Motion till riksdagen
1986/87: Sfi 10

Hugo Hegeland (m)

Förslag om uttag av socialavgifter på
vinstandelsmedel (prop. 1986/87:107)

I proposition 1986/87:107 föreslår regeringen att arbetsgivaravgifter skall tas
ut på de bidrag arbetsgivare lämnar till en s. k. vinstandelsstiftelse. Propositionen
bygger på en uppenbar sammanblandning av begreppet vinstandel
med lön. Den bör därför avslås av riksdagen.

1. Propositionen har inte föregåtts av någon grundlig utredning, vilket kan
förklara dess påtagliga brister. Statsrådet skriver att en arbetsgrupp inom
regeringskansliet till chefen för finansdepartementet den 1 juli 1983 överlämnade
en promemoria (Ds Fi 1983:21) vari bl. a. föreslogs att ”vissa avgiftsfria
inkomster skulle belastas med en särskild grundavgift till socialförsäkringen”,
nämligen ”när en arbetsgivare lämnar bidrag till en stiftelse vars
ändamål är att tillgodose ekonomiska intressen hos de anställda eller tidigare
anställda hos arbetsgivaren”. Detta innebär ”att bidrag som lämnas inom
ramen för s. k. företagsanknutna vinstdelningssystem skulle belastas med
grundavgift”.

Promemorian sägs ha remissbehandlats. Hur omfattande denna remissbehandling
varit anges ej. Efter denna, förmodligen mycket begränsade
remissbehandling, har en beredning i regeringskansliet ägt rum ”med sikte
på att efter lagrådsremiss förelägga riksdagen ett sådant förslag”. Under
denna beredning sägs att vissa ”upplysningar och synpunkter har erhållits vid
underhandskontakter med bl. a. representanter för den till Svenska Handelsbanken
knutna stiftelsen Oktogonen och för Svenska bankmannaförbundet.

I skrivelse till regeringen har bl. a. Tjänstemännens Centralorganisation
lämnat synpunkter i ämnet.” (s. 10-11)

Det torde vara unikt att en proposition i ett så genomgripande ämne
föreläggs riksdagen efter en så begränsad utredning och remissbehandling.

Förfarandet synes strida mot RF:s krav på väl utredda förslag innan de läggs
på riksdagens bord. Uppgiften att ”vissa upplysningar och synpunkter
erhållits vid underhandskontakter” tyder på att regeringen tagit lätt på
uppgiften att grundligt utreda frågan. Detta bekräftas också av uppgiften att
sedan förslaget utarbetats inom socialdepartementet har ”riksförsäkringsverket
och riksskatteverket under hand fått ta del av förslaget och yttrat sig
över detta”.

2. I sin allmänna motivering till förslaget skriver statsrådet att ”i ett stort
antal företag åtgärder vidtagits för att genom vinstdelning tillgodose
ekonomiska intressen hos resp. företags anställda” (s. 11). Beskrivningen är

felaktig. Det är ingalunda för att tillgodose anställdas ekonomiska intressen 1

&

Mot.
1986/87
Sfi10—115

1 Riksdagen 1986187.3 sami. Nr Sfi 10-115

som vinstandelssystem initierats i ett antal företag. Det ankommer på den Mot. 1986/87

enskilde och på dennes ombudsmän eller talesmän att i alla sammanhang Sfi 10

tillgodose egna ekonomiska intressen. Företagen engagerar sig inte i den
enskildes ekonomiska intressen. Vad företag kan göra är att genom extra
belöningar av skilda slag visa sin erkänsla för de anställdas arbete och
solidaritet med företaget. Stipendier är en sådan form av uppmuntran som
rimligen inte leder någon vettig människa till tanken att påstå att företaget
därigenom tillgodoser den anställdes ”ekonomiska intressen”.

Statsrådet skriver också, men nu alldeles riktigt: ”Avsikten med sådana
åtgärder har uppgivits vara att göra de anställda delaktiga av företagets
resultat, öka produktiviteten, sprida det individuella ägandet i företaget och
öka känslan av samhörighet med företaget” (s. 11). De anställda har
självklart intresse av att företaget går bra, att företaget lämnar god
avkastning och därför kan redovisa vinst. Detta intresse föreligger oavsett om
vinstdelning eller ej. De anställdas främsta ekonomiska intresse är att få god
lön för sitt arbete, vilket förutsätter att företaget går med vinst, såvida det
inte är fråga om ett statligt företag, som kan täcka sina förluster via
statsbudgeten.

Talet om att ”tillgodose ekonomiska intressen hos resp. företags anställda”
är befängt och uppenbarligen betingat av statsrådets svårigheter att
argumentera för en dålig sak. Det är elementärt att de anställdas ekonomiska
intressen i första hand tillvaratas av den enskilde själv, i andra hand av den
enskildes intresseorganisationer och i tredje hand av stat och kommun.

Företagens uppgift är att tillgodose företagets ekonomiska intressen. Och det
kan bl. a. göras genom att vid goda vinster låta de anställda bli delaktiga i
vinsten.

Statsrådets svaga argumentering för propositionen bygger sålunda på en
förvanskad framställning av faktiska förhållanden. Därför är det angeläget
att riksdagen icke låter sig förledas av den vilseledande argumenteringen
utan ser till fakta.

3. I propositionen skriver statsrådet vidare:

”De företag som använder vinstandelsstiftelser kan på ett billigare sätt
knyta till sig arbetskraft än de företag som väljer att konkurrera enbart med
lön och andra förmåner som i dag är belagda med arbetsgivaravgifter. På sikt
kan detta leda till en snedvridning av konkurrensförutsättningarna företag
emellan.” (s. 12)

Detta påstående är klart felaktigt. Det är ju tvärtom så att de företag som
betalar vinstandelar totalt sett betalar en större summa pengar till sina
anställda än de företag som inte har ett överskott som är tillgängligt för
vinstdelning. Följaktligen kan inte hävdas att företag som infört vinstandelsstiftelser
på ett billigare sätt knyter till sig arbetskraft. Betecknande är att
statsrådet skriver ”de företag som använder vinstandelsstiftelser”. Det är
inte alls fråga om att använda dessa stiftelser i konkurrenssyfte. Stiftelserna
har ju tillkommit i ett givet konkurrensläge och är en följd av att man i
efterhand kunnat konstatera att företaget gått bra och därför beslutat om
avsättning till stiftelse.

Lika felaktigt är påståendet att systemet med vinstandelsstiftelser ”kan

leda till en snedvridning av konkurrensförutsättningarna företag emellan”.
Tvärtom bör de ha effekten att leda till en bättre allokering av arbetskraften
när stiftelserna väl inrättats. Då kan tänkas att ett vinstgivande företag lockar
till sig mer kvalificerad arbetskraft, vilket är samhällsekonomiskt riktigt och
inte någon ”snedvridning”.

Statsrådets ohållbara argumentering för propositionens förslag framgår
också av följande påstående:

”Det är också så, att samhällets fördelningspolitik i stor utsträckning
bygger på arbetsgivarnas avgifter till den allmänna försäkringen. Om allt fler
företag väljer att ersätta sina anställda med avsättningar till vinstandelsstiftelser
urholkas detta fördelningssystem. Risken är då stor att många
människor blir utan tillräckligt stöd vid eventuell sjukdom eller efter
pensionering.” (s. 12)

Det är häpnadsväckande att ett så orimligt påstående kan framföras i en
proposition förelagd Sveriges riksdag. För det första bedriver inte samhället
någon fördelningspolitik. Den socialdemokratiska regeringen söker göra
det, liksom LO och andra arbetstagarorganisationer. Och denna fördelningspolitik
bygger självklart på de löner som överenskoms och inte på arbetsgivarnas
avgifter till den allmänna försäkringen. Det är därför orimligt att påstå
att fördelningssystemet urholkas genom tillkomsten av vinstandelsstiftelser.
Tvärtom bör dessa stiftelser betraktas som en marknadsbetingad komplettering
till den stela lönebildningen i Sverige. Samtidigt innebär stiftelserna
givetvis en försvagning av den s. k. solidariska lönepolitiken, som ju
motsätter sig att de anställda belönas med hänsyn till företagens lönsamhet
och betalningsförmåga, dvs. med hänsyn till de faktiska förhållandena på
arbetsmarknaden.

4. Statsrådet anför ”att de anställda i lönsamma företag gynnas i förhållande
till anställda i andra företag” (s. 12). Detta är givetvis obestridligt men
omedelbart efter detta konstaterande anför statsrådet att ”företaget uppnår,
genom att slussa ersättningarna till de anställda för utfört arbete via en
vinstandelsstiftelse, omotiverade lättnader i socialavgiftshänseende”
(s. 12—13). Detta påstående är fortfarande felaktigt. Vinstandelar utgår inte
för utfört arbete. För utfört arbete utgår avtalsenlig lön, även om företaget
gått med förlust. Vinstandelar utgår om företaget under verksamhetsåret
givit vinst, vilket man inte vet något om när verksamhetsåret börjar.

Statsrådet fortsätter emellertid sin befängda argumentering och anför:
”Vinstandelssystemen befäster orättvisorna på arbetsmarknaden, som riskerar
att delas upp i företag med vinstandelssystem och företag utan. Detta
drabbar framför allt de anställda i små företag med dålig lönsamhet.” (s. 13)
Enligt statsrådets underliga sätt att se på arbetsmarknaden borde alla
företag gå med lika stor vinst (eller förlust) för att inte orättvisor skall uppstå!
Argumenteringen är naturligtvis ohållbar och avslöjar statsrådets avsikt. I
varje ekonomiskt system kommer vissa företag att gå med vinst - förhoppningsvis
flertalet - medan vissa företag - förhoppningsvis fåtalet - går med
förlust. Det är då ett samhällsekonomiskt intresse att arbetskraften vid de
förlustbringande företagen överförs till de lönsamma företagen. Detta är en
grundläggande förutsättning för ekonomisk tillväxt, utveckling och omvand

Mot. 1986/87
Sfi 10

3

ling av näringslivet - en omvandling som socialdemokrater i andra samman- Mot. 1986/87

hang ihärdigt säger sig eftersträva. Den solidariska lönepolitiken har för Sfi 10

övrigt delvis åstadkommit detta genom att de olönsamma företagen ej
kunnat betala de löner som därigenom överenskommits och följaktligen
tvingats till nedläggning eller i konkurs. LO har också förklarat att detta varit
en av avsikterna med den s. k. solidariska lönepolitiken.

Ingenting säger att anställda i små företag skulle bli särskilt orättvist
behandlade av ett system med vinstandel. Tvärtom visar den ekonomiska
utvecklingen i alla marknadsekonomier att det är inom småföretagen som
förutsättningarna för ekonomiskt framåtskridande skapas först. Det var
också inom mindre företag som systemet med vinstandelar initierades.

5. Statsrådets slutsats att det bidrag en arbetsgivare lämnar till vinstandelsstiftelse
bör behandlas som lön, förblir, trots upprepade påståenden,
ohållbart: ”Bidraget är avsett att komma de slutliga mottagarna till del på
grund av anställningen och som erkänsla för arbete som utförts för
arbetsgivarens räkning, dvs. det är realiter fråga om ersättning för utfört
förvärvsarbete. Det förhållandet att medlen slussas över till den anställde via
en juridisk person bör inte skymma bidragets egentliga innebörd” (s. 13).

Det är inte på grund av det arbete som utförts som vinstandel kan
utbetalas. Det är på grund av att företaget till följd av marknadssituationen
gjort goda vinster. Och det beror dels på att produkten är efterfrågad, dels på
marknadssituationen. Det arbete som den anställde utfört under ett år, är
ingen som helst garanti för att företaget också kan redovisa vinst. Förutsättningen
för vinst är att företaget lyckas ta ut priser som väl överstiger
produktionskostnaderna, vilket i sin tur beror på marknadssituationen. Om
det finns flera företag på marknaden och alla är lika produktiva, och om de
anställda är lika arbetsamma, kommer inget företag att visa någon vinst och
några vinstandelar kommer följaktligen inte att utbetalas.

6. Intressant är att statsrådet i ett ögonblick av klarsyn även erkänner dessa
ovan anförda, grundläggande och självklara förhållanden. Det är när
statsrådet tar upp frågan om att en anställds andel i vinstandelsstiftelse bör
påverka sjukpenningens storlek. Då anförs nämligen följande:

”Man råkar emellertid i svårigheter om man vill låta en anställds andel i en
vinstandelsstiftelse påverka sjukpenningens storlek. Den sjukpenninggrundande
inkomsten (SGI) utgörs enligt 3 kap. 2 § AFL av den 'årliga inkomst i
pengar eller naturaförmåner, i form av kost, bostad eller bil, som en
försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete'. Beräkningen av
SGI bygger således på en prognos om inkomsten av eget arbete framöver.

Beträffande rätten till vinstandel går det knappast att göra någon motsvarande
uppskattning på förhand. Den anställdes andel i vad som tillförs stiftelsen
genom arbetsgivarens bidrag bestäms inte förrän efter utgången av det år
som givit upphov till överföringen (vinståret). Andelen beror alltså inte på
eget framtida arbete.” (s. 14)

Statsrådet förtydligade ytterligare sin desavouering av sin tidigare argumentering
genom att göra följande, helt riktiga påpekande: "Har den
anställde under vinståret kvalificerat sig för andel tillgodogörs han denna
oavsett senare sjukdom. Något inkomstbortfall inträffar således inte i ett

sådant fall, vilket ju är själva grunden till att sjukpenning utgår. Att göra en Mot.

anställds andel sjukpenninggrundande strider därför mot grundtanken inom Sfi 10

sjukförsäkringssystemet. Med hänsyn härtill anser jag att det inte är möjligt
att lägga andelen till grund för SGI-beräkningen. Jag föreslår därför att
förvärv av andel i vinstandelsstiftelsen inte skall grunda rätt till sjukpenningförmån.”
(s. 14-15)!!

Grundligare och mer övertygande kan statsrådet inte desavouera sin
tidigare argumentering för att vinstandel skall betraktas som lön. För vore
vinstandel lika med lön, skulle självfallet även sjukpenningen grundas på
denna andel! Med hänsyn härtill borde det vara lätt för riksdagen att avslå
propositionen med förslag om uttag av socialavgifter på vinstandelsmedel.

Hemställan

Med åberopande av vad i motionen anförts hemställs

att riksdagen beslutar avslå regeringens proposition 1986/87:107
med förslag om uttag av socialavgifter på vinstandelsmedel.

Stockholm den 26 mars 1987
Hugo Hegeland (m)

1986/87

1 * Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Sfi 10-115

5