regeringen beräkningsgrunderna för basbeloppet
inom den allmänna försäkringen. Basbeloppet skulle i fortsättningen
inte justeras upp på grund av höjda energipriser. Detta innebar att värdesäkringen
av kollektiva pensioner upphörde. Förslaget sändes vare sig till
lagrådet eller ut på remiss.

Vpk:s utgångspunkt är att de kollektiva pensionsförsäkringarna skall
vara värdesäkrade och vi gör den bedömningen att engångsskatten inte
äventyrar tilläggspensionernas värdebeständighet. Ett reellt hot mot detta
är dock t ex ändrade börskonjunkturer.

Vpk:s syn på pensionssystemet

ATP, ITP och STP är olika former av tjänstepension grundad på inkomst av
förvärvsarbete. Dessas uppbyggnad ger som följd att den som haft låg inkomst
under sitt yrkesverksamma liv också får låg pension att leva på.
Samhällets klasskillnader, som de uttrycks i inkomster, kvarstår därmed
livet ut. Mot den bakgrunden reser vpk kraven om en förändring av ATPsystemet
till förmån för lågavlönade. Det är främst kvinnorna som missgynnas
av de gällande reglerna.

Den ekonomiska situationen för pensionärer med låg eller ingen ATP,
och hit hör en stor grupp förtidspensionärer, är akut. Därför är omedelbara
förbättringar nödvändiga. Höjning av kommunala bostadstillägg och pensionstillskott
såsom förbättringar i den årliga uppräkningen är förslag till
åtgärder från vpk. Den s. k. värdesäkringen av de allmänna pensionerna är
bristfällig. De med de högsta pensionerna erhåller också den största priskompensationen.
Vi förordar ett fördelningspolitiskt rättvisare system för
värdesäkring och en plan som tillförsäkrar pensionärerna standardhöjning.
Ett sammantaget pensionssystem som garanterar alla en god standard på
ålderns höst eller vid förtidspension.

Engångsskatten

I debatten om engångsskatten och realränteskatten har mäktiga intressen
engagerat sig. Främst har dessa riktat kritik mot att beskatta försäkringskapitalet.
Detta har dock sin grund i att dessa intressen representerar en filosofi
att kapital — av vilket slag det än må vara — utgör en egendom som inte
samhället på något sätt skall blanda sig i. Att detta på något sätt tillkommit
utanför samhällets engagemang.

Vissa borgerliga politiker har t. o. m. börjat tala om ett förstärkt egendomsskydd.
De motsätter sig varje form av beskattning eller annan åtgärd
som inkräktar på dessa ”egendomar”. Att dessa, på ett eller annat sätt,
uppkommit genom insatser av lönearbetare som inte till fullo betalts för sin
egentliga insats, förnekas av dessa kapitalets tillskyndare.

Frågan om den föreslagna engångsskatten eller andra liknande förslag
måste ses ur detta perspektiv. Här kan förvisso hävdas att i detta fall är det
”pensionsspararnas” pengar. Detta förhindrar dock inte att de stora kapitalintressena
motsätter sig ingrepp. Orsaken står att finna i att de dels vill
minska samhällets skatteinkomster och härigenom också minimera den offentliga
sektorn, dels att det är just de privata kapitalintressena som nyttjar
pensionsmedlen i spekulativa placeringar på börsen och i företag.

Vänsterpartiet kommunisterna har vid skilda tillfällen föreslagit engångsskatter
på stora förmögenheter. Detta för att minska de stora skillnader
i förmögenhet och makt som dessa representerar. Men inte bara kommunisterna
har tidigare förordat denna typ av skatteindragning. Under

Mot. 1986/87

Sk 139

5

andra världskriget beslutade en enig riksdag om en s. k. värnskatt som innebar
skatteindragningar utöver det normala att användas till försvaret. Vid
samma tillfälle diskuterades även en engångsskatt på förmögenheter som
dock inte kom att genomföras. Orsaken var att man sköt på frågan, och efter
kriget fanns inte samma aktualitet. Men väl att märka, inget parti var emot
att en sådan skatt skulle kunna införas. Ändamålet var ett annat den gången,
men skatten som sådan skulle ha liknande effekter som den nu föreslagna.

Kapitalförsäkringarna

1 propositionen föreslås dels att för förmögenhet som är hänförlig till kapitalförsäkringar
skall 5 § uttas i tillfällig skatt, dels att värdet av kapitalförsäkringar
skall beskattas vid den årliga förmögenhetstaxeringen. Vidare höjs
skattesatsen från 40 % till 50 % för livförsäkringsbolag och understödsföreningar.

Vänsterpartiet kommunisterna ställer sig positiv till dessa förslag. Att
värdet av en kapitalförsäkring inte hittills har ansetts utgöra beskattningsbar
förmögenhet har vi vid skilda tillfällen kritiserat. Vi har även lagt förslag
om åtgärder i denna riktning.

Under 1980-talet har kapitalförsäkringarna ökat kraftigt. Orsakerna till
detta är flera. Inte minst har de skattemässiga fördelarna bidragit till detta.
Tillväxten inom kapitalförsäkringen tillsammans med de skattemässiga
fördelarna har gett stora fördelar för dem som valt att ”spara” på detta sätt.
De med stora förmögenheter har funnit att en del av förmögenheten och
förmögenhetstillväxten har gått att ”gömma” i kapitalförsäkringar. Dessa
har ingått som en ingrediens i ett större skatteplaneringssammanhang.

Värdesäkringen av pensionerna

1 debatten om engångsskatten har kritiken riktats hårdast mot att de kollektiva
pensionsförsäkringarna skall inräknas. Här har inte minst SPP visat
aktivitet. Det har ifrågasatts om värdesäkringen i ITP-systemet kan hållas
och att skatten riskerar att minska pensionsutfallet.

Engångsskatten är en utväxt från förslaget till realränteskatt. I utredningen
om en realränteskatt medverkade en representant från SPP, direktören
Nils-Axel Frisk. Denne har anslutit sig i allt väsentligt till de beräkningar
och underlag som kommittén lagt fram. Därför kan det finnas skäl att utgå
från dessa i värderingen om vad som sannolikt kommer att hända om skatten
genomförs.

Det har hävdats att SPP måste ha en real avkastning om minst 3,5 % för
att klara värdesäkringen enligt konsumentprisindex (KPI). Detta är möjligt,
men även under år då den reala avkastningen varit lägre, t. o. m. negativ,
har värdesäkringen klarats. Under åren 1965 till 1985 har avkastningen
inom hela sektorn för försäkringssparandet, där SPP ingår, växlat. Fram till
1970 har det varit en positiv real återbäringsränta. Under hela 1970-talet var
denna negativ bortsett från ett enda år. Under 1980-talet har den åter varit
positiv. Under hela denna tid har värdesäkringen kunnat hållas. Endast
under åren 1977, 1978 och 1981 har det behövts tillskott från parterna. Till

Mot. 1986/87

Sk 139

6

skottet uppgick sammanlagt till ca 600 milj. kr. Alltså även under hela 1970talet
har, trots negativ real återbäringsränta, värdesäkringen kunnat hållas.
Den årliga realavkastningen på det långsiktiga försäkringssparandet har
inte vid något tillfälle under 1970-talet uppgått till det som SPP hävdar
måste finnas för att kunna ge värdesäkring. Grundpensionen är som bekant
garanterad i avtalet. Men även värdesäkringen tycks vara — mer eller
mindre — garanterad inom ramen för premien, annars hade den inte varit
så pass hög att det räckt till under dessa år.

Till detta finns det anledning att erinra om att ända sedan 1975 har s. k.
ränterabatt utgått till arbetsgivarna, dvs. att premien, har rabatterats med
20 % sedan dess; alltså även under de tre år då parterna (arbetsmarknadens
parter) sköt till medel.

Under 1980-talet har försäkringsbolagens realavkastning legat på en hög
nivå. Under 1985 och 1986 har denna varit extremt hög, för 1986 beräknas
uppemot 20 %. Denna utveckling ser inte ut att väsentligt försämras under
de närmaste åren.

Uppgången i avkastningen är givetvis även ett resultat av att lönerna
hållits tillbaka, allt motiverat med en förenklad inflationsteori och med att
vi måste ”stärka den internationella konkurrenskraften”. Detta har utnyttjats
av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar för att släppa
loss kapital i företagen och återhållsamhet i lönerörelserna. Resultatet har
blivit en aldrig tidigare skådad ökning av värdet och omsättningen på
Stockholmsbörsen.

Det är framför allt denna marknad som tas som intäkt för värdesäkringen
av de kollektiva pensionerna såväl som de individuella. När det gäller de
sistnämnda har sannolikt de som tecknar sådana detta med i beräkningen,
men när det avser de kollektiva måste kritik riktas. Det är oacceptabelt att
en så stor del av ”värdesäkringen” bygger på en förväntad förmögenhetsutveckling
och avkastning av börsen. Det nu föreslagna slopandet av placerirtgsplikten
kommer, om den genomförs, att öka inslaget av sådana placeringar.
Det är mot den bakgrunden intressant att se hur de aggressiva argument
angående värdesäkririgen av pensionerna som framförts mot förslagen
om realränteskatt och engångsskatt till stor del är försvar av en placeringsverksamhet
som ingen kan garantera utfallet av på längre sikt.

Vår bedömning av den kapitalistiska ekonomins funktionssätt och möjligheter
att leva i ett stadium av ständig expansions- och förmögenhetstillväxt
ger till resultat att egentligen är pensionernas framtida värde utsatta för
ett ständigt hot.

Detta ändrar inte på något sätt vår uppfattning om att det är riktigt att vid
en förmögenhetstillväxt av det helt unika slag som nu skett dra in en del av
detta till samhället för att underlätta reformarbetet på pensionsområdet
som har en enda garanti; dvs. att de inte kommer att få del av någon som
helst förmögenhetstillväxt.

En förmögenhetstillväxt, real avkastning, som överskrider behovet av
värdesäkring även på lång sikt kommer inte heller ITP-pensionerna tillgodo.
Detta kommer endast att ge arbetsgivarna större premierabatter, dvs.
lägre premier än vad som egentligen avtalats.

Mot. 1986/87

Sk 139

7

Placeringsplikten

I samband med att regeringen lade förslaget om engångsskatt annonserade
den också att den s. k. placeringsplikten skulle upphävas den 1 december i
år. Placeringsplikten innebär att försäkringsbolagen ”tvingas” placera mycket
stora belopp i statsobligationer till en ränta som ligger under marknadsräntan.
När nu denna placeringsplikt släpps kan de efter eget gottfinnande
placera hela kapitalet på börsen med för närvarande väsentligen högre
ränta (avkastning). Detta kommer att medföra att det som ”går förlorat”
genom engångsskatten kommer tillbaka i mångfald genom placeringsfriheten.
För SPP:s del skulle detta enligt årsredovisningen innebära 500 milj. kr.
enbart för 1985. Det sannolika är, vilket kommer till uttryck i olika ekonomers
beräkningar, att det skulle blivit avsevärt mer.

Dessa påståenden kan illustreras med vad som skrevs i ”Veckans affärer”
den 23 oktober. Där stod bl. a. ”vi befinner oss mitt i en revolution och
färdriktningen är helt klar, säger Björn Hall, finanschef på Skandia. Med
revolution menar Hall slopandet av placeringsplikten ...”. ”Vi skall fördubbla
andelen aktier av våra tillgångar, säger Per Welin, finanschef för
Trygg-Hansa”. ”Också SPP:s finanschef Krister Herzén — från nästa sommar
ny VD — väntas öka SPP:s aktieinnehav.” Orsaken till denna yra står
att finna lite längre ned i artikeln. ”Aktier utövar tydligen en stark dragningskraft
på försäkringsbolagens finanschefer. Det beror på att aktier i högre
utsträckning än obligationer väntas ge försäkringsboalgen uthållig real avkastning
...”.

Två dagar efter valet 1985 uttalade sig SPP:s VD Karl-Axel Linderoth i
”Dagens Industri” med anledning av att det geom valutgången kunde bli
aktuellt med en realränteskatt. Han sa då att en realräntebeskattning är att
föredra framför placeringsplikten. Ändå skulle en realränteskatt i längden
”dränera” SPP på mer kapital än den nu föreslagna engångsskatten. Därför
är han inte konsekvent när han nu så hårt bekämpar engångsskatten samtidigt
som placeringsplikten upphävs.

För LO-kollektivets tilläggspension STP innebär skatten ingen förändring
av pensionsnivåerna oavsett eventuella ”störningar”. Konstruktionen
är en helt annan än SPP:s ITP-pensioner.

Det är svårt att tro på alla domedagsprofetior från engångsskattens belackare
med alla dessa uppgifter i bakgrunden. Det är efter en genomgående
granskning av olika förutsättningar, uttalanden och faktiska uppgifter
som vänsterpartiet kommunisterna ger sin anslutning till den föreslagna
engångsskatten. Vi anser dock att den behöver vidgas till att även gälla s. k.
kontoavsättningar för pensioner i vissa företag.

Kontoavsättningar

Det finns, utöver de redan nämnda pensionssätten, ytterligare två alternativ
som nyttjas. Det ena är att företag fonderar pensionsmedel för sina anställda
i särskilda stiftelser, exempel KF, eller att de tar upp pensionsåtagandena
som en skuld i företaget.

I det första fallet innebär den föreslagna engångsskatten att stiftelserna
får betala skatten medan däremot inte de som gjort kontoavsättningar i
företagen. Detta anser vi vara en klar brist och orättvisa.

Mot. 1986/87

Sk 139

8

Vi föreslår därför att även dessa kontoavsättningar skall falla inom ramen
för engångsskatten på samma grund som de innefattas i realränteskatteutredningens
förslag. Vi förutsätter att utskottet utformar erforderlig lagtext.

Inför en realränteskatt

Trots att regeringen nu backat inför den massiva och i långa stycken mycket
aggressiva och osakliga propagandan mot realränteskatteförslaget och i
stället föreslår en engångskatt för försäkringsbolagen så framstår en realränteskatt
som både rimlig och nödvändig.

Från vpk :s sida anser vi därför att ett förslag om realränteskatt bör läggas
fram under 1987. En sådan kan efter viss kompletterande utredning baseras
på ett i förhållande till den framlagda utredningen breddat skatteunderlag.
Den bör också innehålla en lägsta nivå där beskattning kan ske, så att ett
långsiktigt sparande kan ske utifrån fast reglerade förhållanden.

Från regeringens sida har hävdats att man inte vill lägga fram ett förslag
om realränteskatt därför att inkomsterna blir osäkra i samma mån som
skatteunderlaget/realräntenivån varierar. Vi menar att även om inkomsterna
varierar så kan genom dessa inkomster statens upplåningsbehov minskas
undan för undan och de räntevinster som då erhålls kan användas för
att Finansiera viktiga reformer. Så skulle t. ex. undan för undan matpriserna
kunna sänkas genom att momssatsen på livsmedel sänktes i samma mån
som uteblivna ränteutgifter ger finansiellt utrymme. Som nu är fallet kan
man bara vara säker på en enda sak; så länge realränteskatten inte införs
blir det inga sådana inkomster alls. Detta är helt otillfredsställande mot
bakgrund av de hårda budgetmanglingar som alla samhällsområden utsätts
för.

En realränteskatt är fördelningspolitiskt starkt motiverad, och regeringen
bör lägga förslag om införande av sådan skatt. Det är meningslöst att
försöka tillfredsställa kapitalstarka intressenter och de borgerliga partierna
genom att backa från berättigade förslag. Flögerkrafterna kommer aldrig
att låta sig nöjas, så länge fördelningspolitiska förslag berör deras förmögenheter.
En rättvis fördelningspolitik går aldrig att genomföra i samråd
med starka kapitalintressen. En realränteskatt skulle innebära en nödvändig
likviditetsindragning för fördelningspolitiska åtgärder. En permanentning
skulle medverka till nödvändiga åtgärder mot den finansiella sektorns
improduktiva guldålder.

Hemställan

Med det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar att om sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om införande av en realränteskatt för
likviditetsindragningar,

2. att riksdagen beslutar om en engångsskatt som även innefattar
kontoavsättningar för pensioner i företagen, i enlighet med vad som
anförs i motionen,

3. att riksdagen uttalar att placeringsplikten för livsförsäkringsbolagen
icke upphävs.

Mot. 1986/87

Sk 139

9

Stockholm den 21 november 1986
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Tommy Franzén (vpk)

Mot. 1986/87

Sk 139

Nils Berndtson (vpk)

Inga Lantz (vpk)

Hans Petersson (vpk)
i Hallstahammar

10

Svenskt Tryck Stockholm 1986