Motion till riksdagen
1986/87:Ub93

Arne Gadd m. fl. (s)

Fortsatt decentralisering inom högskolan
(prop. 1986/87:127)

Riksdagsbeslutet 1975 om högskolans reformering syftade till djupgående
förändringar av det eftergymnasiala utbildningssystemet. Högskolans verksamhet
integrerades med viktiga mål för samhällets uppgifter i stort.

För att förverkliga detta syfte reformerades verksamheten i flera grundläggande
avseenden, främst då beträffande målangivelser, studieorganisation,
behörighetsregler, lokalisering och dimensionering samt institutionell
organisation.

Skälen till att U 68-utredningen exempelvis valde att ge allmänföreträdarna
majoritet i styrelserna för högskoleenheterna uttrycktes pregnant
av föredragande statsrådet i proposition 1975:9 (s. 405):

Debatten kring formerna för den högre utbildningens planering och ledning
erbjuder intressanta exempel på tolkningar av demokratibegreppets innebörd.
För mig är det angeläget att slå fast att den högre utbildningen liksom
andra grenar av den offentliga verksamheten skall tjäna alla medborgare.
Den måste därför stå under inseende och inflytande av de valda,
politiskt ansvariga samhällsorganen. Den högre utbildningen kan aldrig få
vara en angelägenhet uteslutande eller ens i första hand för dem som är
verksamma i den.

Högskolans mål och de nödvändiga administrativa och organisatoriska åtgärder
som följer av dessa, grunder för behörighetsregler som tar hänsyn
till kraven på en breddad social rekrytering, enheternas och undervisningens
inriktning och lokalisering är politiska frågeställningar, vars lösning
regering och riksdag ansvarar för i enlighet med vedertagna demokratiska
principer.

På så gott som samtliga dessa punkter möttes de socialdemokratiska förslagen
redan 1975 av en våldsam opposition såväl från traditionellt konservativa
universitetsföreträdare som från grupperingar inom den yttersta
vänstern, den gången med utgångspunkter i de tankar och de lärosatser
som låg bakom studentoroligheterna 1968.

För att komma ur det dödläge som hela frågan om högskolans roll i samhället
hamnat i träffade socialdemokraterna och centerpartisterna i U 68beredningen
en kompromiss. Kompromissen innebar att verksamhetens företrädare
fick en kraftig majoritet i enheternas styrelser. Representanterna
för allmänintresset fick i dessa enhetsstyrelser närmast en observatörsfunktion
genom sin minoritetsposition.

Den mer långsiktiga utbildningsplaneringen som statsmakterna ville få
till stånd, och som kunde decentraliseras, förlädes till sex regionstyrelser

med allmänrepresentanterna i majoritet. Dessa regionstyrelser fick dis- Mot. 1986/87

ponera det s. k. LIE- anslaget, dvs. anslaget till lokala och individuella lin- Ub93

jer och enstaka kurser.

LIE-anslaget blev regionstyrelsernas medel att styra verksamheten inom
högskolan.

Vi hävdar att konstruktionen med enhetsstyrelserna, regionstyrelserna
och LIE-anslaget fungerat väl och efter hand haft allt större framgång när
det gällt att påverka utvecklingen.

De erfarenheter vi har från regionstyrelsers och enhetsstyrelsers arbete
ger inga skäl till att avskaffa regionstyrelserna.

I den mån en administrativ effektivisering anses behövlig inom högskolesektorn
skulle väsentligen större vinster uppnås om intresset direkt
riktades mot universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och mot administrationen
vid våra stora universitet. Redan i titeln på proposition
1986/87:127 anger regeringen sin ambition att fortsätta decentralisera besluten
i högskolan. Detta skall ske genom att regionstyrelserna avskaffas,
genom att de olika enheterna får styrelser med en majoritet av allmänföreträdare
och genom att LIE-anslagen ges direkt till enheterna i fråga.

Regeringens strävan att decentralisera besluten inom högskolan anser vi att
riksdagen bör ge sitt fulla stöd.

Propositionen har inte föregåtts av något egentligt utredningsarbete. Den
kan därför heller inte stödja sina förslag och sina resonemang på argument
som öppet dokumenteras utifrån reaktioner som kommit fram under en traditionell
remissomgång. Detta är att beklaga.

Förslaget i propositionen rör faktiskt enbart organisatoriska frågor och
frågeställningar. I propositionen berörs inte alls utbildningens och forskningens
mål och inte heller dess roll i samhället.

Vi gör därmed den tolkningen av regeringens proposition 1986/87:127 att
syftet inte är att ändra den högre utbildningens målsättningar såsom de
uttrycks i gällande lagar och författningar.

Enhetsstyrelserna föreslås efter det att regionstyrelserna avskaffas den 30
juni 1988 bestå av elva ledamöter. Fem av dessa skall hämtas bland dem
som är verksamma inom enheten i fråga, sex skall utses för att företräda
allmänintresset. I och för sig är en förändring av enhetsstyrelsernas sammansättning
nödvändig om regionstyrelserna avskaffas. I ett sådant läge
kommer styrelserna att på ett helt annat sätt än för närvarande överta
högskolans ansvar i frågor som är av politisk natur.

Vi citerar än en gång proposition 1975:9: ”Den högre utbildningen kan
aldrig få vara en angelägenhet uteslutande eller ens i första hand för dem
som är verksamma i den.”

Som rekryteringen till högre studier alltid varit, och tyvärr tycks fortsätta
vara, kommer flertalet enhetsstyrelser i fortsättningen genom verksamhetsföreträdarna
att domineras av traditionellt konservativa politiska
synsätt i frågor som jämställdhet, arbetsrätt, högskoleutbildningen som
stöd för en aktiv regionalpolitik och en framtidsinriktad näringspolitik.

Detta har vi till fullo lärt oss under vår verksamhet i några universitets
styrelser.

Oavsett vilka åsiktsuppsättningar som dominerar inom en verksamhet Mot. 1986/87

är det för oss stötande att någon utifrån sin yrkesposition skulle ges rätt att Ub93

fatta politiska beslut utan att ha kompetensen att fatta sådana beslut. Den
kompetensen ges i en demokrati av medborgarna i allmänna val.

Vi hävdar att de uppgifter som regeringen vill lägga på enhetsstyrelserna
efter det att regionstyrelsema avskaffats tvingar enhetsstyrelserna i fortsättningen
att göra rent politiska bedömningar och att ta eller att avstå från
att ta initiativ av politisk natur. Som exempel vill vi nämna tillskapandet av
Bergslagens tekniska högskola som styrelsen för Uppsala högskoleregion
svarat för.

Utgående från det som vi framhållit anser vi att om regionstyrelsema avskaffas
och dess uppgifter läggs vid enhetsstyrelserna bör regeringen utse
samtliga ledamöter i dessa nya enhetsstyrelser.

Detta skulle inte hindra regeringen ifrån att utse personer verksamma vid
enheten som ledamöter av styrelsen om regeringen anser det lämpligt.

Sannolikt skulle sådana val komma att bli mycket vanliga såväl vad beträffar
forskare som lärare, studerande och teknisk-administrativ personal.

Samma princip bör gälla styrelsens ordförande. I de fall exempelvis rektor
vid enheten anses lämplig som styrelsens ordförande skall självfallet
rektor kunna utses till styrelsens ordförande.

En styrelse sammansatt enligt vårt förslag har sitt mandat från regeringen.
Allmänna val till riksdagen avgör då ytterst enhetsstyrelsernas sammansättning.

En sådan styrelse tillsatt av regeringen vore kompetent att fatta politiska
beslut.

Nog så viktig som styrelsens sammansättning är styrelsens befogenheter.
Vi anser att de befogenheter som i dag åvilar regionstyrelse och enhetsstyrelse
vad beträffar forskning, utveckling, utbildning och tjänstetillsättningar
skall - om regionstyrelsema avskaffas - överföras till de nya enhetsstyrelsema.

Om de nya enhetsstyrelserna inte ges dessa befogenheter frångås, som vi
vill uppfatta förslaget, det viktigaste syftet med regeringens proposition,
nämligen att decentralisera beslutsfattandet inom högskolesystemet.

I ett sådant fall måste alla viktigare beslut, även i de fall då besluten enbart
är av regionalt intresse, fattas antingen inom UHÄ eller i utbildningsdepartementet.
Det vore inte en decentralisering av besluten utan en centralisering.

Sedan lång tid tillbaka används våra universitet och högskolor för olika
slag av uppdragsverksamhet initierad såväl av offentliga myndigheter som
av enskilda eller företag inom och utom landet. Det kan gälla olika aktiviteter
inom högskolan alltifrån enklare konsultuppdrag över uppdragsutbildning
ända till ren grundforskning. Denna verksamhet är om den ges rätta
proportioner önskvärd och bör fortsätta.

För ett antal år sedan uppmärksammades vissa oacceptabla företeelser
vid vissa av våra universitet. Det vi tänker på är dels den forskningsverksamhet
som ägde rum i samarbete med främmande makt, en verksam

het som var helt oförenlig med svensk neutralitetspolitik, dels ett antal fall Mot. 1986/87

där några universitetsinstitutioner utfört laboratorieprov för olika lands- Ub93

tings räkning till priser som låg högt över de kostnader provtagningen hade
rätt att få täckta och i en omfattning som tidsmässigt var oförenlig med övriga
uppgifter som åvilar en forskande och undervisande högskoleinstitution.

Dessa fall illustrerar hur viktigt det är att statsmakterna har tillgång till
en fulltäckande redovisning av alla resurser som står till vårt högskolesystems
förfogande. Hade en sådan redovisning förelegat vid de ovan nämnda
fallen skulle den otillbörliga verksamheten kunnat upptäckas också av högskolans
egna, långt innan förhållandena offentliggjordes och vållade en så
pinsam uppmärksamhet.

Vi menar att statsmakterna bör ha full insyn i högskolans samlade resurser,
alltså anslag direkt till högskoleenheterna, statliga medel som ställs till
förfogande via andra statliga anslag, medel från all slags uppdragsverksamhet
och dispositionsrätten till fonder och donationer.

Speciellt för att göra rätta avvägningar mellan de olika enheterna måste
riksdagen äga kännedom om alla resurser som står till högskoleenheternas
förfogande. Det är värt att notera att regeringen arbetar på en modernisering
av den ekonomiska redovisningen för högskolesektorn.

I den mån arbetet med detta leder till - vilket är det sannolika - att regeringen
anser ytterligare organisatoriska åtgärder vara påkallade bör sådana
förslag kunna föreläggas riksdagen inom kort.

Det vi närmast tänker på är dels möjligheterna att garantera en rationell
medelsfördelning mellan högskoleenheterna under hänsynstagande till
att enheterna har mycket olika förutsättningar att förfoga över andra resurser
än dem som tilldelas över statsbudgeten, dels att genomströmningen vid
olika utbildningar och vid olika högskoleenheter kan variera så starkt att
speciella insatser måste göras för att undvika icke önskade sociala effekter.

Utskottet förutsätts utarbeta erforderlig lagtext.

Hemställan

Under hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar ge de nya enhetsstyrelserna de uppgifter,
resurser och befogenheter som för närvarande sammantaget åvilar
regionstyrelserna och de befintliga enhetsstyrelserna,

2. att riksdagen beslutar att de nya enhetsstyrelserna bör bestå av
elva ledamöter som samtliga utses av regeringen,

7

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som Mot. 1986/87

i motionen anförts om att regeringen på lämpligt sätt vid sina an- Ub93

slagsframställningar fortsättningsvis dels ger riksdagen en redovisning
av samtliga medel som står till högskoleenheternas förfogande,
dels för riksdagen redovisar effektiviteten i högskolesystemets undervisning.

Stockholm den 21 april 1987
Arne Gadd (s)

Lennart Andersson (s) Gustaf Persson (s)

Lennart Pettersson (s) Ingemar Konradsson (s)

Inger Hestvik (s)

8