Motion till riksdagen
1986/87:Ub91

Birgitta Rydle m. fl. (m)

Fortsatt decentralisering inom högskolan
(prop. 1986/87:127)

Inledning

Nuvarande högskoleorganisation är resultatet av de tankar som vägledde
1968 års utbildningsutredning (U 68). Utredningen ansåg bl. a. att högre
utbildning är en samhällsverksamhet som kräver ett stort mått av offentlig
styrning. Den betonade att en av högskoleutbildningens viktigaste uppgifter
skulle vara att förbereda för yrkesverksamma i så preciserade termer som
möjligt. Frågan om anknytningen till arbetslivet ansågs därför vara central. I
de överväganen som U 68 gör för den institutionella organisationen anförs
bl. a. följande:

Det är överhuvudtaget inte möjligt att behandla vissa frågor rörande högskoleväsendets
verksamhet och utveckling utan att detta sker i ett vidare samhällsperspektiv.
Den övergripande planeringen av högskoleutbildningen förutsätter
således en samverkan med samhällets planering inom andra
områden.

Med denna utgångspunkt ansåg U 68 det vara konsekvent att företrädare för
s. k. allmänna intressen inte bara ingick utan också skulle utgöra majoritet i
de nya högskolestyrelserna. Detta förslag avvisade remissinstanserna mycket
bestämt. Det principbeslut som riksdagen tog våren 1975 innebar en kompromiss
mellan U 68:s förslag och den dåvarande ordningen genom att endast 1/3
av styrelsen skulle utgöras av allmänföreträdare, medan resterande 2/3 av
ledamöterna skulle hämtas bland lärare och studenter.

Ett annat syfte med de nya beslutsorganen och dessas sammansättning var
att decentralisera beslutsfattandet. Före den s. k. högskolereformens införande
år 1977 utövade riksdag och regering en tämligen detaljerad styrning av
högskolans verksamhet dels via anslagssystemet, dels genom inrättandet av
såväl professurer som universitetslektorat. Däremot var det endast företrädare
för verksamheten som ingick i universitetsstyrelserna/konsistorierna.

Efter år 1977 gjordes anslagssystemet mindre styrande. Vidare decentraliserades
många beslut från central nivå men i vissa fall bara till den nya,
regionala beslutsnivån, benämnd regionstyrelser. På denna nivå ansågs
”samhällsintresset” vara så starkt att två tredjedelar av regionstyrelsen borde
utgöras av företrädare för allmänna intressen.

I föreliggande proposition föreslår regeringen en ytterligare decentralisering
av besluten i och med att regionstyrelserna föreslås bli avskaffade. Detta
förutsätter, enligt regeringen, att allmänföreträdare ges majoritet i högskole

styrelserna. Regeringen återvänder med andra ord till U 68:s förslag. Cirkeln Mot. 1986/87
är sluten. Ub91

Regeringens argument för att avskaffa regionstyrelserna är att anslaget till
lokala och individuella linjer samt enstaka kurser (LIE-anslaget) i fortsättningen
föreslås fördelas direkt till högskolorna. Därmed bortfaller regionstyrelsernas
viktigaste uppgift. Resonemanget är, enligt vår mening, logiskt och
riktigt. Även andra, mer principiella, skäl borde emellertid ha anförts. Regionstyrelserna
är i sig en onödig och byråkratisk mellaninstans, som försvårar
och fördröjer kontakterna mellan de vid högskolorna verksamma och de
centrala myndigheterna och statsmakterna.

Styrelsernas avskaffande leder regeringen till slutsatsen att högskolestyrelsernas
sammansättning måste ändras så att de får en på politiska grunder
utsedd majoritet. Högskolestyrelsernas sammansättning har enligt vår mening
inget att göra med regionstyrelsemas vara eller inte vara. Vi avvisar
regeringens förslag. Våra skäl redovisas mer detaljerat i det följande.

Som rubrik för propositionen har regeringen valt ”Fortsatt decentralisering
inom högskolan”. Förutom att LIE-anslaget skall fördelas direkt till
högskolorna innehåller propositionen inga besked om anslagssystemet i
övrigt. Effekterna för ansvarsfördelningen mellan central, regional och lokal
nivå av att ta bort regionstyrelserna behandlas ofullständigt, särskilt vad
gäller UHÄ:s roll. Fakulteternas regionala anknytning berörs inte. Vidare
finns det bara antydningar om vad de nya högskolestyrelserna egentligen
skall besluta om, liksom deras relation till rektorsämbetet. Några synpunkter
på de mindre högskolornas roll lämnas inte. I raden av ofullständigheter
måste också nämnas att propositionen inte innehåller några riktlinjer för hur
nomineringen av företrädarna för allmänna intressen skall gå till.

Universitetens och högskolornas styrelser

Den forskning som bedrivs inom högskolan skall enligt högskolelagen syfta
till att vinna ytterligare kunskaper och till att finna vetenskaplig grund för
utbildning och annan verksamhet. Förutsättningen för att högskolan skall
kunna fullgöra denna uppgift är att forskaren har full frihet i ämnes- och
metodval samt att publicera sina resultat. Forskning innebär ett ständigt
ifrågasättande av det som vid varje tidpunkt anses vara erkänd kunskap, ja
själva konfrontationen med etablerade föreställningar är en nödvändighet.

En sådan obunden och ifrågasättande forskning kan bara förekomma om
universitet och högskolor tillåts stå fria från styrning.

I Sverige har staten det finansiella ansvaret för högre utbildning, forskarutbildning
och forskning. Detta ansvar skall staten, enligt vår uppfattning,
endast ha om den samtidigt utfäster sig att styra högskolan så litet som möjligt
till förmån för en inom vetenskaplig bedömning av verksamheten. Högskolans
mycket specifika verksamhet kräver följaktligen ett styrsystem med ökat
inflytande för de verksamma inom universitet och högskolor, dvs. en utveckling
i rakt motsatt riktning den som regeringen föreslår.

Regeringens förslag till förändring av högskolestyrelsernas sammansättning
grundas såvitt vi förstår inte på en allmänt utbredd uppfattning om att 15

nuvarande högskolestyrelser fungerar dåligt. Även om högskolornas och Mot. 1986/87

universitetens erfarenheter av företrädarna för allmänna intressen är blan- Ub91

dadé, har de flesta accepterat principen att ingen i styrelsen ingående grupp
skall ha egen majoritet.

Det föreliggande förslaget har inte varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Endast den s. k. rektorskonferensen har informerats om utbildningsdepartementets
planer. Vi anser det vara anmärkningsvärt nonchalant
att en helt ny princip för styrningen av högskolan föreslås utan att regeringen
inhämtar synpunkter från bl. a. dem som är verksamma inom högskolan.

Regeringens huvudsakliga argument för att styrelsemajoriteten skall utgöras
av allmänföreträdare är att högskolan behöver starka styrelser. Företrädare
för verksamheten anses inte klara uppgiften att omfördela resurser
mellan högskolans olika verksamheter, något som bedöms bli alltmer nödvändigt
för att åstadkomma förnyelse då ständiga tillskott av nya medel inte anses
realistiska. Regeringen hävdar också att den ökade omfattningen av externfinansiering
är ett motiv för en förändrad styrelsesammansättning.

Utöver nödvändigheten att företa prioriteringar inom den egna verksamheten
anser regeringen att en styrelse med politiskt tillsatt majoritet innebär att
den ”egna högskolans självständighet förstärks”. Vidare hävdar regeringen
att en styrelse med ”god förankring” i myndigheter, näringsliv och andra
delar av samhällslivet i kraft därav ”kan slå vakt om högskolans integritet”.

Vi kan inte instämma i regeringens uppfattning att verksamhetens företrädare
inte skulle klara att göra omprioriteringar. Vi vill i detta sammanhang
gärna påminna om vad som anfördes mot ett likartat förslag i en departementspromemoria
så sent som år 1983. I promemorian föreslogs i två av tre
olika alternativ en knapp majoritet av företrädare för allmänna intressen. I
proposition 1983/84:52 sammanfattas remissinstansernas inställning på följande
sätt:

En majoritet av remissinstanserna inom högskolan avstyrker förslaget att
företrädare för allmänna intressen skall utgöra en knapp majoritet. Ett ökat
antal allmänföreträdare skulle kanske stärka förankringen i det omgivande
samhället men det förefaller enligt UHÄ föga sannolikt att besparingar skulle
bli lättare att genomföra med en majoritet av troligtvis lokala politiker i
styrelserna. Universiteten i Lund och Göteborg, högskolan i Karlstad,

SACO/SR och SFS anför, att de inte kan instämma i att ett stärkt samhällsinflytande
i styrelserna skulle öka högskolans effektivitet eller att företrädare
för verksamheten själva är oförmögna att organisera högskolan i resursknappa
situationer.

Den gången valde den socialdemokratiska regeringen att ta hänsyn till
remissopinionen:

Det är av stor vikt för högskolestyrelsens auktoritet och beslutsförmåga att
principerna för dess sammansättning är förankrade inom högskoleenheten. I
likhet med bl. a. UHÄ har jag tagit fasta på den breda uppslutning kring de
nuvarande styrelserna som kommit till uttryck vid remissbehandlingen.

Denna uppslutning är ett avgörande skäl för att jag inte förordar någon annan
förändring av högskolestyrelsernas sammansättning än den som rör förvaltningschefens
ställning.

Så sent som i februari innevarande år uttalade regeringen i den forskningspo- Mot. 1986/87

litiska propositionen (1986/87:80, s. 28-29) sin respekt för dem som är verk- Ub91

samma i högskolan:

I strävan efter bättre fungerande enheter måste alltid kravet på demokrati
och medinflytande från alla berörda parter ligga fast.

Men det (att skapa livaktiga och stabila forskningsmiljöer) är, vill jag
samtidigt erinra om, en uppgift som fordrar ett samspel mellan statsmakterna
och forskarsamhället; ett samspel som bygger på ett ömsesidigt förtroende.

Det berättigade kravet på demokrati och medinflytande över högskolans
verksamhet gäller uppenbarligen inte dem som är verksamma i högskolan,
eftersom regeringen föreslår att deras representation skall tas bort i högskolestyrelserna.
Hur skall ett sådant förslag kunna uppfattas som ett exempel på
”ömsesidigt förtroende”?

Tanken att just styrelsemajoriteten av allmänföreträdare skulle slå vakt om
högskolans integritet är en orimlighet. Mot vem skall de vakta högskolans
intressen? Är det mot den politiska makt som har utsett dem? Är det mot de
myndigheter, kommuner, fackliga eller ideella organisationer som har nominerat
dem? Enligt vår mening är det snarast så att den ökade omfattningen av
externfinansiering av högskolans verksamhet i dag ställer större krav på
inomvetenskapliga bedömningar och vetenskaplig integritet och kompetens i
högskolestyrelserna än tidigare.

I regeringens förslag till styrelsesammansättning finns det inte ens garanti
för att en enda person har dokumenterad vetenskaplig kompetens. Givetvis
kan de fackliga organisationernas företrädare också ha vetenskapliga meriter,
men deras uppgift är ju huvudsakligen att bevaka personalens intressen
och inte kvaliteten på forskning och undervisning. Regeringen har därför
dragit slutsatsen att högskolestyrelsen inte skall besluta i ärenden som gäller
tillsättning av tjänster, eftersom den uppgiften ”förutsätter vetenskapliga
bedömningar”.

Av den i övrigt mycket knapphändiga beskrivningen av vad styrelsen skall
göra kan utläsas att uppgiften består i ”ett allt större ansvar för den egna
högskolans verksamhet, såväl vad gäller dess inriktning som i fråga om dess
ekonomi. Prioriteringsfrågorna blir centrala”. Av detta bör troligen förstås
att högskolestyrelserna även fortsättningsvis skall avge anslagsframställning
och besluta om budget. Vad sådana dokument i själva verket innehåller är
avvägningar mellan forskningsområden och utbildningsinriktningar, vilket i
sak ”förutsätter vetenskapliga bedömningar”. Vår slutsats måste bli att en
styrelse som inte klarar vetenskapliga bedömningar för tjänstetillsättningar
inte heller klarar de prioriteringar som anslagsäskande och budgetbeslut
kräver.

För att markera att styrelser med annan majoritet än verksamhetsföreträdare
inte är något onormalt pekar regeringen på exemplet Handelshögskolan
i Stockholm. Det är visserligen sant att Handelshögskolans majoritet utgörs
av externa personer. Däremot är inte samtliga dessa utsedda av regeringen.

Fyra ledamöter utses av huvudmannen, dvs. Handelshögskoleföreningen.

Vidare har Stockholms kommun rätt att utse en ledamot. Regeringen utser 17

endast ordföranden och ytterligare en ledamot. Regeringens sätt att argu- Mot. 1986/87

mentera för en styrelsemajoritet av allmänföreträdare tyder på att regeringen Ub91

vill påskina att det inte spelar någon särskild roll att majoriteten är politiskt
utsedd.

Den tidigare nämnda propositionen 1983/84:52 resulterade i att riksdagen
gav universitet och högskolor större frihet att ordna den lokala beslutsorganisationen.
Vi anser att det hade varit naturligt att nu gå vidare i samma
riktning, dvs. att ge högskolorna ett större inflytande också över det lokala
högsta beslutande organet, högskolestyrelsen.

All postgymnasial utbildning finns nu samlad i ett enda högskolebegrepp
med följden att högskoleenheterna är mycket olika till form och innehåll. En
logisk konsekvens av detta förhållande borde vara att också styrelsernas
sammansättning skulle kunna variera. De tekniska högskolorna skulle t. ex.
kunna dra nytta av företrädare för industrin i sina styrelser. För universitet
med samhällsvetenskaplig forskning är det direkt olämpligt med ett dominerande
inslag av politiker och ”representanter” för olika intresseorganisationer.
De nya högskolorna skulle kanske föredra att ha personer med stark
lokal förankring i sina styrelser.

Regeringen bör återkomma med ett nytt förslag till hur högskolornas
styrelser skall vara sammansatta och hur de skall utses. Utgångspunkten för
ett sådant förslag skall vara att högskolan själv får avgöra vilken sammansättning
styrelsen bör ha och hur styrelsens ledamöter skall utses.

I avvaktan på ett sådant förslag bör nuvarande styrelsesammansättning
bibehållas med undantag för följande två förändringar. Vi föreslår för det
första att företrädare för personalen fr. o. m. den 1 juli 1987 skall ha närvarooch
yttranderätt men inte beslutanderätt i styrelsen. En sådan förändring
ligger i linje med förslagen i verksledningspropositionen (1986/87:99). Med
hänvisning till att högskolans arbetsgemenskap är internationell anser emellertid
regeringen att denna princip inte skall gälla högskolan. Vi hävdar att
det vore till fördel för personalorganisationerna om deras uppgifter renodlades
och anser därför att de inte skall delta i styrelsebeslut om exempelvis
inriktning av verksamheten. Högskolelagens 18 § bör ändras i enlighet härmed.

För det andra bör högskolorna själva nominera de sex personer som skall
företräda allmänna intressen. Detta kan förslagsvis ske genom en elektorsförsamling.

Vad gäller de studerande anser vi att deras representation bör bibehållas i
och med att de bör betraktas som företrädare för verksamheten snarare än
som ”personalorganisation”.

Regionstyrelserna

Regeringen föreslår att regionstyrelserna upphör fr. o. m. den 1 juli 1988. Vi
tillstyrker detta förslag, som är helt i linje med vad moderata samlingspartiet
arbetat för sedan regionstyrelserna infördes.

Ett starkt motiv för att ta bort regionstyrelserna är att de ökat byråkratin i
högskolan. Regionstyrelserna har infordrat yttranden, förslag, redovisningar 18

m. m. från högskolorna, vilket givetvis ökat ärendehanteringen på både lokal Mot. 1986/87

och central nivå. Ub91

Ursprungligen förutsattes att de enstaka kurser som regionstyrelserna
skulle besluta om huvudsakligen gällde fort- och vidareutbildning. I själva
verket kom LIE-anslaget att finansiera en stor del av de humanistiska och
samhällsvetenskapliga ämnenas fasta lärartjänster. Detta förhållande har
varit till stor nackdel för dessa ämnens utveckling och beror helt enkelt på att
dessa inte har inordnats i linjeutbildning, vilket U 68-reformatörerna förutsatte.

Den lösning som regeringen valt för LIE-anslaget hjälper emellertid inte
högskolorna med detta problem. LIE-anslaget föreslås även fortsättningsvis
utgöra ett eget anslag i stället för att medlen ingår i sektorsanslagen. Statsmakterna
kan därmed inom ramen för anslaget göra regionalpolitiska avvägningar
mellan olika län.

Det innebär att om regeringen inom ramen för oförändrade resurser väljer
att öka någon högskolas LIE-anslag av regionalpolitiska skäl kommer någon
annan högskolas LIE-anslag att minskas i motsvarande mån. Detta innebär
att humanistisk och samhällsvetenskaplig ämnesutbildning även fortsättningsvis
kommer att vägas mot regionalpolitiska hänsyn. Detta är enligt vår
mening en oacceptabel konsekvens. LIE-anslaget bör därför delas upp på
högskolornas sektorsanslag så att högskolorna själva kan göra avvägningar
mellan ämnesutbildning och olika former av linjeutbildning.

Regionalstyrelsen har i uppgift att planera och samordna den grundläggande
högskoleutbildningen inom sin region. Dessa uppgifter skall enligt
regeringsförslaget fördelas på högskoleenheterna och i viss mån på länsstyrelserna.
Vad gäller ansvaret för att högskoleutbildning planeras och blir tillgänglig
för så många som möjligt vill vi anföra följande.

Inom den högre utbildningen kan olika former av utbildning urskiljas. Vi
anser att det finns huvudsakligen två olika former. Den ena utgörs av forskarförberedande
utbildning. Denna ges i form av påbyggbara ämneskurser men
också flera utbildningslinjer ger behörighet till forskarutbildning, t. ex. läkarlinjen
och civilingenjörslinjerna. Den andra formen är postgymnasial yrkesutbildning
i form av kortare linjer, ofta 80 poäng, men också i form av kortare
kurser.

Vi anser att universitet och högskolor med fasta forskningsresurser samt
högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro skall ha huvudansvaret för all
forskningsförberedande utbildning. I detta ansvar ligger också, enligt vår
mening, ett åliggande att decentralisera sådan utbildning till orter där önskemål
och behov av utbildningen finns. Den geografiska fördelningen av detta
ansvar att decentraliserat bedriva forskarförberedande utbildning bör berörda
universitet och högskolor göra upp sig emellan.

De nya högskolornas huvuduppgift skall vara att förse sin region med en
kvalificerad, postgymnasial yrkesutbildning. Tillgången till lärare, utrustning
m. m. innebär dock att dessa högskolor inte kan ha en alltför stor bredd i sitt
utbildningsutbud. Skall en tillräcklig kvalitet kunna upprätthållas på utbildningen
måste de nya högskolorna välj a att satsa på sådana områden där de har
särskilda förutsättningar - de bör med andra ord profilera sitt utbildningsut

bud. Sådana specifika utbildningar bör vara riksrekryterande, vilket också är Mot. 1986/87
nödvändigt med tanke på att de minskande ungdomskullarna gör att rekryte- Ub91

ringsunderlaget minskar. Vi utgår från att det är sådan utbildning som t. ex.
den ”enhetliga ledningen” av högskoleutbildningen i Blekinge skall administrera.

I den mån enskilda, myndigheter och företag framställer önskemål om
ämneskurser av traditionell akademisk, dvs. forskarförberedande karaktär,
kan detta lämpligen tillgodoses i samarbete med något av universiteten. Vi
förutsätter vidare att lärare med forskarkompetens vid de nya högskolorna
kommer att tillhöra en fakultet vid universitet eller högskola.

Med den ansvarsfördelning vi här har skisserat bortfaller behovet av den
starka koppling till län som regeringen föreslår att högskolorna skall ha.

Regeringen argumenterar själv vältaligt för att nuvarande regionindelning
skall avskaffas. Ett motiv är att regionindelningen inte alltid har svarat mot de
naturliga samarbetsområdena. Att då välja en ny administrativ gräns för
högskolans ansvar vittnar bara om regeringens överdrivna tro på planering.

Det är enligt vår mening olämpligt att ersätta nuvarande regionindelning med
ett strikt länsansvar. Högskolornas naturliga omland varierar med kommunikationer
och näringslivsstruktur. Det bör vara en uppgift för UHÄ att tillse
att högskolornas profilering görs på ett sådant sätt att önskad bredd i högskolornas
samlade utbildningsutbud kan tillgodoses.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderliga lagändringar.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ny sammansättning av
högskolestyrelserna,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny sammansättning
av högskolestyrelserna i enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen beslutar att företrädare för personalen skall ha
närvaro- och yttranderätt men inte beslutanderätt i högskolestyrelserna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående högskolornas nominering av de sex företrädarna
för allmänna intressen,

5. att riksdagen beslutar att nuvarande anslag för lokala och individuella
linjer samt enstaka kurser skall fördelas på resp. högskolors
sektorsanslag i enlighet med vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående ansvaret för all forskningsförberedande

utbildning, 20

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad sorn i Mot. 1986/87

motionen anförts angående de nya högskolornas ansvar för postgym- Ub91

nasial yrkesutbildning.

Stockholm den 21 april 1987

Birgitta Rydle (m)

Göran Allmér (m)

Birger Hagård (m)

Hans Dau (m)

Anders G. Högmark (m)
Rune Rydén (m)

Ingela Gardner (m)

Lars Ahlmark (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Hans Nyhage (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

21

*