Motion till riksdagen
1986/87 :Jull6

&

Karin Israelsson m. fl. (c, m, fp)

Ändring i brottsbalken m. m. (s. k. kontraktsvård
m. m.) (prop. 1986/87:106)

Det skall inte bestridas att syftet med förslaget om kontraktsvård får anses
gott. Det är inte bara fråga om att spara anstaltsplatser och därmed kostnader
för kriminalvården utan också att pröva ett system med den humana
grundtanken att i vissa fall nå förbättrad samhällsanpassning genom vård i
stället för straffverkställighet. I och för sig görs försöket även på områden,
där det måste anses vara mycket vanskligt att nå resultat, nämligen området
för rehabilitering av brottslingar med allvarliga alkohol- och narkotikaproblem.

Grundtanken är att vid lagföringen det för gärningsmannen aktualiserade
fängelsehotet skall utnyttjas för att förmå brottslingen att acceptera och
avtala om en för varje särskilt fall upprättad vård- och behandlingsplan.
Denna skall som ett kontrakt fastställas av domstolen och utgöra en förutsättning
för villkorlig dom i målet. Bryter den dömde allvarligt den avtalade
behandlingen har han att räkna med att den villkorliga domen hävs. Det är
ju självklart att, i den mån en sådan vård och behandling fullföljs och tillika
ger ett positivt resultat, detta är bättre både för den brottsliges framtid och
samhället. Uppenbarligen kräver upprättandet av godtagbar behandlingsplan
en hel del arbete av skyddskonsulenten och annan frivårdspersonal
m. fl. Kontakter skall tas med vårdinstitutioner och uppgörelser träffas.
Ingående och mycket svåra avvägningar från åklagarens och domstolens
sida krävs för bedömning av planen och rimligheten i att lita på alkoholistens/narkomanens
åtagande.

Av propositionen framgår inte att man har några uppmuntrande erfarenheter
från liknande rehabiliteringsförsök. Det kanske är värt att notera att
man inte noterar några siffror om resultat från de enstaka domsagor i landet,
där man i strid mot rättspraxis dömt till frivård i mer än hälften av
fallen.

Det ligger nära till hands att ställa sig skeptisk till justitieministerns stort
upplagda förslag. Det kan karaktäriseras som ett rätt omfattande idealistiskt
socialt experiment inom ramen för domstolsväsendet med högst begränsade
utsikter till framgång med i vissa avseenden betydande risker för
samhället. De individuella rättvisehänsynen må därvid väga mindre, men
för en domare må det kännas påfrestande att normalt vid rattfylleri döma
eljest skötsamt folk till fängelse men att nödgas ägna stort intresse åt att
utforma villkorliga domar för alkoholproblematiker med ringa rehabiliteringschanser.

I sina riktlinjer för kontraktsvården, som är synpunktsrika men föga fast

Mot.
1986/87
Jul 16— 122

1 Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr Jul 16—122

normerande, betonar justitieministern med emfas att sådan verksamhet
jämväl skall ifrågakomma vid brott, där straffbuden enligt allmänt vedertaget
betraktelsesätt talar för frihetsberövande åtgärder. Han nämner därvid
som exempel misshandelsbrott och rattfylleri. Givetvis ankommer det på
domstolarna att i dylika fall särskilt väga in vad ett misslyckande med den
villkorliga domen för en ökänd slagskämpe kan betyda för hans vederdeloman
eller vad misslyckandet för en alkoholist, som är hustruplågare, betyder
för de närstående, resp. vad en frivårdad rattfyllerist kan påverka andra
trafikanters liv och säkerhet.

Beträffande kontraktsvården med villkorliga domar speciellt för rattfylleridömda
kan förslagets genomförande ifrågasättas med hänsyn till dess
omfattning och betydelse från vårdsynpunkt. Man kan naturligtvis säga sig
att bland de ca 5 000 rattfylleridömda skulle finnas ett rikt fält för sådan
verksamhet. Det stora flertalet av dessa har emellertid dömts till månadskorta
straff, och de kan därför svårligen förväntas intresserade av att binda
upp sig för vård och behandling under mycket längre tider.

De korta och föga ingående behandlingsplanerna kan under sådana förhållanden
väntas få begränsad vårdeffekt eller leda till ett missbruk av
kontraktsvården, som undergräver den för den allmänna laglydnaden viktiga
principen om återhållsamhet med villkorlig dom på rattfylleriområdet.
Rattfyllerister, som känner fängelsehotet starkt besvärande, satsar självfallet
gärna på att slippa skammen genom att gå in för kontraktsvård, som inte
är så ingående och besvärande. Kanske kan den få åtnjutas hos läkarbekanta.
Utöver det kontrakterade löftet om abstinens under månaden skulle
måhända då inte utkrävas de eljest för alkoholmottagningar rekommenderade
besöken varje eller varannan dag för kontroll, medicinering eller psykoterapi.

Det gäller alltså att se upp med att kontraktsvården inte urholkar den
generalpreventiva principen vid rattfylleriets bekämpande, en princip som
riksdagen flerfaldiga gånger bestämt ställt sig bakom och som varit och
fortfarande är ryggraden i den internationellt sett framgångsrika svenska
trafiknykterhetslagstiftningen.

I riktlinjerna för kontraktsvården till ledning för domstolar, frivårdsmyndigheter
och åklagare m. fl. har justitieministern framlagt en hel del
synpunkter gällande särskilt rattfylleriområdet och de avgränsningar, som
skulle gälla för verksamheten. Det är av vikt att närmare diskutera några
punkter därvidlag.

Justitieministern tar sin utgångspunkt i den praxis, som numera utvecklats
av HD vid tolkning av trafikbrottslagens rattfylleristadgande och riksdagens
deklarationer om återhållsamhet med villkorliga domar på detta
område och förklarar att hans synpunkter till mycket stor del sammanfaller
med denna praxis och han sammanfattar den på följande sätt (s. 59): För
alkoholproblematiker har man ansett sig kunna frångå normalpåföljden
fängelse, då det föreligger 1) klart vårdbehov och 2) den tilltalade påbörjat
försök med rehabiliterande åtgärder och 3) denna rehabilitering skulle försvåras,
om den dömde berövades friheten. Att rattfylleribrottet och dess
upptäckande väckt intresse för rehabiliteringen har inte i sig ansetts vara
något hinder mot att frångå fängelsepåföljden.

Mot. 1986/87

Jul 16

2

Kravet på 1) klart vårdbehov har i riktlinjerna angetts innefatta ”allvarliga
alkoholproblem med uttalat vårdbehov och motivationsihsikt”. I specialmotiveringen
talas om påtagliga alkoholproblem, som utvecklats till
någon form av beroende, vilket får anses vara ett rimligt förtydligande.

Frågan om klart vårdbehov sägs sällan erbjuda några svårigheter, när
den tilltalade själv förklarar sig villig genomgå behandling genom sjukvårdens
eller socialvårdens försorg, eftersom man i dessa fall inte har anledning
befara simulationsförsök e. d. Härtill fogas dock den märkliga reflexionen
(s. 60) att ”redan den omständigheten att en person kunnat framföra
motorfordon med den höga alkoholkoncentration, som enligt promilleregeln
krävs för rattfylleriansvar, anses utgöra en mycket stark indikation på
allvarliga alkoholproblem”. — Taget efter orden skulle väl detta betyda att
praktiskt taget alla rattfyllerifall kunde vara kvalificerade för kontraktsvård,
vilket ju aldrig har varit meningen! Med sådana uttalanden riskerar
man att domstolsprocessen i rattfyllerimålen översvämmas av förslag om
kontraktsvård. Det kan lätt bli en advokaternas kapplöpning om att beskriva
klientens alla tänkbara alkoholproblem men ändå goda vilja.

Innebörden av de under 2) och 3) angivna förutsättningarna för villkorlig
dom enligt HD:s praxis, nämligen att en påbörjad rehabilitering skulle
hindras, om frivård ej medges, får i riktlinjerna en mera uppmjukad utläggning
(s. 60). Justitieministern finner att en sådan hypotetisk prövning också
i fortsättningen måste göras, men det är här fråga om vanskliga bedömningar,
som inte kan pressas alltför hårt. ”Den praktiska situationen torde dock
inte sällan vara att den pågående lagföringen och önskemålet att slippa
fängelsestraff utgör själva incitamentet för den tilltalade att vilja underkasta
sig ett behandlingsprogram. Ådöms fängelse, bortfaller motivationen till
denna del. Såtillvida kan det finnas anledning befara att ett fängelsestraff
kan få negativa effekter i behandlingshänseende.”

Det är onekligen en viss glidning från HD. Härtill läggs dock det viktiga
påpekandet att domstolen inte desto mindre alltid måste söka bilda sig en
uppfattning av om förklaringen från den tilltalades sida att han ämnar
undergå behandling och om det för honom uppgjorda programmet är realistiskt
och kan leda till positivt resultat.

Justitieministern hyser för sin del inte några farhågor för generalpreventionens
undergrävande genom kontraktsvårdens införande vid rattfylleri
utan avger följande lugnandeförsäkran om reformens verkningar : Även om
förslaget kan väntas ”i någon utsträckning” öka utrymmet för att tillämpa
kriminalvård i frihet, heter det, kommer detta dock ”knappast att ge några
märkbara spår i statistiken". Fängelse kommer fortfarande att bli påföljden
i det helt övervägande antalet fall.

Denna försäkran riktas till alla dem, som räknar med den allmänpreventiva
effekten av promillestraffet såsom grundvalen för trafiknykterhetens
upprätthållande i vårt land. Förgäves söker man i propositionen några fasta
hållpunkter för justitieministerns bedömning av förslagets starkt begränsade
verkningar. Sedan man följt divergerande uttalanden i riktlinjerna och
sett den tillämpade tolkningen i HD:s praxis, är det nog svårt att känna sig
lugnad av justitieministern. Det förefaller knappast troligt, att de ivriga
rekommendationerna till domstolar, åklagare och frivårdsorgan tillsam

Mot. 1986/87

Jul 16

3

1 * Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr Jul 16—122

mans med alkoholisternas naturliga benägenhet att den vägen satsa på kontraktsvård
inte skulle sätta ”märkbara spår i statistiken”.

Till den inställningen bidrar inte minst den uppenbara brist på respekt
för generalpreventionens betydelse, som uppenbarades i proposition 1984/
85:21. Som bekant återkallades denna inför de otvetydiga tecknen på att
riksdagsmajoriteten alltfort bestämt ställde sig bakom generalpreventionens
krav på detta område. Intressant är att det genom olika opinionsmätningar
då också konstaterades att även folkmajoriteten intog samma ståndpunkt,
vilket kan vara av betydelse även vid denna frågas avgörande.

Härtill kommer att det av propositionen att döma vill synas, som om de
praktiska möjligheterna att på vårdområdet realisera vård- och behandlingsplaner
i den omfattning, som må krävas för rattfylleriets del, inte är
tillräckligt belysta. Det är anmärkningsvärt att det system för vårdinstitutioner,
som redovisas i propositionen, hänför sig till tiden före socialtjänstereformen.
I huvudsak belyses här alltså läget före upphävandet av nykterhetsvårdslagen
och avskaffandet av de kommunala nykterhetsnämnderna samt
avvecklingen i samband därmed av de stora statliga alkoholistanstalterna
m. fl. vårdinstitutioner. Dagens läge på vårdinstitutionsområdet präglasju
för övrigt av en flerstädes våldsam brist på vårdplatser med utrymme för
liknande vård, och ännu mer pressande kan situationen bli genom de krav
som kampen mot AIDS ställer. I vart fall kan det inte vara rimligt att riksdagen
beslutar om den vittsyftande kontraktsvården inom rattfylleriområdet,
innan genom överläggningar med representanter för huvudmännen, främst
landstingen och kommunerna, klarlagts i vad mån resurser finns tillgängliga
eller eventuellt genom statens ansvar utbyggnad av vårdinstitutioner
må erfordras. Det synes oss inte uteslutet att tillgången till dylika statliga
institutioner framdeles kan öppna möjlighet till en med straffverkställigheten
hopkopplad effektivare vård av rattfyllerister.

Vi anse oss därför i nuvarande läge böra avstyrka förslaget om införande
av kontraktsvård inom rattfylleriområdet och hemställer att riksdagen, därest
kontraktsvårdsförslaget i övrigt godtas, beslutar att verksamheten med
kontraktsvård tills vidare icke skall tillämpas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att från kontraktsvård undanta rattfyllerister
därest riksdagen beslutar införa den i proposition 1986/87:106
föreslagna verksamheten med kontraktsvården.

Stockholm den 3 april 1987
Karin Israelsson (c)

Karl Erik Eriksson (fp) Göte Jonsson fm)

Martin Olsson (c) Elver Jonsson (fp)

Marianne Karlsson (c)

Mot. 1986/87

Jul 16

4