Motion till riksdagen
1986/87: Skl36
Carl Bildt m. fl. (m, fp, c)
En tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, m. m. (prop. 1986/87:61)
1. Motionens huvudsakliga innehåll
Livförsäkringsbolagen och de övriga institutioner som berörs av förslaget
förvaltar inga andra tillgångar än pensionsspararnas innestående medel.
Därför är engångsskatten en pensionsskatt.
Regeringens beredning av pensionsskatten har skett på ett sätt som borde
vara främmande för den politiska maktutövningen i vårt land.
Förslaget har inte utretts och inte heller remissbehandlats i vederbörlig
ordning. Den enda instans som fått yttra sig är lagrådet. Lagrådet avstyrkte
förslaget. Men det har regeringen inte tagit någon hänsyn till. Förslaget om
pensionsskatt läggs trots detta fram i en proposition till riksdagen.
Bilden av maktfullkomlighet blir allt tydligare. Den socialdemokratiska
regeringen lyssnar inte och tar ingen hänsyn, vilket är särskilt allvarligt,
eftersom pensionsskatten reser viktiga konstitutionella frågor. Bl. a. på den
grunden har den avstyrkts av lagrådet.
Regeringen avvisade lagrådets allvarliga kritik. Därmed anser sig regeringen
kunna kringgå de konstitutionella aspekter som ett införande av
pensionsskatten skulle aktualisera. Regeringen vilseleder därför riksdagens
ledamöter inför frågans avgörande, genom att hänvisa till den s. k. Koreaskatten,
vilket är anmärkningsvärt. Koreaskatten var en skatt på inkomster
och inte en förmögenhetsskatt som det nu gäller.
Regeringen har fel när den påstår att pensionssparandet skulle vara särskilt
gynnat. Därmed faller också det första motivet för att denna skatt skall
införas. Även det andra motivet måste avfärdas, eftersom den minskade
räntebörda för staten som blir följden av pensionsskatten inte kan användas
för att både ”sanera” statens finanser och ”oavkortat” finansiera åtgärder till
förmån för de sämst ställda pensionärerna.
Pensionsskatten kommer att få effekter på sparandet i Sverige genom att
den skapar en ökad osäkerhet och därigenom direkt motverkar långsiktigt
bundet sparande i en situation när sparandet totalt sett skulle behöva öka.
Pensionsskatten har också andra allvarliga effekter. Den kommer att
påverka både de individuella och de avtalsreglerade pensionerna. Skatten
slår hårdare mot den som haft dålig avkastning än mot den som haft god
avkastning. Den slår hårdare mot den som sparat länge än mot den som
sparat kortare tid. Pensionsskatten drabbar bara privatanställdas avtalspensioner
och inte alls de offentliganställdas. Den drabbar vara de avtalspensioner
som förvaltas av en försäkringsinstitution och inte de pensioner som
förvaltas av det egna företaget.
Genom pensionsskattens konstruktion ges försäkringsbolagen en helt ny
uppgift, nämligen att fungera som skattefogdar utan några som helst
anvisningar om hur skatten skall fördelas.
Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern avvisar bestämt att en
pensionsskatt införs.
2. Avgörande brister i förslagets beredning
Utan utredning, utan sedvanligt remissförfarande, mot lagrådets avstyrkande
och mot en samlad borgerlig oppositions uppfattning tycks socialdemokraterna
till varje pris vilja driva igenom förslaget om pensionsskatt.
När den socialdemokratiska regeringen hösten 1984 föreslog att en
fastighetsskatt skulle införas ställde vänsterpartiet kommunisterna ultimatum
för att biträda förslaget. Villkoret var att regeringen skulle tillsätta en
utredning om s.k. realränteskatt.
En utredning - den s. k. realränteskattkommittén - tillsattes den 6 juni
1985.
Strax före semesterperioden 1986 - den 17 juni - presenterades utredningens
förslag. Därefter sändes det ut på remiss. Remissinstanserna tvingades
inkomma med sina yttranden redan den 8 september 1986. Med hänsyn till
frågans kontroversiella natur får remisstiden betecknas som mycket kort.
Remissinstanserna var i huvudsak kritiska till förslaget. TCO var en mycket
betydelsefull remissinstans, eftersom organisationen representerar ungefär 1
miljon av de tjänstmän vars avtalspensioner direkt berördes av förslaget. Det
finns anledning att här citera vad TCO anförde:
TCO avstyrker förslaget om realränteskatt. Huvudskälet för TCO:s avstyrkande
är att en realränteskatt i första hand kommer att innebära en
beskattning av kollektivt sparande till pensioner som avtalats fram mellan
arbetsmarknadens parter. Ett kollektivt sparande som statsmakten i många
sammanhang uppmuntrat och som byggts upp på ett löneutrymme som
löntagarna avstått ifrån. En realräntebeskattning medför att man på sikt
endera begränsar löneutrymmet eller att pensionsförmånerna reduceras.
Båda alternativen framstår för TCO som lika oacceptabla.
I stället för att skrinlägga tankarna på en realräntebeskattning presenterade
regeringen ett hastigt improviserat och helt nytt förslag - en engångsskatt på
pensionssparande! - endast fyra dagar efter det att remisstiden för realränteskattekommitténs
förslag gått ut, dvs. den 12 september 1986. Förslaget
presenterades i form av ett pressmeddelande, vars enda räkneexempel på hur
skatten skulle slå dessutom visade sig vara felaktigt. Det visar tydligt hur illa
förberett förslaget var. Det nya förslaget sändes inte på remiss på sedvanligt
sätt. Endast lagrådet bereddes den 15 oktober 1986 tillfälle att yttra sig.
Lagrådets yttrande blev offentligt den 31 oktober 1986 kl. 11.30. Det var
ett historiskt yttrande. Rådets slutsats löd på föjande sätt:
Mot bakgrunden av dessa överväganden finner sig lagrådet böra avstyrka att
det remitterade lagförslaget nu genomförs, (s. 16).
Ett enigt lagråd drog således slutsatsen att förslaget om pensionsskatt inte
borde genomföras. Lagrådets kritik var synnerligen allvarlig. Vi återkommer
nedan till vad lagrådet i övrigt anförde.
Mot. 1986/87
Skl36
4
Samma dag - den 31 oktober - lät den socialdemokratiska regeringen
meddela att den inte tog någon hänsyn till vad lagrådet sagt. Pensionsskatten
skulle ändå genomföras. Den 6 november presenterades propositionen.
Vi vill i detta sammanhang uttrycka vår djupa oro över den frånvaro av
sedvanlig beredning som präglat förslaget om pensionsskatt och det sätt på
vilket socialdemokraterna utnyttjar den politiska makten. Bilden av politisk
maktfullkomlighet tonar fram allt klarare. Den visar ett regeringsparti som
inte lyssnar och inte tar hänsyn. Detta är särskilt allvarligt, eftersom förslaget
om pensionsskatten reser allvarliga frågor av konstitutionellt slag och om
styrande politikers rätt att lägga beslag på enskilda människors besparingar
och egendom. Denna grundläggande kritik mot regeringens förfaringssätt
bör enligt vår uppfattning riksdagen ge regeringen till känna.
Vi anser i likhet med lagrådet det befogat att rikta allvarlig kritik mot
regeringen med anledning av det sätt på vilket förslaget har beretts och
presenterats. Förslaget om engångsskatt framstår närmast som en ”improvisation”,
för att åter anknyta till lagrådets formuleringar. Därför bör det
även av detta skäl inte antas av riksdagen.
3. Oklara konsekvenser för den enskilda äganderätten
Förslaget till pensionsskatt innebär - om det antas - ett genombrott för en ny
syn på enskilt ägande.
Om riksdagen antar förslaget skulle det enligt vad lagrådet anför skapas
”ett olyckligt prejudikat på ett känsligt område, där grundlagsregleringen är
ofullständig och oklar och praxisbildningen därför får en särskild betydelse”.
Lagrådet anför vidare att beslutet skulle ”kunna ge grund för olika
engångsskatter på egendom som tas ut av snävt begränsade kretsar skattskyldiga
och med högre skattesatser än den nu aktuella”.
Pensionsskatten är en helt ny förmögenhetsskatt av engångsnatur, vilket
aktualiserar vissa särskilda konstitutionella frågor, som inte tidigare ställts på
sin spets, hävdar lagrådet
Genom att förslaget om pensionsskatt aktualiserar konstitutionella frågor
ställer sig lagrådet kritiskt till det sätt på vilket förslaget har beretts och
presenterats samt att de vidare konstitutionella aspekterna inte har beaktats.
Regeringen avvisar lagrådets kritik i propositionen och hänvisar till den
s. k. Koreaskatten. Därmed anser sig regeringen kunna kringgå de konstitutionella
aspekter som ett införande av pensionsskatten aktualiserar. Koreaskatten
är visserligen ett exempel på en engångsskatt men var en skatt på
inkomster. Regeringens hänvisning till Koreaskatten saknar därför betydelse.
Det är anmärkningsvärt att regeringen på detta vis vilseleder riksdagens
ledamöter inför frågans avgörande.
Lagrådets uppfattning är att en skatt på förmögenheter är av mer känslig
natur än en engångsskatt på inkomster. Vi ansluter oss till denna uppfattning.
Därtill kan fogas att regeringen på flera ställen i propositionen påpekar att
pensionsskatten är en engångsskatt och därför inte kommer att upprepas.
Regeringens uttalande i denna fråga saknar betydelse, eftersom det är
riksdagen som fattar det prejudicerande beslutet. Samtidigt kan vi inte undgå
att notera vad regeringen anför på s. 143 i propositionen:
Mot. 1986/87
Skl36
5
att det, sorn fallet var år 1952 och som fallet också är i dag, kan
uppkomma situationer då ingripanden på skatteområdet av engångsnatur
kan framstå som nödvändiga och försvarbara.
Med denna mening säger regeringen rakt ut att pensionsskatten mycket väl
kan komma att följas av andra skatter av liknande natur.
Statsministern motiverade också pensionsskatten i ett anförande på
LO-kongressen genom att hävda att den står på medborgarrättens grund.
Den som däremot kritiserar skatten står på äganderättens grund, hävdade
Ingvar Carlsson. Carlsson ställer ”medborgarrätt” mot ”äganderätt”. Men
medborgarrätten och den allmänna rösträttens införande har varken i
Sverige eller i andra demokratiska länder inneburit att den privata äganderätten
försvunnit. Därför är det också oroande när Ingvar Carlsson i sitt
LO-anförande gör uttalanden av innebörden att om majoriteten så önskar
kan den när som helst lägga beslag på enskildas egendom och att den som i en
sådan situation opponerar sig och försvarar äganderätten i själva verket
skulle vara motståndare till demokratin.
Att kommunisterna länge hävdat att det är rätt att beslagta enskild
egendom är väl känt. Men att socialdemokraterna för fram denna kommunistiska
ståndpunkt som sin är någonting helt nytt och mycket allvarligt.
Vi anser förvisso inte att pensionssparandet och avkastningen på detta
sparande skall stå utanför de politiska organens räckvidd. Det är faktiskt de
demokratiskt valda organen, regering och riksdag, som fastställt de spelregler
som hittills gäller och som bl. a. innebär att försäkringstagarna får betala
inkomstskatt på pensionen när den faller ut. Vad regeringen föreslår är att
dessa spelregler nu skall ändras i efterhand.
Regeringens avsaknad av respekt för lagrådets bedömning av pensionsskatten
inger också betänkligheter och oro inför socialdemokraternas
framtida utövande av den politiska makten. Statsministern har i ett uttalande
avfärdat lagrådets ställningstagande med att rådet gjorde en politisk
bedömning. Lagrådets uppgifter finns klart definierade i regeringsformen.
Till dessa hör att bedöma ”hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och
rättsordningen i övrigt” samt ”hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens
krav”. Detta är just vad lagrådet har gjort.
4. Anförda ”motiv” för pensionsskatten
4.1. Hög förmögenhetstillväxt
Förmögenhetstillväxten inom livförsäkringssektorn är för närvarande på en
sådan nivå att de förmånliga skatteregler som gäller ger ett från fördelningspolitiska
utgångspunkter orimligt resultat.
(prop. 1986/87:61, s. 34)
Det är riktigt att försäkringssparandet givit en hög avkastning under 1985 och
1986. Men försäkringssparandet är långsiktigt och två enstaka år kan inte ses
isolerat. Dessa två goda år har föregåtts av en lång period med låg
avkastning. Ett av skälen till den dåliga avkastningen har varit att försäkringstagarna
burit en del av bördan för att förbättra situationen i svensk
ekonomi. De negativa realräntorna under flera år under 1970-talet var
Mot. 1986/87
Skl36
6
ogynnsamma för allt sparande. Till det kom att försäkringsbolagen tvingades
placera en stor del av försäkringssparandet i lågförräntande stats- och
bostadsobligationer.
Av statistik som presenterades i realränteskattekommitténs betänkande
(Ds Fi 1986:18) framgår att den som satsade 100 kr. i en pensionsförsäkring
(engångspremie) 1970 fram till 1986 har tjänat 11 kr. räknat i samma
penningvärde. Detta motsvarar en årlig real avkastning på 0,6 %, vilket får
anses vara synnerligen blygsamt. Av statistik från samma källa framgår att
den som sparat ett årligt lika stort nominellt belopp i pensionsförsäkring
sedan 1970 fram till i dag har haft årlig real avkastning på 2,1 %. Inte heller
om avkastningen beräknas på detta sätt framstår försäkringssparandet som
så särskilt gynnat sett i ett längre perspektiv.
Eftersom pensionssparandet ofta är bundet i flera decennier finns anledning
att studera avkastningen ännu längre tillbaka i tiden än vad som görs i
realränteskattekommitténs betänkande. Sådan statistik presenteras i ett
remissyttrande från Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. En försäkringstagare
som t. ex. började 1957 att spara ett årligt lika stort belopp har
fram till i dag förlorat 0,2 % årligen räknat i samma penningvärde.
Även i ett kortare perspektiv förefaller pensionssparandet inte vara
särskilt gynnat jämfört med andra sparformer.
Under 1985 och 1986 var den s.k. återbäringsräntan (nominellt) för
pensionssparandet totalt ungefär 30 %.
Men bara sedan våren 1986 och fram till i dag, dvs. på mindre än ett år, har
värdet på den s. k. storpremien, som riksgäldskontoret emitterade, ökat med
mer än 30 %. Samma värdeutveckling har de övriga premieobligationer visat
som riksgäldskontoret också emitterade i våras.
Den genomsnittliga kursnivån på Stockholms fondbörs har bara i år ökat
med 60 %. Därför kan också den som sparat i allemansfondssparandet eller
direkt i börsaktier ha erhållit en bättre utveckling enbart under 1986 än den
som sparat i en pensionsförsäkring under både 1985 och 1986.
Det är således fel att påstå att pensionssparandet skulle vara särskilt
gynnat.
4.2. Sanera statsfinanserna och förbättra för de sämst ställda pensionärerna
Genom en tillfällig förmögenhetsskatt undviks sådana effekter samtidigt som
den sektor som gynnas särskilt starkt av den framgångsrika inflationsbekämpningen
får bidra till en sanering av statsfinanserna.
(prop. 1986/87:61, s. 34)
skatten kommer att skapa utrymme för förbättringar för de sämst
ställda pensionärerna.
(prop. 1986/87:61, s. 34)
Intäkterna från pensionsskatten skall användas för att betala av på statsskulden.
Den minskade räntebörda för staten som blir följden härav skall enligt
uttalanden från finansministern oavkortat användas för att finansiera åtgärder
till förmån för de sämst ställda pensionärerna. Detta belopp har av
finansministern uppskattats till 1 500 milj. kr.
Mot. 1986/87
Skl36
7
Ännu har dock inga sådana åtgärder till förmån för de sämst ställda
pensionärerna presenterats.
Om hela beloppet, 1 500 milj. kr., används för nya offentliga utgifter sker
ingen ”sanering” av statsfinanserna.
Pensionsskatten kan således inte både motiveras av ett behov av att
”sanera” statsfinanserna och samtidigt ”oavkortat” användas för att finansiera
åtgärder för de sämst ställda pensionärerna. Antingen gäller det ena
eller det andra, men båda motiven kan inte gälla samtidigt.
5. Pensionsskattens effekter
5.1. Effekter på sparandet
Sparandet i Sverige har fallit trendmässigt under ca 25 år. Som framgår av
tabell 1 var vårt totala sparande tidigare högre än genomsnittet för
OECD-länderna. Det hade fram till 1984 fallit med nästan 10 procentenheter
till en nivå som ligger strax ovanför kapitalförslitningen.
Tabell 1
Det totala bruttosparandet i skilda länder 1965-1984 i procent av BNP
1965 |
1970 |
1975 |
1980 |
1984 |
|
Sverige |
26,3 |
24,8 |
23,8 |
17,7 |
17,9 |
Västtyskland |
27,2 |
28,1 |
20,9 |
21,8 |
21,9 |
Frankrike |
25,7 |
26,2 |
23,0 |
22,2 |
18,6 |
Storbritannien |
20,1 |
22,0 |
15,5 |
18,5 |
19,3 |
Nederländerna |
26,9 |
26,5 |
23,0 |
20,0 |
23,0 |
Belgien |
23,7 |
27,1 |
21,8 |
17,5 |
15,6 |
Danmark |
24,6 |
21,8 |
19,4 |
14,9 |
15,3 |
Norge |
28,0 |
28,3 |
26,7 |
29,6 |
30,8 |
Finland |
23,7 |
28,0 |
26,5 |
26,0 |
24,5 |
Hela OECD |
23,1 |
23,4 |
21,2 |
21,7 |
20,4 |
Källa: OECD Economic Outlook, maj 1986
Av tabellen framgår att även andra industriländer haft en viss sparandenedgång
men inte alls av samma omfattning som Sverige. För hela OECD har det
totala sparandet endast fallit med ett par procentenheter av BNP. Den
kraftiga sparandeminskningen i länder som Sverige, Belgien och Danmark
belyser sambandet mellan en låg sparkvot och ekonomiska problem. Att en
krisdrabbad ekonomi kan hålla uppe sitt sparande visar emellertid exemplet
Nederländerna.
Det svenska sparandets fördelning på sektorer under 1980-talet framgår av
tabell 2. Under senare hälften av 1970-talet skedde en kraftig omsvängning,
som främst tog sig uttryck i att den offentliga sektorns underskott växte
samtidigt som företagssparandet ökade. Ökningen av den offentliga sparandebristen
hänförde sig helt till det stora underskottet i statens budget.
Mot. 1986/87
Skl36
8
Tabell 2 FINANSIELLT SPARANDE
Finansiellt sparande
Miljarder kronor
1982 |
1983 |
1984 |
1985 |
1986 |
1987 |
|
Offentlig sektor |
-40 |
- 35 |
- 19 |
-32 |
- 8 |
- 1 |
Bostäder |
- 9 |
- 10 |
- 11 |
- 13 |
- 11 |
- 13 |
Hushåll |
- 1 |
2 |
1 |
- 2 |
- 2 |
- 1 |
Finansiella företag |
26 |
28 |
30 |
32 |
39 |
42 |
Icke-finansiella företag |
1 |
8 |
2 |
5 |
- 8 |
-22 |
Bytesbalans |
-23 |
- 7 |
3 |
- 10 |
10 |
5 |
Källa: Konjunkturinstitutet, oktober |
1986 |
|||||
Underskottet i den |
offentliga |
sektorn |
uppvägdes inte |
av det |
ökande |
sparandet inom den enskilda sektorn. Resultatet blev upprepade underskott
i bytesbalansen. Förbättringen av bytesbalansen under 1986 är emellertid till
största delen ett resultat av fallande oljepriser. Redan 1987 minskar
överskottet igen, enligt konjunkturinstitutetes höstprognos. Sparandeproblemen
består således alltjämt i Sverige.
Hushållssparandets kraftiga minskning i Sverige under senare år inger oro.
Under senare delen av 1970-talet uppgick hushållssparande! i procent av
disponibel inkomst, den s. k. sparkvoten, till ca 4 %, vilket internationellt
sett var en mycket låg siffra. Ändå har hushållssparande! under 1980-talet
fallit ytterligare. Sparkvoten är nu negativ. Det innebär att hushållen låner
och tar av sina sparmedel för att hålla uppe konsumtionen, vilket tidigare
aldrig hänt.
Den av regeringen föreslagna pensionsskatten innebär att mellan 15-20
miljarder kronor av enskilt sparande överförs till den offentliga sektorn och
där används för att amortera statsskulden. Någon direkt effekt uppstår med
anledning därav inte på det totala sparandet. Men genom att avkastningen på
sparmedlen kommer att användas för nya offentliga utgifter och inte som
hittills gottskrivas spararnas pensionskonton försämras det totala sparandet
med i storleksordningen 1,5 miljarder. Den konsumtionsmöjlighet som
morgondagens pensionärer skulle ha erhållit tas nu ut i förskott.
Pensionsskattens form av en engångsskatt på tillgångarna hos livförsäkringsbolagen
den 31 december 1986 kan riskera att få en avhållande effekt på
inbetalningen av premier den närmaste tiden. Spararna vet ju att 7 resp. 5 %
så gott som omedelbart skall betalas in i skatt.
Pensionsskatten skapar osäkerhet för framtiden. Eftersom pensionssparande
är långsiktigt kan det säga vara särskilt samhällsnyttigt. Men det är
också bundet, och ett långsiktigt bundet sparande förutsätter stabila regler.
Den som sparar till sin pension måste kunna lita på att han får behålla
sparkapitalet - annars faller hela grunden för sparandet. Om pensionsskatten
införs, löper de som binder sig för ett långsiktigt sparande en risk att även i
framtiden utsättas för denna typ av skatt. Pensionsskatten leder till att
människor i större utsträckning kommer att gardera sig mot statsmakternas
agerande, vilket innebär att de kan komma att övergå till mer kortsiktigt
sparande eller rent av till ökad konsumtion. Mot bakgrund av vad som ovan
sagts beträffande det totala sparandet skulle en sådan utveckling vara
Mot. 1986/87
Skl36
9
olycklig. I en situation där sparande borde premieras föreslår regeringen att
sparandet i stället skall bestraffas.
Genomförs förslaget, leder det sannolikt till en svagare utveckling av det
långsiktigt bundna och samhällsnyttiga sparande som pensionssparandet
utgör, främst genom den osäkerhet som skapas. Detta innebär risk för
stigande räntor och lägre investeringar och därmed också risk för lägre
tillväxt.
5.2. Effekter på de individuella pensionerna
I propositionen finns ingen analys över hur skatten drabbar de ungefär en
miljon individuella pensionsspararna, vilket är en påtaglig brist. En sådan
analys skulle ha visat om de individuella pensionsspararna också har andra
typer av pensioner som t. ex. ATP eller ej.
Småföretagare är i stor utsträckning hänvisade till privata pensionssystem.
Många av dem kan inte ta ut marknadsmässiga löner från sina företag.
Därmed går de också miste om ATP-grundande poäng.
Kvinnor har också ofta låg ATP-poäng och har därför ofta valt att
komplettera sitt pensionsskydd med en individuell pensionsförsäkring. De
drabbas därför hårt av skatten.
Det finns heller inte utrett eller belyst hur skatten ekonomiskt påverkar
pensionerna.
Finansministern har emellertid vid två tillfällen genom exempel visat hur
pensionsskatten slår.
I ett pressmeddelande (12/9) visas att den som satsade 100 kr. den 1 januari
1982 har fått 33 % real avkastning fram till den sista december 1986.1 detta
exempel blir effekten av förslaget att 9 kr. går bort i skatt. Skatten blir således
28 % av den reala avkastningen.
I riksdagens remissdebatt (7/11) framhöll finansministern att en person
som sparat en lika stor nominell premie varje år sedan 1970 har haft en real
avkastning på 2,1 % per år fram till i dag. Efter pensionsskatten blir
avkastningen i stället 1,3 %. Skatten blir 40 % på den reala avkastningen.
Slutsatsen av de av finansministern själv framförda exemplen är att
pensionsskatten blir högre för den som sparat längre tid och haft en dålig
avkastning än för den som sparat kortare tid och haft en god avkastning.
Detta understryker problemet för försäkringsbolagen att ta ut skatten av sina
försäkringstagare på ett sätt som rimmar med skälighetsprincipen.
Om en person lever 15 år efter pensioneringen innebär pensionsskatten på
7 % att personen förlorar ett belopp motsvarande minst ett års extra pension.
Sveriges Försäkringsbolags Riksförbund har låtit göra några räkneexempel
avseende försäkringar tecknade den 1 januari år 1957, 1962, 1967 och
1972. Försäkringarna har antagits tecknade i Skandia, Trygg-Hansa och
Valand, och för varje exempel har beräknats genomsnittet för de tre bolagen
av försäkringens tekniska värde per den 1 januari 1987. Det avtalade
pensionsbeloppet har i samtliga fall antagits vara 1 000 kr. per månad. Som
framgår av tabell 3 gör de olika personerna betydande förluster genom
pensionsskatten eftersom de tvingas erlägga 7 % av sparat belopp. Även
dessa exempel visar att den som sparat längst förlorar det största beloppet.
Mot. 1986/87
Skl36
10
Tabell 3
EFFEKTER AV PENSIONSSKATTEN
Började spara |
Årspremie kr. |
Värde 87-01-01 |
Förlorar (7 % av |
1957 |
5 860 |
609 100 |
-42 600 |
1962 |
7 140 |
547 100 |
- 38 300 |
1967 |
9 065 |
460 400 |
-32 200 |
1972 |
12 793 |
412 800 |
-28 900 |
Källa: Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
Huruvida pensionssparare är personer som har höga eller låga inkomster
finns heller inte redovisat i propositionen. Av riksrevisionsverkets taxeringsstatistiska
undersökningar för inkomståret 1984 framgår emellertid att 30 %
av dem som gjorde avdrag för avgifter för pensionsförsäkringar hade mindre
än 100 000 kr. i bruttoinkomst. Drygt 60 % tjänade mindre än 150 000 kr.
och nästan 80 % tjänade mindre än 200 000 kr. Slutsatsen är således att de
privata pensionsspararna i huvudsak är människor i vanliga inkomstlägen.
5.3. Effekter på de avtalsbestämda pensionerna
Det avtalsbestämda pensionssparandet berör ungefär 3 miljoner försäkringstagare
- vanliga arbetare och tjänstemän.
SPP är den institution som förvaltar och ansvarar för avtalspensioner för
ungefär 1 miljon privatanställda tjänstemän genom det s. k. ITP-systemet.
ITP-systemet kräver minst 3,5 procents realavkastning per år för att värdesäkringen
av de utbetalda tilläggspensionerna skall kunna säkras. Om SPP
endast lyckas nå t. ex. 2,5 procents realavkastning i det långa loppet kan inte
full värdesäkring ges. Under en tioårsperiod skulle en sådan lägre avkastning
innebära att pensionerna skulle komma att minska med 10-20 %. Om
pensionsskatten innebär att SPP inte kan erhålla en real avkastning om minst
3,5 % innebär detta således att pensionsåtagandena inte skulle kunna
värdesäkras fullt ut. Detta gäller under förutsättning att arbetsgivarna inte
frivilligt betalar in mer pengar till SPP. Sådana frivilliga medgivanden från
arbetsgivarna skulle i motsvarande mån minska löneutrymmet. Uttalanden
från såväl SAF som TCO visar att de motsätter sig att pensionsskatten räknas
av från löneutrymmet. Därmed kommer avtalspensionerna också att beröras
av pensionsskatten.
Preliminära beräkningar från SPP antyder att man därifrån kommer att få
betala ungefär hälften av vad pensionsskatten totalt sett förväntas inbringa
till statskassan. Det rör sig således om betydande summor.
SPP har sedan 1962 kunnat värdesäkra utbetalade pensioner, ibland till
följd av att särskilda inbetalningar gjorts som i motsvarande mån minskat
löneutrymmet. Beslut om värdesäkring fattas av SPP:s styrelse. Olika
uttalanden från företrädare för SPP visar att det finns risk för att värdesäkringen
inte kan bibehållas fullt ut i fortsättningen. Det är självfallet så att
staten inte kan dra in 6-8 milj. kr. från SPP utan att detta får någon effekt på
de utbetalda pensionerna eller på löneutrymmet. Någonstans måste pengarna
tas.
Mot. 1986/87
Skl36
11
När det gäller avtalspensionerna slår pensionsskatten mycket orättvist.
Genom att företag kan förvalta pensionsmedlen på skilda sätt drabbas
sparbeloppen olika av pensionsskatten. De företag som själva förvaltar
pensionsmedlen drabbas inte alls medan de företag som anförtrott denna
uppgift åt t. ex. SPP eller annan institution drabbas fullt ut.
5.4. Sammanfattning av effekter
• Pensionsskatten motverkar sparandet trots att sparandet skulle behöva
öka.
• Pensionsskatten påverkar både de individuella och de avtalsbestämda
pensionerna.
• Pensionsskatten slår hårdare mot den som haft dålig avkastning och sparat
länge än mot den som haft god avkastning på sitt pensionssparande och
sparat kort tid.
• Pensionsskatten drabbar de avtalsbestämda pensionerna enbart för privatanställda
men inte för de offentliganställda.
• Pensionsskatten drabbar vara de försäkringstagare som anförtrott åt SPP
eller annan försäkringsinstitution att förvalta deras pensionsmedel och
inte de pensionstagare vars pensionsmedel förvaltas av det egna företaget.
6. Pensionsskattens konstruktion
Försäkringsbolagen åläggs enligt regeringens förslag att sköta skatteuppbörden
för det kapital de förvaltar för sina försäkringstagares räkning. Försäkringsbolagen
får därigenom en helt ny uppgift, nämligen att fungera som
skattefogdar, utan några som helst regler eller anvisningar om hur skatten
skall fördelas.
Finansministern har sagt att det kan anses vara rimligt att den reala
avkastningen på pensionssparandet är 2-3 %. Den som sparat länge och
endast nått t. ex. 2,1 % i real avkastning borde då enligt finansministerns
synsätt inte drabbas av skatten. Trots detta överlämnar finansministern till
försäkringsbolagen att helt godtyckligt avgöra hur pensionsskatten skall tas
ut. Det finns anledning att här återigen hänvisa till den negativa avkastning
som den pensionssparare har fått på sitt sparkapital som påbörjade sitt
sparande på 1950-talet. Om pensionsskatten procentuellt skall drabba alla
lika innebär detta som ovan visats att den som sparat längst också får betala
mest.
Försäkringsinspektionen, som är den myndighet som skall övervaka att
pensionsskatten skall tas ut på rätt sätt av försäkringstagarna, anförde i sitt
remissvar om förslaget till realränteskatt att det inte skulle gå att fördela
skattebördan på de enskilda pensionsspararna för att nå det angivna syftet,
nämligen att kapa höga realräntor som uppträtt under senare år. Denna
invändning från försäkringsinspektionen är lika relevant för den nu föreslagna
pensionsskatten.
Mot. 1986/87
Sk 136
12
7. Övriga förslag
Mot. 1986/87
Skl36
Regeringen föreslår också att den s. k. ränteskatten på avkastningen från
kapitalförsäkringar (k-försäkringar) skall höjas från 40 till 50 % och att nya
k-försäkringar i fortsättningen skall förmögenhetsbeskattas hos ägaren.
Regeringen föreslår som sagt dessutom att nya k-försäkringar skall
förmögenhetsbeskattas hos ägaren. Denna fråga behandlades i utredningssammanhang
senast i livförsäkringskommitténs betänkande (Ds B 1977:4).
Vid remissbehandlingen av betänkandet framfördes invändningar med
utgångspunkt i de tekniska svårigheter som ett genomförande av förslaget
skulle medföra. Förslaget föranledde därför inte någon lagstiftning.
Vi finner ingen anledning att frångå den ståndpunkt som den dåvarande
borgerliga regeringen intog att kapitalförsäkringar inte bör vara föremål för
förmögenhetsbeskattning. Vi avvisar således regeringens förslag även i
denna del.
Det kan emellertid inte uteslutas att k-försäkringarnas konstruktion och
skattemässiga ställning kan behöva övervägas i andra avseenden.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförs hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1986/87:61,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om beredningen av förslag till riksdagen vilka har stor
principiell betydelse.
Stockholm den 19 november 1986
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Karin Söder (c)
13