Motion till riksdagen
1986/87 :Jull3
Allan Ekström (m)
Ändring i brottsbalken m. m. (s. k. kontraktsvård
m. m.) (prop. 1986/87:106)
Laglösheten tilltar. Den enskilde känner allt större vanmakt då det gäller att
skydda sig själv och sin egendom från angrepp utifrån. Grundläggande
etiska normer har anfrätts.
Rättssamhället måste därför försvara sig.
Framgångsrik brottsbekämpning måste bygga på de beprövade och i
rättsmedvetandet förankrade principerna
o att på brott skall följa straff,
o att straffets ändamål är att avhålla andra från att begå brott,
o att straffet skall innehålla ett mått av obehag,
o att straffet skall vara rättvist eller annorlunda uttryckt att det skall råda
proportionalitet mellan brott och straff,
o samt att straffet har en moralbildande eller moralförstärkande verkan
(jfr. min motion om Brott och straff; 1985/86:Ju601).
Straffet i sig är inte det primära — det bör understrykas — utan det är hotet
om straff. Om hotet i sin tur icke förverkligas i tillräcklig omfattning, upphör
emellertid (dess värre) hotet att fungera som hot. Straffet förlorar då sin
verkan av avskräckning; straffhotet får icke vara tomt (allmänprevention).
Av fundamental betydelse är samtidigt att lagföringen kommer till stånd så
fort det över huvud taget är möjligt.
Dagens kriminalpolitik bygger däremot — i strid med nyssnämnda
grundsatser — på den individualpreventiva ståndpunkten, som utgår från
den (deterministiska) föreställningen att lagbrytaren inte begått brott av fri
vilja utan på grund av att han varit mer eller mindre sjuk. Den laglydiga
människan antas alltså — det är utgångspunkten — vara i grunden god,
varför det kriminella beteendet beror på en felaktig utveckling hos henne.
Straffets ändamål skall därför vara att genom behandling, vård, befria henne
från hennes dåliga egenskaper och böjelser.
Grundvalarna för dagens kriminalpolitik — rapporteftergift, åtalsunderlåtelse,
överlämnande till särskild vård, hälftenfrigivning, villkorlig dom
och skyddstillsyn — har rämnat. Denna uppfattning torde omfattas av det
stora flertalet svenskar. Sedan år 1950 har antalet polisanmälda brott ökat
med mer än fem gånger, från 195 000 till över en miljon; regeringens skrivelse
1986/87:21. Om verkligheten icke skulle duga som bevis, finns stöd i
bl. a. två skrifter från brottsförebyggande rådet (BRÅ) — Nytt straffsystem
och Brottsutvecklingen 1985 — samt i uppsatsen Allmänprevention och
individualprevention av professorn Eckart Kuhlhorn i SOU 1986:15.
Ur skriften Brottsutvecklingen 1985 vill jag sammanfattningsvis återge
följande rader av dåvarande överdirektören vid BRÅ Bo Svensson (s. 139):
1 begreppet rättvisa ligger också att lika fall skall behandlas lika. 1 rättssystem
som lägger tonvikten vid den dömdes sociala anpassning är det risk att
lika brott föranleder olika påföljder beroende på att de dömda lever under
olika villkor och har olika "behandlingsbehov”.
För Sveriges del är den diskussionen inte längre lika aktuell. Bl. a. har en
omfattande behandlingsforskning såväl i vårt land som utomlands visat att
möjligheterna att förebygga återfall i brott med olika former av kriminaloch
annan vård är mycket begränsade. Det tycks inte spela någon roll för
återfallsfrekvensen vilken påföljd man väljer. Behandlingsideologin har
därför i Sverige och i många andra länder i västvärlden trängts tillbaka. För
egen del menar jag också att analogin mellan kriminalitet och sjukdom är
falsk. Rättsskipningen syftar inte till att diagnositicera och behandla individer
som uppvisar symptom på social avvikelse (kriminalitet) utan att tydliggöra
lagstiftarens budskap att vissa handlingar inte är tillåtna.
Jag har redan sagt att jag anser analogin mellan kriminalitet och sjukdom
vara falsk och att det i dag inte Finns något vetenskapligt stöd för uppfattningen
att man med olika former av behandling — dödsstraff och möjligen
kastrering undantaget — kan påverka återfallsrisken. Men jag tror inte på
en utveckling mot extremt individualiserade påföljder också av ett annat
skäl.
Fritidsfängelse
Särskilt allvarlig är — som framhållits i motion Ju410 — bristen på sanktionsmedel
i fråga om att komma till rätta med brott som begås av ungdomar.
Om man då bortser från de olika slag av påföljder som innebär att
brott KÅeskall eller behöver beivras, kommer böter närmast i blickpunkten.
Böter uppfattas emellertid som verkningslösa och saknar därmed allmänpreventiv
betydelse. Inställningen hos ungdomar till socialtjänstlagen är
densamma. Det är följaktligen nödvändigt att ge domstolarna möjlighet att
tillrättaföra ungdomar på ett mera handfast sätt i de situationer då traditionellt
fängelse icke bör komma i fråga. Som ett enda exempel må nämnas
den helt meningslösa vandalisering av t. ex. tunnelbanan som fått sådan
våldsam spridning. Det krävs — det är den ovederläggliga slutsatsen — att
påföljden riktar sig mot den unge i form av något slags tvång och inskränkning
i hans frihet; straffet måste innehålla ett mått av obehag.
En sådan påföljd skulle kunna vara fritidsfängelse i form av nattfängelse
och veckoslutsfängelse. Nattfängelse innebär att den dömde på kvällar och
nätter är intagen i anstalt men vistas ute i samhället under dagtid. Veckoslutsfängelse
innebär, vilket namnet avslöjar, att frihetsberövande äger rum
endast under veckosluten.
Denna påföljd avvisas emellertid i propositionen (s. 18). Allt skall tydligen
förbli vid det gamla. Dagens oefterrättliga ordning skall tillåtas bestå.
Rättsstaten avstår även för framtiden från att sätta kraft bakom orden.
Vilka förödande konsekvenser måste icke en sådan inställning från samhällets
sida i längden få, då det gäller att hos ungdomen inprägla respekt för
och hänsyn till andra människor och deras egendom.
Mot. 1986/87
Jul 13
5
I likhet med Svea hovrätt och säkerligen med brett stöd från allmänheten
gör jag för min del gällande, att fritidsfängelse skulle ha god allmänpreventiv
verkan och att denna form av straff för den skull bör prövas utan dröjsmål.
Regeringen bör således snarast framlägga förslag om fritidsfängelse såsom
ett sätt att anpassa påföljdssystemet till verkligheten.
Kontraktsvård
I propositionen framhålls att kontraktsvård skall anses utgöra ”en ny typ av
kvalificerad föreskrift vid skyddstillsyn” som skall ha till ändamål att ersätta
fängelsestraff.
Redan — det av Bo Svensson anmärkta — förhållandet, att möjligheterna
att genom vård och behandling förebygga återfall i brott är mycket
nedslående, talar emot förslaget i propositionen. 1 det till grund för propositionen
liggande betänkandet (SOU 1984:32) hänvisas dessutom till att amerikanska
erfarenheter av kontraktsvård (civil commitment) ej är uppmuntrande
och till att den under åren 1979—1983 bedrivna försöksverksamheten
vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala brottades med stora svårigheter.
Min avgörande invändning ligger emellertid på ett annat plan. Förslaget
är helt oförenligt med de grundsatser som bör känneteckna bekämpandet av
brott (allmänprevention). Det skulle sålunda till en början stå i strid med det
självklara kravet på rättvisa att lika brott kunde leda till så vitt skilda påföljder,
kontraktsvård eller fängelse. Verkställigheten av en brottspåföljd —
kontraktsvård —, sanktioner vid misskötsamhet och användning av tvångsmedel
skulle vidare utan närmare reglering överlämnas till enskilda institutioner
och hem som inte står under särskild tillsyn och kontroll från samhällets
sida. Kriterierna på de situationer då påföljden skall användas är till
yttermera visso häpnadsväckande vaga eller motsägelsefullt beskrivna i
propositionen.
Om kriterierna kan inhämtas följande.
Å ena sidan är kontraktsvård avsedd för missbrukare av alkohol eller
narkotika. Å andra sidan talar ”både principiella och praktiska skäl enligt
min (= departementschefens) mening mot tanken att utesluta kontraktsvårdsarrangemang
för andra fall där förhållandena påkallar vård eller annan
behandling”. Ett psykiskt insufficienstillstånd får emellertid inte vara
så allvarligt att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga (s. 35).
Å ena sidan får de aktuella problemen inte vara av tillfällig och övergående
natur. Å andra sidan kan det vid exempelvis mycket avancerade former
av alkoholism ibland föreligga så stora svårigheter att planera och genomföra
kontraktsvård att sådan inte är en ändamålsenlig påföljd (s. 35).
Å ena sidan ställer departementschefen sig mycket tveksam till att deltaljreglera
den vård som kan bli aktuell genom kontraktsvård, som anges kunna
ske i form av öppen poliklinisk vård, vård på olika hem för vård eller
boende eller familjevård (s. 46). Å andra sidan har domstolen vid prövningen
av frågan huruvida kontraktsvård skall kunna ersätta fängelse ”naturligtvis
(att) beakta hur den tilltänkta kontraktsvården är utformad i fråga
om vårdtid, regler och behandlingsinnehåll”. Och vid denna prövning har
Mot. 1986/87
Jul 13
6
det betydelse, huruvida kriminaliteten är ”lindrig” eller ”tämligen grov”
(s. 47).
Till yttermera visso gör departementschefen i sammanhanget det uttalandet
att valet av kontraktsvård kan komma att bero på tillgången på behandlingsplatser
och i vissa fall på den tilltalades bostadsort. Några möjligheter
för domstolarna att framtvinga ett kontraktsvårdsarrangemang bör inte
lämpligen tillskapas (s. 47).
Departementschefen har slutligen ”svårt att acceptera tanken på en fixerad
straffvärdegräns i lagen”, vilket innebär att kontraktsvård formellt kan
bli tillämplig för alla brott, även de allra grövsta (s. 36). Rattfylleri anges
som en typ av brott där kontraktsvård avses bli aktuellt (s. 58). Som exempel
på andra brott för vilka kontraktsvård kan ersätta fängelse nämnes i propositionen
kleptomani, exhibitionism och vissa former av incest (s. 35). Våldsbrott
undantas ej (s. 68). Det enda kriterium som uppställs är att det skall
finnas ”en koppling mellan missbruket och den aktuella brottsligheten”
(s. 36). För att inte begränsa kontraktsvården till missbruksfallen tillägger
emellertid departementschefen: ”Även när det gäller andra förhållanden
som påkallar vård eller behandling än missbruk bör enligt min mening
förutsättas (!) ett samband mellan vårdbehovet och brottsligheten.”
Av de åberopade omständigheterna kan icke dragas annan slutsats än att
förslaget om kontraktsvård icke uppfyller elementära krav på rättvisa, likformighet
och förutsebarhet. Strängt taget borde det kunna räcka med att
hänvisa till departementschefens uppseendeväckande uttalande av innebörd
att den tilltalades bostadsort kan bli avgörande för valet av påföljd.
Bor man på rätt plats, kan man komma i åtnjutande av kontraktsvård. Bor
man på fel plats, blir straffet fängelse. Otroligt men sant. En av domarreglerna
infinner sig osökt i minnet: "Lika brott kräver lika straff, och därföre
skall man icke se därefter, att en är fattig eller rik, utan straffa den ena som
den andra, där lika brott a>o”(nr 21).
Förslaget om kontraktsvård bör — det är slutsatsen — förkastas av riksdagen.
Förslaget står helt i strid med beprövade och i rättsmedvetandet
förankrade grundsatser för brottsbekämpning. Förslaget ligger på sitt sätt i
linje med den för några decennier sedan lanserade tanken på att dela upp
straffprocessen i två led. Domaren skulle först avgöra skuldfrågan, varefter
ett behandlingslag av läkare, psykologer och andra specialister — vid ett
runt domarebord — skulle bestämma påföljden som enbart skulle syfta till
att anpassa den dömde till samhället. Se Bo Svensson BRÅ APROPÅ 1984
s. 20. Denna vårdideologi är som framgått emellertid på återtåg i de flesta
länderna i västvärlden, något som emellertid synes ha undgått justitieministern.
För något år sedan ville regeringen begränsa bruket av frihetsstraff ytterligare
för främst rattfylleribrott. Förslag härom väckte emellertid sådant
allvarligt motstånd att propositionen i ämnet återtogs. Nu återkommer förslaget
närmast i annan förklädnad. Det är icke värt annat öde än det tidigare.
Angelägen vård kan komma till stånd inom ramen för verkställighet av
fängelsestraff.
Mot. 1986/87
Jul 13
7
Hemställan
Med hänvisning til! det anförda hemställer jag
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införande av fritidsfängelse
i enlighet med vad motionen närmare innehåller,
2. att riksdagen avslår förslaget om kontraktsvård som alternativ
till fängelsestraff.
Stockholm den 31 mars 1987
Mot. 1986/87
Jul 13
Allan Ekström (m)