Motion till riksdagen
1986/87:Jul20

Per-Olof Strindberg m. fl. (m)

Ändring i brottsbalken m. m. (s. k. kontraktsvård
m. m.) (prop. 1986/87:106)

Propositionens förslag innebär att det blir möjligt att använda en form av
s. k. kontraktsvård som en ny variant av kriminalvård i frihet och som ett
alternativ till fängelsestraff.

Det finns flera skäl till att hysa tveksamhet till förslag om att införa
kontraktsvård som en påföljd. En invändning är att det öppnar nya möjligheter
till att lika fall inte bedöms lika. Påföljden måste få en individuellt
växlande utformning, vilket gör det svårt att uppfylla rättvisekravet. Ett
annat argument emot kontraktsvård är att den dömde får inflytande över
påföljdsvalet genom att han i viss utsträckning själv kan avgöra om påföljden
skall bli fängelse eller vård. Ett tredje skäl emot kontraktsvård är att
erfarenheterna av denna påföljd inte är goda från den omfattande verksamhet
som ägt rum i USA. Även den försöksverksamhet som bedrevs på Ulleråker
drabbades av svårigheter. Samtidigt är det ett faktum att cirka hälften
av de personer som är intagna i svenska fängelser är missbrukare av narkotika
eller alkohol. Man kan därför utgå ifrån att kan antalet missbrukare
minska, kommer även antalet brott att gå ned.

Kontraktsvård ställer dock stora krav på den dömde. Vi menar att det
finns skäl att frukta att många kommer att misslyckas. Men med anledning
av det starka samband som finns mellan missbruk och brottslighet finns det
skäl att pröva ett system med kontraktsvård.

För att kontraktsvård skall kunna bli ett realistiskt alternativ till fängelse
måste påföljden få en stram och konsekvent utformning. Påföljden får inte
ådömas personer som gjort sig skyldiga till allvarliga brott, eftersom sådant
kan upplevas som stötande av allmänhet och brottsoffer. Vården måste vara
effektiv. Den dömde skall ha ett konkret straffhot över sig. Slutligen skall
fängelse ersätta vården i de fall den dömde missköter sig.

Propositionen uppfyller inte de ovan ställda kraven. Enligt förslaget skall
kontraktsvården utgöra en kvalificerad form av föreskrift vid skyddstillsyn.
Därmed kommer åtskilliga allvarliga brott att kunna resultera i kontraktsvård.
Departementschefen konstaterar att kontraktsvård som regel inte
kommer att tillämpas där påföljden annars skulle ha blivit fängelse i två år
eller mer, men att han samtidigt inte vill utesluta att det i praktiken kan
förekomma fall som motiverar undantag från en sådan princip. Enligt förslaget
skall rätten då kontraktsvård utdöms samtidigt i domslutet ange hur
långt fängelsestraff som skulle ha ådömts om fängelse i stället hade valts
som påföljd. Det hot som därigenom kan vila över den dömde förminskas
dock genom övriga förslag i propositionen. Ett sådant är att anmälan till

åklagare om misskötsel från den dömdes sida endast skall ske då han allvarligt
åsidosätter sina åligganden. Vidare skall det ådömda fängelsestraffet
endast ”beaktas” när på grund av misskötsel kontraktsvården undanröjs
och fängelsestraff utdöms. Enligt departementschefen är det inte meningen
att det från början fastställda fängelsestraffet ”utan vidare skall tas som
utgångspunkt”, utan en bedömning av omständigheterna i det särskilda
fallet skall alltid göras. Ju mer av behandlingen som klarats av desto större
avräkning av det ursprungligt nämnda straffet skall ske.

Vi kan inte godta den modell av kontraktsvård som presenteras i propositionen.
Förslaget beaktar inte rimliga krav på att svåra brott skall leda till
straff.

Den ordning propositionen förordar kommer att resultera i ett system
som är ineffektivt, eftersom den dömde inte har tillräckligt hårt tryck på sig
att fullfölja behandlingen. Vi skall nedan kortfattat ange hur ett godtagbart
system med kontraktsvård bör vara uppbyggt.

Vi menar, i likhet med frivårdskommittén, att en ny påföljd, villkorligt
fängelse, skall införas och att kontraktsvården kopplas till denna. En sådan
modell har förordats av ett flertal remissinstanser. Genom en sådan ordning
framförs ett klart budskap från lagstiftare och domstolar, nämligen att kontraktsvården
utgör ett förtroende som visas den dömde och att fängelsestraff
följer om den dömde inte uppfyller sina förpliktelser.

Kontraktsvård skall inte komma i fråga där påföljden annars skulle ha
blivit fängelse i ett år eller mer. Då så långa fängelsestraff är aktuella rör det
sig regelmässigt om mycket allvarlig brottslighet. 1 sådana fall måste allmänpreventiva
hänsyn väga tungt liksom medborgarnas intresse av att
skyddas mot brott. Brottslingar sorn är missbrukare och som döms till minst
ett års fängelse får erbjudas vård inom ramen för den frihetsberövande
påföljden. Detta har vi särskilt framhållit i vår reservation 4 i JuU 1986/
87:20 s. 23.

Vården måste undantagslöst inledas i slutna former på en institution.
Detta var en erfarenhet som kunde dras av Ulleråkersprojektet. En sådan
period är nödvändig för att göra dels en medicinsk hälsokontroll av missbrukaren,
dels en problemanalys som kan ligga till grund för det behandlingsprogram
som skall gälla under vårdtiden. Det är uppenbart att ett
sådant program inte slutligt kan fastställas innan den dömde intagits på en
institution.

Om den dömde åsidosätter sina åligganden skall — såvida det inte gäller
rena bagateller — underrättelse ske till åklagare. Det bör sedan ankomma
på denne att avgöra när den dömde misskött sig i sådan utsträckning att
åklagaren vill föra talan om undanröjande av anståndet med fängelsestraff.

Då kontraktsvården skall upphöra på grund av misskötsel bör huvudregeln
vara att det ursprungligen utdömda straffet skall avtjänas i sin helhet.
Den som har misskött kontraktsvård har svikit ett förtroende och illa tagit
vara på den påtagliga förmån kontraktsvård innebär. Därför skall justering
av utdömd strafftid endast undantagsvis kunna ske med hänsyn till vad den
dömde undergått under kontraktsvårdstiden.

Slutligen bör kontraktsvård endast införas på försök. 1 propositionen
nämns i olika sammanhang att vården kommer att ha en karaktär av försök

Mot. 1986/87

Ju 120

13

inledningsvis, eftersom den utgör en nyhet i påföljdssystemet. Vi menar att
det är mest konsekvent att från början fastslå att det är fråga om en försöksverksamhet.
Det är nödvändigt med en omfattande utvärdering efter det att
påföljden varit i bruk en tid.

Det anförda innebär att vi anser att riksdagen skall avslå propositionen
och uppdra åt regeringen att framlägga ett nytt förslag om kontraktsvård i
enlighet med de riktlinjer som angivits i denna motion.

Propositionen innehåller vidare ett förslag innebärande att domstolen
när den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brott som har vållat
skada skall kunna ålägga den dömde en skyldighet att biträda med att
avhjälpa skadan. Enligt departementschefen är tanken att domstolen skall
kunna ålägga den tilltalade att utföra ett arbete som är direkt relaterat till
brottet och som i princip skulle syfta till att avhjälpa den skada som har
vållats genom detta. Departementschefen understryker att det kan i sig ha
positiva effekter om den som har orsakat skada genom ett brott på ett påtagligt
sätt får lära känna brottets verkningar.

Förslaget i propositionen har ett vällovligt syfte, men det finns mycket
som talar för att den nya ordningen inte kommer att fungera i praktiken. Ett
åläggande om att avhjälpa skada kan endast vara aktuellt för vissa brottstyper.
En annan begränsning är att ganska lång tid normalt hinner förflyta
från det att ett brott begås till dess domstolen avgör målet. Till detta skall
fogas att även i de fall åtgärder återstår att utföra, lär endast enklare uppgifter
kunna åläggas den dömde. Sammantaget leder dessa begränsningar till,
såsom även departementschefen medger, att tillämpningsområdet för sådana
föreskrifter blir mycket begränsat. Det finns fog för att ifrågasätta värdet
av en lagstiftning, som med departementschefens ord är ”i första hand av
pedagogisk art”. Även lagrådet har framfört liknande kritik i denna fråga. I
likhet med lagrådet vill vi dock inte motsätta oss att förslaget genomförs.
Det är dock angeläget att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen
noggrant följs.

I propositionen tar departementschefen avstånd från att införa fritidsfängelse
och samhällstjänst som nya påföljder. Vi delar inte denna uppfattning.
Beträffande samhällstjänst har Carl Bildt m. fl. i motion Ju802 Rättstryggheten
i fara redovisat hur samhällstjänst som ny påföljd kan utformas
till vilken motion här hänvisas. När det gäller fritidsfängelse menar vi att
särskilt veckoslutsfängelse kan fylla ett behov beträffande yngre brottslingar
som inte gjort sig skyldiga till alltför allvarlig brottslighet. I nuläget saknas
en lämplig påföljd för denna kategori, som i stället ofta erhåller åtalsunderlåtelse
eller överlämnas till vård inom socialtjänsten. Den sistnämnda
vården är behäftad med allvarliga brister och har föga värde som brottsavhållande
faktor.

Mot bakgrund av det anförda bör riksdagen uppdra åt regeringen att
framlägga förslag om samhällstjänst och fritidsfängelse på sätt angivits i
motionen.

Mot. 1986/87
Jul20

14

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen med avslag på propositionen hos regeringen begär
nytt förslag om kontraktsvård i enlighet med vad som i motionen
anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nya påföljder
benämnda fritidsfängelse och samhällstjänst i enlighet med vad som
i motionen anförts.

Stockholm den 3 april 1987

Per-Olof Strindberg (m)

Björn K orlof (m)

Nic Grönvall fm)

Ewy Möller (m)

Häkan Stjernlöf (mj

Hugo Hege!and (m)

L. Arne Andersson (m)
i Ljung

Sven Munke fm)
Mona Saint Cyr (m)
Göran Ericsson (m)
Margareta Gard fm)
Jerry Mart inger (m)

Mot. 1986/87

Ju 120

15