Motion till riksdagen
1986/87: Sfi 12

Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Förslag om uttag av socialavgifter på
vinstandelsmedel (prop. 1986/87:107)

I proposition 107 föreslås att arbetsgivaravgifter skall tas ut på de avsättningar
en arbetsgivare gör till s. k. vinstandelsstiftelser, dvs. stiftelser till vilka ett
företag lämnar bidrag för att tillgodose de anställdas ekonomiska intressen.
Så är för närvarande inte fallet enligt den praxis som utvecklats i enlighet med
riksskatteverkets föreskrifter. Fr. o. m. den 1 januari 1988 föreslås emellertid
sociala avgifter på 27,176 %, dvs. alla lagstadgade avgifter utom sjukförsäkringsavgift
och arbetsskadeavgift uttas. Motivet är i korthet att vinstandel
anses likställd med lön. Den anställde föreslås också tillgodoräknas pensionsgrundande
inkomst för sin andel.

Företagsanknutna system för anställdas andel-i-vinst där pengarna avsätts
till en stiftelse finns för närvarande i drygt hundratalet företag, stora såväl
som små. Ungefär 175 000 anställda omfattas. Vinstandelarna är bundna ett
visst antal år, oftast fem men ibland ända till pensioneringen. Utformningen
av systemen varierar från företag till företag, men i nästan alla fall placeras
någon del av medlen i det egna företagets aktier. Avsättningens storlek
varierar självfallet med företagets resultat, men är i övrigt vanligen lika stor
för varje heltidsanställd.

Formell kritik

Propositionen är i likhet med många andra från den nuvarande regeringen
dåligt beredd. Sedvanlig remissbehandling har inte förekommit. Några
myndigheter har fått yttra sig under hand, t. ex. riksförsäkringsverket, men
det saknas redovisning av vad RFV tyckt. Det framgår emellertid att RFV
bedömer att de lokala skattemyndigheterna måste göra sina beräkningar av
pensionsgrundande inkomst manuellt om förslaget genomförs. Detta kan
riskera fördröja behandlingen av andra ärenden.

Det är oklart vad som skall avses med "de anställdas ekonomiska
intressen”. Därmed blir det också oklart vilka avsättningar till vilka stiftelser
som skall betala sociala avgifter. Regeringen utgår i förslaget från att avsatta
medel alltid kan hänföras till en viss person. Så är inte alltid fallet. Hur skall
t. ex. avsättningar till stiftelser för fritidshus, stiftelser som tillhandahåller
resor och idrottsaktiviteter, stipendiestiftelser m. fl. behandlas?

Förslaget kan dessutom befaras medföra en inte oväsentlig ökning av
företagens uppgiftsskyldighet. Enligt den s. k. begränsningskungörelsen
(kungörelse 1980:641 om begränsningar i myndigheters rätt att meddela
föreskrifter, anvisningar eller råd) får en myndighet inte utfärda en föreskrift

som kan tänkas leda till inte oväsentliga kostnadsökningar utan att först ha Mot. 1986/87

rådgjort med berörda organisationer eller enskilda. Rimligen borde detta Sfi 12

krav även gälla regeringen. Något sådant samråd har emellertid inte skett.

Vinstandelar är inte lön

Folkpartiets huvudsakliga invändning mot förslaget är emellertid inte av
formell art utan av principiell karaktär.

Enligt föredragande statsråd är avsättningar till vinstandelar att likställa
med lön. Därför föreslås de liksom lön beläggas med arbetsgivaravgifter.

Détta resonemang bygger enligt vår uppfattning på ett tankefel. För det
första är vinstandelarna till skillnad från lönen osäkra. Den anställde vet inte
förrän i efterhand om det blir någon vinst att dela på och i så fall hur stor
denna vinstandel blir. För det andra kan den anställde inte omedelbart
disponera vinstandelen, eftersom denna är bunden i minst fem år, ibland
längre. För det tredje bestäms vinstandelen inte i löneförhandlingar mellan
företagsledning och fackliga organisationer utan beslutas av ägarna (styrelsen)
i enlighet med aktiebolagslagens regler om disposition av vinsten.

Delvis framskymtar det i propositionen att regeringen är medveten om
dessa skillnader. Diskussionen om vid vilken tidpunkt den anställdes andel
skall beaktas när man bestämmer pensionsgrundande inkomst - inbetalningstidpunkten
eller utbetalningstidpunkten - grundar sig just på vinstandelens
bindning, dvs. att den inte är tillgänglig för den anställde, i motsats till
lönen. Det faktum att regeringen föreslår att sjukförsäkringsavgift inte skall
utgå motiveras just med att sjukfrånvaro inte påverkar vinstandelens storlek,
i motsats till vad som gäller för lönen.

Vi i folkpartiet anser med andra ord inte att vinstandel är detsamma som
lön och vi underkänner således regeringens uppgivna motiv för att belägga
vinstandelar med arbetsgivaravgifter.

Socialdemokraterna ogillar individuella vinstandelssystem

Det verkliga motivet för propositionens förslag är ett annat. Av ideologiska
skäl ogillar socialdemokraterna individuella och frivilliga system för de
anställdas andel-i-vinst. På LO:s kongress hösten 1986 togs beslut av denna
innebörd. Vinstandelar är ett hot mot den solidariska lönepolitiken, har
LO:s andre ordförande Rune Molin hävdat.

Regeringen påstår visserligen att den inte vill stoppa spridningen av
anställdas del i vinsten. Men samtidigt säger statsrådet: ”Vinstandelssystemen
befäster orättvisorna på arbetsmarknaden, som riskerar att delas upp i
företag med vinstandelssystem och företag utan. Detta drabbar framför allt
de anställda i små företag och företag med dålig lönsamhet. Jag anser en
sådan utveckling otillfredsställande.” Klarare kan det inte uttryckas. Regeringens
ambition är att få bort vinstandelssystemen.

Den socialdemokratiska uppfattningen finns redan befäst i den skattemässiga
behandlingen av kollektiva löntagarfonder resp. individuella vinstandelar.
De stiftelser som förvaltar de anställdas vinstandelar betalar redan

9

förmögenhetsskatt på sitt innehav, inkomstskatt på räntor och utdelningar Mot. 1986/87

samt realisationsvinstskatt och omsättningsskatt vid omplaceringar. Den Sfi 12

anställde betalar inkomstskatt i vanlig ordning när han/hon får disponera
andelen. Till allt detta vill nu regeringen lägga arbetsgivaravgifter. De
kollektiva löntagarfonderna däremot betalar inte ett öre i inkomst- och
förmögenhetsskatt utan bara omsättningsskatt. Det är uppenbart att socialdemokratin
vill ensidigt gynna kollektiva lösningar och missgynna individuella.
Vi i folkpartiet har den motsatta uppfattningen.

Folkpartiet vill stimulera anställdas andel-i-vinst

Motiven för att införa företagsanknutna vinstandelssystem beskrivs bra i
propositionen: "Avsikten med sådana åtgärder har uppgivits vara att göra de
anställda delaktiga av företagets resultat, öka produktiviteten, sprida det
individuella ägandet i företaget och öka känslan av samhörighet med
företaget.” Regeringens slutsats tycks vara att dessa motiv är dåliga.

Vi tycker motiven är bra. Det är bra att de anställda blir delaktiga av
företagets resultat, det är bra att produktiviteten ökar, det är bra att det
individuella ägandet sprids och det är bra att vi-känslan i företaget ökar.

Det primära syftet med vinstandelarna är att skapa ökat engagemang och
ökad motivation hos de anställda. Om det går bra för företaget på grund av de
anställdas effektivitet skall detta återspeglas i ett ökat ekonomiskt utbyte för
de anställda. Det blir de ”raka rör” som efterlysts i andra sammanhang. Går
det dåligt sker kanske ingen avsättning till stiftelsen. Företagets resultat
kommer därmed att uppfattas av alla i ett företag som en viktig förutsättning
för den gemensamma framtida tryggheten. Genom att belasta vinstandelarna
med arbetsgivaravgifter minskar deras värde och därmed även det incitament
som de skapar för de anställda.

I nästan alla företag som infört vinstandelssystem är såväl de anställda som
företagsledning positiva till systemet. De anställda har i själva verket flera
gånger protesterat mot tanken att belägga vinstandelarna med arbetsgivaravgifter.
Regeringen tycks emellertid vara mer benägen att tillfredsställa krav
från centrala LO än krav och önskemål från enskilda löntagare och lokala
fackklubbar.

Bortsett från de ovan nämnda fördelarna med vinstandelssystem finns
ytterligare några. Systemen bidrar således till ett individuellt långsiktigt
sparande. Detta är mycket angeläget med hänsyn till att hushållens sparkvot
har sjunkit kraftigt och i dag är katastrofalt låg i Sverige.

Vinstandelssystemen kan också bidra till att hålla nere löneglidningen och
därmed kostnadsutvecklingen, vilket enligt samstämmiga bedömningar är
det i särklass viktigaste problemet i svensk ekonomi. Expanderande och
vinstrika företag kan genom andel-i-vinst lättare hålla kvar och rekrytera
arbetskraft utan att detta genom följsamhetstänkande drar med sig resten av
löntagarkollektivet. Regeringen tycks se detta som en nackdel och anför att
det kan leda till en snedvridning av konkurrensförutsättningarna företag
emellan. Då bortser man tydligen helt från att vinsten i ett företag i hög grad
kan påverkas av de anställdas arbetsinsatser.

10

Enligt propositionen beräknas förslaget medföra avgiftsinkomster på ca Mot. 1986/87

110 milj. kr. På längre sikt uppkommer också utgifter genom de förändrade Sfi 12

framtida pensionsutgifterna, vilka sägs ungefär motsvara avgiftsinkomsterna.
De finansiella effekterna är naturligtvis i hög grad beroende av om
vinstandelssystemen fortsätter eller läggs ned.

Någon omedelbar inkomstförstärkning torde emellertid inte uppkomma.

Följande exempel från S-E-Bankens vinstandelsstiftelse kan nämnas. Den
första avsättningen på 22 milj. kr. gjordes 1977. Fem år senare var
avsättningen värd 70 milj. kr. När andelarna delades ut fick staten ca 35 milj.
kr. i inkomstskatt. Dessutom hade man under mellantiden erhållit ca 5 milj.
kr. i inkomst- och förmögenhetsskatter från stiftelsen. Totalt sett gav detta
sparande staten ca 40 milj. kr. i inkomster. Hade man i stället tagit ut 6 milj.
kr. i arbetsgivaravgifter 1977 hade avsättningen endast blivit 16 milj. kr.

Efter fem års värdetillväxt motsvarar det 52 milj. kr. De totala skatteinkomsterna
skulle då bli ca 36 milj. kr., inkl. arbetsgivaravgifterna.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen avslår proposition 1986/87:107 med förslag om uttag
av socialavgifter på vinstandelsmedel.

Stockholm den 31 mars 1987

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)
Margareta Andrén (fp)
Barbro Sandberg (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)
Kenth Skårvik (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

11