Motion till riksdagen
1986/87:Ub77

Karin Israelsson m. fl. (c)
Forskning (prop. 1986/87:80)

Regeringen gav i juni 1985 forskningsrådsnämnden (FRN) i uppdrag att
inkomma med förslag till samordning av forskning inom handikappområdet,
detta som underlag till 1987 års forskningspolitiska proposition (1986/
87:80). Forskningsrådsnämnden lät en särskild utredningsgrupp utarbeta
förslag, vilket under hösten överlämnades till regeringen, En utvecklad
handikappforskning (rapport 86:6 — Forskningsnämnden).

I den forskningspolitiska propositionen 1986/87:80 tillhör handikappforskningen
ej de prioriterade områdena. Det rimmar inte med de problem
och den eftersatthet svensk handikappforskning i dag har och som belyses i
En utvecklad handikappforskning. Regeringen tar fasta på utredningsgruppens
förslag om att forskningsrådsnämnden skall få ett samordningsansvar
för forskningen men ger inte de ekonomiska resurser eller andra
markeringar som är nödvändiga. För den kommande treårsperioden föreslår
regeringen ett nytillskott av forskningsmedel på handikappområdet
motsvarande bara en sjättedel av vad FRN föreslagit.

Utredningsgruppen, som var helt enig, tog upp fem problem med svensk
handikappforskning i dag. Det största problemet var den låga volymen
forskningsresurser. Gruppen skiljer på handikappforskning och "annan
handikapprelevant forskning”. Sistnämnda syftar på att handikappades
problem och möjligheter skall innefattas i ordinarie forskning inom olika
samhällsorgan. Därtill behövs specifik handikappforskning som belyser
faktorer och händelser som gör att en funktionsnedsättning blir till ett handikapp,
hur funktionsnedsättningar kan förbättras eller kompenseras genom
t. ex. handikappanpassning eller liknande samt hur samhällets resurser
och åtgärder inom handikappområdet utnyttjas på effektivast möjliga
sätt.

I utredningsrapporten konstateras att samhällets ansvar och uppgifter
inom handikappområdet ökat betydligt under 1970- och 1980-talen, och
senaste budgetåret 1985/86 satsade enbart staten 20 miljarder på åtgärder
för handikappade. Effekter av den nya socialtjänstlagen, nya hälso- och
sjukvårdslagen och den från i somras gällande omsorgslagen kommer ytterligare
att påverka situationen för människor med handikapp och samhällets
insatser.

Varje år förtidspensioneras dessutom ca 50 000 personer, och vi har nu
drygt 320 000 förtidspensionärer. Mot denna bakgrund måste det ses som
klart otillfredsställande att statens satsning på handikappforskning 1985/
86 uppgick till sammanlagt endast 9,4 milj. kr. I jämförelse med FoUresurser
som satsas på andra samhällsområden är detta ett mycket begrän

sat stöd. Gruppens kartläggning visade också att på vissa väsentliga pro- Mot. 1986/87

blemområden saknas fortfarande forskning trots att problemen ständigt Ub77

ökar i omfattning, som delar av arbetsmarknadsfrågorna, samhällsekonomiska
konsekvenser av olika åtgärder, konsekvenser vid förtidspensionering
för såväl individer som samhälle, hjälpmedel för utvecklingsstörda,
stödformer för flerhandikappade, möjligheter till psykologisk kompensation
av funktionsbortfall, samt inte minst tvärinsatser som exempelvis de
kombinerade effekterna av boende, kommunikationer och arbete.

För att möjliggöra en sådan här satsning bör riksdagen sätta ett långsiktigt
ekonomiskt mål för handikappforskningen så att den, som ett första
steg, efter en treårsperiod disponerar 25 milj. kr., räknat efter nuvarande
penningvärde. Regeringen föreslår emellertid bara ett nytillskott av 2,5
milj. kr., dvs. en sjättedel av de 15 miljoner gruppen föreslagit. Dessutom
förordar regeringen att de nuvarande ca 12 sektorsorganen med ansvar för
FoU inom handikappområdet kan anslå lika mycket, dvs. 2,5 milj. kr. tillsammans.

Hur denna omfördelning praktiskt skall gå tillväga framgår emellertid ej
av propositionen. Forskningsrådsnämnden torde själv ha svårt att kunna
infordra dessa medel från tolv olika sektorsorgan. Hur mycket skall krävas
från resp. organ? Vad händer om ett organ ej vill skjuta till medel?

Den ringa medelstilldelningen för direkt handikappforskning var bara
ett av dagens problem som utredningsgruppen tagit upp. Ett annat gäller
kvalitetsproblemen som beror på att man nästan helt saknar fasta forskartjänster
och klara karriärvägar utanför högskolan för forskarutbildade
inom handikappområdet. Ett tredje gäller forskningens bristande kontakt
med användarna och ett fjärde gäller behovet av en ökad internationell
samverkan. För att komma till rätta med dessa problem krävs bl. a. att
samordningsorganet får en mera markerad ställning än vad regeringen föreslagit
och ökade resurser. Således föreslog utredningsgruppen att en särskild
styr- och samordningsgrupp för handikappforskning borde inrättas
inom forskningsrådsnämnden. Styr- och samordningsgruppen bör få en
sammansättning med representanter för riksdagen, landstings- och kommunförbunden
och handikapprörelsen samt forskare och några personer
med kompetens och erfarenhet från arbetsmarknadsfrågor, boende och
samhällsplanering.

Genom att regeringen inte markerar en särskild styr- och samordningsgrupp
under forskningsrådsnämnden och framför allt genom det begränsade
medelstillskottet kan forskningsrådsnämnden knappast under den närmaste
treårsperioden komma till rätta med de problem utredningsgruppen
skisserat med brist på fasta forskartjänster, uppbyggnad av bättre fältkontakter
och internationell samverkan. Sistnämnda båda problem skulle styroch
samordningsgruppen med det särskilda kansliet försöka möta. Med 2,5
milj. kr. i nytillskott skulle nästan 40 % åtgå till kanslikostnader, vilket varken
är möjligt eller lämpligt. Ett kansli om fyra personer för samordning av
svensk handikappforskning måste ses som mycket måttfullt jämfört med de
stora personalresurser forskningsråden i övrigt har för att stimulera och
utveckla annan svensk forskning (ofta 40—60 befattningar per råd).

Utredningsgruppen tror att det föreslagna samordningsorganet tillsammans
med resursförstärkningen skulle kunna leda till en påtaglig förbätt

ring på sikt av de problem svensk handikappforskning i dag brottas med. Mot. 1986/87

Utredningsgruppen föreslog emellertid att det efter en 5-årsperiod skulle Ub77

ske en utvärdering av om önskvärda effekter hade nåtts. Detta tas ej upp av
regeringen. Syftet var att här skulle klargöras om handikappforskningen
ökat i tänkt omfattning och om klara prioriteringar med utgångspunkt,
t. ex. i handikappades behov, uttalade önskemål från statsmakterna etc.
slagit igenom. Har kvaliteten i forskningen ökat, har karriärmöjligheterna
förbättrats, kontakterna med användarsidan förbättrats m. m. Visar utvärderingen
att så ej har skett, får andra organisatoriska lösningar — kanske
med ett sektorsorgan — övervägas.

Sammanfattningsvis är det bra att regeringen lägger fram förslag om ett
samordningsorgan för handikappforskningen. Men förslaget får begränsad
betydelse i och med att regeringen ej tar upp övriga problem svensk handikappforskning
brottas med, såsom framkommit i den särskilda utredningsgruppens
förslag. Det mest beklagliga är att handikappforskningen ej prioriteras
i den forskningspolitiska propositionen med det ytterst blygsamma
resurstillskottet 2,5 milj. kr. utöver dagens 9,4 milj. kr. Det betyder att för
det samhällsområde, där enbart staten förra budgetåret satsade 20 miljarder
kronor i olika former av åtgärder, är man beredd att satsa endast 12 milj. kr.
årligen i forskningsinsatser. Detta trots att det är ett område där man vet
mycket mindre än i många andra områden om effekter av olika åtgärder. Vi
vet behovet, men inte hur det skall ske med en bättre samordning mellan de
tre huvudmännen (landsting-kommuner-stat) och socialförsäkringen. Vi
vet också de växande problemen med att vi årligen får ett nytillskott av ca
50 000 förtidspensionärer samt att av riksdagen beslutad ny lagstiftning
ställer nya förväntningar exempelvis inom området Omsorgen för psykiskt
utvecklingsstörda.

Tiden är mer mogen för en politisk markering med innebörden att det
behövs en förstärkt svensk handikappforskning.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande prioritering av och inriktning för handikappforskning.

Stockholm den 11 mars 1987
Karin Israelsson (c)

Rune Backlund (c) Rosa Östh (c)

Stina Gustavsson (c) Kersti Johansson (c)

Gunhild Bolander (c) Elis Andersson (c)

Ulla Tillander (c)

8