Motion till riksdagen
1986/87:Ub62

Margareta Fogelberg m. fl. (fp, m, c, vpk)
Forskning (prop. 1986/87:80)

Statsministern säger i sitt anförande i anslutning till presentationen av regeringens
proposition 1986/87:80 om forskning (s. 37):

De konstnärliga utbildningarna bidrar till att utveckla den mänskliga skapande
förmågan. Också konstnärer söker kunskap och utforskar verkligheten
om än med metoder som skiljer sig från den vetenskapliga forskningens.
Det nyskapande tänkandet, intuitionen, analysen, den metodiska prövningen
av olika alternativ karakteriserar både det vetenskapliga och det
konstnärliga arbetet. Nya teorier, tekniker, material måste utprövas, liksom
nya vägar att t. ex. uttolka musikaliska och dramatiska verk.

Detta är ett konstaterande, som väcker förväntningar och som vi med tillfredsställelse
betraktar som ansatsen till en programförklaring för utveckling
och utbyggnad av de konstnärliga utbildningarna i landet.

Tyvärr uppfyller inte utbildningsdepartementet förväntningarna i sitt
förslag till anslag för budgetåret 1987/88 samt till resursförstärkningar för
budgetåret 1988/89 och 1989/90 (s. 58 — 64) vare sig det gäller allokering av
resurserna mellan berörda högskolor eller argumenteringen i den underliggande
diskussionen.

Problemet accentueras redan i rubriken: ”Forskningsanknytning av
grundläggande högskoleutbildning samt konstnärligt utvecklingsarbete”.

Två synnerligen svävande begrepp: ”Forskningsanknytning” och
"konstnärligt utvecklingsarbete”, som bevisligen haft svårt att finna en allmänt
accepterad innebörd inom de berörda kretsarna, ligger här till grund
för budgetförslaget. Låt oss helt kort utveckla detta. Inom det s. k. konstnärliga
området rymmes en rad olika utövare, alla med kännetecknet att de
genom att utveckla en viss begåvning har visat prov på någon form av
konstfärdighet. En grov uppdelning av dessa utövare kan göras genom att
betrakta de intentioner som utgör grunden för deras verksamhet. I stort kan
man säga att dessa intentioner antingen är fria eller mer eller mindre bundna.
I det första fallet rör det sig om ”oberoende konstnärer”, som endast
svarar inför sig själva för sina verk. I det andra om ”uppdragstagare”, dvs.
den stora grupp som med konstnärlig anknytning utför andras uppdrag och
som därför är bundna till de ekonomiska, tekniska, sociala och ergonomiska
förutsättningar och begränsningar som är förknippade med uppdraget.
Till denna senare grupp hör de personer som i vårt utvecklade industrisamhälle
är sysselsatta med alla former av produktutveckling, färg- och formgivning,
informationsförmedling m. m. Dessa utbildas företrädesvis på nuvarande
designlinjerna (Göteborgs universitet samt fr. o. m. 1 juli 1987 även

vid universitetet i Umeå) samt i viss utsträckning vid några av Konstfack- Mot. 1986/87

skolans institutioner. Osäkerheten i det sistnämnda påståendet ligger i det Ub62

förhållandet att man vid Konstfackskolan i Stockholm organisationsmäs

sigt inte har delat upp verksamheten mellan ”fria” och ”bundna” områden,

som man till exempel har gjort vid Konstindustriskolan inom Göteborgs

universitet, där man arbetar med en designlinje och en konsthantverkslinje.

Vid universitetet i Umeå kommer verksamheten att vara uppdragsinriktad
och jämförbar med Konstindustriskolan i Göteborg.

UHÄ har i sin anslagsframställning huvudsakligen tagit hänsyn till
konstnärligt utvecklingsarbete inom det område vi ovan kallat de "fria intentionerna”
och poängterat att "En väsentlig del av resurserna för konstnärligt
utvecklingsarbete utgör den del av tjänstgöringsskyldigheten för de
konstnärliga professurerna, som avser konstnärligt utvecklingsarbete” (s.

58—60). UHÄ har vidare efter utredning av tillkomst, betydelse och avgränsningar
av det konstnärliga utvecklingsarbetet ansett att övervägande
skäl talar för att benämningen bibehålls. Utbildningsministern har accepterat
den ansvariga myndighetens åsikter med resultat att de ledningsfunktioner
för utvecklingsarbete som tillförs det konstnärliga området består av
tidsbegränsade tjänster inom ”fria” verksamheter.

Detta betyder att den tvärvetenskapliga och långsiktiga kunskapsuppbyggnaden
inom det "bundna” intentionsområdet saknar såväl materiella
som personliga resurser för utveckling av sin särart inom industriell produktdesign,
inredningsarkitektur och informationsdesign.

Förfaringssättet inbjuder till allvarlig kritik av såväl den underliggande
argumentationen som den efterföljande resurstilldelningen.

I samband med såväl arbetet med den nya högskolelagen som försöken
att definiera och avgränsa verksamheten inom begreppet konstnärligt utvecklingsarbete
har det från Göteborgs universitet påpekats vikten av att
designutbildningen ges möjlighet att uppfylla ett av de utbildningsmål som
skiljer den från övrig konstnärlig verksamhet, nämligen att med inriktning
på konstnärlig användning ackumulera och utveckla kunskap från de ekonomiska,
humanvetenskapliga, teknologiska och informationstekniska utbildningssektorerna.

Grunden för framställningarna har hela tiden varit behovet av anpassning
av tillgänglig, generell kunskap till den speciella konstnärliga verksamhet
som bedrivs vid designlinjerna. Yrkandena har inneburit tillsvidareförordnade
professorstjänster för de aktuella områdena teori och historia,
designmetodik, informationsstudier samt formlära med inriktning på forskning
och utveckling. Samtidigt har frågan om en egen fakultet aktualiserats.

För undervisningen och yrkesbevakningen inom industriell produktdesign,
inredningsarkitektur och informationsdesign behövs tidsbegränsadeprofes5orj(/ä«^/e/-motsvarande
den omvandling av tidigare huvudlärartjänster till
professurer som för budgetåret 1989/90 föreslagits för konstfackskolan (s.

59).

I propositionen finns för designutbildningen inte ett spår av dessa tankegångar.
Tilldelningen av ledningsresurser för designlinjens kunskapsuppbyggnad
genom egen forskning med egna forskningsprogram lyser med sin

frånvaro i likhet med ledningsresurserna för konstnärligt utvecklingsarbete. 13

Den i förslaget upptagna ”rörliga resursen” inbjuder till alltför bred an- Mot. 1986/87

vändning för att kunna diskuteras i detta för svensk industridesign mycket Ub62

allvarliga sammanhang.

Om utbildningslinjerna icke tillförs resurser för att organisera vare sig
områdesrelevant forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete hjälper det
föga att utbildningsministern säger (s. 61): — ”Enligt min mening fyller
konstnärligt utvecklingsarbete inom sitt område en funktion som närmast
motsvarar forskningen inom högskolan i övrigt. För den samlade kunskapsutvecklingen
inom det konstnärliga området måste givetvis också forskning
i gängse mening kunna utnyttjas”.

Av de 14 nya professurerna som under treårsperioden tillförs det konstnärliga
området får Göteborg tre, samtliga inom det område av den konstnärliga
utbildningen som vi ovan benämnt ”fria”. Den andra delen, som
arbetar integrerat med de kunskapsområden som aktivt medverkar till att
ge vårt land en plats på världsmarknaden, synes inte inom överskådlig tid
ges de resurser som skall berättiga högskolemässig status. Detta inte bara
diskriminerar vissa utbildningsorter, sänker lärarnas egenuppfattning och
tjänsternas attraktionsvärde, utan bidrar generellt till att utvecklingen
bromsas upp i en tid av nästan ofattbart tekniskt och metodologiskt framåtskridande
inom området.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om designlinjernas behov av ledningsresurser för
forskning och utveckling vid sidan av den organisation för konstnärligt
utvecklingsarbete som propositionen föreslår för den konstnärliga
utbildningen i sin helhet.

Stockholm den 11 mars 1987
Margareta Fogelberg (fp)

Sonja Rembo (m) Rune Thorén (c)

Alexander Chrisopoulos (vpk)

14