Motion till riksdagen
1986/87:Sfl05

Nils Carlshamre m. fl. (m)

Förbättrad kompensation vid korttidssjukdom och
vid tillfällig vård av barn (prop. 1986/87:69)

Sjukpenningförsäkringen, som är avsedd att ersätta 90 % av inkomstbortfall
vid sjukdom, ger vid korta sjukfall mycket dålig kompensation för stora
grupper, framför allt timavlönade, skiftarbetande och deltidsarbetande med
s. k. koncentrerad deltid. De erhåller i många fall endast hälften eller mindre
än hälften av den avsedda kompensationen.

Moderata samlingspartiet har tidigare föreslagit radikala förbättringar av
sjukpenningförsäkringen för dessa grupper. Förslagen har hittills avvisats av
riksdagsmajoriteten, främst med motiveringen att en sådan reform skulle bli
alltför kostnadskrävande. Då riksdagen senast avslog moderata förslag med
denna inriktning var det nästan på dagen samtidigt som de stora arbetsmarknadsorganisationerna
enades om att hos statsmakterna begära just en sådan
reform. Den beställningen anammades strax av regeringen, som tillsatte en
arbetsgrupp för att utarbeta förslag i ärendet.

Självfallet är vi mycket tillfredsställda över att våra förslag vinner gehör,
och vi såg med förväntan fram mot ett förslag från regeringen, som äntligen
skulle lösa problemet och undanröja gamla orättvisor. Desto mer beklagligt
är det att nu nödgas konstatera, att det föreliggande förslaget är så
bristfälligt, att det inte kan genomföras i föreliggande skick. Vi ser oss
nödsakade att hemställa, att riksdagen avslår proposition 1986/87:69 och hos
regeringen begär ett nytt, bättre genomarbetat förslag.

Sjukpenning för insjuknandedagen

Förslaget till förbättrad kompensation vid korta sjukfall består av två
huvuddelar. Mot den första, att avskaffa regeln att sjukpenning ej utgår för
insjuknandedagen (i praktiken den dag sjukfallet anmäls till försäkringskassan)
har vi ingen erinran. Det är en nödvändig åtgärd för att alls komma till
rätta med den dåliga kompensationen för de avsedda grupperna.

Moderata samlingspartiet har visserligen alltid hävdat att en viss självrisk
bör finnas i sjukpenningförsäkringen, men det betyder inte att vi försvarar en
karensdag med innebörd att sjukpenning inte skall utgå för insjuknandedagen.
Den regeln är orättvis och drabbar endast en del av dem som
sjukanmäler sig. Bl. a. kan ju alla som vill med sjukpenning finansiera några
dagars ledighet av annat skäl än sjukdom - t. ex. en stridsåtgärd vid
arbetstvist - alltid gardera sig genom att anmäla sig kvällen innan, medan den
som vaknar en morgon och är sjuk ovillkorligen går miste om ersättningen för
första sjukdagen.

I det nya läge som uppkommer, då kompensationen skall förbättras för Mot. 1986/87

hittills missgynnade grupper, kan självrisken i stället utformas som en för alla Sf 105

lika, något lägre kompensation den första tiden, lämpligen 80 i stället för
90 % de första 90 sjukdagarna. Därigenom erhålls också, i solidaritet mellan
alla sjukförsäkrade, en icke föraktlig delfinansiering av den aktuella,
kostnadskrävande reformen.

Timsjukpenningen

Om alltså den första huvuddelen av den föreslagna sjukpenningreformen är
jämförelsevis problemfri, och måhända oomtvistad, så ter sig den andra
delen, den s. k. timsjukpenningen, desto mer komplicerad. Förslaget är illa
utformat, förbigår många förutsebara svårigheter i tillämpningen och skulle,
om det genomfördes, skapa nya orättvisor i stället för de gamla.

Remissinstanserna, av vilka de flesta liksom vi tillstyrker förslaget till syfte
och huvudinriktning, riktar många vägande invändningar mot viktiga
detaljer, invändningar som i mycket ringa mån fått påverka den slutliga
utformningen i propositionen.

Riksförsäkringsverket säger sig ämna ta initiativ till en arbetsgrupp med
företrädare för arbetsmarknadens parter för att ”analysera och lösa” de
många kvarstående problemen. Departementschefen hänvisar på en rad
punkter till denna arbetsgrupp och räknar uppenbarligen med att den skall
klara ut alla de svårigheter som lämnats olösta eller över huvud taget inte
observerats under beredningsarbetet.

Det torde vara nästan unikt att förslag till en omfattande, komplicerad och
viktig reform föreläggs riksdagen med upplysning att väsentliga delar av det
nödvändiga utredningsarbetet skall göras efter beslut och ikraftträdande.

Riksdagen har rätt att kräva, att beredningen av ett viktigt ärende är avslutad
innan proposition avlämnas.

Olösta problem

Några exempel på remissinstansernas invändningar och farhågor (exempelsamlingen
kan lätt göras längre):

Landstingsförbundet, Kommunförbundet och statens arbetsgivarverk
förutser stora administrativa kostnader och problem. Arbetsgivarverket
bedömer dessa svårigheter som så svåra, att verket avstyrker hela förslaget.

Riksförsäkringsverket räknar med stora problem, då det gäller att
fastställa årsarbetstiden för ett flertal kategorier anställda. Det är i detta
sammanhang verket talar om att tillsätta en arbetsgrupp för att ”analysera
och lösa” dessa problem.

Flertalet remissinstanser uttrycker farhågor för hur ersättningsbar arbetstid
och sjukpenningens storlek skall kunna fastställas.

Några remissinstanser föreslår att det nya systemet med timsjukpenning
skall tillämpas endast för de grupper som kan ha mest nytta av det, medan det
stora kollektivet anställda skulle stå kvar i nuvarande ordning. Detta för att
det nya systemet anses så svårhanterligt, att man hellre accepterar de
svårigheter och kostnader som följer med att tillämpa två skilda system

parallellt än inför det nya, otympliga systemet för hela försäkringskollek- Mot. 1986/87
tivet. Sfl05

Ett särskilt problem gäller systemets tillämpning på s. k. uppdragstagare.

Försäkringsrätten för södra Sverige befarar här så stora tillämpningssvårigheter,
att rätten ifrågasätter om denna kategori försäkrade alls skall
omfattas.

Centrala studiestödsnämnden och Sveriges förenade studentkårer önskar
längre timberäkningsperiod än föreslagna 14 dagar. Vi delar departementschefens
uppfattning att en längre period med timsjukpenning skulle vara
förenad med betydande nackdelar. Men samtidigt är det ofrånkomligt att det
föreslagna systemet kommer att medföra förluster för anställda som har sin
arbetstid utlagd med två eller flera friveckor i följd. Antalet anställda med
sådan arbetstid uppskattas visserligen till mindre än 0,5 % men är ändå
bortåt 20 000 försäkrade. Dit hör t. ex. lärare som inte tillhör förmånsklass
A. De har visserligen lön under ferietid, men om de inte sjukanmäler sig vid
sjukdom under denna tid går de miste om den rätt till semester på annan tid
som de annars har om de på grund av sjukdom inte kan tillgodogöra sig
ferieledigheten. Och om de sjukskriver sig får de ingen sjukpenning de första
14 dagarna, enligt huvudregeln att sjukpenning endast kan utgå för dag då
den försäkrade skulle ha arbetat om han inte varit sjuk.

Reform i etapper olämplig

Sorn framgått av ovanstående är det förslaget om timsjukpenning som är så
bristfälligt, att det inte kan genomföras, medan avskaffandet av regeln att
sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen ter sig föga problematiskt. Man
kunde då överväga att genomföra reformen i två etapper på så sätt att
karensdagen avskaffas vid föreslagen tidpunkt den 1 december 1987, medan
övergången till timsjukpenning får anstå tills ett nytt och bättre genomarbetat
förslag hunnit framläggas.

Vi anser emellertid olägenheterna med två genomgripande reformer inom
sjukförsäkringen på kort tid så stora, att vi, trots angelägenheten av snabba
förbättringar för missgynnade grupper, föredrar ett uppskov med hela
reformen. Även om den föreliggande propositionens kvalitet kan inge
farhågor om motsatsen, vågar man väl ändå förmoda, att så mycket
utredningsarbete är gjort, att den nödvändiga översynen och kompletteringen
inte behöver ta alltför lång tid. Vi anser att regeringen bör förelägga
riksdagen nytt förslag så snart, att hela reformen kan träda i kraft senast den 1
juli 1988.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1986/87:69,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om nytt förslag till
reformering av sjukpenningförsäkringen med beaktande av vad som
anförts i motionen,

5

3. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 1, beslutar Mot. 1986/87

avslå förslaget till höjning av sjukförsäkringsavgifterna i 2 kap. 1 § och Sfl05

3 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter.

Stockholm den 26 januari 1987

Nils Carls hamre (m)

Göte Jonsson (m)

Göran Ericsson (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gullan Lindblad (m)

Jerry Martinger (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Gunnar Biörck (m)
i Värmdö

Görel Bohlin (m)

Ingvar Eriksson (m)

Siri Häggmark (m)

Blenda Littmarck (m)

Ewy Möller (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Sten Andersson (m)
i Malmö

6