Motion till riksdagen
1986/87:Ub5

Carl Bildt m. fl. (m)
Forskning (prop. 1986/87:80)

1. Inledning

Människans historia är förknippad med ett ständigt sökande efter ny
kunskap. Nya generationer bygger vidare på föregångarnas förvärvade
kunskaper. Det kända utsätts hela tiden för kritisk granskning och omvärderas
stundom. Det okända lockar till avslöjanden.

En fri forskning är en vital del av vårt samhälle. Vi kan motivera forskning
med att den på olika sätt är nyttig, att den ger oss handlingsberedskap för
framtiden m. m. Nyfikenheten att få veta mer är emellertid i sig ett fullt
tillräckligt skäl för forskning.

God forskning kan inte kommenderas fram. Den förs inte av administrativa
rutiner. Forskningsresultaten bygger på enskilda individers begåvning och
hängivna arbete.

Om Sverige skall kunna hävda sig som forskningsnation krävs det att våra
universitet och högskolor förmår locka till sig dem som har goda förutsättningar
för forskningsarbete. Förbättringar i termer av ny tjänsteorganisation,
bättre beslutsorganisation, arbetsmiljö m. m. har givetvis betydelse för
forskningens effektivitet. Helt avgörande är emellertid att forskningsverksamhet
betraktas som så attraktiv att rätt personer kan rekryteras till den.

Regeringens forskningspolitiska proposition tyder på insikter i forskningens
mycket specifika villkor. Förslagen tar fasta på att stärka högskolans
basorganisation och att förbättra doktorandernas villkor. Detta är, som vi ser
det, en positiv sinnesförändring hos den socialdemokakratiska regeringen.
Därmed ansluter sig regeringen också till några av de krav som vi moderater
länge drivit med stor kraft.

Regeringens förståelse för vikten av att stötta högskolans obundna
forskning är emellertid mer verbal än faktisk om vi ser till de konkreta
förslagen. Vi har framför allt två invändningar av principiell natur mot
regeringens förslag.

Den första gäller sambandet mellan grundläggande utbildning och forskning.
Propositionen andas förståelse för att forskning kräver stor kunskap
och kompetens. Kravet på att forskningsresultat och avhandlingar skall vara
av god kvalitet betonas gärna. Rekryteringen av forskningsbegåvningar
kräver emellertid att uppskattningen av kunskap och kompetens får sätta sin
prägel på hela det underliggnde utbildningsväsendet, vilket inte är fallet i
dag. Regeringen lägger inte heller fram några förslag i detta hänseende.

Det finns också praktiskt-ekonomiska aspekter på forskningens samband

Mot.

1986/87: Ub5

1 Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Ub5

med den grundläggande högskoleutbildningen. Institutionernas uppgifter Mot. 1986/87

gäller såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning. Grundut- Ub5

bildningens omfattning avgör exempelvis hur många lärare som kan vara
anställda, vilket i sin tur påverkar hur många doktorander som kan handledas
och därför kan antas till forskarutbildning. Insititutionens olika verksamheter
utgör kommunicerande kärl. Otillräckliga resurser för grundutbildningen
skadar också forskningen.

Mot denna bakgrund anser vi det vara till nackdel för hela högskoleverksamheten
att riksdagen behandlar forskning och grundläggande högskoleutbildning
var för sig som åtskilda verksamheter.

Vår andra invändning gäller regeringens bristande vilja att slå vakt om den
fria, obundna forskningen. Den stora andel FoU-resurser som finns inom
den sektoriella forskningen innebär påfrestningar på högskolesystemet. Vi
ser mycket allvarligt på den politiska styrning av högskolans verksamhet som
sektoriell uppdragsforskning kan innebära. Denna styrning blir knappast
mindre av att sektorsorganen nu föreslås ”ta ansvar” också för den sektoriellt
motiverade långsiktiga kunskapsuppbyggnaden.

Det är givetvis positivt om näringslivet och andra intressenter donerar
medel för obunden och fri forskning eller när tillämpad forskning av
betydelse för högskolans kompetensuppbyggnad kan finansieras med externa
medel. Regeringens återkommande uttalanden om vikten av att näringslivet
skall överta statsmakternas ansvar för finansieringen av viss grundforskning
inger emellertid oro för högskolans självständighet. Det är förvånande
att regeringen kan tala om forskningens oberoende samtidigt som den
föreslår eller uppmuntrar en finansiering av högskolan som leder till ett
större beroende av externa intressenter.

I det följande utvecklar vi vår syn på vilka insatser som följer av
statsmakternas ansvar för den fria, obundna forskningen.

2. Positivt klimat för kunskap och kompetens

Olika länder har av tradition skilda sätt att organisera forsknings- och
utvecklingsarbete (Foll). Det som är karakteristiskt för Sverige är att nästan
all grundforskning (ca 90 %) bedrivs vid universitet och högskolor. Staten
har med andra ord tagit på sig ansvaret för att den fria, obundna forskningen
skall kunna verka under gynnsamma omständigheter samt även ansvaret för
återväxten av forskare.

Den senare uppgiften innebär att de universitet och högskolor som
bedriver forskning inte bara ger forskarutbildning utan också som ett
naturligt led i verksamheten erbjuder grundläggande högskoleutbildning
inom resp. forskningsämnen. Följaktligen är forskningen beroende av
kvaliteten hos och inriktningen av de underliggande delarna av utbildningsväsendet.
Det är exempelvis oundvikligt att rekryteringsbasen till forskarutbildningen
inriktas på de kunskaper och färdigheter som behövs för en viss
yrkesverksamhet, när tillträdessystemet ger meritpoäng för arbete i stället
för goda studieinsatser, osv.

När socialdemokraterna i missriktad jämlikhetsnit genomdrev en studieorganisation
baserad på yrkesutbildningssektorer och ett tillträdessystem som

premierar grupptillhörighet i stället för goda förutsättningar för högre studier Mot. 1986/87

försämrade de också förutsättningarna för svensk forskning i stort. Ub5

Vi vill - i motsats till socialdemokraterna - främja forskning genom att
skapa möjligheter för att rätt personer - oavsett social eller annan bakgrund med
sin speciella begåvning skall kunna bidra till att kunskapsmassan
ständigt utvidgas. Det betyder att samhället i alla dess delar måste bidra med
ett positivt klimat för kunskap och kompetens.

Denna inställning måste genomsyra hela utbildningsväsendet. Så är det
inte i dag. Det bristande intresset för vilka resultat som grundskolans elever
egentligen når tar sig bl. a. uttryck i att det finns få, om ens några, uppgifter
för hela årskullar om kunskapsstandarden i enskilda ämnen. Hur många
skolstyrelser vet i dag hur stor andel av eleverna som inte kan läsa
tillfredsställande när de lämnar lågstadiet?

Ett av flera angelägna motiv för att moderata samlingspartiet föreslår att
skolan skall ge betyg oftare och redan vid utgången från lågstadiet är just att
ge de ansvariga skolmyndigheterna ett bättre underlag för en utvärdering av
skolans arbete. Ett annat - och ännu viktigare - motiv är att skolan i och med
att betyg sätts ger eleven en tydlig signal om att det är bra att skaffa sig
kunskaper.

I syfte att markera vikten av goda kunskaper har vi också föreslagit att det
skall uppställas vissa krav för att komma in på de olika linjerna i
gymnasieskolan. Det är, hävdar vi, ärligare gentemot eleven att redan från
början säga att det behövs goda matematikkunskaper för att klara N-linjen i
stället för att låta eleven själv upptäcka att en tvåa inte räckte, ofta med ett
studieavbrott som oundviklig följd.

Av samma skäl måste tillträdessystemet till högskolan premiera goda
studieinsatser i stället för taktikläsande. Reglerna måste också innebära att
förkunskapskraven sätts tillräckligt högt. Det får inte vara så att högskolan
måste lita till att ett högt sökandetryck håller intagningspoängen på en sådan
nivå att de studenter som kommer in verkligen klarar av utbildningen i fråga.

Inför samtliga de moderata förslag som här har givits som exempel på ökad
respekt för kunskap och kompetens har socialdemokraterna ställt sig mycket
kallsinniga. Regeringen visar dock i denna forskningspolitiska proposition åtminstone
i allmänna ordalag - förståelse för de villkor som direkt berör
forskningen. Däremot har regeringen ännu inte insett att det inte går att ha en
inställning till kvalitet, kunskap och kompetens i vad gäller forskningsverksamheten
men snarast den motsatta i vad gäller de stadier som föregår
forskningsnivån. Begåvningar kan inte plötsligt blomma den dag de antas till
forskarutbildning, om de inte stimulerats att utveckla denna begåvning långt
tidigare.

En positiv inställning till kunskap och kompetens måste också ta sig uttryck
i uppskattning av den som väljer forskarbanan. Doktorsexamen skall också
ge ett materiellt utbyte. De senaste avtalsrörelsernas trendbrott i vad gäller
universitets- och högskoleanställdas löner måste fullföljas i kommande avtal.

Systemet med lönefält lägger ett stort ansvar på både den lokala arbetsgivaren
och de lokala fackliga organisationerna när det gäller att verkligen
premiera de personer som gör särskilt stora insatser.

Statsmakterna måste också visa att de har tillit till och förtroende för dem

som verkar inom universitet och högskolor. Regeringens förslag om att Mot. 1986/87

bisysslor alltid skall rapporteras är ett exempel på motsatsen. Förslaget är Ub5

dåligt av flera skäl. För det första finns det redan regler som ger möjligheter
att stävja eventuellt missbruk av rätten att inneha bisysslor. För det andra
kommer förslaget att innebära ett uppgiftssamlande med ytterligare administration
som följd, vilket högskolan knappast behöver mer av. För det
tredje - och det viktigaste - innebär förslaget om rapporteringstvång att
regeringen inte har den tillit till ”högskolelärarna” som dessa har rätt att
kräva. Det bör även påpekas att det FRN-förslag som regeringen bygger på
inte var enhälligt. Riksdagen bör uttala att rapportering om s. k. ämnesanknutna
bisysslor är obehövlig.

Ett mycket viktigt instrument för att visa uppskattning är meritvärderingen
av akademisk utbildning. Vissa förbättringar har skett de senaste åren.

Exempelvis kan den som har doktorsexamen tillgodoräkna sig fyra år i
förtjänsthänseende vid ansökan till statlig tjänst. Där tänker emellertid
regeringen sätta punkt. Ytterligare förbättring av meritvärdet anses överflödig.
Regeringen vill ”avvisa tanken på att införa doktorsexamen som formellt
behörighetskrav för andra befattningar än för dem som nu har det”.

Vi anser att regeringen gör en felbedömning. Det är betydelsefullt att
staten i egenskap av arbetsgivare i detta fall går före och sätter normen. Fler
statliga tjänster bör, enligt vår mening, ha doktorsexamen som behörighetskrav.
Vi föreslår därför att regeringen uppdrar åt berörda myndigheter att
göra en inventering av för vilka tjänster doktorsexamen bör vara behörighetsvillkor.
I samband med 1988 års budgetproposition bör regeringen
redovisa vilka förändringar som på grundval av denna genomgång har gjorts.

Vi vill även framhålla vikten av att lektorstjänsterna i gymnasieskolan
besätts med kompetenta sökande. Lektorerna har med sitt djupa ämneskunnande
och vetenskapliga synsätt betytt åtskilligt för att hos gymnasieeleverna
väcka intresse för fortsatta studier. Svårigheterna att fylla lektorstjänsterna
med behöriga innehavare beror på flera faktorer. En är att det inte finns
någon lämplig pedagogisk utbildning för personer med doktorsexamen. En
annan utgörs av det ringa ekonomiska utbyte som en lektorstjänst ger i
förhållande till andra lärartjänster eller andra alternativa tjänster. Regeringen
bör skyndsamt vidta nödvändiga åtgärder för att avhjälpa den svaga
rekryteringen till lektorstjänster i gymnasieskolan.

3. Fritt kunskapssökande

Det enda som i förväg kan sägas om god forskning är att det inte går att
förutsäga dess resultat. Forskaren skall inte bara söka efter ny kunskap utan
ständigt vara beredd att ifrågasätta det som människan nu tror sig veta. Att
våga bryta mot etablerade föreställningar kräver en säker och samtidigt
obunden position. I statens ansvar för den grundläggande forskningen ligger,
enligt vår uppfattning, också att ställa resurserna till förfogande med minsta
möjliga styrning.

4

Styrd forskning Mot. 1986/87

XJb5

Den styrning av forskningen som oftast uppmärksammas och kritiseras är
den av näringslivet betalade uppdragsforskningen. ”Kommersiella krafter”
anses styra forskarna mot uppgifter som inte är särskilt intressanta eller
adekvata mätt med inomvetenskapligt mått. Studenter och högskoleanställda
ser också en fara i de försök som görs att belägga forskning och
examensarbeten med sekretess.

Den ökade politiska styrningen har rönt mindre uppmärksamhet. Med
politisk styrning avser vi de uppdrag som departement eller av departementen
särskilt skapade delegationer samt myndigheter lägger ut på universitet
och högskolor. Enligt UHÄ är de totala resurserna till sektors-FoU numera
ungefär lika stora som de totala resurserna till universitets- och högskolesektorn,
drygt 6 miljarder kronor per år. Ca 1 miljard kronor av dessa medel
destineras till högskolan. De sektorsmedel som kommer högskolan till del
utgörs oftast av mycket avgränsade uppdrag som skall slutföras inom relativt
kort tid. I den förra forskningspolitiska propositionen uppmanades sektorsorganen
att ta ett större ansvar för den långsiktiga kompetensuppbyggnaden,
t. ex. genom att finansiera doktorandtjänster. Enligt UHÄ är den sammantagna
bilden att mycket litet har hänt sedan 1984.

De åtgärder som bl. a. regeringen och UHÄ har föreslagit beträffande
sektorsorganen har haft sin utgångspunkt i den ojämna resursfördelningen,
balansproblemet. En mer långsiktig satsning från sektorsorganens sida
innebär i och för sig att institutionerna kan planera sin verksamhet något
bättre. Däremot kvarstår det enligt vår mening allvarligaste problemet,
nämligen att sektorsorganen genom sina val av insatsområden styr inriktning
och omfattning av högskolans forskning.

Socialdemokraterna har länge förespråkat relativa förstärkningar av den
politiskt styrda forskningen i form av sektoriell forskning. I föreliggande
proposition framhålls: ”1 dag utgör resultaten från den sektoriellt finansierade
forskningen en stor och omistlig del av samhällets ökande kunskapsmassa.”
De som uttalat sin betänksamhet inför den ”områdesorienterade
forskningen” anses ha ”missförstått samspelet mellan forskningen och
samhällets behov av säker kunskap och analytisk skärpa”. Den socialdemokratiska
regeringen ser uppenbarligen inga problem i den politiska styrningen.
Däremot önskar man en högre vetenskaplig kvalitet på denna forskning,
vilket bl. a. skall åstadskommas genom att den i större utsträckning bedrivs
inom högskolan.

Också näringslivets medverkan i högskolan är enligt den forskningspolitiska
propositionen angelägen. Det gäller då inte bara resurser till utrustning,
till vilket affärsbankerna enligt propositionen ”erbjudit sig” att avsätta 200
milj. kr. per år i tre år. I jordbruksdepartementets bilaga (s. 8) uttalar sig
regeringen för en direkt näringslivsmedverkan i grundforskningen:

En utökad samverkan mellan näringslivet och den statliga forskningsverksamheten
bör också avse verksamhet som har mer karaktär av grundforskning.
Av särskilt intresse i sammanhanget är växtförädlingsföretagens
medverkan i uppbyggandet av det genetiska centrum i Ultuna, som jag
tidigare berört.

En samverkan med näringslivet bör fortsätta och utvecklas också inom Mot. 1986/87

livsmedelsforskningen. Även i bostadsdepartementets bilaga (s. 51) finns Ub5

liknande tongångar:

På sikt är det önskvärt och troligt att även intressenterna i ökande
utsträckning stöder den mer långsiktiga kunskapsuppbyggnaden.

Det är uppenbart att regeringen i ett ansträngt statsfinansiellt läge ser
näringslivet som en användbar mjölkko för de resursbehov högskolan har.

Regeringen talar gärna om grundforskningens betydelse: ”Denna forskning
måste stå fri från såväl politisk styrning som krav från marknaden, men måste
självfallet respektera samhällets normsystem.” I den praktiska politiken
visar regeringen emellertid att den accepterar och t. o. m. uppmuntrar både
politisk styrning via sektorsforskningsorganen samt ett betydande inflöde av
resurser för långsiktig kunskapsuppbyggnad - och en därmed förenad risk för
styrning - också från näringslivet.

I detta sammanhang bör också uppmärksammas det oblyga försök till
styrning som återfinns i justitiedepartementets bilaga. Där räknar departementschefen
upp en hel rad forskningsområden som är i behov av forskningsinsatser.
Därefter förklarar han att vad han sagt ”självfallet inte (skall)
uppfattas som direktiv för den juridiska forskningen”.

Moderata samlingspartiet avvisar regeringens syn på styrning av forskning.

Enligt vår mening måste staten tillförsäkra universitet och högskolor de
resurser som krävs för att en omfattande grundforskning skall kunna
bedrivas oberoende av anvisningar från statsmakterna, näringslivet eller
andra intressen. Val av forskningsområden och forskningsmetodik måste ske
helt på inomvetenskapliga grunder. Därutöver skall beställd forskning kunna
bedrivas. Det måste dock alltid vara universitetet eller högskolan som fattar
beslut om sådan forskning, och den får aldrig bli av en sådan omfattning att
den inkräktar på den fria och obundna forskning som är universitetens och
högskolornas huvuduppgift.

Sektorsorganens omfattande FoU-verksamhet medför, enligt vår uppfattning,
framför allt två problem. Det ena gäller styrning av högskolan, vilket vi
har beskrivit ovan. Det andra gäller tillkomsten av offentliga FoU-organ
utanför högskolesystemet. Dessa har tillkommit bl. a. för att det ansågs att
universitet och högskolor inte kunde klara den oftast ämnesövergripande
forskning som uppdragsgivarna ansåg vara nödvändig för att få vissa problem
belysta.

Kvaliteten på den forskning som bedrivs av sektorsorgan varierar. Vi
hävdar t. ex. i vår motion med anledning av 1984 års forskningspolitiska
proposition att arbetslivscentrums verksamhet dittills inte präglats av
vetenskaplig kvalitet. Denna uppfattning får stöd i riksrevisionsverkets
(RRV) granskningsrapport. RRV föreslår bl. a. att den vetenskapliga
ledningen för centrumet bör förstärkas.

Vi anser att kvaliteten på den forskning som bl. a. skall utgöra beslutsunderlag
för departement och myndigheter skulle vinna på att sektorsorganen
bekostar forskningsverksamhet vid högskolans institutioner i stället för att
utveckla egna forskningsorganisationer.

Skulle beställarna finna att högskoleorganisationen saknar kompetens 6

inom något viktigt område, bör de, enligt vår mening, påvisa detta behov för

forskningsråden. Dessa har ju bl. a. till uppgift att stödja nya forskningsin- Mot. 1986/87

riktningar. Visar det sig att behovet av kompetensuppbyggnad är av mer Ub5

permanent natur, att traditionell ämnesindelning inte täcker det aktuella
området, att forskningsarbetet utvecklar egen vetenskaplig metodik m. m.
kommer så småningom också nya institutioner att inrättas.

I och med att forskningsråden föreslås ta ansvaret för sådan kompetensuppbyggnad
kommer vetenskapliga kriterier att styra utvecklingen. Kompetensuppbyggnaden
kan äga rum i en god forskningsmiljö, där forskarna kan
berikas av kontakter med andra ämnen. Samma gynnsamma miljö kan
knappast skapas inom separata institut med ett begränsat forskningsområde.

UHÄ föreslår att 30—35 % av en sektorsmyndighets FoU-resurser bör
avsättas för långsiktig kunskapsuppbyggnad. Departementen avsatte (exkl.
utbildnings- och försvarsdepartementen) budgetåret 1985/86 sammanlagt
5 012 000 000 kr. för FoU-verksamhet. Med UHÄ:s förslag borde således
mellan 1 503 600 000 kr. och 2 506 000 000 kr. avsättas för långsiktig
kunskapsuppbyggnad. Jämfört med den ca 1 miljard kronor som i dag anslås
från sektorsorganen för projekt m.m. inom högskolan skulle den satsning
UHÄ föreslår innebära en väsentlig förstärkning av högskolans verksamhet.

Vi föreslår att - som en första etapp - ca 30 % av fackdepartementens
medel för sektoriell FoU successivt förs över till berörda fakultetsanslag,
forskningsråden samt till riksbankens jubileumsfond, varav huvuddelen
under den kommande treårsperioden. Regeringen bör få i uppdrag att
fördela summan mellan de olika departementen resp. forskningsråden.

I samband med resursöverföringen bör också övervägas att avveckla vissa
sektorsforskningsorgan. UHÄ har pekat på exempelvis följande områden
där organisationsformer och ansvarsförhållanden är oklara och en överföring
till högskolan skulle vara till fördel för forskningen: informations- och
masskommunikation, samhällsmedicin, miljömedicin och kultur. Vi kommer
i det följande att förorda att följande sektorsfinansierade forskningsorgan
avvecklas: delegationen för social forskning, statens institut för byggnadsforskning,
statens råd för byggnadsforskning samt arbetarskyddsstyrelsens
forskningsavdelning. Därutöver bör övervägas att avveckla även
transportforskningsberedningen.

För att främja forskning om den offentliga sektorn inrättades i december
1984 delegationen för forskning inom den offentliga sektorn. Regeringen
föreslår att delegationen bör tillföras ytterligare medel för den kommande
treårsperioden, dock bör staten inte ensam bära hela kostnaden. Därför
begär regeringen bemyndigande att sluta en överenskommelse med kommun-
och landstingsförbunden om att dessa skall tillskjuta lika mycket som
staten.

Vi kan instämma i att det finns behov av forskning om den offentliga
sektorn. Det finns därför skäl att uppmuntra sådan forskning via forskningsråden,
företrädesvis HSFR och FRN, samt riksbankens jubileumsfond.

Vi avvisade däremot inrättandet av en särskild delegation för sådan
forskning. De medel som via civildepartementets huvudtitel avsätts för
delegationens verksamhet bör successivt överföras till högskolan och forskningsråden.
Det finns inte heller några skäl, enligt vår mening, att ingå ett
särskilt avtal med kommun- och landstingsförbunden. I den mån förbunden

anser att forskningsinsatser behövs, förutsätter vi att de vänder sig direkt till Mot. 1986/87
universitet och högskolor med uppdrag om sådan forskning. Ub5

På samma sätt bör den forskningsverksamhet som bedrivs vid och
finansieras av olika statliga organisationer i ökad grad föras över till
högskolans institutioner. Sålunda bör finanseringen av det forsknings- och
utvecklingsarbete inom barn- och ungdomsområdet som bedrivs av statens
ungdomsråd och statens kulturråd föras över till forskningsråden.

Vi anser att högskolan i större utsträckning än i dag bör ges möjlighet att
biträda statsmakterna med utredningsverksamhet och uppdragsforskning.

Högskolan skulle då ha ansvaret för den vetenskapliga kvalitetskontrollen av
de givna uppdragen. Ett konkret exempel är statliga utredningar. Sekreterare
i sådana utredningar hämtas alltför ofta från tjänstemannakadern inom
resp. departement. Kvaliteten och integriteten i det statliga utredningsväsendet
skulle enligt vår mening förbättras avsevärt genom att forskare från
högskolan i större omfattning engagerades i offentlig utredningsverksamhet.

För att höja kvaliteten på sektorsorganens FoU-verksamhet behöver
också dessas beställarkompetens förbättras. Utsikterna att projektet skall ge
resultat ökar givetvis om beställarna kan upprätta ett fruktbart samspel med
högskolans forskare redan i uppläggningen av projekt.

Garantier för en obunden forskning

En fri, obunden forskning ges bättre förutsättningar om institutionerna har
den ekonomiska bas som behövs för att säga nej till uppdrag som inte ligger i
linje med institutionens forskningsinriktning. En permanent överföring av
resurser från sektors-FoU skulle därför bidra till att ge den inomvetenskapligt
motiverade forskningen större utrymme, samtidgt som den politiska
styrningen minskar.

Staten styr i dag inriktning och omfattning av forskningen genom dels
fakultetsanslagen, dels inrättandet och omprövningen av professurer. Fakultetsanslagens
storlek anger exempelvis att staten anser att resurserna för de
medicinska fakulteterna (540,5 milj. kr.) behöver vara nästan 26 gånger
större än de resurser som juridsk forskning (21,1 milj. kr.) kräver. Riksdagen
avgör också fördelningen av medel mellan de olika universiteten och
högskolorna. Inrättandet av professurer kan göras mer eller mindre styrande
beroende på vilka ämnesbeskrivningar som väljs. Vi anser att statens ansvar
för den obundna forskningen kräver vida ämnesbeskrivningar.

Statens möjlighet att garantera en obunden forskning förutsätter, enligt
vår uppfattning, styrmedel som tillgodoser två delvis motsatta krav, nämligen
stabilitet å ena sidan och rörlighet å andra sidan. Stabiliteten kräver
anslag och regler som garanterar existens och viss bredd för ett ämne under
jämförelsevis lång tid. Rörligheten kräver tillgång till en obunden resurs som
exempelvis kan användas för att snabbt inrätta tjänster till personer som
behöver knytas till institutionen. Rörliga resurser behövs också för att kunna
satsa på personer som ägnar sig åt nya forskningsinriktningar.

I dag är det professurerna med dess kringresurser som ger den ekonomiska
garantin för lång tid. Professurerna har därigenom en stor symbolisk

betydelse. UHÄ har föreslagit att fakultetsprogram skall kunna ha samma 8

funktion och även att försöksverksamhet med ett sådant program skall Mot. 1986/87

bedrivas under en treårsperiod inom matematisk-naturvetenskaplig samt Ub5

teknisk fakultet. Försöket innebär att dessa fakulteter föreslås få beslutanderätten
för både omprövning och inrättande av professurer. Regeringen har
dock inte accepterat detta förslag om försöksverksamhet.

Både fakultetsprogram och ämnesbeskrivningar för professurer öppnar
möjligheter till styrning av forskningen genom att de kan ges alltför långt
gångna detaljbeskrivningar. Enligt UHÄ:s egna formuleringar skall fakultetsprogrammet
ge statsmakterna möjlighet till målstyrning av forskningen.

Det är dock oklart vari målet består. Däremot sägs att målstyrningen skall
ersätta den ”brist på styrning” som nu finns för vissa delar av forskningen.

Det är vår bestämda uppfattning att den statliga styrningen av universitetsforskningen
skall minimieras till förmån för inomvetenskapligt grundade
avgöranden. Enligt vår bedömning kan fakultetsprogram utnyttjas för en
mycket hårdare styrning än vad inrättandet av professurer innebär. Genom
att inrätta professurer har riksdagen i stället för att ge anslagen för ett
budgetår i taget i praktiken garanterat medel fram till det att tjänstinnehavaren
går i pension.

Företrädare för konkurrensutsatta ämnesinstitutioner har sett stora problem
i att inte tillräckligt snabbt kunna erbjuda topptjänster åt duktiga
forskare i och med att inrättande och omprövning av professurer är processer
som sträcker sig över flera år. Vi tror inte att detta problem i första hand löses
genom att den uppgiften läggs på fakulteterna. Det är i stället bristen på
rörliga medel som hindrar institutionerna att fånga upp de personer man vill
behålla med exempelvis de extra professurer som kan inrättas lokalt. Det är
bl. a. mot denna bakgrund som vi ser det som så angeläget att öka
basresurserna.

Vår slutsats blir såldes att den stabilitet som en obunden forskning kräver
bäst garanteras av att riksdag resp. regering inrättar och omprövar professurer.
Den rörliga resurs som också behövs skall utgöras av fakultetsanslag och
anslagen till forskningsråden.

I syfte att utröna om UHÄ:s förslag till lokalt beslutsfattande kan bidra till
bättre förutsättningar för den obundna forskningen föreslår vi att riksdagen
medger en sådan försöksverksamhet. Vi anser dock att UFfÄ-förslaget måste
modifieras på vissa punkter. Således skall de föreslagna fakultetsprogrammen
inte utgöra underlag för riksdagens beslut. Riksdagen bör överlåta till
forskarna att på inomvetenskapliga grunder fatta beslut om exempelvis vilka
nya satsningar som bör göras. För att försöksverksamheten skall ge mer
realistiska resultat bör den pågå under en sexårsperiod. Rätten att ompröva,
inrätta och tillsätta professurer bör inte gälla ämnen med endast en professur.

Med dessa förändringar anser vi att en försöksverksamhet skulle kunna ge
värdefull kunskap om styrning av forskningen.

En positiv utveckling av högskoleforskningen kräver att inomvetenskapligt
grundade bedömningar får största möjliga utslag i de beslut som rör
resursfördelning, tillsättning av tjänster m. m. Därför bör bl. a. tjänsteförslagsnämndernas
sammansättning förändras. Tjänsteförslagsnämnderna är
något olika till sin sammansättning beroende på om det är fråga om en

professur eller ett lektorat som skall tillsättas. I båda fallen har företrädare 9

1 * Riksdagen /986/87. 3 sami Nr Ub5

för personalen och de studerande rätt att ingå i sådana nämnder. Personalens Mot. 1986/87

och studenternas synpunkter bör, enligt vår mening, kunna inhämtas på Ub5

annat sätt än genom rösträtt i tjänsteförslagsnämnderna. Personalen har
exempelvis MBL-instrumentet att tillgå. Vi anser därför att högskoleförordningen
bör ändras på denna punkt. Riksdagen bör även uttala vikten av att
företrädare för andra universitet och högskolor regelmässigt ingår i dessa
nämnder.

Andra nödvändiga förändringar följer av behovet av en stärkt institutionsledning.
Vi återkommer till den frågan under avsnittet 4, Kreativ miljö.

4. Kreativ miljö

Stort intresse för ett ämne är för de flesta det bärande motivet för att vilja
ägna sig åt den speciella verksamhet som universitet och högskolor erbjuder.

Att nå utökad och fördjupad kunskap inom ämnet samt att kunna bidra till
dess utveckling ger tillfredsställelse i arbetet. Detta sker genom undervisning
i grundutbildning, egen forskning, deltagande i internationella symposier,
handledning av forskarstuderande m. m. En institutions möjlighet att
erbjuda lärarna/forskarna stor frihet att ägna mycken tid åt och goda redskap
för att utveckla det egna ämnesområdet är avgörande i konkurrensen om
begåvningarna.

Kritiken mot byråkrati och sammanträdande har sin grund i att tiden inte
räcker till för arbetet med det som en gång gjorde att man valde universitetet.

Svårigheterna att rekrytera de mest lovande begåvningarna till en universitetskarriär
är naturligtvis en lönefråga, men också ett resultat av diffusa
besked om vad som kan erbjudas efter doktorsexamen samt den ringa
lockelse som ett arbete präglat av stora brister i utrustning och lokaler kan
utöva.

Universiteten måste få bättre förutsättningar att erbjuda en kreativ miljö.

Regeringen vill lägga hela ansvaret för forskningsmiljön på den lokala nivån
med UHÄ som åskådare. Vi anser att staten måste ta sitt ansvar för att
åstadkomma förbättringar på följande centrala punkter:

- Förstärkning av ämnenas ställning.

- Utrustning och lokaler.

- Stärkt institutionsledning.

- Lärare som forskar.

Ämnesstudiernas ställning

Den inomvetenskapliga utvecklingen av ämnena har hämmats av de
förändringar som den s. k. högskolereformen medförde för den grundläggande
högskoleutbildningen. I och med att merparten av grundutbildningen
skall ges i form av arbetsmarknadsinriktade utbildningslinjer är dessa
styrande på två sätt:

- Institutionerna måste producera kurser som mer styrs av linjens yrkesinriktning
än de vetenskapliga kvalitetetskraven.

10

- Den stora resursströmmen går till linjerna - inte till institutionerna. För de Mot. 1986/87

institutioner som har få eller inga kurser på linjer återstår att ansöka om Ub5

medel från regionstyrelserna.

Institutionerna måste återigen ges möjlighet att på eget ”programansvar”
utifrån inomvetenskapliga kritierier utveckla sitt ämne. Vi har i vår
partimotion om utbildningspolitiken (1986/87:Ub812) redovisat de förändringar
som vi anser är nödvändiga för att stärka ämnenas ställning. För en
bättre rekrytering är det exempelvis helt nödvändigt att institutionerna kan
erbjuda ämneskurser på både grundläggande nivå och på påbyggnadsnivå.

Som en åtgärd på kort sikt har vi därför föreslagit en kraftig ökning av
anslaget till enstaka kurser.

På något längre sikt bör många av de linjer som nu finns inom f. d.
filosofisk fakultet ersättas med ämnesstudier som leder fram till en fil.
kand.-examen. Ett annat för institutionerna betydelsefullt krav är att de
medel som rör grundutbildningen skall samlas i ett anslag som går direkt till
högskolorna.

Utrustning och lokaler

Den satsning regeringen gör på utrustning ugörs helt av de 600 milj. kr. som
affärsbankerna utlovat enligt en överenskommelse med regeringen. Förstärkningen
över statsbudgeten inskränker sig till höjningar motsvarande
prisomräkningar. I vad gäller insatser för utrustning efter den treårsperiod
som den forskningspolitiska propositionen omfattar hänvisas till tidigare
uttalanden om vissa riktlinjer för myndigheternas omprioriteringsarbete för
att få fram medel till ersättningsanskaffning. Regeringens handläggning av
utrustningsfrågor är inte imponerande!

UHÄ har i sin anslagsframställan angivit att ca 300 milj. kr. årligen
erfordras enbart för ersättningsanskaffning. Regeringen har tidigare uttalat
tvekan inför UHÄ:s sätt att beräkna dessa kostnader, bl. a. därför att
beloppet baseras på befintlig utrustning som finansierats från flera anslagskällor,
t. ex. donationer. I proposition 1984/85:100, bil. 10, drar regeringen
följande slutsats:

Eftersom den befintliga nivån har uppnåtts delvis med externa medel är det
nödvändigt att externa finansiärer även i fortsättningen medverkar vid
anskaffningar av utrustning och därmed vid den nödvändiga förnyelsen av
denna. Jag utgår ifrån att så kommer att ske.

Även om det exakta behovet av medel för både nyanskaffning och ersättning
av utrustning är svårberäknat, är det lätt att konstatera stora brister. Vi anser
att staten har ansvaret för att garantera utbildning och forskning en
tillräckligt stor och kvalitativt högtstående basorganisation. En fruktbärande
samverkan mellan näringsliv och högskola kan gå förlorad om regeringen
försöker skjuta över det finansiella ansvaret för utbildnings- och forskningsverksamheten
på näringslivet.

Vi föreslår mot denna bakgrund att anslaget I 3. Inredning och utrustning
av lokaler vid högskoleenheterna m. m. räknas upp med 150 milj. kr. utöver
regeringens förslag. j]

Universitetens möjligheter att tillgodogöra sig de förstärkningar som Mot. 1986/87

föreslås beror i den praktiska verkligheten mycket på om lokalfrågan kan Ub5

lösas för nya medarbetare, ny utrustning m. m. I årets budgetproposition
utlovar regeringen att frågan om lokaler skall behandlas i en kommande
proposition om bl. a. förändringar i anslagssystemet.

Vi utgår från att regeringen kommer att föreslå att varje högskola får ett
större ansvar för sina lokaler. Vi anser att det borde vara möjligt att föra över
ansvaret för högskolans byggnader från byggnadsstyrelsen till de lokala
högskolorna. Det är oundgängligen nödvändigt att anslagsramen för högskolans
lokaler utökas. Dragiga rum med droppande tak och dålig belysning är
inget positivt konkurrensmedel.

Stärkt institutionsledning

Uppdraget som prefekt är inte tillräckligt attraktivt. Det anses inkräkta på
möjligheterna till egen forskning och medför oftast omfattande administrativa
uppgifter.

Att leda och fördela arbetet vid en institution borde vara ett av de
viktigaste värven inom högskolan. Uppdraget blir än mer betydelsefullt i den
nya lärartjänst- och arbetsorganisationen. Vid forskande institutioner borde
det vara en självklarhet att institutionsledningen utövas av en högt vetenskapligt
kompetent person, i normalfallet professorn/ämnesföreträdaren.

Detta borde vara till gagn för en kvalitativt högtstående forskning.

För att öka intresset för prefektsysslan krävs att den som åtar sig uppdraget
får ett arvode som står i relation till uppdragets ansvar och arbetsuppgifter.

Prefekten bör också garanteras sammanhängande tid för forskning för att
säkerställa dennes möjligheter att vidmakthålla sin forskningskompetens.

Dessa förslag har vi framfört i vår partimotion (1986/87:Ub812) angående
utbildningspolitiken.

Lärare som forskar

Sedan den 1 juli 1986 införs nu successivt den nya tjänsteorganisation som
föreslogs av Lärartjänstutredningen (LÄTU). Ett av de viktigaste inslagen i
den reformen är tanken att högskolans lärare skall både undervisa och
forska. Detta är den ordning som är vanlig utomlands.

För tjänstekategorin universitetslektorer blir det möjligt att ansöka om
medel ur en rörlig resurs. Denna tillskapas av de medel för forskning som
ligger i de gamla docenttjänsterna, vilka nu avvecklas i takt med att
förordnandena löper ut.

I samband med att riksdagen fattade beslut om en ny tjänsteorganisation
hösten 1984 markerade vi i ett särskilt yttrande till utbildningsutskottets
betänkande vikten av att den rörliga resursen tillförs medel. Annars
omintetgörs hela syftet med den nya tjänsteorganisationen. Regeringen har
inte lagt något sådant förslag i den forskningspolitiska propositionen. De för
forskning meriterade universitetslektorernas möjlighet att forska är emellertid
så väsentlig för bl. a. grundutbildningens kvalitet att vi anser en
förstärkning av den rörliga resursen helt nödvändig. Vi föreslår därför att

riksdagen för budgetåret 1987/88 anslår 10 milj. kr. utöver regeringens Mot. 1986/87
förslag. Ub5

5. Forskarutbildningen

I den forskningspolitiska propositionen anges att såväl antalet nybörjare som
antalet avlagda examina har ökat de senaste åren. Av UHÄ:s anslagsframställning
framgår emellertid att den stora ökningen av examina så gott som
uteslutande gäller de som är 35 år och däröver (UHÄ-rapport 1986:14,
s. 55). För samtliga fakulteter utom medicinsk fakultet minskar antalet
examina för åldergruppen ”högst 34 år”. Vidare har sedan läsåret 1982/83
antalet nybörjare under 30 år minskat vid samtliga fakulteter utom matematisk-naturvetenskaplig
fakultet.

Kungliga vetenskapsakademien (KVA) har i en rapport från hösten 1985
beskrivit hur allt färre studerande läser kurser på fördjupningsnivå. I
rapporten konstateras att den procentuella andel studerande som läser på
nivåerna 41 —80 poäng är ”anmärkningsvärt” låg. Vidare är det ”uppseendeväckande”
få studenter som avlägger högskoleexamen inom de allmänna
utbildningslinjerna.

Den sammanlagda bilden av utvecklingen inom grundutbildningen och
rekryteringen till forskarutbildningen inger stor oro. Konkurrensen om dem
som skulle kunna fortsätta till forskarutbildning ökar i takt med att
ungdomskullarrna minskar, samtidigt som arbetsmarknadens efterfrågan på
kvalificerad personal ökar.

För att forskarutbildningen skall kunna rekrytera rätt personer krävs
förändringar på flera plan: inom grundutbildningen, villkoren under forskarutbildningen
samt karriärmöjligheter efter doktorsexamen.

Grundutbildningen: Behörighetskravet till forskarutbildning är som regel
studier omfattande 60 poäng i ämnet. För medicinsk och teknisk fakultet
gäller något annorlunda regler. Utbudet av ämneskurser på både grundnivå
och påbyggnadsnivå behöver ökas i enlighet med vad vi förordat i tidigare
avsnitt. Återinförandet av fil. kand.- examen utgör otvivelaktigt en stimulans
för att välja ämnesstudier i stället för en linjeutbildning.

Kontakten med forskande lärare redan under grundutbildningen är viktig
för rekryteringen. Den s. k. LÄTU-reformen innebär att det skall bli
vanligare med lärare som också forskar. Förutsättningen är att den rörliga
resursen får en sådan storlek att detta också kan bli praktisk verklighet.

Villkoren under forskarutbildningen: Propositionen innehåller vissa förslag
och uttalanden som enligt vår mening är betydelsefulla för att forskarutbildningen
skall bli av bättre kvalitet. Det gäller exempelvis uttalandet att
institutionerna skall anta forskarstuderande i förhållande till handledarresurserna.
En sådan spärr måste emellertid vara kombinerad med möjlighet att
disputera som privatist.

Det är också glädjande att regeringen nu förordar individuella studieplaner,
vilket vi föreslog med anledning av 1984 års forskningspolitiska
proposition.

För att antas till forskarutbildning krävs sedan 1979 att man uppfyller dels
allmän behörighet (linje om minst 80 poäng), dels särskild behörighet (oftast

60 poäng i det aktuella ämnet). Enligt vår uppfattning är förkunskapskraven Mot. 1986/87

för lågt satta. Ub5

Forskarutbildning kräver ämnesfördjupning, nödvändig bredd och utblick
över besläktade ämnen. Vi föreslår därför att förkunskapskraven inom det
förutvarande filosofiska fakultetsområdet skall utgöras av en fullständig
grundexamen om minst 120 poäng med minst 60 poäng i aktuellt ämne. Inom
t. ex. medicinsk och teknisk fakultet uppfylls kravet på ämnesfördjupning på
annat sätt. För de utbildningslinjer som inte omfattar 120 poäng bör det nu
befintliga utbudet av överbryggande kurser utökas så att motsvarande nivå
kan uppnås. Riksdagen bör besluta att reglerna för allmän och särskild
behörighet skall förändras i enlighet härmed.

För att bättre kunna upprätthålla kvaliteten på doktorsavhandlingarna bör
reglerna för betygsättningen ändras. Vi föreslår att avhandlingen betygsätts
som underkänd, godkänd eller väl godkänd. Fakultetsopponent och betygsnämndens
ledamöter skall ha rätt att i ett protokoll anmäla avvikande
mening samt skälen för sina ställningstaganden.

Studiefinanseringen måste stå i rimlig proportion till vad marknaden kan
erbjuda den som är klar med sin grundutbildning, om en positiv rekrytering
skall bli möjlig. Riksdagens uttalande att doktorandtjänster successivt skall
bli den normala finansieringsformen liksom att regeringen nu avsätter
resurser för att påskynda omvandlingen är förslag i positiv riktning.

Vi föreslår att omvandlingen från utbildningsbidrag till doktorandtjänster
påskyndas ytterligare genom att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att nya utbildningsbidrag inte skall utdelas efter läsåret 1990/91. För
att få en god rekrytering är det enligt vår mening bättre med ett något färre
antal studiestöd än ett dåligt stöd till flera doktorander. Regeringen bör
återkomma till riksdagen i den mån medel behövs för att ytterligare
underlätta en sådan omvandling.

I doktorandtjänsten kan ingå tjänstgöring med högst två femtedelar av full
arbetstid. Tjänstgöringen varierar beroende på institutionernas behov, men
den kan exempelvis utgöras av undervisning i grundutbildningen. I samband
med LÄTU-reformen gjorde riksdagen ett uttalande om ett högsta uttag av
undervisning för de tre tjänstetyperna. Detta är uttryckt i ett visst antal
lektionstimmar per år. Något sådant tak finns inte fastställt för doktorandtjänsterna.
Vi föreslår att ett tak också skall sättas för doktorandtjänsterna,
så att institutioner med exempelvis stor lärarbrist inte frestas att utnyttja
doktoranderna så att deras egen forskarutbildning blir lidande.

Karriärmöjligheter: En god arbetsmarknad efter examen är ett utomordentligt
betydelsefullt incitament för att påbörja och fullfölja forskarutbildningen.
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) har i en rapport om behovet
av civilingenjörer framhållit att industrin kommer att behöva anställa fler
doktorer i takt med att produktionen blir alltmer kunskapsintensiv. Den som
söker till statlig tjänst och har doktorsexamen kan numera tillgodoräkna sig
fyra år som förtjänst. Också karriärmöjligheten inom högskolan kommer att
förbättras i och med att antalet forskarassistenttjänster utökas.

Förbättringar - om än små sådana - kan alltså skönjas i vad gäller en
fortsatt karriär för den som disputerat. Till skillnad från regeringen anser
emellertid inte vi att allt som bör göras nu är gjort. Vi har därför i det tidigare

upprepat vårt krav om en inventering av vilka statliga tjänster som bör ha Mot. 1986/87

doktorsexamen som behörighetskrav. Det har stor psykologisk betydelse att Ub5

staten själv som arbetsgivare värderar doktorsexamen högt.

Nyrekryteringsbehovet till tjänsterna inom högskolan kommer att vara
stort långt in på 2000-talet. Vi utgår därför från att regeringen fortsätter att
följa utvecklingen i vad gäller rekryteringsbehovet samt återkommer till
riksdagen med förslag om ytterligare meriteringstjänster.

6. Förstärkning av högskoleforskningen

Vårt samhälles ökade behov av kunskap är ett oomtvistat faktum. Detta tar
sig uttryck i en höjd utbildningsnivå och i att en större andel av Sveriges
samanlagda resurser används i FoU-verksamhet. Mätt i andel av BNP är
Sveriges FoU-satsning större än den som många jämförbara länder gör.

Det är näringslivet som svarar för den största delen av Sveriges FoUresurser.
Ökningen av industrins FoU-insatser är fyra å fem gånger större än
ökningen av statens egna FoU-anslag till bl. a. universitet och högskolor.

Skillnaden i ökningstakt kan på sikt bli allvarlig, eftersom näringslivets
FoU-satsning har betoningen lagd på utvecklingsarbete och tillämpad
forskning. Näringslivet måste därför kunna repliera på högskolans mer
grundforskningsinriktade verksamhet.

Regeringen föreslår i årets forskningspolitiska proposition ökningar av
anslagen till universitet och högskolor. Detta är givetvis en mycket positiv
överraskning för de högskoleanställda, som inte är bortskämda med
uppskattning från sina uppdragsgivare. Vi kan således instämma i att ökade
resurser är nödvändiga liksom att basresurser (bl. a. forskarassistenttjänster)
och doktorandernas studiefinansiering är poster som måste prioriteras.

De 121 milj. kr. som under treårsperioden skall förstärka basorganisationen
verkar emellertid vara en outsinlig källa med tanke på allt regeringen
föreställer sig att de skall räcka till:

- 226 forskarassistenttjänster,

- kvalitetshöjning av den grundläggande utbildningen,

- förbättrad arbetssituation för doktorander och yngre lärare vad gäller
utrustning, resor, deltagande i konferenser och inbjudan av gästföreläsare,

- eventuella kringresurser för professurer som inrättas år två och tre under
kommande treårsperiod,

- förstärkning av biblioteken,

- forskning för högskolelektorer,

- förbättrad arbetsmiljö genom mer biträdespersonal som kan avlasta
forskarna, tillgång till böcker, utrustning och förbrukningsmaterial,

- eventuella ökade lokalkostnader samt kostnader i samband med kliniska
tjänster,

- internationellt samarbete,

- kompensation för att prisomräkningen på litteratur endast görs med 9,5 %
i stället för 10,4 %,

- medverka till uppbyggnaden av bioteknisk forskning, informationsteknologiforskning
och satsningen på kulturvetenskaperna.

Listan på allt gott som 121 milj. kr. förväntas åstadkomma är som synes Mot. 1986/87

lång. Den ljusa bilden av ett stort tillskott blir också mindre uppmuntrande Ub5

om hänsyn även tas till att löne- och prisomräkningen inte är tillräcklig. Det
verkliga utfallet av prisutvecklingen har under 1980-talets början legat över
den löne- och prisomräkning som budgetpropositionerna har medgett. Det
finns därmed ett ackumulerat underskott inom högskolan. Samtidigt står
högskolan i färd med att datoriseras, vilket är mycket kostnadskrävande.

Datoriseringen innebär ingen ekonomisk rationalisering; den ersätter oftast
inte något utan är ett moment som tillkommer i forskning och undervisning.

Både prisomräkningen och kompensationen för löneutvecklingen grundas
på komplicerade beräkningar. För att åskådliggöra den bristande kompensationen
för höjda löner kan nämnas att avtal som ger betydande lokal
flexibilitet inte alls kompenseras. Samma sak gäller den avtalsenliga uppflyttningen
i ålderstilläggsklass. Intervallet för uppfattning ändrades för två år
sedan från arton till tolv månader - utan kompensation.

Det bör även påpekas att vissa kostnadsökningar inte påverkar konsumentprisindex.
Som exempel kan nämnas ändrade rabattregler hos flyget,
televerkets ändrade debiteringsnormer och ökade systemkostnader för
ekonomiadministrationen.

Under den senaste tioårsperioden har de statliga FoU-anslagen i praktiken
legat nästan stilla. Det nivålyft som nu föreslås av regeringen innebär att det
ackumulerade behovet minskar något. En fortsatt satsning på statens
FoU-anslag torde emellertid bli nödvändig.

Vi har ovan pekat på regeringens uppseendeväckande försök att förmå
näringslivet att finansiera högskolans verksamhet. I vad gäller affärsbankernas
"erbjudande” om 200 milj. kr. per år under tre år måste invändningar på
rent principiella grunder göras.

Det är oklart huruvida det var regeringen eller bankerna som tog initiativet
till överenskommelsen om de senares stöd till forskning. De kontakter som
förevar mellan parterna ägde emellertid rum samtidigt som regeringen förde
fram sitt förslag om pensionsskatt. Det kan inte uteslutas att bankerna
befarat - även om detta inte klart uttalats från regeringens sida - att en
liknande engångsskatt skulle kunna drabba bankväsendet. Man kan därför
ifrågasätta bankföreningens utfästelser om stöd till forskningen verkligen
grundas på frivillighet. Val av ordförande för en bankstyrelse skall godkännas
av regeringen. Denna kan utan att ange skäl vägra sådant godkännande.

Det ligger i sakens natur att även denna aspekt kan ha tillmätts betydelse då
bankerna har haft att ta ställning till regeringens förslag om stöd till
forskningen.

Regeringens agerande förefaller anmärkningsvärt. Det finns därför starka
skäl för den prövning som skall göras av regeringens handläggning i
riksdagens konstitutionsutskott.

Det är enligt vår uppfattning statens uppgift att förse högskolan med de
resurser som behövs för att bl. a. kunna bedriva en obunden forskning av hög
kvalitet. I den mån stiftelser m.fl. donerar medel som kan användas i
enlighet med högskolans eget önskemål är sådana bidrag givetvis välkomna
förstärkningar. Om t. ex. enskilda banker eller flera banker gemensamt vill
stödja svensk forskning genom att donera medel till stiftelser, är detta 16

givetvis positivt. Statsmakterna bör pröva instiftandet av sådana privata Mot. 1986/87
stiftelser i positiv anda. Ub5

För att staten skall kunna leva upp till sitt ansvar för högre utbildning
krävs, enligt vår uppfattning, ytterligare ekonomiska satsningar på några
områden. Våra förslag i denna motion innebär följande förstärkningar:

- 150 milj. kr. till inredning och utrustning,

- 10 milj. kr. till högskolelektorernas forskning, dvs. den rörliga resursen,

- 10 milj. kr. för en förstärkning av högskolans basresurser inom informationsteknologiområdet,

- en snabbare omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster,

- en överföring av 30 % av de medel som i dag anslås till sektorsorganen att
fördelas mellan högskolan och forskningsråden,

- 2 milj. kr. till universitetet i Umeå för molekylärbiologisk forskning,

- en ny professur i säkerhetspolitisk forskning.

Utrikesdepartementet

Vid Sveriges fem universitet finns för närvarande tolv professurer i statsvetenskap,
varav tre i fredsforskning. För närvarande bedriver bara två
professorer forskning inom området internationell politik. Det finns ingen
professur med inriktning exklusivt på säkerhetspolitisk forskning.

Sveriges tre professurer i freds- och konfliktforskning har sedan 1980
inrättats vid universiteten i Lund, Uppsala och Göteborg. Professuren i
Göteborg har fått speciell inriktning på humanekologi och Nord-Sydkonflikten.
Den säkerhetspolitiska forskningen inom samhällsvetenskaperna
bör enligt vår mening stärkas.

Nuvarande fördelning av professurerna i vad gäller ämnesinriktningen är
enligt vår mening olycklig.

Som propositionen visar finns ett stort behov av forskning på området
säkerhets- och utrikespolitik. Vi kan instämma i den beskrivning propositionen
ger beträffande forskning av säkerhetspolitiskt intresse. Den svenska
alliansfria politiken gör det särskilt viktigt att vi har möjligheter att bygga
säkerhetspolitiska ställningstaganden även på forskningsmaterial som tagits
fram inom vårt land. En inhemsk forskning kan också i större utsträckning
förväntas intressera sig för frågor av speciell vikt för vår egen säkerhets- och
försvarspolitik. Propositionen innehåller dock inga förslag om hur den
säkerhetspolitiska forskningen skall förstärkas.

Även om enskilda forskare inom det statsvetenskapliga området, vid
försvarets forskningsanstalt eller utrikespolitiska institutet gör goda insatser,
har den säkerhetspolitiska forskningen och utbildningen, i vad gäller bredd
och organisation, en svag ställning.

Vi föreslår inrättandet av en professur i säkerhetspolitisk forskning knuten
till Stockholms universitet men placerad vid utrikespolitiska institutet. Visst
utrymme för kringresurser behöver också tillgodoses. Enligt vår mening
skulle detta dels innebära en välkommen resursförstärkning till det utrikespolitiska
institutet, dels genom knytningen till universitetet erbjuda de

17

fördelar som inordningen i en organisation med naturliga rekryteringsmöjligheter
för forskarstuderande och doktorander medför.

Även vid andra svenska universitet finns viss säkerhetspolitisk forskning.
Samhällsvetenskapliga forskningsrådet bör därför uppmärksamma möjligheter
att vid dessa universitet stödja projekt med säkerhetspolitiskt
relevant inriktning.

Socialdepartementet

I propositionen görs entydigt klart vikten av den långsiktiga kompetensuppbyggnaden
och att detta förutsätter en förstärkning av högskolornas och
universitetens forskningsresurser. För detta ändamål anmanas sektorsforskningen
att i ökad utsträckning göra sådana långsiktiga åtaganden som t. ex.
att finansiera tjänster inom universitet och högskolor.

Under den senaste treårsperioden har från socialhuvudtitelns anslag för
forsknings- och utvecklingsarbete medel avsatts för stipendier för sju
forskare, fjorton forskarassistenter och femton doktorander. Därutöver har
medel tillförts institutionerna för socialt arbete i syfte att förbättra forskarhandledningen.

Delegationen för social forskning (DSF) har funnit satsningen på den
högskoleanslutna forskningen angelägen och vill fortsätta att stödja denna.
Man har emellertid inte dragit den enligt vår mening följdriktiga slutsatsen
att även det forskningsansvar som nu ligger hos sektorsforskningen bör föras
över till universitet och högskolor.

Vi föreslår således att ansvaret för den forskning som initieras av DSF förs
över till högskolan. Delvis kan detta ske genom en förstärkning av
fakultetsanslagen. På så vis får resp. fakultet det direkta ansvaret för de
nödvändiga prioriteringarna. Övriga resurser bör överföras till berörda
forskningsråd.

Delegationen bör lämpligen avvecklas under en sexårsperiod räknat från
instundande budgetårsskifte.

Regeringen föreslår en ökning av anslaget till medicinska forskningsrådet
(MFR) med drygt 24 milj. kr. Denna ökning skall räcka också för de
ytterligare forskningsinsatser som MFR anser behöver göras om aids och
HIV-infektioner. Vi har i en motion (1986/87:So257) förslagit en höjning av
anslaget till sådan forskning med 5 milj. kr. utöver regeringens förslag i
budgetpropositionen. Vårt förslag innebär att sammanlagt drygt 10 milj. kr.
anslås för att få till stånd vad vi anser vara ett minimum av den forskning som
är absolut nödvändig för att Sverige på ett positivt sätt skall kunna medverka
till en lösning av aids-gåtan.

Utbildningsdepartementet

Vi har inledningsvis diskuterat den allmänna inriktningen av regeringens
forskningspolitiska proposition. Frågor av större principiell vikt som i vissa
fall är behandlade i utbildningsdepartementets bilaga finns således redovisade
i de inledande avsnitten.

Mot. 1986/87
Ub5

TEMA-forskningen

Uppbyggnaden av ytterligare ett tema, Barn, skall enligt regeringens förslag
finansieras inom ramen för universitetets egna resurser och med de generella
förstärkningar av basresurserna som också föreslås för detta anslag.

Det kan emellertid ifrågasättas om det är möjligt att klara en uppbyggnad
av ett helt nytt tema genom omprioriteringar. Förslaget är märkligt då
befintliga teman ännu inte har byggts ut enligt det beslut som riksdagen
fattade våren 1982.

Under åren 1985 och 1986 gjordes en utvärdering av TEMA-forskningen.
Utvärderarna kommenterar i sin rapport att beslutet inte har fullföljts och att
utbyggnaden därmed avstannade. Detta betyder, enligt utvärderarna, betydande
svagheter inom de enskilda temana i och med att basen är alltför liten.

Om barn-temat inrättas, ökar anspråken på medlen för forskarutbildning.
Några medel för fler utbildningsbidrag föreslås inte. Redan för några år
sedan måste man övergå till vartannatårsintagning. Med bibehållen ambitionsnivå
för hur doktoranderna skall tas om hand, vilken för övrigt lovordas
i propositionen, kan intagningen bli ändå glesare.

Temarådet vid Linköpings universitet har själv framhållit att omsorgen om
den vetenskapliga kvaliteten i en ännu långt ifrån utbyggd forskning måste
väga tyngre än önskan att bredda verksamheten till ett nytt område. Mot
denna bakgrund anser vi att riksdagen på nytt skall uttala att TEMA skall
byggas ut i enlighet med 1982 års riksdagsbeslut.

Stöd till forskning vid mindre högskoleenheter

Riksdagen har beslutat att de fasta forskningsresurserna inte skall spridas
ytterligare utan koncentreras till de elva högskoleenheter som finns i
Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg, Linköping, Umeå och Luleå.

I propositionen understryks detta beslut och att det nu gäller att skapa så
starka forskningsmiljöer att de kan konkurrera med de bästa internationella
centrumen. Samtidigt hävdas att forsknings- och högskolepolitiken på olika
sätt bör förbättra möjligheterna för forskningsverksamhet också vid högskoleenheter
utan fasta forskningsresurser. Stödet till forskningsverksamheten
vid de mindre högskolorna föreslås följaktligen öka ”kraftigt”.

Det ena förslaget gäller vilken tillgång de 550 universitetslektorerna vid de
mindre högskolorna skall ha till den s. k. rörliga resursen. Med det menas de
medel som i och med att LÄTU-reformen trädde i kraft den 1 juli 1986 skall
användas till högskolelektorers forskning. Regeringen förordar att en viss
andel av den rörliga resursen skall öronmärkas för de högskolelektorer som
finns vid högskolor utan fasta forskningsresurser. Detta skall gälla under en
övergångstid, vars längd dock inte preciseras.

Vi anser att en sådan ordning på ett olyckligt sätt skulle dela upp
högskolelektorerna i ett A- och ett B-lag. Förslaget ger intryck av att B-laget
vid de mindre högskolorna inte klarar konkurrensen från de andra högskolelektorerna,
eftersom de måste ha en egen pott om de någonsin skall få en
chans att forska. Den princip, som regeringen själv säger sig hylla, nämligen
att alla ansökningar om forskningsmedel måste vägas mot varandra på lika

villkor, måste gälla hela den rörliga resursen. Riksdagen bör därför besluta Mot. 1986/87

att någon öronmärkning av den rörliga resursen inte skall ske. Ub5

Det andra förslaget gäller en ökning med 7 milj. kr. till verksamheten med
kontaktsekreterare. Syftet är att permanenta den kontaktorganisation som
börjat byggas upp vid några mindre högskoleenheter och att starta sådan
verksamhet vid de övriga enheterna. Därutöver skall medlen användas ”sorn
stöd i lärarnas arbete med att utarbeta slagkraftiga ansökningar till fakultetsnämnder,
forskningsråd och sektorsorgan genom att exempelvis anordna
seminarier, konferenser och speciell handledning i anslutning till projekt”.

Enligt högskolelagen har varje högskola till uppgift att sprida kännedom
om forskning och utvecklingsarbete samt om hur kunskaper skall kunna
tillämpas. Denna skyldighet skall högskolan fullgöra inom sina ordinarie
anslag.

Med stöd från bl. a. styrelsen för teknisk utveckling (STU) byggdes s. k.
kontaktsekretariat upp vid till att börja med de tekniska högskolorna.

Verksamheten riktade sig främst mot näringslivet för att kunna hjälpa
företagare med att beställa forskning, examensarbeten m. m. av högskolans
lärare och studenter. Erfarenheterna hittills har visat att kontaktsekretariaten
- med rätt person på platsen - har fyllt en viktig funktion.

Det kan diskuteras om de mindre högskolorna skall behöva extra resurser
för sin informationsverksamhet. Vi delar dock uppfattningen att kontaktsekreterare
placerade vid mindre högskolor kan vara till hjälp för regionens
näringsliv genom att länka uppdrag av olika slag vidare till högskolor med
fasta forskningsresurser. Vi tillstyrker att de föreslagna medlen används till
en utbyggnad av verksamheten med kontaktsekreterare.

Den del av förslaget som gäller stöd till att utforma s. k. slagkraftiga
ansökningar om forskningsmedel avvisas däremot. Också det förslaget andas
en överbeskyddande och ringaktande inställning till högskolelektorerna vid
mindre högskolor

Umeå högskoleregion

Vi har i föregående avsnitt kritiserat regeringen för att den inte har
uppmärksammat behovet av samordning - både vad gäller synsätt och
faktiska åtgärder - mellan forskningen och utbildningsväsendet som helhet.

För den framtida rekryteringen till forskarutbildningen är det mycket
allvarligt att skolan inte ges tillräckliga möjligheter att uppmuntra kunskap
och kompetens. Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen
görs i huvudsak med sikte på de förväntade behov som arbetsmarknaden
utanför högskolan har.

Som exempel på dålig samordning mellan grundutbildning och forskning
kan nämnas dimensioneringen av kemistlinjen vid Umeå universitet. För
budgetåret 1987/88 föreslås linjen få 24 nybörjarplatser. Förutsatt att alla
som tas in också fullföljer utbildningen skall dessa studenter dels bidra till att
fylla arbetsmarknadens behov av kemister, dels utgöra underlag för rekrytering
av högskolans eget behov av lärare. På kemiinstitutionen finns för
närvarande fem professurer och ett tjugotal lektors-docenttjänster.

Rekryteringsunderlaget är osäkrare än så, i och med att en påfallande liten

andel av de studerande skaffar sig tillräckliga förkunskaper i ett ämne för att Mot. 1986/87

kunna antas till forskarutbildning. Till detta kommer problemet med den Ub5

demografiska utvecklingen som innebär att ungdomskullarna blir mindre.

Vad gäller den demografiska utvecklingen utgör den norra högskoleregionen
ett särskilt problem. Regionens befolkning är redan liten och dessutom
minskar den snabbare än genomsnittet för övriga riket.

Regeringen har i propositionen uppmärksammat rekryteringen till lärartjänster
inom högskolan. Bl. a. framhålls vikten av att personalplaneringen
inom universitet och högskolor görs mer långsiktig. I detta kan vi instämma,
men vi anser att problemen i Umeå högskoleregion kräver särskilda insatser
redan nu.

Förutsättningen för att exempelvis Umeå universitet skall kunna rekrytera
ett tillräckligt antal studerande är att universitetet har materiella och
-personella resurser för att kunna ge utbildning av hög kvalitet inom
åtminstone några specifika områden. Med en satsning på utbildningar inom
de områden där Umeå har särskild kompetens skulle universitetet också ges
förutsättningar att bli riksrekyterande.

Vi föreslår därför att regeringen inför arbetet med den kommande
budgetpropositionen gör kvalitetssatsningar på vissa nyckelutbildningar,
nämligen kemistlinjen, biologlinjen samt datavetenskaplig linje. Vad gäller
läkarlinjen har vi i vår motion Bättre hälso- och sjukvård (1986/87:So426)
förslagit att regeringen prövar möjligheten att utöka antalet nybörjarplatser
på läkarlinjen med 20. Vad gäller dimensioneringen av den grundläggande
utbildningen bör även kemist- och biologlinjen utökas.

En långsiktig satsning kräver även att insatta resurser utnyttjas effektivt.

Det är därför angeläget att riktlinjer för arbetsfördelningen mellan Luleå,

Umeå, Östersund och Sundsvall läggs fast. Det är t. ex., enligt vår mening,
klokare att göra civilingenjörsutbildningen i Luleå ändå bättre, heller än att
satsa på sådan utbildning också i Umeå.

Vi föreslår att ytterligare medel utöver regeringens förslag anslås till två
områden där Umeå universitet har förutsättningar att bygga upp en specifik
kompetens, nämligen inom området informationsteknologi samt molekylärbiologisk
forskning.

Av de tio miljoner kronor som vi föreslår till förstärkning av basresurser
inom området informationsteknologi föreslår vi att tre miljoner kronor går
till universitetet i Umeå. Till universitetet bör även anslås två miljoner
kronor för molekylärbiologisk forskning. En sådan satsning förutsätter,
enligt vår mening, att samarbetet mellan universitetet, Skogshögskolan och
FOA förstärks.

Jordbruksdepartementet

I propositionen ställer sig regeringen bakom ett program för livsmedelsforskning
som utarbetats av SJFR. Programmet innehåller flera programområden.
Några av dessa är utpräglat naturvetenskapliga, andra har en sociologisk
inriktning.

Det är tveksamt om programområdena ”Maten och samhället”, ”Människan
och maten” samt ”Smak och upplevelse" kommer att medföra en

kunskapsökning. Vi avvisar dessa programområden. Eftersom stora behov Mot. 1986/87

av ökad kunskap inom bl. a. växtnäringsområdet föreligger, torde SJFR inte Ub5

ha några svårigheter att fördela de medel som på detta sätt frigörs.

Som tidigare nämnts har myndigheter intresse av att införskaffa tillfredsställande
beslutsunderlag. För detta kan krävas att viss definierad forskning
utförs med hjälp av myndighetsanslag. Annan mer grundläggande forskning
bör bedrivas vid universitet och högskolor och med medel som fördelas
därifrån.

I propositionen föreslås att skogsstyrelsen skall fördela medel till skogsföryngringsforskning,
skogsproduktionsforskning och luftföroreningsforskning.
Ansvaret för samtliga dessa områden bör enligt vår mening ligga vid
lantbruksuniversitetet. En anslagsökning till dessa forskningsområden sägs
finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel. Skogsvårdsavgiften är en skatt som
moderata samlingspartiet vill avveckla. Den ökade forskningsvolymen vid
lantbruksuniversitetet bör därför finansieras på annat sätt.

Enligt regeringen är det angeläget att näringslivet i större utsträckning än
hittills medverkar i forsknings- och utvecklingsarbete. Enligt vår mening
måste varje företag självt få bedöma vilket forsknings- och utvecklingsarbete
det vill delta i. Till grund för näringslivets agerande måste ligga en
lönsamhetsbedömning av varje projekt. Staten bör inte med direkta eller
indirekta hot eller på annat sätt tvinga fram en ökad forskningssatsning från
näringslivet.

För att uppfylla regeringens mål om en halvering av bekämpningsmedelsanvändningen
föreslås att ett antal åtgärder vidtas. En del av dem är väl
motiverade och helt i linje med vår uppfattning, t. ex. en förbättrad
rådgivning. Vem som skall vara huvudman för prognos- och varningsverksamheten
kan diskuteras. Vi kan inte godkänna förslaget om att kemikalieinspektionen
vid registrering av bekämpningsmedel skall göra en risknyttoanalys.
Dess verksamhet skall inskränka sig till en riskvärdering.

Nyttovärderingen blir då varje presumtiv användares uppgift. Endast på
detta sätt - genom att i praktiken pröva värdet av varje produkt - kommer
den ”nyttigaste” att överleva.

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsmarknadspolitisk forskning

Den trendmässigt växande arbetslösheten har bl. a. fått till följd att den
arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarsenalen ökat under en lång följd av år.

Dess inriktning har främst varit att inom ramen för AMS verksamhet
kompensera den reguljära arbetsmarknadens bristande förmåga att tillgodose
behovet av arbetstillfällen. Detta har skett utan att de underliggande
orsakerna till den ökande arbetslösheten i tillräcklig utsträckning har
beaktats.

Arbetsmarknadspolitiken har präglats av motstridiga politiska ambitioner.
Dålig samordning och uppföljning har också medverkat till en bristande
verklighetsförankring.

Många inslag i arbetsmarknadspolitiken har kommit att motverka varand- 22

ra, och det finns mycket som talar för att det på grund härav har uppstått Mot. 1986/87
allvarliga störningar i arbetsmarknadens funktionssätt. Ub5

En effektiv och rätt avvägd arbetsmarknadspolitik kan inte utformas utan
kunskap om arbetsmarknadens förutsättningar och funktionssätt liksom om
olika åtgärders effekter. Regeringens förslag om ökade ambitioner i fråga om
forskningen på detta område är därför tillfredsställande.

I likhet med vad vi anfört i tidigare sammanhang måste den arbetsmarknadspolitiska
forskningen bedrivas i samma former som och på likvärdiga
villkor med annan samhällsvetenskaplig forskning. Stora delar av den
arbetsmarknadspolitiska forskningen sker emellertid i dag i former och på
villkor som innebär att forskningsresultaten inte blir tillgängliga för offentligheten.
Den direkta koppling som nu finns mellan delegationen för arbetsmarknadsforskning
- EFA - och arbetsmarknadsdepartementet har exempelvis
visat sig starkt bidra till alltför liten öppenhet i vad gäller tillgången till
uppnådda forskningsresultat och därmed också begränsade möjligheter för
utomstående att delta i debatten kring arbetsmarknadspolitikens utformning.

Detsamma gäller i än högre grad den forskning som bedrivs av enskilda
organisationer. Vi vill därför ifrågasätta det lämpliga i utökade statsbidrag till
löntagarorganisationerna för forskningsändamål. Löntagarorganisationernas
kunskaper och erfarenheter bör lika väl kunna tillvaratas inom ramen för
den sedvanliga forskningen.

Vi har föreslagit att en del av departementens medel för forskning och
utredningsverksamhet skall överföras till fakultetsanslagen. Detta bör även
gälla arbetsmarknadsdepartementet.

Det är också väsentligt att de forskningsresultat som initieras genom
regeringens delegation för arbetsmarknadspolitisk forskning - EFA - i
ograverat skick blir tillgängliga även utanför departementet.

Arbetslivscentrum

Riksrevisionsverkets granskning av arbetslivscentrum visar en påtaglig
diskrepans mellan förväntningarna på verksamheten och det sätt på vilken
den bedrivs. Arbetslivscentrum, som huvudsakligen bedriver verksamhet
inom det samhällsvetenskapliga området, har uppenbarligen haft svårigheter
att finna lämpliga arbetsformer och arbetsuppgifter. Vi har tidigare ifrågasatt
huruvida arbetslivscentrum skall bestå i nuvarande former och omfattning.

Det finns anledning anta att arbetslivsforskningen skulle gynnas av att
forskningen vid universitet och högskolor får en ökad tyngd. Därmed skulle
verksamheten vid arbetslivscentrum kunna avvecklas eller i varje fall starkt
begränsas.

Arbetsmilj öforskning

Med hänvisning till att fakulteternas ansvar för forskningen måste öka kan vi
inte biträda förslaget att arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning skall
ombildas till ett fristående institut för arbetsmiljöforskning.

Däremot anser vi att den forskning som nu bedrivs vid forskningsavdel

ningen - inte sällan i samarbete med universitet och högskolor - bör föras Mot. 1986/87
över till högskolan och att avdelningen i takt med att detta sker avvecklas. Ub5
Enligt vår mening är sex år, räknat från budgetårsskiftet, en lämplig
avvecklingsperiod.

Fakultetsanslagen bör därvid kunna förstärkas och resurser överföras till
berörda forskningsråd. Anställda vid forskningsavdelningen bör i stället
kunna beredas anställning inom högskolan.

Bostadsdepartementet

Innebörden av regeringens förslag under bostadsdepartementets område är
att anslagen minskar. Det är mot denna bakgrund man skall se regeringens
anmodan till företagen inom byggbranschen att öka FoU-verksamheten.

Byggbranschen satsar mindre på forskning och utveckling än andra
branscher. Statens pris- och kartellnämnd har som orsak till detta i rapporten
"Regleringen inom bostads-, livsmedels- och transportområdena” angivit att
i en genomreglerad marknad som bostadsmarknaden minskar företagens
behov och nytta av FoU-verksamhet, varför den inte kommer till stånd. Med
färre regleringar och styråtgärder skulle således även byggbranschen tvingas
till en marknadsorienterad produktutveckling - inte som i dag en låneorienterad.

Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år krävt att
byggforskningsrådet (BFR) skall avvecklas. Ansvaret för relevant verksamhet
skall flyttas över på andra huvudmän - övrig verksamhet skall läggas ned.

Universitetet och högskolor bör ges ett ökat inflytande över byggforskningen.
Huvuddelen av byggforskningsrådets medel kan efter en övergångsperiod
överföras till fakultetsanslagen. Enligt vår mening äger dessa våra krav
fortsatt aktualitet. Forskning inom byggsektorn behöver inte något speciellt
organ för att fördela pengar. För att möjliggöra att slutföra pågående projekt
och ge möjlighet för en smidig övergång till en ny forskningsorganisation bör
BFR successivt avvecklas. Avvecklingen bör vara slutförd den 1 juli 1990. I
vår motion 1986/87:Bo246 har vi preliminärt anvisat 122 milj. kr. till BFR.

Anslagen bör de följande åren avpassas efter avvecklingstakten.

Vidare anvisade vi i samma motion preliminärt 27 milj. kr. till experimentbyggande.
Med de förändringar i bostadslånesystemet som vi föreslår i
motion 1986/87:Bo413 skulle även experimentbyggande kunna finansieras
på gängse sätt. Strängt taget behövs inget särskilt anslag till detta ändamål
när vårt system är genomfört. I avvaktan på detta vidhåller vi vårt tidigare
anslagsförslag.

Moderata samlingspartiet har också under flera år krävt att statens institut
för byggnadsforskning (SIB) skall läggas ned. Den relevanta verksamheten
kan integreras med t. ex. de tekniska högskolorna eller organiseras i
aktiebolagsform.

I viss mån kan ansvaret för den samhällsvetenskapliga forskning som
bedrivs inom SIB läggas på det humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet.
Bytet av huvudmän för SIB:s verksamhet betyder inte att gjorda
investeringar i Gävle inte skall utnyttjas. Liksom BFR bör SIB vara avvecklat

till den 1 juli 1990. Detta ställningstagande betyder att vi motsätter oss Mot. 1986/87
förslaget om inrättande av speciella professurer på SIB. (Jb5

Industridepartementet

Sveriges välstånd har till stor del skapats av att svenska företag på ett skickligt
sätt kunnat utnyttja kvalificerad teknik. De nuvarande storföretagen skapades
i de flesta fall kring en uppfinning. Företagens styrka har sedan varit att
de i stor utsträckning har lyckats utnyttja ny teknik på ett effektivt sätt.

Även i framtiden kommer företagens förmåga att utveckla och tillgodogöra
sig modern teknologi att vara avgörande för Sveriges välstånd. Därför är
det väsentligt att den tekniska och naturvetenskapliga forskningen får ökade
resurser. Föreliggande proposition innebär dessvärre inte något ordentligt
tillskott av medel. Som ovan nämnts innebär den långsamma ökningen av
forskningsresurserna inom högskolesystemet i jämförelse med näringslivets
ökade FoU-resurser ett problem.

Detta avspeglar sig i bl. a. svårigheten att behålla de kvalificerade forskare
som inte bara är nödvändiga för högkvalitativa forskningsresultat men som
också krävs för att forskarutbildningen skall kunna fungera.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har under de senaste åren kommit
att spela en allt viktigare roll som finansiär av olika forskningsprojekt som
bedrivs vid de tekniska högskolorna. Det arbete som STU ansvarar för är i
många avseenden bra - många av projekten håller även i internationell
jämförelse en hög kvalitet. STU svarar inom den tekniska sektorn för den
funktion som för andra vetenskapsområden åvilar forskningsråden om man
ser till den tillämpade forskningen. Vad som tidigare anförts om överföring
av sektorsmedel till högskolan har därför inte samma relevans för STU.

Enligt regeringens förslag kommer 316 milj. kr. att anvisas till det
STU-program som kallas ”ny kunskap”. Anslagen under detta program
fördelas på bl. a. ett trettiotal s. k. ramprogram, där olika forskare och
forskargrupper kan få möjlighet att delta med sina projekt. Svensk forskning
kan inte täcka alla delar av det teknisk-naturvetenskapliga forskningsfältet.
Det är därför väsentligt att den kompetens som finns inom vissa forskningsområden
utnyttjas; de s. k. ramprogrammen bör därför utväljas med hänsyn
till förutsättningarna för vetenskaplig framgång.

Det är emellertid nödvändigt att hänsyn tas även till goda forskningsprojekt
som ligger utanför de av STU utvalda områdena. Inom det naturvetenskapliga
området kan NFR svara för finansieringen.

Det är viktigt för forskningens frihet att forskare kan erhålla stöd ur
offentliga medel för goda forskningsprojekt. Även om forskningen på det
tekniska området ofta är inriktad mot konkreta och omedelbart tillämpbara
resultat är det väsentligt även inom den tekniska fakulteten att projekt kan
genomföras som inte är direkt relaterade till de av STU utvalda prioriterade
områdena.

För närvarande finns det en s. k. teknisk forskningsrådsfunktion vid STU
(STUF). Vi har tidigare föreslagit att det i stället skall skapas ett teknisktvetenskapligt
forskningsråd som har samma ställning och finansiering som

övriga forskningsråd. De 25 milj. kr. som regeringen beräknar till STUF bör Mot. 1986/87

därför överföras till utbildningsdepartementets huvudtitel. Totalt föreslår vi Ub5

att detta nyinrättade tekniska forskningsråd erhåller ett anslag av 35 milj. kr.

för kommande budgetår för att därefter stegvis öka till 65 milj. kr. budgetåret

1989/90.

Under programmet ”ny teknik” föreslås stöd till kollektivforskningsorganen.
Industrin svarar för närvarande för ca 60 % av kostnaderna. Enligt vår
mening bör industrin successivt öka sin finansieringsandel av kollektivforskningsprojekten.
Regeringen försöker på flera olika områden ordna medel
från näringslivet för att finansiera forskningsverksamhet inom högskolesystemet.
Det är naturligtvis bra om företagen anser att de kan dra fördel av
forskningsverksamheten och därför är beredda att stå för en del av
kostnaderna. Vi finner det dock naturligt att företagen i första hand själva
står för en större andel av kostnaderna för kollektivforskningsorganen.

Under programmet ”ny produktion” utgår stöd till teknikupphandling.

Att en avnämare själv medverkar vid utformningen av den produkt han
senare skall nyttja är givetvis positivt. Det hjälper företaget eller myndigheten
att erhålla en högteknologisk produkt som passar dess egna behov.

Leverantören får möjlighet att ta fram en kundanpassad produkt som senare
kan bilda underlag för annan produktion.

Det är emellertid väsentligt att understryka att teknikupphandlingen
måste motsvaras av ett verkligt behov hos beställaren.

I motion 1986/87:N150 angående näringspolitiken inför 1990-talet berör vi
närmare regeringens förslag till satsningar på informationsteknologiområdet.
Sammanfattningsvis kan man vid en närmare granskning av industriministerns
närmast bombastiska uttalanden om miljardsatsningar konstatera
att dessa till stor del består av antingen privata medel eller offentliga anslag
som redan finns.

Det europeiska samarbetet inom forskningsrådet blir allt starkare. Det är
mycket väsentligt att vi kan delta som jämbördig partner i detta arbete. Det
europeiska forskningssamarbetet behandlas delvis i motion 1986/87:Ub807.

Energi- och miljödepartementet

Energiforskningsinsatserna ökade kraftigt vid den första oljekrisen och har
sedan budgetåret 1975/76 uppgått till sammanlagt 3,8 miljarder kronor i
löpande priser. För innevarande treårsperiod har det anslagits sammanlagt
1 191 milj. kr. till energiforskning. Nu föreslår regeringen en viss minskning,
men likväl ligger anslaget på ca 300 milj. kr. per år. Detta är givetvis en
mycket stor summa i förhållande till anslagen för den totala tekniska
forskningen.

Den framtida energiforskningens utformning har utretts av energiforskningsutredningen
(EFU). Dessvärre har utredningen inte förutsättningslöst
prövat frågan om Sverige skall bibehålla ett speciellt energiforskningsprogram
som är särskilt från annan teknisk forskning.

Vi anser att energiforskningsanslagen under den kommande treårsperioden
bör inordnas i andra forskningsanslag. Energiteknisk forskning såväl i

vad gäller användarteknik som energitillförsel kan då, under förutsättning att Mot. 1986/87
forskningsprojekten håller en tillräckligt hög kvalitet, erhålla stöd dels Ub5
genom det av oss föreslagna tekniska forskningsrådet, dels genom STU. En
sådan omorganisation bör ske successivt genom att anslagen som är speciellt
ställda till energiforskning minskar, samtidigt som högskolorna, det tekniska
forskningsrådet och STU tar ett ökat ansvar. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag om en sådan förändring.

Enligt vår mening bör redan inför kommande budgetår anslaget till
energiforskning minska med 93 milj. kr. Det bör ankomma på regeringen att
bestämma fördelningen av medlen till energiforskning.

Denna förändring möjliggör en nödvändig ökning av anslaget till utrustning
inom teknisk och naturvetenskaplig fakultet. På många håll saknar
forskningsinstitutioner väsentlig modern utrustning.

I det energiforskningsprogram som kommer att finnas under det närmaste
budgetåret är det enligt vår mening givet att även projekt inom ny kärnteknik
skall kunna erhålla stöd.

Regeringen bör åter låta utreda energiforskningsnämndens framtid.

Regeringen bör i avvaktan på denna tillse att det tillsätts en ordförande i
nämnden som står obunden i förhållande till andra myndigheter som för
närvarande handhar energiforskning.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett positivt klimat för kunskap och kompetens,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående rapportering om s. k. ämnesanknutna
bisysslor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående doktorsexamen som behörighetsvillkor
för vissa statliga tjänster,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående åtgärder för att avhjälpa den svaga
rekryteringen till gymnasieskolans lektorstjänster,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående styrning av forskning,

6. att riksdagen beslutar att som en första etapp överföra ca 30 % av
medlen för sektoriell FoU till fakultetsanslag och forskningsråd i
enlighet med vad som i motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående avvecklingen av sektorsforskningsorgan i
samband med den i motionen föreslagna resursöverföringen,

8. att riksdagen beslutar att avskaffa delegationen för social forskning,
statens institut för byggnadsforskning, statens råd för byggnadsforskning,
delegationen för forskning om den offentliga sektorn samt
arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning i enlighet med vad som i
motionen anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1986/87

motionen anförts om avvecklingen av transportforskningsbered- Ub5

ningen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående kvalitet och integritet i det statliga
utredningsväsendet,

11. att riksdagen begär att regeringen skall besluta att försöksverksamhet
med lokalt beslutsfattande i vad gäller omprövning, inrättande
och tillsättning av professurer skall bedrivas vid matematisk-naturvetenskaplig
och teknisk fakultet under sex år i enlighet med vad som i
motionen anförts,

12. att riksdagen begär att regeringen skall besluta att företrädare
för personalen och de studerande inte skall ha rätt att ingå i
tjänsteförslagsnämnderna,

13. att riksdagen beslutar att till I 3. Inredning och utrustning av
lokaler vid högskoleenheterna m. m. för budgetåret 1987/88 anvisa ett
reservationsanslag av ett i förhållande till regeringens förslag med
150 000 000 kr. höjt belopp,

14. att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om anskaffning
av inredning och utrustning av lokaler vid högskoleenheterna m. m.
inom en i förhållande till regeringens förslag med 150 000 000 kr. per
budgetår förhöjd kostnadsram,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vadsom i
motionen anförts angående ansvaret för högskolans byggnader,

16. att riksdagen beslutar att till den rörliga resursen under
fakultetsanslagen för budgetåret 1987/88 anslå sammanlagt ytterligare
10 000 000 kr. utöver regeringens förslag samt att bemyndiga regeringen
att fördela medlen mellan fakulteterna,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående möjlighet att disputera som ”privatist”,

18. att riksdagen begär att regeringen skall besluta att reglerna för
allmän och särskild behörighet för forskarutbildning ändras i enlighet
med vad som i motionen anförts,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående bedömning av doktorsavhandling,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående nya utbildningsbidrag efter läsåret 1990/

91,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående att ett tak för högsta uttag av undervisning
bör sättas för doktorandtjänster,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående positiv prövning av stiftelser med syfte att
stödja högskolans forskning,

23. att riksdagen bemyndigar regeringen att inrätta en professur i
säkerhetspolitisk forskning vid Stockholms universitet i enlighet med
vad som i motionen anförts,

24. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utbyggnad av Mot. 1986/87
TEMA-forskningen i enlighet med 1982 års riksdagsbeslut, Ub5

25. att riksdagen avslår regeringens förslag om att öronmärka en
viss andel av den rörliga resursen till lärare vid högskoleenheter utan
fasta forskningsresurser,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om riktlinjer för arbetsfördelningen mellan högskolorna
i Umeå högskoleregion,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående användningen av 7 000 000 kr. som
regeringen föreslår för stöd till forskningsverksamheten vid de mindre
högskoleenheterna,

28. att riksdagen hos regeringen till kommande budgetproposition
begär förslag till kvalitetssatsningar på vissa nyckelutbildningar vid
Umeå universitet i enlighet med vad som i motionen anförts,

29. att riksdagen beslutar att till molekylärbiologisk forskning vid
universitetet i Umeå anslå 2 000 000 kr. utöver regeringens förslag
genom motsvarande höjning av anslaget D 23. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående områdena ”Maten och samhället”, ”Människan
och maten” samt ”Smak och upplevelse” inom programmet för
livsmedelsforskning,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående huvudmannaskap för skogsforskning,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående användningen av skogsvårdsavgiftsmedel,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att kemikalieinspektionen inte skall göra
nyttobedömningar av bekämpningsmedel,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående den arbetsmarknadspolitiska forskningen,

35. att riksdagen avslår regeringens förslag angående inrättande av
en fristående myndighet för arbetsmiljöforskning samt inrättandet av
en ordinarie tjänst som chef för denna myndighet med beteckningen p,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående organisationen av den framtida byggforskningen,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående ett fristående tekniskt forskningsråd,

38. att riksdagen till tekniskt-vetenskapligt forskningsråd (nytt
anslag) för budgetåret 1987/88 anvisar ett reservationsanslag av
35 000 000 kr.,

39. att riksdagen beslutar att till Styrelsen för teknisk utveckling:

Teknisk forskning och utveckling för budgetåret 1987/88 anvisa ett
reservationsanslag av 691 800 000 kr.,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1986/87

motionen anförts angående den framtida finansieringen av kollektiv- Ub5

forskningsorganen,

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående teknikupphandling,

42. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till
förändring av energiforskningsanslagen i enlighet med vad som i
motionen anförts,

43. att riksdagen avslår regeringens förslag att medge att det under
budgetåren 1987/88-1989/90 får användas 882 464 000 kr. utöver de
medel som inte disponerats för budgetåret 1986/87 för Huvudprogram
Energiforskning,

44. att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret
1987/88 ikläda staten ekonomisk förpliktelse i samband med stöd till
forskning och utveckling inom energiområdet som, med beaktande av
redan fattat beslut, innebär åtaganden om 100 000 000 kr. för
budgetåret 1988/89,50 000 000 kr. för budgetåret 1989/90, 25 000 000
kr. för budgetåret 1990/91 samt 5 000 000 kr. för budgetåret 1991/92,

45. att riksdagen till Energiforskning för budgetåret 1987/88 anvisar
ett reservationsanslag av 200 000 000 kr.,

46. att riksdagen hos regeringen begär förslag angående energiforskningsnämndens
framtid i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Stockholm den 11 mars 1987

Carl Bildt (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)
Per-Olof Strindberg (m)

30

Innehållsförteckning Mot. 1986/87

1. Inledning 1 Ub5

2. Positivt klimat för kunskap och kompetens 2

3. Fritt kunskapssökande 4

Styrd forskning 5

Garantier för en obunden forskning 8

4. Kreativ miljö 10

Ämnesstudiernas ställning 10

Utrustning och lokaler 11

Stärkt institutionsledning 12

Lärare som forskar 12

5. Forskarutbildningen 13

6. Förstärkning av högskoleforskningen 16

Utrikesdepartementet 17

Socialdepartementet 18

Utbildningsdepartementet 18

TEMA-forskningen 19

Stöd till forskning vid mindre högskoleenheter 19

Umeåhögskoleregion 20

Jordbruksdepartementet 21

Arbetsmarknadsdepartementet 22

Arbetsmarknadspolitisk forskning 22

Arbetslivscentrum 23

Arbetsmiljöforskning 23

Bostadsdepartementet 24

Industridepartementet 25

Energi-och miljödepartementet 26

Hemställan 27

31

gotab Stockholm 1987 12588